Emma Goldman

Mina två år i Ryssland

1920-21


Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company. Förlaget lät - utan att informera Goldman - ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll


IV. Moskva: de första intrycken

Att komma från Petrograd till Moskva är som att plötsligen bliva förflyttad från en ödemark till ett verksamt liv, så stor är skillnaden. När jag kom ut på den öppna platsen framför huvudstationen i Moskva, blev jag förvånad över att se ett rörligt folkliv, droskor och hotellvaktmästare. En lika livlig bild erbjöd sig hela vägen från stationen till Kreml. Gatorna voro uppfyllda av män, kvinnor och barn. Nästan alla buro de ett stort knyte eller drogo de på en lastad kälke. Här fanns liv och rörelse till skillnad från den stillhet, som tryckte mig i Petrograd.

Strax observerade jag en militärparad i staden och dessutom ett tjogtal män, som voro klädda i läderuniformer och försedda med vapen i sina bälten. »Det är tjekamännen, vår extraordinära kommission», förklarade Radek. Jag hade hört talas om tjekan förut. I Petrograd talade man om den med fruktan och hat. Men soldaterna och tjekisterna visade sig aldrig så mycket eller så öppet i staden vid Nevan. Här i Moskva såg man dem överallt. Deras närvaro erinrade mig om en anmärkning, som Jack Reed hade gjort: »Moskva är ett militärläger», hade han sagt. »Det finns spioner överallt och byråkratin är nästan autokratisk. Jag erfar alltid liksom en befrielse, när jag kommer bort från Moskva. Men Petrograd är en proletärstad och mättad av revolutionär anda. Moskva har alltid varit hierarkisk. Den är det mycket mer nu.»

Jag fann att Jack Reed hade fullkomligt rätt. Moskva var verkligen hierarkiskt. Likväl var livet intensivt, omväxlande och intressant. Vad som slog mig mest utom militärparaden, var det intryck jag fick av folket. Det tycktes inte finnas några som helst gemensamma intressen hos dessa människor. Var och en rusade fram som om ingen annan än han hade något existensberättigande, och man knuffade och puffade varandra. Upprepade gånger såg jag kvinnor och barn svimma på gatan utan att någon stannade för att hjälpa dem. Människorna stirrade på mig, när jag skyndade till för att hjälpa upp en varelse, som fallit i gatan. Jag frågade mina vänner efter orsaken till att människorna sågo ut som om de fullständigt saknade varje spår av medlidande. De förklarade, att det delvis var ett resultat av den allt i anspråk tagande uppgiften att skaffa föda för dagen. Man hade varken kraft eller känslor över för att kunna tänka på andra. Likväl tycktes det inte råda sådan brist på livsmedel som i Petrograd, och människorna voro varmare och bättre klädda.

Jag tillbringade åtskillig tid på gatorna och marknadsplatserna. På de flesta av de sistnämnda, framför allt det bekanta Soukharevka, var rörelsen i full gång. Då och då gjorde soldaterna razzior på torgen, men i regel var man nödsakad till att låta affärerna fortgå. Marknadsplatserna företedde det livligaste och mest intressanta inslaget i stadens liv. Här samlade sig proletärer och aristokrater, kommunister och borgare, bönder och intellektuella. Här förenades de av den gemensamma önskan att sälja eller köpa, ackordera och byta.

Här fann man till salu en rostig järngryta vid sidan om en utsökt Kristusbild, ett gar gamla skor vid sidan om fint utförda spetsbroderier, ett par alnar billigt kalikåtyg och en vacker gammal persisk schal. De som i går varit rika, fingo nu, hungriga och avtärda, ge avkall på sin forna glans, medan de som i dag blivit rika, köpte. Det var verkligen en förvånansväckande bild från det revolutionära Ryssland.

Vilka voro de som köpte det förgångnas lyx, och varifrån kom köpkraften? Köparna voro många. I Moskva hade man inte så svårt för att få veta någonting. Själva gatorna gåvo alla upplysningar man önskade.

Det ryska folket förblev till och med efter fyra års krig och tre års revolution lika okonstlat och oförfalskat. De voro misstänksamma mot alla främlingar och förhöllo sig att börja med tysta. Men när de fingo reda på att man kom från Amerika och inte tillhörde det härskande politiska partiet, då försvann så småningom deras tillbakadragenhet. Många upplysningar erhöll jag på detta sätt och vann klarhet i saker, som förvånat mig sedan min ankomst. Jag talade ofta med arbetarna och bönderna och kvinnorna på marknadsplatserna.

