W. F. Haug

Läs Kapitalet!

Introduktion till analysen av värdeformen

1976


Innehållsförteckning


III. Föreläsningen[1*]

Till en början visades att för att kunna förstå Marx' teori, kan man omöjligt hoppa över Marx' början. (Riktigheten i Marx' teori bevisades inte.)

Därefter utvecklades ett allmänt begrepp om början (det visades alltså inte konkret var Kapitalet börjar, utan först utvecklades det problem som början utgör för vetenskapen). Åtminstone som problem borde vi nu vara medvetna om, att man inte kan börja hur som helst, och gripa sig an den av författaren Marx serverade början, utan att ställa bestämda frågor om denna början. Vi utvecklade problemet i allmänhet och kraven på hur det skall lösas, och nu kan vi börja bedöma hur Marx konkret löser problemet med början.

Hur utvecklades kraven på början? De utvecklades genom att vi försöksvis och med förenklad problematik följde forskningsprocessen - som med nödvändighet är komplicerad, då den ju inte kan utgå från befintliga resultat; vi har alltså inte gjort något annat än försökt plocka in det förekommande i ett förklaringssammanhang, - detta och ingenting annat innebär: att framställa det vetenskapligt. På detta sätt klargjordes, åtminstone antydningsvis, att en vetenskap måste ha en bestämd uppbyggnad. I vetenskapen bygger lärosats på lärosats. Elementära begrepp sätts samman till sammansatta begrepp (så har till exempel begreppet "värde" på ett bestämt sätt slagits ihop med sig självt till begreppet "förmering av värde" [verwert-ung]). Av detta kan vi lära oss, att om uttrycket "förmering av värde" är ett sammansatt uttryck, så har vetenskapen nått målet för sin förklaring, när den adekvat innefattar denna sammansättning. Ett vetenskapligt begrepp måste återspegla den inre sammansättningen hos det begripna.

När vi kretsade runt början blev det alltså nödvändigt att föregripa på innebörden av ordet vetenskap. Närmare bestämt att föregripa på den vetenskapliga karaktären hos Kritiken av den politiska ekonomin. Resultat: det kan därvid inte röra sig om någon godtycklig följd av påståenden och beskrivningar, utan en bestämd, objektivt föregiven uppbyggnad, och bestämda sammanhang måste uppdagas i kritikens objekt, det kapitalistiska produktionssättet. Därefter måste denna uppbyggnad och dessa sammanhang framställas.

När vi nu griper oss an Marx' bok, så innebär den praktiska tillämpningen av det som hittills utvecklats, att vi inte rätt och slätt läser mening för mening, utan att vi innan vi läser den första, redan förväntar oss något av denna mening. Nu finns nämligen en fråga och ett krav på hur denna vetenskaps början måste vara beskaffad för att - bildlikt talat - resan från den skall kunna föra genom hela den borgerliga världen. I och med att vi har gått till väga på detta sätt, har vi genomfört en av dialektikens grundsatser, utan att ha nämnt den: Nämligen att utgångspunkten nu redan - även om på ett tillfälligt, preliminärt sätt - förstås som resultat. När det hela alltså rullar igång med den första meningen kan man hålla i minnet, att för den som skrev den, det vill säga Marx, var den på intet sätt någon utgångspunkt, utan resultatet av många överläggningar och försök. Och i enlighet med detta kan man nu uppfatta denna mening som resultat av en rad problemställningar och försök att lösa dem. Medveten om detta kan man bli kvitt den falska känsla av självklarhet, som i själva verket bara kan vara en täckmantel för en brist på förståelse. Den dialektiska grundtesen, att förstå utgångspunkten som resultat, kan man alltså också uppfatta som ett uttryck för distans från något som är så självklart, att man inte riktigt kan urskilja det. Det stora problemet när det gäller att nå insikt om det vardagliga är just dess självklarhet. Denna självklarhet måste man distansera sig från för att den överhuvudtaget skall kunna göras till objekt. - Brecht har för övrigt utvecklat en bestämd teaterteknik för detta syfte.

