Originalets titel: "Het historisch materialisme, voor arbeiders verklaard".
Översättning: Otto R. Wangson
Digitalisering: IKS
HTML: Jonas Holmgren
Denna första svenska översättning av Hermann Gorters snart sagt klassiska arbete om "Den historiska materialismen" torde fylla ett här sen länge känt behov av en på en gång uttömmande, auktoritativ och lättfattlig framställning av den materialistiska historieuppfattningen. Att titeln "Socialismens A B C" valts i stället för den holländska och tyska: Den historiska materialismen, har dikterats av en önskan att se boken masspridd bland svenska arbetare, därvid en för främmande och tung titel lätt kunnat verka avskräckande, samt torde motiveras inte bara av den goda avsikten utan ock därav att den historiska materialismen är nyckeln till förståelse över huvud av socialismen samt just denna skrift genom sin klara åskådliga form och vassa logik har alla förutsättningar att bli en formlig ABC-bok för arbetare, som önska tränga en smula in i socialistiskt tänkande. För massornas socialistiska skolning är Gorters bok ej blott lämplig och nyttig utan rent av oumbärlig.
Att tiden redan passerat en eller annan av Gorters formella utgångspunkter för ämnets behandling är inte att förundra sig över, om man betänker att boken är skriven före världskriget. Översättaren har ansett det onödigt och olämpligt att korrigera författaren i dessa få och för själva idéinnehållet betydelselösa punkter - den kritiske läsaren gör det mycket lätt själv. Lika lite finner jag det nödvändigt att i vissa andra punkter, särskilt på det filosofiska området, anmäla mina reservationer, där jag ej kan följa Gorter.
O. R. W.
Föreliggande lilla skrift av min vän Hermann Gorter har redan gjort sitt segertåg bland Hollands arbetare och skall också finna väg till de tysktalande proletärerna, utan vidare rekommendationer. Om jag ändå förutskickar några rader som förord, så sker det, därför att jag på sätt och vis bär skuld till att Gorter av en av sina kritiker frånkänts förståelse för den historiska materialismen.
Jag hade 1903 i en artikel i "Neue Zeit" gett uttryck åt den tanken, att under den sociala utvecklingens lopp hitintills gällde sedlighetens bud oinskränkt blott inom den samhälleliga organisation, nation eller klass, man tillhörde, men att de inte obetingat ägde tillämpning på klassens eller nationens fiende. Konstaterandet av detta faktum utnyttjas med förkärlek ännu i dag, särskilt av katolska präster, mot mig och även mitt parti. Med sin kända sanningskärlek vränga de det blotta konstaterandet av ett sedan årtusenden, ja, sedan den mänskliga utvecklingens begynnelse inom alla klasser och nationer iakttaget faktum till en uppmaning till mina partivänner att icke akta på de härskande moralåskådningarna och att ogenerat ljuga för folkmassorna, om partiintresset fordrade det. Det humoristiska i saken är, att mina uttalanden stodo att läsa i en artikel, som polemiserade mot förre revisionisten, numera f.d. socialdemokraten G. Bernhardt, enär denne förbehöll de "högre stående" partivännerna rätten att ljuga för folkmassorna.
Gorter har senare upprepat och utvecklat detta konstaterande men gjorde därvid ledsammare erfarenheter än jag. Han har därför angripits icke av motståndare utan av partivänner. Man har förebrått honom, att han inte förstode ett jota av marxismen och att Marx själv hade yttrat sig helt annorlunda än Gorter.
Som bevis pekade man på internationalens statuter, vilka innehöllo följande sats:
"Den internationella arbetarassociationen, liksom alla organisationer och individer, som ansluta sig därtill, erkänna sanning, rättfärdighet och sedlighet som rättesnören för sitt förhållande till varandra och till alla människor, utan hänsyn till ras, trosbekännelse eller nationalitet."
Denna sats är, menade man, oförenlig med Gorters påstående. Den härstammade emellertid från Marx, författaren till internationalens statuter.
Därtill kan man först och främst anmärka, att satsen ingenting har att göra med det Gorterska påståendet. Detta konstaterar något som förekommit överallt och sedan oöverskådliga tider. I statuterna däremot fastställas icke historiska fakta utan uppställas fordringar på medlemmarna av internationalen.
Man kan emellertid inte påstå, att dessa fordringar äro särskilt lyckligt och klart formulerade. Ty vad är sanning, vad är rättvisa och sedlighet? Har inte varje klass sina särskilda uppfattningar om rättfärdighet och sedlighet? Hör inte kanske solidariteten till den proletära sedligheten? Men äro vi villiga att utsträcka den proletära solidariteten till att också omfatta kapitalisterna? Naturligtvis ges det talrika situationer, i vilka kapitalister och proletärer ha samma intressen. I sådana fall skall proletariatet ådagalägga den av dess sedliga känsla fordrade solidariteten långt förr än kapitalisterna. Efter jordbävningen i Messina frågade de till hjälp ilande proletärerna inte efter om de vid rasen begravda voro rika eller fattiga; de sökte att rädda så många människor som möjligt. Det var inte proletära utan kapitalistiska hänsyn, som hindrade räddningsaktionen, i det att dessa sköto räddningen av egendom i förgrunden.
Men när människorna inte stå som människor mot varandra, utan kapitalister och proletärer såsom sådana stå mot varandra i samhället, då kan man omöjligen tala om en solidaritet mellan dem; då söker den ene att trycka ner lönerna och den andre att höja dem. Varken det ena eller det andra kan ske utan att skada en av de båda parterna.
Och när proletärer stöta på kapitalisternas fiendskap, äro de heller inte förpliktigade till obetingad sanningsenlighet mot dem. Vem skulle väl exempelvis kunna begära av strejkande arbetare, att de skulle meddela kapitalisterna fulla sanningen om strejkkassans tillstånd? Att vilseleda de fientliga kapitalisterna därom kan under vissa omständigheter t.o.m. vara en sedlig plikt för en klassmedveten proletär.
Utan tvivel innehåller det anförda stället i internationalens statuter en mycket riktig kärna. Vi måste erkänna sanning, rättrådighet och sedlighet som rättesnören i vårt förhållande till varandra. Bland alla en härs kämpar måste sanning härska; vi få inte säga partivänner en osanning ens när vi tro, att det ligger i partiets intresse. Sålunda skrev jag i den redan nämnda artikeln i "Neue Zeit" 1903:
"Liksom det ges ekonomiska lagar, som gälla för varje samhällsform, så ges det också sedliga grundsatser, som ingen kan undvara. En av de viktigaste bland dem är plikten till sanningsenlighet mot partivänner. Mot fienden har man aldrig erkänt denna plikt, men utan den är ett samarbete mellan jämlika partivänner omöjligt. Den gäller för varje samhälle utan klassmotsättningar och inom ett av klassmotsättningar uppfyllt samhälle för varje särskilt parti av klassbröder. Att bedra partivänner har hittills bara ansetts som tillåtet inom sådana partier, vari två klasser samverkat, av vilka den ena slöt sig samman med den andra blott för att utnyttja dess styrka för sina syften. Det var jesuitismens partimoral, påvedömets över huvud."
Då internationalens statuter uttryckligen togo avstånd från denna jesuitmoral, så var det synnerligen välbefogat.
Den enda gång Marx, såvitt jag vet, åberopade sig på denna sats i statuterna, gjorde han det också i den mening, att han fann det förkastligt att ljuga för partivänner. Han vände sig mot bakunisterna, emedan dessa bildade en hemlig särorganisation inom internationalen, vilken "gjorde till första plikt för sina invigda att bedra internationalens profana medlemmar angående den hemliga organisationens existens angående motiven, ja t.o.m. syftet med deras tal och handlingar."
Utan medlemmarnas ömsesidiga sanningsenlighet och förtroende är det omöjligt för ett demokratiskt parti att föra en energisk kamp.
Men det går inte an att fastslå en plikt till sanningsenlighet mot alla människor under alla omständigheter, t.ex. också mot polisen, som förföljer våra vänner.
Härrörde sig verkligen ifrågavarande passus i internationalens statuter från Marx, så måste man säga, att han därvid inte varit särdeles lyckad och givit en beaktansvärd tanke en skev form. Det skulle visserligen överraska hos en Marx. Men Marx har alls icke författat denna passus. Så vitt jag vet har Jäckh i sin historia om internationalen först påvisat detta. Jag har kommit till samma uppfattning och jag har fått den bekräftad av Marx' dotter, vår partivän Laura Lafargue.
Man får icke glömma, att Marx inte var någon envåldshärskare inom internationalen. Han måste i den proletära klasskampens enighetsintresse godtaga månget beslut, som han alldeles inte var hänryckt över.
Internationalens statuter författades inte av honom ensam. Därvid medverkade även proudhonister och mazzinianare. Vill man göra Marx ansvarig för ifrågavarande passus därför, att den står i internationalens statuter, så skulle han också vara medskyldig i den sats, som följer omedelbart efter den och stilistiskt liksom logiskt bildar en enhet med den. De båda satserna lyda i sammanhang:
"Den internationella arbetarassociationen, liksom alla organisationer och
individer, som ansluta sig därtill, erkänna sanning, rättfärdighet och
sedlighet som rättesnören för sitt förhållande till varandra och till alla
människor, utan hänsyn till ras, trosbekännelse eller nationalitet.
Den betraktar det som vars och ens plikt att fordra medborgar, och människorätt
inte bara för sig själv utan också för alla andra, som göra sin plikt. Inga
rättigheter utan plikter, inga plikter utan rättigheter".
Var någon ännu i tvivelsmål om, huruvida passusen om sanning och rätt härrörde från Marx, så måste dessa tvivel försvinna, då han ser, att den står i närmaste sammanhang med denna andra sats, som fordrar medborgarrättigheter bara för dem, som "göra sin plikt". Här ha vi en nästan löjeväckande kautschukbestämmelse. Vilken auktoritet skall väl avgöra, vem som gör sin plikt och därför är värdig medborgarrätt? Inte bara borgerliga och arbetare hyste mycket olika meningar om en statsmedborgares plikter, också bland arbetarna själva funnos vid tiden för internationalens bildande stora differenser härutinnan. De höllo sig ännu i många avseenden i de borgerliga åskådningarnas kölvatten. Bland proudhonisterna betraktades arbetsinställelse som pliktförsummelse. Alltså bort med de strejkandes rösträtt! Marx skulle det naturligtvis aldrig fallit in att fordra den allmänna rösträtten bara för dem, "som fullgöra sin plikt".
Officiellt kunde Marx visserligen inte uppträda mot dessa bägge ställen i statuterna, vid vilkas författande han medverkat och som han i dess helhet erkänt. Men privat uttalade han, enligt vad som från tillförlitligt håll meddelats mig, sitt missnöje med dessa punkter. Men det finns också ett tecken på detta missnöje som nådde offentligheten.
Det första offentliggörandet av de provisoriska statuterna ägde rum 1864 i London i anslutning till den engelska editionen av inauguraladressen. I april 1866 publicerades dessa statuter på tyska i Jean Philipp Beckers Genèvetidning "Vorboten" (Förelöparen). Där saknas de båda omstridda satserna helt och hållet. Det är inte troligt, att Jean Philipp Becker skulle ha tagit anstöt av dem. Teoretiska frågor bekymrade sällan honom.
Var det inte långt troligare, att det var Marx som föranlett, att de bortryckts ur de provisoriska statuterna? Det var frånvaron av dessa båda satser i den tyska upplagan av statuterna som första gången gjorde mig, oberoende av Jäckh, uppmärksam på, att det existerat meningsskiljaktigheter vid statuternas avfattande och att de båda punkterna stött på motstånd.
Att statuterna genom proudhonisterna kommo att innehålla mången sats, som måste ha varit Marx en styggelse, framgår av följande. De provisoriska statuterna hade i § 9 innehållit denna bestämmelse:
"Varje medlem av den internationella arbetarassociationen bör vid flyttning från ett land till ett annat kunna påräkna de associerade arbetarnas hjälp."
Det tillfredsställde inte programkommissionen och Genèvekongressen, vilken fastställde de definitiva statuterna, utan den tillade:
"Denna hjälp består i
a) rätt till upplysning om allt, som rör hans yrke på den plats, dit han beger
sig;
b) rätt till kredit på de i reglementena för hans sektion bestämda
villkoren och till av denna garanterade belopp".
Här träder källan till det omstridda omisskännligen i dagen; det är den småborgerliga proudhonismen, som ville befria proletariatet med sina bytesbanker och den fria, ömsesidiga krediten, liksom den drömde om en evig rättvisa, som förvandlar privategendomen från att vara en orsak till egoism till en ideal institution.
Proudhonismen behärskade hela kongressen 1866. Resolutionen om fackföreningarna, som generalrådet föreslagit och som ännu i dag är mönstergill, intresserade den knappt. Diskussionen därom var kort. Dess ivrigare diskuterades och antogs enhälligt följande resolution, som framlagts av de delegerade från Paris:
"Organisation av internationella kreditanstalter.
1. Kongressen uppmanar alla sektioner att studera den internationella
krediten och insända rapporter därom till generalrådet, vilket sen i sina
'Meddelanden' bringar dem till alla partivännernas kännedom, så att definitiva
beslut i denna fråga kunna fattas på nästa kongress.
2. Kongressen uppmanar till studium av idén om en förening av alla grundade och
blivande arbetarkreditanstalter till en den internationella
arbetarassociationens centralbank".
Blott ännu en resolution för att karaktärisera Genèvekongressen. Den rör frågan om kvinnoarbete.
Barlin och Bourdon föreslogo till uttalande:
"Bristfällig uppfostran, för mycket arbete, för liten lön och dåliga hygieniska förhållanden i fabrikerna äro för de kvinnor, som där arbeta, orsak till fysiskt och moraliskt förfall. Dessa orsaker kunna upphävas genom en bättre organisation av arbetet, d.v.s. genom kooperation. Man måste eftersträva att anpassa det arbete, som kvinnan behöver åta sig för sitt livsuppehälle, efter hennes krafter men icke beröva henne det".
Denna utmärkta resolution avslog under det att följande, som härstammade från proudhonisterna Ehemale, Tolain och Fribourg, antogs:
"I fysiskt, moraliskt och socialt hänseende är kvinnoarbetet att förkasta såsom
en orsak till degeneration (av arbetarna?) och en drivfjäder till
demoralisation av kapitalistklassen.
Kvinnan har erhållit vissa av naturen bestämda uppgifter. Hennes plats är i
familjen; hennes uppgift består i att uppfostra barnen samt vänja mannen
vid ordning, huslighet och mildare seder. 'Det är de tjänster, som kvinnan har
att göra, de arbeten, hon har att förrätta; att påtvinga henne andra uppgifter
är illa.' "
Också denna spetsborgerliga uppfattning av kvinnoarbetet är äkta proudhonistisk.
