Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Åttonde kapitlet är ett av de mest lästa och uppmärksammade i Kapitalet. Att Kapitalet mot slutet av 1800-talet fann så stor spridning inom arbetarrörelsen att den kom att kallas "arbetarklassens Bibel", kan man förmodligen tacka kapitlen 8 och 13 i Första boken för; de avsnitt där den omedelbara produktionsprocessen, fabriken och arbetarbefolkningens livssituation skildras. Oavsett populariteten är Åttonde kapitlet ett teoretiskt viktigt kapital i Marx framställning. Det är det kapitel där Marx drar samman trådarna från kapitlen 4-7. Här möter man inte längre lönarbetaren som enbart enskild försäljare av arbetskraft, eller som en ekonomisk kategori, A eller v. I stället möter man lönarbetarna som klass. Marx påvisar hur arbetarklassens historiska existens är bunden till kapitalismens former och lagar. Arbetarklassens framväxande samt dess fackliga och politiska organisering och enande är rent av en effekt av kapitalismens utveckling.
Nödvändig arbetstid och merarbetstid. De första styckena i kap. 8:1 utgörs av en precisering av arbetsdagens två delar: den nödvändiga arbetstiden och merarbetstiden. Vad är det för skillnad mellan dem?
Naturligtvis är det så att värde från Pm/c överförs under hela denna tid, d.v.s. så länge arbetet pågår (se kap. 7:3), men i enlighet med resonemanget i kap. 7:1 kan vi i dessa sammanhang sätta c = 0. Mervärdets storlek klarnar när man utbetalat summan v och ett överskott kvarstår av det nyskapade värdet. Förhållandet mellan m/v kan också uttryckas som ett förhållande mellan obetald arbetstid/betald arbetstid eller merarbetstid/nödvändig arbetstid.
Utifrån de absoluta talen för arbetsdagens två delar (t. ex. 6 + 6 timmar), kan man fastställa mervärdekvoten m/v = 6/6 = 1/1 = 100%. Varför kan man inte omvänt från en känd mervärdekvot (t.ex. beräknad på den givna lönesumman och den givna överskottssumman) dra slutsatser om arbetsdagens totala längd?
Marx skriver på sid. 198-99/246:
"Arbetsdagens längd är alltså inte en konstant utan en variabel storhet ... dess totala längd varierar med merarbetets längd".
Med det menar han att arbetsdagen "i och för sig" inte kan fastställas till en viss längd. Vi kan inte teoretisk, begreppsligt eller utifrån ekonomiska lagar bestämma dess längd. Vi kan däremot teoretiskt fastställa vad den som minimum måste innehålla:
"... en av dess delar bestämmes visserligen av den arbetstid, som är nödvändig för den ständiga reproduktionen av arbetskraften."
Den nödvändiga arbetstiden är given samhälleligt och ekonomiskt. Men mer arbetstidens längd är ju i varje enskilt fall beroende av hur lång tid den enskilde kapitalisten kan få sina arbetare att arbeta. Kort merarbetstid ger mindre mängd mervärde, och kan kapitalisten få sina arbetare att arbeta längre tid, ger det en större mervärdemängd. I efterhand kan man alltså i varje konkret fall empiriskt konstatera hur lång arbetsdag en nar varit, och Marx sammanfattar: "Arbetsdagen kan därför bestämmas, men är i och för sig obestämd."
Kap. 8 handlar till stor del om det sätt som arbetsdagens gränser fastställs på. Det är ju självklart att en lagstiftning om att begränsa arbetsdagen till 12 eller 10 eller 8 timmar ställer till problem för kapitalisterna och försvårar för dem att tillägna sig stora mervärdemängder lika lättvindigt som förut. (Jfr. N. W. Seniors rättskaffens upprördhet i kap. 7:3.)
Men innan vi går in på den statliga lagstiftningens ansträngningar att reglera arbetsdagens längd, skall vi uppehålla oss vid de gränser som är arbetsdagens minimi- respektive maximigräns utifrån vad som är naturligt och samhälleligt givet (199/246-47).
a) Vilken är arbetsdagens nedre gräns?
b) Vilka faktorer fastställer arbetsdagens tänkbara maximigräns "som inte kan överskridas"?
c) Marx talar om dels "fysiska" och dels "sociala" gränser. Vad avser han? Angående de senare, jämför "resultatet av en historisk utveckling" (148I/189) i punkt 72 c och 73.
d) Varför är arbetsdagens minimigräns elastisk? Varför är arbetsdagens maximigräns elastisk?