Detta gäller naturligtvis också för den "trivialitet", som vi har krävt att början skall ske med. När vi sa att början måste ske med något som "var och en vet, även om han inte vet något annat", så kunde det naturligtvis varken betyda, att denna "trivialitets" funktion själv skulle vara en trivialitet, eller att denna "trivialitet" från första början bildade utgångspunkt för forskaren Marx. I denna bemärkelse hänvisar Marx i efterskriften till andra upplagan av Kapitalet till att "framställningssättet formellt måste skilja sig från forskningssättet" (sid. 13). Om framställningens början alltså är slutet på den röda tråden, det slut som forskningen skall utröna, så ser man också att de båda, sedda utifrån resultatet, hör samman som en medaljs båda sidor. En "framställning", som skall uppfylla det marxistiska kravet på en vetenskap, är ingen ytlig anordning av vetandet, utan vetandet i sitt härledningssammanhang, utanför vilket det inte skulle vara något vetande. I denna innebörd är forskande ingenting annat än sökandet efter den riktiga framställningen; det opererar om och om igen med försöksframställningar.

Framställningens början bygger på en avklarad forskning. Även om början opererar med en trivialitet, så är den ur en långvarig forskning resulterande kunskapen om dess duglighet som början, allt annat än en trivialitet. "Förutsättningslöshet" betyder alltså naturligtvis inte, att Marx inte skulle ha förutsatt slutet på forskningen eller ha förutsatt dess villkor.

Och så börjar det:

"I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, framträder rikedomen som en oerhörd varuanhopning, den enskilda varan som rikedomens elementarform. Vår undersökning börjar därför med analysen av varan."

De båda meningarna antyder ett rättfärdigande av början. Det ges en kort motivering varför början sker på detta och inget annat sätt, varför den sker med detta och inte med någonting annat.

Innan jag närmare undersöker denna motivering, följer jag Marx' uppmaning i den första fotnoten och går tillbaka till en tidigare ansats till detta verk. Den är från 1859 och har titeln Till kritiken av den politiska ekonomin. Jag läser den åsyftade meningen - den första i den dåvarande versionen:

"Vid en första blick framträder den borgerliga rikedomen som en oerhörd varuanhopning, den enskilda varan som dess elementära existens."

Tillbaka till Kapitalet, där Marx citerar detta uttryck "oerhörd varuanhopning" - vad är nu det för en början? En första uppgift framträder här - vi ville ju iakttaga abstraktionskraften i arbete: Hur kommer Marx från den oerhörda varuanhopningen till den enskilda varan? Vi måste bestämma sättet att börja och i efterhand utföra det första steget. Först ett påpekande: Den första meningen, som vid en första genomläsning troligen förefaller helt oproblematisk, är i själva verket utomordentligt problematisk. Marx framkastar här i koncentrat en rad begrepp, vilka till en början inte står i intressets medelpunkt. De står så att säga inte i centrum för uppmärksamheten, utan slinker med i förbigående: "samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar" - detta måste ju först förklaras. Begreppet "produktionssätt" introduceras inte, utan det Marx dröjer sig kvar vid är "varan". Och detta sker så hastigt och i förbifarten, att man knappt märker det. En framträdelse uppmärksammas, nämligen rikedomens framträdelse som oerhörd varuanhopning. Denna oerhörda anhopning av varor reduceras till den enskilda varan och så sägs det: Med denna måste analysen alltså börja.

Detta måste närmare belysas. Vad är det egentligen för en "första blick" (för att än en gång citera den tidigare skriften), för vilken rikedomen i samhällen med kapitalistiskt produktionssätt framträder som en oerhörd varuanhopning? Varför riktar den inte uppmärksamheten till fabrikshallarna till exempel, om den nu har rikedomen framför ögonen? I fortsättningen av denna bok, Kritiken av den politiska ekonomin, återkommer Marx till denna fråga, och säger: Detta samhälles verkliga rikedom visar sig inte i skyltfönstren, utan den utgörs av rikedom på produktivkrafter, av det mänskliga arbetets fruktbarhet.[2*] Men varför börjar han då inte med detta? (Jag upprepar nu metoden i den andra föreläsningen, det vill säga jag godtar inte denna början utan att först ha prövat andra möjliga sätt.)

I den redan citerade tidigare skriften från 1859, Till kritiken av den politiska ekonomin, utmålas "den oerhörda varuanhopningen" åskådligt:

"Vid Londons mest trafikerade gator trängs magasin vid magasin, bakom vars ihåliga ögon av glas all världens rikedomar glänser: indiska schalar, amerikanska revolvrar, kinesiskt porslin, pariskorsetter, ryska pälsverk och tropiska specerivaror: men alla dessa lockande ting bär på sin panna fatala vita pappersmärken, med arabiska siffror och de lakoniska påskrifterna £, s., d. (pund sterling, shilling, pence). Detta är bilden av varan, sådan den framträder i cirkulationen."

