Originalets titel: My Life
Översättning: Göran Källqvist och Martin Fahlgren (norska förordet)
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: Finns i pdf-format på marxistarkiv.se – direktlänk
Trotskij skrev sin självbiografi efter att 1929 ha landsförvisats till Turkiet. Han befann sig vid den tiden på ön Prinkipo utanför Konstantinopel. En svensk utgåva av boken gavs ut 1937 av Natur och Kultur, i översättning från franskan. Den boken var en förkortad version av det ursprungliga verket. Vi publicerar här en fullständig nyöversättning baserad på den engelska versionen. Dessutom har vi tagit med en översättning av Trotskijs förord till den norska upplagan av "Mitt liv", som gavs ut 1935.
Vår nutid är ånyo rik på memoarer, kanske rikare än någonsin. Orsaken är att det så finns mycket att berätta. Ju mer dramatisk och rik på förändringar en tidsperiod är, ju mer intensivt är intresset för den senaste historien. Landskapsmåleriet skulle inte ha kunnat uppstå i Sahara. "Korsningen" mellan två epoker, som vår, ger upphov till en önskan att titta bakåt på den redan fjärran gårdagen, genom de aktiva deltagarnas ögon. Det är bakgrunden till den enormt ökade utgivningen av memoarer sedan det senaste kriget. Kanske kan det även rättfärdiga denna bok.
Den kommer till världen på grund av att författaren har tagit en paus i sitt aktiva politiska liv. En av de oförutsedda, om än inte slumpmässiga, hållplatserna i mitt liv visade sig bli Konstantinopel. Här har jag slagit läger - om än inte för första gången - och väntar tålmodigt på vad som ska ske. En revolutionärs liv vore helt omöjligt utan ett visst mått av "fatalism". På ett eller annat sätt har perioden i Konstantinopel visat sig bli det mest lämpliga tillfället för mig att se tillbaka innan omständigheterna gör det möjligt för mig att gå framåt.
Till en början skrev jag hastiga självbiografiska utkast till tidningarna, och tänkte att jag skulle nöja mig med det. Och jag vill här ta tillfället i akt att säga, att jag på min tillflyktsort inte hade möjlighet att se i vilken form dessa skisser nådde allmänheten. Men allt arbete har sin egen logik. Jag kom inte igång ordentligt förrän jag nästan hade skrivit färdigt artiklarna. Då beslöt jag mig för att skriva en bok. Jag använde en annan och oändligt mycket bredare måttstock, och gjorde om hela arbetet från början. Den enda gemensamma beröringspunkten mellan de ursprungliga tidningsartiklarna och denna bok är att båda diskuterar samma ämne. I allting övrigt är de två helt olika skapelser.
Jag har särskilt noga behandlat den sovjetiska revolutionens andra period, vars början sammanföll med Lenins sjukdom och inledningen av kampanjen mot "trotskismen". Epigonernas[5] kamp om makten var, som jag ska försöka bevisa, inte bara en kamp mellan personer. Den utgjorde ett nytt politiskt kapitel - reaktionen mot oktoberrevolutionen och en förberedelse inför termidor.[6] Svaret på en fråga som jag ofta får - "Hur kommer det sig att du förlorade makten?" - följer naturligt av detta.
En revolutionär politikers självbiografi måste oundvikligen beröra en hel rad teoretiska frågor som har samband med den samhälleliga utvecklingen i Ryssland, och delvis med mänskligheten i sin helhet, men i synnerhet med de avgörande perioder som kallas revolutioner. Jag har naturligtvis inte kunnat analysera komplicerade teoretiska frågor på ett grundläggande kritiskt sätt på dessa sidor. Den så kallade teorin om den permanenta revolutionen, som har spelat en så viktig roll i mitt personliga liv, och som, vilket är ännu viktigare, har blivit så slående verklig i Österlandet, löper som ett avlägset ledmotiv genom hela denna bok. Om det inte tillfredsställer läsaren, så kan jag säga att frågan om revolutionens problem kommer att bli föremål för en grundlig genomgång i en egen bok, där jag ska försöka beskriva de teoretiska slutsatser som bör dras av de senaste decenniernas erfarenheter.
Det uppträder många personer på sidorna i denna bok, och de skildras kanske inte alltid i ett ljus som de själva skulle valt för sig själva eller sina partier. Därför kommer många av dem att uppleva att min beskrivning saknar en nödvändig opartiskhet. Till och med de utdrag som har publicerats i tidningarna har givit upphov till en del förnekanden. Det är oundvikligt. Även om jag hade lyckats göra min självbiografi till en ren avbildning av mitt liv - som jag aldrig hade för avsikt att göra - så skulle den utan tvekan ändå ha givit upphov till samma diskussioner som orsakades av de konflikter som beskrivs i min bok. Men denna bok är inte ett objektivt fotografi av mitt liv, utan är en del av det. Jag fortsätter på dessa sidor den kamp åt vilken jag har vigt hela mitt liv. Samtidigt som jag beskriver så karakteriserar och bedömer jag, och när jag berättar så försvarar jag mig också, och ännu oftare angriper jag. För mig är det det enda sättet att göra en självbiografi objektiv i högre mening, det vill säga att på lämpligaste sätt uttrycka personligheten, omständigheterna och tidsperioden.
Objektivitet är inte det låtsade ointresse som obotliga hycklare använder när de talar om vänner och fiender, och antyder saker indirekt när det är obekvämt att säga det rakt ut. Den sortens objektivitet är bara ett vanligt trick. Jag har inget behov av det. När jag nu har ansett det nödvändigt att skriva om mig själv - och ingen har hittills lyckats skriva en självbiografi utan att skriva om sig själv - så kan jag inte ha något skäl att dölja mina sympatier och antipatier, min kärlek och mitt hat.
Detta är en bok om konsten att polemisera. Den återspeglar en samhällsdynamik som helt och hållet bygger på motsättningar. Skolelevens näsvishet mot sin lärare; de avundsjuka nålsticken som döljs under artighet i salongerna; den ständiga konkurrensen inom handeln; den ursinniga rivaliteten inom den rena vetenskapen, konsten och idrotten; sammandrabbningarna i parlamentet som visar på djupgående intressemotsättningar; den våldsamma kamp som varje dag pågår i tidningarna; arbetarnas strejker; nerskjutningen av demonstranter; de explosiva paket som civiliserade grannar skickar mot varandra genom luften; inbördeskrigets glödheta eldtungor, som nästan aldrig har släckts ut på vår planet - allt detta är exempel på en samhälls"polemik", som sträcker sig från de sorter som är vanliga, ständigt förekommande och normala, och trots sin intensitet nästan obemärkta, till krig och revolutioner som är ovanliga, explosiva och våldsamma. Så ser vår tidsperiod ut. Vi har alla vuxit upp med den. Vi andas och lever av den. Hur kan vi låta bli att vara polemiska om vi vill följa vår tids mode?
Men det finns ett annat och mer grundläggande rättesnöre, som handlar om att helt enkelt vara ärlig när det gäller att föra fram fakta. Precis som den allra hårdaste revolutionära kamp måste ta hänsyn till tid och plats, så måste ett polemiskt arbete ta hänsyn till proportionerna mellan objekt och människor. Jag hoppas att jag har följt detta krav inte bara i sin helhet utan också i de små detaljerna.
Det är inte ofta, men i en del fall återger jag långa samtal i dialogform. Ingen kan kräva en ordagrann rapport av samtal som upprepas flera år i efterhand. Inte heller jag hävdar att jag är så exakt. En del av dialogerna har en ganska symbolisk karaktär. Men alla har vi upplevt situationer i våra liv när vissa speciella samtal har lämnat outplånliga spår i minnet. Man upprepar ofta sådana samtal till ens personliga eller politiska vänner, och tack vare det fastnar de i minnet. Jag tänker då givetvis främst på politiska samtal.
Jag vill påpeka att jag är van vid att lita på mitt minne. Jag har mer än en gång prövat det mot fakta, och det har klarat provet perfekt. Med vissa reservationer. Mitt geografiska, för att inte tala om mitt musikaliska, minne är mycket dåligt, och mitt minne av synintryck och tal är ganska bedrövligt, men däremot är mitt minne för teorier betydligt över genomsnittet. Och i denna bok har teorier och idéer, deras utveckling, och människors kamp för dem den viktigaste platsen.
Det stämmer att minnet inte är en automatisk räknetabell. Framförallt är det aldrig opartiskt. De livsviktiga instinkter som kontrollerar minnet - oftast äregirighet - förskjuter eller förtränger inte sällan till ett mörkt hörn händelser som inte passar det. Men det är ett ämne för den "psykoanalytiska" kritiken, som ibland är ytterst skarpsinnig och lärorik, men oftare nyckfull och godtycklig.
Jag behöver inte påpeka att jag hela tiden har kontrollerat mitt minne mot de bevis som finns i dokument. Även om villkoren för mitt arbete har varit svåra, så har jag genom att leta i bibliotek och arkiv lyckats bekräfta alla nödvändiga viktigare fakta och datum.
Från och med 1897 har jag först och främst kämpat med pennan i hand. Händelserna i mitt liv har således under en period av 32 år lämnat ett nästan oavbrutet spår i tryck. Fraktionskampen inom partiet, som inleddes 1903, var rik på personliga episoder. Varken mina motståndare eller jag höll tillbaka våra slag. Alla har de lämnat ärr i tryckform. Efter oktoberrevolutionen fick den revolutionära rörelsens historia en viktig plats i de unga sovjetiska vetenskapsmännens och hela institutioners forskningsarbete. Allt av intresse har letats fram ur revolutionens och den tsaristiska polisens arkiv, och har publicerats med detaljerade kommentarer till fakta. Detta arbete utfördes allra mest noggrant under de första åren, när det ännu inte fanns något behov att dölja någonting. Lenins och en del av mina "verk" gavs ut av det statliga förlaget, med dussintals sidor noter i varje band, och de innehöll ovärderligt faktamaterial både om författarnas verksamhet och händelser under motsvarande period. Allt detta underlättade givetvis mitt arbete, och hjälpte mig att fastställa rätt kronologisk ordning och undvika faktafel, åtminstone de mest allvarliga.
Jag kan inte förneka att mitt liv inte riktigt har följt den vanliga vägen. Orsaken till detta är snarare periodens omständigheter än jag själv. Det krävdes naturligtvis vissa personliga drag för det bra eller dåliga arbete som jag utförde. Men under andra historiska förhållanden kanske dessa personliga särdrag inte alls hade visat sig. Det gäller många anlag och känslor som samhällsomgivningen inte ställer några krav på. Å andra sidan skulle kanske andra kvalitéer som idag har trängts undan eller undertryckts ha kommit i förgrunden. Ovanför det subjektiva reser sig det objektiva, och i slutändan är det detta som avgör.
Hela mitt intellektuella och aktiva liv, som inleddes när jag var 17 eller 18 år gammal, har bestått av en ständig kamp för bestämda idéer. Det finns inga händelser i mitt personliga liv som i sig själva förtjänar något allmänt intresse. Alla mer eller mindre ovanliga episoder i mitt liv hänger samman med den revolutionära kampen, och de får sin betydelse från den. Det är det enda som rättfärdigar min självbiografi. Men samma sak ger författaren många svårigheter. Mitt personliga liv har visat sig vara så nära sammanflätat med de historiska händelsernas väv att det är svårt att skilja dem åt. Denna bok är dessutom inte ett helt igenom historiskt verk. Händelserna behandlas inte utifrån sin objektiva betydelse, utan utifrån hur de hänger samman med mitt personliga liv. Det är därför helt naturligt att redogörelserna för vissa speciella händelser saknar de proportioner som skulle krävas om boken vore ett historiskt arbete. Jag tvingades känna mig för efter var skiljelinjen mellan självbiografi och revolutionens historia gick. Samtidigt som jag inte kunde låta mitt livs historia gå förlorat i en historisk avhandling, så måste jag på samma gång ge läsaren grundläggande fakta om samhällsutvecklingen. När jag gjorde det utgick jag från att han kände till de stora händelserna i grova drag, och att hans minne bara behövde få en kort påminnelse om historiska fakta och deras ordningsföljd.
När denna bok publiceras kommer jag att ha uppnått min 50:e födelsedag. Detta datum sammanfaller med oktoberrevolutionen. Mystiker och lärjungar till Pythagoras kan dra vilka slutsatser de vill av detta. Själv lade jag inte märke till detta märkliga sammanträffande förrän tre år efter revolutionen. Fram tills jag var 9 år bodde jag i en avlägsen liten by. Jag gick i skolan under åtta år. Jag arresterades för första gången ett år efter att jag hade slutat skolan. Liksom så många på min tid bestod mitt universitet av fängelser, Sibirien och landsflykt. Jag satt fyra år i tsarens fängelse, i två omgångar. Min första period i tsarens exil varade två år, och den andra några veckor. Två gånger rymde jag från Sibirien. Jag bodde sammanlagt tolv år i olika europeiska länder och i USA som landsflykting - två år före revolutionen 1905 och nästan tio år efter nederlaget för denna revolution. 1915, under kriget, dömdes jag i min frånvaro till fängelse i Hohenzollerns Tyskland. Påföljande år utvisades jag från Frankrike och Spanien, och efter en kort vistelse i fängelset i Madrid och en månad i Cádiz under polisövervakning, förvisades jag till Amerika. Det var där jag befann mig när februarirevolutionen bröt ut. På min återresa från New York arresterades jag av britterna i mars 1917 och internerades under en månad i ett koncentrationsläger i Kanada. Jag deltog i revolutionen 1905 och 1917, och var ordförande i sovjeten i St Petersburg 1905 och ännu en gång 1917. Jag fick en väsentlig roll i oktoberrevolutionen och satt med i Sovjetregeringen. I egenskap av folkkommissarie för utrikes affärer genomförde jag fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk med delegater från Tyskland, Österrike-Ungern, Turkiet och Bulgarien. I egenskap av folkkommissarie för militära och örlogsaffärer ägnade jag omkring fem år att organisera Röda armén och återupprätta Röda flottan. 1920 ledde jag dessutom landets desorganiserade järnvägssystem.
Bortsett från åren under inbördeskriget har huvuddelen av mitt liv bestått av parti- och litterärt arbete. 1923 började det statliga förlaget ge ut mina samlade verk. Det lyckades få ut tretton band, oräknat de fem tidigare banden om militära frågor. Utgivningen upphörde 1927, när förföljelserna mot "trotskismen" blev särskilt intensiva.
I januari 1928 skickades jag i landsflykt av den nuvarande Sovjetregeringen. Jag tillbringade ett år nära den kinesiska gränsen. I februari 1929 förvisades jag till Turkiet, och dessa rader skriver jag i Konstantinopel.
Inte ens utifrån denna koncentrerade sammanfattning kan mitt liv kallas enahanda. Tvärtom. Om man räknar antalet svängar, överraskningar, hårda konflikter, upp- och nedgångar, så skulle man kunna säga att mitt liv har varit ganska fyllt av "äventyr". Men jag måste säga att jag inte alls har någon naturlig benägenhet att söka efter äventyr. Mina vanor är ganska pedantiska och konservativa. Jag tycker om och uppskattar disciplin och ordning. Jag måste tillägga, att det inte är någon paradox utan ett faktum, att jag inte tål oordning eller ödeläggelse. Jag var alltid omsorgsfull och flitig i skolan, och jag har hela mitt liv behållit dessa två egenskaper. Under inbördeskriget tillryggalade jag med tåg en sträcka som motsvarar flera varv runt jorden, och jag blev alltid belåten varje gång jag fick se ett nybyggt staket eller nytillverkade furuplankor. Lenin kände till denna min passion, och han retade mig ofta för den på ett vänskapligt sätt. För mig har en välskriven bok där man kan återfinna nya tankar, och en bra penna för att delge andra sina egna tankar, alltid varit och är än idag kulturens mest värdefulla och väsentliga produkter. Strävan att studera har aldrig lämnat mig, och jag har många gånger i mitt liv känt att revolutionen hindrade mitt systematiska arbete. Ändå har en tredjedels sekel av mitt medvetna liv helt och hållet varit fyllt av revolutionär kamp. Och om jag skulle få leva om det igen, skulle jag utan tvekan slå in på samma väg.
Jag tvingas skriva dessa rader som emigrant - för tredje gången - samtidigt som mina närmaste vänner landsförvisas och fyller fängelserna i den Sovjetrepublik som de hade en avgörande del i att skapa. En del av dem vacklar, drar sig tillbaka, böjer sig för fienden. Vissa därför att de är moraliskt utmattade, andra på grund av att de inte ser någon annan utväg ur omständigheternas irrgångar, och ännu andra på grund av trycket från materiella repressalieåtgärder. Jag har redan genomlevt två perioder av sådan massflykt från fanan: efter revolutionens sammanbrott 1905, och i början av [Första] världskriget. Således känner jag av egna erfarenheter till de historiska upp- och nedgångarna. De styrs av sina egna lagar. De ändrar sig inte snabbare bara därför att vi är otåliga. Jag har vant mig vid att inte betrakta de historiska perspektiven utifrån mitt personliga öde. En revolutionärs främsta plikt är att förstå orsakerna bakom händelseutvecklingen och hitta sin egen plats i denna utveckling. Och det är på samma gång en människas största personliga tillfredsställelse, om man inte begränsar sina uppgifter bara till nutiden.
Prinkipo 1929. L Trotskij.
Dessa rader skriver jag i Norge, eller mer exakt, på Oslos kommunala sjukhus. Ett oväntat kapitel! Man kan ofta förutse stora historiska händelser, men det är svårt att förutse sitt eget öde. Jag kommer ihåg en situation: Efter det att den franska regeringen hade utvisat mig från Frankrike till Spanien pga otillräcklig patriotisk entusiasm för tsaren och ententen, blev jag utan någon som helst grund arresterad av Alfons XII:s regering. Jag låg på britsen i Madrids "modell"fängelse och frågade mig själv leende: hur och varför har jag hamnat här? Ett oväntat kapitel! Men det allvarliga svaret lyder: Hur nyckfull min personliga levnadsbana än må arta sig, så formas den till syvende och sist under inflytande av så betydelsefulla faktorer som krig, revolution och kontrarevolution. Man måste acceptera sitt öde som det formas under historiens hammare. Och det är ingen överdrift när jag säger att jag med en bok i handen i Madrid-fängelset kände mig lika väl till mods som ett eller halvtannat år senare i Smolnyj eller Kreml.
Sedan dess har det gått nästan tjugo år: en ganska lång period i en enda människas liv - inte minst om man tar i beaktande att dessa två årtionden har varit fyllt av väldiga händelser i hela mänsklighetens liv. Men genom alla förändringar och omvälvningar har jag lyckligtvis bevarat min benägenhet och beredvillighet att le åt förtretligheterna i mitt personliga liv. Och det faktum att jag nu, när oktoberrevolutionens 18:e årsdag närmar sig, ligger sjuk i Norges huvudstad kan minst av allt ge mig någon känsla av att ha blivit "kränkt" av den historiska processen eller förleda mig till att beklaga min egen lott. Det är sant att övergången från det nuvarande, definitivt bankrutta samhällssystemet till ett nytt och mer harmoniskt, sker mycket långsammare än jag hade väntat och önskat. Massornas konservatism och enfaldighet, ledarnas slöhet och förräderi kastar mänskligheten tillbaka och avkräver den otaliga ytterligare offer — men det nya samhällets seger är säker, och det är huvudsaken. Fais ce que doit, advienne que pourra [Gör vad du måste, vad som än händer - Ö anm]...
*
Min första landsflykt var så kort (oktober 1903-februari 1905) att man egentligen inte kan kalla den en landsflykt: mellan två perioder av underjordiskt arbete, mellan två fängelsevistelser och två förvisningar i Tsar-Ryssland, tillbringade en ung rysk revolutionär helt enkelt ett halvtannat år i Västeuropa, där han i kretsen av två generationers erfarna emigranter (Plechanov och Axelrod, Lenin och Martov) lärde marxismen och revolutionär politik.
Min andra landsflykt varade i tio år. Den sammanföll med den mörka och djupa reaktionära vågdalen mellan de två ryska revolutionerna (1905 och 1917). Den sista delen av denna landsflykt fortsatte under krigsåren och deras chauvinistiska splittringar och förgiftade atmosfär som innebar ett stort bakslag för världsproletariatet.
Min tredje landsflykt började i januari 1929, efter ett års förvisning i Central-Asien, och har nu varat i snart sju år. Denna tid kännetecknas av en fruktansvärd skärpning av de kapitalistiska motsättningarna över hela världen, med fascismens tillväxt och frammarsch, och det europeiska proletariatets svåra nederlag (Tyskland, Österrike, Spanien). Det är ingen slump att mitt personliga liv och den historiska utvecklingen uppvisar många paralleller. Många revolutionära generationers öden, inte bara i Ryssland, utan i alla länder som har upplevt djupgående sociala omvälvningar, har följt denna kurva: från fängelse och förvisning till makt, och från makt till fängelse och förvisning.
Men en invändning uppstår oundvikligen: I Sovjetunionen har kontrarevolutionen när allt kommer omkring inte segrat; där fortgår även idag den samhälleliga utvecklingen på den grundval som oktoberrevolutionen skapade. Men det var just detta Sovjetunionen, som författaren till denna bok själv hade varit med om att skapa, som han måste lämna i sin tredje landsflykt. Hur kan han förklara denna motsägelse?
Det är inget konstigt med det. Den kapitalistiska kontrarevolutionen har inte segrat i Sovjetunionen, det är helt sant. Men bara mycket kortsynta eller direkt inblandade personer, kan blunda för den djupgående urartning som det parti, som genomförde Oktoberrevolutionen, och den stat, som skapades av den segerrika arbetarklassen, har undergått under de senaste tio - tolv åren. I sovjetstaten härskar nu byråkratin. Den har i sina händer samlat en obegränsad makt och otaliga materiella privilegier. I förbigående sagt skulle det vara mycket lärorikt att beräkna den andel av nationalinkomsten som den härskande privilegierade kasten gör av med, men denna statistik tillhör de stora statshemligheterna. När byråkratin definitivt befriade sig från massornas kontroll och höjde sig högt över det arbetande folkets omyndigförklarade samhälle, måste oundvikligen ur sin mitt frambringa en högste skiljedomare, en ödets verkställare, en absolut och ofelbar "ledare". I denna helt igenom bysantinska ideologi finner byråkratins krav på att spela rollen som folkets eviga, oavsättliga och välavlönade förmyndare sitt högsta (rättare: lägsta) uttryck. Men det upplysta enväldet har inget gemensamt, och kan inte ha något gemensamt med arbetarstatens styre, ännu mindre med "det klasslösa, socialistiska samhället".
Sovjetstatens tekniska, ekonomiska och kulturella landvinningar är storslagna. Det är ett obestridligt faktum. Dessa resultat uppnåddes genom att produktionsmedlen nationaliserades och med hjälp av arbetarmassornas heroiska ansträngningar. Men enbart de sk "Sovjetunionens vänner" (i verkligheten de byråkratiska sovjetledarnas vänner) är i stånd till att tro att det socialistiska uppbygget måste vara beroende av den personliga diktaturen, av den byråkratiska oansvarighetens regim och av det obarmhärtiga undertryckandet av de framskridna arbetarnas tänkande och kritik. I verkligheten hamnar den bonapartistiska godtyckligheten, som är ett resultat av byråkratins kamp för att hålla ställningarna, allt starkare och hårdare i motsättning till de nödvändiga förutsättningarna för uppbygget av det nya samhället. Byråkratin är medveten om att dess egen ställnings är ohållbar gentemot de ekonomiskt och kulturellt allt starkare folkmassorna, och inför inom sin egen krets ett system av ömsesidiga garantier, och fördömer obarmhärtigt var och en som vågar tvivla på att deras tillskansade privilegier är av gudomligt ... nej, av "revolutionärt" ursprung. Därav det våldsamma undertryckandet av de tiotusentals äldre och yngre revolutionärer som förblivit oktoberrevolutionens fana trogna. I denna mening kan jag säga att min tredje landsflykt sammanfaller med den djupa byråkratiska reaktionen i Sovjetunionen.
För bara några dagar sedan skrev "Le Temps", den franska borgerlighetens ledande organ, med anledning av återinförandet av militära grader i Röda armén: "Den yttre förändringen är ett av tecknen på de djupgående förändringar som nu äger rum i hela Sovjetunionen. Den nyligen konsoliderade regimen börjar efter hand anta fasta former. De revolutionära vanorna och sederna, såväl i familjen som i samhället, viker undan för de värden och seder som fortfarande förhärskar i de kapitalistiska länderna. Sovjeterna förborgerligas. (Les sovjets s'embourgeoisent.)" (Le Temps, 25 september 1935.) Detta uttalande av en allvarlig, försiktig, heltigenom konservativ tidning behöver ingen kommentar. Sådana uttalanden förekommer i tusental. De visar ovedersägligt att den borgerliga urartningen bland Sovjetsamhällets högsta skikt är mycket långt framskriden. De bevisar samtidigt att Sovjetunionens vidare utveckling är otänkbar utan att samhällets socialistiska grundval befrias från sin borgerligt-byråkratiska och bonapartistiska överbyggnad. Häri ligger, kort sagt, förklaringen till min tredje landsflykt ...
Fyra och ett halvt år levde jag med min hustru, min ständiga vapenkamrat och reskamrat i Turkiet, på ön Prinkipo; två år i Frankrike; och slutligen de senaste månaderna i Norge.
*
Innan jag avslutar detta förord kan jag inte låta bli att säga att vistelsen på Ullevåls sjukhus har givit mig ett oväntad och enastående tillfälle att komma i kontakt med en viss sorts norrmän: läkare, systrar, kvinnliga och manliga sjukhusanställda. Hos alla dessa människor har jag bara mött uppmärksamhet, deltagande, rättfram och uppriktig medmänsklighet. Jag kommer alltid att bevara en varm hågkomst från min vistelse på Ullevåls sjukhus.
På det bord där jag skriver dessa rader, ligger ett av sjukhusets evangelier på norska. För 37 år sedan hade jag på mitt bord i Odessa-fängelsets ensamceller — jag hade den gången ännu inte fyllt tjugo år — samma bok på olika europeiska språk. Genom att jämföra de motsvarande texterna tränade jag lingvistik: evangeliets stil och de noggranna översättningarna underlättar i hög grad tillägnandet av främmande språk. Dessvärre kan jag inte lova någon att mitt nya möte med den gamla och välkända boken kommer att kunna bidra till min själs frälsning. Men läsningen av den norska evangelietexten kan likväl hjälpa mig att lära språket i det land, som har erbjudit mig sin gästfrihet, och vars litteratur jag redan i unga år lärde mig att uppskatta och älska.
Oslo Kommunala Sjukhus, den 1 oktober 1935.
L. Trotskij
Översättning: Martin Fahlgren
Barndomen brukar anses vara den lyckligaste perioden i livet. Är det alltid sant? Nej, bara några få har en lycklig barndom. Förskönandet av barndomen har sitt ursprung i de privilegierades litteratur. En trygg, överflödande och molnfri barndom i ett hem med en nedärvd rikedom och kultur, en barndom av kärlek och lek, väcker minnen om en solbelyst äng i början av livets väg. Litteraturens magnater, eller underklasserna som förhärligar magnaterna, har helgonförklarat denna rent aristokratiska syn på barndomen. Men om folkets majoritet tittar tillbaka ser de tvärtom en barndom med mörker, hunger och beroende. Livet drabbar de svaga - och vem är svagare än ett barn?
Min barndom bestod inte av mörker och kyla. När jag föddes var min familj redan ganska välbärgad. Men det var anspråkslösa människor som hade kämpat sig upp ur fattigdomen, och inte ville stanna halvvägs. Alla krafter spändes, och alla tankar var helt inriktade på arbete och sparsamhet. I sådana hushåll har barnen ingen stor plats. Vi led aldrig nöd, men erfor inte heller livets överflöd eller dess ljusare sidor. Min barndom var inte en solbelyst äng, som det är för en liten minoritet. Men inte heller tycker jag att det var en mörk grotta av hunger, våld och misär, som det är för majoriteten. Det var en färglös barndom i en familj inom den lägre medelklassen, som tillbringades i en by i ett avlägset beläget hörn där naturen är vidsträckt, men seder, uppfattningar och intressen är inskränkta och trångsynta.
Den själsliga atmosfär som omgav mina första år, och den där jag framlevde mitt senare, medvetna liv, är två olika världar, åtskilda inte bara i tid och rum av årtionden och fjärran länder, utan av bergskedjor av stora händelser och de inre jordskred som är mindre uppenbara men minst lika viktiga för ens personlighet. När jag började skissera på dessa memoarer föreföll det mig ofta som om jag inte skrev om min egen barndom, utan om en resa för länge sedan till ett avlägset land. Jag försökte till och med nedteckna min berättelse i tredje person, men denna vedertagna form får alltför lätt en anstrykning av påhitt, som jag vill undvika till varje pris.
Trots skillnaderna mellan de två världarna följer en personlighet med genom dolda kanaler från den ena världen till den andra. I allmänna ordalag är det detta som ligger bakom människors intresse för biografier och självbiografier över personer som av en eller annan orsak har tagit en något större plats i samhället. Jag ska därför försöka berätta om min barndom ganska detaljerat - men inte föregripa och förutbestämma framtiden, det vill säga inte välja ut fakta som passar förutfattade allmänna påståenden - utan helt enkelt skildra vad som hände såsom jag minns det.
Ibland har det verkat som om jag kan minnas när jag ammade min mor. Troligen tillämpar jag bara på mig själv vad jag har sett spädbarnen göra. Jag har ett vagt minne av en händelse under ett äppelträd i trädgården som ägde rum när jag var ett och ett halvt år, men det minnet är tveksamt. Jag minns en annan händelse mer säkert: jag är tillsammans med min mor i Bobrinetz och hälsar på familjen Z, där det finns en liten flicka på två eller tre år. Jag är brudgum och den lilla flickan är bruden. Barnen leker på det målade golvet i finrummet, den lilla flickan smiter, den lilla pojken står förvirrad och vettskrämd bredvid en byrå. Hans mor och värdinnan kommer in. Hans mor tittar på pojken, sedan på pölen bredvid, och sedan på pojken igen, skakar förebrående på huvudet och säger: "Skäms du inte?" Pojken tittar på sin mor, på sig själv, och på pölen, som om alltihopa överhuvudtaget inte hade med honom att göra.
"Det gör inget!, säger värdinnan, "barnen har lekt för länge."
Den lilla pojken varken skäms eller ångrar sig. Hur gammal var han? Omkring två år, kanske tre.
Det var ungefär vid denna tid som jag stötte på en giftig orm medan jag gick i trädgården med min barnsköterska. "Titta, Ljova!"[7] ropade hon och pekade på ett blankt föremål i gräset. "Här ligger en snusdosa nedgrävd i marken!" Min barnsköterska tog en pinne och började gräva fram den. Hon var själv inte mer än sexton år. Snusdosan vecklade ut sig, sträckte ut sig till en orm och började väsande krypa i gräset. "Oj! Oj!" skrek min sköterska och tog mig i handen och sprang snabbt iväg. Jag hade svårt att röra benen snabbt nog. Jag storknade nästan av upphetsning när jag efteråt berättade att vi hade hittat snusdosa i gräset som förvandlade sig till en orm.
Jag minns en annan händelse som ägde rum i köket. Varken min far eller mor är hemma. Köksan och pigan och deras gäster är där. Min äldre bror Alexander är hemma på lov, och surrar omkring, står på en träskyffel som på ett par styltor och dansar på den tvärs över jordgolvet. Jag ber min bror om skyffeln och försöker klättra upp på den, men faller ner och gråter. Min bror lyfter upp mig, kysser mig och bär ut mig ur köket på sina armar.
Jag måste ha varit kring fyra år när någon satte upp mig på en stor grå märr som var from som ett lamm, och som hade varken betsel eller sadel, bara en grimma av rep. Jag sträckte ut benen långt åt sidorna och höll tag i manen med båda händer. Märren tog mig tyst till ett päronträ och gick under en gren som tog tag mitt på mig. Jag insåg inte vad det handlade om och gled över märrens bakdel och ramlade ner på gräset. Jag slog mig inte, utan blev bara förvånad.
Som barn fick jag nästan inga färdigtillverkade leksaker. Men en gång köpte min bror mig en häst av kartong och en boll från Charkov. Jag och min yngre syster lekte med dockor som vi gjorde själva. En gång gjorde tant Fenja och tant Rajsa, mina fastrar, några trasdockor till oss, och tant Fenja ritade deras ögon, näsor och munnar med en penna. Jag tyckte att dockorna var märkvärdiga, jag minns dem än idag. En vinterkväll klippte vår hantverkare, Ivan Vasiljevitj, en liten järnvägsvagn med hjul och fönster ur en kartong och klistrade ihop den. Min äldre bror, som var hemma över julhelgen, förkunnade genast att han också kunde göra en vagn, på ingen tid alls. Han började med att riva min vagn i bitar. Sedan beväpnade han sig med en linjal, penna och en sax, och ritade en lång stund. Men när han klippte ut det han hade ritat blev det ingen järnvägsvagn.
När våra släktingar och vänner reste till staden, frågade de ibland vad jag ville ha från Jelizavetgrad [nuvarande Kirovograd - öa] eller Nikolajev. Mina ögon glittrade. Vad skulle jag be om? De hjälpte mig. En föreslog en leksakshäst, en annan böcker, en tredje färgkritor, en annan skridskor. "Jag vill ha Halifaxskridskor!" ropade jag, efter att ha hört min bror säga det. Men så fort de gick över tröskeln hade de glömt sina löften. Jag hoppades under flera veckor, och drabbades sedan av en långvarig besvikelse.
Ett bi sitter på en solros i trädgården. Eftersom bin sticks och måste hanteras försiktigt, plockar jag upp ett löv och griper med hjälp av det tag om biet med fingrarna. Plötsligt genomträngs jag av en outhärdlig smärta. Jag springer skrikande över gården till maskinverkstaden, där Ivan Vasiljevitj drar ut gadden och smörjer en läkande lösning på mitt finger.
Ivan Vasiljevitj hade en burk full med solrosolja där tarantlar[8] flöt omkring. Det ansågs vara den bästa boten mot bistick. Victor Ghertopanov och jag brukade hjälpas åt att fånga spindlarna. Det gjorde vi genom att fästa en bit vax på ett snöre och släppa ner den i ett av dess hålor. Taranteln grep tag i vaxet med sina klor och höll fast. Sedan behövde vi bara dra ut den och fånga den i en tom tändsticksask. Men dessa taranteljakter måste tillhöra en senare period.
Jag minns ett samtal en lång vinterkväll, då mina föräldrar diskuterade över en kopp te när Janovka hade blivit köpt, hur gammalt det eller det barnet var då, och när Ivan Vasiljevitj hade börjat arbeta hos oss. Min mor tittar illmarigt på mig och säger: "Vi tog med oss Ljova färdiggjord från bondgården." Jag försöker fundera ut vad det betydde själv, och säger till sist högt: "Då föddes jag på bondgården?" "Nej", svarar de, "du föddes här i Janovka."
"Men varför sa då mor att ni tog hit mig färdiggjord?"
"Mor skojade bara!"
Men jag är inte nöjd, och tycker att det var ett konstigt skämt. Men jag håller tyst, för jag märker det där speciella leende som jag inte tål i ansiktet på de äldre invigda. Från dessa minnen som utväxlades medan vi drack te en vinter, framträder en viss tideräkning: jag föddes 26 oktober. Mina föräldrar måste ha flyttat från den lilla bondgården till Janovka antingen på våren eller sommaren 1879.
Samma år som jag föddes gjordes de första dynamitangreppen mot tsarismen. 26 augusti 1879, två månader innan jag anlände till världen, hade det nyligen bildade terroristpartiet, "Folkets vilja" [Narodnaja Volja], dömt Alexander II till döden. Och 19 november gjordes ett försök att spränga tsarens tåg med dynamit. En olycksbådande kamp började, som 1 mars 1881 ledde fram till mordet på Alexander II. På samma gång innebar det undergången för "Folkets vilja".
Det rysk-turkiska kriget hade slutat året innan. I augusti 1879 lade Bismarck grunden till det österrikisk-tyska förbundet. Samma år gav Zola ut sin roman Nana, där Ententens framtida upphovsman, då bara prins av Wales, presenterades som en raffinerad kännare av musikalstjärnor. Den reaktionära vind som hade tilltagit efter det fransk-preussiska kriget och Pariskommunens fall blåste fortfarande hårt inom den europeiska politiken. Den tyska socialdemokratin hade redan drabbats av Bismarcks diskriminerande lagstiftning. 1879 inlämnade Victor Hugo och Louis Blanc sin begäran om amnesti för kommunarderna till den franska deputeradekammaren.
Men varken ekona från de parlamentariska debatterna eller de diplomatiska händelserna, eller ens dynamitexplosionerna, hördes i byn Janovka där jag först såg dagens ljus, och där jag tillbringade de första nio åren av mitt liv. Chersons oändliga stäpper och hela södra Ryssland var ett rike av vete och får, som levde enligt sina egna lagar. De ofantliga öppna vidderna och avsaknaden av vägar bildade ett effektivt skydd mot alla politiska strömningar. Bara de många gravhögarna på stäppen är landmärken över de stora folkvandringarna.
Min far var bonde, först i liten skala och senare i större skala. Som liten pojke hade han tillsammans med sina föräldrar lämnat den judiska stad i provinsen Poltava där han hade blivit född, för att söka lyckan på de fria stäpperna i söder. På den tiden fanns det omkring 40 judiska jordbrukskolonier i provinserna Cherson och Jekaterinoslav, med en sammanlagd befolkning på cirka 25.000 själar. De judiska lantbrukarna stod på jämlik fot med de andra bönderna, inte bara vad gällde deras lagliga rättigheter (fram till 1881), utan också vad gällde deras egendomar. Med hjälp av outtröttligt, mycket hårt arbete som varken skonade honom eller andra, och genom att spara varenda kopek, kom min far sig upp i världen.
I kolonin Gromoklej sköttes inte folkbokföringen särskilt noga, och många noteringar gjordes i efterhand. När det blev dags för mig att börja skolan, visade det sig att jag var ung för att få börja. Då ändrades mitt födelseår i födelseattesten från 1879 till 1878. Så jag hade alltid två noteringar, min officiella ålder och en som min familj följde.
Under mina första nio år hade jag knappt stuckit näsan utanför min hemby. Byns namn, Janovka, kom från godsägarens namn, Janovskij, som egendomen hade köpts från. Den tidigare ägaren hade gjort karriär från menig till överste, hade hamnat högt i gunst bland de makthavande under Alexander II:s styre, och hade tilldelats ettusen tunnland mark på den obebodda stäppen i provinsen Cherson. Han byggde sig en lerhydda med halmtak, och lika primitiva ekonomibyggnader. Men hans jordburk gick dåligt, och efter överstens död flyttade hans familj till Poltava. Min far köpte mer än 250 tunnland mark från Janovskij och arrenderade omkring 450 ytterligare. Jag minns överstens änka mycket väl. Hon var en gammal och förtorkad liten gumma som kom förbi en eller två gånger varje år för att hämta arrendet och se till att allt var i ordning. Vi skickade vår kärra med fjädring för att möta henne vid stationen och ställde en stol framför vagnen för att göra det lättare för henne att stiga av. Den öppna vagnen fick vi senare, när min far hade skaffat draghästar. Överstens änka fick kycklingsoppa och löskokta ägg. Hon brukade promenera med min syster i trädgården, och skrapade kådan från staketstolparna med sina rynkiga fingrar och försäkrade henne att det var den godaste sötsaken i världen.
Min far fick allt större skördar och boskapshjordarna och antalet hästar blev allt större. Han försökte till och med föda upp Merinofår, men det misslyckades. Å andra sidan var det gott om grisar. De vandrade omkring fritt, bökade överallt och förstörde trädgården fullständigt. Egendomen sköttes noga, men på ett gammaldags sätt. Man bedömde vinster och förluster med ögonen. Av den orsaken var det svårt att avgöra min fars förmögenhet. Allt han ägde fanns antingen i marken, eller i grödan, eller i förråden, som antingen låg i bingarna eller var på väg till hamnen. Ibland utbrast min far plötsligt mitt under tedrickandet eller kvällsmaten: "Kom, skriv ner det här! Jag har fått 1.300 rubel från grosshandlaren. Jag gav överstens änka 600, och 400 till Dembovskij. Skriv också ner att jag gav Theodosia Antonovna 100 rubel när jag var i Jelizavetgrad förra våren." Det var så han skötte sin bokföring. Ändå klättrade min far sakta men envist uppåt.
Vi bodde i det lilla lerhuset som översten hade byggt. I halmtaket fanns ett oräkneligt antal gråsparvsbon under takfoten. Ytterväggarna var fårade av djupa sprickor som var boplats för snokar. Ibland misstogs snokarna för giftormar och man hällde kokande vatten i sprickorna, men till ingen nytta. När det regnade kraftigt läckte taket, speciellt i farstun, och krukor och skålar ställdes på jordgolvet för att samla upp vattnet. Rummen var små och fönstren matta. Golven i de två sovrummen och barnkammaren var av lera där lopporna förökade sig. Matsalen kunde ståta med ett trägolv som en gång i veckan putsades med gul sand. Men golvet i det största rummet, som högtidligt kallades salongen, var målat. Överstens änka bodde där.
Runt huset växte gula akacior, röda och vita rosor, och på sommaren vinrankor. Det fanns inget staket runt gården. I ett stort lerhus med tegeltak, som min far hade byggt, låg maskinverkstaden, det största köket och tjänarnas bostäder. Intill det stod den "lilla" träladan och bakom den låg den "stora" ladan. Ännu längre bort låg den "nya" ladan. Alla hade vasstak. Ladorna stod på stenar, så att inte utsädet skulle mögla av vatten som rann under dem. När det var varmt eller kallt tog hundar, grisar och kycklingar sin tillflykt under ladorna. Där hittade hönorna lugna platser att lägga ägg. Jag brukade samla ihop äggen genom att krypa in bland stenarna. Det var för trångt för en vuxen att ta sig in. Varje år byggde storkar bon på talet till den "stora" ladan. De lyfte sina röda näbbar mot himlen när de svalde snokar och grodor - en hemsk syn! Kroppen slingrade sig från näbben och neråt, och det såg ut som om ormen åt upp storken från insidan.
Ladorna var uppdelade i bingar som innehöll friskt doftande vete, grovt och taggigt korn, mjukt nästan flytande lin, blåsvarta rapsfrön och ljus och smal havre. När barnen lekte kurragömma fick de ibland, när det var besök av speciella gäster, tillåtelse att gömma sig i ladorna. Jag kröp från en avdelning till en annan genom att klättra upp på högarna av vete och hasa ner på andra sidan. Armarna sjönk ner till armbågarna och benen till knäna i de undanglidande vetehögarna, och min skjorta och mina skor, som alltför ofta var trasiga, blev fulla av säd. Dörren till ladan stängdes, och för syns skull hängde någon, i enlighet med reglerna, ett olåst hänglås utanför. Jag låg i den svala ladan begravd i säd och andades in damm och lyssnade till Senja V eller Senja J eller Senja S eller min syster Liza eller någon annan som sprang runt på gården och hittade de andra, men inte mig som låg dold i vintervetet.
Stallet, ladugården, svinstian och hönshuset stod på andra sidan om vår bostad. De var gjorda av gyttja och halmstrå och kvistar, som på något hade satts ihop med lera. Den stora pumpsvängeln höjde sig mot himlen ungefär hundra meter från huset. Bortanför brunnen låg dammen som bevattnade böndernas trädgårdar. Vårfloden drog iväg dammen varje år, och den måste byggas upp på nytt av jord och gödsel och halm. På kullen ovanför dammen stod kvarnen - ett träskjul som skyddade en tiohästars ångmaskin och två kvarnstenar. Här tillbringade min mor huvuddelen av sin arbetstid under mina första år. Kvarnen arbetade inte bara för vår egendom utan för hela grannskapet. Bönderna kom med säd från 20-25 kilometer omkring och betalade en tiondel för att få mala. När det var varmt väder och innan tröskningen började gick kvarnen dag och natt, och när jag hade lärt mig att räkna och skriva brukade jag väga böndernas säd och räkna ut priset för att mala. När skörden var över stängdes kvarnen och maskinen användes för att tröska. Senare installerades en stationär maskin i en stenbyggnad med tegeltak. Vårt gamla lerhus ersattes givetvis också av ett stort tegelhus med plåttak. Men det hände när jag redan var 17 år. Under mina sista sommarlov brukade jag räkna ut avståndet mellan fönstren och hur stora dörrarna skulle bli i vårt nya hus, men jag lyckades aldrig få ihop det. Vid mitt nästa besök på landet såg jag hur stenbyggnaderna restes. Jag bodde aldrig i själva huset. Nu används det som sovjetisk skola.
Ofta fick bönderna vänta i veckor för att få säden mald. De som bodde nära lämnade säckarna på rad och reste hem. De som kom långt ifrån bodde i sina vagnar, och när det regnade sov de i kvarnen. En gång blev en av bönderna av med ett betsel. Någon hade sett en pojke stryka omkring runt en viss häst. Bönderna rusade till hans fars vagn och tittade under halmen, där låg betslet! Pojkens far, en dyster, skäggig bonde, vände sig mot öster och gjorde korstecknet, och svor att den förbaskade lilla slyngeln, den skurkaktiga fängelsekunden, hade tagit det utan hans vetskap, och att han skulle skinnflå honom för det. Men ingen trodde fadern. Så bonden tog fatt sin son och började slå honom med det stulna betslet. Jag tittade på bakom ryggen på de vuxna. Pojken skrek och svor att han aldrig skulle stjäla igen. Bönderna stod runt och tittade dystert på, och var helt likgiltiga för pojkens skrik. De rökte sina cigaretter och muttrade i skägget att fadern slog sin son bara för syns skull, och att han själv borde pryglas.
Bakom ladorna och skjulen för djuren sträckte sig två enorma skjul, hundra meter långa, det ena av halm och det andra av strå, byggda i form av ett gavelförsett tak direkt på marken, utan väggar. Den färska säden travades upp under skjulen, och där arbetade män med sädesrensare och såll när det regnade eller blåste. Bortanför skjulen låg logen. Tvärs över en ravin låg kofållan, med väggar gjorda helt av torkad gödsel.
Hela min barndom är förknippad med överstens lerhus och den gamla soffan i matsalen. Den var täckt med fanér för att se ut som redwood, och jag satt i den när jag drack te, åt middag och kvällsmat. Det var där jag och min syster lekte med dockor, och senare var det där jag satt och läste. Överdragsklädseln var sönder på två ställen. Det mindre hålet var nära den stol där Ivan Vasiljevitj satt, det större där jag satt, bredvid min far. "Soffan borde få ett nytt överdrag", brukade Ivan Vasiljevitj säga.
"Det borde den ha fått för länge sedan", svarade min mor. "Vi har inte klätt om den sedan det år då tsaren blev dödad."
"Men ni vet ju", brukade min far försvara sig, "när man kommer till den där förbaskade sta'n, springer man hit och dit, droskan kostar pengar, man tänker hela tiden på hur man snabbt ska komma tillbaka till gården, och glömmer bort vad det var man skulle köpa."
Under det låga taket i matsalen sträckte sig en skrovlig, omålad taksparre, och på den hade de mest varierande saker hamnat: fat med matvaror som inte katten skulle komma åt, spikar, snören, böcker, bläckhorn igenkorkade med papper, en pennhållare med en rostig penna. Det fanns inget överflöd av pennor i Janovka. Det fanns tillfällen då jag täljde en penna själv ur ett trästycke med hjälp av en pennkniv, för att kunna rita av hästar ur gamla nummer av den illustrerade tidskriften Fält. Katten bodde under taket där skorstenen gick ut. Där födde hon upp sina kattungar, och hoppade modigt ner med dem mellan tänderna när det blev för varmt där uppe. Om en gäst var för lång slog han alltid i taksparren med huvudet när han reste sig upp från bordet, så vi hade fått vanan att peka uppåt och säga: "Akta huvudet!"
Det mest framträdande föremålet i finrummet var en gammal spinett som upptog åtminstone en fjärdedel av rummet. Jag kommer ihåg när den dök upp. Två och en halv mil bort bodde hustrun till en godsägare som blivit bankrutt. Hon flyttade in till staden och sålde sina möbler. Vi köpte soffan, tre stolar av böjträ och den gamla fallfärdiga spinetten med trasiga strängar som hade stått i ett uthus i åratal. Min far betalade 16 rubel för den och tog den till Janovka på en kärra. Ett par döda möss återfanns i den när den reparerades i maskinverkstaden. Verkstaden upptogs av spinetten under flera vinterveckor. Ivan Vasiljevitj rengjorde den, klistrade ihop den, putsade den, hittade nya strängar, och satte in och stämde dem. Alla tangenter ersattes, och spinettens klang genljöd i finrummet. Den var svag men oemotståndlig. Ivan Vasiljevitj överförde sina magiska fingrar från tangenterna på sitt dragspel till spinetten, och spelade Kamarinskaja, polkor och "Min kära Augustin". Min äldsta syster började ta musiklektioner. Min äldsta bror hade tagit fiollektioner under flera månader i Jelizavetgrad, och ibland klinkade han också på den. Och till sist spelade även jag, med ett finger, från min brors fiolmusik. Jag hade inget musiköra, och min kärlek för musik var alltid hjälplös och outtalad.
På våren förvandlades gården till en lersjö. Ivan Vasiljevitj tillverkade sig ett par trägaloscher, eller snarare höga kängor, och jag brukade titta på honom med förtjusning när han skred fram tre decimeter längre än vanligt. Så småningom framträdde den gamla sadelmakaren på scenen. Ingen verkar komma ihåg hans namn. Han är över 80 år gammal och har tjänstgjort i 25 år i Nikolaj I:s armé. Jättelik och bredaxlad, med vitt skägg och hår, lyfter han knappt sina tunga fötter när han hasar sig över till ladan, där han har inrättat sin kringresande verkstad. "Mina ben har blivit svagare", har han beklagat sig under de senaste 10 åren. I gengäld är hans händer, som luktar läder, starkare än en tång. Hans naglar liknar elfenbenstangenterna på spinetten, och är mycket spetsiga.
"Vill du att jag ska visa dig Moskva?", frågar sadelmakaren. Självklart vill jag det! Den gamle mannen sätter tummarna under mina öron och lyfter upp mig. Hans fruktansvärda naglar trycks in i mig, och jag blir förolämpad och det gör ont. Jag sparkar med fötterna och försöker komma ner. "Om du inte vill se Moskva så behöver du inte!" Trots att jag blivit förolämpad springer jag inte min väg. "Hallå!", säger den gamle mannen och klättrar uppför trappan i ladan. "Titta vad som finns på loftet!" Jag anar ett trick och drar mig för att gå in. Det visar sig att Konstantin, den yngsta mjölnaren, är på loftet med Katy, köksan. De är vackra, upprymda och hårt arbetande. "När ska du och Katy gifta er?", frågar deras husmor. "Varför det, vi klarar oss bra som det är", svarar Konstantin. "Det kostar 10 rubel att gifta sig, och jag köper hellre Katy ett par läderstövlar."
När den varma, spännande sommaren på stäppen har tagit slut, och den slitsamma kulmen att bärga skörden är klar, kommer den tidiga hösten då man ska inventera årets straffarbete. Tröskningen pågår för fullt. Händelsernas centrum har förflyttats till logen bakom skjulen, några hundra meter från huset. Ett dammoln svävar över logen. Tröskverkets vinda viner. Mjölnaren Philip har glasögon och står bakom den. Hans svarta skägg är täckt av ett grått damm. Karlarna bär in kärvar från vagnen. Han tar dem utan att titta på dem, knyter upp dem, skakar isär dem och slänger in dem i tröskverket. För varje fång morrar tröskverket som en hund med ett ben. Stråblandaren kastar ut halmen, och leker samtidigt med den. Agnarna rinner ut ur ett rör på sidan och förs till halmhögen på en kärra, med mig stående på baklämmen av trä hållande mig fast i tygeln. "Akta dig så du inte ramlar!", ropar min far. Och jag ramlar ner för tionde gången. Än faller jag i halmen, än i agnarna. Det grå dammet ligger allt tjockare på logen, motorn jämrar sig, sädeskornen kommer innanför skjortan och in i näsan och gör att man nyser. "Hej Philip, inte så fort!", varnar min far nerifrån när tröskverket morrar alltför våldsamt. Jag lyfter kärran. Den glider ur mitt grepp och faller med hela sin tyngd på mitt finger. Smärtan är så våldsam att det går runt i huvudet. Jag smiter åt sidan så att inte karlarna ska se att jag gråter, och springer sedan hem. Min mor häller kallt vatten på handen och bandagerar mitt finger, men smärtan minskar inte. Såret varar sig under flera dagars tortyr.
Nu är ladorna och skjulen fyllda med säckar av vete, och de ligger travade i högar under presenningar på gården. Husbonden står ofta själv vid sållet och visar karlarna hur de ska vända på beslaget för att blåsa bort agnarna, och hur man med en hård knuff kan tömma den rena säden i en hög utan att lämna kvar något. Sädesrensarna och vickeravskiljarna arbetar i skydd för vinden i skjulen och ladorna. Där rengörs säden och görs klar för marknaden.
Och nu kommer handelsmännen med kopparkärl och vågar i vackert målade lådor. De testar säden och föreslår ett pris, och försöker truga på min far en handpenning. Vi behandlar dem med respekt och bjuder på te och kakor, men säljer ingen säd till dem. De är bara obetydligt folk. Husbonden har vuxit ur den sortens handelsvägar. Han har sin egen förordnade handelsman i Nikolajev. "Låt det vara så länge, säd behöver inte mat!", säger han.
En vecka senare kommer det ett brev från Nikolajev, eller ibland ett telegram, som erbjuder fem kopek mer per pud.[9] "Så vi har hittat tusen rubel", säger husbonden. "Och de växer inte på träd!" Men ibland händer motsatsen, ibland sjunker priset. Världsmarknadens hemliga makt gör sig påmind även i Janovka. Då säger min far dystert, när han återvänder från Nikolajev: "Det verkar som om - vad heter det nu? - Argentina exporterade för mycket vete i år."
Vintern var en lugn tid på landsbygden. Bara maskinverkstaden och kvarnen var verkligen igång. Som bränsle använde vi halm, som tjänarna bar in i stora knippen. De tappade strån från den på vägen och sopade upp dem efteråt. Det var roligt att stoppa in halmen i spisarna och se hur den flammade upp. En gång hittade farbror Gregorij mig och min yngre syster ensamma i matsalen, som var fylld av blå träkolsrök. Jag vände mig runt-runt mitt i rummet utan att veta var jag var, och när min farbror ropade till föll jag omkull helt avsvimmad. Vi var ofta ensamma i huset på vinterdagarna, speciellt när min far var bortrest, och allt arbete föll på min mors lott. I kvällsmörkret brukade jag och min syster sitta bredvid varandra i soffan, tätt sammanpressade, med ögonen vidöppna utan att våga röra oss.
En jätte klev in från kylan ute in i den mörka matsalen, släpande på sina jättelika stövlar, och insvept i en enorm överrock med en jättestor krage och bärande en jättelik hatt. Hans händer var inneslutna i gigantiska tumvantar. Stora istappar hängde från hans skägg och mustasch, och hans kraftiga röst dånade i mörkret: "Godkväll!" Sammanpressade i ett hörn i soffan vågade vi inte svara honom. Så tände monstret en tändsticka och såg oss i hörnet. Jätten visade sig vara en av våra grannar. Ibland blev ensamheten i matsalen alldeles outhärdlig, och då sprang jag ut i ytterhallen trots kylan, öppnade ytterdörren, klev ut på en stora stenen som låg på tröskeln och ropade om och om igen ut i mörkret: "Masjka! Masjka! Kom till matsalen!" Masjka hade fullt upp i köket, i tjänarnas rum eller någon annanstans. Till sist kom min mamma, kanske från kvarnen, tände en lampa och tog in samovaren.
Oftast satt vi i matsalen på kvällen tills vi somnade. Folk kom och gick i matsalen, tog eller lämnade nycklar, kom överens om olika saker, och planerade morgondagens arbete. Min yngre syster Olja, min äldre syster Liza, husan och jag levde ett eget liv, som var beroende av de vuxnas liv och behärskades av det. Ibland kunde ett ord i förbigående från någon av de äldre påminna oss om något särskilt.
Då blinkade jag till min syster, hon fnissade lågt, och de vuxna tittade förstrött på henne. Jag blinkade igen och hon försökte kväva skrattet i vaxduken och slog huvudet mot bordet. Det smittade av sig även på mig och ibland även min äldre syster, som med en trettonårings värdighet vacklade mellan de vuxna och barnen. Om våra skratt blev alltför okontrollerade blev jag tvungen att glida ner under bordet och krypa bland de vuxnas fötter, och rusa in i barnkammaren intill, och på vägen trampa katten på svansen. När jag kom tillbaka till matsalen började alltihopa om igen. Jag blev så svag i fingrarna av allt skrattande att jag inte kunde hålla mitt glas. Mitt huvud, mina läppar, mina fötter, varenda del av mig skakade av skratt. "Vad i all världen är det med er", frågade min mor. Livets två kretsar, den övre och den lägre, rörde ett ögonblick vid varandra. De vuxna tittade frågande på barnen, ibland vänligt men oftast med irritation i ögonen. Då bröt vårt skratt omedvetet ut våldsamt och öppet. Oljas huvud hamnade under bordet igen, jag kastade mig på soffan, Liza bet sig i överläppen och husan smet ut genom dörren.
"Gå och lägg er!", skrek de vuxna.
Men vi gick inte. Vi gömde oss i hörnet, rädda för att titta på varandra. Min lillasyster blev buren iväg, men jag somnade oftast på soffan. Någon brukade ta mig i armarna och bära ut mig. Sedan kanske jag gav upp ett högt skrik, och inbillade mig halvsovande att jag blev angripen av hundar, att ormar väste nedanför mig, eller att rånare bar iväg mig till skogen. Barnets mardrömmar störde de vuxnas liv. Jag tystades ner på väg till sängen, de brukade klappa och kyssa mig. Så jag gick från skratt till sömn, från mardröm till vakenhet, och tillbaka till sömnen i ett fjäderbolster i det varma sovrummet.
Vintern var familjens tid på året. Det fanns dagar då min mor och far nästan inte lämnade huset. Min äldre bror och syster kom hem på jullov från sina skolor. På söndagarna klippte Ivan Vasiljevitj, nytvättad och nyrakad, och beväpnad med en kam och en sax, först min fars hår, sedan Sasjas och sist mitt. Sasja frågar:
"Kan du klippa håret à la Capoul, Ivan Vasiljevitj?" Alla tittar på Sasja, och han förklarar att frisören i Jelizavetgrad en gång klippte hans hår vackert à la Capoul, men att han nästa dag fick en skarp tillrättavisning av tillsynsläraren.
Efter att hårklippningen är färdig, sätter vi oss till middag, min far och Ivan Vasiljevitj i länsstolar i båda ändar på bordet, barnen på soffan och min mor mitt emot dem. Ivan Vasiljevitj åt med oss tills han gifte sig. På vintern åt vi sakta och satt kvar och pratade efteråt. Ivan Vasiljevitj brukade röka och blåsa geniala rökringar. Ibland övertalade man Sasja eller Liza att läsa högt. Min far nickade till i vrån vid kakelugnen. Då och då spelade vi Svarte Petter på kvällen, och det gav upphov till en hel del oväsen och skratt och ibland lite gräl. Vi tyckte att det var särskilt roligt att lura min far, som spelade slarvigt och skrattade när han förlorade. Min mor spelade däremot bättre, och blev upphetsad och studerade noggrant min äldre bror så att han inte lurade henne.
Det var 23 kilometer från Janovka till närmaste postkontor, och mer än 35 till järnvägen. Det var långt till regeringsdepartementen, till butikerna och till kommunhuset, och ännu längre till de stora världshändelserna. Livet i Janovka styrdes helt och hållet av rytmen i jordbruksarbetet. Ingenting annat betydde något, utom världsmarknadspriset på säd. Vi såg aldrig några tidskrifter eller tidningar på landet på den tiden. Det kom senare, när jag hade börjat på läroverket. Vi fick bara brev vid speciella tillfällen. Ibland hittade en granne ett brev till oss i Bobrinetz och bar det i fickan en vecka eller två. Ett brev var en händelse, ett telegram var en katastrof. Någon förklarade för mig att telegram kom i ledningar, men jag såg med egna ögon hur en man till häst hade med sig ett telegram från Bobrinetz, och min far fick betala två rubel och 50 kopek för det. Ett telegram var en bit papper, som ett brev. Ord var skrivna på det med penna. Blåste vinden det längs ledningen? Jag fick höra att det kom med elektricitet. Det var ännu värre. Farbror Abram förklarade noggrant för mig en gång: "Strömmen kommer genom ledningen och gör märken på ett band. Upprepa vad jag har sagt." Jag upprepade: "Ström genom ledningen och märken på ett band."
"Förstår du?"
"Ja, jag förstår, men hur gör de ett brev av det?", frågade jag och tänkte på blanketten som hade kommit från Bobrinetz.
"Brevet kommer separat", svarade min farbror. Jag grubblade ett tag och frågade sedan: "Och varför behöver de ström om brevet kommer med en man till häst?" Men då tappade min farbror tålamodet. "Åh, bry dig inte om brevet!", skrek han. "Jag försöker förklara telegram för dig och du börjar med brev." Så frågan förblev obesvarad.
Paulina Petrovna, en dam från Bobrinetz, kom och bodde hos oss. Hon hade långa örhängen och en hårlock i pannan. Senare följde min mor tillbaka henne till Bobrinetz, och jag åkte med dem. När vi hade passerat stenröset som markerade elva verst[10] visade sig en rad telegrafstolpar, och ledningarna surrade.
"Hur kommer telegrammen?", frågade jag min mor.
"Fråga Paulina Petrovna", svarade min mor villrådigt. "Hon kommer att förklara för dig."
Paulina Petrovna förklarade:
"Märkena på bandet står för bokstäver. Telegrafisten kopierar över dem på papper, som skickas med en man till häst." Det kunde jag förstå.
"Men hur kan strömmen röra sig utan att någon ser den?", frågade jag och tittade på ledningen.
"Strömmen går inuti", svarade Paulina Petrovna. "Alla de där ledningarna är som smala rör och strömmen rör sig inne i dem."
Det kunde jag också förstå, och jag var nöjd länge efteråt. Det elektromagnetiska flödet som min fysiklärare lärde mig ungefär fyra år senare verkade som en mycket mindre trolig förklaring för mig.
Min fars och mors strävsamma liv var inte utan slitningar, men i det stora hela var de lyckliga. Min mor kom från en stadsfamilj som tittade ner på bönderna med deras grova händer. Men i sin ungdom hade min far varit stilig och elegant, med ett manligt, energiskt ansikte. Han lyckades få ihop medel så att han senare kunde köpa Janovka. Till en början hade den unga kvinnan, som hade tagits från staden ut på den ensamma stäppen svårt att finna sig till rätta med det hårda arbetslivet på ett jordbruk. Men så småningom gick hon helt upp i det, och bar troget sin börda under återstoden av sitt liv, i nästan 45 år. Av de åtta barn som föddes i deras äktenskap överlevde fyra. Jag var den femte i ordningen. Fyra dog som småbarn, av difteri och scharlakansfeber, och deras död passerade nästan lika obemärkt som de fyra återståendes liv. Jorden, boskapen, fjäderfäna, kvarnen tog all tid för mina föräldrar, det fanns ingen tid kvar för oss. Årstiderna följde på varandra, och jordbruksarbetets eviga tidvattensvåg sköljde hän över familjekärleken. Det existerade inga ömhetsbevis i vår familj, i synnerhet inte under mina första år, men det fanns en stark arbetets gemenskap mellan min far och mor.
"Ge er mor en stol!", skrek min far så fort min mor steg över tröskeln, vit av damm från kvarnen.
"Masjka! Tänd samovaren snabbt", beordrade min mor redan innan hon hade nått fram till huset. "Din husbonde kommer snart in från fälten." Båda kände till vad det innebar att ha nått utmattningens rand.