Man kommer således till förvända uppfattningar, om man helt enkelt ger Marx skulden för alla internationalens uttalanden. Mycket därav genomtrumfades rentav av marxfientliga element Den, som vill åberopa sig på internationalens uttalanden till karaktäristik av det Marx'ska tänkandet, måste känna detta tänkande självt och klart ha fattat vad som skiljer det från andan i de övriga socialistiska skolorna från internationalens första år.
Man kan vara en mycket god marxist, mycket väl förstå den historiska materialismen och dock råka i motsättning till många internationalens beslut och många satser i dess statuter.
Det gäller framförallt satser, som icke härröra från Marx. Det vore emellertid synnerligen omarxistiskt, om vi ens gjorde halt inför de Marx'ska satserna och kritiklöst böjde oss för dem. Utan tvingande nödvändighet ställer sig visserligen ingen gärna i motsättning till en så konsekvent tänkare, en sådan jätteande som Marx, när man väl kommit fram till hans metod. I föreliggande fall är det heller inte nödvändigt.
Motsättningen till internationalens statuter är emellertid efter vad jag kan se den enda anmärkning, som gjorts mot Gorters förståelse för den historiska materialismen. Må nu de tyska läsarna själva underkasta hans skrift sin prövning.
K. Kautsky.
Socialdemokratin eftersträvar inte endast att förvandla privategendomen till produktionsmedlen, d.v.s. naturkrafterna, verktygen och jorden, till gemensam egendom - detta uppnås genom den politiska kampen, erövringen av staten -; socialdemokratin är inte bara en politisk och ekonomisk kamp, nej, den är något mera, den är också en mot de besittande klasserna förd ideell kamp om en världsåskådning.
Den arbetare, som vill hjälpa till med att besegra bourgeoisien och bringa sin klass till makten, måste i sitt eget huvud övervinna de honom från ungdomen av stat och kyrka inplantade borgerliga idéerna. Det räcker inte med att han tillhör fackföreningen och det politiska partiet. Han kommer aldrig att segra därigenom, om han inte gjort sig till en radikalt annan människa, än den de härskande ämnat honom till. Det finns ett visst åskådningssätt, en övertygelse - en filosofi kan man säga - som bourgeoisien förkastar men som arbetaren måste tillägna sig, om han vill tänka på att besegra bourgeoisien.
Borgarklassen söker intala arbetarna, att det andliga står över den materiella, sociala verkligheten, att anden behärskar och ur sig frambringar materien. Den har själv intill nu begagnat de andliga värdena som medel att trygga sitt välde: den förfogar över vetenskapen, lag och rätt, politiken, konsten och kyrkan, och med hjälp av allt detta härskar den. Nu söker den sätta i arbetarna, att det ligger i sakens natur, att anden behärskar den materiella, sociala verkligheten, samt att anden av samma orsak behärskar arbetarens arbete i fabrik och gruva, på åker, järnväg och fartyg. De arbetare, som tro på dylikt, som tro, att anden skapar produktionen och att den ur sig frambringar arbetet och samhällsklasserna, de låta underkasta sig bourgeoisien och dess hantlangare, prästerna, vetenskapsmännen m.fl., ty bourgeoisien sitter för närvarande inne med största delen av vetenskapen, med kyrkan; har alltså det andliga livet i sin makt och måste av naturen vara kallad att härska, om det är sant, att det andliga står över det materiella.
För att behålla sin makt, inbillar den besittande klassen arbetarna detta.
Men den arbetare, som vill bli fri, som vill bringa sin egen klass i besittning av statsmakten och frånrycka de härskande klasserna produktionsmedlen, han måste förstå, att bourgeoisien med sitt framställningssätt ställer saken på huvudet och att icke anden bestämmer den sociala verkligheten utan att den sociala verkligheten bestämmer anden.
Begriper arbetaren detta, så gör han sig fri från de besittande klassernas andliga herravälde och ställer upp mot deras åskådningssätt sitt eget tänkande, som är starkare och riktigare.
Men dessutom - enär den samhälleliga utvecklingen, den sociala verkligheten, själv rör sig i riktning mot socialismen och förbereder den, så kommer den arbetare, som inser detta och även förstår, att hans socialistiska tänkande framspringer ur den sociala verkligheten, att inse att det, som äger rum runt omkring honom i det mänskliga samhället, är orsak till det, som försiggår i hans huvud; att socialismen uppstår i hans huvud, därför att han växer upp i samhället. Han kommer att inse och känna, att han sitter inne med sanningen om samhället; det skall skänka honom det mod och den tillförsikt, som äro nödvändiga för den sociala revolutionen.
Denna kunskap är alltså lika oumbärlig för den proletära kampen som fackföreningen och politiken; man kan säga, att den ekonomiska och politiska kampen inte kan fullständigt kämpas igenom utan denna kunskap. Ty andligt slaveri hindrar arbetarna att föra den materiella kampen som den borde föras; medvetandet om, att de, ehuru fattiga proletärer, äro andligen starkare än sina herrar, höjer redan det dem över dessa och ger dem kraft att också en gång besegra dem.
Den historiska materialismen är den teori, som förklarar, att den sociala verkligheten bestämmer anden, tvingar tänkandet in i bestämda banor och är den avgörande faktorn i personers och klassers viljande och handlande.
Vi skola i denna skrift söka, så enkelt och klart som möjligt, visa arbetarna sanningen av denna lära.
Innan vi emellertid övergå till att klarlägga, vad den historiska materialismen är, skola vi, för att avlägsna några fördomar och förebygga en del missförstånd, först säga, vad den icke är. Det finns nämligen utom denna historiska materialism, som är socialdemokratins speciella, av Friedrich Engels och Karl Marx grundade teori, ännu en filosofisk materialism, kanske t.o.m. flera system av detta slag. Dessa system handla inte som den historiska materialismen om frågan hur anden genom den sociala verkligheten, genom produktionssättet, tekniken och arbetet, nödgas att röra sig i bestämda banor, utan om sammanhanget mellan kropp och själ, materia och ande, gud och världen o.s.v. Dessa andra, ickehistoriska utan allmänt-filosofiska system söka ge ett svar på frågan: hur förhåller sig tänkandet i allmänhet till materien, eller hur har tänkandet uppstått? Den historiska materialismen frågar däremot: hur kommer det sig att människorna i en bestämd tid tänka just så? Den allmänna filosofiska materialismen säger t.ex.: materian är evig och ur den uppstår under vissa omständigheter anden, som åter försvinner, då betingelserna för den inte längre äro för handen; den historiska materialismen påstår: att arbetarna tänka annorlunda än de besittande klasserna är en följd av de eller de bestämda orsakerna.
Den allmänna filosofiska materialismen frågar efter tänkandets väsen. Den historiska materialismen frågar efter orsakerna till förändringarna i tänkandet. Den förra söker förklara tänkandets ursprung, den senare tänkandets utveckling. Den förra är filosofisk, den senare historisk. Den förra förutsätter ett tillstånd, där ännu intet tänkande, ingen ande existerar, den senare förutsätter existensen av en ande. Man märker den stora skillnaden.
Den, som vill undersöka och lära känna socialdemokratins teori, måste börja med att noga beakta denna skillnad. Ty motståndarna, och framför allt de religiösa, begagna den taktiken att sammanblanda begreppen och utnyttja de troende arbetarnas avsky för materialismen över huvud till att omfatta också den historiska materialismen. De troendes själaherdar säga: materialismen förkunnar, att hela världen inte är annat än mekaniskt rörd materia, att materia och kraft är det enda evigt och absolut varande, att tänkandet bara är en hjärnans avfallsprodukt, liksom gallan är leverns, de säga, att materialisterna äro stoffdyrkare och att den historiska materialismen är detsamma som den filosofiska. Många arbetare, särskilt i katolska land, som ännu äro behäftade med en slavisk dyrkan av "anden" och av vilka blott mycket få känna till socialdemokratins verkliga åskådningen om andens väsen, så som de framställts av Joseph Dietzgen, tro detta tal och äro rädda att höra socialdemokratiska talare, vilka de tro vilja förföra dem till stoffdyrkare och därmed evig fördömelse.
Dessa påståenden äro falska. Vi skola med en rad exempel visa, att den historiska materialismen inte handlar om det allmänna förhållandet mellan ande och materia, själ och kropp, gud och världen, tänkande och vara, utan att den endast konstaterar de genom den sociala utvecklingen frambrakta förändringarna i tänkandet.
Vi skola därmed slå ett mäktigt vapen ur händerna på de kristna demagogerna.
Men då vi fastslå, att den historiska materialismen inte är detsamma som filosofisk materialism, så säga vi icke därmed, att den historiska materialismen inte kan föra fram till en allmän världsåskådning. Tvärtom, den historiska materialismen är liksom varje empirisk vetenskap ett medel att uppnå en allmän filosofisk världsåskådning. Däri ligger just en viktig del av dess betydelse för proletariatet. Den för oss närmare en allmän föreställning om världen. Denna föreställning är dock inte den materiellt mekaniska, lika lite som den är den kristet-katolska eller evangeliska eller frisinnade, den är en annan och ny uppfattning, en ny åskådning av världen, som är egen för socialdemokratin. Den historiska materialismen är icke denna världsåskådning själv den är en väg, ett medel, ett av de många medlen att nå fram dit, liksom också darwinismen, hela naturvetenskapen, Marx´ lära om Kapitalet och Dietzgens lära om anden eller kunskapen äro sådana medel. Ett enda av dessa medel är inte tillräckligt att leda fram till denna världsåskådning utan först alla tillsammans leda dit.
Då vi i denna skrift blott behandla den historiska materialismen, komma vi självklart inte att utförligt yttra oss om socialdemokratins alltmänt-filosofiska världsåskådning. Vid några exempel, som vi anföra till förtydligande av vårt ämne, få vi dock anledning att peka på denna allmänna världsåskådning, så att också denna, varav den historiska materialismen tillsammans med så många andra vetenskaper bildar en del, blir någorlunda klar för läsarna.
Vad är nu vår läras allmänna innehåll? Innan vi gå till att bevisa dess riktighet och sanning, skola vi först ge läsaren en allmän och klar överblick av det, som skall bevisas.
För var och en, som iakttar det sociala livet runt omkring sig, är det klart, att samhällsmedlemmarna leva i bestämda förhållanden till varandra. Socialt äro de varandra icke lika, utan det stå på högre och lägre sociala trappsteg samt i olika grupper eller klasser. Den ytlige betraktaren kunde tro, att dessa förhållanden endast äro egendomsförhållanden, somliga äga fastigheter och jord, andra fabriker eller transportmedel eller varor avsedda för försäljning, åter andra äga ingenting. Eller han tror, att skillnaden huvudsakligen är av politisk natur; några samhällsgrupper förfoga över statsmakten, andra ha intet eller nästan intet inflytande på den. Men den, som ser lite djupare, märker, att bakom egendoms- och de politiska förhållandena ligga produktionsförhållandena, d.v.s. de förhållanden, vari människorna stå till varandra vid producerandet av det, som samhället behöver.
Arbetare, företagare, skeppsredare, rentiärer, godsägare, arrendatorer, gross, och minuthandlare äro vad de äro, genom den plats de intaga i produktionsprocessen, i produkternas bearbetande och cirkulation.
Denna skillnad är ännu djupare än den, att den ene har och den andre icke har pengar. Naturrikedomarnas bearbetning är ju samhällets grundval. Vi stå i arbets-, i produktionsförhållanden till varandra.
Varpå stödja sig då dessa arbetsförhållanden? Sväva människorna väl fullständigt i luften i sin egenskap av kapitalister och arbetare, storgodsägare, arrendatorer och daglönare och vad de nu heta, alla de övriga slagen av samhällsmedlemmar?
Nej, de stödja sig på tekniken, på de verktyg, varmed de arbeta i jorden, i naturen. Industriidkarna och proletärerna stödja sig på maskinen, äro beroende av maskinen. Om det inte funnes några maskiner, så funnes det inte heller några industriidkare och inga proletärer, i varje fall inte sådana, som de nu äro.
Den enkla vävstolen skapade hemarbetet, utfört av den egna familjen; den sammansatta vävstolen av trä skapade ett samhälle med små mästare och gesäller, den stora med ånga eller elektricitet drivna vägmaskinen av järn ett samhälle med stora industriidkare, aktieägare, direktörer, bankirer och lönearbetare.
Produktionsförhållandena sväva inte som rök, eller dunstmoln i luften, de bilda fasta ramar, vari människorna äro infattade. Produktionsprocessen är en materiell process, verktygen äro hörn- och stödjepunkter i den ram, vari vi stå.
Tekniken, verktygen, produktionskrafterna äro samhällets underbyggnad, den egentliga grundval, var, på samhällets hela jättelika och invecklade organism reser sig. Men samma människor, som bilda sina sociala förhållanden efter sina materiella produktionssätt, bilda också efter dessa förhållanden sina idéer, sina föreställningar, åskådningar och grundsatser. Kapitalisterna, arbetarna och de övriga klasser, som genom tekniken i det samhälle, vari de leva, tvingas att stå i bestämda förhållanden till varandra - såsom herre och dräng, besittande och egendomslösa, jord, ägare, arrendatorer och daglönare, - dessa kapitalister, arbetare o.s.v. tänka också såsom kapitalister, arbetare o.s.v. De bilda sina idéer och föreställningar inte som abstrakta väsen utan som de mycket konkreta, verkliga levande människor, som de äro, såsom sociala, i ett bestämt samhälle levande människor.
Inte bara våra materiella förhållanden bero alltså på tekniken, stödja sig på arbetet och produktionskrafterna, utan då vi tänka inom ramen av våra materiella förhållanden och under inflytande av dem bero också våra tankar omedelbart av dessa förhållanden och alltså medelbart av produktionskrafterna.
Den modärna proletärens nuvarande sociala läge har skapats av maskinen. Hans sociala idéer, som framgå ur det förhållande, vari han står som proletär, stödja sig alltså medelbart på det modärna maskinväsendet, bero indirekt av detta. Och så är det med alla klasser i det kapitalistiska samhället. Ty de förhållanden, vari de enskilda människorna stå till varandra, gälla inte för dem ensamt. Socialt står människan inte i något speciellt förhållande till andra, utmärkande blott för henne. Hon har en mängd likar, som stå i precis samma förhållande till andra. En arbetare - för att hålla oss till detta exempel - står som lönearbetare inte ensam, han är en av många, han är medlem av en klass på millioner, vilka som lönearbetare allesamman befinna sig i samma läge som han. Och så är det med varje människa i den civiliserade världen, var och en tillhör en grupp, en klass, vars medlemmar stå i samma förhållande till produktionsprocessen. Det är alltså inte bara sant, att en arbetare, en kapitalist, en bonde o.s.v. socialt tänker så, som arbetsförhållandena tvinga honom till, utan hans åskådningar, hans idéer, hans föreställningar överensstämma i allmänna drag med hundra tusen andras, vilka befinna sig i samma läge som han. Det ges ett klasstänkande, liksom det också ges en klasställning i arbetsprocessen.