Vad är det alltså för en första blick, för vilken det borgerliga samhällets rikedom framträder som varuanhopning? Det är köparens blick. Och stället som köparen betraktar på detta sätt, platsen där den "oerhörda anhopningen" framträder, denna plats känner vi alla till: butiksgatan, varuhuset eller - uttryckt i nutida begrepp - stormarknaden (eller postorderföretagens kataloger). Ty inte ens i det borgerliga samhället är det självklart, att rikedom måste framträda som vara. Det finns mycket i detta samhälle som också är rikedom, men ändå inte framträder som vara: Endast den del av rikedomen som är till salu är vara.

Vad innehåller denna oerhörda varuanhopning, om vi betraktar dess konkret-materiella sida? I ett samhälle där knappast några livsförnödenheter framställs direkt av konsumenten, utan nästan allt måste köpas, finner man i varuberget så gott som alla brukbara ting. Denna värld av ting består av tusen sinom tusen olika arter och underarter. Och alla dessa ting är permanent utställda, så länge som de är till salu - och endast så länge är de varor. Man kan säga: att vara vara innebär att vänta på försäljning, alltså också att vara utställd, åtminstone som exemplar för sin art.

Att gå genom gatorna innebär även att besöka denna utställning. Den förbipasserande är utställningsbesökare. Sker besöket uttryckligen och inte bara som förbipassage, kallar vi det en skyltfönsterrunda [Schaufensterbummel]. Att man överhuvud taget inte kan föreställa sig (eller vara medveten om), att shopparens perspektiv är säreget och inte allmängiltigt, är så självklart för oss, att det nästan är obegripligt.

För att förtydliga detta måste man erinra sig andra möjliga perspektiv. Kanske upptäcker man i en jämförelse det säregna i shopping- eller skyltfönsterrundans perspektiv. Men det måste vara exempel som på samma sätt ställer ut och tillåter ett beseende av en oerhörd anhopning, ja praktiskt taget samtliga ting av en bestämd sort. Som exempel tar jag två företeelser vi alla känner till; nämligen dels besöket i en botanisk eller zoologisk trädgård och dels besöket i ett museum. I båda fallen överblickar man i princip samtliga föremål på ett bestämt område. På zoo eller i en botanisk trädgård betraktar vi sålunda en "oerhörd anhopning" av djur eller växter. Men på vilket sätt betraktar vi dem? Vi betraktar dem med ungefär den förvåning, som framkallas av mångfalden i livets sammanhang, eller helt enkelt dess märkvärdighet. - Nu gäller det däremot att frigöra sig från dessa perspektiv, ty det är alls inte självklart att betrakta tingen på detta sätt. Katten tittar på akvariet med andra ögon än vi; rättare sagt tittar vi själva ibland på samma sätt som katten; till exempel betraktar vi fiskrestaurangens forellbassäng med andra ögon än vi betraktar ett vanligt akvarium. På zoo betraktar vi djuren varken med hungriga ögon, eller med avsikten eller lekande med tanken att köpa något av dem - för att nu återkomma till det första perspektivet, nämligen betraktande av tingen som varor.

Jämförelsen med andra perspektiv visar att vi vid kontakten med skyltvarorna har ett bestämt och säreget slag av perspektiv. Från första början, ja redan innan vi sett något av dem, betraktar vi tingen utifrån egenskapen att de kan köpas. Intresset bakom detta sätt att betrakta tingen, är bestämt av en vag möjlighet att kunna få dem genom att köpa dem.