Min far var otvivelaktigt överlägsen min mor, både till intellekt och karaktär. Han var djupare, mer reserverad och mer taktfull. Han hade ett ovanligt gott öga för saker och människor. Min far och mor köpte inte mycket, speciellt inte under våra första år, de visste båda hur man kunde spara varje kopek. Min far gjorde aldrig några misstag när han handlade: tyg, skor, hattar, hästar eller maskiner, han fick alltid valuta för pengarna. "Jag tycker inte om pengar", sa han senare till mig, som för att be om ursäkt för att han hade varit så snål, "men jag tycker ännu sämre om när det inte finns några. Det är illa att behöva pengar och inte ha några." Han talade en blandning av ryska och ukrainska., med övervikt för ukrainska. Han bedömde folk utifrån deras uppträdande, ansikten och vanor, och han bedömde dem alltid rätt.
"Jag gillar inte den där studenten", kunde han ibland säga om någon av våra gäster. "Erkänn, tycker inte även ni att han är en idiot?" Vi blev stötta å vår gästs vägnar, men visste i själ och hjärta att vår far hade rätt. Efter att ha besökt en familj en enda gång kunde han sammanfatta familjesituationen på ett alldeles riktigt sätt.
Efter de många födslarna och hårda arbetet blev min mor sjuk en gång, och for för att träffa en doktor i Charkov. En sådan resa var en stor händelse, och det gjordes stora förberedelser. Min mor for iväg välförsedd med pengar, smörbyttor, påsar med söta kex, stekt kyckling och så vidare. Hon hade stora utgifter att vänta. Läkaren tog tre rubel per besök. Min mor och far talade alltid om detta med höjda händer och ett ansiktsuttryck som visade deras respekt för vetenskapens nytta, deras beklagande över att den kostade så mycket, och deras stolthet att de kunde betala ett så oerhört pris för den. Vi inväntade min mors återkomst med stor spänning. Hon återvände i en ny dräkt som såg otroligt storslagen ut i vår matsal i Janovka.
När vi barn var små var min far tystare och vänligare med oss än min mor. Hon tappade ofta humöret med oss, ibland utan orsak, och lät sin trötthet eller förtret över något misslyckande i hushållet gå ut över oss. Vi upptäckte att det alltid var större idé att fråga vår far om någon förmån än vår mor. Men vart efter tiden gick blev min far strängare. Orsaken var hans hårda liv, att hans bekymmer ökade när hans affärsverksamhet växte, och i synnerhet de villkor som berodde på 1880-talets jordbrukskris, liksom de besvikelser som hans barn orsakade.
Min mor älskade att läsa under de långa vintrarna, då Janovka sveptes in i snö som drev in från alla hörn av stäppen och höjde sig över fönstren. Hon satt på en liten trekantig stol i matsalen med fötterna på en stol framför sig. När den tidiga vinterskymningen föll brukade hon flytta in i min fars fåtölj nära det frostiga lilla fönstret, och läste med en hög viskning ur en sliten roman från biblioteket i Bobrinetz, och följde orden med sina av arbete slitna fingrar. Hon blev ofta förbryllad och stakade sig vid någon särskilt lång mening. Ibland kunde en förklaring från något av barnen kasta ett helt nytt ljus över den historia hon hade läst. Men hon fortsatte träget och outtröttligt att läsa, och under kalla vinterdagar kunde vi höra hennes entoniga viskande ända ut i ytterhallen.
Min far lärde sig att stava igenom ord först som ganska gammal, för att åtminstone kunna läsa titlarna på mina böcker. Jag följde honom spänt i Berlin 1910, när han envist försökte förstå min bok om den tyska socialdemokratin.
När oktoberrevolutionen kom var min far en mycket förmögen man. Min mor hade dött 1910, men min far levde länge nog för att få uppleva sovjetmakten. Under inbördeskrigets höjdpunkt, som rasade speciellt våldsamt i södra Ryssland och åtföljdes av ständiga regeringsomvandlingar, blev den gamla 70-åriga mannen tvungen att vandra tiotals mil för att hitta skydd i Odessa. De röda var en fara för honom eftersom han var rik, de vita förföljde honom eftersom han var min far. När sovjettrupperna hade befriat södern från de vita soldaterna, lyckades han ta sig till Moskva. Han hade förlorat alla sina besparingar under revolutionen. Under mer än ett år drev han en statlig kvarn nära Moskva. Livsmedelskommissarien på den tiden, Tsiurupa, brukade tycka om att diskutera jordbruksfrågor med honom. Min far dog av tyfus på våren 1922, samtidigt som jag läste min rapport vid Kommunistiska internationalens fjärde kongress.
Ett mycket viktigt ställe i Janovka, faktiskt det viktigaste, var maskinverkstaden, där Ivan Vasiljevitj Grebien arbetade. Han kom dit när han var 20 år gammal, samma år som jag föddes. Han tilltalade alla barn, även de äldre, med "du" medan vi respektfullt tilltalade honom med "ni". När han blev tvungen att mönstra för militärtjänst följde min far med honom. De mutade någon, och Grebien stannade i Janovka. Ivan Vasiljevitj var stilig och begåvad. Han hade en mörkt rödaktig mustasch och ett skägg som var klippt på franskt vis. Hans tekniska kunskaper var mångsidiga. Han kunde bygga om en motor, reparera en ångpanna, svarva en metall- eller träkula, gjuta mässingsfigurer, bygga en vagn med fjädring, laga klockor, stämma pianon, klä om möbler eller tillverka en hel cykel utom däcken. Jag lärde mig cykla på en cykel av hans tillverkning mellan första och andra årskursen. De närbelägna tyska nybyggarna brukade ta med sina radsåningsmaskiner och självbindare så att han kunde reparera dem, och de bjöd med honom när de skulle köpa tröskverk eller ångmaskiner. Folk kom till min far för att få råd om jordbruket och till Ivan Vasiljevitj för att få råd om maskiner. Det fanns både assistenter och lärlingar anställda i maskinverkstaden. På många sätt blev jag elev till dessa lärlingar.
Ibland fick jag lov att klippa tråd till muttrar och skruvar i maskinverkstaden. Jag tyckte om arbetet eftersom jag såg resultatet direkt i handen. Ibland försökte jag mala material till färg på en rund, slät sten, men ledsnade snabbt och frågade allt oftare om inte jobbet var klart snart. Ivan Vasiljevitj rörde runt i den tjocka blandningen med sitt finger och skakade på huvudet, så jag lämnade över stenen till en av lärlingarna.
Ibland satt Ivan Vasiljevitj ner på en låda i hörnet bakom arbetsbänken med ett verktyg i handen. Han rökte och skådade långt bort, och funderade kanske på något eller mindes något eller kanske bara vilade utan att tänka överhuvudtaget. Vid sådana tillfällen brukade jag sitta bredvid honom och försiktigt sno hans mustasch runt mitt finger, eller undersöka hans händer, en hantverkares omisskännliga händer. Huden var helt täckt av små svarta fläckar som han hade fått av att hugga ut kvarnstenar. Hans fingrar var sega som rötter men inte hårda. De var bredare i spetsen men mycket böjliga, och hans tumme gick långt bak och bildade en båge. Varje finger var självmedvetet och arbetade och handlade för sig själv, men tillsammans utgjorde de en mycket effektiv arbetsenhet. Jag var fortfarande mycket ung, men kunde redan känna att den handen inte höll en hammare eller tång på samma sätt som andra händer. Ett djupt ärr gick runt hans vänstra tumme. Ivan Vasiljevitj hade nästan huggit av sig den med en yxa samma dag som jag föddes. Den hängde nästan bara i skinnet. Min far hade råkat se hur den unge mekanikern satte handen på en bräda och gjorde sig redo att kapa bort den helt och hållet. "Vänta lite!", hade han ropat. "Din tumme kommer att växa fast igen!"
"Tror du att den kommer att växa fast igen?", hade mekanikern frågat och lagt yxan åt sidan. Och tummen hade vuxit fast och fungerade bra igen, förutom att den inte gick lika långt bakåt som den andra.
En gång gjorde Ivan Vasiljevitj ett gevär av en gammal Berdanbössa och prövade lyckan som prickskytt. I tur och ordning försökte alla släcka ett ljus genom att träffa veken på flera stegs avstånd. Inte en enda lyckades. Min far råkade gå förbi. När han lyfte geväret till axeln skakade hans händer, och han höll det osäkert. Men han släckte ljuset på första försöket. Han hade ett gott öga för allting, och det visste Ivan Vasiljevitj. Det var aldrig några gräl mellan dem, även om min far kunde skälla på de andra arbetarna och hitta fel på deras arbete.
Jag saknade aldrig sysselsättning i maskinverkstaden. Jag drog i handtaget till fläkten som Ivan Vasiljevitj hade gjort efter eget huvud. Ventilen satt utom synhåll på vinden, och det väckte förvåning hos alla som såg den. Jag snurrade på svarven tills jag var utmattad, speciellt när det tillverkades krocketklot av akaciaträ. Av samtalen som hördes i maskinverkstaden verkade det ena mer intressant än det andra. De var inte alltid anständiga - eller jag kanske borde säga att de aldrig var det. Min horisont vidgades för varje timme där. Foma berättade historier om godset han brukade arbeta på, och om damernas och herrarnas äventyr där. Jag måste säga att han inte var särskilt smickrande mot dem. Sedan berättade Philip, mjölnaren, historier från livet i armén. Ivan Vasiljevitj ställde frågor, höll tillbaka de andra, eller kompletterade vad de hade sagt.
Brandmannen Jasjka var en vresig, rödhårig man i 30-årsåldern som aldrig stannade länge på något jobb. Någonting kom över honom, och så försvann han antingen på våren eller hösten och återkom sex månader senare. Han drack inte ofta, men i perioder. Han älskade jakt passionerat, men kunde ändå sälja sitt gevär för något att dricka. Foma berättade hur Jasjka hade kommit in i en affär i Bobrinetz barfota, med fötterna insmetade av svart lera, och hade bett om en låda kapsyler. Han tappade medvetet kapsylerna på golvet och böjde sig ner för att plocka upp dem. När han gjorde det klev han på en del av dem med sina leriga fötter, och gick ut och tog dem med sig.
"Ljuger Foma?", frågade jag Ivan Vasiljevitj.
"Varför tror du att han ljuger?", frågade Jasjka. "Jag hade inte en kopek att betala dem med."
Det verkade vara ett bra sätt att få något man behövde, och väl värt att söka efterlikna.
"Vår Ignat har kommit", kom Masjka, husan, in och berättade för oss. "Men Dunka är inte här, hon har rest hem på semester.
Vi kallade brandmannen Ignat för "vår" Ignat för att skilja honom från Ignat med puckelryggen, som hade varit byäldste innan Taras kom. "Vår" Ignat hade rest för att mönstra till militärtjänst - Ivan Vasiljevitj hade mätt hans bröstkorg och hade sagt, "Det är inte en chans att de tar honom!" Undersökningskommissionen lade in Ignat på sjukhus under en månad på försök. Där blev han bekant med några arbetare från staden, och beslutade sig för att pröva lyckan i en fabrik. När han kom tillbaka bar han stadsstövlar och en fårskinnpäls med framsidan broderad i färger. Hela dagen efter sin återkomst satt Ignat i maskinverkstaden och berättade för karlarna om staden och arbetet, förhållandena, maskinerna och lönerna han hade varit med om där.
"Självklart, det är en fabrik", började Foma tankfullt.
"En fabrik är inte någon maskinverkstad!", anmärkte Philip. Och de såg fundersamma ut, som om de tittade bortanför maskinverkstaden.
"Finns det mycket maskiner i sta'n?", frågade Victor ivrigt.
"En hel skog!"
Jag var idel öron, och såg i mitt inre en fabrik med maskiner som stod tätt som träden i en skog, maskiner till höger, till vänster, framför, bakom, maskiner överallt. Och mitt i alltihopa tänkte jag mig Ignat stående med ett läderband runt handleden. Ignat hade också skaffat sig en klocka, som gick från hand till hand. På kvällen gick Ignat fram och tillbaka över gården tillsammans med min far, och åtföljd av förvaltaren. Jag var också med, än springande bredvid min far och än bredvid Ignat.
"Nå, hur bor du?", frågade min far. "Köper du bröd och mjölk? Hyr du ett rum?"
"Förvisso, man måste betala för precis allting", instämde Ignat, "men lönerna är inte desamma som här."
"Jag vet att de inte är samma, men de går bara åt till mat."
"Nej", svarade Ignat hårdnackat, "jag har lyckats spara tillräckligt på sex månader för att köpa en del kläder och en klocka. Här är den i fickan." Och han drog fram sin klocka igen. Det var ett obestridligt argument, och min far sa ingenting. Så frågade han igen:
"Har du druckit Ignat? Med så många lärare runt dig borde det inte ha varit svårt att lära sig!"
"Vad, jag har aldrig druckit vodka."
"Och tänker du ta med dig Dunka tillbaka, Ignat?", frågade min mor.
Ignat log lite skyldigt, men svarade inte.
"Åh, jag förstår, jag förstår", sa min mor. "Så du har redan hittat dig någon slampa i sta'n! Erkänn, din skurk!"
Så Ignat lämnade Janovka igen.
Vi barn var förbjudna att gå in på tjänarnas rum, men vem kunde hindra oss? Det fanns alltid en massa nya saker där. Under lång tid var vår köksa en kvinna med höga kinder och insjunken näsa. Hennes man, vår fåraherde, var en gammal man som var förlamad i ena halvan av ansiktet. Vi kallade dem moskoviter eftersom de kom från en av guvernementen i inlandet. Paret hade en söt liten dotter på åtta år, med blå ögon och blont hår. Hon var van vid att alltid se sin far och mor gräla.
På söndagarna brukade flickorna leta efter löss i pojkarnas eller i sitt eget hår. De två Tatjana låg sida vid sida på en halmhög i tjänarnas rum, Stora Tatjana och Lilla Tatjana. Stallpojken Afanasij, son till förvaltaren Pud och bror till köksan Paraska, satte sig ner mellan dem och kastade benen över Lilla Tatjana och lutade sig mot Stora Tatjana.
"Vilken muhammedan du är!", ropade den unga förvaltaren avundsjukt. "Är det inte dags att vattna hästarna?"
Den rödhårige Afanasij och den mörkhåriga Mutuzok förföljde mig. Om jag råkade komma in medan de delade ut pudding eller havregröt, ropade de skrattande: "Kom och ät middag med oss, Ljova!", eller "Varför ber du inte din mamma om en bit kyckling åt oss, Ljova?" Jag blev generad och gick utan att svara. Till påsk hade min mor för vana att baka tårtor till arbetarna och måla ägg åt dem. Tant Rajsa var skicklig på att måla ägg. En gång hade hon med sig några färgrikt målade ägg från Gromoklej och gav mig två. Vi brukade rulla våra ägg nerför rutschbanan bakom källaren för att se vilket som var starkast. En gång blev jag kvar till slutet, bara jag och Afanasij var kvar.
"Är de inte vackra?", frågade jag och visade honom mina målade ägg.
"Ja, de är ganska vackra", svarade Afanasij likgiltigt. "Låt mig se vilket som är starkast."
Jag vågade inte säga nej till utmaningen. Afanasij slog till mitt ägg och det sprack på toppen.
"Då är det mitt!", sa Afanasij. "Låt oss prova det andra." Lydigt höll jag upp mitt andra målade ägg.
Afanasij slog till igen.
"Det är också mitt!"
Afanasij plockade rutinerat upp äggen och gick sin väg utan att titta bakåt. Förvånad såg jag honom gå, och kände för att gråta, men det var ingenting att göra åt.
Det fanns ganska få fast anställda arbetare som jobbade hela året på egendomen. De flesta - och de år det var stora skördar rörde det sig om hundratals - var tillfälliga arbetare, och bestod av män från Kiev, Tjernigov och Poltava, som anställdes till första oktober. Under de år då skörden var bra krävdes det bara i provinsen Cherson 200-300.000 sådana arbetare. Skördearbetarna fick 40 till 50 rubel för fyra sommarmånader och kost. Kvinnorna fick 20 till 30 rubel. När vädret var fint bodde de under öppen himmel, när vädret var dåligt tog de skydd i höstackarna. Till middag åt de grönsakssoppa och gröt, till kvällsmat hirssoppa. De fick aldrig något kött. De fick bara vegetabiliskt fett, och bara i små mängder. Dieten var ibland orsak till klagomål. Arbetarna lämnade fälten och samlades på gården. De lade sig på magen i skuggan från ladorna, och svängde på sina bara, spruckna fötter som var sönderstuckna av halmstrån i luften, och väntade på vad som skulle hända. Då gav min far dem lite filmjölk, eller vattenmeloner, eller en halv säck torkad fisk, och då gick de tillbaka till arbetet, ofta sjungande. Sådana var förhållandena på alla gårdar. Vi hade seniga gamla skördearbetare som hade kommit och arbetat hos oss under tio år i rad, väl vetande om att det alltid fanns jobb åt dem. De fick några fler rubel än de andra och ett glas vodka då och då, eftersom de visade de andra hur effektiva man skulle vara. En del av dem kom i spetsen för en lång familjeprocession. De gick från sin egen provins till fots, och det tog en hel månad att göra resan, och på vägen levde de på brödkanter, och tillbringade nätterna på marknadsplatser. En sommar blev alla arbetarna sjuka i en epidemi av nattblindhet. De gick omkring i skymningen med händerna utsträckta framför sig. Min mors systerson, som var på besök, skrev en artikel om det till tidningarna. Man talade om det i zemstvon[11] och en inspektör skickades till Janovka. Min far och mor blev irriterade på tidningskorrespondenten, som var mycket omtyckt, och han var själv ledsen över vad han hade satt igång. Men det blev inga obehagligheter av det hela. Inspektören beslutade att sjukdomen berodde för lite fett i maten, och det var samma sak över hela provinsen, eftersom arbetarna fick samma sorts mat överallt, och ibland ännu sämre.
I maskinverkstaden, köket och på bakgården öppnade sig ett liv som var annorlunda och mer mångsidigt än det jag levde i min egen familj. Livets film hade inget slut, och jag var bara i dess början. Ingen tog notis om min närvaro när jag var liten. Tungorna slant fritt, i synnerhet när Ivan Vasiljevitj och förvaltaren var borta, för de tillhörde till hälften den härskande klassen. I ljuset från smidesugnen eller elden i köket såg jag ofta mina föräldrar, släktingar och grannar i ett helt nytt ljus. Många samtal som jag hörde som ung kommer att stanna i minnet så länge jag lever. Kanske många av dem lade grunden till min inställning till dagens samhälle.
Knappt en verst från Janovka låg Dembovskijs egendom. Min far arrenderade mark från dem och hade många affärsband till dem. Ägarinnan Theodosia Antonovna var en gammal polsk kvinna som en gång hade varit lärarinna. Efter sin första rika makes bortgång hade hon gift sig med sin förvaltare, Kasimir Antonovitj, som var 20 år yngre än henne. Theodosia Antonovna hade inte levt med sin nya make på flera år, trots att han fortfarande skötte egendomen. Kasimir Antonovitj var en storväxt, skäggig, bullrig och gladlynt polack. Han drack ofta te med oss vid det stora ovala bordet, och berättade uppsluppet samma löjliga historia om och om igen, upprepade enstaka ord och underströk dem genom att knäppa med fingrarna.
Kasimir Antonovitj hade några bikupor en bit från stallet och ladugårdarna, eftersom bin inte tål lukten av hästar. Bina gjorde honung från fruktträden, de vita akaciorna, vinterrapsen och bovetet - med andra ord befann de sig mitt i ett överflöd. Ibland hade Kasimir Antonovitj med sig två tallrikar täckta med en servett, mellan vilka det fanns en bit honungskaka full av genomskinlig, gyllene honung.
En dag gick jag och Ivan Vasiljevitj till Kasimir Antonovitj för att hämta några duvor att föda upp. I ett hörnrum i det stora tomma huset bjöd Kasimir Antonovitj på te, smör, honung och smörkräm på stora fat som luktade fukt. Jag satt och drack te ur mitt tefat och lyssnade på det långsamma samtalet. "Blir vi inte sena?", viskade jag till Ivan Vasiljevitj. "Nej, vänta lite till. Vi måste låta dem slå sig ner i duvslaget. De syns fortfarande däruppe." Jag blev less. Till slut klättrade vi upp till duvslaget ovanför ladan, och tog med oss en lykta. "Se upp nu!", ropade Kasimir Antonovitj till mig. Duvslaget var långt och mörkt, med taksparrar åt alla håll. Det luktade starkt av möss, bin, spindelnät och fåglar. Någon släckte lyktan. "Där är de! Ta fast dem!", viskade Kasimir Antonovitj. Det utbröt ett infernaliskt oväsen. Duvslaget fylldes av en virvelvind av vingar. För ett ögonblick verkade det som om världens slut hade kommit, och att vi var förlorade. Gradvis kom jag till sans och hörde en ivrig röst som sa: "Här är en till! Här, här - det är rätt, stoppa honom i säcken." Ivan Vasiljevitj hade tagit med sig en säck, och hela vägen hem hade vi med en fortsättning av scenen i duvslaget. Vi byggde ett duvslag ovanför maskinverkstaden. Jag klättrade upp dit tio gånger om dagen, med vatten, vete, hirs och brödsmulor till duvorna. En vecka senare hittade jag två ägg i ett bo. Men innan vi riktigt hade insett denna viktiga händelse, började duvorna återvända till sitt gamla hem, ett par i taget. Bara tre par som hade blivit vingklippta stannade kvar, och även de flög iväg när deras vingar hade vuxit ut igen, och lämnade det vackra duvslag vi hade byggt åt dem, med sina bon och system av korridorer. Sålunda slutade vårt vågspel att föda upp duvor.
Min far arrenderade en del mark nära Jelizavetgrad från fru T, som var en 40-årig karaktärsfast änka. Hon omgavs ständigt av en präst, också änkling, som älskade kortspel och musik och många andra saker. Fru T kom en gång till Janovka ihop med prästen, för att se över vårt kontrakt med henne. Vi gav dem vardagsrummet och rummet intill, och serverade dem stekt kyckling, körsbärsvin och körsbärsknyten till middag. Efter maten stannade jag i vardagsrummet och såg prästen sätta sig bredvid henne och skrattande viska något i hennes öra. Han öppnade kavajen och tog fram ett silveretui med ett monogram ur fickan på sina randiga byxor och tände en cigarett, och blåste sorglöst rökringar. När hans husmor hade lämnat rummet, sa han att hon bara läste dialogen i romanerna. Alla log artigt men avstod från kritik, eftersom vi visste att han inte bara skulle upprepa den för henne utan också lägga till något eget påhitt.
Min far började arrendera mark från fru T tillsammans med Kasimir Antonovitj. Den senares hustru avled ungefär vid den tiden, och han blev plötsligt förändrad. De grå håren försvann ur hans skägg, han började använda stärkkrage och slips med slipsnål, och bar omkring ett foto på en kvinna i fickan. Trots att Kasimir Antonovitj precis som alla andra skrattade åt min farbror Gregorij, så var det till honom han vände sig med hjärtefrågor. Han tog upp fotot ur fickan och visade det för honom.
"Titta!", ropade han till farbror Gregorij, och svimmade nästan av hänryckning. "Jag sa till denna skönhet: 'Älskade, dina läppar är gjorda för att kyssas!'" Kasimir Antonovitj gifte sig med skönheten, men efter 1½ års giftermål dog han plötsligt. En tjur fångade honom på hornen på gården till T:s gods och stångade ihjäl honom.
Bröderna F ägde en flera tusen tunnland stor egendom omkring 80 verst från vår. Deras hus såg ut som ett palats och var rikt möblerat, med många gästrum, ett biljardrum och mycket annat. De två bröderna F, Lev och Ivan, hade ärvt alltihopa från sin far Timothy, och gjorde sakta men säkert slut på sitt arv. Egendomen sköttes av en förvaltare, och böckerna visade brister, trots den dubbla bokföringen.
"David Leontjevitj är rikare än vad jag är, trots att han bor i ett lerhus!", brukade den äldre brodern säga om min far, och när vi upprepade det för min far blev han uppenbarligt nöjd. En gång red den yngre brodern, Ivan, genom Janovka tillsammans med två av sina jägare, med gevären på ryggen och en flock vita varghundar efter sig. Något sådant hade vi aldrig tidigare sett i Janovka.
"I den takten kommer de snart att ha gjort slut på sina pengar!", sa min far ogillande.
Dessa familjer i provinsen Cherson var dömda. Alla gick med väldig fart åt ett enda håll: mot undergången. Och det trots stora skillnader mellan dem - en del var av adlig börd, en del var regeringstjänstemän som hade tilldelats land som tack för utförda tjänster, en del var polacker, en del var tyskar och en del var judar som hade lyckats köpa mark innan 1881. Grundarna av många av dessa stäppdynastier var män som var framstående på sitt sätt, framgångsrika, och rövare av naturen.
Jag hade dock aldrig träffat någon av dem, eftersom alla hade dött i början av 1880-talet. Många av dem hade börjat livet med småpengar men med ett skickligt handlag, om än ibland ett kriminellt sådant, och de hade skaffat sig enorma egendomar. Den andra generationen av dem växte upp som en nybliven aristokrati, som kunde franska, hade biljardrum i sina hus, och med alla möjliga dåliga vanor på sitt konto. Jordbrukskrisen på 1880-talet, som orsakades av konkurrensen från andra sidan Atlanten, drabbade dem skoningslöst. De föll som vissna löv. Den tredje generationen gav upphov till en stor mängd halvruttna skurkar, värdelösa personer, obalanserade, överilade sjuklingar.
Aristokratins sammanbrott nådde sin höjdpunkt med familjen Ghertopanov. En stor by och ett helt län döptes efter dem. Hela landsbygden hade en gång tillhört dem. Den gamla arvtagaren till alltihopa hade nu bara ettusen tunnland kvar, och de pantsattes gång på gång. Min far arrenderade marken, och hyran gick till banken. Ghertopanov levde av att skriva petitioner, klagomål och brev åt bönderna. När han kom och hälsade på oss brukade han gömma tobak och sockerbitar i rockärmen, och hans hustru gjorde detsamma. Hon berättade lallande om sin ungdom, med trälar, stora pianon, silke och parfymer. Deras två söner var i det närmaste analfabeter. Den yngre, Victor, var lärling i vår maskinverkstad.
Omkring sex verst från Janovka bodde en familj judiska godsägare. Deras namn var M-skij. De var en egendomlig, galen samling. Deras far, Moisej Charitonovitj, var 60 år gammal och utmärkte sig genom att ha fått en aristokratisk utbildning. Han talade franska flytande, spelade piano och kunde ingenting om litteratur. Han var svag i vänsterhanden, men hans högerhand var tillräckligt bra, sa han, för att spela en konsert. Hans fingernaglar var misskötta, och när han spelade på vår gamla spinett lät de som kastanjetter. Han inledde med en polonäs av Oginskij, och gick nästan omärkligt över till en rapsodi av Liszt och hoppade plötsligt över till "Ungmöns bön". Hans samtal var lika oberäkneliga. Ofta stannade han mitt i spelandet och gick fram till spegeln. Som om ingen var där brände han därefter sitt skägg på båda sidor med sin glödande cigarett, i akt och mening att hålla det snyggt. Han rökte oupphörligt, och suckade hela tiden som om han ogillade det. Han hade inte talat med sin tunga, gamla hustru på 15 år. Hans son David var 35 år gammal. Han bar ständigt ett vitt bandage över ena sidan av ansiktet, och ovanför det syntes ett rött öga som hela tiden ryckte. David hade gjort ett misslyckat självmordsförsök. När han gjorde militärtjänsten hade han förolämpat en dagofficer. Officeren hade slagit till honom. David gav officeren en örfil, sprang in på kasernen och försökte skjuta sig med sitt gevär. Kulan gick genom kinden, och det var därför han hela tiden bar bandaget. Den skyldiga soldaten hotades med en hård krigsrätt, men patriarken i familjen M-skij levde fortfarande på den tiden - den gamle rike, mäktige, despotiske analfabeten Chariton. Han hetsade upp hela landsbygden och förklarade sonen som otillräknelig. Och det kanske inte var så långt från sanningen! Därefter levde David med en genomborrad kind och en galnings pass.
När jag träffade familjen M-skij första gången var de fortfarande på väg utför. Under mina tidigaste år brukade Moisej Charitonovitj komma och besöka oss i en öppen vagn som drogs av ett fint ekipage hästar. När jag var liten, kanske fyra eller fem år, besökte jag familjen M-skij tillsammans med min äldsta bror. De hade en stor, välskött trädgård där det - faktiskt - promenerade omkring påfåglar. Det var där jag såg dessa magnifika varelser för första gången i mitt liv, med kronor på sina ostadiga huvuden, underbara små speglar i stjärtfjädrarna, och sporrar på benen. Påfåglarna försvann efter några år, och mycket mer följde med dem: trädgårdsstaketet föll i bitar, boskapen trampade ner fruktträden och blommorna. Nu kom Moisej Charitonovitj till Janovka i en vagn som drogs av jordbrukshästar. Sönerna gjorde ett försök att få ordning på egendomen, men som jordbrukare och inte som herrefolk. "Vi ska köpa några gamla hästkrakar och köra med dem på morgonen, som Bronstein gör!"
"De kommer inte att lyckas!", sa min far. David skickades till marknaden i Jelizavetgrad för att köpa de "gamla hästkrakarna". Han gick runt på marknaden och bedömde hästarna med en kavallerists ögon, och valde ut en trio. Han kom hem sent på kvällen. Huset var fullt av gäster i ljusa sommarkläder. Abram gick ut på farstukvisten med en lampa i handen för att titta på hästarna. En massa damer, studenter och ungdomar följde honom. David kände plötsligt att han var i sitt rätta element, och lovprisade de olika hästarnas goda egenskaper, i synnerhet den som han sa liknade en ung dam. Abram kliade sig i skägget och sa: "Hästarna är helt i sin ordning." Det slutade med en picknick. David tog en av de vackra unga damernas skor och fyllde dem med öl, och höll upp dem mot läpparna.
"Du tänker väl inte dricka det?" ropade flickan, och rodnade antingen av oro eller glädje.
"Om jag inte var rädd för att skjuta mig, så...", svarade vår hjälte och hällde innehållet i skon i sin strupe.
"Skryt inte alltid med din bravad!", genmälde hans i vanliga fall tysta mor oväntat. Hon var en stor, blekfet kvinna vars börda det var att sköta hela hushållet.
"Är det där vintervete?", frågade Abram M-skij min far en gång, för att visa hur klipsk han var.
"Det är definitivt inte vårvete."
"Är det Nikopolvete?"
"Jag säger ju att det är vintervete."
"Jag vet att det är vintervete, men vilken sort är det? Nikopol eller Girka?"
"Av en eller annan orsak har jag aldrig hört talas om Nikopol vintervete. Kanske någon annan har det, men inte jag. Mitt vete är Sandomirvete", svarade min far.
Sönernas ansträngningar ledde ingen vart. Ett år senare arrenderade min far marken av dem igen.
De tyska bosättarna utgjorde en grupp för sig. Det fanns några riktigt rika bland dem. De stod stadigare på benen än de andra. Deras hemförhållanden var hårdare, deras söner skickades sällan till staden för att studera, deras döttrar arbetade på fälten för jämnan. Deras hus var byggda av tegel med grön- eller rödmålade järntak, deras hästar var väl uppfödda, deras seldon var starka, deras vagnar med fjädring kallades "tyska vagnar". Vår närmaste granne bland tyskarna var Ivan Ivanovitj Dorn, en fet, aktiv man med lågskor på sina bara fötter, ett brunbränt och ilsket ansikte och grått hår. Han körde alltid kring i en fin, ljusmålad vagn som drogs av svarta hingstar vars hovar dundrade över marken. Och det fanns många sådana Dorn.
Över dem alla tornade sig fårkungen Falz-Fein, en stäppens "Kannitverstan".[12]
Om man körde runt på landet, kom man förbi en stor fårhjord. "Vem tillhör de?", frågade man. "Falz-Fein." Man mötte en höskrinda på vägen. Vem var höet till? "Till Falz-Fein." En pyramid av pälsar far förbi på en släde. Det är Falz-Feins förvaltare. En rad kameler överraskar dig plötsligt med sitt bölande. Bara Falz-Fein äger kameler. Falz-Fein hade importerat hingstar från Amerika och tjurar från Schweiz.
Grundaren av denna familj, som på den tiden bara kallades Falz, utan Fein, hade varit fåraherde på greve Oldenburgs gods. Oldenburg hade tilldelats en stor summa pengar av regeringen för att föda upp Merinofår. Greven skaffade sig en miljon i skulder men gjorde ingenting. Falz köpte egendomen och skötte den som en fåraherde och inte som en greve. Hans hjordar såväl som hans betesmarker och verksamhet frodades. Hans dotter gifte sig med en fåruppfödare vid namn Fein, och på så sätt förenades de två herdedynastierna. Namnet Falz-Fein klingade som ljudet från hovarna av tiotusentals får i rörelse, som bräkandet från ett oräkneligt antal får, som ljudet av en visslande fåraherde med sin långa herdestav på ryggen, som skällandet av många fårhundar. Själva stäppen andades detta namn både under sommarens hetta och vinterns köld.
Mina fem första levnadsår ligger bakom mig. Jag skaffar erfarenheter. Livet är fyllt av påfund, och det är lika arbetsamt att lista ut dess olika sammanhang i ett litet obemärkt litet hörn av världen som på världsscenen. Händelser tränger sig på mig, den ena efter den andra.
En arbetarflicka förs in efter att ha blivit ormbiten ute på åkern. Flickan gråter förtvivlat. De lägger ett hårt förband om hennes svullna ben ovanför knät och sköljer det i ett fat med surmjölk. Flickan förs iväg till sjukhuset i Bobrinetz. Hon återvänder och är tillbaka i arbete. Hon har en smutsig och söndersliten strumpa på sitt bitna ben, och arbetarna kallar henne bara "dam".
Vildsvinet bet en man som gav honom mat i pannan, axlarna och armarna. Det var ett nytt, jättelikt vildsvin som hade hämtats för att förbättra hela grisflocken. Karlen blev dödsförskräckt och grät som en pojk. Även han fördes till sjukhus.
Två unga arbetare som stod på vagnslaster av sädeskärvar kastade högafflar till varandra. Jag fullständigt slukade scenen. En av dem föll ner med ett stön med en högaffel i sidan.
Allt detta hände under loppet av en sommar. Och ingen sommar passerade utan händelser.
En höstkväll sveptes hela träöverbyggnaden på kvarnen ner i dammen. Pålarna hade varit ruttna länge, och stormen bar iväg brädväggarna som segel. Motorn, kvarnstenarna, den övre kvarnstenen för att mala grovt, och vickeravskiljaren stod alldeles nakna bland ruinerna. Då och då rusade enorma kvarnråttor fram från under brädorna.
I smyg följde jag efter vattenbäraren ut på åkern för att jaga murmeldjur. Omsorgsfullt, inte för fort och inte för sakta, hällde man vatten i deras lya och väntade med en pinne i handen på att den råttliknande nosen med tovigt vått hår skulle dyka upp i öppningen. Gamla murmeldjur kämpade emot länge, och täppte igen hålan med sin bakdel, men en andra hink vatten fick dem att ge upp och hoppa ut för att möta döden. Man måste skära tassarna av de döda djuren och trä upp dem på ett snöre - zemstvon[13] betalade en kopek per murmeldjur. Tidigare hade de krävt att få se svansen, men smarta personer lärde sig att tillverka ett dussin svansar av skinnet från ett enda murmeldjur, så nu krävde zemstvon tassarna. Jag återvände hem alldeles blöt och smutsig. Hemma uppmuntrades inte sådana äventyr. De föredrog att jag satt på soffan i matsalen och skildrade den blinde Oidipus och Antigone.
En dag återvände min mor och jag med släde från Bobrinetz, den närmaste staden. Jag var förblindad av snön och hade vaggats av resan och låg och slumrade. Släden välte i en kurva och jag föll med ansiktet nedåt. Jag begravdes i vagnstäcket och höet. Jag hörde min mors oroliga rop men kunde inte svara. Kusken, en stor rödhårig ung man som var ny, lyfte på täcket och hittade mig. Vi klev upp sätena igen och fortsatte resan. Men jag klagade på att jag hade fått rysningar efter ryggraden. "Rysningar?", frågade den rödskäggige kusken, och vände ansiktet mot mig och visade sina starka vita tänder. Jag tittade på hans mun och svarade: "Ja, rysningar vet du." Kusken skrattade. "Det är ingenting", tillade han, "vi är snart framme!", och manade på den ljusbruna hästen. Nästa kväll försvann just den kusken tillsammans med den bruna hästen. Det blev stort ståhej på egendomen. Snabbt organiserade man ett uppbåd underledning av min äldre bror. Han sadlade Mutz, och lovade att straffa tjuven hårt. "Det är bäst att du får tag i honom först!", framkastade min far dystert. Min bror skyllde på dimman för att han inte fångade hästtjuven. En snygg glad karl med vita tänder - så ser en hästtjuv ut!
Jag led av feber och kastade mig av och an. Mina armar, ben och huvud var i vägen. De verkade uppblåsta och tryckte mot väggarna och taket, och det fanns ingen räddning från plågorna eftersom de kom inifrån. Jag var alldeles blossande, det gjorde ont i halsen. Min mor tittade in, sedan gjorde min far samma sak. De utbytte oroliga ögonkast och beslutade sig för att sätta någon salva i halsen. "Jag är rädd", sa mor, "att Ljova har fått difteri."
"Om det hade varit difteri", svarade Ivan Vasiljevitj, "så skulle han ha legat på en bår för länge sedan."
Jag gissade vagt att ligga på båren betydde att vara död, som hade varit fallet med min yngre syster Rozotjka. Men jag kunde inte tro att de talade om mig, och lyssnade lugnt på deras prat. Till slut bestämde de sig för att ta mig till Bobrinetz. Min mor var inte särskilt ortodox, men hon tänkte inte resa till staden på sabbaten. Ivan Vasiljevitj gjorde sällskap med mig. Vi hyste in oss hemma hos lilla Tatjana, vår tidigare tjänarinna, som hade gift sig i Bobrinetz. Hon hade inga barn, och därmed var det ingen risk för smitta. Doktor Sjatunovskij undersökte halsen, tog febern och sa som vanligt att det var för tidigt att säga något. Tatjana gav mig en ölflaska i vilken man hade byggt en hel liten kyrka av små pinnar och brädor. Mina armar och ben slutade att besvära mig. Jag tillfrisknade. När hände allt detta? Inte långt innan inledningen av ett nytt skede i mitt liv.
Det skedde på följande sätt. Farbror Abram, en gammal självupptagen egoist, som kunde försumma barnen i veckor, bjöd in mig i ett ljust ögonblick och frågade: "Säg mig, utan att skräda på orden, vilket år är det? Aha, du vet inte? Det är 1885! Upprepa det och kom ihåg det, för jag kommer att fråga dig igen." Jag kunde inte förstå vad frågan betydde. "Ja, det är 1885 nu", sa min förstakusin, den tysta Olga, "och sedan kommer det att bli 1886." Det kunde jag inte tro på. Om man gick med på att tiden hade ett namn, då skulle 1885 existera för alltid, det vill säga mycket, mycket länge, precis som den stora stenen vid tröskeln hemma, som kvarnen, eller faktiskt jag själv. Olgas yngre syster Betja visste inte vem hon skulle tro på. Alla tre var vi oroade över tanken på att gå in i en ny tidsålder, som om någon plötsligt hade öppnat en dörr till ett mörkt, tomt rum där rösten ekade högt. Till sist fick jag ge mig. Alla höll med Olga. Och på så sätt blev 1885 det första året med nummer i mitt medvetande. Det gjorde slut på den formlösa, förhistoriska, kaotiska perioden i mitt tidigare liv: från och med nu kände jag till tideräkning. Jag var sex år gammal då. Det var ett år med misslyckade skördar, kriser, och de första större arbetaroroligheterna i Ryssland. Men det var årets obegripliga namn som hade slagit mig. Misstänksamt försökte jag förutsäga det hemliga förhållandet mellan tid och siffror. Det följde en rad år som först gick sakta och sedan gick snabbare och snabbare. Men 1885 stack ut bland dem som en äldre person gör, som klanledaren. Det markerade en era.
Följande händelse utmärker sig. En gång klättrade jag upp på kuskens plats på vår bagagevagn, och medan jag väntade på min far tog jag upp tyglarna. De unga hästarna sprang iväg och tog riktning mot Dembovskijs gods, och flög förbi huset, ladan, trädgården och över det väglösa fältet. Det var rop och skrik bakom och ett dike framför. Hästarna rusade på. Inte förrän alldeles på dikeskanten stannade de med en sväng som nästan välte vagnen, och stod stilla som om de hade vuxit fast på fläcken. Efter oss kom kusken springande, följd av två eller tre arbetare och min far. Min mor skrek, min äldre syster vred sina händer. Min mor fortsatte att skrika till och med när jag sprang bort till henne. Det bör också föras till protokollet att min far, som var dödsblek, bjöd mig på ett par daskar. Jag blev inte ens stött, så märkvärdigt verkade alltihopa.
Det måste ha varit samma år som jag följde med min far på en resa till Jelizavetgrad. Vi startade i gryningen och färdades sakta. Hästarna fick äta i Bobrinetz. Vi kom fram till Vsjivaja[14] på kvällen. Av finkänslighet kallade vi det Sjivaja. Vi stannade kvar tills dagen grydde, eftersom det fanns rapporter om tjuvar i utkanten av staden. Inte en enda huvudstad i världen, varken Paris eller New York, gjorde senare år ett lika stort intryck på mig som Jelizavetgrad med sina trottoarer, gröna tak, balkonger, affärer, poliser och röda ballonger. I flera timmar glodde jag med vidöppna ögon på civilisationen.
Ett år senare började jag studera. Efter att ha stigit upp och tvättat mig hastigt - i Janovka tvättade man sig alltid hastigt - klev jag en morgon in i matsalen och såg fram mot en ny dag, och framförallt mot frukost med te med mjölk och smörgåsar. Min mor var där tillsammans med en främling, en mager, svagt småleende, inställsam man. Min mor och främlingen tittade på mig på ett sätt som gjorde klart för mig att jag hade varit ämne för deras samtal.
"Tag i hand och hälsa, Ljova", sa min mor. "Möt din lärare." Jag tittade på läraren med viss rädsla, men inte utan intresse. Läraren hälsade på mig med den mildhet som alla lärare hälsar på en framtida elev i föräldrarnas närvaro. Mor avslutade affärsuppgörelsen mitt framför mina ögon: för så och så många rubel och säckar mjöl tog läraren på sig att lära mig ryska, matematik och gamla testamentet på hebreiska i sin skola i kolonin. Men undervisningens omfattning var ganska diffus, eftersom min mor inte var så kunnig i sådana frågor. När jag drack mitt te med mjölk tyckte jag mig smaka mitt förändrade öde.
Följande söndag tog min far med mig till kolonin och placerade mig hos faster Rachel. På samma gång tog vi med oss en massa jordbruksprodukter till henne, som vetemjöl, kornmjöl, bovete och hirs.
Mellan Gromoklej och Janovka var det fyra verst. Det gick en ravin genom kolonin: på ena sidan fanns den judiska bosättningen och på andra sidan låg den tyska. De två delarna var mycket olika. I den tyska delen var husen prydliga, taken delvis tegeltäckta och delvis vasstäckta, hästarna stora och korna sken av välmåga. I den judiska delen var stugorna förfallna, taken trasiga och boskapen mager.
Det är egendomligt att mitt första år i skolan lämnade så få intryck: en griffeltavla på vilken jag för första gången plitade ner bokstäverna i det ryska alfabetet; lärarens magra finger som höll en penna; gemensam bibelläsning; bestraffningen av en pojke som hade stulit något - alltihop vaga fragment, diffusa stycken, inte en enda klar bild. Det enda undantaget var kanske lärarens hustru, en lång och ståtlig kvinna som då och då deltog i undervisningen, alltid helt oväntat. En gång under en lektion klagade hon för sin make om att det nya mjölet hade en märklig lukt, och när han satte ner sin spetsiga näsa i hennes näve med mjöl, så kastade hon det i ansiktet på honom. Det var hennes uppfattning om ett skämt. Pojkarna och flickorna skrattade. Bara läraren såg nedslagen ut. Jag tyckte synd om honom, som fick stå mitt i klassen med ett nedpudrat ansikte.
Jag bodde hos min snälla faster Rachel utan att vara medveten om henne. I huvudbyggnaden på samma gård bodde farbror Abram. Han behandlade sina brorsöner och brorsdöttrar med fullständig likgiltighet. Då och då valde han ut mig, bjöd in mig och undfägnade mig med ett märgben, och tillade: "Jag skulle inte ta tio rubel för det här benet."
Min farbrors hus låg nästan vid ingången till kolonin. I andra änden bodde en lång, mörk och mager jude som hade namn om sig att vara hästtjuv och hålla på med obehagliga affärer. Han hade en dotter - hon hade också ett tvivelaktigt rykte. Inte långt från hästtjuven bodde hattmakaren, en ung jude med eldrött skägg som satt och nåtlade på sin maskin. Hattmakarens hustru brukade gå till kolonins officiella uppsyningsman, som alltid bodde i farbror Abrams hus, för att klaga på att hästtjuvens dotter stal från hennes make. Uppenbarligen erbjöd uppsyningsmannen ingen hjälp. En gång när jag var på väg hem från skolan såg jag en pöbel som släpade en ung kvinna, hästtjuvens dotter, på gatan. Pöbeln ropade, skrek och spottade på henne. Denna bibliska scen präglades in i mitt minne för evigt. Några år senare gifte sig min farbror Abram med den kvinnan. Vid den tiden hade hennes far, genom kolonins ingripande, landsförvisats till Sibirien, för att han var en oönskad medlem i kolonin.
Min tidigare barnsköterska Masja var tjänarinna i farbror Abrams hem. Jag stötte ofta på henne i köket. Hon symboliserade mina band till Janovka. Masja hade gäster, ibland ganska otåliga sådana, och då fördes jag varsamt ut. En solig morgon fick jag, tillsammans med resten av barnen i kolonin, veta att Masja hade fött ett barn. Med förtjusning viskade vi om det i hemlighet. Några dagar senare kom min mor från Janovka och gick till köket för att träffa Masja och barnet. Jag smög in bakom min mor. Masja bar en sjalett som gick ner till ögonbrynen. På ett stort bord låg en liten krake på sidan. Min mor tittade på Masja, sedan på barnet, och skakade sedan förebrående på huvudet utan att säga något. Masja fortsatte tyst att titta ner med nedslagna ögon, sedan tittade hon på spädbarnet och sa: "Titta hur han sätter sin lilla hand under kinden som en vuxen."
"Tycker du inte synd om honom?", frågade min mor.
"Nej" svarade Masja bedrägligt, "han är så söt."
"Du ljuger, du är ledsen", replikerade min mor i försonlig ton. Det lilla barnet dog en vecka senare på ett lika mystiskt sätt som han hade kommit till världen.
Jag lämnade ofta skolan och återvände till min by, och stannade där nästan en vecka åt gången. Jag hade inga nära vänner bland mina skolkamrater, eftersom jag inte talade jiddisch. Terminen varade bara några månader, vilket kan förklara mina bristfälliga minnen från denna period. Och ändå hade Shufer - så hette läraren i Gromoklej - lärt mig att läsa och skriva, som båda har kommit väl till pass senare i livet, och för vilket jag minns min första lärare med tacksamhet.
Jag började ta mig fram genom skrivna rader. Jag kopierade poesi. Jag skrev till och med egna dikter. Senare startade jag en tidskrift tillsammans med min kusin Senja Z. Men den nya vägen var törnebeströdd. Knappt hade jag lärt mig behärska konsten att skriva förrän den förförde mig. En gång när jag satt i matsalen började jag skriva ner särskilda ord som jag hade hört i affären eller i köket men som jag aldrig hade hört i min familj. Jag insåg jag gjorde något som jag inte borde göra, men orden lockade mig just därför att de var förbjudna. Jag hade bestämt mig för att gömma den lilla papperslappen i en tom tändsticksask och gräva ner den bakom ladan. Jag var långtifrån klar med min lista när min äldre syster kom in i rummet och blev intresserad. Jag tog tag i pappret. Min mor kom in efter min syster. De krävde att jag skulle visa dem vad jag hade skrivit. Rodnande av skam kastade jag pappret bakom soffan. Min syster försökte få tag i det men jag skrek hysteriskt: "Jag ska själv ta upp det." Jag kröp under soffan och rev pappret i småbitar. Det fanns ingen gräns för min förtvivlan eller på mina tårar.
Det måste ha varit på julen 1886, ty jag kunde skriva när en grupp skådespelare störtade in i matsalen en kväll medan vi drack te. Det kom så plötsligt att jag föll i soffan av rädsla. Jag tystades ner och lyssnade ivrigt till "Tsar Maximilian". För första gången öppnade sig en fantastisk värld för mig, en värld förvandlad till teaterverklighet. Jag blev helt förbluffad när jag fick höra att huvudrollen spelades av arbetaren Prochor, en före detta soldat. Nästa dag trängde jag mig in i tjänarnas bostad efter middagen med penna och papper i handen, och bönföll tsar Maximilian att läsa upp sin monolog för mig. Prochor var inte alls villig till det, men jag klängde mig fast i honom, bönade, krävde, tiggde och bad, och gav honom ingen ro. Slutligen satte vi oss bekvämt till rätta vid fönstret, och med den repiga fönsterbrädan som bord började jag teckna ner tsar Maximilians tal på rimmad vers. Det hade knappt gått fem minuter innan min far kom in genom dörren, registrerade scenen i fönstret och sa bistert: "Ljova, till ditt rum!" Jag grät otröstligt på soffan hela eftermiddagen.
Jag skrev dikter, kraftlösa rader som kanske visade min tidiga kärlek för ord men definitivt inte förebådade någon framtid som poet. Min äldre syster kände till mina dikter, via henne kände min mor till dem, och via min mor kände min far till dem. De bad mig läsa upp dikterna högt inför gäster. Det var smärtsamt generande. Jag brukade vägra. De bönföll mig, först vänligt, sedan irriterat, och slutligen hotfullt. Ibland sprang jag min väg, men mina äldre familjemedlemmar visste hur de skulle få som de ville. Med bultande hjärta och tårar i ögonen läste jag då mina dikter, och skämdes över mina lånade rader och haltande rim.
Det må vara hur det vill med det, men jag hade smakat på kunskapens träd. Livet utvecklade sig, inte bara dag för dag utan till och med timme för timme. Från den slitna soffan i matsalen gick trådar till andra världar. Läsandet inledde en ny tidsålder i mitt liv.
1888 började stora saker hända i mitt liv: jag skickades till Odessa för att studera. Det ägde rum på detta sätt: min mors brorson Moisej Filippovitj Spentzer, som var omkring 28 år gammal, tillbringade en sommar i vår by. Han var en stilig och intelligent person som på grund av en smärre politisk förseelse hade stängts ute från universitetet efter att ha gått ut gymnasiet. Han var delvis journalist och delvis statistiker. Han kom ut på landet för att bota sin tuberkulos. Monja, som han kallades, var sin mors och flera av sina systrars stolthet, både på grund av sina anlag och sin fina karaktär. Min familj ärvde denna respekt för honom. Alla var glada inför utsikten att han skulle komma. Jag delade denna känsla i tysthet. När Monja steg in i matsalen stod jag på tröskeln till den så kallade "barnkammaren" - ett litet hörnrum - och vågade inte kliva fram eftersom mina skor hade två stora hål. Det berodde inte på fattigdom - på den här tiden var familjen redan välbeställd - utan på landsbygdsfolks likgiltighet, på alltför hårt arbete, på den låga standarden i vårt hem.
"Hejsan grabben", sa Moisej Filippovitj, "kom hit."
"Hej", svarade pojken, men rörde sig inte ur fläcken. Med ett skuldmedvetet skratt förklarade de för gästen varför jag inte rörde mig. Han befriade mig glatt från min förlägenhet genom att lyfta mig över tröskeln och krama mig hjärtligt.
Under middagen stod Monja i centrum. Mor gav honom de bästa bitarna, och frågade hur maten smakade och vilka hans favoriträtter var. Efter att korna hade drivits in i kohagen på kvällen, sa Monja till mig: "Kom, låt oss hämta lite färsk mjölk. Ta med några glas... Men älskling, du ska hålla glasen med fingrarna på utsidan, inte på insidan."
Jag lärde mig mycket från Monja som jag inte hade känt till tidigare: hur man skulle hålla ett glas, hur man skulle tvätta, hur man uttalade vissa ord, och varför färsk mjölk från kor är bra för bröstkorgen. Han promenerade mycket, skrev, spelade kägelspel, lärde mig matematik och rysk grammatik, och förberedde mig för första årskursen i gymnasiet. Han hänförde mig men på samma gång gjorde han mig orolig. Man kunde känna ett element av en mer krävande skolning i honom - ett inslag av stadscivilisationen.
Monja var vänlig mot sina lantliga släktingar. Han skojade mycket och nynnade ibland med en mjuk tenorstämma. Ibland verkade han dyster och kunde sitta tyst och försjunken i tankar vid matbordet. Man kastade oroliga blickar på honom och frågade om något fattades honom. Hans svar var korta och undvikande. Först mot slutet av hans vistelse i byn, och då bara vagt, började jag gissa mig till orsaken till hans missmodiga perioder. Monja var upprörd över det ohyfsade sättet i byn eller någon speciell orättvisa. Det rådande förhållandet till arbetarna och bönderna var inte på något sätt sämre än på andra egendomar. Men det var inte särskilt mycket bättre - och det betydde att det var förtryckande. När förmannen en gång slog till en herde med en lång knutpiska därför att han hade behållit hästarna ute för länge, bleknade Monja och väste mellan tänderna, "Så skamligt!" Och jag kände att det var skamligt. Jag vet inte om jag skulle ha känt samma sak om han inte hade gjort denna anmärkning - men jag är benägen att tro det. Men hursomhelst hjälpte han mig att känna så, och bara det räckte för att ingjuta en livslång känsla av tacksamhet i mig.
Spentzer skulle gifta sig med rektorn för den Statliga skolan för judiska flickor. Ingen i Janovka kände henne, men alla antog att hon var något utöver det vanliga, eftersom hon var rektor och Monjas blivande fru. Man beslutade att skicka mig till Odessa följande vår, där jag skulle bo hos Spentzers och gå på gymnasiet. På något sätt ekiperade skräddaren i kolonin mig. En stor koffert packades full med skålar med smör, syltburkar och andra gåvor till släktingarna i staden. Avskedet blev långdraget. Jag grät kopiöst, precis som min mor och mina systrar, och för första gången kände jag hur kärt Janovka, och allt det innehöll, var mig. Vi körde över stäppen till stationen, och jag grät tills vi kom ut på huvudvägen.
Från Novij Bug tog vi tåget till Nikolajev, där vi bytte till ångbåt. Sirenen gav mig rysningar längs ryggraden, den lät som en kallelse till ett nytt liv. Havet låg framför oss, för vi befann oss fortfarande på floden Bug. En hel del låg i själva verket framför mig. Det var piren, kusken, Pokrovskijgränden, och det gamla huset där flickgymnasiet och dess rektor fanns inhyst. Jag skärskådades från alla håll. Först kysste en ung flicka, och sedan en äldre - hennes mor - mig på pannan och båda kinderna. Moisej Filippovitj skämtade på sitt vanliga sätt, och frågade om Janovka, invånarna, och till och med de välbekanta korna. För mig verkade korna vara så obetydliga varelser att jag blev generad över att tala om dem i ett så utvalt sällskap. Lägenheten var inte särskilt stor. Jag tilldelades ett hörn i matsalen, bakom ett förhänge. Och där tillbringade jag de fyra första åren av mitt skolliv.
Genast fann jag mig gripen av den lockande men krävande disciplin som Moisej Filippovitj utstrålade när han var hos oss på landet. Ordningen var inte sträng men regelbunden, och på så sätt verkade den svår till en början. Jag måste gå och lägga mig klockan nio. Denna tid flyttades gradvis framåt när jag kom högre upp i skolan. Jag påmindes ständigt om att inte glömma att säga godmorgon, hålla mig ren om händerna och naglarna, inte äta med kniven, inte komma försent, alltid tacka tjänstefolket, och inte tala illa om folk bakom ryggen på dem. Jag fick lära mig att mängder av ord som verkade höjda över allt tvivel hemma inte var ryska utan ukrainsk slang. Varenda dag fick jag lära mig en ny sida av en kulturell omgivning som var större än något jag dittills passerat i mitt nioåriga liv. Till och med affären hemma började fördunklas och förlora sin magi jämfört med den klassiska litteraturens förtrollning och teaterns dragningskraft. Jag började bli en liten stadsbo. Men ibland blossade byn upp i mina tankar och lockade som ett förlorat paradis. Då brukade jag längta, vandra kring och skriva meddelanden till min mor på fönstret med fingrarna, eller gråta i min kudde.
Livet i Moisej Filippovitjs hem var anspråkslöst. Han hade knappt så att det gick ihop. Familjens överhuvud hade inget fast arbete. Han gjorde översättningar av grekiska tragedier med kommentarer, skrev sagor för barn, studerade Schloesser och andra historiker, planerade att samla ihop grafiska kronologiska tabeller, och hjälpte sin hustru att driva skolan. Det var först senare som han startade ett litet förlag, som under de första åren växte sakta men så småningom skaffade sig en aktad ställning. Inom tio eller tolv år blev han den mest framträdande förläggaren i södra Ryssland, ägare till ett stort tryckeri och ett stort residens. Jag bodde hos familjen i sex år, under den första perioden av förlagsarbetet. Jag blev välbekant med typsnitt, ombrytning, layout, tryckning, sidnumrering och bokbindning. Min kärlek till en nytryckt sida har sitt ursprung i dessa fjärran år som skolpojke.
Som brukligt var i borgerliga, och i synnerhet småborgerliga, hem upptog tjänstefolket en ganska stor om än inte framträdande roll i mitt liv. Det första hembiträdet, Dasja, gjorde mig till sin hemliga förtrogna, och anförtrodde mig olika hemligheter. När alla vilade efter middagen brukade jag i hemlighet ta mig till köket. Där gav Dasja mig en doft av sitt liv och berättade om sin första kärlek. Dasja följdes av en frånskild judinna från Jitomir. "Vilken lymmel han var", klagade hon om sin före detta make. Jag började lära henne att läsa. Varje dag tillbringade vi minst en timme vid mitt skrivbord, och försökte tränga in i alfabetets mysterier och hur man bildade ord. Vid den tidpunkten fanns det ett spädbarn i familjen, och en barnsköterska anställdes. Jag skrev brev åt henne. Hon klagade på sina svårigheter till sin man, som var i USA. På hennes begäran framställde jag hennes problem i mörkast möjliga färger, och tillade att "barnet är den enda ljuspunkten på mitt livs mörka horisont." Barnsköterskan var helt i extas. Med viss tillfredsställelse läste jag själv igenom brevet högt, även om avslutningen, där det stod något om att skicka dollar, generade mig. Så tillade hon:
"Och nu, ett brev till."
"Till vem?", frågade jag och förberedde mig för min kreativa uppgift.
"Till min kusin", svarade barnsköterskan lite diffust. Även detta brev talade om hennes dystra liv, men sa inget om ljuspunkten, och det avslutades med ett förslag att hon kunde besöka honom om han så önskade. Knappt hade barnsköterskan gått iväg med breven, förrän min elev, hembiträdet, som uppenbarligen hade tjuvlyssnat, uppenbarade sig. "Men han är inte alls hennes kusin", viskade hon upprört. "Vem är han då?", frågade jag. "Bara någon", svarade hon. Och jag fick tillfälle att begrunda hur komplicerade människans relationer kunde vara.
Vid middagen sa Fanny Solomonovna[15] med ett lustigt leende till mig: "Vill du ha mer soppa, författaren?"
"Vad?", frågade jag oroligt.
"Åh, ingenting, du skrev ett brev åt barnsköterskan, så då är du en författare. Hur skrev du nu: en ljuspunkt på den mörka horisonten? - verkligen en författare!" Och hon kunde inte längre behärska sig, utan brast ut i skratt.
"Det är bra skrivet", sa Moisej Filippovitj lugnande, "men vet du vad, du borde inte skriva brev åt henne fler gånger, låt Fanny skriva dem."
Men livets förbryllande felaktiga sidor, som varken erkändes hemma eller i skolan, upphörde inte på grund av det, utan visade sig tillräckligt kraftfulla och genomträngande att få till och med en 10-årig pojkes uppmärksamhet. Utestängda från både skolsalen och hemmets dörr, hittade de vägen in via köket.
Den lag som begränsade antalet judar i statliga skolor till 10 procent av totalantalet infördes första gången 1887. Det var nästan en hopplös uppgift att komma in på gymnasiet, och krävde "försänkningar" eller mutor. Realskolan[16] skilde sig från gymnasiet genom att den inte hade klassiska språk i läroplanen och mer omfattande kurser i matematik, naturvetenskap och moderna språk. Regeln om 10 procent gällde också realskolan. Men strömmen av sökande var mindre till denna, och chansen att komma in var följaktligen större. Under lång tid rasade debatten i tidningar och tidskrifter vad gäller den klassiska utbildningens meriter visavi realskolan. De konservativa hävdade att den klassiska lärdomen gynnar disciplin - det var mer sannolikt en förhoppning att de medborgare som hade fått utstå grekiska i sin barndom skulle uthärda den tsaristiska regimen under resten av sitt liv. Liberalerna, å andra sidan, var, utan att förkasta den klassiska lärdomen, som är en sorts fosterbror till liberalismen, eftersom båda spårar sitt ursprung till renässansen, ändå för realskolan. När jag skulle starta min högre utbildning hade dessa diskussioner dött ut, som ett resultat av en speciell förordning som förbjöd diskussioner om vilken utbildning som var lämpligast.
På hösten gjorde jag proven till första klass i St Pauls realskola. Jag gick igenom inträdesprovet med medelbetyg: "3" i ryska, "4" i matematik.[17] Det räckte inte, eftersom regeln om 10 procent innebar ett mycket hårt urval - som givetvis komplicerades av mutor. Det bestämdes att jag skulle placeras i en förberedande klass, som var ansluten till skolan som en privat institution. Därifrån flyttades judar till första klass i linje med reglerna, det är sant, men de hade företräde framför utomstående.
St Paulskolan hade ursprungligen varit en tysk institution. Den hade grundats av den lutherska församlingen för att betjäna Odessas många tyska invånare, och överhuvudtaget tyskarna i hela det södra distriktet. Även om St Paulskolan hade förlänats samtliga statliga rättigheter, så var man, eftersom det bara fanns sex årskurser, tvungen att gå det sjunde året i en annan realskola för att komma in på universitetet. Uppenbarligen hade man gjort antagandet att den tyska andan skulle ha raderats ut när man kom till sista årskursen. Denna anda försvann för övrigt år för år på St Paulskolan. Mindre än hälften av studenterna var tyskar. De anställda som var tyskar tvingades orubbligt bort.
De första skoldagarna blev sorgens dagar, men följdes av dagar av glädje. Jag gick till första skoldagen i en alldeles ny uniform, med en ny mössa med gult kantband och ett anmärkningsvärt metallemblem med skolans komplicerade monogram mellan två klöverblad. På ryggen hade jag en splitter ny skolväska av läder på ryggen, och den innehöll nya läroböcker med ljusa omslag och ett vackert pennskrin fullt med nyvässade pennor, ett nytt pennskaft och ett suddgummi. Jag bar hela denna fantastiska last längs den långa Uspenskijgatan, och var glad över att det var så långt till skolan. Jag tyckte att de förbipasserande tittade på min förvånansvärda utrustning med häpnad och ibland till och med avund. Godtroget och med intresse granskade jag alla jag mötte. Så plötsligt stannade en lång mager pojke i trettonårsåldern, uppenbarligen ett affärsbiträde eftersom han bar en plåtburk, framför denna praktfulla skolpojke och ett eller två steg framför mig böjde han huvudet bakåt, utstötte ett högt ljud och spottade en stor loska på axeln på min nya jacka. Han tittade föraktfullt på mig och passerade utan ett ord. Varför gjorde han så? Nu vet jag orsaken. Den utfattige pojken i söndersliten skjorta, med trasiga kängor på sina bara fötter, en pojke vars arbete det var att utföra sina herrars smutsiga ärenden medan deras lyxsöner stoltserade med sina skoluniformer, gav utlopp för sin samhälleliga protest. Jag torkade av min axel med några löv, och kokade inombords av den hjälplösa kränkningen, och fullbordade resten av min hemfärd med dystert sinnelag.
