Harry Braverman

Arbete och monopolkapital

Arbetets degradering i det tjugonde århundradet

1974


Originalets titel: "Labor and Monopoly Capital".
Översättning: Nils Kjellström
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll:


IV. De växande löntagarskikten

15. Kontorsarbetarna och deras nya funktioner

När man försöker bilda sig en uppfattning om utvecklingen inom de s.k. kontorsyrkena i ett längre perspektiv, får man snart anledning att betvivla att man verkligen har att göra med en kontinuerlig process inom ett avgränsat samhällsskikt. Äldre tiders kontorsanställda framstår då snarare som föregångare till den moderna tidens "managers" än som "kontorister" i den mening som vi numera ger detta ord. Förmodligen fanns det i början av 1800-talet en del anställda, som både till namnet och gagnet motsvarade våra dagars kontorsarbetare, men av olika skäl är det riktigare att betrakta den monopolkapitalistiska epokens kontorsfolk som ett nytt samhällsskikt, vilket uppstod under 1800-talets sista årtionden och sedan dess vuxit enormt. Det är viktigt att man gör detta förhållande klart för sig, ty om man förbiser det och uppfattar dagens miljontals kontorsarbetare som en "medelklass" med samma halvt ledningsmässiga funktioner som de sedan länge försvunna kontoristerna från den tidiga kapitalismens era fyllde, får man en förvanskad bild av det moderna samhället. Men det är just denna bild som den akademiska sociologin och den populära journalistiken omhuldar och förmedlar till allmänheten.

När vi här talar om kontoristerna i det tidiga industrisamhället som ett slags ledare i företagen, gör vi det mot bakgrunden av hur funktionerna är fördelade i dagens företag. I verkligheten hade naturligtvis de fåtaliga kontorister som fanns ännu fram emot det senaste sekelskiftet - de uppgick aldrig till mer än högst ett halvt dussin i även de större företagen - inte något verkligt inflytande på företagens styrning, men gentemot de övriga anställda intog de ett slags förmansställning. En engelsk forskare, David Lockwood, skriver i en bok om brittiskt kontorsarbete, att "många av den gamla tidens kontorister sysslade med uppgifter som i våra dagar skulle klassificeras som ledningsarbete".[1] Ett faktum är, att på 1700-talet och i början av 1800-talet var "kontorist" eller "chefskontorist" titeln på företagsledaren i vissa brittiska industrier, liksom i offentliga serviceinrättningar, järnvägsförvaltningen, etc. Det var då inte ovanligt att kontorister betalades direkt av företagsledaren som tog deras lön ur sin egen plånbok, ett sätt att markera kontoristens ställning som biträdande chef eller åtminstone som assistent till chefen. I en del fall fick kontoristen då han lämnade företaget en livränta, eller också blev han ihågkommen i företagsledarens testamente.

Tidens företagsägare och företagsledare besatte också gärna kontoristposter med släktingar, detta med tanke på att kontorister ofta och tämligen lätt avancerade till verkligt ledande positioner i företaget eller också blev kompanjoner med ägarna.[2] F. D. Klingender, som skrivit en bok om kontorsarbete i England under tiden 1840-1860, gör följande påpekande: "Så länge driften av ett handelsföretag, en industri eller en bank inte krävde större resurser än en familjegrupp eller några kompanjoner tillsammans kunde mobilisera, var det naturligtvis uteslutet att man skulle lägga ner några större belopp på uppbyggnaden av en kontorsorganisation. På dessa tidiga stadier rådde ett nästan feodalt förhållande mellan arbetsgivaren och det lilla fåtalet kontorister. Varje kontorist var snarast en ägarefamiljens tjänare än en lönearbetare."[3] Beträffande motsvarande förhållanden i Förenta staterna berättar Lewis Corey följande: "Kontoristen var för hundrafemtio år sedan en hedrad yrkesman ... Han intog en förtroendeställning, och arbetsgivaren diskuterade gärna sina affärer med honom och litade på hans omdöme. Det kunde hända att kontoristen upphöjdes till företagsägarens kompanjon och gifte sig med hans dotter. Han betraktades avgjort som en värdefull yrkesman och tillhörde obestridligen medelklassen."[4]

Föreställningen om kontoristen som "vice verkställande direktör", stöttepelare, förtroendeman och presumtiv svärson till företagsägaren får naturligtvis inte generaliseras och överdrivas. Det fanns kontorister, t.ex. kopister på advokatbyråer, vilkas villkor och framtidsutsikter inte tedde sig mycket bättre än exempelvis hamnarbetarnas. Men i stort sett stod kontorister närmare företagschefen både i fråga om social status, arbetsuppgifter, auktoritet, lön och anställningstrygghet än flertalet övriga personalgrupper (en kontoristplats var ofta en livstidssyssla).

Detta förhållande markeras ytterligare av de kontorsanställdas obetydliga numerär under 1800-talet. Folkräkningen i USA år 1870 redovisade endast 82.000 kontorister, d.v.s. 0,6 procent av alla i förvärvsarbete sysselsatta.[1*] I Storbritannien räknade kontoristkåren år 1851 mellan 70.000 och 80.000 medlemmar, d.v.s. mellan 0,8 och 1 procent av den totala arbetande befolkningen. Vid sekelskiftet hade siffran ökats till 4 procent i Storbritannien och 3 procent i Förenta staterna. Man kan alltså säga att kontoristklassen under de mellanliggande årtiondena hade fötts i dessa båda länder. Går man sedan till vår egen tid så fanns det 1961 omkring 3 miljoner kontorsarbetare i Storbritannien, eller 13 procent av totala arbetsstyrkan i landet, och 1970 var siffran för Förenta staternas vidkommande 14 miljoner, d.v.s. 18 procent av alla förvärvsarbetande, vilket innebar att kontorsarbetarna var lika många som de i direkt produktion sysselsatta.

För att undvika förväxling med det vanliga men absolut meningslösa begreppet "manschettarbetare" bör det understrykas, att den statistik från kontorsområdet som här lämnats uteslutande omfattar bokhållare, sekreterare, stenografer, skrivmaskinspersonal, kassörer, telefonister, operatörer vid kontorsmaskiner, lönekontorister, postsorterare, receptionister och lagerbokhållare, oavsett om de är anställda på privata eller offentliga kontor, på tillverknings-, handels-, bank- eller försäkringskontor.

Tillskapandet av denna nya klass av kontorsarbetare, som har föga gemensamt med den lilla och relativt privilegierade kår av kontorister som existerade i äldre tider, har inneburit fundamentala förändringar i två andra avseenden. De gäller den nya kontoristklassens könssammansättning och lönestruktur.

I Storbritannien redovisades 1851 summa summarum 19 kvinnor som "handelskontorister", och det totala antalet kvinnliga kontorister i landet vid denna tid har uppskattats till mindre än 100. Inte mer än tiondels procent av den samlade brittiska kontoristkåren på mellan 70.000 och 80.000 personer bestod alltså av kvinnor. Ännu så sent som år 1900 var inte ens en fjärdedel av USA:s kontorsstyrka på ca 900.000 personer kvinnor. Men folkräkningarna 1961 och 1960 i resp. Storbritannien och USA ger vid handen, att andelen kvinnliga kontorister i bägge länderna stigit till två tredjedelar av totalen. Och efter ytterligare ett årtionde var tre fjärdedelar av alla amerikanska kontorister kvinnor; från att ha räknat något över 200.000 år 1900 hade de sjuttio år senare ökat till 10 miljoner! Manliga kontorister uppvisar en snabbt sjunkande procentandel, och de utför numera huvudsakligen sådant kontorsarbete som har att göra med postsortering, lagerbokföring, skeppning och redovisning av ankommande gods.[5]

Om man sedan ser på löneutvecklingen bland kontorister och produktionsarbetare så visar sig förändringarna på det planet lika slående. Enligt den tidigare citerade engelske forskaren Lockwood hade de lågavlönade bland de brittiska kontoristerna under perioden 1850-1880 årslöner som varierade mellan 75 och 150 pund. Endast tio, femton procent av kroppsarbetarna i England kom vid den tiden upp i motsvarande årsinkomster, och då betraktades ändå denna lilla grupp kroppsarbetare som så privilegierad jämfört med andra manuella arbetare, att Lockwood betecknade den som en "speciellt utvald superaristokrati".[6] Man kan härav dra den slutsatsen, att kontoristernas begynnelselöner startade på ungefär den nivå där produktions- och transportarbetarnas slutlöner stannade. År 1900 hade de amerikanska kontoristerna i tillverkningsföretag och järnvägsbolag en genomsnittlig årslön på 1.011 dollar, medan arbetarnas genomsnittliga årslön var 435 dollar i tillverkningsindustrin och 548 dollar i järnvägsbolag.[7] Det finns andra data som styrker att kontoristernas genomsnittslön omkring sekelskiftet var dubbelt så stor som produktions- och transportarbetarnas.[8]

De relativa lönernas förändringar från sekelskiftet fram till våra dagar klargörs i en specialrapport om veckolöner för heltidsanställda i USA, byggd på data insamlade av the Bureau of Labor Statistics i maj 1971.[9] Enligt denna rapport är numera kontoristlönerna lägre än lönerna för samtliga de yrkeskategorier som i USA brukar kallas "blue collar"-arbetare. I själva verket är medianlönen för heltidsarbetande kontorister lägre än medianlönen inom alla sysselsättningsområden i städerna, med undantag för servicenäringarna. Läget framgår av följande tabell, där de anställda grupperats efter yrkestillhörighet.


Yrkesgrupp   Medianlön per
vecka/US dollar

Förmän och yrkesutbildade arbetare   167  
Produktionsarbetare och likställda   120  
Arbetare utanför jordbruket   117  
Kontorsarbetare   115  
Servicearbetare (ej privathushåll)   96  

Det förhållandet att de i tabellen återgivna medianlönerna är ett slags genomsnitt förvanskar inte bilden av de existerande lönerelationerna.

Om man ser på lönefördelningen i detalj och hur de varierande löneskalorna fördelar sig procentuellt på de olika yrkesgrupperna får man följande uppställning.

Procentuell fördelning på olika löneklasser/US dollar

    under
60
  60-
99
  100-
149
  150-
199
  200
eller mera

Förmän och yrkesutbildade arbetare   1,3     8,6     29,3     31,6     29,2  
Produktionsarbetare och likställda   4,2     29,0     36,5     20,8     9,4  
Arbetare utanför jordbruket   6,9     28,6     38,3     18,6     7,6  
Kontorsarbetare   5,2     29,8     42,2     16,4     6,3  
Servicearbetare (ej privathushåll)   16,4     35,9     28,2     12,4     7,2  

Av uppställningen framgår hur lika både lönernas storlek och fördelning är inom de olika yrkesgrupperna. De skillnader som består favoriserar produktionsarbetarna i förhållande till kontorsarbetarna.[10][11]

I början var det vanligt att man jämställde kontoristernas arbete med hantverkarnas,[12] och i realiteten är likheterna påfallande stora. Kontoristernas verktyg bestod visserligen under de tidigare stadierna av så enkla ting som penna och papper, förvaringshyllor och skåp, men deras arbete representerade ett samlat yrke vars funktion var att följa och redovisa företagets hela verksamhet, dess produktionsvillkor och finansiella villkor likaväl som dess förbindelser med omvärlden. Yrkesutbildade kontorister, som bokhållare och förstekontorister, höll kontroll över den totala företagsprocessen, medan mindre yrkesutbildad eller inte alls yrkesutbildad arbetskraft utförde kopieringsarbete och springpojkssysslor, alltmedan de var verksamma som lärlingar för att så småningom avancera till ordinarie kontoristplatser. I början av 1800-talet omfattade kontorsarbetet sådana saker som enkel bokföring och dubbel italiensk bokföring, men ett stycke längre fram på 1800-talet kom det att inkludera åtminstone rudimentär kostnads- och intäktskalkylering jämte sådana uppgifter som tidskontroll och utskrift av avlöningslistor, kvalitetskontroll, manuell duplicering, färdigställande av räkningar i dubbletter och förberedelser för de övriga anställdas affärsresor.

I sina mest allmänna aspekter består kontorsarbete av bokföring, redovisning, planering, korrespondens, kopiering och arkivering. Men med tillkomsten av det moderna företaget antog dessa arbetsuppgifter specifika former, och efterhand som den moderna företagsutvecklingen fortskred blev det nödvändigt att på kontoren skapa olika divisioner och avdelningar för sådana funktioner. Fabrikskontoret startade med en första, ursprunglig funktionär, tidskontrollanten. Sedan följde en andra funktionär, förmanskontoristen, som fick till uppgift att bistå förmannen med att hålla uppsikt över produkter i arbete fram till deras färdigställande. Kontorister av den typen skulle också rapportera om personalsituationen, om materialåtgång och materialbehov, etc.

Dessa rudimentära funktioner ligger till grund för vår tids ekonomi-, planerings-, inköps-, konstruktions- och produktutformningsavdelningar.

Försäljningsarbetet, som tidigare i huvudsak ombesörjts av företagsägaren själv assisterad av en kontorist, som ofta även gjorde tjänst som handelsresande, utvecklades så småningom till en speciell funktion som med tiden togs om hand av en marknadsföringsavdelning. En särskild ekonomiavdelning fick ta hand om låne- och kreditärenden, om finansiell avrapportering, om kassaflöde, kollektionsfrågor o.s.v. Sedan fanns det andra kontorsenheter, däribland ett administrationskontor, där företagets policy fästes på papper och vidarebefordrades till företagets alla olika divisioner och avdelningar.

Den kontorsorganisation som nu skisserats avser tillverkningsföretag, där nyttigheter i form av varor och tjänster produceras och säljs. Arbetet inom de nämnda kontorsenheterna är subsidiärt och komplementärt till produktionsprocessen, som pågår på andra håll inom samma företag. Men med monopolkapitalismens fortsatta utveckling framträdde en ny företagstyp som snart expanderade kraftigt. Den bedrev ingen egen produktion utan hade sin verksamhet helt förlagd till kontorsområdet.

Affärsföretag av detta slag, som uteslutande sysslar med köp och återförsäljning av varor eller tjänster, kräver i stort sett tre typer av arbetskraft: distributiv arbetskraft för lagring, förpackning och skeppning, säljande arbetskraft samt kontorsarbetare. Särskilt inom grosshandeln förhåller det sig på detta sätt, och där utgör kontorsarbetarna den största arbetsstyrkan, större än t.o.m. säljpersonalen. Men även inom detaljhandeln finns det vissa företag, t.ex. stora varuhus och postorderfirmor, som har en mycket stor andel kontorsarbetare i sin personalstyrka.

Inom den rena kontorsindustrin, dit exempelvis bankerna hör, drivs denna tendens ännu mycket längre. Banker och kreditinstitutioner begagnar uteslutande kontorister som arbetskraft, och om man bortser från företagsledningsnivån existerar det över huvud taget ingen annan personal än den som har sitt jobb på kontoren; man måste förstås då inkludera de servicearbetare som städar kontoren. Mäklarfirmor, investmentföretag och försäkringsbolag utgör undantag, men detta endast därför att de har behov av en mycket stor säljpersonal. Advokatbyråer och annan institutionaliserad fri yrkesverksamhet liksom annonsbyråer, bokförlag och tidskriftsförlag präglas av en mycket stor andel kontorsarbete, försåvitt de inte själva utför något tillverkningsarbete. Till samma kategori måste hänföras korrespondensinstitut, resebyråer, filantropiska och religiösa organisationer samt offentliga förvaltningar.

Inom alla näringsgrenar har kapitalutvecklingen omvandlat kapitalägarens funktion från en personlig aktivitet till en verksamhet utförd av en mängd människor. Kapitalägarens funktion är att förmera kapitalet. Detta kan ske på två sätt. Han kan antingen styra mervärdets tillväxt i egna produktionsföretag, eller han kan tillägna sig det mervärde som alstras i utomstående produktionsföretag. Den förra typen av kapitalägare representeras av industriidkaren, den senare av bankdirektören eller bankiren.[2*] Dessa ledningsfunktioner - styrande och tillägnande - har i sig själva utvecklats till arbetsprocesser. Kapitalet genomför tillägnandeprocessen på samma sätt som det genomför produktionens arbetsprocesser: lönearbete köps upp i stora kvantiteter på en arbetsmarknad och överförs till bankernas, försäkringsbolagens och de övriga kontorsindustriernas "produktionsmaskineri" alldeles som sker i fabriker och verkstäder, med den skillnaden dock att inom kontorsindustrierna blir samhällets produktiva processer till en ström av papper som emellertid har den fördelen att den kan organiseras som en processindustri eller en transportbandsindustri, och där arbetslagen jobbar på i stort sett samma sätt precis som i konservindustrin, köttförpackningsindustrin och bilindustrin.

Denna spöklika form av produktionsprocess får allt större betydelse i det kapitalistiska samhället, inte bara därför att det sätt på vilket produktionen nu organiseras så kräver eller därför att behovet av kontroll och samordning ständigt växer, utan av ett annat och viktigare skäl. I det kapitalistiska samhället bär alla arbetsprodukter, förutom sina specifika fysiska särdrag, en osynlig stämpel som markerar äganderätt. Frånsett deras fysiska form uppträder produkterna i sin sociala form som värde. Ur kapitalistisk synvinkel är denna värderepresentation viktigare än produkternas nyttiga egenskaper och deras fysiska utgestaltning. Vilken sorts produkter som säljs på marknaden betyder föga, nettovinsten betyder allt. En del av samhällets arbete måste därför ägnas åt bokföring av värdet. Efterhand som det kapitalistiska systemet blir alltmera komplicerat och så småningom når fram till sitt monopolitiska stadium, blir också den värdemässiga bokföringen alltmera komplex. Antalet mellanled mellan produktion och konsumtion ökar, och värdebokföringen av den enskilda produkten måste dupliceras på en mångfald stadier. Därtill kommer, att för att realisera värdet och förvandla det till kontanta pengar krävs ytterligare en annan typ av bokföring. Alldeles som i vissa industrier marknadsföringsarbetet växer så att det volymmässigt närmar sig det arbete som läggs ner på själva produktionen, så kommer inom vissa andra industrier det arbete som ägnas den rena värdeomvandlingen (omvandlingen från vara till pengar eller kreditmedel), och som inkluderar sådana ting som beslut om företagspolicy, kassarutiner och redovisningsmetoder etc., att närma sig eller överträffa det arbete som anslagits för att producera den vara eller tjänst som hela verksamheten bygger på. I slutskedet kommer, som redan påpekats, hela industrier att växa upp som inte har någon annan uppgift än att transferera värden och sörja för den bokföring som denna procedur för med sig.

Eftersom arbetet med att övervaka värdenas rörelser i regel utförs av ett kapitalistiskt organ för dess egna syften, måste det sörja för en egen bokföring fristående från andra organisationers. Detta leder till en oerhörd massa dupliceringar. I relationerna mellan företag utgår parterna normalt från att motpartens bevekelsegrunder och beteenden är ohederliga. Overifierade rapporter och redovisningar betraktas inte som korrekta och trovärdiga för andra syften än redovisarens egna. Varje företag tvingas därför att i sina förbindelser med andra företag sörja för en komplett kopia av motpartens redovisningar när det gäller alla transaktioner i fråga om köp, försäljning, krediter, betalningar etc. Varje inblandad part skapar alltså en spegelbild av den andra partens bokföring. Vad som i det ena företagets böcker framträder som kreditposter, blir i det andra företagets böcker synligt som debetposter. När i händelse av tvist bevisbördan skyfflas fram och tillbaka mellan parterna i enlighet med den tillgängliga dokumentationen, så begagnar i regel respektive parter inte sina dokument som medel att nå fram till samförstånd utan som vapen.

Den interna bokföringen i ett företag är dessutom konstruerad på förutsättningen att alla de anställda som företaget har i sin tjänst kan vara ohederliga, illojala eller slarviga. Detta utgör i själva verket den moderna bokföringens första princip. Av bl.a. det skälet har den dubbla bokföringen visat sig mycket lämplig för kapitalistisk bokföring. I detta system bokförs varje transaktion från början på två ställen, och varje rörelse av värden, som sker i företaget, återspeglas i ett sammanhängande system av konton som kontrollerar och verifierar varandra. Förfalskning av ett enstaka konto leder vanligtvis raka vägen till förfalskaren, och i regel måste förfalskning av många konton, gjorda i syfte att bevara den inbördes balansen dem emellan, utföras av många personer i maskopi med varandra. Den dubbla bokföringen kompletteras sedan med en mångfald fristående kontrollmetoder. I stort sett kan man säga, att ett modernt finanssystem, ehuru inte garanterat osårbart för förfalskningar och misstag, är en utomordentligt välbevakad skapelse för självskydd. De förfalskningar, som trots allt förekommer, är sällan slumpmässiga, utan sker i så fall med företagsledningens goda minne.