De krafter som hade fört fram den ryska revolutionen hade för dessa enkla människor förblivit terra incognita, men själva revolutionen hade gjort djupa intryck i deras själar. De kände inte till några teorier, men de förstodo, att det var meningen, att det inte skulle finnas någon hatad barin (herre), men nu var ju barin där igen över dem. »Barin har allting», sade de, »vitt bröd, kläder, till och med choklad, medan vi ha ingenting.» »Kommunism, jämlikhet, frihet», hånade de, »är bara lögn och bedrägeri.»

Jag återvände till National, krossad och slagen, mina illusioner ramlade så småningom, mina övertygelsers grundvalar sviktade. Men jag ville inte kapitulera. När allt kom omkring, tänkte jag, så kunde folket inte förstå de oerhörda svårigheter, som sovjetregeringen hade att möta: de allierades trupper lågo ju runt kring hela Ryssland, de många angreppen berövade landet folk och togo i anspråk män, som skulle ha varit sysselsatta med produktivt arbete. Naturligtvis kunde folket inte förstå dessa saker, och jag borde inte låta mig vilseledas av denna deras bitterhet, som föddes ur den stora nöden. Jag måste hava tålamod och söka orsakerna till det onda, jag mötte och såg.

National var liksom Astoria i Petrograd ett hotell, men det var inte i så gott tillstånd. Inga ransoner utdelades här, med undantag av tre kvarts pund bröd, som utdelades dagligen. I stället fanns det en gemensam matsal, varest middagar och kvällar serverades. Måltiderna bestodo av soppa och litet kött, ibland fisk eller pannkakor och te. På kvällarna fingo vi vanligen kasha och te. Maten var inte alltför riklig, men man kunde existera på den — bara den inte hade varit så vedervärdigt tillagad.

Jag kunde inte finna något skäl till varför man på detta sätt förstörde livsmedel. När jag besökte köket, fann jag en skara tjänstefolk, som kontrollerades av ett stort antal ämbetsmän, kommendanter och inspektörer. Kökspersonalen var dåligt avlönad, och, vad som var än värre, de erhöllo inte samma mat, som serverades oss. De voro förbittrade över denna orättvisa och visade icke något intresse i sitt arbete. Detta förhållande gav upphov till mycken misshushållning, slöseri och bedrägeri, vilket ju var en ren förbrytelse med hänsyn till den allmänna knappheten på livsmedel.

Blott få av gästerna på National intogo sina måltider i den gemensamma matsalen. De tillagade sin mat eller läto tjänarna tillaga den i ett särskilt kök, som man låtit inrätta för det ändamålet. Där liksom i Astoria fann jag samma bråk och väsen för att få plats vid spiseln, samma trätor om matbitarna och samma misstänksamma och spionerande blickar. Var detta kommunismen i praktiken? undrade jag. Jag hörde de vanliga förklaringarna: Judenitch, Denikin, Koltjak, blockaden — men de stereotypa fraserna tillfredsställde mig inte.

Innan jag lämnade Petrograd, sade Jack Reed till mig: »När ni kommer till Moskva, hälsa då på Angelica Balabanova. Hon kommer att med glädje taga emot er, om ni inte skulle lyckas att få något rum.» Jag hade hört talas om Balabanova förut, kände till hennes verksamhet och var naturligtvis angelägen om att få träffa henne.

Några dagar efter min ankomst till Moskva telefonerade jag till Balabanova och frågade, om jag kunde få träffa henne. Ja, genast, ehuru hon inte kände sig riktigt kry. Jag fann henne i ett litet, bedrövligt rum, där hon satt hopkrupen på en soffa. Hon såg inte intagande ut annat än i ögonen, som voro stora och klara och strålade av vänlighet och sympati. Hon mottog mig mycket hjärtligt, så som en gammal vän, och gjorde genast i ordning den oundvikliga samovaren.

Medan vi drucko vårt te, samtalade vi om Amerika, arbetarrörelsen där och vår deportering, och slutligen talade vi om Ryssland. Jag framställde till henne samma frågor som jag gjort till så många kommunister rörande de kontraster och motsägelser, jag mötte överallt. Hon förvånade mig med att inte komma med de vanliga ursäkterna; hon var den första som inte repeterade den gamla refrängen. Hon framhöll, att bristen på livsmedel, bränsle och kläder var orsaken till korruptionen och bedrägerierna, men i det stora hela tyckte hon, att livet självt var uselt och gement. »Det är en klippa på vilken de bästa förhoppningarna stranda. Livet omintetgör de bästa föresatser och bryter ned de ädlaste andar», sade hon. Det var i sanning en ovanlig uppfattning av en marxist eller kommunist, och därtill en som var direkt med i kampen. Jag visste att hon då var sekreterare för Tredje internationalen. Hon var en personlighet, en som inte var blott ett eko, en som djupt kände den invecklade situationen i Ryssland. Jag gick ifrån henne med de starkaste intryck och fängslad av hennes klara men sorgsna ögon.

