Yvon Bourdet

För en demokratisk socialism

Till frågan om Prometheus

1970


Originalets titel: "La délivrance de Prométhée: pour une théorie politique de l'autogestion"
Fackgranskning: Leif Biureborgh och Ulf Jonsson
Översättning: Karl-Erik Jonsson
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll:


4. Förmyndarförvaltningens motsägelser

"När Roms plebejer strejkade mot patricierna
förklarade patriciern Agrippa att den patriciska
magen gav näring åt samhällskroppens lemmar.
Men han visade inte hur man ger en människas
lemmar näring genom fylla buken på en annan.
"
(Karl Marx)

 

Självförvaltningens motsägelser

I en diskussion om de frågor som berörts i tidigare kapitel, kan man få höra att självförvaltning av ekonomin och samhället skulle vara önskvärd, det enda som svarar mot det krav på frihet som ställs av alla samhällskroppens lemmar. Det är det enda system som kan förverkliga teoretisk jämlikhet mellan självständiga medborgare och organisera ett samhälle, där ingen grupp tillåts dominera den stora massan av medborgare.

Men samtidigt "beklagar" man att detta klasslösa samhälle förblir en utopi, en moraliserande och farlig ideologi. Den skulle bryta ner de hierarkiska strukturer som är nödvändiga för samhällets funktioner. Självförvaltning skulle upplösa ekonomins och samhällslivets reglerande mekanismer. För att uppnå ett "högt ideal" skulle man framkalla den växande oordning som följer i fattigdomens spår. I bästa fall liknas självförvaltningens förkämpar vid de "vackra själar" som Hegel gycklar med. Genom att tro sig kunna få ekonomi och samhälle att fungera genom ett autonomt system, förstör de ekonomin och upplöser samhällsordningen. Och så hänvisar självförvaltningens kritiker till det ställe hos Max Weber där han prisar en byråkratisk organisation som ett ytterst rationellt system. (Vi återkommer till Webers tolkning.)

Några kan kanske medge att det finns fog för teoretisk kritik av "den demokratiska centralismen", men de tror inte på någon praktisk möjlighet att ersätta den med ett annat system. Man kan också tillstå att "centralismen" bör bedömas efter de historiska former den tagit sig i Sovjet, folkdemokratierna och åtskilliga kommunistpartier där det uppenbarligen finns en verklig klyfta mellan styrande och styrda. Ibland kan man t.o.m. erkänna att den styrande klicken aldrig rådfrågar basen på "demokratiskt" vis och att den manipulerar med sanningen för att rättfärdiga sin politik.[1] Men lika lite som Lenin ser man i denna motsägelse något annat än följden av personliga felsteg ("Stalin är alltför brutal ... Trotskij syndade genom att vara alltför självsäker och överdrivet förtjust i administrativa omsorger",[2] o.s.v.). Själva systemet sätts inte i fråga, och det är upprörande att se en marxist som botemedel nämna "en annan person som bara hade den fördelen framför kamrat Stalin att han var mera tolerant, lojal, hyfsad och uppmärksam mot kamraterna och hade ett mindre nyckfullt lynne, etc.".[3] Som om "uppmärksamhet" mot kamraterna bara skulle vara en fråga om takt och ton!

Man erinrar sig osökt ett citat ur Manifestet som passar in på dagens folkdemokratier och socialistiska revolutioner: "Alla rörelser i det förgångna har åstadkommits av minoriteter eller utnyttjats av minoriteter." Marx däremot uppfattade "den proletära rörelsen" som "den stora majoritetens autonoma rörelse i den stora majoritetens intresse". Denna text måste "översättas" så att den inte verkar "utopisk" eller alltför lite betonar yrkesrevolutionärernas roll. För att rättfärdiga detta avantgardes nödvändighet finns det många argument att välja mellan. De utesluter för övrigt inte varandra.

1. De härskande klassernas idéer är också den stora majoritetens, säger Marx. Men den stora majoriteten blir inte medveten om att den exploateras av en minoritet förrän denna minoritet har besegrats. Det gemensamma målet är självfallet en autonom rörelse för den stora majoriteten, men först måste en medveten och beslutsam minoritet ha krossat den kapitalistiska minoriteten.

2. Marx tes grundades på en accelererad och likformig proletarisering av alla de gamla samhällsklasserna som snart skulle stå ansikte mot ansikte med borgarklassen. Kapitalisterna hade skickligt förstått att söndra den proletära solidariteten genom en differentierad prissättning på utsugningen.

3. Man kan i samma syfte begagna Marcuses analyser: de arbetare som integrerats i de utvecklade industriländernas produktionsprocesser bekämpar inte systemet utan söker endast förbättra sina egna villkor i konsumtionssamhället. Sålunda tycks bara små avantgarden, hierarkiskt uppbyggda och militärt organiserade, vara kapabla att störta kapitalismen. Självförvaltningens förkämpar tycks alltså ha invecklat sig i en ny motsägelse: de förutsätter som villkor för revolutionen normer som gör den omöjlig.

Vi får inte förbise att de som förespråkar självförvaltning djupt sårar många militanta som eftersträvar samma mål som vi: arbetarnas frigörelse. Många av våra vedersakare opponerar sig i god tro, även om de tar sin tillflykt till två slags argument som är ganska oförenliga. De framhåller nämligen dels att självförvaltning är ekonomiskt omöjlig, dels att den skulle tolereras och till och med förordas av arbetsgivarna. Vi återkommer längre fram till den rent polemiska karaktären i det senare argumentet som bottnar i en mer eller mindre medveten sammanblandning av begreppen medbestämmande och självförvaltning. Det kan också tänkas att de tagit de antigaullister på allvar som varit angelägna om att visa sig som de djärvare förespråkarna för "medbestämmande".[4] Motståndet mot självförvaltning har visat sig vara starkast hos "apolitiska" intellektuella och hos höger- och vänsterextremister. Deras ofta ärliga opposition grundar sig på uppfattningen att förvaltningen av moderna företag kräver högt kvalificerad ingenjörskonst. Ingenjörerna kan enligt deras mening inte dela "styret" med majoriteten av arbetarna som är oförmögna att behärska både helheten och detaljerna.

Max Adler har kraftigt understrukit dessa svårigheter mot bakgrunden av erfarenheterna från de österrikiska arbetarråden efter första världskriget. Tidskriften Autogestion presenterar också gång efter annan "kritiska synpunkter på skilda uppfattningar om självförvaltning". Det är inte heller meningen att här förringa svårigheterna. De måste tvärtom understrykas, om man inte vill tas för en drömmare eller nostalgisk falangstär. Kätteriet har en gräns, där kommunikationerna upphör. När Paulus ville uttrycka sin beundran för atenarnas "okände gud" lyssnade de med sympatisk nyfikenhet, men då han började tala om de dödas uppståndelse hånlog en del, och andra upplyste honom hövligt: "Det där får du tala om en annan gång." Vi skall inte svepa in oss i samma självsäkerhet som de små grupper som än berömmer sig av sina stora mål, än försöker dölja sin stagnation för sig själva genom att kalla sin lilla agitation "internationell".