Men detta är inte allt. Eftersom företagen för att skaffa nytt kapital och av andra skäl måste redovisa sin verksamhet och ställning för allmänheten och gör detta i form av årsberättelser och andra rapporter, finns det ytterligare medel som kan begagnas för att skaffa fram sanningen. Det sker genom en oberoende revision, verkställd av en revisorsfirma som gjort det till sitt "yrke" att antingen fortlöpande eller vid viss tidpunkt granska företagets verksamhet och intyga riktigheten av redovisade resultat. Den "principiella ohederlighet" som alla företag förutsätter hos alla andra företag neutraliseras eller utraderas av dessa speciella revisorer som gjort hederlighet till en profession - även om de inte alltid lever upp till den ambitionen i verkligheten. Hur som helst tillkommer genom revisorsfunktionen en ny uppsättning av kontroller och redovisningar och därmed en ny duplicering av kontorsarbete. Till allt detta måste ytterligare läggas åtskilligt av det jobb som utförs av statliga och andra offentliga institutioners kontrollorgan, inte minst skattemyndigheterna, vilka samtliga utför samma typ av "kontorsarbete" som affärsföretagen.

På sätt som nu beskrivits kommer varans värde att skiljas från varans materiella form genom ett väldigt pappersimperium, som i det kapitalistiska systemet blir lika reellt som den fysiska världen och som sväljer en ständigt växande mängd arbete. Det är i denna pappersvärld som varornas värden spåras upp och hålls under uppsikt och mervärdet görs till föremål för strider för att slutligen transfereras och fördelas,. Ett samhälle, grundat på denna art av värde, kommer att lämna en allt större del av den arbetande befolkningen i händerna på dem som gör anspråk på äganderätten till detta värde. Även om det inte kan bevisas förefaller det troligt att vi här har förklaringen till den snabba expansionen av kontorsarbetet. Säkert är under alla förhållanden, att nödvändigheten av värdebokföring i kombination med en växande marknadsföringsapparat lägger beslag på huvudmassan av allt kontorsarbete. Med den snabba kontorsetableringen under 1800-talets sista årtionden och med kontorsarbetets utveckling från ett bihang till företagsledningen till en självständig arbetsprocess, började behovet av att systematisera och kontrollera denna process att göra sig alltmera kännbart. Så länge kontorsarbetet försiggick i ett enda rum med några få skrivpulpeter och skilt från företagsägarens domän av bara ett enkelt skrank, var jobbet så att säga självövervakande. Det krävde endast enkla skyddsåtgärder mot fusk och underslev. Även i industriföretag var kontorskostnaderna små och försumbara i förhållande till produktionskostnaderna. I handelsföretag, banker och försäkringsbolag var de likaså oväsentliga ända fram till massförsäljningens, mängdsparandets och gruppförsäkringens dagar. Inga företag i de nämnda branscherna hade dessförinnan någon känsla av att deras framgång i någon högre grad var beroende av en effektiv kontorsorganisation.

Efterhand som denna situation förändrades började de små, intima kontoren med sin atmosfär av ömsesidiga förpliktelser och ömsesidig lojalitet att te sig förlegade och ineffektiva. Vad som tidigare betraktats som deras dygder förvandlades i företagsägarnas ögon till försyndelser. Företagsledningarna inledde en omorganisation som ersatte den gamla ordningen med en ny s.k. modern, i vilken de gamla förtroliga arbetskontakterna ersattes med en opersonlig disciplin. Under en övergångsperiod lade sig ledningarna vinn om att bevara så mycket som möjligt av den lojalitet och pliktkänsla som fostrats på kontoren under äldre tider, men efterhand försämrades förhållandet mellan arbetsgivarna och kontorsarbetarna. Det karakteristiska draget i denna utveckling var att den gamle bokhållaren ersattes av den nye kontorschefen som arbetsledare och representant för företagsledningen. Kontorsmanagement blev en produkt av monopolkapitalismen, utformad som en speciell gren av modern managementverksamhet med egen teoribildning, egna skolor, egna läroböcker, egna facktidskrifter, egna normer och metoder och egna yrkesorganisationer.

Med tanke på det tidsskede varunder allt detta skedde blev det ofrånkomligt att scientific management-skolan kom att prägla ledningsfunktionerna på kontoren. Tillämpningen av taylorismen på kontorsarbete hann fortskrida ganska långt under de två första årtiondena av 1900-talet. 1917 utgav W. H. Leffingwell i New York, Chicago och London en första rapport om effekterna Scientific Office Management. Bokens författare hade tio år tidigare börjat tillämpa Taylorsystemet i bl.a. Curtis Publishing Companys kontor. År 1918 publicerade Lee Galloway, under många år professor vid New Yorks universitet, sitt standardverk Office Management: Its Principles and Practice. I dessa volymer - bland andra - får man klara besked om kontorsledandets principer under denna tid: kontorsarbetets syfte skulle vara att kontrollera företaget, och kontorsledningens syfte skulle vara att kontrollera kontorsarbetet. Så här skriver Galloway:

"Ju större affärskontoren blev, desto svårare och viktigare blev ledningsproblemen. Arbetsorder måste delges de anställda kontoristerna genom arbetsledarna, och rapporter om genomförda arbetsuppgifter måste behandlas och registreras av de sistnämnda. Kontorschefer, kontorsledare och förste kontorister ökade i antal, alla med uppgift att se till att personalen och de befintliga kontorsmaskinerna samverkade på ett riktigt sätt. Till att börja med kunde enskilda kontorsledare ge muntliga order och hålla sina arbetsföreskrifter i huvudet, men med växande arbetsfördelning och arbetsvolym blev det nödvändigt att systematisera kommunikationerna mellan olika befälsposter. Brev och memoranda, produktionsorder och arbetskort, talrör och telautografer, kostnadsstatistik, kontrollräkningar, stämpelur och springpojkar var nymodigheter som bidrog till att höja arbetstakten och samtidigt spara tid för både kontorsledare och kontorsarbetare."[13]

Tonvikten i detta textstycke ligger på kontorsarbetets växande betydelse för den totala företagsaktiviteten. Men längre fram övergår Galloway till att granska själva kontorsfunktionens roll i det kapitalistiska företaget.

"Verkställighet medför kontroll - kontroll av fabriksorganisationen, kontroll av den ekonomiska organisationen, kontroll av marknadsföringsorganisationen. Det är kontorsorganisationen som under kontorschefens ledning skall skaffa fram metoder, redovisningsrutiner och system för genomförande av kontrollfunktionen och för samordning av företagets olika avdelningar."[14]

Med kontrollfunktionens expansion och den därav följande omorganisationen av denna och andra ledningsfunktioner till självständiga arbetsprocesser skapades i sin tur behov av att kontrollera dessa nya arbetsprocesser. På kontoren genomfördes detta i enlighet med samma principer som gällde för fabriken. Leffingwell inleder sin bok med att understryka den saken:

"Tids- och rörelsestudier ger lika slående resultat på kontorsarbetets område som på fabriksarbetets område. Och varför skulle inte också varje kroppsrörelse vid varje form av tankearbete, hur enkelt det än må vara, innebära förbrukande av fysisk energi? Varför skulle inte studium och analys av dessa sistnämnda kroppsrörelser kunna leda till att massor av ändamålslösa ansträngningar avslöjades på kontorsarbetets likaväl som på fabriksområdets fält?"[15]

De första utövarna av scientific management på kontor tillämpade de grundläggande principerna i Taylors system. De började med att rasera den ordning som bestod i att varje kontorist gjorde sitt jobb enligt traditionella metoder och med utnyttjande av sitt eget omdöme. Övervakningen av hans eller hennes arbete var under den gamla ordningen ytlig och allmänt hållen, och den utfördes vanligen av bokhållaren. Men i fortsättningen kom kontorsarbetet att utföras i enlighet med kontorschefens föreskrifter, och arbetsmetoderna och tidsåtgången kontrollerades av kontorsledarna på basis av de mätningar och analyser som de själva gjort av varje enskilt jobb. Leffingwell ger några exempel på hur Taylorsystemet installerades i Curtis Publishing Company, som drev en stor postorderrörelse. I detta företag omorganiserades uppsorteringen och öppnandet av posten så att femhundra inkommande försändelser kunde klaras på en timme av en kontorist, medan man tidigare bara hunnit med hundra försändelser. Över femhundra andra kontorsoperationer rationaliserades på liknande sätt.

Stenografer och maskinskrivare gjordes till föremål för särskilt noggranna arbetsstudier. En del skrivmaskinstillverkare utrustade sina maskiner med en mekanisk anordning, som automatiskt räknade nedslagen på tangenterna och visade resultatet på en liten urtavla. Räknaren sattes i gång av maskinskrivaren då han startade ett arbete och stoppades då det var slutfört. Metoden användes för beräkning av ackord och det inbjöd naturligtvis till en del fusk. Det dröjde t.ex. en tid innan kontorsledningen upptäckte, att maskinskrivarna aldrig begagnade sig av tabulatortangenten utan alltid av mellanrumstangenten för att på det sättet öka antalet nedslag. Kontor, som inte hade tillgång till så pass avancerade skrivmaskiner, utnyttjade i stället den s.k. kvadrattumstekniken, som den tidens handböcker i maskinskrivning ägnade stor uppmärksamhet. Den bestod i att man över sidan lade en celluloidskiva indelad i kvadrattum och med antalet nedslag på ytan angivet. Ett annat sätt att mäta arbetsresultatet var att med hjälp av en mätlinjal räkna antalet rader och typer. De nämnda enkla mätmetoderna var föregångare till en mångfald sofistikerade system, som alla hade till syfte att dag för dag hålla kontroll över varje enskild maskinskrivares arbetsprestationer.[16]

När senare diktamenstekniken blev vanlig på kontoren, särskilt efter tillkomsten av diktafoner och andra mekaniska hjälpmedel, blev naturligtvis även den delen av maskinskrivningsarbetet föremål för kontroll och mätning. Det system av kortregister över kontorsarbetets effektivitet som på så sätt uppstod utgjorde en direkt motsvarighet till verkstädernas produktionsrapporter och begagnades på samma sätt för ackordssättningar och fastställande av prestationsnormer.

Själva existensen av ett sådant kontrollsystem var i sig själv ett medel att öka kontorspersonalens effektivitet, oavsett om det åtföljdes av förbättringar av arbetsmetoderna. Medvetandet om att systemet fanns var tillräckligt för att påverka personalens arbetsresultat. Leffingwell skriver på tal härom: "För att utröna de enskilda kontoristernas kapacitet gjorde företagens planeringsavdelningar upp dagliga rapporter om deras arbetsinsatser. Personalens vetskap om detta förhållande ledde till att effektiviteten på många kontor ökades." Det torde rent av förhålla sig så, att åtskilliga av de positiva verkningar som tillskrevs scientific management i själva verket kan förklaras av denna omständighet, även om naturligtvis företagsledningarna hävdade att de tillkommit tack vare den nya företagsledningstekniken, vars syfte var just att göra arbetsmetoderna bättre. När därför Leffingwell på ett ställe skriver, att enbart ett annat sätt att ordna arbetsmaterialet på en kontorspulpet leder till förbättrade prestationer, så bör man ha klart för sig att orsaken snarare låg i att varje enskild kontorist var nogsamt och pinsamt medveten om den minutiösa kontroll, som hans eller hennes jobb var underkastad, än i ett av scientific management åstadkommet effektivitetsmirakel. Den saken begrep nog också både företags- och kontorsledningarna, fast de var angelägna om att insvepa det hela i en "vetenskaplig" slöja av mystik.[17]

Från början gjorde kontorsledarna gällande att allt kontorsarbete, inte bara det rutiniserade, kunde standardiseras och rationaliseras. Av det skälet kom deras arbetsstudier att omfatta även sådant kontorsarbete som rymde mycket litet rutin och i stället en hel del tankearbete och omdöme. Den bakomliggande tanken var att allt arbete som utfördes av kontorsanställda, oavsett hur självständigt deras arbete var och hur stor yrkeserfarenhet de besatt, skulle styras av företagsledningen. Ledningen skulle ta över kontrollen av arbetsprocessen på kontoren, en kontrollmöjlighet som de tidigare endast utnyttjat sporadiskt.

Införandet av olika ackordssystem - raka ackord, bonussystem, Taylors differentieringssystem, etc. - följde naturligt i de övriga rationaliseringsåtgärdernas spår. Galloway skriver härom: "En av de förändringar som tvingade företagsledarna att revidera sin syn på lönesystemen, var den enorma tillväxten av kontorsarbeten. Det blev nödvändigt för ett företag att anställa hundratals kontorister, maskinskrivare och bokhållare i stället för ett halvt dussin i äldre tider. Företagsledningarna konfronterades med en ny situation: man hade ingen möjlighet att skaffa fram besked om huruvida varje enskild kontorist utförde ett vad Taylor hade kallat rimligt dagsverke."[18]

De första "vetenskapliga" kontorsledarna sysslade uteslutande med försök att förbättra de redan existerande kontorsprocedurerna och gjorde inga försök att mekanisera kontorsarbetet. I likhet med Taylor tog de den bestående teknologiska utvecklingsnivån för given. Trots att det moderna kontorsarbetets grundläggande verktyg, skrivmaskinen, redan var i allmänt bruk, och trots att räknemaskiner och diktafoner liksom mekaniska hjälpmedel för huvudbokföring redan konstruerats, låg kontorsmekanisering i egentlig mening ännu i en avlägsen framtid. I den mån kontorsledarna över huvud taget sysslade med frågan om kontorets arbetsverktyg och maskiner, koncentrerade de sig på dagens möjligheter. Däremot ägnades en överdrivet stor uppmärksamhet åt själva kontorslayouten, och rörpostanläggningar för kommunikation mellan skilda arbetsplatser och kontorsavdelningar blev något av en modefluga. Hur man försökte utnyttja stordriftsfördelarna i de nya kontoren med dess massarbetskraft, ger Leffingwell ett typexempel på då han presenterar en beräkning av vad kontorspersonalens pauser för att hämta ett glas vatten kostar företaget. Om vattenkranen är placerad så att varje kontorist under en arbetsdag behöver gå ett par hundra steg för att stilla sin törst, betyder det att hela styrkan på ett stort kontor gör en samlad långpromenad på åttatusen mil varje år. (Leffingwell kalkylerar i exemplet med en arbetsstyrka på tusen personer, som var och en varje dag går ett par hundra steg för att dricka vatten.) Den möda företagen lade ner på att undvika den sortens "slöseri" bär kanske huvudskulden till att kontorsarbete traditionellt kommit att betraktas som ett "stillasittande jobb", som fjättrar kontorsarbetaren genom att hålla allting inom räckhåll för honom så att han till sist varken behöver eller vågar avlägsna sig från sin arbetsplats mer än för någon kort stund.[3*]

Under kontorsrationaliseringens första tid kunde man ibland stöta på kuriösa rapporter. I en sådan rapport får man t.ex. läsa, att "om den anställde skriver på papper av god kvalitet och om han eller hon använder en välskött penna, kan vederbörande spara mycket mer än vad åratals papperskonsumtion kostar". Storleken och formen på pennskaftet, säger samma källa, måste också noggrant studeras och standardiseras. Om en annan kontorsledare berättas, att han gjorde en "tidsstudie" på bläcksorters benägenhet att avdunsta. Han fann därvid, att om man använde bläckhorn som skyddade mot sådan bortdunstning, skulle ett företag spara en dollar per bläckhorn och år.

Sådana rön rapporterades på fullt allvar, gärna med en kommentar av typen: "Man bör dock hålla i minnet att bläckbortdunstningen naturligtvis varierar med luftfuktigheten och att resultatet därför inte blir konstant." Leffingwell refererar också ett fall, då en arbetsstudie gjordes beträffande den kontorsuppgift som består i att avlägsna klämmare och knappnålar från brev och andra papper. Enligt undersökningen krävdes det tio minuter för att avlägsna ett halvt kilo pappersklämmor och knappnålar. Visserligen - tillfogade rapportören - kommer därtill den tid som behövs för att sticka knappnålarna i en nåldyna, men denna uppgift kan utföras av en springpojke mellan ärendena ... Leffingwell avslutar sin diskussion om kontorsrationalisering med följande manande ord:

"Denna korta skiss av hur kontoret rent fysiskt kan standardiseras bör ha gett läsaren en föreställning om det oerhörda antal detaljer som måste uppmärksammas. Standardiseringsarbetet under ett scientific management-system kan emellertid aldrig betraktas som avslutat. Nya och förbättrade metoder utarbetas ständigt, prövas och modifieras för att vara up to date. Dagens standards kan vara helt annorlunda än morgondagens. Men detta förhållande får inte leda till att man låter bli att rationalisera, det är tvärtom ett argument för att göra det. Det finns företagsledningar, exempelvis inom stålindustrin, som anser att man skall vara nöjd med det sakernas tillstånd som råder. De intalar sig, att de investeringar de gjort i maskiner och utrustning är tillräckliga för alla rationaliseringssyften, och att det vore ren galenskap att ideligen satsa på något nytt. Det fanns dock en man i branschen, stålkungen Carnegie, som inte nöjde sig med den passiva inställningen. Han skrotade ner hela sin gamla utrustning och installerade nya moderna maskiner, varjämte han införde helt nya produktionsmetoder. Resultatet är välkänt. Den kontorsledare som hade mod att följa Carnegies exempel på sitt eget arbetsområde skulle vinna lika mycket som stålkungen gjorde på sitt."[20]

Mätt med senare tiders normer var de insatser, som de första kontorsrationaliserarna gjorde, tämligen blygsamma. Men de utgjorde de äldsta lösningarna på de problem som restes av de storskaliga kontoren. Liksom fallet varit när det gällde fabriksdriften, angrep man på kontorssidan i första hand arbetsfördelningens och därefter mekaniseringens problem. I dagens perspektiv är dessa båda problem bara två sidor av ett och samma komplex, men historiskt sett framträdde de vid skilda tidpunkter. Det är därför lämpligt att granska dem var för sig och att börja med arbetsfördelningen.

Arbetsprocessen på flertalet kontor är lätt igenkännlig som en kontinuerlig flödesprocess, för att nu begagna den industriella vokabulären. Flödet utgörs av de dokument, som behövs för att effektuera och bokföra kommersiella transaktioner, kontraktsuppgörelser, avtalsengagemang, etc. Även om denna flödesprocess då och då avbryts av personliga förhandlingar, utväxling av brev m.m., så är dessa mellankommande händelser endast avsedda att underlätta dokumentflödet. För att illustrera saken skall vi något närmare beskriva den vanligast förekommande transaktionen, nämligen varuförsäljning. När läsaren tar del av denna beskrivning, måste han hela tiden hålla i minnet att varje händelse under flödesprocessen som redovisas hos säljarföretaget, avspeglas i en redovisning hos köparföretaget, men där med omvända förtecken.

Kärnan i försäljningsprocessen är kundordern. Den framträder först i säljarens orderbok, eller i form av en brevbeställning eller telefonbeställning, och efter en strid ström av kalkyler och bokföringar når den sin slutposition som en oändligt liten del av företagets totala ekonomiska verksamhet, en maska i det nät av transaktioner som ligger under företagets årliga redogörelse för sin finansiella ställning. Denna kundorder måste alltså först öppnas och granskas. Därefter måste kunden klart identifieras med avseende på firmanamn, firmaadress, eventuell separat skeppningsadress samt, viktigast av allt, med avseende på kreditvärdighet. Om samtidigt med kundordern betalning för de beställda varorna ingått, kommer ordern att uppgå i en arbetsflödets biflod, som senare återförenas med huvudfloden. Vidare måste den korrekta kundrabatten fastställas i enlighet med företagets försäljningspolitik, en sak som kan vara mer eller mindre komplicerad och även bestäms av orderns storlek, kundens typ och ställning till det säljande företaget, eventuellt också av speciella rabattöverenskommelser med kunden ifråga. Därefter måste faktura eller skeppningskonosement skrivas ut med specifikation av de olika varor och varukvantiteter som skall skeppas och deras ā-pris. Fakturan måste summeras med avdrag för rabatt och tillägg för fraktkostnader, tullavgifter, etc. Den går därefter vidare i dokumentflödet; kopior skrivs ut dels till säljarens befraktningsavdelning för att tjäna som underlag för skeppningsdokumenten, dels till kunden som packsedel, dels slutligen till företagets bokföringsavdelning, där fakturans slutsumma förs in på försäljningskontot och kundkontot eller, om det är fråga om kontantlikvid, i kassaboken. Vidare införs i kundresekontran de olika beställda varuslagens totala prissummor. Med fakturan som grund redovisas också den lagerminskning som kundordern orsakat och hur stor försäljning av lagerförda varor den gett upphov till. En försäljningsrapport måste även göras upp med avseende på den säljare ute på fältet som tagit upp kundordern, dels för att kunna fastställa hans provision, dels för att få ett bidrag till det statistiska material som företaget behöver för att kunna kartlägga aktuella försäljningstrender. Summan av de kontoförändringar som kundordern medför kommer slutligen att utgöra råmaterial för företagets månatliga kontosalderingar och för den årsredogörelse för företagets finansiella ställning som styrelsen utfärdar.

