Originalets titel: "La délivrance de Prométhée: pour une théorie politique de l'autogestion"
Fackgranskning: Leif Biureborgh och Ulf Jonsson
Översättning: Karl-Erik Jonsson
Digitalisering: Jonas Holmgren
"Människan dignar under Sisyfos' börda,
men den stund skall komma
då hon gör uppror som Prometheus."
(Milovan Djilas)
Det är tänkbart att somliga kommer att berömma denna studie för dess "logiska konstruktion" för att så mycket lättare kunna "beklaga" att den inte äger tillämpning på det verkliga samhället, eller - höjden av ironi - på (den nya) arbetarklassen. Jag räknar med förebråelser för att ha åberopat den gamla, metafysiska uppfattningen om proletariatet utan att ha tagit hänsyn till vad det blivit av dagens arbetare och vad de vill. Den luckan lär man fylla med lärda statistiska sammanställningar över arbetarnas önskningar och aspirationer. Kritikerna skall avslöja andras misstag utan att fästa läsarens uppmärksamhet på försåtliga glidningar i de egna uttolkningarna.
Hur som helst skall jag försöka visa hur dagens arbetare upplever sin situation och hur aktuellt kravet är på ett nytt samhälle, även om vägar och medel inte alltid är klart uppfattade. Jag har i likhet med många andra upprepade gånger erinrat om att en detaljspäckad beskrivning av det som synes vara inte alltid är en korrekt beskrivning av det som är. En stor sifferapparat med teorier byggda på invecklade matematiska kalkyler används stundom enbart för att ge ett sken av vetenskaplighet åt banala eller falska förklaringar.
Lévy-Bruhl saknade inte "fakta" för sin demonstration av "den primitiva mentaliteten", men på hans tid var det inte på modet att statistikbehandla "uppgifter", och om han ändå hade gjort detta skulle han bara ytterligare ha befästs i sin villfarelse. Det är förnyelsen av tesen som ger "fakta" en ny innebörd, men förnyelse leder ofta till att man förväxlar det ovanliga med det omöjliga.
Det är inte nödvändigt att i detalj gå in på olika empiriska studier och "beskrivningar" av arbetarklassen. Höga murar kan plötsligt störta samman för en trumpetstöt från en annan förklarande hypotes. Det kan förvisso dröja länge innan någon ny förklaring dyker upp, och detta befäster den gängse tolkningens legitimitet. Detta så mycket mer som "vetenskapen om sociala fakta" genom att på lärt manér ta hänsyn till rikt varierande skäl för att det som är är det som är, samtidigt "visar" att ingenting annat kunnat ske än det som redan skett. Denna vetenskap kan alltså bara "förutse" det redan inträffade. Det är förklaringen till att över 200 böcker som kom ut kort efter majrevolten i Frankrike 1968 ger intelligenta förklaringar till "händelserna", men det fanns ingen bok som förutspådde dem eller ens antydde möjligheten av att de skulle inträffa. Kan man inte med utgångspunkt från detta misstänka att de famösa "vetenskapliga analyserna av verkligheten" låter det historiskt väsentliga slinka ut genom de underbara "strukturernas" nätmaskor? Med det sagda vill vi inte förolämpa någon. Vi vill bara lyfta undan det tunga skynket av förment vetenskap för att kunna tänka annorlunda och i synnerhet för att mitt i en osäker verklighet kunna påvisa en möjlig verklighet. Från denna synpunkt inser vi lätt varför den berömda devisen som målades på väggarna: "Var realister, begär det omöjliga" uppmärksammats framför alla andra. Det är inte poetisk skönhet som utmärker den utan filosofiskt djup, även om den ofta uppfattas som en lustig paradox.
Denna tvetydighet framträder både på det teoretiska planet och i dess praktisk-politiska användning.
1. En av orsakerna till att sociologin inte vill begagna revolutionsbegreppet är att det fortfarande anses vara tvetydigt. Det anses höra hemma i politikens värld, och politiken tänker man sig för det mesta som en normativ verksamhet, i den sista analysen bestämd av värdeomdömen. Då dessa inte är några obestridliga påståenden, drar man den slutsatsen att politiskt arbete faller utanför den akademiska ramen. Det är en högst summarisk slutsats. Den vetenskapliga forskningens betydelse är relativ i förhållande till sina hypoteser, och den står själv inte fri från de historiska och sociala sammanhangen. Bachelard har visat att de vetenskapliga hypotesernas historia verkligen är historia, och det är enbart löjligt att opponera mot begreppen borgerlig och proletär vetenskap. Det vore lika naivt som att i varje etapp på vetenskapens väg se något absolut. Man kan måhända säga att det med sannolikhet bara finns en vetenskap men att den inte är helt "vetenskaplig", eftersom ämnet kompliceras och människornas sätt att leva kan ifrågasättas. Det verkar följaktligen överdrivet att bestrida det vetenskapliga i studier som framhåller människans utsugning av människan och påstår att revolutionen är nödvändig. Även för irrationella syften måste man följa förnuftets lagar och inte förlora de olika målen ur sikte. Hilferding har följande att säga om detta problem: "Kunskapen om det produktiva samhällets lagar hjälper oss också att lära känna de väsentliga faktorer som bestämmer de olika samhällsklassernas viljeyttringar."[1] Upptäckten av orsakssammanhangen är både ett medel och en grund för praktisk politik. I detta fall har vi att göra med en vetenskaplig politik som är en samhällspolitisk vetenskap genom att den beskriver orsakssammanhangen. Men denna beskrivning är ingen akademisk vetenskap om politik utan en politisk vetenskap, d.v.s. ett ingripande i samhället och i mänsklighetens historia. När människorna blivit medvetna om orsakerna till sina lidanden har de samtidigt vetskap om de medel som kan förändra deras tillvaro. Och denna kunskap om orsakerna till det samhällsonda och medlen till en förändring upphör att vara teoretisk och blir en revolutionär kraft när den blivit massornas insikt. Trots Galileis klenmodighet lyckades inte kyrkornas väldiga maktapparat kväva den galileiska sanning som förvandlade tänkandet och berövade mytologin himmel och helvete och denna lilla jord sitt kosmiska privilegium. Ingenting skulle kunna hindra att det ur konsumtionssamhället växer fram ett samhälle där de styrande minoriteternas pretentioner blir alltmer outhärdliga.
