James P. Cannon avdelningen
Avangardepartiet och världsrevolutionen
James P. Cannon (1967)
Avantgardepartiet och världsrevolutionen
James P. Cannon
Lenins uppfattning
om avantgardepartiet som den proletära revolutionens organisatör och ledare var
det största bidraget till marxismens arsenal sedan Engels död 1895. Denna
berömda organisationsteori var inte bara, som en del hävdar, en produkt av de
speciella förhållandena i Ryssland på hans tid och begränsad till dem. Den är
tvärtom djupt rotad i två av 1900-talets tyngst vägande realiteter: arbetarnas
kamp för erövrandet av makten har nu en gång för alla ställts på dagordningen;
och det är absolut nödvändigt att skapa ett ledarskap som förmår föra den till
slutlig seger.
Eftersom han insåg att vår epok kännetecknas av imperialistiska krig, proletära
revolutioner och koloniala uppror försatte sig Lenin i början av detta
århundrade att grunda ett parti som skulle förmå vända sådana omstörtande
händelser till socialismens fördel. Bolsjevikernas seger i omvälvningarna 1917
och den unga Sovjetrepublikens motståndskraft, vittnade om Lenins förutseende
och förtjänsterna i hans organisatoriska metoder. Hans parti framstår som ett
oöverträffat exempel på vad ett demokratiskt och centraliserat ledarskap för
arbetarna kan vara och göra om det förblir marxismens principer troget och
tillämpar dem med mod och skicklighet.
Bolsjevikernas epokgörande landvinningar gjorde inte en gång för alla slut på
fortsatta diskussioner om det revolutionära ledarskapets natur, eftersom de var
begränsade till ett enda land. Den polemiken har gått vidare allt sedan dess.
Ännu femtio år senare saknas det inte skeptiker i de socialistiska leden, som
ifrågasätter eller förnekar att ett parti av den leninistiska typen är
nödvändigt eller önskvärt. Och även bland dem som klart förstått och övertygats
av Lenins teori förblir problemet med avantgardepartiet lika aktuellt som
någonsin, eftersom det ännu återstår att lösa det konkret i den dagliga kampen
mot den gamla ordningen.
För en korrekt uppfattning av avantgardepartiet och dess oumbärliga roll krävs
en förståelse för de subjektiva faktorernas avgörande betydelse i den proletära
revolutionen. I ett vidare historiskt perspektiv och i sista hand är det
naturligtvis de ekonomiska förhållandena som bestämmer samhällsutvecklingen.
Denna marxistiska sanning motsäger inte det faktum att de politiska och
psykologiska processer som utvecklas bland de arbetande massorna mera direkt
och omedelbart påverkar förloppet, rytmen resultatet av den nationella
revolutionen och världsrevolutionen. Så snart de objektiva, materiella
förutsättningarna för att arbetarna skall agera revolutionärt uppnått en viss
mognad, kan deras vilja och medvetenhet, uttryckt genom det organiserade
avantgardepartiets ingripande, bli nyckeln till klasskampens avgörande.
Den leninistiska teorin om avantgardepartiet utgår från två faktorer:
arbetarklassens heterogenitet och det faktum att den socialistiska rörelsen
måste bäras upp av ett klart medvetande. Utvecklandet av ett revolutionärt
medvetande inom arbetarklassen och bland förtryckta är en process som är både
sammansatt, utdragen och motsägelsefull. I klassamhället och under kapitalismen
är de arbetande skiktade och uppsplittrade på många sätt. De lever under mycket
varierade villkor och befinner sig på olika stadier av ekonomisk och politisk
utveckling. Deras bildning är otillräcklig. Alla kan inte på en och samma gång
och i samma utsträckning nå en klar och omfattande förståelse av sitt verkliga
läge i samhället eller den väg de måste följa för att göra slut på de plågor de
lider av och komma fram till ett bättre system. Ännu mindre kan de snabbt och
lätt lära sig hur de måste handla för att så effektivt som möjligt tillvarata
och främja sina klassintressen.
Denna ojämnhet hos klassen som helhet är det främsta skälet för avantgardepartiets
nödvändighet. Det måste skapas av de element i klassen och bland dess talesmän,
som förstår behovet av revolutionär handling och börjar arbeta för detta
tidigare än massan av proletariatet i både nationell och internationell skala.
