Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Penningens tre funktioner. I kap. 1:3 om värdeformen framgår det att penningformen är värdeformens sista utvecklingsfas. I kap. 2 kunde vi också läsa om att penningformen utvecklas som en "allmän ekvivalent". Penningformen är den värdeform mot vilken alla andra varor kan värderas och bytas: den allmänna värdeformen.
Här i kap. 3 behandlar Marx närmare denna allmänna värdeform. Eftersom den är allmän och kan bytas mot alla andra varor, får den funktionerna att vara varornas värdemätare (kap. 3:1) och att vara deras cirkulationsmedel (kap. 3:2). Värdemätare måste ju penningen vara. Det blir den automatiskt i sin egenskap av att vara bytesvärde (punkt 35 d). Cirkulationsmedel blir den när den som värdemätare också förmedlar varuutbytet, d.v.s. varornas cirkulation.
Om vi kallar bytesprocessen för det samhälleliga bandet mellan olika "atomiserade" enskilda varuproducenter, så ser vi nu att denna förbindelse blir materiellt påtaglig och guldglänsande. (Marx antar hela tiden att guld är pengar.) Pengarnas och varornas rörelser fram och tillbaka är det sinnligt förnimbara samhällsbandet.
I denna min översikt kommer jag inte att närmare gå in på kap. 3:1-2. Här skall vi nöja oss med det som behandlas i kap. 3:3. (Men studera inte Marx text, utan nöj er med mina sammanfattande synpunkter här.) Vi skall behandla penningens tredje funktion, penningen som sådan, penningen i sig, "pengar som pengar". Och inom den skall vi skilja mellan penningen som skatt eller rikedom (3:3 a) och penningen som betalningsmedel (3:3 b).
Penningen som skatt eller rikedom (kap. 3:3 a). Penningen är "den enda värdegestalten eller den enda adekvata existensformen för alla andra varors bytesvärden" (111/144). Pengar (guld) kan bytas mot alla andra varor. Pengar representerar värdet i vilka varor som helst. Pengar bara är rikedom! Det är av detta skäl som penningens tredje funktion utvecklas, "pengar som pengar". Och dess första egenskap är att vara skatt, eller rikedom rätt och slätt (111/144).
Den ekonomiska formen skatt eller ansamlad rikedom innebär att penningen undandragits från sin roll i cirkulationen. En varuägare har t.ex. sålt sina varor (V) och förvandlat dem till pengar (P). De har beskrivit cirkulationsformen V-P. Han kan nu omedelbart omsätta sina pengar (P) i köp av en annan vara (V). Då uppstår cirkulationsformen P-V. Men om han väljer att behålla pengarna avbryts cirkulationen. Pengar samlas på hög. I denna form fungerar penningen inte längre som cirkulationsmedel.
Att dra undan pengar från cirkulationen kallar Marx för "naiv form för skattsamling" (112/144). Det naiva skulle väl ligga i det ängsliga fasthållandet av rikedomen och rädslan och oviljan att släppa dem ifrån sig (t.ex. genom att sy in dem i madrassen). Motsatsen till detta beteende illustreras av den driftige köpmannen eller kapitalisten. Denne inser att rikedomen växer snabbare om man kastar in den i cirkulationen i nya företag. (Se sid. 114/147 där denna skillnad framhålles.)
I den ekonomiska formen skatt kan man alltså fasthålla värdet i dess allmänna och gyllene (guld, silver, mynt) värdeform. Penningen är ju en värdeform, en värdets "uppenbarelseform". Till på köpet värdets allmänna värdeform, eftersom värdet i alla andra varor kan "uppenbara sig" i penningen. Men det visar sig här att värdeformen (bytesvärdet) är skild från själva varukroppen. Motsättningen mellan en varas bruksvärde (varukroppens naturalform) och dess värde har därmed antagit yttre gestalt och utvecklats till vara och penning (se punkt 10 och 13).
Men denna möjlighet att fasthålla värdet som sådant i en egen materiell form (guld, silver, mynt) utvecklas först i och med varucirkulationens utveckling. Penningens framväxt som form är lagbunden och nödvändig (se punkt 30-32). Varucirkulationens utveckling är alltså inte bara grunden för ansamlandet av rikedomar. Den är också grunden till att penningformen överhuvud taget uppträder och därmed dess olika funktioner och egenskaper. (Det är denna analys av former och formutveckling som Marx genomför i kap. 1:3, punkt 19. OBS! citatet.)
Att rikedomen har penningform är för oss så självklart att vi knappt kommer ihåg att den i andra samhällsformer kan bestå av kor, hustrur, säd, yxor, trälar, hundar eller getter. I och med att rikedomen existerar i form av pengar uppstår också det säregna penningbegäret, till skillnad från begär efter olika bruksvärden. (Jfr. legenden om kung Midas.) Det storartade med Marx är att han inte tar penningen som självklart given, utan som något som måste förklaras (punkt 24-27).
Penningen som betalningsmedel (kap. 3:3 b). Den andra egenskapen hos "pengar som pengar" är möjligheten att vara betalningsmedel. Detta verkar vara detsamma som värdemätare eller cirkulationsmedel, men Marx framhåller en viktig skillnad. Denna skillnad inses om man tänker efter vad ordet betala egentligen betyder utöver ordet cirkulera.