Marxismen är i likhet med freudianismen en grundläggande kritik av de bevis som är grunden för de metafysiska systemen. När Marx säger att det inte räcker med att föreställa sig världen utan att man måste förändra den, inbegriper denna förändring även tänkandet. I själva verket är kunskapen om samhällets lagar i sig själv revolutionär, och teorin om det politiskt möjliga i det ena eller andra samhället beskriver mindre de möjligheter till en annan politik som ges än de gränser som det bestående samhället drar upp för det politiska tänkandet.
I en bemärkelse är det revolutionära begreppet inte vetenskapligt, men det är samtidigt fel att inte inse att förnekandet av politikens vetenskaplighet är av politisk natur. De som vägrar blanda in politik i sin vetenskapliga forskning är inte desto mindre politiska. Genom att ta seder och bruk från sin egen epok som sakernas natur grundlägger de och vidmakthåller den traditionella makten som de accepterar, även om de avskyr dess förtryck. De godtar denna makt lika självklart som de fyra årstidernas regelbundna återkomst. De som innehar makten "tycker inte att det är nödvändigt att förklara eller försvara den", påpekar G. W. Mills.[2]
2. Den andra svårigheten får sökas hos dem som menar att ordet "revolution" lika gärna kan beteckna en enkel palatsrevolution som en samhällsomstörtning. I det förra fallet rör det sig om utbyte av ledare, om en inbördes kamp inom den härskande klassen, och det spelar mindre roll om denna kamp utkämpas enligt juridiska spelregler eller följer en skummare procedur. I det andra fallet förlorar däremot den härskande klassen makten till en ny klass. Enligt Marx återstår ett tredje alternativ: då proletariatet efter att ha blivit en "universell klass" exproprierar expropriatörerna och förverkligar det klasslösa samhället. Denna revolution som blir den sista innebär också statens bortdöende.
Vi vet att denna typ av marxistisk revolution ännu inte ägt rum. Även om revolutionen genomförts av en majoritet - eller med dennas samtycke - är det bara en styrande minoritet som njutit dess frukter. Borgarklassen profiterade på den feodala klassens undergång, och borgarklassens expropriering i vissa länder har ännu inte skapat det förebådade solidariska och klasslösa samhället. Kampen mellan två klasser har alltid slutat med seger för en tredje klass, som först framträtt som den nödvändiga drivkraften för en universell frigörelse men som undan för undan avskiljer sig och slutligen inte har något annat syfte än att vidmakthålla sin egen makt, även om det är till skada för hela folket.
Det marxistiska schemat för en revolution som "fullbordats av en överväldigande majoritet för en överväldigande majoritet" så att "utvecklingen av vars och ens frihet är villkoret för allas frihet" betraktas i dag ofta som en etisk norm, som inte hör hemma i en vetenskapligt begränsad sociologi. "Förutsägelsen" verkar knappast trovärdig; å ena sidan tenderar proletariatet att splittras i takt med industrialiseringen i stället för att bilda en universell klass, å andra sidan ser vi överallt hur staten i stället för att dö bort utvidgar sitt kompetensområde och skärper sin kontrollerande makt. Däremot kan man alltid instämma med Marx när han går i svaromål mot blanquisterna och anarkisterna och framhåller att "den politiska revolutionen" inte är någon flyktig händelse och att det inte tjänar mycket till att byta ledare eller garantera en rättvis fördelning om det inte samtidigt finns tillräckligt med nyttigheter att fördela. Marx kritik av borgarklassen var ingen moralisk förkastelsedom utan en bekräftelse på dess oförmåga att garantera en ekonomisk utveckling. Denna tes kan tolkas på två sätt som motsäger varandra. Den har nämligen gett upphov både till "den långsamma revolutionens" och "den våldsamma revolutionens" teorier och praktiska tillämpningar.
Man kan finna stöd för "principer" som pläderar för att så snart som möjligt och med alla medel krossa den borgerliga kapitalismen som - efter att under 1800-talet ha främjat en revolutionär ekonomisk utveckling - inte längre kan undfly de motsägelser som är oupplösligt förenade med dess karaktär. Men av samma principer kan man precis lika gärna dra ut en logisk konsekvens som säger att den bästa metoden för att skapa ett samhälle utan utsugning är en gradvis utveckling av ekonomin. Ur denna synvinkel kan en våldsam politisk revolution inte ha någon positiv effekt på ekonomin, och den kan till och med - särskilt om den är begränsad till ett land - ge upphov till stagnation, d.v.s. tillbakagång, till följd av den famösa "kapitalistiska inringningen". De nya makthavarna tvingas på grund av allmän misär bruka samma maktmedel som de gamla härskarna.
Båda "härledningarna" har godtagits av Marx och Engels, vilket inspirerat till motsatta tillämpningar av andra och tredje internationalen. I våra dagar är man ånyo oense på denna punkt.
Om man håller sig till de stora linjerna, ser man att Marx och Engels till en början ansåg våldet som nödvändigt men mot slutet av sitt liv höll de det däremot för möjligt att en revolution i de avancerade industriländerna skulle kunna genomföras på fredlig väg. Efter Marx död gick Engels ännu längre och förklarade att en våldsam revolution inte var något effektivt medel för att uppnå det eftersträvade målet. Denna tes grundas på den politiska sociologin och ekonomiska analyser.
Pariskommunens nederlag har övertygat oss om de faror som är förenade med en revolt av ett väpnat proletariat och om dess begränsning. Den ekonomiska och sociala utvecklingen i de moderna industriländerna har - genom de militära maktmedlens starkt ökade effektivitet - gett staten större makt än någonsin tidigare. Proletariatet är hänvisat till mera hantverksbetonade kampmedel. För att hålla gatudemonstrationer i schack behöver staten bara använda en bråkdel av sina militära maktmedel. När man säger att den härskande klassen bara har polisen till skydd, underskattar man polisens dödliga effektivitet. Polis och armé är i stånd att snabbt och för lång tid framåt slå ner ett folkuppror, som skedde i Paris 1848 eller 1871, i Berlin 1953 eller i Budapest 1956. Indignationen över "polisbrutaliteten" är i grunden en protest mot ett slags våldförande på spelreglerna för manifestationer som den härskande klassen kan tolerera endast så länge den inte på allvar riskerar att förlora sina positioner. Om den faran är för handen krossas upproret snabbt, de modigaste slås ut i främsta ledet och fruktan injagas hos de resignerade sympatisörerna. Och sedan är "ordningen återställd": "Lugn råder i Warszawa."