Här finner vi också den avgörande orsaken till varför avantgardepartiet börjar
som en minoritet av sin klass, en »av-spjälkning». De första grupperna av
avancerade arbetare som anslöt sig till socialismen och deras intellektuella
bundsförvanter som propagerade dess ståndpunkter måste först organisera sig
själva kring en stomme av vetenskaplig doktrin, klasstradition och erfarenhet,
och utarbeta ett korrekt politiskt program för att sedan organisera och leda de
revolutionära styrkornas stora bataljoner.
Avantgardepartiet bör alltid syfta till att nå, sätta i rörelse och vinna de
bredaste massor. Trots det har inget sådant parti, från Lenins bolsjeviker,
någonsin startat med stöd från majoriteten av klassen och som dess erkända
ledning. Dess ursprung är i regel en grupp propagandister sysselsatta med att
utveckla och sprida idéer. Det utbildar, undervisar och härdar kadrer kring det
program och den ståndpunkt som de för ut till massorna för övervägande,
antagande, handling och bekräftande.
Deras organisations storlek och inflytande är aldrig något likgiltigt för
allvarliga revolutionärer. Men ändå kan inte en revolutionär grupperings
verkliga karaktär bestämmas utifrån enbart kvantitativa kriterier. Mera
grundläggande är sådana kvalitativa kännetecken som programmet och dess
förhållande till den klass vars intressen den formulerar, företräder och kämpar
för.
»Klassens intressen kan inte formuleras på annat sätt än med ett program:
programmet kan inte försvaras på annat sätt än genom skapandet av ett parti»,
skrev Trotskij i »What Next?» »Klassen som sådan är bara ett råmaterial för
utsugning. Proletariatet erhåller en självständig roll först i det ögonblick,
då det från att ha varit en social klass i sig förvandlas till en politisk
klass för sig. Detta kan inte ske på annat sätt än genom förmedlingen av ett
parti. Partiet är det historiska organ genom vilket klassen blir
klassmedveten.»
Marxismen lär oss att revolutionen mot kapitalismen och den socialistiska
återuppbyggnaden av den gamla världen endast kan förverkligas genom medveten,
kollektiv handling av arbetarna själva. Avantgardepartiet är det högsta
uttrycket och det oersättliga verktyget för denna klassmedvetenhet på alla
stadier av den världsomfattande revolutionära processen. Under den
förrevolutionära perioden samlar och sammansvetsar avantgardet den kader som
marscherar framför huvudstyrkan men försöker hela tiden upprätthålla ett
korrekt förhållande till denna. Avantgardet framträder och tillväxer i antal
och inflytande under loppet av massornas kamp för herravälde, som det försöker
föra till ett framgångsrikt slut. Sedan den gamla härskarmakten störtats leder
avantgardet folket i uppgifterna att försvara och bygga det nya samhället.
En politisk organisation som förmår klara av sådana kolossala uppgifter kan inte
uppstå spontant eller slumpmässigt; den måste byggas ständigt, konsekvent och
medvetet. Det är inte bara enfaldigt utan ödesdigert att inta en lättsinnig
attityd till partibygget och dess problem. De bittra erfarenheterna av så många
revolutionära tillfällen som gått om intet, förfuskats och förstörts under det
senaste halvseklet genom otillräckliga eller förrädiska ledarskap har
ovedersägligt demonstrerat att nonchalans på detta viktiga område är en säker
väg till förvirring och nederlag.
Lenins överlägsna egenskaper som revolutionär ledare visade sig bäst i att han
yrkade på den yttersta medvetenhet i alla partibyggets aspekter, från teorins
och politikens huvudfrågor till en minutiös uppmärksamhet på små detaljer i det
dagliga arbetet. Andra typer av partier är nöjda med att hanka sig fram genom
att på ett empiriskt och slumpmässigt sätt ta problemen som de kommer. Lenin
införde system och planering i det revolutionära partiets uppbygge och
verksamhet på vägen till makten — och inte bara i den ekonomi som ett sådant
parti senare skulle leda. Han lämnade så lite som möjligt åt slumpen eller åt
improvisation. Med utgångspunkt från en formulerad bedömning av det aktuella
stadiet i kampen sållade han fram de viktigaste omedelbara uppgifterna och
försökte upptäcka och påvisa de bästa sätten och medlen att lösa dem i enlighet
med världssocialismens långsiktiga mål.