Vad vi har att säga bör kunna begripas och grundar sig inte på någon gränslös säkerhet. Historien låter sig inte förklaras av våra små scheman eller andra "övergångsprogram". Vi måste inse att det är det motsatta som inträffar. Det som sker är inte iögonfallande.

Självförvaltning är följaktligen inget synligt fenomen i en modern fabrik, men det är inte heller jordens rotation eller kapitalisternas stöld av mervärdet. I nästa kapitel skall vi bevisa att självförvaltning är möjlig. Den är inget fenomen att upptäcka som en fyrväppling utan en uppgift att fullborda.

 

Byråkrati och förmyndarstyre

Självförvaltning kallas ofta ett motgift till byråkratin, och detta stämmer i långa stycken, men i stället för byråkrati skulle vi vilja begagna ett annat ord, nämligen förmyndarstyre. Detta ord kommer också gång efter annan igen i detta kapitel. Förmyndarstyret för med sig ett annat fenomen: alienationen eller främlingskapet. Förhållandet mellan herre och träl är ingalunda förbehållet byråkratin. Det faktum att förmyndarstyre kännetecknar byråkratin, utesluter inte att systemet praktiseras och har praktiserats även i andra former. Förmyndarstyre härskar i det fjärrstyrda arbetslivet, där en ingenjörshjärna i detalj räknat ut de handgrepp som var och en av de anställda måste göra för att spela sin lilla obetydliga roll i den stora produktionen.

Detta fenomen kan inte enkelt beskrivas som fjärrstyrning. Distansen är nämligen ingen avgörande faktor eller specifik skillnad. Förmyndarförvaltningen beror inte på distansen mellan skilda krafter utan på främlingskapet mellan dem som ger order och dem som lyder order. All förmyndarförvaltning är inte byråkratisk, och all byråkrati behöver inte nödvändigt leda till förmyndarförvaltning. Det är därför fel att tolka Max Webers lovord över byråkratin som en kritik av självförvaltningen. Weber ser i byråkratin ett precist, regelmässigt och effektivt system, men han sammanblandar uppenbarligen i långa stycken vad byråkratin utger sig för att vara med vad den i verkligheten är. Vi skall också undersöka hur Max Webers prisande av en legal organisation låter sig förenas med den förkärlek för en karismatisk ledare som han tycks visa i andra sammanhang. Det stämmer dock att en byråkrati kan uppvisa vissa framsteg genom att införa andra och mer alienerande former för styrning. I stora administrationer föredrar man kanske en automatisk befordran enligt åldersregeln framför befordran genom "val" grundade på objektiva kriterier. Pascal har långt före Weber påvisat att en objektiv regel (t.ex. att till kung välja en drottnings förstfödde son) hade sina fördelar framför valet av den mest kvalificerade. Marx har om den metoden sagt att kungarna valdes efter samma princip som gäller för boskapsavel. Den "objektiva regeln" är till en viss grad rationell och i nivå med Rousseaus samhällsfördrag och den kantska lagen som - utan yttre våld - garanterar en samordning av autonoma medborgares fritt fattade beslut. Från den synpunkten kan man föreställa sig en byråkratisk organisation, delvis cybernetisk eller självstyrd, som bättre än något annat system eliminerar det mesta av förmyndarvälde. Med dessa ord försvarar vi ingalunda den byråkrati som Marx[5] och senare Robert K. Merton[6] kritiserat. Vår avsikt är endast att med största möjliga precision inringa begreppet förmyndarförvaltning vars irrationalitet i det moderna industrisamhället kommer att bli föremål för ett noggrant studium.

 

Förmyndarförvaltningen - en hämsko för den moderna industrin

a.) De första "vittnesbörden": hantverkare och industriarbetare

Vi skall inte här ta upp de kända och till leda omtragglade argumenteringarna kring arbetets uppdelning och taylorismen. Vår analys av förmyndarförvaltningen bygger på en jämförelse mellan två uppenbart heterogena mönster.

Vi har redan påpekat att det inte är berättigat att tala om hantverkarens arbete som förmyndarstyrt. En hantverkare som är beroende av att kunna sälja sina varor kan naturligtvis drabbas av ekonomisk förmyndarförvaltning,[7] men i sin arbetsutövning är han inte underkastad en teknologisk förmyndarförvaltning. Hantverkaren känner sitt yrke, d.v.s. att hans handgrepp bestäms av ett teoretiskt-praktiskt kunnande. Han behärskar konsten att kombinera sina inlärda handgrepp, och denna konstfärdighet förutsätter en lång lärotid och leder till personifiering av den inlärda tekniken. Arbetet är sålunda ett uttryck för ett medvetet kunnande.[8] Han har skapat ett föremål som är "hans" verk och känns igen av andra, och även om det inte är signerat bär det hans signatur. Hans arbete är naturligtvis i första hand hans levebröd men i en bemärkelse är det ett mål, ett resultat. Liksom skapelseberättelsens Gud kan han se på sitt verk och tycka att det är gott. Tillfredsställelsen har sin rot i det faktum att han själv förvaltar sitt arbete och att han utfört det efter sina egna normer och själv valt och uppfunnit sin teknik. I den bemärkelsen är hantverkaren en konstnär och skillnaden mellan enkelt och komplicerat arbete är enorm, om man enligt Marx[9] bortser från avdrag för mervärdet.

I den moderna fabriken är arbetaren "specialiserad", d.v.s. tvingad att upprepa några elementära handgrepp enligt ett noga fastställt schema. Under hantverkstiden bestämdes arbetets uppdelning av den tillverkade varan. Skomakaren gjorde läderskor, träskomakaren träskor, och var och en använde en teknik som anpassats till råmaterialet. I den moderna fabriken är tillverkningen av en vara uppdelad på många små moment. Arbetarna på verkstadsgolvet blir tillbehör till maskinerna, och deras handgrepp kräver ingen särskild händighet. Den "specialiserade" arbetaren har ingenting att lära. Han får helt anpassa sig till maskinen, och maskinerna och deras mänskliga bihang bildar en väldig apparat som fungerar som en helhet. Den "specialiserade" arbetaren är ingen specialist. Han ingår som en detalj i en stor apparat, får inte ta några egna initiativ, berövas sin personlighet och fungerar totalt anonymt. Den enda "skicklighet"[10] han kan förvärva är högt uppdrivet tempo och automatisk fulländning. Ford svarade en arbetare som ville visa honom ett förslag: "Ni har inte anställts för att tänka, det finns andra som har betalt för den saken."[11]

Arbetaren i en fabrik där arbetsuppgifterna är uppdelade betraktas inte som mänsklig varelse och man tar inte mycket hänsyn till hans intelligens. Marx nämner i Kapitalet[12] en liknande situation: "I La Plata-staterna föder man upp en tjur för hudens och talgens skull." Han fortsätter: "Industrin har lemlästat arbetaren och gjort något monstruöst av honom genom att utveckla en konstlad detaljhändighet och offra en hel värld av begåvning och skapande instinkter." Marx framhåller att "det inte bara är arbetet som styckats i detaljer och fördelats bland människorna utan även individen har blivit söndersliten och förvandlats till en automatisk stålfjäder".