Traditionellt tillhörde det arbete som nu beskrivits bokhållarens fögderi, och han utförde det med hjälp av en eller flera kontorister. Men så snart volymen på kontorsarbetet vuxit sig så stor att den nya kontorsledningsfunktionen måst skapas och dess metoder börjat tillämpas, blev hela flödesprocessen uppdelad på en mångfald detaljoperationer. I typfallet fick särskilda kontorister i uppdrag att öppna och sortera posten, att registrera och vidarebefordra ingångna order, att granska och analysera informationer om kunder, att behandla kreditfrågor, att kolla om en kundorder inrymde alla behövliga besked om de beställda varorna och om dessa besked var korrekta, att ta reda på om de berörda varorna fanns i lager, att skriva ut fakturor, att fylla i prisuppgifter på fakturorna, att räkna ut rabatter och fraktkostnader, etc. Liksom allt produktionsarbete blev nu allt kontorsarbete analyserat in i minsta detalj, något som t.o.m. kunde göras lättare på kontoren än på verkstäderna. Sedan på detta sätt de mångfaldiga nedbrutna "arbetsbitarna" fördelats på en mängd detaljarbetare, förlorade var och en av de anställda sin tidigare överblick av den totala arbetsprocessen och sin förståelse för den logik som låg bakom den. Det speciella privilegium som den gamla tidens kontorister åtnjöt, nämligen att kunna följa arbetsprocessen genom alla dess moment ända fram till slutstadiet, gick förlorat. Alla aktiviteter som krävde insikter och kontakter utöver det egna lilla arbetsområdet blev hädanefter reserverade för de högsta befattningshavarna.

Det säger sig självt att den bild av kontorsarbetets nya villkor, som här skisserats, blir ännu mera giltig när det gäller verksamheterna på den sortens kontor, där transaktionerna inte återspeglar reella, fysiska varors rörelser, alltså kontor inom bank- och försäkringsväsende. När det gäller sådana utpräglade "kontorsindustrier" har en utomstående svårt att föreställa sig hur det är möjligt för dem att bryta ner sina komplicerade arbetsuppgifter till deras minsta komponenter. Detta kan emellertid ske så snart verksamheten nått en sådan omfattning att den blivit vad man brukar kalla storskalig. Då kan t.ex. korrespondensaktiviteten organiseras så, att alla brev som gäller samma ofta förekommande problem - eller närbesläktade problem - besvaras med förhandsformulerade standardsvar, vilka i så fall föreligger färdiga i en mångfald exemplar, gjorda antingen på dupliceringsmaskiner eller, när det är fråga om högmoderna kontor, på automatiska magnetbandsstyrda skrivmaskiner. Denna standardtyp av brev med samma eller likartade förfrågningar utgör i regel huvudparten av den ankommande posten. Den andra mindre portionen av brev som kräver individuell behandling vidarebefordras till kvalificerade korrespondenskontorister, som med hjälp av tidigare egna erfarenheter, informationer från andra avdelningar inom företaget eller allmänna insikter i branschförhållandena ger svar på de frågor som dessa brev ställer. Systemet gör det möjligt att jämföra den tid det tar att behandla "standardbreven" med den tid det tar att behandla de "individuella" breven, och på så sätt får arbetsledningen möjlighet att hålla den totala arbetstidsåtgången för den samlade korrespondensaktiviteten under ständig kontroll.

På det hela taget kan man säga att rationaliseringen av kontorsarbetet och utbytet av all-round-kontorister mot detaljarbetare sker parallellt. Detta till följd av kontorsprocessens natur. För det första består kontorsarbete nästan uteslutande i att de anställda hanterar papper, och rent fysiskt är det betydligt lättare att handskas med papper än med industriella produkter, som är svårare att omfördela och föra från arbetsstation till arbetsstation. För det andra - och det är viktigare - består det mesta av kontorsarbetets råmaterial av siffror, och följaktligen kan processen organiseras enligt matematiska regler. Detta är i parentes sagt en fördel med kontorsarbete som arbetsledare i produktionen eftersträvar men sällan uppnår. Som en flödesprocess lydande matematiska lagar kan den vidare underkastas matematisk kontroll på olika punkter. Tvärtemot en tidigare mycket vanlig uppfattning att kontorsarbete till följd av sin komplexitet är svårare att rationalisera än produktionsarbete, förhåller det sig i verkligheten så att det förra är bättre ägnat för rationalisering, sedan väl den föreliggande arbetsvolymen blivit tillräckligt stor och man på allvar börjat söka sig fram till lämpliga rationaliseringsmetoder.

 

Tankearbete och kroppsarbete

Under industrialiseringens tidigare skeden var kontoret platsen för tankearbete och verkstaden platsen för kroppsarbete. Så förhöll det sig även efter Taylor och delvis på grund av Taylor; scientific management-skolan gav ju kontoret monopol på idéskapande, planering, omdömesprövning och resultatbedömning. Verkstaden hade ingenting annat att göra än att utföra vad kontoret tänkt ut. Så länge den ordningen bestod, var det motiverat att identifiera kontorsarbete med kvalificerat, yrkesutbildat arbete och verkstadsarbete med okvalificerat muskelarbete. Men när kontoret självt gjordes till föremål för en rationaliseringsprocess, bortföll denna skarpa skillnad. Tankeverksamheten och planeringsarbetet på kontor överläts till en allt mindre grupp av högre funktionärer, medan för massan av de kontorsanställda kontoret blev en plats för manuellt arbete i nästan lika stor utsträckning som verkstaden var det för arbetarna.[4*] Med företagsledningens omvandling till en administrativ arbetsprocess spreds det manuella arbetet till kontoret, och det blev karakteristiskt för den stora massan av de kontorsanställdas jobb.

En arbetsprocess utformning bestäms i allmänhet av dess slutresultat, av produkten. De material och verktyg, som begagnas av en skomakare, en skräddare, en slaktare, en snickare, en maskinist och en bonde varierar med den teknologi som kommer till användning, men de måste under alla förhållanden vara anpassade till produktion av skor, kläder, köttvaror, träarbeten, metallarbeten och jordbruksalster. Den typiska, om än inte exklusiva, produkten av mentalt arbete består av tecken på papper. Mentalt arbete sker i hjärnan, men eftersom det tar form i ett yttre föremål - språkliga symboler, siffror och andra föreställande former - inkluderar det manuella skeenden, som skrivning, ritning o.s.v., och kommer således att omfatta två funktioner, begreppsbildande och utförande. Det blir därför möjligt att skilja på dessa båda funktioner, under förutsättning att arbetsvolymen är tillräckligt stor för att göra en arbetsdelning ekonomiskt bärig för företaget.

En av de första som insåg att utvecklingen kunde komma att gå i den riktningen var Charles Babbage. Han är främst känd som uppfinnare av en av de tidigaste räknemaskinerna - en föregångare till vår tids datorer - men han har även bidragit med analyser på arbetsdelningens område. I sitt arbete On the Economy of Machinery and Manufactures ["Om maskiners och manufakturers ekonomi"], skrivet på 1830-talet, har han ett kapitel kallat On the Division of Mental Labour ["Om tankearbetets delning"], som är en av de tidigaste och mest djupgående analyser som gjorts av denna aspekt på arbetsdelningen. Babbage skriver där bl.a.: "Vi har redan omnämnt ett förhållande som kanske förefaller några läsare paradoxalt, nämligen att arbetsdelning kan tillämpas vid mentala operationer med lika stor framgång som vid mekaniska operationer, och att den inom båda områdena ger upphov till stora tidsbesparingar."[22] Han exemplifierar detta genom att berätta följande:

Under franska revolutionen infördes decimalsystemet i Frankrike och det blev då nödvändigt att konstruera matematiska tabeller för detta system. Uppdraget gick till en viss M. Prony, som emellertid snart fann att han, även om han fick medhjälpare, inte skulle kunna bli färdig med arbetet under sin livstid. Medan han grubblade över problemet råkade han en dag passera en bokhandel som skyltade med Adam Smiths nyutkomna Wealth of Nations. Han köpte boken och slog upp det första kapitlet, där författaren gör sin sedermera så berömda beskrivning av arbetsfördelningen inom den brittiska knappnålsindustrin. Prony beslöt att tillverka sina logaritmer och trigonometriska funktioner "industriellt". Han upprättade två verkstäder för att praktiskt pröva idén. Produktionen inom var och en av de två verkstäderna skulle ömsesidigt verifiera gjorda rön.

Den väldiga uppgiften att konstruera de erforderliga matematiska tabellerna överlämnade Prony till tre forskargrupper. Den första gruppen bestod av fem, sex eminenta franska matematiker. De skulle utarbeta de formler som de övriga grupperna måste ha för sitt arbete. Den andra gruppen utgjordes av sju, åtta personer med goda matematiska kunskaper, och deras uppgift var att förvandla den första gruppens formler till numeriska värden och finna metoder för att kontrollera beräkningarna. Den tredje gruppen, som varierade mellan sextio och åttio medlemmar, hade bara att utföra enkla additioner och subtraktioner och sedan överlämna sina summeringar till den andra gruppen för verifikation. Hela proceduren och dess förutsättningar beskrevs av Babbage på följande sätt:

"När man upplyser om, att de färdiga tabellerna kom att omfatta sjutton stora foliovolymer, bör man få en föreställning om arbetets omfattning. Den del som utfördes av den tredje gruppen bestod av ett nästan rent mekaniskt arbete som var mycket enformigt och tröttsamt. Från den sortens uppgifter var den första gruppen helt fritagen; till sådana arbeten kan man alltid få billig arbetskraft. Den andra gruppens plikter förutsatte visserligen betydande skicklighet i att utföra olika slags räkneoperationer, men de blev i viss mån lättare att omfatta med intresse därför att de var mer komplicerade än den tredje gruppens."[23]

Om denna sistnämnda grupps arbete skriver Babbage:

"Det är anmärkningsvärt, att nio tiondelar av denna grupps medlemmar saknade matematiska kunskaper, bortsett från att de kunde addera och subtrahera. Några andra uppgifter hade de inte heller att utföra. Men denna grupps resultat var mera korrekta än de övriga gruppernas, som dock ägde större matematiska kunskaper."

Detta konstaterande leder fram till två slutsatser, som kapitalisterna alltid funnit utomordentligt tilldragande, oavsett vilka konsekvenser de drar med sig för mänskligheten. Den första är, att man aldrig skall slösa bort högkvalificerad och högavlönad arbetskraft på jobb som kan utföras av mindre kvalificerade och lägre avlönade personer. Den andra slutsatsen säger att folk med ringa eller ingen specialutbildning lämpar sig bättre för rutinarbeten än folk med relativt god eller mycket god specialutbildning, i främsta rummet därför att det förra slaget av arbetskraft "alltid kan köpas billigt", i andra rummet därför att denna kategori av människor inte har så mycket i huvudet att de distraheras från att fullgöra rutinuppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Till Babbages beskrivning skall endast fogas den kommentaren, att han förutsåg den tid då den färdigutvecklade räknemaskinen skulle avlägsna behovet av den tredje gruppens additions- och subtraktionsarbete, varefter utvägar skulle yppa sig för en förenkling av den andra gruppens arbete. I denna Babbages framtidsvision spårar man föreställningen om att hela den samhälleliga arbetsprocessen skall kunna förvandlas till en mekanisk rutin, övervakad av den första gruppens män. Denna grupp kommer då att vara den enda som behöver besitta insikter i den matematiska vetenskapen och som behöver förstå hela processen. Alla andra människors arbete kommer att vara inskränkt till "databehandling" och maskinoperationer.

Den fortskridande elimineringen av tankearbetet från kontoren kommer således att ske i två etapper. Först omvandlas och reduceras tankearbetet till en uppsättning av upprepade och enahanda deloperationer. Visserligen kommer också dessa deloperationer att äga rum i hjärnan, men hjärnan hos kontorets delarbetare brukas nu som ett redskap motsvarande handen hos produktionens delarbetare: hjärnan "griper" och "släpper" data på samma sätt som handen "griper" och "släpper" arbetsmaterial och arbetsstycken. Nästa steg innebär den totala elimineringen av allt tankearbete på kontor - så långt nu detta är möjligt när det gäller mänskligt arbete - och en ansvällning av den del av kontorspersonalen som inte utför något annat än manuellt arbete.

 

Kontorsarbetet som manuellt arbete

Den andra och tredje generationens managementexperter efter Taylor utraderade skillnaden mellan fabriksarbete och kontorsarbete. Deras arbetsanalyser gällde allt arbete utan åtskillnad, och att avlägsna den tidigare befintliga skillnaden var vad de sysslade med när de bröt ner jobben till enkla rörelsekomponenter. Därmed blev arbete till abstrakt arbete, till bestämda rörelser av händer, fötter, ögon o.s.v. samt till sinnesintryck som tagits upp av hjärnan. Genom att på detta sätt analysera och mäta skilda aktiviteter utan att ta hänsyn till arten av den arbetsprocess eller arbetsprodukt som analyserades och mättes, gjordes arbetsstudier i verkstäder och arbetsstudier på kontor till ett enda forskningsfält för managementexperterna. Numera tillämpar moderna rörelse/tidsstudier samma metoder på fabriksarbete och kontorsarbete, som betraktas som olika aspekter av en och samma sak, nämligen de mänskliga "operatörernas" oföränderligt ensartade arbetsrörelser. En typisk handbok i arbetsledning, utgiven på 1960-talet, inleds med ett kapitel som har den karakteristiska rubriken "The Concept of the Universal Process" ["Den universella arbetsprocessens begrepp"]. Dess ledande princip är att allt arbete, i verkstäder, varuhus, lager, kontor och inom alla andra sysselsättningsområden, liksom kontrollsystem för allt slags produktion, kan mätas enligt samma metoder. Analys- och mätmetoderna är allmänt tillämpliga. I fortsättningen heter det:

"Ytligt sett ter sig varje arbetssituation olik alla andra, och därför förutsätter man vanligen att arbeten inom skilda områden måste vara olika varandra. Men en grundläggande och mycket tydlig likhet består alltid, nämligen arbetenas väsentliga syfte ... Arbetsprocessens universalitet framstår också mycket klart så snart man analyserar de olika element som bygger upp den. För de flesta människor ter sig påståendet att allt arbete är av samma slag som rent löjligt, detta så mycket mer som alla vet att en del arbete är andligt till sin natur, en del fysiskt. Men inte desto mindre är påståendet riktigt.[24] Universella standarddata, som till en början principiellt begagnades vid rörelse/tidsstudier i fabriker, är numera lika allmänt begagnade vid arbetsmätningar på kontor."

När det är fråga om arbetsrörelser som är särskilt vanliga på kontor upprättas numera speciella standarddata. En organisation, kallad The Systems and Procedures Association of America har t.ex. sammanställt en kompakt handbok, betitlad A Guide to Office Clerical Time Standard: A Compilation of Standard Data Used by Large American Companies (Detroit 1960). De företag och institutioner som lämnat bidrag till denna handbok är General Electric Company, Stanford University, the General Tire and Rubber Company, Kerr-McGee Oil Industries, Inc., Owens-Illinois, Harris Trust and Saving Banks, Chicago, och Chicagogrenen av Systems and Procedures Association. Beskrivningar av de kontorsstandards som gäller i de bidragsgivande organisationerna inleds med tidsangivelser för olika moment av arbetsrörelser av samma typ som här tidigare redovisats i kap 8, ehuru de nu gäller kontorsarbete i stället för produktionsarbete. Här följer några exempel på sådana tidsangivelser:

Öppna och stänga   Minuter
  Förvaringslådor, öppna eller stängda, utan val
av specifik låda
  0,04  
  Mappar, med öppna eller slutna flikar   0,04  
  Skrivbordslåda, öppen sidolåda i standardskrivbord   0,014  
  Öppen mittlåda   0,026  
  Stängd sidolåda   0,015  
  Stängd mittlåda   0,027  
         
Stolaktivitet      
  Resa sig från stol   0,033  
  Sätta sig i stol   0,033  
  Vända sig i svängstol   0,009  
  Förflytta sig sittande i stolen till angränsande
bord eller skåp
  0,005  

Gångtid registreras för avstånd från 0,3 upp till 300 meter, men eftersom förflyttning till fots på kontor innebär många vändningar, lägger man till 0,01 minut för varje vändning. Läsning av ett tresiffrigt tal tar enligt standardtiden 0,005 minut, ett sjusiffrigt till niosiffrigt tal 0,015 minut. Att kolla en uppgift från ett papper till ett annat tar 0,0026 minut per bokstav, att läsa maskinskriven text om en kvadrattum tar 0,008 minut.

För aktiviteten att skriva med bläck- eller blyertspenna - inräknat tiden att fatta eller släppa pennan - registreras följande tidsvärden:

Siffror, per siffra   0,01   minut
Textade bokstäver, per bokstav   0,01   ,,
Vanlig handskrift, per bokstav   0,015   ,,

Av okända skäl är den operation som i amerikanskt språkbruk kallas jogging[5*] ett favoriserat studieområde för managementexperter. Rörelsens tidsåtgång mäts per "jog" och registreras av skilda handböcker på följande sätt:

Första "jog"   0,006   minut
Andra och varje efterföljande "jog"   0,009   ,,
Första "klapp" efter "jog"   0,004   ,,
Efterföljande "klapp"   0,007   ,,

Rörelsen "klippa med sax" har en standardtid av 0,44 minut med ett tillägg för varje efterföljande "klipp" på 0,30 minut. Ett "klipp" innefattar - får vi veta - öppnandet av saxskänklarna, framförandet av saxen till det föremål som skall klippas - papper, tråd, tyg, etc. - samt skänklarnas tillslutande.

På samma sätt ges standardtiden för stämpling med gummistämpel och tillhörande stämpeldyna. Tidtabellen anger tidsåtgången för att fatta stämpeln och stämpla ett visst antal gånger, med tillförsel av ny färg vid var fjärde stämpling.

En mängd andra aktiviteter finns tidsmätta och registrerade, exempelvis att samla ihop och stapla dokument, att flytta arbetsmaterial från en arbetsplats till en annan, att öppna kuvert och ta ut innehållet, att lägga in kort i kortregister av olika typer, etc. Tidsåtgången vid maskinskrivning har ägnats särskilt noggranna studier. Man ger inte bara det konventionella måttet, antal ord per minut, utan också den tid det tar för att fylla en kvadrattum pappersyta med maskinskriven text. Dessutom har man mätt tidsåtgången för att sätta in papperet, både i fall då det rör sig om en enda utskrift och i fall då man måste ha en eller flera kopior, då naturligtvis även tiden för karbonpapperets inläggning medräknats. Tidsvärden lämnas också för raderingar och "x-ningar". Bland de upplysningar man får är det "faktum" att backslagning kräver 0,0060 minut per tangentnedtryckning på en vanlig skrivmaskin och 0,0025 minut på en elektrisk skrivmaskin. Andra tabeller visar tiden för olika dupliceringsförfaranden, offset-, sprit- och hektograferingsprocedurer, samt för räkneoperationer på elektriska räknemaskiner.

I Detroit-handbokens tabeller för "Företag B", som förmodligen är identiskt med the General Tire and Rubber Company, finns bl.a. tidsangivelser för räkning av sedlar och mynt, för Xerox-operationer, för arbete vid bokföringsmaskiner och för vägning av brev. Där återfinner man också följande märkliga tabell rörande hålkortsarbete:

Hålkortstider        
Identifiera kort   0,0156   minut
Hämta fram kort   0,0246   ,,
Införa kort   0,0222   ,,
Avlägsna kort   0,0138   ,,
Identifiera position   0,0126   ,,
Införa kort i ställ   0,0270   ,,

I och med introduktionen av allt flera klaviaturapparater på kontoren har det blivit nödvändigt att göra analyserna av tidsåtgången för att handskas med dessa apparater ytterst minutiösa. Här skall återges ett exempel hämtat från en handbok kallad Work Management in Machine Accounting ["Arbetsledning vid maskinell bokföring"], utgiven 1963. Två av bokens tre upphovsmän var vid tiden för författandet knutna till Ætna Life Assurance Company. De mätte tiden för sifferhålslagning av ett standardhålkort om åttio kolumner och de kom fram till följande resultat, som visar de rörelser och den tidsåtgång som erfordras för att slå en siffra.[6*]


    Tidsenhet
(TMU)
  Frekvens   Standardtid
(TMU)

Sträcka handen till nyckeln   1,6     1     1,6  
Kontakta nyckeln   0,0     1     0,0  
Trycka ned nyckeln   1,7     1     1,7  
Släppa nyckeln   1,7     1     1,7  
Släppa kontakt med nyckel   0,0     1     0,0  
 
5,0  

Eftersom TMU är lika med en hundratusendels timme, och det följaktligen går 28 TMU på en sekund, betyder det i det här fallet, där det är fråga om sifferhålslagning, att stansaren måste låta hålkortsmaskinen hålla en hastighet av 5 3/5 slag i minuten. Vid hålslagning av bokstäver medges ett tidstillägg på en TMU per slag för vad som kallas "mental tid". På det sättet kom Ætna-specialisterna fram till följande totalkalkyl: För hålslagning av de 24 sifferkolumnerna och de 26 bokstavskolumnerna i ett åttiokolumners standardhålkort - de resterande 30 kolumnerna lämnades åsido - krävs en tid av 0,2295 minut, plus 0,2017 minut för att en annan stansare vid en annan maskin skall verifiera resultatet. I dessa värden är då inkluderat 20 TMU (5/7 sekund) för automatisk duplicering av hålkortet och 17,2 TMU för vad som kallas extra behandling. Mindre än 15 sekunder medges alltså för att färdigställa och verifiera ett hålkort, med en tillåten felmarginal på 5 procent. Då emellertid en hålkortsstansare har en del förberedelse- och efterarbete att göra, måste ytterligare en kalkyl upprättas som ger besked om den totala tidsåtgången. Härvid registreras tidsåtgången för inalles 31 rörelser, t.ex. "resa sig", "sätta sig", "öppna och stänga kortlåda", etc.[25]

Allt tankearbete är naturligtvis inte bortkopplat från kontorssysslorna, lika litet som från jobben i produktionen. Men de andliga momenten har gjorts så repetitiva och rutiniserade, att hela arbetsprocessen praktiskt taget förvandlats till ett rent mekaniskt förlopp. Denna utveckling gjorde sig som nämnts först gällande på fabriksområdet men har numera kommit att prägla även kontorsområdet. Detta har skett i en sådan utsträckning, att kontorsarbete i dag kan sägas vara jämställt med även de enklaste formerna av kroppsarbete. Den traditionella gränsdragningen mellan verkstädernas "overallarbetare" och kontorens "manschettarbetare" upprätthålls visserligen alltjämt på sina håll, men den är komplett meningslös och utgör endast ett fördröjt eko av en situation, som upphört att existera i det moderna arbetets värld. Med den fortgående snabba mekaniseringen av kontorsarbetet blir det av allt större vikt att man inser detta.

