Mats Dahlkvist

Att studera Kapitalet
FÖRSTA BOKEN

Kommentar och studiehandledning

1978


Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


Innehåll:


SJÄTTE KAPITLET

Konstant och variabelt kapital

 

106

Inledande. Kapital är alltså bytesvärde, men inte en konstant summa, utan bytesvärde i rörelse, självförökande värde, P-V-P'. För att det skall kunna existera som självförökande värde måste dess rörelse grundas på ett speciellt samhälleligt produktionsförhållande, kapitalförhållandet. Och det är detta som är det specifika för kapitalismen. Det är inte enbart det att rikedomen består av pengar eller varor. Det är inte heller enbart rikedomsförökningen som sådan. Det är i stället dessa två sammantagna i ett kretslopp genom både cirkulation och produktion. Cirkulationen förmedlar kretsloppet och i produktionen råder kapitalförhållandet.

Översiktligt kan man säga att Marx i Fjärde kapitlet presenterade kapitalets allmänna formel, d.v.s. kapitalets form som rörelse. Femte kapitlet däremot ägnades åt innehållet, på vilket sätt en summa bytesvärde kunde förvandlas till självförökande bytesvärde. Här i Sjätte kapitlet skall nu Marx fortsätta sin analys. Han skall analysera de två delar som kapitalet måste uppdelas i, då det skall fungera i produktionen.

När kapitalet skall överföras från cirkulationssfären till produktionssfären, så måste det förvandlas till produktionsmedel och arbetskraft. Detta "måste" är naturgivet (se punkt 78-81 och 86) och härrör från människans sätt att leva som art, från ämnesomsättningen mellan människa och natur. Arbetsprocessens objektiva (Pm) och subjektiva (A) faktorer är naturligt givna och gemensamma för all mänsklig produktion. Det gör att även rikedomsformen kapital måste anta dessa naturalformer (dessa bruksvärdegestalter) för att kunna existera och fungera inom arbetsprocessen och därmed förökas. Vi kan alltså konstatera att "naturalformerna" eller "bruksvärdessidan" ingriper och avgör vilka ekonomiska former kapitalet måste antaga. Men inte bara det. Dessa ekonomiska former grundar sig på de olika funktioner som faktorerna Pm och A har i värdebildningsprocessen. Och exakt på denna punkt börjar Sjätte kapitlet.

107

Att överföra gammalt värde och att skapa nyvärde. Sjätte kapitlet börjar: "Arbetsprocessens olika faktorer har olika andel i produktens värdebildning" (172/214). I kap. 5:2 redovisade Marx hur värdet i en produkt består av två, och endast två delar. De använda produktionsmedlens (Pm) värde plus ett nyskapat värde från det levande arbetet (A) (punkt 95). Här i kap. 6 utgår Marx från detta. Värdet i en vara bildas genom två parallella moment i arbetet. Å ena sidan bevaras och överförs produktionsmedlens gamla värde. Å andra sidan skapas nytt värde, tillsättes ett nyvärde.

108

Konkret och abstrakt arbete. Men hur kan detta vara möjligt? frågar Marx. Utför arbetaren ett dubbelt arbete? Denna fråga och dess svar utvecklar Marx på sid. 172-74/214-17. Han skriver (172/214):

"Arbetaren utför inte ett dubbelt arbete ... Men arbetaren frambringar samtidigt två helt olika resultat, trots att hans endast arbetar på ett sätt under loppet av samma tid: han tillför arbetsföremålet nytt värde, samtidigt som han bevarar det gamla värdet. Detta dubbelsidiga resultat kan endast förklaras med att hans arbete har två olika egenskaper."

Och det "dubbelsidiga resultatet" att å ena sidan bevara och överföra värde å andra sidan skapa nyvärde grundar Marx, som kanske någon redan har gissat, i "arbetets dubbelkaraktär" som han tidigare utvecklat. Se punkt 91. Det är viktigt att grundligt sätta sig in de två styckena från "Hur tillsätter varje arbetare arbetstid ... (t.o.m.) ... därför, som arbetsresultatet har ett dubbelt innehåll" (172-73/214-15). Det är själva kärnpunkten i flera resonemang.

