Originalets titel: "La Crisis del Movimiento Comunista"
Publicerat: I Paris 1970
Översättning: Martin Fahlgren
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
| CEDA | Confederación Española de Derechas Autónomas (spanskt högerparti) | |
| CGT | Confédération Général du Travail (fransk fackförening) | |
| CNT | Confederación Nacional del Trabajo (anarkosyndikalistisk massorg. i Spanien) | |
| EKKI | Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté | |
| FAI | Federación Anarquista Ibérica (anarkistisk organisation i Spanien) | |
| ILP | Independent Labour Party (England) | |
| JSU | Juventudes Socialistas Unificadas (sammanslagning av de socialistiska och kommunistiska ungdomsorganisationerna i Spanien) | |
| KAPD | Kommunistische Arbeiterpartei Deutschlands KKP Kinas Kommunistiska Parti | |
| KPD | Kommunistische Partei Deutschlands | |
| PCE | Partido Comunista Español (spanska kommunistpartiet) | |
| PCF | Partie Communiste Francais (franska kommunistpartiet) | |
| POUM | Partido Obrero de Unificación Marxista (Arbetarpartiet för marxistiskt enande - i Spanien) | |
| PSOE | Partido Socialista Obrero Español (spanska socialistpartiet) | |
| SAI | Socialistiska arbetarinternationalen | |
| SPD | Sozialdemokratische Partei Deutschlands SUKP Sovjetunionens Kommunistiska Parti | |
| TUC | Trade Union Congress (brittiska landsorganisationen) | |
| UGT | Unión General de Trabajadores (socialistiskt ledd fackföreningsorganisation i Spanien) | |
| USPD | Unabhängige Sozialdemokratische Partei Deutschlands (1917-1923) |
'Det verkar', skrev Isaac Deutscher 1950 i en av artiklarna i sin bok Kättare och renegater, 'som om den enda värdiga attityd som den intellektuelle exkommunisten kan inta, är att höja sig au-dessus de la melée' (över striden, ö. anm.). Vid första anblicken verkar det vara ett underligt råd. Låt oss undersöka det närmare.
På dessa sidor, skrivna 1950, analyserar Deutscher de betraktelser över kommunismen som publicerats av vissa författare – Arthur Koestler, Ignazio Silone, André Gide, Louis Fischer, Richard Wright och Stephen Spender – vilka hade varit antingen partimedlemmar eller sympatisörer till partiet, och han kommer snabbt fram till slutsatsen att det skulle ha varit bättre om alla hade hållit tyst. Det är uppenbart att Deutscher inte tycker om de intellektuella som uteslöts ur partiet. Åtminstone inte de som uteslöts efter 1929, d.v.s. efter vänsteroppositionens nederlag. De är alldeles för benägna att spela en renegatroll, förefaller Deutscher vilja säga. Alla omständigheter driver dem till detta: de objektiva villkoren, uteslutningsprocedurens förkastelsedomar, de föraktfulla sarkasmerna från de som uteslöts något tidigare.
Egentligen utesluts man ju alltid vid fel tidpunkt. Antingen för sent eller för tidigt. För sent i förhållande till objektiva fakta om stalinismen, om Sovjetunionen och de samhällen som blivit resultatet av den ryska intressesfärens expansion i världen. Fakta som man under lång tid har dolt för sig själv i det ideologiska töcken som omger den av den 'historiska rätten' och ändamålet helgade handlingen. För tidigt för att bli förstådd och vinna stöd inom partiet självt, i vilket man för en kamp där man alltid befinner sig i minoritet, en kamp som är förlorad på förhand. Men denna tvåfaldiga eftersläpning – den tid det tar att komma till insikt i relation till händelseutvecklingens objektiva tyngd, och med massan av militanterna släpande efter i förhållande till den avancerade minoritet som vill få en 'ny kurs' antagen – beror inte på en slump som man kan skämta bort. Den äger strängheten, obevekligheten, hos en historisk lag som är tillämplig på kommunismens samtliga perioder och kriser.
Isaac Deutscher är alltså misstänksam mot de intellektuella som kommunistpartiet stöter ut, eller som bryter med partiet. Han råder dem att inte mer ägna sig åt politiken, utan att höja sig över stridens hetta. Kort sagt: sluta blanda sig i. Deutscher skulle utan tvivel ha uppskattat den attityd som intogs av Roger Vailland, med dennes plötsliga omsvängning från en världsfrånvänd fideism till agnosticismen hos en grand seigneur.
Med den förkärlek för historiska analogier som har orsakat så stor teoretisk förödelse bland revolutionärer, anför Deutscher den attityd som intogs av män som Jefferson, Goethe och Shelley som ett efterföljansvärt exempel för de intellektuella exkommunisterna. Varför åberopar han dessa remarkabla namn? Därför att det, enligt hans mening, är möjligt att upprätta en historisk parallell mellan Stalin- och Napoleon-epoken. De intellektuella exkommunisterna borde alltså försöka efterlikna Jefferson, Goethe och Shelley, därför att dessa förmådde inse att 'trots Napoleons våld och bedrägeri, hade den franska revolutionens budskap överlevt för att kraftigt genljuda under hela 1800-talet'. Av denna anledning föll de aldrig in i liberalernas kör, som spelade den Heliga alliansen i händerna.
Det är, som vi ser, en underlig historisk jämförelse. Har Oktoberrevolutionens budskap fortsatt att spridas trots Stalins 'våld och bedrägeri'? Har leninismens 'jakobinska' innehåll fortsatt att göra sig gällande trots den sovjetiska 'thermidoren'? Blir de intellektuella som uteslutits ur den kommunistiska rörelsen oundvikligen renegater p.g.a. att partiet förkroppsligar den 'historiska rätten'? Deutscher formulerar inte dessa slutsatser kategoriskt, men han förefaller antyda dem med den blandning av ideologisk illusion och förtvivlan som var så karakteristisk för den period då han skrev sin artikel.
Idag lever vi emellertid i en annan period, och Fernando Claudín är inte en författare som anslöt sig till den kommunistiska rörelsen på basis av en folkfrontsplattform till försvar för kultur och fred och som sedan uteslöts p.g.a. småborgerlig humanism.
Som ledare för ungkommunisterna i Madrid, övergav arkitektstuderanden Fernando Claudín omkring 1933 alla personliga ambitioner för att bli en funktionär i revolutionens tjänst. (Det faktum att revolutionen inte utvecklats som dess funktionärer föreskrivit är en helt annan historia.) Sedan dess, fram tills han i februari 1965 uteslöts ur spanska kommunistpartiet, har hans liv varit ett med den kommunistiska rörelsen, och med den spanska revolutionens historia, dess framgångar, bakslag och misstag. Åren av borgerlig republik, inbördeskrig, nederlag och landsflykt, underjordisk kamp mot Franco – allt detta upplevde Claudín från centrala ansvarsposter i den kommunistiska partiapparaten.