Det är som om arbetarens hjärna hade blivit frånkopplad. Hans händer, som ibland är fastkedjade vid maskinen, kommenderas av en annan hjärna.

Man kan alltså tala om ett nytt klassamhälle.[13] Det är den lilla ledarklicken - de som tänker, förutser, planerar - som kommenderar den stora massan, och denna är bara de allsmäktiga hjärnornas otaliga händer. Ledarna sitter isolerade bakom sitt Sinai av murar, dörrar och fönster och fjärrstyr med lagtavlor av papper.

b.) Arbetarnas osynliga initiativ

När vi nu skall syssla med arbetarnas motstånd mot det uppspaltade arbetet, skall vi inte uppehålla oss vid den teoretiska argumenteringen eller den moraliska indignation som tagit sig många berättigade uttryck. Det väsentliga för oss är att beskriva vad som har hänt och händer i de moderna fabrikerna.

De fakta vi kommer att stödja oss på är kända och t.o.m. erkända av ledarna för företagen som tvingats till reträtt och fördömer vad de kallar "taylorismens excesser".

Motståndet mot systemet har utlöst en rad fenomen som till slut öppnat ögonen även hos de mest inbitna "taylorister".

1. Likgiltigheten inför arbetet

Då den påtvingade uppgiften inte vädjar till hans mänskliga kvaliteter uppfattar inte arbetaren det han måste göra som sitt arbete. Han utför ordern enbart av den anledningen att han måste slita ihop till brödfödan. Han vet för det mesta inte varför han gör ett jobb. Okunnig om processen i sin helhet tycker han att alla dess element är lika osammanhängande och mystiska som bitarna i en skrothög. Arbetstiden i fabriken tas som ett fängelsestraff som man accepterar för att kunna leva sitt eget liv någon annanstans. Samtalen på arbetsplatsen ger otaliga belägg för detta, och de som tror att man skulle kunna åstadkomma något slags delaktighet enbart genom att uppmuntra arbetarnas "vinstintressen" uppfattas som obotligt dumma.

2. Frånvaro och instabilitet

Denna likgiltighet för arbetet visar sig i frånvaro och instabilitet bland arbetarna. Ett arbete som saknar varje innehåll kan ersättas av vad som helst som leder till samma mål: att tjäna slantar till brödfödan. När ett "yrke" kan läras på några timmar är det inte underligt att arbetaren unnar sig nöjet att "byta butik". Han gör det också så ofta som omständigheterna tillåter. Man har räknat ut att vid Western Electric i Chicago lämnade under 1948 "i genomsnitt ett 20-tal arbetare i veckan sitt jobb. På ett år hade 1.000 av 5.400 anställda försvunnit från fabriken".[14] Det är utan tvivel för att mildra denna "avoghet" som direktörerna gått med på att införa vissa "sociala förmåner" som tjänstebostäder i arbetarstadsdelarna nära fabrikerna. På så sätt har man velat "binda" ett visst antal arbetare fastare vid företaget. Företagarna har inte insett att de måste söka djupare orsaker till denna likgiltighet. De misströstar säkert om att kunna finna ett botemedel. Den "hjärnavkopplade" förmyndarförvaltnmgen är ett naturligt, besvärligt och fatalt fenomen.

3. Sjunkande prestationsförmåga

För att illustrera denna konsekvens av förmyndarförvaltningen skall vi referera till en "erfarenhet" som ofrivilligt gjordes under senaste världskriget vid två amerikanska stridsvagnsfabriker.[15] Det gällde att ta reda på varför prestationsförmågan var så olika vid de båda fabrikerna som tillhörde samma koncern och leddes av samma ingenjörer. Fabrikerna var inte identiskt lika, men det förbluffande låg i att den sämst utrustade och minst organiserade fabriken var effektivast.

Den ena fabriken som vi här kallar A-fabriken hade i all hast installerats i gamla byggnader som inte konstruerats för att inhysa en tanksfabrik. Den andra fabriken var däremot alldeles ny och hade inrättats funktionellt för stridsvagnstillverkning. Men produktiviteten i B-fabriken var en sjättedel lägre än i A-fabriken. Arbetskraften var instabil, det förekom många olyckshändelser och de "mänskliga relationerna" var spända. Varje enskilt arbetsmoment gick snabbare än vid den första fabriken, men inte desto mindre var produktionen en sjättedel lägre. A-fabriken däremot överträffade det av ingenjörerna fastställda programmet. Den hade en relativt stabil arbetsstyrka, trots att den hamnat i en region med en "industriellt rörlig befolkning". Det förekom färre olyckshändelser, och det rent "mänskliga" klimatet var avsevärt gynnsammare.

Dessa fakta var "synliga" för ingenjörer och styrelsen, men hur tolkades de? Den ena fabriken "gick" bättre än den andra, men varför? Hur skulle man kunna förklara att produktiviteten var lägre i B-fabriken, som var alldeles nybyggd, genomtänkt, inrättad och organiserad för att tillverka tanks enligt de modernaste metoder? Varje arbetare hade ju bara att noga följa detaljerade anvisningar som var klart och tydligt formulerade. En arbetare kunde inte undgå att snabbt förvärva den skicklighet som krävdes för att han ideligen skulle kunna upprepa de operationer som var minutiöst kodifierade av arbetsstudiekontoret. Och ändå verkade arbetarna retliga, måna om att hänga med i rytmen och talade inte med varandra.

I den improviserade fabriken hade man varken tid eller möjligheter att organisera arbetet lika "perfekt". Ingenjörerna fick nöja sig med att fastställa en helhetsplan och dra upp de stora linjerna för skilda arbetsoperationer. "Detaljen" i arbetsprocessen överläts åt de anställda. Detta skedde ingalunda frivilligt och inte för att göra ett experiment, utan helt enkelt för att det inte fanns något annat val. Varje anställd kunde organisera sitt arbete på sitt eget vis. Detta möjliggjorde en rotation och utvidgning av arbetsuppgifterna. I stället för att ideligen behöva upprepa samma stereotypa handgrepp, fick arbetarna utföra mera komplicerade operationer. I bästa sämja skiftade de arbetsuppgifter med varandra. Alla jobb var inte lika "intressanta", och det var ju inte rättvist att samma personer alltid skulle ha de tristaste uppgifterna. I början hände det att ingenjörerna bad besökare om ursäkt för "bristen på snygghet" i fabrikens organisation. Det undgick dem att det rådde en god stämning mitt i "oredan" och att arbetslag roade sig med att testa varandras metoder. Drucker bekräftar att det dröjde länge innan ingenjörerna insåg fördelarna med vad de i början kritiserat som "brist på snygghet". Kravet på produktivitet gick emellertid före allt annat, och när Drucker kom tillbaka efter ett år kunde han konstatera att B-fabriken drevs efter samma normer och improviserade metoder som A-fabriken och med samma framgång.