Betraktandet av den oerhörda varuanhopningen, detta säregna sätt att se på ting, uppstår inte i huvudet, utan i samhället. Innan ögat tittar existerar de samhälleliga förhållandena. Betraktandet sker på en praktisk grund. Det är ett slags icke bindande provhandlande, en lek med möjlighetens hårda kärna, att verkligen "handla" - "handla" kan man uppfatta i dubbel bemärkelse. Världen av brukbara ting är praktiskt tillgänglig genom köpet. Tingens köpbarhet - detta och inget annat innebär, till en början rent praktiskt, att de är varor - är sättet för deras allmänna tillgänglighet. Nu kan man invända, att åtskilliga blickar mot bilhandlarens utställningshall för sportbilar, mot körsnärens skyltfönster där det finns femtiotusenkronorspälsar, eller mot en juvelerares där man för lika mycket pengar kan köpa ett diamanthalsband, - att åtskilliga av dessa blickar kommer från människor, för vilka dessa varor är ouppnåeliga, eftersom de inte har tillräckligt mycket pengar för att köpa dem. Denna invändning är befogad, men sätter inte det sagda ur kraft. Ty även den fattigaste stackare tittar i juvelerarens skyltfönster med den spelande, abstrakt möjlige köparens ögon. För hans makt att förvärva varor är i sig inte inskränkt. Den är visserligen kvantitativt inskränkt genom mängden pengar. Men pengar gör inga åtskillnader - utom vad beträffar mängden. Såtillvida yttrar sig dock den kvantitativa begränsningen också som en kvalitativ begränsning. Men även den som inte kan köpa vissa varor, betraktar dem ovillkorligen med köparögon, medan han däremot ser med helt andra ögon när han beskådar en sevärdhet, till exempel ett slott eller ett museum. Man kan alltså betrakta samma saker på helt olika sätt. Föremål utställda i ett slott betraktas inte med hänsyn till deras åtkomlighet för privatägande, utan utifrån den historiska synvinkeln på slottet-museet.

I skylfönsterrundans perspektiv ligger alltså något som gör att tingen framträder som likadana. Med likadana pengar, endast kvantitativt olika, kan de köpas. Denna likhet är den tittglugg, - eller med en annan bild, det skyltfönster - man betraktar varorna genom. Och det från första början, redan innan man ser den ena eller andra varan. Man kan alltså säga, att i motsats till den oerhörda mångfald, som karaktäriserar denna varuanhopning - en mångfald av bruksföremål, utan varje motsvarighet i den förkapitalistiska historien, en mångfald som kunde uppstå först genom kapitalistisk varuproduktion - att i motsats till denna oerhörda mång-fald står det "en-faldiga" eller likadana, som likställer varorna i ett visst avseende. Alla har de sin prislapp; alla är de i princip till salu; köpmöjligheten inskränks bara av köparens penningkvantitet. Det finns alltså någonting i detta som står i motsats till mångfalden och den oändliga formrikedomen, något som åstadkommer enhet. Det är något enhetligt som sluter samman "den oerhörda varuanhopningen" till ett samlat perspektiv. Detta är orsaken till att analysen av denna stora tänkbara mångfald av bruksföremål, den oerhörda varuanhopningen, kan börja med den enskilda varan. Redan i början utelämnas - och detta är nu ordet för "abstraheras" - följaktligen denna mångolikhet. När denna abstraktion genomförs så sker det på en praktisk grund; på penningens likagörande makt, alla varors kvantitativt olika, men kvalitativt lika tillgänglighet, hur stora olikheter de i övrigt än må ha. Denna abstraktion utför alltså i efterhand något som är en praktisk realitet i vår dagliga samhälleliga tillvaro.

Det direkta första steget, den oerhörda varuanhopningen - ett vid den första blicken förvirrande oöverskådligt mångformigt helt - är en "trivialitet" som var och en dagligen rör sig i. Det är det mest allmänna av synsätt som denna början framträder för. Den första logiska upplösningen av denna konfyst månggestaltiga omedelbara helhet - och upplösning är här ordet för "analys" - ledde till dess elementärform, den enskilda varan. Härledningen till denna elementärform återspeglar inget annat än den enhetligt lika tillgängligheten hos varje föremål i den oerhörda varuanhopningen, och är således inget godtyckligt subjektivt tilltag av teoretikern. Det första stycket på sidan 31 har därmed beskrivit en knapphändigt skisserad rörelse. Resultatet av denna rörelse kan jämföras med vårt sätt att gå tillväga.

När nu det andra stycket börjar: "Varan är ett yttre föremål ..." och så vidare, så är denna nya utgångspunkt redan slutpunkt för en mycket förkortad omkretsning, en bestämning av vad som kan vara lämpat som utgångspunkt. Framställningens utgångspunkt är här alltså för första gången inte längre enbart ett resultat av forskning, utan redan ett resultat av framställningen själv.