I slutet av 1963 påbörjades i det spanska kommunistpartiets exekutivkommitté en diskussion som fortsatte till våren 1964 och som slutade med att Claudín uteslöts tillsammans med några andra partimedlemmar. (En diskussion? Kan man kalla denna enformiga och ofruktbara konfrontation mellan två monologer för en diskussion? Detta prat utan andligt samförstånd, som den 'demokratiska centralismens' själva struktur, frambringad av trettio års stalinistisk praktik, dömde till det oundvikliga valet mellan minoritetens ovillkorliga underkastelse å ena sidan, och fraktionsarbete å den andra – två lika ineffektiva utvägar, fastän av skilda anledningar).
De centrala frågor denna kamp gällde hade mognat i åratal, alltsedan 1956. Förr eller senare måste en kris bryta ut i partiledningen. Men trots detta saknar inte de tidpunkter som markerar processens (i ordets båda betydelser – den historiska och juridiska) början och slut betydelse. 1956 var inte bara den 20:e partikongressens år, det år då Chrusjtjov avgav sin hemliga rapport. Det var också – och framförallt – det år då alla centrifugala tendenser bröt ut i de länder som befann sig under den ryska hegemonin. En del av dessa tendenser, nationalistiska till sin karaktär, var huvudsakligen negativa. Men de var oundvikliga eftersom – och detta är ett av de historiska problem som Claudín belyser med sin analys – de var det pris som måste betalas för alla dessa år av barbariskt underordnande av de nationella revolutionära intressena under de ryska statsintressena. De andra centrifugala tendenserna var emellertid av social natur och mycket positiva. Under årens lopp, från Polen till Ungern och till Tjeckoslovakien, och trots att den ryska militära interventionen krossade dem en efter en, har dessa tendenser ställt behovet av nya organ för socialistisk demokrati på dagordningen – ja faktiskt behovet av revolution, av att ersätta kritikens vapen med vapnens kritik. Förvisso har dessa tendenser ofta antagit förvirrade politiska uttryck, eftersom de sociala krafter som är bärare av dem bryter fram efter årtionden av historiskt mörker, av byråkratiskt förintande av varje massinitiativ, och av kollektiv avpolitisering och demoralisering, som verkar ha lämnat vägen öppen för enbart individuell 'frälsning': karriärism, teknokratisk cynism, religiositet o.s.v.
Å andra sidan var 1956 också ett avgörande år i Spanien. Det var ett år med stora arbetar- och studentmobiliseringar, då det började växa fram ett nytt styrkeförhållande mellan klasserna, i viss mån befriat från inbördeskrigets schabloner och ideologiska överbestämningar. Detta år började den politiska struktur som ärvts från den autarkiska perioden att råka i kris. Under trycket av de objektiva behoven, började själva målen för den spanska kapitalistiska ekonomin att förändras: för att uppnå konkurrensförmåga på världsmarknaden, gav den extensiva ackumulationens stadium vika för det stadium som baseras på en ökning av arbetsproduktiviteten. Den spanska kapitalismens drivkraft kunde m.a.o. inte längre vara en ökad produktion av absolut mervärde, utan måste bygga på ökad produktion av relativt mervärde – ett säkert tecken på att den spanska kapitalismen närmade sig sin 'moderna' fas.
Men 1963-64, när den kris som hade mognat i det spanska kommunistpartiets högsta ledning nådde en brytningspunkt, hade man ändå inte löst några av de problem som den kommunistiska rörelsen stod inför, och inte heller besvarat någon av de frågor som gällde strategin för kampen i Spanien. Tvärtom: klyftan mellan en subjektivistisk och överdrivet optimistisk uppfattning om verkligheten, och denna verklighet själv, hade vidgats allt mer. På varje plan, på alla områden, var detta en tid av tillbakagång.
I Sovjetunionen hade avstaliniseringen inte passerat gränserna för en uppgörelse mellan de ledande fraktionerna i den centrala politiska byråkratin, en ny rollfördelning inom ett system som i allt väsentligt förblev intakt. I Spanien tjänade arbetarkampens ringa omfattning under 1962 till att demonstrera fiaskot med den 'fredliga nationella strejkens' strategi. Dessa kamper visade på nödvändigheten av att ta itu med den spanska revolutionens problem – revolutionens karaktär, dess omedelbara och långsiktliga mål, dess klassallianser – på ett radikalt nytt sätt.
Efter det att han uteslöts från partiet, har Fernando Claudín inte följt Deutschers råd. Han har inte försökt efterlikna Jefferson, Shelley eller Goethe, utan snarare, närmare i tiden, Deutscher själv. Liksom denne, bortsett från de stora olikheterna dem emellan vad gäller arbetsstil, metod och politiska slutsatser, har Fernando Claudín föresatt sig att komma fram till en övergripande förståelse för den kommunistiska rörelsens misslyckande och degenerering. Därigenom har han givetvis ställt sig själv inför rätta och under rannsakning. Är inte detta det bästa sättet att lära känna sig själv och fatta meningen med sitt eget livs historia – att bemästra och förstå den historiska erfarenhet ur vilken man härstammar och som man har bidragit till att skapa?
Under sitt arbete har Claudín återupptäckt den kritiska marxismens rika arv. Då Claudín gör en historisk analys av Komintern, ägnar han sig inte åt den kommunistiska rörelsens verklighet för att få bekräftade de misstankar och antipatier, eller de teoretiska uppfattningar som han själv hyser. Han studerar denna verklighet för att låta den vecklas ut inför våra ögon i sin objektiva innebörd, i sin dialektiska utveckling. Det är detta ådagaläggande av den historiska verkligheten själv som ger Claudíns bok dess originella struktur, för den bryter mot den kronologiska ordningens ramar, för att i stället upprätta en dialektisk ordning, med två plan som kompletterar och står i motsättning till varandra: den nödvändiga logiska rekonstruktionens ordning, och själva historiens – diakroniska-synkroniska – ordning. Men är det inte så, att vi här står inför just den marxistiska metodens utmärkande kännetecken?
Jorge Semprún
Året 1956 innebar för mig, liksom för så många andra kommunister, början till en brytning med en bekväm och optimistisk föreställning om vår rörelses tillstånd och perspektiv. Till dess hade inte dess förflutna och nutid – och inte heller dess framtid – utgjort något problem. Marx och Engels, Lenin och Stalin, mänsklighetens supergenier, hade löst alla viktiga storheter i ekvationen. Visserligen visade sig vägen till revolutionen vara längre och mer törnbeströdd än vi trott i vår ungdom: den beskrev en lång kurva – genom de efterblivna länderna – något som Marx inte hade förutsett, men den fortsatte att förefalla oss både klar och säker. Socialismen, som definitivt hade upprättats på en sjättedel av den befolkade delen av jordytan, började nu med samma framgång byggas i nya länder, medan kapitalismen kämpade sin dödskamp i den 'andra etappen' av sin 'allmänna kris'. Den stora kinesiska revolutionens seger förebådade sammanbrottet för imperialismens 'koloniala eftertrupp'. I resten av världen utgjorde vi kommunister – människor av ett 'speciellt virke' – den enda medvetna och organiserade revolutionära kraften. Eftersom vi var utrustade med en vetenskaplig teori som praktiken verifierat gång på gång, och uppbackade av den enorma makt som hade krossat Hitlers arméer, var det ställt utom allt tvivel att framtiden var vår. Nederlagen i det förgångna berodde på de 'objektiva villkoren' och på 'socialdemokratins förräderier': vår politik hade alltid varit riktig i allt väsentligt. När Kommunistiska Internationalen försvann från scenen, räknade vi fortfarande med en så vis och erfaren vägvisare som Lenins och Stalins parti, vars hjälp under alla förhållanden kompenserade de andra kommunistpartiernas, dess lärjungars, oförmåga. Kort sagt: den slutliga segern i världsmåttstock var säkrad. Det var bara en fråga om tid, uthållighet och kraftansträngningar.