För att ett råmaterial med en viss naturalform skall förvandlas till en produkt med en annan naturalform, och därmed med ett annat bruksvärde, så krävs ett bestämt slag av arbete. Det krävs arbete med en speciell sorts målinriktning. Det är t.ex. enbart spinneriarbete som kan förvandla ull till garn, eller snickeriarbete som kan förvandla trävirke till möbler. Råmaterialets gamla naturalform försvinner. Det sker en reell förvandling från en naturalform till en annan. Bruksvärdet ändras. Denna sida av produktionsprocessen utförs av det konkreta arbetet.

Det är det konkreta arbetet som bevarar och överför värdet från Pm till produkten, menar Marx (172-73/214-15):

"Produktionsmedlen blir beståndsdelar av en produkt, av ett nytt bruksvärde, på grund av det ändamålsenliga sätt varpå arbetet ... verkar ... Bruksvärdets gamla form försvinner, men enbart för att uppgå i ett nytt bruksvärde ... Arbetaren bevarar alltså de förbrukade produktionsmedlens värden ... genom dettas (arbetets) speciella nyttiga karaktär, genom detta arbetes specifikt produktiva form".

Å andra sidan är det såsom abstrakt arbete som arbetet skapar ett nyvärde som tillförs produkterna. Det betyder: i de tillverkade produkterna finns både gammalt värde som det konkreta arbetet överfört, och nyvärde som det abstrakta arbetet har skapat (173/215-16):

"Genom att bestämda kvantiteter arbete tillsättes arbetsföremålen, skapas nytt värde, och genom det tillsatta arbetets kvalitet bevaras produktionsmedlens gamla värden i produkten. Dessa två olikartade verkningar av samma arbete ..."

Detta blir tydligt "på ett påtagligt sätt i åtskilliga företeelser" skriver Marx och avslutar resonemanget på denna punkt med ett par exempel på sid. 173-74/216-217.

109

Produktionsmedlens (Pm) roll i värdebildningen. På sid. 174IV-179II/217-22 går Marx närmare in på hur "arbetsprocessens materiella faktorer", d.v.s. produktionsmedlen (Pm) förhåller sig i värdebildningen.

a) Marx skiljer som förut (punkt 81-82) mellan biämnen, råmaterial och de egentliga arbetsmedlen. Vad är det för skillnad mellan dessa, och hur skiljer sig deras roller i värdebildningen? Uppmärksamma särskilt det förhållandet att en maskin som i sin helhet deltar i en dags arbetsprocess (bruksvärdemässigt sett), bara till en del deltar i värdebildningen (värdemässigt sett) (176/219).

b) Vad menar Marx på sid. 177/220 när han skriver: "Produktionsmedlen kan därför aldrig tillföra produkten mer värde än de äger, oberoende av vilken arbetsprocess de tjänar"?

c) Vad menar Marx när han skriver att värdet hos Pm kommer in i ett slags "själavandring" (178/221)?

d) Vad menar Marx när han på sid. 178/221 talar om att det är en "naturtillgång" eller en "gratistillgång" hos den verksamma arbetskraften att den överför och bevarar värdet hos Pm?

e) Hur kan kapitalisten "hårdhänt" bli påmind om detta? Se not 23. Se även punkt 83 och 218.

110

Arbetskraftens roll i värdebildningen. På sid. 179-80/223 tar Marx närmare upp "arbetsprocessens subjektiva faktor, den verksamma arbetskraften".

Anm. Ett översättningsfel BI s. 179, rad 12, där det står "produktionskraftens värde". Det skall naturligtvis stå "produktionsmedlens värde". KI s. 223, "Wert der Produktionsmittel".

Den stora skillnaden mellan Pm och A i värdebildningsprocessen är att värdet av produktionsmedlen endast är "skenbart reproducerat", d.v.s. skenbart återskapat, medan värdet av arbetskraften är "verkligen reproducerat" (179/223). Vi skall närmare gå in på detta. (Se punkt 93-95).

Värdet av Pm skapas inte i den pågående produktionen. "Det som produceras är det nya bruksvärdet ..." (179/222). I verkligheten förändrar arbetet endast bruksvärdes gestalten hos de i processen ingående Pm, råmaterial, biämnen och arbetsmedel. Värdet hos Pm förändras ju inte, inte heller förvandlas det till noll för att sedan återskapas. Det bara bevaras och överförs i en "själavandring" som "försiggår liksom bakom ryggen på det verkliga arbetet" (178/221).