Det andra slaget väntade på mig på skolgården. "Peter Pavlovitj", ropade pojkarna, "här har vi en till från den förberedande klassen i uniform!" Vad betydde det? Det verkade som om den förberedande skolan var en privat angelägenhet, och dess elever var strikt förbjudna att ta på sig St Pauls skoluniform. Den svartskäggige ordningsmannen Peter Pavlovitj förklarade för mig att jag måste ta bort emblemet, kantbandet och spännet på livremmen, och måste ersätta knapparna, som hade en örn stämplad på sig, med vanliga knappar. Det var min andra motgång.
Den dagen fanns inga andra klasser i skolan. De tyska eleverna och många fler hade samlats i den lutherska kyrkan vars namn skolan bar. Jag visades runt av en undersätsig pojke som hade blivit kvar i den förberedande klassen ett år till, och som kände till systemet. Han satte mig bredvid sig på en bänk i kyrkan. För första gången fick jag höra en orgel, och dess toner fick mig att darra. Så kom det fram en lång, välrakad man, vars rockkrage och uppslag var helt vita. Hans röst genljöd genom kyrkan som en rad vågor. Hans underliga tal gjorde hans predikan tiofalt mer storslagen. "Vem är det som talar?", frågade jag, alldeles upphetsad. "Det är pastor Binneman i egen hög person", förklarade min nye vän, Carlson. "Han är en oerhört klok man, den klokaste i Odessa."
"Och vad säger han?"
"Tja, du vet, det vanliga", sa Carlson mycket mindre entusiastiskt. "Att man ska vara en duktig elev, studera hårt, komma överens med pojkarna." Denne bredkäftade beundrare av Binneman visade sig vara en halsstarrig slöfock och fruktansvärd bråkstake som utdelade blåtiror till höger och vänster på rasterna.
Den andra dagen medförde en viss lättnad. Jag utmärkte mig genast i matematik, och skrev av lektionen från svarta tavlan bra. Läraren, Rudjenko, lovordade mig inför hela klassen och gav mig två "femmor". Detta försonade mig med de enkla knapparna på min jacka. Rektorn, Christian Christianovitj Schwannebach, lärde ut tyska i de lägre klasserna. Han var en inställsam ämbetsman som hade fått sin höga post bara på grund av att han var svåger till Binneman själv. Christian Christianovitj började med att undersöka alla elevers händer. Han upptäckte att mina var rena. När jag sedan hade skrivit av lektionen från svarta tavlan på rätt sätt, uttryckte han sitt gillande och gav mig "5". På så sätt kom det sig att jag efter den första riktiga skoldagen återvände hem med tre "utmärkta" betyg. Jag bar hem dem som en skatt i min läderväska, och sprang in i Pokrovskijgränden istället för att gå, driven av min längtan efter berömmet hemma.
Så blev jag en skolpojke. Jag steg upp tidigt, drack mitt morgonté snabbt, kastade ner mitt lunchpaket i fickan på överrocken och sprang till skolan för att hinna fram i tid till morgonbönen. Jag kom inte försent. Jag höll tyst i bänken. Jag lyssnade uppmärksamt och skrev av noga. Jag var flitig med läxarbetet hemma. Jag gick till sängs på angiven tid för att skynda på med teet på morgonen och springa till skolan av rädsla för att komma försent till bönen. Jag gick igenom årskurs efter årskurs utan problem. Närhelst jag mötte någon av mina lärare gatan bugade jag så respektfullt som möjligt.
Det finns en avsevärd andel excentriker bland människor i allmänhet, men den är särskilt hög bland lärare. På St Pauls realskola var nivån på lärarna kanske över medeltalet. Skolans anseende var högt, och inte utan orsak. Regimen var hård och krävande. Tyglarna blev stramare för varje år, i synnerhet sedan rektorns makt hade övergått från Schwannebach till Nikolaj Antonovitj Kaminskij. Till yrket var han fysiker, och till läggningen humanisthatare. Han tittade aldrig på den person han talade med. Han gick ljudlöst runt i korridorerna och klassrummen på gummisulor. Han talade med tunn, hes falsettröst, som kunde vara skrämmande utan att han höjde den. Till det yttre verkade Kaminskij ha ett lugnt humör, men inuti var han ständigt irriterad. Han hade en väpnat neutral inställning till även de bästa studenterna. Det var för övrigt hans inställning även till mig.
I egenskap av fysiker uppfann Kaminskij en speciell apparat för att visa Boyle-Mariottes lag om gasers tryck och volym. Efter varje demonstration var det alltid två eller tre pojkar som med en utstuderad viskning sa till varandra "Bra gjort!" Någon ställde sig upp och frågade i tvekande ton: "Och vem har uppfunnit denna apparat?" Kaminskij svarade helt apropå med sin iskalla falsettröst: "Jag byggde den." Alla utbytte blickar och pojkarna med tvåa i betyg gav ifrån sig en så hög suck av förtjusning som möjligt.
Sedan Schwannebach hade ersatts av Kaminskij som en åtgärd för att öka russifieringen, blev läraren i litteratur, Anton Vasiljevitj Krizjanovskij, skolinspektör. Han var en rödskäggig, bakslug karl, en före detta teolog, en stor älskare av gåvor - en person med en viss liberal böjelse, mycket skicklig på att dölja sina avsikter under en antagen vänlighet. Så fort han utsågs till inspektör blev han strängare och mer konservativ. Krizjanovskij undervisade i ryska från första klass och uppåt. Han valde ut mig på grund av min språkbehandling och kärlek till språket. Han gjorde det till en vana att läsa mina uppsatser högt för klassen och gav mig "5+" i betyg.
Matematikläraren, Jurtjenko, var en knubbig, trög och listig person som var känd som "bindjuzjnik" som på Odessaslang betydde en "kraftig lastbilschaufför". Jurtjenko tilltalade alla, från första till sista klass, med det familjära "du", och var inte så noga med hur han uttryckte sig. Med sin ständiga barskhet gav han upphov till en viss respekt, som dock försvann med tiden, ty pojkarna fick lära sig att Jurtjenko tog mutor. Även de andra lärarna var mottagliga för mutor i en eller annan form. Om en elev som halkade efter kom från utanför staden, blev han inhyst hos den lärare han behövde mest. Om eleven råkade vara en lokalinvånare, anställde han den hotande pedagogen som privatlärare till ett högt pris.
Den andre matematikläraren, Zlotjanskij, var Jurtjenkos raka motsats. Han var smal, med en taggig mustasch i ett gulgrönt ansikte. Hans ögon var grumliga och hans rörelser långsamma som om han just hade vaknat. Han hostade ljudligt och spottade i klassrummet. Det var känt att han hade haft en olycklig kärleksaffär, att han var utsvävande och drack. Även om han inte var någon dålig matematiklärare, så tittade han bortom sina elever, bortom sina studier, och till och med bortom matematiken. Sju år senare skar han halsen av sig med sin rakkniv.
Mitt förhållande med de två matematiklärarna var friktionsfritt och behagligt, eftersom jag var bra i ämnet. När jag gick de sista årskurserna i realskolan planerade jag att satsa på den högre matematiken.
Historielärare var Ljubimov, en stor och imponerande man med guldbågade glasögon på en liten näsa, och med ett manligt och ungdomligt skägg i hela ansiktet. Bara när han log stod det plötsligt klart för till och med oss pojkar, att mannens effektfullhet bara satt på ytan, att han var viljesvag, blyg, söndersliten inombords, och rädd för att folk skulle få reda på något om honom.
Jag kastade mig över historia med ett ökande men diffust intresse. Gradvis utvidgade jag omfattningen på mina studier, lämnade de dåliga officiella läroböckerna för universitetens kurser eller Schloessers bastanta volymer. Det fanns otvivelaktigt ett element av tävlan i min fascination för historia. Jag lärde mig många onödiga, för minnet jobbiga, namn och detaljer utantill, för att då och då genera läraren. Ljubimov klarade inte av att hantera sin klass. Ibland brusade han plötsligt upp under lektionen och tittade sig ilsket omkring, efter att ha uppsnappat en viskning som han inbillade sig vara en förolämpning mot honom. Klassen spetsade öronen av förvåning. Ljubimov undervisade också på en flickskola, och även där märkte man att han uppträdde konstigt. Till slut drabbades Ljubimov av sinnessjukdom, och hängde sig från en fönsterkarm.
Vi fruktade geografiläraren, Zjukovskij, mer än eld. Han mejade ner pojkarna som en automatisk köttyxa. Zjukovskij krävde fullständig tystnad i klassrummet. Inte sällan stoppade han en student mitt under en uppläsning, och tittade upp skarpt som en rovfågel som lyssnade efter ljudet av en fjärran fara. Alla visste vad det betydde: att inte röra sig och om möjligt inte andas. Jag minns ett tillfälle då Zjukovskij släppte efter på tyglarna lite. Jag tror att det var på hans födelsedag. En av hans studenter sa något halvt personligt till honom, alltså något som inte hade någon anknytning till lektionen. Zjukovskij tolererade det. Det var i sig själv en händelse. Omedelbart reste sig Wacker, som alltid fjäskade, och anmärkte med ett självbelåtet flin: "Det är allmänt känt att Ljubimov inte på långt när kan mäta sig med Zjukovskij." Zjukovskij blev plötsligt spänd. "Vad är det? Sitt ner!" Genast sänkte sig den speciella tystnad som bara uppträdde på geografilektionerna. Wacker satte sig ner, som krossad av ett slag. Han fick förebrående och föraktfulla blickar från alla håll. "Jag svär, det är sant", svarade Wacker viskande, och hoppades blidka geografiläraren, som han låg dåligt till hos.
Den utbildade tyskaläraren på skolan var Struve, en enorm tysk med stort huvud och ett skägg som nådde honom till midjan. Han bar sin tunga kropp, som var som ett godhetens kärl, på ben som nästan såg ut som barnsben. Struve var en mycket ärlig person. Han led av sina elevers misslyckanden, han delade deras oro, han lirkade med dem och plågades av varje "2". Han gick aldrig så lågt som "1". Han försökte undvika att lämna kvar en elev till nästa år. Men han som hade kommit in på skolan tack vare hans kocks svåger, pojken Wacker, visade sig vara alltför obegåvad och otrevlig. Struve var lite underlig, men på det hela taget en sympatisk figur.
Lärare i franska var schweizaren Gustave Samojlovitj Burnande - en mager person med en så platt profil att den verkade ha blivit hoptryckt i en press. Han hade en liten kal fläck, tunna, blåaktiga, ovänliga läppar, en spetsig näsa, och ett mystiskt stort ärr i form av ett X i pannan. Alla ogillade Burnande, och inte utan orsak. Han led av magbesvär och åt hela tiden tabletter på lektionerna, och betraktade alla elever som personliga fiender. Ärret i pannan var ständigt ämne för spekulationer och gissningar. Det sas att Gustave i sin ungdom hade utkämpat en duell, och att hans motståndare lyckades rispa in ett vridet kors i pannan med en värja. Detta dementerades några månader senare. Då påstods att det inte hade ägt rum någon duell, utan han hade genomgått en operation, under vilken en del av hans panna hade använts för att laga näsan. Pojkarna betraktade noga hans näsa, och de mer modiga hävdade att de kunde se stygnen. Sedan fanns det de med mer opartisk inställning, som försökte förklara ärret med en olycka i barndomen - ett fall nerför trapporna. Men denna förklaring tillbakavisades som alltför vardaglig. Dessutom var det svårt att tänka sig Burnande som barn.
Vaktmästaren, som spelade en inte oviktig del i våra liv, var den orubbligt lugne tysken Anton, med imponerande och grånande polisonger. När det handlade om att komma försent, kvarsittning, att bli inspärrad, så var Antons makt en ren rutinaffär, men i själva verket var hans makt stor, och det var viktigt att hålla sig väl med honom. Min inställning till honom var fullständigt likgiltig, precis som hans var till mig, eftersom jag inte tillhörde hans kunder. Jag kom till skolan i tid, min utrustning var i ordning, jag hade alltid mitt kort i vänstra jackfickan. Men mängder av elever var varje dag utelämnade till Antons nåd och onåd och på alla sätt utlämnade till hans välvilja. Hursomhelst var han för oss alla en av stöttepelarna i St Pauls realskola. Döm om vår förvåning när vi efter sommarlovet fick höra att den gamle mannen Anton hade skjutit en annan vaktmästares 18-åriga dotter i ett anfall av lidelse och svartsjuka, och satt i fängelse.
På detta sätt slog enskilda personliga katastrofer hål i skolans reglerade liv och tidsperiodens undertryckta, underkuvade offentliga liv, och de gjorde alltid ett uppförstorat intryck, som en snyftning i ett tomt källarvalv.
Det fanns ett hem för föräldralösa barn i anslutning till St Paulskyrkan. Det var inrymt i ett hörn på gården. De intagna bar blå, urtvättade jeanskläder, och syntes på gården med olyckliga ansikten, modfällt gående i sitt hörn och nedslaget på väg uppför trapporna. Trots att gården var allmän plats och barnhemmet inte var avskilt, så utgjorde skolpojkarna och de intagna två helt olika världar. En eller två gånger försökte jag tala med pojkarna i blått jeanstyg, men de svarade buttert, ovilligt, och skyndade sig till sin egen del. De var strängt tillsagda att inte lägga sig i studenternas angelägenheter. Jag lekte på denna gård i sju år och fick aldrig höra namnet på ett enda av de föräldralösa barnen. Man får anta att pastor Binneman välsignade dem i början av året, i enlighet med den förkortade mässboken.
På den del av gården som gränsade direkt till barnhemmet fanns de komplicerade apparaterna till gymnastiken: ringar, stänger, stegar - både vertikala och lutande - trapetser, barr, etc. Strax efter att jag hade börjat skolan ville jag härma ett trick som en av de föräldralösa pojkarna hade utfört. Jag klättrade upp för en av stegarna och hängde mig i skospetsarna från den översta stegpinnen med huvudet neråt, tog tag i den lägsta pinnen jag nådde och släppte taget med fötterna. Jag hade förväntat mig att göra en 180-graders båge och landa på marken i ett språng. Men jag släppte inte taget i tid, och efter att ha gjort bågen slog jag i stegen med kroppen. Jag tryckte ihop bröstkorgen, och tappade andan. Jag vred mig på marken som en orm och grep efter benen på pojkarna kring mig, och svimmade sedan av. Därefter blev jag mycket mer försiktig med gymnastiken.
Jag tillbringade inte mycket tid på gatan, eller torget, eller med idrott och utomhusaktiviteter. Jag kompenserade dessa brister när jag var på lov i byn. Staden föreföll mig skapad för studier och läsning. Jag tyckte att pojkarnas bråk på gatan var skamligt. Ändå var det aldrig någon brist på orsak att slåss.
På grund av sina silverknappar och emblem kallades grundskole-eleverna för "sillar", medan pojkarna med mässingsknappar från realskolan kallades "böcklingar". På väg hem längs Jamskaja blev jag en gång antastad av en gänglig grundskolestudent, som frågade gång på gång: "Vad tar du för böcklingarna?" När han inte fick något svar från mig knuffade han till mig med sin axel. "Vad vill du mig?", frågade jag mycket ovänligt. Studenten häpnade.
Han tvekade ett ögonblick och frågade sedan:
"Har du en slangbella?"
"En slangbella", frågade jag i min tur, "vad är det?"
Den gänglige studenten tog fram en liten apparat ur fickan, bestående av ett gummiband på en tvåuddig pinne och en bit bly. "Jag dödar duvor på taket från fönstret och steker dem", sa han. Jag tittade på min nya bekantskap med förvåning. En sådan sysselsättning var lockande, men verkade ändå lite malplacerad och nästan oanständig i stadsomgivningarna.
Många av pojkarna åkte båt på sjön, många fiskade från piren. Jag var inte bekant med dessa nöjen. Märkligt nog hade sjön ingen del av mitt liv under denna period, trots att jag tillbringade sju år vid kusten. Under hela den tiden åkte jag aldrig båt på sjön, jag fiskade aldrig och stötte överhuvudtaget bara på sjön under mina resor till och från byn. När Carlson kom till skolan på måndag med solbränd näsa där skinnet flagade, och skröt med att han hade varit ute med båt och fångat färnor,[18] så verkade hans nöjen fjärran och de berörde mig inte alls. På den tiden hade inte den passionerade jägaren och fiskaren vaknat i mig ännu.
Medan jag gick i den förberedande skolan blev jag mycket god vän med Kostia R, son till en läkare. Kostia var ett år yngre än mig, mindre till växten, tystlåten men i själva verket en spelevink och spjuver, med pigga små ögon. Han kände till staden bra, och hade i detta avseende en stor fördel över mig. Han utmärkte sig inte speciellt i studierna, medan jag ända från början hade högsta betyg. Hemma gjorde inte Kostia annat än pratade om sin nya vän. Resultatet blev att hans mor, en liten, skinntorr kvinna, kom till Fanny Solomonovna och bad att de två pojkarna skulle studera tillsammans. Efter en diskussion, där jag deltog, fick vi tillåtelse till det. Under två eller tre år satt vi i samma bänk. Därefter hamnade Kostia i årskursen under min, och vi skildes åt. Men vår bekantskap fortsatte även under senare år.
Kostia hade en två år äldre syster på gymnasiet. Systern hade flickvänner. Dessa vänner hade bröder. Flickorna studerade musik. Pojkarna hängde runt systrarnas vänner. På födelsedagarna bjöd föräldrarna in vänner. Det var en liten värld av sympatier, svartsjuka, dans, lek, avundsjuka och fiendskap. Centrum i denna lilla värld var den välbeställde köpmannen A:s familj, som bodde i en lägenhet i samma hus och på samma våning som Kostia. Lägenheternas korridorer vette mot samma balkong mot gården. Det var på denna balkong som alla möjliga möten ägde rum, flyktiga och andra. I A:s hem var atmosfären en helt annan än vad jag var van vid från Spentzers. Här utövade många skolpojkar och skolflickor flörtandets konst under välvilligt överinseende av frun i huset. Under samtalets gång yppade det sig vem som var intresserad av vem. Jag visade alltid det största förakt mot den sortens frågor, om än en aning hycklande. "När du blir kär i någon", instruerade mig A:s 14-åriga dotter, "måste du berätta det för mig."
"Det kan jag lova dig, eftersom jag inte riskerar att göra det", svarade jag med den låtsade stoltheten hos en man som visste sitt värde - jag gick redan i andra klass. Några år senare gjorde flickorna en uppvisning i tableaux vivants.[19] Den yngsta dottern stod med lyfta händer och föreställde Natten, mot en bakgrund av en stor svart sjal späckad med stjärnor av silverpapper.
"Titta vad söt hon är", anmärkte den äldre systern och puffade till mig med armbågen. Jag tittade, medgav det i mitt hjärta, och tog där och då ett beslut: tiden hade kommit för att uppfylla mitt löfte. Snart började den äldre systern fråga mig: "Har du inget att berätta för mig?" Jag slog ner blicken och svarade: "Jo, det har jag."
"Vem är hon då?"
Men jag fick inte fram ett ord. Hon föreslog att jag skulle säga första bokstaven i namnet. Det underlättade saken. Namnet på den äldre flickan var Anna. Den yngre hette Bertha. Jag sa andra bokstaven i alfabetet, och inte den första.
"B?" upprepade hon, uppenbart missnöjd, och där tog samtalet slut.
Nästa dag kom jag till Kostia för att studera, och gick som vanligt genom den långa korridoren på tredje våningen. Redan i trapporna hade jag sett att de två systrarna satt på balkongen med sin mor. När jag var ett par meter från gruppen kände jag mig genomborrad av deras nålvassa och ironiska blickar. Den yngre flickan log inte utan undvek tvärtom min blick med en skrämmande likgiltig min. Det övertygade mig omedelbart om att jag hade blivit förrådd. Mamman och den äldre flickan tog mig i hand och hälsade på ett sätt som tydligt sa: "Just en snygg valp, nu vet vi vad som döljer sig bakom ditt allvar." Den yngre systern sträckte fram handen, platt som en liten bräda, utan att titta på mig och utan att besvara min handskakning. Jag hade fortfarande en lång väg att tillryggalägga längs balkongen, i mina plågoandars åsyn. Hela tiden kände jag deras mördande blickar i ryggen. Efter detta exempellösa förräderi beslutade jag mig för att fullständigt avbryta mina förbindelser med denna svekfulla klan, inte besöka dem, glömma bort dem, för alltid slita ut dem ur mitt hjärta. Jag fick hjälp av lovet, som kom strax efter.
Helt oväntat för mig visade det sig att jag var närsynt. Jag fick gå till en ögonspecialist, som försåg mig med glasögon. Det sårade inte på något vis min stolthet, ty glasögonen gav mig en känsla av ökad betydelse. Inte utan tillfredsställelse såg jag fram mot att komma till Janovka med glasögon. Men för min far var glasögonen ett hårt slag. Han ansåg att jag var tillgjord och mallig, och krävde bestämt att jag skulle ta av mig dem. Jag protesterade förgäves att jag inte kunde läsa det som skrevs på svarta tavlan och gatuskyltarna. I Janovka bar jag bara glasögonen i hemlighet.
Men ändå var jag mycket modigare och mer företagsam på landet, och var mer uppsluppen. Jag skakade av mig stadens disciplin. Jag red till Bobrinetz alldeles ensam, och återvände samma kväll. Det var en resa på 50 kilometer. I Bobrinetz visade jag mina glasögon öppet och tvivlade inte på vilket intryck de gjorde. Det fanns bara en kommunal pojkskola i Bobrinetz. Närmaste grundskola låg i Jelizavetgrad, 50 kilometer bort. Det fanns ett flickgymnasium i Bobrinetz, och under terminen skaffade flickorna sig vänner bland studenterna på den kommunala skolan. På sommaren var det annorlunda. Gymnasie- och realskoleeleverna återvände från Jelizavetgrad, och deras magnifika uniformer och fina sätt ställde de kommunala eleverna i bakgrunden. Fiendskapen var bitter. De förolämpade skolpojkarna från Bobrinetz bildade kampgrupper och använde ibland inte bara pinnar och stenar utan även knivar. Jag satt nonchalant och åt bär på en gren i ett mullbärsträd i några vänners trädgård när någon kastade en sten på mig från bakom staketet, och träffade mig i huvudet. Detta var bara en incident i ett långt och inte helt oblodigt krig, som upphörde först när de privilegierade eleverna reste till Jelizavetgrad. Saker och ting var annorlunda i Jelizavetgrad. Där dominerade gymnasie- och realskoleeleverna både gator och hjärtan. Men på sommaren anlände universitetsstudenterna från Charkov, Odessa och mer avlägsna städer, och skuffade undan gymnasiepojkarna till bakgårdarna. Även här var kampen hård, och flickornas trolöshet var obeskrivlig. Men som regel fördes kampen bara med andliga och moraliska vapen.
På landet spelade jag krocket och kägelspel, spelade pantspel och var oförskämd mot flickorna. Det var där jag lärde mig cykla på en cykel som helt och hållet hade konstruerats av Ivan Vasiljevitj. På grund av det vågade jag senare träna på vägen till Odessa. I byn klarade jag dessutom ensam av en fullblodshingst med en tvåhjulig kärra. Vid den här tiden fanns det fina draghästar i Janovka. Jag erbjöd att ta med mig min farbror Brodskij, bryggaren, på en tur. "Kommer jag inte att kastas av?", frågade min farbror, som inte var benägen för äventyr. "Hur skulle du kunna det, farbror?", svarade jag så indignerat att han med en foglig suck satte sig ner bredvid mig. Jag satte iväg mot ravinen och passerade kvarnen, längs en väg som var frisk efter ett sommarregn. Den bruna hingsten letade efter öppna områden, och irriterad av att behöva gå uppför rusade han plötsligt framåt. Jag drog i tyglarna, trampade på fotbromsen och reste mig tillräckligt högt för att min farbror inte skulle se att jag hängde i tyglarna. Men hingsten hade bestämt sig. Han var tre gånger yngre än mig - bara fyra år gammal. Förargad drog han vagnen uppför kullen som en katt som försökte bli av med en konservburk som satt fast i svansen. Jag märkte att min farbror hade slutat röka bakom mig, att han andades häftigare och var på väg att utfärda ett ultimatum. Jag satte mig ner mer bestämt, lossade på tyglarna till hingsten, och för att verka helt trygg klickade jag med tungan i takt med den bruna hästens dåliga humör. "Lek nu inte pojk", förmanade jag honom nedlåtande när han försökte galoppera. Jag bredde ut armarna, bättre till mods, och kände att min farbror hade lugnat ner sig och hade tagit upp sin cigarett igen. Jag hade segrat, även om mitt hjärta slog lika intensivt som hästens dåliga humör.
När jag återvände till staden böjde jag mig ånyo för disciplinens ok. Det var ingen stor ansträngning. Motion och idrott lämnade plats för böcker och ibland teater. Jag kapitulerade för staden, men kom knappast i kontakt med den. Dess liv gick mig nästan helt förbi. Och det gällde inte bara mig - inte ens de vuxna vågade sticka ut huvudet alltför långt utanför fönstret. Odessa var måhända den stad i det polisplågade Ryssland som var mest ansatt av polisen. Den viktigaste personen i staden var guvernören, den före detta amiralen Zelenoj den andre. Han kombinerade en absolut makt med ett otyglat humör. Det cirkulerade ett oräkneligt antal historier om honom, som invånarna i Odessa utbytte viskande. Ibland kom det ut hela böcker utomlands, tryckta på fria tryckerier, fyllda med historier om amiral Zelenojs heroiska bedrifter. Jag såg honom bara en enda gång, och då bara bakifrån. Men det räckte. Guvernören stod upprätt i sin vagn och svor med sin hesa röst tvärs över gatan och skakade näven. Poliser som gjorde honnör och dörrvakter med mössan i hand gick framför honom på parad, och bakom gardinerna tittade skrämda ansikten ut. Jag rättade till min skoluniform och skyndade hem.
Närhelst jag vill påminna mig om det officiella Ryssland i min ungdom, föreställer jag mig bara guvernörens rygg, med knytnäven höjd, och hör hans hesa svordomar, som sällan återfinns i ordböckerna.
Inte bara under mina skolår, utan under hela min ungdom, hade naturen och enskilda personer en mycket mindre plats i mitt inre liv än böcker och tankar. Trots min uppväxt på landet var jag inte känslig för naturen. Mitt intresse och förståelse för den kom först under senare år, när barndomen och till och med den tidiga ungdomen var förbi. Under lång tid passerade folk förbi mitt sinne som slumpvisa skuggor. Jag tittade in i mig själv och i böcker, i vilka jag i sin tur försökte återfinna mig själv och min framtid.
Mitt läsande började 1887, efter att Moisej Filippovitj hade kommit Janovka. Han hade med sig en stor bunt böcker, inklusive en del av Tolstojs skrifter för folket. Till en början var läsandet en börda mer än ett nöje. Varje ny bok förde med sig nya hinder, som okända ord, obegripliga mänskliga relationer och den vaghet och instabilitet som skiljer fantasin från verkligheten. Oftast fanns det ingen tillhands som kunde svara på mina frågor, så ofta förstod jag inte ett dyft av det hela - jag började på en bok, gav upp och började om med den - och förenade kunskapens ovissa glädje med skräcken för det okända. Man kanske kan likna mina läserfarenheter under denna period med en nattlig resa på stäppen: gnisslande hjul och röster som korsar varandra, brasor som flammar i mörkret längs vägen. Allt verkar bekant och ändå inser man inte riktigt vad det betyder. Vad händer? Vem kör förbi - och vad har de med sig? Man vet inte ens själv vart man är på väg, framåt eller bakåt? Ingenting, och det finns ingen farbror Gregorij som kan förklara: "Det är vagnar med vete."
I Odessa var utbudet av böcker oändligt mycket större, och dessutom en uppmärksam och välvillig vägledning. Jag slukade böckerna girigt, och fick tvingas ut på promenader. Under mina promenader levde jag i fantasin igenom det jag hade läst, och skyndade sedan hem för att fortsätta läsningen. På kvällen brukade jag be och böna om att få stanna uppe en kvart till, eller bara fem minuter för att läsa färdigt kapitlet. Knappt en kväll förflöt utan sådana diskussioner.
Den nyväckta hungern att se, veta, tillgodogöra sig, lindrades av detta omättliga slukande av tryckta skrifter - i händerna och läpparna hos ett barn som ständigt sträckte sig efter en kopp av verbal fantasi. Alla intressanta eller spännande ting, glada eller sorgsna, som jag har upplevt senare i livet fanns redan i mitt läsande som en antydan, ett löfte, ett lätt och försagt utkast med penna eller vattenfärg.
Under de första åren i Odessa var högläsningen på kvällarna, efter att jag hade gjort färdigt hemläxorna och innan jag gick och lade mig, mina lyckligaste timmar, eller snarare halvtimmar.
Moisej Filippovitj läste vanligtvis Pusjkin eller Nekrasov, oftast den senare. Men på angiven tid sa Fanny Solomonovna, "Dags att gå och lägga sig, Ljova." Då tittade jag på henne med bönfallande ögon. "Det är dags att sova, lille pojk", sa Moisej Filippovitj. "Bara fem minuter till", bad jag, och fick lov till det. Efter det kysste jag dem godnatt och gick iväg. Det kändes som om jag skulle kunna lyssna på dem läsa hela natten, men jag hann knappt lägga huvudet på kudden innan jag somnade.
En flicka som gick sista årskursen på gymnasiet, en avlägsen släkting som hette Sophia, kom för att bo hos Spentzers under några veckor medan hennes familj hämtade sig från scharlakansfeber. Hon var en mycket duktig och beläst flicka, även om hon snabbt förbleknade för mig eftersom hon saknade originalitet och karaktärsdrag. Men jag beundrade henne oerhört, och varje dag hittade jag nya källor till kunskap och nya kvalitéer. Jämfört med henne var jag i mina egna ögon ytterst obetydlig. Jag hjälpte henne att skriva av sitt examensprov, och överhuvudtaget på olika andra små sätt. I gengäld brukade hon läsa högt för mig när de vuxna vilade efter maten. Det gick inte lång tid innan vi tillsammans började komponera en satirisk dikt, "En resa till månen". Jag sackade alltid efter i detta arbete. Knappt hade jag gjort en mindre förändring innan den äldre medarbetaren fångade tanken "i flykten", utvecklade den, införde variationer, och hittade rim utan ansträngning, medan jag så att säga drogs med i släptåg. När de sex veckorna var slut och Sophia återvände hem, kände jag att jag hade blivit äldre.
En av familjens mer framstående vänner var Sergej Ivanovitj Sitjevskij, en gammal journalist och romantisk person, som i södra Ryssland var känd som en auktoritet på Shakespeare. Han var begåvad men begiven på att dricka. På grund av denna svaghet uppvisade han en skyldig min mot omgivningen, till och med mot barn. Han hade känt Fanny Solomonovna sedan tidig ungdom, och kallade henne "Fannyjusjka". Ända från vårt första möte blev Sergej Ivanovitj fäst vid mig. Efter att ha frågat vad vi läste i skolan, bad den gamle mannen mig att skriva en uppsats och jämföra Pusjkins "Poeten och bokförsäljaren" med Nekrasovs "Poeten och medborgaren". Det tog nästan andan ur mig. Jag hade inte ens läst den andra boken, och ännu viktigare var att jag skrämdes av det faktum att Sitjevskij var författare. Själva ordet "författare" lät som om det kom från en ouppnåelig höjd. "Vi läser den direkt", sa Sergej Ivanovitj, och började omedelbart läsa. Han läste utmärkt. "Förstod du? Nå, få med alltihopa i din uppsats." De satte mig i arbetsrummet, och gav mig Pusjkins och Nekrasovs arbeten, papper och bläck.
"Jag klarar inte av det, det kan du lita på", svor jag med en tragisk viskning till Fanny Solomonovna. "Vad skulle jag kunna skriva?"
"Bli nu inte nervös", svarade hon och strök mig över huvudet. "Du skriver som du förstår den - det är allt."
Hennes hand var mjuk, precis som hennes röst. Jag lugnade ner mig lite, eller fick snarare kontroll över min skräckslagna fåfänga, och började skriva. Omkring en timma senare blev jag anmodad att visa resultatet. Jag tog med mig ett stort papper som var helt fullskrivet, och överlämnade det till "författaren" med darriga ben, som jag aldrig brukade ha i skolan. Sergej Ivanovitj skummade igenom några rader under tystnad, och vände sig till mig med glittrande ögon och utropade: "Lyssna bara på vad han har skrivit. Det är en smart gynnare, vill jag lova!" Och så läste han: "'Poeten bodde i sin älskade natur, vars varje ljud, både de glada och de ledsna, genljöd i poetens hjärta.' Formulerar han sig inte vackert, 'vars varje ljud' - lyssna bara - 'både de glada och de ledsna, genljöd i poetens hjärta.'" Dessa ord blev så outplånligt inristade i mitt minne att jag har kommit ihåg dem ända sedan dess.
Under middagen skämtade Sergej Ivanovitj en hel del, försjönk i tidigare minnen och berättade historier, inspirerad av ett glas vodka som alltid stod redo för honom. Då och då tittade han på mig tvärs över bordet och sa: "Var lärde du dig uttrycka dig så bra? Jag måste faktiskt ge dig en kyss." Så torkade han omsorgsfullt av sin mustasch med en servett, reste sig och gick med ostadiga steg runt bordet. Jag satt som i väntan på ett katastrofalt slag, ett glädjeslag förvisso men icke desto mindre katastrofalt. "Gå och möt honom, Ljova", viskade Moisej Filippovitj till mig. Efter middagen läste Sergej Ivanovitj upp den satiriska "Popovs dröm" ur minnet. Jag tittade spänt på hans gråa mustasch, under vilken det kom fram så konstiga ord. Att författaren var halvt berusad minskade inte på minsta vis hans anseende i mina ögon. Barn har en märklig förmåga att bortse från saker.
På kvällen innan det mörknade gick jag ibland ut på promenad med Moisej Filippovitj, och när han var på gott humör talade vi om alla möjliga saker. En gång berättade han om operan "Faust", som han tyckte mycket om. Allt eftersom jag följde historien, hoppades jag att jag en dag skulle få höra operan i verkligheten. Men när hans tonfall ändrade sig förstod jag att historien närmade sig en känslig punkt. Jag blev riktigt orolig över hans förlägenhet och började bli rädd för att jag inte skulle få höra slutet på historien. "Så fick Gretchen barn innan hon hade gift sig..." Vi kände oss båda lättade när vi hade kommit förbi denna punkt. Efter det kunde historien tryggt avslutas.
Jag låg till sängs med bandagerad hals, och som tröst fick jag Dickens' "Oliver Twist". Doktorns anmärkning på barnhemmet att kvinnan inte hade en vigselring gjorde mig ytterst förbryllad.
"Vad betyder det?", frågade jag Moisej Filippovitj. "Vad har vigselringen med det att göra?"
"Åh", sa han lite stapplande, "det är bara det att när folk inte är gifta så har de ingen vigselring."
Jag påminde mig Gretchen. Och Oliver Twists öde sammanvävdes i min fantasi med en ring, en ring som inte fanns. De mänskliga relationernas förbjudna värld uppenbarade sig för mig ryckvis ur böckerna, och mycket av det jag hade hört talas om av en tillfällighet, och ofta på ett grovt och plumpt sätt, fick nu genom litteraturen allmän giltighet och förädlades, och höjdes till ett högre plan.
På denna tid var den allmänna opinionen upprörd över Tolstojs "Mörkrets makt", som just hade kommit ut. Folk diskuterade den med stort allvar och kunde inte komma fram till några definitiva slutsatser. Pobedonostsev förmådde Alexander III att förbjuda att pjäsen fick uppföras. Jag visste att Moisej Filippovitj och Fanny Solomonovna läste pjäsen i det angränsande rummet efter att jag hade gått till sängs. Jag kunde höra mumlet från deras röster. "Får jag också läsa den?", frågade jag. "Nej, kära vän, du är alltför ung för det", blev svaret, och det lät så bestämt att jag inte försökte argumentera. På samma gång märkte jag att den smala nya boken hade fått sin plats i den välbekanta bokhyllan. Jag tog tillfället i akt när mina förmyndare var ute, och läste Tolstojs pjäs hastigt litet i sänder. Den imponerade mycket mindre på mig än mina handledare uppenbarligen fruktade att den skulle. Jag betraktade inte de mest tragiska scenerna, som när barnet ströps eller samtalet om de knakande benen, som en tragisk verklighet utan som ett litterärt påhitt, ett teatertrick. Med andra ord förstod jag dem inte alls.
Under ett lov på landet undersökte jag en bokhylla högt upp på vinden, och hittade en liten bok som min äldre bror hade tagit hem från Jelizavetgrad. Jag öppnade den och kände genast att det var något märkvärdigt och hemligt. Det var en domstolsrapport om ett mordfall där en liten flicka hade fallit offer för ett sexualbrott. Jag läste boken, som var översållad med medicinska och juridiska detaljer, fullständigt förskräckt och upprörd, som om jag hade gått i skogen en natt och snubblat över spöklika, månbelysta träd och inte kunnat hitta hem. Människans psykologi, i synnerhet hos barn, har sina egna buffertar, bromsar och säkerhetsventiler - ett omfattande och väl uttänkt system som skyddar mot olämpliga och alltför drastiska chocker.
Mitt första teaterbesök ägde rum när jag gick i den förberedande skolan. Det var en helt ny erfarenhet och trotsar all beskrivning. Jag skickades för att se en ukrainsk pjäs under uppsikt av skolans vaktmästare, Gregorij Cholod. Jag satt blek som ett lakan - rapporterade Gregorij efteråt till Fanny Solomonovna - och plågades av en glädje som var mer än jag kunde uthärda. Jag gick inte ens från min plats under pausen, så att jag - Gud förbjude! - inte skulle missa något. Föreställningen avslutades med en komisk sketch: "En hyresgäst med trombon". Nu lindrades dramats spänning av våldsamma skrattsalvor. Jag gungade på stolen, och kastade än mitt huvud bakåt och fäste sedan återigen blicken på scenen. Hemma berättade jag historien om en hyresgäst med trombon, och la hela tiden till fler och fler detaljer, och hoppades kunna framkalla de skratt som jag just hade upplevt. Till min stora besvikelse var mina ansträngningar helt bortkastade. "Det låter som om du inte tyckte om 'Nazar Stodolja' alls - gjorde du det?", frågade Moisej Filippovitj. Jag upplevde orden som en inre förebråelse. Jag tänkte på Nazars lidanden och sa: "Nej, den var alldeles utomordentlig."
Innan jag gick vidare till tredje klass, bodde jag under en kort period utanför Odessa i min morbror ingenjörens sommarhus. Där gick jag på en amatörteater där en pojke från vår skola, Krugljakov, spelade rollen som tjänare. Krugljakov var en fräknig pojke med känsliga luftrör, och intelligenta ögon men mycket klen hälsa. Jag blev väldigt fäst vid honom och bad honom att spela någon pjäs med mig. Vi valde Pusjkins "Den snåla riddaren". Jag fick ta rollen som sonen, och Krugljakov fadern. Jag accepterade hans vägledning utan reservationer, och tillbringade hela dagar med att lära mig Pusjkins rader utantill. Vilken underbar iver det var! Men inom kort föll allting i bitar: Krugljakovs föräldrar förbjöd honom att delta i teatern på grund av hans hälsa. När skolan började om var han bara med under de första veckorna. Jag försökte alltid få tag i honom efter skolan så att jag kunde tala om litteratur med honom på vägen hem. Strax därefter försvann Krugljakov helt. Jag fick höra att han var sjuk. Några månader senare fick jag höra att han hade dött av lungsot.
Teaterns magi höll mig trollbunden i flera år. Senare blev jag förtjust i italiensk opera, som var Odessa stolthet. I sjätte klass gav jag till och med privatlektioner för att tjäna pengar till teatern. Under flera månader var jag i tysthet förälskad i en koloratursopran med det mystiska namnet Giuseppina Uget, som verkade ha stigit ner från himlen till teaterscenen i Odessa.
Det var inte meningen att jag skulle läsa tidningar. Men jag följde inte reglerna särskilt strikt, och så småningom lyckades jag, med några tillfälliga bakslag, erövra rätten att läsa tidningar, i synnerhet kulturartiklarna. Pressen i Odessa var främst intresserad av teatern, i synnerhet operan, och de offentliga diskussioner som fördes inspirerades i huvudsak av vad man föredrog på teatern. Det var det enda område där tidningarna var tillåtna att uppvisa något som liknade temperament.
På den här tiden sken kulturkrönikören Dorosjevitjs stjärna särskilt klar. På kort tid blev han stadens idol, trots att han skrev om små och inte sällan betydelselösa saker. Man han hade otvivelaktigt talang, och tack vare den djärva formen hos hans i själva verket oskyldiga artiklar släppte han in lite frisk luft i ett Odessa som var förtryckt till gränsen att strypas av guvernören, Zelenoj II. När jag öppnade tidningen tittade jag genast efter namnet Dorosjevitj. Denna entusiasm för hans artiklar delades både av de måttfulla fäderna och deras ännu inte måttlösa barn.
Ända sedan tidiga år har min kärlek för ord ibland tappat i styrka och ibland blivit starkare, men i allmänhet har den fått allt starkare rötter. I mina ögon stod författare, journalister och artister alltid för en värld som var mer tilltalande än andra, öppen att bara välja från.
I andra klass startade vi en tidskrift. Moisej Filippovitj och jag hade många samtal i denna fråga, och Moisej Filippovitj kom till och med på ett namn: Droppen - tanken var att andra klass i St Pauls realskola bidrog med sin "droppe" till den litterära oceanen. Jag förkroppsligade detta i en dikt som fick fungera som en inledande artikel. Det fanns fler dikter och berättelser, likaså mest mina. En av våra tecknare dekorerade framsidan med en komplicerad utsmyckning. Någon föreslog att vi skulle visa Droppen för Krizjanovskij. Uppgiften tilldelades pojken Y, som bodde i Krizjanovskijs hus. Han genomförde sin uppgift med verklig talang: han reste sig från sin stol, gick fram till lärarens bord, lade bestämt Droppen på det, bugade högtidligt och återvände till sin plats. Alla höll andan. Krizjanovskij tittade på framsidan, gjorde några grimaser med sin mustasch, ögonbryn och skägg, och började tyst läsa. Det var helt tyst i rummet, bara Droppens sidor prasslade. Så reste han sig från skrivbordet och läste med känsla högt upp min "Ren liten droppe". "Bra?", frågade han. "Bra", svarade pojkarna i kör. "Ja, den kanske är bra, men författaren vet ingenting om versbyggnad. Säg mig, vad är en daktyl?", frågade han och vände sig till mig, efter att ha gissat vilken författare som dolde sig bakom den knappt förklädda pseudonymen. "Jag vet inte", tvingades jag erkänna. "Då ska jag berätta det." Krizjanovskij struntade i flera lektioner i grammatik och satslära, och förklarade versbyggnadens hemligheter för de små andraklassarna. "Och vad gäller tidskriften", sa han till slut, "så skulle den vara bättre om ni inte brydde er så mycket om varken den eller oceanen av litteratur, utan bara lät den bli er läxbok." Jag måste förklara att skoltidningar var förbjudna på den här tiden. Men frågan fick en annan lösning. Mina fredliga studier avbröts plötsligt av att jag relegerades från St Pauls realskola.
Redan som barn upplevde jag många konflikter, som på juristspråk uppstod på grund av min kamp mot orättvisor. Samma motiv låg inte sällan bakom att jag inledde eller avbröt en vänskap. Det skulle ta alltför lång tid att gå igenom alla dessa episoder. Men två av dem var av allvarligare slag.
Min svåraste konflikt ägde rum i andra klass med Burnande, som vi kallade "fransmannen", trots att han egentligen var schweizare. I skolan konkurrerade tyska språket i viss mån med ryska. Vår franska visade å andra sidan mycket små framsteg. De flesta pojkarna fick höra franska för första gången i skolan, och i synnerhet de tyska kolonisterna upplevde det särskilt svårt. Burnande förde ett skoningslöst krig mot tyskarna. Hans favoritoffer var Wacker. Den senare var verkligen en mycket usel elev. Men den här gången tyckte de flesta, om än inte alla, av oss att pojken inte förtjänade de låga betyg som Burnande gav honom. Och denna dag var Burnande ännu mer rasande än vanligt, och svalde en dubbel dos av magtabletter.
"Låt oss ge honom en konsert" började pojkarna viska, och blinkade och knuffade varandra i sidan. Jag var inte minst skyldig av dem, kanske till och med mest. Sådana konserter hade arrangerats tidigare, i synnerhet för att hylla teckningsläraren, som ogillades på grund av sin illvillighet och dumhet. Att ge en konsert betydde att vi åtföljde lärarens steg när han lämnade klassrummet med ett tjutande ljud med stängd mun, så att det inte gick att se vem som egentligen gjorde det. En eller två gånger blev Burnande utsatt för det, men på ett milt och ytterst dämpat sätt, eftersom han var så fruktad. Men den här gången uppammade vi allt vårt mod. Så fort fransmannen satte skol"liggaren" under armen, kom det från yttersta flanken ett ylande som spred sig som en våg till de främsta bänkarna. För egen del gjorde jag vad jag kunde. Burnande, som redan hade passerat dörren, återvände omedelbart, och stod mitt i salen ansikte mot ansikte med sina fiender, med ljusgrönt ansikte och blixtrande ögon, men utan att säga ett ord. Pojkarna bakom bänkarna, i synnerhet de på den främsta raden, såg ut som oskulden själv. De längst bak höll på med sina saker som om ingenting hade hänt. Efter att ha stirrat på oss i en halv minut vände sig Burnande mot dörren så våldsamt att hans rockskört for ut som ett segel. Denna gång åtföljdes fransmannen av ett enhälligt och entusiastiskt ylande som följde honom långt ner längs korridoren.
Innan nästa lektion började kom Burnande, Schwannebach och ordningsmannen Mayer, som bland pojkarna var känd som "baggen" på grund av sina utstående ögon, kraftfulla panna och loja hjärna. Schwannebach försökte sig på något som liknande ett inledande tal, allt medan han hela tiden ytterst noggrant undvek de ryska böjningarnas och böjningsklassernas dolda rev. Burnande andades hämnd. Och Mayer studerade noga pojkarna ansikten med sina utstående ögon, och kallade fram de som var kända för att vara skämtsamma och sa: "Du var säkert med om det." En del pojkar protesterade svagt och sa att de var oskyldiga, andra var tysta. På så sätt plockades tio eller femton pojkar ut för att få sitta kvar "utan middag", en del i en timme, andra två timmar. Resten tilläts gå hem, bland annat jag, även om jag tyckte att jag såg hur Burnande kastade en intensivt snokande blick på mig under uppropet. Jag gjorde ingenting för att få slippa. Inte heller angav jag mig själv. Jag lämnade skolan med viss saknad, eftersom det troligen hade varit roligt att stanna kvar med de andra pojkarna.
När jag påföljande dag var på väg till skolan och knappt längre kom ihåg gårdagens händelse, blev jag stoppad vid grinden av en av de straffade pojkarna. "Vet du", sa han, "du är illa ute. Danilov anklagade dig inför Mayer igår, Mayer hämtade Burnande, sedan kom rektorn, och de försökte komma på om du var ledare."
Mitt hjärta sjönk ner i skorna. Samtidigt kom klassföreståndaren, Peter Pavlovitj. "Gå till rektorn", sa han. Det faktum att han hade väntat på mig vid ingången, och tonen med vilken han tilltalade mig, bådade illa. Jag frågade den ena dörrvakten efter den andra och letade mig fram till den mysterieomslutna korridor där rektorn satt, och stannade utanför hans dörr. Rektorn gick förbi mig, tittade allvarligt på mig och skakade på huvudet. Jag stod där, mer levande än död. Rektorn kom ut från sitt rum igen och lät bara undslippa sig: "Okej! Okej!" Jag insåg att det inte alls var okej. Några minuter senare började lärarna komma ut från lärarrummet strax intill, och de flesta av dem skyndade sig till sina klassrum utan att ens märka mig. Krizjanovskij besvarade min bugning med en förstulen grimas som verkade säga: "Har du hamnat i trassel, pojken min. Jag är ledsen, men sådant är livet." Jag bugade artigt för Burnande, som kom direkt fram till mig, böjde sitt illvilliga lilla skägg över mig, viftade med sina händer och sa: "Toppstudenten i andra klass är moraliskt förkastlig", varefter han vände sig om och gick sin väg. Några minuter senare kom "baggen" bredbent gående fram till mig. "Jaså, det är en sådan fågel du är", sa han med uppenbar tillfredsställelse. "Vi ska lära dig en läxa." Så tog min långa tortyr sin början. Det hölls inga lektioner i mitt klassrum, och jag fick inte komma dit: det pågick ett korsförhör där. Burnande, rektorn, Mayer och "uppsyningsmannen" Kaminskij bildade en undersökningskommission som skulle utreda den moraliskt utstötta individens fall.
Efteråt framkom att alltihopa började med att en av de bestraffade pojkarna klagade till Mayer under kvarsittningen på skolan: "Vi är orättvist straffade. De som gjorde mest väsen slapp undan ostraffade. B hetsade de andra pojkarna och ropade själv, och han fick gå hem. Och Carlson kommer att säga samma sak."
"Det tror jag inte på", sa Mayer, "B är en välartad pojk." Men Carlson, han som rekommenderade Binneman som den smartaste personen i Odessa, bestyrkte anklagelsen, liksom några andra. Mayer kallade på Burnande. Uppmuntrade av sina överordnade, och med varandras exempel, framträdde tio eller tolv tjallare från pojkgruppen.
De började rannsaka sina minnen. Året innan hade B sagt något om rektorn under en promenad. B hade upprepat det till någon annan. B hade deltagit i en "konsert" för Zmigordskij. Wacker, som var orsaken till hela bråket, sa med bevekande röst: "Som ni vet grät jag eftersom Gustave Samojlovitj gav mig det lägsta betyget, och B kom fram till mig, la handen på min axel och sa: 'Gråt inte Wacker, vi ska skriva ett brev till överinspektören så att han kommer att avskeda Burnande.'"
"Skriva till vem?"
"Överinspektören."
"Jaså! Och vad sa du?"
"Jag sa ingenting, så klart."
Danilov tog upp historien: "Det är sant. B föreslog att vi skulle skriva ett brev till överinspektören, men inte underteckna det så att vi inte skulle relegeras, utan låta var och en skriva en bokstav i brevet i tur och ordning."
"Jag förstår", sa Burnande triumferande, "en bokstav i tur och ordning!"
Alla pojkar, utan undantag, blev korsförhörda. En del av dem blånekade till allting - både till det som inte hände och det som gjorde det. En av dem var Kostia R, som grät bittert över att se sina bästa vän, toppstudenten, bli så skamligt förrådd. Tjallarna brännmärkte dessa envisa förnekare som mina vänner. Panik härskade i klassrummet. Majoriteten av pojkarna höll tyst och sa ingenting. För en gångs skull spelade Danilov första fiolen, vilket aldrig hade hänt tidigare och inte skulle hända igen. Jag stod i korridoren nära rektorns rum, intill ett gult blankpolerat skåp, likt någon som hade begått ett allvarligt brott mot staten. Huvudvittnena kallades i tur och ordning in för att konfrontera den anklagade. Till slut blev jag hemskickad.
"Gå hem och säg till dina föräldrar att de kommer hit."
"Mina föräldrar bor långt ute på landet."
"Säg då till dina förmyndare."
Så sent som igår hade jag varit klassens ojämförligt bästa student, långt före nästa pojk. Inte ens Mayer hade så mycket som misstänkt mig. Idag var jag helt tillintetgjord, och Danilov, som var känd för att vara lat och elak, skymfade mig inför hela klassen och skolans ledning. Vad hände? Hade jag alltför förhastat hjälpt en sårad pojk som inte var min vän och som jag annars inte hade minsta sympati för? Eller hade jag litat alltför mycket på klassens förenade stöd? Men när jag var på väg hem längs Pokrovskijgränden var jag inte på humör för dessa generaliseringar. Med förvridet ansikte och bultande hjärta, i en flod av ord och tårar, berättade jag vad som hade hänt. Mina förmyndare försökte trösta mig så gott de kunde, trots att de själva blev mycket oroade. Fanny Solomonovna gick för att träffa rektorn, uppsyningsmannen Krizjanovskij och Jurtjenko för att försöka förklara, övertala och använda sina egna erfarenheter som lärarinna. Allt detta skedde utan min kännedom. Jag satt på mitt rum med skolväskan oöppnad på bordet och grubblade. Dagarna gick. Hur skulle det sluta? Rektorn sa: "Ett möte kommer att sammankallas med lärarkollegiet för att överväga frågan i sin helhet." Det lät respektingivande.
Mötet ägde rum. Moisej Filippovitj gick för att höra beslutet. Jag väntade på honom med större spänning än när jag under senare år väntade på domen i tsarens domstolar.
Dörrporten en trappa ner slog igen med den välbekanta smällen, välbekanta fotsteg kom uppför järntrappan, matsalsdörren öppnades och samtidigt kom Fanny Solomonovna från ett annat rum. "Relegerad", sa Moisej Filippovitj med en röst som avslöjade trötthet. "Relegerad?", frågade Fanny Solomonovna med en flämtning. "Relegerad", upprepade Moisej Filippovitj ännu mer dämpat. Jag sa ingenting, kastade bara en flyktig blick på Moisej Filippovitj och Fanny Solomonovna, och drog mig tillbaka bakom mitt förhänge. Vid ett besök i Janovka under sommarlovet beskrev Fanny Solomonovna scenen: "När detta ord yttrades blev han alldeles grön, så att jag blev riktigt orolig för honom." Jag grät inte. Jag bara tynade bort.
I lärarkollegiet diskuterade man tre sorters relegering: utan rätt att komma in på någon annan skola, utan rätt att återvända till St Pauls realskola, och slutligen med rätt att återvända. Man valde den sista och mildaste formen. Jag darrade vid tanken på vilken effekt nyheten skulle ha på mina föräldrar. Mina förmyndare gjorde vad de kunde för att lindra slaget. Fanny Solomonovna skrev ett långt brev till min äldre syster, med instruktioner om hur nyheten skulle framföras. Jag stannade kvar i Odessa tills skolåret var slut, och åkte hem på lovet som vanligt. Under de långa kvällarna, då min mor och far hade somnat, berättade jag för min syster och äldsta bror hur det hela gick till, och imiterade lärarna och pojkarna. Min syster och bror hade fortfarande sin skolgång färskt i minnet. Samtidigt betraktade de sig själva som mina överordnade. Än skakade de på huvudet, och än brast de ut i skratt över min berättelse. Från skrattet övergick min syster till tårar och grät ymnigt, med huvudet mot bordet. Vi bestämde då att jag skulle resa iväg på besök någonstans under en vecka eller två, och medan jag var borta skulle min syster berätta allt för far. Hon var själv rädd för sitt uppdrag. Efter att min äldsta bror hade misslyckats med studierna hade fars ambitioner helt koncentrerats på mig. De första åren hade verkat besanna hans förhoppningar, och så plötsligt hade allting kraschlandat.
När jag återvände hem från besöket hos en kompis - Grisja, den högerhänte musikern Moisej Charitonovitjs sonson - märkte jag genast att alltihopa var känt. Mor välkomnade Grisja innerligt, men låtsades att hon inte överhuvudtaget såg mig. Far uppträdde tvärtom som om ingenting hade hänt. Men när han några dagar senare låg och vilade i den svala hallen efter att ha kommit hem från fälten, frågade han mig plötsligt inför mor: "Visa hur du visslade åt din rektor. Så här? Med två fingrar i munnen?" Och han visade och brast ut i skratt. Mor blev väldigt överraskad och tittade omväxlande på far och på mig. I hennes ansikte kämpade ett leende med ilskan, hur kunde man tala så lättsinnigt om så hemska saker? Men far framhärdade: "Visa hur du visslade." Och han skrattade ännu mer glatt. Även om det var smärtsamt, uppskattade han uppenbarligen tanken att hans avkomma, trots att han var toppstudent, var modig nog att vissla åt höga ämbetsmän. Förgäves försökte jag övertyga honom om att det inte hade varit något visslande, utan bara ett fredligt och helt oskyldigt ylande. Han insisterade på att vi hade visslat. Det slutade med att mor brast i gråt.
Jag gjorde knappt några förberedelser för proven. Det som hade hänt hade fått mig att för tillfället tappa allt intresse för studierna. Jag tillbringade en rastlös sommar med återkommande utbrott av dåligt humör, och återvände till Odessa omkring en vecka innan tentamen, men till och med där arbetade jag dåligt. Kanske jag ansträngde mig mest i franskastudierna. Men under tentamen inskränkte sig Burnande till några få hastiga frågor. De andra lärarna frågade ännu mindre. Jag antogs till tredje klass. Där mötte jag huvuddelen av de pojkar som hade antingen hade förrått mig, försvarat mig eller förhållit sig neutrala. Det avgjorde mina personliga band under lång tid framåt. En del pojkar bröt jag med fullständigt, men med andra som hade stött mig under denna pressande period blev jag ännu mer vän.
Sådan, kan man säga, var min första politiska prövning. Följande grupper blev resultatet av denna händelse: skvallerbyttorna och de avundsjuka i ena änden, de uppriktiga, modiga pojkarna i den andra, och den neutrala, vacklande massan i mitten. Dessa tre grupper försvann aldrig helt och hållet under de följande åren. Jag stötte på dem gång på gång i livet, under de mest varierande omständigheter.
Snön var fortfarande kvar på gatorna - men det var redan varmt. Hustaken, träden och fåglarna förkunnade att det var vår. Pojken i fjärde klass var på väg hem och bar, mot alla regler, sin skolväska i en rem, eftersom haken hade gått sönder. Den långa rocken verkade oanvändbar och tung, och gjorde bara att man svettades. Man blev trött av den också. Pojken såg allting i ett nytt ljus, framförallt sig själv. Vårsolen uppmuntrade känslan att det fanns något som var oändligt mycket mäktigare än skolan, uppsyningsmannen och kappsäcken som hängde tvärs över ryggen - mäktigare än studier, schack, middagar och till och med läsning och teater, kort sagt mäktigare än hela vardagslivet. Och längtan efter detta outforskade, som krävde lydnad och höjde sig högt över individen, grep tag i pojkens innersta väsen ända in i benmärgen och framkallade en ljuv känsla av utmattning.
Han kom hem med surrande huvud och smärtsam musik i tinningarna. Han släppte ryggsäcken på bordet och lade sig ner på sängen, och utan att riktigt förstå varför började han gråta i kudden. För att ursäkta sina tårar återkallade han sorgliga händelser från böcker och sitt liv, som för att lägga nytt bränsle på brasan, och han grät och grät med tårar av vårlängtan. Han var 14 år gammal.
Ända från sin barndom hade pojken lidit av en sjukdom som läkarna i sina officiella papper beskrev som kronisk katarr i matsmältningsorganen, och som var nära sammanvävd med hans hela liv. Han tvingades ofta ta medicin och gå på diet. Nervösa chocker påverkade nästan alltid hans mage. I fjärde klass blev sjukdomen så akut att den lamslog hans studier. Efter en långdragen men icke framgångsrik behandling gav läkarna sin dom: sjuklingen måste skickas ut på landet.
Jag tog emot läkarens dom med tillfredsställelse snarare än beklagande. Men man måste få tillåtelse från mina föräldrar. Man måste skaffa fram en privatlärare som kunde bo med mig på landet så att jag inte missade ett år i skolan. Det innebar extra utgifter, och de tyckte inte om extra utgifter i Janovka. Men med hjälp av Moisej Filippovitj ordnades saken till sist. Studenten G anlitades som privatlärare - en liten man med en enorm hårman, som blivit påtagligt grå på sidorna. Han var ganska fåfäng och lite fantastisk, mycket pratsam och fullständigt karaktärslös - en sådan person som aldrig hade tagit någon examen och inte gjort färdigt utbildningen men som ändå lyckas i livet. Han skrev på vers och fick till och med två dikter publicerade i den lokala tidningen. Han hade alltid med sig dessa två nummer, och var bara alltför glad åt att få visa upp dem. Hans förhållande till mig hade en viss benägenhet för sporadiska utbrott som bara tenderade att bli allt värre. Till en början upprättade G ett alltmer familjärt förhållande till mig, och krävde ständigt och jämt att få vara min vän. I detta syfte visade han mig ett fotografi på en viss Claudia och beskrev deras ganska komplicerade relation. Sedan drog han sig plötsligt undan och krävde att jag skulle visa den respektfulla attityd som en elev skulle ha mot sin lärare. Denna groteska situation slutade illa. Det blev ett våldsamt gräl och till sist en brytning mellan oss. Men inte heller episoden med privatläraren var resultatlös, oavsett vad man kan tycka om den. Här kom en man med grånande hår och anförtrodde mig hemligheter om sitt förhållande till en kvinna som på fotot såg mycket imponerande ut. Det fick mig att känna mig äldre.
I de högre årskurserna övergick litteraturundervisningen från Krizjanovskij till Gamov. Den senare var en fortfarande ung man, blond, ganska knubbig, mycket närsynt och utan minsta intresse för sitt ämne. Vi stapplade dystert efter honom från kapitel till kapitel. För att avrunda det hela var Gamov inte heller punktlig och sköt i all oändlighet upp genomgången av våra uppsatser. I femte klass antogs vi göra fem hemuppsatser i litteratur. Jag började betrakta uppgiften med allt större hängivenhet. Jag läste inte bara de källor som läraren hade pekat ut,utan även ett antal andra böcker, skrev av fakta och stycken, ändrade och lade beslag på meningar som fångade min fantasi, och arbetade överhuvudtaget med en entusiasm som inte alltid stannade på tröskeln till oskyldig plagiering. Det fanns några få pojkar till som inte betraktade uppsatsskrivning som en enbart förhatlig uppgift.
Spänt - en del med fruktan, andra hoppfullt - väntade femteklassarna på vad deras arbeten skulle få för betyg. Men betygen kom aldrig. Samma sak hände under andra halvan av terminen. I början av andra terminen lämnade jag in en uppsats som fyllde ett helt anteckningsblock. En vecka förflöt, sedan en andra och en tredje - men inte ett spår av våra arbeten. Försiktigt uppmärksammade vi Gamov på detta faktum. Han svarade undvikande. Under nästa lektion ställde Jablonovskij, också han en ivrig uppsatsförfattare, frågan direkt till Gamov: varför fick vi aldrig reda på hur det gick med våra uppsatser, och vad hände egentligen med dem? Gamov sa skarpt till honom att hålla tyst. Men Jablonovskij gav sig inte. Han rynkade ögonbrynen ännu mer, började nervöst dra i bänklocket och upprepade med höjd röst att det "inte gick att fortsätta arbeta på detta sätt."
"Jag måste ännu en gång be dig att vara tyst och sitta ner", svarade Gamov. Men Jablonovskij varken satte sig ner eller höll tyst. "Var god och lämna klassrummet", skrev Gamov. Mitt förhållande till Jablonovskij hade sedan ett tag inte varit vänskapligt. Händelsen med Burnande i andra klass hade lärt mig att vara mer försiktig. Men nu tyckte jag att jag inte kunde hålla tyst. "Anton Mikajlovitj", ropade jag, "Jablonovskij har rätt och alla vi andra stöder honom."
"Han har rätt, han har rätt", upprepade andra pojkar. Först verkade Gamov bli förbluffad, men han hämtade sig omedelbart, och skrek så högt han förmådde: "Jag vet själv vad jag ska göra och inte göra... Jag tar inte order från er. Ni bryter mot reglerna..." Uppenbarligen hade vi trampat på en öm tå.
"Vi vill bara se våra uppsatser, det är allt", inflikade en tredje. Gamov kokade. "Jablonovskij, lämna genast klassrummet!", skrek han. Jablonovskij rörde sig inte ur fläcken. "Gå ut, gå ut då", viskades det från alla håll. Jablonovskij skakade på axlarna, rullade med ögonen och stampade hårt med sina kängor, lämnade rummet och slog igen dörren allt vad han orkade. I början av rasten smög Kaminskij in på sina ljudlösa gummisulor. Det var ett dåligt omen. Rummet blev alldeles tyst. Med en skrovlig röst som ett fyllo gav han en kort men mycket hård tillrättavisning som innehöll ett hot om relegering från skolan, och tillkännagav straffet: Jablonovskij skulle sättas i 24 timmars isolering och få en "3" i uppträdande. Jag fick 24 timmars isolering, och den tredje personen som protesterade 12 timmars isolering. Det var den andra gropen på min akademiska bana. Händelsen fick inga ytterligare konsekvenser. Trots allt återlämnade inte Gamov våra uppsatser. Och vi försökte också glömma frågan.