Marx menar att det i och med varucirkulationens utveckling uppkommer situationer "då försäljningen av varan och betalningen av priset inte sker samtidigt" (115-16/148-49). Detta kan uttryckas i det formelspråk som Marx utvecklade i kap. 3:2. Där talade Marx alltid om fullbordad varucirkulation. Cirkulationen förlöpte alltid V-P-V, vara - pengar - vara. Man kunde också tänka sig ren byteshandel där penningen inte var närvarande som mellanled, V-V. Men detta är ändå en fullbordad och avslutad cirkulation som nått sitt mål.
Om vi skiljer försäljningsakten från betalningen av priset, så uppstår förhållandet att en vara levereras, men att den inte behöver betalas förrän ett visst datum. Det kan vara en månads uppskov, det kan vara tre månaders. Vi kan tänka på hela systemet av beställning, köpekontrakt, faktura, förfallodag, leverans, betalningstermin, betalningsförbindelser, skuldbrev och växlar.
Det är i detta sammanhang som penningen inte längre bara är ett omedelbart cirkulationsmedel. Den är betalningsmedel. Det betyder ändå att varorna byter ägare. Marx skriver (117/150):
"Trots att den (penningen) endast existerar i köparens betalningsförbindelse, åstadkommer den dock att varan byter ägare. Först vid betalningsterminens slut träder betalningsmedlet verkligen in i cirkulationsprocessen, d.v.s. övergår från köparens till säljarens hand ..."
Det blir alltså möjligt att hålla undan penningen från cirkulationen, åtminstone för en tid. Man behöver inte fullständigt avbryta cirkulationen som vid det naiva skattsamlandet. Det uppstår en vilande och overksam penningmängd. Marx fortsätter (117/150):
"Cirkulationsmedlet blev förvandlat till hopsamlad skatt, emedan cirkulationsprocessen avbröts efter första fasen, eller emedan pengarna, som är varor i förvandlad gestalt, drogs ur cirkulationen. Betalningsmedlet inträder visserligen i cirkulationen, men först sedan varan har utträtt ur den. Penningen förmedlar inte längre processen. Den avslutar densamma självständigt såsom bytesvärdets absoluta existensform ..."
Vi vet sedan rubriken på kap. 1:3 att "bytesvärdet" för Marx är detsamma som "värdeformen", värdets uttryckssätt eller "uppenbarelseform" (KI, "Erscheinungsform") (punkt 10, 13 och 19). Vad Marx säger här är helt enkelt, att i den enkla varans cirkulation V-P-V är penningen ett omedelbart cirkulationsmedel mellan två varor. Varuutbytet kommer till stånd genom behovet av en annan varas bruksvärde. Men i och med penningens funktion som skatt eller betalningsmedel frikopplas penningen från denna bundenhet som enbart cirkulationens förmedlare. Penningen tar gestalt "som pengar". Penningen avslutar köpet som ett självändamål. Marx skriver (117/150) (kursiv. MD):
"Säljaren förvandlar varan till pengar för att tillfredsställa ett behov genom pengar, skattsamlaren gör det för att konservera varan i penningform, och köparen gör det för att kunna betala ... Varans värdegestalt, penningen, blir nu försäljningens självändamål till följd av en samhällelig nödvändighet, som i sin tur beror på förhållanden i själva cirkulationsprocessen."
I och med att penningen blir försäljningens självändamål upplöses formen V-P-V till V-P eller rent av till P-V-P. Detta sker med nödvändighet i och med att cirkulationsprocessen utvecklas och utvidgas. Men i och med utvecklingen av varuhandeln och marknadens utvidgning och hela handels- och kreditsystemets funktioner, blir den naiva skattsamlingen en allt mindre del av penningsamlingarna. I stället samlas reservfonder av betalningsmedel. Detta är Marx avslutningsord i avsnittet (kap. 3:3 b) (122/156):
"Penningens utveckling som betalningsmedel framtvingar penningackumulationer för skuldsummornas förfalloterminer. Medan hopsamling av skatter som en självständig form för hopsamling av rikedom försvinner med det borgerliga samhällets utveckling, växer tvärtom de hopsamlade skatterna i form av reservfonder av betalningsmedel."
Denna hopsamling av pengar som betalningsmedel är en av kapitalismens historiska förutsättningar. Penningbegäret och cirkulationsformen P-V-P är historiskt sammanbundet med handelskapitalet och ockerkapitalet i Europa under perioden 1000 till 1500 e. Kr. Men den europeiska medeltidens handelshus är naturligtvis inte intresserade av P-V-P. Att byta pengar mot pengar är meningslöst om inte värdet förökas. Uppstår den ekonomiska formen P-V-P så är det som P-V-P', pengar som blir till mer pengar. Därmed är vi redan inne på temat i kap. 4:1, kapitalets allmänna form. Men innan dess hade jag tänkt mig en inledande kommentar till Andra avdelningen, "Penningens förvandling till kapital".