Avslöjandena i Chrusjtjovs 'hemliga rapport', och de ungerska och polska arbetarnas och intellektuellas uppror mot det stalinistiska systemet raserade i ett enda slag denna bekväma och optimistiska föreställning. Och över dess ruiner reste sig oroande frågetecken. Bland dessa fanns ett som inneslöt alla de övriga: 'Vad var vår marxism för något, som – både teoretiskt och praktiskt – dolde och mystifierade verkligheten för oss, i stället för att hjälpa oss att tyda den?' I mitt fall banade sig svaret på detta stora frågetecken fram via en lång och smärtsam uppgörelse med 25 års stalinistisk skolning och genom successiva konflikter i spanska kommunistpartiets ledning (som jag hade tillhört sedan 1947). Tillsammans med Federico Sánchez – den yngste i ledningen, och som hade genomgått en utveckling liknande min – uteslöts jag ur partiet 1965. Men liksom det enligt talesättet inte finns något ont som inte också för något gott med sig, innebar denna oundvikliga händelse att jag fick tid och andlig frihet för att, inom gränserna för min förmåga, söka finna svaret på den fråga jag formulerat ovan. Detta blev upprinnelsen till denna bok.
Under undersökningens gång kom jag fram till en slutsats som inte hade stått klar för mig i början: den kommunistiska rörelsen – det stalinistiska partiet, såväl nationellt som internationellt, både som maktbärande parti och som ett instrument för kampen om makten – hade under femtiotalet råkat in i en allmän kris utan återvändo. Och p.g.a. själva sin natur är den oförmögen att omvandla sig själv, att 'negera sig själv' i ordets hegelianska mening. Detta utesluter givetvis inte att mer eller mindre betydelsefulla fraktioner från denna rörelse kan bidra till att skapa den nya marxistiska revolutionära förtrupp som otvivelaktigt behövs i vår tid. Det är nödvändigt att skilja mellan den revolutionära viljan hos otaliga kommunister och det ideologiska-organisatoriska system som gör den steril.
Jag säger en ny marxistisk revolutionär förtrupp, därför att det enligt min mening – och arbetet med temat för denna bok skingrade de tvivel jag härvidlag hade anfäktats av på ett tidigare stadium – inte är marxismen som har gjort ett historiskt misslyckande, utan en bestämd dogmatisering och förvrängning av det marxistiska tänkandet. Marxismens kritiska och revolutionära väsen, och många av dess grundläggande idéer och teser är fortfarande levande och giltiga. Naturligtvis under förutsättning av att vi kommer överens om att placera Marx i hans historiska sammanhang och att fortsätta hans arbete med vederbörligt hänsynstagande till vår tids verklighet. Eller m.a.o. att behandla och använda marxismen på ett marxistiskt sätt. Detta innebär bl.a. att inte glömma att premisserna för marxismens dogmatisering och förvrängning ligger i själva den funktion marxismen fyller som den revolutionära rörelsens ideologi. Det var ingen slump att stalinismen inte var den första av dessa förvrängningar, och vem vet om den kommer att bli den sista. Min undersökning av den kommunistiska rörelsens kris är ett försök att använda marxismen själv för att kritiskt analysera marxismens politiska teori och praktik sedan Oktoberrevolutionen.
Det problem som jag tar upp till behandling är så omfattande och sammansatt, att det bara kan klarläggas med hjälp av många bidrag från samhällsvetenskapernas alla grenar. Ett stort antal sådana bidrag har redan gjorts, men inte desto mindre återstår fortfarande det mesta att göras. Detta arbete, som framför allt rör det politiska fältet, är bara ytterligare ett bidrag. Det är inte en rörelsens historia, utan en analys av de väsentligaste faktorer och processer som har vållat dess kris. Detta accentuerar utan tvivel min analys' 'negativa' aspekter. Men om denna 'negativitet' kan bidra till att – om än så lite – röja väg för nya former för den revolutionära rörelsen, befriade så långt det är möjligt från det förgångnas myter, bindningar och misstag, kommer den att bli – vilket också är min avsikt – en dialektisk, marxistisk negativitet.
Det är väl överflödigt att tillägga, att denna bok inte bara är en kritik av den kommunistiska rörelsen, utan också en självkritik från författaren. Denna sista aspekt är emellertid betydelselös.
| Liksom man i privatlivet skiljer mellan vad en människa anser och säger om sig själv och vad hon verkligen är och gör, så måste man ännu mera i de historiska striderna skilja partiernas fraser och inbillningar från deras verkliga organism och deras verkliga intressen, skilja vad de föreställer sig vara från vad de i realiteten är. |
| Marx |
| Vi får inte dölja våra fel för fienden. Den som är rädd för det är ingen revolutionär. |
| Lenin |
| Då kamrat Lenin lämnade oss anbefallde han oss att förbli Kommunistiska Internationalens principer trogna. Vi svär kamrat Lenin, att vi utan att skona våra liv skall stärka och utvidga förbundet mellan de arbetande i hela världen – den Kommunistiska Internationalen! |
| Stalin 1924. |
Den 10 juni 1943 upphörde den Kommunistiska Internationalen (Komintern) att existera 'såsom ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen'. Denna formulering betydde att Kominterns nationella sektioner fortsatte att existera, men omvandlades till oberoende kommunistiska partier, befriade från 'de förpliktelser som framgår av Kommunistiska Internationalens stadgar och kongressbeslut'.[1] I den resolution från presidiet för Kominterns Exekutivkommitté (EKKI) som tillkännagav det historiska beslutet, föreskrevs ingen annan slags internationell sammanslutning mellan de kommunistiska partierna. Inte heller antyddes möjligheten av att upprätta någon sådan i framtiden. Från 'sektioner' av ett 'enda kommunistiskt världsparti', som leddes av en exekutivkommitté vars beslut 'är bindande för alla sektioner och måste omedelbart genomföras av dessa',[2] blev de kommunistiska partierna över en natt nationella partier som var helt självständiga och obundna av varandra. Åtminstone om vi håller oss till bokstaven i det officiella dokument som satte punkt för Kominterns existens.
