Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
På natten den 21 december 1919 deporterades jag från Amerika tillsammans med tvåhundrafyrtioåtta andra politiska fångar. Ehuru det var allmänt bekant, att vi skulle deporteras, var det högst få som verkligen trodde, att Förenta staterna skulle så fullständigt ignorera sitt forna anseende såsom fristad för politiska flyktingar, av vilka en del levat och arbetat i Amerika i över trettio års tid.
Vad mig beträffar, blev beslutet att utvisa mig bekant redan 1909, när de federala myndigheterna företogo sig att beröva den man, vars namn givit mig medborgarrätt, hans borgerliga privilegier. Att regeringen i Washington väntade till 1917, är endast att hänföra till den omständigheten, att det psykologiska ögonblicket för slutspurten ännu inte var kommet. Det är möjligt, att jag skulle ha gjort dem rätten till att utvisa mig stridig under denna tid. Under den då rådande allmänna meningen skulle domstolarna förmodligen inte ha erhållit något stöd vid sina försök att på svekfullt sätt beröva mig mitt medborgarskap. Men det såg ingalunda otroligt ut, att Amerika redan då skulle ha velat nedlåta sig till att använda den tsaristiska metoden att deportera.
Vår antikrigsagitation verkade såsom att gjuta olja på den eld, som flammade upp 1917, och gav de federala myndigheterna det länge efterlängtade tillfället till att fullfölja de konspirationer, man påbörjat mot mig i Rochester, N. Y. 1909.
Det var den 5 december 1919, då jag höll en föreläsning i Chicago, som jag telegrafiskt överraskades av meddelandet att beslutet angående min deportering var avgjort. Frågan rörande mitt medborgarskap framställdes sedan till behandling av rätten, men blev naturligtvis förklarad ogiltig. Jag ämnade till att börja med vädja till högre instans, men beslutade mig till sist för att inte vidare bry mig om saken: Sovjet-Ryssland lockade mig som en vacker hägring!
Myndigheterna voro löjligt hemlighetsfulla beträffande vår deportering. Ända intill det sista ögonblicket höllos vi i fullständig okunnighet om tiden för avfärden. Men helt oväntat fram mot småtimmarna på natten den 21 december kom ett glatt budskap. Det liv och den rörelse, detta framkallade, var rentav överväldigande. Klockan var sex på morgonen den 21 december 1919, när vi under stark militärbevakning stego ombord på »Buford».
Under tjuguåtta dagars tid voro vi fångar. Skyltvakter stodo vid våra hyttdörrar natt och dag, skyltvakter stodo uppställda på däck under de timmar på dagen, då vi tillätos att hämta frisk luft. Våra manliga kamrater voro inspärrade i mörka, fuktiga skrubbar och erhöllo en usel föda, och ingen av oss visste i vilken riktning vi skulle resa. Men likväl höllo vi humöret högt — Ryssland, det nya, fria Ryssland låg framför oss!
I hela mitt liv har Rysslands heroiska kamp för frihet varit såsom en fyrbåk för mig. Det revolutionära mål, som hägrat för dessa marterade män och kvinnor, vilka varken fängelser eller katorga kunnat kuva, har utgjort min inspiration under mina mörkaste stunder. När underrättelserna om februarirevolutionen flögo ut över världen, då längtade jag att få skynda till det land, som utfört detta underverk och befriat sitt folk från tsarismens sekelgamla ok. Men Amerika höll mig kvar. Det var tanken på trettio års kamp för mina ideal och tanken på mina vänner och kamrater, som gjorde att jag inte förmådde slita mig lös. Men jag skulle resa till Ryssland senare, tänkte jag.
Då kom Amerikas inträde i kriget och nödvändigheten av att förbliva trogen det amerikanska folket, som mot sin vilja drogs in i den rasande virveln. När allt kom omkring hade jag en stor skuld att betala. För min egen utveckling stod jag i tacksamhetsskuld till det bästa och ädlaste Amerika har, dess frihetskämpar och den kommande revolutionens söner och döttrar. Jag ville förbliva dem trogen. Men de vansinniga militaristerna gjorde ett snart slut på min verksamhet.
Så till sist var jag på väg till Ryssland, och allt annat var nästan utplånat från mitt intresse. Jag skulle med mina egna ögon få se matuschka Rossija, landet som befriats från politiska och ekonomiska härskare; den ryske dubinuschkan, som bonden kallades, och hur han rest sig ur stoftet; den ryske arbetaren, den moderne Simson, som i ett svep med sin jättearm drog omkull det fallfärdiga samhällets stödjepelare. De tjuguåtta dagarna ombord å vårt flytande fängelse förgingo liksom i en slags trance. Jag var knappast medveten om vad som hände runtomkring.