Den form - vi syssla här alltjämt med den allmänna översikten av vår lära - den form, vari de olika klassernas (kapitalisternas, företagarnas, arbetarnas o.s.v.) arbetsförhållanden träda i dagen, är i det kapitalistiska och över huvud i varje klassamhälle tillika ett egendomsförhållande. Kapitalister, köpmän och bönder intaga icke endast i produktionen en för dem egendomlig ställning utan även i besittningsavseende. Aktionären, som stryker sina dividender i fickan, spelar i produktionsprocessen inte bara rollen av långivare och snyltgäst, han är också delägare i företaget, produktionsmedlet, jordegendomen, verktyget, råvaran och produkterna. Köpmannen är inte bara bytesförmedlare, mellanhand, utan också ägare till varorna och handelsvinsten. Arbetaren är inte bara tillverkare av varorna utan också ägare av sin för varje gång sålda arbetskraft och det därför erhållna priset. Med andra ord, arbetsförhållandena äro i ett i klasser kluvet samhälle tillika egendomsförhållanden. Så har det inte alltid varit. I det primitiva kommunistiska samhället voro jorden och marken, det gemensamt byggda huset, boskapshjordarna, kort sagt de huvudsakligaste produktionsmedlen, gemensam egendom. Man utförde det viktigaste samhälleliga arbetet samfällt, man var, bortsett från skillnaden i kön och ålder, jämlikar i produktionsprocessen, och i besittningsavseende var det ingen eller högst obetydlig skillnad.
Men då arbetsfördelningen blev så stor, att särskilda yrkesgrenar uppstodo och det tack vare bättre teknik och arbetsfördelning producerades ett överskott av det för uppehållet direkt nödvändiga, förstodo några genom kunskaper eller stridbarhet framträdande yrkesmän, såsom präster och krigare, att tillägna sig detta överskott och slutligen också produktionsmedlen. Så ha klasserna uppstått och privategendomen blivit den form, vari arbetsförhållandena träda i dagen.
"Genom teknikens utveckling och arbetets delning ha alltså klasserna uppstått. Klassförhållandena och egendomsförhållandena vila på arbetet. Genom teknikens utveckling, som satte en del yrken i stånd att bemäktiga sig produktionsmedlen, uppstodo besittande och egendomslösa och förvandlades folkets stora massa till slavar, livegna, lönearbetare."
Och överskottet, som tekniken, arbetet, frambrakte utöver det för livsuppehället omedelbart nödvändiga, har blivit allt större, och alltjämt större blev alltså även de besittandes rikedom, och allt skarpare klassmotsättningen till de egendomslösa. I samma mån växte också klasskampen, den kamp, som klasserna utkämpa om ägandet av produkterna och produktionsmedlen, och så blev denna kamp en allmän form för kampen om tillvaron i samhället. Arbetsförhållandena äro egendomsförhållanden, och egendomsförhållandena äro förhållandena mellan de med varandra kämpande klasserna, och samtliga bero de på arbetets utveckling, framgå ur arbetsprocessen, ur tekniken.
Men tekniken står inte stilla. Den är inbegripen i en mer eller mindre snabb utveckling och rörelse, produktionskrafterna växa, produktionsmetoden förändrar sig. Och då produktionssättet förändras, måste också de förhållanden, vari människorna stå till varandra i arbetsprocessen, med nödvändighet förändras. De forna mindre mästarnas förhållande till varandra och till sina gesäller var ett helt annat än de stora företagarnas förhållande till varandra och till löneproletariatet i vår tid. Den maskinmässiga produktionen har medfört en förändring av de gamla förhållandena. Men då i ett klassamhälle produktionsförhållandena tillika äro egendomsförhållanden, omvälvas samtidigt med de förra också de senare. Och då åskådningar, föreställningar, idéer o.s.v. bilda sig inom ramen av de förhållanden, vari människorna leva, och i enlighet med dem, förändrar sig också människornas medvetande då arbetsproduktionen och egendomsformerna förändras.
Arbete och tänkande äro inbegripna i oavbruten förändring och utveckling. "I det människan genom sitt arbete förändrar naturen, förändrar hon också sin egen natur." Det materiella livets produktionssätt bestämmer hela samhällslivet. "Det är inte människans tänkande, som bestämmer hennes tillvaro, utan tvärtom hennes sociala tillvaro, som bestämmer hennes tänkande."
Men på ett visst stadium i utvecklingen råka samhällets materiella produktionskrafter i motsättning till de existerande produktions- och egendomsförhållandena. Inom ramen av de gamla förhållandena kunna de nya produktionskrafterna inte utveckla sig, inte fylla sin bestämmelse.
Då uppstår en kamp mellan dem, som äro intresserade av de gamla produktions- och egendomsförhållandena, och dem, som ha intresse av de nya produktionskrafternas utveckling. En epok av social revolution bryter in, som varar till dess de nya produktionskrafterna segrat och de nya produktions- och egendomsförhållanden uppstått, inom vilka de kunna blomstra.
Men genom denna revolution förändrar sig också människornas tänkande, det förändras samtidigt med densamma och under den.
Detta är i korthet uttryckt vår läras innehåll. I en åskådlig uppställning kan man än en gång repetera den så:
1. Tekniken, produktionskrafterna utgöra samhällets grundval.
Produktionskrafterna bestämma produktionsförhållandena, d.v.s. de förhållanden, vari människorna stå till varandra i produktionsprocessen.
Produktionsförhållandena äro tillika egendomsförhållanden. Produktions- och egendomsförhållandena äro förhållanden inte bara mellan personer utan mellan klasser.
Klass-, egendoms- och produktionsförhållandena (med andra ord: den sociala verkligheten) bestämma människornas medvetande, d.v.s. deras tankar om rätt, politik, moral, religion, filosofi, konst o.s.v.
2. Tekniken utvecklar sig oavbrutet.
Produktionskrafterna, produktionssättet, produktions-, egendoms- och klassförhållandena förändra sig följaktligen också oavbrutet.
Människornas medvetande, deras åskådningar och föreställningar om rätt, politik, moral, religion, filosofi, konst o.s.v. förändra sig alltså även samtidigt med produktionsförhållandena och produktionskrafterna.
3. Den nya tekniken råkar på ett visst stadium av utvecklingen i motsättning till de gamla produktions-, och egendomsförhållandena.
Slutligen segrar den nya tekniken.
Den ekonomiska kampen mellan de konservativa schikt, som äro intresserade av de gamla formerna, och de framstegselement, som ha intresse av de nya krafterna, framträder under juridiska, politiska, religiösa, filosofiska och konstnärliga former.
Vi skola nu söka bevisa riktigheten av dessa satser. Med en rad exempel skola vi påvisa orsakssammanhanget mellan förändringen i tänkandet och förändringen i mänsklig teknik. Lyckas vi härmed, så ha vi undergrävt en viktig grundpelare, varpå kapitalisternas makt över arbetarna stödjer sig. Ty därmed vore bevisat, att ingen gudomlig försyn eller mänsklig makt kan hindra arbetarna från herraväldet över världen, om tekniken gör dem till jordens materiella och andliga herrar.
De exempel, vi komma att ge, skola i första hand vara mycket enkla.
De skola kunna förstås av arbetare, som förfoga över ringa historisk kunskap. Därför måste de äga övertygande kraft genom sin klarhet. Vi komma för den skull att välja stora, vittomfattande händelser, vilkas verkningar äro synliga överallt.
Om vår teori är riktig, måste den naturligtvis gälla för hela historien.
Den måste kunna förklara varje klasskamp, varje omvälvning i klassernas tänkande eller i samhället.
Nu fordras det emellertid mycken historisk kunskap för att med vår teori förklara exempel från gångna århundraden. Längre fram skola vi ytterligare understryka faran av att tillämpa teorin på tider eller förhållanden, som man inte känner eller känner blott obetydligt. Varken läsaren eller författaren till denna bok förfogar över så stor historisk kunskap, som skulle fordrats för en tillämpning av teorin på hela historien. Vi välja därför inte bara mycket enkla exempel utan hämta dem också huvudsakligen från vår egen tid; stora tilldragelser, som varje arbetare känner till eller kan lära känna ur sin egen omgivning, förändringar i sociala förhållanden och sociala uppfattningar, som måste falla varje människa i ögonen. Dessutom problem, som äro av största betydelse för den arbetande klassens existens och som endast av socialdemokratin kunna lösas på ett för denna klass tillfredsställande sätt.
Därmed göra vi på samma gång utmärkt propaganda.
Nu riktas det emellertid mycket viktiga och skenbart starka argument mot vår teori.
För den skull skola vi, då vi komma in på de andliga förhållandena, förändring av politiska idéer, religiösa föreställningar och dylikt, för var gång låta våra motståndares viktigaste argument passera revy och bemöta dem, så att vår teori blir allsidigt belyst och man kan erhålla en god totalbild av den.
De av förändringen i tekniken orsakade materiella förändringarna äro lättast att iakttaga. I varje industrigren, i transportväsendet och även i jordbruket, överallt förändrar sig tekniken, förändras produktionskrafterna. Vi se det dagligen för våra ögon. Ännu för kort tid sen förfärdigade man och satte bokstäverna allmänt för hand, men teknikens framsteg gav oss sättmaskinen, som, lydande maskinsättarens hand, gjuter typerna och placerar dem på deras plats.
Glasblåsningen skedde förr med munnen. Tekniken uppfann verktyg, som förfärdigade fönsterglas, flaskor o.s.v.
Förr kärnade man smör med handkraft. Man uppfann en maskin, som på kort tid bearbetade en stor mängd mjölk; maskinen är nu i allmänt bruk.
Degen knådades i småbagarens källare för hand; maskinen gör det i brödfabriken.
Ljusen stöptes i gamla hushåll av husmodern.
Hon gjorde lampan ren, fyllde lampan, sörjde för ny veke. Gas eller elektrisk ström levereras i nutida hushåll från maskiner långtifrån. Överallt, vart ögat blickar, ser man förändringar i produktionskraften, i alla industrigrenar, och en allt snabbare förändring och utveckling. Handgrepp, som man tidigare trodde vara omöjliga för en maskin, lyckas nu denna.
Och med produktionskrafterna förändra sig produktionsförhållandena, förändrar sig produktionsmetoden. Vi nämnde nyss, hur uppfinningen av vävmaskinen förde med sig andra förhållanden mellan företagarna inbördes och mellan dem och arbetarna. Förut fanns det många små mästare med små verkstäder vid sidan av varandra och relativt få lönearbetare. Nu finns det hundratusentals lönearbetare, relativt få fabriksägare och få företagare.
I sitt förhållande till varandra äro fabrikanterna höga herrar, mot arbetarna uppträda de som asiatiska despoter. Vilket omslag i detta förhållande! Och dock har allt det åstadkommits blott och bart av maskinen.
Ty det var maskinen, som satte sina ägare i stånd att vinna rikedomar och att besegra konkurrenterna, att få ett väldigt kreditkapital och kanske t.o.m. bilda en trust. Och det var produktionskraften, som berövade de små mästarna deras egendom och tvingade tusenden att bli daglönare.
Och vad åstadkommer nu den nya produktionskraften i smörproduktionen? Maskinen, som förvandlar tusen liter mjölk till smör, skulle bli genomsnittsbonden för dyr och han skulle inte heller ha tillräcklig mjölk till den. Därför slå sig hundra bönder ihop och köpa en maskin samt bearbeta nu sin mjölk kooperativt. Produktionskraften har förändrat sig men också produktionsförhållandena och hela arten och sättet att producera. Där förut hundra arbetade var för sig, där bondehustrurna och deras döttrar kärnade hemma, där samverka nu samma hundra i det att de låta lönearbetare arbeta för gemensam räkning. Bönderna, deras hustrur och döttrar och en del proletärer ha kommit in i nya produktionsförhållanden till varandra och samhället. Att hålla olje- eller fotogenlampan i ordning var förr alltid husmoderns sak; hundratusentals hustrur sörjde i hemmen för ljustillverkningen. Kommunen bygger nu ett gas- eller elektricitetsverk - produktionsförhållandena bli därigenom förändrade. Inte den enskilde individen producerar nu längre ljus, utan ett stort samhälligt organ: kommunen. En ny art av arbetare, som förr voro sällsynta, uppstår i tusental: kommunalarbetarna, vilka stå i ett helt annat förhållande till samhället än den tidigare ljusproducenten.
Förr i tiden skramlade lastvagnarna och diligenserna genom landet. Tekniken uppfann lokomotivet och telegrafen. Det möjliggjorde för den kapitalistiska staten att dra inom sin maktsfär gods- och passageraretrafiken, postväsendet och telegramförmedlingen. Hundratusentals arbetare och tjänstemän kommo därigenom i nya produktionsförhållanden. De människomassor, som i kommun eller stat stå i ett direkt produktionsförhållande till samhället, äro långt flera än fordom de beväpnade härarna.
Det finnes inget område, på vilket inte tekniken inför nya produktionssätt. Från det högsta till det lägsta, från den vetenskapliga kemistens och uppfinnarens laboratorium ända ner till det lägsta arbetet, renhållningen i en modärn storstad, förändrar sig tekniken och arbetets art oavbrutet. På varje område äga omvälvningar rum i den riktning, att uppfinningarna inte längre bli slumpens eller geniala människors verk utan härför speciellt utbildade mäns arbete, vilka medvetet söka i en förut bestämd riktning.
Den ena produktionsgrenen efter den andra undergår förändringar eller går alldeles tillbaka. Det ekonomiska livet i ett modärnt kapitalistiskt land är likt en modärn stad, där nybyggnader stå upp i stället för gamla hus- och gatukomplex.
Den nya tekniken skapar det stora kapitalet, den skapar alltså även det modärna bank-, och kreditväsendet, som ytterligare mångfaldigar storkapitalets krafter.
Den skapar den modärna handeln, den skapar massexporten av varor och kapital, varigenom haven betäckas med skepp och hela världsdelar läggas under kapitalismen för att man därifrån skall erhålla mineraler eller åkerbruksprodukter.
Den skapar de stora kapitalistiska intressena, som endast staten är mäktig nog att försvara. Den skapar följaktligen själva den modärna staten med dess militarism, dess flottrustningar, kolonialpolitik och imperialism, dess här av tjänstemän, dess byråkrati.
Är det nödvändigt, att vi med dessa exempel för ögonen göra arbetarna uppmärksamma på att de nya produktionsförhållandena tillika äro nya egendomsförhållanden? Antalet ägare av produktionsmedel har från 1895 till år 1907 avtagit i Tyskland med 84,000 inom industrin samt med 68,000 i jordbruket, detta samtidigt med stark befolkningstillväxt; däremot ökades antalet av dem, som levde av att sälja sin arbetskraft, med 3 millioner i industrien och 1,660,000 i jordbruket. Detta innebär inte bara en förändring i produktionsförhållandena utan minst lika mycket i egendomsförhållandena, en förändring, som skapades av den nya tekniken, vilken strypte smådriften och gjorde hundratusentals barn av småborgare och småbönder till lönearbetare. Och vad är den s.k. nya medelklassen annat än en klass med nya egendomsförhållanden? Den oerhört tillväxande tjänstemannaklassen, officerarna, de lärda yrkena, "intelligensen", de bättre avlönade lärarna, ingeniörer, kemister, jurister, läkare, konstnärer, grossister. affärsledare, handelsresande samt de små av storkapitalet beroende affärsidkarna, vilka alla avlönas för sina tjänster av bourgeoisien, antingen direkt eller genom staten hela denna nya medelklass befinner sig i ett annat egendomsförhållande än den gamla, självständiga medelklassen. Och de modärna storkapitalisterna, som med sina banker, syndikat, truster och karteller behärska världen och världspolitiken, stå i helt andra egendomsförhållanden till samhället än vad de florentinska, venetianska, hanseatiska eller flamländska, holländska och engelska köpmännen och industriidkarna från tidigare århundraden gjorde.
