Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
I kap. 5:1 klarlades att en penningsumma måste förvandlas till arbetsprocessens faktorer Pm och A för att kunna förökas som industrikapital. I kap. 5:2 och 6 såg vi hur Pm och A har olika andel i värdebildnings-/värdeförökningsprocessen. Den satsade penningsumman består alltså av två delar som Marx kallar konstant och variabelt kapital, c respektive v.
I kap. 5:2 lärde vi oss att skilja mellan värdebildningsprocess och värdeförökningsprocess (punkt 99). Men när vi i kap. 6 betraktade naturalformerna Pm och A som värdeformerna c och v, så var inte den värdeform närvarande som är specifik för värdeförökningsprocessen. Vi känner den till namnet från kap. 4 och 5:2 - mervärdet (m). När vi tidigare har mött begreppet mervärde har det definierats på följande sätt:
Kap. 5:2. (168/209) (ä.ö.): "Kapitalisten återvänder nu till marknaden... får han ut 3 shilling mer ur cirkulationen, än han hade satsat ... Om värdebildningsprocessen varar endast till den punkt, då det värde som kapitalet betalade för arbetskraften är ersatt, så är den enkel värdebildningsprocess. Men om den fortgår utöver denna punkt, blir den värdeförökningsprocess (KI, Verwertungsprozess)."
Kap. 6 (180/223) (ä.ö.): "Överskottet av (de tillverkade) produkternas totalvärde, jämfört med värdet av dess bildningselement (Pm och A) är det värdeförökande kapitalets överskott (KI, Überschuss) utöver det kapital som ursprungligen satsades."
Och här i början av kap. 7 möter vi formuleringen (182/226) (ä.ö.):
"Det mervärde, som ... framstår (KI, stellt sich dar) närmast som ett överskott, enär produktens värde är större än summan av värdet hos dess produktionselement."
Vi står alltså inför överskottet som ett faktum. Pengar har blivit mer pengar. Värdet har framfött mervärde. Och genom kapitlen 4:3, 5:1-2 och 6, så vet vi hur detta överskott kan skapas utan att varucirkulationens lagar kränks, d.v.s. trots att alla varor köps och säljs till sina värden (se punkt 98 och 105). Dessutom har vi fått förklaringen till den "magiska förmåga" som värdet verkade ha: "Det föder levande ungar eller lägger i varje fall guldägg" (134/169) (se punkt 52).
Antag nu att en kapitalist säljer produkter från en arbetsprocess för 590 p. st. (pund sterling) (£). Förutsättningen är densamma som förut. Alla köp och försäljningar sker utan att priset avviker från värdet. Han har satsat 410 p. st. i Pm. Denna summa är hans konstanta kapital (c). Genom arbetsprocessen har värdet av denna summa bevarats och överförts till slutprodukten. Eftersom slutprodukten såldes för 590 p. st. så utgörs alltså det nyskapade värdet av 180 p. st.
Av denna summa måste han ta 90 p. st. och betala ut i löner eftersom detta är det avtalade priset på arbetskraften (se punkt 72,76 och 110). Hans variabla kapital (v) blir alltså 90 p. st. Av de 180 £ nyskapat värde återstår då 90 £. När kapitalisten ersatt utläggen för "produktionselement" (Pm, 410 £ och A, 90 £) har han alltså 90 £ kvar som överskott. Hans mervärde (m) är alltså 90 £.
Men detta mervärde (m) förhåller sig olika till faktorerna Pm/c och A/v. Överskottet kan inte ha uppkommit ur Pm/c, detta värde är ju konstant. Överskottet har uppstått ur det nyskapade värdet. A inköptes för värdesumman v (90 £), men arbetsprocessen fortsatte utöver den tidpunkt då värdet v (90 £) återskapats. Arbete utöver denna punkt var obetalt arbete. Produkterna från detta obetalda arbete tillföll kapitalisten precis som alla andra produkter från arbetsdagen (se punkt 76 och 87). Lönarbetarna arbetade alltså gratis åt kapitalisten.