På sid. 199-201/247-49 genomför Marx ett viktigt resonemang om arbetsdagens totala längd, varuutbytets lagar och rätten. Förutsättningen för resonemanget här är att arbetskraften köps till sitt "dagsvärde" (punkt 73). När arbetskraftens ägare säljer sin arbetskraft så är det ursprungligen för en "dags" arbete. Det står ingenting i kontraktet om under vilka värdebildningsbetingelser arbetet skall bedrivas och alltså ingenting om hur mycket mervärde kapitalisten kan pressa ut. Inte heller står det något skrivet om arbetsdagens två delar. (Se punkt 97, slutet av punkt 113 samt punkt 116 b.) Marx skriver (199/247):
"Han (kapitalisten) äger därför dess bruksvärde under en arbetsdag, och han har alltså erhållit rätten att låta arbetaren arbeta för honom under en dag."
Denna "arbetsdag" kunde i 1800-talets England vara av varierande längd. Från bondesamhället hade man den av naturen, traditionen och religionen givna indelningen i 12 timmars dag och 12 timmars natt. Men vanligtvis överskreds denna 12-timmarsgräns i fabrikerna. Detta ansågs "normalt" och som vi sett av Marx text finns det inte någon ekonomisk lag som fastställer arbetsdagens längd. Arbetsdagens längd fastställs i anställningskontraktet eller genom överenskommelser (kamp) mellan kapitalist och arbetare, men även, som vi skall se senare i kap. 8, genom statlig lagstiftning framtvingad av politisk kamp.
Men det som Marx framställer på dessa sidor är en konstruerad diskussion mellan kapitalisten och arbetaren där de båda försöker åberopa sig på ekonomiska lagar till sin egen fördel. Kapitalisten önskar förlänga arbetsdagen för att kunna utvinna mer mervärde, arbetaren vill gå hem tidigare. Båda försöker stödja sig på "varuutbytets lag". "Varuutbytets lag" skall ju enligt liberalismens lära leda till högsta välstånd för alla men även vara den naturliga grunden för frihet, jämlikhet och broderskap. (Se punkt 105 om tillägnelselagen och liberalismen. Se även not 37 i kap. 4:2 och Marx teoretiska tillvägagångssätt att utgå från varan och dess lagar, punkt 55, 57, 63.)
Marx visar nu hur denna lag, när det gäller förhållandet mellan kapitalist och lönarbetare, i stället för harmoni mynnar ut i en maktkamp (201/249) (ä.ö.):
"Här föreligger alltså två motsatta principer, rätt mot rätt, bägge i lika hög grad stödda på varuutbytets lag. Men mellan lika rätt avgör makten. Därför uppkommer i den kapitalistiska produktionens historia en kamp om normalarbetsdagen, om arbetsdagens gränser - en kamp mellan totalkapitalisten eller kapitalistklassen och totalarbetaren eller arbetarklassen."
Men innan vi närmare går in på denna maktkamp, som är en klasskamp, skall vi litet närmare undersöka dess grunder.
Det historiskt allmänna merarbetet. I kap. 8:2 möter vi det historiskt allmänna merarbetet. I de olika samhällsformer som är klassamhällen finns olika former av merarbete (201-02/249-50):
"Kapitalet har inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta ett överskott för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare, antingen denne ägare är en atensk aristokrat, en etruskisk teokrat, en civis romanus, en normandisk baron, en amerikansk slavägare, en valakisk bojar, en modern storgodsägare eller en kapitalist."
I dessa ord ligger en fruktansvärd utmaning, en utmaning lika envetet påstridig som inledningsstycket till första avsnittet av Kommunistiska manifestet: "Hela samhällshistorien har hittills varit en historia om klasstrider..." Marx påstår helt enkelt att alla tidigare civilisationer har varit klassamhällen, och att grundvalen för de härskande klasserna är att de har "ägt monopol" på produktionsmedlen. Därför har de kunnat tilltvinga sig merarbete från dem som inte har varit i besittning av produktionsmedel (Pm) - och därmed inte heller livsmedel (Lm). Men inte nog med detta. Marx hävdar också att kapitalismen, frihandelns och de fria varuägarnas harmoniska tusenårsrike, de mänskliga rättigheternas Eden, även det är ett klassamhälle. Precis som i tidigare samhällsformer avpressas ett merarbete från de arbetande. Vi skall granska detta litet närmare.
För det första arbetar Marx med ett historiskt allmänt begrepp om merarbetet. Detta begrepp är knutet till samhällen där "en del av samhället (KI, ein Teil der Gesellschaft) har haft monopol på produktionsmedlen", och alltså de omedelbara producenterna varit tvungna att arbeta åt den ägande klassen. Därmed har de kunnat avpressas arbete utöver vad som varit nödvändigt för deras uppehälle. Det historiskt allmänna begreppet merarbete är alltså knutet till de historiskt allmänna begreppen klass och klassamhälle. I de historiskt specifika formerna av klassamhällen, däremot, avpressas merarbetet i olika specifika former. I kap. 7:1 skrev Marx (186/231) (ä.ö.):
"Det enda som skiljer de ekonomiska samhällsformationerna från varandra, t.ex. slaveriets samhälle från lönarbetets, är de former under vilka detta merarbete avpressas den omedelbare producenten, arbetaren."