Följaktligen äro produktions- och egendomsförhållandena inte bara person, utan klassförhållanden.
Den nya tekniken skapar å ena sidan ett oavbrutet, absolut och relativt växande antal egendomslösa, vilka snart utgöra majoriteten av befolkningen och knappast erhålla något alls av den samhälleliga rikedomen samt ett stort antal småborgare och småbönder, tjänstemän och andra, vilka avspisas med ytterst obetydligt. Men å andra sidan skapar tekniken ett relativt litet antal kapitalister, vilka genom sitt ekonomiska och politiska herravälde roffa till sig den ojämförligt största delen av den samhälleliga rikedomen.
Och de för varje år allt större överskott, som de samla, användas till att på nytt exploatera dem, som besitta ingenting eller endast litet, d.v.s. arbetare, småbönder och småborgare samt de främmande folken i ännu inte kapitalistiskt utvecklade länder. Därigenom uppstår det en progressivt stigande ackumulation av "ränta på ränta", en skärpning på bristen å ena sidan och av överflödet på samhällelig rikedom å den andra sidan.
Den fortskridande tekniken skapar alltså inte bara nya produktions-, och egendomsförhållanden utan tillika nya klassförhållanden, i detta fall en allt större klyfta mellan klasserna, en skärpt klasskamp.
Det inser väl var och en? Det är sannerligen inte heller svårt att inse! Klasserna äro i dag mera skilda från varann, den nuvarande klasskampen väldigare, mer omfattande och djup än för femtio år sen. Klyftan har vidgat sig och blivit djupare för varje år och den blir oavbrutet allt större. Och det är klart och tydligt, att det är tekniken, som är orsaken därtill.
Sakens materiella sida är alltså lätt att förstå. Fordras det väl många ord för att förklara för en sachsisk eller westfalisk bondson, som blivit fabriksarbetare, att han tvingats bli det genom tekniken, genom det nya produktionssättet? Att det inte fanns några utsikter för honom i smådriften, att den nuvarande konkurrenskampen var för svår och det erforderliga kapitalet för stort samt att endast ett fåtal har framgång med smådrift men att den stora massan måste träla utan framgång? Stort kapital är stor teknik; vem är i stånd att taga upp kampen med den stora tekniken? Den modärne arbetaren känner mycket väl, att hans och klassens materiella läge, den bristfälliga näringen, den osunda bostaden och de tarvliga kläderna, äro en följd av de nya produktionsförhållandena, som genom den nya tekniken vuxit fram ur de gamla produktionsförhållandena. Det är inte svårt att se det tydliga sammanhanget mellan alla klassers materiella standard och egendoms- och produktionsförhållandena - alltså produktionskrafterna. Ingen har längre panna att kalla fabrikantens dyrbara kläder, goda mat och fina herrskapsvåning för en gudsgåva, ty det är allom klart, att han förtjänat sin förmögenhet, som tillåter honom att leva så, på utsugning. Ingen ser längre i köpmannens eller spekulantens konkurs en predestination, en "förutbestämning", ty på varu- och fondbörsen kan man finna orsakerna till hans fall. Ingen kan längre tala om "himlens vrede", om en arbetare träffas av månadslång arbetslöshet, sjukdom och livslångt elände, ty de naturliga eller bättre de sociala orsakerna därtill, vilka alla ha sin rot i den nya tekniken, äro nogsamt kända åtminstone av arbetarna. Det duger inte heller längre, att man gör den enskildes personliga gåvor eller karaktär ansvariga för hans väl och ve, ty i den allt förkvävande stordriften kunna millioner med de mest utmärkta gåvor likväl inte komma sig upp.
Samhället har nått en sådan utvecklingshöjd, att de materiella orsakerna till vår materiella existens ligga i öppen dag såväl ute i naturen som i samhället.
Lika väl som vi veta, att solen är källan till allt naturligt liv på jorden, veta vi, att arbetsprocessen och produktionsförhållandena äro orsaker till att vårt samhälles materiella liv är, som det är. Må arbetaren med lugn och fast blick iakttaga sin egen materiella tillvaro, sina kamraters såväl som de högre klassernas, och han skall finna, att det sagda är riktigt. Det kommer att befria honom från mången fördom och vantro.
Något svårare blir problemet först, då det gäller att påvisa sammanhanget mellan materiellt arbete, produktions-, och egendomsförhållanden samt andliga förhållanden. Själen, anden, sinnelaget och förnuftet ha ju så länge framställts för oss och våra förfäder som det egentliga, det bättre, det allsmäktiga (då och då t.o.m. som det enda)!
Och dock, då vi säga: "den sociala verkligheten bestämmer medvetandet", så är denna tes i sin alltomfattande betydelse visserligen en stor och ny sanning, men redan före Engels och Marx hade mycket sagts, bevisats och antagits, som pekade i samma riktning och förberedde den av dem funna högre sanningen.
Tror, ja, vet nu för tiden exempelvis inte varenda bildad människa - och hade inte redan många före Marx och Engels klart bevisat det - att vana, erfarenhet, uppfostran och omgivning påverka människan även andligt? Men äro inte våra vanor produkter av samhället? Ha inte våra uppfostrare själva uppfostrats av samhället och ge de oss inte en samhällelig uppfostran? År inte vår erfarenhet av samhällelig art? Vi leva ju dock inte ensamma som Robinson! Vår omgivning är i alla fall i främsta rummet samhället; vi leva i naturen först i och genom samhället. Allt detta inses och har insetts även av icke-marxister, icke-socialdemokrater.
Den historiska materialismen går emellertid längre, den sammanfattar all tidigare vetenskap men går på samma gång djupare, i det den säger: samhällelig erfarenhet, samhälleliga vanor, uppfostran och omgivning bestämmas i sin tur av det samhälleliga arbetet och de samhälleliga produktionsförhållandena. Dessa bestämma hela den andliga verkligheten. I arbetet har människoanden sin rot. Från denna rot växer anden fram.
På ett område av det andliga livet kan man lättast iakttaga detta; därför skola vi börja därmed, när vi nu gå till att med exempel bevisa vår teori.
Vetenskapen är ett viktigt andligt område, fast den icke omspänner allt. På vilket sätt bestämmes dess innehåll?
Arbetaren kan bara se på sig själv. Vad är det, som bestämmer omfånget och arten av hans vetande?
Han har i allmänhet (ty vi tala ju här om en ordinär medlem av arbetarklassen, icke om undantagen) en smula färdighet i läsning, skrivning och räkning. I sin ungdom fick han kanske lära sig ytterligare något, lite geografi och lite historia, men det är glömt. Varpå beror det nu, att han har just denna bristfälliga bildning och inte någon annan?
Det bestämmes av produktionsprocessen med dess produktionsförhållanden. Kapitalistklassen, som härskar i de s.k. civiliserade länderna, behövde för sina verkstäder arbetare, som inte voro helt och hållet obildade. Därför införde den folkskolor för proletärbarnen och höjde åldersgränsen för skolgång från 12 till 14 år. Bourgeoisien behövde sådana arbetare i produktionsprocessen, inte okunnigare och inte mer bildade. Om de varit okunnigare, skulle de icke varit användbara nog, och hade de varit mera bildade, skulle de varit för dyra och anspråksfulla. Liksom den modärna produktionsprocessen behöver vissa ständigt snabbare och leveransdugligare maskiner, behöver den också arbetare av en viss art: det modärna proletariatet, som är helt olika tidigare arbetare. Produktionsprocessen påtvingar samhället detta behov, det skapar det ur sitt eget behov. På 1700-talet exempelvis behövde den ännu icke sådana arbetare.
Och precis likadant är det också med de övriga klassernas kunskaper.
Den kapitalistiska storindustrin, samfärdseln och jordbruket bli allt mer beroende av naturvetenskapen. Produktionsprocessen är en medveten vetenskaplig process. Den nya tekniken har t.o.m. lagt grunden till den modärna naturvetenskapen, i det den uppfann verktyg åt den och förskaffade den kommunikationsmedel, som leverera den material från alla länder. Produktionen använder medvetet naturkrafterna. Produktionsprocessen behöver alltså folk, som förstå naturvetenskap, mekanik och kemi, ty endast sådana kunna övertaga produktionens ledning och finna ut nya metoder och verktyg. Och just därför att det är ett samhälleligt behov för produktionsprocessen, inrättas real- och högskolor, ofta huvudsakligen för naturvetenskapliga studier, där man undervisar i de ämnen, som äro nödvändiga för produktionsprocessens ledning och utveckling.
Vetandet, kunskaperna hos alla dessa mekaniker, skeppsbyggare, ingenjörer, jordbruksexperter, kemister, matematici och lärare i naturvetenskapliga ämnen bestämmas alltså genom produktionsprocessen.
Vi taga ytterligare ett exempel från samma sociala klasser. Förutsätter kanske inte advokaternas, professorernas i juridik och nationalekonomi, domarnas och notariernas verksamhet en viss äganderätt, vissa egendoms-, d.v.s. som vi ovan sett: produktionsförhållanden? Äro inte notarier, advokater m.fl. folk, som det kapitalistiska samhället behöver för att upprätthålla och skydda sin egendomsrätt? Har således inte deras specifika tänkesätt inplantats i dem av den borgerliga klassen, och härleder sig inte deras tänkande av produktionsprocessen, som skapade dessa klasser?
Förutsätta inte också furstedöme, byråkrati och parlament vissa på produktionsförhållandena grundade egendoms- eller klassförhållanden, som måste skyddas inåt mot andra klasser och utåt mot andra folk? Är inte regeringen bourgeoisiens centralutskott, som försvarar bourgeoisiens egendom och intressen? Den själv och det vetande, de kunskaper, som den för detta ändamål besitter, framspringa ur de samhälleliga behoven, produktionsprocessens och egendomens behov. Deras medlemmars kunskaper tjäna till att upprätthålla de bestående produktions- och egendomsförhållandena.
Och vilken är det andliga ståndets roll? Såvitt prästerna äro reaktionära, tjäna de med sin fordran att man obetingat skall underkasta sig kyrkans dogmer och dess sedliga bud öppet att upprätthålla det gamla samhället. Till det ändamålet tjänar deras vetande, till det ändamålet undervisade man vid högskolorna, det existerar ett samhälleligt, ett klassbehov av folk, som predika dessa saker. Äro de frisinnade, förkunna de guds herravälde över världen, själens herravälde över sinnena, andens över materien, och så hjälpa de bourgeoisien - som lät uppfostra dem därtill! - att upprätthålla dess herravälde över arbetarna.
Produktions- och egendomsförhållandena fordrade på ett visst utvecklingsstadium präster, jurister, fysiker och teknici. De frambringade dem även, och till följd av det samhälleliga behovet strömma alltjämt innehavare av dessa samhälliga roller till samhället. Individen inbillar sig, att han väljer ett av dessa yrkena av fri vilja och att det är dess ideella innehåll, som äro "de egentliga bestämmande orsakerna till och utgångspunkten för hans verksamhet". I själva verket bestämmes detta innehåll och framför allt hans val av produktionsprocessen.
"I den samhälleliga produktionen" säger Marx, "ingå människorna under sitt liv vissa nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden". Förvisso är det så. Förhållandena äro nödvändiga och oberoende av vår vilja. De funnos redan innan vi voro födda. Vi måste ingå dessa förhållanden; samhället med sin produktionsprocess, sina klasser och behov, behärskar oss.
Och vart och ett av dessa yrkesslag behöver en viss art av kunskap för att kunna fylla sin funktion i samhället.
Det är således klart, att de för funktionen erforderliga kunskaperna, liksom funktionen själv bestämmas av produktionsprocessen.
Vi ha i detta första kapitel om kunskapen nämnt något, som spelar en viktig roll i samhället och alltså också i vår teori, vilken är en sann avbild av samhället. Det är behovet. Därom ytterligare några ord.
Behovet är väl dock något andligt, det kännes, iakttages, tänkes i människans själ, sinne, ande och hjärna.
Därav smida socialdemokratins fiender ett vapen mot oss.
De säga, att om produktionsprocessens organ skapas genom ett mänskligt behov, så är ju dock den sista orsaken andlig och inte samhällelig - materiell.
Denna invändning är lätt att vederlägga. Ty varifrån komma behoven? Uppstå de av någon fri vilja, bero de på någon tankeverksamhet? Äro de en spontan verksamhet av själen? Nej, behoven ha sitt ursprung i människornas kroppsliga natur. De äro i första hand behovet efter näring, efter kläder och bostad, varförutan människorna skulle gå ömkligen under. Att skaffa näring, bostäder och kläder till livets uppehälle och fortplantning är produktionsprocessens mål; då vi tala om produktion, förstå vi därmed alltid produktionen av de artiklar, som människorna behöva till livsuppehället.
Men om människan bar ett allmänt behov av näring, kläder och tak över huvudet, så för likväl varje bestämt produktionssätt med sig sina egna särskilda behov.
Dessa behov ha sin rot i produktionsprocessen. Produktionen av våra livsförnödenheter är i vår tid bara möjlig tack vare storindustrin och under statligt skydd, den behöver därför en högt utvecklad vetenskap och personer, som känna till denna vetenskap. Studenterna ha exempelvis behov av att lära sig mekanik, juridik eller teologi; men vem gav dem detta behov? Samhället, deras samhälle med dess bestämda produktionsprocess, som inte skulle kunna bestå, inte kunna producera livsförnödenheter dessa discipliner förutan. Under en annan samhällsform hade de kanske inte brytt sig om just de disciplinerna utan intresserat sig för helt andra.
Även arbetaren känner behov av kunskap, kunskap om samhället, alltså den kunskap, vi nu söka bibringa honom som man finner en kunskap av helt annat slag än den, som den härskande klassen ger honom i skolan - men varifrån kommer detta behov? Från produktionsprocessen. Ty denna gör arbetaren till medlem av en till millioner uppgående klass, som måste kämpa och är i stånd att segra. Om inte så vore, skulle arbetaren inte söka efter dessa kunskaper. På 1700-talet sökte han dem ännu inte, emedan produktionsförhållandena då voro annorlunda och inte tillstadde, att detta behov uppstod hos honom.
Det är således bara sken, då man tror, att behovet av vetande och den själsliga förnimmelsen leda oss. Vid närmare eftertanke finna vi att detta behov inympas på oss av de materiellt - samhälleliga förhållandena.