Med mina utläggningar har jag inte gjort något annat, än att jag med förstoringsglas lyft fram den däri liggande bevisföringen, - för att kunna granska den i ljuset av de krav som ställts på en början. Vilka krav har då uppfyllts? Helt säkert det första: Det börjar med en trivialitet som står utan motsvarighet - den utgör verkligen ett vetande som alla har. Och det andra: Ur anläggandet av denna trivialitet följer genast ett första steg till det logiskt elementära. Visserligen har begreppet elementärform här fortfarande en föga konkret betydelse. Det utmärker endast det faktum, att alla tänkbara exemplar och olikheter i den "oerhörda varuanhopningen", trots allt i ett avseende är varandra fullständigt lika, nämligen i det att de alla är bestämda genom varuformen. Först i fortsättningen kommer det att visa sig om denna form är "logiskt element" för mer komplexa (sammanbundna) former. - Beträffande det tredje kravet, att framställningen skall börja med det genetiskt första, kan hittills ännu ingenting sägas.

Vi skall nu sätta oss in i allt som Marx får fram ur detta perspektiv på början; i den följande föreläsningen skall vi därefter undersöka hur och varför han kan göra det. Till att börja med måste vi dock förbättra vår terminologi. Hittills har jag terminologiskt introducerat begreppet "början" för att kunna behandla det komplexa problem som en vetenskaps början och uppbyggnad utgör. Vi utvecklade ju till att börja med ett allmänt begrepp för början; nu utsätter vi Kapitalets speciella början för det krav, som detta begrepp ställer. Ger man sig nu längre in i undersökningen, blir det absolut nödvändigt att ytterligare differentiera detta begrepp. På sätt och vis kan man säga (vilket också är vanligt), att varuanalysen, innehållande värdeteorin och teorin för det värdebildande arbetet samt värdeformens analys och påvisandet av penningformens genes; att allt detta tillsammans bildar början av Kritiken av den politiska ekonomin. Med denna innebörd betecknar "början" följaktligen hela det första kapitlet (och alltså inte bara de första raderna eller det första stycket). I motsats till "början" som varuanalysens hela komplex, skall den omedelbara början i fortsättningen kallas "första steg" eller "utgångspunkt". - Om man närmare vill definiera dessa båda talspråksuttryck, så kunde man säga att utgångspunkt är det första steget sett utifrån fortsättningen, men att första steget däremot är när man fortfarande har fortsättningen framför sig.

Hur fortsätter det nu?

Återigen börjar det med en formel som alltid står framför det första steget, med ett "till att börja med": "Varan är till att börja med" ... bruksvärde. Marx definierar inte bruksvärde som några bestämda egenskaper eller något bestämt innehåll; han relaterar inte heller begreppet till bestämda behov eller bestämda ting, som tillfredsställer dessa bestämda behov, utan han utelämnar all sådan bestämdhet. Han håller endast fast vid en bestämning: att dessa ting "tillfredsställer mänskliga behov av något slag". "Karaktären av dessa behov, om de till exempel har sitt upphov i magen eller fantasin, ändrar ingenting i själva behovet som sådant." Lika lite intresserar det oss på vilket sätt bruksvärdet tillfredsställer behovet, till exempel "om omedelbart som livsmedel, det vill säga som förbrukningsartikel, eller på en omväg", indirekt som livsmedel, det vill säga som föremål, nödvändigt för produktionen av livsmedel; som produktionsmedel. Alla sådana, i praktiken i högsta grad viktiga skillnader, lämnas därhän.

Det vill säga här abstraheras från skillnaden mellan kroppsliga och intellektuella behov, från hur tingen tillfredsställer sådana behov, reellt eller bara i fantasin, direkt eller indirekt. Endast ett tar han fasta på: att det överhuvud finns en relation mellan ett bestämt ting och ett bestämt behov, att denna ting-behov-relation överhuvud finns till. Och det är just denna relation som för tingets del definieras som bruksvärde. Bakom orden "ting" och "behov" kan vi leta fram de mer allmänna makterna: Bakom "ting" inbegrips då allt som är ting för oss, naturen, och bakom "behov" står vi med våra behov, människorna; begreppet bruksvärde är då ett relationsbegrepp, som med nyttigt ting förstår ett bestämt slag av relation mellan människa och natur. Alla särskilda förkroppsliganden av denna relation utelämnas, därifrån abstraheras.