Det är viktigt att det historiskt allmänna begreppet heter "merarbete". "Mervärde" är ju en historiskt specifik form, som det först kan bli tal om i samhällen där produkterna är varor och alltså har ett bytesvärde. I tidigare samhällsformer tas merarbetet ut som direkt arbete (slavarbete, dagsverken) eller som naturaprodukter (tribut, naturaskatter, "tionde").
Men, för det andra, det mest utmanande i de ord som inleder kap. 8:2 är nog ändå antydningen att merarbete existerar under kapitalismen, och att liberalismens frihetsrike också skulle vara ett klassamhälle i likhet med tidigare samhällsformer. Från slutet av kap. 4:3 (151-52/189-91) till slutet av kap. 8:7 (258-61/316-20) linjeras detta tema upp. (Se punkt 105 och 137).
I de liberala föreställningarna ligger tanken att kapitalismens frihet ersätter feodal ofrihet. Under den gamla tiden var människorna bundna av livegenskapens plikter och bojor, och det ekonomiska livet bundet av skråförordningar och näringsregleringar. Liberalismens epok innebär att var och en äger och förfogar över produkten av sitt arbete, att var och en har rätt att fritt köpa och sälja varor, att var och en fritt får flytta dit han vill för sin sysselsättning och utkomst, och att var och en därmed fritt får sälja sin arbetskraft till den han behagar. Arbetskraften är en vara bland andra varor. Människorna ingår överenskommelser - kontrakt - med varandra som fria och jämlika varuägare, och eftersom det endast är dessa fria och jämlika varuägare som möts i samhället (t.o.m. äktenskapet utformas i vissa kretsar som kontrakt), så är utsugning och förtryck definitionsmässigt uteslutet från samhällskroppen.
Det är mot denna bakgrund som Marx ord i början av kap. 8:2 verkar som en fruktansvärd utmaning. Men för att denna utmaning inte skall klinga ut i tomma fraser krävs att Marx påvisar att det existerar klasser och utsugning under kapitalismen, och för att göra det måste han kunna visa hur mervärde uppstår och hur det beslagtas av "den del av samhället som äger monopol på produktionsmedlen". Marx måste kunna visa att mervärde produceras och beslagtas i själva det samhälle där varuägarna inte kränker varuutbytets lagar, utan där lika värde byts mot lika värde i enlighet med kontrakt, jämlikhet, frihet och naturlig rätt.
Och det är just detta Marx har visat i kapitlen 4:3-5:2. Merarbete utförs och frukterna av merarbete tillfaller en speciell grupp i samhället som innehar produktionsmedlen, precis som i tidigare historiska epoker. I kraft av sin äganderätt till produktionsmedlen, äger också kapitalistklassen de producerade produkterna i vilka mervärdet ingår (se punkt 87 och 88).
Här i kapitlet 8 fortsätter Marx att påvisa mervärdets existens. Men framför allt påvisar han att det samhälle som på ytan verkar bestå av fria och jämlika varuägare och isolerade individer, i verkligheten består av klasser, ja, två antagonistiska klasser i ständig kamp mot varandra. Kapitalförhållandet som vi studerade i punkt 67-71, 87-88 och i punkt 102-103 är alltså ett produktionsförhållande som är ett klassförhållande. (Se punkt 51.)
Det gränslösa behovet av mervärde. Fortsättningen av inledningsavsnittet till kap. 8:2 lyder (202/250) (ä.ö.):
"Emellertid är det klart, att när inte bytesvärdet utan bruksvärdet överväger i en ekonomisk samhällsformation, så begränsas kravet på merarbete av den trängre eller vidare kretsen av behov. Ett obegränsat (KI, schrankenlos) behov av merarbete uppstår inte ur själva produktionens karaktär (KI, Charakter der Produktion selbst)."
Vad Marx säger på sid. 202/250 är att det först är bytesvärdesproduktion - produktion för rikedomsökning genom försäljning, till skillnad från produktion för behov - som skapar ett måttlöst begär efter merarbete. Det är alltså inte bara så att det i frihandelns tusenårsrike existerar merarbete, tvånget efter merarbete känner inga gränser. Eller om vi formulerar oss litet noggrannare i enlighet med Marx egen text: Ur själva produktionens karaktär uppstår ett obegränsat behov av merarbete. (Se punkt 50 och 52.)
Jämförelse mellan fabrikant och bojar (202IV-208/250IV-258). På livegenskapens herrgårdar har merarbetet "en självständig form, som omedelbart kan iakttagas" (KI, eine selbständige, sinnlich wahrnehmbare Form, sv. "en självständig, sinnligt förnimbar form") (202/250-51). Marx förtydligar vad han menar (203/251):
"Det nödvändiga arbete, som t.ex. den valakiske bonden utför för sitt eget underhåll, är nämligen åtskilt från hans merarbete för bojaren. Det ena arbetet utför han på sin egen åker, det andra på herregodset. Arbetstidens bägge delar existerar alltså självständigt vid sidan av varandra."