Slutligen nådde vi Finland, genom vilket land vi voro tvungna att resa i förseglade vagnar. Vid den ryska gränsen möttes vi av en kommitté från sovjetregeringen. Ordförande för kommittén var Zorin. De hade kommit för att hälsa de första politiska flyktingar, som utvisats från Amerika på grund av sina åsikter.
Det var en kall dag och marken var täckt med snö, men i våra hjärtan var det vår. Snart skulle vi få skåda det revolutionära Ryssland! Jag ville helst vara ensam, när jag beträdde den heliga marken: spänningen inom mig var för stor och jag fruktade, att jag inte skulle kunna behärska mina känslor. När jag nådde gränsen, var det första entusiastiska mottagandet, som ägnats flyktingarna, undanstökat, men platsen var ännu liksom överlastad med intensiva känslor. Vördnad och ödmjukhet behärskade vår grupps medlemmar, vilka i Förenta staterna behandlats såsom förbrytare, men här mottogos såsom kära bröder och kamrater och hälsades välkomna av de röda soldaterna, Rysslands befriare.
Från gränsen fördes vi till en by, varest ett annat mottagande hade förberetts. Det var en mörk sal, så fullpackad av människor, att man höll på att kvävas. Talartribunen var upplyst medelst talgljus och dekorerad med en jättestor röd fana. Uppe på scenen befann sig en grupp kvinnor klädda i svarta nunnedräkter. Jag stod liksom i en dröm under andlös tystnad. Plötsligen ljöd en röst genom salen. Den slog liksom klangen av metall mot mina öron och verkade så obesjälad, fast den talade om det ryska folkets stora lidande och om revolutionens fiender. Sedan var det andra som höllo hälsningstal till publiken, men mitt intresse var helt fångat av de svartklädda kvinnorna och deras anleten, som spöklikt avtecknade sig i det gula skenet. Voro dessa kvinnor verkligen nunnor? Hade revolutionen till och med genomträngt vidskepelsens murar? Det föreföll mig så sällsamt och fascinerande.
Till sist befann jag mig själv i talarstolen. Jag kunde endast liksom mina kamrater med några ord förklara, att jag inte hade kommit till Ryssland för att undervisa; jag hade kommit för att lära mig något, för att vinna erfarenheter och återfinna förhoppningarna på revolutionen och offra mitt liv på dess altare.
Efter detta möte eskorterades vi till tåget, som väntade för att avgå till Petrograd. Kvinnorna i de svarta kläderna började sjunga Internationalen, och hela publiken stämde in i sången. Jag befann mig i kupén tillsammans med vår värd, Zorin, som hade levat i Amerika och talade flytande engelska. Han talade entusiastiskt om sovjetregeringen och dess underbara verk. Hans samtal var mycket upplysande, men det var en sats, som slog mig med en misstanke.
När han talade om sitt partis politiska organisation, anmärkte han: »Tammany Hall har ingenting emot oss, och vad beträffar Boss Murphy, så skulle vi kunna lära honom både ett och annat.» Jag trodde att mannen skämtade. Vad slags förhållande kunde det finnas mellan Tammany Hall, Boss Murphy och sovjetregeringen?
Jag gjorde förfrågningar angående våra kamrater, som hade skyndat sig från Amerika vid de första underrättelserna om revolutionen. Många av dem hade dött vid fronten, meddelade mig Zorin, och andra arbetade för sovjetregeringen. Och Shatov? William Shatov var en briljant talare och duktig organisatör. Han var en välkänd personlighet i Amerika och biträdde oss ofta i vårt arbete. Vi hade skickat honom ett telegram från Finland och voro mycket förvånade över att han uraktlät att svara. Varför kom inte Shatov och mötte oss? »Shatov måste resa till Sibirien, där han skall taga hand om ministerposten vid järnvägarna», sade Zorin.
I Petrograd mottog vår grupp åter en offentlig hyllning. Härefter fördes de deporterade till det berömda Tauridepalatset, varest de skulle få kost och logi över natten. Zorin frågade mig och Alexander Berkman, om vi ville bliva gäster hos honom. Vi stego in i den väntande bilen. Staden var mörk och öde; inte en levande själ syntes någonstädes till. Vi hade icke åkt långt, förrän vagnen plötsligen stannades och ett elektriskt ljus strålade mot våra ögon. Det var en milissoldat, som fordrade lösen. Petrograd hade nyligen slagit tillbaka Judenitschs angrepp och befann sig fortfarande i belägringstillstånd. Samma procedur upprepades ofta under resan. Strax innan vi nådde vår bestämmelseort, passerade vi en upplyst byggnad. »Det är vår polisstation», förklarade Zorin, »men vi ha bara några få fångar där nu. Dödsstraffet är avskaffat, och vi hava nyligen tillkännagivit en allmän politisk amnesti.»
