Originalets titel: "La Société du spectacle"
Översättning: Bengt Ericson
HTML: Jonas Holmgren
"Vi äger intet utom tiden, ty i den lever vi även när vi saknar
rum."
(Baltasar Gracián, Handbok i levnadskonst)
Produktionens tid, tiden-som-vara, är ett evigt staplande av likvärdiga intervall. Den är den irreversibla tidens abstraktion, där varje bit på kronometern måste visa sin rent kvantitativa likhet. Dess utbytbara karaktär bestämmer hela dess faktiska verklighet. Det är under varutidens samhälleliga herravälde som "Tiden är allt, människan är inte längre något; på sin höjd förkroppsligandet av tiden" (Filosofins elände). Den är en devalverad tid, raka motsatsen till tiden som "den mänskliga utvecklingens område".
Den mänskliga icke-utvecklingens allmänna tid har också en komplementär aspekt, en konsumerbar tid som från den stipulerade produktionen återvänder till samhällets vardagsliv i form av en pseudocyklisk tid.
Den pseudocykliska tiden är i själva verket ingenting annat än produktionens varutid i konsumerbar förklädnad. Den äger dennas väsentliga egenskaper: den består av utbytbara homogena enheter och saknar en kvalitativ dimension. Men eftersom den är en biprodukt till den tid som är avsedd att hejda och hålla tillbaka det konkreta vardagslivet, måste den ges ett falskt värde och framträda i en följd av förment individualiserade ögonblick.
Den pseudocykliska tiden är konsumtionens tid i den moderna ekonomiska överlevnaden, den stegrade överlevnaden, där den vardagliga upplevelsen förblir berövad alla beslut och, befriad från naturens ordning, underkastad den falska natur som skapas i det alienerade arbetet. Denna tid återfinner alltså fullständigt naturligt den gamla cykliska rytm som reglerade överlevnaden i de förindustriella samhällena. Den pseudocykliska tiden tar stöd i den cykliska tidens naturliga spår och sammanställer på samma gång ur dem nya homologa kombinationer: natt och dag, vardag och helg, återkommande semester.
Den pseudocykliska tiden är en tid som stöpts om av industrin. Den tid som vilar på varuproduktionen är själv en konsumtionsvara som kombinerar allt det som tidigare, i det gamla unitära samhällets upplösningsfas, kunde urskiljas som privatliv, ekonomiskt liv, politiskt liv. All det moderna samhällets konsumerbara tid har kommit att användas som råvara för differentierade nya produkter som tränger sig fram på marknaden i form av samhälleligt organiserat tidsfördriv. "En produkt som är färdig för konsumtion kan på nytt bli råmaterial för en annan produkt" (Kapitalet).
På sitt mest avancerade område inriktar sig den koncentrerade kapitalismen på att sälja "fullt utrustade" tidsavsnitt, kompletta varor som i sig innefattar ett antal andra varor. Så kan man, inom tjänste- och fritidssektorns expanderande ekonomi, få ett pris "inklusive allt" på spektakulärt boende, kollektiva fritidsresor, abonnemang på kulturkonsumtion och rentav sällskap i form av "passionerad konversation" eller "möte med personligheter". Detta slag av skådespelsartade varor, som uppenbarligen inte är gångbara utan en stegrad brist på motsvarande realiteter, gör sig väl bland den moderniserade försäljningens försöksprylar genom att vara tillgängliga på kredit.
Den konsumerbara pseudocykliska tiden är skådespelets tid. I inskränkt mening som en tid för konsumtion av bilder, och i hela sin vidd som en bild av tidskonsumtion. Tiden för konsumtion av bilder, som är alla varors medium, är det område där skådespelets maskineri går på högvarv och som inte går att skilja från det mål som det globalt framställer som tillfälle till och modell för all enskild konsumtion. Man vet att den ständiga strävan i det moderna samhället att spara tid - antingen sig det rör sig om snabba transporter eller soppa på burk - har det goda med sig för befolkningen i Förenta staterna att denna i medeltal kan tillbringa tre till sex timmar om dagen enbart med att se på teve. Den samhälleliga bilden av tidskonsumtion domineras å sin sida uteslutande av inslag av fritid och semester, tillfällen som visas upp på avstånd och som något självklart eftersträvansvärt, i likhet med alla skådespelsartade varor. Denna vara erbjuds uttryckligen som de ögonblick av verkligt liv vars cykliska återkomst det gäller att invänta. Men i dessa ögonblick som tillskrivs livet är det fortfarande skådespelet som inbjuder till betraktande och efterapning genom att svinga sig upp på en intensivare nivå. Det som presenteras som det verkliga livet visar sig helt enkelt vara ett verkligt skådespelsartat liv.
Vår epok, som inför sig själv framställer sin tid som ständigt återkommande festligheter, är lika fullt en epok utan fester. Det som under den cykliska tiden innebar ett tillfälle att delta i en gemenskap för överdådigt leverne är omöjligt i ett samhälle utan gemenskap och utan överdåd. Medan dess vulgariserade pseudofester, som är en parodi på all dialog och all utskänkning, hetsar till ett överdrivet ekonomiskt spenderande, slutar de alltid med samma besvikelse som kompenseras med samma löften om ny besvikelse. Den moderna överlevnadens tid måste i skådespelet trissa upp sitt eget skrymtande i takt med att dess bruksvärde sjunker. Tidens verklighet har ersatts av reklam för tid.