Den "frie arbetaren" i kapitalistens fabrik levererar däremot ett merarbete som "inte märks" (KI, nicht sichtbar, sv. "inte möjligt att se") (203/251). Det är ju så att nödvändigt arbete och merarbete flyter ihop till en arbetsdag och dessutom till en och samma föremålsliga produkt, som säljs och inbringar en penningsumma.
Att merarbetet under kapitalismen inte är "sinnligt förnimbart" stöder liberalismens föreställningar om att feodalismens dagsverken är tvång, ofrihet och utsugning, medan det kapitalistiska lönarbetet är "fritt" och grundat på fri vilja och ömsesidiga avtal.
Mervärdet är alltså inte omedelbart förnimbart med sinnena, men det finns en rad indicier som gör att man borde bli misstänksam och företa en grundligare analys av de företeelser som direkt är sinnligt förnimbara. Marx har genomfört denna analys i kap. 4-7. Och när man väl besitter de kunskaperna, då "ser" man så mycket mer! Detta kommer att visa sig i fortsättningen av kap. 8. Det första man "ser" är att "hungern efter merarbete" är gemensamt och styr villkoren både för herrgårdsarbetet i Donau-furstendömena (203-05/251-53) och för det fria lönarbetet i engelska fabriker (205-08/253-58)!
Som avslutning på den del av kap. 8:2 som behandlar den engelska fabriken och dess produktion, konstaterar Marx att "i denna miljö är mervärdets skapande genom merarbetet ingen hemlighet" (208/257). Han syftar tillbaka på avslutningen till kap. 4:3, där han framhöll att mervärdet förblir en mystisk hemlighet om man bara betraktar cirkulationen (151-52/189-91). Vad Marx vill säga är att man måste stå på en bra utsiktspunkt för att kunna "se" bra; där så litet som möjligt skymmer sikten till den företeelse man vill betrakta. Man måste alltså passera grindarna till "produktionens hemliga verkstad" trots att de bär anslaget "No admittance except on business" (Obehöriga äga ej tillträde (152/189). Och det var just detta Marx gjorde när han övergick från Andra till Tredje avdelningen! (Se punkt 52 c, 77 och 105. Glöm inte att noga läsa slutsidorna i kap. 4:3.)
På sid. 201-32/249-85 linjerar Marx upp temat om kapitalets omättliga "hunger efter merarbete", d.v.s. kapitalformens dynamik, ett tema som kulminerar på sid. 232/285. Där fastställer han att kapitalformens dynamik (värdeförökningen) utgör en grundläggande lag, motorn i kapitalismens rörelselagar.
På sid. 205/253 skrev Marx att Donau-furstendömenas Réglement organique var ett "positivt uttryck för begäret efter merarbete", medan de engelska Factory acts var "negativa uttryck för samma begär". Med detta menar Marx att kapitalformens dynamik - "kapitalets åstundan att förlänga arbetsdagen" (209/258) - blir sinnligt förnimbar i samhället på två helt motsatta sätt. Å ena sidan "positivt", d.v.s. i åtgärder, handlingar, institutioner och lagstiftning som stöder denna grundläggande ekonomiska lag. Men å andra sidan förnimmer man lagens existens "negativt", genom åtgärder och lagstiftning riktade mot dess verkningar.
I kap. 8:3-5 kommer Marx att ta upp såväl positiva som negativa uttryck för lagens existens. I kap. 8:5-7 tar han upp den viktigaste - och dessutom paradoxalt oväntade - följden av denna lag: arbetarnas organisation till klass.
Men först skall vi i kap. 8:3 studera några engelska fabriksgrenar utan legala inskränkningar mot exploateringen. Vi kan alltså betrakta lagens verkan "i sin renhet". (Se sid. 4/12, 137/173, 183-84/228-29 för en uppfattning om vad Marx menar med "en ren analys"). Vi kan alltså studera det sätt som lagen verkar på innan den organiserade arbetarklassen eller skikt av eftertänksam borgerlighet, försöker blanda sig i de fria marknadskrafternas utveckling. (Ty att lagstifta om förkortad arbetsdag är ju att göra ingrepp i den privata äganderätten och förfoganderätten av inköpta varor, t.ex. arbetskraften och dess användande.) Marx skriver (209/258):
"Vi skall nu kasta en blick på några produktionsgrenar, där arbetskraftens utsugning än idag är fri från bojor och band (KI, fesselfrei) eller i varje fall var det igår."