Och det besannar sig inte bara vid det "högre" andliga behovet av kunskap, det är också fallet med mycket "lägre" ting; även de materiella behoven bestämmas ofta av tekniken, av produktions- och egendomsförhållandena. Arbetaren behöver t.ex. liksom varje människa mat. Men behöver han väl just margarin och surrogat för mat, kläder, komfort och skönhet? Sannerligen icke! Tvärtom kan man säga, att människan av naturen begär kraftig näring och sköna, varma kläder. Men produktions- och egendomssystemet fordrade billig näring för arbetarna, det hade behov av avsättning för massartiklar det frambringade dem, och först därefter och därigenom uppstod hos arbetarna behovet av dessa billiga och dåliga massartiklar.
Sålunda har ingen i och för sig behov av en produktion av hundra tusen stycken eller av en hastighet av hundra kilometer i timmen. Men den konkurrerande producenten tvingas till det på grund av produktionssystemet, detta frambringar maskiner, vilka uppnå en dylik snabbhet och produktivitet. Först därefter och därigenom förmärkes behovet bland samhällets medlemmar.
På så vis skulle vi kunna nämna hundratals exempel. Läsaren kan själv lätt finna dem, om han blott ser sig omkring.
"Grundar sig behovens system i sin totalitet på medveten vilja eller på produktionens hela organisation? I de flesta fall framspringa behoven ur produktionen eller ur ett på produktionen grundat allmänt tillstånd. Världshandeln rör sig nästan uteslutande om behov - inte den enskilda konsumtionens utan produktionens." Och så uppstår också vetandet ur produktionens behov.
Men det existerar, säga våra motståndare, en allmän, för människorna utmärkande kunskapsdrift! Törsten efter en viss kunskap må vara tidlig, det allmänna kunskapsbegäret är evigt.
Ingalunda. Det finns folk, som inte ha den ringaste kunskapstörst utan äro fullkomligt tillfreds med de blotta ansatser till vetenskap, som deras förfäder lämnat dem i arv.
I en rik, tropisk trakt, där naturen givmilt skänker människorna allt, vad de behöva, äro de nöjda om de kunna plantera sagopalmer och bygga löv, hyddor samt förstå sig på ytterligare några urgamla efterlämnade färdigheter. I länder med fruktbar jord och outvecklat jordbruk kunna inbyggarna leva under samma förhållanden århundraden igenom. De söka inte nya kunskaper, enär produktionsförhållandena inte påfordra det.
Ett belysande exempel, som vi glömde att nämna, utgöra även de folk, som idkade åkerbruk vid stora, regelbundet översvämmande floder och på grund därav behövde en tidräkning samt därför nödgades studera himlakropparna.
Det var invånarna i Egypten, Mesopotamien och Kina, som tack vare Nilen, Eufrat och Hoang-Ho [Gula floden] nådde fram till astronomien. Andra folk, som inte kände det trängande behovet av denna kunskap, nådde inte dit.
Det är alltså produktionsförhållandena, som tvinga till förvärvande av kunskaper och som bestämma kunskapsmängden och arten.
För att inse sanningen härav behöver arbetaren bara återigen noga betrakta sin omgivning. Vilka arbetare äro vakna, vetgiriga och längta efter social utveckling? Jo, de, som tack vare produktionsprocessen insett proletariatets uppgift, d.v.s. stadens och storindustrins arbetare. Tekniken, själva maskinerna säga dem, att ett socialistiskt samhälle är möjligt; den väldiga produktionsprocessen inför deras ögon lär dem, att de gamla produktionsförhållandena äro för trånga för maskinens krafter. Nya förhållanden måste komma; såsom likaberättigade skola de själva äga produktionsmedlen - det är det språk, som den modärna staden talar till dem. Och genom detta produktionsprocessens eget språk uppstår hos stadens arbetare längtan efter kunskap mycket starkare än hos lantarbetarna, vilka hittills inte sett de nya produktionskrafterna på så nära håll.
Av exemplen från de tropiska trakterna, där produktionsprocessen icke tvingar till förvärvande av kunskaper, och från de stora floderna, där den framkallar denna drift, ser den uppmärksamma läsaren, att den historiska materialismen inte betraktar produktionsprocessen som den enda orsaken till utvecklingen. Geografiska faktorer ha även stor betydelse. Så skulle produktionsprocessen i Europa - för att taga ännu ett viktigt exempel - icke ha utvecklat sig så enormt och snabbt, om klimatet varit tropiskt och jorden nästan utan bearbetning givit ett överflöd av frukter. Just det tempererade klimatet och den relativt karga jorden ha här tvingat människorna till strängt arbete och därigenom till att lära känna naturen.
Förebråelsen att produktionsprocessen för socialdemokraterna är utvecklingens enda självständiga drivkraft, är alltså inte berättigad. Förutom klimatet och landets naturliga beskaffenhet, förutom inflytande från atmosfären och jorden skola vi under loppet av vår bevisföring lära känna ännu flera verksamma faktorer.
Det finns ett område inom vetenskapen, som måste behandlas något utförligare och för sig självt. Det är de tekniska uppfinningarnas gebit.
Vi sade: produktionsförhållandena bero på tekniken. Ha vi inte därmed erkänt, att produktionsförhållandena bero på något andligt?
Jovisst, det erkänna vi. Tekniken är den tänkande människans medvetna uppfinning och användning av verktyg, och då representanterna för den historiska materialismen säga, att hela samhället vilar på tekniken, så säga de därmed, att hela samhället vilar på materiellt och andligt arbete.
Men står det inte i motsägelse till vad vi påstått? Blir inte det andliga därmed åter den samhälleliga utvecklingens första drivkraft?
Om människoanden frambringar tekniken och tekniken samhället - så är ju dock anden den förste skaparen.
Låt oss se lite närmare på saken.
Den historiska materialismen förnekar alldeles inte, att det andliga hör till tekniken. Hur skulle det vara möjligt? Tekniken är människoverk. Människor äro tänkande väsen. Produktionsförhållandena och egendomsförhållandena äro förhållanden mellan människor; i dessa förhållanden handlar och tänker man. Teknik-, egendoms- och produktionsförhållandena äro såväl andliga som materiella. Det är inte detta, som vi förneka.
Vi förneka bara självständigheten, det autonoma, spontana, det övernaturliga och obegripliga hos anden och dess verksamhet. Vi säga: då människoanden uppfinner en ny vetenskap eller en ny teknik, så gör den det inte av fri vilja utan av en samhällelig drift eller ett dito behov.
Förr gjordes de flesta tekniska uppfinningarna av personer, som själva voro verksamma i produktionsprocessen. Hos dem levde driften att göra arbetet bättre, utföra det raskare för att själva bli rikare eller göra människorna rikare!
Hur samhället än var beskaffat, litet eller stort, ännu blott en nomadhord eller en stam, ett feodalt eller ett kapitalistiskt samhälle, så var denna drift social, uppstod ur ett ekonomiskt behov. I samhällen med gemensam egendom består den sociala driften i att göra något för det allmänna och gemensamma - i klassamhällen med privategendom består den i att göra något för samhällsindividen, för den privata ägaren eller dennes klass.
Intet under! Enär människan är ett samhälleligt väsen och människornas arbete är samhälleligt, så är också driften till förbättringar i arbetet inte något, som framgår ur den enskilde individens egen ande, utan något som uppstår ur de sociala förhållandena. Driften till förbättrad teknik, d.v.s. till uppfinningar, är en samhällelig drift; den uppstår ur samhälleliga behov.
Det är detta, som den historiska materialismens förespråkare säga: de förneka själens självständighet, dess autonomi, de säga, att det existerande samhälleliga behovet tvingar anden in i bestämda banor och att också behovet skapas av bestämda materiella produktionsförhållanden. De förneka således även här, att själen är absolut härskare.
Sammanhanget mellan teknik och vetenskap är så viktigt, att vi skola dröja något längre därvid och syna det lite i sömmarna.
Vi nämna ytterligare ett par utförliga exempel.
Vi tänka oss en hantverkare under medeltiden. Handvävstolen tillfredsställde vid denna tid i stort sett de samhälleliga behoven. Handel, samfärdsel och den utländska marknaden hade ännu inte utvecklat sig så mycket, att nya stora produktionskrafter erfordrades Man kände ännu inte något behov därav. Likväl hade en skarpsinnig vävare blicken uppmärksamt riktad på sitt verktyg, enär han visste, att en snabbare och bekvämare produktion betydde en personlig fördel för honom. Han uppfann en liten förbättring och använde den. Inom hans krets blev den känd och slog igenom. Därvid stannade det. Bara en liten, knappt fortskridande förändring i produktionsprocessen, som kanske under årtionden och århundraden förblev den enda. Den uppstod genom en enskild individs behov.
Förutsätta vi däremot, att all handel och samfärdsel tilltagit i hög grad, t.ex. på 1400-, 1500- eller 1600-talen, att den utländska marknaden vidgats oerhört, att kolonier grundats, som efterfråga manufakturvaror från moderlandet - då blir det samhälleliga behovet och strävan efter förbättrad teknik samt arbetets större produktivitet allmänt; då funderar inte en utan hundra människor på tekniska förbättringar - då uppstår genom flera raskt på varandra följande små förändringar ett nytt verktyg.
Vi kunna tänka oss en av ångmaskinens första uppfinnare, en Papin t.ex.
Hos många människor är nedlagd en särskild fallenhet och kärlek för teknik, ett arv från mänsklighetens utveckling under millioner år. Hos några slår denna kärlek och fallenhet ut i full låga, om blott produktionsförhållandena medverka. Det samhälle, vari de leva, har redan en utvecklad teknik; de fundera på en förbättring, som ytterligare skulle förbättra den samhälleliga produktionen. Deras sociala tänkande, som rör sig i denna riktning, blir uppmärksamt på den sammanpressade ångans kraft. På grundvalen av de gamla med människor, djur, vatten eller vind drivna maskinerna, uttänka de en ny apparat. Deras sociala känsla är så stark samt deras glädje och önskan att skapa något så stor, att de offra tid, hälsa och förmögenhet för att fullborda den och få den i bruk.
Det allmänna behovet existerar likväl ännu icke; detta teknikens framsteg är för stort, kostnaderna kanske för höga. Uppfinningen införes ej, experimenten måste inställas och falla i glömska. Uppfinnaren dör ofta utfattig och okänd. Han har nog känt det sociala behovet, men samhället gjorde det inte, i varje fall inte tillräckligt starkt; han kom något för tidigt.
Vi taga nu en uppfinnare från vår egen tid, en Edison. Han är tekniker, hans liv är ett enda tänkande på teknik.
Men han är ingen tidig svala, som tänker på det som ännu icke är möjligt. Samhället, i varje fall de besittande klasserna, vill detsamma, som han vill. För kapitalisterna betyder förbättrad teknik en kolossal stegring av vinsten. Varje uppfinning, som möjliggör snabbare och billigare produktion, blir genast antagen. Det stärker hans arbetskraft och gör att han själv kan ställa sina problem samt inte längre är beroende av slumpen utan av sin egen vilja.
En Edisons uppfinnardrift är en social drift, hans kärlek till tekniken en inom samhället och genom det uppkommen samhällelig kärlek. Också den basis, varpå han arbetar, är samhällelig; att han har framgång och att han kan sätta sig sina mål så medvetet före har han detta samhälle att tacka för.
Också i våra dagar förekommer det ju ofta, att nya maskiner uppfinnas men ej införas, därför att de äro för dyra. Det ges exempelvis för jordbruket utmärkta maskiner, som ännu till stor del inte användas alls eller användas blott sparsamt. Produktionsförhållandena äro ännu för trånga för dessa nya krafter. Uppstår således en uppfinning till följd av en redan existerande teknik - så bli likväl bara de uppfinningar tagna i bruk, vilka samhället har praktisk användning för och som det kan införa under rådande förhållanden. Såväl verktygets ursprung som dess utveckling är alltså av samhällelig natur. Dess rötter äro inte att söka i den enskilde individens ande utan i samhället.
Till sist ett exempel från den tid, människan började förfärdiga sina första verktyg. Vi hämta det ur Kautskys "Etik och materialistisk historieuppfattning". Där läsa vi:
"Så snart urmänniskan kom i besittning av spjutet, var hon i stånd att jaga
större djur. Under det att hennes näring hittills övervägande bestått av träd,
frukter och insekter samt av fågelägg och fågelungar, kunde hon nu även fälla
större djur; köttet blev från den stunden det viktigaste näringsämnet.
De flesta större djuren höllo emellertid till på marken, inte i träden; jakten
drog människan ned till jorden från de luftiga regionerna. Ännu mera. De djur,
som det var lättast att jaga, idisslarna, påträffas endast sällan i urskogen,
de föredraga vida ängsmarker, prärier. Ju mer människan blev jägare, dess mer
kom hon att lämna den tropiska urskogen, till vilken urmänniskan varit
bunden.
Denna framställning grundar sig, som sagt, på rena förmodanden.
Utvecklingsgången kan också ha varit den motsatta. Likaväl som uppfinningen av
verktyget och vapnet har kunnat driva människan ut ur urskogen och till öppnare
grästrakter med glesare skog, kunna också de orsaker, som fördrevo urmänniskan
från hennes ursprungliga boning, ha gett anledning till uppfinningen av
vapen och verktyg. Vi antaga t.ex. att människornas antal växte utöver de
lokala möjligheterna att föda dem ... eller att en tilltagande torrhet i
klimatet allt mer gallrade urskogarna och lät ängar dyka upp här och var. I
alla dessa fall tvingades urmänniskan att avstå från sitt liv i träden och mera
röra sig på marken. Hon måste nu också i högre grad söka efter animalisk näring
och kunde inte längre i samma utsträckning leva av trädfrukter. Det nya
levnadssättet föranledde henne att oftare använda stenar och trädgrenar och
förde henne på så vis närmare uppfinningen av de första verktygen och
vapnen.
Vilken utvecklingsgång man än må antaga, den första eller andra - och bägge
kunna ha ägt rum oberoende av varandra på olika ställen - de illustrera bägge
tydligt den intima växelverkan, som äger rum mellan nya produktionsmedel och
nya levnadssätt och behov. Var och en av dessa faktorer frambringar med
naturnödvändighet de övriga, var och en blir med nödvändighet
orsak till förändringar, som sen i sin tur bära i sitt sköte ytterligare
nya förändringar. Sålunda medför varje uppfinning oundvikliga verkningar,
vilka ge anledning till andra uppfinningar och därmed nya behov och levnadssätt,
vilka åter framkalla nya uppfinningar o.s.v. - en kedja av oändlig
utveckling, som blir dess mer förgrenad och snabb ju längre den fortskrider och
ju mer därmed möjligheten och lättheten att göra nya uppfinningar växer."
Kautsky skildrar därpå, hur människan, då hon väl kommit ut på slätterna, där kom att idka åkerbruk och boskapskötsel, bygga bostäder samt använda elden och hur därefter "människans hela liv, hennes behov och levnadssätt förändrades och hur den första uppfinningen drog talrika andra med sig, så snart man bara lyckats framställa spjutet eller yxan".