En sådan absolut självständighet för kommunistpartierna var svår att förlika med den marxistiska internationalismen. Bildandet av den Tredje internationalen, liksom av dess föregångare, hade varit den logiska konsekvensen – på den politiska praktikens plan – av den teoretiska princip som Marx formulerat i Första internationalens stadgar: 'Arbetarnas frigörelse är varken en lokal eller en nationell, utan en social och internationell uppgift'.[3] Ur denna uppgifts internationella karaktär härrörde behovet av en organisation av samma natur. Dess strukturer, funktion, program, o.s.v. måste givetvis modifieras då de historiska förhållandena förändrades, men marxisterna hade aldrig ifrågasatt själva behovet av att den proletära internationalismen förkroppsligades i någon slags organisation.
När fransk-preussiska kriget och Pariskommunens nederlag, tillsammans med den interna kampen mellan marxister och bakunister, ledde till Första internationalens kris, betraktade Marx och Engels Internationalens upplösning som ett tillfälligt fenomen.[4] När majoriteten av Andra internationalens ledare under kriget 1914-1918 övergav de internationalistiska ståndpunkterna för att sluta en 'helig allians' med respektive bourgeoisier, betecknade Lenin deras handlande som förräderi och proklamerade omedelbart det trängande behovet av att skapa en ny international. Ett av de drag som tydligast skilde denna nya international från dess föregångare, var det absoluta företräde som gavs åt det 'internationella' framför det 'nationella'. Från första början upphöjdes till princip underordnandet av 'intressena hos de enskilda ländernas rörelser under revolutionens intressen på den internationella nivån'.[5] Denna princip bekräftades på nytt vid varje kongress. För den 'proletära världsrevolutionens' seger – står det i Kominterns program som antogs av 6:e kongressen (1928) – är det nödvändigt för 'arbetarna att fast sammansluta sig i en enda internationell armé av alla länders proletariat, oberoende av statsgränser och skillnader i nationalitet, kultur språk, ras, kön eller yrke'.[6] Komintern är denna 'armés' organisatör och ledare, dess 'generalstab', vars historiska uppgift är att utarbeta och sätta i verket den globala strategi som bestämmer, och utformar aktiviteten hos den proletära världsarméns nationella 'avdelningar'.[7]
Dessutom ansåg Lenin och hans anhängare att behovet av en internationell revolutionär organisation, fast centraliserad och disciplinerad, var särskilt trängande i krigstid, då de sociala motsättningarna skärps och en revolutionär utväg kan ställas på dagordningen. Den struktur som gavs åt Komintern syftade just till att förhindra en upprepning av det som hände 1914: Tredje internationalen skulle inte – som den Andra – störta samman i sanningens ögonblick. Det var därför Kominterns 6:e kongress uppmanade alla sektioner 'att ge kampen mot kriget en mer internationell karaktär och förbereda de revolutionära aktionernas internationella samordning, så att de, då den stunden är inne, är i stånd att genomföra en kraftfull internationell massaktion mot kriget'. Och tillade att 'det måste upprättas de mest intima kontakter mellan alla (Kommunistiska Internationalens) sektioner innan kriget bryter ut, och – kontakterna dem emellan måste under kriget upprätthållas med alla till buds stående medel'.[8] Kominterns 7:e kongress (1935) bekräftade den 6:e kongressens beslut i fråga om kriget och återupprepade Lenins och Rosa Luxemburgs tes, som hade antagits av Andra internationalens Stuttgart-kongress: 'Om kriget trots allt bryter ut, så är det deras (arbetarnas) skyldighet att ingripa för att få det att upphöra omedelbart och av alla sina krafter utnyttja den ekonomiska och politiska kris som kriget framkallat, för att väcka folkmassornas politiska medvetenhet och därigenom påskynda det kapitalistiska väldets fall'.[9]
Kriget kom. Det internationella proletariatet stod inför en kamp vars globala dimensioner saknade motsvarighet i arbetarrörelsens historia. Dessutom passade kriget – i synnerhet efter det tyska angreppet på Sovjetunionen – inte in i någon av de modeller som Komintern så omsorgsfullt hade utarbetat, utan det uppvisade nya, särpräglade drag.[10] Om vi utgår från Kominterns traditionella principer och postulat, borde denna situation ha ökat behovet av ett centrum som garanterade världsproletariatets strategiska och taktiska ledning, både under själva kriget och i segerns ögonblick. Men i denna situation, då det 'internationella proletariatets armé var invecklad i den hårdaste kampen mot den fascistiska imperialismen, och de dolda motiven hos de med Sovjetunionen tillfälligt allierade imperialistländerna började konkretiseras, just då beslöt världsrevolutionens 'generalstab' att ... upplösa sig själv.
Vad hade hänt? Ett förräderi, som trotskisterna genast utropade? Eller 'en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamma fienden', som Stalin deklarerade? Ett beslut som dikterats av Kominterns historiska erfarenheter, vilka hade blottat det otidsenliga i organisationens strukturer, som Kominterns Exekutivkommitté (EKKI) förklarade?
Komintern upplöstes helt plötsligt våren 1945 på Stalins order, för att – såsom det sagts av alla de som har studerat frågan kritiskt – underlätta de förhandlingar som hölls med Roosevelt och Churchill, och som inte bara syftade till att säkra Tysklands nederlag, utan också till att dela upp världen mellan 'de tre stora'. I resolutionen från EKKI:s presidium doldes verkligheten för kommunisterna bakom skenargument om att upplösningen svarade mot det internationella proletariatets mest grundläggande intressen, att den inspirerats av Marx' exempel o.s.v. Resolutionen proklamerade att Komintern hade lyckats i historisk mening och utfärdade ett friskintyg för den kommunistiska rörelsen. Över ett kvarts sekel senare fortsätter Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP) att föra fram samma bedrägliga förklaring på det som hände. Och detta gäller också nära nog alla övriga kommunistpartier, något som kunde konstateras vid firandet av 50-årsdagen av Kominterns bildande och av 25-årsdagen av dess upplösning.[11]
I verkligheten kunde Stalin så smärtfritt göra sig kvitt Komintern därför att organisationen hade varit allvarligt sjuk en längre tid. Dess föga ärofulla död, vid en historiens skiljeväg, var den sista episoden i en lång kris vars premisser hade börjat skapas redan på Lenins tid, när den kapitalistiska världens faktiska utveckling kom i motsättning till en del av Kominterns teoretiska, politiska och organisatoriska förutsättningar. Tredje internationalens historia är historien om dess oförmåga att, genom en självreform, övervinna denna motsättning, något som skulle ha gjort den i stånd att korrekt tolka verkligheten och effektivt påverka den för att revolutionärt omvandla den.