4. Följderna av en utvidgning av arbetsuppgifterna

Man kan nu börja tala om taylorismens misslyckande. Industrimännen insåg att den påstådda "rationaliseringen" (som innebar att miljoner människors intelligens aldrig togs i bruk) slutade i en återvändsgränd och att de hade slösat med arbetskraften. De hade, för att använda Marx liknelse, hållit tjuren för hudens och talgens skull. De fann det nödvändigt att inskränka förmyndarstyret, som varit i det närmaste hundraprocentigt, då ingenjörerna strävade efter att göra sig kvitt arbetarnas "skicklighet". I en karbinfabrik i Michigan fann man det lönsamt att ge de nyanställda en överskådlig inblick i produktionsprocessen. De fick bevittna en provskjutning, och efteråt plockades karbinen isär. Det stycke som de skulle tillverka förevisades, och man förklarade var det skulle sitta och hur det fungerade. Sedan ombads de nyanställda att använda en karbin, men stycket i fråga var antingen för stort eller för litet, och med detta åskådningsexempel inskärptes nödvändigheten av precision. Lärlingarna sattes därefter vid en maskin och fick göra den halvfärdiga detaljen klar. Med hjälp av en monitor fastställdes slutligen operationsprogrammet som utformades så att var och en fick använda den tid och rytm som bäst passade honom. Fabriksledningen kunde förvånad konstatera att den metoden var vida överlägsen den som utarbetats av "metodkontoret". De som kommit in i arbetet den här vägen bidrog till att höja företagets produktivitet.[16] Om det däremot dyker upp en tidsstudieman i en verkstad sjunker arbetstakten överlag. Tidsstudiemannen vet, om han är klipsk, att hans arbete är tämligen värdelöst och störande för driften.[17] Förmyndarförvaltning är ett omöjligt system för att exakt bestämma de operationer som man vill fjärrstyra. En utvidgning av arbetsuppgifterna innebär mångfaldiga fördelar:

a. För företagarna själva. En minskning av förmyndarförvaltningen sänker de allmänna kostnaderna genom att man kan dra in på kontrollen. Kassationsprocenten sjunker. Det sociala "klimatet" förbättras, produktiviteten och produkternas kvalitet stiger.[18]

b. För arbetarna innebär det två stora fördelar: en bättre allmän förvaltning av företaget bidrar åtminstone teoretiskt till att förbättra deras lönevillkor. För det andra blir de mindre alienerade och förslöade om de får bruk för sin intelligens och sitt yrkeskunnande och inte längre behöver se på arbetet enbart som ett levebröd.

Arbetaren kan utröna verkan av sina initiativ och på så sätt intressera sig för sitt arbete. Då kan till och med plikten att infinna sig på minuten få en annan innebörd. Vi har sett exempel på hur t.ex. arbetare som samverkar med tekniker i ett sportvagnsprojekt glömmer bort att klockan klämtat för slutad arbetsdag.

c. Konsumenterna har också intresse av att ett minskat förmyndarstyre resulterar i bättre produkter.

Denna skönmålning är förvisso inte helt invändningsfri. Många arbetare motsätter sig en utvidgning och rotation av arbetsuppgifterna. Problemen är sannerligen inte så enkla och kräver en preciserad och nyanserad analys.

I vissa fall innebär "utvidgning av arbetsuppgifterna" bara att fabriksledningen kräver en kvantitativ expansion. Och det är naturligt att arbetarna ställer sig negativa till förändringar som ytterst innebär att de ytterligare exploateras.

Motståndet mot en rotation av arbetsuppgifterna kan lätt förstås i de fall där den inte samtidigt innebär en utvidgning. Man står där som en åsna mellan två hötappar. Medan man står i ett helautomatiserat jobb kan tankarna vandra sina egna vägar. Renan frestades ibland att ge upp sin professur och bli arbetare. Med plogen i hand skulle han fritt kunna hänge sig åt sina drömmar, medan han i sin dagliga gärning aldrig tilläts låta tankarna kretsa kring andra ting än kursprogrammen. För vissa personer må automationen av arbetet te sig som ett mindre ont, men grundar de inte sin uppfattning på misstroende och förtvivlan?

Förmyndarförvaltningen är bara skenbart rationell, och frigörelsen av varje människas självständiga skapande förmåga betecknar ingalunda något återfall i irrationalism och sentimentalitet. Självförvaltning kan endast existera om varje medborgare låter förnuftet styra sina beslut. Marx ser i ett proletariat, befriat från sina bojor, en "universell klass" som bättre än filosofin kan uppenbara förnuftet. Man har inte förstått självförvaltningens innersta väsen om man tolkar den som en individuell, nyckfull och obskyr aktivitet. Vi får inte sammanblanda autonomi och anomi.

5. Förmyndarförvaltningens irrationalism

"Industrins största problem är att den är befolkad av mänskliga varelser." (John L. Mc Gaffrey, president i International Harvesters. Citat av C. W. Mills.)

Om självförvaltningen inte är irrationell, så är förmyndarförvaltningen endast skenbart rationell. Denna illusion bottnar i att systemet tillskriver sig framgångar som det inte gett upphov till och som stundom uppnåtts trots systemet.

Produktionsledningen skriver ut "marschordern" och fördelar posterna vid löpande bandet och tror sig ha berövat dess "betjänter" alla initiativ. Men ingenjörernas teoretiska scheman har i själva verket förbisett en mängd smärre faktorer. En så "enkel" sak som att jämna till cykelhandtagen kan erbjuda oförutsedda svårigheter som inte klaras utan arbetarnas skicklighet och utan deras initiativ. Georg Friedmann nämner[19] att alla delar i en lång serie är långt ifrån identiskt lika och att var och en måste behandlas på sitt sätt med verktyg eller i maskiner.

Arbetarna tycker inte om att behöva följa det påtvingade mönstret, och de kan inte heller göra det, då de har ett indirekt intresse av att företaget bär sig så att det kan betala deras löner. Fabriken skulle helt enkelt inte fungera om de bokstavligen följde instruktionerna.

Denna tes som vid en första anblick kan verka paradoxal har upprepade gånger utvecklats i tidskriften Socialisme ou Barbarie av Pierre Chaulieu och Paul Cardan.[1*] En arbetare har i samma tidskrift belyst den med konkreta exempel.