"Helt annorlunda är det med arbetsprocessens subjektiva faktor, den verksamma arbetskraften" (179/223). Produktionsmedlen kan ju inte "tillföra produkten mer värde än de äger" (177/220), men den levande arbetskraften (A) skapar ett "originalvärde" (179/223). Den verksamma arbetskraften skapar alltså ett nyvärde, och detta nyvärde är ... (179/223) (kursiv. MD):

"... den enda del av produktens värde som uppkommit under själva processen. Visserligen ersätter det endast de pengar, som kapitalisten har betalt för arbetskraften ... I förhållande till de 3 shilling, som redan är utbetalda, framträder det nya värdet på 3 shilling endast som reproduktion. Men detta värde är verkligen reproducerat, inte endast skenbart som produktionsmedlens värde".

Vad som sker är alltså att arbetskraftens värde, själva lönen, ju aldrig ingår i arbetsprocessen. Den summan försvinner ju när arbetarna köper sina existensmedel (Lm). Det är alltså så att arbetskraftens värde inte överförs och ingår i produkten. Men kapitalistens utgift för A ersätts, och ersätts då av nyskapat värde. Det är detta Marx menar med de kanske krångliga uttrycken om "skenbar" och "verklig" reproduktion av värde. Men vad han vill ha fram, är att detta ät det enda sätt som värdebildning kan gå till på! En varas värde består av överfört värde från Pm, samt nyskapat värde. Storleken av arbetskraftens värde har alltså ingenting att göra med varans värde. Detta var uppenbart redan i kap. 5:2 (punkt 94 d, 95 och 97 samt 76). Däremot är den helt avgörande för mervärdets storlek. Men det är en annan sak som vi kommer till i kap. 7 (punkt 113 och 116).

111

Funktion och form hos kapitalets två beståndsdelar. De två sista sidorna (180-81/223-25) ägnar Marx åt att precisera och sammanfatta innehållet av Sjätte kapitlet. Han skriver (180/223):

"Produktionsmedel å ena sidan, arbetskraft å den andra, det är endast de olika former som det ursprungliga kapitalvärdet antog, då det kastade av sig sin penningform och förvandlades till faktorer i arbetsprocessen".

Arbetsprocessens faktorer Pm och A har "olika andel i produktens värdebildning" (172/214). Och när kapitalvärdet används för att inköpa naturalformerna Pm och A, så uppstår två beståndsdelar hos kapitalet. Dessa beståndsdelar har olika funktioner. Marx skriver (180/223) (kursiv. MD):

"I det vi visade, vilken roll varje enskild faktor i arbetsprocessen spelade när produktens värde bildades, karakteriserade vi i själva verket de funktioner, som kapitalets olika beståndsdelar utövar under sin egen värdeökning."

I punkt 86 mötte vi kapitalets allmänna form utvidgad: P-V... Det är just detta som Marx behandlar här. Det ursprungligen satsade kapitalvärdet uppdelas på arbetsprocessens två faktorer, Pm och A. Kapitalvärdet måste med naturnödvändighet delas i två delar (punkt 77-81, 86 och 106).

Den första delen används för att köpa Pm. Den ändrar inte sin värdestorlek: "Jag kallar den därför konstant kapitaldel, eller kortare: konstant kapital" (180/223). Marx använder symbolen c för denna kapitaldel, c som i engelskans constant capital.

Den andra delen används för att köpa A. Den förändrar däremot "sin" värdestorlek under produktionsprocessen. A skapar ju ett nyvärde som ersätter utläggen, och som dessutom, till lycka för kapitalisten, räcker till ett överskott. "Dess eget värde reproduceras, och dessutom produceras ett överskott utöver dess eget värde, ett mervärde, som varierar, kan vara större eller mindre" (180/223). Denna kapitaldel kallar Marx variabelt kapital, och den har symbolen v, v som i engelskans variable capital.

112

Konstant och variabelt kapital. Marx sammanfattar (180/224) (ä.ö.):

"Samma beståndsdelar av kapitalet, som från arbetsprocessens synpunkt kan särskiljas som objektiva och subjektiva faktorer, som produktionsmedel och arbetskraft, kan från värdeförökningsprocessens synpunkt särskiljas som konstant kapital och variabelt kapital."