Detta år markerades av tsarens död. Händelsen verkade oerhörd, till och med otrolig, men mycket avlägsen, som en jordbävning i ett annat land. Varken jag eller människorna omkring mig berördes överhuvudtaget av tsarens sjukdom, kände inget deltagande med honom, eller sorg över hans död. När jag kom till skolan nästa morgon verkade stället vara gripet av något som liknade en stor men omotiverad panik. "Tsaren är död", sa pojkarna till varandra, och visste inte vad de skulle säga sedan, eller hur de skulle uttrycka sina känslor, för de förstod inte själva vilken känsla det var. Men de visste mycket väl att det inte skulle bli några lektioner, och utan att visa det var det belåtna över dessa framtidsutsikter, i synnerhet de som inte hade gjort läxorna eller var rädda för att läxas upp. Vaktmästaren hänvisade alla till stora hallen där det skulle hållas själamässa. Prästen med de guldbågade glasögonen sa några passande ord: barn sörjer när deras far dör - så mycket större sorgen måste vara när ett helt folks far dör! Men ingen sörjde. Mässan drog ut på tiden. Den var påfrestande och tråkig. Alla beordrades att sätta ett sorgband runt vänster arm och täcka emblemet på mössan med en svart bomullslärft. Allting annat fortsatte som vanligt.
Redan i femte klass diskuterade pojkarna om att gå på högskolan och välja yrke. En hel del av pratet inriktades på de tävlingsbetonade inträdesproven, på hur stränga professorerna i St Petersburg var mot de sökande, de kluriga frågor som ställdes, och specialisterna i St Petersburg som preparerade pojkar för proven. Vi visste att det bland de äldre pojkarna fanns en del som åkte till St Petersburg år efter år, misslyckades i proven, förberedde sig på nytt, och återigen gjorde samma erfarenhet. Vid tanken på dessa framtida prövningar kände många pojkar hur deras hjärta frös till is två år i förtid.
Sjätte klass förflöt utan problem. Alla ville slippa skolslitet så snabbt som möjligt. Inträdesexamen genomfördes med pompa och ståt i stora hallen, med deltagande från universitetsprofessorer som blivit ditskickade speciellt av utbildningsmyndigheterna. Rektorn öppnade ytterst högtidligt det paket som han hade fått från överinspektören, och som innehöll ämnet för uppsatserna. Tillkännagivandet av detta följdes oftast av en allmän suck av skräck, som om alla hade klivit i isvatten. Den nervösa väntan fick en att tro att uppgiften översteg ens förmåga. Men när man tänkte efter ett tag insåg man snart att oron var överdriven. Allteftersom tiden började närma sig de två timmar som hade tilldelats varje uppsats, hjälpte lärarna oss att lura de regionala myndigheternas vaksamhet. När jag var färdig med min uppsats så lämnade jag, efter en överenskommelse med uppsyningsmannen Krizjanovskij, inte in den med en gång, utan stannade i salen och ägnade mig åt en livlig korrespondens med de som hade hamnat i svårigheter.
Sjunde klass sågs som en kompletterande årskurs. Det fanns ingen sjunde klass på St Pauls realskola - vilket gjorde att vi måste flytta till en annan skola. I mellantiden fann vi oss vara fria medborgare. För tillfället klädde alla sig i civila kläder. På kvällen samma dag som vi fick våra avgångsbetyg, gick en stor grupp av oss och roade oss i Sommarträdgården, där pråliga kabaretskådespelerskor sjöng på utomhusscenen och dit skolpojkar var strängt förbjudna att komma in. Vi bar slips och rökte, och två ölflaskor tronade på bordet. Djupt i hjärtat var vi rädda för vår egen djärvhet. Knappt hade vi öppnat den första flaskan innan skolans vaktmästare Vilhelm, som på grund av sin bräkande röst gick under öknamnet "geten", plötsligt dök upp vid vårt bord. Instinktivt gjorde vi en ansats att resa oss, och kände hur hjärtat hoppade till. Men allt gick bra. "Är ni redan här", sa Vilhelm med en antydan av beklagande i sin röst och skakade vänligt hand med oss. Den äldste av pojkarna, K, som bar en ring på lillfingret, bjöd nonchalant in vaktmästaren på ett glas öl. Det var att driva det hela alltför långt. Med värdighet avböjde Vilhelm, och sa snabbt "adjö" och gick iväg på jakt på pojkar som dristade sig till att stiga över trädgårdens förbjudna tröskel. Med fördubblad medvetenhet om vår ställning kastade vi oss över ölen.
De sju år jag tillbringade i skolan, med början i den förberedande klassen, innehöll även glädjeämnen. Men det känns som om de inte var lika många som sorgerna. I det stora hela är mitt minne av skolan om inte svart så åtminstone avgjort grått. Ovanför alla skollivets händelser, både glada och sorgliga, höjde sig den själlösa, officiella formalismens regim. Det är svårt att nämna en enda lärare som jag tänker på med verklig värme. Och ändå var inte vår skola den värsta. Den lärde mig förvisso några saker: grundläggande kunskaper, vanan att arbeta metodiskt, och kroppslig disciplin. Alla dessa kom till nytta under mitt senare liv. Men, tvärtemot dess direkta syfte, sådde samma skola i mig fröna till en fiendskap mot den existerande samhällsordningen. Dessa frön föll inte på hälleberget.
De första nio åren av mitt liv tillbringade jag utan uppehåll på landet. Under de följande sju åren återvände jag dit varje sommar, ibland också till jul och påsk. Nästan tills jag var 18 år var jag intimt knuten till Janovka och dess omgivningar. Under den första delen av min barndom hade landsbygden ett avgörande inflytande. Under den efterföljande perioden kämpade detta inflytande med inflytandet från staden, och trängdes alltmer undan.
Livet på landet gjorde mig bekant med jordbruk, kvarnbruk och amerikanska självbindare. Det satte mig i nära kontakt med bönder, de som bodde i närheten och kom till kvarnen, och de som bodde mer avsides i de ukrainska distrikten och kom med en lie och en säck på ryggen. En stor del av mitt lantliga liv försvann ur minnet eller förpassades till det undermedvetna, men vid varje ny korsväg i livet dök en liten del av det upp, och var mig ofta till stor hjälp. Landsbygden ställde mig ansikte mot ansikte med de olika typerna av adligt förfall och kapitalistisk utvidgning. Jag fick blick för hur naturligt torftiga många sidor av de mänskliga relationerna kan vara, och mitt sinne blev mottagligare för den på samma gång mer utvecklade och mer motsägelsefulla stadskulturen.
Det var under mitt allra första lov som kontrasten mellan stad och land inpräglades i mitt minne. Under resan hem var jag mycket otålig. Mitt hjärta bultade av glädje. Jag längtade efter att få se allt igen och bli sedd. Min far mötte mig i Novij Bug. Jag visade honom min betygsbok, och pekade stolt på de höga betygen och förklarade att jag nu skulle börja första klass och därmed kunde bära en fullständig uniform. Vi åkte på kvällen, i en täckt vagn, med en ung medhjälpare från kvarnen på kuskens plats. Det drog en svag, dimmig och kylig vind på stäppen, särskilt i dalarna, och min far svepte in mig i en stor kosackmantel. Jag var rusig av den förändrade omgivningen, resan, minnena, de nya intrycken, och var ytterst pratsam och gick på om skolan, badinrättningarna, min vän Kostia R, teatern och så vidare. Jag beskrev fullständigt först "Nazar Stodolja" och sedan "Hyresgästen med trombon". Min far lyssnade till mig, ibland vaken och ibland sovande, och skrattade en hel del. Den unga medhjälparen skakade då och då på huvudet, och vände sig till min far och sa: "Vilken historia!"
Framemot morgonen somnade jag, och vaknade i Janovka. Vårt hus såg väldigt litet ut för mig nu, det hembakade vetebrödet verkade grått och landsbygdslivets rutiner verkade på samma gång välbekanta och underliga. Jag beskrev teatern för min mor och mina systrar, men inte alls så ivrigt som för min far. I verkstaden upptäckte jag att Victor och David hade ändrat sig så mycket att jag knappt kände igen dem - de hade blivit både större och starkare. Men de tyckte att jag också var annorlunda. Först började de tilltala mig med det mer respektfulla "vy" (ni), men då protesterade jag. "Men, vad ska vi annars kalla er?", replikerade David. "Ni är ju nu en lärd man." Under min bortovaro hade Ivan Vasiljevitj gift sig. Tjänstefolkets kök hade byggts om och var nu hans hus, medan en ny hydda bakom maskinverkstaden hade gjorts om till kök.
Men det var inte de viktigaste sakerna. Något nytt hade vuxit upp som en vägg mellan mig själv och de saker som hängde ihop med min barndom. Allting verkade samma men ändå annorlunda. Saker och människor såg ut som sina egna efterapningar. Vissa saker hade naturligtvis ändrat sig under året. Men andra verkade ha ändrat sig mycket därför att jag såg dem med andra ögon. Efter min första återkomst hem började jag växa från min familj. Till en början visade sig brytningen i bagateller, men allteftersom åren gick blev den allt allvarligare och mer omfattande.
Stadens och landsbygdens motstridiga inflytanden färgade hela min skoltid. I staden upplevde jag att mina relationer med andra människor var mer beständiga. Med undantag för några få, om än våldsamma konflikter, såsom dem med lärarna i franska och ryska, så klarade jag mig utan bråk i skolan och under familjens disciplin. Detta kan man inte bara tillskriva levnadssättet i familjen Spentzers hushåll, där en förnuftig stränghet och förhållandevis högstående personliga relationer var regel, utan också hela levnadssättet i staden. Motsättningarna var förvisso inte mindre uttalade än på landet - de var faktiskt större - men i staden var de mer dolda, kontrollerade och reglerade. Folk från de olika klasserna i staden kom bara i kontakt med varandra genom sina affärsrelationer, frånsett dessa existerade de inte för varandra. På landet levde alla öppet inför alla andra. Förhållandet mellan en husbonde och en tjänare framträdde lika tydligt som en fjäder i en gammal soffa. Mitt eget uppträdande på landet var mer obalanserat och grälsjukt. Vid flera tillfällen grälade jag till och med med Fanny Solomonovna, som när hon besökte Janovka ibland försiktigt tog ställning för min mor eller mina systrar. Men i staden var mitt förhållande till henne inte bara vänskapligt utan till och med kärleksfullt. Dessa sammandrabbningar uppstod ibland ur bara struntsaker. Men vid andra tillfällen var orsaken betydligt viktigare saker.
Jag kände mig helt enkelt praktfull i min nytvättade kostym av segelduk, läderbälte med mässingsspänne, och en vit mössa med ett glittrande gult märke. Och jag måste visa den för alla. Tillsammans med min far åkte jag en dag ut på fälten där skörden av vintervetet var i full gång. Den ledande slåtterkarlen, Archip, som såg på en gång både vresig och vänlig ut, gick före över kullen, följd av elva slåtterkarlar och tolv kvinnliga bindare. Tolv liar kapade vetet och den tryckande luften. Archips fötter var inlindade i tygstycken som satt ihop med en knapp. De kvinnliga bindarna bar slitna kjolar, eller bara oblekta bomullskjolar. På håll lät ljudet från liarna som om den varma luften ringde.
"Jaha ja, låt oss se hur vintervetet är", sa far och tog Archips lie och tog hans plats. Jag tittade på med spänning. Far gjorde enkla, naturliga rörelser som om han egentligen inte arbetade utan bara gjorde sig beredd att börja, och hans steg var lätta och försiktiga som om han letade efter ett ställe att få en bättre rörelse. Hans lie rörde sig lätt, och utan att vara mallig, och inte ens - eller så verkade det i alla fall - riktigt beslutsamt. Ändå skar den mycket lågt och jämnt, och efter varje tag lade sig sädesaxen i en rak rad på hans vänstra sida. Archip tittade på med ena ögat och gillade uppenbarligen fars skicklighet. De andras inställning varierade. En del verkade välvilligt inställda, som om de tänkte att den gamle gynnaren inte var någon nybörjare, medan andra var likgiltiga, som om de tyckte att det inte var någon större bedrift att slå sin egen säd, och dessutom bara för att visa sig på styva linan. Jag översätter nog inte deras tankar exakt med deras ord, men jag hade en intensiv känsla för hur komplicerad deras relation var.
När far gick till annat fält försökte jag också använda lien. "Slå säden med änden, pojk, med änden, håll spetsen fri, tryck inte." Men i min upphetsning kunde jag inte riktigt se var spetsen var, och på tredje slaget drev jag spetsen rätt ner i jorden. "Fortsätter du på det sättet så har du snart gjort slut på lien", sa Archip "Lär av din far." En kvinnlig bindare med ett mörkt och dammigt ansikte gav mig en hånfull blick. Jag lämnade ledet avgjort snabbt, fortfarande i min utsmyckade mössa under vilken svetten rann i strida strömmar. "Gå och ät kakor med mamma", lät det retsamt bakom mig. Det var Mutuzka. Jag kände till den slåtterkarlen med hud mörk som sina stövlar. Det var hans tredje år i Janovka. Han bodde i byn, hade huvudet på skaft, skarp tunga, och hade föregående år vid en del tillfällen yttrat en del elaka men välvalda ord om sina husbönder inom hörhåll för mig och speciellt för att jag skulle höra dem. Hans fyndighet och djärvhet tilltalade min fantasi, men hans ohämmade och skamlösa spydigheter fick mig att koka av vanmäktigt hat. Jag skulle vilja säga något till honom som skulle vinna över honom på min sida, eller tvärtom läxa upp honom med ett fyndigt kommando, men jag visste inte vad jag skulle säga.
När jag återvände från fälten såg jag en barfota kvinna som satt vid vår dörr. Hon satt på marken och lutade sig mot väggen, och vågade uppenbarligen inte sitta på stentrappan. Hon var mor till en sinnessvag vallpojke, Ignatka, och hade gått sju verst till vårt hus för att få en rubel som vi var skyldiga henne. Men ingen var hemma och hon kunde inte få sin rubel, så hon blev tvungen att vänta ända till kvällen. Mitt hjärta drog ihop sig av att se denna varelse - ett förkroppsligande av fattigdom och underkastelse.
Det blev inte bättre nästa år, i själva verket blev det värre. Jag kom hem efter ett parti krocket när jag mötte min far på gården. Han hade just kommit hem från fälten, helt täckt av damm, dödstrött och på dåligt humör. En bonde, en fläckig liten man, linkade bakom honom på sina bara fötter med svarta hälar. "För Guds skull, var snäll och låt mig få min ko", sa han gång på gång, och svor att han skulle göra allt för att hålla borta den från fälten. Far svarade: "Din ko kanske bara äter säd för tio kopek, men den förstör för tio rubel." Bonden fortsatte att bönfalla, och man kunde höra hatet i hans vädjanden. Scenen berörde mig djupt in i själen. Den sköna känsla jag hade med mig från den av päronträn kantade krocketbanan, där jag hade slagit tillbaka min syster med glans, lämnade genast plats för en känsla av intensiv förtvivlan. Jag smet förbi min far och in på mitt sovrum, lade mig platt på sängen och hängav mig trots att jag gick i andra klass åt tårar. Far gick igenom hallen och in i matsalen, och den lilla bonden tassade bakom honom fram till tröskeln. Jag kunde höra deras röster. Så gick bonden sin väg. Mor kom från kvarnen - jag kände genast igen hennes röst. Ljuden från tallrikar som förbereddes för middagen hördes och mor ropade på mig... Men jag svarade inte utan fortsatte att gråta. Tårarna började ge vika för en känsla av sällsamt välbehag. Så öppnades dörren och mor böjde sig över mig.
"Vad är det, Ljovotjka?"
Jag svarade inte. Mor och far viskade till varandra.
"Är du upprörd över bonden? Men vi gav tillbaka kon till honom, och vi gav honom inga böter."
"Jag är inte alls upprörd över det", svarade jag under kudden, smärtsamt generad över orsaken till mina tårar.
"Och vi gav honom inga böter", sa mor igen, med eftertryck.
Det var far som hade gissat sig till min olycka och berättade för mor. Far märkte mycket i förbigående med en snabb blick.
En dag när far var borta kom en polisinspektör, en grov, girig och arrogant figur, och krävde att få se arbetarnas pass. Han hittade två som var utgångna. Omedelbart kallade han in innehavarna från fälten och arresterade dem, för att skicka hem dem som fångar. En av dem var en gammal man vars bruna nacke hade skrynklat ihop sig till djupa fåror, den andra var hans unga brorson. De sjönk ner på sina förtorkade knän på jordgolvet i hallen, först den gamle mannen och sedan den yngre, och böjde sina huvuden till marken. De sa hela tiden: "Visa nåd - ruinera oss inte herrn!" Den feta och svettiga polisen lekte med sitt svärd, drack kall mjölk som man hade hämtat till honom från källaren, och svarade: "Jag är bara barmhärtig på helgdagar, och idag är det vardag." Det kändes som om jag satt på eld, och med bruten röst protesterade jag svagt. "Lägg dig inte i det här, unge man", anmärkte polisinspektören barskt och sävligt, medan min äldre syster viftade varnande med fingret mot mig. Polisen gick iväg med de två arbetarna.
Under lovet tog jag hand om bokföringen, det vill säga min äldre bror och syster och jag byttes om att skriva in arbetarnas namn i böckerna, arbetsperioden och de löner som betalats ut, antingen in natura eller kontant. Jag hjälpte ofta min far när lönerna betalades ut, och vid de tillfällena blev det plötsliga, korta vredesutbrott mellan oss, som bara undertrycktes därför att arbetarna var närvarande. Det var aldrig något lurendrejeri när räkningarna gjordes upp, men anställningsvillkoren tolkades alltid hårt. Arbetarna, speciellt de äldre, kände att pojken var på deras sida, och det retade far.
Efter våra sammandrabbningar gick jag ut med en bok och stannade ibland borta till och med över middagen. Vid ett sådant tillfälle överraskades jag av ett åskväder på fälten. Åskan dundrade i ett, stäppregnet porlade i bäckarna och det blixtrade på alla sidor som om de försökte komma åt mig. Jag gick över kullarna alldeles genomblöt, i skor som gläfste som en hund och i en mössa som såg ut som ett stuprör. När jag kom hem möttes jag av sidoblickar och tystnad. Min syster gav mig ett ombyte torra kläder och något att äta.
När jag återvände till staden efter loven fick jag ofta sällskap av min far. Som regel tog vi inte hjälp av något stadsbud utan bar vårt bagage själva. Far tog de tunga väskorna, och jag kunde se på hans rygg och sträckta armar att han ansträngde sig. Jag tyckte synd om honom och försökte bära så mycket jag kunde. Men när vi ibland hade med oss en tung låda full av gåvor hemifrån till släktingarna i Odessa, hyrde vi ett stadsbud. Far var snål med dricks, stadsbudet var missnöjt och skakade ilsket på huvudet. Jag plågades alltid av det. När jag reste själv och måste ta hjälp av stadsbud så gjorde jag slut på mina fickpengar på nolltid, och tittade oroligt stadsbudet i ögonen och var alltid rädd att ge för lite. Det var en reaktion på snålheten hemma och den har bestått hela mitt liv.
Både på landet och i staden bodde jag i en småborgerlig omgivning som framförallt inriktade sig på att skaffa saker. I detta avseende bröt jag med både min barndoms landsbygd och min ungdoms stad. Förvärvslystnaden, den småborgerliga världsåskådningen och levnadssättet - allt detta seglade jag bort från med en kraftig knuff, och återvände aldrig.
När det rörde frågor om religion och nationaliteter var det ingen motsättning mellan stad och land, tvärtom kompletterade de varandra på olika sätt. I min fars familj bekymrade man sig inte så mycket om religion. Till en början höll vi uppe skenet av ren vana: mina föräldrar gick till kolonins synagoga på helgdagarna; mor undvek att sy på lördag, åtminstone om någon såg henne. Men vart efter åren gick minskade dessa religiösa sedvänjor - vart efter barnen växte upp och familjen blev mer välbärgad. Far trodde inte på Gud i sin ungdom, och sa det på senare år öppet inför mor och barnen. Mor föredrog att undvika ämnet, men kunde när tillfället så krävde höja blicken i bön.
När jag var omkring 7 eller 8 år gammal var att tro på Gud något allmänt vedertaget i familjen. När vi en gång hade en gäst, och mina föräldrar som vanligt skröt om sin son och fick mig att visa mina sketcher och läsa poesi, så frågade han:
"Vad vet du om Gud?"
"Gud är en sorts människa", svarade jag utan tvekan.
Men gästen skakade på huvudet: "Nej. Gud är inte någon människa."
"Vad är Gud?", frågade jag då i min tur, för utöver människor kände jag bara till djur och växter. Gästen, min far och min mor utbytte blickar med ett generat leende, som vuxna brukar göra när barn skakar om grundmurade och vedertagna bruk och seder.
"Gud är en ande", sa gästen. Nu var det jag som med ett förvirra leende tittade på mina föräldrar, och försökte läsa i deras ansikten om de var allvarliga eller skämtade. Men nej, det var inget skämt. Jag böjde mig för deras kunskap. Inom kort vande jag mig vid tanken på att Gud var en ande. Som anstår en liten barbar, knöt jag ihop Gud med min egen "ande", som jag kallade "själ", och jag visste redan att "själen", det vill säga "andedräkten", upphör vid döden.[20] Men jag visste ännu inte att denna lära gick under namnet "animism".
När jag under mitt första lov hemma gjorde mig klar för att somna på soffan i matsalen, började jag diskutera gud med studenten Z, som var gäst i Janovka och sov på divanen. På den tiden var jag inte riktigt säker på om Gud fanns eller ej, och brydde mig inte så mycket om det, även om jag inte hade något emot att få ett definitivt svar.
"Vart beger sig själen efter döden?", frågade jag Z och böjde mig över kudden.
"Vart beger den sig när man sover?", kom svaret.
"Tja, då är den fortfarande...", argumenterade jag och försökte hålla mig vaken.
"Och vart beger sig hästens själ när han faller ner död?", framhärdade Z i sitt angrepp.
Detta svar gjorde mig fullständigt nöjd, och jag föll i en belåten sömn.
I familjen Spentzer efterlevdes inte religionen överhuvudtaget, om man inte räknade med gammalfaster, som inte betydde något. Men min far ville att jag skulle känna till bibeln i original, ett av uttrycken för hans föräldrafåfänga, och därför fick jag ta privata bibellektioner hos en mycket lärd gammal man i Odessa. Mina studier varade bara några månader och gjorde föga för att befästa mina förfäders tro. En antydan om en dubbel innebörd i min lärares ord, angående en text i bibeln som vi höll på att studera, fick mig att ställa en fråga som jag formulerade mycket försiktigt och diplomatiskt: "Om vi, som vissa gör, antar att Gud inte existerar, hur kom då världen till?"
"Hm", muttrade läraren, "men man kan vända frågan mot honom också." Den gamle mannen uttryckte sig på detta geniala sätt. Jag insåg att religionsläraren inte trodde på Gud, och det gjorde mig fullkomligt lugn.
Det var en mycket brokig blandning av raser och religioner på min realskola. Religion lärdes ut av en rysk ortodox präst, en protestantisk pastor, en katolsk präst respektive en judisk handledare. Den ryska prästen var brorson till ärkebiskopen och hade rykte om sig att vara populär bland damerna. Han var en ung och slående stilig man, och liknade porträtten som fanns på Kristus - av den sort som fanns i salongerna. Han hade guldbågade glasögon och ett ymnigt gyllene hår och var kort sagt omöjligt vacker. Innan lektionen i religion skulle börja delades pojkarna upp i grupper beroende på sin övertygelse, och de som inte var av ortodox rysk tro lämnade klassrummet, ibland alldeles framför näsan på den ryska prästen. Vid sådana tillfällen lade han sig till med ett speciellt uttryck, där förakt bara lindrades en aning av sann kristen fördragsamhet, när han såg pojkarna gå ut.
"Vart ska ni?", frågade han en pojke.
"Vi är katoliker", kom svaret.
"Åh, katoliker!", upprepade han och nickade, "jag förstår, jag förstår... Och ni?"
"Vi är judar."
"Åh, judar, jag förstår, judar! Just det ja!"
Den katolska prästen kom som en mörk skugga, alltid tätt intill väggen, och han försvann så omärkligt att jag under alla år aldrig lyckades få syn på hans rakade ansikte. En godmodig man vid namn Ziegelman lärde de judiska pojkarna om bibeln och det judiska folkets historia. Pojkarna tog aldrig dessa lektioner, som genomfördes på ryska, på allvar.
Nationalitetsfrågan intog aldrig någon självständig plats i mitt medvetande, eftersom den inte gjorde sig så gällande i mitt vardagliga liv. Efter undantagslagarna för judar från år 1881 kunde min far visserligen inte köpa mer land, som han gärna ville, utan kunde bara arrendera den i hemlighet. Men det påverkade inte mig särskilt mycket. I egenskap av son till en välbärgad jordbrukare tillhörde jag snarare en privilegierad klass än de förtryckta. Språket i min familj var rysk-ukrainska. Förvisso var antalet judiska pojkar som kunde komma in på skolorna begränsat till en viss procent, vilket gjorde att jag förlorade ett år. Men jag tillhörde alltid de bästa i skolan och påverkades inte personligen av begränsningarna.
Det existerade inga öppna förföljelser av nationaliteter på min skola. I viss utsträckning förhindrade de olika nationaliteterna, inte bara bland pojkarna utan också bland lärarna, en sådan politik. Men man kände att det fanns en underströmning av chauvinism som då och då bröt fram till ytan. Historieläraren Ljubimov uppvisade en avsevärd partiskhet när han frågade ut en polsk pojke om de katolska förföljelserna av ortodoxa ryssar i Vitryssland och Litauen. Mizkevic, en lång och gänglig, mörkhyad pojke, blev alldeles grön och knep ihop läpparna och yttrade inte ett ord. "Nå, varför säger du ingenting?", uppmuntrade Ljubimov honom med ett sadistiskt belåtet ansiktsuttryck. En av pojkarna utbrast: "Mizkevic är polack och katolik." Ljubimov låtsades bli förvånad och sa släpande: "Jaså? Vi gör inte skillnad på nationaliteter här."
Jag reagerade lika mycket på Ljubimovs dolt brackiga inställning gentemot polacker som på Burnandes hånfulla småaktigheter mot tyskar, eller den ryska prästens huvudskakningar vid anblicken av judarna. Denna nationella ojämlikhet var troligen en av de bakomliggande orsakerna till mitt missnöje med den existerande samhällsordningen, men den försvann i mängden av andra utslag av social orättvisa. Den spelade aldrig någon viktig - eller ens medveten - roll i min lista av klagomål.
Känslan för det helas företräde framför delen, lagens företräde framför fakta, teorin framför personliga erfarenheter, slog rot i mitt medvetande i tidig ålder och blev allt starkare ju mer åren gick. Staden fick ett avgörande inflytande för att forma denna känsla, som senare blev grundvalen för min filosofiska livsåskådning. När jag hörde pojkar som studerade fysik och naturhistoria upprepa vidskepliga kommentarer om "oturs"-dagar, eller att det betydde otur att möta en präst som korsar gatan, blev jag djupt upprörd. Jag kände det som om man förolämpade mitt förnuft, och jag skulle nästan kunna ha gjort vad som helst för tokiga saker för att få dem att överge sin ovärdiga vidskepelse.
Medan folk i Janovka använde många slitsamma timmar för att mäta ytan på ett fält som hade formen av en trapetsoid, så tillämpade jag den euklidiska geometrin och kom fram till svaret på några minuter. Men mina uträkningar stämde inte med de man hade kommit fram till med "praktiska" metoder, och de vägrade att tro på dem. Jag tog fram min lärobok i geometri och svor i vetenskapens namn. Jag blev upphetsad och använde hårda ord - till ingen nytta. Folk vägrade se förnuftets ljus och det gjorde mig förtvivlad.
Jag inlät mig på en ursinnig diskussion med byns mekaniker, Ivan Vasiljevitj, som vidhöll sin tro att han kunde bygga en evighetsmaskin.
Lagen om energins oförstörbarhet var för honom bara en fantasirik tanke som inte hade något med hans problem att göra. "Det är bara teorier och det här är praktiken", sa han. Min hjärna vägrade förstå eller förlika sig med att människor kunde rata odiskutabla sanningar för att acceptera misstag och vansinniga infall.
Sedermera blev känslan av det helas överlägsenhet över delen en väsentlig beståndsdel av mitt litterära och politiska arbete. Inskränkt empirism, en ohöljd, krypande vördnad för fakta som så ofta är inbillade och felaktigt tolkade var förhatliga för mig. Jag sökte lagarna bakom fakta. Det ledde mig givetvis mer än en gång att dra förhastade och felaktiga slutsatser, speciellt i unga år, då jag saknade både livserfarenhet och tillräcklig boklig bildning. Men på alla områden utan undantag kände jag att jag kunde röra mig och handla fritt först när jag hade funnit den generella utgångspunkten. Den samhällsrevolutionära radikalism som hade blivit en ständig medelpunkt för hela mitt inre liv uppstod ur denna intellektuella avsky för alla strävanden efter triviala mål, mot all tvättäkta pragmatism, och mot allt som är ideologiskt formlöst och inte teoretiskt sammanhängande.
Jag ska försöka kasta en återblick på mig själv. Pojken var utan tvivel ambitiös, hetlevrad och troligen svår att ha att göra med. Jag tror inte att han kände sig överlägsen över sina skolkamrater när han började skolan. På landet visade de naturligtvis upp honom med stolthet för gästerna. Men då fanns det ingen annan jämföra med, och stadspojkarna som kom till Janovka hade alltid fördelen av att vara "gymnasister". De var dessutom äldre, och kunde bara betraktas underifrån. Men skolan är ett ställe där konkurrensen är knivskarp. Från det ögonblick som den lilla gästen från Janovka upptäckte att han var bäst i klassen, och ganska långt före nästa pojk, så kände han att han kunde klara av saker bättre än de andra. De pojkar som blev hans vänner erkände hans ledarskap. Det kunde inte undgå att få effekt på hans karaktär. Lärarna gillade honom också och en del av dem, som Krizjanovskij, gav honom till och med speciell uppmärksamhet. På det hela taget behandlade lärarna honom dock väl men utan något speciellt intresse. Pojkarna var splittrade: det fanns goda vänner bland dem, men också fiender.
Pojken saknade inte självkritik. Han hade en benägenhet att vara alltför småaktig i denna. Han var missnöjd med sin intellektuella förmåga och vissa av sina besynnerliga egenskaper. Med tiden blev detta ännu värre. Rasande kom han på sig själv att ljuga, eller han pikade sig själv för att han inte hade läst alla böckerna som de andra nämnde så där helt apropå. Det är uppenbart att detta gränsade till fåfänga. Tanken att han måste bli bättre och mer intelligent än de andra och skaffa sig bättre boklig bildning tyngde alltid hans sinne. Han funderade på meningen med människan och sin egen uppgift.
En kväll stannade Moisej Filippovitj till när han var på väg förbi, och frågade mig med låtsad högtidlighet: "Vad tror du om livet, gamle man?" Han använde ofta en sådan högtravande och ironisk låtsasretorik. Men den här gången kändes det som om den träffade en öm punkt. Ja, jag tänkte verkligen på livet, men jag visste inte tillräckligt mycket för att använda det ordet på mina pojkaktiga farhågor om framtiden. Min mentor måste ha hört mina tankar. "Det verkar som om jag trampade på en öm tå", sa han och bytte tonfall. Så klappade han mig mjukt på axeln och gick in på sitt rum.
Hade familjen Spentzer några politiska uppfattningar? Moisej Filippovitj hade återhållsamt liberala och humanistiska ståndpunkter med en vag anstrykning av sympati för socialisterna, uppblandade med populistiska och tolstojanska idéer. Man diskuterade aldrig politiska frågor öppet, i synnerhet inte i min närvaro. Det berodde troligen på att de var rädda för att jag skulle säga något censurerat i skolan och hamna i svårigheter. Och när de vuxna i sina samtal i förbigående nämnde något som pågick eller hade ägt rum i den revolutionära rörelsen, som till exempel "Det var det året då tsar Alexander II mördades", så lät det som något som hade hänt för så längesedan som om de hade sagt "Det var det året då Columbus upptäckte Amerika". Människorna som omgav mig stod utanför politiken.
Under skolåren hade jag inga politiska uppfattningar, och inte heller var jag intresserad av att skaffa mig några. Samtidigt präglades mina undermedvetna strävanden av en oppositionell anda. Jag hade ett intensivt hat mot den existerande samhällsordningen, orättvisorna och tyranniet. Varifrån härstammade detta hat? Det kom från de villkor som existerade under Alexander III:s styre, polisens godtycke, godsägarnas utsugning, ämbetsmännens mygel, de nationalistiska begränsningarna, orättvisorna i skolan och på gatan, den nära kontakten med barn, tjänstefolk och arbetare på landsbygden, samtal i verkstaden, den humanistiska andan i familjen Spentzer, läsandet av Nekrasovs dikter och alla möjliga andra böcker, och överhuvudtaget dåtidens samhällsatmosfär. Denna oppositionella sinnesstämning avslöjades på ett skarpt sätt för mig under mina kontakter med två klasskamrater, Rodzevitj och Kologrivov.
Vladimir Rodzevitj var son till en överste, och var under en period nummer två i vår årskurs. Han övertalade sina föräldrar att bjuda hem mig till dem en söndag. Jag togs emot på ett ganska torrt men artigt sätt. Översten och hans hustru talade mycket lite med mig som om de granskade mig. Under de tre eller fyra timmar jag tillbringade med familjen stötte jag flera gånger på något egendomligt och förbryllande och till och med oroande för mig. Det hände när samtalet råkade beröra frågor om religion och myndigheterna. Det fanns en konservativt from ton i huset som kändes som ett slag i magen. Vladimirs föräldrar lät inte honom besöka mig hemma, och bandet mellan oss bröts. Efter den första revolutionen var namnet Rodzevitj, en medlem i de Svarta hundra, och troligen från den familjen, välkänt i Odessa.
Fallet Kologrivov var ännu mer talande. Han kom till skolan efter jul i andra klass, och blev känd bland pojkarna som en lång och klumpig främling. Han var otroligt flitig. Han lärde sig saker utantill, vad som helst och allting, närhelst han kunde. Mot slutet av den första månaden var han alldeles snurrig av att ständigt lära sig utantill. När geografiläraren bad honom läsa upp kartläxan, så började han utan att ens lyssna på frågan: "Jesus Kristus gav sin makt till världen..." Man bör bara nämna att det skulle vara religionslektion påföljande timme.
Eftersom jag var bäst i klassen, behandlade Kologrivov mig med en viss respekt. Men i ett samtal gjorde jag några kritiska anmärkningar om rektorn och någon annan. "Hur kan du tala om rektorn så?", frågade Kologrivov ärligt upprörd. "Och varför inte?", svarade jag med ännu mer uppriktig förvåning. "Men han är vår chef. Om chefen beordrar dig att gå på huvudet, då är det din plikt att göra som du blir tillsagd och inte kritisera honom." Han uttryckte sig just så. Jag var förbluffad av detta sätt att formulera sig. Det föll mig inte in att pojken uppenbarligen upprepade något som han hade hört i sitt feodala hem. Och även om jag inte hade några egna åsikter, så tyckte jag att det var lika omöjligt att acceptera vissa uppfattningar som att äta mask.
Jämsides med min undertryckta fientlighet mot den politiska ordningen i Ryssland, började jag i min fantasi skapa en idealiserad bild av världen utanför - av Västeuropa och Amerika. Utifrån spridda anmärkningar och beskrivningar började jag göra mig en bild av en kultur som var högtstående och omfattade alla utan undantag. Senare blev det en väsentlig del av min syn på en fulländad demokrati. Enligt den filosofiska rationalismen skulle allt som accepterades som en teori givetvis genomföras i praktiken. Av det skälet verkade det otroligt att folk i Europa kunde vara vidskepliga, att kyrkan kunde ha ett starkt inflytande där, att de vita i Amerika kunde förfölja negrerna. Denna idealiserade bild av västvärlden, som jag omärkligt sög i mig från min trångsynta liberala omgivning, fanns kvar senare även när jag hade börjat formulera revolutionära uppfattningar. Jag hade troligen blivit mycket överraskad om jag på den tiden hade fått höra - om det hade varit möjligt att höra det - att den tyska republiken krönt av en socialdemokratisk regering tillåter monarkister inom sina gränser men vägrar revolutionärer asyl. Tack och lov har jag upphört att förvånas över många saker sedan dess. Livet har piskat rationalismen ur mig och har lärt mig hur dialektiken fungerar. Inte ens Hermann Müller kan längre förvåna mig.[21]
Med början i mitten av förra seklet [1800-talet] kan Rysslands historia mätas i årtionden. 1860-talet - efter Krimkriget - var en period av upplysning, vårt kortlivade 1700-tal. Under nästa decennium försökte intelligentsian redan dra praktiska slutsatser från upplysningens teorier. Årtiondet inleddes med en rörelse att gå till folket med revolutionär propaganda, och det avslutades med terrorism. 1870-talet gick till historien som "Folkviljans" år. De bästa delarna av dåtidens generation brann upp i dynamitkrigets ljusa låga. Fienden hade behållit alla sina ställningar. Därpå följde ett årtionde av tillbakagångar, besvikelser och pessimism, av religiöst och moraliskt sökande - 1880-talet. Men under reaktionens täckmantel verkade kapitalismens krafter i det tysta. 1890-talet kom med arbetarstrejker och marxistiska idéer. Den nya flodvågen nådde sin höjdpunkt under det nya århundradets första decennium - år 1905.
1880-talets slut präglades av den Heligaste synodens högsta ombud, Pobedonostzov, en klassisk försvarare av envälde och allenarådande oföränderlighet. Liberalerna såg honom som urtypen för en byråkrat som inte visste något om livet. Men det var inte sant. Pobedonostzov bedömde de motsättningar som dolde sig i nationens djup på ett mycket sakligare och seriöst sätt än liberalerna. Han insåg, att om man släppte på tumskruvarna, så skulle trycket underifrån spränga taket av samhället, och allt det som inte bara Pobedonostzov utan också liberalerna betraktade som kulturens och etikens stöttepelare skulle gå upp i rök. På sitt sätt såg Pobedonostzov längre än liberalerna. Det var inte hans fel att historiens utveckling visade sig mäktigare än det bysantinska system som han, Alexander III:s och Nikolaus II:s inspiratör, försvarade med sådan kraft.
Under det stilla 1880-talet, då liberalerna trodde att allting hade dött, kände Pobedonostzov ändå en underström under sina fötter - ett muller under marken. Han var inte lugn ens under de lugnaste åren av Alexander III:s styre. "Det har varit och är fortfarande svårt, och det är bittert att erkänna att det kommer att fortsätta att vara det", skrev han till en av sina betrodda män. "Min själsbörda försvinner inte, ty varje timme ser och känner jag tidsstämningarna och det som har kommit över folket... Om man jämför nutiden med det fjärran förflutna känner vi att vi lever i en underlig värld där allting går baklänges mot ett medeltida kaos - och mitt i all denna oro känner vi oss hjälplösa." Pobedonostzov fick uppleva 1905, då de underjordiska krafter som hade skrämt honom så mycket bröt fram, och de första djupa sprickorna uppträdde i den gamla samhällsstrukturens grund och väggar.
År 1891 är ihågkommet därför att skörden misslyckades och det blev svält, och markerar tidpunkten för landets politiska brytpunkt. Det nya decenniet koncentrerades kring frågan om arbetarklassen. Och inte bara i Ryssland - 1901 antog det tyska socialdemokratiska partiet sitt Erfurtprogram. Påven Leo XIII utfärdade en encyklika[22] som rörde de arbetandes villkor. Wilhelm var som besatt av socialistiska teorier som bestod av en blandning av vansinnig okunskap och byråkratisk romantik. Närmandet mellan tsaren och Frankrike garanterade ett inflöde av kapital i Ryssland. Utnämnandet av Witte till finansminister bebådade en tidsperiod av industriell protektionism. Kapitalismens stormiga utveckling gynnade just de "tidsstämningar" som hade plågat Pobedonostzov med obehagliga föraningar.
Den politiska förändringen i riktning mot aktioner visade sig först inom intelligentsian. Allt oftare och alltmer beslutsamt gick de unga marxisterna till handling. Samtidigt började den sovande populistiska rörelsen visa tecken på återuppvaknande. 1893 kom det första lagligt tryckta marxistiska verket ut, skrivet av Struve. Jag var då 14 år gammal, och ännu fjärran från dessa frågor.
1894 dog Alexander III. Som vanligt vid sådana tillfällen riktades liberalernas förhoppningar mot tronarvingen. Han svarade med en spark. På den audiens som den unge tsaren beviljade Zemstvo-ledarna, kallade han deras strävanden efter en konstitution för "meningslösa drömmar". Talet publicerades i pressen. Enligt de muntliga rapporterna sa man att det i pappret med tsarens tal stod "grundlösa drömmar", men att tsaren i sin upphetsning hade uttryckt sig hårdare än vad han hade tänkt. Vid den tiden var jag 15 år. Jag stod oreserverat på de meningslösa drömmarnas sida, och inte på tsarens. Jag hade en diffus tro på en gradvis utveckling som skulle föra det underutvecklade Ryssland närmare Europa. Längre än så sträckte sig inte mina politiska teorier.
I politisk mening låg den rasblandade, färgrika och larmande handelsstaden Odessa långt efter andra storstäder. I St Petersburg, Moskva, Kiev fanns det redan ett stort antal socialistiska cirklar på skolor och universitet. Odessa hade inga. 1895 dog Friedrich Engels. Hemliga rapporter lästes vid minnesmöten som studenter höll i hemlighet i olika städer i Ryssland. Jag var då nästan sexton år gammal. Men jag kände inte ens till namnet Engels, och kunde knappast säga någonting bestämt om Marx. Jag hade troligen aldrig hört talas om honom.
Min politiska sinnesstämning under skoltiden var diffust oppositionell, men inte mer. På den tiden kände studenterna ännu inte till revolutionära frågor. Det viskades om att vissa grupper träffades i den privata sporthallen som drevs av en tjeck, Novak, att det hade skett arresteringar, att Novak, som var vår gymnastiklärare, hade avskedats och ersatts av en arméofficer. I kretsen kring Spentzers hem spirade missnöjet, men man ansåg att regimen var omöjlig att rubba. De allra djärvaste drömde att man kanske skulle kunna upprätta en konstitution om flera årtionden. I Janovka gick det inte ens att nämna frågan. När jag återvände till byn efter min examen och förde med mig vaga demokratiska idéer, anmärkte min far omedelbart fientligt: "Det kommer inte ens att gå för sig om trehundra år." Han var övertygad om att alla försök till reformer var meningslösa och han oroade sig för sin son. När han 1921 kom till mig i Kreml, efter att ha undkommit de rödas och vitas faror med livet i behåll, frågade jag honom skämtsamt: "Minns du vad du brukade säga - att den tsaristiska samhällsordningen skulle klara sig i trehundra år till?" Den gamle mannen log illmarigt, och svarade på ukrainska: "Låt din sanning få vinna den här gången."
I början av 1890-talet började de tolstojanska strömningarna dö bort inom intelligentsian. Marxismen angrep framgångsrikt den populistiska rörelsen. Alla möjliga tidskrifter var fyllda av ekona från denna ideologiska kamp. Överallt hänvisade man till självsäkra unga människor som kallade sig materialister. Jag stötte på det för första gången 1896.
Frågan om den egna moralen, som var så nära knuten till 80-talets passiva ideologi, drabbade mig under en period när "självperfektion" för mig inte så mycket var en teoretisk fråga som ett organiskt krav från min andliga utveckling. Men frågan om "självperfektion" kom snabbt att knytas till frågan om min syn på världen i stort, vilket i sin tur ledde till det grundläggande dilemmat: populism eller marxism? Konflikten mellan dessa strömningar upptog mig, men först flera år efter att landets intellektuella principer hade förändrats. När jag gav mig i kast med den ekonomiska vetenskapens grunder, och ställde mig frågan om Ryssland måste genomgå ett kapitalistiskt stadium, hade den äldre generationens marxister redan hittat vägen till den arbetande befolkningen och var på väg att bli socialdemokrater.
När jag nådde den första skiljevägen på min bana var jag dåligt rustad politiskt, även för en 17-årig pojke på den tiden. Jag ställde alltför många frågor på en gång, utan den nödvändiga ordningsföljden och ordningen. Rastlöst såg jag mig omkring. En sak är säker: redan då hade livet gjort mitt medvetande klart samhällskritiskt. Vad bestod det av? Medlidande med de förtryckta och ilska över orättvisor - där det sistnämnda kanske var den dominerande känslan. Redan under min tidiga barndom var det mänskliga orättvisor som gjorde allra störst och starkast intryck på mig i vardagslivet. Orättvisorna tog oftast formen av oförskämt lättsinne. Människans värdighet trampades ständigt ner. Det räcker att jag erinrar mig hur man piskade bönderna. Redan innan jag hade några teorier präglade dessa saker mig djupt, och lade sig till raden av explosiva intryck. Kanske det var därför jag tvekade ett tag innan jag drog de viktiga slutsatser som jag drevs till av mina intryck under den första perioden av mitt liv.
Det fanns också en annan aspekt på min utveckling. När en generation efterträder en annan, så klänger de döda sig fast vid de levande. Så var också fallet med den generation av ryska revolutionärer vars ungdomsutveckling ägde rum under det tunga 1880-talet. Trots den nya lärans vidsträckta perspektiv förblev marxisterna i själva verket fast i 80-talets konservativa stämningar. De uppvisade en oförmåga att ta djärva initiativ, förblev inaktiva när de ställdes inför hinder, sköt upp revolutionen till en obestämd framtid och hade en benägenhet att se socialismen som något som krävde sekler av utveckling.
I ett hem som Spentzers skulle politiskt kritiska ståndpunkter ha yttrats mycket mer högljutt flera år före min tid och även flera år senare. Min lott blev åren av tillbakagång. Det fördes knappast några som helst samtal om politiska frågor. Man undvek de stora frågorna. Samma sak i skolan. Otvivelaktigt tillägnade jag mig en hel del av 1880-talets atmosfär. Och även senare, när mina revolutionära uppfattningar höll på att ta form, kunde jag hos mig själv upptäcka en hållning av misstro till massornas handlingar, och att jag intog en boklärd, abstrakt och därmed skeptisk inställning till revolutionen. Jag tvingades bekämpa allt detta med hjälp av mitt tänkande och läsande, men framförallt med hjälp av erfarenheter, tills jag hade besegrat dessa element av psykisk tröghet inom mig själv.
Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Kanske det faktum att jag medvetet måste övervinna 80-talets återverkningar inom mig, gjorde att jag kunde närma mig den grundläggande frågan om massaktioner på ett mer seriöst, konkret och djupgående sätt. Bara det som uppnås med kamp blir bestående. Men allt detta berör delar av min historia som ligger långt i framtiden.
Jag gick inte sjunde klass i Odessa utan i Nikolajev. Det var en landsortsstad och nivån på skolan var lägre. Men året i Nikolajev - 1896 - blev en vändpunkt under min ungdom, ty det ställde frågan om min plats i samhället. Jag bodde i ett hem där barnen var mer vuxna, och redan i viss mån hade gripits av de nya rörelserna. Märkligt nog var jag under de första samtalen den som var allra mest envist mot de "socialistiska utopierna". Jag spelade skeptikerns roll som stod över allt sådant. Min reaktion på politiska frågor blev alltid att inta en ironiskt överlägsen hållning. Hyresvärdinnan som jag bodde hos betraktade mig förvånat och använde mig alltid som förebild - om än inte alltid helt tillitsfullt - för sina egna barn, som var lite äldre än jag och som lutade åt vänstern. Men det var bara en ojämlik kamp från min sida för att kunna skaffa mig en egen uppfattning. Jag försökte undvika att hamna under ett personligt inflytande från de unga socialister som jag stötte på. Denna hopplösa kamp pågick under några månader. De teorier som fyllde luften visade sig vara starkare än mig, speciellt som jag djupt i min själ inte ville annat än ge efter för dem. Efter några månader i Nikolajev ändrades mitt uppträdande radikalt. Jag förkastade mina konservativa uppfattningar och gick så snabbt åt vänster att det till och med skrämde en del av mina nya vänner. "Hur gick det till?", undrade min hyresvärdinna. "Så det var meningslöst att jag använde dig som förebild för mina barn!"
Jag slarvade med mina studier. Men den kunskap jag hade med mig från Odessa tillät mig att på något sätt behålla min officiella ställning som stjärnstudent. Jag skolkade allt oftare. En gång besökte uppsyningsmannen mig hemma för att ta reda på orsaken till min frånvaro. Jag kände mig obeskrivligt förödmjukad. Men uppsyningsmannen var artig. Han lät sig nöjas med att hemmet jag bodde i och mitt eget rum var i ordning, och gick fridfullt. Under min madrass låg ett flertal olagliga politiska broschyrer.
Utöver de unga människor som drogs till marxismen, träffade jag i Nikolajev flera stycken tidigare landsflyktingar som stod under polisövervakning. Det var andraplansfigurer från den populistiska rörelsens nedgångsperiod. På den här tiden återvände inte socialdemokraterna från landsflykt, de var på väg till den. De två korsande rörelserna gav upphov till en teoretisk virvelvind. Under en period blev jag indragen i den. Populismen spred en doft av förruttnelse. Marxismen stötte bort mig på grund av sin så kallade "inskränkthet". Brinnande av otålighet försökte jag instinktivt förstå teorierna, men de var inte så lätta att bemästra. Det fanns ingen i min närhet som kunde ge mig tillförlitlig vägledning. Varje samtal tvingade mig dessutom att dra den bittra, smärtsamma och desperata slutsatsen att jag var okunnig.
Jag blev nära bekant med trädgårdsmästaren Sjvigovskij, som var av tjeckiskt ursprung. Han var den första arbetare jag hade träffat som prenumererade på tidningar, läste tyska, kände till klassikerna och deltog obehindrat i diskussionerna mellan marxister och populister. Hans stuga i trädgården med ett enda rum var mötesplats för studenter på besök, tidigare landsflyktingar och ungdomar från trakten. Via Sjvigovskij gick det att få tag på förbjudna böcker. Landsflyktingarnas samtal avbröts ideligen av namn på populister, Zjeljabov, Perovskaja, Figner, som inte behandlades som legendariska hjältar utan som verkliga människor som var välbekanta för landsflyktingarnas äldre vänner - om inte för dem själva. Jag fick känslan att jag var en liten länk i en större kedja.
Jag slukade böcker, och fruktade att mitt liv inte skulle räcka till för att förbereda mig för handling. Mitt läsande var nervöst, otåligt och osystematiskt. Efter att ha kämpat mig igenom den föregående periodens olagliga broschyrer övergick jag till John Stuart Mills "Logik", tog därefter upp Lipperts "Primitiva kulturer" utan att läsa färdigt "Logik". Benthams utilitarism [nyttofilosofi - öa] föreföll mig vara det allra senaste i fråga om mänskligt tänkande. Under flera månader var jag en ståndaktig benthamist. På samma sätt rycktes jag med av Tjernisjevskijs realistiska estetik. Utan att ha läst färdigt Lippert kastade jag mig över Mignets bok om den franska revolutionens historia. För mig hade varje bok ett eget liv, utan någon plats i ett enhetligt system. Min strävan efter ett system blev hetsig, ibland hänsynslös. Samtidigt stöttes jag delvis bort från marxismen på grund av att den verkade vara ett fullständigt system.
Jag började läsa tidningar, inte som jag hade läst dem i Odessa utan med en politisk blick. Dåtidens mest auktoritativa dagstidning var den liberala Russkija Vedomosti från Moskva. Vi studerade snarare än läste den, och började med de kraftlösa, professorsaktiga ledarartiklarna och slutade med de vetenskapliga artiklarna. Tidningens stolthet var utrikesartiklarna, i synnerhet från Berlin. Det var utifrån Russkija Vedomosti som jag för första gången bildade mig en bild av Västeuropas politiska liv, i synnerhet de parlamentariska partierna. Det är svårt att idag erinra sig den upphetsning med vilken vi följde Bebels och till och med Eugene Richters tal. Och än idag minns jag de ord Dasjinskij kastade i ansiktet på polisen när de trängde in i parlamentet: "Jag företräder 30.000 arbetare och bönder i Galicien - vem kommer att våga röra mig?" Vi tänkte oss den galiciska revolutionären som en jätte. Men parlamentarismens teaterscen lurade oss tyvärr å det grymmaste. Den tyska socialismens framgångar, presidentvalen i USA, de öppna grälen i den österrikiska riksdagen, de franska rojalisterna intriger, allt detta fängslade oss mycket mer än våra egna personliga öden.
Samtidigt försämrades mina relationer till min familj. Under en av sina resor för att sälja spannmål på torget i Nikolajev fick min far på något sätt reda på mina nya bekantskaper. Han kände faran närma sig, men hoppades kunna förhindra det med hjälp av sin föräldraauktoritet. Vi hade flera stormiga uppträden. Jag försvarade min självständighet kompromisslöst, min rätt att följa min egen väg. Det slutade med att jag vägrade ta emot materiellt stöd hemifrån. Jag lämnade mitt hyresrum och flyttade in hos Sjvigovskij, som nu arrenderade en annan trädgård med en rymligare stuga. Här bodde vi sex stycken i ett kollektiv. Under sommaren fick vi sällskap av en eller två tbc-sjuka studenter som var ute efter frisk luft. Jag började ge privatlektioner. Vi levde ett spartanskt liv, utan sängkläder och klarade oss på grytor som vi tillagade själva. Vi bar blå arbetsblusar, runda halmhattar och svarta spatserkäppar. I staden gick rykten att vi hade anslutit oss till en hemlig organisation. Vi läste planlöst, argumenterade ohämmat och var lyckliga på vårt sätt.
Efter ett tag organiserade vi en förening för att sprida nyttiga böcker bland folket. Vi samlade ihop avgifter och köpte billighetsutgåvor, men kunde inte sprida dem. I Sjvigovskijs trädgård arbetade en lantarbetare och en lärling. Vi inriktade först vårt upplysningsarbete på dem. Men arbetaren visade sig vara en förklädd polis som hade placerats bland oss för att uttryckligen bevaka oss. Hans namn var Kirill Tchorzjevskij. Han hade också satt lärlingen i kontakt med polisen. Han stal en stor packe populära böcker från oss och tog med den till högkvarteret. Det var en klart olycklig början, men vi hoppades orubbligt på framtida framgångar.
Jag skrev en diskussionsartikel till en populistisk tidskrift i Odessa, och inlät mig på en diskussion med den första marxistiska tidningen. Artikeln hade fler motton, citat och mer bitterhet än innehåll. Jag postade artikeln och gjorde en vecka senare en resa för att ta reda på dess öde. Genom sina stora glasögon tittade redaktören med medkänsla på författaren som hade ett enormt stort hår men inte ett spår av skägg i ansiktet. Artikeln såg aldrig dagens ljus. Ingen förlorade på det - allra minst jag.
När biblioteksledningen höjde årsavgiften från fem till sex rubel, såg vi det som ett försök att komma undan demokratin och slog larm. Under flera veckor förberedde vi ett allmänt möte för bibliotekets medlemmar. Vi tömde våra demokratiska fickor, samlade ihop rubel och halva rubel, och registrerade med dessa medel fler radikala medlemmar, av vilka många inte bara saknade sex rubel utan också var yngre än de 20 år som förordningarna krävde. Vi förvandlade ansökningarna till biblioteket till en samling flammande flygblad. När årsmötet sammankallades framträdde två grupper: å ena sidan ämbetsmännen, lärarna, de liberala godsägarna och örlogsofficerarna, och å den andra vi - demokratin. Vi segrade över hela fronten. Vi återställde avgiften på fem rubel och valde en ny styrelse.
På vår jakt efter aktiviteter beslutade vi oss för att organisera ett universitet där vi skulle undervisa varandra. Vi var omkring tjugo studenter. Mitt område var sociologi. Det lät högtravande. Jag förberedde kursen av alla krafter, men efter två lektioner, som gick skapligt, insåg jag plötsligt att jag hade uttömt mina resurser. Den andra föreläsaren, vars kurs handlade om den franska revolutionen, blev förvirrad så fort han började och lovade att lämna ut sin lektion skriftligt. Han lyckades givetvis inte uppfylla detta löfte, och det blev slutet på vårt företag.
Tillsammans med den andra föreläsaren, den äldre brodern Sokolovskij, bestämde jag mig då för att skriva en pjäs. I detta syfte lämnade vi till och med kollektivet tillfälligt, och gömde oss i ett rum utan att lämna ut adressen. Vår pjäs var full av sociala strömningar mot bakgrund av en generationskonflikt. Trots att de två dramatikerna bara litade på marxismen till hälften var populisten i pjäsen en svag karaktär, medan allt mod, ungdom och hopp fanns hos de unga marxisterna. Sådan är tidens kraft. Det romantiska elementet fick sitt uttryck i en äldre, förkrossad revolutionärs kärlek till en ung marxistisk flicka, men hon besvarade den med ett skoningslöst tal om populismens misslyckande.
Arbetet med pjäsen var ingen enkel uppgift. Ibland skrev vi tillsammans, och drev på och rättade varandra. Andra gånger delade vi upp akterna i delar, och var och en ägnade dagen åt att förbereda en scen eller en monolog. Jag måste säga att vi inte hade någon brist på monologer. Sokolovskij kom från arbetet fram mot kvällen, och tog då glatt itu med att se över den förkrossade sjuttitalshjältens gnälliga tal. Jag återvände från mina privatlektioner eller från Sjvigovskij. Hyresvärdinnans dotter ställde fram en samovar åt oss. Sokolovskij tog fram bröd eller korv ur fickan. Avskilda från världen av någon sorts mystisk rustning tillbringade dramatikerna det mesta av kvällen med intensivt arbete. Vi gjorde färdigt den första akten, och sörjde till och med för ridåns effekter. Vi skrev ett utkast till de fyra återstående akterna. Men ju längre vi kom ju mer svalnade glöden. Efter ett tag kom vi till slutsatsen att vi måste överge vårt mystiska rum och skjuta upp färdigställandet av dramat till en senare tidpunkt. Sokolovskij tog med sig manuskripten till ett annat hyresrum. Senare, när vi satt i fängelset i Odessa, gjorde Sokolovskij via en släkting ett försök att hitta manuskripten. Kanske tanken slog honom att vi skulle få möjlighet att färdigställa vårt dramatiska epos under landsflykten. Men manuskripten fanns inte längre utan hade försvunnit spårlöst. Med största sannolikhet hade de personer i vars hem de hade lämnats tyckt att det var bäst att slänga dem på elden när de olycksaliga författarna arresterades. Jag har inte svårt att förlika mig med detta öde, i synnerhet som jag under loppet av mitt senare och inte alltid så stilla liv har förlorat betydigt mer värdefulla manuskript.
På hösten besökte jag trots allt landsbygden, men besöket ledde bara till en kort vapenvila. Far ville att jag skulle bli ingenjör medan jag valde mellan ren matematik, som jag tyckte mycket om, och revolutionen som steg för steg höll på att ta mig i besittning. Varje gång frågan kom upp blev det en akut kris i familjen. Alla såg ledsna ut och verkade lida oerhört, min äldre syster grät i hemlighet och ingen visste vad man skulle göra. En av mina farbröder var ingenjör och ägde en fabrik i Odessa. Han besökte oss på landet, och övertalade mig att komma och hälsa på honom i staden. Det var åtminstone en tillfällig lättnad från återvändsgränden.
Jag bodde hos min farbror under några veckor. Vi diskuterade ständigt profit och mervärde. Min farbror var bättre på att göra profiter än på att förklara dem. Och jag registrerade mig aldrig för kursen i matematik vid universitetet. Jag stannade kvar i Odessa, fortfarande på jakt efter någonting. Vad försökte jag hitta? I själva verket var det mig själv. Jag skaffade tillfälliga bekantskaper bland arbetarna, ordnade illegal litteratur, undervisade en del privilegierade elever, gav i hemlighet lektioner till de äldre pojkarna på Handelsskolan, och diskuterade med marxisterna och försökte fortfarande vidhålla mina gamla uppfattningar. Jag reste till Nikolajev med den sista ångbåten på hösten, och flyttade tillbaka till Sjvigovskij i trädgården.
Och samma gamla historia började om. Vi diskuterade de senaste numren av de radikala tidskrifterna och argumenterade om darwinismen. Vi förberedde oss på ett vagt sätt och väntade. Vad var det som fick oss att inleda den revolutionära propagandan? Det är svårt att säga. Impulsen kom från oss. I de intellektuella kretsar där jag rörde mig fanns det ingen som utförde något verkligt revolutionärt arbete. Vi insåg att det fanns en enorm avgrund mellan våra ändlösa kafédiskussioner och en revolutionär organisation. Vi visste att kontakterna med arbetare krävde hemliga, ytterst "konspiratoriska" metoder. Och vi uttalade ordet högtidligt, med en vördnad som gränsade till det mystiska. Vi tvivlade inte på att vi till sist skulle gå från kafédiskussioner till "konspirationer", men ingen var säker på hur eller när förändringen skulle ske. Vi ursäktade våra dröjsmål med att säga till varandra att vi måste förbereda oss, och det var trots allt inte så fel.
Men uppenbarligen hade vi känt någon förändring i luften som fick oss att plötsligt börja med revolutionär propaganda. Förändringen ägde i själva verket inte rum bara i Nikolajev, utan över hela landet, speciellt i storstäderna. 1896 bröt den berömda vävarstrejken ut i St Petersburg. Det gav nytt liv åt intelligentsian. Studenterna repade mod när de kände att de tunga reserverna hade vaknat upp. Under somrarna, julloven och påskloven kom dussintals studenter till Nikolajev och hade med sig historier om upproren i St Petersburg, Moskva och Kiev. En del av dem hade kastats ut från universitetet - pojkar som just hade lämnat gymnasiet återvände med en hjältegloria. I februari 1897 brände en kvinnlig student, Vetrova, sig till döds i Peter-Paul-fästningen. Denna tragedi, som aldrig fick en fullgod förklaring, berörde alla djupt. Oroligheter ägde rum i universitetsstäderna, arresteringar och landsförvisningar blev vanligare.
Jag inledde min revolutionära verksamhet till ackompanjemang av Vetrova-demonstrationerna. Det gick till så här: jag gick längs gatan tillsammans med en yngre medlem i vårt kollektiv, Grigorij Sokolovskij, en pojk i ungefär min ålder. "Det är dags att vi börjar", sa jag.
"Ja, det är dags", svarade han.
"Men hur?"
"Just det, hur?"
"Vi måste hitta arbetare, inte vänta på någon eller fråga någon, utan bara hitta arbetare och sätta igång."
"Jag tror vi kan hitta dem", sa Sokolovskij. "Jag känner en nattvakt som arbetade på boulevarden. Han tillhörde bibelsekten. Jag tror att jag ska söka upp honom."
Samma dag gick Sokolovskij till boulevarden för att träffa nattvakten. Han var inte kvar. Men han hittade en kvinna som hade en vän som också var med i någon religiös sekt. Via vännen till kvinnan som Sokolovskij inte kände, lärde han samma dag känna flera arbetare, bland annat en elektriker, Ivan Andrejevitj Muchin, som inom kort blev den mest framstående personen i vår organisation. När Sokolovskij återvände från sitt sökande var han eld och lågor. "Vilka människor! De är just det rätta!"
Nästa dag satt fem eller sex av oss på ett värdshus. Den öronbedövande musiken från en automatisk orgel dolde vårt samtal för de andra. Muchin, en mager man med spetsigt skägg och ett sorts slugt, misstänksamt utseende, tittade på mig med sitt halvslutna vänstra öga och granskade vänligt mitt skägglösa ansikte. Med välberäknade pauser förklarade han i detalj: "För mig är det här göromålet bara ett pinnhål. Jag börjar med religionen och byter sedan till livet. Häromdagen förklarade jag hela sanningen för stundisterna[23] med hjälp av skärbönor."