Den fundamentala motsägelse som underminerar byråkratiskt förmyndarstyrda industrisamhällen både i de privatkapitalistiska och statskapitalistiska länderna kan sammanfattas på följande sätt: arbetaren kan inte lyda chefernas direktiv när han utför sitt arbete på annat sätt än det föreskrivna. Han måste således, automatiskt (vilket ledningen önskar att han skall vara), klara två intelligenta uppgifter:

a. Han måste för det första hitta på ett sätt att fungera. En mekanisk tillämpning av direktiven skulle vara liktydigt med sabotage. Påståendet kan i förstone verka överdrivet, men vi bör noga begrunda det fenomen som i vissa administrationer kallas "ambitionsstrejk". För att blockera servicefunktionerna behövs ingen arbetsnedläggelse. Det räcker med att strikt tillämpa det officiella reglementet. Men när strejken är över sitter "ledarna" där alltjämt med sina galonerade mössor, och MTM-byråerna fortsätter att redigera och sprida sina cirkulär med hot om sanktioner.

b. Det är därför som arbetarna måste hitta på alla slags knep för att inbilla ledningen och dess underhuggare att han följer direktiven efter bokstaven. I den illusionen lever också de besökare som kommer till företaget och faller i stum beundran inför ledningens organisatoriska geni som åstadkommit en så rationell drift utan den dumma, blinda massans medverkan. Den välvilligt inställde iakttagaren föreställer sig att fabriken fungerar på samma sätt som Kant uppfattade kunskapsmekanismen. Men de härskande minoriteterna har inget behov av en spekulativ filosofi på det ekonomiska och sociala planet. För dem räcker det med en nyttoideologi som kan hjälpa dem att bevara sina privilegier.

Det finns mycket att tillägga utöver Georges Friedmanns konstaterande att taylorismen driven till sin spets ödelägger människornas möjligheter. "Genom att skilja 'tänkande och arbetets utförande' åt och reservera tänkandet för ledningen, berövade man sig hela den väldiga fond av kunskaper som i det förgångna fanns i arbetarnas huvuden och även deras praktiska färdigheter".[20] Storföretagaren och teknikern J. D. Elliot, som citeras av Friedmann,[21] yttrade att det i den moderna fabriken "behövdes mera förtroende för människan". Honom skulle man säkert ha svarat att den moderna teknologin ständigt måste uppfinna nya metoder i stället för att konservera gammalt vetande. Förvaltningen av den moderna industrin och dagens samhälle döljer inte bara ett slöseri med människor utan även en fundamental motsägelse. Både privatkapitalismen och statskapitalismen är i grunden motsägelsefulla. Kapitalismens fundamentala kris beror inte på en "anarki på marsch", överproduktion eller underkonsumtion utan på att den härskande minoriteten för sin existens är helt beroende av skaparförmågan hos alla de människor som den förnekar. Uppdelningen av arbetet i fabrikerna och av samhället i två klasser (styrande och styrda) kan bestå därför att de förmenta automaterna spelar denna roll men alltid måste använda sin intelligens. Tekniskt sett är de inga automater, men politiskt och socialt är de slavar. Vi känner igen komediernas fiffiga och elaka tjänare som spelade idioter för att deras herrar skulle kunna bevara illusionen av att de verkligen var herrar. Samma fenomen uppträder på det samhälleliga och historiska planet. Det är därför adeln kunnat behålla sin prestige långt efter att den berövats sin verkliga makt av den kapitalistiska borgarklassen. De traditionella föreställningarna är starkare än förnuftets vittnesbörd, och det är dessa illusioner som hjälper klassamhället att överleva trots dess fundamentala motsägelser.

Men vi skall stiga ner från "de stora principernas" höjder och ge ett konkret exempel på motsägelser och dysfunktioner i det förmyndarförvaltade företaget.

6. En arbetares syn på förmyndarförvaltningens motsägelser i en modern fabrik

Daniel Mothé som är arbetare vid Renault har skrivit många artiklar[22] i olika tidskrifter, och den här citerade är hämtad ur Socialisme ou Barbarie och har rubriken "Fabriken och arbetarförvaltning".[23]

I sin artikel sätter Mothé strålkastaren på de motsägelser och funktionella brister som har sin grund i uppspaltningen av arbetsuppgifterna och den hierarkiska strukturen. Han berättar "historien om en metallbit" som i flera dagar "kilat runt flera kilometer och varit föremål för en förarbetning och planering som krävde tio till trettio gånger mera arbete än nödvändigt". Så här gick det till, enligt Mothé:

"Biten kommer till fräsaren som utför den första operationen, sedan skickas den till avsyning och hamnar i förrådet. Planeringsavdelningen gör en ritning, och biten går till justering. Justeraren gör en anmärkning, och biten avsynas igen för att på nytt hamna i förrådet. Så bär det i väg på nästa tur. Fräsaren måste göra ett nytt ingrepp, och därpå går karusellen vidare."

Ett arbete som fräsaren själv kunnat klara av på en halv dag tog sex månader. Biten hade blivit insats i en fantastisk kurragömmalek. Den hade dragit med sig en lavin av papper och gett chefer sömnlösa nätter.

Mothé säger att arbetet i fabriken är organiserat som om det vore tusentals kilometer mellan varje syssla. Men så är ingalunda fallet. Verkstaden är liten och har bara 130 anställda som var och en hade varit kapabel att tillverka den önskade detaljen.

Mothé berättar att metallstycket cirkulerade mellan olika stationer under 80 % av tiden, 10 % gick åt till justeringar och 10 % till att rätta till felaktigheter, och han fastslår att det skulle ha varit tidsbesparande och lönande att låta en enda svarvare sköta hela jobbet. Han sammanfattar: "En arbetare som håller på med samma detalj från början till slut är mest kapabel att rätta till de misstag han råkat göra, och den metoden ger också mening åt arbetet."

I sin artikel nöjer sig inte Mothé med att peka på den förmyndarstyrda planerings- och kontrollapparatens otymplighet och meningslöshet. Han bevisar också övertygande att självförvaltning innebär enorma tidsvinster, bättre produkter och en mänskligare atmosfär.

För att nå detta mål förordar han:

a. Avskaffande av det hierarkisk-byråkratiska transmissionssystemet som så obarmhärtigt utdömts i artikeln.

b. "Universalisering" av arbetsuppgifterna. Mothé vill ge varje människa ett meningsfullt arbete. En arbetare som har en vid överblick över sin arbetsuppgift kan också lösa den med största möjliga precision. Utan denna insikt vet han helt enkelt inte vad han gör. Följande dialog mellan "arbetaren och hans medvetande" speglar utmärkt den dagliga situationen på arbetsplatserna:

Arbetaren-människan: Vad tjänar den här biten till?

Arbetaren-roboten: Vad angår det dig?

Arbetaren-människan: Tror du att det här numret betyder någonting?

Arbetaren-roboten: Biten duger att satta i väggen.

Arbetaren-människan: Har du redan gjort det?

Arbetaren-roboten: Du bekymrar dig i onödan. Huvudsaken är att du får betalt.

Arbetaren-människan: Nå, tror du att det här duger?

Arbetaren-roboten: Du skall väl i alla fall inte köpa den!

