Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Stora förberedelser vidtogos av kommunisterna i och för Tredje internationalens tredje kongress och Röda fackföreningsinternationalens första kongress. En förberedande kommitté hade tillsatts på sommaren 1920. Hur mycket bolsjevikerna väntade av den Röda fackföreningsinternationalens kongress framgår av en gammal kommunists uttalande. »Vi ha arbetarna med i Tredje internationalen», sade han, »men om vi inte lyckas samla världens proletariat i R. F. I. så kan Tredje internationalen inte existera länge till.»
Hotel de Luxe, som renoverats föregående år, gjordes i ordning och utsmyckades för att mottaga Tredje internationalens utländska gäster. Och snart började delegaterna anlända.
Under min vistelse i Ryssland hade jag kommit samman med tre slags klasser av sådana som kommo »för att studera revolutionen». Den första klassen bestod av allvarliga idealister, som i bolsjevikerna sågo själva revolutionen förkroppsligad. Bland dessa befunno sig många emigranter, vilka lämnat allt de ägt och haft för att få återvända till löftets land. De flesta av dessa blevo bittert missräknade redan efter de första månaderna och sökte komma ut ur landet igen. Andra som inte kommo i egenskap av kommunister, gingo av egoistiska skäl in i det kommunistiska partiet och gjorde där »som romarna göra i Rom». Till sist var det de deporterade anarkisterna och syndikalister, vilka inte kommit efter eget val. De flesta gjorde alla ansträngningar för att få lämna Ryssland, sedan de insett, vilket ofantligt bedrägeri världen varit utsatt för.
Till den andra klassen hörde tidningsmännen, journalisterna och en del äventyrare. De tillbringade från en vecka till två månader i Ryssland, vanligen i Petrograd eller Moskva. De voro regeringens gäster och uppvaktades särskilt av bolsjevikerna. Knappast någon av dem kände till språket, och de fingo aldrig se mer än ytan av förhållandena. Likväl företogo sig många av dessa att både skriva och hålla föreläsningar om de ryska förhållandena. Jag kommer ihåg, hur jag måste skratta, när jag i en viss Londontidning läste, att »Jesu läror förverkligats i Ryssland». Förvisso en förfalskning som endast en charlatan skulle kunna göra sig skyldig till.
Andra skribenter voro heller inte mycket närmare sanningen. Om de överhuvudtaget voro kritiska gentemot bolsjevikerna, så var det alltid på bekostnad av hela det ryska folket, vilket man mente var »rått, primitivt, barbariskt och bestod av bara analfabeter, som inte fattade revolutionens innebörd». Enligt dessa skribenters mening var det det ryska folket, som tvingat bolsjevikerna till att använda despotiska och grymma metoder. Det föll aldrig dessa »forskare» in att tänka på att revolutionen dock utförts av dessa primitiva och okunniga människor och icke av de nuvarande härskarna i Kreml. Förvisso besutto de dock vissa egenskaper, som, om de letts i god riktning, skulle ha förskonat Ryssland från ruin och fördärv. Men dessa egenskaper förbisågos av de bolsjevikiska apologeterna, som offrade den verkliga sanningen för att finna förmildrande omständigheter för den oreda, bolsjevikerna ställt till. Det var blott några få som uttryckte förståelse för de invecklade problemen och sympati för det ryska folket. Men dessa röster kunde icke göra sig gällande gentemot den allmänna vurm, som bolsjevikerna blivit föremål för.
Den tredje klassen — delegater och medlemmar av olika kommissioner — besökte Ryssland för att bliva det härskande partiets agenter. Dessa människor hade goda tillfällen till att se förhållandena sådana som de voro, de kunde komma i beröring med folket och av detta få veta hela den fruktansvärda sanningen. Men de föredrogo att hålla sig till regeringen och lyssna till officiella förklaringar angående orsak och verkan. De fortsatte sedan att misskreditera folket och ljuga till bolsjevikernas förmån, precis som ententens agenter hade beljugit den ryska revolutionen.