Man skulle också kunna formulera det så att det i löneavtalet är fastställt en viss arbetstid (t.ex. 8 timmar) och ett visst pris på arbetskraften. Men det finns inte ett enda ord i avtalet som klargör att lönarbetarna faktiskt kanske efter redan halva arbetsdagen har producerat produkter vars värde ersätter kapitalistens utlägg för deras lön och att resten av arbetsdagen är ren vinst åt kapitalet. Det gäller bara för kapitalisterna att ha iordningställt betingelserna för arbetet så att det kan fortsätta utöver den punkt då ett värde skapats som är tillräckligt för att ersätta utläggen för löner, v (se punkt 97). På grund av att det är obetalt arbete som utförs, talar Marx om exploatering eller utsugning av arbetarna. Måttet på exploateringens storlek är mervärdekvoten, som vi nu närmare skall betrakta.
Sjunde kapitlet inleds med att presentera C (stora C) som symbol för hela det ursprungligen satsade kapitalvärdet. C består alltså av summan av c (lilla c) + v. Om kapitalisten genom produktionsprocessen lyckas skapa ett överskott utöver värdet av c + v så har mervärde skapats. C har blivit C'. Värdet har vuxit till c + v + m.
Det konstanta kapitalet (c) är överfört värde, v + m är nyskapat värde. Storleken av v gives av den faktiskt utbetalda lönesumman. Mervärdet (m) är däremot en restpost, ett överskott, det som är kvar av det nyskapade värdet när v betalats. (OBS! Detta gäller naturligtvis endast under förutsättningen att priserna överensstämmer med värdena. Endast under denna förutsättning är det skapade mervärdet lika stort som den profit som inbringas vid försäljningen.)
Överskottet m kan naturligtvis vara litet eller stort. Men rent definitionsmässigt ingår m (oavsett den kvantitativa storleken) i den kapitalistiska varuprodukten. En varumängd som säljs till värdet c + v har ju inte avkastat någon profit. Värdesumman c + v har alltså inte varit självförökande värde, alltså inte kapital! Men här behandlar vi inte olika konkreta fall, utan den rena formen kapital, definitionen av kapitalbegreppet (punkt 44).
Varför menar Marx att det är en tautologi ("tårta på tårta") att säga att m = C' - (c + v) eller m = C' - C?
Därefter, när Marx skall "undersöka denna tautologi litet närmare" (182/226-27) konstaterar han, att ett givet Pm, t.ex. en maskin, kanske endast avger en begränsad del av sitt värde till en produkt. (Se punkt 109 a där vi tidigare mötte detta.) Problemet återkommer och preciseras i Andra boken, som ju bl.a. behandlar hur kapitalets olika delar cirkulerar, d.v.s. ingår i värdebildningen på olika sätt. Men här och i fortsättningen av Första boken avser Marx med begreppet "konstant kapital" endast "värdet av de produktionsmedel som förbrukas under produktionen". Han menar det värde som faktiskt överförs till de producerade varorna, "råmaterial", "biämnen" samt "maskinslitage i processen".
På sid. 183-85/227-30 genomför Marx en argumentation som mynnar ut i en definition av mervärdekvoten (185/230):
"Detta förhållande mellan mervärdets storlek och det variabla kapitalets storlek eller den relativa ökningen av det variabla kapitalet kallar jag mervärdekvot."
Mervärdekvoten skrivs alltså av Marx som m/v och han har tagit upp några "svårigheter" som lägger hinder i vägen för "den rena analysen av processen" (183/228).
a) Den första svårigheten är att skilja mellan det använda totalkapitalet C, den konstanta kapitaldelen c och den variabla kapitaldelen v (183/228). Ett satsat totalkapital på 500 £ ökar kanske till 590 £. Det kan ju se ut som om både c och v har lika andel i värdeförökningen här det egentligen endast är A inköpt för v som kan nyskapa värde. Endast genom den noggranna analysen i kap. 5:2 och 6 har ju de enligt Marx riktiga sambanden påvisats. ("Svårigheten" att "se" detta klart utreds närmare i Tredje boken, kap. 1-2 om profiten.)
b) En annan svårighet (183IV-84I/228) utgörs av "det variabla kapitalets ursprungliga form". Om det i avtalet mellan kapitalist och arbetare har fastställts att lönen/värdet på arbetskraften är 90 £ så är ju detta en konstant summa, v = 90.