Det är förvisso riktigt att armén inte skulle kunna förmå något mot ett enat folk av det enkla skälet att den inte skulle finna någon som var villig att bära vapen mot folket. Men det är sällsynt med en sådan enighet och den kan nästan bara åstadkommas genom patriotiska slagord. Man skall nämligen inte underskatta de fenomen som uppstått till följd av utvecklingen och en socialisering som förgrenats i det oändliga av en statlig administration. När arbetarna och bönderna beklagar sig över staten sker det inte i någon önskan att "spränga denna apparat". De vill bara att den skall fungera bättre och till deras fördel utan att nödvändigtvis ändra strukturerna. Denna attityd är naturlig för statens tjänstemän och funktionärer, men den finns också hos alla andra som av samma stat och de nationaliserade serviceinrättningarna får medel för de mest elementära behoven, som t.ex. vatten och elektricitet. Staten svarar för huvudparten av utbildningen, sjukvården och arbetslöshetshjälpen, åldringsvården o.s.v.
Främsta skälet till ett försvar av tesen om den långsamma revolutionen var enligt borgaren Odilon Barrot att "legaliteten dödar oss". Den ekonomiska tillväxtens mekanismer och utbildningsexpansionen varslar om borgarmaktens slutgiltiga undergång, genom den allmänna rösträtten. Det var i varje fall den andra internationalens tes. Rosa Luxemburgs och Lenins kritik av denna tes är välbekant. Den är för övrigt bara en upprepning av Marx och Engels första teser. Det är därför som vi här återvänder till Otto Bauers kritik, som dock inte stöder sig på den unge Marx utan i stället tar hänsyn till kapitalismens senare utveckling och de nya villkoren för arbetarnas kamp.
Otto Bauer hade börjat medarbeta i Neue Zeit i början av seklet och han anammade det mesta av Kautskys "ortodoxa marxism". Den ryska revolutionens framgång 1917 gjorde ett starkt intryck på honom. I början bekämpade han såväl mensjevikernas som bolsjevikernas politik. Hans sympatier fanns på de av Martov ledda revolutionära socialisternas sida, men efter bolsjevikernas framgång erkände han villigt våldsrevolutionärernas förtjänster och opponerade sig bestämt mot Kautsky, vilket klart framgår av deras privata brevväxling.[3] När han blivit utrikesminister och ledare för det österrikiska socialistpartiet efter Victor Adlers död skulle han emellertid själv praktisera en "väntans politik" grundad på Engels tankar i det sista förordet till Klasstriderna i Frankrike. Otto Bauer sammanfattar denna doktrin i följande ord:
"Engels visade hur utvecklingen av den militära tekniken hade ökat statens styrka. Han förklarade att proletariatet hädanefter inte kunde vinna ett inbördeskrig, om inte delar av statsapparaten och armén vägrade att kämpa mot proletariatet. Han hävdade å andra sidan att socialdemokratin snabbt och på laglig väg blivit mäktigare i 'de betydelsefullaste länderna' (d.v.s. de avancerade industrinationerna). Denna expansion kan inte hejdas om inte proletariatet låter sig luras till att kasta sig mot statens bajonetter och ger makthavarna ett tillfälle att dränka arbetarrörelsen i ett blodbad. Om däremot proletariatet håller sig till den lagliga klasskampen och inte låter sig dras in i en våldsam konflikt kommer den tyska arbetarklassen att bli den bestämmande kraften i sitt land. En våldsam konfrontation skulle bli skoningslös. Staten kommer genom en våldskupp att beröva arbetarklassen dess politiska rättigheter, rösträtt, handlingsfrihet och organisationsrätt så snart som socialdemokratin vunnit folkets majoritet eller är på väg att göra det. Arbetarklassen måste självfallet värja sig mot en sådan kupp från de härskandes sida. Men utsikterna för arbetarklassen att gå segrande ur en våldsam konfrontation kommer också att vara mycket större. Ty folkets flertal har redan vunnits för socialdemokratin, och flertalet soldater är av proletärt ursprung. Engels trodde emellertid att de härskande klasserna inte skulle dröja med att gripa till vapen. I så fall skulle kriget skapa en revolutionär situation där proletariatet, beväpnat av den kamplystna regeringen, kunde rycka åt sig makten. Engels övergav dock aldrig sin uppfattning att en avgörande konfrontation mellan klasserna skulle sluta i ett inbördeskrig. Men han rådde arbetarpartierna att uppskjuta avgörandet så länge som möjligt, ända tills de omfattade en så stor del av befolkningen att de kunde hoppas på att vinna över en del av de väpnade styrkorna på sin sida och gå segrande ur kampen."[4]
För att ge autenticitet åt sitt förslag citerade Otto Bauer följande otvetydiga uttalanden av Engels: socialdemokratins tillväxt "måste ständigt hållas igång" "tills den av sig själv växer det nuvarande regeringssystemet över huvudet. Det är huvuduppgiften. Det finns bara en sak som omedelbart skulle tillfoga den oavbrutet växande socialistiska armén i Tyskland ett bakslag, nämligen en sammanstötning i stor skala med militärerna. Det skulle innebära en lika svår åderlåtning som den som drabbade Pariskommunen 1871."
Otto Bauer godtog denna doktrin för sitt eget parti då den tycktes vara särskilt anpassad till de ekonomiska, politiska och sociala förhållandena i Österrike efter första världskriget. Av skäl som han förklarar längre fram i sin bok Den österrikiska revolutionen anser han ett maktövertagande med våld som en omöjlig, skadlig och meningslös lösning. Omöjlig på grund av hotet om ingripande från vissa allierade, skadlig därför att den skulle kunna framkalla ekonomisk oreda och kontrarevolutionärt uppror, meningslös därför att socialdemokratin, som redan hade absolut majoritet i provinsen Wien, hade hopp om att på laglig väg kunna genomföra en socialisering på det nationella planet. Han utvecklar detta tema närmare i två broschyrer, "Marschen mot revolutionen" och "Kampen om makten", där ett kapitel har titeln: "Röstsedel eller inbördeskrig?" Otto Bauer hade i praktiken med framgång omsatt Engels teori, som han preciserat i det berömda slagordet om "defensivt våld".