Kampparti
Avantgardepartiet, väglett av den vetenskapliga socialismens metoder och helt
och hållet hängivet de arbetande massornas och alla förtrycktas välfärd, måste
alltid slå i principfast opposition mot klassamhällets beskyddare och
institutioner. Dessa egenskaper kan göra det immunt mot och beväpna det mot att
ge efter för, påtryckningar från främmande klassinflytande. Men det
leninistiska partiet måste framför allt vara ett kampparti inställt på att
organisera massorna för effektiv handling som ska leda till erövrandet av
makten.
Denna övergripande målsättning bestämmer partiets karaktär och prioriterandet
av dess uppgifter. Det kan inte vara en diskussionsklubb med debatter utan mål
och utan slut. Målsättningen med dess överläggningar, diskussioner och interna
dispyter är att komma fram till beslut om handling och systematiskt arbete. Det
kan inte heller vara ett vilohem för botandet av sjuka själar eller självt en
modell av det framtida socialistiska samhället. Det är ett förbund av
revolutionära kämpar beredda, villiga och kapabla att möta och besegra alla
folkets fiender och hjälpa massorna att bereda väg för den nya världen.
I den nya vänstern finns många som — genomsyrade av en anarkistisk eller
existensialistisk anda — nedvärderar eller förkastar ett professionellt
ledarskap i en revolutionär rörelse. Detsamma gör en del desillusionerade
arbetare och f.d. radikaler, som har kommit att likställa att man av
övertygelse och hängivenhet ägnar sig åt ledarskap på heltid med byråkratiskt
herravälde och privilegier. De förstår inte förhållandet mellan massorna, den
revolutionära klassen, partiet och dess ledarskap. På samma sätt som den
revolutionära klassen leder nationen framåt, så leder avantgardepartiet
klassen. Men betydelsen av ett ledarskap tar inte slut där. Partiet självt
behöver ett ledarskap. Det är omöjligt för ett revolutionärt parti att ge
korrekt vägledning utan den rätta sortens ledare. Detta ledarskap upprätthåller
samma funktioner inom avantgardepartiet som partiet gör för arbetarklassen.
Dess kadrer förblir partiets ryggrad såväl i perioder av tillbakagång som av
tillväxt. Livskraften hos ett sådant parti garanteras av förmågan att från en
generation till nästa utöka och ersätta dess kadrer och åter få fram
kvalificerade ledare.
Partiets första fas
Avantgardepartiet kan inte proklameras genom sekteristiska dekret eller skapas
över en natt. Dess ledarskap och medlemmar har valts ut och sållats fram genom
massrörelsens prövningar, och i de interna strider och skarpa konflikter om
avgörande politiska frågor som reses vid varje vändning av klasskampen. Det är
omöjligt att hoppa över den preliminära fas då partiets första kadrer organiserar
och reorganiserar sig för att förbereda sig för det stora arbetet att
organisera och vinna över stora delar av massorna.
Den avgörande roll ett sådant parti kan spela i skapandet av historien
exemplifierades dramatiskt av de bolsjevikiska kadrerna i det första
världskriget och den första proletära revolutionen. Dessa kadrer degenererade
eller förstördes och ersattes efter Lenins död av sovjetbyråkratins totalitära
apparat, som formats under Stalin. Betydelsen av sådana kadrer bekräftades
negativt i raden av fruktansvärda nederlag för de socialistiska styrkorna i
andra länder, från Tyskland 1918 till Spanien 1936-39, orsakade av
opportunismen, bristerna och försumligheterna hos arbetarledarna.
I motsats till en del andra som studerat hans märkliga karriär tror jag att
Trotskijs mest värdefulla bidrag till den revolutionära världsrörelsen i kampen
mot stalinism och centrism var hans försvar och berikande av de leninistiska
partiprinciperna, med en höjdpunkt i beslutet att skapa Fjärde Internationalens
nya partier efter dessa riktlinjer. Trotskij stod från 1903 till 1917 i
teoretisk och praktisk opposition mot Lenins metoder för att bygga partiet. Det
är ett bevis på hans exemplariska objektivitet och förmåga att utvecklas att
han helhjärtat antog Lenins uppfattningar 1917, när han såg dem bekräftas av
revolutionens utveckling både hemma och utomlands.