Uppfinningen av den nya tekniken, varpå, som vi sett, vetenskapen vilar, äger alltså rum genom den samhälleliga driften och det i individen verkande samhälleliga behovet, och den lyckas fullkomligt först om behovet är allmänt och samhällelig känt. Förr kunde nämligen uppfinnaren själv i allmänhet inte förutse de möjliga följderna av sin uppfinning.
Förutsågo väl uppfinnarna av ångmaskinen, ja, förutse ens nu uppfinnarna av vår tids väldiga teknik den klasskamp mellan arbete och kapital, som deras uppfinningar allt mäktigare släppa lös och tillspetsa? Se de det socialistiska samhället, som måste uppstå på grund av deras uppfinningar? Människan, t.o.m. den genialaste, har hittills varit blind för samhällets utveckling. Hon tvingades av samhälleliga behov till sina handlingar. Under kapitalismen ha dessa behov varit henne bekanta, om än oklart, men hon visste inte vart tillfredsställandet av behoven skulle föra samhället. Hon behärskades av samhälleliga krafter. Hon levde i nödvändighetens rike.
Först i det socialistiska samhället, då produktionsmedlen äro gemensam egendom och medvetet användas och behärskas, skall människan förstå inte bara de samhälleliga krafter och behov, som tvinga henne till handling, utan också det mål, mot vilket hennes, handling för henne, och de följder, som framgå ur hennes handling. Varje förbättring av tekniken kommer att ha till följd större lycka, mer frihet till andlig och fysisk utveckling. Ingen ny uppfinning skall dra med sig oförutsett olycksbringande elände, utan alla skola de ge individen frihet till rikare utveckling och därmed oavbrutet fullkomna villkoret för hela mänsklighetens lycka.
Låt så vara, att det är produktionskrafterna, de materiella produktionsförhållandena, som driva oss mot socialismen och att vi också i det socialistiska samhället komma att vara beroende av produktionskrafterna, av det sociala produktionssättet. Såtillvida kommer den sociala verkligheten alltid att behärska anden, bli vi aldrig fria. Men då vi inte längre underkasta oss den blint och passivt och inte längre ryckas med av teknikens tygellösa rörelse, inte längre äro likt stackars "spridda atomer" utan producera medvetet såsom ett helt, och förutse följderna av våra samhälleliga handlingar, äro vi fria i jämförelse med nu, då ha vi trätt ut ur det blinda ödets dystra rike och in i frihetens härliga ljus. Inte heller då ha vi den absoluta friheten - den existerar bara i anarkisternas och de åt mysticismen hemfallna klerikalernas eller liberalernas hjärna; ty vi äro bundna vid de för handen varande produktionskrafterna. Men dessa kunna vi använda i överensstämmelse med vår gemensamma vilja till gemensamt bästa. Och det är allt, vad vi begära.
Naturligtvis kan en vetenskap, då den väl en gång uppstått genom ett samhälleligt behov, på en viss utvecklingsgrad utveckla sig vidare utan omedelbart sammanhang med det samhälleliga behovet.
Ehuru begynnelsen av astronomien framgått ur en samhällelig nödvändighet har den nu utvecklat sig vidare utan direkt sammanhang med det samhälleliga livets behov. Sammanhanget mellan den självständiga vetenskapen, tekniken och behovet står dock städse att finna, om man bara inte gör halt vid de yttersta grenarna och knopparna utan söker vetenskapens rötter.
Rätten handlar om mitt och ditt. Rätten är ett samhälles allmänna uppfattning om vad som skall tillhöra mig, dig och andra. Så länge produktionsförhållandena äro fasta, stå också egendomsbegreppen fast. Men när de förra börja vackla, vackla också de senare. Intet under. Produktionsförhållandena äro ju tillika egendomsförhållanden, såsom vi i det föregående klart ha visat.
Vi skola anföra några allmänna, allom bekanta exempel på förändrade rättsuppfattningar i vår egen tid.
Det är inte så länge sedan det i en storstad som Amsterdam var den förhärskande meningen att försyningen av ljus och vatten och persontrafikens upprätthållande var något som privatpersoner hade rätt att förtjäna pengar på; gasverk, vattenledningar och spårvagnar borde vara privategendom. Nu är det som bekant annorlunda. Allmänt erkännes nu, att de nämnda och ännu många andra för samhället viktiga förvärvsgrenar böra vara kommunens egendom. Det är en stor omvälvning i rättsuppfattningen, som här ägt rum.
Varav kommer sig denna förändring? Det är inte svårt att bevisa, att den omedelbart härrör från en förändring av produktionskrafterna.
Då Holland kom under inflytande av storindustrin och världshandeln, försämrades medelklassens och arbetarklassens läge. Och än värre blev det efter 1870. Dessa befolkningsklasser grubblade på medel att avhjälpa nöden. Därav uppstod ett medelklassparti till vilket även arbetarna slöto sig. Så fort de fingo makt därtill, införde de kommunal drift för att slippa att längre skinnas av privatföretag, som drogo profit av gasverk, vattenledning och spårvägar.
Det nya ekonomiska förhållandet mellan storkapitalet å ena, smådriften och hantverket å andra sidan - det är förhållandet mellan den stora maskinen och det lilla verktyget - skapade för en del av samhället, för några klasser, ett nytt nödtillstånd. Det uppstod ett behov efter nya egendomsförhållanden, varigenom de nya produktionskrafterna skulle komma att verka mindre förhärjande. De lidande klasserna lyckades erövra makten och införde de nya egendomsförhållandena.
Detta är ett relativt oviktigt exempel. Ty ehuruväl kommunal (och även statlig) drift är en helt annan egendomsform än en eller flera kapitalisters privatdrift, så vet dock varje människa, att den nuvarande kommunen eller staten är kapitalistisk och att alltså för de fattiga fördelarna av den kommunala driften eller statsdriften inte kunna vara så synnerligen stora. Om de fattiga också inte skinnas så oförskämt som av koncessionsinnehavarna - bedragna, plockade och trakasserade bli de av staten såväl som av kommunen.
Ett bättre exempel ger vår egen rörelse. Socialismen vill göra produktionsmedlen till gemensam egendom. Redan finns det millioner socialister, där det ännu för några årtionden sedan knappt fanns några. Hur har en så stor revolution kunnat äga rum i så många människors tänkande och medvetande? Hur kan begreppet om vad som är rätt ha förändrats så oerhört? Svaret är här långt mer upplysande än vid det första exemplet.
Storindustrin har skapat millioner proletärer, som icke kunna förvärva egendom och välstånd, så länge privatäganderätten till produktionsmedlen består. Om emellertid privategendomen förvandlas till gemensam egendom, ligger vägen till välstånd öppen för dem. Därför ha de blivit socialister.
Dessutom ha kriser och överproduktion och, på senare tid, även trusterna med sin allt uppslukande konkurrens och sin begränsning av produktionen - vilket allt omedelbart härleder sig av det nu, varande privata ägandet av produktionsmedlen haft en så ödesdiger verkan för medelklassen, att också inom den många betrakta kommunismen som enda räddning och bli socialister.
I socialismen ligger det omedelbara sammanhanget mellan förändringen av produktionskrafterna och produktionsförhållandena samt förändringen i tänkandet tydligt för handen.
År det månne en gud, som satt socialismen i huvudet på oss? Är det en mystisk gnista, en helig ande? Ett ljus, som gud satt att lysa för oss, såsom många kristna socialister vilja få oss att tro?
År det vår egen fria ande, som bringat oss denna härliga tanke av sin egen förträfflighet? Är det vår ovanligt framstående dygdighet, en hemlighetsfull kraft i oss, Kants kategoriska imperativ?
Eller är det djävulen, som ingett oss begäret efter gemensam egendom? Åter andra kristna påstå det.
Intet av allt detta. Det är nöden, den sociala nöden.
Denna nöd kommer sig därav att de nya produktionskrafterna, snörda i tvångströja av de av den tidigare smådriften avhängiga gamla egendomsförhållandena, verka förhärjande inom arbetarnas och småborgarnas kretsar. Lösningen genom socialismen ger sig själv, enär varje arbetare och många småborgare känna och förstå, att denna ödeläggelse skulle upphöra om vi gemensamt ägde produktionsmedlen. Arbetet är ju redan gemensamt. Lösningen av svårigheterna genom gemensam egendom ligger således nära till hands.
Kom nu bara inte och säg att man dock även tidigare tänkt på socialismen och att socialismen alltså inte kan vara ett resultat av de nu rådande produktionskrafterna utan att jämlikhetsprincipen är ett evigt ideal, som i all tid föresvävat människorna.
Socialismen, sådan de första kristna tänkte sig den, var lika olika den socialism, som arbetarklassen nu hyllar, som produktionskrafterna och klassförhållandena på den tiden voro olika våra dagars. De första kristna önskade gemensam konsumtion; de rika skulle dela med sig till de fattiga av sitt överflöd på konsumtionsartiklar. Inte jord och egendom och produktionsmedel skulle man ha gemensamt utan produkterna. Alltså en fullkomlig "tiggarsocialism": de fattiga skulle tack vare de rikas godhet få dela produkterna med dem.
Inte heller Jesus predikade annat än att de rika skulle avstå från sin rikedom. De rika skulle älska de fattiga såsom sina bröder och vice versa.
Socialdemokratin däremot lär, att de egendomslösa skola bekämpa de besittande och genom den politiska makten fråntaga dem produktionsmedlen; den vill inte äga produkterna gemensamt - tvärtom, det som var och en förvärvar av produkter, av konsumtionsföremål, skall vara hans eget, det behöver han inte dela - men väl produktionsmedlen.
Produktionsförhållandena under kristendomens första århundraden utgjorde i själva verket en lika otjänlig jordmån för uppkomsten av socialistiska idéer som våra produktionskrafter utgöra för det kristna idealet.
Så länge produktionskrafterna ännu voro för svaga, för splittrade och strödda för att kunna behärska ett stort samhälle, var filantropin (det är den enskilda välgörenheten) det enda om än miserabla och inte på långa håll tillräckliga botemedlet mot eländet. I en tid då arbetet blir allt mer och mer samhälleligt, är samhällelig besittning det enda men också tillräckliga medlet mot den sociala nöden.
Ett annat viktigt exempel erbjuder straffrätten. Också här har en revolution ägt rum i många människors sinnen. De socialistiska arbetarna tro inte längre på förbrytarens personliga skuld. De tro, att brottets orsaker äro sociala och icke personliga.
Hur ha de nu kommit på denna nya tanke, som varken den ortodoxa eller modärna teologin lyckats nå fram till?
Genom kampen mot kapitalismen, vilken såsom vi ovan sett vilar på produktionsprocessen. De socialistiska författarna ha genom sin kamp, sin kritik av den bestående samhällsordningen tvingats att undersöka brottets orsaker, och de ha funnit, att dessa ligga i samhällsförhållandena. Produktionsprocessen, klasskampen har bibringat dem denna insikt.
Medvetandet härom intränger så småningom i de socialistiskt skolade arbetarnas hjärnor.
Vi kunna inom ramen av denna skrift inte gå närmare in härpå, men det visar återigen vilken revolution, som äger rum i tänkandet till följd av de förändrade produktionsförhållandena. Ty vilken skillnad är det inte! För inte så långt tillbaka trodde alla ännu på syndafall, personlig skuld, fri vilja, på gudomlig och mänsklig hämnd, på straff - i dag inse socialisterna - ehuru visserligen endast de att om "brottets antisociala äggkläckningsanstalt, det är det kapitalistiska samhället, förstöres och var och en beredes samhälleligt utrymme för sin väsentliga livsyttring", så försvinner den sociala förbrytelsen.
Vid behandlingen av dessa exempel på förändringar i vad människorna tänka över rätt och egendomsförhållanden, se vi nu här för första gången fullt klart en utvecklingslag för det mänskliga tänkandet, varpå vi hittills inte starkt nog kunnat fästa uppmärksamheten.
Vi ha förut tydligt sett, att produktionskrafterna äro drivfjädrarna, orsakerna till att utvecklingen i tänkesätten äger rum. Nu se vi hur den äger rum. Utvecklingen i tänkesätten försiggår under kamp, under klasskamp.
De ovan anförda exemplen från kommunaldriften samt den socialistiska uppfattningen om egendom och rätt klargöra detta.
Storindustrin gjorde småborgarnas och arbetarnas läge ytterst svårt. De dittills tolererade gas, och vattenledningsmonopolen blevo allt värre att fördraga ju mer storindustrin växte. Arbetarna och småborgarna sågo i monopolinnehavarna sina fiender. Det blev ett livsbehov för dem att skaka dem av sig. I deras hjärnor uppstod tanken: det är orätt, som dessa människor göra; det är rätt, en högre rätt, att kommunen besitter de verksamhetsgrenarna. Vi, de arbetande klasserna, måste bekämpa parasiterna. Parasiterna däremot tänkte: det är vår rättighet att äga dessa fabriker, som klass skulle vi snart förlora hela vår profit, om man börjar taga ifrån oss den ena lönande rörelsen efter den andra. Vi måste bekämpa de arbetande klasserna.
I kampen utvecklade sig alltså den nya rättsuppfattningen. De nya produktionskrafternas utveckling förde med sig en ny klasskamp och denna kamp bragte det nya rättsmedvetandet till genombrott.
Och proletariatet, som känner, att det genom storindustrin går andligt och moraliskt under, ser att kapitalisterna äro dess fiender. Först tänkte de: vi, arbetarna i denna fabrik, utplundras, vi gå under, vår kapitalist är vår fiende; det är orätt, att han får all profit och vi ingen. Vi måste bekämpa honom. Så tänkte arbetarna i hela stan och i alla de olika yrkena detsamma. Och sen proletariatet i ett helt land och i hela världen. Alla tänkte: vi måste som klass bekämpa kapitalistklassen. Det är rätt, att alla produktionsmedel tillfalla oss. Låt oss kämpa för vår rätt.
Men kapitalisterna tänkte raka motsatsen, först även de en och en, därefter tillsammans, organiserade i arbetsgivareföreningar och såsom stat. Det är rätt att vi behålla vad som är vår egendom. Låt oss krossa dessa revolutionära idéer. Låt oss tillsammans kämpa för vår rätt.
Och ju mer tekniken utvecklade sig, ju mer den undan för undan förstorade produktionskrafterna och rikedomarna i kapitalisternas händer samt gjorde eländet bland det alltjämt tillväxande proletariatet djupare, mångfaldigare och outhärdligare, dess starkare växte de besittandes behov att behålla sin ökade rikedom, dess starkare blev också de egendomslösas behov att bemäktiga sig produktionsmedlen. Och i samma grad växte även kampen mellan båda klasserna och därmed också styrkan hos deras idé om rätt och orätt.
Av detta exempel ser man alltså klart och tydligt att uppfattningarna om rätt och orätt utveckla sig under klasskamp och genom den och att en klass så småningom kan komma att anse det, som tidigare föreföll den vara rätt, som orätt och med stigande klassintresse allt lidelsefullare känner något som rätt eller orätt.