Enligt denna taktik skulle offensiven mot borgarklassen föras med legala medel, men man kunde förutse att när borgarklassen insett att den radikala revolutionens tröskel nåtts, skulle den tillgripa våld och överge den formella demokratin för en fascistisk despotism. Det gällde att göra socialdemokratin mäktig även på det militära planet, och det var anledningen till att socialisterna bildade en paramilitär organisation, "Förbundet för republikens försvar", som kunde mobilisera 150.000 beväpnade medlemmar som rekryterats genom "Arbetargymnasterna" och ungdomsorganisationen "De unga falkarna". Detta gjorde ett starkt intryck på den österrikiska borgarklassen, som betraktade det definitiva våldets taktik som ett skickligt camouflage för en våldsam offensiv. Detta var i bokstavlig mening fel, men såtillvida sant som hotet om effektiv användning av de väpnade proletärstyrkorna medgav en gradvis utveckling av den långsamma revolutionen.
Till följd av händelser och incidenter som vi inte kan gå in på här[5] begagnade den maktägande österrikiska borgarklassen en beprövad utväg för att undgå att fastna i skruvstädet. Tesen om det defensiva väpnade våldet framställdes som den yttersta tillflykten. Engels gav själv det logiska rådet att i det längsta fördröja tidpunkten för ett inbördeskrig och därigenom öka proletariatets möjligheter att gå segrande ur striden. Vi lägger märke till att denna argumentering innehåller ett värderande element: "Att veta hur långt man får gå utan att gå för långt." Denna ambition tillät borgarklassen att framgångsrikt tillämpa "salamitaktiken".
Mutatis mutandis, det problem som mötte de österrikiska socialisterna är detsamma som dagens kärnvapenutlösare har ställts inför. De måste också veta när det finns "tillräckliga skäl" för att fatta beslut. Det värsta är att här ingriper den kumulativa effekten bara på ett förmildrande sätt. Närhelst det sker en ny kränkning av legaliteten bedöms denna "petitess" för sig och det tas mindre hänsyn till summan av "petitesser", och det väpnade defensiva våldet har inget skäl för att agera. Den kumulativa effekten spelar en helt annan roll än man kunnat vänta sig. Varför skulle man i dag reagera för en smärre incident eller på grund av åtgärder som Makten kallar temporära?
Det våld som successivt utövades mot socialisterna hade en annan kumulativ effekt i den bemärkelsen att det undan för undan avväpnade och i rätt tid fängslade oppositionspartiet blev allt mindre i stånd att reagera kraftfullt. Medvetna om denna fara hade socialistledarna i förväg upprättat en lista över "krigsorsaker", men det gjorde de förgäves, då regeringen Dolfuss inrättat sig för att göra allt utom det uttryckligen förbjudna. Ett skott som en medlem av Schutzbund (Förbundet för republikens försvar) avfyrade mot en polisman blev den tändande gnistan. De socialdemokratiska ledarna utlöste då de åtgärder som var minutiöst planlagda i åratal. Generalstrejk (som skulle signaleras genom mörkläggning av Wien) och mobilisering av skyddsgardet var planens huvudpunkter. Men efter några dagars ojämn strid (den "reguljära" armén använde sig av artilleri) slogs arbetarupproret ner. Det är riktigt att generalstrejken som var huvudvapnet misslyckades på grund av den stora arbetslösheten. Den som lyckats stanna kvar på ett jobb ville inte riskera att förlora det, och många arbetare slogs med vapen i hand om nätterna men infann sig varje morgon i rätt tid på sina arbetsplatser. I lilla Österrike, som låg inklämt mellan il Duces Italien och Führerns Tyskland, hade följaktligen fascismen bördig jordmån. Otto Bauer som tvingats emigrera till Brno i Tjeckoslovakien måste helt revidera sin inställning och konstatera den långsamma revolutionens sammanbrott inte bara i Österrike utan även i Tyskland, där det mäktiga socialdemokratiska partiet gett sig utan strid. Det var alltså uppenbart att endast bolsjevikernas metod kunde beröva borgarklassen makten.
Utan att underskatta det fruktansvärt höga pris som betalats för den ryska revolutionen (hungersnöd, förtryck) kom Otto Bauer att se en radikal skillnad mellan eländet och kriserna i Sovjetunionen och de kriser som skakade den kapitalistiska världen. I det förra fallet orsakades kriserna av att det trots en fantastisk ekonomisk tillväxt producerades för lite och i det senare på att det producerades för mycket - för massornas köpkraft. Bauer såg inget efterföljansvärt exempel i Sovjet, däremot ett bevis på en framgångsrik taktik, och det fick honom att helt överge teorin om den långsamma revolutionen eller, om man föredrar den benämningen, reformismen. Den långsamma revolutionen är ingen revolution, och även om den garanterar ett visst framsteg leder detta alltid in i en återvändsgränd. Reformismen strandar mera på grund av framgångar än genom misslyckanden. Dessa båda omöjligheter som tycks vara oundvikliga, när man slagit in på reformismens väg, betecknar ett slags allmän omöjlighet att komma vidare, och här ligger orsaken till reformismens trångmål.
Efter Otto Bauers död i Paris 1938 tycks de politiska händelserna och de ekonomiska "realiteterna" ha bekräftat de argument som talar för att reformismen är kraftlös och ineffektiv. Industristatens makt bara växer, och det är endast genom väpnat våld som borgarklassen och en del feodalvälden berövats sin makt.
På det spekulativa planet har Herbert Marcuse gett nytt liv och en ny dimension åt tesen om den långsamma revolutionens omöjlighet genom att påvisa det avancerade industrisamhällets integrerande karaktär. Marcuse upprepar Bernsteins analyser och bestrider Marx grundläggande tes att kapitalismen föder sina egna dödgrävare, de moderna proletärerna.[6] Det är enligt Marx i-ländernas proletariat som inkarnerar revolutionens idé och det är endast detta proletariat som kan förverkliga den. Det är dessa proletärer som skall visa sina bröder i de underutvecklade länderna vägen till deras egen framtid.[7] I Marx klassiska teori är kapitalismens inre motsägelser oöverstigliga hinder. Genom sin utbredning kan systemet endast förvärra utsugningen och nöden inom ett ständigt växande proletariat som undan för undan blir allt klarare medvetet om orsakerna till rofferiet och en dag kommer att vända historiens hjul mot katastrofens "stora afton" och befria hela mänskligheten.