"Men v, eller 90 p. st. variabelt kapital, är här i själva verket endast symbol för den process som detta värde genomlöper. Det kapital som satsas vid inköpet av arbetskraft, är ... alltså en bestämd värdestorhet ... Men i själva produktionsprocessen inträder verksam arbetskraft i stället för de satsade 90 p. st."
Det som verkar i arbetsprocessen är naturligtvis inte värdesumman v. Det är ju arbetskraften i dess naturalform, som A. Värdet av denna arbetskraft är ju inte med i själva arbetsprocessen. Inte heller överförs värdet av arbetskraften till produkterna på det nära nog mystiska sätt som produktionsmedlens värde överförs, genom en "själavandring ... liksom bakom ryggen på det verkliga arbetet" (178/221) (se punkt 113). Hur stort det nyskapade värdet skall bli - om det skall bli mindre än kapitalistens utlägg för v, eller om det skall bli lika stort, eller om det skall bli större och därmed frambringa ett m - hänger helt och hållet på kapitalistens förutseende och hans arbetares skicklighet. (Se punkt 76, 94, 95, 97,110 och 113.)
OBS! Här har vi den kanske viktigaste följden av Marx distinktion mellan en varas bytesvärde och dess bruksvärde som ju upptar stor plats i Första avdelningen. Endast genom att skilja bytesvärdesidan v från bruksvärdesidan A blir det möjligt att förklara mervärdets uppkomst! Endast genom att skilja värdeformen v från naturalformen A, arbetsförmågans verkliga verksamhet, blir det möjligt att förklara mervärdets uppkomst. Det var exakt på denna punkt som Adam Smith och David Ricardo blev stående. (Se punkt 76.)
Den klassiska politiska ekonomins grundproblem var att värdet av en producerad vara var lika med värdet av ingående Pm och A. Man ansåg att värdet hos dem båda överfördes till den nya varan och bildade dess värde. Vad Marx faktiskt gör är att säga som barnet i sagan om kejsarens nya kläder: "Men han har ju inga kläder på sig"! Det Marx säger är: "Men arbetskraftens värde försvinner ju!" Värdet v, lönen, används ju till att köpa Lm för! Därmed förs ju detta värde bort från produktionsprocessen och konsumeras. Därmed kan det ju inte "ingå i" eller "överföras till" de producerade varornas värde. Nej, det är arbetskraftens verksamhet - själva arbetet - som skapar värde, menar Marx. Arbetskraftens verksamhet skapar ett nyvärde. Och storleken av detta nyvärde är oberoende av storleken på lönen, d.v.s. v. Ser man saken på det sättet, ställs problemet på ett helt annat sätt, vilket vi återkommer till i kap. 17 och punkt 269.
c) Marx meddelar att han tänker fortsätta sina resonemang som om c är lika med noll. Varför vill han eliminera c på detta sätt? Varför inte ha med det vid beräkningar och resonemang kring mervärdekvoten? Kan detta vara rimligt? (Se punkt 93 och 109.)
d) Marx talar om "den rena analysen av processen" (183/228) och problemet att kunna betrakta "värdeskapande och värdeförändring i renodlad form" (184/229). Hur skulle man göra om man inte gjorde en "ren" analys av värdebildningen/värdeförökningen utan en grumlig? Svaret på denna fråga är givet redan i a). Senare i kapitlet kallar Marx denna grumliga analys för "den vanliga beräkningsmetoden" (187/232) och dess fel är att man inte klart kan se "olikheten mellan de funktioner, som dessa två beståndsdelar av kapitalet utför" (181/225).