Den materiella kampen om produktionsmedlen är alltså tillika en andlig kamp om rätt och orätt. Den senare är en immateriell spegelbild av den förra.
Det är väl onödigt att här bevisa, att i denna andliga och materiella kamp segrar till sist den klass, som genom produktionsprocessens utveckling blir den mäktigaste och är i besittning av den största andliga kraften och sanningsstyrkan, den klass, som genom de på grund av dess läge uppkomna behoven är kallad att lösa motsägelserna mellan de nya produktionskrafterna och de gamla produktionsförhållandena. Vi återkomma härtill i slutet av boken. Här upptaga vi i stället till bemötande en invändning från våra motståndare.
Det finns medlemmar av den besittande klassen, som gå över till de egendomslösa. Är det inte ett bevis för att det inte är vår sociala ställning, som bestämmer vårt tänkande? Kanske är det i stället något upphöjt andligt, något mystiskt etiskt, som bestämmer vårt samhälleliga handlande?
En överlöpare från det kapitalistiska till det proletära lägret kan drivas av två motiv, vilka även kunna verka samtidigt. Han har kanske insett, att framtiden hör proletariatet till. I detta fall torde ingen kunna förneka, att det är produktionsprocessen, de ekonomiska förhållandena, som bibragt honom denna insikt och att drivfjädern till hans handling följaktligen är att söka inte i hans andliga "frihet" utan i den honom omgivande sociala verkligheten. Eller den kan ha sin rot i känslomotiv, i det han exempelvis hellre sluter sig till de svagare än till förtryckarna. Vid behandlingen av sedligheten skola vi visa, att han även i detta fall drives av känslor, vilkas ursprung ligger i människornas socialekonomiska liv, och inte av något mystiskt, övernaturligt eller absolut andligt.
Om alltså de socialistiska uppfattningarna om egendom och brott klart exemplifiera, hur produktionskrafterna inverka på tänkandet, hur klassernas andliga kamp uppstår och tränger till sin lösning, så finna vi ännu klarare exempel från politiken.
Och även här måste vi taga socialisternas åsikter som exempel, ty i deras huvuden verka de nya produktionskrafterna starkast.
Också hos industriherrarna, den store bankiren, köpmannen, skeppsredaren o.s.v. inverka de nya produktionskrafterna mycket starkt på tänkesätten. De tänka på stora företag, enorm profit, på kartellbildning, utländska marknader och kolonier, på skapandet av en nationell flotta och en mäktig armé i syfte att öka deras inflytande, deras rikedom och makt. Men hur mycket deras tänkande än i grad kan skilja sig från kapitalisternas och de härskande klassernas i tidigare århundraden, deras tänkandes art är densamma.
Även medelklassen tänker annorlunda mot förr. Produktionskrafternas tillväxt har trängt denna klass till en farlig punkt, varifrån den riskerar att stötas ner i proletariatet. Den funderar över utvägar att undkomma detta genom kredit, statshjälp sammanslutningar - och den tänker häröver helt annorlunda än sina fäder. I dess huvuden ser det nu helt olika ut mot t.ex. på 1700-talet. Dock rör sig dess tänkande i den gamla riktningen: profit, profit, privatprofit!
Den icke socialistiske arbetarens sinne är likaledes fyllt med ett annat innehåll än hans kollegas från 1800-talets första hälft. Högre lön, kortare arbetstid, statshjälp, bättre levnadsstandard, surrar det i hans huvud; det går som en bisvärm, som en väderkvarn i dessa kristliga, icke-socialistiska organisationer. Det surrar och brummar och ständigt hör man samma ord: organisation, bättre levnadsvillkor. Men också dessa människor gå ännu de gamla vägarna: de önska sig bara lite mera av kapital, av privategendom - på privategendomens grund.
I socialisterna däremot är något annat levande, något helt nytt, något som aldrig förr funnits till i världen i den formen. Ehuru själva stående på privategendomens grund, vilja de upphäva privategendomen. Ehuru själva levande i en kapitalistisk stat, vilja de omstörta kapitaliststaten. Deras idéer, som fötts och hämtat näring inom kapitalismens skal, sträva att spränga detta skal, idéerna själva vilja bli andra idéer. Arbetarklassen vill förinta ursprunget till sin egen existens: kapitalet och privategendomen till produktionsmedlen. Produktionskrafternas verkan är här helt olika mot hos övriga klasser, mycket större, mycket djupare, mycket radikalare; och just därför är det socialistiska tänkandet det bästa exemplet på teknikens inflytande å det själsliga.
I politiken framträder sammanhanget mellan den sociala verkligheten och tänkandet mycket tydligare även därför att politiken inom sig rymmer alla de olika klassernas vilja, begär, strävan, tankar, funktioner i staten och hela det modärna statslivet. Ty en medborgare, som i vår stat äger politiska rättigheter, tvingas därigenom till eftertanke om hela samhället och dess delar och beröres sålunda bokstavligen i hela sitt andliga liv av samhällets förändringar.
Vilken politisk fråga är då den viktigaste, den mest aktuella och kan därför bäst tjäna som exempel?
Det är den sociala frågan, frågan om kampen mellan arbete och kapital.
Denna fråga har själv uppstått genom kapitalet, d.v.s. genom produktionskrafternas utveckling.
Och av den ställning människorna intaga till denna fråga kan man nu tydligast se, hur teknikens utveckling tvingar dem att tänka annorlunda.
Hur många fanns det exempelvis för sextio år sedan, som tänkte på att införa lagstadgad normalarbetsdag för arbetarna eller kvinno- och barnaskydd eller olycksfallsförsäkring? De voro undantag, och de, som verkligen tänkte på det, hade hört talas om dylikt arbetarskydd från mera utvecklade kapitalistiska länder. För hundra år sedan tänkte uppenbarligen ingen enda därpå.
Hur har nu denna sköna tanke, att arbetarklassen måste skyddas av samhället, vunnit insteg i sinnena?
Det kristliga sinnelaget kan näppeligen ha åstadkommit det, ty också långt innan denna omvälvning i sinnena ägde rum, dogo tusenden och åter tusenden arbetare av överansträngning, sjukdom, brist och olycksfall; på tusenden och åter tusenden väntade en eländig ålderdom. Och därunder fanns det fullt upp med kristna. Att man på den tiden inte tänkte på statshjälp måste alltså ha en annan orsak.
Och denna är inte svår att finna. Proletariatet hade då ännu icke någon makt och kunde följaktligen inte tvinga de besittande till mer än privat välgörenhet och en smula fattigvård.
Att proletariatet vid den tiden ännu inte hade någon makt berodde i sin tur på produktionsprocessen, som ännu inte hade organiserat arbetarna. Deras antal var redan rätt stort, men de voro strödda i de små hantverken och företagen och förmådde på grund härav inte utveckla mycken kraft.
Men då de av produktionsprocessen tvungos att i verkstäder och fabriker arbeta tillsammans i hundratal, började de bli medvetna om sin kraft och organisera sig till kamp, liksom de redan voro organiserade till arbete. Och denna ur produktionsprocessen framsprungna kamp, denna naturliga uppdelning, har tvingat de olika samhällsklasserna till eftertanke och åstadkommit revolution i sinnena.
Först naturligtvis i England och Frankrike, där den nya produktionsprocessen tidigast uppträdde. Vi förbigå emellertid här dessa utländska exempel; vi erinra endast om, att det var där som den utopiska socialismen - Saint-Simons, Fouriers och Robert Owens - uppstod under de nya förhållandenas tvång samt att det var genom sin kännedom om de engelska produktionsförhållandena, som Friedrich Engels, och genom studium av fransk och engelsk politik som Karl Marx kom fram till den socialdemokratiska teorin, till sitt socialistiska tankesystem.
Men även för Tysklands vidkommande visar sig vårt påstående om politiken vara riktigt.
Arbetarna hade gått ut ur 1848 års revolution med tomma händer. Den preussiska treklassvalrätten gjorde dem politiskt betydelselösa. Ingen lagstiftning skyddade dem för den begynnande kapitalistiska utsugningens fördärvliga följder.
Men i början av 1860-talet började arbetarna organisera sig. Tillbakastötta av bourgeoisien bildade de under Lassalles ledning Den allmänna tyska arbetarföreningen, vilken öppnade kampen för den allmänna rösträtten. Den härskande junkerklassen drog öronen åt sig; de konservativa politikerna började tala om statens höga mission att stödja de förtryckta.
Den allmänna tyska arbetarföreningens propaganda sträckte ut sig över hela landet. Bismarck införde den allmänna rösträtten, som han utlovat redan före kriget med Österrike, först i Nordtyska förbundet och sedermera i det nygrundade Tyska riket.
Bebel, Liebknecht, Schweitzer - allt fler och fler av proletariatets talesmän togo säte och stämma i riksdagen. Fackföreningar bildades. Socialisternas röstetal steg för varje val. Socialdemokratins tvänne fraktioner enade sig i Gotha. Inför socialismens stigande makt blevo de härskande klasserna allt obehagligare och ängsligare till mods. Bismarck försökte krossa socialismen med socialistlagen.
Men med blotta våldsåtgärder kunde inte arbetarklassen undertryckas. 1881 års val visade lagens verkningslöshet. Något måste göras för att dämpa missnöjet. "Positivt befordrande av arbetarnas väl", förkunnade det kejserliga budskapet av den 17 november 1881. En stymparaktig sjukförsäkringslag förelägges riksdagen 1882 och träder 1884 i kraft.
Den socialistiska rörelsen går emellertid, trots socialistlagen, raskt framåt. Vid valen 1884, 1887 och 1890 stiger dess röstetal från 550,000 till 760,000 och 1,400,000. Socialistlagen lider skeppsbrott; sopas bort. Lagförslagen av februari 1890 utlova arbetarskydd och arbetarnas likhet inför lagen.
Vilken oerhörd omvälvning i tänkesätten! I ett helt land, inom alla folkklasser! Alla och en var taga de ställning till den sociala frågan, d.v.s. till klasskampen!
Och hur uppenbart hänger inte det samman med teknikens utveckling! Statistiken utvisar, att just i början av 1860- och 1870-talet och i slutet av 80-talet utvecklade sig industrin enormt, just vid den tid som socialismen kraftigast växte. Om man satte upp talen för den växande produktionen och de proletära kämparnas armé bredvid varandra och därintill de härskande klassernas politiska åskådningar, så skulle de nästan bilda tre parallella linjer. Den ena gruppens tillväxt motsvarar fullständigt den andras; klassernas kamp framgår alldeles påtagligt ur teknikens utveckling.
Och hur tydligt uppenbarar sig inte denna utvecklings speciella karaktär: kampen! Inte av kristligt sinnelag och lika lite av fri vilja eller genom förnuftets ursprungliga, goda inflytande eller genom påverkan av någon mystisk "tidsanda" var det som kejsare och kansler, ministrar och politiker kommo fram till sina nya åskådningar. Det var arbetarna själva som, stödjande sig på arbetet, genom sin organisation, sin propaganda, sin kamp tvungo bourgeoisien att ändra sinnelag.
All mystik kan här elimineras. Tingens verkliga sammanhang ligger i lika öppen dag som rörelserna i planetsystemet.
Arbetarnas andliga utveckling härledde sig ur tekniken och den besittande klassens andliga utveckling ur det inflytande, som arbetarnas i handling omsatta idéer utövade på dem.
Och ännu mer framträdde detta under den fortsatta utvecklingen. Arbetarna läto sig inte av regeringens löften avhållas från att allt talrikare ge sina röster åt socialdemokratin. De styrande insågo, att större reformer än dem de dittills velat gå med på voro av nöden som lockbete för en så självmedveten arbetarklass. Socialreformen försinkades. Proletariatets makt hade redan blivit för stor.
Fackföreningarna utvecklade sig på 1890-talet till mäktiga organisationer, som tilltvingade sig mången fördel av kapitalisterna. De härskande klasserna begynte åter tänka på ett våldsamt undertryckande; upprors- och tukthusförslag framkomma, men man saknar mod att genomdriva dem.
Arbetarnas organisation, klassmedvetande, insikt och makt ha blivit så omfattande, att de härskande klasserna förtvivla om att vare sig kunna vinna dem genom reformer eller undertrycka dem med våld. De koncentrera sina ansträngningar på att stärka sina egna maktmedel för att vara rustade för kampen om herraväldet. Ingenstädes stå klasserna så hätskt, så väpnade till tänderna mot varandra som här. Och orsaken? Ingenstädes i Europa har storindustrin tagit ett sådant uppsving, ingenstädes har den hopat sådana rikedomar eller har tekniken utvecklats så våldsamt som i Tyskland under de senaste årtiondena.
Trots risken att trötta genom för stor utförlighet skola vi tränga ännu en smula djupare in i dessa frågor; arbetaren har det största intresse av att i grund förstå dem.
Vi ha hittills sammanfört de besittande klasserna såsom utgörande en enda massa mot proletariatet. Det finns dock betydande differenser bland dem och teknikens utveckling verkar inte på samma vis på alla besittande. Vi skola något litet ingå på dessa differenser.
Klassernas materiella läge och politiska tänkesätt omgestaltas genom teknikens utveckling på mycket olika sätt. Som exempel taga vi å ena sidan militarismen och imperialismen, å andra sidan sociallagstiftningen.
Den skarpa internationella konkurrensen tvingar storkapitalisterna i alla land till kolonialpolitik. Om en stat äger ett koloniområde, så kunna dess kapitalister hämta långt större rikedomar därifrån än från främmande kolonier. De ha lättare att vinna insteg i den egna kolonien; den egna staten hjälper fram dem, stöder och skyddar dem i första rummet. En koloni är framförallt ett exploateringsobjekt för moderlandet. Arbetskraften är billig, våld och prygel tillåtna, profiten oftast enorm. Det i moderlandet överflödiga kapitalet kan alltså här placeras på det mest vinstbringande sätt. Därför sträva exempelvis de tyska storkapitalisterna, vilka med avund se de jättelika vinster, främmande kapitaliste hämta från kolonierna, efter att alltjämt vidare utbreda sin kolonialmakt.
Härtill äro emellertid militära rustningar, särkilt flottrustningar, av nöden; inte bara för att underlägga sig själva kolonierna utan framförallt för att mota andra kolonialmakter, som eftersträva samma mål. Därför kräva storkapitalisterna miljoner för här och flotta.
Men armén har också ett annat syfte. Den skall skydda de besittande mot den sig hotfullt resande arbetarklassen. Om arbetarna, som utgöra befolkningens flertal, fast organisera sig och resa sig mot den bestående ordningen - hur skulle då ett mindre, tal härskande kunna reda sig, om det inte fanns en väl beväpnad och disciplinerad armé, som genom drill och fruktan för barbariska straff blint lydde sitt befäls befallningar? Det är fruktan för det socialistiska proletariatet, som gör att bourgeoisien beviljar hundratals miljoner för armén.