"Vad menar du, skärbönor?"
"Det är enkelt. Jag lägger upp en böna på bordet och säger, 'Det här är tsaren.' Runt den lägger jag fler bönor. 'Det här är ministrar, biskopar, generaler och där borta herrskap och handelsmän. Och i den här högen vanligt folk.' Nå, frågar jag, 'Var är tsaren?' De pekar på mitten. 'Var är ministrarna?' De pekar på dem runt. De svarar precis som jag har sagt. Men vänta", och här slöt Muchin sitt vänstra öga och gjorde en paus. "Sedan blandar jag ihop alla bönorna", fortsatte han. "Så säger jag, 'Berätta nu var tsaren befinner sig? Ministrarna?' Och de svarar, 'Vem kan säga det? Det går inte att få syn på dem nu'... 'Precis vad jag säger. Nu kan ni inte se dem.' Och så säger jag, 'Man borde blanda alla bönorna.'"
Jag var så stormförtjust i denna historia att jag svettades. Det här var äkta vara, medan vi bara hade gissat och väntat och varit subtila. Den automatiska orgeln var "konspirationen", Muchins skärbönor som krossade klassystemets mekanism var den revolutionära propagandan.
"Men problemet är hur man ska blanda ihop de förbaskade bönorna", sa Muchin med ett annat tonfall och tittade barskt på mig med båda ögonen. "Det är inte skärbönor, eller hur?" Och denna gång väntade han på mitt svar.
Från den dagen kastade vi oss huvudstupa in i arbetet. Det fanns inga äldre som kunde vägleda oss. Våra egna erfarenheter var otillräckliga. Men inte en enda gång stötte vi på svårigheter eller blev förvirrade. Den ena saken utvecklade sig från den andra lika oundvikligt som under vårt samtal med Muchin på värdshuset.
I slutet av förra århundradet försköts tyngdpunkten för den ekonomiska utvecklingen i Ryssland snabbt mot sydost. Den ena stora fabriken efter den andra byggdes i söder, varav två i Nikolajev. 1897 uppgick antalet arbetare i Nikolajevs fabriker till 8000, till vilka man ska lägga 2000 arbetare i olika branscher. Arbetarnas intellektuella nivå var relativt hög, liksom deras löner. Det fanns inte många analfabeter. På den tiden intogs de revolutionära organisationernas plats i viss utsträckning av religiösa sekter som förde ett framgångsrikt krig mot den officiella religionen. I avsaknad av politiska oroligheter slumrade den hemliga polisen i Nikolajev fridfullt. De spelade oss förträffligt i händerna. Om de hade varit vakna, så hade vi arresterats redan under de allra första veckorna av vår verksamhet. Men vi var pionjärer och det gynnade oss. Vi ruskade om polisen först sedan vi hade ruskat om arbetarna.
När jag lärde känna Muchin och hans vänner kallade jag mig Lvov. Det var inte lätt för mig att uttala denna första "konspiratoriska" lögn. Det var faktiskt verkligt smärtsamt att "lura" folk som man tänkte ena sig med för en så stor och ädel sak. Men jag fick behålla smeknamnet Lvov, och jag vande mig vid det.
Arbetarna strömmade till oss som om de hade väntat på detta. De tog med sig vänner, en del kom med sina fruar och en del äldre gick med i grupperna tillsammans med sina söner. Vi sökte aldrig upp dem, de letade reda på oss. Unga och oerfarna ledare som vi var, blev vi snart överväldigade av den rörelse som vi hade startat. Varenda ord vi sa fick ett gensvar. Så mycket som 20 och 25 arbetare eller fler samlades vid våra hemliga lässtunder och diskussioner, som vi höll i olika hus, i skogen eller vid floden. De flesta utgjordes av välutbildade arbetare med förhållandevis bra löner. De hade redan 8-timmars arbetsdag på skeppsvarvet i Nikolajev, de var inte intresserade av strejker, vad de ville ha var rättvisa samhällsförhållanden. De kallade sig baptister eller stundister, eller evangeliska kristna, men det rörde sig inte om någon dogmatisk sekterism. Arbetarna höll bara på att bryta med ortodoxin, och baptismen blev en tillfällig fas i deras utveckling mot revolutionen. Under de första veckornas samtal använde en del av dem fortfarande sekteristiska uttryck, och gjorde ofta jämförelser med de tidiga kristna. Men snart slutade nästan alla prata på det sättet när de upptäckte att de yngre männen bara skrattade ut dem.
Än idag är de mer särpräglade figurerna bland dem levande för mig. Vi hade möbelsnickaren i sitt plommonstop, Korotkov, som hade brutit med mystiken för länge sedan, en munter prick och versmakare som högtidligt brukade säga, "Jag är ratiolist", och mena rationalist. Och när den gamle predikanten och farfar Taras Saveljevitj för hundrade gången började tala om de tidiga kristna, som precis som vi möttes i hemlighet, avbröt Korotkov honom med "Jag struntar blankt i din teologi!", och kastade ilsket upp sitt plommonstop bland träden. Han väntade en stund och gick sedan ut i skogen och letade efter det. Allt detta hände i skogen bland sanddynerna.
Många arbetare blev så anfäktade av de nya idéerna att de började skriva dikter. Korotkov skrev "Den proletära marschen", som började så här: "Vi är alfa och omega, början och slutet." Snickaren Nesterenko, som precis som sin son var medlem i Alexandra Lvovna Solovskajas grupp, komponerade en sång om Karl Marx på ukrainska som vi sjöng i kör. Men Nesterenko själv slutade mycket illa. Han blev vän med polisen och förrådde hela organisationen.
Den unge arbetaren Jefimov, en blond jätte med blå ögon som kom från en officersfamilj och inte bara var läskunnig utan läste mycket bra, bodde i stadens slum. Jag hittade honom på ett matställe som frekventerades av luffare. Han arbetade i hamnen som stuveriarbetare. Han varken rökte eller drack. Han var tillbakadragen och väluppfostrad. Men trots det faktum att han bara var 21 år måste det ha varit något mystiskt med hans liv, som kunde förklara hans ständiga dysterhet. Han anförtrodde snart till mig att han hade blivit presenterad för några medlemmar i det hemliga sällskapet Narodovoltzi,[24] och erbjöd sig att sätta mig i kontakt med dem. Tre av oss, Muchin, Jefimov och jag, satt och drack te på det bullriga värdshuset "Ryssland", samtidigt som vi lyssnade på orgelns öronbedövande musik och väntade. Till sist pekade Jefimov med sina ögon ut en stor och kraftig man med ett litet skägg. "Där är han."
Mannen satt ensam vid ett bord och drack te. Så började han ta på sig sin rock, och medan han tittade på ikonerna korsade han sig med en mekanisk rörelse med handen. "Vad! Är han 'narodovoletz'?", utropade Muchin med dämpad röst. Denna "narodovoletz" undvek att möta oss, och gav Jefimov vaga ursäkter. Händelsen har alltid varit ett mysterium för mig. Strax därefter gjorde Jefimov upp räkningen med livet genom att kväva sig med kolgas. Det är fullt möjligt att denne blåögda jätte var verktyg för en spion - eller möjligen något ännu värre.
Muchin, som var utbildad elektriker, installerade ett komplicerat signalsystem i sin lägenhet att användas i händelse av polisräder. Han var 27 år, men så fylld av praktisk visdom och rik på livserfarenheter att jag nästan tyckte att han verkade gammal. Han hade tuberkulos och hostade blod. Han förblev revolutionär under hela sitt liv. Efter en landsförvisning och ett fängelsestraff, landsförvisades han igen. Jag träffade honom igen efter 23 år under det ukrainska kommunistpartiets konferens i Charkov. Vi satt och rotade i det gamla och berättade för varandra vad som hade hänt med de andra i gruppen som vi hade varit med i under revolutionens gryning. Vid konferensen valdes Muchin in i det ukrainska kommunistpartiets centralkommitté. Han hade verkligen förtjänat äran. Men strax efteråt blev han tvingad att ligga till sängs på grund av sjukdom. Han återhämtade sig aldrig.
Direkt efter att vi hade lärt känna varandra presenterade Muchin mig för en av sina vänner, en annan sektmedlem, Babenko, som hade ett eget litet hus med äppelträd på gården. Babenko var halt, en långsam man som alltid var nykter. Han lärde mig dricka te med äpple istället för citron. Han arresterades tillsammans med andra i vår grupp och tillbringade en tid i fängelse innan han återvände till Nikolajev. Men ödet skilde oss åt. Först 1925 råkade jag läsa i en tidning att en Babenko, en före detta medlem i det Sydryska arbetarförbundet, bodde i provinsen Kuban. Vid den tiden var båda hans ben fullständigt förlamade. På något sätt lyckades jag, vid en tidpunkt då saker och ting redan var besvärliga för mig, få den gamle mannen överflyttad till Essentuki för att få vård. Han återfick funktionen i benen. Jag besökte honom på sanatoriet. Han kände inte ens till att Trotskij och Lvov var en och samma person. Återigen drack vi te och pratade om gamla tider. Jag kan bara föreställa mig hans förvåning när han fick höra att Trotskij var kontrarevolutionär.
Det fanns många andra intressanta personer, för många att räkna upp. Vi hade den fina unga generationen som hade undervisats på skeppsvarvets tekniska skola och var mycket kultiverade. Bara en antydan från föreläsaren räckte för att få dem att förstå hela hans tankegång. Vi fann att arbetarna var mer mottagliga för revolutionär propaganda än vad vi ens i våra vildaste drömmar hade kunnat föreställa oss. Vårt arbete var så häpnadsväckande effektivt att det fullkomligt berusade oss. Enligt revolutionärernas berättelser skulle de arbetare som vanns över av propaganda räknas i ental. En revolutionär som omvände två eller tre personer till socialismen ansågs ha gjort ett gott arbete, men för oss verkade antalet arbetare som gick med eller ville gå med i praktiskt taget vara obegränsat. Den enda bristen var föreläsare och litteratur. Lärarna var tvungna att i tur och ordning nappa åt sig det enda solkiga exemplar av Marx' och Engels' Kommunistiska manifestet som hade kopierats för hand i Odessa, med många luckor och förvanskningar av texten.
Inom kort började vi producera vår egen litteratur. Det var strängt taget inledningen på mitt litterära arbete, som nästan sammanföll med starten på min revolutionära verksamhet. Jag skrev kungörelser och artiklar och skrev ut dem för hand till hektografen.[25] På den tiden kände vi inte ens till att det fanns skrivmaskiner. Jag skrev ner bokstäverna ytterst noga, och ansåg det vara en hederssak att göra dem tydliga nog så att även de som läste dåligt kunde läsa våra kungörelser. En sida tog ungefär två timmar. Ibland sträckte jag inte på ryggen på en vecka, och avbröt bara arbetet för möten och gruppstudier. Men det var en tillfredsställande känsla när jag från verkstäder och fabriker fick höra att arbetarna girigt läste de mystiska pappren med lila tryck, och lämnade dem till varandra medan de diskuterade dem! De tänkte sig att författaren var en underlig och mäktig person som på något sätt hade trängt in på fabrikerna och visste vad som pågick i verkstäderna, och 24 timmar senare kommenterade händelserna på nytryckta flygblad.
I början tillverkade vi hektografen och tryckte kungörelserna på våra rum under natten. En av oss vaktade på gården. Vi hade fotogen och tändstickor beredda i den öppna spisen för att bränna upp bevisen i händelse av fara. Allt var väldigt primitivt, men polisen i Nikolajev var lika oerfarna som vi. Senare flyttade vi tryckpressen till en lägenhet som ägdes av en medelålders arbetare som hade förlorat synen vid en olycka på en av fabrikerna. Han ställde sin lägenhet till vårt förfogande utan att tveka. Han sa med ett stort skratt, "För en blind person är allting ett fängelse." Gradvis samlade vi ihop ett stort förråd av glycerin, gelatin och papper hemma hos honom. Vi arbetade på nätterna. Det sjaskiga rummet med lågt i taket hade något torftigt över sig. Vi blandade ihop vår revolutionära brygd på hans järnspis och hällde ut den på en tunn platta. När den blinde mannen hjälpte oss rörde han sig i det halvmörka rummet med större säkerhet än vi. Två arbetare, en ung pojke och flicka, tittade vördnadsfullt när jag drog loss de nytryckta pappren från hektografen, och tittade sedan på varandra. Om någon hade sett allt detta med "nyktra" ögon, denna grupp av ungdomar som kilade runt i halvmörkret kring en bedrövlig hektograf, hur eländigt och fantastiskt det skulle ha verkat att tänka sig att de på detta sätt skulle kunna störta en flera sekler gammal och mäktig stat! Men på mindre än en generation blev denna eländiga fantasi verklighet. Det var bara 8 år som skilde dessa nätter från 1905 och knappt 20 från 1917.
På den tiden fick jag aldrig samma tillfredsställelse av muntlig propaganda som av tryckta flygblad. Jag kunde inte tillräckligt och jag visste inte hur man skulle föra fram den muntliga propagandan på ett effektivt sätt. Vi höll aldrig några tal i ordets egentliga mening. En enda gång tvingades jag hålla ett tal, i skogen på 1:a maj, och det gjorde mig mycket förlägen. Varje ord jag yttrade verkade vara fruktansvärt fel. När jag talade i grupperna lät det å andra sidan inte så illa. Men som regel förflöt det revolutionära arbetet i full fart. Jag upprättade och utvecklade kontakterna med Odessa. På kvällen gick jag ner till kajen, betalade en rubel för en tredjeklass biljett, och lade mig på ångarens däck nära skorstenen med jackan under huvudet och överrocken över mig. På morgonen vaknade jag upp i Odessa och sökte upp folk jag kände där. Jag återvände nästa natt för att inte slösa tid på resor. Plötsligt ökade antalet kontakter i Odessa. Vid ingången till det offentliga biblioteket mötte jag en arbetare med glasögon. Vi tittade noggrant på varandra och förstod. Det var Albert Poljak, en sättare som senare organiserade partiets berömda tryckeri. Min bekantskap med honom markerade en epok i vår organisations liv. Inom några dagar efter att jag hade träffat honom hade jag med mig en resväska full med "illegal" utländsk litteratur tillbaka till Nikolajev, nya propagandabroschyrer med glatt färgade omslag. Vi öppnade hela tiden väskan för att titta beundrande på vår skatt. Broschyrerna spreds på nolltid och ökade vårt anseende i arbetarkretsar.
Under ett samtal med Poljak fick jag av en slump reda på att mekanikern Sjrentsel, som hade sagt att han var utbildad ingenjör och hade försökt tränga sig in i vår grupp, var en välkänd tjallare. Sjrentsel var en dum och påträngande figur som alltid bar en uniformsmössa med ett märke. Instinktivt litade vi aldrig på honom. Men han fick reda på en del om några få av oss. Jag bjöd in honom till Muchins lägenhet och redogjorde i detalj för hans livshistoria men utelämnade hans namn. Han blev alldeles utom sig. Vi hotade att göra processen kort med honom om han förrådde oss. Det fungerade tydligen, eftersom han lämnade oss ifred under tre månader. Men när vi blev arresterade så gav Sjrentsel igen genom att i sitt vittnesmål mot oss påstå den ena ohyggligheten efter den andra.
Vi kallade vår organisation för det Sydryska arbetarförbundet, och tänkte oss att ansluta arbetare från andra städer. Jag skrev förslaget till stadgar utifrån socialdemokratiska linjer. Fabriksledningen försökte neutralisera vårt inflytande med hjälp av egna talare. Vi svarade med nya kungörelser nästa dag. Denna ordduell livade inte bara upp arbetarna utan också en hel massa andra invånare. Hela staden surrade av prat om revolutionärer som översvämmade fabrikerna med sina flygblad. Våra namn var på allas tungor. Ändå dröjde polisen. De vägrade tro att "de här snorvalparna från trädgården" kunde genomföra en sådan kampanj. De misstänkte att det fanns mer erfarna ledare bakom oss, troligen gamla landsflyktingar. Det gav oss ytterligare två eller tre månader att arbeta. Till slut var vår rörelse så övervakad att polisen inte kunde undgå att avslöja den ena gruppen efter den andra. Så vi beslutade oss att lämna Nikolajev under några veckor, för att få polisen att tappa spåret efter oss. Jag förmodades resa till min familj på landet, Sokolovskaja och hennes bror till Jekaterinoslav, och så vidare. Samtidigt lovade vi bestämt att inte gömma oss om det blev omfattande arresteringar, utan låta oss infångas, så att inte polisen kunde säga till arbetarna: "Era ledare har övergett er."
Ett tag innan jag skulle resa krävde Nesterenko envist att jag skulle överlämna en bunt kungörelser till honom personligen. Han ordnade så att vi skulle träffas bakom kyrkogården, sent en kväll. Det låg djupt med snö på marken, månen lyste. Bakom kyrkogården fanns en stor, ökenliknande yta. Han befann sig på den överenskomna platsen. Precis när jag gav honom ett paket som jag tog fram under rocken, lösgjorde sig någon från muren till kyrkogården och gick förbi oss, och stötte till Nesterenko med sin armbåge.
"Vem är det?", frågade jag överraskad.
"Jag vet inte", svarade Nesterenko, medan han såg den andre mannen gå iväg. Vid den här tiden arbetade han redan för polisen, men det föll mig aldrig in att misstänka honom.
Den 28 januari 1898 genomfördes massarresteringar. Allt som allt häktades mer än 200 personer. Polisen tog i med hårdhandskarna. En av de arresterade, en soldat vid namn Sokolov, tvingades kasta sig ut från andra våningen på fängelset. Han blev bara svårt mörbultad. En annan, Levandovskij, blev galen. Ännu fler föll offer.
Bland de arresterade fanns många som hamnade där av en slump. Några av de vi hade litat på övergav oss, och en del till och med förrådde oss. Å andra sidan visade en del av de som hade varit helt oansenliga sig vara karaktärsfasta. Exempelvis fanns det en svarvare, en tysk i femtioårsåldern vid namn August Dorn, som av någon okänd anledning hölls kvar i häkte trots att han bara hade besökt vår grupp några få gånger. Han uppträdde storartat och sjöng med hög röst hela tiden glada, och måste man medge inte alltid så puritanska, tyska sånger. Han berättade skämt på dålig ryska och höll uppe humöret på de unga. Vi internerades i ett deportationsläger i Moskva, alla i samma cell. Där tilltalade Dorn samovaren på ett spydigt sätt, och bad den komma till honom, varefter han svarade skarpt, "Jaså, du vill inte? Nå, då kommer väl Dorn till dig." Trots att det upprepades varje dag, skrattade vi hjärtligt.
Organisationen i Nikolajev drabbades hårt, men den försvann inte. Vi ersattes snart av andra. Både revolutionärerna och polisen blev alltmer erfarna.
Under polisräderna i januari 1898 blev jag inte arresterad i Nikolajev utan på en förmögen godsägares egendom, där Sjvigovskij hade fått jobb som trädgårdsmästare Jag hade stannat till där på väg från Janovka till Nikolajev med en stor väska full med manuskript, teckningar, brev och allt möjligt annat "illegalt" material. På natten gömde Sjvigovskij det farliga paketet i en håla, tillsammans med vitkål, och när solen gick upp och han gick ut för att plantera träd så tog han upp det igen och överlämnade det till mig för vårt arbete. Det var vid ett sådant tillfälle som polisen plötsligt invaderade stället. Sjvigovskij lyckades släppa paketet bakom en vattentunna i tamburen, och viskade till hushållerskan, som serverade oss vår middag övervakad av polisen, att hon skulle ta det därifrån och gömma det. Den gamla kvinnan beslutade sig för att det var bäst att gräva ner det under snön i trädgården. Vi var säkra på att pappren aldrig skulle hamna i fiendens händer. När våren kom smälte snön, men paketet, som hade svällt av vårregnen, täcktes av nytt grönt gräs.
Vi satt fortfarande i fängelse. Det var sommar. En arbetare klippte gräset i trädgården när två av hans pojkar som lekte i trädgården snubblade över paketet och gav det till sin pappa. Han lämnade det i sin tur till godsägaren, som blev så skrämd av åsynen av det att han omedelbart reste till Nikolajev och överlämnade det till chefen för hemliga polisen. De handskrivna manuskripten var bevis mot många av våra medlemmar.
Det gamla fängelset i Nikolajev hade inget lämpligt utrymme för politiska fångar, i synnerhet inte för så många. Jag hamnade i samma cell som en ung bokbindare vid namn Javitj. Cellen var mycket stor och hade plats för ungefär 30 fångar, men det fanns inga möbler och uppvärmningen var mycket dålig. En stor fyrkantig öppning i dörren vette ut mot en öppen korridor som ledde rakt ut till fängelsegården. Januarikylan var bister. På kvällen lade man ut en halmmadrass på golvet, som vi skulle sova på, och den togs bort klockan sex på morgonen. Det var ren tortyr att stiga upp och klä sig. Javitj och jag brukade sitta tätt ihop på golvet i hatt, överrock och galoscher och luta oss mot den nätt och jämnt varma kaminen och drömma bort två timmar eller mer. Det var den bästa tiden på dagen. Vi kallades inte till korsförhör, så vi sprang fram och tillbaka från det ena hörnet till det andra och försökte hålla oss varma. Vi talade om gamla tider och funderade på vad som väntade oss. Jag började lära Javitj en del om vetenskaperna. På så sätt förflöt tre veckor.
Sedan skedde en förändring. Med alla mina tillhörigheter kallades jag in till fängelsekontoret och överlämnades till två långa polismän, som körde mig med hästskjuts till fängelset i Cherson. Det var en ännu äldre byggnad. Min cell var rymlig men hade bara ett smalt fönster som inte gick att öppna och var skyddat med grova järnstänger som knappt släppte in något ljus. Jag var totalt och ohjälpligt isolerad. Jag fick inga promenader och hade inga grannar. Jag kunde inte se något genom fönstret som hade förseglats helt och hållet för vintern. Jag fick inga paket från världen utanför, och inget te eller socker. En gång om dagen, till middag, serverades fängelsets ragu. Till frukost och kvällsmat blev det en portion rågbröd med salt. Jag höll långa diskussioner med mig själv om jag skulle utöka min morgonportion på bekostnad av kvällsportionen. På kvällen verkade argumenten om att utöka portionen på morgonen helt tokiga och kriminella. Vid tiden för kvällsmat hatade jag personen som hade försett sig till frukost. Sängkläderna byttes inte ut. Jag var tvungen att bära samma underkläder i tre månader, och fick ingen tvål. Ohyran åt upp mig levande. Jag hade föresatt mig att gå ettusenetthundraelva steg diagonalt över cellen. Jag var nitton år gammal. Isoleringen var fullständig, värre än något jag upplevde senare, trots att jag har suttit fängslad i nästan 20 olika fängelser. Jag fick inte ens en bok, en bit papper eller en penna. Cellen vädrades aldrig. Det enda sättet att bedöma hur relativt ren luften var genom att titta på grimasen som förvred ansiktet på biträdande fängelsedirektören när han hälsade på mig ibland.
Jag brukade tugga på fängelsebrödet och skriva dikter medan jag gick på diagonalen. Jag skrev om den populistiska sången "Dubinusjka" till en proletär "Matjinusjka", och jag skrev en revolutionär "Kamarinskij". Trots att de till största delen var slätstrukna, så blev dessa dikter senare mycket populära. De finns än idag med i sångböckerna. Men det fanns tillfällen då jag blev sjuk av ensamhet. De gångerna blev jag överdrivet hård mot mig själv och räknade ytterligare ettusenetthundraelva steg i de redan utslitna skorna.
Mot slutet av den tredje månaden, när tillvarons fasta punkter både dag och natt utgjordes av en säck fylld med hö, fängelsebröd och löss, hade vakterna en kväll med sig en hel massa saker från den fantastiska världen där utanför. Det var nya sängkläder, filtar och en kudde, vitt bröd, te, socker, skinka, konserver, äpplen, apelsiner - ja, stora ljust orange apelsiner! Än idag, trettio år senare, blir jag rörd när jag räknar upp alla dessa underbara saker, och ger mig till och med en uppsträckning för att ha glömt syltburken, tvålen och kammen. "Din mamma skickade det", sa biträdande fängelsedirektören. Och även om jag inte kunde läsa andras tankar, så kunde jag i hans röst höra att han hade blivit mutad.
Strax därefter fördes jag med ångbåt till Odessa, där jag placerades i en isoleringscell i ett fängelse som hade byggts bara några få år tidigare, med sista skriket i fråga om teknisk utrustning. Efter Nikolajev och Cherson verkade fängelset i Odessa vara ett perfekt ställe. Knackningar, lappar, "telefon" och rop genom fönstret - med andra ord kommunikationer - förekom hela tiden. Jag knackade dikterna jag hade skrivit i Cherson till mina grannar, och de skickade tillbaka nyheter. Genom fönstret lyckades Sjvigovskij berätta om att väskan hade hittats, så jag hade inga problem att undvika den fälla som överstelöjtnant Dremljuga lade ut. Jag måste förklara att vi på denna tid ännu inte hade börjat vägra att vittna, som vi gjorde några år senare.
Fängelset var överfullt efter de omfattande arresteringarna på våren. Medan jag fortfarande satt inspärrad i Cherson, sammanträdde det socialdemokratiska partiets första kongress den 1 mars 1898 i Minsk och utarbetade sina stadgar. Nio medlemmar deltog på kongressen, och de flesta arresterades i den våg av arresteringar som följde på mötet. Några få månader senare talade ingen längre om kongressen. Men det som följde på den påverkade mänsklighetens historia. Manifestet som antogs skildrade framtiden för den politiska kampen så här: "Ju längre österut vi går i Europa, ju fegare och mer oärlig, i politisk mening, blir borgarklassen, och ju större blir i motsvarande grad den politiska och kulturella uppgift som proletariatet står inför." Det ligger något historiskt pikant i det faktum att författaren till detta manifest var Peter Struve, som senare blev ledare för liberalismen, och ännu senare politisk skribent åt den kyrkliga och monarkistiska reaktionen.
Under de första månaderna av min vistelse i fängelset i Odessa fick jag inga böcker utifrån, så jag var tvungen att nöja mig med fängelsebiblioteket, som till största delen bestod av flera årgångar konservativa historiska och religiösa tidskrifter. Jag studerade dem omättligt, och fick genom dem lära mig om alla möjliga sorters sekter och irrläror genom historien, fördelarna med den ortodoxa gudstjänsten, och de bästa argumenten mot katolicismen, protestantismen, tolstojismen och darwinismen. "Det kristna medvetandet", läste jag i Ortodox tidskrift, "älskar verklig vetenskap, inklusive naturvetenskaperna, som trons intellektuella frände." Det gick inte ens att motsäga underverket med Balaams åsna, som började diskutera med en profet, utifrån naturvetenskaplig synvinkel. "Är det exempelvis inte ett faktum att papegojor och till och med kanariefåglar kan tala?" Ärkebiskop Nikanors argument sysselsatte mitt sinne i flera dagar, till och med i mina drömmar.
Utredningarna angående djävlarna och deras chef, Mörkrets Furste, och deras mörka kungadöme, förvånade mig ständigt, och skingrade mina förnuftsmässiga tankar med sina kodade dumheter från tusentals år tillbaka. De uttömmande beskrivningarna och studierna av paradiset, med detaljer om var det låg och dess inre struktur, avslutades dystert med: "Man vet inte exakt var paradiset ligger." Och vid teet, middagen och under mina promenader upprepade jag denna mening: "Det finns ingen exakt information angående det lyckliga paradisets geografiska longitud." Jag tog varje chans att inleda teologiskt käbbel med polisinspektör Miklin, en girig, elak figur och inbiten lögnare, som var ytterst gudfruktig och väl beläst i religiösa böcker. Han brukade nynna på psalmer medan han skyndade sig från cell till cell, med nycklarna klingande när han klev uppför järntrapporna.
"På grund av ett enda ord, 'Kristi moder', istället för 'Guds moder'", informerade han mig, "sprack kättaren Aruis' mage."
"Och varför har dagens kättare fortfarande hela magar?", replikerade jag. "Det är... andra tider nu", svarade han förnärmat.
Via min syster, som hade kommit från landet, lyckades jag få tag på Bibeln på fyra olika språk. Så jag läste Evangelierna, vers för vers, med hjälp av den lilla tyska och franska jag hade lärt mig i skolan, samtidigt som jag läste dem på engelska och italienska. På några månader gjorde jag på detta sätt stora framsteg. Men jag måste medge att mina språkkunskaper är mediokra. Än idag kan jag inte ett enda främmande språk bra, trots att jag under en tid har bott i olika europeiska länder.
När fångarna skulle träffa anhöriga förflyttades de till trånga träburar som var avskilda från besökarna med dubbla galler. När min far besökte mig första gången trodde han att jag alltid satt i den trånga lådan, och blev så tagen att han inte kunde tala. När jag frågade honom något rörde han bara tyst på sina bleka läppar. Jag kommer aldrig att glömma hans ansikte. Min mor var förvarnad och var mycket lugnare.
Vi fick höra brottstycken av vad som hände i världen utanför. Kriget i Sydafrika berörde oss knappt. Vi var fortfarande landsbygdsbor i ordets fulla mening. Vi lutade åt att tolka kampen mellan boerna och engelsmännen som ett exempel på hur storkapitalet oundvikligen besegrar det mindre kapitalet. Dreyfusaffären, som nådde sin höjdpunkt vid denna tid, fängslade oss genom sin dramatik. En gång nåddes vi av ett rykte att det hade genomförts en statskupp i Frankrike och att monarkin hade återupprättats. Vi kände oss djupt skamsna. Vakterna sprang i korridorerna och upp och ner för trapporna och försökte stoppa vårt bankande och ropande. De trodde att vi hade fått oätlig mat. Visst inte! Det var de politiska fångarna som upprört protesterade mot monarkins återupprättande i Frankrike.
Artiklarna om frimurarna som fanns i de teologiska tidskrifterna väckte mitt intresse. Varifrån kom denna märkliga rörelse?, frågade jag mig. Hur skulle marxismen kunna förklara den? Under ganska lång tid motsatte jag mig den historiska materialismen, och vidhöll teorin om de historiska faktorernas sammansatta beskaffenhet, vilket som vi vet än idag är den mest accepterade teorin inom socialvetenskapen. Folk kallar de olika aspekterna av sin samhällsaktivitet "faktorer", ger detta begrepp en överstatlig karaktär, och tolkar sedan vidskepligt sin egen verksamhet som resultatet av ett samspel mellan dessa självständiga krafter. Varifrån kom dessa krafter, det vill säga under inflytande av vilka omständigheter utvecklades de ur det primitiva mänskliga samhället? Dessa frågor befattade sig inte den officiella eklektiska teorin med.[26]
I min cell läste jag med välbehag två välkända uppsatser av en gammal italiensk hegelian och marxist, Antonio Labriola, som fanns på fängelset i fransk översättning. I motsats till de flesta författare från de latinska länderna, behärskade Labriola den materialistiska dialektiken, om inte inom politiken - där han var hjälplös - så åtminstone inom den historiska filosofin. Den lysande dilettantismen[27] i hans redogörelse dolde mycket djupa insikter. På ett underbart sätt gjorde han processen kort med teorin om sammansatta faktorer som antogs breda ut sig över historiens Olymp och styra dess öde därifrån.
Trots att det är 30 år sedan jag läste hans uppsatser, så finns hans allmänna resonemang djupt rotat i mitt minne, tillsammans med hans ständiga upprepande av att "tankar inte faller från himlen". Efter Labriola verkade de ryska förespråkarna för faktorernas sammansatta beskaffenhet, Lavrov, Michajlovskij, Karejev och andra, ytterst fåfänga. Många år senare kunde jag inte alls förstå de marxister som föll till föga för den andefattiga avhandling om "Ekonomi och lag" som den tyska professorn Stammler hade skrivit. Den var bara ytterligare ett av de oräkneliga försöken att tvinga in naturens och den mänskliga historiens mäktiga förlopp, från amöban till dagens människa och där bortom, i en sluten cirkel av eviga kategorier - en cirkel där verkligheten bara finns med som spår på en pedants hjärna.
Det var under denna period som jag blev intresserad av frimurarna. Under flera månader studerade jag ivrigt böcker om deras historia, böcker som jag fick av släktingar och vänner i staden. Varför hade köpmän, konstnärer, bankirer, ämbetsmän och advokater sedan början av 1600-talet börjat kalla sig frimurare och försökt återskapa de medeltida gillenas riter? Vad handlade denna märkliga maskerad om? Gradvis klarnade bilden. Det gamla gillet var inte bara en producerande organisation, den styrde även sina medlemmars etik och livsstil. Den omslöt fullständigt stadsbefolkningens liv, i synnerhet gillena för byggbranschen som bestod av personer som till hälften var hantverkare och till hälften konstnärer. Upplösningen av gillena innebar en moralisk kris i samhället som just hade uppstått ur det medeltida samhället. Den nya moralen tog form mycket långsammare än vad den gamla bröts ner. Därav det historiskt sett så vanliga försöket att bevara en sorts moralisk disciplin samtidigt som de historiska processerna sedan länge hade urholkat moralens sociala grundvalar, i detta fall industrigillena. Det aktiva frimureriet blev ett teoretiskt frimureri. Men de gamla moralregler som man försökte upprätthålla bara för sakens skull, fick en ny mening. Bland vissa delar av frimurarna fanns det tydliga element av reaktionär feodalism, som i det skotska systemet. På 1700-talet gav frimurarna uttryck för en stridbar upplysningspolitik, som i fallet Illuminati,[28] som var revolutionära föregångare. På sin vänsterkant nådde den sin kulmen i Carbonari.[29] Bland sina medlemmar räknade frimurarna både Ludvig XVI och dr Guillotin, som uppfann giljotinen. I Sydtyskland antog frimureriet en öppet revolutionär karaktär, medan det i Katarina den storas hov var en maskerad som återspeglade den aristokratiska och byråkratiska hierarkin. Frimuraren Novikov förvisades till Sibirien av en frimurarkejsarinna.
Även om knappast någon nuförtiden, när det finns billiga konfektionskläder, fortfarande bär sin farfars långrock, så är långrocken och krinolinen fortfarande högsta mode i idéernas värld. Idéer går i arv från generation till generation, trots att de, likt farmors kuddar och täcken, är unkna och luktar instängt. Även de som tvingas förändra sina uppfattningar pressar in dem i gamla banor. Revolutionen inom industrin har varit mycket mer omfattande än på idéernas område, där man föredrar ackordsarbete framför nya strukturer. Det är därför den franska småbourgeoisins parlamentarism inte kunde komma på något bättre sätt att moraliskt knyta samman människorna mot de moderna samhällsförhållandenas upplösande tendenser än att sätta på sig vita förkläden och beväpna sig med ett par kompasser eller en lodlina. De tänkte faktiskt mindre på att resa en ny byggnad än på att hitta tillbaka till den gamla parlaments- eller regeringsbyggnaden.
Eftersom fängelsereglerna föreskrev att en fånge måste lämna tillbaka sin gamla skrivbok innan han fick en ny, så fick jag en tusen sidor lång skrivbok med numrerade sidor. I den skrev jag med små bokstäver in utdrag från många böcker, blandat med mina egna reflektioner om frimureriet, liksom om den materialistiska historieuppfattningen. Det tog större delen av ett år. Jag redigerade varje kapitel noggrant, kopierade över dem i en anteckningsbok som hade smugglats in till mig, och skickade sedan runt den till vänner i andra celler så att de kunde läsa den. För att kunna det hade vi ett komplicerat system som vi kallade "telefonen". Den person som paketet var ämnad för - det vill säga om inte hans cell låg för långt bort - fäste en vikt i ett snöre. Genom att hålla sin hand så långt ut ur fönstret som möjligt, svängde han sedan vikten i en cirkel. Genom att knacka hade vi redan dessförinnan kommit överens om att jag skulle sticka ut min kvast så att snöret snurrade sig runt den. Så drog jag in kvasten och knöt fast manuskriptet i snöret. Om den person jag ville skicka det till befann sig alltför långt bort, så ordnade vi flera etapper, vilket naturligtvis komplicerade saker och ting.
Mot slutet av min vistelse i fängelset i Odessa hade den tjocka skrivboken, som stod under beskydd av polisinspektör Usovs signatur, blivit en formlig källa av historisk lärdom och filosofiska tankar. Jag vet inte om den idag skulle tryckas som jag skrev den då. Jag lärde mig för mycket på en gång, från alltför många olika områden, tidsperioder och länder, och jag är rädd att jag i mitt första verk var alltför angelägen om att säga allt på en gång. Men jag tror att huvudtankarna och slutsatserna var korrekta. Redan då kände jag att jag stod stadigt på mina egna ben, och vart efter arbetet gick framåt kände jag det allt tydligare. Jag skulle ge en hel del för att hitta detta manuskript. Det följde med mig under landsförvisningen, även om jag där avbröt arbetet med frimurarna för att istället ta upp studier av marxistisk ekonomi. Efter min flykt utomlands skickade Alexandra Lvovna[30] manuskriptet till mig från Sibirien med mina föräldrar, när de besökte mig i Paris 1903. När jag senare reste på ett hemligt uppdrag till Ryssland, lämnade jag kvar det i Genève tillsammans med resten av mitt oansenliga emigrantarkiv. Det hamnade senare i Iskras arkiv och gick en för tidig död till mötes. Efter min andra flykt från Sibirien försökte jag återfinna det, men förgäves. Uppenbarligen hade den schweiziska hyresvärdinna som hade anförtrotts skötseln av arkiven använt manuskriptet för att göra upp eld eller något liknande. Jag kan inte låta bli att här framföra mina förebråelser till denna hedervärda kvinna.
Det sätt på vilket jag måste utföra mitt arbete om frimurarna i fängelset, där jag hade en mycket begränsad tillgång till litteratur, hjälpte mig mycket. På den tiden var jag förhållandevis okunnig om grundläggande marxistisk litteratur. Labriolas uppsatser var i själva verket filosofiska broschyrer och förutsatte kunskaper som jag inte hade, och jag tvingades ersätta dem med gissningar. Jag avslutade dem med en rad antaganden i huvudet. Arbetet om frimurarna var en test av dessa antaganden. Jag gjorde inga nya upptäckter, alla de metodologiska slutsatser som jag drog hade gjorts för länge sedan och användes redan i praktiken. Men jag trevade mig fram till dem på ett tämligen självständigt sätt. Jag tror att det påverkade hela min efterföljande intellektuella utveckling. Senare återfann jag i Marx' och Engels', Plechanovs och Mehrings skrifter bekräftelse på det som jag i fängelset hade sett som en gissning som måste styrkas och rättfärdigas teoretiskt. Jag anammade inte den historiska materialismen omedelbart, dogmatiskt. Den dialektiska metoden uppenbarade sig inte för mig som abstrakta definitioner utan som en levande källa som jag upptäckte när jag försökte förstå den historiska utvecklingen.
Samtidigt började den revolutionära vågen resa sig över hela landet. Även där verkade den historiska dialektiken på ett underbart sätt, i praktisk mening och i enorm omfattning. Studentrörelsen fick sitt utlopp i demonstrationer. Kosackerna slog studenterna med knutpiskor. Liberalerna blev indignerade över hur deras söner behandlades. Socialdemokratin blev allt starkare och blev en väsentlig del av arbetarrörelsen. Revolutionen var inte längre en privilegierad bisyssla inom intellektuella kretsar. Antalet arbetare ökade. Trots överbeläggningen blev det lättare att andas i fängelset. Mot slutet av det andra året förkunnades domarna i fallet med det Sydryska arbetarförbundet: de fyra huvudanklagade dömdes till fyra års landsförvisning i östra Sibirien. Trots det fick vi stanna ytterligare sex månader i ett deportationsläger i Moskva. Jag använde mellantiden till intensiva teoretiska studier. Jag hörde för första gången talas om Lenin, och studerade hans just utkomna bok om den ryska kapitalismens utveckling från pärm till pärm. Jag skrev en broschyr om arbetarrörelsen i Nikolajev och smugglade ut den ur fängelset. Den publicerades strax därefter i Genève. Vi skickades från fängelset i Moskva på sommaren. Vi gjorde uppehåll på andra fängelser. Först på hösten 1900 nådde vi fram till platsen för vår landsförvisning.
Vi seglade nerför floden Lena, några pråmar med fångar med en eskort av soldater som gled långsamt med strömmen. Det var kallt på kvällarna och de tjocka rockar vi drog över oss var täckta av frost på morgonen. Längs vägen sattes en eller två fångar i land i byar som hade valts ut på förhand. Efter vad jag kommer ihåg tog det omkring tre veckor innan vi nådde byn Ust-Kut. Där sattes jag iland tillsammans med en av de kvinnliga fångarna, en nära medarbetare från Nikolajev. Alexandra Lvovna hade en av de viktigaste posterna i Sydryska arbetarförbundet. Hennes totala lojalitet mot socialismen och fullständiga brist på personlig äregirighet gav henne en obestridlig moralisk auktoritet. Vårt arbete knöt oss tätt samman, och för att inte riskera att skiljas åt hade vi gift oss i deportationslägret i Moskva.
Byn bestod av ett hundratal skjul. Vi slog oss ner i ett av dem, i utkanten av byn. Vi var omgivna av skogen och nedanför flöt floden. Längre norrut, nedströms längs Lena, fanns det guldgruvor. Det verkade sväva en gyllene återspegling över floden. Ust-Kut hade sett flottare tider, dagar med vilda utsvävningar, rån och mord. När vi var där var byn mycket lugn, men fylleriet var fortfarande utbrett. Paret som ägde skjulet vi tog över var oförbätterliga småsupare. Livet var dystert och hämmat, helt avskilt från resten av världen. På nätterna fylldes huset av rasslet från kackerlackor som kröp över sängen och bordet, och till och med över våra ansikten. Ibland var vi tvungna att flytta ut ur skjulet under en dag eller så och lämna dörren vidöppen vid en temperatur på minus 37 grader.
På sommaren gjorde myggorna livet eländigt. En ko som hade gått vilse i skogen blev stucken så illa att hon dog. Bönderna bar nät av tjärat hästtagel över huvudet. På våren och hösten begravdes byn i lera. Förvisso var landsbygden vacker, men under dessa år förhöll jag mig kallsinnig till den. Jag avskydde att behöva slösa intresse och tid på den. Jag bodde mitt emellan skogen och floden, och märkte dem knappt - jag var så upptagen med mina böcker och personliga relationer. Jag studerade Marx och sopade undan kackerlackorna från boksidorna.
Lena var de landsförvisades stora vattenväg. De som hade fullbordat sitt straff återvände söderut på floden. Men det förekom ständiga kommunikationer mellan de olika grupperna av förvisade, som blev allt större i takt med den växande revolutionära vågen. De förvisade skickade brev till varandra, en del av dem så långa att de i själva verket var teoretiska avhandlingar. Det var förhållandevis lätt att bli förflyttad från ett ställe till ett annat med tillåtelse från guvernören i Irkutsk. Alexandra Lvovna och jag flyttade till ett ställe som låg 250 verst öster om floden Ilim, där vi hade vänner. Under en tid fick jag arbete som kontorist hos en miljonär till köpman. Hans pälslager, butiker och krogar var utspridda på ett område lika stort som Belgien och Holland tillsammans. Han var en mäktig köpman. Han kallade de tusentals tunguserna [heter numera evenker - öa] under honom för "mina små tunguser". Han kunde inte ens skriva sitt namn, utan var tvungen att skriva under med ett kryss. Han snålade hela året, och ödslade sedan bort tiotusentals rubel under den årliga marknaden i Nizjnij-Novgorod.[31] Jag arbetade under honom i en och en halv månad. Men en dag skrev jag en faktura på "ett pud" mönja, istället för ett pund, och skickade iväg den enorma fakturan till en avlägsen butik. Det förstörde fullständigt mitt rykte hos min arbetsgivare, och jag avskedades.
Så vi återvände till Ust-Kut. Kylan var fruktansvärd, temperaturen sjönk så lågt som -48 grader. Kusken tvingades bryta istappar från hästarnas mular när vi körde. Jag hade en tio månader gammal flicka i knät. Vi hade gjort en tratt av päls och satt den över huvudet, och anordnat den så att hon kunde andas genom den. Vid varje uppehåll tog vi oroligt bort klädseln för att se att hon fortfarande levde. Men inget olyckligt hände under resan. Vi stannade inte länge i Ust-Kut. Efter några månader gav guvernören oss tillåtelse att flytta längre söderut, till ett ställe som hette Vercholensk, där vi hade vänner.
Gräddan bland de landsförvisade utgjordes av gamla populister som mer eller mindre hade lyckats inrätta sig under alla de år de varit borta. De unga marxisterna bildade en egen grupp. Det var först på min tid som strejkande arbetare, ofta analfabeter som genom ett ödets nyck hade avskilts från den stora massan, började hamna i norr. För dem blev landsförvisningen en ovärderlig skola i politik och kultur i allmänhet. De teoretiska motsättningarna förbittrades av gräl om personliga frågor, vilket bara är naturligt när så mycket människor spärras in med våld. Privata konflikter, i synnerhet på kärlekens område, antog ofta dramatiska proportioner. Det skedde till och med självmord på grund av det. I Vercholensk turades vi om att vakta en student från Kiev. Jag hittade en hög med blanka metallspån på hans bord. Senare kom vi underfund med att han hade gjort blykulor till sitt hagelgevär. Vårt vaktande var förgäves. Med gevärspipan mot bröstet tryckte han på avtryckaren med sin fot. Vi begravde honom under tystnad på en kulle. På den tiden var vi fortfarande blyga för att hålla tal, som om det var något konstlat med dem. I alla de stora exilkolonierna fanns det gravar för personer som hade begått självmord. En del av de förvisade inlemmades i lokalbefolkningen, speciellt i städerna, andra började dricka. Det enda som kunde rädda en i landsflykten var hårt intellektuellt arbete. Jag måste erkänna att marxisterna var de enda som gjorde det under dessa förhållanden.
På den stora vattenvägen Lena mötte jag under denna period Dzerzjinskij, Uritskij och andra unga revolutionärer som skulle komma att spela en så viktig roll i framtiden. Vi väntade ivrigt på varje ny grupp som anlände. En mörk vårkväll, medan vi satt runt en brasa på Lenas strand, läste Dzerzjinskij en av sina dikter på polska. Hans ansikte och röst var vackra, men dikten var inte särskilt bra. Denna persons liv skulle visa sig bli en berättelse av bistraste slag.
Strax efter vår ankomst till Ust-Kut började jag bidra med artiklar till en tidning i Irkutsk, Vostotjnoje Obozrenje (Österns tidskrift). Det var en laglig landsbygdstidning som hade grundats av landsförvisade populister, men ibland hamnade den i händerna på marxisterna. Jag började som bykorrespondent och väntade oroligt på att mina första artiklar skulle komma in. Redaktörerna uppmuntrade mina bidrag, och jag började snart skriva om både litteratur och politiska frågor. En dag när jag försökte komma på en pseudonym öppnade jag en italiensk ordbok. Det första ord jag fick syn på var "antidoto". Så i flera år skrev jag under med "Antid Oto", och jag förklarade skämtsamt för mina vänner att jag ville ge de lagliga tidningarna en marxistisk antidot [motgift - öa]. Efter ett tag steg plötsligt min lön från två kopek per rad till fyra. Det var det bästa beviset på framgång. Jag skrev om bönderna, om de klassiska ryska författarna, om Ibsen, Hauptmann och Nietsche, de Maupassant, Andrejev och Gorkij. Jag satt uppe kväll efter kväll och plitade på mina manuskript, och försökte komma på den exakta tanken eller det rätta ordet att uttrycka den. Jag var på väg att bli författare.
Jag hade gått en lång väg sedan 1896, när jag försökte hålla de revolutionära idéerna från mig, och påföljande år när jag gjorde samma sak med marxismen trots att jag redan arbetade revolutionärt. Vid tiden för min landsförvisning var marxismen definitivt grunden för min filosofi. Utifrån den nya ståndpunkten försökte jag under landsförvisningen fundera kring de så kallade "eviga" livsfrågorna: kärlek, död, vänskap, optimism, pessimism och så vidare. Under olika tidsperioder och olika samhälleliga sammanhang älskar och hatar och hoppas människor på olika sätt. Precis som träden ger näring till sina löv, blommor och frukter med ämnen som de suger upp ur marken med hjälp av rötterna, så får individen näring även till sina mest "upphöjda" känslor och idéer från samhällets ekonomiska rötter. I de litterära artiklar som jag skrev under denna period utvecklade jag praktiskt taget bara ett enda tema: förhållandena mellan individen och samhället. Ganska nyligen publicerades dessa artiklar i en bok, och när jag såg dem samlade insåg jag att jag kanske skulle ha skrivit dem på ett annat sätt idag, men jag skulle inte ha behövt ändra deras innehåll.
På denna tid plågades den officiella eller så kallade "legala" ryska marxismen av en svår kris. Av egen erfarenhet kunde jag se hur skinande nya samhällskrav skapar sin egen intellektuella skrud från ett teoretiskt material som var ämnat för något helt annat. Fram till 1890-talet hade större delen av den ryska intelligentsian stagnerat i populistiska teorier och förkastade den kapitalistiska utvecklingen och idealiserade böndernas gemensamma ägande av jorden. Samtidigt satte kapitalismen alla möjliga sorters materiella välsignelser och politiskt inflytande i utsikt för intelligentsian. Den borgerliga intelligentsian använde marxismens vassa kniv för att kapa den populistiska navelsträngen och avskilja sig från sitt avskydda förflutna. Det var detta som förklarade marxismens snabba och framgångsrika utbredning under 1800-talets sista år.
Men så fort marxismen hade hjälpt till med detta, började den irritera samma intelligentsia. Det gick bra att använda dess dialektik för att visa på den kapitalistiska utvecklingens förlopp, men när de upptäckte att marxismen sa att man revolutionärt skulle förkasta hela det kapitalistiska systemet så slog de fast att den var ett hinder och förkunnade att den var omodern. Vid sekelskiftet, när jag åkte i fängelse och landsförvisades, genomgick den ryska intelligentsian en fas av omfattande kritik mot marxismen. De accepterade att den rättfärdigade kapitalismen historiskt, men förkastade att den ville avskaffa kapitalismen med revolutionära medel. Via denna omväg omvandlades den gamla populistiska intelligentsian, med sin samhörighetskänsla med gamla tider, långsamt till en liberalt borgerlig intelligentsia.
Oavsett vilken kvalité den hade, fick den europeiska kritiken mot marxismen en villig publik i Ryssland. Det räcker att påpeka att Eduard Bernstein blev en av de mest populära vägvisarna från socialismen till liberalismen. Allt självsäkrare utropade den normgivande filosofin att den hade segrat, och trängde undan den materialistiska dialektiken. Under sin uppkomst behövde den borgerliga allmänna opinionen rigida normer, inte bara för att skydda sig mot den enväldiga byråkratins förtryck, utan också mot massornas vilda revolutionära känslor. Kant knuffade undan Hegel, men behöll inte sin ställning särskilt länge. Den ryska liberalismen uppstod sent och levde ända från början på vulkanisk mark. Den upptäckte att det kategoriska imperativet[32] gav dem en alltför abstrakt och otillförlitlig säkerhet. Det krävdes mycket kraftfullare åtgärder för att stå emot de revolutionära massorna. De abstrakta idealisterna blev ortodoxa kristna. Ekonomiprofessorn Bulgakov inledde revisionen av marxismen i jordbruksfrågan, fortsatte till idealismen, och slutade som präst. Men detta slutstadium kom inte förrän några år senare.
Under seklets första år var Ryssland ett kolossalt socialt laboratorium. Under mitt arbete med frimurarnas historia hade jag blivit fast övertygad om idéernas underordnade plats i den historiska utvecklingen. "Idéer faller inte från himlen", upprepade jag som den gamle Labriola. Nu handlade det inte längre om rent vetenskapliga studier, utan om att välja politisk inriktning. Den revision av marxismen som pågick för fullt hjälpte mig precis som den hjälpte många andra unga marxister - den hjälpte oss att bestämma oss och skärpa våra vapen. Vi behövde marxismen, inte bara för att bli av med populismen som bara påverkade oss lite, utan för att faktiskt inleda ett hårdnackat krig mot kapitalismen på dess egen hemmaplan. Kampen mot revisionisterna gjorde oss tuffare både politiskt och på det teoretiska området. Vi var på väg att bli proletära revolutionärer.
Under samma period kritiserades vi också hårt från vår vänster. I en av kolonierna i norr - jag tror att det var Vilujsk - levde en förvisad som hette Machajskij, och vars namn snart blev välkänt. Han började som kritiker av den socialdemokratiska opportunismen. Hans första hektograferade uppsats ägnades åt att avslöja opportunismen inom den tyska socialdemokratin, och var mycket populär bland de landsförvisade. Hans andra uppsats kritiserade Marx' ekonomiska system och slutade med den häpnadsväckande slutsatsen att socialismen är ett samhällssystem som grundas på att arbetarna sugs ut av den akademiskt utbildade intelligentsian. Den tredje uppsatsen förespråkade ett avvisande av all politisk kamp, i den anarkistiska syndikalismens anda. Under flera månader väckte Machajskijs verk stort intresse bland de landsförvisade längs Lena. Det gav mig en kraftfull vaccination mot anarkismen, en teori som är ytterst svepande i de förnekanden den gör i ord, men drar andefattiga och fega praktiska slutsatser.
Den första gången jag någonsin mötte en levande anarkist var i deportationslägret i Moskva. Det var en byalärare, Luzin, en reserverad och tystlåten, till och med elak man. På fängelset föredrog han alltid att umgås med de kriminella och lyssnade intensivt på deras historier om rån och mord. Han undvek teoretiska diskussioner. Men när jag en gång tvingade honom att säga hur järnvägarna skulle kunna skötas av självstyrande samhällen, så svarade han: "Varför i helvete skulle jag vilja resa med tåg under anarkismen?" Det svaret räckte för mig. Luzin försökte vinna över arbetarna, och vi förde ett dolt och inte helt vänskapligt krig.
Vi reste till Sibirien tillsammans. Floden var översvämmad och Luzin beslutade sig för att korsa Lena i en båt. Han var inte helt nykter och bad mig att komma med honom. Jag gick med på det. Lösa stockar och döda djur flöt i den överfulla floden, det var gott om virvlar. Vi kom över lyckligt och väl, om än inte utan en del spännande ögonblick. Luzin gav mig ett sorts verbalt betyg: en "bra kamrat", eller något åt det hållet och vi blev bättre vänner. Men strax därefter förflyttades han till en plats längre norrut. Några månader senare knivhögg han den lokala polischefen. Polismannen var inte så illa däran och såret visade sig inte vara farligt. Under rättegången förkunnade Luzin att han inte hade något personligt mot mannen, men att han via honom ville rikta ett slag mot statens tyranni. Han dömdes till straffarbete.
Medan diskussionernas vågor gick höga i de avlägsna, snötäckta kolonierna av landsförvisade i Sibirien - diskussioner om sådant som skiktningen av de ryska bönderna, de engelska fackföreningarna, förhållandet mellan det kategoriska imperativet och klassintressena, och mellan marxism och darwinism - så ägde en speciell sorts kamp rum i regeringskretsar. I februari 1901 bannlyste kyrkomötet Leo Tolstoj.
Bannlysningen publicerades i samtliga tidningar. Tolstoj anklagades för sex brott: 1. "Han förkastar en egen, levande Gud, som lovprisas i den Heliga treenigheten." 2. "Han förnekar Kristus människoblivande och hans uppståndelse från de döda." 3. "Han förnekar den Obefläckade avelsen och att Guds moder var jungfru, före och efter födelsen." 4. "Han erkänner inte livet efter döden och syndastraffet." 5. "Han förkastar Helige andes välgärning." 6. "Han gör narr av nattvardens heliga sakrament." De skäggprydda ärkebiskoparna, Pobedonostzov som besjälade dem, och statens övriga stöttepelare som betraktade revolutionärer som halvgalna fanatiker för att inte säga brottslingar - medan de i sina egna ögon företrädde ett sakligt tänkande grundat på människans historiska erfarenheter - dessa personer krävde att den stora konstnären och realisten skulle skriva under på den Obefläckade avelsen och den Helige andes förvandling genom oblaten. Vi läste uppräkningen av Tolstojs hädelser om och om igen, och blev varje gång lika överraskade, och sa till oss själva: nej, det är vi som grundar oss på människans erfarenheter, det är vi som representerar framtiden, medan dessa herrar i samhällstoppen inte bara är brottslingar utan också galningar. Vi var helt övertygade att vi skulle kunna överlista det dårhuset.
Den gamla statsstrukturen höll på att rasa samman i sina grundvalar. Studenterna ledde fortfarande kampen, och deras otålighet fick dem att börja ta till terroristiska metoder. Efter Karpovitjs och Balmasjovs skott,[33] vaknade de landsförvisade till liv som om de hade hört någon blåsa i ett jakthorn. Diskussioner inleddes om att använda terroristiska metoder. Efter en del vacklan, förklarade sig den marxistiska delen av de landsförvisade öppet mot terrorism. Sprängämnen kan inte ersätta massaktioner, sa vi. Enskilda personer må förintas i hjältemodig kamp, men det kommer inte att väcka arbetarklassen till handling. Det är inte vår uppgift att mörda tsarens ministrar, utan att störta tsarismen på ett revolutionärt sätt. Det var där gränsen gick mellan socialdemokrater och socialistrevolutionärer. Mina teoretiska ståndpunkter formades i fängelset, men jag skaffade mig mitt politiska självbestämmande under landsförvisningen.
På detta sätt förflöt två år, och mycket vatten hade flutit under broarna i St Petersburg, Moskva och Warszawa. Rörelsen som hade påbörjats underjordiskt gick nu på gatorna i dessa städer. I vissa distrikt började bönderna revoltera. Det uppstod till och med socialdemokratiska organisationer i Sibirien, längs den transsibiriska järnvägen. De kom i kontakt med mig, och jag skrev upprop och flygblad åt dem. Efter ett uppehåll på tre år anslöt jag mig åter till den aktiva kampen.
De landsförvisade ville inte längre stanna på sina förvisningsorter, och det bröt ut en epidemi av rymningar. Vi tvingades ordna ett rotationssystem. I så gott som varje by fanns det enskilda bönder som i sin ungdom hade påverkats av den äldre generationen revolutionärer. De tog i hemlighet med sig "politikerna" i båtar, kärror eller på slädar, och skickade dem till varandra. Polisen i Sibirien var lika hjälplösa som vi. Landsbygdens väldighet var både en allierad och en fiende. Det var mycket svårt att fånga en rymling, men risken var stor att han skulle drunkna i någon flod eller frysa ihjäl i urskogen.
Den revolutionära rörelsen hade spridit sig vida omkring, men saknade fortfarande sammanhållning. Varje distrikt och stad genomförde sin egen kamp. Tsarismen hade den ovärderliga fördelen av att kunna agera samlat. Tanken att det behövdes ett centraliserat parti sysselsatte många revolutionärer. Jag ägnade en uppsats åt det, och exemplar av den spreds i alla kolonierna. Den diskuterades livligt. På oss verkade det som om våra socialdemokratiska kamrater i Ryssland och utomlands inte ägnade denna fråga tillräcklig uppmärksamhet. Men de funderade och handlade faktiskt. På sommaren 1902 fick jag via Irkutsk ett antal böcker, bland vilka dolde sig de senaste utgåvorna från utlandet, tryckta på mycket fint papper. I dessa fick vi reda på att det gavs ut en marxistisk tidning utomlands, Iskra, vars mål var att skapa en centraliserad organisation av yrkesrevolutionärer, som skulle vara sammanknutna av en järnhård disciplin i handling. En bok av Lenin nåddes oss också, utgiven i Genève, med titeln "Vad bör göras?", som helt och hållet handlade om denna fråga. Mina handskrivna uppsatser, tidningsartiklar och upprop för ett Sibiriskt förbund framstod genast som små och lantliga jämfört med denna nya och oerhörda uppgift. Jag var tvungen att rymma från landsförvisningen.
Vid denna tid hade vi redan två döttrar. Den yngsta var fyra månader gammal. Livsvillkoren i Sibirien var inte lätta, och min flykt skulle lägga en dubbel börda på Alexandra Lvovnas axlar. Men hon bemötte denna invändning med två ord: "Du måste." Plikten gentemot revolutionen överskuggade allt annat för henne, i synnerhet personliga överväganden. När hon insåg de nya stora uppgifterna var hon den första som framkastade tanken att jag skulle rymma. Hon viftade undan alla mina tvivel.
Under flera dagar efter min flykt hemlighöll hon min bortovaro för polisen. Jag kunde knappt upprätthålla brevväxlingen med henne från utlandet. Så förvisades hon en andra gång. Efter det träffades vi bara ibland. Livet skilde oss åt, men ingenting kunde förstöra vår vänskap och vårt intellektuella släktskap.
Hösten var snart slut, och med det hotet om ofarbara vägar. För att påskynda min flykt beslutade vi oss för att slå två flugor i en smäll. En bonde som jag kände gick med på att köra mig från Vercholensk tillsammans med E G, en kvinna som hade översatt Marx. På kvällen, på ängen, gömde han oss under hö och mattor i sin vagn, som om vi var en vanlig last. För att avstyra polisens misstankar lade vi en attrapp av en sjuk man i sängen i mitt hus under några dagar. Kusken jagade fram på sibiriskt vis, och tillryggalade så mycket som tjugo verst i timmen. Jag räknade guppen med ryggen, åtföljt av min följeslagares jämranden. Hästarna byttes vid två tillfällen under färden. Innan vi kom fram till järnvägen gick jag och min följeslagare skilda vägar, så att vi inte skulle behöva utsättas för varandras risker och missöden. Jag kom tryggt in i järnvägsvagnen. Där gav mina vänner från Irkutsk mig en resväska med stärkta skjortor, slipsar och andra civilisationens kännetecken. I händerna hade jag ett exemplar av "Illiaden" på rysk hexametervers av Gnjeditj, i fickan ett pass i namnet Trotskij, som jag skrev ner av en ren slump, utan att föreställa mig att det skulle bli mitt namn för resten av livet. Jag for längs den sibiriska järnvägen västerut. Stationspolisen lät mig passera utan att intressera sig.
På stationerna längs vägen sålde stora sibiriska kvinnor stekta kycklingar och spädgrisar, mjölk och stora högar med bröd. Varenda station var som en utställning av sibiriska varor. Under hela resan drack passagerarna i vagnen te och åt billiga sibiriska bullar. Jag läste hexameter och drömde om livet utomlands. Flykten visade sig bli helt oromantisk. Den försvann i ett oändligt tedrickande.
Jag gjorde ett uppehåll i Samara, där Iskras inhemska generalstab var samlad, till skillnad från den utländska emigrantstaben. I ledningen för den satt en viss Kler, ett täcknamn som hade antagits av ingenjören Krzjizjanovskij, den statliga planeringskommitténs nuvarande ordförande. Han och hans hustru var vänner till Lenin, och hade haft kontakt med honom under det socialdemokratiska arbetet i St Petersburg under 1894-95 och under landsflykten i Sibirien. Efter nederlaget för revolutionen 1905 drog sig Kler liksom många tusen andra revolutionärer tillbaka från partiet, och rönte som ingenjör stora framgångar inom industrin. De revolutionärer som fortsatte att arbeta underjordiskt klagade på att han vägrade ge den typ av hjälp som till och med liberalerna hade givit tidigare. Efter en period på mellan 10 och 12 år gick Krzjizjanovskij åter med i partiet, när det redan hade tagit makten. Samma utveckling genomgick många av de intellektuella som utgör ryggraden i dagens stalinistiska regim.