Anm. BI har en översättning som kan förleda oss att tro, att värdet i penningsumman v förbrukas i produktionen och överförs till produkten på samma sätt som värdet i Pm/c. På sid. 182/226 skriver BI fyra gånger "värden som förbrukats under produktionen". Det skall vara översättning av KI Wert seiner Produktionselemente, sv. eg. "värdet hos dess produktionselement". BI:s införande av verbet "förbruka" antyder att även arbetskraftens (A) värde skulle vara "förbrukat" under produktionen på samma sätt som värdet i Pm. Men Marx i KI talar endast om "produktionselementens värde" och avser inte det "förbrukade" (BI) värdet utan det i förväg satsade värdet (KI, vorgeschossen), d.v.s. penningsumman c + v. Se även ett liknande översättningsproblem sid. 180/223 där BI skriver "värdet av de förbrukade tingen".
Här ser vi vilka problem den marxistiska traditionen har när den skall frigöra sig från Adam Smiths problematik om varans värde. Problemen finns inte bara i BI, utan även Marx egna formuleringar inbjuder till tvetydiga tolkningar. Jag har konsekvent försökt motverka detta (punkt 76, 94, 95, 97, 110, 113 och 116). Och nedan i punkt 139 kommer jag att föreslå en ny formel för mervärdekvoten samt för summan nyskapat värde, för att tydliggöra Marx teori. Detta får ytterligare betydelse längre fram när vi kommer till löneteorin (punkt 254 och kap. 23). Se även min kommentar i Bihang till sjunde kapitlet, sid. 158 nedan.
På sid. 185-86/230-31 utvecklar Marx begreppen "nödvändig arbetstid" respektive "merarbetstid" eller "surplus-arbetstid".
a) Vad innebär dessa begrepp?
b) Uppmärksamma hur Marx analys är beroende av den materialistiska historieuppfattningens föreställning om de olika samhällsformerna. För att precisera begreppet "nödvändigt arbete" jämför Marx kapitalismen med en samhällsform där arbetaren "inte arbetade för kapitalisten utan oberoende, för egen räkning" (185/230) d.v.s. en samhällsform av hantverk, små jordbruk och småföretagsamhet (familjeföretag). Marx talar litet senare om den nödvändiga arbetstiden som "oberoende av hans arbetes samhälleliga form (KI, der gesellschaftlichen Form seiner Arbeit)" (186/231). Och slutligen en av de mer berömda Marx-passagerna (186/231) (ä.ö.):
"Det enda som skiljer de ekonomiska samhällsformationerna (KI, die ökonomischen Gesellschaftsformationen) från varandra, t.ex. slaveriets samhälle från lönarbetets, är de former under vilka detta merarbete avpressas den omedelbare producenten, arbetaren."
Anm. I Marx språkbruk råder det ett nära samband mellan termerna ökonomische Form (se t.ex. Gr 375/GrP 471), ökonomische Gesellschaftsform respektive ökonomische Gesellschaftsformation ("ekonomisk form", "ekonomisk samhällsform", "ekonomisk samhällsformation"). En ekonomisk form, t.ex. en rikedomsform (varu-, penning-, kapitalformen) eller någon annan ekonomisk form (t.ex. lönarbete, mervärde) är hos Marx alltid knuten till en speciell samhällsform. Ja, det är t.o.m. så att de "ekonomiska formerna" konstituerar de "ekonomiska samhällsformerna". De "ekonomiska formerna" vara, kapital, lönarbete och mervärde samt dessas inbördes samband är ju beståndsdelarna i den kapitaliska samhällsformen. Senare i Första boken, kap. 10-13, kommer vi att få se på vilket sätt kapitalismens samhällsform också inbegriper en speciell utformning av sättet att arbeta, produktionsprocessens form eller produktionssättet. Då kommer vi att förstå det nära sambandet mellan "samhällsform" eller "samhällsformation" och "produktionssätt" i Marx tänkande. (Se punkt 87.)
De sista sidorna i kap. 7:1 (186-89/231-34) ägnar Marx åt att träna läsaren att "beräkna mervärdekvoten", eftersom hans metod skiljer sig från den "vanliga beräkningsmetoden" inom den politiska ekonomin.
Den "ser" inte skillnaden mellan mervärdekvot m/v och profitkvot m/(c + v), vilket medför att det kan tyckas som om mervärdet (profiten) har sitt ursprung i hela den förskotterade summan c + v. (Företeelserna profit och profitkvot behandlas i Tredje boken kap. 1-4, läs t.ex. kap. 2.)