Marx genomgång av några olika "fria" branscher bör man studera i lugn och ro, som en fängslande historisk roman. Särskilt notapparaten är av intresse då den säger en hel del om det samhälleliga livet och hur man då diskuterade och studerade arbetslivets problem. Se t.ex. noterna 75, 76, 87, 89 och 90!
I inledningen till kap. 8:4 utgår Marx från Pm/c för att förklara varför den "kapitalistiska produktionen har en inneboende drift att tillägna sig arbete under dygnets alla 24 timmar" (220/271). Vi kan för att underlätta kopplingen bakåt till det konstanta kapitalets roll i värdebildningen (punkt 93-94 och 109-110) friska upp minnet med ett citat från kap. 8:1 (199-200/247):
"Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger."
Från denna utgångspunkt i Pm/c kan Marx klarlägga betydelsen av skiftsystemet. Återigen är noterna intressanta. Se t.ex. not 98!
Kapitalismens lagar (227-32/279-86.) I slutet av kap. 8:1 lät Marx arbetaren och kapitalisten argumentera om hur lång den "arbetsdag" skulle vara för vilken arbetaren skulle få "en dagslön" (199-201/247-49) (punkt 126). Efter kap. 8:2-3 är Marx redo att i klartext formulera kapitalets svar (227/280):
"På dessa frågor svarar kapitalet som vi sett: Arbetsdagen omfattar dagligen 24 hela timmar med avdrag för de få vilostunder, utan vilka arbetskraften inte är i stånd att fortsätta sin funktion."
Kapitalets "hunger efter merarbete" överskrider "inte bara de moraliska gränserna utan också arbetsdagens rent fysiska maximigräns" (228/280) (punkt 125). Och på sid. 232/285 sammanfattar Marx:
"Kapitalet är därför fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets (KI, Gesellschaft) åtgärder."
Det viktiga i den passage vi behandlar är detta. För det första framhävs att dynamiken i kapitalformens värdeförökning i sin logiska förlängning är obegränsad (se punkt 50, 128, 130). Detta får vissa följder för arbetarklassen, ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt. För det andra framgår att effekterna av denna grundläggande ekonomiska lag naturligtvis kan motverkas av "samhällets åtgärder". Men sådana åtgärder avskaffar naturligtvis inte lagen som sådan. Däremot kan ju sådana åtgärder, om de blir lyckade, avskaffa lagens effekter. Trots att verkningarna av lagen motverkas är alltså förekomsten av sådana "samhällets åtgärder" ett uttryck för lagens existens. (I punkt 130 kallar Marx det för ett "negativt uttryck".)
Men det allra viktigaste i detta sammanhang är Marx fortsättning av sitt resonemang. Här har vi kommit till det ställe där Marx genomför den koppling varigenom dynamiken i kapitalformens värdeförökning kommer till uttryck som profitbegär hos dess bärare (punkt 51), kapitalisterna (232/285-86):
"... i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten."
När Marx hittills har talat om profitbegäret har han talat om det i individtermer. Här påvisar han hur "hungern efter merarbete" inte är beroende av den handlande personens goda eller onda vilja. Den är en yttre tvångslag (KI, äußerliches Zwangsgesetz) gentemot de enskilda kapitalisterna. Och den förmedlande länk där den kapitalistiska produktionens inneboende lagar slår om till en yttre tvångslag för individer är konkurrensen. (OBS! Se punkt 98.)
För att ett företag skall överleva i konkurrensen - för att skulder skall kunna betalas, för att kapitalisten och hans familj skall ha en rimlig standard - är varje kapitalist tvungen att suga ut mervärde minst lika bra som sina kolleger! Oavsett om den enskilda kapitalisten/företagaren "vill" det eller inte måste han delta i utsugningen på samma nivå som de övriga. Detta är en nyckelpunkt i hela Marx konstruktion av kapitalismens lagbundenheter, "det moderna samhällets ekonomiska rörelselag" som det heter på sid. 5/15IV. Marx för emellertid in konkurrensen utan att närmare ha behandlat den, vilket inte sker förrän i Tredje boken (kap. 8-10). Marx föregriper alltså sin egen framställning genom att redan i Första boken som hjälpkonstruktioner föra in moment som inte teoretiskt utvecklas förrän i Tredje boken. Detta återupprepas i kap. 10, där konkurrensen mellan kapitalisterna är en viktig mekanism för de lagar som utvecklas där (punkt 155 och 156).
Fastställandet av en normalarbetsdag. Första fasen (233-39/286-93). Den första fasen av en - under kapitalismen - normal arbetsdags fastställande utspelar sig i England från 1300-talets mitt fram mot slutet av 1600-talet. Det är fråga om borgarklassens och borgerliga adelsfraktioners kamp mot det medeltida samhället, feodalismen med inslag av hantverk och självägande bönder, och dess lagar och sedvänjor. Paradoxalt nog handlar det under denna tid om lagstiftning för arbetsdagens förlängning. Det är fråga om att bryta ned de traditionella och religiösa skrankor som i det medeltida samhället begränsar kapitalets och dess livsrots - arbetskraftens - "fria" rörelser. Historiskt sett utspelar sig detta moment av de förkapitalistiska förhållandenas nedbrytande över lång tidsrymd.