De ärliga och uppriktiga kommunisterna fattade inte heller det vanhedrande i situationen — inte ens Angelica Balabanova gjorde det. Likväl hade hon en god omdömesförmåga och förstod att uppskatta de människor, som kommo till Ryssland. Hennes sammanträffande med fru Clara Sheridan var typiskt. Damen hade smugglats in i Ryssland, innan Moskva visste, att hon var Winston Churchhills hustru. Hon ville nödvändigtvis »skulptera» framstående kommunister, och bad även Angelica att sitta modell. »Lenin, Trotskij och andra ledare ska göra det, ska inte ni?» pläderade hon. Angelica som avskydde allt sensationellt och inte gillade, att dessa ytliga människor besökte Ryssland, frågade om hon inte tänkt på att »skulptera» Lenin för tre år sedan, då han av den engelska regeringen fördömdes som tysk spion. Lenin hade inte gjort revolutionen. Det hade det ryska folket gjort. »Jag förklarade för denna mrs Sheridan», sade Angelica, »att det var bättre att hon 'skulpterade' ryska arbetare och kvinnor, som voro revolutionens verkliga hjältar. Jag förstod att hon inte tyckte om vad jag sade. Men det fäster jag mig inte vid. Jag tål inte människor, som betrakta den ryska striden som blott en billig förevisning.»
De nya delegaterna kommo och mottogos på ett rent kungligt maner. De fördes omkring till demonstrationsskolorna, barnhemmen, barnkolonierna och modellverkstäderna. Det var de traditionella Potemkinbyarna som visades gästerna. De mottogos högtidligt, tillätos tala med Lenin och Trotskij, fingo besöka teatrar, konserter och baler, göra utflykter och beskåda väldiga militärparader. Man sparade ingenting för att i förväg göra delegaterna gynnsamt stämda mot de planer, som skulle utvecklas vid Tredje internationalens och Röda fackföreningsinternationalens kongress. Det avhölls också en mängd privata konferenser, varvid den bolsjevikiska arbetarledaren Lozovsky med sin särskilda rutin sökte förvissa sig om delegaternas erkännande av Tredje internationalen, proletariatets diktatur och liknande saker. En och annan delegat vägrade att i förväg yppa de instruktioner, han fått av sin organisation och förklarade, att han var skyldig att rapportera direkt inför kongressen. Men dessa naiva människor hade gjort upp räkningen utan värden, och funno snart, att de voro liksom bannlysta, och vid kongressen erhöllo de intet tillfälle att göra sig hörda.
De flesta delegaterna voro synnerligen medgörliga. De lärde sig snart att hedersord och ansvarskänsla voro endast borgerliga fördomar, och för att visa sin ultraradikalism kastade de allt sådant överbord och blevo ingenting annat än ekon åt Zinoviev, Lozovsky och de andra ledarna.
De amerikanska delegaterna saknade på ett alltför iögonfallande sätt all självständighet. De antogo utan vidare resonemang alla förslag, som framlades av de styrande. De mest flagranta politiska intriger och uppenbara undertryckande av dem som inte omedelbart fogade sig, befrämjades av de amerikanska kommunisterna.
Tredje internationalens kongress avhölls i Kreml. I den stora salen, där förut de allsmäktiga Romanovs suttit, slukade nu delegaterna varje ord, som yttrades av påven Lenin och de andra grand seigneurs! av den kommunistiska kyrkan. Kvällen före kongressen avhölls ett massmöte i stora teatern, och i detta möte fingo endast de deltaga vars pass blivit särskilt granskade av tjekan. Gatorna fram till teatern voro förvandlade till ett veritabelt fältläger. Tjekister och soldater till fots och till häst vaktade den kommunistiska konklaven. Vid mötet antogos resolutioner med broderliga hälsningar till »revolutionärerna i de kapitalistiska fängelserna». Vid samma tillfälle voro alla ryska fängelser fyllda med revolutionärer, men inga hälsningar avsändes till dem. Moskvas hypnotiska makt över sinnena var så stor, att ingen vågade ta till orda mot den fars som utspelades.