Hade arbetaren-människan vetat vad han skulle göra, skulle det ha varit möjligt för honom att rätta till eventuella fel med erfarenhet av tidigare misstag. Framför allt skulle ett meningsfullt arbete innebära att robotens omedvetenhet fick vika för mänsklig medvetenhet.

c. För det tredje skulle i ett självförvaltat samhälle tvånget ersättas av en "kollektiv arbetarmoral". Denna moral finns redan i dagens fabriker och har visat sig vara mycket starkare än allt yttre tvång. Sålunda bekämpas sabotage. En arbetare som fuskar med sin detalj gör det omöjligt eller svårt för kamraterna att fortsätta. Han har begått ett fel som inte tolereras av arbetarkollektivet. I det kapitalistiska företaget är skadan rent ekonomisk och innebär minskad arbetsförtjänst, medan den i en självförvaltad fabrik skulle betraktas som ett angrepp mot hela produktiviteten och produkternas kvalitet. Och här skulle trycket mot sabotörer bli ännu starkare.

Vi ser alltså att vad man tror sig "se" i ett företag inte är vad som i verkligheten försiggår, och vi inser också att det mesta skulle kunna vara annorlunda. Man skall säkert invända att den verkstad som Mothé beskriver var specialiserad och bara sysselsatte kvalificerade arbetare som halvt hantverksmässigt tillverkade delar för maskinreparationer. Verkstaden var visserligen oumbärlig, men den hade ändå bara marginell betydelse. Den dysfunktion som så strålande illustrerats i Mothés skildring förekommer inte i arbetet vid löpande bandet. Vi skall närmare granska hur det förhåller sig.

7. Pierre Chaulieus kritiska granskning av den "fundamentala motsägelsen"

I "Företag och arbetarförvaltning" medger Mothé att de fenomen som han beskrivit inte - eller i betydligt mindre omfattning - uppträder i löpandebandsarbetet. Här kan arbetaren bara göra de få handgrepp som han kommenderats att göra. Han får inte ens ställa in sin maskin, det är specialisternas uppgift, och hans består i att mekaniskt utföra en programmerad process. Beviset för att man inte behöver hans intelligens eller förmåga att "klara upp" saker och ting är att den fortgående mekaniseringen snart gör hans insats överflödig och kan övertas av en maskin. Automationens framsteg visar klart att den specialiserade arbetaren endast kan göra det han kommenderas till. Pierre Chaulieu överdriver alltså när han påstår att ett företag inte skulle kunna drivas om inte arbetarna djärvt trotsade ledningens order. I vissa fall kan de inte ta något annat initiativ än att avsiktligt ställa om maskinerna i sabotagesyfte. Det är riktigt att de ofta använder handgrepp som underlättar arbetet och även kan föreslå vettiga förändringar beträffande maskinerna och arbetsorganisation. Men i stort sett gäller vad vi redan sagt om slöseri med intelligens och know how. I sin allmänna teori om det privat- och statskapitalistiska samhällets motsägelse jämställer Chaulieu arbetsvillkoren vid bandet med de särskilda villkor som är karakteristiska för Mothés lilla verkstad. Hans paradoxala tes är helt enkelt ett felslut.

De härskande minoriteterna befinner sig i ett dilemma. Företagsledarna erkänner sedan länge att det är ett misstag att förvandla människorna till robotar. I företagsvinsternas intresse tvingas direktörerna samtycka till att ge varje arbetare "vidgade" arbetsuppgifter.

Men på samma gång skulle man tvingas erkänna att Mothés lilla verkstad kunde bli ett varnande exempel. Att vädja till arbetarnas intelligens och uppfinningsförmåga och låta dem organisera sig själva kunde nämligen leda till sammanbrott för det nuvarande systemet. Företagsledarna vill bevara de hierarkiska och autoritära strukturerna men tvingas undan för undan anförtro arbetarna uppgifter som svarar mot deras spontana skaparförmåga.

Men företagsledarna tycks inte vara medvetna om denna svårighet. De föreställer sig att arbetsuppgifterna skulle kunna "vidgas" genom att man skapar en kedja av små relativt autonoma "öar", vilka som helhet ändå är underkastade deras ledning. För dem gäller det enbart att ge arbetarna illusionen av att vara lite lyckligare så att de arbetar bättre och håller sig lugna i sina "vrår". Det ser ut som om de ibland skulle ha lyckats uppnå detta mål. Därför pläderar också vissa styrande grupper för "arbetets humanisering", medförvaltning, delaktighet, d.v.s. självförvaltning.

Med rörande naivitet talar två amerikanska författare om delaktighet som en teknik som skulle kunna övervinna alla svårigheter och leda till högre effektivitet. Den delaktighet de talar om skulle "underlätta en utveckling av den inre, personliga motivationen och höja både produktionsnivå och moral".[24]

Den motsättning som är inbyggd i det nyss sagda är oövervinnlig. Det är också Chaulieus tes. Eftersom han utgår från en viss marxistisk tradition vill han ha en vetenskaplig grund för en politisk aktion. Han hävdar att de utsugande minoriteternas herravälde vilar på en motsägelse som leder till deras oundvikliga undergång. Denna en smula mekaniska syn på den sociala verkligheten återfinner vi i slutet av första delen av Kommunistiska manifestet i förordet till tredje upplagan och i slutet av 32:a kapitlet i första delen av Kapitalet. I tredje delen av Kapitalet definierar Marx "lagen om profitkvotens fall" och analyserar därpå sex slags "motsatta inflytanden", och Rudolf Hilderling påpekar att i början av 1900-talet föreföll dessa "motsatta inflytanden" vara starkare än "lagen".[25]

I Grundrisse (Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin) skriver Marx: "Kapitalet är en motsägelse i handling: det tycks eftersträva att minska arbetstiden som är dess enda källa till rikedom."[26] Marx manar dock till försiktighet i framställningar av motsägelser, i synnerhet om de är så perfekta att de kan skapa en illusion av att vara eviga sanningar.[27]

Vi får inte tro på ett "automatiskt sammanstörtande" av ett system med "oundvikliga motsättningar". Kuron och Modzelewski har mycket riktigt konstaterat att vi från "historien känner till många regimer som byggt på orättvisa och ändå kunnat bestå genom sekler".[28]

Förmyndarförvaltningen kommer inte att gå under av sig själv på grund av motsägelser eller orättfärdighet så länge den för miljoner människor ter sig som ett naturligt[29] fenomen som "alltid har funnits och kommer att finnas" och vars välbekanta tristess de fruktar mindre än det okända. Människorna övertygas naturligtvis om detta av alla de "styrande" som profiterar på ojämlikheten. Bara ledarna i de mera avancerade företagen tycks ifrågasätta ett förmyndarvälde av den tayloristiska typen, men de gör det enbart av vinstbegär och för att kunna locka arbetarna i en fälla som knyter dem fastare till systemet. Men deras knep torde inte vara det sista som kommer att praktiseras i historien. En självförvaltning på mikroplanet kan leda till att arbetarna ifrågasätter de "styrande" minoriteternas roll.

 

Förmyndarförvaltningens irrationalitet på samhällsplanet

I det föregående har vi inte ägnat oss åt ett allmänt studium av förmyndarförvaltningens alla motsägelser, och man skall kanske förvåna sig över att vi inte analyserat byråkratins irrationalitet för samhällsekonomin i sin helhet, där bristen på förutseende och slöseri är mest iögonenfallande. Men det är just för att denna irrationalitet är alltför uppenbar som vi hittills förbigått den. Jag har trott det vara lämpligt att först peka på de svåraste fallen, inte enbart när dessa irrationella drag tyckts osynliga utan också fästa uppmärksamheten på att "sunda förnuftet" betraktar förmyndarförvaltningen som en "tingens ordning".