Men det intressanta med Kominterns upplösning inskränks inte till det faktum att den i ett koncentrat uttrycker den sista fasen av organisationens kris. Händelsen innesluter samtidigt premisserna för den kommunistiska rörelsens senare kris, för denna rörelse vars födelseattest skrevs in i Kominterns dödsattest. Upplösningen undanröjde nu inte de faktorer som hade orsakat krisen. Dessa överfördes, antingen oförändrade eller i andra former, till den kommunistiska rörelsens nya etapp. Denna senare kris – som är min undersöknings huvudobjekt – kan inte förstås utan en grundlig undersökning av ovannämnda faktorer. m.a.o. är en analys av Kominterns kris en absolut förutsättning för att man ska kunna förstå den nuvarande krisen i den kommunistiska rörelsen. Det är därför jag har ägnat första delen av denna bok åt att undersöka Kominterns kris. Jag börjar med att analysera upplösningen, därför att en kännedom om slutpunkten underlättar förståelsen för processen. Analysen av denna kommer i sin tur att göra det möjligt att för oss att återvända till Kominterns upplösning, försedda med kunskap om alla de konsekvenser processen fick för den kommunistiska rörelsens senare utveckling.
Den officiella versionen av Kominterns upplösning inryms i tre dokument som jag har återgett i sin helhet,[12] eftersom de är relativt korta och eftersom jag gång på gång hänvisar till dem. Dessa dokument, som är de enda källor som står till vårt förfogande, är: resolutionen från presidiet för Kominterns exekutivkommitté från den 15 maj 1943; kommunikén från samma organ daterad den 9 juni; och Stalins deklaration från den 28 maj samma år. Diskussionerna inom presidiet, de andra kommunistledarnas åsikter, de konkreta uttrycken för Stalins intervention i affären; de exakta uppgifterna om det inre sambandet mellan Kominterns upplösning och de strategiska och diplomatiska problem som Sovjetunionens regering just vid denna tidpunkt stod inför – allt detta är frågor, vars svar fortfarande är inlåsta i de hemliga sovjetiska arkiven. När man undersöker detta problem, liksom många andra som gäller Komintern, stöter man på den svårighet som Togliatti pekade på 1959: källorna 'är nu svåråtkomliga, spridda till olika platser och i publikationer som är nästan omöjliga att hitta i väst. Till och med i Sovjetunionen har man knappt påbörjat nytryckningen av de dokument som är nödvändiga för en historisk undersökning. Och varför inte tillägga, att till de materiella svårigheterna kommer andra som rör det grundläggande innehållet i de frågeställningar som en historik över Komintern måste behandla.'[13] Det 't.o.m.' som förekommer i Togliattis försiktiga kritik av de sovjetiska ledarna, borde ersättas med ett 'framför allt' för att komma närmare sanningen. Ty, redan vid den tidpunkt då Togliatti skrev dessa rader – och detta gäller i ännu högre grad de följande åren – hade många fler Komintern-dokument nytryckts i väst än i Sovjetunionen.[14] För en marxistisk undersökning krävs det dessutom inte bara en nytryckning av det material som på sin tid var offentligt, utan också tillgång till Kominterns interna dokument. I historien om en revolutionär organisation, vars verksamhet till stor del har varit underjordisk, finns det naturligtvis aspekter som inte kan offentliggöras ens långt efter händelserna. Men Kominterns verksamhet ligger redan mellan 25 och 50 år tillbaka i tiden och 'det grundläggande innehåll' som Togliatti anspelar på rör inte i första hand 'sammansvärjningstekniska' frågor, utan fr.a. politikens grundläggande innehåll. Det gäller den inre kampen i SUKP och i Komintern, de metoder som användes i denna kamp, sambanden mellan Kominterns verksamhet och den sovjetiska utrikespolitiken o.s.v. Sett ur den revolutionära kampens teoretiska och politiska intressen, är det uppenbart att detta sakernas tillstånd är en ren skandal. Det utgör ett påtagligt hinder för att vi kritiskt ska kunna dra nytta av den rika erfarenhet som Kominterns 25-åriga existens inrymmer. I Första internationalens inauguraladress uppmanade Marx arbetarna att 'tränga in i den internationella politikens hemligheter'. Han anade inte hur svårt det med tiden skulle bli för marxisterna att tränga in i sina egna organisationers 'hemligheter'. Trots dessa svårigheter, ger en analys av de tillgängliga dokumenten en fingervisning om upplösningens omedelbara orsak – Stalins statsintressen – och likaså visar en analys, att upplösningen var ett uttryck för, som redan sagts Kominterns historiska kris.
Som bekant är ofta 'procedur'-frågor avslöjande, särskilt i politiken. Vid första ögonkastet verkade den procedur som användes vid upplösningen av Komintern (se resolutionen, punkt 7 och kommunikén) vara så demokratisk som den kunde vara under de rådande omständligheterna. Det var uppenbarligen omöjligt att sammankalla en kongress – vilket enligt stadgarna var obligatoriskt när det gälle en sådan viktig fråga – men presidiet, angeläget att inte besluta på egen hand, lät sektionerna ta ställning till frågan. Det kom 31 jakande svar och bland dessa, som kommunikén understryker, 'alla de viktigaste sektionerna'. Det kom ingen invändning. Vad kan man mera begära i krigstid?
Men om vi tittar närmare på denna rådfrågning kommer saken i annan dager. För det första visar uppgifterna i kommunikén att upplösningen godkändes av en minoritet av sektionerna. Enligt organisationens sista kongress bestod Komintern av 66 sektioner.[15] Det var således 35 partier, över hälften av det totala antalet, som inte hade haft 'möjlighet att insända sina beslut'. Bland dessa befann sig nästan alla partier i de koloniala och avhängiga länderna i Asien och Afrika. Eftersom, enligt presidiets kommuniké, 'alla de viktigaste sektionerna' hade insänt sina synpunkter, betydde detta att för Internationalens ledare tillhörde inget av de kommunistiska partierna i Asien denna kategori, förutom det kinesiska och det syriska kommunistpartiet. Ett betecknande faktum som jag för ögonblicket bara nämner.
Vidare, bland de 31 sektioner som uttalade sin mening var 14 (bland dessa återfinns 'alla de viktigaste', utom det sovjetiska) vid denna tidpunkt illegala i fascistländer eller av dessa ockuperade länder, och därmed åtskilda från Moskva av krigets fronter. Är det rimligt att dessa partier på några få dagar skulle ha kunnat svara på presidiets förfrågan? Deras 'svar' förklaras i de flesta fallen av att en del av dessa Komintern-sektioners ledande kadrer var flyktingar i Moskva. Det var utan tvivel dessa som, i sina partiers namn, godkände upplösningen.
Ytterligare ett betecknande faktum är följande: resolutionen från den 15 maj publicerades omedelbart (därför kunde nyhetsbyråns Reuters korrespondent i Moskva, i sin fråga till Stalin, åberopa sig på de 'synnerligen gynnsamma' brittiska kommentarerna); den 28 maj kom Stalins deklaration, i vilken han talade om upplösningen som om något redan klart. Det vill säga Kominterns upplösning presenterades för hela världen som ett fullbordat faktum innan presidiet hade kunnat få ihop ett anständigt antal representativa ja-röster. Rådfrågningen av sektionerna var bara ett knep för att dölja det verkliga förhållandet.