Lägg märke till passagen på sid. 236I/290I. Vändpunkten inträffar förvånansvärt sent (Marx diskussion om "the ideal workhouse" sid. 238-39/292-93). Detta kan ge en antydan om med vilken historisk måttstock man bör mäta tiden för nedbrytandet av kapitalistiska förhållanden i det socialistiska samhället. Man får alltså inte bli otålig om det tar decennier!
Fastställandet av en normalarbetsdag. Andra fasen. Den andra fasen innebär att den statliga lagstiftningen i stället försöker förkorta arbetsdagens längd, den här gången i motstånd mot hela eller delar av borgarklassen och dess allierade. Marx tar upp de decennier under 1800-talet då Factory acts (fabrikslagstiftningen) i England växer fram. I kap. 8:6 bör man hålla ögonen på två temata.
Det första temat är det som omnämndes redan i kap. 8:5 på sid. 233/286, att normalarbetsdagens lagliga fastställande är resultatet av en "kamp mellan kapitalist och arbetare". Detta går i sin tur tillbaka på avslutningen av kap. 8:1 där Marx påvisade att det inte finns någon inneboende ekonomiskt verkande tendens i den kapitalistiska produktionen som fastställer en längden för en arbetsdag. I stället kan den endast vara en följd av "en kamp om normalarbetsdagen ... mellan ... kapitalistklassen och ... arbetarklassen" (201/249).
Om man utgår från varuutbytets ekonomiska lagar som Marx hittills har gjort i sin framställning, så borde man inte finna annat än "frihet, jämlikhet, egendom och Bentham" (151/189). Bentham med sin nyttokalkyl symboliserar här det faktum att varuutbytet sker på grundval av ömsesidig nytta. Man byter ju inte varor om man inte behöver bruksvärdet hos den andres vara. Kanske tänker Marx också på liberalismens "osynliga hand": Om bara var och en egoistiskt handlar efter sin egen nytta, d.v.s. om marknadskrafterna fritt får råda, så uppstår välstånd och harmoni till ömsesidig nytta för alla. Men i det samhälle där varuutbytets ekonomiska lagar fritt får råda finner Marx i stället att det inte blev harmoni och ömsesidig nytta. Ja, varuutbytets lagar verkar nästan upphäva sig själva. Uppgörelsen mellan kapitalist och lönarbetare om arbetsdagens längd (punkt 126) grundas ju på: "rätt mot rätt, bägge i lika hög grad stödda på varuutbytets lag. Men mellan lika rätt avgör makten" (201/249).
I de jämlika och fria varuägarnas samhälle finner vi alltså att ett grundläggande förhållande i samhället baseras på makt! Marx kan alltså inte längre enbart hålla sig till varuutbytet, dess former, funktioner och lagar. Klasskampen inträder alltså som ett grundläggande element i teorin om kapitalismen. Förra gången det skedde var i kap 4:3, något som vi återkommer till i kap 24:1-6. (Se punkt 67.)
I inledningen till kap 8:6 skildras hur kapitalistklassen först mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet lyckats erövra en mer "fri" och "flexibel" dispositionsrätt över arbetstiden, och därmed över användningen av den inköpta varan arbetskraft. Det gamla samhällets fasta dagsrytm och tideräkning, t.o.m. begreppen dag och natt utsuddas. "Kapitalet firade verkliga orgier" skriver Marx uttrycksfullt.
I kap. 8:3-4 skildrades arbetarnas förhållanden i England när kapitalets "hunger", eller lagen om förlängning av merarbetstiden, verkade fritt. Lagens verkan demonstrerades "i sin renhet", fri från grumlande inflytelser. Och när den historiska situation blir sådan, är det inte märkligt att människor reagerar. "Så snart den av produktionsståhejet förvirrade arbetarklassen någorlunda kommit till besinning igen, började den göra motstånd..." (240/294), skriver Marx. Och kap. 8:6 är en skildring av detta motstånd mot kapitalets "omättliga begär efter merarbete" (rubriken till kap. 8:2). Speciellt dramatiska är åren 1848-50. Noter att rekommendera är kanske 157, 159, 185, 185 a.
Det andra temat i kap. 8:6 handlar om "kapitalets anda" (KI, Geist des Kapitals). Alla Factory acts och den politiska kampen om deras genomförande skildras som ett negativt uttryck för kapitalets lagbundna och till synes omättliga hunger efter merarbete. Kap. 8:6 blir alltså en komplettering av kap. 8:3 i detta avseende. (Se punkt 130.)