Bernstein var den förste som i slutet av 1800-talet offentligt gav uttryck för tvivel på detta schemas giltighet. Kapitalismen går inte under av sig själv, menade Bernstein. I så fall vore den marxistiska taktiken blottad på allt förnuft.[8] Den drivs inte heller mot katastrofen av de reformer och den höjning av levnadsstandarden som är en följd av den politiska och fackliga kampen. Denna utgör tvärtom en hälsosam påtryckning som bidrar till det kapitalistiska systemets utveckling. För att kunna tillmötesgå arbetarnas krav tvingas kapitalismen att öka sin räntabilitet genom att producera mera och fördela högre löner så att kapitalet kan cirkulera. Man går inte längre mot en katastrof i befrielsens tecken enligt de berömda formlerna: "Rörelsen är målet", "Summan av reformer utgör en revolution".[9] Bernsteins teser väckte skandal i det ortodoxa marxistiska lägret som presterade många bevis till försvar för "lagen" om "den sjunkande profitkvoten", den verkliga utarmningen som doldes under ett bedrägligt sken. Från denna synpunkt ger distinktionen mellan en "absolut utarmning" och en "relativ utarmning" den ortodoxa tesen en viss trovärdighet.
Men även om Bernsteins böcker hälsades med ett ramaskri från de militanta marxisterna hindrade det inte att Hilferding tio år senare i Finanskapitalet - visserligen mera subtilt och nyanserat - på denna punkt framförde nästan samma synpunkter som Bernstein och möttes av en välvillig kritik i marxistiska tidskrifter. Han ansågs ha lämnat ett värdefullt bidrag till det marxistiska tänkandet.[10]
Marcuse tycks för sin del inte fästa stor vikt vid tesen om utarmningen som han finner vara alltför ekonomisk. Han medger i likhet med många andra att proletariatet i de avancerade i-länderna i hög grad förbättrat sin materiella standard, men han drar inte därav slutsatsen att det inte längre skulle finnas några förutsättningar för en revolution. För hans del handlar det främst om en modifikation av vägarna och medlen till denna revolution.
Marcuse medger naturligtvis att det blivit en betydelsefull förändring i proletariatets inställning i i-länderna och anger två huvudskäl.
1. Kapitalismen har visat sin förmåga att överleva och att utvecklas. Om den inte helt lyckats eliminera kriserna, så har den i varje fall lyckats kontrollera dem, även om det skett på andra, överexploaterade länders bekostnad.
2. I de länder där privatkapitalismen exproprierats har utan tvivel arbetarnas situation blivit avsevärt mycket bättre, men av skilda anledningar ter den sig inte som särskilt åtråvärd för "västvärldens" arbetare.
Västländernas proletärer betvivlar ingalunda kommunisternas goda vilja till att befria sig från kapitalisternas ok men de ställer sig skeptiska till den befriande kraften hos de s.k. befriarna, och vi erinrar oss följande ord av Hegel som i ett brev talar om en besökande vän: "Han hade kommit hit för att se våra befriare passera förbi (om man händelsevis också finge se befriade människor passera förbi skulle jag gå och se dem)."[11]
Ehuru Marcuse inte uttryckligen använder detta ordval, skulle man kunna säga att kampen mellan proletariatet och kapitalisterna i de "socialistiska" länderna är "avgjord" genom kapitalisternas nederlag men inte på grund av proletariatets seger. Arbetarna och soldaterna störtade adeln och borgarklassen i Ryssland, men det var en tredje "klass", "kast" eller "grupp" som inhöstade vinsten.
Hur som helst har proletariatet i de avancerade industriländerna inte attraherats av sovjetregimen. Här har kommunisterna inget verkligt inflytande, inte ens i de länder där de representerar en avsevärd andel av väljarkåren, som i Frankrike och Italien. De ser inte några höga föredömen i "folkdemokratierna", och de italienska och franska kommunisterna slår vakt om flerpartisystemet, småföretagsamheten och tanke- och yttrandefriheten.[12]
Vad blir det under sådana förhållanden av revolutionen? Västländernas kommunistpartier hävdar att expropriationen - och nationaliseringen - av den privatkapitalistiska egendomen skulle vara en revolution, men Marcuse är av annan mening. Han anser att både kommunister och socialister övergett det revolutionära perspektivet och att det är en hårfin skillnad mellan statskapitalism och ett planstyrt konsumtionssamhälle.
Om proletariatet i de avancerade industriländerna inte är revolutionärt beror detta enligt Marcuse inte enbart på att dess levnadsstandard har ökat i takt med det kapitalistiska samhällets utveckling. Orsaken är djupare och allvarligare: proletariatet har förlorat sitt revolutionära perspektiv genom att sätta sitt hopp till det nuvarande samhället. Marx har sagt att produktionen inte bara tillverkar ett objekt för ett subjekt utan även ett subjekt för det producerade objektet.[13] Den moderna industrin skapar sina egna förbrukare. Proletären i ett avancerat industriland blir begärligt mål för de varor som tillverkas där. Han försöker inte riva ner det bestående samhället utan nöjer sig med att förändra sin egen ställning i samhällshierarkin och hjälpa sina barn att klättra vidare på karriärstegen. Proletariatets hopp i det avancerade industrisamhället uppfylls av prestige, nyttigheter, tjänster och prylar. Den fackliga kampen - där den pågår - blir framför allt en sporre till förändring och förbättring av det kapitalistiska samhället.
Tesen att fackföreningarna saknar revolutionär betydelse är en gammal tes som Lenin lånat av Kautsky. Det nya hos Marcuse[14] är hans påstående att i-ländernas "proletära partier", och i synnerhet de stora kommunistpartierna i Frankrike och Italien, inte är revolutionära därför att flertalet av deras anhängare inte är det. Ur detta perspektiv kan man beundra den förträffliga administrationen i många av Frankrikes kommuniststyrda kommuner och hävda att kommunistpartiet i maj 1968 inte ville riskera de folkvaldas ställning på en kupp vars utgång var högst oviss.
Om det förhåller sig så återstår bara att välja mellan följande två utvägar:
- Överge varje tanke på revolution
- eller söka revolutionens historiska drivkrafter utanför i-ländernas proletariat.