En helt annan sak som behandlas i Tredje boken kap. 8-12 är denna: Naturligtvis kan varje enskild kapitalist vara tvungen att sälja sina varor till ett pris som understiger värdet, eller få möjlighet att sälja dem över deras värde. Den enda skillnaden (andra faktorer lika) är att han i första fallet får mindre summa m, i det andra en större summa m än han skulle ha fått om han sålt dem till priser som motsvarar värdet. Dessa rent kvantitativa skillnader i storleken av m är ju inte problemet här i Första boken kap. 7 där Marx behandlar m som sådant, d.v.s. kvalitativt.
"Vi återvänder nu till det exempel ..." börjar Marx. Han avser exemplet från kap. 5:2 sid. 164-68/204-09, och det kan vara lämpligt att friska upp minnet av det. (Se punkt 94-98.) Gå noga igenom de beräkningar Marx gör här i kap. 7:2, då de är en slags repetition och kontroll av Marx uppfattning om "värdeskapande och värdeförändring" (184/229) under kapitalismen.
Nassau W. Senior tycker jag kommer med en vägande invändning mot arbetsdagens förkortande. Vad är huvudpunkten i Marx kritik av Seniors teori om den omistliga "sista timmen"? Det är värt att besvara denna fråga, eftersom den innefattar förståelsen av Marx syn på hur Pm/c förhåller sig i värdebildningen och varför alltså Marx i kap. 7 kan sätta c = 0 (punkt 116 c).
Observera not 32 a som antyder vidden av den vulgaritet som "vulgärekonomer" som Senior eller Andrew Ure lägger i dagen när de "tuggar om det material som den vetenskapliga ekonomin för länge sedan har levererat färdigt, och serverar det för borgerligt husbehov" (kap. 1, not 32, sid. 71/95). "Själens salighet" hos arbetarklassen är naturligtvis ett starkt skäl för att stödja kapitalismens fria utveckling!
(En liten förflugen association kan jag inte hålla tillbaka. På sid. 195/241 skriver Marx: "människans hjärta är ett förunderligt ting, i synnerhet om man bär det i penningpungen". Min association går till president Nixon, när han i sitt berömda/beryktade s.k. Checkers-tal (Checkers var hans Cocker-spaniel som var med i TV-rutan när Nixon år 1952 försvarade sig mot anklagelser om ekonomiska oegentligheter) (se filmen "Millhouse") slår ut med sina armar och låter nallebjörns-ögonen blicka rakt in i TV-kameran och utbrister: "Nu när jag har blottat hela min själ för er...". Vad han har blottat är sin, just det, penningpung, och redovisat alla sina futtiga inkomster och redbara utgifter.)
I enlighet med resultaten i kap. 7:1 och 7:2 kan mervärdekvoten uttryckas på olika sätt, dels i värdetermer, dels i termer av arbetstid och dels i termer av produkter. Detta återkommer Marx till i kap. 16 som heter "Olika formler för mervärdekvoten".
Dencik, Herlitz, Lundvall, kap. 4, s. 56-58.
Kapitalets produktionsprocess, kap. 3:5-6, s. 63-65.
Anschauungsmaterial, s. 27 (i Kapitalets produktionsprocess s. 73).
Lehrbuch, kap. 11.5, s. 174-77.
Politische Ökonomie, kap. 4.3, s. 97-99.
Grundrisse (1857-58): Gr 227-32/GrP 321-26.
Till kritiken (1861-63), häfte I-V 1861-62 (MEGA II/3.1): 149-70, 207-11.
Till frågan om det variabla kapitalet/lönen och dess förhållande till värdebildningen (punkt 116). Skillnaden mellan arbetskraftens bruksvärde och dess bytesvärde. V som avdrag, M som överskott av redan producerat värde.
Grundrisse (1857-58): "Salär nicht produktiv", Gr 200-02/GrP 293-95, Gr 232-39/Grp 326-33.