 

Kontorets mekanisering

Maskiner utnyttjas för att mångfaldiga effekten av mänskligt arbete och de kan, som vi sett, definieras och klassificeras på grundval av kontrollmöjligheterna över deras rörelsefunktioner. I den mån denna kontroll förblir i människans händer, är maskinen icke automatiserad. För att automation skall bli möjlig, måste rörelsekontrollen byggas in i maskinen. När det gäller kontorsmaskiner förhåller det sig emellertid i allmänhet så, att rörelsekontrollen är underordnad maskinens syfte. Farten och precisionen hos en automatisk snabbskrivare hör inte ihop med kravet på snabbt och korrekt mångfaldigande av tryckt text; det finns andra och snabbare sätt att täcka papper med bokstäver. Det hör i stället ihop med behovet att få kontroll över det informationsflöde som härrör från en datamaskin. Kontorsmaskineriet ingår som del i maskinsystem konstruerade inte för att kontrollera rörelse utan för att kontrollera information.

I stort sett existerar information i form av en samling symboliska tecken, bokstäver, siffror och andra konventionella symboler. Till för kort tid sedan var behandlingen av dessa symboler, d.v.s. sammanförandet, kombinerandet och analyserandet av dem enligt matematiska regler direkt beroende av den mänskliga hjärnan. Visserligen hade kontoren i dagligt bruk olika mekaniska hjälpmedel som skrivmaskiner, räkne- och kalkyleringsmaskiner samt bokföringsmaskiner, men var och en av dessa maskiner kunde endast vidareföra och vidarebehandla informationen ett mycket kort stycke av dess totala väg, innan den var nödsakad att på nytt överlämna processen till den mänskliga hjärnan för att den på nytt skulle kunna föras vidare till nästa fas. I det avseendet liknade kontorets arbetsprocess en pipeline som kräver ett stort antal pumpstationer, belägna på mycket kort avstånd från varandra. Svårigheten låg i det sätt, på vilket informationen redovisades. Det skedde i form av en notering, som endast kunde uppfattas av den mänskliga hjärnan; det krävdes att människor tog hand om den, behandlade den och förde den vidare. Varje tangentdriven mekanisk räkne- och kalkyleringsmaskin är beroende av en människas aktivitet vid klaviaturen, och upplagringen av arbetsresultaten begränsades länge till ett fåtal mekaniserade register. Så länge denna situation bestod, låg alla kontorsmaskiner kvar på handverktygets eller det kraftdrivna handverktygets primitiva stadium.

Förändringen kom med den tysk-amerikanske ingenjören Herman Holleriths uppfinning av den moderna hålkortsmaskinen år 1885, för första gången tagen i praktiskt bruk vid folkräkningen i USA år 1890. Betydelsen av denna uppfinning låg inte i någon teknisk nyhet, utan helt och hållet i den begreppsmässiga lösning av hålkortsmetodens problem som den innebar. Genom att registrera "bitar" av data, varje bit på sitt kort enligt ett system som gav varje kolumn och varje rad sin särskilda innebörd, skapades möjlighet att få "läst" och "tolkat" enkla data utan mänsklig medverkan. Maskinen själv kunde genom att avkänna hålen sortera, klassificera, kombinera och tabellera kortens data. Metodens betydelse låg i dess omstöpning av informationen så att denna kunde tas upp och behandlas av maskinen.

Denna revolutionerande nyhet genomgick en serie av tekniska förbättringar under de år som följde. Till en början rörde det sig om elektromekaniska anordningar, där elektriska impulser fick kontrollera mekaniska register, men senare ersattes de av elektroniska system, och härigenom kunde informationen behandlas och lagras av de elektriska impulserna själva. Därmed försvann bokstavligt talat alla mekaniska element. Datasystemets kapacitet att behandla och lagra information har på så sätt ökat enormt. Det standardiserade hålkortet lagrar åttio skrivtecken på en yta något större än två spelkort. Ett vanligt skivminne, bestående av elva stycken 14-tumsskivor monterade med en halv tums mellanrum, håller upp till 29 miljoner skrivtecken, och dessa kan överföras till eller från datorn med en hastighet av 156.000 tecken i sekunden. De behandlas i datorn under operationer som mäts i miljondels eller t.o.m. miljarddels sekunder. När väl de data, som bit för bit sammanställts av hålkortsmaskiner, matats in i datamaskinens räkneorgan, där databehandlingen sker, sammanförs, summeras, ordnas och kombineras de på mycket kort tid, varefter resultaten visas på bildskärmen eller, vilket är vanligare, presenteras av snabbskrivare, som egentligen bara är en sorts skrivmaskiner men utrustade med en kapacitet som långt överträffar den sammanlagda prestationsförmågan hos tjogtals maskinskriverskor.

Datasystem som bygger på dessa principer utgör det främsta men ingalunda enda instrumentet för kontorets mekanisering. I begynnelsen begagnades datorn endast för ofta upprepade mängdoperationer, som i viss utsträckning redan utfördes av mekaniserade system. Det kunde gälla upprättandet av avlöningslistor, utskrivning av fakturor, framställning av data för olika kontorsrutiner, lagerkontroll, inteckningstransaktioner, utdelningskalkyler och försäkringskalkyler, etc. Men snart fick datamaskinen andra arbetsuppgifter, t.ex. att ge underlag för komplicerade försäljningsrapporter, för redovisning av produktionskostnader, för marknadsundersökningar, för försäljningsprovisioner och mycket annat ända upp till data för huvudbokföring. När sistnämnda punkt uppnåtts hade företagets hela redovisningssystem "datoriserats".

Detta automatiska system för databehandling liknar de automatiska systemen för produktionsmaskineriet såtillvida att det återupprättar arbetsprocessens enhet och eliminerar de många deloperationer som fallit på detaljarbetarnas lott. Men varken i tillverkningsarbetet eller i kontorsarbetet har denna revolutionerande nyhet kommit att innebära det jättekliv man borde ha kunnat vänta sig mot en avveckling eller åtminstone en nedtoning av den extrema arbetsdelningen inom det kapitalistiska produktionssystemet. Kapitalismen valde att gå emot den nya teknologiska utvecklingen, den framhärdade envist på den en gång inslagna vägen och förkvävde det frö till förnyelse av den teknologiska utvecklingen som datatekniken hade sått. I stället gav den en ny och ännu mera ödeläggande form åt den gamla förlegade arbetsfördelningen.

Den nya tekniken är emellertid av så färskt datum och den har utvecklats så snabbt att den ger oss en starkt förtätad bild av den evolution som arbetsprocesserna nu håller på att genomgå i datorernas tecken. Några huvuddrag i denna evolution skall antydas.

Under en kort tid, 1940-talet och början av 1950-talet, företedde de nya ADB-yrken som då började uppstå de gamla hantverksyrkenas karakteristiska drag. Men det förhållandet blev inte långvarigt då datorernas intåg åtföljdes av en ny typ av arbetsdelning och av en snabbare rasering av allt vad yrkesskicklighet heter. Varje moment i dataarbetet kopplades till en speciell lönenivå, och på så sätt skapades ett lönesystem som snart stelnade till en hierarki, som uppifrån och ner bestod av systemdirektörer, systemanalytiker, programmerare, paneloperatörer, hålkortsstansare, magnetbandsbibliotekarier och lagerarbetare. För att komma i besittning av en hög post var det nödvändigt att aspiranten började sin karriär i de övre skikten av hierarkin; "den långa vägen", avancemang genom all-roundarbete, spärrades för folk på datorernas arbetsmarknad. Efterhand kom kunskaperna och kontrollen över hela arbetsprocessen i likhet med förhållandena i produktionen sedan automatmaskinerna införts, att koncentreras till ett mycket litet antal medlemmar av ADB-hierarkins högsta skikt.

De övre nivåerna i denna hierarki befolkas av systemanalytiker och programmerare. Systemanalytikern är kontorets motsvarighet till planeringsingenjören i industrin, och hans eller hennes jobb är att utbilda en konsekvent syn på företagets dataarbete och utveckla system som svarar mot dess databehov. Programmeraren har i sin tur till uppgift att överföra detta system till en uppsättning instruktioner för datorn. I datateknikens barndom gjorde systemanalytikern tjänst även som programmerare, och han fyllde alltså båda funktionerna, att konstruera systemet och att skriva det. Med den allt längre drivna tillämpningen av arbetsdelningens princip även på dataområdet skilde man emellertid de två funktionerna åt, särskilt sedan det börjat stå klart att programmerarnas arbete till stor del bestod av rutinjobb som kunde överflyttas på billigare arbetskraft. Yrkesbeteckningen "programmerare" har på så sätt blivit en smula ambivalent vid det här laget; den kan dels avse befattningshavare som verkligen är programmeringsexperter och har full insikt om logiken i det system de arbetar med, dels kan den beteckna den kodningsgrupp som får på förhand färdigställda instruktioner för systemet och helt enkelt översätter dem till maskinspråk. Utbildningen för denna sistnämnda art av programmeringsarbete kräver bara ett par månader, och topprestationer på området kan åstadkommas inom loppet av ett eller två år. I överensstämmelse med den kapitalistiska arbetsdelningens logik har flertalet programmerare numera degraderats till denna låga arbetsnivå.

Allt dataarbete under denna nivå faller utanför den tekniska specialkunskapens sfär och reduceras till ordinära arbetarsysslor. Datamaskinsoperatörerna utför sitt arbete i enlighet med strikta instruktioner, specifika för var och en av de olika rutinuppgifterna. Hur låga utbildningskraven är för sådana jobb framgår klart av tillgängliga amerikanska lönetabeller. En ADB-operatör i klass A har ungefär samma lön som en yrkesskicklig arbetare, medan en operatör i klass C förtjänar lika mycket som en okvalificerad arbetare.

Det numerärt största yrkesområde som datatekniken skapat är hålkortsoperatörens. Då utvecklingen på detta område i flera avseenden är typisk för den nuvarande trenden inom allt kontorsarbete är den värd en närmare granskning.

Dataprocessens utomordentliga snabbhet beror i första hand på hur omsorgsfullt man preparerar de ingångsdata som hålkortsmaskinerna skaffar fram och som datorn skall arbeta med. Medan alla andra kontorsfunktioner krymper till följd av datamaskinernas tillkomst, ökar följdriktigt hålkortsfunktionen. För det första måste ju allt som datorn skall kunna smälta translitteras eller omvandlas till ensartade koder. För det andra hänger hela den planerade maskinoperationen på att kodningen är så adekvat att den täcker alla tänkbara krav som måste ställas på ingångsdata när dessa matas in i maskinen; ingenting kan hänskjutas till senare ingripanden av den mänskliga hjärnan, för så vitt datorn skall kunna genomföra hela operationsförloppet. För det tredje måste var och en av de på förhand fastställda koderna prepareras för datorn i överensstämmelse med ett strikt mönster, från vilket inga avvikelser får göras. Och för det fjärde slutligen: allt detta måste göras relativt fritt från misstag, ty datorn uppfattar inga misstag - utom för den händelse de faller utanför den parameteruppsättning som programmet rymmer - och den arbetar strikt enligt all information som den matas med.

Allt detta kräver en datapreparering som exakt följer reglerna, ty hur uppfinningsrikt systemanalyseraren och programmeraren än arbetar så kan datorn inte tolka symboler annat än på basis av deras form och position. För att uppfylla detta maskinvillkor begagnar man sig i allmänhet av ett hålkort, där hålen instansats på föreskrivet sätt av en hålkortsmaskin och verifierats av en annan. Detta är emellertid inte den enda möjliga metoden; man har t.ex. möjlighet att registrera data på magnetband eller låta data förmedlas via symboler som kan tolkas av en optisk avläsare, en scanner. Fördelen med sådana metoder ligger inte i att de som en del jäktade journalister gjort gällande - "eliminerar hålkortsoperationerna" utan i att de förenklar kodningsproceduren. Denna kan nämligen nu verkställas på en klaviatur som liknar en skrivmaskins, och på det sättet befrias kodningspersonalen från ytterligare en del av de redan starkt begränsade utbildningskrav som ställs på dem. Men trots att sättet för kodningen förändrats, kvarstår behovet av kodning alltjämt, och det visar t.o.m. en klar tendens att öka efterhand som datorarbetet expanderar. Det finns dock en del man kan göra för att hålla kodningsarbetets volym inom rimliga gränser.

Hur man än ser på hålkortsarbetet är det sannolikt att det kommer att bli alltmera omfattande på morgondagens kontor. Arten av detta arbete och de utbildningskrav det ställer beskrivs i en sociologisk rapport från USA på följande sätt:

"Hålslagning kan vara ett skäligen monotont arbete när det är fråga om stora mängder av likartade, förhandssorterade och förhandspreparerade data för kolumnindelade kort. Jobbet kan läras på en eller ett par veckor, och hålkortsstansaren kan uppnå fullt acceptabel färdighet inom loppet av sex månader. Teoretisk utbildning, exempelvis studier vid ett tekniskt institut, är i allmänhet inte väsentlig för att gott arbetsresultat, trots att arbetsgivarna i allmänhet hävdar motsatsen. Utbildningsexperter brukar göra gällande att nioårig grundskola ger tillräckliga kunskaper i läsning och räkning för att trygga ett hyggligt arbetsresultat.

En känd personalchef karakteriserade vid ett tillfälle hålkortsstansning som 'till hälften ett arbetarjobb'. Den beteckningen täckte, menade han, inte bara arbetsinnehållet utan också de formella och informella villkoren för tillträde till yrket. Det händer ofta att flickor, som inte har formell utbildning och inte heller ett utseende som passar vad man förr i tiden kallade en 'kontorsdam', får anställning på en hålkortsavdelning trots att de förmodligen skulle nekas tillträde till typiska 'manschettarbeten'."[26]

I stort sett visar sig författarna till den nu citerade rapporten benägna att betona de ljusare sidorna hos arbetet, något som vanligtvis är fallet när sociologer sysslar med yrkesbeskrivningar. De förklarar sig vara något förbryllade över den apostroferade personalchefens karakteristik av hålkortsarbetet som "till hälften ett arbetarjobb". De vill hellre se det som en utmärkt ersättning för de enkla tillverkningsjobb som i långa tider utgjort nybörjarens första steg ut i förvärvslivet. Men bara ett par sidor längre fram förklarar de hålkortsstansning vara ett "återvändsyrke". Man vet, säger de, att springpojkar ofta blir brevsorterare, att brevsorterare blir maskinskrivare och att maskinskrivare blir sekreterare, men en hålkortsstansare är och förblir hålkortsstansare.[27]

Hålkortsavdelningarnas chefer beskriver själva arbetet som "utomordentligt tråkigt, helt renons på intelligens- och omdömeskrav". Personalomsättningen är också ofta mycket hög.[28] Hur de anställda ser på sitt jobb framgår av en yrkesbeskrivning från ett företag som gått över från ordinärt hålslagningsarbete till datamaskinarbete:

"Före installationen av datoranläggningen hade, berättade en av flickorna, arbetet varit omväxlande och då och då satt hennes omdöme på prov. Det hade gjort jobbet uthärdligt. Men sedan företaget installerat datacentralen hade var tredje eller var fjärde vecka en grupp av hålkortsavdelningens anställda, däribland hon själv, överförts till det nya jobbet och det hade visat sig vara mera enformigt och mera rutinbetonat. Det gav ingen möjlighet till omväxling, och arbetstakten var hög och pressande. Det vanligaste omdömet bland flickorna var: 'Numera jobbar vi bara för maskinerna.'

En av de kvinnliga arbetsledarna, mrs Duncan, beskrev flickorna som nervvrak. 'Om jag talar till en av dem medan hon arbetar, hoppar hon högt i stolen.' Fast ingen av arbetsledarna officiellt gör anteckningar om vad flickorna gör, håller man noga reda på deras arbetsresultat. Det är lätt gjort med ledning av deras kortlådor.

En kvinnlig arbetsledare på ett annat företag, mrs Calvin, rapporterade samma stress bland sina flickor. 'Om jag går fram till en av dem och lägger handen på hennes axel när hon är mitt uppe i jobbet, är det inte långt ifrån att hon flyger i taket.'

Båda de citerade arbetsledarna rapporterade att personalomsättningen på deras avdelningar var hög. Mrs Duncan berättade att en av flickorna jämt upprepade: 'I morgon tror jag att jag stannar hemma, jag härdar inte ut längre.' I allmänhet gör flickorna inte allvar av en sådan föresats, men även om de inte slutar så är deras arbetsfrånvaro ganska hög. I sina arbetsfack har de hela lager av lugnande medel och huvudvärkstabletter. De tycker att de gör rena fabriksjobb och att de är lika fjättrade vid sina arbetsplatser som jobbarna vid transportbandet i en fabrik."[29]

Verkstädernas maskinstyrda arbetstakt sprider sig alltmera till kontoren och utnyttjas av arbetsledningarna där som ett kontrollverktyg. Kontorsjobbens nedbrytning till småbitar och överföring till datamaskinerna ger likaså företagsledningarna nya möjligheter till kontroll över hur mycket och vad varje enskild anställd, varje avdelning och varje division klarar av:

"Exakt mätning av kontorsprestationerna är en av de effekter som tillämpningen av verkstädernas arbetsprocesser på kontoren fört med sig. Även om dessa mätningar inte representerar något nytt, så har de antagit allt monstruösare former på de stora automatiserade kontoren. Den förenkling och rutinisering av kontorsjobben som automationen åstadkommit, gör det lättare att mäta prestationerna. Den amerikanska arbetsgivareföreningen har publicerat en rad rapporter om kostnadsberäkningar för stora företagskontor, gjorda på basis av genomförda arbetsmätningar. Dessa rapporter talar aldrig annat än indirekt om de anställdas irritation och motstånd mot dessa mätningar, men missnöjet finns. Ett storföretag i USA, Standard Oil of Ohio, försöker därför konsekvent undvika 'att begagna ord som arbetsmätning och hittar på nya termer för begreppet. Motiveringen är att ord av det slaget verkar stötande på de anställda och gör det svårt att få dem att samarbeta i rationaliseringsprojekt.'

Vid sjunde årskonferensen med The Systems and Procedures Association år 1958 framhölls särskilt, att organisationens mål var att stimulera till nya förbättrade metoder eller att helt enkelt 'jobba klyftigare'. Även om det inte sades ut i klartext så syftar dessa strävanden till att göra arbetarna mera produktiva, 'att stärka deras arbetsmotivation', som termen lyder.

V. verkställande direktören i Price, Waterhouse and Companys konsultavdelning, Henry Gunders, har gett uttryck för uppfattningen, att effektiviteten på kontor, som inte tillämpar arbetsmätning, är påfallande låg. Han anser att sådana kontor endast arbetar med 50-60 procents effektivitet. Om de införde arbetsmätning utan att kombinera den med bonus för merprestationer, skulle effektiviteten öka med 20-30 procent. Det bör i sammanhanget nämnas att bonussystem och andra stimulansåtgärder anses verksammast i redan mekaniserade jobb.

Flertalet av de företag som medverkat i den amerikanska arbetsgivareföreningens nyss citerade undersökningar mäter sådana arbetsoperationer som är förknippade med dataprocessen. Hålkortsarbete lämpar sig särskilt väl för kvantifiering av prestationer. Både statliga organ och enskilda affärsföretag rapporterar att arbetsmätning är obligatorisk i sådana jobb. I vissa fall får de anställda på hålkortsavdelningen varje dag på särskilda blanketter lämna uppgift om hur många kort de stansat. Särskilda kontrollanter granskar dessa uppgifter och tar reda på hur de stämmer med verkligheten. En direktör i ett stort försäkringsbolag upplyser om att hans företag för protokoll över produktivitetsutvecklingen på olika kontorsavdelningar, ehuru detta inte officiellt erkänns. Om en anställd inte uppfyller produktionsnormerna får han avsked. Många hålkortsavdelningar föredrar att lita till arbetsledarna när det gäller prestationskontrollen, som är lätt att genomföra med ledning av antalet lådor med färdigstansade kort. En högre kontorsfunktionär hävdar att dagliga rapporter om hålkortsavdelningens prestationer är nödvändiga för hans företag, därför att avdelningen måste dimensioneras efter sina kostnader; frågan hur flickorna klarar den höga arbetstakten är sekundär. Seriekontroll av jobben vid kontorsmaskiner utförs av många företag, inte bara på hålkortsavdelningar utan också på t.ex. kalkyleringsavdelningen.