Marcuse har valt det senare alternativet: enligt honom finns det ingen önskan om en genomgripande revolution i i-länderna. Den kan bara genomföras i samverkan mellan två krafter: de utblottade klasserna inom ett land eller tredje världens "sub-proletariat" å ena sidan och intelligentsian (framför allt studenterna) å den andra.
Vi har förvisso de senaste åren lagt märke till händelser av världsformat som förklarar Marcuses inställning, t.ex. avkoloniseringen i Afrika, Asien och Amerika. Men även om en viss form av "imperialism" slagits i spillror, har inte kolonialismen gått i graven. Det har bara skett en ny maktfördelning mellan de härskande nationerna. Men även inom de rikaste länderna finns regioner som stått utanför utvecklingen, och runt de mest industrialiserade och luxuösa städer packar det allt talrikare och eländigare trasproletariatet ihop sig i usla slumstäder. Det heter att dessa portugiser eller afrikaner eller vad det nu är är intresserade av att söka sin utkomst i länder som saknar arbetskraft. De kommer ju "frivilligt". Men de är sällan informerade om immigranternas villkor i "värdländerna". De vet inte i förväg om de kommer att snärjas in i en härva av skulder som binder dem vid en "härd" utan eld och familj och vid arbeten som ingen annan vill ha. Realistiska iakttagare ler nedlåtande åt så tårdrypande betraktelser: så länge inte automatisering och automation tagit hand om de sämsta jobben är det väl ändå en välsignelse att det finns människor som har det så eländigt att de ser något åtråvärt i att över huvud få ett arbete. Vi erinrar oss hur Vladimir och Estragon, i Väntan på Godot, avundas slaven Pozzo och försöker ta hans plats. Men är det säkert att det alltid måste vara på detta sätt? frågar Marcuse. När de väl blir medvetna om att industrisamhället utnyttjar deras arbetskraft utan att vilja eller kunna integrera dem frestas de kanske en dag att erövra staden som de belägrar utan vapen. En aktion av det slaget skulle kunna följas av en hel räcka andra. När ledningen för Fiat ville expandera annonserade den efter arbetskraft i Syditalien. Mer än tiotusen nya arbetare strömmade till Turin. Denna våldsamma tillströmning av disoccupati med familjer ledde till att hyrorna rakade i höjden och arbetarna svarade med strejker som lamslog arbetet vid Fiat-fabrikerna. Somliga ansåg att "de syditalienska immigranternas resning hade samma funktion på lokalplanet som upproren i tredje världen på kontinental nivå".[15]
Vi skulle kunna rapportera en mångfald liknande fakta. Men det får räcka med de redan anförda för att göra det begripligt varför Marcuse avslutar en av sina böcker[16] med en mening av Walter Benjamin: "Nur um der Hoffnungslosen willen ist uns die Hoffnung gegeben." (Det är bara för de förtvivlades skull som vi alltjämt kan hoppas.)
Den gäckade förhoppningen om att få bli delaktig i konsumtionssamhället förvandlas till ett hopp om att radikalt krossa detta samhälle. De förtvivlades opposition är sålunda absolut och objektivt revolutionär, även om de inte är medvetna om detta. Deras opposition träffar systemet utifrån och kan inte integreras. Marcuse menar att de intellektuellas roll är att göra denna opposition okuvlig, medveten om sina mål och i stånd att använda effektiva revolutionära medel.
Efter den första engelska utgåvan av Marcuse (1964) har studentrörelserna och vissa äldre intellektuella radikaliserats i skilda delar av världen, och 1800-talets aktiva proletariat utgjorde aldrig en så imponerande massa som dessa. Sambandet mellan studentrevolten och arbetarnas resning både upphäver och bekräftar Marcuses tes. Den upphävs såtillvida som det inte enbart var trasproletariatets förtvivlan som väckte en rörelse till liv. Det var tvärtom de mest industrialiserade sektorerna som höll ut längst i strejkerna och det var de mest kvalificerade arbetarna, teknikerna och ingenjörerna i de modernaste fabrikerna som stod för de mest revolutionära kraven som inte bara gällde de egna företagen utan även samhället i sin helhet.[17]
På samma sätt har undersökningar i Tjeckoslovakien från "Pragvåren" visat[18] att det var de mest kvalificerade arbetarna som ställde de längst gående kraven, och de som redan praktiserat en eller annan form av medförvaltning var de mest optimistiska beträffande möjligheten att införa självförvaltning. Det är därför som jag anser att integration i industrisamhället endast är en villfarelse.[19] Marcuses vision är sann i sin bedömning av den nuvarande civilisationens osäkerhet och i sin uppfattning om desperationen som revolutionens grund. Men denna desperation måste vi lära oss att förstå i en vidare och djupare bemärkelse.
Marcuses tes om att det moderna industrisamhället lyckats integrera sitt proletariat men samtidigt utstött trasproletariatet förklarar inte ett av de viktigaste fenomenen som han framhåller: en stor del av intelligentsians opposition mot detta samhälle. Även om de har vissa svårigheter att anamma konsumentrollen och känner oro inför en oviss framtid, vägras flertalet av dessa opponenter inte tillträde till det samhälle som de förnekar. Jag tycker alltså att det är angeläget att skilja mellan två slag av förtvivlan.
I det "utvecklade" industrisamhället befinner sig de förment "övergödda" proletärerna i en bristsituation (även om de kan äta sig mätta och åka omkring i egen bil): de lever ständigt på hoppet om en högre standard, kvantitativt och kvalitativt. De kan se att det finns "lyxbutiker" för mat och kläder och dyrbara "sportbilar" som medvetet tillverkas i begränsat antal. Raritetsbetonade produkter reserveras för en utvald minoritet. Genom övertidsarbete och "försakelse" av vissa ting kan proletärerna emellertid stundom unna sig en viss lyx och hoppas att deras barn - som fått bättre utbildning - skall bli delaktiga av överflödet. Barnen får ibland indirekt smaka på lyxen genom att de är vänner till "pappas pojkar": de kan således utan verklig "upphöjelse" i familjen få inblick i den tomhet och förtvivlade leda som präglar livsföringen hos dessa "utvalda", som efter att ha prövat alla njutningar suckar likt den romerske kejsaren: Mitt imperium åt den som uppfinner en ny njutning! Här möter vi alltså en ny kategori av människor utan hopp. Marcuse har fel när han sammanblandar - eller i varje fall inte tillräckligt klart skiljer på - trasproletariatets och studenternas förtvivlan. De senare kan ofta "hoppas" på en privilegierad ställning som tillfredsställer deras lust att härska över andra människor och unna sig raffinerade njutningar. Men om de säger nej till detta "hopp", är deras "förtvivlan" så mycket djupare därför att de medvetet och frivilligt avstått från och inte berövats ett överflöd. Från denna synpunkt verkar följande ord av Marx alltid lika sanna: de utvecklade industriländerna kan endast visa framåt mot en bild av deras framtid. Trasproletärernas förtvivlade missnöje kan endast ta sig uttryck i destruktivt våld.