Röda fackföreningskongressen var mindre pretentiös och avhölls i Fackföreningarnas hus. Men man hade förvisso inte förbisett alla detaljer, som kunde åstadkomma önskad verkan. Det fanns »delegater» från Palestina, Buchara, Turkestan och Azerbejdsan, »delegater» som på många års tid aldrig varit utanför Rysslands gränser. De voro här för att hjälpa kommunisterna att få alla kommunistiska förslag antagna. De voro här för att lära Europas och Amerikas arbetare, hur de skulle återuppbygga sina respektive länder och etablera kommunismen efter den stora världsrevolutionen!
Den plan som Moskva utarbetat under åren 1920-21 och som var ett fullständigt reversal av kommunistiska principer och metoder, utvecklades skickligt och slugt för de lättrogna delegaterna. Röda fackföreningsinternationalen skulle omfatta alla revolutionära och syndikalistiska organisationer i världen med Moskva som dess Mecka och Tredje internationalen som dess profet. Alla andra revolutionära arbetarorganisationer skulle upplösas, och inom de nuvarande reformistiska fackföreningarna skulle man bilda kommunistiska »celler». Samma människor som för ett år sedan utfärdat de tjuguen teserna och såsom kättare fördömt alla dem som inte underkastade sig befallningarna från Heliga stolen — Tredje internationalen, underhandlade nu med de mest reaktionära arbetarorganisationerna och antogo resolutioner mot de mest revolutionära pioniärerna inom arbetarrörelsen i alla länder.
Här ådagalade de amerikanska delegaterna åter vilka besoldade knektar de voro. De flesta av dem kommo från Industrial Workers of the World, och flera av dem hade flytt i säkerhet och föredragit Hotel de Luxe framför Leavenworths fängelse. De hade lämnat sina kamrater i de amerikanska fängelserna, och medan industriarbetarna alltjämt förföljdes i det kapitalistiska Amerika, bodde dessa I. W. W:s renegater behagligt i Moskva, medan de angrepo sina forna kamrater och uppgjorde planer till att förstöra deras organisationer. Tillsammans med bolsjevikerna voro de i färd med att fullborda det arbete, som påbörjats av de amerikanska reaktionärerna och Ku Klux Klan för att utrota I. W. W. Ytterligheterna berörde varandra!
Medan kommunisterna antogo resolutioner mot fängslandet av revolutionärer i utlandet, drevos anarkisterna till förtvivlan i de bolsjevistiska fängelserna och fingo inte ens tillfälle till att bli förhörda eller rättsligt rannsakade. För att påverka regeringen beslöto de anarkister, som voro inspärrade i Taganka (Moskva), att tillgripa hungerstrejk och svälta ihjäl. De franska, spanska och italienska anarkosyndikalisterna, som fingo reda på saken, lovade att upptaga frågan till behandling vid kongressen. Men då någon föreslog, att man först skulle vända sig till regeringen, valdes en kommitté, i vilken även den engelska arbetarledaren Tom Mann blev med, och vilken besökte Lille far, d.v.s. Lenin, i Kreml. Lenin vägrade att frigiva anarkisterna, emedan »de voro alltför farliga», men slutligen gick han med på att låta dem lämna Ryssland. Om de emellertid skulle återvända utan tillstånd, så skulle de bli skjutna. Följande dag bekräftades Lenins löfte av ett brev från kommunistiska partiets centralkommitté. Brevet var undertecknat av Trotskij och återgav vad Lenin hade sagt, naturligtvis även det där om att de som vågade återvända skulle skjutas.
De hungerstrejkande i Taganka antogo deporteringsvillkoren. De hade i åratal kämpat och blött för revolutionen, och nu voro de tvungna till att bli Ahasverus i främmande länder eller också gå under i de bolsjevikiska fängelsehålorna. Anarkisterna i Moskva valde Alexander Berkman och A. Shapiro till representanter i den kommitté, som med regeringen skulle ordna om allt som stod i förbindelse med de fängslade anarkisternas frigivning och deportering.