I Samara anslöt jag mig officiellt till Iskras organisation under namnet Pero (pennan), som Kler gav mig som en hyllning till mina framgångar som journalist i Sibirien. Organisationen byggde upp partiet på nytt. Den första partikongressen i Minsk 1898 hade inte lyckats skapa något centraliserat parti. Massarresteringarna krossade den spirande organisationen som inte var tillräckligt rotad över hela landet. Efter det fortsatte den revolutionära rörelsen att växa i utspridda centra, och den behöll sin lantliga karaktär. Samtidigt visade den intellektuella nivån tecken på att sjunka. I sina försök att vinna massorna lät socialdemokraterna de politiska parollerna träda i bakgrunden. På så sätt uppstod den så kallade "ekonomistiska" socialdemokratiska politiska skolan. Den stärktes av det industriella uppsvinget och det stora antalet strejker. Mot slutet av seklet uppstod en kris som skärpte motsättningarna över hela landet och gav den politiska rörelsen en stark impuls. Iskra inledde en kraftfull kampanj mot den småstadsaktiga "ekonomismen" och förespråkade ett centraliserat revolutionärt parti. Iskras generalstab upprättades utomlands så att organisationen, som omsorgsfullt rekryterades bland de så kallade "yrkes"revolutionärerna, skulle få en garanterad ideologisk stabilitet och knytas samman av en enhetlig teori och praktiska metoder. Samtidigt tillhörde de flesta av Iskras anhängare intelligentsian. De kämpade för att få kontrollen över de lokala socialdemokratiska kommittéerna och för en partikongress som skulle garantera att Iskras idéer och metoder skulle segra. Det var i själva verket ett första utkast till en revolutionär organisation, som vart efter den utvecklades och härdades, gick framåt och drog sig tillbaka, knöt allt närmare band till arbetarmassorna, ställde sig alltmer långtgående uppgifter, och 15 år senare störtade borgarklassen och tog makten.
På Samara-organisationens begäran besökte jag Charkov, Poltava och Kiev, för att träffa ett antal revolutionärer som redan hade anslutit sig till Iskra eller som behövde vinnas över. Jag återvände till Samara utan att ha fått särskilt mycket utfört. Förbindelserna med södern var fortfarande resultatlösa. I Charkov visade det sig att adressen jag hade fått var felaktig, och i Poltava sprang jag på en sorts lokalpatriotism. Det var uppenbart att det inte räckte med en enda resa till landsbygden, det krävdes ett envetet arbete. Samtidigt uppmanade Lenin, som Samarabyrån brevväxlade flitigt med, mig att skynda på avresan utomlands. Kler ordnade fram pengar till resan, och information hur jag skulle korsa den österrikiska gränsen nära Kamenetz-Podolsk.
En hel kedja mer roande än tragiska händelser inleddes på stationen i Samara. För att undvika att stöta på stationspolisen en gång till bestämde jag mig för att stiga ombord på tåget så sent som möjligt. En student vid namn Solovjov, som idag är en av ledarna för oljesyndikatet, skulle hålla min plats och ta med sig resväskan till järnvägsvagnen. Jag gick stillsamt fram och tillbaka på en äng långt från stationen, och höll ögonen på klockan när jag plötsligt fick höra stationsklockan ringa en andra gång. Jag insåg att jag hade fått fel avgångstid och rusade mot stationen för allt vad jag förmådde. Solovjov hade väntat i vagnen som han hade lovat, och blev tvungen att hoppa av tåget efter att det hade börjat röra sig, och stod omgiven av stationspoliser och tjänstemän. Åsynen av en andfådd man som anlände i sporrsträck efter att tåget hade startat ådrog sig stort intresse. Polisen hotade att vidta åtgärder mot Solovjov, men det hela slutade bara med spydiga skämt på vår bekostnad.
Jag nådde gränsen utan missöden. På den sista stationen frågade polisen efter mitt pass. Jag blev uppriktigt förvånad när han ansåg att pappren som jag hade tillverkat själv var helt i sin ordning. En gymnasiestudent hade ansvar för att smuggla mig över gränsen. Han är nu en framstående kemist i ledningen för ett av sovjetrepublikens vetenskapliga institut. Politiskt stödde han socialistrevolutionärerna. När han fick höra att jag tillhörde Iskras organisation, sa han: "Vet du att Iskra har fört en skamlig polemik mot terrorismen i sitt senaste nummer?"
Jag tänkte inleda en teoretisk diskussion med den unga kamraten när han tillade ilsket: "Jag tänker inte föra dig över gränsen." Argumentet förvånade mig eftersom det var så oväntat. Och ändå var det helt berättigat. 15 år senare blev vi tvungna att bekämpa socialistrevolutionärernas makt med vapen i hand. Men för ögonblicket var jag inte intresserad av historiska framtidsutsikter. Jag hävdade att det inte var rätt att straffa mig för en artikel i Iskra, och till sist förkunnade jag att jag inte tänkte röra mig ur fläcken förrän jag hade fått en vägvisare. Pojken lät sig bevekas. "Nå", sa han, "jag ska hjälpa dig, men säg till dem på andra sidan att det är sista gången."
Grabben inhyste mig i ett hus som stod tomt, och tillhörde en handelsresande som skulle återvända påföljande dag. Jag minns vagt att jag var tvungen att ta mig in i det låsta huset genom ett fönster. På natten väcktes jag plötsligt av ett ljussken. En underlig liten man i plommonstop stod böjd över mig med ett ljus i ena handen och en käpp i den andra. I taket rörde sig en jättelik skugga av en man mot mig. "Vem är ni?", frågade jag indignerat. "Det gillar jag!", svarade främlingen. "Han ligger i min säng och frågar mig vem jag är!" Uppenbarligen var det husets ägare. Mitt försök att förklara för honom att han inte skulle komma tillbaka förrän nästa dag imponerade inte det minsta på honom. "Jag vet när jag antas komma tillbaka", replikerade han, helt rimligt. Situationen började bli komplicerad. "Jag förstår", utropade värden. "Det är ett av Alexanders små skämt. Men jag ska tala med honom imorgon." Jag instämde villigt i hans fundering att allting berodde på den frånvarande Alexander. Jag tillbringade resten av natten med denne handelresande, som till och med nådigt serverade mig te.
Efter att nästa morgon med stor svårighet ha förklarat det hela för min värd, överlämnade gymnasiestudenten mig till smugglarna i byn Brody. Jag fördrev dagen i en lada, allt medan innehavaren, en ukrainsk bonde, gav mig frikostigt med vattenmeloner. På natten, medan regnet öste ner, förde han mig över gränsen. Vi var tvungna att kämpa oss fram i mörkret, och snubblade då och då. "Hoppa upp på mina axlar", sa min vägvisare, "det kommer ett vattendrag här framme." Jag protesterade. "Du får absolut inte vara blöt när du kommer till andra sidan", vidhöll han. Så jag blev tvungen att fortsätta resan på mannens axlar. Det räddade mig emellertid inte från att få in vatten i skorna.
En kvart senare satt vi en judisk hydda i den österrikiska delen av Brody och torkade oss. Senare berättade folket där att vägvisaren medvetet hade tagit mig ut på djupt vatten för att få mer pengar från mig. När ukrainaren skulle återvända varnade han mig för sin del vänligt för judarna, som alltid ville att man skulle betala tre gånger mer än man var skyldig dem. Min tillgångar smälte faktiskt ihop väldigt snabbt. Det återstod fortfarande åtta kilometer till järnvägsstationen. De första en eller två kilometerna gick den leriga vägen längs gränsen, innan vi nådde fram till huvudvägen, och där var det inte bara svårt att gå utan också farligt. Jag åkte i en liten kärra på två hjul med en gammal judisk arbetare som kusk.
"En vacker dag kommer jag att dö i det här", muttrade han.
"Varför det?"
"Därför att soldaterna anropar dig, och om du inte svarar dem, skjuter de. Du kan se ljusen från dem där borta. Tack och lov är det en fin kväll."
Kvällen var verkligen fin! Ett bitande och ogenomträngligt höstmörker, ett oupphörligt regn som slog i ansiktet, och lera som skvätte under hästens hovar. Vi åkte uppför, hjulen halkade hela tiden, den gamle mannen lirkade med hästen med en barsk halvviskning, hjulen sjönk i leran, den lilla vagnen lutade alltmer och välte plötsligt. Oktoberleran var kall och djup. Jag föll platt på magen och sjönk ner till hälften. Ovanpå alltihop tappade jag mina glasögon. Men det värsta var, att just efter att vi hade ramlat hördes ett fruktansvärt genomträngande skrik alldeles intill oss, just vid sidan om oss, ett förtvivlat skrik på hjälp - en mystisk vädjan till himlen. Det var fullkomligt omöjligt att i mörkret säga vem denna mystiska röst tillhörde - en så uttrycksfull men ändå inte mänsklig röst.
"Sanna min ord, han kommer att bli vår undergång", muttrade den gamle mannen förtvivlat. "Han kommer att bli vår undergång!"
"Vem är det?", frågade jag, nästan rädd för att andas.
"Det är den förbannade tuppen, som min älskarinna bad mig ta med till rabbin för att dödas på lördag." De genomträngande skriken fortsatte regelbundet. "Han kommer att bli vår undergång. Det är bara 200 steg till poststället, soldaterna kommer snart att rusa ut."
"Stryp honom", väste jag rasande.
"Vem? Tuppen? Hur ska jag hitta honom? Han måste ha fastnat någonstans!"
Vi kröp omkring i mörkret och grävde i leran med händerna medan regnet piskade uppifrån. Vi förbannade tuppen och vårt öde. Till sist befriade den gamle mannen den stackars lidande tuppen från under min filt, och den tacksamma fågeln upphörde genast med sina skrik. Med gemensamma krafter lyfte vi upp vagnen och fortsatte vår resa. Jag tillbringade tre timmar på stationen med att torka och rengöra mig innan tåget anlände.
Efter att ha växlat mina pengar upptäckte jag att jag inte hade tillräckligt för att komma fram till min destination, som var Zürich där jag skulle söka upp Axelrod. Jag köpte en biljett till Wien och beslutade att jag skulle ordna resten av resan därifrån.
Det som förvånade mig mest i Wien var att jag inte förstod någon, trots att jag hade studerat tyska i skolan. De flesta som jag mötte hade lika svårt att förstå mig. Men trots allt lyckades jag slutligen förklara för en gammal man i röd hatt att jag ville komma till Arbeiter-Zeitungs kontor. Jag hade bestämt mig för att jag skulle förklara för ingen mindre än Victor Adler, den österrikiska socialdemokratins ledare, att den ryska revolutionens intressen krävde att jag genast skulle inställa mig i Zürich. Vägvisaren gick med på att visa mig dit. Vi gick i en timme. Så upptäckte vi att tidningen hade flyttat sitt kontor till en ny adress för två år sedan. Vi gick ytterligare en halv timme. Då informerade dörrvakten oss att besökstiden var slut. Jag hade inga pengar att ge vägvisaren, jag var hungrig, och viktigast av allt måste jag komma till Zürich. En herre med inte alltför vänligt utseende kom nerför trapporna. Jag frågade honom om Adler.
"Vet du var det är för dag?", frågade han strängt.
Jag visste inte. Jag hade tappat räkningen på tiden på tåget, i vagnen, i handelsresandens hus, i ukrainarens lada, i den nattliga kampen med tuppen.
"Idag är det söndag", förkunnade den gamle mannen och försökte ta sig förbi mig.
"Det kvittar - jag vill träffa Adler."
Då svarade min utfrågare med rösten hos en som ger order till en bataljon under en storm: "Jag säger ju att man inte kan träffa dr Adler på söndagar."
"Men jag har ett viktigt ärende till honom", envisades jag.
"Inte ens om du hade ett tio gånger så viktigt ärende - förstår du?" Det var själve Fritz Austerlitz som talade, kontorets skräck, en man vars samtal, med Hugos ord, bara bestod av blixtar. "Inte ens om du hade nyheter - hör du mig? - om att din tsar hade mördats, att det hade utbrutit en revolution i ditt land - hör du? - inte ens det skulle ge dig rätt att störa doktorns söndagsvila."
Jag började bli imponerad av mannens dånande röst. Icke desto mindre tyckte jag att han pratade strunt. Det var inte möjligt att en söndagsvila stod över revolutionens krav. Jag bestämde mig för att inte ge mig. Jag måste ta mig till Zürich. Iskras redaktörer väntade på mig. Dessutom hade jag flytt från Sibirien - nog var det ganska viktigt. Genom att ställa mig längst ner i trappan och stänga vägen för den stränga herren fick jag till sist som jag ville. Austerlitz gav mig adressen. Beledsagad av vägvisaren gick jag till Adlers hus.
En kort, tydligt kutryggig, nästan puckelryggig man med svullna ögon i ett trött ansikte kom ut och mötte mig. På den här tiden pågick kommunalvalen i Wien. Dagen innan hade Adler hållit tal vid flera möten, och på natten hade han skrivit artiklar och tal. Jag fick höra det en kvart senare från hans svärdotter.
"Ursäkta att jag stör din söndagsvila, doktor."
"Fortsätt, fortsätt", sa han med låtsad barskhet, men med ett tonfall som inte skrämde utan tvärtom uppmuntrade mig. Det gick att se intelligensen som strömmade ut från varenda en av hans rynkor.
"Jag är ryss."
"Det behöver du inte säga, jag har redan hunnit gissa det."
Medan doktorn studerade mig med flyktiga blickar berättade jag för honom om samtalet jag hade haft utanför hans kontor.
"Är det sant? Sa de det? Vem kan det ha varit? En lång man? Rop? Åh, det var Austerlitz. Sa du att han ropade? Oh ja, det var Austerlitz. Ta det inte alltför allvarligt. Om du någon gång kommer med nyheter om den ryska revolutionen så kan du ringa på även om det är natt. Katja, Katja", ropade han plötsligt. Hans ryska svärdotter kom ut. "Nu ska vi komma bättre överens", sa han och lämnade oss.
Min fortsatta resa var räddad.
På hösten 1902 kom jag till London via Zürich och Paris. Jag tror att det var oktober när en taxi, som jag hade lyckats få tag efter diverse pantomimer, en tidig morgon körde mig till en adress som jag hade skrivit ned på en papperslapp. Mitt mål var Lenins hus. När jag lämnade Zürich hade jag fått instruktioner att knacka på dörren tre gånger. Dörren öppnades av Nadezjda Konstantinovna, som troligen hade väckts av mitt knackande. Det var tidigt och någon med minsta hyfs skulle ha väntat i lugn och ro på stationen under en timme eller två, istället för att knacka på dörren till ett främmande hus vid denna okristliga tidpunkt. Men jag drevs fortfarande av den kraft som hade fått mig att inleda resan från Vercholensk. Jag hade stört Axelrod på samma barbariska sätt, även om det var mitt i natten istället för i gryningen. Lenin låg fortfarande till sängs, och hans vänliga ansiktsuttryck var präglat av en berättigad förvåning. Sådan var inramningen till vårt första möte och samtal. Både Vladimir Iljitj[34] och Nadezjda Konstantinovna kände redan till mig via Klers brev, och de hade väntat på mig.
Jag hälsades med: "Pero har anlänt!" Jag rapporterade omedelbart mina anspråkslösa intryck från Ryssland: förbindelserna i söder är dåliga, Iskras hemliga adress i Charkov är fel, redaktörerna för Arbetaren i söder är mot en sammanslagning, gränsen till Österrike korsas med hjälp av en gymnasiestudent som vägrar att hjälpa anhängare till Iskra. Dessa fakta ingav inte särskilt mycket hopp, men det, och mer därtill, uppvägdes av vår tillförsikt.
Antingen samma eller påföljande morgon tog jag och Vladimir Iljitj en lång promenad genom London. Lenin pekade ut Westminster och några andra berömda byggnader från en bro. Jag minns inte hans exakta ord, men det han ville förmedla var: "Där är deras berömda Westminster", och "deras" syftade naturligtvis inte på engelsmännen utan på de härskande klasserna. Lenin betonade inte denna undermening, men eftersom den kom från hans inre, och mer uttrycktes av hans röstläge än något annat, fanns den alltid där, vare sig han talade om kulturskatter, nya framsteg, överflödet av böcker i British Museum, upplysningar i de större europeiska tidningarna, eller flera år senare det tyska artilleriet eller Frankrikes flyg. De vet det eller har det, de har gjort det eller har uppnått det - men vilka fruktansvärda fiender de är! I hans ögon skymdes hela den mänskliga kulturen av de härskande klassernas osynliga skugga - som för honom var lika verklig som dagsljuset.
På den tiden märkte jag knappt arkitekturen i London. Efter att kroppsligen ha förflyttats från Vercholensk till länder som jag såg för första gången, engagerade jag mig bara på ett ytligt sätt i Wien, Paris och London, och detaljer som Westminster Palace verkade helt överflödiga. Men det var givetvis inte därför som Lenin hade tagit med mig på denna långa promenad. Han ville lära känna mig och fråga ut mig. Jag måste erkänna att hans granskning var ytterst noggrann.
Jag berättade allt om diskussionerna i Sibirien, speciellt i frågan om en centraliserad organisation, om min uppsats angående detta ämne, om mina våldsamma kontroverser med de gamla populisterna i Irkutsk, där jag hade bott i några veckor, om Machajskijs tre uppsatser och så vidare. Lenin visste hur man skulle lyssna.
"Och hur gick det för dig i teoretiska frågor?"
Jag berättade att vår grupp hade studerat hans bok, "Kapitalismens utveckling i Ryssland", i deportationslägret i Moskva, och hur vi under landsförvisningen hade arbetat med Marx' "Kapitalet", men hade stannat efter andra bandet. Vi hade ivrigt studerat diskussionen mellan Bernstein och Kautsky, och läst ursprungskällorna. Bernstein hade inga anhängare bland oss. Vi hade varit mycket imponerade av Bogdanovs bok om filosofi, som kombinerade marxismen med Machs och Avenarius' kunskapsteori. På den här tiden tyckte Lenin också att Bogdanovs teorier var riktiga. "Jag är ingen filosof", sa han lite ängsligt, "men Plechanov fördömer Bogdanovs filosofi som en sorts förklädd idealism." Några år senare ägnade Lenin en stor bok åt en diskussion om Mach och Avenarius. Hans kritik av deras idéer var i grund och botten identisk med den kritik som Plechanov gav uttryck för.
Under vårt samtal nämnde jag att de landsförvisade i Sibirien hade varit mycket imponerade av den enorma mängd statistiska data som Lenin analyserade i sin bok om den ryska kapitalismen. "Tja, den skrevs inte i en handvändning, vet du", svarade han och verkade lite generad. Han var uppenbarligen mycket nöjd med att de yngre kamraterna uppskattade det oerhörda arbete som han hade lagt ner på sitt främsta ekonomiska verk. Vi diskuterade bara mitt framtida arbete på ett mycket allmänt plan. Vi utgick från att jag skulle stanna utomlands ett tag, bekanta mig med den senaste litteraturen, se mig omkring, och så skulle vi diskutera resten senare. Hursomhelst tänkte jag så småningom återvända illegalt till Ryssland och arbeta revolutionärt.
Nadezjda Konstantinovna tog med mig till ett hus några kvarter bort där Vera Zasulitj, Martov och Blumenfeld, som tryckte Iskra, bodde och där det fanns ett rum åt mig. På engelskt manér låg rummen ovanpå varann, och inte på samma våning som i Ryssland: i rummet längst ner bodde hyresvärdinnan, och hyresgästerna hade rummen ovanpå varandra. Det fanns också ett gemensamt rum där vi drack kaffe, rökte och kastade oss in i oändliga diskussioner. Främst tack vare Zasulitj, men inte utan hjälp från Martov, befann sig detta rum ständigt i fullständig oordning. Efter sitt första besök i rummet kallade Plechanov det för en "håla".
Det var inledningen på min kortvariga vistelse i London. Jag började studera tidigare nummer av Iskra och tidskriften Zarja, som gavs ut av samma redaktion. Det var lysande skrifter som kombinerade ett vetenskapligt djup med revolutionär lidelse. Jag blev faktiskt förälskad i Iskra och skämdes så över min okunnighet att jag ansträngde mig av alla krafter för att övervinna den. Inom kort började jag skriva för Iskra. Till en början bara korta notiser, men senare politiska artiklar och till och med ledare.
Jag höll också en offentlig föreläsning i Whitechapel, och hade en dust med de ryska emigranternas ålderman Tjajkovskij och även den till åren komna anarkisten Tjerkezov. Jag var ärligt förbluffad över vilka barnsliga argument dessa värdiga äldre herrar försökte använda för att krossa marxismen. Jag minns att det kändes som om jag gick på moln när jag återvände hem. Vid mina kontakter med Whitechapel, och överhuvudtaget vid kontakterna med omvärlden, utgjordes min mellanhand av en gammal London-bo, Alexejev, en marxistisk emigrant som hade nära band till Iskras redaktörer. Han gjorde mig förtrogen med det engelska livets hemligheter, och var överhuvudtaget min informationskälla när det gällde alla möjliga saker. Alexejev talade med stor respekt om Lenin. "Jag tror", sa han till mig en gång, "att Lenin är viktigare för revolutionen än Plechanov." Jag nämnde givetvis aldrig detta för Lenin, men däremot för Martov. Han kommenterade det aldrig.
En söndag for jag tillsammans med Lenin och Krupskaja till ett socialdemokratiskt möte i en kyrka, där talen omväxlade med psalmsång. Huvudtalare var en sättare som just hade återvänt från Australien. Han talade om den socialistiska revolutionen. Sedan reste sig alla och sjöng: "Allsmäktige Gud, låt det inte bli några fler kungar eller rika män!" Jag kunde knappt tro mina ögon eller öron. När vi kom ut från kyrkan, sa Lenin: "Det finns många revolutionära och socialistiska element inom det engelska proletariatet, men de är förvirrade av konservatism, religion och fördomar, och kan av någon anledning inte bryta fram till ytan och ena sig."
Efter att besökt den socialdemokratiska kyrkan åt vi middag i ett litet kök i en tvårumslägenhet. Mina vänner skämtade som vanligt om hur jag skulle hitta hem. Jag hade väldigt svårt att hitta på gatorna, och med min vanliga förkärlek för systematiskt tänkande kallade jag denna brist för "en topologisk utvecklingsstörning". Senare blev jag bättre på det, men först efter betydande ansträngningar.
De blygsamma engelska kunskaper som jag hade skaffat mig i fängelset blev inte särskilt mycket bättre av min vistelse i London. Jag var alltför indragen i ryska angelägenheter. Den brittiska marxismen var ointressant. Socialdemokratins intellektuella centrum befann sig på den här tiden i Tyskland, och vi följde med spänd uppmärksamhet den pågående kampen mellan de "ortodoxa" marxisterna och "revisionisterna"
I London, liksom senare i Genève, träffade jag Zasulitj och Martov mycket oftare än Lenin. Eftersom vi bodde i samma hus i London, och åt på samma restaurang i Genève, träffade jag Martov och Zasulitj flera gånger varje dag medan Lenin levde ett familjeliv. Frånsett de officiella mötena var varje träff med honom en mindre händelse. De bohemiska vanor och smak som betydde så mycket för Martov var helt främmande för Lenin. Han visste att även om tiden var relativ, så var det den dyraste av alla gåvor. Han tillbringade en hel del tid på British Museum, där han genomförde sina teoretiska studier och oftast skrev sina tidningsartiklar. Med hans hjälp fick även jag tillgång till denna helgedom. Jag var omättlig och proppade i mig det överflöd av böcker som fanns där. Men jag tvingades ganska snart resa iväg till kontinenten.
Efter mitt offentliga "prov"uppträdande i Whitechapel, skickades jag på en föreläsningsturné till Bryssel, Liège och Paris. Min föreläsning var ett försvar av den historiska materialismen mot den så kallade "ryska subjektiva skolan". Lenin var mycket intresserad av mitt ämne. Jag lät honom titta på min detaljerade sammanfattning, och han gav mig rådet att omarbeta föreläsningen så att den kunde publiceras som artikel i nästa nummer av Zarja. Men jag hade inte modet att uppträda jämsides med Plechanov och de andra med en rent teoretisk uppsats.
I Paris fick jag telegram om att komma till London. De planerade att smuggla mig till Ryssland igen, eftersom rapporterna därifrån klagade på omfattande arresteringar och brist på folk och krävde att jag skulle återvända. Men jag hade knappt hunnit komma till London förrän planerna ändrades. Deutsch, som bodde i London och var mycket vänlig mot mig, berättade efteråt att han hade tagit parti för mig och hade krävt att "ynglingen" (det var det enda han kallade mig) behövde stanna kvar utomlands för att förbättra sin skolning, och att Lenin hade hållit med honom. Utsikten att få arbeta i Iskras organisation i Ryssland var frestande, men jag var ändå glad att få stanna kvar utomlands lite längre.
Jag återvände till Paris, där den ryska kolonin till skillnad från London var mycket stor. De revolutionära partierna kämpade hårt för att vinna över studentmassorna. Här är ett utdrag ur N I Sedovas minnen från denna period:
Hösten 1902 kännetecknades av talrika föreläsningar i den ryska kolonin i Paris. Iskras grupp, som jag tillhörde, fick höra först Martov och sedan Lenin. Det utkämpades ett krig mot "ekonomisterna" och socialistrevolutionärerna. I vår grupp talade man om att det hade anlänt en ung kamrat som hade flytt från Sibirien. Han besökte E M Alexandrova, en tidigare narodovoltzi som hade anslut sig till Iskra. Vi ur den yngre generationen tyckte om Jekaterina Michajlovna, lyssnade med stort intresse på hennes tal och stod under hennes inflytande. När Iskras unga medarbetare kom till Paris befallde Jekaterina Michajlovna mig att ta reda på om det fanns ett ledigt rum i närheten. Det råkade finnas ett i det hus jag bodde i. Hyran var 12 franc i månaden, men rummet var litet, mörkt och trångt, som en fängelsecell. När jag beskrev rummet för henne, avbröt Jekaterina Michajlovna mig: "Det räcker - det duger. Låt honom ta det."
Efter att den unga kamraten (vars namn vi inte fick reda på ) hade installerat sig på rummet, frågade Jekaterina Michajlovna mig: "Förbereder han sin föreläsning?"
"Jag vet inte, jag antar det", svarade jag. "Igår kväll när jag kom upp för trapporna hörde jag honom vissla på sitt rum."
"Säg till honom att arbeta hårt och inte vissla." Hon var mycket angelägen om att "han" skulle lyckas. Men hennes oro var obefogad. Föreläsningen gick mycket bra och kolonin var överförtjust, eftersom Iskras unga anhängare överträffade alla förväntningar.
Jag var mycket mer intresserad av att lära känna Paris än vad jag hade varit när det gällde London. Det berodde på N I Sedovas påverkan. Jag var född och uppvuxen på landet, men det var i Paris jag började nalkas naturen. Och det var också där jag ställdes ansikte mot ansikte med verklig konst. Det var med svårighet jag lärde mig att uppskatta konsten, liksom naturen. I en av Sedovas senare noteringar står det: "Han uttryckte sitt allmänna intryck av Paris så här: 'Liknar Odessa, men Odessa är bättre'. Denna befängda slutsats kan förklaras av det faktum att L D var helt uppslukad av det politiska livet, och såg andra saker först om de tvingade sig på honom. Han reagerade som om det var ett irritationsmoment, något oundvikligt. Jag höll inte med om hans bedömning av Paris, och retade honom lite för det."
Ja, så var det. Jag närmade mig detta världscentrum med en envis och avog inställning. Till en början "förnekade" jag Paris, och försökte till och med ignorera den. Strängt taget var jag en barbar som kämpade för min överlevnad. Jag kände att jag skulle bli tvungen att lägga ner massor av själslig energi för att komma nära Paris och helt förstå det. Men jag hade min egen revolutionära värld, som var ytterst krävande och inte accepterade några andra intressen. Med svårighet och gradvis närmade jag mig konsten. Jag spjärnade emot Louvren, Luxemburgträdgårdarna och utställningarna. Jag tyckte att Rubens var alltför välfödd och självgod, Puvis de Chavannes alltför asketisk och urblekt, Carrières porträtt retade mig med sin dunkla tvetydighet. Samma sak gällde skulpturerna och arkitekturen. I själva verket stretade jag emot konsten på samma sätt som jag tidigare i livet hade spjärnat mot revolutionen och senare marxismen, precis som jag under flera år gjorde motstånd mot Lenin och hans metoder. 1905 års revolution skulle snart avbryta mitt umgänge med Europa och dess kultur. Det var först under min andra landsförvisning från Ryssland som jag kom närmare konsten - såg saker, läste och till och med skrev en del om den. Men jag kom aldrig längre än till den rena konstälskarens stadium.
I Paris hörde jag Jaurès tala. Det var under Waldeck-Rousseaus tid som regeringschef, med Millerand som postminister och general Galiffet som krigsminister. Jag deltog i guesdisternas gatudemonstrationer och ropade ihärdigt tillsamman med alla andra diverse otrevliga saker mot Millerand. Jaurès gjorde inget vidare intryck på mig. Jag kände alltför tydligt att han var en fiende. Först flera år senare lärde jag mig uppskatta denna storartade person, även om min inställning till jaurèsismen förblev lika fientlig.
Efter påtryckningar från de marxistiska studenterna gick Lenin med på att hålla tre föreläsningar om bondefrågan på högskolan i Paris som hade organiserats av ryska professorer som hade kastats ut från de ryska universiteten. De liberala professorerna bad den oönskade föreläsaren att så långt det var möjligt undvika polemik. Men Lenin gav inga löften om det, och inledde sin första föreläsning med att säga att marxismen är en revolutionär teori, och därmed i grund och botten polemisk. Jag minns att Vladimir Iljitj var väldigt nervös inför sin första föreläsning, men så fort han kom upp i talarstolen blev han herre över sig själv, åtminstone utåt sett. Professor Gambarov hade kommit för att lyssna på honom, och uttryckte sin uppfattning till Deutsch med följande ord: "En perfekt professor." Han tyckte uppenbarligen att det var det högsta beröm han kunde ge.
Vid ett tillfälle beslutade vi oss för att ta med Lenin på operan. Sedova fick ta hand om alla arrangemang. Lenin gick till Opéra Comique med samma portfölj som han hade med sig på sina föreläsningar. Vi satt tillsammans på översta balkongen. Utöver Lenin, Sedova och jag tror jag att sällskapet också innefattade Martov. I mitt sinne är detta besök på operan alltid förbundet med ett minne som inte har det minsta med musik att göra. Lenin hade köpt sig ett par skor i Paris som visade sig vara alldeles för små. Av en slump behövde jag just då ett par nya skor. Jag fick Lenins skor, och till en början tyckte jag att de passade perfekt. Men på teatern började jag få ont. På vägen hem led jag svåra kval, och Lenin retade mig ännu mer skoningslöst eftersom han under flera timmar hade genomlidit samma sak i samma skor.
Från Paris reste jag ut på en föreläsningsturné till ryska studentkolonier i Bryssel, Liège, Schweiz och några tyska städer. I Heidelberg lyssnade jag till Kuno Fischer, men hans kantianska teorier lockade mig inte. Den normativa filosofin var helt främmande för mig. Hur kunde man föredra torrt hö när det fanns mjukt, saftigt gräs intill? Heidelberg sades vara centrum för den filosofiska idealismen bland ryska studenter. En av dem var Avksentjev, framtida inrikesminister i Kerenskijs regering. Jag tog mer än en dust under mitt entusiastiska försvar av den materialistiska dialektiken.
När Lenin reste utomlands 30 år gammal, var han redan fullt utvecklad. Han hade en ledande ställning inom studentkretsar och bland socialdemokratiska grupper i Ryssland och exilgrupperna utomlands. Han kunde inte undgå att märka sin makt, om inte annat bara därför att den var så uppenbar för alla han träffade eller arbetade med. När han lämnade Ryssland var han redan fullt teoretiskt utvecklad och hade stora revolutionära erfarenheter. Utomlands väntade hans medarbetare i "Gruppen för arbetets frigörelse" på honom. Främst bland dem befann sig Plechanov, en lysande uttolkare av marxismen, lärare för flera generationer, teoretiker, politiker, politisk skribent och talare, med europeisk ryktbarhet och kontakter. Jämte Plechanov fanns två andra framstående auktoriteter, Zasulitj och Axelrod. Det var inte bara hennes hjältemodiga förflutna som hade fått Vera Zasulitj att hamna i främsta ledet: hon hade ett ytterst skarpt intellekt, omfattande, främst historiska, bakgrundskunskaper och en sällsynt psykologisk förståelse. Det var via Zasulitj som "Gruppen" på sin tid kom i kontakt med den gamle Engels.
Till skillnad från Plechanov och Zasulitj, som låg närmare den latinska socialismen, företrädde Axelrod den tyska socialdemokratins teorier och erfarenheter i "Gruppen". Under denna period var Plechanov redan på nedåtgående. Hans styrka undergrävdes av det som stärkte Lenin - att revolutionen närmade sig. Plechanovs hela verksamhet ägde rum under de förberedande, teoretiska dagarna. Han var en marxistisk propagandist och ledande polemiker, men inte någon revolutionär proletär politiker. Ju närmare revolutionens skugga kom, ju mer uppenbart blev det att Plechanov tappade mark. Han kunde inte undgå att se det själv, och det var därför han var så irriterad på de yngre partmedlemmarna.
Lenin var politisk ledare för Iskra, men Martov var den litterära kraften. Han skrev lika lätt och flytande som han talade. Martov arbetade sida vid sida med Lenin, sin närmaste vapenbroder, men det fick honom redan att känna sig lite obekväm. De tilltalade varandra fortfarande med "du", men det hade börjat smyga sig in en viss kyla i deras ömsesidiga förhållanden. Martov levde mycket mera i nuet, i de aktuella händelserna, i sitt pågående litterära arbete, i de politiska dagsfrågorna, i nyheterna och samtalen. Lenin, å andra sidan, var visserligen fast rotad i nuet, men försökte alltid se in i framtiden. Martov utvecklade oräkneliga och ofta geniala gissningar, hypoteser och förslag som till och med han själv genast glömde bort, medan Lenin väntade tills han behövde dem. Martovs teorier var så komplicerade och spetsfundiga att de ibland fick Lenin att oroligt skaka på huvudet. De olika politiska linjerna hade inte tagit form ännu, de hade faktiskt inte ens börjat göra sig påminda. I och med splittringen vid den Andra kongressen delades Iskras anhängare i två grupper, de "hårda" och de "mjuka". Till en början var dessa namn mycket i ropet. Trots att det egentligen inte fanns några tydliga skillnader, antydde de att det fanns olika ståndpunkter, olika beslutsamhet och beredskap att fortsätta linan ut.
Man kan säga att Lenin redan före splittringen, redan före kongressen, var "hård" medan Martov var "mjuk". Och båda två visste om det. Lenin kunde titta på Martov, som han högaktade, på ett kritiskt och nästan misstänksamt sätt, varvid Martov, som kände Lenins blick, tittade ner och nervöst rörde på axlarna. När de träffades eller samtalade efter kongressen fanns det, åtminstone de gånger jag var närvarande, inga vänliga tonfall eller lustigheter. Lenin tittade förbi Martov när han talade, och Martovs ögon blev glansiga bakom hans hängande och inte helt rena pincené. När Lenin talade med mig om Martov fanns det en speciell ton i hans röst: "Vem sa det? Julius?" - och namnet Julius uttalades på ett speciellt sätt, med en lätt betoning, som en varning: "En bra man, det är inte frågan om det, till och med utomordentlig, men alldeles för mjuk." Samtidigt hamnade Martov under Vera Ivanovna Zasulitjs inflytande, som drog honom från Lenin, inte så mycket politiskt som psykologiskt.
Lenin samlade förbindelserna till Ryssland i sina händer. Redaktionssekreterare var hans fru, Nadezjda Konstantinovna Krupskaja. Hon stod i själva centrum för det organisatoriska arbetet. Hon tog emot kamraterna som anlände, gav dem instruktioner när de reste, upprättade förbindelser, hade hand om hemliga adresser, skrev brev och krypterade och dekrypterade brevväxlingen. Det fanns alltid en doft av bränt papper från de hemliga brev hon värmde över elden för att läsa. Hon klagade ofta, på sitt försiktigt envisa sätt, att inte folk skrev tillräckligt, eller att de hade blandat ihop koderna, eller skrev med kemiskt bläck så att den ena raden gick över den andra, och så vidare.
I det dagliga politiska organisationsarbetet försökte Lenin stå så självständig som möjligt från de gamla medlemmarna, och i synnerhet Plechanov, som han hade haft många bittra strider med, speciellt i samband med utarbetandet av partiprogrammet. Lenins ursprungliga förslag var ett motförslag till Plechanovs förslag, och den senare gav ett ytterst negativt omdöme om Lenins förslag, på det skämtsamma och överlägsna sätt som var så typiskt för Georgij Valentinovitj vid sådana tillfällen. Men Lenin lät sig naturligtvis inte förvirras eller avskräckas av sådana metoder. Kampen fick en mycket dramatisk utveckling. Zasulitj och Martov fungerade som mellanhänder, den förra å Plechanovs vägnar, den senare å Lenins. Båda var ytterst försonliga, och dessutom var de vänner. Enligt sin egen redogörelse, sa Vera Ivanovna en gång till Lenin: "George [Plechanov] är som en hund - han skakar saker och ting ett tag, och släpper det sedan. Du däremot är som en bulldog - du tar ett dödsgrepp." När hon senare upprepade detta samtal för mig, tillade Vera Ivanovna: "Det tilltalade Lenin väldigt mycket - 'ett dödsgrepp' upprepade han, uppenbart förtjust." När hon sa detta härmade hon på ett vänligt sätt Lenins tonfall och uttal. (Han hade svårt att uttala "r" tydligt.)
Alla dessa motsättningar uppstod innan jag anlände från Ryssland. Jag anade aldrig att de fanns. Inte heller kände jag till att förhållandena mellan Iskras redaktörer försämrades ännu mer av min ankomst. Fyra månader efter att jag hade anlänt skrev Lenin till Plechanov:
2 mars 1903, Paris
Jag föreslår alla medlemmar i redaktionen att de väljer in "Pero" som medlem i redaktionen på samma grundval som övriga medlemmar. Jag tror att invalet inte bara kräver en majoritet, utan ett enhälligt beslut. Vi är i mycket stort behov av en sjunde medlem, både för att underlätta omröstningar (sex är en jämn siffra) och för att stärka oss. "Pero" har bidragit till varje nummer under flera månader nu. Oftast arbetar han mycket energiskt för Iskra. Han håller föreläsningar (och mycket framgångsrikt). Han kommer inte bara att fylla en plats utan är också helt nödvändig till artikelavdelningen och notisavdelningen. Han är otvivelaktigt en person med ovanlig begåvning, är övertygad och energisk, och kommer att gå mycket långt. Han kommer dessutom att kunna göra stor nytta i frågan om översättningar och folklig litteratur. Möjliga invändningar: (1) Hans ungdom; (2) att han kanske reser till Ryssland inom kort; (3) hans penna [pero], denna gång utan citationstecken, tenderar att vara överdrivet kulturell och kan vara en smula överlastad, etc.
Punkt (1) "Pero" föreslås inte få någon självständig post, utan bara som medlem i redaktionen. Där kommer han att kunna skaffa sig erfarenhet. Han ger onekligen en "känsla" av att vara en partiman, en man för fraktionen, och kunskap och erfarenhet är en fråga om tid. Det är nödvändigt att välja in honom för att binda honom till oss och uppmuntra honom.
Punkt (2) Om "Pero" kommer i nära kontakt med allt vårt arbete, kommer han troligen inte att resa så snart. Om han verkligen reser, så kommer hans organiserade förbindelser med redaktionen och att han arbetar under dess ledning, inte att innebära ett minus utan ett oerhört plus.
Punkt (3) Bristerna vad gäller stilen är oviktiga. Han kommer att växa från dem. För närvarande accepterar han "rättelser" i tysthet (och inte särskilt gärna). I redaktionen kommer det att bli diskussioner, omröstningar, och "instruktionerna" kommer att få en mer definitiv och bindande natur.
Sammanfattningsvis föreslår jag: (1) att alla sex medlemmar i redaktionen röstar för att välja in "Pero"; (2) att, om han blir godtagen, vi definitivt slår fast relationerna mellan redaktörerna, omröstningsreglerna, och utarbetar exakt hur de ska se ut. Detta är nödvändigt för oss själva, såväl som kongressen.
P.S. Jag anser att det vore ytterst olämpligt och känsligt att skjuta upp invalet, eftersom det har klargjorts för mig att "Pero" är mycket irriterad - även om han inte visar det öppet - över att fortfarande hänga i luften, och att han känner sig behandlad som en "yngling". Om vi inte accepterar "Pero" med en gång, och han reser till Ryssland om säg en månad, så är jag övertygad om att han kommer att tolka det som att vi är direkt ovilliga att acceptera honom i redaktionen. Han kommer att slinka iväg och det vore ytterst ovälkommet. (Lenin, Collected Works, bd 43, s 110-12.)
Jag citerar detta brev, som jag återfann alldeles nyligen, nästan i sin helhet (och utelämnar bara tekniska detaljer) eftersom det är helt typiskt för situationen inom redaktionen, typiskt för Lenin själv och för hans inställning till mig. Som jag redan har sagt, var jag fullständigt omedveten om den kamp som pågick bakom scenen angående att jag skulle tas med i redaktionen. Lenins tanke att jag var "mycket irriterad" över att inte bli antagen till redaktionen stämmer inte, och kännetecknar inte på något sätt min sinnesstämning. I själva verket föll det mig aldrig in. Min hållning gentemot redaktionen var som en elev till sina lärare. Jag var bara 23 år gammal. De yngsta av redaktörerna var Martov, som var sju år äldre än jag, och Lenin själv som var 10 år äldre. Jag var mycket nöjd över det öde som hade fört mig så nära denna utomordentliga grupp av människor. Jag kunde lära mig massor av dem, och det gjorde jag också, ytterst ivrigt.
Varifrån fick Lenin idén att jag var irriterad? Jag tror att det bara var ett taktiskt trick. Hela brevet är genomsyrat av en önskan att bevisa, övertyga och få som han ville. Lenin försökte medvetet skrämma de andra redaktörerna med min påstådda irritation och möjliga brytning med Iskra. Han använde det bara som ytterligare ett argument och ingenting annat. Samma sak gäller hans argument om att jag kallades för "yngling". Det var så den gamle Deutsch oftast tilltalade mig, men ingen annan. Och Deutsch, som aldrig hade och aldrig kunde få något politiskt inflytande över mig, var jag bara knuten till av äkta vänskap. Lenin använde bara argumentet för att slå fast hos de äldre att man måste räkna med mig som en politiskt mogen person.
10 dagar efter att Lenin hade skickat sitt brev skrev Martov till Axelrod:
10 mars 1903. London
Vladimir Iljitj har föreslagit att vi ska ta med "Pero", som du känner, i redaktionen med fullständiga rättigheter. Hans litterära arbete visar otvivelaktig talang, han är helt "vår" i sitt tänkande, han har fullkomligt identifierat sig med Iskras intressen, och tack vare sin alldeles särskilda vältalighet har han ett avsevärt inflytande här utomlands. Han talar magnifikt, han skulle inte kunna göra det bättre. Det har både jag och Vladimir Iljitj haft tillfälle att övertyga oss om. Han har kunskaper och arbetar hårt för att öka dem. Jag skriver oreserverat under på Vladimir Iljitjs förslag.
I detta brev visar sig Martov bara som ett sant eko av Lenin. Men han upprepar inte argumentet om att jag var irriterad. Jag bodde i samma hus som Martov. Han hade observerat mig alltför nära för att misstänka någon otålig önskan från min sida att komma med i redaktionen.
Varför var Lenin så angelägen om att jag skulle komma med i redaktionen? Han ville skaffa sig en stabil majoritet. I flera viktiga frågor var redaktörerna uppdelade i två lika stora grupper: de äldre (Plechanov, Zasulitj, Axelrod) och den yngre generationen (Lenin, Martov, Potresov). Lenin var övertygad om att jag i de viktigaste frågorna skulle vara med honom. När det vid ett tillfälle var nödvändigt att gå mot Plechanov, så tog Lenin mig åt sidan och sa skämtsamt: "Låt Martov tala. Han kommer att släta över det hela, medan du kommer att säga din mening rakt ut." När han såg förvåningen i mitt ansikte tillade han genast: "Själv föredrar jag att tala rent ut, men när det gäller Plechanov vore det bättre att släta över denna gång."
Lenin förslag att jag skulle tas med i redaktionen föll på Plechanovs motstånd. Vad värre är: detta förslag blev den främsta orsaken till Plechanovs ytterst fientliga inställning till mig, eftersom han gissade sig till att Lenin försökte få en stabil majoritet mot honom. Frågan om att organisera om redaktionen sköts upp till kongressen. Men redaktionen beslutade sig för att, utan att invänta kongressen, inbjuda mig till redaktionsmötena med rådgivande status. Plechanov gick bestämt mot även det. Men Vera Ivanovna sa till honom, "Jag tar med honom oavsett vad du säger." Och hon "tog" faktiskt "med" mig till nästa möte. Eftersom jag inte kände till vad som hade ägt rum bakom scenen blev jag alldeles förvirrad av Georgij Valentinovitjs utstuderade kyla när han hälsade på mig, något som han var mästare på. Plechanovs motvilja mot mig varade länge, den försvann i själva verket aldrig. I ett brev till Axelrod från april 1904 talade Martov om "hans [Plechanovs] personliga hat mot nämnda person [jag] - ett hat som är förnedrande för honom och ovärdigt."
Hänvisningen i Lenins brev till min litterära stil på den tiden är intressant. Den stämmer i båda avseenden, det vill säga min benägenhet att skriva en smula överlastat, och även min obenägenhet att acceptera rättelser. På den här tiden hade jag bara hållit på att skriva i två år, och frågan om stil var viktig och hade en särskild plats hos mig. Jag hade just börjat uppskatta ordens smak. Precis som barn gnider sitt tandkött när de håller på att få tänder, ibland med helt olämpliga föremål, så jagade jag ord, formuleringar eller bilder under min litterära tandsprickning. Först med tiden kom jag att rensa ut min stil. Och eftersom kampen att hitta en form varken var en slump eller något utifrån kommande, utan en återspegling av min intellektuella utveckling, så är det inte att undra på att jag, trots min respekt för redaktörerna, instinktivt försvarade min pågående utveckling som författare mot ett intrång från personer som redan var mogna men annorlunda skapade.
Samtidigt närmade sig kongressen, och slutligen beslutade man att förflytta redaktionen till Genève i Schweiz, där det var billigare att leva och lättare att komma i kontakt med Ryssland. Lenin gick med på det med tungt hjärta. "I Genève hamnade vi i två små vindsrum", skriver Sedova. "L D var helt upptagen med arbetet inför kongressen, medan jag gjorde mig redo för att återvända till Ryssland för partiarbete." De första kongressdelegaterna började anlända och det hölls ständiga konferenser. Förberedelsearbetet leddes utan tvekan av Lenin, även om det inte alltid var uppenbart. En del delegater anlände med tvivel eller yrkanden. Förberedelserna tog mycket tid. En hel del tid lades ner på att överväga de föreslagna stadgarna, eftersom en viktig punkt i organisationsförslaget var förhållandet mellan centralorganet (Iskra) och centralkommittén som skulle verka i Ryssland. Jag anlände utomlands i tron att redaktionen skulle underordnas centralkommittén. Det var den dominerande uppfattningen bland majoriteten av Iskras anhängare.
"Det går inte", invände Lenin. "Styrkeförhållandena är annorlunda. Hur skulle de kunna styra oss från Ryssland? Nej, det går inte. Vi är det stabila centrum, vi har starkare idéer, och vi måste vägleda härifrån."
"Så det kommer att innebära redaktionens fullkomliga diktatur?", frågade jag.
"Tja, vad är det för fel med det?", replikerade Lenin. "I det nuvarande läget måste det bli så."
Lenins organisationsförslag gav upphov till vissa tvivel hos mig. Men inget var mig mer främmande än tanken att kongressen skulle spricka på just dessa frågor.
Jag utsågs till delegat för det sibiriska förbundet, som jag hade haft nära band till under min landsförvisning. För att undvika spioner inledde jag inte resan från Genève, utan från den närbelägna lilla stationen i Nion där expresståget bara stannade till en halv minut. Jag reste tillsammans med delegaten från Tula, Lenins yngre bror dr Uljanov. Som goda ryska landsbygdsbor väntade vi på tåget på fel sida av spåret, och när expresståget kom in fick vi rusa över buffertarna för att komma till vår vagn. Innan vi hann klättra in startade tåget. Stationsmästaren såg två passagerare mellan buffertarna, blåste i visselpipan och tåget stannade. Så fort vi hade blivit ledsagade till vår vagn berättade konduktören att det var första gången han hade sett så idiotiska personer, och att vi var tvungna att betala 50 franc för att ha stoppat tåget. Vi i vår tur sa till honom att vi inte förstod ett ord franska. Det var egentligen inte helt sant, men det passade våra syften. Efter att ha skrikit mot oss i ytterligare tre minuter lämnade den fete schweizaren oss ifred, vilket var det klokaste eftersom vi inte hade 50 franc. Senare, när han kontrollerade biljetterna, luftade han sitt förakt inför resten av vagnen mot de två resenärerna som hade plockats av buffertarna. Den stackaren visste inte att vi var på väg för att skapa ett parti.
Kongressen inleddes i Bryssel i arbetarkooperativets högkvarter i Folkets hus. Vi hade tilldelats en lagerlokal för vårt arbete som var tillräckligt skyddad från främmande ögon, och den var full av halmbalar. På grund av det blev vi hela tiden angripna av stora mängder loppor. Vi kallade dem "Anseles armé",[35] som mobiliserades inför angreppet på det borgerliga samhället. Mötena var faktiskt en ren tortyr. Ännu värre var att delegaterna, ända från första dagen, hela tiden var förföljda.
Jag reste på ett pass utställt på Samokovlijev, en bulgar som jag inte kände till någonting om. En kväll den andra veckan kom jag ut från en liten restaurang, "Gyllene fasanen" tillsammans med Zasulitj. En delegat från Odessa, Z, korsade vår väg, och utan att titta på oss väste han mellan tänderna: "Det är en detektiv bakom er. Dela upp er, så kommer han att följa efter mannen." Z var expert på detektiver och hade ett öga som var lika exakt som ett astronomiskt instrument. Han bodde nära "Fasanen", högst upp, och använde sitt fönster som observationstorn.
Jag sa omedelbart adjö till Zasulitj, och fortsatte rakt fram. Jag hade mitt bulgariska pass och fem franc i fickan. Snoken, en lång och slank flamländare med en näsa som en anknäbb, följde efter mig. Det var efter midnatt och det fanns inte en själ ute. Jag vände mig snabbt.
"M'sieu, vad heter den här gatan?" Flamländaren såg rädd ut, och tryckte sig mot väggen.
"Je ne sais pas." Utan tvekan förväntade han sig ett revolverskott. Jag gick vidare längs boulevarden. En klocka slog ett. Vid den första sidogatan svängde jag och sprang för allt vad jag var värd med flamländaren efter mig. Så där var vi, två främlingar som jagade efter varann på Bryssels gator efter midnatt. Än idag kan jag höra klappret från våra fötter. När jag hade sprungit runt kvarteret kom jag tillbaka till boulevarden igen, tillsammans med flamländaren. Vi var båda två trötta och ursinniga. Vi fortsatte att gå. Vi gick förbi några stillastående taxibilar. Det var meningslöst att ta någon av dem, eftersom detektiven hade följt efter i en annan. Vi fortsatte att gå. Den oändliga boulevarden verkade närma sig något som såg ut som ett slut, och vi var på väg ut ur staden. Jag såg en ensam taxibil nära en nattöppen bar. Med ett snabbt ryck var jag inne i taxibilen.
"Kör, jag har bråttom!"
"Vart vill du åka?" Detektiven lyssnade ivrigt. Jag gav namnet på en park några minuters promenad från där jag bodde.
"Hundra sous."
"Kör!"
Chauffören gav full gas. Detektiven rusade in på baren och kom ut med en servitör, och pekade mot sin försvinnande fiende.
En halvtimme senare befann jag mig på mitt rum. Så fort jag tände ljuset såg jag ett brev på toalettbordet, adresserat till mig under mitt bulgariska namn. Vem kunde ha skrivit till mig här? Det visade sig vara en inbjudan till "Sieur Samokovlijev" att nästa morgon klockan tio komma med sitt pass till polisstationen. Så en annan detektiv måste ha spårat mig dit dagen innan, och hela den nattliga jakten på boulevarden var bara en liten ointressant övning för båda parter. Liknande inbjudningar gavs även till de andra delegaterna denna kväll. De som besökte polisen beordrades att lämna Belgien inom 24 timmar. Jag gick inte till polisstationen utan reste helt enkelt till London, dit kongressen flyttades.
Chefen för den ryska hemliga polisen i Berlin, en man vid namn Harting, rapporterade efteråt till polisdepartementet att "polisen i Bryssel blev överraskade av att se en sådan tillströmning av utlänningar, och misstänkte 10 personer för en anarkistisk sammansvärjning." I själva verket blev polisen i Bryssel överraskade av Harting själv. Hans verkliga namn var Hekkelmann, en bombkastande agent provocateur som på grund av ohörsamhet hade dömts till straffarbete av en fransk domstol, och senare blev general i tsarens hemliga polis och under falskt namn blev riddare i franska Hederslegionen. Harting fick i sin tur informationen från en annan polisagent, dr Zjitomirskij, som från Berlin hade tagit en aktiv del i organiseringen av kongressen. Men allt detta kom fram först flera år senare. Det verkade som om tsarismen höll i alla trådarna. Och ändå skulle inte ens det rädda den.
Allteftersom kongressen fortsatte kom meningsskiljaktigheterna mellan Iskras mest framträdande anhängare till ett avgörande. Skiljelinjen mellan "hårda" och "mjuka" var uppenbar. Till en början koncentrerades motsättningarna till stadgarnas första paragraf: frågan om vem som skulle betraktas som medlem i partiet. Lenin insisterade på att partiet skulle vara detsamma som den underjordiska organisationen. Martov ville att även de som arbetade under ledning av den underjordiska organisationen skulle betraktas som medlemmar. Motsättningen hade ingen omedelbar praktisk betydelse, eftersom båda formuleringarna bara gav rösträtt åt medlemmarna i den underjordiska organisationen. Ändå var det otvetydigt att det fanns två olika strömningar. Lenin ville ha entydiga, alldeles definitiva förhållanden inom partiet. Martov lutade åt mer diffusa former. Medlemsgrupperingarna avgjorde kongressens hela fortsatta utveckling, och bland annat sammansättningen av partiets ledande centra.
Bakom scenen pågick en kamp för att få stöd från varje enskild delegat. Lenin missade inte ett tillfälle att vinna över mig till sin sida. Han, delegaten Krassikov och jag tog en lång promenad tillsammans, där de båda försökte övertyga mig om att Martov och jag inte kunde följa samma väg, eftersom Martov var "mjuk". Krassikovs beskrivning av de andra redaktörerna i Iskra var så bryska att de fick Lenin att rynka på näsan, medan de fick mig att rysa. Min inställning till Iskras redaktörer påverkades fortfarande av ungdomlig sentimentalitet.
Detta samtal stötte snarare bort mig än lockade mig. Skillnaderna var fortfarande vaga, alla famlade bara omkring och arbetade med ogripbara saker. Vi beslutade att hålla ett möte med erkända Iskra-män för att klara ut hela saken. Men till och med valet av ordförande blev svårt. "Jag föreslår att vi väljer din Benjamin", sa Deutsch i ett försök att hitta en utväg. Så jag blev tvungen att sitta som ordförande vid just det möte för Iskra-anhängare där den framtida splittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker först tog form. Allas nerver var spända till bristningsgränsen.
Lenin lämnade mötet och smällde igen dörren bakom sig. Det var den enda gången jag såg honom tappa självbehärskningen under hela den bittra kampen i partiet. Situationen blev ännu värre. Motsättningarna kom upp till ytan under själva kongressen. Lenin gjorde ytterligare ett försök att vinna över mig till den "hårda" fraktionen genom att skicka en kvinnlig delegat, Z, och hennes yngre bror, Dmitrij. Vårt samtal, som ägde rum i parken, varade i flera timmar. Sändebuden ville inte låta mig gå. "Vi har våra order", sa de, "att få med dig till varje pris." Slutligen vägrade jag blankt att följa med dem.
Splittringen kom oväntat för alla medlemmar vid kongressen. Lenin, som var allra mest aktiv under kampen, hade varken förutsett eller önskat den. Båda sidor kände sig ytterst illa berörda av händelseutvecklingen. Efter kongressen blev Lenin sjuk i någon nervåkomma i flera veckor. "L D skrev nästan dagligen från London", skriver Sedova i sina memoarer. "Hans brev uttryckte en allt större oro, och till sist kom ett brev som berättade om splittringen, och som förtvivlat sa att Iskra inte fanns längre, att den var död... Splittringen i Iskra gjorde oss fruktansvärt upprörda. Strax efter att L D återvände från kongressen reste jag till St Petersburg med rapporter om den skriven med mikroskopisk text på tunt papper, som hade stoppats innanför pärmen på Larousses franska ordbok."
Hur kom det sig att jag hamnade med de "mjuka" under kongressen? Bland Iskras redaktörer var jag mest bekant med Martov, Zasulitj och Axelrod. De hade otvivelaktigt inflytande över mig. Före kongressen fanns det olika åsiktsnyanser inom redaktionen, men inga skarpa motsättningar. Jag stod allra längst från Plechanov, som efter de första verkligt futtiga sammandrabbningarna hade fattat en intensiv motvilja mot mig. Lenins inställning till mig var undantagslöst vänlig. Men nu var det han som i mina ögon angrep redaktionen, ett organ som enligt min uppfattning var en enda enhet, och som bar det spännande namnet Iskra. Tanken på en splittring av redaktionen föreföll mig varken mer eller mindre än som ett helgerån.
Den revolutionära centralismen är en sträng, bindande och krävande princip. Den antar ofta formen av absolut skoningslöshet gentemot enskilda medlemmar, gentemot hela grupper av tidigare bundsförvanter. Det är talande att "oförsonlig" och "obeveklig" är bland Lenins favoritord. Bara en ytterst lidelsefull, revolutionär kamp för ett definitivt mål - en kamp som är helt fri från allt som är futtigt eller personligt - kan rättfärdiga denna personliga oförsonlighet. 1903 handlade hela frågan bara om att Lenin ville få bort Axelrod och Zasulitj från redaktionsstaben. Min inställning till dem var fylld av respekt, och det fanns även inslag av personlig tillgivenhet. Lenin hade också höga tankar om dem för vad de hade gjort tidigare. Men han ansåg att de var på väg att bli en framtida black om foten. Han drog därför slutsatsen att de måste avlägsnas från sina poster i ledningen. Jag kunde inte hålla med om det. Hela min varelse protesterade mot detta obarmhärtiga utestängande av de gamla när de äntligen stod på randen till ett organiserat parti. Det var min förtrytelse mot hans inställning som egentligen fick mig att skiljas från honom under den andra kongressen. Hans uppträdande föreföll mig oförlåtligt, både förfärligt och skändligt. Och ändå var det politiskt riktigt och nödvändigt, utifrån organisationens synvinkel. Brytningen med de gamla, som ännu bara var i sin linda, var hursomhelst oundviklig. Lenin förstod detta före alla andra. Han försökte behålla Plechanov genom att skilja honom från Zasulitj och Axelrod. Men som händelserna snart skulle visa var även det meningslöst.
Min brytning med Lenin skedde på något som kan se ut som "moraliska" eller till och med personliga grunder. Men det var bara på ytan. I grund och botten var splittringen av politisk karaktär, och yttrade sig bara på de organisatoriska metodernas område. Jag såg mig själv som centralist. Men det finns inget tvivel om att jag på den tiden inte helt och fullt insåg vilken sträng och tvingande centralism det revolutionära partiet behövde för att leda miljontals människor i krig mot den gamla samhällsordningen. Mina tidiga år tillbringade jag i en dyster atmosfär som berodde på att reaktionen fortsatte i Odessa fem år längre. Lenins ungdomsår daterade sig tillbaka till "Narodnaja Volja". De som kom några år efter mig växte upp i en omgivning som påverkades av det nya politiska uppsvinget. Vid tiden för Londonkongressen 1903 var revolutionen fortfarande till största delen ett abstrakt teoretiskt begrepp för mig. Jag kunde inte på egen hand inse att Lenins centralism var den logiska slutsatsen av en klar revolutionär princip. Och för mig har det alltid varit en tvingande intellektuell nödvändighet att förstå frågan på egen hand, och dra alla nödvändiga slutsatser.
Frånsett inverkan från principerna, som ännu så länge bara befann sig i begynnelsestadiet, så blev konflikten som flammade upp under kongressen så allvarlig därför att de äldre inte insåg Lenins kaliber och betydelse. Under och omedelbart efter kongressen var Axelrods och andra redaktionsmedlemmars indignation över Lenins uppträdande blandad med förvåning: "Hur vågade han göra det?"
"Var det så länge sedan han kom utomlands som elev och betedde sig som en elev?", argumenterade de äldre. "Varifrån fick han då detta överlägsna självförtroende? Varifrån fick han sitt mod?"
Men Lenin hade modet. Han behövde bara bli övertygad om att de äldre var oförmögna att ta den direkta ledningen över den proletära förtruppens kampvilliga organisation under revolutionen som uppenbarligen närmade sig. De äldre - och de var inte ensamma om det - gjorde en felaktig bedömning. Lenin var inte bara en framstående partiarbetare, utan också en ledare, en person vars hela organism hade föresatt sig att uppnå ett särskilt mål, och som efter att ha stått sida vid sida med de äldre slutligen hade insett att han själv var ledare och hade blivit övertygad om att han var starkare och mer nödvändiga än de. Bland de fortfarande diffusa uppfattningar som var vanliga i gruppen som upprätthöll Iskras fana, var Lenin den enda som slutgiltigt förutsåg "morgondagen" med alla dess hårda uppgifter, grymma konflikter och oräkneliga offer.
Lenin vann över Plechanov vid kongressen, men bara för en kort period. Samtidigt förlorade han Martov, en förlust som kom att bli för alltid. Uppenbarligen hade Plechanov något på känn under kongressen. Åtminstone sa han till Axelrod, när de diskuterade Lenin: "Av sådant stoff skapas personer som Robespierre." Plechanov spelade själv inte någon särskilt avundsvärd roll på kongressen. En enda gång såg och hörde jag Plechanov i hela sin kraft. Det var i kongressens programkommitté. Med ett klart, vetenskapligt exakt programförslag i åtanke, självsäker, säker på sina kunskaper och överlägsenhet, lyste Plechanov i egenskap av ordförande upp hela församlingen med sin personlighet, med en glad och ironisk glimt i ögonen, sin grånade mustasch pigg och på ända, med sina något teatraliska men livfulla och uttrycksfulla gester, som ett levande fyrverkeri av lärdom och klokhet.
Mensjevikernas[36] ledare Martov måste räknas till en av den revolutionära rörelsens mest tragiska personer. Martov var en begåvad skribent, genial politiker, och skarpsinnig tänkare som stod skyhögt över den intellektuella rörelse som han kom att bli ledare för. Men han tänkande saknade mod, hans insikter saknade viljestyrka. Det kunde inte kompenseras med hjälp av ren envishet. Martovs första reaktion på händelser uppvisade alltid en revolutionär tankeinriktning. Men hans tänkande saknade stöd från en levande vilja, och dog genast ner. Min vänskap med honom överlevde inte prövningarna från de första viktiga händelser som den annalkande revolutionen skyndade på.
Men oavsett vad jag kan säga om den andra kongressen, så var den en milstolpe i mitt liv, om bara på grund av att den skilde mig från Lenin under flera år. När jag nu tittar tillbaka på det förflutna, så är jag inte ledsen. Jag kom till Lenin för andra gången senare än många andra, men jag kom på mitt eget sätt, efter ha gått igenom och bedömt revolutionens, kontrarevolutionens och det imperialistiska krigets erfarenheter. Som ett resultat av det kom jag säkrare och mer allvarligt än de "elever" som - inte alltid vid rätt tidpunkt - upprepade lärarens ord och gester medan han levde, men som efter hans död visade sig vara bara hjälplösa epigoner och omedvetna verktyg i händerna på fientliga krafter.
Denna koppling till minoriteten från den andra kongressen blev kortvarig. Innan det hade gått särskilt många månader hade två strömningar uppstått inom minoriteten. Jag förespråkade att det skulle vidtagas åtgärder för att snarast möjligt få till stånd en förening med majoriteten, eftersom jag betraktade splittringen som ingenting annat än en ovanlig händelse. För andra var splittringen vid den andra kongressen början på en utveckling i riktning mot opportunism. Under hela 1904 diskuterade jag med mensjevikernas ledande grupp om politiska och organisatoriska frågor. Argumenten koncentrerade sig kring två frågor: inställningen till liberalismen och inställningen till bolsjevikerna. Jag var för ett kompromisslöst motstånd mot liberalernas försök att luta sig mot massorna, och därför krävde jag samtidigt alltmer bestämt att de två socialdemokratiska fraktionerna skulle enas.