Kontoristens 'industrialisering' framgår klart inte bara av de långt drivna arbetsmätningarna utan också av det på många håll genomförda systemet att transportera kontorets arbetsmaterial på 'löpande band' från arbetsstation till arbetsstation. Samma teknik begagnas för att förflytta en kundorder genom olika stadier fram till behandlingen i datorn.

Fabriksatmosfären är numera omisskännlig på kontoren. Personalen vid kontorsmaskinerna måste liksom verkstadsarbetarna 'stämpla in' när de anländer till jobbet och när de lämnar det. På många kontor är samtal i arbetet förbjudet. En kontorsarbetare i USA kan avskedas med kort varsel, från en vecka till en månad. Allt som allt finns det numera få saker som skiljer en kontorsarbetare från en arbetare i en lätt tillverkningsindustri."[30]

Efterhand som kontorsarbetet styckats upp, rutiniserats och gjorts till föremål för mätning har arbetstakten blivit en förgrundsfråga även i företagens icke-tillverkande avdelningar. I en bok om automation på kontor klagar en kvinnlig kontorist, som varit nära ett nervsammanbrott, över den hektiska arbetstakten. Med tillkomsten av de arbetsekonomiska datorerna blir det möjligt att friställa mänsklig arbetskraft på kontoret i allt högre grad. Även i det avseendet närmar sig kontorsarbetet fabrikssystemet. Med varje minskning av arbetsstyrkan följer krav på de kvarvarande anställda att öka sin arbetstakt. Från ett kontor rapporteras att personalen reducerats med en tredjedel sedan verksamheten automatiserats. De fackliga ombuden på arbetsplatserna understryker att friställandena oftast drabbar de yrkesskickliga arbetarna, de som i första hand representerar intelligens och omdöme. Vice verkställande direktören i ett försäkringsbolag rapporteras en dag ha yttrat, med hänsyftning på flickorna på hålkortsavdelningen: "Det enda de saknar är bojor." Och han tillade: "Det är maskinerna som håller dem fjättrade vid deras arbetsplatser."[7*] Hålkortsstansarna själva hyser för övrigt inga illusioner om den verkliga arten av deras "manschettarbete". "Det här jobbet är likadant som vilket fabriksarbete som helst, utom att det är sämre betalt", yttrade en av flickorna på hålkortsavdelningen i ett stort företag för tillverkning av jordbruksmaskiner.[31]

Ifråga om utbildningskraven för detta nya kontorsarbete råder, som påpekats, en viss förvirring, men den är delvis avsiktlig. Parterna på denna arbetsmarknad har svårt att komma överens om vad arbetet egentligen kräver och vad slags arbetskraft som lämpar sig för det. Författarna till en tämligen färsk rapport om datastyrning på kontor i New York konstaterar:

"Vi har redan påvisat arbetsgivarens benägenhet att kräva college-diplom av den som söker anställning som hålkortsoperatör. Å andra sidan finns det många framgångsrika hålkortsstansare[8*] som fått jobb utan den sortens meriter, särskilt i tider då det är brist på arbetskraft. De intervjuer vi gjort har övertygat oss om att högskolebetyg avkrävs de arbetssökande av andra skäl än rent yrkesbetingade. Åtskilliga kontorsledningar medger att det sker därför att högutbildad personal ger företaget ökad prestige. Men också mera sakliga motiv kan ligga bakom kravet. En företagsrepresentant förklarar sammanhanget så här:

'Självfallet kan vi snart nog avgöra om en sökande duger till att utföra stansningsarbete. Men kan vi lita på att hon kommer att finnas på sin arbetsplats varje måndagsmorgon? Kommer hon att stanna kvar där efter klockan fem, om det visar sig att arbetsmängden kräver övertid av henne och hennes arbetskamrater? Och kommer hon att söka sig till ett annat jobb tre veckor efter det att vi anställt henne? ...' Det är frågor av det slaget arbetsgivaren ställer sig, och han menar att ett högskolebetyg ger åtminstone en viss garanti för att svaren blir det rätta."[32]

I dataålderns barndom, då företagsledningarna var föga orienterade i den nya tekniken och ännu var fångna i illusionen att den skulle medföra en befordran en masse av den arbetande befolkningen, hände det ofta att de anställde fel människor för de nya datajobben. De hade överdrivna föreställningar om de nya kontorsyrkenas kvalifikationskrav. Särskilt var detta fallet inom bankvärlden, där man höll fast vid den traditionella synen på de bankanställda som en personalkår överlägsen alla andra kontorsgrupper. I en rapport från dessa år om datateknik på banker konstaterades, att "bankernas personalchefer rekryterade unga kvinnor av alltför hög intellektuell standard för de nya enkla maskinjobben".[33] Erfarenheten visade snart, att det varit förhastat att förutsätta en snabb massuppflyttning av folk till mera kvalificerade arbeten tack vare datoriseringen. Detta faktum återspeglas av de tämligen låga löner som under 1960-talet betalades för flertalet datajobb. Kodningsarbete var ett klart låglönearbete, lätt och snabbt inlärt eftersom kodaren bara behövde behärska en klaviatur med tio tangenter. En bank uppgav att den flyttat ner lönen för kodningspersonal tre klasser sedan det blivit klart hur ringa utbildning den yrkesgruppen behövde. Genomsnittligt sänktes kodarnas lön från 68 till 53 dollar i veckan: ADB-kontorister låg bara en lönegrad högre.[9*] I större banker beräknades 70 procent av samtliga nyskapade datajobb tillhöra låglönegrupperna, och i de mindre provinsbankerna låg andelen omkring 50 procent.[35] I överensstämmelse med det fabriksmässiga sätt, på vilket datajobben på kontor kom att organiseras, blev den traditionella karriärstegen i bankväsendet kastad omkull. Den amerikanska arbetsgivareföreningen gjorde i en specialrapport så tidigt som 1956 följande uttalande om läget: "För att vara uppriktiga så ser vi inte gärna att ett datajobb betraktas som en språngbräda till andra poster. I datoranläggningen vill vi se folk som stannar på sin plats, gör ett bra jobb och är nöjda med att göra det. Att utlova snabbt avancemang är att ge falska löften. De enda befordringsmöjligheterna för icke arbetsledande datapersonal ligger utanför dataområdet."[36]

När det gäller de traditionella kontorsyrkena har datoriseringen av företagens redovisningssystem försvagat ställningen för de yrkesutbildade befattningshavarna, bokhållarna. Deras degradering började, som tidigare påpekats, med tillskapandet av särskilda kontorsledningar, men den påskyndades genom utvecklingen av bokföringsmaskiner och andra mekaniska hjälpmedel på kontor. Spridningen av sådana maskiner förvandlade bokföringsproceduren till ett rutinjobb från att tidigare ha varit ett arbete med rätt höga krav på yrkesskicklighet. Bokhållaryrkets degradering fullföljdes genom introduktionen av elektroniska bokföringsmaskiner som, utom att pressa ner yrkeskraven, minskade efterfrågan på bokhållare. Detta gjorde sig särskilt märkbart inom bankvärlden, som var först med att införa de elektroniska bokföringsmaskinerna. En amerikansk storbank med filialer över hela landet rapporterade t ex, att under de aderton månader som följde på bankens installation av en elektronisk datoranläggning, reducerades dess bokhållarstab från 600 till 150 personer. Samtidigt hade 122 personer fått anställning i dataanläggningen. Liknande erfarenheter gjordes av flertalet banker, som efter genomförd datorisering kunde reducera arbetsstyrkan med 40-50 procent, med bibehållen arbetsvolym. Det var särskilt bokföringspersonal som avskedades och ersattes med datorfolk.[37]

Denna utveckling drabbade inte bara bokhållarna utan även arbetsledare på de lägre nivåerna. För företagsledningarna innebar datorn en svårövervunnen frestelse att spara inte bara arbetare utan också arbetsledare. Det sistnämnda kan ske genom att man mekaniserar beslutsfattandet. Detta faktum ligger bakom ett uttalande fällt av General Motors arbetspsykolog, Howard C. Carlson: "Datorn kan för arbetsledarna bli vad transportbandet blivit för timlönearbetarna."[38]

Denna den moderna arbetsprocessens tendens till personalreduceringar är naturligtvis inte begränsad till de anställda som sysslar med datajobb. Tvärtom, den kommer att göra sig allt starkare kännbar inom hela kontorsområdet. Undantagna blir endast ett fåtal specialiserade anställda, vilkas administrativt-tekniska skicklighet och kunskap om olika "system" ger dem en särställning. De bakomliggande skälen kan redovisas uppdelade på två huvudgrupper:

För det första är kraven på datorisering inom företagen långt större än tillgången på personal för behandling av datorns råmaterial och slutprodukter. Men eftersom kodningsarbetet kan utföras mekaniskt i enlighet med fastställda rutiner, kan även den fortsatta databehandlingen ske enligt strikta, fixerade regler. Detta betyder, att alla som sysslar med operativt datorarbete kan rutinstyras. Detta i sin tur väntas göra det möjligt att överföra exempelvis hålslagningsarbetet till vilka kontoristkategorier som helst, en utveckling som nu är på väg och som otvivelaktigt kommer att påskyndas. Då kommer också arbetet på att överföra datainformationerna till maskinspråk att kunna spridas över hela kontoret i stället för att som hittills vara förlagt uteslutande till själva datacentralen. Enkla tangentdrivna maskiner och terminaler kommer att sörja för den saken, och de kommer att kunna skötas av vilken kontorist som helst. I en första fas betyder detta att flera arbetsuppgifter måste kombineras - det blir fråga om en kombination av rena "tryck-på-knappen-jobb" och vissa tolkningsarbeten - men i nästa fas har den del av arbetskombinationen, som kräver omdöme, gjorts allt mindre eller helt avlägsnats. Detta blir möjligt genom att nya panelinstrument med tolkningsfunktioner kopplas till datorn, vars stora minnesorgan och snabba sökkapacitet kommer att helt kunna utnyttjas. På olika vägar kommer således hela arbetet med omvandlingen av data till symboler som maskinen kan "förstå" och "bearbeta" att bli en angelägenhet för hela kontoret, med lägre arbetskostnader som konsekvens.

För det andra kommer vi att få nya maskiner och maskinsystem som tar hand om sådant kontorsarbete som inte omedelbart hör samman med databehandlingen. Avancerade halvautomatiska maskiner, som avskaffar hela hålslagningsproceduren, kommer att kunna skötas av yngre kontorister med vana vid arkiveringsarbete. Allt vad dessa unga kontorister behöver göra är att snabbt placera det ena informationsbärande dokumentet efter det andra direkt under datorns kamera.

Allt detta leder naturligtvis till en ytterligare mekanisering av den mänskliga arbetskraften på kontor. Maskinskrivare, postsorterare, telefonister, lagerkontorister, lönekontorister, befraktningskontorister o.s.v. får sina arbeten reducerade till rena rutinjobb, mer eller mindre mekaniserade allt efter de föreliggande möjligheterna. Den lilla överblick av det totala kontorsarbetet de tidigare har kunnat ha försvinner helt; de berövas både sin lust och sin förmåga att tänka och handla på egen hand och förvandlas till robotar med mekaniska fingrar, mekaniska ögon, mekanisk talförmåga. Liksom maskinerna blir de programmerade i enlighet med de fastställda rutinernas och den befintliga maskinparkens krav.

Ett belysande exempel på denna utveckling ger förändringen av den traditionelle bankkassörens arbete. Han eller hon var tidigare en viktig funktionär, på vars hederlighet, goda omdöme och yrkesskicklighet mycket av bankens goda namn och rykte berodde. Bankkassören har numera förvandlats till ett slags betalningskontrollant i en supermarketkassa, kopplad till allehanda mekaniska och elektroniska utrustningar, och vars arbetskraft kan köpas till lågt pris på en massarbetsmarknad. Alla hans eller hennes sysslor är reglementerade, kontrollerade och nedbrutna i en mängd fragmentariska, ömsesidigt utbytbara bitar. Men till och med den begränsade funktion, som bankkassören numera fyller, kommer stegvis att ersättas av nya mekanisk-elektroniska apparater. Det finns t.ex. en kassaapparat för bankbruk som startas när kundkortet matas in och som sedan automatiskt plockar fram den summa som kunden vill ta ut på sitt konto. Denna apparat representerar bara det första steget på en ny utvecklingsväg. Det finns också bankautomater som kan fullgöra alla förekommande rutintransaktioner, från insättning och uttagning från bankbok till låneinbetalningar, låneutbetalningar och överföringsbetalningar.[39] Sådana maskinsystem förutsätter inte en revolutionering av bankteknologin utan snarare en modifiering av bankernas nuvarande maskinutrustning så att den kan skötas av kunden själv med minsta möjliga risk för misstag och fusk. Det faktum att sådana och liknande system håller på att bli allt vanligare inom handels- och servicenäringar antyder hur enkelt det är att sköta automatiserade utrustningar - så enkelt att all utbildning för ändamålet är överflödig. Samma faktum ligger naturligtvis bakom den vikande efterfrågan på arbetskraft inom de nämnda sysselsättningsområdena.

Hur utvecklingen inom sekreteraryrket fortskrider har stor betydelse för förändringar inom kontorsarbetet i dess helhet, och detta av två skäl. För det första är sekreteraryrket ett enormt stort sysselsättningsområde; i USA omfattade det år 1970 ungefär två och trekvarts miljoner människor. Därmed är sekreterarna den största av alla kontorskategorier i Förenta staterna. För det andra befinner vi oss nu i första skedet av en revolution, som kommer att omvandla kontoret i lika hög grad som datorn och datatekniken gjort. För att bättre förstå denna begynnande omvälvning måste man först något närmare granska själva sekreteraryrket och dess förutsättningar och villkor.

Ur funktionell synpunkt kan man säga att sekreteraren kom till som ett medel att vidga företagsledarens administrativa arbetsområde och kapacitet. Längre fram, efterhand som företagsledningens apparat växte, blev sekreteraren ur samma synvinkel ett renodlat uttryck för Babbages princip: sett med kapitalistens ögon är det ett slöseri att låta företagsledare spilla tid på att själva skriva brev, öppna post, träffa nödvändiga arrangemang för en affärsresa, etc., när sådana uppgifter kan läggas på en arbetskraft som kostar tre till fem gånger mindre än direktörens. Denna Babbages princip fick ytterligare giltighet genom det faktum att företagsledare inte bara organiserar andras arbete utan också sitt eget arbete. Eftersom de har en benägenhet att överskatta värdet av sin egen arbetstid och underskatta värdet av andras arbetstid, fick principen särskilt stor genomslagskraft för företagsledarkontoren, detta så mycket mer som företagsledarens prestige växer i den mån som hans personliga stab växer. Av dessa och andra skäl fick sekreterarfunktionen allt större betydelse och direktörerna vande sig vid att lasta över på den en hel del av sina personliga, sociala och karriärmässiga problem.

Som en följd av att företagens ledarkadrar växte, spred sig bruket att anlita sekreterarhjälp även till skikten under toppnivån. Att ha en egen sekreterare blev ett eftersökt privilegium - det kanske viktigaste av alla privilegier - för varje befattningshavare i nyckelställning. Till att börja med iakttog toppcheferna med en viss road förvåning den våldsamma tillväxten av sekreterarbeståndet på större kontor - åtminstone gjorde de detta så länge inte expansionen antog dimensioner som kunde utgöra ett hot mot balansräkningen. Men då var det redan för sent att börja tänka på problemet. Att försöka komma tillrätta med nyordningen innebar, att företagsledningen måste gå till angrepp mot ett privilegium som redan hunnit bli tradition tämligen långt ner i företagshierarkin, även i mellanskikten, där man med särskild styrka slår vakt om sin ledarprestige och sina ledarförmåner. Både ledare på mellannivåer och på toppnivå hade åtminstone ett visst gemensamt intresse av att sekreterarinstitutionen inte rubbades. För de förra var den egna sekreteraren en del av belöningen för deras lojalitet mot företaget, för de senare en garanti för att denna lojalitet skulle bestå. En verkställande direktör som försökte ransonera sekreterartilldelningen skulle få arbeta med ett antagonistiskt inställt ledargarnityr under sig, och därmed skulle han trubba av själva det instrument han begagnade sig av för att hålla kontroll över företaget.

Trots dessa uppenbara risker finns det företagsledningar som genomfört åtgärder mot den alltför vildvuxna sekreterarfloran. I stället för att hålla ledarna på mellannivåerna med egna sekreterare skapade man i företaget skrivcentraler och stenografpooler, som stod till deras förfogande vid behov. Ett kollektivt sekretariat fick alltså ersätta individuella sekreterare. Hittills har dock flertalet företagsledningar avhållit sig från att vidtaga så radikala åtgärder. Tecken hopar sig emellertid på att den nuvarande situationen med ett övermått av privatsekreterare lider mot sitt slut och att majoriteten av de företag, som fortfarande lider under den, samlar sig för det avgörande kirurgiska ingreppet.

Skälen till denna delvis nya inställning varierar. Det primära har antytts och ligger i det faktum att sekreterarinstitutionen fått en sådan omfattning att den i vissa företag vållat betydande ansvällning av lönekostnaderna. Ännu viktigare är att den hittillsvarande expansionen av sekreteraryrket hotar själva kontorsorganisationens funktion. Till dessa skäl kommer sedan en rad andra faktorer, av vilka några få skall nämnas.

1. Den nu avslutade grundläggande rationaliseringen av produktionsarbetet har gett företagsledningarna mera tid att ägna sig åt kontorsrationaliseringens specifika problem. "Sekreterarexplosionen" är ett av de viktigaste bland dessa problem.

2. "Systemtänkande" har blivit vanligare bland företagsledningarna, och detta har stimulerat till nya grepp på de administrativa frågorna, d.v.s. på kontorsorganisationen.

3. Storföretagens köp av andra företag åtföljs i allmänhet av att köparen som en första rationaliseringsåtgärd skickar en "systemingenjör" till det inköpta företaget för att skapa reda i dess affärer.

4. Utvecklingen av nya och billigare metoder för centraliserad styrning och kontroll innebär en begränsning av systemet med privatsekreterare.

5. Den kvinnliga arbetskraftens växande avoga inställning till privatsekreterarens funktion, som betraktas som ett slags tjänarinnesyssla, har börjat försvåra rekryteringen till dessa poster.

Av sådana skäl har kontorsledningarna inlett en kampanj mot vad man börjat kalla affärsföretagens socialbyråer.[40] Man behöver bara kasta en blick på sådana tidskrifter för kontorsledare som Administrative Management för att upptäcka hur de samlar argument för en kampanj mot "sekreterarexplosionen". Kritiken riktar sig inte mot kontorsorganisationen som sådan eller mot kontorsledarna i allmänhet utan har sin udd riktad mot de lägre kontorsledarnas sätt att göra det bekvämt för sig i arbetet med hjälp av egna sekreterare.

I fackpressens angrepp ligger naturligtvis inte heller något avståndstagande från Babbages princip eller ett försök att förmå kontorsledarna att själva skriva sina brev och uträtta liknande sysslor. Det skulle ju vara att gå emot den grundsats för företagsorganisation som säger, att varje arbetsuppgift skall utföras till lägsta möjliga arbetskostnad. Vad kritikerna i stället menar är, att det nu kan vara på tiden att göra slut på ett system, som tvingar snart sagt varje kontorsledare att övervaka även en assistents arbete. Av många skäl måste en sådan övervakning komma att bli utförd på ett lättvindigt och "vänskapligt" sätt, eftersom den berörde ledaren är mera intresserad av att upprätthålla ett gott arbetsförhållande till sin personliga hjälpreda än att sörja för att dennas arbetstid blir effektivt utnyttjad. Sekreterarens arbetstid skulle ofta vid personliga slitningar med "chefer" bli bortkastad, så mycket mer som arbetsledare på lägre nivåer inte alltid har tillräckligt med arbetsuppgifter att delegera till en sekreterare.

I allmänhet indelas sekreterararbete i två huvudområden, korrespondensarbete och administrativa sysslor. (Ibland gör man receptionssysslor och administrativa göromål till en separat funktion.) Det första av dessa båda huvudsakliga arbetsområden, korrespondensarbetet, har numera av stora affärskontor omorganiserats till vad som i amerikanskt språkbruk kallas a word processing center, en "ordbehandlingscentral". Den utgör en moderniserad form av den "stenografpool" som tidigare fanns på åtskilliga kontor, men den nöjer sig inte med att på begäran skicka en stenograf till den chef som har bruk för hennes tjänster. I de företag, som har en ordbehandlingscentral, tar chefen per telefon kontakt med en av centralens automatiska registreringsapparater för diktamen - det kan gälla ett brev, ett kontrakt eller något annat dokument. Det automatiska registreringsbandet skrivs ut av snabbskrivare, och det färdiga dokumentet skickas med bud till vederbörande chef för godkännande och undertecknande.