Snart upptäckte jag, att Balabanova — eller Balabanoff, som man föredrog att kalla henne — efterfrågades och söktes av alla. Fast hon var klen till hälsan och engagerad i många funktioner, fann hon likväl tid till att hjälpa de tusentals behövande, som vände sig till henne. Ofta gick hon utan att själv ha fått det nödvändigaste i sig och gav bort sin egen ranson. Hon var ständigt i farten med att söka skaffa medicin åt sina sjuka eller något extra gott åt sina hungriga och nödlidande.

Ett speciellt intresse ägnade hon åt de nödställda italienarna, av vilka det fanns ett stort antal både i Petrograd och Moskva. Balabanova hade bott och arbetat i Italien så länge, att hon till slut blivit nästan italienska själv. Hon hyste ett djupt medlidande med dem, som voro så långt borta från sina hem och hade så litet att göra med händelserna i Ryssland. Hon var deras vän, deras ledsagare och stöd i en värld full av strid och bekymmer. Men inte blott italienarna utan även alla andra olyckliga voro föremål för denna remarkabla lilla kvinnas intresse. Ingen behövde något medlemskort i det kommunistiska partiet för att vinna inträde till Angelicas hjärta. Det var inte underligt att en del av hennes kamrater mente, att hon var »en sentimentalist, som slösade bort sin dyrbara tid på filantropi». Jag hade många strider att utkämpa med denna typ av kommunister, som blivit känslolösa och kalla och fullständigt saknade de egenskaper, som karakteriserat forna tiders ryska idealister.

Liknande kritik som Balabanova framförde, hörde jag uttalas av en annan ledande kommunist, Lunarcharsky. Redan i Petrograd hörde jag mumlas om att »Lunarcharsky är en slösare, som förstör miljoner på tokiga företag». Men jag var angelägen om att få träffa denne man, som var kommissarie för det viktigaste departementet i Ryssland, nämligen undervisningsväsendet. Snart erbjöd sig också ett tillfälle.

Kreml, det gamla tsardömets citadell, fann jag starkt bevakat, och tillträdet var för »gemene» man förbjudet. Men jag var i sällskap med en man som hade tillträdeskort och fick därför passera vakten utan svårigheter. Snart kommo vi in på Lunarcharskys avdelning, som var belägen i en gammal byggnad innanför murarna. Ehuru mottagningsrummet var fullt av folk som väntade, kallade Lunarcharsky in mig, så snart jag anmält min ankomst.

Han hälsade på mig mycket hjärtligt. Hans första fråga var »om jag ämnade förbli en fri fågel eller om jag var villig till att förena mig med honom i hans arbete?» Jag blev alldeles häpen. Varför behövde man ge avkall på sin frihet, i synnerhet när det gällde en sådan sak som undervisningsarbetet? Voro inte frihet och fria initiativ det allra mest väsentliga? Emellertid hade jag kommit för att av Lunarcharsky lära mig något av det revolutionära uppfostringssystemet i Ryssland, som jag hört så mycket talas om i Amerika. Jag var i synnerhet intresserad för den vård, barnen erhöllo.

Tidningen Pravda liksom Petrogradtidningarna hade varit upprörda över en kontrovers angående behandlingen av moraliskt defekta. Jag uttalade min förvåning över sådana tendenser i Sovjet-Ryssland. »Naturligtvis är det barbariska och antikverade metoder», sade Lunarcharsky, »och jag bekämpar dem med näbbar och klor. De som ivra för fängelser åt barn äro gamla kriminaljurister, som ännu hålla på tsaristiska metoder. Jag har organiserat en kommission av läkare, pedagoger och psykologer för att ta itu med frågan. Det är klart att man inte kan straffa dessa barn.»

Jag kände detta som en oändlig befrielse och lättnad. Här fanns åtminstone en man, som hade övergivit de gamla grymma metoderna att straffa. Jag berättade för honom om det storartade verk, som utförts i det kapitalistiska Amerika av domaren Lindsay och om de försöksskolor, man inrättat åt undermåliga barn. Lunarcharsky var mycket intresserad. »Ja, det är just det vi vill ha här, det amerikanska undervisningssystemet!» utropade han. »Ni menar väl inte det amerikanska folkskolesystemet?» frågade jag. »Ni känner väl till den starka rörelse i Amerika, som riktar sig mot våra uppfostringsmetoder i folkskolorna och som ledes av professor Devey och andra?» Lunarcharsky hade hört mycket litet om densamma. Ryssland hade så lång tid varit utan förbindelse med landet i väster, och det rådde brist på böcker om modern undervisning. Han var mycket angelägen om att få stifta närmare bekantskap med de nya idéerna och metoderna. Jag fann i Lunarcharsky en person, som ägde en god tro och var helt hängiven revolutionen, en som sökte utföra ett stort verk under materiellt och andligt svåra förhållanden.