Från då och fram till sin död vacklade Trotskij aldrig för ett ögonblick i sitt
ställningstagande för dessa metoder för partibyggeri. Efter att ha korrigerat
sitt misstag på det området blev han — efter Lenins död 1924 — den som främst
företrädde och utvecklade de bolsjevikiska partitraditionerna i nationell och
internationell politik.
De flesta anser att Trotskijs geni visades bäst i hans arbete som den permanenta
revolutionens teoretiker, som ledare för oktoberupproret eller som skapare av
och befälhavare för röda armén.
Jag tror att han bäst visade sin förmåga till revolutionärt marxistiskt
ledarskap inte i uppgången för den ryska- och världsrevolutionen utan under
dess nedgång, när han som Vänsteroppositionens ledare försvarade
Bolsjevikpartiets program och perspektiv mot den stalinistiska reaktionen och
sedan grundade den Fjärde Internationalen när den Tredje Internationalen 1933
slutgiltigt hade avslöjat att den var bankrutt. Syftet med den nya
Internationalen var att skapa och sammanbinda nya revolutionära masspartier för
världens arbetarklass.
»Det revolutionära ledarskapets kris«
Trotskij sammanfattade sin syn på avantgardepartiets avgörande betydelse i det
övergångsprogram som han skrev för Internationalens grundningskongress 1938.
Han slog fast att »mänsklighetens historiska kris reduceras till det
revolutionära ledarskapets kris». Den viktigaste strategiska uppgiften under
hela vår epok är »att övervinna motsättningen mellan den mognad som
kännetecknar revolutionens objektiva villkor och en bristande mognad hos
proletariatet och dess avantgarde (den gamla generationens förvirring och
modfälldhet, den ungas brist på erfarenhet).»
Han underströk att avantgardepartiet var den enda kraft som kunde lösa detta
brännande politiska problem i världskapitalismens imperialistiska fas. Mer
precist fastslog han kategoriskt att: ..krisen inom proletariatets ledning —
som blivit den mänskliga civilisationens kris — endast kan lösas av IV
Internationalen», den Socialistiska Revolutionens Världsparti.
Har sedan detta skrevs, de viktigaste erfarenheterna i kampen för socialismen
talat för eller emot Trotskijs innehållsrika politiska generaliseringar? Har
mänsklighetens kris, eller det proletära ledarskapets kris övervunnits?
Faktum är att den har blivit allt djupare och mer akut med kärnvapnens
tillkomst och de etablerade partiernas oförmåga att kasta den kapitalistiska
imperialismen över ända och främja socialismens framsteg.
I det revolutionära återuppvaknande i Västeuropa som varade från Mussolinis
fall i juli -43 — vilket signalerade slutet för fascismen — till utsparkandet
av kommunistpartierna från koalitionsregeringarna i Frankrike och Italien 1947,
återupprepade de stalinistiska och socialdemokratiska partierna sitt tidigare
förräderi och sin oförmåga genom att i en högst revolutionär situation vägra
föra en revolutionär politik riktad mot erövrandet av makten. Dessa
försummelser och nederlag tillät kapitalismen att stabilisera sig i den näst
viktigaste sektorn av sitt system.
I de koloniala länderna har - från 1945 och framåt — kommunistiska ledarskap,
tvingade eller missledda av Kremls utrikespolitik, varit ansvariga för många
bakslag och katastrofer. Dessa har sträckt sig från de indokinesiska
kommunisternas kompromiss med de franska imperialisterna 1945 till politisk
underkastelse för sådana representanter för den »progressiva» bourgeoisien som
Nehru i Indien, Rassim i Irak, Goulart i Brasilien och Sukarno i Indonesien. De
fruktansvärda bakslag för den koloniala frihetskampen, vilken kulminerade i
Indonesien 1965, och som var ett resultat av detta falska ledarskap, förser oss
med övertygande bevis för att behovet av ett nytt och bättre ledarskap är lika
akut i den »tredje världen» som någon annanstans.