Jag skall emellertid inte återvända till förmyndarväldets motsägelser på det politiska organisationsplanet. Det ämnet har jag tidigare sysslat med i kritiken av den "demokratiska centralismen" (kapitlet 3, ovan). Men det är ingalunda överflödigt att påvisa dessa motsägelser på det ekonomiska planet. Jag skall inte här stanna vid det kapitalistiska styrets motsägelser med sitt kryssande mellan Scylla och Charybdis. Konsumtionen ökar, men det gör också klyftan mellan i- och u-land, och man frestas citera Skriftens ord om att "den som mycket har åt honom skall varda givet ...". Det är under sådana förhållanden svårt att hålla med Kautsky i hans tro på ett slags rationalisering av världsekonomin genom universella karteller. Ojämlikheterna skapar ständiga spänningar och konflikter och ger upphov till "lokala" krig som hålls igång av vapenhandlarna. De tillhandahåller medikamenter och ideologier som försvarar småkrigen utan att tänka på de båda världskrig som drabbat mänskligheten under ett halvsekel.

Motsägelserna i den kapitalistiska minoritetens förmyndarförvaltning framträder också i dess oförmåga att - med de berömda marknadskrafternas hjälp - kunna fördela de konsumtionsvaror som inte skördats eller transporterats i tid och som ibland förstörs av producenterna för att de inte skall drabbas av "kursfall", och under tiden lider hela nationer av undernäring för att inte säga hungersnöd. Man talar inte gärna om dessa välbekanta ting. Men denna ohyggliga absurditet har nyligen lett till att unga franska gymnasister har begått självmord genom att bränna sig till döds. Inför dessa självmord har många vuxna beklagat att de hållit de unga i okunnighet om världsnöden eller försökt få dem tro att det rörde sig om oundvikliga katastrofer (som vi naturligtvis inte var ansvariga för) i stället för att betrakta dem som helt naturliga fenomen. Det finns nationer som är försiktiga nog att bara distribuera sådan information som inte skadar regimen. Den suveräna statsmaktens centraliserade byråkrati vill hålla folk i okunnighet om systemets motsägelser.

Det kan emellertid ställa sig svårt ibland. Vid ryska kommunistpartiets tjugonde kongress tävlade Chrusjtjov, Bulganin och Suslov om vem som visste bäst: "Vår statsapparat", konstaterade Chrusjtjov, "innehåller alltjämt[30] en del överflödiga element som sysslar med samma sak. Det finns otaliga tjänstemän i ministerierna och i administrationen som i stället för att arbeta på att partiets och regeringens beslut når ut till arbetarmassorna hukar på sina byråer och svärtar ner papper och för en byråkratisk korrespondens. Vi måste föra en oavlåtlig kamp mot denna onda, intolerabla byråkrati ..."[31] Bulganin gör en iakttagelse i samma anda: "Vi har mycket ofta placerat våra styrande kadrer i de förnämsta partiskolor, (...) men vi har i ringa grad fäst deras uppmärksamhet på assimilationen av marxism-leninismens ekonomiska teori och den konkreta ekonomin."[32] Suslov citerade ett som han tyckte typiskt fall. Det gällde en sekreterare vid en kolchos:

"Hans skrivbord och hyllor drällde av dokumentpackar och broschyrer. Han för register över arbetet med partigrupperna, kvinnorna och ungkommunisterna, krav och klagomål, uppdrag som anförtrotts kommunister, studiearbete, bl.a. en amatörkonstcirkel. Han har dossierer med titlar som: 'Väggtidningar', 'Bulletiner', 'Tävling i boskapsuppfödning', 'Tävling i jordbruk', 'Skogsplanteringens vänner'. Propagandaarbetet var registrerat i tre häften: 'Register över propagandaarbetet', 'Propagandisternas dagliga uppdrag' och 'Massans politiska arbete'. Föreställ er hur mycket tid det tog att fylla dessa papperstravar som hämmade det levande organisationsarbetet. Det förtjänar påpekas att vid denna kolchos läggs det inte ner något arbete på att utbilda mjölkerskor och boskapsskötare. Jordbruket är inte mekaniserat, det förs inga journaler över utfodringen av djuren och avkastningen är extremt låg. Den årliga medelmjölkmängden per ko är 487 liter."[33]

Den här kritiken mot kolchossekreteraren tjänade i första hand till att två toppbyråkraternas händer. Man vill inte låtsas om att förmyndarstyret är yttersta roten till det onda utan vältrar över ansvaret på obetydligare syndabockar.[34] Det sker i förhoppning om att kunna dölja den fundamentala bristen på kapacitet på det tekniska och sociala planet hos varje härskande minoritet, kapitalistisk eller socialistisk. Denna oförmåga har vi tidigare analyserat på fabriksnivå. Motsättningarna mellan styrande och styrda har varit föremål för otaliga beskrivningar, men det har för det mesta varit ytliga analyser som i likhet med Trotskij "förklarar" fenomenet med personliga misslyckanden eller historiska konjunkturer. I Frankrike har tidskriften Socialisme ou Barbarie bedrivit de mest djuplodande och radikala studierna.[35] Milovan Djilas böcker har trots den svaga teoretiska nivån den förtjänsten att de bär vittnesbörd om systemets brister och beskriver en exledares vånda.[36] Men den kanske mest intressanta texten[37] är Jacek Kurons och Karol Modzelewskis Öppet brev till det polska arbetarpartiet, som vi redan citerat många gånger. Dessa båda teoretiker tycks kalkera sina analyser på Kommunistiska manifestet och vill visa att den "politiska centralbyråkratin" under ett inledningsskede är det bästa systemet när det gäller att accelerera utvecklingen, "ty den har ställt upp produktion för produktionens skull som klassmål. Det är således industrialiseringsbehovet som gett upphov till en härskande byråkratisk klass i det underutvecklade landet". Härigenom elimineras den oreda och det slöseri som är en följd av det kapitalistiska konkurrenssamhället. De båda polackerna erinrar om hur det gick för den västerländska borgarklass som efter att ha sprängt sina bojor på hundra år skapade "väldigare produktivkrafter än alla föregående generationer tillsammans".[38] Enligt Marx kunde de inte längre kontrollera de rikedomar som till slut blev ett hinder för vidare expansion. Den politiska centralbyråkratin spelar en positiv roll endast under industrialiseringens primitiva skede, menar Kuron och Modzelewski. Omfattandet av principen produktion för produktionens skull "är roten till motsättningen mellan den redan utvecklade industripotentialen och den låga konsumtionsnivån".[39] Det är så Kuron och Modzelewski förklarar de explosioner som inträffade i socialistländerna i mitten av 50-talet. De gör sig möda att förklara orsakerna och implikationerna, och de belyser i detalj hur "produktion för produktionens skull" kan framkalla inflation genom underkonsumtion, brist på råvaror, stora löneskillnader, o.s.v. De visar framför allt att de utstakade målen inte kan nås på grund av de fundamentala bristerna i den förmyndarstyrda produktionsapparatens sätt att fungera. De avslöjar den gängse ordningen med symptomatiska, praktiska exempel:

"Arbetaren försöker sänka avkastningen, hemlighålla reserverna på sin avdelning i syfte att fördröja en ändring av arbetsnormerna eller för att vid lägligt tillfälle och för personlig vinning fiffla bort svinn. Han gör avkall på kvaliteten för att lättare kunna uppfylla normerna, och den tekniska kontroll som görs i 'företagets intresse' godtar en sämre produkt. Det är nämligen viktigare att kunna realisera den kvantitativa planen. Ledningen döljer också företagets reserver för att kunna hålla planens krav på blygsam nivå och väljer varuutbud som kräver stora mängder råvaror eller stor lagerhållning och aktar sig för exporttillverkning och annan produktion med krävande arbetsinsats. Likaså undviker man, med tanke på företagskostnaderna, att arbeta på teknologiska framsteg, produktutveckling och modernisering. Alla dessa sociala initiativ, som skenbart ska ha till syfte att förverkliga byråkratins plandirektiv, riktar sig i grund och botten mot de direktiv som genom av ledningen styrda index skall uttrycka produktionsmålen. De riktar sig sålunda mot produktionens klassmålsättning. Det är helt enkelt fråga om en motsättning mellan den härskande byråkratins klassmålsättning - produktion för produktionens skull - och de gruppers intressen som spelar en så väsentlig roll för produktionen ..."[40]

Genom sin oförmåga att förverkliga en ekonomisk centralism råkar den politiska centralbyråkratin i konflikt inte bara med den stora massan av arbetare och bönder utan även med de tekniker som är så primitivt hängivna sin uppgift. När den teknologiska nivån höjs uppenbaras i ännu högre grad förmyndarförvaltningens brister, och hela intelligentsian blir medveten om systemets ofullkomlighet. Olyckligtvis förs alltför ofta kritiken av motsägelserna inom byråkratins förmyndarstyre i baksträveriets tecken och slutar i lovprisande av de heliga "marknadslagar" vilkas underbara verkningar vi haft anledning att studera. Man uppfattar nästan aldrig några andra möjligheter än de som är för handen eller har funnits.

Men finns det några andra?

 

<- Kapitel 3 | Kapitel 5 ->
Innehåll

 


Anmärkningar:

[1*] De två pseudonymer som Cornelius Castoriadis använde sig av; vanligtvis Cardan i engelska publikationer och Chaulieu i franska - MIA.

 


Noter:

[1] Läs t.ex. Artur Londons Bekännelsen och Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen, eller Merleau-Pontys kommentarer i Humanisme et terreur.

[2] Lenin: Brev till kongressen, Oeuvres, del 36, s. 607.

[3] Ibid., s. 608.

[4] Se t.ex. fallet François Mitterand, Les Cahiers de l'autogestion nr 8, juni 1969, s. 176.

[5] Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie.

[6] Eléments de théorie et de méthode sociologique, övers. och bearb. av H. Mendras, Paris 1965.

[7] Det är uppenbart att hantverkaren som arbetade för "egen räkning" fick ytterst lite med av mervärdet. Se Marx' mervärdesteori.

[8] Kapitalet del I, kap. VII.

[9] Ibid.

[10] G. Friedmann citerar följande yttrande av en engelsk företagsledare: "Vi försöker reducera skickligheten till ett minimum."

[11] Det hade den tappre soldaten Svejk insett: "När jag gjorde min värnplikt sa alltid vår kapten: en soldat får inte tänka. Hans överordnade tänker för honom. När en soldat börjar tänka är han inte längre soldat utan en civil fähund."

[12] Kapitalet, del I, kap. XIV, s. 4.

[13] Med detta yttrande vill vi inte öppna en skolastisk polemik om definitionen. Vi vill bara peka på att det finns en social klyfta, att samhället inte är homogent och att all makten ligger hos det fåtal som C. W. Mills kallar "makteliten".

[14] Siffror lämnas av G. Friedmann i Le travail en miettes, Paris 1956, s. 65.

[15] Efter Druckers artikelserie i Harpers Magazine under rubriken "The way to industrial peace", i G. Friedmann, a.a., s. 88-90.

[16] Kardelj bekräftar denna iakttagelse beträffande Jugoslavien.

[17] Ett intressant vittnesmål av en belgisk arbetare som skulle bli tidsstudieman (Cahiers de l'autogestion, nr 9-10, 1969, s. 145-151).

[18] G. Friedmanns rapport från IBM i Esonnes, a.a., s. 99.

[19] Friedmann, a.a., s. 50.

[20] Ibid., s. 79.

[21] Ibid., s. 103.

[22] En del av dessa intressanta artiklar har samlats i volymerna Journal d'un ouvrier, Ed. du Minuit, 1959, och Militant chez Renault, Ed. du Seuil, 1965.

[23] Socialisme ou Barbarie, nr 22, juli-sept. 1957, s. 75-111.

[24] J. Tiffin och E. J. McCormick: Psychologie industrielle, Paris PUF 1967, s. 407.

[25] Rudolf Hilferding: Finanskapitalet, Wien 1910.

[26] Fondements de la critique de Véconomie politique (Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin), Paris 1970, del II, s. 222.

[27] Se efterskriften till andra tyska upplagan av Kapitalet, framför allt s. 558 och 559.

[28] Öppet brev till polska arbetarpartiet, Cahiers "rouge", nr 4, s. 53.

[29] Diderot skämtar spirituellt med detta "bevis" i Jacques le fataliste.

[30] Chrusjtjov hade just sagt att personalen minskats med 750.000.

[31] Rapport från ryska kommunistpartiets 20:e kongress. (Franska upplagan, s. 334.)

[32] Ibid., franska uppl., s. 183-184.

[33] Ibid., s. 237-238.

[34] Sedan 20:e kongressen har trots upprepade tillkännagivanden inga förbättringar skett.

[35] Se "Bureaucratie et proletariat", nr 1, (1949), och Pierre Chaulieus "Les rapports de productions en Russie", nr 2 (1949). Vidare hänvisas till Gérard Genettes utmärkta översikt "Note sur Socialisme ou Barbarie", Arguments, nr 4 (1957).

[36] Djilas: Den nya klassen, och Une société imparfaite, Paris 1969.

[37] Man skulle dock lika gärna kunna citera Traité d'économie marxiste av Ernest Mandel och Ota Siks "La gestion économique en Tchécoslovaquie" i Les Temps modernes, juni 1965.

[38] Kommunistiska manifestet. (Bibl. de la Pléiade, del I, s. 166.)

[39] Öppet brev till polska arbetarpartiet, s. 29.

[40] Ibid., s. 36-37.

 


Last updated on: 12.27.2009