I september sa jag formellt upp mitt medlemskap i minoriteten. Jag hade upphört att vara aktiv medlem i april samma år. Under denna period tillbringade jag några månader i München, avskild från de ryska emigrantkretsarna. På denna tid ansågs München vara den mest demokratiska och konstnärliga staden i Tyskland. Jag lärde känna den bayerska socialdemokratin ganska väl, liksom konstgallerierna i München och Simplicissimus' tecknare.
Redan vid tiden för partikongressen stod hela södra Ryssland mitt uppe i en stor strejk. Bondeoroligheter blev allt vanligare. Universiteten kokade. Under en kort period bromsades rörelsen av det rysk-japanska kriget, men tsarismens militära misslyckande gav genast en oerhörd skjuts åt revolutionen. Pressen blev allt modigare, terroristhandlingarna allt vanligare. Liberalerna började vakna och inledde en kampanj med politiska banketter. Revolutionens grundläggande frågor hamnade snabbt i förgrunden. I mina ögon började abstraktionerna anta en verklig samhällelig gestalt. Mensjevikerna, speciellt Zasulitj, satte stora förhoppningar till liberalerna.
Redan före kongressen, efter ett av redaktionens möten på café "Landolt", började Zasulitj, med den speciella, blygt envisa röst som hon alltid använde vid sådana tillfällen, klaga på att vi angrep liberalerna för mycket. Det var en öm punkt för henne.
"Se hur ivriga de är", sa hon och tittade förbi Lenin, trots att det egentligen var honom hon riktade sig mot. "Struve kräver att de ryska liberalerna inte ska förkasta socialismen, eftersom de i så fall hotas av samma öde som de tyska liberalerna. Han säger att de borde följa de franska radikala socialisternas exempel."
"Vi borde slå ännu mer mot dem", sa Lenin med ett glatt leende, som om han retade Vera Ivanovna.
"Det är just snyggt!", utropade hon förtvivlat. "De går oss till mötes och vi slår ner dem."
Jag stödde Lenin oreserverat i denna diskussion, som blev allt viktigare ju djupare den gick. Under liberalernas bankettkampanj 1904, som snabbt hamnade i en återvändsgränd, ställde jag frågan: "Vad härnäst?" Jag svarade så här: det enda sättet att öppna en utväg är med hjälp av en generalstrejk, följt av ett uppror av proletariatet som kommer att leda massorna mot liberalismen. Detta ökade mina meningsskiljaktigheter med mensjevikerna.
På morgonen den 23 januari 1905 återvände jag från en föreläsningsturné till Genève, utmattad efter en sömnlös natt på ett tåg. En tidningspojke sålde mig gårdagens tidning. Den talade i futurum om arbetarnas marsch mot Vinterpalatset. Jag beslutade mig för att den inte hade ägt rum. En timme eller så senare besökte jag Iskras kontor. Martov var alldeles upphetsad.
"Så den blev inte av?"
"Vad menar du, blev inte av?", kastade han sig över mig. "Vi tillbringade hela natten på ett café och läste telegram. Har du inte hört? Här står det, här, här...", sa han och gav mig pappren. Jag ögnade igenom de tio första raderna av telegrammet om den blodiga söndagen.[37] En dov, brännande känsla verkade överväldiga mig.
Jag kunde inte stanna kvar utomlands längre. I och med kongressen hade jag inte längre några band till bolsjevikerna. Jag bröt med mensjevikerna. Jag tvingades agera på egen risk. Via en student fick jag ett nytt pass, och tillsammans med min hustru,[38] som hade kommit utomlands igen på hösten 1904, tog jag tåget till München. Parvus inhyste oss i sitt hus. Han läste mitt manuskript som behandlade händelserna 22 januari, och var mycket entusiastisk över det. "Händelserna har fullständig bekräftat denna analys. Nu kan ingen förneka att generalstrejken är det viktigaste kampmedlet. 22 januari var den första politiska strejken, även om den doldes bakom en prästs mantel. Man behöver bara tillägga att revolutionen i Ryssland kan föra en demokratisk arbetarregering till makten." Det var i denna anda Parvus skrev ett förord till min pamflett.
Parvus var utan tvekan en av sekelskiftets viktigaste marxister. Han använde den marxistiska metoden på ett skickligt sätt, var vidsynt och höll ögonen på alla viktigare världshändelser. Tillsammans med sitt orädda tänkande och manliga, kraftfulla stil, gjorde detta honom till en utomordentlig skribent. Hans tidiga studier förde mig närmare den socialistiska revolutionens frågor, och för mig gjorde de definitivt att proletariatets maktövertagande förvandlades från ett diffust "slut"mål till en praktisk uppgift för dagen.
Och ändå fanns det alltid något galet och opålitligt kring Parvus. Utöver alla sina andra ambitioner, plågades denna revolutionär av en häpnadsväckande önskan att bli rik. Till och med detta knöt han, åtminstone under dessa år, till sina samhällsomstörtande idéer. "Partiapparaten har stelnat", brukade han klaga. "Det är svårt att få in något ens i Bebels huvud. Det vi revolutionära marxister behöver är en stor dagstidning på tre språk. Men för att lyckas med det måste vi ha pengar, massor av pengar." På så sätt knöts tankarna på revolutionen och rikedom samman i denna bulldogs tunga, köttiga huvud. Han försökte starta ett förlag i sin hemstad München, men det slutade illa. Då reste han till Ryssland och deltog i revolutionen 1905. Trots sitt nyskapande och geniala tänkande misslyckades han fullständigt som ledare. Efter revolutionens nederlag 1905 gick det bara neråt för honom. Från Tyskland flyttade han till Wien, och därifrån till Konstantinopel, där han befann sig när världskriget startade. Under kriget blev han rik med hjälp av militära affärer. Samtidigt gick han öppet ut och försvarade att den tyska militarismen hade en progressiv uppgift, bröt definitivt med revolutionärerna och blev en av den tyska högersocialdemokratins intellektuella ledare. Det säger sig självt att jag varken har haft några politiska eller personliga kontakter med honom sedan kriget.
Från München reste Sedova och jag till Wien. Emigrantvågen höll redan på att vända tillbaka mot Ryssland. Victor Adler var helt upptagen av ryska angelägenheter, och skaffade pengar, pass, adresser och liknande åt emigranterna. I hans hus fick en frisör ändra mitt utseende - som hade blivit alltför bekant för de ryska polisagenterna utomlands.
"Jag har just fått ett brev från Axelrod", upplyste mig Adler, "som säger att Gapon har anlänt utomlands och utropat sig som socialdemokrat. Det är synd. Om han bara hade försvunnit fullständigt så skulle det ha blivit en underbar saga, medan han som emigrant bara kommer att bli en komisk figur. Vet du", tillade han med en glimt i ögonen som dämpade hans ironi, "sådana personer passar bättre som historiska martyrer än som kamrater i ett parti."
När jag var i Wien hörde jag nyheten om mordet på storhertigen Sergius. Händelserna följde tätt på varandra. Den socialdemokratiska pressen vände ögonen österut. Min hustru reste före mig för att ordna med bostad och förbindelser i Kiev. I februari anlände jag till Kiev på ett pass i en pensionerad korprals namn, Arbuzov, och under flera veckor flyttade jag från hus till hus. Först bodde jag hos en ung advokat som var rädd för sin egen skugga, därefter hos en professor från teknologiska institutet, sedan hos en änka med liberala uppfattningar. Vid ett tillfälle tog jag till och med min tillflykt till ett ögonsjukhus. På förhållningsorder från ansvarig läkare, som förstod min situation, fick jag till min stora förlägenhet fotbad av sköterskan, som också droppade någon sorts ofarliga droppar i ögonen. I och med det var jag tvungen att vara dubbelt hemlighetsfull och skriva mina kungörelser när hon inte var i närheten - hon bevakade mig noga för att hindra mig från att trötta ut mina ögon. Under ronden smet doktorn från sina assistenter som han inte ansåg vara tillförlitliga, rusade in i mitt rum med en kvinnlig assistent som han litade på, och låste snabbt dörren och drog för gardinerna som om han förberedde sig för att undersöka mina ögon. Därefter utbrast alla tre av oss ut i glada men försiktiga skratt.
"Har du några cigaretter?", frågade doktorn. "Ja", svarade jag. "Quantum satis?" fortsatte han. "Quantum satis",[39] svarade jag. Och sedan skrattade vi alla igen. Sedan var undersökningen slut, och jag fortsatte att skriva kungörelser. Jag var ytterst road av detta liv. Det enda som fick mig att skämmas lite var att jag var tvungen att lura den älskvärda gamla sköterskan som så plikttroget behandlade mig med fotbad.
Vid denna tid fungerade det välkända underjordiska tryckeriet i Kiev, och trots de många räderna och arresteringarna av anställda, lyckades det fortsätta sitt arbete mitt framför näsan på chefen för den hemliga polisen, Novitskij. Jag tryckte flera av mina kungörelser på våren 1905 i denna tryckpress. Mina längre skrifter började jag anförtro till en ung ingenjör vid namn Krasin, som jag träffade i Kiev. Han var med i bolsjevikernas centralkommitté och hade tillgång till en stor och väl utrustad hemlig tryckpress någonstans i Kaukasus. I Kiev skrev jag ett antal flygblad till denna tryckpress, som tryckte dem tydligt, vilket var ovanligt under dessa underjordiska förhållanden.
Precis som revolutionen var partiet vid denna tidpunkt ungt, och det var slående hur oerfarna och opolerade både medlemmarna och deras aktioner var. Inte heller Krasin var utan sina brister. Men det fanns något bestämt, beslutsamt och "ledande" hos honom. Han var en ganska erfaren ingenjör, hade ett välbetalt jobb och utförde det väl. Han var uppskattad bland sina chefer, och hade en grupp av bekanta som var mycket större och mer varierad än någon annan av den tidens revolutionärer. Krasin hade anknytningar överallt - på arbetarnas rum, i ingenjörernas våningar, i de liberala industriägarnas residens i Moskva, inom litterära kretsar. Han hanterade dem skickligt, och följaktligen öppnade sig praktiska möjligheter för honom som var stängda för alla andra. Utöver att delta i partiets övergripande arbete hade Krasin 1905 ansvar för de farligaste delarna av detta arbete, som väpnade enheter, att inhandla vapen, förbereda lager av sprängmedel, och liknande. Trots att han var så vidsynt var han i första hand en handlingens man, inom politiken såväl som livet i stort. Det var hans styrka men också hans akilleshäl. Han hade ingen lust att ägna långa mödosamma år åt att bygga upp styrkorna, politisk skolning, teoretiska analyser och erfarenheter, och när revolutionen 1905 inte uppfyllde hans förhoppningar, satsade han sina krafter på elektrotekniken och industrin i allmänhet. Även under denna period utmärkte sig Krasin som en person som förverkligade sina mål, och uppvisade utomordentliga bedrifter. Utan tvivel gav de stora framgångarna inom ingenjörsarbetet honom samma personliga tillfredsställelse som han tidigare hade återfunnit under den revolutionära kampen. Han tog emot den bolsjevikiska revolutionen med fientlig förvirring, som ett äventyr som var dömt till nederlag. Under lång tid vägrade han att tro på vår förmåga att övervinna landets sönderfall. Men senare rycktes han med av framtidsperspektiven för det arbete som öppnade sig för honom.
Vad gäller mig själv, var förbindelserna med Krasin 1905 en gudagåva. Vi kom överens om att träffas i St Petersburg. Jag fick också hemliga adresser av honom. Den första och viktigaste var artilleriskolan Konstantinovskij, där jag skulle träffa den högsta medicinska officeren, Alexander Alexandrovitj Litkens, till vars familj ödet skulle knyta mig under lång tid framåt. Mer än en gång under de oroliga dagarna och nätterna 1905 sökte jag hemlig tillflykt i Litkens' hus på Zabalkanskij Prospekt, i skolbyggnaden. Chefsläkarens hus besöktes ibland av personer som skolgården och trapporna aldrig tidigare hade skådat, och det mitt framför ögonen på militärens dörrvakt. Men de lägre tjänstemännen var mycket vänligt inställda till doktorn, ingenting rapporterades till polisen och allting förlöpte smidigt. Doktorns äldste son Alexander, som var omkring 18 år gammal, var medlem i partiet, och stod några månader senare i ledningen för bonderörelsen i Orlovdistriktet. Men han klarade inte av den fruktansvärda nervösa anspänningen, och blev sjuk och dog. Doktorns yngre son Evgraf gick på denna tid på gymnasiet, och spelade senare en viktig roll under inbördeskriget och i sovjetregeringens utbildningsarbete, men dödades av banditer på Krim 1921.
I St Petersburg bodde jag officiellt på ett pass utställt på en godsägare vid namn Vikentjev. I de revolutionära kretsarna var jag känd under namnet Petr Petrovitj. Formellt var jag inte medlem i någon av fraktionerna. Jag fortsatte att arbeta ihop med Krasin, som vid den tiden var en försonlig bolsjevik. Med tanke på min ställning mellan fraktionerna förde det oss ännu närmare varandra. På samma gång höll jag kontakten med den lokala mensjevikgruppen, som förde en mycket revolutionär politik. Under inflytande från mig förespråkade gruppen en bojkott av den första rådgivande Duman, vilket satte den i motsättning till den mensjevikiska ledningen utomlands. Men gruppen fångades snart in av regeringen. Den förråddes av en av sina aktiva medlemmar, känd under namnet "Nikolaj med guldglasögonen", som visade sig vara polisagent. Han visste att jag befann mig i St Petersburg och han visste hur jag såg ut. Min hustru arresterades i samband med 1:a majmötet i skogen. Jag var tvungen att gå under jorden ett tag, så på sommaren reste jag till Finland. Det blev en kort tids lugn och ro då jag kunde göra ett intensivt litterärt arbete och ta korta promenader på landet. Jag läste ivrigt tidningarna, såg hur partierna tog form, klippte ut artiklar ur tidningarna och samlade och sållade fakta. Det var under denna period jag slutgiltigt formulerade min uppfattning om det ryska samhällets inre krafter och den ryska revolutionens framtidsutsikter.
Ryssland, skrev jag då, står inför en borgerligt demokratisk revolution. Revolutionens grundval är jordfrågan. Den klass eller det parti som leder bönderna mot tsarismen och godsägarna kommer att erövra makten. Varken liberalerna eller den demokratiska intelligentsian kommer att kunna göra det, deras historiska tid är förbi. Proletariatet står redan i den revolutionära förgrunden. Via arbetarna är socialdemokratin de enda som kan leda bönderna. Det ger den ryska socialdemokratin möjlighet att gripa makten innan det har skett i länderna i väst. Det är socialdemokratins omedelbara uppgift att fullborda den borgerliga revolutionen. Men när proletariatet väl har tagit kontrollen kan det inte begränsa sig till ett demokratiskt program, det kommer att bli tvunget att genomföra socialistiska åtgärder. Hur långt det kommer att gå i denna riktning beror inte bara på styrkeförhållandena i Ryssland, utan även på hela den internationella situationen. Alltså är den viktigaste strategiska handlingslinjen att socialdemokratin, samtidigt som den kämpar med liberalismen om ledningen över bönderna, också ska ställa sig uppgiften att gripa makten till och med under utvecklingen av den borgerliga revolutionen.
Frågan om revolutionens övergripande framtidsperspektiv var framförallt knuten till taktiska problem. Partiets centrala politiska paroll var kravet på en konstituerande församling. Men den revolutionära kampen utveckling ställde frågan vem som skulle sammankalla den konstituerande församlingen och hur. Ur framtidsperspektivet på ett folkligt uppror under proletariatets ledning följde logiskt att det skulle uppstå en provisorisk revolutionär regering. Proletariatets ledande roll under revolutionen måste med nödvändighet säkra det en avgörande plats i den provisoriska regeringen.
Denna fråga gav upphov till en livlig diskussion inom partiets övre kretsar, liksom mellan Krasin och mig. Jag skrev teser där jag talade för att revolutionens fullständiga seger över tsarismen antingen skulle leda till att proletariatet kom till makten med stöd från bönderna, eller direkta steg mot en sådan makt. Detta bestämda uttalande skrämde Krasin. Han godtog parollen om en provisorisk revolutionär regering, och det handlingsprogram som jag skisserade för den. Men han vägrade att redan på förhand slå fast några regler om att socialdemokratin skulle ha majoritet i regeringen. Mina teser trycktes i denna form i St Petersburg, och Krasin tog på sig att försvara dem vid den gemensamma partikongress som skulle hållas utomlands i maj. Men kongressen hölls aldrig. Krasin tog istället en aktiv del under diskussionerna i frågan om den provisoriska regeringen vid bolsjevikkongressen och lade fram mina teser som ett ändringsförslag till Lenins resolution. Denna händelse är så politiskt intressant att jag känner mig tvungen att citera ur bolsjevikkongressens protokoll:
Vad gäller kamrat Lenins resolution [sa Krasin] anser jag dess svaga punkt vara att den inte betonar frågan om den provisoriska regeringen, och tillräckligt klart pekar på sambandet mellan den provisoriska regeringen och det väpnade upproret. I själva verket upprättas den provisoriska regeringen av det väpnade upproret som dess eget organ... Jag återfinner vidare i resolutionen den felaktiga uppfattningen att den provisoriska revolutionära regeringen kommer att uppstå först efter det väpnade upprorets slutliga seger och efter att enväldet har störtats. Nej - den uppstår under upprorets utveckling och tar en ytterst aktiv del i hur upproret går till, och garanterar genom sina organiserade handlingar dess seger. Det är naivt att tro att socialdemokratin kommer att kunna delta i den provisoriska revolutionära regeringen så fort enväldet fullständigt har störtats. Om kastanjerna har kratsats ut ur elden av någon annan än oss, så kommer ingen att drömma om att dela dem med oss.
Det var en nästan ordagrann upprepning av mina teser.
Lenin, som i sin inledningsrapport hade ställt frågan i rent teoretisk form, hade en mycket positiv inställning till Krasins ståndpunkt. Han sa så här:
På det hela taget skriver jag under på kamrat Krasins uppfattning. Det är bara naturligt att jag som skribent koncentrerar min uppmärksamhet på frågans litterära utformning. Kamrat Krasin pekar mycket exakt ut betydelsen av kampens mål, och jag skriver helt och fullt under på hans ståndpunkt. Man kan inte inleda kampen utan att förvänta sig att man ska inta den ställning man kämpar om. (Lenin, CW, bd 8, s 398. Där står namnet Zimin istället för Krasin - öa.)
Resolutionen ändrades på motsvarande sätt. Vi kan påpeka att man under de senaste åren har åberopat tredje kongressens resolution i frågan om den provisoriska regeringen hundratals gånger som "trotskismens" motsats. Stalinskolans "röda professorer" har inte haft en aning om att jag har skrivit de rader som de citerar som ett exempel på leninism som riktas mot mig.
Landskapet där jag bodde i Finland, med dess kullar, tallar och sjöar, dess genomskinliga höstluft och lugn, påminde näppeligen om den permanenta revolutionen. I slutet av september flyttade jag ännu längre in i Finlands inland, och slog ner bopålarna i skogen nära en sjö, i ett isolerat pensionat, "Rauha". Det betyder "frid" på finska. Så här på hösten var det stora pensionatet nästan tomt. Under de sista dagarna bodde en svensk författare där tillsammans med en engelsk skådespelerska, och de for iväg utan att betala räkningen. Ägaren följde efter dem till Helsingfors. Hans hustru var mycket sjuk, och de kunde bara hålla igång hennes hjärta med hjälp av champagne. Jag träffade henne aldrig. Hon avled medan ägaren fortfarande var bortrest. Hennes lik låg i ett rum ovanför mitt. Chefskyparen reste till Helsingfors för att leta efter hennes make. Bara en ung pojke var kvar för att tjänstgöra. Tallarna var täckta i en vit skrud. Pensionatet var som dött.
Den unga pojken var nere i köket, någonstans i källaren. Ovanför mig låg den döda kvinnan. Jag var ensam. På det hela taget var det "rauha" - frid. Inte en själ, inte ett ljud. Jag skrev och promenerade. På kvällen kom brevbäraren med en bunt tidningar från St Petersburg. Jag öppnade dem, den ena efter den andra. Det var som om en rasande storm dånade in genom ett öppet fönster. Strejken växte och spred sig från stad till stad. I hotellets tystnad lät tidningarnas prassel som ett snöskred. Revolutionen var i full gång.
Jag bad pojken om räkningen, beordrade fram hästarna och lämnade min "frid" för att möta snöskredet. Samma kväll höll jag ett tal i det polytekniska institutets stora sal i St Petersburg.
Strejken i oktober utvecklades inte i enlighet med planerna. Den började med tryckeriarbetarna i Moskva, och avtog sedan sakta. Partierna hade planerat de avgörande striderna till årsdagen av Den blodiga söndagen (22 januari). Det var därför jag gjorde färdigt mitt arbete utan brådska i min tillflyktsort i Finland. Men en tillfällig strejk som redan var på väg att klinga ut spred sig plötsligt till järnvägarna och spred sig i full galopp. Efter 10 oktober detta år spred sig strejken, nu under politiska paroller, från Moskva till resten av landet. En sådan generalstrejk hade aldrig någonsin skådats tidigare. I många städer kom det till sammandrabbningar med trupperna. Men i det stora hela gick händelserna i oktober aldrig längre än till en politisk strejk, och antog aldrig karaktären av väpnat uppror. Men absolutismen tappade huvudet och slog till reträtt. 17 oktober[40] gav den ut ett konstitutionellt manifest. Visserligen behöll den skadade tsarismen maktapparaten. Regeringspolitiken var, med Wittes ord, mer än någonsin "en blandning av feghet, blindhet, förräderi och dumhet." Icke desto mindre vann revolutionen sin första seger, en seger som inte var fullständig i sig själv, men som lovade mycket.
"Den viktigaste delen i den ryska revolutionen 1905", skrev samma Witte senare, "var naturligtvis böndernas paroll: 'Ge oss jord'." Det kan man hålla med om. Men sedan fortsätter Witte: "Jag tillskrev inte arbetarsovjeterna särskilt stor betydelse. Och inte heller hade de det." Det bevisar bara att även de mest begåvade byråkrater inte insåg händelsernas innebörd, som var en sista varning till de härskande klasserna. Witte dog i tid för att slippa revidera sina åsikter om arbetarsovjeterna.
Jag anlände till St Petersburg när oktoberstrejkerna var som intensivast. Strejkvågen svepte fram längre och längre, men risken var att rörelsen, som inte kontrollerades av någon central organisation, skulle dö ut utan att uppnå några resultat. Jag kom från Finland med en plan för en vald icke partianknuten organisation, med delegater som var och en företrädde ettusen arbetare. Från en författare vid namn Jordanskij (som senare blev sovjetisk ambassadör i Italien) fick jag, samma dag som jag anlände, höra att mensjevikerna redan hade lanserat parollen om en revolutionär organisation som skulle väljas på basis av en delegat per femhundra personer. Det var rätt sak att göra. Den del av bolsjevikernas centralkommitté som befann sig i St Petersburg gick bestämt mot en vald icke-partiorganisation eftersom de var rädda för konkurrens till partiet. Däremot var de bolsjevikiska arbetarna helt befriade från dessa farhågor. De bolsjevikiska ledarna fortsatte att ha samma sekteristiska inställning till sovjeten fram tills dess Lenin anlände i november.
Man skulle kunna skriva ett lärorikt kapitel om leninisternas ledarskap utan Lenin. Han höjde sig så högt över sina närmaste elever, att de i hans närvaro inte tyckte att det fanns något behov att lösa teoretiska och taktiska problem på egen hand. När de i avgörande ögonblick råkade skiljas från Lenin, blev man förbluffad över deras totala hjälplöshet. Sådant var läget på hösten 1905, och återigen på våren 1917. I båda dessa fall, liksom i andra historiskt mindre viktiga fall, uppfattade partiets djupa led den rätta handlingslinjen mycket bättre än halvledarna som tvingades göra det på egen hand. Det faktum att Lenin dröjde med att komma från utlandet var en av de saker som gjorde att bolsjevikerna inte lyckades få en ledande ställning under den första revolutionen.
Jag har redan nämnt att N I Sedova hade fängslats under ett kavalleriangrepp mot ett 1:a majmöte i skogen. Hon avtjänade sex månader i fängelse och skickades sedan till Tver där hon bodde under polisövervakning. Efter oktobermanifestet återvände hon till St Petersburg. Under namnet herr och fru Vikentjev hyrde vi ett rum hos en man som visade sig vara spekulant på börsen. Affärerna på börsen gick dåligt, så många spekulanter tvingades ta inneboende. Nyhetspojkarna tog med sig alla tidningar till oss på morgonen. Ibland lånade hyresvärden dem av min hustru, läste dem och gnisslade tänderna. Hans affärer gick allt sämre. En dag rusade han in i vårt rum och viftade vilt med en tidning: "Titta", skrek han och pekade på min senaste artikel, "Godmorgon, St Petersburgs fastighetsskötare!" "Titta, nu försöker de lägga vantarna på fastighetsskötarna! Om jag fick tag i den där fängelsekunden skulle jag skjuta honom med min pistol!" Och han drog fram en pistol ur fickan och viftade med den i luften. Han såg ut som en galning. Han ville ha medkänsla. Min hustru kom till kontoret på tidningen med dessa oroande nyheter. Vi kände att vi behövde leta efter en ny bostad. Men vi hade inte ett ledigt ögonblick, så vi litade till ödet. Vi stannade hos denna desperata spekulant fram tills dess jag arresterades. Tack och lov lyckades varken han eller polisen lista ut vem Vikentjev egentligen var. Mitt rum blev inte ens genomsökt efter att jag hade arresterats.
I sovjeten var jag känd under namnet Janovskij, efter byn där jag föddes. I pressen skrev jag som Trotskij. Jag var tvungen att arbeta på tre tidningar. Tillsammans med Parvus tog jag över den lilla Ryska Nyhetsbladet och förvandlade den till en tidning som kämpade för massorna. På några dagar ökade upplagan från 30.000 till 100.000. En månad senare uppgick den till en halv miljon. Men våra tekniska resurser kunde inte hålla takten med tidningens tillväxt. Till sist befriade regeringens polisrazzia oss från våra svårigheter.
13(26) november hade vi startat ett stort politiskt organ, Natjalo (Början), i samarbete med mensjevikerna. Tidningen upplaga ökade med stormsteg. I Lenins frånvaro var den bolsjevikiska Novaja Zjizn (Nytt Liv) ganska trist. Natjalo, å andra sidan, var oerhört framgångsrik. Jag tror att den tidningen var mer lik sin klassiska förebild Neue Rheinische Zeitung, som gavs ut av Marx 1848, än någon annan tidning under det senaste halvseklet. Kamenev, som var en av redaktörerna på Novaja Zjizn, berättade senare för mig hur han brukade titta på försäljningen av tidningar vid järnvägsstationerna när han åkte förbi med tåget. Oändliga köer väntade på tåget till St Petersburg. Man frågade bara efter de revolutionära tidningarna. "Natjalo, Natjalo, Natjalo", ropade den väntande folkmassan. "Novaja Zjizn", och så återigen "Natjalo, Natjalo, Natjalo".
"Då sa jag till mig själv, förbittrad", erkände Kamenev, "att de skriver bättre på Natjalo än vad vi gör."
Utöver för Ryska Nyhetsbladet och Natjalo, så skrev jag också ledarartiklarna till Izvestija (Nyheterna), sovjetens officiella organ, liksom ett stort antal appeller, manifest och resolutioner. De 52 dagar som den första sovjeten existerade var proppfyllda av arbete - sovjeten, exekutivkommittén, oändliga möten och tre tidningar. Hur vi lyckades leva i denna strömvirvel förstår jag inte än idag. Men mycket av det förflutna verkar obegripligt eftersom vi när vi minns tappar bort det aktiva elementet: vi betraktar oss själva utifrån. Men under dessa dagar var vi tillräckligt aktiva. Vi snurrade inte bara runt i strömvirveln, utan hjälpte också till att skapa den. Allting gjordes i all hast, men trots allt inte så illa, och en del till och med mycket bra. Vår ansvarige utgivare, en gammal demokrat, dr D M Hertzenstein, kom ibland på besök på Natjalos redaktion, klädd i en oklanderlig bonjour.[41] Han brukade stå mitt i rummet och tillgivet betrakta vårt kaos. Ett år senare fick han stå till svars inför rätta för anklagelser om revolutionärt ursinne hos en tidning som han inte hade det minsta inflytande över. Den gamle mannen avsvor sig inte oss. Tvärtom berättade han för rätten med tårar i ögonen hur vi redigerade den mest populära tidningen samtidigt som vi åt överblivna "pirozjki" som vaktmästaren hade med sig från närmaste bageri, inlindade i papper. Den gamle mannen tvingades sitta ett år i fängelse för en revolution som inte lyckades, för emigrantbrödraskapet och för överblivna "pirozjki".
I sina memoarer skrev Witte senare att 1905 "verkade den stora majoriteten av folket bli galna". För konservativa ser revolutionen ut som kollektiv galenskap, men det beror bara på att den ökar de sociala motsättningarnas "vanliga" galenskap till det yttersta. Det är precis som när folk inte tycker om att känna igen sig själva i en djärv karikatyr. Men hela den moderna utvecklingen koncentrerar, överbelastar och skärper motsättningarna och gör dem outhärdliga, och förbereder på så sätt de sinnesstämningar då den stora majoriteten "blir galna". Men i dessa fall sätter den galna majoriteten tvångströjan på den friska minoriteten. Och tack vare det fortsätter historien framåt.
Ett revolutionärt kaos är på inget sätt som en jordbävning eller översvämning. Under revolutionens oreda börjar en ny ordning genast ta form, människor och idéer fördelar sig naturligt i nya fåror. Revolutionen ser bara ut som ren galenskap för de som den sopar undan och störtar. För oss var det annorlunda. Vi befann oss i vårt eget element, om än ett stormigt sådant. Vi hittade en tid och plats för allt. Vissa lyckades till och med leva egna liv, förälska sig, skaffa nya vänner och faktiskt gå på revolutionära teatrar. Parvus, till exempel, blev så tagen av en ny satirisk pjäs att han köpte 50 biljetter till nästa föreställning och bjöd in sina vänner. (Jag måste förklara att han dagen dessförinnan hade fått betalt för sina böcker.) När han arresterades hittade polisen 50 teaterbiljetter i hans fickor, och under lång tid brydde de sina hjärnor med denna revolutionära gåta. De visste inte att Parvus alltid gjorde allting i stor skala.
Sovjeten väckte stora folkmassor. Arbetarna stödde den mangrant. På landsbygden fortsatte oroligheterna, precis som bland trupperna som återvände från Fjärran östern efter freden i Portsmouth. Men vaktposterna och kosackregementena var orubbliga. Alla element som behövs för en framgångsrik revolution fanns för handen, men de mognade inte.
18 oktober, dagen efter utfärdandet av manifestet, stod tiotusentals människor framför St Petersburgs universitet, uppväckta av kampen och berusade av glädje över den första segern. Jag ropade till dem från balkongen att inte lita på en ofullständig seger, att fienden var envis, att det låg fällor framför oss. Jag rev tsarens manifest i bitar och spred dem för vinden. Men sådana politiska varningar skrapar bara ytan på massornas medvetande. Massorna behöver lära sig av stora händelser.
I anknytning till detta minns jag två händelser under sovjetens liv i St Petersburg. Den ena var 29 oktober, då staden fylldes av rykten att de Svarta hundra förberedde pogromer. Delegaterna kom direkt från verkstäderna till mötet, och visade exempel på vapen som arbetarna tillverkade mot de Svarta hundra. De viftade med sina knivar, knogjärn, dolkar och metallpiskor i luften, men mer på skoj än på allvar, och med mycket skämt. De verkade tro att deras beredskap att möta fienden räckte för att lösa problemet. De flesta verkade inte inse att det var en kamp på liv och död. Men det lärde de sig under decemberdagarna.
På kvällen 3 december omringades St Petersburgsovjeten av trupper. Alla utgångar och ingångar stängdes. Jag ropade från balkongen där exekutivkommittén satt i möte till de hundratals delegater som trängdes i salen: "Gör inte motstånd, överlämna inga vapen." Vapnen var revolvrar. Möteshallen var redan omringad på alla sidor av infanteri-, kavalleri- och artilleritrupper, och arbetarna började slå sönder sina vapen. De gjorde det med vana händer, och slog sönder en Mauser med en Browning och en Browning med en Mauser. Och den här gången hade det inte den skämtsamma klang som det hade haft 29 oktober. I skramlet och gnisslet från metall som vreds hördes hur proletariatet gnisslade tänder när det för första gången till fullo insåg att det krävdes en väldigare och mer skoningslös ansträngning för att kunna störta och krossa fienden.
För mig hade oktoberstrejkens delvisa seger en oerhörd teoretisk såväl som politisk betydelse. Det var inte den liberala borgarklassens motstånd, inte böndernas primitiva uppror eller intelligentsians terroristhandlingar, utan arbetarnas strejk som för första gången fick ner tsarismen på knä. Proletariatets revolutionära ledarskap visade sig för första gången vara ett obestridligt faktum. Jag kände att teorin om den permanenta revolutionen hade klarat av sitt första test. Uppenbarligen öppnade revolutionen framtidsutsikter för proletariatet att gripa makten. Reaktionsåren som följde fick mig inte att överge denna ståndpunkt. Men utifrån dessa förutsättningar drog jag också slutsatser om väst. Om det unga ryska proletariatet kunde vara så respektingivande, hur väldig skulle då inte proletariatets revolutionära makt vara i de mer utvecklade länderna!
På sitt typiskt otillförlitliga och slarviga sätt beskrev Lunatjarskij senare min revolutionära uppfattning så här: "1905 ansåg kamrat Trotskij att de två revolutionerna (den borgerliga och den socialistiska), även om de inte sammanfaller, hänger ihop på ett sådant sätt att de utgör en permanent revolution. Efter att den ryska delen av världen har slagit in på den revolutionära perioden med hjälp av en borgerlig politisk revolution, kommer den, och resten av världen, inte att undkomma denna period förrän den socialistiska revolutionen har fullbordats. Det går inte att förneka att kamrat Trotskij genom att formulera denna uppfattning visade stort skarpsinne och klarsynthet, även om han tog miste med femton år."
Anmärkningen om att jag tog miste med femton år blir inte mer djupsinnig bara för att den senare upprepas av Radek. Alla våra bedömningar och paroller från 1905 grundade sig på antagandet om en segerrik revolution, och inte ett nederlag. Vi uppnådde varken en republik, eller överlåtelse av jord eller ens åtta timmars arbetsdag. Innebar det att det var fel att föra fram dessa krav? Revolutionens nederlag spräckte alla framtidsutsikter - inte bara de som jag hade utvecklat. Det handlade inte om datum för revolutionen utan om att analysera dess inre krafter och förutse dess förlopp i sin helhet.
Hur var förhållandet mellan Lenin och mig under revolutionen 1905? Efter hans död har den officiella historien reviderats, och även för 1905 har vår relation utmålats som en kamp mellan gott och ont. Hur såg fakta ut? Lenin tog inte aktiv del i sovjetens arbete, och han talade aldrig där. Det säger sig självt att han följde varje steg den tog med spänd uppmärksamhet. Han påverkade dess politik via bolsjevikfraktionens representanter och förklarade dess arbete i sin tidning. Det fanns inte en enda fråga där han inte instämde i sovjetens politik. Och ändå - här är dokumenten mina vittnen - utformades sovjetens samtliga beslut, med undantag för några få oväsentliga och oviktiga, av mig. Jag lade först fram dem inför exekutivkommittén, och framställde dem sedan i dess namn inför sovjeten. När den gemensamma kommissionen med företrädare för bolsjevikerna och mensjevikerna bildades, var det återigen jag som fungerade som dess representant i exekutivkommittén. Och det ledde inte till en enda konflikt.
Sovjetens första ordförande blev vald innan jag anlände från Finland. Det var en ung advokat, Chrustaljov, en bifigur i revolutionen som utgjorde ett mellanstadium mellan Gapon och socialdemokratin. Chrustaljov satt ordförande men hade inget verkligt politiskt ledarskap. När han hade arresterats valdes ett "presidium", som jag satt i ledningen för. I sina memoarer skriver Svertjkov, en av sovjetens mest framstående medlemmar: "Sovjetens intellektuella ledare var L D Trotskij. Sovjetens ordförande, Nosar-Chrustaljov, var egentligen en fasad, ty han lyckades aldrig lösa en enda principiell fråga på egen hand. Han var överdrivet, nästan sjukligt, fåfäng, och kom att hata L D Trotskij just därför att han tvingades vända sig till honom för råd och vägledning." I sina memoarer berättar Lunatjarskij: "Jag minns hur någon sa i Lenins närvaro: 'Chrustaljovs stjärna är i dalande. Idag är Trotskij sovjetens starka man.' En kort stund verkade Lenin mörkna, sedan sa han: 'Nå, Trotskij har nått dit genom ett outtröttligt och imponerande arbete.'"
Relationerna mellan de två tidningarnas redaktörer var ytterst vänskapliga. De polemiserade inte mot varandra. "Det första numret av Natjalo har kommit ut", skrev den bolsjevikiska tidningen Novaja Zjizn. "Vi välkomnar en kamrat i kampen. Det första numret utmärker sig genom en lysande beskrivning av oktoberstrejken skriven av kamrat Trotskij." Folk skriver inte så om de strider mot varandra. Men det förekom inga strider. Tvärtom försvarade tidningarna varandra mot den borgerliga kritiken. Även sedan Lenin hade kommit försvarade Novaja Zjizn mina artiklar om den permanenta revolutionen. Båda tidningarna, och de två fraktionerna, följde linjen att återupprätta partiets enhet. Bolsjevikernas centralkommitté, med Lenin, antog enhälligt en resolution med innebörden att splittringen bara var resultatet av de villkor som rådde under utlandsexilen, och att händelserna under revolutionen hade berövat fraktionskampen all rimlig grund. Jag försvarade samma linje i Natjalo, med bara passivt motstånd från Martov.
Under massornas tryck gjorde mensjevikerna i sovjeten under den första tiden sitt yttersta för att hålla jämna steg med vänsterflygeln. De ändrade uppfattning först efter de första slagen från reaktionen. I februari 1906 klagade mensjevikernas ledare Martov i ett brev till Axelrod: "I två månader... har jag inte kunnat avsluta något av det jag har börjat skriva på. Det är antingen nervklenhet eller psykisk trötthet - men jag kan inte samla mina tankar." Martov visste inte vad han skulle kalla sin sjukdom. Men den hade ett otvetydigt namn: "mensjevism". Under en revolutionär epok innebär opportunismen framförallt vacklan och oförmåga att "samla sina tankar".
Samtidigt som mensjevikerna offentligt började ångra sig och kritisera sovjetens politik, försvarade jag denna politik i den ryska och senare i den tyska pressen och även i en polsk tidskrift som redigerades av Rosa Luxemburg. Ur denna kamp för 1905 års metoder och traditioner uppstod min bok, som först kallades "Ryssland under revolutionen", och som senare trycktes om flera gånger i olika länder under titeln "1905". Efter oktoberrevolutionen betraktades denna bok som partiets officiella lärobok, inte bara i Ryssland utan också bland kommunistpartierna i väst. Först efter Lenins död, när en noggrant planerad kampanj inleddes mot mig, hamnade min bok om 1905 i skottgluggen. Till en början begränsades angreppen till några få försåtliga, ynkliga och banala anmärkningar. Men gradvis blev kritiken djärvare, och den utvidgades och spred sig, blev alltmer invecklad och förmäten, och verkade alltmer högljudd eftersom den var tvungen att lugna sin egen vånda. På så sätt uppstod legenden om Lenins kamp mot Trotskijs politik under revolutionen 1905.
Revolutionen 1905 blev ett avbrott i landets, partiets och mitt eget liv. Avbrottet gick i riktning mot ökad mognad. Mitt första revolutionära arbete i Nikolajev var ett landsortsexperiment som genomfördes på ett trevande sätt. Experimentet passerade inte spårlöst förbi. Det känns som om jag aldrig senare i livet har kommit i så nära kontakt med vanliga arbetare som i Nikolajev. På den tiden hade jag inget "namn" och det fanns inget mellan oss. Det ryska proletariatets huvudtyper inpräglades för alltid i mitt medvetande. Under de följande åren stötte jag knappast på någon som inte var en variant av dessa typer. I fängelset tvingades jag påbörja min revolutionära skolning nästan från noll. Två och ett halvt års fängelse och två år i Sibirien gav mig den teoretiska grunden till en revolutionär livssyn. Min första vistelse utomlands blev min politiska skola. Under ledning av framstående marxistiska revolutionärer lärde jag mig se händelser i ett större historiskt perspektiv och i sitt internationella sammanhang. Mot slutet av min utlandsvistelse släppte jag taget om båda de ledande grupperingarna, bolsjeviker och mensjeviker. Jag kom till Ryssland i februari 1905, de övriga emigrantledarna kom inte förrän i oktober och november. Bland de ryska kamraterna fanns det inte en enda jag kunde lära något från. Tvärtom tvingades jag själv anta rollen som lärare. Händelserna under dessa stormiga år kom snabbt, hack i häl på varandra. Man tvingades inta sin ståndpunkt där och då. Bläcket hann knappt torka på kungörelsen innan den gick direkt till det underjordiska tryckeriet. För första gången fick vi praktiskt i kamp tillämpa de teoretiska grundvalar som hade lagts i fängelset och under landsflykten, de politiska metoder som anammats utomlands. Jag kände mig tillitsfull inför händelseutvecklingen. Jag förstod dess inre mekanismer, eller åtminstone trodde jag det. Jag gjorde mig en bild av vilken effekt den skulle få på arbetarnas medvetande, och föreställde mig i stora drag nästa dag. Mellan februari och oktober var mitt deltagande i händelserna i huvudsak litterärt. I oktober kastade jag mig huvudstupa in i den gigantiska strömvirvel, som var en oerhörd prövning av mina egna krafter. Beslut måste fattas under beskjutning. Jag kan inte låta bli att anmärka att dessa beslut kom för mig på ett självklart sätt. Jag gick inte tillbaka för att se vad andra kanske hade att säga, och jag hade sällan tillfälle att rådgöra med någon, allting måste göras så snabbt. Senare märkte jag med förvåning och en känsla av främlingskap hur varje händelse överraskade till och med den allra skickligaste mensjeviken, Martov, och förvirrade honom. Utan att tänka på det - det fanns inte tid för självrannsakan - kände jag i grunden att mina lärdomsår var slut, om än inte i den mening att jag slutade att lära mig. Nej - strävan och viljan att lära mig har jag burit med mig hela mitt liv, lika intensivt som i början. Men under de följande åren har jag lärt mig som en lärare lär sig, och inte som elev. Vid tiden för min andra arrestering var jag 26 år gammal. Och erkännandet att jag hade vuxit upp kom från den gamle Deutsch, som i fängelset högtidligt svor att han inte längre skulle kalla mig "yngling", och tilltalade mig med mitt fullständiga namn.
I sin bok "Silhuetter", som jag redan har citerat och som nu har förbjudits, gör Lunatjarskij följande bedömning av den roll som ledarna spelade under den första revolutionen:
När han [Trotskij] arresterades var hans popularitet bland St Petersburgs proletariat mycket hög, och den ökade ytterligare av hans slående effektfulla[?] och hjältemodiga[?] uppträdande under rättegången. Av alla de socialdemokratiska ledarna 1905-06 måste jag säga att Trotskij trots sin ålder utan tvekan visade sig vara bäst förberedd. Och han var den som minst av alla präglades av emigranternas inskränkthet, vilken som jag redan har sagt hämmade till och med Lenin. Bättre än någon annan insåg han vad kampen om staten innebär. Han var också den vars popularitet ökade mest av revolutionen. Varken Lenin eller Martov vann särskilt mycket. Plechanov tappade i popularitet på grund av de halvliberala tendenser han uppvisade. Men från och med då befann sig Trotskij i främsta ledet.
Dessa rader skrevs 1923, och är än mer talande idag, eftersom Lunatjarskij numera, på ett inte särskilt "effektfullt" eller "hjältemodigt" sätt skriver det rakt motsatta.
Det går inte att utföra något stort arbete utan intuition - det vill säga utan den undermedvetna känsla som visserligen kan utvecklas och berikas med hjälp av teoretiskt och praktiskt arbete, men som måste finnas nedärvd i individens själva karaktär. Varken teoretisk skolning eller praktisk vana kan ersätta de politiska insikter som gör att man kan förutse en situation, överväga den i sin helhet, och förutsäga framtiden. Denna gåva får en avgörande betydelse i samband med plötsliga förändringar och omkastningar - alltså förhållandena under en revolution. Jag tycker att händelserna 1905 visade att jag hade denna revolutionära intuition, och under mitt senare liv kunde jag luta mig mot dess trygga stöd. Jag måste tillägga att oavsett hur stora misstag jag har begått - och en del av dem var oerhört stora - så handlade de alltid om frågor som inte var grundläggande eller strategiska. Det rörde snarare fristående frågor som organisation och politik. I all ärlighet kan jag inte anklaga mig för några allvarliga misstag när det gäller att bedöma den politiska situationen i sin helhet och dess revolutionära perspektiv.
Revolutionen 1905 var en generalrepetition inför revolutionen 1917. Det var också vad den innebar i mitt eget liv. Under händelserna 1917 deltog jag med absolut beslutsamhet och tillförsikt, ty de var bara en fortsättning och utveckling av den revolutionära verksamhet som avbröts av arresteringen av St Petersburgsovjeten den 3 december 1905.
Arresteringen ägde rum dagen efter att vi hade publicerat vårt så kallade ekonomiska manifest, som förkunnade att tsarismens bankrutt var oundviklig, och utfärdade en bestämd varning att den segerrika nationen inte skulle erkänna de skulder som Romanov hade ådragit sig. "Enväldet hade aldrig folkets förtroende", sa manifestet från arbetardeputerades sovjet, "och fick aldrig något bemyndigande från folket. Vi har därför beslutat att inte tillåta återbetalning av de lån som den tsaristiska regeringen tog när den gick ut i öppet krig mot hela folket."
Den franska börsens svar på vårt manifest blev att några månader senare ge ett nytt lån på 750.000 franc. Den liberala och reaktionära pressen öste spydigheter över sovjetens hot mot tsarens finanser och de europeiska bankerna. Under de följande åren lyckades man framgångsrikt glömma manifestet - men det erinrade om sig själv. Tsarismens ekonomiska bankrutt förbereddes av hela dess tidigare historia och sammanföll med dess militära nederlag. Och den 10 februari 1918, efter revolutionens seger, upphävde folkkommissariernas råd tsarismens alla skulder. Detta påbud gäller än idag. Det är fel, som vissa påstår, att oktoberrevolutionen inte vidkänner några förpliktelser: revolutionen vidkänner sina egna förpliktelser till fullo. Den förpliktelse som den tog på sig 2 december 1905 genomfördes den 10 februari 1918. Revolutionen är i sin fulla rätt att påminna tsarismens långivare: "Mina herrar, ni blev varnade i god tid."
På detta såväl som andra sätt var 1905 en förberedelse inför 1917.
Den andra fängelseperioden inleddes. Den var mycket lättare att klara än den första, och förhållandena var oändligt mycket mer uthärdliga än 8 år tidigare. Under en kort period satt jag i "Krestij"fängelset, därefter på Peter-Paul-fästningen, och slutligen i ett rannsakningshäkte. Innan vi skickades till Sibirien flyttades vi till ett deportationsläger.
Allt som allt satt jag femton månader i fängelse. Varje fängelse hade sina speciella särdrag som man var tvungen att anpassa sig till. Men det vore alltför tråkigt att dröja vid dem, ty trots att de var olika så är egentligen alla fängelser lika. Återigen inledde jag en period av systematiskt vetenskapligt och litterärt arbete. Jag studerade teorin om jordräntan och den ryska samhällshistorien. Under de första åren efter oktoberrevolutionen tappade jag bort det ofullbordade stora arbetet om jordräntan. Det var min mest tragiska förlust, näst efter förlusten av mitt arbete om frimurarna. Mina studier av Rysslands samhällshistoria införlivades i en artikel "Resultat och framtidsutsikter" ("Itogi i Perspectivi") som på den tiden utgjorde det mest fullständiga stödet till bevis för teorin om den permanenta revolutionen.
När vi hade förflyttats till det rannsakningshäktet fick vi tillåtelse att ta emot besök av advokater. Den första Duman stimulerade det politiska livet. Tidningarna blev åter djärva. De marxistiska förlagen fick nytt liv. De nya förhållandena gjorde det möjligt att börja skriva militanta politiska artiklar igen. Jag skrev en hel del i fängelset. Advokaterna tog med sig manuskripten i portföljerna. Min broschyr "Peter Struve inom politiken" härstammar från denna period. Jag arbetade så intensivt på den att promenaderna på fängelsegården kändes som en irriterande plikt. Broschyren riktade sig mot liberalismen och var i allt väsentligt ett försvar av St Petersburgsovjeten, det väpnade upproret i Moskva i december och av revolutionär politik i allmänhet, mot opportunisternas kritik. Den bolsjevikiska pressen tog emot broschyren på ett avgjort vänligt sätt. Mensjevikpressen höll tyst. Broschyren sålde i tiotusentals exemplar på några veckor.
D Svertjkov, som satt i fängelse tillsammans med mig, beskrev senare fängelseperioden i sin bok "I revolutionens gryning". Han skrev:
L D Trotskij arbetade under hård press och skrev och lämnade del för del ut sin bok "Ryssland och revolutionen" för tryckning. I boken förde han för första gången[42] definitivt fram tanken att revolutionen som hade inletts i Ryssland inte kunde sluta förrän den socialistiska regimen hade förverkligats. Hans teori om den "permanenta revolutionen" som den kallades godtogs inte av särskilt många, men han vidhöll bestämt sin ståndpunkt och kunde redan då i världens tillstånd urskilja alla tecken på den borgerligt kapitalistiska ekonomins sönderfall och den socialistiska revolutionens relativa närhet...
Trotskijs fängelsecell förvandlades snart till ett sorts bibliotek. Han försågs med alla nya böcker som var av intresse. Han läste allihop, och han var upptagen med litterärt arbete från morgon till sent på kvällen. "Jag mår utmärkt", brukade han säga till oss. "Jag sitter och arbetar och känner mig alldeles säker på att jag inte kan bli arresterad. Ni måste hålla med om att det är en ganska ovanlig känsla i det tsaristiska Ryssland."
Som avkoppling läste jag europeiska klassiker. När jag låg på min fängelsebrits insöp jag dem med samma känsla av fysiskt välbehag som finsmakaren har när han dricker goda viner eller drar in den väldoftande röken från en fin cigarr. Det var den bästa tiden. Mina klassiska studier visade sig i form av motton och citat i alla mina politiska skrifter från denna tid. Det var första gången jag verkligen bekantade mig med den franska romanens "stormästare" på originalspråket. Konsten att berätta historier är först och främst fransk. Jag kunde visserligen tyska lite bättre än franska, i synnerhet vetenskaplig terminologi, men läste franska romaner lättare än tyska. Än idag har jag kvar min kärlek till den franska romanen. Jag tog mig till och med tid att läsa de senaste romanerna i järnvägsvagnarna under inbördeskriget.
På det hela taget kan jag inte klaga på mitt liv i fängelset. Det var en bra skola. Jag lämnade den hermetiskt tillslutna isoleringscellen på Peter-Paul-fästningen med ett spår av saknad. Det var så tyst där, så händelselöst, så perfekt för intellektuellt arbete. Rannsakningshäktet var tvärtom fullt av folk och stressigt. Inte så få av de intagna var dömda till döden. Terroristhandlingar och så kallade väpnade "exproprieringar" svepte fram över landet. Tack vare den första Duman var fängelseregimen mycket liberal. Cellerna låstes inte på dagarna, och vi kunde ta våra promenader tillsammans. Vi kunde hålla på att hoppa bock i timtal, och var överförtjusta över det. De dödsdömda hoppade också och erbjöd sina ryggar precis som resten av oss. Min hustru kom på besök två gånger i veckan. Vakterna blundade för att vi bytte brev och manuskript. En av dem, en medelålders man, var särskilt vänligt inställd till oss. På hans önskemål gav jag honom ett exemplar av min bok och ett signerat fotografi. "Alla mina döttrar studerar på universitetet", viskade han förtjust och blinkade hemlighetsfullt mot mig. Jag träffade honom senare under sovjettiden och gjorde vad jag kunde för honom under hungersåren.
Parvus gick tillsammans med den gamle Deutsch på fängelsegården. Ibland slog jag följe med dem. Det finns ett fotografi på oss tre i fängelsets kök. Den outtröttlige Deutsch planerade en massflykt och vann lätt över Parvus och insisterade på att även jag skulle följa med. Jag avböjde eftersom jag lockades av den kommande rättegångens politiska betydelse. Men det var för mycket folk inblandat i planerna. En vakt hittade ett antal verktyg i biblioteket där de smidde sina planer. Fängelseadministrationen tystade ner affären, eftersom man misstänkte att den hemliga polisen hade placerat ut verktygen för att kunna byta ut fängelseledningen. Så Deutsch tvingades genomföra sin fjärde rymning från Sibirien istället för från fängelset.
Efter nederlaget i december blossade fraktionsmotsättningarna i partiet upp kraftigt på nytt. Den godtyckliga upplösningen av Duman reste på nytt revolutionens samtliga frågor. Jag gjorde dem till ämne i en pamflett om taktiken, som Lenin gav ut på ett bolsjevikiskt förlag. Mensjevikerna slog redan till reträtt över hela linjen. Men förhållandena mellan fraktionerna var ännu inte så bistra i fängelset som de var i världen utanför, och vi lyckades ge ut ett gemensamt arbete om St Petersburgsovjeten där en del mensjeviker bidrog.
Rättegången mot arbetardeputerades sovjet inleddes 19 september 1906, under de första dagarna av Stolypins krigsrättsliknande rättvisa. Gården framför rättegångsbyggnaden och de angränsande gatorna förvandlades till ett militärläger. St Petersburgs samtliga poliser hade mobiliserats. Men själva rättegången genomfördes med ett visst mått av frihet. Den reaktionära regeringen var ute efter att vanhedra Witte genom att avslöja hans "liberalism", hans svaghet när han tog itu med revolutionen. Omkring 400 vittnen hade kallats och mer än 200 vittnen kom och vittnade. Arbetare, fabrikörer, medlemmar ur hemliga polisen, tjänare, medborgare, journalister, posttjänstemän, polischefer, gymnasiestudenter, medlemmar i kommunfullmäktige, portvakter, senatorer, deputerade, professorer, soldater, alla passerade de i en lång rad under den månad rättegången pågick, och under domarnas, åklagarsidans, försvarsadvokaternas och de anklagades - i synnerhet de senares - korseld rekonstruerade de steg för steg arbetarsovjetens aktivitet. De svarande avgav sina förklaringar. Jag talade om det väpnade upprorets betydelse under revolutionen. Därmed var det viktigaste målet uppnått, och när rätten vägrade gå med på vårt krav att kalla senator Lopuchin som vittne (på hösten 1905 hade han startat ett tryckeri på polisdepartementet för att sprida pogromlitteratur) så avbröt vi rättegången genom att tvinga domstolen att ta oss tillbaka till fängelset. Försvarsadvokaterna, vittnena och publiken lämnade rättssalen tillsammans med oss, domarna blev ensamma kvar med åklagarna. De fällde sin dom i vår frånvaro. Det stenograferade protokollet från denna unika rättegång, som varade en månad, har inte publicerats, och det verkar som om det inte har återfunnits än idag. De viktigaste fakta som rör rättegången har jag återgivit i min bok 1905.
Min far och mor var närvarande under rättegången. Deras tankar och känslor var delade. Det var inte längre möjligt att förklara mitt beteende som utslag av ungdomligt oförstånd, som de hade gjort när jag bodde i Sjvigovskijs trädgård i Nikolajev. Jag var tidningsredaktör, ordförande i sovjeten och hade skapat mig ett namn som författare. Det imponerade på det gamla paret. Min mor försökte prata med försvarsadvokaterna, i hopp om att få höra ännu fler smickrande anmärkningar om mig. Under mitt tal, som hon knappt kunde förstå, grät hon stilla. Hon grät ännu mer när ett tjugotal försvarsadvokater kom fram för att skaka hand med mig. En av advokaterna hade dessförinnan begärt en paus i rättegångsförhandlingarna, under åberopande av den allmänna uppståndelse som mitt tal hade orsakat. Det var A Z Zarudnij. Han blev sedermera justitieminister i Kerenskijs regering, och höll mig fängslad, anklagad för högförräderi. Men det var tio år senare.
Under avbrotten i rättegången tittade gamlingarna på mig lyckligt. Min mor var övertygad om att jag inte bara skulle släppas fri, utan till och med få någon sorts utmärkelse. Jag försökte förbereda henne på att jag kunde bli dömd till straffarbete. Något skrämd och förbryllad över det tittade hon först på mig och sedan på advokaterna, som för att förstå hur något sådant kunde vara möjligt. Min far var blek, tyst, lycklig och ängslig, allt på samma gång.
Vi berövades våra medborgerliga rättigheter och dömdes till landsförvisning. Det var ett förhållandevis lindrigt straff. Vi hade förväntat oss straffarbete. Men landsförvisningen var något helt annat än den administrativa förvisning som jag hade dömts till första gången. Den var på obegränsad tid, och varje flyktförsök skulle leda till tre års straffarbete. De 45 piskrapp som brukade åtfölja det hade avskaffats några år tidigare.
Vi kom fram till deportationslägret för två eller tre timmar sedan [skrev jag till min hustru 3 januari 1907]. Jag erkänner att jag lämnade min cell på rannsakningshäktet med viss nervositet. Jag hade blivit så van vid det lilla båset där jag hade alla möjligheter att arbeta. Vi visste att vi alla skulle hamna i samma cell i deportationslägret - och vad kunde vara mer tröttsamt? Och därefter - den välbekanta smutsen, brådskan och idiotiska förvirringen under resan till förvisningsorten. Vem vet hur lång tid det kan ta innan vi når vår destination? Och vem vet när vi kan återvända? Hade det inte varit bättre om jag kunde fått stanna i cell nr 462 och läsa, skriva och vänta?
Vi har förts hit idag oväntat, utan förvarning. I mottagningssalen beordrades vi att byta till fängelsekläder. Vi gjorde det med skolpojksaktig nyfikenhet. Det var intressant att se varandra i grå byxor, grå rockar och grå mössor. Det fanns dock inget klassiskt ruteräss på ryggen. Vi fick tillåtelse att behålla våra underkläder och stövlar. Vi återvände i samlad tropp under stojande munterhet till cellen i våra nya kostymer.
Att jag fick behålla stövlarna var av stor betydelse för mig, ty i sulan på den ena hade jag ett fint pass och i klackarna guldmynt. Vi skulle skickas till byn Obdorsk, som låg långt norr om polcirkeln. Det var 1500 verst från Obdorsk till järnvägslinjen, och 800 verst till närmaste telegrafstation. Posten kom en gång var fjortonde dag. När vägarna var dåliga på våren och hösten kom den inte alls på sex eller åtta veckor.
Man vidtog exceptionella åtgärder för att vakta oss under resan. Eskorten från St Petersburg ansågs inte tillförlitlig. Och med höjt svärd deklamerade faktiskt vakthavande sergeant de senaste revolutionära dikterna för oss i fångvagnen. I den intilliggande vagnen satt en pluton från hemliga polisen, som omringade vår vagn varje gång vi stannade. Men samtidigt behandlade fängelsepersonalen oss ytterst hänsynsfullt. Revolutionen och kontrarevolutionen stod fortfarande och vägde, och ingen visste vilken sida som skulle segra. Eskortens ledare började med att visa oss en order från hans överordnade som gav honom tillåtelse att inte sätta handbojor på oss, som lagen krävde.
11 januari, medan vi var på väg, skrev jag till min hustru:
Om officeren är hänsynsfull och artig, så gäller det ännu mer de meniga. Nästan samtliga har läst rapporter från vår rättegång, och de behandlar oss ytterst välvilligt. Soldaterna fick inte veta vilka de skulle hämta eller vart de skulle föra dem förrän i sista stund. De säkerhetsåtgärder som omgav deras plötsliga avresa från Moskva till St Petersburg fick dem att dra slutsatsen att de skulle föra dödsdömda fångar till Schlüsselburg. När vi mötte soldaterna i deportationslägrets mottagningssal märkte jag att de var väldigt spända, och på något underligt sätt ivriga att vara till lags, som om de kände sig skyldiga för något. Först på tåget fick jag reda på varför. De blev mycket glada när de upptäckte att fångarna var arbetardeputerade som bara hade dömts till landsförvisning. De hemliga poliser som fungerade som överordnad eskort visade sig aldrig i vår vagn. De höll vakt utanför, omringade vagnen på stationerna, stod vid ytterdörren, men det verkade som om de framförallt vaktade männen i eskorten.
De brev vi skrev längs vägen postades i hemlighet av soldaterna i eskorten.
Vi reste med tåg ända till Tiumen. Därifrån fortsatte vi med häst. Det krävdes 52 soldater, plus en kapten, en äldre polisman och en polisinspektör för att vakta de fjorton fångarna. Sällskapet färdades i omkring 40 slädar. Vägen från Tiumen gick på floden Ob via Tobolsk. "Varje dag", skrev jag till min hustru, "har vi färdats mellan 90 och 100 verst längre norrut, det vill säga nästan en längdgrad. Denna ständiga framryckning gör att kulturen, om man kan tala om kultur här, på ett slående sätt hamnar alltmer i fjärran. Varje dag färdas vi en grad längre in i kylans och barbariets rike."
Efter att ha korsat trakter där tyfus härjade nådde vi 12 februari, på resans 33:e dag, fram till Berezov, där prins Mensjikov, en gång i tiden tsar Peters högra hand, hade bott i landsflykt. Här gjorde vi halt i två dagar. Det återstod 500 verst innan vi kom fram till Obdorsk. Vi kunde gå omkring helt fritt. Våra vakter var inte rädda för att vi skulle försöka rymma. Den enda vägen tillbaka gick via floden Ob, längs med telegraflinjen. Varenda rymling skulle ha blivit fångad. En av invånarna i Berezov var lantmätaren Rosjkovskij. Jag diskuterade frågan om att rymma med honom, och han berättade att man kunde försöka fly rakt västerut längs floden Sosva i riktning mot Uralbergen. Med renskjuts gick det att ta sig till gruvsamhällena, sedan med smalspårig järnväg till gruvorna i Bogoslovskij och vidare till Kusjva, som låg längs stambanan till Perm. Och därefter - Perm, Vjatka, Vologda, St Petersburg, Helsingfors...
Men det fanns inga vägar längs Sosva. Bortom Berezov är det fullständig ödemark. Inga poliser på tusentals verst, inte en enda rysk bosättning, bara enstaka ostjakhyddor.[43] Inte en telegrafstolpe inom synhåll. Det finns inga hästar på hela vägen, eftersom den uteslutande är ämnad för renskjutsar. Polisen kunde inte hinna ikapp, men risken var att man gick vilse i vildmarken och dukade under i snön. Och nu var det februari, alltså snöstormarnas månad.
Dr Feit, en gammal revolutionär och medlem i vår grupp av fångar, lärde mig hur jag skulle simulera ischias för att kunna stanna några extra dagar i Berezov. Denna enkla del av planen genomförde jag med framgång. Det är välkänt att ischias inte går att bekräfta. Jag lades in på sjukhus. Jag hade inga som helst begränsningar. När jag mådde "bättre" kunde jag gå ut under flera timmar. Läkaren uppmuntrade mig att promenera. Som jag sa var det ingen som var rädd för flyktförsök den här tiden på året.