Det faktum att kommunistpartierna i Jugoslavien, Kina, Nordkorea och
Nordvietnam erövrat statsmakten har inte lett så få radikaler och f.d.
trotskister till att anta eller hävda att Lenins lära om partiet, och Trotskijs
bekräftande av den, blivit urmodig. De menar att dessa händelser visar att det
är bortkastad tid och ett meningslöst företag att försöka bygga oberoende
revolutionära partier av den leninistiska typen som Trotskij föreslog, eftersom
utsugarna kan störtas med andra typer av partier, speciellt om dessa stöds av
mäktiga arbetarstater som Sovjetunionen eller Kina.
Håller dessa argument? Först bör det observeras att Trotskij själv förutsåg och
räknade med en sådan möjlighet. I Övergångsprogrammet skrev han:
»...Men det är fel att i förväg bortse från den teoretiska möjligheten av
detta. Under inverkan av en kombination av olika exceptionella omständigheter
(krig, nederlag, finanskrasch, revolutionärt masstryck, osv) skulle
småborgerliga partier, inklusive stalinisterna, kunna gå mycket längre mot en
brytning med bourgeoisin än vad de själva egentligen önskar.»
Under efterkrigsåren har dessa exceptionella omständigheter i de mer
efterblivna länderna varit sammanbrott och kollaps för de mest korrumperade
koloniala bourgoisierna, svagheten hos de gamla imperialistiska makterna i
Europa och Japan, och det mäktiga uppsvinget för bonde- och arbetarmassornas
kamp i dessa länder. Några kommunistiska ledarskap ställdes inför alternativet:
att bli krossade av reaktionen, överflyglade av de revolutionära styrkorna
eller att ta ledningen för kampen för nationell frigörelse och mot
kapitalismen. Efter en del tvekan och vacklan, och mot Kremls inrådan, valde de
kommunistiska ledarna i Jugoslavien, Kina och Vietnam den senare vägen och
ledde proletariatet och bönderna till makten.
I resolutionen om »Världsrevolutionens aktuella utvecklingstendenser» som
antogs vid återföreningskongressen 1963 har Fjärde Internationalen tagit hänsyn
till denna variant av politisk utveckling på följande sätt: »Fiendens svaghet i
de efterblivna länderna har öppnat möjligheten att komma till makten med ett
trubbigt instrument.»
Detta konstaterande löser emellertid inte hela frågan - eller ens berör dess
viktigaste aspekter. Deformeringarna hos de regimer som är ett resultat av
revolutionära rörelser ledda av stalinistiska partier, och den opportunism och
sekterism som deras ledarskap visat prov på sedan maktövertagandet — framför
allt i Östeuropa, Jugoslavien och Kina — visar att
behovet att organisera verkliga marxistiska partier inte har försvunnit i och
med störtandet av det kapitalistiska herraväldet. Byggandet av sådana politiska
organisationer kan bli lika tvingande nödvändigt som ett resultat av den
byråkratiska degenereringen eller deformeringen av efterkapitalistiska stater i
en omgivning där imperialismen behåller sin dominans och underutveckling råder.
Detta insågs först av Trotskij 1933 i fråga om Sovjetunionen. Denna politiska
slutsats behåller sitt fulla värde för alla de arbetarstater vilka styrs av
partier som inte bevarar eller försöker utveckla en inre demokratisk regim
eller som inte driver en internationell revolutionär linje. Erfarenheterna av
de polska och ungerska resningarna 1956 och begränsningarna i avstaliniseringsprocessen
i Sovjetunionen visar också på nödvändigheten av ett oberoende
marxist-leninistiskt parti för att leda den antibyråkratiska revolutionen till
slutet.
Grundtanken i återföreningsdokumentet är att »byggandet av nya revolutionära
masspartier förblir den centrala uppgiften» i alla de tre sektorerna av den
internationella kampen för socialismen:
arbetarstaterna, de koloniala områdena och framför allt i de utvecklade
kapitalistiska länderna.
Revolution utan parti?