Här skulle vi kunna bemöta Marcuse med Marcuse: likaväl som psykoanalysen bara kan frigöra de aggressioner som skapats av det nuvarande samhällets frustrationer och leda till vår civilisations förintelse till ingens nytta och allas undergång, skulle de underproletära massornas förtvivlade revolt endast fördärva det ekonomiska systemet och framprovocera mänsklighetens död genom hungersnöd eller atomkrig - den utsugande minoritetens desperata dödsryckning och den sista roll som intelligentsian fick kreera. Den välmenande och känslomässigt generösa filosofiska intelligentsian som finner en tillfredsställelse i att läsa Marcuse skulle sannolikt mycket snart förlora varje möjlighet att ingripa, då den saknar alla andra vapen än moralpredikans. Det är därför de som förlorat hoppet genom frustration först måste ha passerat ett "konsumtionsstadium" och hamnat i det högproduktiva samhället. För att vara verkligt förtvivlad krävs att redan ha förbrukat allt hopp: först då blir det möjligt att formulera en kritik i medvetande om de falska förhoppningarnas grund och att bana väg för ett nytt samhälle. Det hegelska begreppet Aufhebung, som innebär såväl negation som bevarande, förutsätter bevis på att man ägt något tidigare, ty hur skulle man kunna gå vidare genom att bevara något som man aldrig har ägt? De som blivit förtvivlade därför att de är desperata befinner sig i samma situation som Tantalus: liksom de "mäktiga har möjlighet att förtrycka de svaga med lagliga medel"[20] har parias ingen annan möjlighet än en vild revolt mot det samhälle som de förkastar och inte förstår. Om de en dag har uttömt alla materiella och andliga konsumtionsmöjligheter varför skulle de inte då lika väl som andra uppfatta konsumtionssamhället som endimensionellt? De som förlorat hoppet genom frustration och de som alltjämt får mera och bättre ting att konsumera kan också nå samma stadium av övermättad förtvivlan. Deras situation är inte längre Tantalus' utan den fjättrade Prometeus'. De har berövats gudarnas eld, och de känner sig redo att förändra naturen och samhällslagarna, men de kan inte göra det därför att de alltjämt är fängslade av de gamla gudarna, av de gamla härskarklasserna som binder dem vid splittrade, rutinmässiga och nedbrytande arbetsuppgifter. De berövas medlen för en revolution som skulle ruinera företagen och göra investeringar oräntabla. Det är utsugande minoriteter som håller dagens proletariat i prometeusk fångenskap, antingen privatkapitalister som äger produktionsmedlen eller också privata innehavare av makten att bestämma produktionsmålen och normerna för dessa utan att fråga arbetarna till råds. Den moderne Prometeus fångenskap är ett slags allmänt förmyndarförvaltning i företagen och i samhället i dess helhet. Marcuse har alltså drabbats av en alltför freudiansk lakun i sin analys av människans arbetssituation. Han ser ingenting annat än utanverket, produkten och arbetsglädjen eller också frustrationen och frånvaron av arbetsglädje, och håller sig därför till myten om Tantalus. Han nedvärderar konsumtionsvarorna utan att intressera sig tillräckligt för produktionsmedlen, arbetets villkor och det fria skapandet. Det finns inget sammanhang i kritiken av konsumtionen annat än i stoisk, kristen eller världsligt cynisk vision eller för kapitalisten som fruktar inflation: för en filosof är den i nuvarande läge bara en meningslös profetia. Även om hoppet om ökad konsumtionsstandard till viss grad kan infrias av de nuvarande samhällsstrukturerna motsvarar det inte kravet på ett fritt skapande, d.v.s. ett arbete som likt konstnärens ger nytt liv åt poesin. Befrielsen av dagens Prometeus skulle nämligen ge dödsstöten åt de gamla gudarna och de privilegierade minoriteterna.
Det är detta krav som industriarbetarna i de mest avancerade sektorerna reser. Långtifrån att nöja sig med delaktighet eller medbestämmanderätt, som bara innebär att de härskande klassernas herravälde permanentas och förstärks, kräver de ibland det omöjliga. Det skedde för några år sedan i Italien genom ett av studenter inspirerat motto: "Högre lön och mindre arbete."[21] De var inte okunniga om att kapitalismen saknade medel att tillfredsställa dem, men det var för dem ett sätt att rasera hela byggnaden, inte utifrån trasproletariatets manér utan inifrån. Detta slagord har dock en negativ innebörd, då det inte syftar till något annat än att vräka kapitalismen över ända. Men arbetarna själva siktar längre. De vet att deras frigörelse inte handlar om att återvända till grottåldern. Elden som har stulits från gudarna måste värnas för att kunna bidra till att förändra världen. De vet att de s.k. styrande minoriteterna i själva verket utgör hinder. Att bekämpa detta avsöndrade "ledarskap" är inte detsamma som att hejda produktionen utan i stället att befrämja den. André Gorz, som för några år sedan var skeptisk mot begreppet självförvaltning,[22] konstaterar i en artikel med rubriken "Varken tradeunionister eller bolsjeviker", att man börjar ställa frågan "inte om en ny typ av fackförening utan om organisation som inte är institutionaliserad eller centraliserad (...) och som växer fram ur basen, formad av ett kampbehov och vidmakthålls genom ständig aktion. Den hålls levande genom sin initiativförmåga och massornas självständiga organisation, är oberoende av fackföreningar och masspartier och låter sig inte manövreras av parlamentariska krafter. Den avvisar varje form av maktfördelning och är en organisation som helt sammanfaller med den kämpande rörelsen ..."[23] Om arbetarna beslutar sig för att bekämpa partiernas och fackföreningarnas "upplysta och välvilliga" despoti som säger sig framgångsrikt bekämpa kapitalismen, så sker inte detta för att de skall underordna sig en kast av ingenjörer och förmän. Självförvaltning är inte bara att avskaffa deras herravälde och ersätta teknikerna med städare. Adriano Sofri noterar: Det stora problemet i Frankrike 1968 gällde inte "maktövertagandet utan själva makten".[24] Ernst Fischer talar om att "upphöja all makt över makten".[25]
Om reformismen rinner ut i sanden och om revolutioner av minoriteter i u-länder bara för till skilda varianter av klassamhälle kan man med rätta ifrågasätta varje möjlighet till revolution, vilket många också gör.