Strax därpå stannade automobilen. »Sovjeternas Första Hus», sade Zorin, »bostad för de mest aktiva medlemmar i vårt parti.» Zorin och hans hustru bebodde två rum, enkelt men komfortabelt möblerade. Te och förfriskningar serverades, och vårt värdfolk underhöll oss med fängslande redogörelser för det underbara försvar, som Petrograds arbetare hade organiserat mot Judenitschs krafter. Med vilket hjältemod männen och kvinnorna och till och med barnen hade stormat fram för att försvara den röda staden! Vilken beundransvärd självdisciplin och vilket utmärkt samarbete proletariatet hade ådagalagt! Aftonen förflöt under erinringar om dessa minnen, och jag skulle just till att draga mig tillbaka till det rum som anvisats mig, då en ung kvinna anlände och presenterade sig såsom svägerska till »Bill» Shatov. Hon hälsade oss hjärtligt och bad oss komma upp till hennes syster, som bodde i våningen ovanpå. När vi kommo ditupp blev jag omfamnad av Bill, den muntre och glade Bill själv. Så konstigt att Zorin berättat mig, att Shatov rest till Sibirien. Vad menade han med det? Shatov förklarade, att han hade fått order om att icke möta oss vid gränsen, därför att man ville undvika, att han gav oss det första intrycket av Sovjet-Ryssland. Han hade fallit i onåd hos regeringen och skulle sändas till Sibirien i egentlig landsförvisning. Hans resa hade blivit uppskjuten, och därför hade vi ännu haft turen att träffa honom.
Vi tillbringade åtskillig tid tillsammans med Shatov, innan han lämnade Petrograd. Hela dagar lyssnade jag till hans skildringar av revolutionen, dessa ljusa och dess mörka sidor samt den tendens till utveckling i riktning mot höger som bolsjevikerna visade. Shatov höll emellertid fast vid att det var nödvändigt, att alla revolutionära element samarbetade med den bolsjevistiska regeringen. Naturligtvis hade kommunisterna begått många misstag, men vad de gjort hade varit oundvikligt; de hade tvingats därtill genom de allierades ingripanden och blockaden.
Några dagar efter vår ankomst bad Zorin mig och Alexander Berkman att följa med honom till Smolny. Smolny, som förut varit pensionsskola för aristokratiens döttrar, hade blivit ett centrum för revolutionära händelser. Nästan varje sten i huset hade spelat sin roll. Nu var det säte för Petrograds styrelse. Jag fann platsen starkt bevakad och den gav ett intryck som av en bikupa för tjänstemän och regeringens ämbetsmän. Tredje internationalens departement var särskilt intressant. Det var Zinovjevs domän. Storslagenheten i allt gjorde ett starkt intryck på mig.
Sedan han visat oss omkring, bjöd Zorin oss in i Smolnys matsal. Måltiden bestod av god soppa, kött och potatis, bröd och te — en rasande god måltid i det svältande Ryssland, tänkte jag.
Vår grupp av deporterade inkvarterades i Smolny. Jag var orolig över mina reskamrater, två flickor, som hade delat hytt med mig ombord på »Buford». Jag önskade att få taga dem med mig tillbaka till Sovjets Första Hus. Zorin skickade bud efter dem. De anlände, men voro på det högsta upprörda och berättade oss, att hela gruppen av deporterade hade blivit satt under militärbevakning. Dessa nyheter voro obehagliga. De som förvisats från Amerika på grund av sina politiska uppfattningar voro nu åter fångar i det revolutionära Ryssland — tre dagar efter sin ankomst dit! Vad hade då hänt?
Vi vände oss till Zorin. Han tycktes bliva förlägen. »Det måste vara något misstag», sade han och började omedelbart göra efterfrågningar. Man förklarade, att fyra vanliga kriminella förbrytare hade påträffats bland de av Förenta staternas regering deporterade politiska fångarna, och därför hade man ställt hela gruppen under bevakning. Denna åtgärd tycktes mig oriktig och opåkallad. Det var min första lektion i bolsjevistiska metoder.