Under det att förbrukningen av den cykliska tiden i de forntida samhällena stod i samklang med samhällets verkliga arbete, finner sig den utvecklade ekonomins pseudocykliska förbrukning stå i motsats till sin produktions abstrakt irreversibla tid. Medan den cykliska tiden var en orörlig illusions tid som verkligen upplevdes, är skådespelets tid en föränderlig verklighets tid som upplevs illusoriskt.
Det som ständigt är nytt i tingens produktionsprocess återfinns aldrig i konsumtionen, som förblir en utvidgad upprepning av samma sak. Eftersom det döda arbetet fortsätter att dominera det levande, dominerar det förflutna det närvarande i skådespelets tid.
Det individuella livet har ännu ingen historia, eftersom det bara är andra sidan av det allmänna historiska livets torftigheten. De pseudohändelser som trängs om utrymmet i skådespelets dramatisering har aldrig upplevts av dem som informeras om dem, de drunknar dessutom i inflationen av hastiga växlingar, i varje pulsslag hos skådespelets maskineri. Å andra sidan saknar det som verkligen upplevs all förbindelse med samhällets officiella irreversibla tid, och står i direkt motsättning till den pseudocykliska rytmen hos denna tids konsumerbara biprodukter. Den individuella upplevelsen av ett separat vardagsliv förblir utan språk, utan begrepp, utan kritisk tillgång till sitt eget förflutna som ingenstans finns upptecknat. Den låter sig inte kommuniceras. Upplevelsen förblir oförstådd och glöms bort till förmån för skådespelets falska minne av det icke minnesvärda.
I egenskap av den nuvarande samhälleliga organiseringen av historiens och minnets förlamning, av det uppgivande av historien som reser sig på den historiska tidens grund, är skådespelet ett falskt tidsmedvetande.
Förutsättningen för att kunna förmå arbetarna att acceptera en ställning som "fria" producenter och konsumenter av tid-som-vara var en tvångsinlösen av deras egen tid. Det hade inte varit möjligt att låta tiden återvända genom skådespelet utan detta första avhändande av producenterna.
Det ofrånkomliga biologiska inslag som finns kvar i arbetet, såväl i beroendet av den naturliga rytmen i sömn och vaka som i den individuella irreversibla tidens påtaglighet i att livet slits ut, finner sig helt sonika underordnat i förhållande till den moderna produktionen. Och som sådana ignoreras dessa delar i produktionsprocessens officiella proklamationer och av de konsumerbara troféer som är detta segertågs tillgängliga motsvarighet. Fångat i sin världs förfalskade centrum kan åskådarens medvetande inte längre i sitt liv uppfatta en väg mot dess förverkligande och mot dess död. Den som avstår från att förbruka sitt liv kan inte heller möta sin död med öppna ögon. Livförsäkringsreklamen insinuerar bara att det är brottsligt att dö utan att ha ordnat sina affärer inför en sådan ekonomisk förlust. Och the American way of death garanterar största möjliga sken av liv i denna svåra stund. Enligt andra inslag i reklamens massiva bombanfall skulle det vara absolut förbjudet att åldras. För var och en gäller det att handskas med ett "ungdomskapital" som emellertid aldrig kan göra anspråk på samma varaktighet och räntabilitet som finanskapitalet utan bara får användas på det mest mediokra sätt. Denna dödens samhälleliga frånvaro är identisk med frånvaron av liv i samhället.
Som Hegel har visat, är tiden den nödvändiga alienationen. Tiden är den plats där subjektet förverkligas genom att gå förlorat, där subjektet blir ett annat för att nå sin egen verklighet. Raka motsatsen är den rådande alienationen som de som producerar ett främmande nu måste uthärda. Det samhälle som i grunden skiljer subjektet från dess verksamhet och stjäl den från det, skiljer i denna rumsliga alienation framför allt subjektet från dess egen tid. Den överkomliga sociala alienationen är just det som har tabubelagt och paralyserat de möjligheter och risker som finns i tidens levande alienation.
Under de flyktiga moden som avlöser varandra och återuppstår på den kontemplerade pseudocykliska tidens torftiga yta, finner man alltid epokens grand style hos det som är inriktat mot den uppenbara men hemliga nödvändigheten av en revolution.
Tidens naturliga grundval, det påtagliga faktum att tiden går, blev mänsklig och samhällelig i och med att den existerar för människan. Det är den mänskliga verksamheten i sitt begränsade tillstånd, som arbete i olika stadier, som hittills har humaniserat, men också avhumaniserat, tiden: som cyklisk tid och som den ekonomiska produktionens separerade irreversibla tid. Det revolutionära projektet om ett klasslöst samhälle, ett förallmänligat historiskt liv, innebär att den samhälleliga tidmätningen lämnar plats för en lekfull modell av den irreversibla tiden för olika individer och grupper, en modell i vilken federerade oberoende tider existerar samtidigt. Det innebär för tidens del ett fullständigt förverkligande av den kommunism som avskaffar "allt som existerar oberoende av individer".
Världen drömmer sedan länge om en tid som den endast måste vara medveten om för att verkligen leva.
<- Kapitel 5 | Kapitel 7 ->
Innehåll