Det finns alltjämt revolutionära möjligheter enligt Marcuse, men vi har övertygats om att en allians mellan trasproletariatet och intelligentsian, i händelse av en seger över det nuvarande samhället, endast skulle störta oss tillbaka i barbari och inte leda till socialism.
Frigörelsen skall inte komma utifrån utan genom en inre metamorfos i de mest utvecklade sektorerna. Vi har pekat på förmyndarförvaltningens motsägelser och möjligheterna till en allmän självförvaltning och hur detta krav rests under perioder av revolutionära kriser och skymtar som ett grundläggande krav bakom många av de stora strejkerna. Vi sitter förvisso inte med någon färdig formel för denna nya mänskliga tillvaro. En sådan formel finns inte och får inte finnas. I motsats till alla ja-sägare har Marx inte sökt utforma en definitiv doktrin, vilken skulle stå i fundamental motsättning till varats innersta väsen och, monopoliserad av ett prästerskap, utgöra en hemlig makt som fjättrar eldbringaren Prometeus.
Vi vet att "den befriade Prometeus" är förlorad, och inte bara därför att man inte kunnat finna texten utan också därför att de som "upprättat" honom hävdar att denna befrielse betecknar en försoning med Zeus. Jag vill mycket hellre föreställa mig att det är människorna som skall befria honom, konstens och teknikens fader, och befria sig själva genom att "storma himlen" och få erfara att det inte bor några gudar på bergstopparna eller i rymden, att de inte som barn skall låta sig skrämmas av gudar som de själva "kluddat till". Kyrkorna kommer att överleva gudarnas död för en tid, liksom privilegierade minoriteter fortsatt att styra människorna genom att stödja sin auktoritet på gudagivna fullmakter.
Den kunskapsägande minoritetens historiska roll låg i dess förmåga att övertyga andra om att hemligheten med kunskapens träd i vårt jordiska paradis var en Pandoras ask som rymde alla lidanden. Även läror som predikade en metafysisk jämlikhet mellan människorna - bl.a. stoicismen och kristendomen - rådde samtidigt slavarna att förbli slavar, då individens sociala ställning enligt deras synsätt inte hade någon som helst betydelse. När det mänskliga arbetet tack vare vetenskap och teknik förändrat världen blir de sysslolösa herrarna i sin egenskap av parasiter slavarnas slavar. Men trots detta bevarar den utsugande minoriteten för lång tid sina privilegier och håller dagens Prometeus fången i företagen, och han meddelas aldrig mera kunskap än att man kan bemästra hans styrka. Om arbetarna kommer så långt att de inte bara äger frukterna av sin möda utan själva får bestämma villkoren för sin aktivitet, d.v.s. för hela tillvaron, som aldrig beskrivits och aldrig kan beskrivas i en bok, kommer "Den befriade Prometeus" inte att förbli en försvunnen text av Aiskylos utan innebära slutet på gudarnas och prästernas makt och den sanna begynnelsen av människornas historia: De har äntligen befriats från sina befriare.
[1] Rudolf Hilferding: Finanskapitalet, Paris, 1970, s. 57.
[2] C. W. Mills: L'Imagination sociologique, Paris, 1967. [Den sociologiska visionen.]
[3] Förvarat i "l'Institut international d'histoire social d'Amsterdam" (Archives Kautsky).
[4] Otto Bauer: Zwischen zwei Weltkriegen, Bratislava 1936.
[5] Se Otto Bauer et la révolution, sid. 42 och ff.
[6] Kommunistiska manifestet och Kapitalet (Bibl. de la Pléiade del I, s. 173 och 1240, del II, s. 1032).
[7] Kapitalet, förordet till den första tyska upplagan.
[8] Bernstein: Die Voraussetzungen des Socialismus und die Aufgaben der Sozialdemokratie, förordet till fr. uppl., Paris 1912, s. XVIII.
[9] Citerat av Raymond Aron, i: De Marx ā Mao Tsé-Toung, Paris 1967.
[10] Se Otto Bauers artiklar i Der Kampf, 1 juni 1910, och Kautskys inlägg i Neue Zeit, 1910-1912.
[11] Brev till Niethammer, 23 dec. 1813.
[12] Det återstår att se om de stora "broderpartierna" tolererar det slagets socialism och ett så demokratiskt program.
[13] Till kritiken av den politiska ekonomin, 1857 (Bibl. de la Pléiade, del I, s. 245).
[14] Efter maj 1968 har Marcuse reviderat sin ståndpunkt i Vers la libération, Paris 1969.
[15] Lucianna Castellina: "Rapport sur la Fiat", Les Temps modernes, nr 279, okt. 1969, s. 420.
[16] Den endimensionella människan (Paris 1968, s. 281).
[17] Serge Mallet: La nouvelle classe ouvričre, Paris 1969.
[18] Se i detta ämne specialnumret av Cahiers de l'autogestion (nr 11) om de första trevande försöken till självförvaltning i Tjeckoslovakien.
[19] I sin studie "Självförvaltning vid Péchiney" har René Lourau påpekat att det inte är nödvändigt att arbetarna läst Marx, Marcuse eller andra sociologer för att rätt kunna fatta innebörden av begreppet självförvaltning.
[20] Brev från Gustav Eckstein till Karl Kautsky 23 dec. 1903.
[21] Jean-Marcel Bouguereau: "L'intervention des étudiants" i Les Temps modernes, nr 279, okt. 1969.
[22] André Gorz: Le socialisme difficil [Den svåra socialismen], 1967, s. 137-142.
[23] Les Temps modernes, nr 279, okt. 1969, s. 390.
[24] Giovane Critica, Catania, nr 19.
[25] "Le vertige du pouvoir", i: Les Temps modernes, nr 269, nov. 1968, s. 924.
Last updated on: 12.27.2009