Medan stenografpoolen således endast förfogade över en viss volym av en viss arbetskraft - stenografer - så innebär systemet med ordbehandlingscentral att man byggt upp en särskild produktionsavdelning som "tillverkar" all korrespondens och utför alla slags jobb som har att göra med framställning av dokument nödvändiga för företagets verksamhet. Därmed har en huvuddel av det tidigare sekreterarjobbet förvandlats till verkstadsarbete och blivit en arbetsplats för produktionsarbetare assisterade av elektronisk utrustning.

Inte oväntat har detta system drivits längst i Västtyskland. Hur långt man gått framgår av en artikel i Administrative Management, publicerad 1972. Den skildrar hur västtyska företag löst affärsvärldens "ordbehandlingsproblem" med hjälp av "text på burkar", frammatad av automatiska snabbskrivare:

"Ordbehandling kallas, i analogi med databehandling, den process varigenom ett företags 'ordmakare' (word originators) vidmakthåller den skriftliga korrespondensen med företagets omvärld. En 'ordmakare' kan vara företagets högste chef, en avdelningschef, en juridisk rådgivare eller någon annan anställd i nyckelposition. Normalt gick en sådan befattningshavare förr i världen tillväga på det sättet, att han i klartext dikterade vad han ville ha sagt till en sekreterare eller till en diktafon eller annan mekanisk anordning. Moderna ordmakare beter sig på ett annat sätt. Åtskilliga av de brev, som dessa chefer dagligen skickar i väg, har samma sakinnehåll, och i stället för att diktera samma brev flera gånger under arbetstiden, väljer han från en 'regelbok' det svar som är relevant och som finns i regelboken försett med ett kodnummer. Dessa kodnumrerade svar, denna 'burktext', kompletterar han sedan med uppgifter specifika för det särskilda fallet, exempelvis data om priser, leveranstider, etc. Dessa specialdata noterar 'ordmakaren' på ett block för separat utskrift och sänder det tillsammans med svaret från regelboken till centralen med automatiska snabbskrivare. Den utskrift som där kommer fram tas omhand av särskilda korrespondenskontorister, som redigerar den och alltså färdigställer det slutliga dokumentet. Fördelen med detta system är dels en ökad arbetseffektivitet, d.v.s. en större arbetsvolym vid oförändrat antal arbetstimmar, dels mindre utbildningskrav på de 'produktionsarbetare' som sysslar med processen."[41]

Den sist nämnda "fördelen" röjer vad som varit ett huvudsyfte för företagsledningarna med metoden ifråga, nämligen att förenkla korrespondensarbetet så att det kan överföras till en billigare och föga utbildningskrävande arbetskraft. Regelbokens i förväg färdigställda svar hjälper till med att nå det syftet.

Sekreterarens administrativa funktioner har i moderna företag övertagits av ett administrativt stödorgan. Befattningshavare som tidigare varit begåvade med egna sekreterare blir i relation till detta organ något som med en vanlig amerikansk beteckning kallas "principal" (huvudman). Normalt har varje administrativt stödorgan mellan fyra och åtta huvudmän. Inom stödorganets arbetsområde faller alla de funktioner utanför korrespondensgöromålen, som tidigare åvilade privatsekreteraren, t.ex. postbehandling, telefonpassning, researrangemang och arkivering av dokument. Arkiveringen skall, heter det i instruktionerna för företag med administrativa stödorgan, skötas av detta organ och inte av huvudkontoret. Syftet med denna föreskrift är uppenbarligen att hindra den gamla ordningen med "en chef, en sekreterare" att på nytt smyga sig in i företaget via en bakväg. Det är t.ex. stadgat att "principalen själv skall ta emot telefonsamtal", men alla telefonsignaler skall gå fram till den administrativa stödcentralen och besvaras av personalen där, om inte principalen själv svarat på den tredje signalen. Centralen är kopplad till alla avdelningskontor.[42]

I detta nya system har således sekreterarfunktionen ersatts av en integrerad specialorganisation som syftar till att centralisera företagsledningen, att bryta ner de olika slagen av sekreterarjobb till detaljoperationer fördelade på olika produktionsarbetare och att reducera antalet sekreterare - ordet fattat i gammaldags mening - till hälften eller fjärdedelen, ibland ännu kraftigare jämfört med den ursprungliga styrkan. Bland de övriga vinster, som företagsledningarna påräknar, är naturligtvis en allmänt reducerad arbetskraft på kontoren med mindre utbildning och följaktligen med lägre löner. Inte minst hoppas de kunna spara arbetstid genom bortfallet av de personliga relationer som oundvikligen uppstår mellan en chef och hans sekreterare. Detta är vad företagsledarna menar när de talar om att få slut på affärsvärldens "socialbyråer".

Kampanjen för ett kontorssystem som det nu beskrivna inleddes för bara några få år sedan. Styrkan och allvaret i denna kampanj framgår av dels den målmedvetna konsekvens, som präglar argumentationen för det nya systemet, dels det ökade utrymme som ägnas frågan i fackpressen och i branschorganisationerna. Kompletta kontorssystem av detta slag har redan införts i ett stort antal amerikanska företag, bland dem några sofistikerade förlagshus i New York, där systemanalytikerna visat sig särskilt aktiva och helt okänsliga för den ettriga kritik som riktats mot dem av förlagens egna redaktörer, sedan dessa berövats sina "privatsekreterare".

Vi har nu skildrat huvuddragen i den utveckling som pågår och som förvandlar kontorsarbetet till en fabriksprocess, enligt de recept som modern företagsledningsteknik och tillgänglig teknologi tillhandahåller. Det största hindret för att denna nya typ av kontor skall kunna fungera ligger i att all makt och all beslutsrätt överförs till några få nyckelmän på kontoren. Frederick Taylor förklarade på sin tid att problemet för ledningen i en mekanisk verkstad gällde, hur den skulle kunna lägga beslag på arbetarnas samlade yrkeskunskaper. På samma sätt upplever våra dagars kontorsledare sitt problem: de bävar inför tanken att vara beroende av sina kontorsarbetares yrkesskicklighet. För dem skulle idealet vara att allt arbete på kontoret förlöpte lika snabbt och mekaniskt som arbetet på en verkstad. Men att förvandla kontorets arbetsflöde till en snabb industriell process förutsätter att den stora massan av kontorsanställda förvandlas till robotar. Därmed följer emellertid att deras förmåga att rätta till fel och behärska krissituationer bokstavligt talat går förlorad. Ty en sådan förmåga kräver kontinuerlig information och kontinuerlig träning i att nyttiggöra sig informationen. Med det nya systemet förvägras kontorsarbetarna detta. Antalet kontorsanställda som kan manövrera systemet i stället för att manövreras av det blir allt mindre. Det moderna kontoret förvandlas till en enda stor maskin, som fungerar så länge rutinerna fungerar men bryter samman så snart något oförutsett inträffar.[10*]

 

Kontorsarbetarnas klassposition

Vad man i dagligt tal kallar arbetarklassen, alltså den kroppsarbetande befolkningen, har uppkommit som en produkt av en flera hundra år lång kapitalistisk utveckling. Kontorsarbetarna har däremot framträtt först under monopolkapitalismen. De första marxisterna efter Marx' egen tid som försökte analysera kontorsarbetets problem stötte på extra svårigheter, därför att kontorsarbete som kapitalistisk arbetsprocess då ännu var så föga utvecklat. Under de diskussioner i ämnet som fördes av de tyska socialdemokraterna omedelbart före första världskriget, gjorde Emil Lederer några reflektioner kring kontorsarbetets stagnerande teknik. De återfinns i en bok betitlad Die Privatangestellten in der Modernen Wirtschaftsentwicklung, som framstår som den kanske viktigaste och mest substantiella produkten av den nyssnämnda debatten. Lederer skrev där bl.a.:

"I själva verket liknar den moderne kontoristen och det moderna handelsbiträdet mera sina kolleger i det förflutna än vad den moderne arbetaren i dagens storindustri liknar sin motsvarighet under medeltiden. Sättet att göra affärer har under tidernas lopp knappast förändrats alls. Ingen ny teknik har framkommit på området och följaktligen inga nya arbetsmetoder."[43]

Under de tyska diskussionerna visade sig deltagarna ha tagit starka intryck av kontorens snabba tillväxt, men kontorsarbetets förändringar, som vid den tiden knappast ens inletts, lämnade dem helt naturligt föga imponerade. Vad debattörerna väntade sig var rätt och slätt en stark expansion av de redan existerande kontorsfunktionerna. På den grunden tedde sig en slutsats ofrånkomlig: en ny och mycket stor medelklass höll på att bildas.

Denna slutsats förstärkes ytterligare av den rådande tendensen - som f.ö. gör sig gällande ännu i våra dagar - att definiera kontorsarbetarens klasstillhörighet på grundval av sekundära kriterier. Man buntade ihop alla kontorsarbetare under etiketten "manschettarbetare" och gav dem yrkesbeteckningen "tjänstemän". Att denna klassificering släpat med till vår egen tid kan förklaras som ett arv från svunna dagar, då allt kontorsarbete var förenat med privilegier i fråga om löneform, status, befogenheter, klädedräkt, o.s.v. Men det är naturligtvis inte färgen på skjortan eller tidpunkten för löneutbetalningen - en gång i månaden för kontorister, en gång i veckan för fabriksarbetare - som avgör frågan om vilket samhällsskikt man tillhör. Avgörande är hela det sociala komplex som ligger bakom och som har att göra med individens reella plats i samhället, i företaget och i arbetsprocessen.

År 1896 gjorde den engelske socialpolitikern Charles Booth följande uttalande: "Den genomsnittliga, odifferentierade arbetskraft på vilken Karl Marx grundade sitt jättelika misstag, existerar ingenstans på jorden, och minst av allt återfinner man den enligt min mening bland kontorsfolket."[44] När Booth skrev ned dessa ord fanns det få marxister som var djärva nog att parera hans utfall. Men mindre än fyrtio år senare hade utvecklingen av det kapitalistiska kontorssystemet öppnat ögonen på åtskilliga människor och fått dem att begripa grundelementen i denna process och att Marx hade rätt. År 1934, då processen ifråga inte hade avancerat särskilt långt, kunde den tyske samhällsforskaren Hans Speier ge uttryck för följande uppfattning, som han grundade huvudsakligen på tyska erfarenheter:

"Tjänstemännens sociala nivå sjunker i takt med tillväxten av denna samhällsgrupp. Denna kvalitativa förändring, som gett upphov till talesättet 'manschettarbetarnas proletarisering', kommer till synes på många sätt. Klarast framträder den kanske bland de kvinnliga tjänstemännen, som är de som oftast utför underordnat arbete och som numerärt tillväxer snabbast. I typfallet är det mannen som innehar den överordnade ställningen, kvinnan den underordnade. Den ökade efterfrågan på tjänstemän gäller huvudsakligen underordnade poster; man efterfrågar inte kvalificerad, ansvarig arbetskraft. Som följd härav har de genomsnittliga utsikterna till avancemang minskat. Den övervägande majoriteten av underordnade tjänstemän på kontoren sysslar med begränsade och in i minsta detalj reglerade arbetsuppgifter. För att utföra detta arbete krävs vanligtvis ingen utbildning. Denna arbetsutveckling, under vilken huvuddelen av tjänstemannakåren förvandlas till en odifferentierad massa, vilar på de framgångsrika försöken att ersätta individuell yrkesskicklighet och personlig erfarenhet med en rationell vetenskaplig administration, som gör ett växande antal tjänstemän utbytbara utan att företagets effektivitet äventyras. Ett socialt resultat av denna utveckling är det ökade antalet okvalificerade eller endast partiellt yrkesutbildade tjänstemän med arbetsuppgifter, vilkas art antyder en begynnande sammansmältning av arbetsprocesserna på kontor och arbetsprocesserna i en fabrik. När det gäller underordnade tjänstemän, som betjänar en kontorsmaskin, har skillnaden mellan deras och fabriksarbetarnas jobb fullständigt utplånats. Särskilt avslöjande i fråga om manschettarbetarnas sjunkande sociala ställning är slutligen förändringarna i deras sociala ursprung. Det blir alltmer vanligt att man till tjänstemannaposter rekryterar folk med 'proletärt ursprung', vilket antyder att antalet lågavlönade arbeten utan krav på yrkesutbildning växer snabbare än antalet hyggligt avlönade och relativt kvalificerade arbeten. Med andra ord, tjänstemannakåren som helhet är föremål för skärpt social degradering."[45]

Den här återgivna texten skrevs innan mekaniseringen av kontorsarbetet hade genomförts. Vid ungefär samma tid föregrep en annan forskare, Lewis Corcy, de framtida förändringarna i följande ordalag: "Mekaniseringen av kontorsarbetet fortskrider allt snabbare. Ett typiskt storkontor i våra dagar är ingenting annat än en fabrik med tjänstemän som arbetare."[46] Redan år 1951 hade det föregripande elementet i detta påstående försvunnit och blivit verklighet. Sistnämnda år skrev C. Wright Mills i sin bok White Collar:

"Införandet av kontorsmaskiner och automatiska kassaapparater har inneburit en mekanisering av både kontoret och butiken ... Alltsedan 1920-talet har denna utveckling ökat arbetsuppdelningen inom både kontors- och handelsyrkena, de två stora arbetsområdena för tjänstemän, omgrupperat personalen och reducerat kvalifikationskraven. Rutinarbete i organisationer med en minutiös strukturell uppdelning har reducerat det tidigare engagerande arbetet i välkända grupper. Även på ledar- och specialistnivå har rationella byråkratiska regler gjort arbetet mera fabriksmässigt. Den företagsledande demiurgen är ständigt i färd med att stimulera de nya tendenserna: vi får mera av mekanisk, detaljerad arbetsfördelning, mindre av yrkesskicklighet och följaktligen billigare arbetskraft.

En ny arbetsfördelning kan i sina tidiga stadier innebära en specialisering som verkar befordrande på yrkesskickligheten, men längre fram, särskilt när arbetet i sin helhet blivit nedbrutet i småkomponenter och mekaniserats, kommer den att leda till att vissa färdigheter utvecklas på andras bekostnad med slutresultat att den samlade yrkesskickligheten sjunker. Och när denna uppdelning helt präglas av mekanisering och centraliserad företagsledning, förvandlas den levande arbetskraften till automater. Då får man kvar ett fåtal specialister och en arbetarmassa bestående av automater. Båda kategorierna inlemmas under en auktoritet som gör dem ömsesidigt beroende av varandra, men hänvisade var och en till sin rutin. På så sätt gör arbetsfördelningen den tidigare öppna personlighetsutvecklingen och fria skicklighetsträningen styrda och slutna.

Det moderna arbetets alienerande villkor kommer hädanefter att gälla för både tjänstemän och arbetare. Det kvarstår numera få för kroppsarbete specifika drag (bortsett från bruket av tunga verktyg, som dock minskar i betydelse) som inte kan sägas karakterisera även 'manschettarbetet', i varje fall en del av det. Ty även på tjänstemannaplanet förvandlas individernas mänskliga drag till måttenheter i företagsledningarnas funktionellt rationella kalkyler."[47]

I dag kan man komplettera dessa beskrivningar av produktionsarbetets och kontorsarbetets sammansmältning med ytterligare några viktiga detaljer.

Bruket av automatiska och halvautomatiska kontorsmaskiner har totalt förändrat den traditionella kostnadsprofilen på kontorsområdet. Tidigare bestod kontorskostnaderna nästan uteslutande av löner till de anställda, men numera utgörs de till stor del av investeringar i en dyrbar maskinpark, eller i annat fall av licens- och leasingbetalningar. Arbete i det förflutna, "dött arbete", i form av maskiner som ägs av kapitalet, tar nu levande arbete i sin tjänst både i fabriker och på kontor. Men för kapitalisten är lönsamheten hos denna sysselsättning till stor del en funktion av tiden, d.v.s. av takten i den process genom vilken dött arbete absorberar levande arbete. En stor och dyrbar maskinpark tvingar således fram skiftarbete, en sak som är särskilt vanlig i datoranläggningar.

Mekaniseringen av kontoren leder automatiskt till flera nya maskininstallationer i stadskärnornas affärsdistrikt och i deras kvarvarande industrikvarter. Lokaliseringen av ytterligare kontor till innerstäderna har underlättats sedan man börjat bygga distributionsterminaler och andra transport- och lageranläggningar i städernas ytterområden. Härigenom har man börjat övervinna avståndens hinder och de olägenheter som detta hinder för med sig i form av separata installationer. Huvudkontoren med deras stora ledarkadrer kan få bli kvar i de lättillgängliga men dyrbara lokalerna inne i städerna, medan den rutinmässiga delen av kontorsjobben med den stora massan av kontorsanställda kan flyttas ut till mera avlägset belägna ytterområden med låga lokalhyror. Denna utflyttning av rutinstyrda administrativa arbeten kombineras ofta med utlokalisering av lager-, förråds- och produktionsavdelningar. Därmed berövas många både kontors- och produktionsarbetare den bekvämlighet och den trivsel som är förenad med att man har arbetsplatsen i de centrala stadsdelarna, där varuutbudet är större och mera omväxlande och där butiker, lunchställen och andra serviceinrättningar ligger tätare.

Samtidigt har arbetsmarknadens tidigare klart markerade uppdelning på två stora sysselsättningsområden, fabriks- och kontorsarbete, börjat att förlora sin betydelse för den sociala skiktningen i samhället, för sammanhållningen i familjeenheten och för skolarbetets organisation. Det är inte bara det att ett ständigt ökat antal tjänstemän kommer från familjer med traditionell anknytning till fabriksarbete, liksom det omvända gäller bland produktionsarbetare, utan nu blir det också allt vanligare att inom samma familj den ena medlemmen har jobb på fabrik, den andra på kontor. Den viktigaste kvarstående skillnaden förefaller att följa könsuppdelningen. Fördelningen av män och kvinnor på produktionsarbete och kontorsarbete är påfallande kongruent men omvänt proportionell. År 1971 utgjordes produktionsarbetarna i USA av 9 miljoner män och 4 miljoner kvinnor; kontorsarbetarna bestod av 10,1 miljoner kvinnor och 3,3 miljoner män. Den könsbarriär som hänvisar flertalet kvinnor till kontorsarbete har, som redan påpekats, gjort det möjligt att sänka lönerna för sådant arbete till en nivå som ligger under alla kategorier av produktionsarbete. Den starka tillströmningen av kvinnor till förvärvslivet har ytterligare underlättats av den växande efterfrågan på arbetskraft till kontoren och den relativt stagnerande efterfrågan på arbetskraft till industrin. Existensen av dessa två jättelika arbetskraftskategorier, produktionsarbetare och kontorsarbetare, och den könsmässiga sammansättningen av dem leder fram till antagandet, att den vanligaste yrkeskombinationen inom dagens dubbelarbetande familj är den, där maken är produktionsarbetare och makan kontorsarbetare.

Det moderna kapitalistiska sysselsättningsmönstret, inom vilket folkets stora massa sysselsätts på allt mer odifferentierade nivåer av allmänt arbete, uppmärksammades redan på ett tidigt stadium av Theodore Caplow, som gav följande träffande bild av företeelsen:

"Nära den yrkesmässiga statusskalans mittpunkt, där manschettarbete och kroppsarbete överlappar varandra, finns ett brett sysselsättningsområde reserverat för vad man ibland kallar partiellt yrkesutbildad arbetskraft. I verkligheten kan sådana sysselsättningar inte alls bedömas ur kvalifikationssynpunkt. Deras gemensamma kännetecken är att de inte kräver någon större erfarenhet för att kunna utföras och att flyttning från en arbetsplats till en annan är lätt och ofta förekommande. En allmän vaghet utmärker ofta dessa jobb och det kan väl rent av sägas vara det karakteristiska för den här typen av halvkvalificerat arbete. Till skillnad mot vad som gäller för statusskalans ytterområden, alltså för högre och för lägre poster, är det stora, flytande mittpartiet, bestående av tämligen enkla verkstads- och kontorsarbeten, inte klart graderat. Män och kvinnor utför i stort sett samma sorts jobb på i stort sett samma villkor. Yrkesbeteckningarna på dessa sysselsättningar motsvarar inte de organiserade sociala grupperingarna; vart och ett av jobben smälter samman med en mångfald andra. Livslång anställning på samma arbetsplats är sällsynt. Sammantagna bidrar alla dessa faktorer till den höga och konstanta rörlighet på arbetsmarknaden som är så typisk för den partiellt yrkesutbildade arbetskraften."[48]

Den tilltagande likheten mellan fabriksarbete och kontorsarbete noterades också av Caplow, liksom de likartade kvalifikationskraven. Gymnasiebetyg börjar krävas för även enklare rutinarbeten, eftersom det ger arbetskraften en allmän förtrogenhet med de rutiner som präglar arbetslivet i det moderna samhället.