Arbetarnas organisering till klass. Vi har hittills talat om fastställandet av arbetsdagens längd som en långvarig klasskamp. Men för att det skall vara någon kamp mellan klasser så måste det ju finnas även en arbetarklass. Arbetarnas organisering till klass, framväxten av deras organiserade motstånd och hur detta motstånd uppstår ur den kapitalistiska produktionen, är ett övergripande tema i Åttonde kapitlet. Kanske skulle man kunna säga att det är det viktigaste temat. De sammanfattas i kap. 8:7.
Den andra meningen i kap. 8:7 skulle jag vilja översätta så här (257/315) (ä.ö.): "... på den hittills utvecklade ståndpunkten är det endast den självständige och därför rättsligt myndige arbetaren som såsom varusäljare ingår kontrakt med kapitalisten". Om denne "självständige" (KI, selbständige) arbetare fortsätter Marx något senare (258/316) (ä.ö.):
"Historien om arbetsdagens reglering ... bevisar handgripligt att den enskilde (KI, vereinzelte) arbetaren, arbetaren som 'fri' försäljare av sin arbetskraft, hjälplöst ligger under ..."
Ty den enskilde arbetaren ligger faktiskt hjälplöst under. Det har Marx visat i kap. 8:3-4. Och det beror inte på något annat än att "vid lika rätt avgör makten" (201/249). Ty vilken makt hade kapitalistklassen, och vilken makt hade lönarbetarna i den politiska kamp som skildrades i kap. 8:6? I denna situation där det inte hjälper för arbetarna att åberopa sig på "varuutbytets lag" (201/249) finns det bara en möjlighet för de självständiga, fria och enskilda ägarna till varan arbetskraft (261/320):
"Till skydd mot 'sina kvals orm' måste arbetarna sluta sig samman och som klass framtvinga en statlig lag, en samhällelig barriär (KI, als Klasse ein Staatsgesetz erzwingen, ein ubermächtiges gesellschaftliches Hindernis), som hindrar dem själva att genom frivilligt kontrakt med kapitalet sälja sig och sitt släkte till död och slaveri."
För att överhuvudtaget få någon makt måste de isolerade och självständiga och fria arbetarna överge sin isolering och organisera sig. I deras organisering, i den kollektiva aktionen - strejken - ligger deras maktmedel i den ekonomiska kampen. Arbetarrörelsen växer fram. Men det paradoxala med arbetarnas medvetna organisering är att den växer "instinktivt ... fram ur produktionsförhållandena själva" (KI, instinktiv aus den Produktionsverhältnissen selbst erwachsne Arbeiterbewegung) (260/319). Med kapitalismen utvecklas alltså inte bara arbetarklassen som sådan, utan även dess organisering. Även arbetarklassens motåtgärder mot kapitalet, som t.ex. fabrikslagstiftningen i England, utvecklas "ur förhållandena (KI, Verhältnisse), som naturlagar för det moderna produktionssättet" (244/299).
På så sätt bekräftar Kapitalet den skiss som Marx och Engels gjorde i Kommunistiska Manifest när de själva deltog i denna rörelse revolutionsvåren 1848. De tänker sig arbetarrörelsens utveckling i tre faser (Tiden sid. 26-28/Arbetarkultur sig. 37-39/MEW 4 sid. 470-71):
Fas I: "I början kämpa de enskilda arbetarna, sedan arbetarna vid samma fabrik, sedan arbetarna i samma yrke på en ort mot de enskilda storborgarna som utplundra dem."
Fas II: "Men med industriens utveckling förökar sig icke blott proletariatet; det sammantränges därjämte i större massor, dess kraft växer och det känner denna kraft mera ... Arbetarna börja därmed sammansluta sig mot bourgeoisien; de sammanträda för att skydda sin arbetslön. De bilda självständiga associationer för att kunna proviantera sig vid inträffade resningar."
Längre än så har vi inte nått här i Åttonde kapitlet i Kapitalets första bok; men det kan vara värt att låta Manifestet föra oss vidare, så att vi får litet bättre begrepp om vilken betydelse denna organisering och detta motstånd som växer fram som en naturlag har.
Fas III: "Understundom segra arbetarna, men blott övergående. Det egentliga resultatet av deras kamp är icke den omedelbara framgången, utan den allt vidsträcktare omkring sig gripande organisationen av arbetarna ... det behövdes endast sammanslutning för att de många småstriderna, som alla äga samma karaktär, skola centralisera sig till en nationell strid, till en klasskamp. Men varje klasskamp är en politisk kamp ... Denna proletärernas organisation till klass och därmed till politiskt parti spränges åter vi varje ögonblick genom konkurrensen mellan arbetarna själva. Men den förnyar sig oupphörligt, starkare, fastare, mäktigare."