Om Jugoslavien och Kina används som exempel för att visa att vilket parti som
helst duger om det kniper, så förs exemplet Kuba ofta fram som bevis på att
inget parti alls behövs i kampen om makten eller att vilket slags improviserad
politisk gruppering som helst duger för
jobbet. För det första bygger detta på en feltolkning av den kubanska
revolutionens politiska historia. 26-julirörelsen hade en liten sammansvetsad
kärna av ledare, som p.g.a. den väpnade kampens krav måste följa en militär
disciplin. De tvingades bygga ett bredare ledarskap mitt under inbördeskriget
mot Batista. När väl de kubanska frihetskämparna hade erövrat makten i landet,
upptäckte de att de inte kunde undvara ett avantgardeparti, utan att de tvärtom
var i desperat behov av ett. De har därför tagit itu med uppgiften att bygga
ett enligt de marxistiska riktlinjerna — en uppgift som de fortfarande håller
på med nio år efter segern.
Skulle inte deras svårigheter ha varit mindre före och efter maktövertagandet
om de hade kunna inleda revolutionen med starkare kader och parti? Men de
kubanska stalinisternas försummelser uteslöt denna mer gynnsamma möjlighet.
Dessutom måste det inses att efter den kubanska erfarenheten är både
imperialisterna och deras satelliter under Washingtons kontroll på sin vakt och
beredda att ta till repressiva åtgärder för att krossa ett uppror i dess vagga.
Betingelserna för kampen om makten i de högt industrialiserade länderna är vilt
skilda från betingelserna i de koloniala länderna, där överklassen är svag,
isolerad och diskrediterad, och där nödvändigheten att lösa den demokratiska
revolutionens uppgifter förstärker lönearbetarnas krav. Det vore dumt och
farligt att tro att arbetarna i de imperialistiska fästena kan göra sig kvitt
kapitalismen under ledning av byråkratiserade, korrumperade och förstelnade
socialdemokratiska eller kommunistiska partier — eller någon centristisk
skuggbild av dessa. Här är förpliktelsen att bygga revolutionära marxistiska
partier ovillkorlig.
Alternativt ledarskap
De svårigheter det trotskistiska avantgardet mött under de senaste tre
decennierna visar att det inte finns någon enkel lösning på de många problem
som reses av denna nödvändighet. Det främsta hindret för att bygga alternativa
ledarskap i de flesta av dessa länder är närvaron av mäktiga och rika socialdemokratiska
eller kommunistiska organisationer, som utövar en byråkratisk kontroll av
arbetarrörelsen, men som av traditionella skäl fortfarande åtnjuter en viss
lojalitet från arbetarna. Under sådana villkor är det ofta klokt för de första
revolutionärt marxistiska styrkorna att gå in och under längre perioder arbeta
inom sådana masspartier.
Det får inte för ett ögonblick glömmas att det främsta syftet med ett sådant
taktiskt inträde är skapandet, konsoliderandet och utökandet av de första
kadrerna och utvecklandet av banden med de mest avancerade elementen. Det är
inte ett självändamål. Det omedelbara målet är att förvandla en propagandagrupp
till en styrka som förmår påverka, organisera och leda breda massor i handling.
Det slutgiltiga målet är att på delta salt skapa ett nytt arbetarklassens
massparti.
Erfarenheterna har visat att det finns många fallgropar vid förverkligandet av
en sådan sk entristisk taktik. Som ett resultat av ett utdraget fördjupande i
reformistiskt arbete och en alltför långtgående anpassning till en centristisk
omgivning, kan kaderns revolutionära låga anfrätas och dess perspektiv
fördunklas och t.o.m. förloras. Totalt uppgående i en sådan miljö innebär många
risker och faror. Det är därför viktigt att entristisk arbete kombineras med en
sektor av öppet arbete, genom vilket Fjärde Internationalens hela program och
politik alltid kan göras tillgängligt för de avancerade arbetarna.
Det finns också en möjlighet (Vi har sett sådana exempel) att entrismen
genomförs på ett otåligt och stelt sätt. Om inte tillräckliga resultat uppnås
fort nog, kan då gruppen i förtid åter förvandla sig till en oberoende
organisation. En sådan sekteristisk inriktning kan, under skydd av en högljudd
ultravänsteristisk retorik, leda till isolering och maktlöshet. Den kan hjälpa
de reformistiska och kommunistiska byråkraterna genom att lämna dem med ohotad
kontroll över situationen och genom att minska kontaktmöjligheterna mellan de
revolutionära marxisterna och de bästa militanterna i de traditionella partierna.