Då saken ordnats på detta sätt avstodo delegaterna från att vid kongressen framföra någon offentlig protest. Men stor blev bestörtningen, när Bukharin, strax innan kongressen avslutades, i centralkommitténs namn gjorde ett oförskämt angrepp på anarkisterna. Några av de utländska delegaterna, som blevo rasande över detta ohederliga tilltag, fordrade att få lämna ett svar. Sedan ordföranden Lozovsky förgäves försökt alla demagogiska trix för att förhindra det, erhöll slutligen en av de franska delegaterna tillfälle till att lämna ett svar.
Vid intet av de tillfällen, då frågan om de fängslade anarkisterna varit på tal eller under det sista skamliga tilltaget vid fackföreningskongressen, hade de amerikanska kommunisterna på något sätt protesterat. De skreko högt om amnesti för de politiska fångarna i Amerika, men hade inte ett ord att säga till förmån för de politiska fångarna i Ryssland. När frågan om de hungerstrejkande var på tal, steg en av dem fram och utropade: »Vad betyder några eller till och med några hundra av dessa liv mot hela revolutionen!» För sådana kommunister hade revolutionen ingenting med rättfärdighet och humanitet att skaffa.
Mittunder det den mest fruktansvärda nöd härskade, medan massor av män, kvinnor och barn stodo och stirrade med hungriga blickar på det vita bröd, som bakades i Hotel de Luxe, skrev en av dessa delegatbröder till en av sina tidningar hemma, att »arbetarna i Ryssland kontrollera industrierna och leda affärsföretagen; de erhålla allting gratis och behöver inga pengar». Denne löjlige delegat bodde i ett palats, som förut ägts av en rysk sockerkung, och åtnjöt han all gästfrihet på Hotel de Luxe. Han behövde förvisso inga pengar. Men han visste, att arbetarna saknade det nödvändigaste och att de utan pengar voro lika hjälplösa i Ryssland som i andra länder, deras veckoranson räckte inte ens för två dagar. En annan delegat skrev stolta redogörelser om frånvaron av prostitution och förbrytelser i Moskva. Vid samma tid avrättade tjekan dagligen rövare och tjuvar, och på Tverskaja och Pushkin Boulevard nära Hotel de Luxe utbjödo gatans kvinnor sina behag åt själva delegaterna. Deras bästa kunder voro just dessa delegater, som uttryckte sin hänförelse för bolsjevikregimen.
Bolsjevikerna insågo värdet hos sådana champions och uppskattade deras tjänster. De skickade ut dem i världen, välförsedda med allt som behövdes för att utbreda lögnen om att bolsjevismen och revolutionen voro identiska och att arbetarna blivit sina egna herrar under proletariatets diktatur. Ve dem som vågade slita denna mask från lögnens anlete! I Ryssland ställdes de mot väggen och skötos, dömdes till att svälta ihjäl i hungerdistrikten eller utvisades ur landet. I Europa och Amerika släpas samma kättare i smutsen och lynchas moraliskt. Överallt sprida Tredje internationalens samvetslösa redskap hat och split inom arbetarrörelsens leder. Förr voro ideal och rättskaffenhet den revolutionära verksamhetens drivande krafter, och sociala rörelser grundades på de olika ländernas särskilda behov, samt upprätthöllos genom arbetarnas egna intressen. Nu var allt sådant värdelöst. I stället avsåg det gyllene regnet från Moskva att befrämja en rik skörd åt de kommunistiska organisationerna.
Under de två kongresser som avhölls i juli 1921 utdelade Maria Spiridonovas vänner och kamrater ett manifest, som de skickat till kommunistiska partiets centralkommitté och regeringens främsta representanter. I detta manifest redogjordes för Spiridonovas förhållanden och fordrade man, att hon frigavs från fängelset i och för erhållandet av läkarvård.
En framstående kvinnlig delegat vid kongressen lovade att besöka Trotskij, och senare meddelades att Trotskij sagt, att Spiridonova »ännu var alltför farlig för att frigivas». Det var först sedan den socialistiska pressen i Europa redogjort för Spiridonovas tillstånd, som hon blev frigiven på det villkor att hon, sedan hon blivit bättre till hälsan, återvände till fängelset.