Än mera. De medel, som måste uppbringas böra belasta de välsituerade klasserna så lite som möjligt och de fattiga klasserna så mycket som möjligt. Av denna anledning införde de härskande klasserna indirekta skatter, vilka huvudsakligen drabba småfolket, bönder, hantverkare och arbetare.
Sociallagstiftningen skulle otvivelaktigt bli mycket dyr, om den bragtes att motsvara alla rättvisa krav. Av fruktan för proletariatet kan man inte alldeles negligera den. Men den får inte bli för dyr för de besittande klasserna, och därför måste den med nödvändighet bli otillfredsställande samt därtill ändå belasta arbetarna med en del av kostnaderna.
Detta är i korthet de stora kapitalisternas, gruv- och bruksägarnas, metallindustrimännens, textilfabrikanternas, de stora redarnas och bankirernas tankegång.
Var och en förstår nu, att dessa klassers sympatier för flera pansarskepp och soldater och en större kolonialmakt, måste framträda dess starkare, ju större deras intressen bli. En stark imperialism och militarism samt otillräckliga sociala reformer gå alltså hand i hand.
På ett liknande sätt förhåller sig junkerklassen till dessa frågor. Såsom bornerade lantjunkare äro de likgiltiga för kolonialpolitik och marinism; endast så vitt de erbjuda den nya maktområden med inbringande förvaltningsposter försona de sig såsom regerande parti så småningom därmed. Däremot är armén, i vilken de inneha alla officersbefattningarna, deras i högsta grad egna domän; såsom herrar över armén äro de oumbärliga för bourgeoisien på grund av dennas rädsla för proletariatet. Som militärstat har Preussen uppkommit; på armén vilar dess stormaktsställning - därför begära junkrarna ständigt nya hundratals miljoner för armén.
Att de därtill erforderliga pengarna skola uppbringas genom indirekta skatter förstår man dess lättare, eftersom dessa tullar inbringa junkrarna personligen ytterligare miljoner; utan tullarna skulle de för längesen ha gjort bankrutt.
Junkrarna äro hätska fiender till arbetarklassen och de värsta motståndarna till socialreformer. Den f.d. lantbefolkningen, som genom flykt till städerna undandrog sig den junkerliga despotismen, betraktades av dem som förrymda slavar. Att förbättra deras läge var att gynna flykten från landsbygden, och det är endast denna, som tvingar dem att något inskränka misshandeln av lantarbetarna, enär dessa annars rymma från dem.
Annorlunda förhåller sig medelklassen till dessa frågor.
Den har inte på långt när så stora intressen av armé och flotta och framförallt inte av kolonierna. Handeln med kolonierna är obetydlig; som avsättningsområden för industrin ha de blott ringa betydelse.
Medelklassen, som består av mindre industriidkare, köpmän, hantverkare och bönder, förmår nog att ur sina led rekrytera tjänstemän för stat och kommun, för större industriella och merkantila företag o.s.v., - där placera de familjemedlemmar, som det icke är rum för i det egna företaget - men häri ligger också medelklassens enda, blott indirekta intresse av armén, flottan och kolonierna.
Det oaktat följer större delen av medelklassen de stora herrarnas politik, och vi se affärsmännens och böndernas representanter i riksdagen, centrummän och frisinnade, i regel rösta för fästningar, pansar, skepp och kolonialutgifter.
Ligger det inte häri en motsägelse till vad vi sagt om att produktionskrafternas utveckling omvälver människornas och klassernas behov och därmed även deras politik? En tysk bonde eller småborgare har dock näppeligen ett så stort behov av kolonier och krigsskepp, att han med någon entusiasm betalar höga skatter för den skull!
För att lösa denna svårighet måste vi erinra oss, att en stor del av denna medelklass är fullständigt beroende av kapitalet. Inte bara därför, att de rekrytera tjänstemän för privat- och statsdrift, utan framförallt därför, att de leva av kredit. I synnerhet bönderna och de mindre köpmännen. Överflöd på kapital betyder för dem billig kredit, en blomstrande industri och dito handel ge överflöd på kapital. Alltså gäller för denna del av medelklassen taktiken: att så mycket som möjligt gynna allt som tyckes göra staten och kapitalet mäktiga - d.v.s. armén, flottan och kolonierna.
En stor del av medelklassen, såsom de mindre industriidkarna, hantverkarne som sysselsätta gesäller och bönder som hålla drängar samt många småhandlare, leva dessutom direkt på arbetarnas utplundring. Arbetarnas utplundring är, det känna de, gemensamt för dem och storkapitalisterna; en högre utgiftspost för sociala reformer skulle försvåra deras existens; därför kämpa de mot arbetarna.
En stor del av medelklassen har alltså inte något direkt intresse av militarism och imperialism men väl ett indirekt. Och den har ett direkt intresse av arbetarnas utsugning.
Så förhåller det sig med den del av medelklassen, som har större fördelar än nackdelar av kapitalismen. Annorlunda är det med den del, som står närmare proletariatet. Småbönderna, de mindre arrendatorerna, hantverkarna och handlandena samt de lägre tjänstemännen med små inkomster äro alla, också de, beroende av kapitalet, men bara på så vis, att de förtryckas av det; däremot äro de i släkt med proletariatet, som är deras kundkrets och varpå de leva. De äro alltså motståndare till militarism och imperialism samt om än inte så energiskt som arbetarna, för sociala reformer.
Och allteftersom teknikens utveckling gör proletariatet talrikare och faran ökas för den fattigare medelklassen att stötas ner i proletariatet samt statens och kapitalets tryck blir allt kännbarare, förändra sig också dessa medelklasschikts tänkesätt och deras strävanden rikta sig mer och mer mot kapitalet.
Denna del av medelklassen har alltså inte något direkt men väl ett indirekt intresse av sociala reformer.
Enär således de övre schikten inom medelklassen inte ha något direkt intresse av storkapitalet och de nedre schikten inte ha något direkt intresse av sociala reformer, är alla dessa schikts politiska tänkande obestämt och vacklande. Det förekommer både att de högre schikten något mer närma sig arbetarna och att de lägre mera luta åt kapitalisterna, visserligen aldrig, för någon längre tid. Dessa schikt bli också lätt en lekboll för uppkomlingar och intriganter.
Verkningarna av produktions-, och egendomsförhållandena avspegla sig här tydligt.
Arbetarklassen har - det behöver knappt sägas - varken direkt eller indirekt något intresse av imperialism, militarism och kolonialpolitik. Dessa utsuga tvärtom arbetarna och omöjliggöra eller försvåra all radikal socialreformlagstiftning. Krig och nationalism sönderbryta arbetarnas internationella solidaritet - det väldiga vapen, varmed de, som vi senare få se, skola besegra kapitalismen.
Imperialism och militarism äro storbourgeoisiens bortklemade skötebarn men proletariatets dödsfiende. Medelklassen vacklar mellan kärlek och hat, ehuru största delen av den följer i de mäktigas släptåg.
Radikala sociala reformer äro för de rika besittande ett skräckens spöke, för arbetarna ett språng, bräde till makt. Medelklassen pendlar fram och tillbaka mellan dessa båda poler.
Så återspegla sig produktions-, och egendomsförhållandena i klassernas politiska idéer. Ty den modärna tekniken ger det stora kapitalet en monopolställning och därmed de stora rikedomarna; den gör medelklassen beroende av kapitalet eller låter den sväva mellan besuttenhet och armod, och den berövar slutligen proletärerna all personlig egendom och all personlig makt.
Klassernas politiska tänkande är en andlig reflex av produktionsprocessen och dess egendomsförhållanden.
Det förefaller väl mekaniskt, att hela klasser av tänkande människor skulle vara tvungna att tänka detsamma. Detta invändes också av våra motståndare.
Men den som bara ett ögonblick betänker det faktum, att klasserna drivas av sitt intresse och att deras klassintresse för dem är frågan om deras vara eller icke-vara såsom klass, den kan inte förvånas däröver och fäster inte stort avseende vid denna invändning. Ty klasserna försvara själva sin existens. Om redan den enskilde måste uppbjuda allt för att hävda sin existens, hur mycket mer gäller det då inte en klass, som genom samarbete och sin samhälleliga organisation är tusen gånger starkare än den enskilde.
Men varje människa utkämpar dock till sist den politiska klasskampen efter anlag och temperament. Arbetarna behöva återigen bara se sig om i sin egen omgivning för att komma underfund med, att den ljusa, eldiga anden och det varma hjärtat äro långt snarare att följa teknikens kallelserop än nattmössan, den klenmodige och krukan. Teknikens revolution marscherar raskt, människorna komma något långsammare efter. Slutligen följer dock massan, följa alla. De samhälleliga produktionskrafternas makt är allsmäktig.
Alldeles för sina ögon ser man, hur miljoner proletärer först långsamt, sedan i allt snabbare takt, lystra till den modärna teknikens appell och i massor övergå till socialdemokratin.
Individen har således stor betydelse i samhällets utveckling; de energiska, eldiga, mottagliga, genierna och entusiasterna påskynda klassens marsch, under det att de dumma och tröga och likgiltiga fördröja den; men ingen människa, hur genial, entusiastisk eller eldig hon än månde vara kan ge samhällstutvecklingen en riktning, motsatt teknikens utveckling, och ingen dumskalle, trögmåns eller slöfock i världen förmår hejda strömmen. Den individ, som står den emot, krossas, och t.o.m. hans motstånd bestämmes av den sociala verkligheten.
Vi ha nu behandlat de s.k. lägre andliga områdena och komma så till de s.k. högre: till seden, sedligheten, religionen, filosofin och konsten.
Dessa områden ställas av de härskande klasserna över alla andra, vilka ännu hänga alltför mycket samman med materien, under det att de nu uppräknade tyckas sväva högt över allt materiellt.
Om också rätten, politiken och naturvetenskaperna stå än så andligt högt, så behandla de dock endast något jordiskt, något materiellt, d.v.s. ofta osköna ting och förhållanden. Filosofi, religion, moral och konst te sig däremot som något rent andligt, skönt och himmelskt. En advokat, en parlamentsledamot, en ingenjör eller lärare förefalla mindre upphöjda än en konstnär, en präst och en filosof.
Vi ha inte lust att acceptera denna indelning. Men sant är, att konst, filosofi, religion och moral även för oss äro svårare områden att analysera. Just genom att de härskande klasserna gjort dessa områden till övernaturliga ängder, utan sammanhang med jorden eller samhället, till något rent andligt alltså, och därför att denna fördom vunnit insteg, är det svårare att här uppvisa sammanhanget mellan tänkandet och den sociala verkligheten. Vi måste därvid kämpa oss fram till dubbel klarhet, men så gäller det också här i dubbel måtto arbetarnas intresse. Fattar man sanningen i denna punkt stärker det kampdugligheten.
Vi börja med det enklaste av dessa fyra områden: med seden. Man måste här skarpt skilja mellan sed och sedlighet. En sed är en föreskrift för vissa fall, sedlighet är något allmänt. Hos civiliserade folk är det t.ex. sed att inte gå naken, men sedlighet att älska sin nästa som sig själv. Det mer invecklade av de två begreppen, sedligheten, moralen, spara vi tills vi behandlat seden.
Trenne klara, mycket allmänna exempel från vår egen tid och från vad arbetarna dagligen se för sina ögon, bevisa i vilken hög grad seden förändrar sig genom produktionsförhållandenas förändring.
Förr i tiden var det sed, att arbetarklassen inte bekymrade sig om offentliga angelägenheter. Arbetarna icke endast saknade varje inflytande på regeringen; inte heller deras tankar sysselsatte sig därmed. Blott vid tider av stor spänning, under ett krig med utlandet eller då de regerande furstarna, adeln, de andliga och bourgeoisien kämpade inbördes, väcktes deras uppmärksamhet; då försökte alla att vinna arbetarna för sig, då fanns det ögonblick, då arbetarna kände, att också deras intressen stodo på spel och då grepo de in eller läto bruka sig.
Men det var inte tal om någon varaktig politisk aktivitet.
Nu är allt det helt olika. Nu inte bara deltaga arbetarna allmänt i det politiska livet utan i de länder, där socialdemokratin har skolat proletariatet,
har detta blivit den klass, som livligast deltar i politiken.
Förr i tiden var det god sed, att arbetarna voro hemma om kvällen. Nu är det - och blir allt mer - sed att arbetarna om kvällen gå på något fackförenings- eller politiskt möte eller till någon arbetarnas studiecirkel.
Dessa seder uppstå till följd av klassintresset, klassintresset till följd av egendomsförhållandena. Förr var det dessutom i de härskande klassernas intresse, att arbetarna voro sparsamma, lugna, beskedliga och lydiga och bara vid särskilda tillfällen befattade sig med politik. Och enär arbetarklassen tack vare den då rådande tekniken var svag, lät den sig tvingas därtill av de härskande klasserna. Prästerna, de härskandes tjänare, samt skolorna och senare även tidningarna predikade för dem, att det så skulle vara.
Nu ha arbetarna fått ett helt annat klassintresse; tekniken har förändrat detta och den har tillika gjort arbetarna så starka, att de inte längre behöva lyssna till sina herrar.
Genom det nya klassintresset har seden blivit annorlunda. Den, som är oorganiserad, är nu en slö, likgiltig, ja dålig arbetare, den ivrige organisationsmannen är däremot en god arbetare.
Ty - det är väl dock uppenbart? - det är efter seden, man kallar någon god eller dålig.
Nu är det gott, som är motsatsen till det som förr var gott. Att gå ut, ut till möte eller demonstration, det är nu gott. Ty tekniken ger nu löfte om seger åt arbetarklassen och arbetarnas seger är för dem något gott och ett gott för hela samhället.
När vår partivän Henriette Roland-Holst en gång fällde ett yttrande om att begreppen om gott och ont "bytte skinn", gick man mycket illa åt henne därför. Men den, som i stället för denna billiga indignation, lugnt undersöker fakta, skall komma underfund med, att olika folk och klasser eller ett folk och en klass vid olika tidpunkter - betecknat precis samma ting som goda och dåliga. Hela historien är uppfylld av exempel härpå. Vi hänvisa här endast till de seder, som reglera de båda könens förhållanden till varandra och till äktenskapet - dessa seder äro ju olika hos olika folk och klasser och vid olika tider.
Vi taga nu ännu ett annat mycket allmänt exempel från vår egen tid. Utom den uppåtsträvande arbetarklassen söker ytterligare en stor del av mänskligheten social rörelsefrihet: kvinnorna. - Hur kommer det sig, att de, som intill så nyligen endast uppfostrades till husligt arbete och äktenskap, nu i hundratal söka sig ännu ett annat mål: ett arbetsfält i samhället? Beträffande arbetarkvinnan kom sig detta av storindustrin. Maskinarbetet är ofta så lätt - om det än genom lång arbetstid blir tungt nog - att kvinnor och unga flickor kunna utföra det. Och då faderns lön inte räckte till, måste hustrurna och barnen gå på fabriken för att med sina inkomster göra familjens lön tillräcklig. På det