Jag var tvungen att bestämma mig. Jag beslutade mig för vägen västerut, rakt över Uralbergen. Rosjkovskij rådgjorde med en lokal bonde med öknamnet "gethoven". Denna torra, intelligenta lilla man organiserade min flykt helt osjälviskt. När hans del i den avslöjades senare fick han ett hårt straff. Efter oktoberrevolutionen tog det ganska lång tid innan "gethoven" fick reda på att jag var den person som han hade hjälpt tio år tidigare. Först 1923 kom han och besökte mig i Moskva, och vårt möte blev mycket vänskapligt. Han tilldelades Röda arméns paraduniform, fick gå på teater och fick en grammofon och andra gåvor. Strax efteråt dog den gamle mannen långt däruppe i norr.
Jag var tvungen att göra resan från Berezov med renskjuts. Det svåra var att hitta en kusk som skulle riskera en resa så här års. "Gethoven" hittade en komisyriän,[44] en skicklig och erfaren karl, precis som alla komier.
"Småsuper han?"
"Självklart, fruktansvärt. Men han talar ryska och syriänska flytande, och två ostjakdialekter som knappt liknar varandra. Det går inte att få tag på fler kuskar som honom - han är en listig typ." Det var denna listiga karl som förrådde "gethoven" senare. Men han lyckades hjälpa mig rymma.[45]
Avresan var bestämd till söndag vid midnatt. Denna dag spelade fängelsepersonalen amatörteater. Jag befann mig i kasernbyggnaden, som fungerade som en improviserad teater. När jag mötte den lokala polischefen sa jag att kände mig mycket bättre, och att jag inom kort skulle kunna avresa till Obdorsk. Det var en fint, men en nödvändig sådan.
Når kyrkklockorna slog tolv smet jag in på "gethovens" gård. Släden väntade på mig. Jag sträckte ut mig på golvet och låg på min extrapäls. "Gethoven" spred ut fruset hö över mig, band ihop det med ett rep, och så for vi iväg. Höet töade och kallt vatten droppade i ansiktet. När vi hade åkt några verst stannade vi. "Gethoven" lossade höet, och jag kröp ut. Så visslade han.
Flera män svarade, med röster som - tyvärr! - var omisskännligt berusade. Komiern var berusad, och han hade tagit med sig sina vänner. Det var en dålig början, men jag hade inget val. Tillsammans med mitt lilla bagage flyttade jag mig till en lätt rensläde. Jag hade på mig två pälsrockar - en med pälsen inåt och den andra utåt - pälsstrumpor, en dubbelfodrad pälsmössa och pälshandskar, kort sagt ostjakernas hela vinterdress. Jag hade med mig några flaskor sprit i väskan, det bästa bytesmedlet i en öken av snö.
I sina memoarer berättar Svertjkov:
Från brandbevakningstornet i Berezov kunde man se alla rörelser till och från staden över de vita snöytorna i åtminstone en verst åt alla håll. Det var troligt att polisen skulle fråga tjänstgörande brandman om han hade sett någon som körde ut ur staden den kvällen. Utifrån denna förmodan ordnade Rosjkovskij så att en lokal invånare tog med en slaktad kalv längs vägen mot Tobolsk. Som vi antog upptäcktes detta drag, och när Trotskijs flykt upptäcktes två dagar senare rusade polisen efter kalven och förlorade på så sätt ytterligare två dagar.
Men det fick jag höra talas om först långt senare.
Vi tog vägen längs Sosva. Renarna som min kusk hade köpt var de bästa i en hjord på flera hundra. I början av resan hade kusken en tendens att somna hela tiden, och då stannade renarna. Det förebådade problem för oss båda två. Till slut svarade han inte ens när jag knuffade på honom. Då tog jag av honom mössan. Hans hår frös snabbt till is och då började han nyktra till.
Vi körde vidare. Det var en storslagen färd genom en öken av nyfallen snö helt täckt av barrträd och spår av djur. Renarna travade raskt på, med tungan åt sidan och tung andning som lät "cho-cho-cho-cho". Spåret var smalt och djuren gick tätt samman och det var ett under att de inte kom i vägen för varandra. Fantastiska djur som inte känner varken hunger eller trötthet! De hade inte fått någon mat på 24 timmar innan vår plötsliga avresa, och det gick ytterligare 24 timmar innan de fick äta igen. Enligt kusken hade de just börjat komma igång. De sprang jämnt, utan ansträngning i en fart av 8 till 10 verst per timme. De hittade sin egen mat. Man knöt fast en trästock runt halsen på dem och släppte dem lösa. De valde en plats där de kände att det fanns mossa under snön, grävde djupa hål med hovarna så att de nästan försvann helt och hållet varefter de åt. Jag hade samma känsla för dessa djur som en pilot måste ha för sin motor när han flyger över havet på flera hundra meters höjd.
Ledaren för de tre renarna blev halt. Det gjorde oss mycket upprörda, och han måste bytas ut. Vi letade efter ett ostjakläger. De ligger utspridda, flera verst från varandra. Min kusk kunde hitta lägren med hjälp av nästan omärkliga tecken - på flera verst avstånd kunde han känna lukten av rök. Bytet av renen gjorde att vi förlorade ytterligare en dag. Men å andra sidan fick jag vid soluppgången glädjen att se en vacker syn: tre ostjaker som red i full fart och fångade några redan märkta renar med lasso ur sin hjord på flera hundra renar, som hundarna drev mot dem.
Vi fortsatte genom skogarna, över snötäckta myrar och genom enorma skogar som hade blivit förstörda av skogsbränder. Vi värmde snö för att få vatten och satt på snön och drack te. Min kusk föredrog sprit, men jag såg till att han inte drack för mycket.
Trots att vägen hela tiden ser likadan ut så ändrar den sig ständigt, och renarna vet om det. Vid ett tillfälle åker vi över ett öppet fält, mellan björkskogen och floden. Vägen är fruktansvärd. Bakom oss blåser det smala spår som släden har gjort genast igen. Den tredje renen missar hela tiden stigen. Han sjunker ner till magen i snön och till och med djupare, gör några desperata skutt, klättrar upp på vägen, knuffar till den mittersta renen och gör så att ledarrenen tappar spåret. På ett annat ställe är vägen, som har värmts upp av solen, så besvärlig att tyglarna på den främsta släden går sönder två gånger. Varje gång vi stannar fryser slädarna fast på vägen, och det är bara med största ansträngning som vi får igång dem igen. Efter de två första försöken verkar renarna trötta.
Men så går solen ner och vägen fryser till och det går bättre att köra igen. Mjuk men inte svampig - den "raskaste" vägen som kusken uttrycker det. Renarna travar fram nästan ljudlöst och drar släden utan ansträngning. Till sist tvingas vi spänna från den tredje renen och binda honom bakom oss eftersom de tar krumsprång när det går så lätt att dra och de riskerar att slå sönder släden. Släden glider mjuk och tyst, som en båt på en kristallklar sjö. I skymningens halvmörker ser träden ännu mer enorma ut. Jag kan inte se vägen, slädens rörelser är knappt märkbara. De förtrollade träden rusar mot oss, buskarna rusar förbi på sidorna, smala björkar och gamla snötäckta stubbar flyger förbi. Allting är fyllt av mystik. Cho-cho-cho-cho låter renarnas jämna andning i nattens trädfyllda tystnad.
Resan varade en vecka. Vi hade avverkat 700 kilometer och närmade oss Uralbergen, allt oftare mötte vi hela tåg av slädar. Jag låtsades vara ingenjör i baron Tols polarexpedition. Strax innan Uralbergen mötte vi en kontorist som hade varit med på baronens expedition, och kände till deltagarna. Han överöste mig med frågor. Tack och lov var han inte helt nykter. Jag försökte klara mig ur knipan med hjälp av flaska rom som jag hade tagit med för att använda i nödfall. Allting gick som smort. När jag väl kom fram till Uralbergen fortsatte jag till häst. Nu låtsades jag vara ämbetsman, och tillsammans med en skattekontrollör som var ute och kontrollerade sitt distrikt nådde jag till slut fram till den smalspåriga järnvägen. Den hemliga polisen på stationen tittade ointresserat på när jag tog av mig mina ostjakpälsar.
Jag var långtifrån säker på den lokala Uraljärnvägen. På denna sträcka lägger man märke till varje "främling", och jag skulle lätt ha kunnat bli arresterad efter telegrafiska instruktioner från Tobolsk. Jag fortsatte ängsligt. Men när jag en dag senare satt i en bekväm vagn på järnvägen mot Perm började det kännas som om jag hade klarat det. Tåget passerade samma stationer som vi för inte så länge sedan högtidligt hade tagits emot på av poliser, vakter och lokala polischefer. Men nu gick min resa åt motsatt håll och jag reste med helt andra känslor. Under den första tiden kändes den nästan tomma vagnen trång och instängd, och jag gick ut på plattformen längst fram där det blåste och var mörkt. Jag utbrast spontant i ett högt skrik - ett skrik av glädje och frihet.
Under ett av de första uppehållen telegraferade jag min hustru och bad henne att vänta på mig på stationen vid järnvägsknuten. Hon hade inte förväntat sig detta telegram, åtminstone inte så snart. Inte att undra på! Vår resa till Berezov hade tagit mer än en månad. Tidningarna i St Petersburg var fyllda av rapporter om hur vi förflyttade oss norrut, och rapporterna kom fortfarande med posten. Alla trodde att jag var på väg mot Obdorsk. Och ändå hade jag gjort hela återresan på 11 dagar. Uppenbarligen ansåg min hustru det vara helt uteslutet att hon skulle kunna träffa mig nära St Petersburg. Det var desto bättre, och mötet ägde i alla fall rum.
Så här beskrev N I Sedova det:
När jag fick telegrammet i Terjoki, en finsk by nära St Petersburg där jag bodde med min yngsta son, blev jag utom mig av glädje och rörelse. Samma dag fick jag ett långt brev från L D som han hade skrivit på vägen till sin landsförvisning, och där han utöver att beskriva resan bad mig ta med ett antal artiklar och böcker när jag skulle resa till Obdorsk där uppe i norr. Nu verkade det som om han hade ångrat sig och flög tillbaka på något mystiskt vis, och ordnade till och med så att vi skulle träffas på en station vid en järnvägsknut. Men egendomligt nog hade han utelämnat namnet på stationen i telegrammet. Följande dag reste jag till St Petersburg och försökte med hjälp av järnvägskartan ta reda på till vilken station jag skulle köpa biljett. Jag var rädd för att ställa frågor, och inledde till sist resan utan att veta namnet på stationen. Jag köpte biljett till Vjatka och reste på kvällen. Vagnen var fylld med godsägare som var på väg hem till sina gods från St Petersburg med paket fyllda av delikatesser till karnevalsfestligheterna. Man pratade om pannkakor, kaviar, rökt stör, vin och liknande. Jag kunde knappast uthärda dessa samtal - jag var så uppjagad vid tanken på mötet som väntade, och var rädd för eventuella olyckor... Och ändå kände jag mig säker på att vi skulle träffas.
Jag kunde knappt bärga mig till morgonen då tåget skulle komma fram till Samino - jag hade kommit på namnet på vägen och för alltid lagt det på minnet. Tågen stannade, vårt och det andra. Jag rusade ut på stationen. Ingen där. Jag hoppade på det andra tåget och sprang igenom den ena vagnen efter den andra, men han var inte där. Plötsligt kände jag igen L D:s pälsrock i en kupé. Så han hade kommit med tåget, Men var var han? Jag klev av vagnen och sprang omedelbart ihop med L D, som rusade runt på stationen och letade efter mig. Han blev upprörd över att telegrammet hade blivit förkortat och ville genast klaga på det. Det var bara med svårighet som jag lyckades hindra honom. Efter att han hade skickat mig telegrammet insåg han givetvis att han kunde mötas av hemliga polisen istället för av mig, men han tänkte att det skulle vara mycket lättare för honom i St Petersburg om han var med mig, så han litade till sin goda tur. Vi satte oss i kupén och fortsatte resan tillsammans. Jag var häpen över hur lättsamt och otvunget L D uppträdde när han skrattade och pratade högljutt i tåget och på stationen. Jag ville göra honom osynlig, gömma honom, på grund av hotet om straffarbete som hängde över honom efter hans flykt. Men han satt helt öppet och sa att det var hans bästa skydd.
Vi reste direkt från stationen i St Petersburg till våra lojala vänner på artilleriskolan. Jag har aldrig sett så förvånade människor som dr Litkens familj. Jag stod som ett spöke i den stora matsalen medan de andlöst tittade på mig. Efter att vi hade kysst varandra kunde de fortfarande inte tro sina ögon och sa hela tiden hur förvånade de var. Till sist blev de övertygade om att det verkligen var jag. Men jag var ännu inte utom fara. Doktorn var den första som påminde mig om det. På sätt och vis hade farorna just börjat. Utan tvekan hade myndigheterna i Berezov redan skickat telegram om mitt försvinnande. Genom mitt arbete i sovjeten var det många i St Petersburg som kände till mig. Så jag bestämde mig för att resa med min hustru till Finland, där de friheter som erövrades efter revolutionen fanns kvar mycket längre än i St Petersburg. Det farligaste stället var finska stationen i St Petersburg. Innan tåget startade kom flera hemliga poliser in i vår vagn för att titta på passagerarna. Min hustru satt så att hon såg ingången, och jag kunde se på hennes ögon att vi befann oss i fara. Vi genomlevde en minut av fruktansvärd nervspänning. Poliserna tittade ointresserat på oss och gick vidare. Det var det enda de klarade av.
Lenin och Martov hade lämnat St Petersburg långt tidigare och bodde i Finland. Det enande som hade ägt rum mellan de två fraktionerna vid Stockholmskongressen visade åter tecken på att spricka. Revolutionen var fortfarande på nedgång. Mensjevikerna avsvor sig de idiotiska handlingarna 1905. Bolsjevikerna tog inte tillbaka någonting, utan gjorde sig redo för en ny revolution. Jag besökte både Lenin och Martov som bodde i grannbyar till varandra. Martovs rum var som vanligt i fullständig oordning. I ett hörn låg tidningarna travade manshögt. Under samtalet med honom dök Martov då och då in i högen för att ta fram en artikel som han ville ha tag på. På hans bord låg manuskript täckta av aska. Pincenén som aldrig var riktigt ren hängde på hans smala näsa. Som vanligt hade Martov många lysande och påhittiga idéer, men han saknade den idé som var viktigare än alla andra: han visste inte vad vi skulle göra sedan.
Lenins rum såg som vanligt ut som ordningen själv. Lenin rökte inte. De tidningar han behövde låg lätt tillgängliga och öronmärkta. Och framförallt fanns i hans vardagliga men ovanliga ansikte ett uttryck av att outtröttligt bida sin tid. Det var fortfarande inte klart om den revolutionära vågen hade vänt en gång för alla, eller om den bara hade saktat av innan den skulle höja sig igen. Men hursomhelst var det nödvändigt att kämpa mot skeptikerna, teoretiskt granska erfarenheterna från 1905, skola basmedlemmarna för en ny omsvängning eller för en andra revolution. Lenin berömde mitt arbete i fängelset, men han pikade mig för att jag inte hade dragit de nödvändiga slutsatserna, med andra ord för att jag inte hade gått över till bolsjevikerna. Han hade rätt i det. När vi skildes åt gav han mig några adresser i Helsingfors som visade sig bli ovärderliga.
De vänner som Lenin hänvisade mig till hjälpte mig att slå mig ner i Oglbu, nära Helsingfors, tillsammans med min familj. En tid därefter slog även Lenin ner sig där. Polischefen i Helsingfors var aktivist, eller revolutionär finsk nationalist. Han lovade att varna mig i tid om det uppstod någon fara från St Petersburg. Jag bodde i Oglbu flera veckor tillsammans med min hustru och yngsta son, som hade fötts medan jag satt i fängelse. I denna ensliga by beskrev jag min resa i en bok med titeln Dit och tillbaka, och med hjälp av de pengar som jag fick för den reste jag utomlands via Stockholm. Min hustru och son stannade för tillfället kvar i Ryssland. Jag hade sällskap till gränsen av en ung finsk kvinna som också var aktivist. På den tiden var aktivisterna vänliga. 1917 blev de fascister och bittra fiender till oktoberrevolutionen.
Ombord på en svensk ångbåt inledde jag en ny landsflykt utomlands, som denna gång skulle vara i 10 år.
Partikongressen 1907 hölls i en socialistisk kyrka i London. Det var en utdragen, innehållsrik, stormig och kaotisk kongress. Den andra Duman var fortfarande aktiv i St Petersburg. Revolutionen höll på att sjunka undan men väckte fortfarande avsevärt intresse, även i engelska politiska kretsar. Framstående liberaler bjöd in de mer välkända delegaterna till sina hem för att skryta med dem inför sina gäster. Det var redan uppenbart att revolutionsvågen höll på att dra sig tillbaka, eftersom partiets tillgångar minskade. Det fanns inte pengar så att det räckte till återresan, eller ens göra färdigt kongressen. När dessa ledsamma nyheter ekade under kyrkans valv och avbröt diskussionen om det väpnade upproret, tittade delegaterna på varandra med oro och förvåning. Vad skulle man göra? Vi kunde naturligtvis inte stanna i kyrkan. Men vi hittade en helt oväntad utväg. En engelsk liberal gick med på att låna den ryska revolutionen 3.000 pund, så vitt jag minns summan. Men han krävde att den revolutionära skuldsedeln skulle skrivas under av samtliga kongressdelegater. På så sätt fick engelsmannen ett dokument med flera hundra namnteckningar, med typiska kännetecken från alla folkgrupper i Ryssland. Han fick emellertid vänta länge på att skuldsedeln skulle lösas. Under reaktionsåren och kriget kunde inte partiet ens drömma om så stora summor pengar. Det blev sovjetregeringen som kom att köpa tillbaka betalningsförbindelsen från Londonkongressen. Revolutionen uppfyller sina löften, om än oftast med en viss fördröjning.
Under en av kongressens första dagar blev jag stoppad i kyrkovestibulen av en lång, spinkig man med ett runt ansikte och höga kindknotor, som bar en rund hatt. "Jag är din beundrare", sa han med ett vänligt kluckande skratt.
"Beundrare?", upprepade jag förvånat. Det verkade som om komplimangen gällde de politiska broschyrer som jag hade skrivit i fängelset. Den jag talade med var Maxim Gorkij, och det var första gången jag träffade honom. "Jag hoppas att jag inte behöver säga att jag beundrar er", sa jag och besvarade komplimangen. Under denna period stod Gorkij nära bolsjevikerna. Den välkända skådespelerskan Andrejeva var med honom. Vi gick runt i London tillsammans.
"Kan du tro?", sa Gorkij och kastade hastigt en förvånad blick på Andrejeva, "hon talar en hel massa språk." Själv talade han bara ryska, men mycket bra. När en tiggare stängde taxidörren bakom oss, vädjade Gorkij: "Vi borde ge honom lite pengar." På vilket Andrejeva svarade: "Han har fått det, kära Aljosja, han har fått det."
Under Londonkongressen återknöt jag bekantskapen med Rosa Luxemburg, som jag hade känt sedan 1904. Hon var en liten, spröd kvinna, med ett nästan sjukligt utseende, men med ett ädelt ansikte och vackra ögon som utstrålade intelligens. Man fångades av hennes modiga intellekt och natur. Hennes stil var på samma gång exakt, intensiv och skoningslös, och kommer alltid att återspegla hennes hjältemodiga sinnelag. Hon hade en mångsidig natur som var ytterst nyansrik. Revolutionen och dess lidelser, människan och konsten, naturen, fåglar och växter - alla kunde de spela på olika strängar hos hennes själ. "Någon måste tro på mig", skrev hon till Louise Kautsky, "när jag säger att det är ett missförstånd som har placerat mig i världshistoriens malström, medan jag egentligen är född att vakta gäss på ängarna." Jag var inte personligt vän med Rosa, vi träffades alltför kortvarigt och sällan. Jag beundrade henne på håll. Ändå uppskattade jag henne troligen inte tillräckligt på den tiden. Rosa hade samma ståndpunkt som jag i frågan om den permanenta revolutionen. I anknytning till detta hade jag och Lenin en diskussion halvt på skämt i hallen. Delegaterna stod runt oss i en tät ring. "Det är bara för att hon inte talar särskilt bra ryska", sa han med syftning på Rosa. "Men hon talar utmärkt marxistiska", replikerade jag. Delegaterna skrattade, liksom vi.
Under kongressen fick jag tillfälle att återigen lägga fram min uppfattning om proletariatets roll under den borgerliga revolutionen. I sin sammanfattning av diskussionen sa Lenin angående detta: "[Trotskij har uppfattningen] att proletariatet och bönderna har gemensamma ekonomiska intressen under den nuvarande revolutionen i Ryssland." Följaktligen "är vi här överens om grundläggande frågor när det gäller inställningen till de borgerliga partierna." (Lenin, CW, bd 12, s 469.) Vad lite detta har gemensamt med legenden om att jag ignorerade bönderna 1905! Jag behöver bara tillägga att mitt programtal under Londonkongressen 1907, som jag än idag tycker är helt riktigt, återutgavs efter oktoberrevolutionen som ett exempel på bolsjevikernas inställning till bönderna och borgarklassen.
Från London reste jag till Berlin för att träffa min hustru, som skulle komma från St Petersburg. Vid den tiden hade Parvus också rymt från Sibirien. I Dresden ordnade han så att min lilla bok Dit och tillbaka gavs ut på Kadens socialdemokratiska förlag. Eftersom denna lilla bok beskrev min flykt gick jag med på att skriva ett förord om den ryska revolutionen. Inom loppet av några månader växte detta förord ut till boken Ryssland under revolutionen. Min hustru, Parvus och jag begav oss ut på fotvandring genom den saxiska delen av Schweiz. Det var i slutet av sommaren, vädret var strålande och morgnarna var kyliga. Vi drack mängder av mjölk och insöp bergsluften. Ett försök att ta oss ner i dalen vid sidan av vägen kostade nästan min hustru och mig livet. Senare reste vi till Böhmen, till en liten by vid namn Hirschberg, en semesterort för lägre tjänstemän, där vi stannade flera veckor. När vi började få ont om pengar, och det hände då och då, kastade antingen jag eller Parvus ihop en artikel till de socialdemokratiska tidningarna. Medan jag var i Hirschberg skrev jag en bok om den tyska socialdemokratin åt ett bolsjevikiskt förlag i St Petersburg. Där förde jag för andra gången - den första gången var 1905 - fram tanken att den tyska socialdemokratins enorma apparat i ett avgörande ögonblick för det borgerliga samhället, skulle kunna bli en stöttepelare för den konservativa samhällsordningen. Men på den tiden kunde jag inte förutse i vilken omfattning händelserna skulle bekräfta denna teoretiska förutsägelse. Från Hirschberg reste vi alla åt olika håll - jag till kongressen i Stuttgart, min hustru till Ryssland för att hämta vårt barn, och Parvus till Tyskland.
Den ryska revolutionen 1905 svävade fortfarande över den Socialistiska internationalens kongress. Alla försökte anpassa sig efter vänsterflygeln. Men det märktes redan ett missnöje med de revolutionära metoderna. De ryska revolutionärerna väckte fortfarande intresse, men det fanns en anstrykning av ironi, som om folk sa: "Här är de, igen." När jag passerade Wien i februari 1905 på väg till Ryssland, frågade jag Victor Adler vad han tyckte om att socialdemokratin skulle delta i den provisoriska regeringen. Adler svarade på sitt typiska sätt: "Ni har händerna alldeles för fulla med den nuvarande regeringen för att bekymra er om den framtida regeringen." Under kongressen i Stuttgart påminde jag honom om hans ord. "Jag måste medge att ni kom närmare den provisoriska regeringen än vad jag hade förväntat mig", sa han. Adler var överhuvudtaget väldigt vänlig mot mig - och om man tittar närmare på det, var det inte arbetardeputerades sovjet i St Petersburg som erövrade allmän rösträtt åt Österrike?
Den engelska delegaten i Stuttgart, Quelch, hade hjälpt mig att komma in på British Museum 1902. Under kongressen kallade han respektlöst den diplomatiska konferensen för ett möte mellan rövare. Det föll inte i god jord hos prins von Bülow. Efter påtryckningar från Berlin utvisades Quelch av regeringen i Wurtemberg. Bebel blev omedelbart illa till mods. Partiet lyckades inte uppamma tillräckligt mod för att vidta åtgärder mot Quelchs utvisning. Det genomförde inte ens en protestdemonstration. Den internationella kongressen var som en skolsal: den elaka pojken blir tillsagd att lämna salen och resten håller tyst. Bakom den tyska socialdemokratins numerära styrka kunde man bara alltför väl urskilja en skugga av maktlöshet.
I oktober 1907 befann jag mig redan i Wien. Strax därefter kom min hustru med vårt barn. Medan vi väntade på en ny revolutionär flodvåg slog vi oss ner utanför staden, i Hütteldorf. Vi hade en lång väntan framför oss. Sju år senare fördes vi bort från Wien av en helt annan flodvåg - som dränkte Europas jord i blod. Varför valde vi Wien när resten av landsflyktingarna samlades i Schweiz och Paris? Under denna period hade jag mest kontakter med det politiska livet i Tyskland, men på grund av polisen kunde vi inte slå oss ner i Berlin. Så vi gjorde Wien till vårt hem. Men under dessa sju år följde jag livet i Tyskland närmare än det i Österrike, som påminde alltför mycket om en ekorre i en bur.
Jag hade känt partiets ledare, Victor Adler, sedan 1902. Nu var det dags att lära känna personerna kring honom, och hans parti i sin helhet. På sommaren 1907 träffade jag Hilferding i Kautskys hus. Vid denna tid befann han sig på höjdpunkten av sin revolutionära bana, vilket inte hindrade honom att hata Rosa Luxemburg och förakta Karl Liebknecht. Men vid denna tidpunkt var han, som så många andra, beredd att godta de mest radikala slutsatser för Ryssland. Han hyllade mina artiklar som Neue Zeit hade lyckats översätta från ryska tidskrifter redan innan jag kom utomlands, och helt oväntat krävde han ända från början att vi skulle tilltala varandra med "du". Utåt verkade vår relation därför ytterst förtrolig. Men det fanns ingen moralisk eller politisk grund för det.
Hilferding såg oerhört föraktfullt på dåtidens stelnade och passiva tyska socialdemokrati, och jämförde den med det österrikiska partiets aktivitet. Men kritiken var fortfarande hemtrevlig. I praktiken förblev Hilferding en litterär ämbetsman i det tyska partiets tjänst - och inget mer. När han var i Wien kom han och besökte mig, och på kvällarna tog han med mig på kafé och presenterade mig för sina vänner bland austromarxisterna. När jag reste till Berlin hälsade jag på Hilferding. En gång träffade vi Macdonald på ett av Berlins kaféer. Eduard Bernstein var tolk. Hilferding ställde frågorna och Macdonald svarade. Idag kan jag inte komma ihåg varken frågorna eller svaren. Det enda som utmärkte dem var att de var så banala. Jag frågade mig vem av dessa tre herrar som befann sig längst från det jag hade vant mig vid att kalla socialism. Och jag kom inte på något svar.
Under fredsförhandlingarna i Brest fick jag ett brev från Hilferding. Jag väntade mig inget av betydelse från honom, men öppnade ändå brevet med intresse. Det var den första socialistiska rösten från väst sedan oktoberrevolutionen. Och vad hittade jag? I sitt brev bad Hilferding mig att befria en krigsfånge, en av Wien-"doktorns" ofrånkomliga bekanta. Brevet innehöll inte ord om revolutionen. Och ändå tilltalade han mig i brevet med "du" Jag kände mycket väl till vilken sorts person Hilferding var. Jag trodde inte att jag hade några illusioner om honom. Men ändå kunde jag inte tro mina ögon.
Jag minns med vilket livligt intresse Lenin frågade: "Jag hörde att du har fått ett brev från Hilferding?"
"Ja, det har jag."
"Nå?"
"Han ber oss hjälpa sin släkting, en fånge."
"Och vad skriver han om revolutionen?"
"Ingenting om revolutionen."
"Ingenting?"
"Ingenting."
"Otroligt", sa Lenin och stirrade på mig. Jag var mindre handfallen, eftersom jag redan hade accepterat tanken att oktoberrevolutionen och tragedin i Brest för Hilferding bara blev en möjlighet att be om en tjänst för en släkting. Jag besparar läsaren de två eller tre tillmälen Lenin använde för att vädra sin förvåning.
Det var Hilferding som första gången presenterade mig för sina vänner i Wien, Otto Bauer, Max Adler och Karl Renner. Det var välutbildade personer, vars kunskaper i många ämnen överträffade mina. Jag lyssnade intensivt, och man kan till och med säga respektfullt, på deras konversation på "Central"-kaféet. Men jag blev snabbt förbryllad. Dessa personer var inga revolutionärer. Inte bara det - de representerade den typ som stod allra längst bort från revolutionären. Det visade sig i allt - i hur de närmade sig ett ämne, i deras politiska yttranden och psykologiska bedömningar, i deras självbelåtenhet - inte självsäkerhet utan självbelåtenhet. Jag tyckte till och med att jag kunde höra kälkborgerlighet i deras röster.
Jag blev förvånad över att upptäcka att dessa skolade marxister var helt oförmögna att tillämpa Marx' metod när de stod inför stor politiska problem, i synnerhet revolutionära svängningar. Jag blev först övertygad om det när det gällde Renner. Sent en kväll satt vi på ett kafé. Det var alltför sent för att ta spårvagnen till Hütteldorf där jag bodde, så Renner erbjöd mig att sova över hemma hos honom. På den tiden föll det aldrig denne skolade och begåvade Hapsburgämbetsman in att Österrike-Ungerns olyckliga öde tio år senare skulle göra honom till kansler över den österrikiska republiken. På väg från kaféet talade vi om hur det skulle gå i Ryssland, där kontrarevolutionen vid denna tidpunkt satt säkert i sadeln. Renner diskuterade dessa frågor hövligt och likgiltigt som en utbildad utlänning. Dåtidens österrikiska regering under baron Beck intresserade honom mycket mer. Hans syn på Ryssland var i allt väsentligt denna: den allians mellan godsägarna och borgarklassen som fick sitt uttryck i Stolypins konstitution efter statskuppen 3 juni 1907 motsvarade helt och fullt produktivkrafternas utvecklingsnivå i landet, och hade följaktligen alla chanser att klara sig. Jag svarade, att det härskande blocket mellan godsägarna och borgarklassen enligt min uppfattning röjde vägen för en andra revolution, som med all sannolikhet skulle överföra makten till det ryska proletariatet. Jag minns Renners hastiga, förbryllade och på samma gång nedlåtande blick mot mig under gatlyktan. Troligen betraktade han min prognos som okunniga fantasier, i stil med den australiensiska mystikers undergångsprofetior under den internationella socialistiska kongressen i Stuttgart några månader tidigare, som hade förutspått dagen och klockslaget för den kommande världsrevolutionen.
"Tror du det?", frågade han, och tillade med giftig hövlighet: "Jag är nog inte tillräckligt väl insatt i förhållandena i Ryssland." Vi hade ingen gemensam grundval för att fortsätta vårt samtal. Jag insåg klart att han stod lika långt från den revolutionära dialektiken som den mest konservativa egyptiska faraon.
Mina första intryck stärktes bara ännu mer ju mer jag iakttog dem. Dessa herrar kunde massor, och kunde inom den politiska vardagens begränsningar skriva bra marxistiska artiklar. Men för mig var de främlingar. Jag blev alltmer övertygad om det ju längre jag kände dem och ju mer genomträngande mina iakttagelser blev. I informella samtal sinsemellan avslöjade de mycket mer öppenhjärtigt än i sina artiklar och tal, antingen ohöljd chauvinism eller en småägares skrävel, eller gudfruktig skräck för polisen eller tarvligheter mot kvinnor. Förvånad utbrast jag ofta, "Vilka revolutionärer!" Jag talar här inte om arbetarna, som givetvis också hade många kälkborgerliga drag, om än av en mer aningslös och okonstlad sort. Nej, jag mötte de främsta av förkrigstidens österrikiska marxister, parlamentsledamöter, författare och journalister. Vid dessa möten lärde jag mig inse hur oerhört sammansatt en människas sinne kan vara, och hur långt det är från att passivt anamma vissa delar av ett system till att fullständigt psykologiskt omvandla det i sin helhet, till att omskola sig själv i ett systems anda. En marxistisk psykologi kan bara utvecklas i tider av sociala omvälvningar, då det sker en revolutionär brytning med traditioner och vanor. De österrikiska marxisterna visade sig alltför ofta vara kälkborgare som hade lärt sig delar av Marx teori på samma sätt som när man studerar juridik, och hade levt på den ränta som Das Kapital gav dem i avkastning. I det gamla, kejserliga, hierarkiska, högfärdiga och ytliga Wien, kallade de akademiska marxisterna varandra med en sorts känslig förtjusning för "Herr Doktor". Arbetarna kallade ofta akademikerna för "Genosse Herr Doktor". Under de sju år jag vistades i Wien kunde jag aldrig tala fritt ur hjärtat med någon av dessa ledare, och det trots att jag var medlem i det österrikiska socialdemokratiska partiet och som sådan deltog i dess möten och demonstrationer, skrev i partipressen och ibland höll kortare föredrag på tyska. Men samtidigt kunde jag och de socialdemokratiska arbetarna utan någon som helst svårighet finna varandra, när vi träffades på möten eller vid [1:a-]majdemonstrationerna.
I denna atmosfär var brevväxlingen mellan Marx och Engels en av de böcker jag behövde allra mest, och den som låg mig närmast. Den lärde mig att på bästa och mest osvikliga sätt pröva mina egna teorier, och hjälpte mig med hela min personliga inställning till resten av världen. De socialdemokratiska ledarna i Wien använde samma formuleringar som jag. Men man behövde bara vrida dem fem grader för att upptäcka att de gav samma begrepp en helt annan innebörd. Vi var bara överens tillfälligt, på ytan och inte i verkligheten. För mig var brevväxlingen mellan Marx och Engels inte en teoretisk utan en psykologisk upptäckt. Toutes proportions gardées [ungefär "på sätt och vis" - öa] kunde jag på varje sida hitta bevis på att jag hade direkta psykologiska band till dessa två. De hade samma inställning till människor och teorier som jag. Jag gissade det de inte uttryckte, delade deras sympatier, var ilsken och hatade på samma sätt som de. Marx och Engels var revolutionärer rakt igenom. Men det fanns inte minsta spår av sekterism eller asketism hos dem. Båda, särskilt Engels, kunde närsomhelst säga att inget mänskligt var dem främmande. Men deras revolutionära åskådning höjde dem alltid ovanför ödets slumpmässighet och människans verk. Småaktighet gick inte ihop med varken deras personlighet eller väsen. Tarvlighet kunde inte ens fastna på deras skosulor. Till och med deras mest alldagliga omdömen, sympatier, lustigheter har alltid en anstrykning av andlig förfining. De kan rikta oförsonlig kritik mot en person, men förfaller aldrig till skvaller. De kan vara skoningslösa men aldrig sveklösa. De har bara kyligt förakt till övers för yttre glans, titlar eller rang. Det som brackor och uppkomlingar ansåg vara aristokratiskt hos dem var i själva verket bara deras revolutionära överlägsenhet. Dess främsta kännetecken är att ständigt och under alla förhållanden vara fullkomligt och helt igenom oberoende av den allmänna opinionen. När jag läste deras brev kände jag, ännu mer än när jag läste deras skrifter, att samma sak som förenade mig med Marx' och Engels' värld ställde mig i oförsonlig motsättning till austromarxisterna.
Dessa personer berömde sig själva för att vara realister och affärsmässiga. Men även där var de ute på tunn is. För att öka sina inkomster tog partiet 1907 itu med att starta sitt eget bageri. Det var det mest omogna man kunde göra, principiellt farligt och i praktiken fullständigt hopplöst. Jag gick ända från början mot företaget, men bemöttes med ett överlägset leende av marxisterna i Wien. Efter många nycker och förluster tvingades det österrikiska partiet nästan 20 år senare skamset överlämna det till privata ägare. Som försvar mot missnöjet från arbetare som hade gjort så många meningslösa uppoffringar, försökte Otto Bauer bevisa att man måste överge fabriken genom att i efterhand bland annat citera de varningar som jag hade utfärdat redan från början. Men han förklarade inte för arbetarna varför han inte hade sett det jag såg, och varför han inte agerade utifrån mina varningar, som ingalunda var resultatet av mitt stora skarpsinne. Jag grundade inte min uppfattning på vare sig situationen på brödmarknaden eller hur det stod till med partiets medlemmar, utan på det proletära partiets ställning i det kapitalistiska samhället. Det verkade vara en dogmatisk teori, men visade sig vara det bästa kriteriet. Att mina varningar blev bekräftade betyder bara att den marxistiska metoden är överlägsen sin österrikiska efterapning.
Victor Adler stod i alla avseenden högt över resten av sina kollegor. Men han hade varit skeptiker sedan länge. I det österrikiska virrvarret slösades hans kampvilja bort på småsaker. Framtidsutsikterna var dunkla, och Adler vände ryggen åt dem, ibland demonstrativt. "Profeten har en otacksam uppgift, i synnerhet i Österrike" - var en ständig refräng i hans tal. "Ni kan säga vad ni vill", sa han i entréhallen till Stuttgartkongressen, apropå den ovan nämnda australiensiska profetian, "men för egen del föredrar jag apokalyptiska politiska förutsägelser framför de som har stöd i en materialistisk tolkning av historien."
Det var naturligtvis ett skämt. Och ändå inte bara det. Det var detta som placerade Adler och mig vid motsatta poler i fråga om det som var viktigast för mig. Jag kan inte tänka mig varken politiskt arbete eller överhuvudtaget ett intellektuellt liv utan en bred politisk syn på framtiden. Victor Adler blev skeptiker, och som sådan tolererade han vad som helst och anpassade sig till allt, i synnerhet den nationalistiska anda som helt och hållet hade frätt sönder den österrikiska socialdemokratin.
Mina relationer till partiledningen blev ännu mer ansträngda när jag öppet gick mot den österrikisk-tyska socialdemokratins chauvinism. Det var 1909. Under mina möten med socialisterna på Balkan, i synnerhet serberna - en av dem var Dmitrij Tutsovitch som senare dödades när han var officer under kriget på Balkan - hade jag fått höra ilskna klagomål på att de serbiska borgerliga tidningarna med skadeglädje citerade Arbeiter-Zeitungs chauvinistiska utbrott för att bevisa att arbetarnas internationella solidaritet bara var svekfullt tal. Jag skrev en ytterst försiktig och dämpad artikel mot Arbeiter-Zeitungs chauvinism, och skickade den till Neue Zeit. Efter stor tvekan publicerade Karl Kautsky artikeln. Påföljande dag fick jag från en gammal rysk emigrant, Kljatjko, som jag hade en mycket vänskaplig relation till, veta att partiledarna var arga på mig... "Hur vågade han?"
Privat medgav Otto Bauer och andra austromarxister att Leitner, utrikesredaktören, hade gått för långt. De upprepade bara vad Adler själv hade sagt. Även om han tolererade de värsta formerna av chauvinism, så höll han inte med om dem. Men inför detta vågade ingripande utifrån förenades ledarnas uppfattningar. Någon av de följande lördagarna kom Otto Bauer fram till det bord där jag satt tillsammans med Kljatjko och började skälla ut mig. Jag måste erkänna att jag inte visste vad jag skulle säga under den strida strömmen av ord. Jag blev förbluffad, inte så mycket av hans mästrande ton som av karaktären på hans argument.
"Vad har Leitners artiklar för betydelse?", frågade han med lustig överlägsenhet. "För Österrike-Ungern existerar ingen utrikespolitik. Ingen arbetare läser om den. Den har inte den minsta betydelse."
Jag lyssnade med vidöppna ögon. Det verkade som om dessa personer varken trodde på revolution eller krig. I sina 1:a-majuttalanden skrev de om krig och revolution, men de tog dem aldrig på allvar. De insåg inte att historien redan hade höjt sin enorma soldatkänga över den myrstack där de rusade kring så uppsluppet. Sex år senare fick de lära sig att utrikespolitiken existerade även för Österrike-Ungern. Och samtidigt började de tala samma skamliga språk som de hade lärt sig av Leitner och chauvinister som honom.
I Berlin var atmosfären en annan - om än i grunden kanske inte bättre, så i alla fall annorlunda. Wien-akademikernas löjliga pampfasoner fanns knappast där. Förhållandena var enklare. Det fanns mindre nationalism, eller den hade ingen orsak att visa sig lika ofta eller högljutt som i det mångnationella Österrike. För tillfället verkade de nationalistiska känslorna ha försvunnit i stoltheten över partiet - den mäktigaste socialdemokratin, första fiolen i Internationalen!
För oss ryssar var den tyska socialdemokratin mor, lärare och levande exempel. Vi förskönade den på håll. Namnen Bebel och Kautsky uttalades med vördnad. Trots att jag, som jag redan har nämnt, hade en del störande teoretiska föraningar om den tyska socialdemokratin, så var jag under denna period otvivelaktigt förhäxad av den. Det underblåstes ytterligare av det faktum att jag bodde i Wien, och när jag då och då besökte Berlin, kunde jag jämföra de två socialdemokratiska huvudstäderna och trösta mig: Nej, Berlin är inte Wien.
I Berlin gick jag på två av vänsterflygelns veckomöten. De hölls på fredagarna på restaurangen "Rheingold". Huvudpersonen på dessa träffar var Franz Mehring. Karl Liebknecht kom också dit. Han kom alltid sent och gick innan de andra. Första gången var det Hilferding som tog med mig dit. På den tiden betraktade han sig själv som "vänster", trots att han hatade Rosa Luxemburg med samma våldsamma lidelse som Dasjinskij odlade mot henne i Österrike. Jag minns ingenting viktigt från dessa samtal. Mehring frågade ironiskt, med en ryckning i kinden - han led av tics - vilket av hans "odödliga verk" som hade blivit översatt till ryska. Under samtalet kallade Hilferding den tyska vänstern "revolutionärer". "Skulle vi vara revolutionärer? Bah!", avbröt Mehring honom. "De är revolutionärer", sa han och nickade åt mitt håll. Jag kände Mehring för dåligt och hade alltför ofta mött kälkborgare som talade hånfullt om den ryska revolutionen, för att kunna säga om han skämtade eller menade allvar. Men som hans fortsatta liv visade menade han allvar.
Jag träffade Kautsky första gången 1907. Parvus tog med mig till hans hus. Det var med stor spänning jag gick uppför trappan till det lilla prydliga huset i Friedenau, nära Berlin. En liten vithårig och mycket munter gammal man med klarblå ögon hälsade mig på ryska: "Zdravsvujte". Tillsammans med det jag redan kände till om Kautsky utifrån hans böcker, utgjorde det en mycket charmerande personlighet. Det som tilltalade mig mest var att han inte gjorde något väsen av sig. Senare upptäckte jag att det berodde på hans obestridliga auktoritet och det inre lugn som den gav upphov till. Hans motståndare kallade honom internationalens "pappa". Ibland kallade även hans vänner honom för det, på ett genialt sätt. På sin 75-årsdag fick Kautskys mamma, som skrev problemromaner som hon tillägnade "sin son och lärare", en hälsning från de italienska socialisterna "alla mamma del papa" (till pappas mamma).
Kautsky ansåg att hans viktigaste teoretiska uppgift var att förlika reform och revolution. Men han mognade intellektuellt under en period av reform. För honom var reformer verkligheten och revolutionen ett diffust historiskt framtidsperspektiv. Efter att ha accepterat marxismen som ett fullständigt system, populariserade Kautsky den som en skollärare. Stora händelser gick över hans horisont. Hans nedgång inleddes redan i samband med 1905 års revolution. Samtalen med Kautsky gav inte mycket. Hans intellekt var alldeles för stelt och torrt, det var orörligt och saknade psykologisk insikt. Hans bedömningar var schematiska, hans skämt var utnötta. Av samma orsak var han en dålig talare.
Kautskys vänskap med Rosa Luxemburg sammanföll med den bästa perioden av hans intellektuella verksamhet. Men strax efter 1905 års revolution började man se de första tecknen på en allt större kyla mellan dem. Kautsky kände varmt för den ryska revolutionen och kunde tolka den ganska bra - på avstånd. Men av naturen var han fientligt inställd till att överföra revolutionära metoder till tysk mark. När jag kom till hans hus innan demonstrationen i Treptow-parken, var Rosa indragen i en hetsig diskussion med honom. Även om de fortfarande tilltalade varandra med "du" och talade som nära vänner, så gick det i Rosa repliker att urskilja en undertryckt ilska, och i Kautskys svar kunde man märka en djup inre osäkerhet dold av osäkra skämt. Vi gick till demonstrationen tillsammans - Rosa, Kautsky, hans hustru, Hilferding, den bortgångna Gustav Eckstein och jag. Det uppstod fler skarpa sammandrabbningar på vägen. Kautsky ville förbli åskådare, medan Rosa var ivrig att få gå i demonstrationen.
Fiendskapen mellan dem bröt ut 1910 i frågan om kampen för rösträtt i Preussen. Under den här perioden utvecklade Kautsky den strategiska tanken att matta ut fienden (Ermattungsstrategie) i motsats till strategin att störta fienden (Niederwerfungsstrategie). Det handlade om två oförenliga tendenser. Kautskys linje var att alltmer anpassa sig till det rådande systemet. Det som "mattades ut" under denna process var inte det borgerliga samhället utan arbetarmassornas revolutionära idealism. Kälkborgarna, funktionärerna, alla karriäristerna tog ställning för Kautsky, som vävde de intellektuella kläder de behövde för att dölja sin nakenhet.
Så kom kriget. Den politiska utmattningsstrategin ersattes av den variant som genomfördes i skyttegravarna. Kautsky anpassade sig till kriget på samma sätt som han hade anpassat sig till freden. Men Rosa visade hur hon tolkade lojaliteten mot sina idéer.
Jag minns hur vi firade Ledebours födelsedag i Kautskys hus. Bland gästerna fanns August Bebel, redan mer än 70 år gammal. Vid denna tid befann sig partiet på sin höjdpunkt, det var politiskt enat, de äldre registrerade framgångarna och såg framåt mot framtiden med förtröstan. Under middagen gjorde Ledebour, festens medelpunkt, roliga parodier. Under denna fest mötte jag Bebel och hans Julia för första gången. Alla, inklusive Kautsky, lyssnade ivrigt på allt som Bebel yttrade. Jag behöver knappast säga att också jag gjorde det.
Bebel personifierade den långsamma och envetna rörelse som uppstår i en ny klass som håller på att resa sig. Den utmärglade gamle mannen verkade vara skuren ur en vilja som var tålmodig men hård som flinta och med ett enda mål. I Bebels tankegångar, vältalighet, artiklar och böcker fanns inte en tanke på att slösa intellektuell energi på saker som inte tjänade ett omedelbart praktiskt syfte. Det var det som gav hans politiska patos en stillsam storslagenhet. Han återspeglade en klass som lär sig på sin fritid, värderar varje minut och glupskt tillgodogör sig bara det helt nödvändiga - ett ojämförligt porträtt av en man. Bebel dog under fredskonferensen i Bukarest, under pausen mellan kriget på Balkan och världskriget. Nyheten nådde mig på järnvägsstationen Ploesci i Rumänien. Det verkade otroligt: Bebel död! Vad skulle hända med socialdemokratin? Ledebours ord om det tyska partiets kärna for genom min hjärna: 20% radikaler, 30% opportunister - och resten följer Bebel.
Bebel koncentrerade sina fåfänga förhoppningar om en efterföljare till Haase. Den gamle mannen tilltalades utan tvivel av Haases idealism - inte någon omfattande revolutionär idealism, som Haase inte innehade, utan en mer inskränkt, personlig, vardaglig idealism. Man skulle kunna exemplifiera den med hans beredvillighet att offra en framgångsrik juridisk praktik i partiets intresse. Till de ryska revolutionärernas stora förlägenhet hänvisade till och med Bebel till detta inte särskilt heroiska offer i sitt tal vid partikongressen - jag tror att det var i Jena - och rekommenderade envist Haase till posten som andra ordförande i partiets centralkommitté. Jag kände Haase mycket väl. Efter en av partiets kongresser slog vi oss samman och gjorde en turné i delar av Tyskland, och besökte Nürnberg tillsammans. Haase var saktmodig och hänsynsfull i personliga relationer, och ända till slutet förblev han inom politiken det som naturen ämnade honom för - en ärlig medelmåtta, en lantlig demokrat utan revolutionärt temperament eller teoretisk inställning. På filosofins område kallade han sig, något blygt, för kantian. Så fort det blev kritiskt hade han en tendens att avstå från avgörande beslut. Han tog till halvmesyrer och väntade. Inte att undra på att de oavhängigas parti senare valde honom till ledare.
Karl Liebknecht var helt annorlunda. Jag kände honom under flera år, men det gick lång tid mellan våra möten. Liebknechts hus i Berlin var centrum för de ryska emigranterna. Varje gång vi behövde protestera mot den vänskapliga hjälp som den tyska polisen gav tsarismen, så hälsade vi först på Liebknecht. Han knackade på alla dörrar och skallar som behövdes. Även om han var skolad marxist, så var han ingen teoretiker utan en handlingens man. Han var impulsiv, lidelsefull och heroisk. Dessutom hade han en verklig politisk intuition, en känsla för massorna och för situationen, och en ojämförligt modig initiativkraft. Han var en revolutionär. Det var därför han alltid var halvt främling i den tyska socialdemokratins hus, med dess byråkratiska tro på att kunna mäta framsteg och dess ständiga beredvillighet att backa. Vilka brackor och ytliga uppkomlingar de var som, inför mina ögon, ironiskt tittade ner på Liebknecht!
På den socialdemokratiska kongressen i Jena i början av september 1911 ombads jag på Liebknechts förslag att tala om den tsaristiska regeringens förtryck i Finland. Men innan det blev min tur kom rapporter om mordet på Stolypin i Kiev. Bebel började omedelbart fråga: vad innebar mordet? Vilket parti var ansvarigt för det? Skulle inte mitt föreslagna tal väcka den tyska polisens ovälkomna intresse?
"Är du rädd för", frågade jag den gamle mannen försiktigt, med fallet Quelch i Stuttgart i minnet, "att mitt tal kan orsaka problem?"
"Jag är rädd för det", svarade Bebel. "Jag medger att jag skulle föredra att du inte talar."
"I så fall kan det inte bli tal om att jag ska hålla något tal."
Bebel suckade av lättnad. En minut senare kom Liebknecht springande över till mig med en upprörd min. "Är det sant att du har blivit ombedd att inte tala? Och att du gick med på det?"
"Hur skulle jag kunna vägra?", svarade jag och försökte ursäkta mig. "Det är Bebel som är värd, inte jag."
Liebknecht vädrade sitt missnöje i ett tal där han skoningslöst angrep den tsaristiska regeringen och bortsåg från gesterna från presidiet, som inte ville orsaka komplikationer genom majestätsbrott. Hela den efterföljande utvecklingen hade sitt ursprung i dessa små händelser.
När de tjeckiska fackföreningarna gick mot den tyska ledningen, lade austromarxisterna fram argument mot den fackliga splittringen som på ett skickligt sätt hycklade internationalism. Vid den internationella kongressen i Köpenhamn läste Plechanov upp rapporten om denna fråga. Precis som resten av ryssarna stödde han fullkomligt och reservationslöst den tyska ståndpunkten mot tjeckerna. Den gamle Adler föreslog Plechanov som ordförande för kommittén, eftersom han ansåg det mer praktiskt att i en så delikat fråga låta en ryss vara den som huvudsakligen anklagade tjeckerna för slavisk chauvinism. För egen del hade jag givetvis inget till övers för den bedrövliga nationella inskränkthet som personer som Nĕmec, Soukup eller Šmeral gav uttryck för och ivrigt försökte övertyga mig om det rättfärdiga i tjeckernas sak. Samtidigt hade jag sett den österrikiska arbetarrörelsens inre liv på alltför nära håll för att helt eller ens huvudsakligen anklaga tjeckerna. Det fanns gott om bevis för att det tjeckiska partiets djupa led var radikalare än det österrikiskt-tyska partiet, och att de tjeckiska arbetarnas legitima missnöje med den opportunistiska ledningen i Wien kunde utnyttjas på ett skickligt sätt av chauvinister som Nĕmec.
När jag var på väg från Wien till kongressen i Köpenhamn mötte jag plötsligt Lenin på en järnvägsstation där jag skulle byta tåg. Han var på väg från Paris. Vi tvingades vänta ungefär en timme, och vi hade ett viktigt samtal där, till en början mycket vänskapligt men senare raka motsatsen. Jag argumenterade, att om någon skulle beskyllas för de tjeckiska fackföreningarnas utbrytning, så var det först och främst ledningen i Wien, som hade utfärdat högtravande vädjanden om kamp till arbetarna i alla länder, inklusive tjeckerna, och till slut ändå kom överens med monarkin bakom scenen. Lenin lyssnade med stort intresse. Han hade en särskild förmåga att vara uppmärksam, leta efter just det han ville höra från den han talade med, samtidigt som han hela tiden tittade förbi honom upp i skyn.
Men vårt samtal tog en helt annan vändning när jag berättade för Lenin om min senaste artikel om den ryska socialdemokratin i Vorwärts. Artikeln hade skrivits inför kongressen och kritiserades hårt av både mensjeviker och bolsjeviker. Den kinkigaste frågan i artikeln gällde de så kallade "exproprieringarna". Efter revolutionens nederlag hade de väpnade "exproprieringarna" och terroristhandlingarna en benägenhet att desorganisera det revolutionära partiet. Vid Londonkongressen fördömde en majoritet bestående av mensjeviker, polacker och en del bolsjeviker "exproprieringarna". När delegaterna ropade från bänkarna: "Vad säger Lenin? Vi vill höra Lenin", så skrockade han bara med ett något kryptiskt uttryck i ansiktet. "Exproprieringarna" fortsatte efter Londonkongressen. De skadade partiet. Det var detta jag hade riktat mig mot i min artikel i Vorwärts.
"Skrev du verkligen så?", frågade Lenin förebrående. På hans begäran upprepade jag ur minnet de viktigaste tankegångar jag hade formulerat i artikeln.
"Kan du stoppa den med ett telegram?"
"Nej", svarade jag. "Artikeln skulle tas in denna morgon - och vad är det för mening att stoppa den? Den är helt korrekt."
I själva verket var inte artikeln korrekt, eftersom den antog att partiet skulle växa fram genom att bolsjeviker och mensjeviker enades och ytterligheterna avskiljdes, medan partiet i verkligheten skapades genom bolsjevikernas skoningslösa krig mot mensjevikerna. Lenin försökte få den ryska delegationen vid kongressen att fördöma min artikel. Det var den hårdaste konflikt jag hade med Lenin under hela mitt liv. Han var inte frisk vid denna tid, han led av våldsam tandvärk och hans huvud var helt täckt av bandage. Den ryska delegationens inställning till artikeln och dess författare var ganska fientlig. Mensjevikerna var inte mindre missnöjda med en annan artikel vars huvudidéer främst riktade sig mot dem.
"Vilken vedervärdig artikel han har i Neue Zeit!", skrev Axelrod till Martov i oktober 1910. "Kanske till och med vedervärdigare än den i Vorwärts."
"Plechanov, som tyckte intensivt illa om Trotskij", skriver Lunatjarskij, "utnyttjade situationen och försökte ordna så att han skulle ställas inför rätta. Jag tyckte inte att det var rättvist och talade för Trotskij. Tillsammans med Rjazanov hjälptes vi åt att få Plechanovs plan att gå om intet." De flesta i den ryska delegationen kände bara till artikeln i andra hand. Jag krävde att den skulle läsas upp. Zinovjev argumenterade att man inte behövde läsa artikeln för att fördöma den. Majoriteten höll inte med honom. Artikeln lästes upp och översattes om jag inte missminner mig av Rjazanov. I och med att den tidigare redogörelsen för artikeln hade framställt den som avskyvärd blev uppläsningen ett antiklimax. Den lät helt harmlös. Med en överväldigande majoritet röstade delegationen mot att fördöma den. Det hindrar inte mig från att idag fördöma artikeln som en felaktig bedömning av den bolsjevikiska fraktionen.
I frågan om de tjeckiska fackföreningarna röstade den ryska delegationen vid kongressen för Wiens resolution mot den som Prag förde fram. Jag försökte få igenom ett ändringsförslag, men utan framgång. Jag var trots allt ännu inte säker på vilken sorts förändring som behövdes av socialdemokratins hela politik. Ändringsförslaget skulle ha varit i form av en helig krigsförklaring mot den. Det steget tog vi inte förrän 1914.
Under reaktionsåren arbetade jag i huvudsak med att tolka revolutionen 1905, och att med hjälp av teoretiska efterforskningar röja vägen för nästa revolution. Kort efter att jag hade anlänt utomlands reste jag runt bland ryska emigrant- och studentkretsar med två föreläsningar: "Den ryska revolutionens öde: apropå den nuvarande politiska situationen", och "Kapitalism och socialism: den socialistiska revolutionens framtidsperspektiv." Den första föreläsningen försökte visa att erfarenheterna från 1905 hade bekräftat framtidsutsikterna att den ryska revolutionen skulle bli en permanent revolution. Den andra föreläsningen knöt samman den ryska revolutionen med världsrevolutionen.
I oktober 1908 började jag i Wien publicera en rysk tidning, Pravda (Sanningen), som riktade sig till arbetarmassorna. Den smugglades in i Ryssland antingen över den galiciska gränsen eller över Svarta havet. Tidningen gavs under tre och ett halvt år ut som fjortondagarstidning, men innebar trots det en hel del arbete. Dessutom stod jag i kontakt med den underjordiska fackföreningen för svartahavssjömän och hjälpte dem att publicera deras organ.
Min viktigaste bidragsgivare till Pravda var A. A. Joffe, som senare blev en välkänd sovjetisk diplomat. Tiden i Wien var början på vår vänskap. Joffe var en man med stor intellektuell glöd, mycket sympatisk i alla personliga relationer, och obevekligt lojal mot saken. Han gav både pengar och all sin kraft åt Pravda. Joffe led av en nervös åkomma och gick vid denna tid i psykoanalys hos den välkände Wien-specialisten Alfred Adler, som började som elev till Freud men senare gick mot sin mästare och grundade sin egen skola med individualpsykologi. Genom Joffe blev jag bekant med psykoanalysens problem, som fascinerade mig, även om mycket inom detta område ännu är vagt och osäkert och öppnar vägen för besynnerliga och godtyckliga idéer. Min andra bidragsgivare var en student vid namn Skobelev, som senare blev arbetsminister i Kerenskijs regering. 1917 möttes vi som fiender. Under en tid hade jag Viktor Kopp som sekreterare för Pravda. Han är nu sovjetisk ambassadör i Sverige.
I anslutning till sitt arbete för Pravda åkte Joffe till Ryssland för revolutionärt arbete. Han arresterades i Odessa, tillbringade lång tid i fängelse och skickades senare i exil till Sibirien. Han blev inte fri förrän i februari 1917, som ett resultat av revolutionen samma månad. Under den efterföljande oktoberrevolutionen spelade han en ytterst aktiv roll. Det personliga modet hos denna mycket sjuka man var verkligen storslaget. Jag kan ännu se honom på hösten 1919 - lika klart som om det var idag - med sin tämligen undersätsiga gestalt på det granathärjade fältet nedanför S:t Petersburg. I en diplomats oklanderliga klädsel, med ett vänligt leende i sitt lugna ansikte och en käpp i sin hand, som om han bara promenerade på Unter den Linden, betraktade Joffe, utan att skynda på eller hålla inne sina steg, nyfiket granaterna som exploderade i närheten. Han var en god talare, eftertänksam och ärlig i sitt tilltal, och han uppvisade samma kvaliteter som författare. I allt han gjorde ägnade han den allra största uppmärksamhet åt detaljer - en kvalitet som inte många revolutionärer har. Lenin hade en mycket hög uppfattning om hans diplomatiska arbete. Under många år stod jag närmare honom än någon annan. Hans lojalitet mot vänskap såväl som principer var utan jämförelse. Joffe slutade sitt liv på ett tragiskt sätt. Hans hälsa undergrävdes av allvarliga ärftliga sjukdomar. Lika allvarligt undergrävdes han också av epigonernas ohämmade hets mot marxister. Utan möjlighet att bekämpa sin sjukdom, och därefter berövad den politiska kampen, begick Joffe självmord på hösten 1927. Stalins agenter stal det brev han skrev till mig före sin död från hans sängbord. Rader som var avsedda för en väns ögon slets ur sitt sammanhang, förvanskades och sveks av Jaroslavskij och andra som i sitt innersta väsen är demoraliserade. Men detta kommer inte att hindra att Joffe blir inskriven som ett av de ädlaste namnen i revolutionens bok.
Under de mörkaste reaktionsåren väntade jag och Joffe med förtröstan på den nya revolutionen, och vi tänkte oss den på just det sätt som den faktiskt utvecklades 1917. Svertjkov, som på den här tiden var mensjevik och som idag är anhängare till Stalin, skriver i sina memoarer om Pravda som gavs ut i Wien: "I denna tidning fortsatte han [Trotskij] envist och orubbligt att förfäkta teorin om den ryska revolutionens 'permanens', som hävdar att revolutionen när den har börjat inte kan sluta förrän den har störtat kapitalismen och upprättat det socialistiska systemet i hela världen. Man skrattade åt honom, och både bolsjevikerna och mensjevikerna anklagade honom för romanticism och de sju dödssynderna. Men han vidhöll orubbligt och bestämt sin uppfattning, oemottaglig för angreppen."
I en artikel i Rosa Luxemburgs polska tidning skrev jag 1909 angående förhållandet mellan proletariatet och bönderna: "Bonderörelsens historiska förbannelse är dess lokala inskränkthet. Den ryska revolutionens första våg (1905) bröts just på denna böndernas begränsade politiska intelligens. Samtidigt som bönderna kan plundra godsägarna i sin egen by för att ta över deras jord, kan de sedan utsmyckade i soldatrockar skjuta ner arbetarna. Händelserna under 1905 års revolution kan betraktas som en rad skoningslösa skolexempel, som historien använder för att tvinga bönderna att bli medvetna om de band som finns mellan deras lokala krav på jord och den centrala frågan om statsmakten."
Med hjälp av exemplet Finland, där socialdemokratin fick ett stort inflytande bland bönderna med hjälp av sin inställning i frågan om småbönderna, kom jag fram till: "Tänk vilket starkt inflytande vårt parti kommer att få över bönderna, när det leder en ny och mycket mer omfattande rörelse bland massorna i staden och på landsbygden! Givetvis under förutsättning att vi inte sträcker vapen av rädsla för den politiska maktens frestelser, som den nya vågen oundvikligen kommer att utsätta oss för."
Så mycket för att "inte bry sig om bönderna" eller "hoppa över jordbruksfrågan"!
4 december 1909, vid en tidpunkt då revolutionen verkade ha blivit krossad ohjälpligt och för alltid, skrev jag i Pravda: "Till och med genom de reaktionära svarta moln som idag omger oss föreställer vi oss en segerrik återspegling av ett nytt oktober." Både liberalerna och mensjevikerna hånade dess ord, som de bara såg som en rent agitatorisk paroll, som en tom fras. Professor Miljukov, som har äran av att ha myntat begreppet "trotskism", replikerade: "Tanken på proletariatets diktatur är rent barnslig, och det finns inte en person i Europa som kommer att stöda den." Men händelserna 1917 måste ändå ha skakat den liberala professorns storslagna självförtroende.
Under reaktionsåren studerade jag frågan om handel och industri både i världsskala och nationell skala. Jag drevs av ett revolutionärt intresse. Jag ville ta reda på förhållandet mellan handelns och industrins fluktuationer å ena sidan, och arbetarrörelsens och den revolutionära kampens successiva skeden å den andra. Precis som i alla andra liknande frågor var jag här särskilt på min vakt mot att slå fast att politiken automatiskt var beroende av ekonomin. Sambandet måste med nödvändighet vara ett resultat av hela processen betraktad i sin helhet.
Jag bodde fortfarande i den lilla böhmiska staden Hirschberg när New York-börsen drabbades av katastrofen under den "svarta fredagen". Den var förebud om en världskris som med nödvändighet skulle komma att sluka även Ryssland, som hade skakats i sina grundvalar av det rysk-japanska kriget och den därpå följande revolutionen. Vad kunde man vänta sig för konsekvenser? Den allmänt accepterade uppfattningen i partiet, hos båda fraktionerna, var att krisen skulle skärpa den revolutionära kampen. Jag intog en annan ståndpunkt. Efter en perio