Detta visar klart att Kominterns upplösning var en brådskande angelägenhet. Det fanns tvingande skäl som gjorde det omöjligt att vänta. Men samtidigt skulle en upplösning av Komintern med ett simpelt dekret från presidiet ha varit att gå för långt. Lösningen blev att maskera dekretet med en rådfrågningsparodi.
Varför var det så brådskande att Komintern försvann? Efter den sovjetiska segern vid Stalingrad, och efter axelmakternas nederlag i Nordafrika avtecknade sig perspektiven av en antifascistisk seger tydligt mot horisonten. Vad hindrade att man väntade till krigets slut, då partierna på sina kongresser skulle ha kunnat diskutera en så viktig fråga som upplösningen av sin internationella organisation? Presidiets resolution ger ingen förklaring. Dess grundläggande argument är att Kominterns erfarenhet har visat det omöjliga i att leda rörelsen från ett internationellt centrum. Även om detta argument accepteras som giltigt – jag skall undersöka detta problem längre fram – rättfärdigar det ändå inte brådskan med upplösningen. Om det verkligen var omöjligt att leda rörelsen på ovannämnda sätt, skulle det ha räckt med att 'frysa' de ledande Komintern-organens verksamhet till dess en kongress hade kunnat besluta om vad som skulle göras.
Förklaringen till denna brådska lyser emellertid igenom i Stalins deklaration: 'Kommunistiska Internationalens upplösning är en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamma fienden ... (Den) har företagits i alldeles rätt tid, emedan det just nu ... är nödvändigt att organisera de frihetsälskande ländernas gemensamma anfall ...', därför att den 'skall leda till ett ytterligare stärkande av enhetsfronten mellan de allierade ...'. Den exakta betydelsen av dessa formuleringar förklaras utmärkt i William Z. Fosters bok, De tre internationalernas historia. Foster, ordförande i USA:s kommunistiska parti till sin död, var från 1935 medlem i Presidiet för Kominterns exekutivkommitté och utmärkte sig genom att alltid solidarisera sig med sovjetledarnas ståndpunkter. Hans bok rättar sig efter den stalinistiska historieskrivningens mall och just därför är följande avsnitt så intressant:
"Det är betecknande att det historiska beslutet togs just i det mest avgörande ögonblicket av kampen för att upprätta en andra front. Denna front var absolut nödvändig för en snabb och avgörande seger. Men det hindrades av reaktionärerna i väst (som också trodde på Goebbels lögner om Komintern). Det råder ingen som helst tvivel om att det gynnsamma intryck som upplösningen av Komintern gjorde på världsbourgeoisin spelade en avgörande roll när det gällde att bryta den onda cirkeln. Bara några månader senare (i november-december 1943) hölls den berömda Teheran-konferensen, där datum för upprättandet av den andra fronten äntligen fastslogs."[16]
Den 'onda cirkel' som Foster syftade på var följande: Komintern hade inte formellt övergett sitt program för 'världsrevolution'. Efter att ha lagt det på hyllan under folkfrontsperioden, plockade Komintern fram det igen under den tysk-sovjektiska pakten och riktade det mot just de kapitalistiska stater som kort därefter skulle bli Sovjetunionens allierade. 'Världsbourgeoisin' fortsatte att ta detta program på allvar. New York Times skrev t.ex. den 14 februari 1943:
Snabbt och obevekligt fortsätter de ryska arméernas framryckning västerut. Deras segrar
"förebådar kollapsen för den 'Nya ordning' som Hitler började påtvinga världen. Men samtidigt som de Röda Arméerna störtar framåt, reser de också i många sinnen många frågor om vilken order de har inskriven på sina banér ... Och dessa frågor riskerar bereda jordmånen för den senaste nazist-propagandan, med vilken Hitler hoppas komma undan nederlagets konsekvenser – en propaganda som frammanar bilden av ett Europa under den bolsjevikiska dominansens spöke. Med denna propaganda försöker nazisterna skrämma världen, splittra de allierade nationerna och därmed bana väg för en kompromissfred."
För att vinna kriget måste sovjetarméerna rycka fram och besegra Hitlers armé. Men rädslan för de revolutionära konsekvenserna av ett tyskt nederlag skulle kunna spräcka den antihitlerska alliansen. Det var därför nödvändigt att bryta den 'onda cirkeln' genom att, på ett sätt som var acceptabelt för alla inblandade parter, klart definiera målen för en allierad seger. Och perspektivet på en revolution i Europa var givetvis inte acceptabelt för Sovjetunionens kapitalistiska allierade.
Hittills har man inte funnit något dokument som bevisar att Roosevelt och Churchill direkt uppmanade Stalin att göra sig av med Komintern. Men detta krav lyser igenom som ett vattenmärke i en del artiklar som publicerades i den borgerliga pressens mest auktoritativa organ och i en del officiella uttalanden av högt uppsatta offentliga personer. Till exempel skrev New York Times den 20 december 1942 att det var 'p.g.a. den omstörtande och, till sitt resultat, självmordsaktiga verksamheten hos en Kommunistisk international vägledd av den trotskistiska ideologin om världsrevolution', som Hitler 'kunde resa en fråga som skrämde många tyskar över i hans läger och som vann anhängare till liknande korståg på andra håll, inklusive i USA'. Och USA:s vice-precident Henry Wallace förklarade den 8 mars 1943, då han talade om de framtida relationerna mellan Sovjetunionen och de väst-allierade, att 'ett tredje världskrig ... skulle bli oundvikligt om Ryssland på nytt skulle ansluta sig till den trotskistiska iden att underblåsa världsrevolutionen'.[17] Såsom kommer att visas i det kapitel som behandlar Stalins strategi under kriget, gav han vika för sina 'allierades' utpressning, inte i första hand därför att han fruktade en separatfred, utan därför att det var nödvändigt att avstå från varje försök att 'underblåsa världsrevolutionen' om det skulle bli möjligt att uppnå en vittgående överenskommelse med USA-imperialismen, baserad på uppdelning i 'inflytelsesfärer'. Och detta var ett av de viktigaste målen för Stalins politik. Att komma överens om den andra fronten, särskilt beträffande dess lokalisering, innebar ett avgörande steg fram mot en 'uppdelning' av den europeiska kontinenten. Det var därför Stalin inte kunde låta bli att avlägsna den obekanta faktor som gav upphov till 'världsbourgeoisins' tveksamhet.
Skälen till att det var så bråttom med att upplösa Komintern verkar således vara ganska uppenbara. Oberoende av om det fanns andra motiv för att upplösa Komintern – vilket det fanns –, bestämdes tidpunkten för åtgärden helt av det trängande behovet av att lämna de kapitalistiska staterna 'garantier' i fråga om Sovjetunionens politiska målsättningar. Med problemet ställt på detta sätt, är det förståeligt att det inte var möjligt att vänta till en Komintern-kongress, eller ens att tillfråga den ledande kommunistkärnan i varje land (vilket inte var omöjligt med tanke på de 'tekniska' resurser som Komintern förfogade över, men det skulle ha krävt flera månader). Och när allt kommer omkring: För att lyckas med det man föresatt sig, var det avgörande inte vad kommunisterna tänkte, utan vad Roosevelt och Churchill tänkte – attityden hos 'världsbourgeoisin' som Foster uttryckte det.