Revolutionärt parti i USA
Både genom oberoende och entristisk aktivitet, alltefter vad situationen krävt,
har de amerikanska trotskisterna arbetat för att bygga ett revolutionärt
marxistiskt parti i Förenta Staterna alltsedan de 1933 gav upp utsikten att
reformera det kommunistiska partiet. Socialistiska arbetarpartiet betraktar sig
självt som de rättmätiga arvtagarna till de bästa traditionerna från Debs
Socialistiska rörelse, DeLeons Socialist Labor Party, St Johns och Haywoods IWW
och det tidiga Kommunistpartiet. Det har använt sig av och dragit nytta av de
positiva och negativa erfarenheterna av dessa pionjärinsatser för att bygga det
parti de amerikanska arbetarna behöver i ledningen för sin revolution.
Den amerikanska kommunismens historia sedan dess födelse 1919 har varit en kamp
för den rätta typen av parti. Alla andra problem har varit relaterade till
denna centrala fråga.
Allt som har gjorts sedan oktober 1917 för att föra socialismen framåt i denna
världskapitalismens och kontrarevolutionens högborg har styrts av
nödvändigheten att bygga avantgardepartiet, och allt som kommer att åstadkommas
i framtiden kommer — enligt min åsikt - att röra sig kring detta. Nyckeln till
socialismens seger i Förenta Staterna kommer att vara föreningen av amerikansk
styrka, framför allt den potentiella styrkan hos dess arbetarklass, med ryska
idéer, först och främst den leninistiska bolsjevismens organisatoriska
principer.
Del leninistiska partiet visade sig oumbärligt i Ryssland, där den senkomna
bourgeoisin var en svag social och politisk kraft. Det kommer att vara miljoner
gånger mer nödvändigt i Amerika, hemvist för den starkaste, rikaste och mest
hänsynslösa utsugande klassen. Den bolsjevikiska uppfattningen om partiet och
dess ledarskap hade sitt ursprung i och prövades först i det svagaste och mest
efterblivna av de kapitalistiska länderna. Jag vågar mig på att förutsäga att
det kommer att naturaliseras och finna sin rikaste tillämpning i kampen för
socialismen i det mest utvecklade kapitalistiska landet.
Revolutionärerna konfronteras här med historiens bäst organiserade samling
ekonomisk, politisk, militär och kulturell makt. Dessa reaktionens styrkor kan
inte och kommer inte att kastas över ända utan en rörelse bland de breda
massorna, svarta och vita, som i ledningen har ett centraliserat,
disciplinerat, principfast, erfaret marxistiskt ledarskap.
Det är omöjligt att snubbla in i en framgångsrik revolution i Förenta Staterna.
Den måste organiseras och ledas av människor och ett parti som till sin hjälp
har all den teori, kunskap, idérikedom och lärdomar som samlats av världens
arbetarklass. Dess kunskap och organisation i politiken och kampen måste vara
överlägsna Fiendens.
De som hävdar att det leninistiska partiet är irrelevant eller onödigt i de
utvecklade kapitalistiska länderna har helt fel. Tvärtom, det sådant parti är
en helt nödvändig förutsättning och ett verktyg för att föra den socialistiska
revolutionen till seger i Förenta Staterna, världskapitalismens flaggskepp. På
samma sätt som det uppror som inleddes av bolsjevikerna under Lenin och
Trotskij 1917 var det första steget för den socialistiska världsrevolutionen
och världens socialistiska förnyelse, så kommer Lenins partiteori — först
styrkt av denna händelse — att slutgiltigt bekräftas genom störtandet av
imperialismen i dess centrala fästning och upprättandet av en socialistisk
regim med full demokrati på amerikansk mark.
Ingenting mindre än mänsklighetens öde beror på snabbast möjliga lösning på det
proletära ledarskapets utdragna kris. Detta måste ske under Fjärde
Internationalens och dess partiers fana och genom deras program. Vår arts
själva fysiska existens beror på ett ofördröjligt uppfyllande av denna allt
överskuggande plikt. Aldrig har en större uppgift axlats av den marxistiska skolans
revolutionärer — och inte alltför mycket tid för att genomföra den kommer att
ges av militaristerna och monopolisterna.
Vid detta femtioårsjubileum av den odödliga oktoberrevolutionen, vilken har
format och förändrat våra liv, är vårt motto: »Att arbeta för detta mål med än
mera energi och erövra det för mänsklighetens bästa».
James P. Cannon