Han föreslog att det skulle sammankallas en konferens av lärare och att jag skulle tala till dessa om de nya undervisningstendenser, som gjorde sig gällande i Amerika, och jag gick genast med på förslaget. Skolor och andra institutioner som stodo under hans uppsikt skulle vi sedan besöka. Jag lämnade Lunarcharsky fylld av nytt hopp. Jag skulle deltaga i hans arbete, tänkte jag. Vilken större tjänst skulle jag kunna göra det ryska folket?

Under mitt besök i Moskva såg jag Lunarcharsky många gånger. Han var alltid samma vänliga och hjärtliga man, men jag märkte snart, att han började bliva förbigången i sitt arbete av andra krafter inom hans eget parti: de flesta av hans goda förslag och beslut kommo aldrig till utförande. Det var tydligt att Lunarcharsky fångades av samma maskin, som höll allting i sitt järnhårda grepp. Men vad var det då för en maskin? Vem dirigerade dess rörelser?

Ehuru man utövade en sträng kontroll över dem som besökte National, så att ingen fick gå ut eller in, om han inte hade ett särskilt propusk (tillstånd), lyckades män och kvinnor av olika politiska läger besöka mig. Anarkister, vänstersocialrevolutionärer, kooperatörer och folk, som jag känt i Amerika, och vilka kommit till Ryssland för att deltaga i revolutionen. De senare hade kommit med starka övertygelser och stora förhoppningar, men jag fann de flesta av dem missräknade, en del voro förbittrade.

Ehuru de hade vitt skilda uppfattningar, skildrade så gott som alla mina besökare på enahanda sätt den revolutionära storhetstiden, den underbara anda, som hade lett folket framåt, och vilka möjligheter massorna hade haft samt den roll bolsjevikerna hade spelat, hur de hade anammat de mest revolutionära fraserna och sedan förrått revolutionen efter att ha kommit i besittning av makten. Alla talade om Brest Litovsk-freden såsom varande utgångspunkten för revolutionens återtåg. Vänstersocialrevolutionärerna, som voro allvarliga och bildade män och som under tsarismens tid hade lidit så mycket, uttalade nu, när de sågo sina förhoppningar krossas, med särskilt eftertryck sitt fördömande. De bevisade sina påståenden med att hänvisa till den skada, som anställts genom tvångsrekvisitionerna och straffexpeditionerna till byarna, den klyfta, som hade uppstått mellan landsbygden och staden, och det hat, som rådde mellan bondefolket och industriarbetarna. De talade också om förföljelserna mot deras kamrater, hur oskyldiga män och kvinnor hade skjutits, om ödeläggelser, förstörelser och regeringens brottsliga oduglighet.

Men hur kunde då bolsjevikerna hålla sig kvar vid makten? När allt kom omkring utgjorde de blott en liten minoritet, cirka femhundratusen medlemmar. Det ryska folket var utmattat av hunger och nedkuvat av terrorismen, förklarade man för mig. Dessutom hade det förlorat tron på alla partier och idéer. Icke dess mindre förekom det ofta bondeuppror i olika delar av landet, men dessa undertrycktes alltid hänsynslöst. Det förekom också ständigt strejker i Moskva, Petrograd och i andra industricentra, men censuren var sträng, så att blott föga blev känt av allmänheten.

Jag utforskade mina besökare angående deras mening om interventionen. »Vi vill inte ha några ingripanden utifrån», var deras enhälliga mening. De ansågo att någonting sådant endast stärkte bolsjevikregeringen. De förstodo att de inte kunde säga sin verkliga mening om regeringen, så länge Ryssland hade yttre fiender. »Men har inte blockaden och interventionen tvingat bolsjevikerna till att använda sin taktik och sina metoder?» undrade jag. »Blott till en ringa del», var svaret. »Det mesta av deras metoder är grundat på oförståelse av det ryska folkets karaktär och behov samt den vansinniga diktaturen, som inte alls är någon proletariatets diktatur utan en liten grupps diktatur över proletariatet.»

När jag berörde frågan om folkets sovjets och valen, skrattade mina besökare. »Valen! Det finns inte något sådant som valrätt i Ryssland, såvida man inte vill kalla terrorismen för valrätt. Det är med hjälp av denna bolsjevikerna skaffa sig majoritet vid valen. Några få mensjeviker, socialrevolutionärer eller anarkister släpper man in i de olika sovjets, men de ha inte ens skuggan av möjlighet till att göra sig hörda.»

Den tavla som sålunda framställdes var svart och sorglig. Likväl höll jag mig alltjämt fast vid min tro.