"De typiska jobben i moderna fabriker, stora kontor och varuhus förutsätter en viss allmän förtrogenhet med tekniska och kommersiella aktiviteter plus en viss minimikunskap om de fyra räknesätten, en viss minimikunskap i konsten att uttrycka sig i tal och skrift samt vissa insikter om sådana tekniska ting som bilar och kassaapparater. Trots att tonvikten på mekaniska och manuella färdigheter är större i fabriksarbete än i kontorsarbete håller dessa två stora sysselsättningsområden på att bli lika varandra i många avseenden. Därför blir det också lätt att flytta från det ena området till det andra. Arbetstest som konstruerats för att pröva lämpligheten för kontorsarbete har ibland visat sig vara bättre ägnade att pröva lämpligheten för mekaniska jobb, och vice versa. Förklaringen härtill är uppenbarligen den att testen är utformade för de typiska jobben inom vart och ett av sysselsättningsområdena och att de typiska produktionsarbetena och de typiska kontorsarbetena är mycket lika varandra och reser likartade färdighetskrav. De moderna teknikerna för arbetsklassificering och personalurval, som utvecklats i anslutning till storskalig produktion, syftar framför allt till att underlätta personalbyten. Ett sätt att möjliggöra detta är att bryta ner alla sammansatta arbeten till en serie enkla operationer, som var för sig inte kräver någon särskild färdighet och därför kan utföras av vem som helst. När detta väl är gjort följer som en rent automatisk effekt att arbetsresultatet, avkastningen, genom hela serien av småoperationer standardiseras på en nivå som ligger långt under den som varje enskild arbetare kan prestera. Samtidigt har man sörjt för att skol- och utbildningssystemen standardiserar de formella utbildningskraven. På så sätt kommer jämförelsevis obetydliga skillnader att finnas kvar mellan den ena och den andra arbetarens prestationsförmåga."[49]

Problemet med de s.k. tjänstemännen eller "manschettarbetarna", som så starkt bekymrade de första generationerna av marxister och som av antimarxisterna mottogs som bevis för proletariseringsteorins grundlöshet, har således klarnat på ett otvetydigt sätt genom å ena sidan kontorsarbetets polarisering, å andra sidan den växande massan av lönearbetare. Den skenbara trenden mot en stor, icke proletär "medelklass" har upplösts och vi har i stället fått ett stort proletariat av nytt slag. Kontorsarbetarna har förlorat sina tidigare privilegier jämfört med industriarbetarna, och deras lönenivå har nått ett bottenläge. Men ytterligare en nivå under dessa nya kontorsarbetare ligger ett annat sysselsättningsskikt, nämligen servicenäringarnas och detaljhandelns arbetare. Dessa skikts förhållanden skall granskas i det efterföljande kapitlet.

 


16. Servicenäringar och detaljhandel

Ifråga om dålig utbildning, låga löner och lätt utbytbarhet är den överväldigande massan av arbetare relativt likställd. Detta gäller inte bara ifråga om arbetarna i fabriker och kontor, utan också för de stora mängder förvärvsarbetande som sysselsätts i de s.k. serviceyrkena och inom detaljhandeln. Vi har redan tidigare, särskilt i kap 13 om den universella marknaden, diskuterat orsakerna till den snabba tillväxten av serviceyrkena inom såväl den offentliga som den privata sektorn av ekonomin. Vi har också beskrivit hur kapitalet lagt under sig varuproduktionen, hur mänsklig arbetskraft friställts från de varutillverkande industrierna i takt med kapitalackumulationen och efterhand som muskelarbete ersatts med maskinarbete och hur de på så sätt skapade reserverna av arbete och kapital lagt grund för nya industrier. Vi har slutligen försökt teckna en bild av hur obevekligt servicebehoven och kraven på det allmänna ökar när det nya samhället växer fram och förstör äldre former av social samlevnad, familjeliv och ömsesidig hjälp och självhjälp. Vi måste nu närmare undersöka hur själva arbetsprocesserna inom serviceverksamheterna gestaltar sig.

"En tjänst är ingenting annat än den nyttiga verkan av ett bruksvärde, det må gälla en vara eller ett arbete",[50] skrev Marx i avsnittet om arbetsprocessen i femte kapitlet av "Kapitalet", första boken. Arbetaren som är anställd i en tillverkningsindustri för att tillverka gods gör kapitalisten en tjänst, och resultatet av denna tjänst blir ett påtagligt, säljbart föremål som tar formen av en vara. Men vad händer om den anställdes arbete inte tar form av ett föremål? I så fall måste arbetet utbjudas direkt till konsumenten, eftersom produktionen och konsumtionen då måste ske simultant. Då den nyttiga verkan av arbetet inte tar form av ett säljbart föremål, som i sig bär den nyttiga verkan vidare såsom en del av dess existens som vara, blir den nyttiga verkan själv en vara. Men när arbetaren själv inte utbjuder sitt arbete direkt till förbrukarna av dess nyttiga verkan utan i stället säljer det till en kapitalist, söm sedan återförsäljer det på marknaden, då har vi fått den kapitalistiska formen av tjänsteproduktion.

En sådan strikt eller vetenskaplig definition av begreppet tjänst, service, är långt mera begränsad än den som tillämpas av den officiella statistiken. Restaurangarbetare, som den officiella statistiken hänför till serviceyrkena och som preparerar, lagar och serverar maten, utför påtaglig tillverkning i lika hög grad som många varuproducerande industriarbetare. Det faktum att konsumenten sitter i närheten av tillverkningslokalen, restaurangköket, och äter maten vid ett bord eller bardisk, utgör i princip den viktigaste skillnaden mellan arbete i restaurangnäringen och arbete i konserverings- och djupfrysningsindustrier, som den officiella statistiken klassificerar som varuproducerande industrier. På samma sätt utför arbetarna i en bilreparationsverkstad och andra maskinreparationsverkstäder samma slags jobb som många arbetare i tillverkningsindustrier, och i en del länder registreras de yrkesmässigt som sådana.[11*] Men i exempelvis den amerikanska folkräkningsbyrån redovisas de under beteckningen servicearbetare. Även transportarbetare betraktas i många länder som tillhörande servicenäringarna, trots att transporter otvivelaktigt "tillverkas" och ingår som del i ett lands produktion. En varas fysiska belägenhet måste nämligen betraktas som ett viktigt varukriterium, och transporten som en del av produktionsprocessen, om man inte skall råka in i oöverkomliga definitionssvårigheter, eftersom skillnaden mellan att "tillverka" och "förflytta" annars måste ledas tillbaka till själva fabriken, där ju många arbetare inte skapar föremål med sina händer utan endast sysslar med att flytta dem från ett ställe till ett annat i produktionsanläggningen, eller till skilda punkter i tillverkningsprocessen. En sådan definition skulle vara meningslös och rentav löjlig.

Vidare hänför den officiella statistiken yrken som hotellstäderskans och hotelluppasserskans till serviceområdet, trots att sådant arbete i princip inte skiljer sig från många efterputsningsjobb utförda av tillverkningsarbetare i varuproducerande industrier. När rumspersonalen i hotell och motell eller sjukvårdsbiträden på sjukhus bäddar en säng, utför de sammansättningsarbeten som i princip inte är annorlunda än de som förekommer i en bilindustris sammansättningsfabrik. Detta är ett faktum som modern företagsledning erkänner när den tillämpar samma metoder för rörelse/ tidsstudier inom båda de nämnda yrkeskategorierna. Det faktum att gårdskarlar, städerskor, diskare utför rengöring eller putsning av begagnade föremål medan arbetare som jobbar vid en putsmaskin i en verkstad eller i förpackningsavdelningen vid en tillverkningsindustri sysslar med nya föremål kan ju inte göra deras arbete principiellt olikartade.

Det sagda utgör endast några få exempel på de svårigheter man möter då man försöker göra en konsekvent klassificering av arbetet i det kapitalistiska samhället på basis av arbetets art och de specifika arbetsprocesser det inbegriper. Samtliga här anförda exempel illustrerar kapitalismens huvudprincip: det viktiga är inte arbetets art utan dess sociala form, d.v.s. dess förmåga att skapa profit åt kapitalisterna. Kapitalisten är likgiltig för arbetets art; han bryr sig inte om huruvida hans köpta arbetskraft tillverkar, reparerar, tvättar eller lackerar om bilar eller förvandlar dem till skrot. Vad som intresserar honom är skillnaden mellan det pris han betalar för att få detta gjort och det pris han kan få ut på marknaden för att han får detta gjort, alldeles oavsett om det gäller varor eller tjänster.

Ur denna synpunkt är skillnaden mellan nyttigheter i form av varor och nyttigheter i form av tjänster intressant enbart för nationalekonomen och statistikern, inte för kapitalisterna själva. Arbetets art räknas inte för dem annat än om och i vilken mån den arbetare som utför det kan bringas att ingå i nätverket av kapitalistiska sociala relationer, d.v.s. om de kan förvandla honom till en lönearbetare och därmed göra hans arbete produktivt, alltså göra det till ett arbete som producerar profit för kapitalet. Sängar bäddades, golv skurades, mat lagades och serverades långt innan arbetskraft köptes för att få dessa ting uträttade. Och även sedan det blivit brukligt att leja tjänstefolk, saknade deras aktiviteter intresse för kapitalisten annat än i den mån de sörjde för hans bekvämlighet. Först sedan denna köpta arbetskraft kunde utnyttjas till att utföra tjänster som kapitalisten kunde sälja till andra, blev aktiviteten vinstgivande för kapitalisten och därmed en del av hans affärsverksamhet och en form av det kapitalistiska produktionssättet. I stor skala kunde detta ske först i och med monopolkapitalismen, som skapade den universella marknaden och omvandlade alla mänskliga aktiviteter till varor, däribland många verksamheter som folk tidigare utfört själva, för sig själva eller för sin närmaste omgivning. Med monopolkapitalismens inträde ändrade följaktligen kapitalisten hela sin inställning till servicearbetet, en förändring som kom till uttryck inte bara praktiskt, alltså i uppkomsten av en mängd nya serviceföretag startade av kapitalister, utan också ideologiskt, d.v.s. i de borgerliga ekonomernas nya syn på servicenäringarna.

Som framgått har servicearbetet spelat en betydande roll för sysselsättningsstrukturen i samhället under hela den kapitalistiska epoken, liksom f.ö. under äldre tider, men det har inte blivit produktivt, d.v.s. profitskapande, förrän i nyare tid. Den stora massan av personliga tjänare utgjorde under den tidiga kapitalismen både ett arv från det feodala eller halvfeodala samhället, i form av ett stort antal anställda i tjänst hos den jordägande aristokratin, och en återspegling av de rikedomar som skapats av den industriella revolutionen, genom att liknande sysselsättningsmöjligheter nu erbjöds också hos industrikapitalisterna och den högre medelklassen. Enligt den första amerikanska yrkesstatistiken, genomförd år 1820, var de anställda i hushållsarbete och personlig tjänst tre, fyra gånger så många som alla anställda i tillverkningsindustrin, gruvindustrin, skogs- och fiskerinäringen. Ännu så sent som 1870 sysselsatte industri, skogsbruk och fiske endast något mer än hälften så många anställda som hushållssektorn.[53] En amerikansk forskare har kommit fram till att andelen hushållsarbetare och personliga tjänare i totalbefolkningen har hållit sig anmärkningsvärt konstant i USA under de hundra åren mellan 1820 och 1920; den har hela tiden legat mellan 4,5 och 6 procent.[54] I England fanns enligt folkräkningen 1861 över 1,2 miljoner personer i hushållsarbete och personlig tjänst, och då var ändå inte manliga och kvinnliga tjänare på bondgårdarna inräknade. Detta var, påpekade Marx, flera än vad den dåtida engelska textilindustrin och metallindustrin tillsammans sysselsatte.[12*]

Ur kapitalistisk synpunkt innebär emellertid hushållsarbete och tjänararbete inte en ökning utan en minskning av nationalinkomsten. Denna åsikt, som hävdades av de klassiska nationalekonomerna, särskilt av Adam Smith, hade ingenting att göra med arten av det arbete som dessa anställda utförde utan med det faktum att dessa sysselsättningar föll utom den av kapitalet styrda arbetssfären. När en kapitalist anställer hushållshjälp och tjänare gör han det inte i egenskap av kapitalsamlare utan tvärtom i egenskap av förslösare av kapitalvinster. "När en arbetare tillverkar en sak", skrev Smith, "åstadkommer han i regel en värdeökning av det material han arbetar med motsvarande hans egen lön och kapitalistens profit. En tjänares arbete åstadkommer ingen som helst värdeökning, tvärtom. En människa blir rik genom att sysselsätta en mångfald arbetare, hon blir fattig genom att sysselsätta en mångfald tjänare." På denna punkt gick Smith så långt att han kritiserade allt vad servicearbete heter. Felet med den sortens arbete, menade han, ligger inte i att det lockar rikt folk till något så dumt som att slösa sina pengar på att avlöna en massa personliga tjänare i stället för att engagera flera arbetare. Det ligger i stället i det faktum att servicearbete inte skapar gripbara nyttigheter. Smiths förläggare, Edwin Cannan, som hade bättre förståelse för möjligheterna att göra servicearbete lönsamt, försökte ta Smith ur hans villfarelse på denna punkt. Han påpekade att Smiths uppfattning var riktig "endast om tillverkningsarbetarna uteslutande utnyttjades för att skapa produkter för försäljning och tjänare utnyttjades endast för att öka sina husbönders bekvämlighet. Men så förhåller det sig inte. En man kan mycket väl bli och blir ofta fattig genom att anställa folk för att tillverka gripbara ting och säljbara varor för sin egen konsumtion, och en krögare kan bli rik genom att anställa tjänare i sin rörelse."[57]

Moderna borgerliga ekonomer delar inte Adam Smiths negativa syn på servicearbete utan lovordar det snarare sedan det visat sig kunna vara en huvudkälla till profit. Colin Clark finner t.ex. att "överföringen av arbetare från jordbruket till industrin och från industrin till handel och servicenäringar gett det viktigaste bidraget till det ekonomiska framåtskridandet".[58] Få av dagens nationalekonomer anser servicearbete som improduktivt, utom när det utförs av arbetare för egen och närståendes räkning, exempelvis av hemmafruar. I stället vill fackmännen snarare framhäva servicearbetet som vår tids karakteristiska produktionsform, överlägset tillverkningsarbete och med en långt större framtid i sikte. Häri kan man rätt och slätt se en fortsättning på den tendens hos det ekonomiska tänkandet som alltid vill se den arbetsform som ter sig viktigast och som utvecklas snabbast i nuet som den mest produktiva. Merkantilisterna gav företrädet till den sorts arbete som sörjde för tillförseln av ädla metaller till hemlandet, fysiokraterna betraktade jordbruket som källan till allt välstånd, och de klassiska ekonomerna gav huvudrollen till det industriella tillverkningsarbetet.

I kapitalismens historia går trenden mot en utsuddning av gränserna mellan olika former av arbete, även om än den ena, än den andra formen av produktivt arbete kan tillmätas större betydelse inom en given sektor av ekonomin. Särskilt efter inträdet i den monopolkapitalistiska eran blir det meningslöst att bygga en ekonomisk teori på en viss favoriserad arbetsprocessvariant. Efterhand som dessa varianter anpassar sig till kapitalets förutsättningar och inkorporeras i de lönsamma investeringarnas domän, övergår de i kapitalisternas ögon till att bli abstrakt arbete, d.v.s. arbete som förmerar kapitalet. I det moderna företaget bedrivs alla sorters arbete. I de stora industrikonglomeraten utför vissa divisioner tillverkningsarbete, andra kommersiellt arbete, andra bankarbete, åter andra gruvdrift, och slutligen finns det avdelningar som verkställer servicearbete. Alla dessa verksamheter lever fredligt sida vid sida, och när deras samlade resultat redovisas i balansräkningarna har de olika konkreta formerna av arbete helt försvunnit och kvar står enbart värdeformerna.

Servicearbete sysselsätter numera ungefär nio miljoner män och kvinnor i USA, vilket är nio gånger flera än vid sekelskiftet. Då inräknas inte privat hushållsarbete, som i allmänhet inte längre utförs av arbetskraft direkt lejd av hushållen utan ombesörjs av kommersiella företag som utbjuder sina tjänster, framför allt städtjänster, på den allmänna marknaden. I övrigt har servicearbetets expansion gått långt snabbare än den totala sysselsättningstillväxten, som under perioden 1900-1970 endast ökat knappt tre gånger.[13*] Den totala sysselsättningsökningen i USA redovisades i folkräkningen 1970.[59]

Till de nio miljonerna servicearbetare i Förenta staterna bör man i en diskussion som den vi för här foga de ungefär tre miljoner försäljare som finns i landet och som ifråga om arbetsvillkor och lönenivå någorlunda motsvarar övriga servicearbetare. Dessa tre miljoner återfinns inom detaljhandeln och ingår i de totalt fem och en halv miljoner handelsanställda som statistiken redovisar. De överskjutande två och en halv miljonerna har arbete inom grosshandeln, som säljare på fältet för tillverkningsindustrier, i försäkringsbolag och mäklarfirmor, på annons- och reklambyråer, etc. Tillsammans svarar alltså enbart servicearbetarna och de detaljhandelsanställda för en total arbetsstyrka på 12 miljoner personer.

De två yrkesområden, som sysslar med servicearbete och med säljarbete i detaljhandeln, behöver inte närmare beskrivas och analyseras, eftersom jobben där utförs inför allmänhetens ögon och är kända för envar. Rekryteringen till dessa båda starkt expanderande verksamheter är mycket bred, och den främsta rekryteringskällan utgörs av den arbetskraftspool, som består av män och kvinnor som blivit friställda från andra arbeten. En bekräftelse härpå finner man i genomsnittslönerna för dessa två yrkeskategorier: medianlönen per vecka för heltidsanställda servicearbetare och detaljhandelsarbetare ligger lägre än för alla andra yrkeskategorier, med undantag för jordbruksarbetare. I maj 1971 var medianlönen för servicearbetare och detaljhandelsarbetare - inräknat en halv miljon arbetare i privata hushåll - 91 dollar i veckan, för kontorsarbetare 115 dollar, för industriarbetare utan yrkesutbildning 117 dollar och för industriarbetare med yrkesutbildning 120 dollar. Vid samma tidpunkt var medianlönen för enbart heltidsarbetande detaljhandelsarbetare 95 dollar, vilket i lönehänseende placerar dem närmare servicearbetarna än någon annan yrkesgrupp.[60]

Med undantag för specialfallen polismän och brandmän är yrkesutbildning, kunskaper och befogenheter klent representerade inom service- och försäljaryrkena. De påträffas huvudsakligen i de små grupper som består av flygvärdinnor och den typ av hushållerskor som har att övervaka institutionaliserat hushållsarbete - t.ex. i företagskantiner - samt bland det fåtal köksmästare och kockar som utför matlagningsarbete på hög nivå. Anställda som övervakar institutionaliserat hushållsarbete motsvarar förmän i verkstäder och arbetsledare på lägsta nivå inom alla verksamhetsgrenar. Köksmästare och kockar på hög nivå är servicenäringarnas främsta företrädare för yrkesskicklighet, och de illustrerar på ett särskilt klart sätt hur ett traditionellt, starkt uppskattat arbete degraderats i vår tid och förvisats till ett sista litet reservat, nämligen lyxkrogarna och gourmetrestaurangerna. Teknologiskt präglas detta yrkesområde av djupfrysningstekniken och - på senare tid - av nya speciella tekniker, som blixtfrysning och lågtemperaturfrysning. Vid tillämpning av sådana processer föreligger det emellertid risk för att cellväggar och vävnader i de behandlade födoämnena förstörs och smaken försämras. Industriellt tillagad eller delvis tillagad mat av djupfrysta livsmedel blir dessutom i längden dyrare än mat som tillagas av färska råvaror, därför att utrustningen för frysning, transport och upptining i mikrovågugnar är mycket kapitalkrävande. Den förmögna restaurangpubliken får ofta betala lyxpriser för burkmat som djupfrysts, kokats, djupfrysts och kokats på nytt för att sedan serveras kall vid borden. Ett berömt värdshus i Connecticut serverade kallt lammkött till sina gäster med förklaringen att "högklassigt lammkött måste serveras kallt".[61] Händelser som denna behöver inte kommenteras i det här sammanhanget, men däremot är det viktigt att understryka hur på detta sätt gammal fin yrkesskicklighet på det kulinariska området blir ödelagd. Som på så många andra arbetsområden ger rationaliseringarna på livsmedelsområdet till resultat att yrkesskickligheten försvinner, och den brist på sådan skicklighet, som därigenom uppkommer bland yrkesutövarna, gör tvånget att konsumera industriellt beredd och tillagad mat alltmera oundvikligt. Redaktören för New York Times matavdelning beskrev i augusti 1973 utvecklingen på följande sätt:

"Många restaurangägare gör gällande att bristen på kvalificerad arbetskraft till köket och de höga löner sådan arbetskraft betingar är orsaken till att de övergått till att servera gästerna burkmat. Men lönerna till kökspersonal tillhör de lägsta som någon industrigren uppvisar och kan vara ett resultat av snarare än en orsak till de rådande missförhållandena inom restaurangnäringen.