Varför kan Marx abstrahera dem? I diskussionerna bestrids ofta att detta tillvägagångssätt skulle vara riktigt. Det frågas om man inte måste göra åtskillnad mellan olika slags behov. - Men hur och på vilken grund skulle denna åtskillnad kunna göras? Den kan bara göras på en tvivelaktig grund av godtyckliga antaganden eller föreskrifter beträffande innehållet; det ena eller det andra är ett "sant" behov, den ena eller den andra saken är "reellt" tillfredsställande. Genom att prata på detta sätt skulle vi förklara relationerna mellan vissa ting och vissa behov för norm, och därefter avfärda övriga ting, behov och relationer som abnorma. Och varifrån kunde sådana föreskrifter härledas, om inte ur andra föreskrifter, ur religionen eller ur någon till godtycklig etik förtunnad religion?

Men Marx godtar uppenbarligen endast ett slags förutsättning, nämligen den som är precis likadan som hans början, och således inte förutsätter något annat än människornas faktiska praxis, som är av vardaglig karaktär. Han värderar inte dessa behov, det vill säga människa-ting-relationerna, vilka för tingens del förstås med begreppet bruksvärde; utan när detta slags relation existerar, då benämner han den bruksvärde. Han förutsätter alltså inget annat än dessa relationers faktiska förekomst. Varje annat tillskott skulle förutsätta andra föreställningar, det vill säga andliga förutsättningar (antingen efter godtycke eller efter traditionella domar och bedömningar), medan Marx endast förutsätter den faktiska, materiella praxisen. (Vi skall senare se att ett på detta sätt förutsättningslöst närmande till texten inte bara är kritiskt, utan att det också motiverar och medger den mest radikala och omfattande kritik.)

Varan efterfrågades. Det första svaret löd: Varan är till att börja med bruksvärde. Och vad är det? Efter att ett allmänt relationsbegrepp utarbetats och all vidare diskussion om bruksvärdet hänvisats till en självständig forskningsgren, varukunskapen, kommer Marx vid slutet av denna första genomgång fram till förhållandet mellan bruksvärde och rikedom. Han återvänder alltså till den allra första utgångspunkten: "Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara." Marx utgick visserligen från frågan efter rikedomen, vars samhälleliga form är varans säregna form. Men efter en snabb minskning av synfältet - från perspektivet på den oerhörda varuanhopningen ner till den enskilda varan som varuanhopningens elementarform -, verkar undersökningen nu uppfatta denna elementarform som rikedomens materiella basis hos alla någonsin tänkbara former av samhällen. Har analysen här förfelat sitt tema, det vill säga varan?

Men nu kommer ett plötsligt omslag. Den hittillsvarande analysen har tömt ut sig i ensidighet och slår nu om i den motsatta ensidigheten. "Gångjärnet" i detta omslag utgör en sista säregenhet hos bruksvärdet, som nu gör det möjligt att förstå bruksvärdet helt. Men detta säregna tillkommer bruksvärdet endast i den mån det är en varas bruksvärde. "I den samhällsform, som vi har att undersöka, utgör bruksvärdena samtidigt de materiella bärarna av bytesvärdet." I fortsättningen utvecklas bytesvärdet lika ensidigt som hittills bruksvärdet.

Men varför löper undersökningen åt två olika håll, på det sätt som beskrivits ovan? Och hur rättfärdiga, att Marx vid analysen av bruksvärdet abstraherar så mycket, som vardagslivet trots allt beror av? När Marx' framställning på de båda första sidorna "uppenbarar" något - varför sker det? Och vad menas egentligen med "uppenbara"? Vad är det egentligen för slags bevisföring och kunskaper Marx opererar med här? Dessa frågor skall vi ägna oss åt i nästa föreläsning.

 

Föreläsning II | Föreläsning IV

 


Anmärkningar:

[1*] Ordet trivialitet som använts i denna föreläsning är en "nödöversättning" av tyskans Gemeinplatz, vilket inte bara betyder "trivialitet" utan även "självklarhet" eller mer ordagrant "gemensamt ställe" (eller t.o.m. "allmänning"). På engelska skulle det översättas med "common place". Tyskans "gemein" betyder alltså inte bara "gemen" eller "trivial", utan även "gemensam".

[2*] jfr K. Marx Grundrisse, sid. 596: "Ty den verkliga rikedomen är alla individers utvecklade produktivkraft."

Grundrisse finns delvis översatt till svenska under titeln Grunddragen i Kritiken av den politiska ekonomin, R&S, 1971