Låt oss notera i förbigående – utan att gräva ner oss i detaljer, vilket skulle föra oss bort från ämnet – att upplösningen av Komintern verkar ha 'synkroniserats' med en rad andra åtgärder som alla pekade i samma riktning. En kort tid efter upplösningen av Komintern tog Stalin emot metropoliten Sergius, den ryska ortodoxa kyrkans överhuvud, och efter ett långt och vänskapligt samtal beslöt Stalin att återupprätta den Heliga synoden. Vid samma tidpunkt avskaffades Internationalen som sovjetstatens nationalhymn och ersattes med en lovsång till Storryssland. Och den 10 maj, fem dagar före det datum som uppträder längst ner på den resolution som upplöste Komintern, hölls i Moskva en panslavisk kongress under Dimitrovs ordförandeskap. Ett symboliskt vaktombyte!
Men var det tillräckligt att upplösa Komintern för att skingra revolutionsskräcken hos Sovjetunionens allierade? Enligt Stalins resonemang skulle åtgärden leda till ett 'stärkande av enhetsfronten mellan de allierade' och 'just nu' underlätta organiserandet av det 'gemensamma anfallet', därför att den gjorde slut på 'lögnen' att Moskva blandade sig i andra staters liv för att 'bolsjevisera' dem, liksom 'förtalet' att kommunistpartierna 'inte skulle handla i sitt folks intresse utan på order utifrån'. Nazisterna och 'kommunismens motståndare inom arbetarrörelsen' – sade Stalin – framställde Komintern såsom instrumentet för denna inblandning. Följaktligen gjorde Kominterns upplösning slut på detta förtal.
Ordet 'förtal' betyder enligt ordboken 'en falsk anklagelse som gjorts av illvilja och i syfte att skada'. Om det var förtal att anklaga Komintern för inblandning, då måste detta innebära att Komintern faktiskt inte blandade sig i de olika ländernas problem och inte gav order till de olika kommunistpartierna. Om det var på det sättet, förändrade upplösningen av Komintern inget väsentligt, åtminstone för de välinformerade. Handlingen kunde bara ha en psykologisk och propagandistisk effekt på de okunniga som tog förtal för sanning. Kunde man räkna världskapitalismens ledare, män som Churchill och Roosevelt, till denna kategori? Det som stod på spel var att skapa de politiska förutsättningarna för en överenskommelse med dessa herrar, en överenskommelse som skulle bestämma världens öden under en hel epok. Kunde Kominterns upplösning ha ett väsentligt – enligt Foster t.o.m. avgörande – inflytande på denna stora diplomatiska process, om den egentligen inte förändrade någonting i sak, utan bara 'avskaffade' något som inte existerade?
Utan att blinka reducerade Stalin 25 års historia till 'förtal'. Kominterns stadgar, program och resolutioner proklamerade att Komintern fanns, och dess exekutivkommitté fungerade permanent med ett mycket konkret mål: att leda den revolutionära kampen i varje land via dessa länders respektive nationella sektioner och att samordna dessa nationella strider i internationell skala med utgångspunkt i en strategi för den socialistiska världsrevolutionen. Borgerskapet i varje enskilt land och den internationella kapitalismen hade alltid utnyttjat Kominterns teori och praktik för att anklaga kommunisterna för att stå i Moskvas sold o.s.v. Lenin och kommunisterna besvarade inte dessa anklagelser med att förneka fakta, utan med att bestrida den reaktionära tolkningen av dessa. Kominterns obestridliga inblandning i varje lands inre affärer förklarade de – stod i överensstämmelse med proletariatet intressen i dessa länder; det 'nationella' måste underordnas det 'internationella'; det var sovjetstatens plikt att stödja den revolutionära kampen i varje land – en uppenbar inblandning i 'de inre angelägenheterna' – o.s.v. De olika kommunistpartierna och Komintern självt erkände öppet att SUKP var Kominterns 'ledande parti'. För övrigt tillhandahöll t.o.m. presidiets resolution om Kominterns upplösning en kategorisk dementi av 'förtals'-tesen. När den förklarade att Komintern upplöstes för att sätta stopp för metoden att 'från något internationellt centrum lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land', erkände den ju att Komintern hade blandat sig i andra länders inre angelägenheter.
Kort sagt: Kominterns upplösning gjorde inte slut på något 'förtal', utan på en verklighet. Den gjorde slut på det Komintern faktiskt hade varit, med alla dess framgångar och misstag. Det var därför denna åtgärd kunde underlätta förhandlingarna mellan Stalin, Roosevelt och Churchill.
Varför tog Stalin 'förtalet' till förevändning? Kanske han såg detta som ett sätt för kommunisterna och de arbetande massorna att dölja den verkliga innebörden av den eftergift han gjorde åt världskapitalismens ledare. Genom att framställa upplösningen på detta sätt kunde den tolkas – och det var så kommunisterna i allmänhet uppfattade den – som en krigslist. Förgudningen av Stalin, vilken Komintern systematiskt hade bidragit till under sina sista 15 år, gjorde det mycket svårt för kommunisterna att kritiskt läsa deklarationen från den 28 maj – speciellt som Stalin nu också var omstrålad av glorian från slaget vid Stalingrad.[18]
Stalin begravde inte bara 'förtalet', han försökte också lugna de allierade med att det aldrig skulle återuppstå. De kommunistiska partierna skulle upphöra att vara en internationellt organiserad kraft. I framtiden skulle de inskränka sig till att verka inom de strikt nationella ramarna. Detta var utan tvekan innebörden av resolutionens märkliga tystnad kring frågan om internationella band, av vilka slag det vara må, mellan de kommunistiska partierna. Men varken upplösningen av Komintern, eller det tysta löftet att inte återupprätta den i andra former var tillräckligt för imperialismens erfarna politiker. För dem var det uppenbart att det fortfarande existerade åtminstone ett band, hur underjordiskt det än fungerade: bandet mellan varje enskilt kommunistparti och det sovjetiska centrumet. Om inte också kommunistpartierna upplöstes – vilket var ett orimligt krav, hur god vilja Stalin än hade – var det väsentliga för de borgerliga makthavarna att veta i vilken riktning Moskvas inflytande skulle göra sig gällande. Kort sagt: Vilken politik skulle kommunistpartierna föra i krigets slutskede och efter kriget? Skulle de 'av alla sina krafter utnyttja den ekonomiska och politiska kris som kriget hade framkallat, för att väcka folkmassornas politiska medvetande och därigenom påskynda det kapitalistiska väldets fall' såsom Internationalens sista kongress manade? I svaret på denna fråga ligger den grundläggande eftergift som Stalin gjorde till de allierade. Presidiets resolution begränsar sig i själva verket inte till att upplösa Internationalen. Den lägger också fast en inriktning som kan tillfredsställa de kapitalistiska stater som deltog i antihitler-koalitionen. Inte därför att den representerade en 100-procentig garanti mot revolutionen – det skulle inte ens kommunistpartierna kunnat erbjuda även om de hade önskat – utan därför att den lämnade de borgerliga partierna ett stort manöverutrymme för att avvärja faran. Händelserna skulle visa att dessa visste att utnyttja detta tillfälle.