En läsare skriver till oss och berättar att hans hustru sökt arbete hos Stouffers restaurangkedja som kokerska och fått beskedet att de inte behövde några kokerskor; vad de behövde var 'burkupptinare'. En av restaurangcheferna förklarade att restaurangkedjornas system inte är uppbyggt på kockar och kokerskor utan på ett 'administrationssystem för automatiserad matservering'."[62]

När det gäller detaljhandeln har yrkeskunskaperna för länge sedan berövats arbetarna och överförts till företagsledningen.[14*] En revolution har inletts som kommer att göra säljarbetet där långt mera fabriksmässigt än vad man någonsin kunnat föreställa sig. Inom livsmedelshandeln har efterfrågan på expediter för speceri-, kött- och mejeridiskarna samt för frukt- och grönsaksavdelningarna ersatts av stormarknadernas efterfrågan på trucklastare, hyllpåfyllare, köttinpackare och så förstås kassörskor. De mekaniska hjälpmedel som står till buds för dessa jobb förblir primitiva, dels därför att tillgången på lågavlönad arbetskraft är god, dels därför att själva arbetsprocessen för utnyttjandet av sådana hjälpmedel är problematisk. Med utvecklingen av helautomatiska, elektroniska kassasystem har emellertid många stora detaljhandelskedjor fått ersättning för de gamla omoderna kassaregistren. Dessa nya system kommer, menar fackmännen, att nästan fördubbla kundexpedieringen per tidsenhet. Systemen förutsätter att varje varuförpackning förses med en etikett som ger upplysning om varans lagernummer och pris i tryckbokstäver som kan uppfattas av en optisk avläsare (en universell tiosiffrig kod har blivit standard i amerikansk livsmedelsindustri). Kassörskan behöver bara låta förpackningen med dess etikett passera över avläsaren eller hålla en avläsarlins mot etiketten för att få besked om priset och kolla det mot prislistan. För kontroll av lagerförändringar och snabba prisförändringar samt för upprättande av snabba försäljningsrapporter till den centrala affärsledningen kan givetvis sådana system bli mycket effektiva. Men därmed kommer också hela kassaarbetet att bli ett komplett transportbandsarbete. Produktionen vid de olika utgångskassorna kan kontrolleras från en central styrningsstation, och åtgärder kan snabbt vidtagas mot "eftersläntrare". Eftersom kassörskan inte behöver ha förhandskunskap om varornas pris räknar man med att en nyanställd skall uppnå maximal prestationsförmåga efter bara några få timmars träning, i stället för tidigare två, tre veckors utbildning. I fortsättningen kommer naturligtvis nedpackningen av varorna i kundens bag att bli det arbetsmoment vid de amerikanska detaljhandelsdiskarna som kräver den längsta tiden. Men färdigutvecklade och utprovade mekaniska system kommer att kunna reducera även den tidsspillan.

Den allt klarare trenden mot automatiska bensinmackar, där kunden själv sköter påfyllningen samtidigt som proceduren kan följas på en tv-skärm inne på stationen förtjänar nämnas, om inte annat så därför att systemet kombinerar friställning av arbetskraft med överföring av arbete från manlig till kvinnlig personal. Den moderna bensinmacken sköts numera i allmänhet av unga kvinnor, en åtminstone hittills säker arbetsgivarmetod för att reducera lönekostnaderna.

Redan en så hastig överblick av service- och detaljhandelsyrkena som den vi här har företagit, bör ha gjort klart att arbetet inom dessa sysselsättningsområden kan delas i två huvudgrupper, en för städnings- och underhållsarbeten och en för livsmedelshantering och kökssysslor. Kvinnliga arbetare är i majoritet inom såväl service- som detaljhandelsarbetet. Utbildningskraven för flertalet av dessa jobb är minimala, någon "karriärstege" kan knappast sägas existera, och arbetslösheten i dessa verksamheter är större än arbetsmarknadens genomsnitt.

De nu berörda yrkesområdena inrymmer jobb som är karakteristiska för det starkt urbaniserade samhället med en odifferentierad massa av arbetare och hyresgäster koncentrerade till jättelika kontorskomplex, väldiga industrianläggningar och enorma höghus med bostäder för tusentals människor, alla med oändliga krav på underhåll, städning, barntillsyn etc. Den helhetsbild man får står i stark kontrast till den, som propagandan för vad man kallar "service-demokratin" vill förmedla. Denna service-demokrati påstås skapa "arbetare befriade från industriarbetets tyranni", den förmenas lägga grunden till ett arbetsliv av "högre ordning" med meningsfulla, självständiga jobb, den sägs bli i stånd att genomföra en total omvandling av den vanliga människans villkor. När denna vackra tavla skissas av kapitalismens entusiastiska publicister och pressagenter brukar den förses med bildunderskrifter som syftar till att verifiera dess realism - med hjälp av hänvisningar till förhållandena inom privilegierade specialyrken. När man känner det angeläget att ge kvantitativt stöd åt den vackra bilden och göra klart hur allmängiltig den är, lägger man fram statistik över det väldiga antalet kontorsarbetare och handelsarbetare. Men däremot ber man aldrig dessa arbetare visa upp sina diplom och betyg från colleges och högskolor eller sina lönekuvert. Inte heller ber man dem demonstrera arbetsprocesserna i deras jobb.[15*]

->

 


Anmärkningar:

[1] David Lockwood, The Blackcoated Worker: A Study in Class Consciousness (London, 1958), p. 22.

[2] Sidney Pollard, The Genesis of Modern Management (Cambridge, Mass., 1965), pp. 137-39, 153-55.

[3] F. D. Klingender, The Condition of Clerical Labour in Britain (London, 1935), p. 2.

[4] Lewis Corey, The Crisis of the Middle Class (New York, 1935), pp. 249-50.

[5] For the United States: Alba M. Edwards, Sixteenth Census Reports, Comparative Occupation Statistics in the United States, 1870-1940 (Washington, 1943), p. 112; David M. Kaplan and M. Claire Casey, Occupational Trends in the United States 1900 to 1950, Bureau of the Census Working Paper No. 5 (Washington, 1958), Table 1; U.S. Bureau of the Census, Census of the Population: 1970, Final Report PC (2)-7A, Occupational Characteristics (Washington, D.C., 1973), Table 1; U.S. Bureau of the Census, U.S. Census of the Population: 1960, vol. I (Washington, D.C., 1964), Table 201, p. 523. For Great Britain: Lockwood, The Blackcoated Worker, p. 36; George S. Bain, The Growth of White Collar Unionism (Oxford, 1970), p. 191.

[6] Lockwood, The Blackcoated Worker, p. 28.

[7] Belton M. Fleisher, Labor Economics: Theory and Evidence (Englewood Cliffs, N.J., 1970), p. 219.

[8] Stanley Lebergott, Manpower in Economic Growth: The American Record Since 1800 (New York and London, 1964), p. 500; for production worker pay scales of 1900, see also pp. 525-27.

[9] Paul O. Flaim and Nicholas I. Peters, "Usual Weekly Earnings of American Workers", Monthly Labor Review (March 1972), pp. 28-38; esp. Table 4, p. 33. This Special Labor Force Report of the Bureau of Labor Statistics covers the 57.6 million workers who worked 35 hours a week or more, excluding the 15 percent of wage and salary workers who worked fewer than 35 hours per week.

[10] Lockwood, The Blackcoated Worker, p. 49.

[11] David M. Gordon, "From Steam Whistles to Coffee Breaks", Dissent (Winter 1972), pp. 197-200.

[12] Jon M. Shepard, Automation and Alienation: A Study of Office and Factory Workers (Cambridge, Mass., 1971), pp. 41-42.

[13] Lee Galloway, Office Management: Its Principles and Practice (New York, 1918), p. vii.

[14] Ibid., pp. 3-4.

[15] William Henry Leffingwell, Scientific Office Management (New York, Chicago, and London, 1917); see Foreword.

[16] Galloway, Office Management, pp. 222-26.

[17] Leffingwell, Scientific Office Management, pp. 27, 32.

[18] Galloway, Office Management, p. 569.

[19] Stanley Vance, American Industries (New York, 1955), p. 160.

[20] Leffingwell, Scientific Office Management, pp. 20-21.

[21] Lockwood, The Blackcoated Worker, pp. 89-90.

[22] Charles Babbage, On the Economy of Machinery and Manufactures (London, 1832; reprint ed., New York, 1963), p. 191.

[23] Ibid., p. 195.

[24] William J. Fuhro, Work Measurement and Production Control with the F-A-S-T System (Englewood Cliffs, N.J., 1963), pp. 39-40.

[25] Richard J. Morrison, Robert E. Nolan, and James S. Devlin, Work Measurement in Machine Accounting (New York, 1963), pp. 69-82.

[26] Boris Yavitz and Thomas M. Stanback, Jr., Electronic Data Processing in New York City (New York and London, 1967), p. 82.

[27] Ibid., p. 83.

[28] Ida Russakoff Hoos, Automation in the Office (Washington, 1961), p. 53.

[29] Ibid., pp. 67-68.

[30] Ibid., pp. 78-79.

[31] Ibid., pp. 66-68.

[32] Yavitz and Stanback, Electronic Data Processing, p. 84.

[33] Enid Mumford and Olive Banks, The Computer and the Clerk (London, 1967), p. 190.

[34] Hoos, Automation in the Office, p. 57.

[35] Joseph P. Newhouse, "Technological Change in Banking", in National Commission on Technology, Automation, and Economic Progress, The Employment Impact of Technological Change, Appendix Volume II, Technology and the American Economy (Washington, D.C., 1966), p. 167.

[36] American Management Association, Establishing an Integrated Data-Processing System, Special Report No. 11, 1956, p. 113; cited by Hoos, Automation in the Office, p. 85.

[37] U.S. Department of Labor, Bureau of Labor Statistics, Technological Trends in Major American Industries, Bulletin No. 1474 (Washington, 1966), p. 247.

[38] Business Week, May 12, 1973, p. 141.

[39] "Machines-The New Bank Tellers", New York Times, December 2, 1973.

[40] Administrative Management, May 1972.

[41] Ibid., January 1972.

[42] Ibid., May 1972.

[43] Emil Lederer, The Problem of the Modern Salaried Employee (New York, 1937), p. 5. (This is a translation, made by a WPA project, of chapters 2 and 3 of Lederer's book, which was originally published in Tubingen in 1912.)

[44] Charles Booth, Life and Labour of the People in London, vol. II; quoted in Lockwood, The Blackcoated Worker, p. 18.

[45] Hans Speier, "The Salaried Employee in Modern Society", Social Research (February 1934), pp. 116-118; quoted by Lewis Corey, op. cit., pp. 253-254.

[46] Lewis Corey, The Crisis of the Middle Class, p. 250.

[47] C. Wright Mills, White Collar (New York, London, and Oxford, 1951; paperback edition, 1956), pp. 226-27.

[48] Theodore Caplow, The Sociology of Work (Minneapolis, Minn., 1954), pp. 84-85.

[49] Ibid., pp. 85-86.

[50] Karl Marx, Capital, vol. I (Moscow, n.d.), p. 187. (I. B., s 166.)

[51] George J. Stigler, Trends in Output and Employment (New York, 1947), p. 23.

[52] U.S. Bureau of Labor Statistics, Handbook of Labor Statistics 1969 (Washington, 1969), pp. 242-43, 257.

[53] P. K. Whelpton, "Occupational Groups in the United States, 1820-1920", Journal of the American Statistical Association, vol. XXI (September 1926), p. 339.

[54] Ibid., p. 341.

[55] Marx, Capital, vol. I, pp. 420-21. (I. B., s 381 ff.)

[56] Karl Marx, Theories of Sur plus-Value, Part I (Moscow, 1963), p. 201.

[57] Adam Smith, The Wealth of Nations (New York, 1937), p. 314. (Svensk översättning, E. Sommarin, Folkets välstånd.)

[58] Colinclark, the Conditions of Economic Progress (London, 1940), p. 176.

[59] U.S. Bureau of the Census, Census of Population: 1970, Final Report PC(2)-J4, Occupational Characteristics (Washington, D.C., 1973), pp. 10-11.

[60] Paul O. Flaim and Nicholas I. Peters, "Usual Weekly Earnings of American Workers", Monthly Labor Review (March 1972), p. 33.

[61] John L. Hess, "Restaurant Food: Frozen, Cooked, Then Refrozen and Recooked", New York Times, August 16, 1973.

[62] Ibid.

[63] Edward C. Kirkland, Industry Comes of Age: Business, Labor, and Public Policy, 1860-1897 (New York, 1962), p. 271.

[64] John D. Morris, "Revolution Near at Check-Out Counter", New York Times, May 21, 1973; Alan Eck, "The Great American Cornucopia", Occupational Outlook Quarterly (Fall 1973).

[65] Harold L. Sheppard and Neal Q. Herrick, Where Have All the Robots Gone?: Worker Dissatisfaction in the '70s (New York and London, 1972), p. 5; see also Appendix A, p. 193.

 


Noter:

[1*] All sysselsättningsstatistik som är mera än femtio år gammal måste behandlas med försiktighet, eftersom metoderna för klassificering var primitiva och svåra att jämföra med dagens. Siffrorna måste betraktas som grova uppskattningar, vilket f.ö. ibland kan vara tillrådligt även när det gäller modern sysselsättningsstatistik. I föreliggande framställning begagnas sifferuppgifterna endast som indikation på storleksordningen, och som sådan är de tillfyllestgörande.

[2*] Det förhållandet, att banker inte producerar någonting annat än profit från det penningkapital, som ställs till deras förfogande genom utövande av aktiviteter, som förr i världen betecknades som "ocker", misskrediterar dem inte i det monopolkapitalistiska samhället, så som det en gång gjorde under feodalismen och den tidiga kapitalismen. Tvärtom tilldelas finansinstituten numera en plats på samhällspyramidens topp, detta därför att de lyckats bemästra konsten att förmera kapital utan att detta behöver genomlöpa en produktionsprocess. Det mystiska skimret kring denna "bragd" döljer det faktum, att sådana företag tillskansar sig en del av de värden som produceras av andra. Ekonomin och smidigheten i denna procedur, dess absoluta renhet som en form av kapitalackumulation, framkallar numera enbart beundran hos dem som alltjämt är bundna vid produktionen.

[3*] "Spara tio steg om dagen för 12.000 anställda, och ni sparar en onödig promenad på åtta mil varje dag", yttrade Henry Ford sedan han infört systemet med särskilda lagerhämtare som försåg operatörerna vid transportbandet med deras behov av material, i stället för att låta dessa senare själva springa omkring och hämta vad de behövde.[19]

Ur kapitalisternas synpunkt är naturligtvis all energi som arbetarna utvecklar och som inte är inriktad på att förmera företagets kapital "bortslösad och förspilld". Vad de emellertid då blundar för är det faktum, att alla människor har behov av rörelse och omväxling i rutingöromålen, om de skall kunna bevara sin kroppsliga och andliga spänst. Ur den synpunkten är en och annan "promenad" bort från arbetsplatsen inte av ondo. Manin att sörja för att allting befinner sig inom räckhåll för arbetaren, vare sig denne jobbar på ett kontor eller i en verkstad, för tanken till de utfodringssystem som tillämpas i broilerfabrikerna. Båda sakerna har ett och samma syfte: att göra företagens balansomslutning fetare. Att verkningarna på arbetarnas - och fjäderfänas - hälsa och trivsel blir ogynnsamma är ovidkommande.

[4*] För att citera Lockwood: En av de viktigaste händelserna på arbetsfördelningens område var tillkomsten av den specialiserade, delvis yrkesutbildade kontorsarbetare som sysslar med det moderna företagets databehandling. Tidigare var det så att arbetsfördelning föregick mekanisering, men datorernas intåg har gett upphov till en trend som leder till att en alltmera begränsad grupp av ledare fattar beslut om vilka data som skall göras till föremål för behandling inom företaget. Denna lilla grupp isoleras från massan av underordnade, som hädanefter enbart fyller funktioner som svårligen kan betecknas som tankearbete.[21]

[5*] Svenskan har inget enskilt ord som motsvarar ordet "jogging", men begreppet innebär att man ordnar en mer eller mindre spridd pappersbunt genom att skaka, stöta och "klappa till" den tills bunten blivit tätt och jämnt packad (ö.a.).

[6*] Det bör noteras att i denna tabell med sin fem registrerade operationer och fem olika TMU är två operationer och två TMU totalt onödiga. Detta är typiskt för managementexperter, som gärna gör sina redovisningar så invecklade och så "matematiskt" utstyrda som möjligt för att få dem att te sig riktigt "vetenskapliga". Både sociologer och businesskolor begagnar samma metod, men vem av dem som spelat lärarens roll är svårt att säga.

[7*] Denne vvd gav ett slående prov på den sortens fetischism, som lägger skulden till den rådande arbetssituationen på maskinerna, i stället för att lägga den på det kapitalistiska produktionssystemet. Han visste naturligtvis att det inte var maskinerna utan han själv som höll hålkortsstansarna fjättrade vid deras arbetsplatser. I samma andedrag förmälde han nämligen att produktionsrapporter fördes för var och en av hålkortsstansarna.

[8*] Ordvalet är anmärkningsvärt i det här sammanhanget. Uttrycket "framgångsrika hålkortsstansare" måste avse anställda som är framgångsrika när det gäller att fjäska för personalchefen.

[9*] Dessa löneuppgifter hänför sig till 1963. Vid den tiden kunde en bankdirektör karakterisera kodningsarbetet på följande sätt: "En kvinna som stannar kvar i ett sådant jobb måste ha en make sängliggande med brutna ben och fem hungriga barn att mätta. Ingen annan kan härda ut."[34]

[10*] Företagsledare klagar allt högljuddare över den sjunkande kvaliteten på tillgängliga kontorsarbetare. De glömmer att det är deras eget system för kontorsarbetets organisation som ligger bakom; de har fått en kontorspersonal anpassad till kontorsorganisationen. Men klagomålen upprepas ofta av en tanklös allmänhet, när den råkar illa ut för ett administrativt slarv på många håll. Kvaliteten på kontorsarbete tenderar att försämras alldeles som kvaliteten på industriella produkter och tjänster. Och skälet är i båda fallen detsamma.

[11*] En amerikansk forskare, George J. Stiegler, har påpekat att den amerikanska yrkesstatistiken tidigare på 1900-talet hänförde bilreparationsverkstäder och andra reparationsverkstäder liksom industriella tvättinrättningar till tillverkningsindustrin. Numera klassificeras arbetarna där som servicearbetare. Stiegler anser att denna statistiska reform till en stor del förklarar den massöverflyttning av arbetskraft från tillverknings- till serviceindustri, som den officiella amerikanska statistiken redovisar.[51] Förvirringen på området är i dag mycket stor. I konfektionsindustrin räknas den personal som utför rena finisharbeten, t.ex. pressning av kläderna, som tillverkningsarbetare, men motsvarande personal i industriella tvättinrättningar och färgerier hänförs till servicearbetare. Arten av deras jobb skiljer sig föga, den enda skillnaden är att servicearbetare är mycket sämre betalda än tillverkningsarbetare.[52]

[12*] Uppgiften återges, typiskt nog, av Marx i det avsnitt av "Kapitalet" som kallas "Kompensationsteorin beträffande de av maskineriet undanträngda arbetarna".[55] I sitt arbete om mervärdesteorin för han resonemanget vidare och skriver: "Enligt den senaste rapporten om, fabriksdriften (från 1861 eller 1862) uppgick antalet anställda i de s.k. egentliga faktorierna till endast 775.534 (arbetsledarna inräknade), medan enbart antalet kvinnliga tjänare var 1.000.000. Vilket fint arrangemang är det inte att låta en fabriksflicka slita tolv timmar om dagen, anställa hennes syster som sin personliga tjänarinna och betala henne med en del av fabriksflickans icke utbetalda lön, d.v.s. med dennas arbetsmervärde!"[56]

[13*] Termen servicearbete begagnas i Förenta staterna både av yrkesstatistiken och av industristatistiken. Handelsdepartementet grupperar företagen enligt den industriella standardnomenklaturen, alltså under rubrikerna Jordbruk, Tillverkningsindustri, Gruvindustri, Handel, etc. En grupp redovisas som Serviceindustri, och där förekommer självfallet en mångfald yrken. Vid folkräkningen 1970 redovisades i denna grupp över tre miljoner kontorsarbetare, över en miljon yrkesutbildade och en miljon icke yrkesutbildade arbetare samt nära sju och en halv miljoner tekniker och specialister. Men samtidigt måste man observera att denna statistik inte inrymde alla serviceyrken, utan endast ungefär tre fjärdedelar av dem. Man får därför akta sig att förväxla "serviceindustri" med "serviceyrke", ty gör man det kommer man att dubbelräkna åtskilliga av de arbetare som behandlas i detta kapitel. Vi sysslar här endast med de servicearbetare som ingår i yrkesstatistiken, inte med dem som är grupperade i industristatistiken.

[14*] F. W. Woolworth, 15-öresbasarens och därmed enhetsprisbutikens uppfinnare, skrev år 1892 i ett brev till en av sina butiksföreståndare: "Vi måste ha billig arbetskraft, annars kan vi inte sälja billiga varor."[63]

Det var kedjebutikerna och presentbutikerna som blev pionjärerna för den långtgående arbetsfördelningen i modern detaljhandel.[64]

[15*] Det kan noteras, att sociologiska enkäter ger vid handen att missnöje med jobbet och negativ inställning till både arbete och liv visserligen är vanligt förekommande bland arbetare i tillverkningsindustrier men ännu mycket vanligare bland arbetare i service-, kontors- och säljyrkena.[65]