Från penning- och varuägare till kapitalist- och arbetarklass. Låt oss återvända till slutet av kap. 4:3 och skissera upp ett övergripande tema som Marx utvecklat genom hela Tredje avdelningen, och som vi snuddade vid i punkt 102, 105 och 127. På sid. 152/190-91 skrev han (ä.ö.):
"När de lämnar den enkla varucirkulationens eller varuutbytets område, varifrån den vulgäre frihandlaren hämtar sina åskådningar, be grepp och sin måttstock för bedömningen av kapitalets och lönearbetets samhälle, förvandlar sig något - så verkar det - i utseendet hos våra personae dramatis."
Dramats personer borde ju förhålla sig till varandra som fria och jämlika individer. De borde båda bära huvudet högt efter det ömsesidigt nyttiga avtalet om försäljningen av varan arbetskraft. Men så är det inte. I stället uppmärksammar Marx hur den ene vinningslystet och beskäftigt smilande "tågar i spetsen som kapitalist", medan den andre skygg och motsträvig följer efter "som hans arbetare", "en man som har sålt sitt eget skinn på marknaden och nu inte har annat att vänta än - att få det garvat" (152/191).
Hela Tredje avdelningen har närmare utvecklat denna förändring hos dramats personer. Vi har behandlat den kapitalistiska produktionens grundelement, Pm/c, A/v och m. Vi har behandlat själva det kapitalistiska produktionsförhållandet, kapitalförhållandet. Och i kap. 8:7 kan alltså Marx sammanfatta, i det han syftar tillbaka på formuleringarna ovan (260/319) (ä.ö.):
"Man måste tillstå, att vår arbetare ser annorlunda ut, när han lämnar produktionsprocessen, än då han trädde in i den. På marknaden förhandlade han såsom ägare till varan arbetskraft med andra varuägare, den ene varuägaren gentemot den andre. Kontraktet, med vilket han sålde sin arbetskraft till kapitalisten, bevisade så att säga svart på vitt att han fritt förfogade över sig själv. Sedan handeln avslutats visar det sig att han i verkligheten inte var någon fri man ..."
Penningägaren och ägaren av varan arbetskraft som mötte varandra på marknaden som jämlika varuägare inträder alltså i produktionsprocessen som kapitalist och arbetare - i samhällelig skala som kapitalistklass och arbetarklass. Och vad detta innebär har vi steg för steg gått igenom i Åttonde kapitlet. "Jämlikheten" bär på klassamhället. "Friheten" innebär utsugning. Och den "ömsesidiga nyttan" är förvandlad till klasskamp. "Quantum mutatus ab illo!" - "Vilken förändring från då!" skulle vi kunna utbrista med Marx avslutningsord (261/320).
När kapitalförhållandet är upprättat har penningägaren och arbetskraftens ägare redan på förhand rollerna som kapitalist och arbetare, d.v.s. redan innan de inträder i produktionsprocessen. Senare i Första bokens framställning, kap. 21 och 22:1, skall vi studera hur de även utträder ur produktionsprocessen i dessa roller.
Dencik, Herlitz, Lundvall, kap. 4, s. 58-59.
Kapitalets produktionsprocess, kap. 3:7-8, s. 66-71.
Anschauungsmaterial, s. 28-29 (i Kapitalets produktionsprocess, s. 74).
Lehrbuch, kap. 12.1, s. 177-81.
Politische Ökonomie, kap. 4.4, s. 100-01.
Kommunistiska manifest (1848), Avsnitt I "Bourgeoisie och proletariat", särskilt andra hälften om proletariatet, Tiden s. (14-23) 23-33/Arbetarkultur s. (25-35), 35-43/MEW 4 s. (462-68), 468-74.
Anti-Dühring (1878), Arbetarkultur s. 369-76/MEW 20 s. 248-55.
Huberman, kap. 18.
Filosofins elände (1847): kap. II:5; Arbetarkultur s. 179-88/MEW 4 s. 175-82 (till kap. 8:7).
Till kritiken (1861-63), häfte I-V 1861-62 (MEGA II/3.1): MEGA II/3.1 s. 170-75, 189-207, 209-11 (till kap. 8:1-2).
Lehrbuch, kap. 11.2-3.
Politische Ökonomie, kap. 4.5, s. 113-16.
Rosdolsky 1968, kap. 15 (första delen om historiskt allmänt merarbete och absolut mervärde).
Tuchscheerer 1968, kap. 10.4.
Tronti (1966), Erste Hypothesen (4) s. 116-19, början av (8) s. 165-69.
Wygodsky (1965), s. 66-67 (mitten av kap. 4).
Zeleny (1962), s. 71-73; sv. övers. s. 53-55.
Balibar (1974), kap. III:1-2.
Mauke (1970), kap. I:1-3, II:1-3, IV:1-2.
Tronti (1966), Erste Hypothesen (7) s. 150-64.