Att betrakta kapitalet från arbetsprocessens synpunkt (kap. 5:1), är inget annat än att betrakta kapitalet i bruksvärdesgestalt eller i sin naturalform. Att betrakta kapitalet från värdeförökningsprocessens synpunkt (kap. 5:2), är inget annat än att betrakta kapitalet som värde, som bytesvärde eller som pengar. Varans dubbelkaraktär av bruksvärde och värde går alltså igen i kapitalet. Kapital består ju av varor, både Pm och A är varor som köps och säljs. Och varorna Pm och A har naturligtvis samma dubbelkaraktär av bruksvärde och värde (eller naturalform och värdeform) som alla andra varor. (Se punkt 18 och 91.)

Den första kapitaldelen är som naturalform eller bruksvärde Pm, men som värdeform eller bytesvärde c. Den andra kapitaldelen är som naturalform eller bruksvärde A, men som värdeform eller bytesvärde v. Jag kommer att tala om dem som Pm/c respektive A/v för att denna dubbelkaraktär inte skall gå förlorad.

 


BIHANG TILL SJÄTTE KAPITLET

 

Bredvidläsning

Dencik, Herlitz, Lundvall, s. 44-48.

Kapitalets produktionsprocess, kap. 3:4, s. 63.

Anschauungsmaterial, s. 26 (i Kapitalets produktionsprocess s. 72).

Lehrbuch, kap. 11.4, s. 172-74.

Politische Ökonomie, kap. 4.3, s. 94-96.

 

Fördjupade studier

Allmänt om kap. 6. 'Kapitalet' och dess förarbeten

Grundrisse (1857-58): Gr 227-29, 259-60, 264-76/GrP 321-23, 354-55, 359-73.

Till kritiken (1861-63), häfte I-V 1861-62 (MEGA II/3.1): MEGA II/3.1 s. 93-121.

Resultate (1863-65): ES 589-92/Res 13III-16.

Naturalformens ("bruksvärdets") formbestämmande inverkan på den samhälleliga (ekonomiska) formen. Betydelsen av kategorin "bruksvärde" inom den politiska ekonomin.

a) 'Kapitalet' och dess förarbeten

Grundrisse (1857-58): Gr 178-79 noten, 185-86, 208-09, 539-40, 582-83, 736, 763-64/GrP 267-68 noten, 274-75, 301-02, 646-47, 690-92, 852, 881-82. OBS! GrP översätter obegripligt ty. Formbestimmung med eng. formal character.

Till kritiken (1859): TKr 15-16, 32-33, 37-40/ZKr 15-16, 28-29, 33-35.

Till kritiken (1861-63), häfte I-V 1861-62 (MEGA II/3.1): MEGA II/3.1 MEGA II/3.1 s. 82-86. Till kritiken (1861-63), häfte VI-XV, XVIII (Teorier om mervärdet):

ES 109-15/ThM 1 s. 125-33/ThS 1 s. 155-63; ES 345/ThM 2 s. 489/ThS 2 s. 488-89; ThM 3 s. 248I/ThS 3 s. 251-52.

Resultate (1863-65): ES 584-89/Res 7-13. OBS! Denna passage är avgörande för min tolkning av förhållandet mellan kap. 5:1 och 6 (punkt 106).

Andra boken (1882): Kap. 8:1, 20:1-2, 20:6-8. OBS! Den svenska översättningen gör denna problematik osynlig!

Randanmärkningar till Adolph Wagner (1881-82): ES 691-93/MEW 19 s. 368-71. OBS! ES 693II/MEW 19 s. 371I.

b) Sekundärlitteratur

Hilferding (1904), ty. Suhrkamp s. 136-38; eng. övers. Merlin Press s. 128-31.

Petry (1916), s. 16-17.

Porth 1916, kap. II:2-3.

Reichelt 1910, s. 160.

Rosdolsky 1968, kap. 3. OBS! Detta är kanske den bästa introduktionen till problematiken (hänvisningar till Hilferding och Sweezy). Rosdolsky framhäver dock inte i sina sex exempel förhållandet mellan kap. 5:1 och 6 i Första boken; detta är ju ett av de mest betydelsefulla ställena där denna problematik existerar. Jfr. hänvisningen till Resultate ovan; jfr Rosdolsky 1968 s. 111-12, 250-57 (kap. 3:IV samt sista sidan av kap. 13 och de första i kap. 14).

Sandemose 1916, s. 35-36, 37-38, 81, 83-87.

Schanz 1914, s. 120-26, 175-81.

Schanz 1911, s. 43, 46, 87 not 77, 90-92.

Sweezy (1942) 1910 (sv. övers. Tema), s. 36-37.

Tuchscheerer 1968, kap. 10:3 (frånvaron av denna problematik).