Till kritiken (1861-63), häfte I-V 1861-62 (MEGA II/3.1): MEGA II/3.1 s. 103-21, "ist das Salair productiv".
Till kritiken (1861-63), häfte VI-XV, XVIII (Teorier om mervärdet):
främst kap. 3:6-9, kritik av Adam Smith; se även t.ex. kap. 10 B:1, 14:1, 15 B, 20:3 d.
Resultate (1863-65): ES 589IV-91/Res 13III-15IV.
Lön, pris och profit (1865): avsnitt XII, särskilt de sista meningarna, ES 568/Arbetarkultur s. 64I-II; se även Förordet, Arbetarkultur s. 5-7.
Tredje boken: BIII 28III-29/KIII s. 41-42/CIII s. 30-32 (OBS!).
Sandemose 1976[1*], s. 90-97, 108 med not 14 och 15, 134-35, 184 med not 69, 192-93, 195, 196-99, 281 med not 37, 252-53, 259-64, 305-15, 316, 317IV, 318, 326, 361.
Tuchscheerer 1968, kap. 10.3.
Wygodski (1965), s. 63-65 (första hälften av kap. 4).
Wygodski (1970), s. 94.
I Anm. till punkt 116 såg vi hur BI i sin översättning tenderade att glida mot Adam Smiths perspektiv, att det variabla kapitalets värde överförs till den producerade produkten och utgör en beståndsdel av produktvärdet. Enligt Marx består inte värdet i en producerad vara av c + v + m; däremot kan den producerade varans värde uppdelas och indelas på detta sätt. (Detta blir särskilt avgörande i Andra bokens Tredje avdelning.) Formuleringar som är oklara och som antyder att det variabla kapitalets värde utgör en del av varuvärdet är tyvärr ofta förekommande. Detta torde bidraga till oklara Marx-uppfattningar av det slag som Sandemose (ovan) t.ex. polemiserar mot. Låt oss närmare granska vår bredvidläsningslitteratur och andra vanliga läroböcker.
Dencik, Herlitz, Lundvall har en tvetydig formulering på s. 48: "Den producerade varans värde byggs alltså upp av tre beståndsdelar". Menar man "består av" eller menar man "kan uppdelas i"? Men denna tvetydighet vägs upp av en tydlig figur nedtill på sidan.
Kapitalets produktionsprocess har en något grövre felaktighet. I inledningen till kap. 3:5, s. 63, skrivs att värdet "består av" olika delar varvid lönens storlek/det variabla kapitalet nämns. På sidan efter, s. 64, talas om "Produktvärdet: k + v + m". Dock tillkommer formuleringar som kan rätta till detta.
Lehrbuch s.' 174 och Politische Ökonomie s. 95 är mer entydigt i Marx efterföljd. Däremot är P. Sweezy helt missvisande i en rubrik i Teorin för den kapitalistiska utvecklingen (1942) (Tema 1970), s. 70. Rubriken lyder: "Värdets beståndsdelar." Entydigt Marxsk är däremot E. Mandel i Inledning till marxismens ekonomiska teori, s. 46.
Detta problem återkommer i kap. 9 när man skall beräkna mervärdemängdens storlek. Där föreslår jag en nyformulering av formeln för mervärdekvoten, som skall undanröja eventuella tvetydigheter och lyfta fram Marx perspektiv.
[1*] Sandemoses stora förtjänst är att han framhäver betydelsen av att rätt uppfatta lönens förhållande till värdebildningen och denna problematiks teoretiska konsekvenser (reproduktionsschemanas betydelse, penningteorin, det s.k. transformationsproblemet och närheten Första och Tredje boken i Kapitalets uppbyggnad). I sina kap. 4 och 5 driver han tesen att Piero Sraffa (1960) och hans efterföljare i den s.k. nyricardianska skolbildningen på just dessa punkter skulle falla tillbaka till Adam Smiths problematik (märkligt nog just via Ricardo) om lönen som en konstituerande del av produktvärdet. (Sandemoses politiska "slutsatser" och ståndpunkter (s. 321-22) bör inte tillåtas undanskymma värdet av hans teoretiska arbete.)