Antifascistisk enhet 'oberoende av partitillhörighet eller religionsbekännelse' (punkt 4 i resolutionen) – detta är den allmänna taktiska linje som Komintern vid sin upplösning rekommenderade de kommunistiska partierna och proletariatet i allmänhet. Denna allmänna formulering kunde emellertid rymma ett mycket varierande innehåll. Som bekant var folkfronten den första yttringen av den antifascistiska enhetspolitiken. Men i folkfrontspolitiken inkluderades uttryckligen ett perspektiv på att föra kampen vidare i revolutionär riktning, vilket inspirerades av den leninistiska strategin att omvandla den borgerligt-demokratiska revolutionen till en socialistisk revolution. Samtidigt som folkfrontspolitiken antogs, bekräftade 7:e kongressen, som tidigare nämnts, Kominterns traditionella inriktning: att utnyttja den kris som ett nytt världskrig skulle framkalla för att angripa kapitalismens själva grundvalar. Det är inte bara så att presidiets resolution bevarar tystnaden vad gäller dessa perspektiv. Den ger också taktiska direktiv som helt klart syftar till att hålla den antifascistiska kampen inom den borgerliga demokratins ramar. Vad de stater som var allierade till Sovjetunionen beträffar, förklaras att det är kommunisternas 'heliga plikt' att 'allsidigt understödja dessa länders regeringar i deras krigsansträngningar' och att verka 'inom den egna statens ram'. Resolutionen rekommenderar inte ens en kritisk hållning gentemot dessa 'krigsansträngningar', som i åtskilliga fall lämnade mycket övrigt att önska. I fråga om hitlerblockets länder är det, enligt resolutionen, kommunisternas uppgift att bidra till nederlaget för och störtandet av 'de regeringar som är skyldiga till kriget'. Det görs ingen anspelning på den tyska och italienska monopolkapitalismen, som var huvudansvarig för dessa länders aggressiva politik (se resolutionen, punkt 4). Kort sagt: perspektiven på att omvandla den antifascistiska kampen till en socialistisk revolution begravdes i tysthet. Det kan invändas att detta perspektiv kunde fortleva hos kommunistpartierna i hemlighet. Men även om det förhöll sig så, förändrar det ingenting i sak. Revolutionen kan bara förberedas genom en öppen ideologisk och politisk aktivitet, där målen, metoderna o.s.v. formuleras klart.
Det nära sambandet mellan Kominterns politiska testamente och de av förhandlingarna mellan Sovjetunionen och dess allierade påkallade åtgärderna (som dessa uppfattades av sovjetledarna) framgår av en annan detalj i presidiets resolution: Den innehåller inte någon som helst hänvisning till folkens nationella befrielsekamp i kolonierna och i halvkolonierna. En del av dessa folk försökte vid denna tidpunkt utnyttja den engelsk-franska (liksom den holländska o.s.v.) imperialismens svårigheter för att spränga de koloniala bojorna. Komintern förbigår denna kamp med tystnad för att inte oroa Sovjetunionens allierade. Andra, som det revolutionära kinesiska folket, var inbegripna i ett befrielsekrig mot den japanska imperialismen, som själv befann sig i krig med USA, Sovjetunionens allierade. De hänsynstaganden som nämnts ovan kunde därför inte gälla, åtminstone inte vad USA beträffar. Men Sovjetunionen hade 1941 slutit en neutralitets- och icke-angreppspakt med Japan. Denna skulle förbli i kraft ända fram till dess Sovjetunionen, då Japan praktiskt taget var besegrat, förklarade krig för att tillförsäkra sig strategiska positioner i Fjärran Östern. För att inte störa den sovjetisk-japanska pakten förbigår resolutionen från 1943 den stora revolutionära kamp som leddes av Kinas Kommunistiska Parti med tystnad.
I denna inriktning, som Komintern ålade kommunistpartierna i det ögonblick den lämnade historiens scen, hade man skrivit in den fortsatta existensen för den imperialistiska kapitalismens huvudcentra efter kriget, inte bara som en erkänd realitet, utan också som något som måste respekteras. I presidiets resolution och i Stalins deklaration presenterades hela denna inriktning som om den skulle kunna 'säkra nationernas samarbete på likaberättigandets grundval', och som om den var i stånd att bana 'väg för det framtida organiserandet av ett på jämlikhet grundat vänskapsförbund mellan folken'. På detta sätt spred den kommunistiska rörelsens högsta ledare bland massorna illusionen att jämlikhet och broderskap mellan nationerna var förenligt med de viktigaste imperialiststaternas fortbestånd; illusionen att dessa stater, bara i kraft av att de befann sig i krig med sina kapitalistiska rivaler vid Sovjetunionens sida, verkligen hade för avsikt att återuppbygga en perfekt värld. De kapitalistiska ledarna skulle visa sig i stånd att utnyttja detta extra tillskott av moralisk prestige som de tillerkändes av kommunistledarna, liksom de skickligt skulle utnyttja den manövermarginal som de lämnades genom att kommunistpartierna begränsade sina mål till sådana som kunde uppfyllas inom den borgerliga demokratins ramar.
Det är på sin plats att understryka det faktum att den halvt utsagda, halvt underförstådda appellen i 1943 års resolution, att den antifascistiska kampen inte fick överskrida de gränser som var acceptabla för kapitalistmakterna, gjordes i det ögonblick då den offensiva fasen av kriget hade inletts (av antihitlerkoalitionen). Denna fas karakteriserades inte bara av offensiver på de militära fronterna, utan också av stora framgångar för motståndsrörelserna i de ockuperade länderna och av ett stärkande av de mest radikala tendenserna inom dessa rörelser. Det var en fas under vilken det fortfarande fanns en risk för att allianserna skulle kastas om – fastän hela det politiska sammanhanget gjorde detta allt mer osannolikt. Men det var också en fas under vilken det samtidigt växte fram en ny kraft som var full av revolutionära möjligheter.
Jag återkommer till denna fråga i andra delen av min studie. Här ska jag begränsa mig till följande iakttagelse. Det finns fortfarande ingen objektiv undersökning av andra världskriget, som tar med i beräkningen – i hela dess komplexitet – de militära, sociala och politiska faktorernas växelverkan och dynamik under denna fas av det stora dramat. Följaktligen kan man inte förkasta hypotesen att 1943 års resolution verkligen svarade mot en realistisk bedömning av styrkeförhållandena, av de existerande farorna och av de reella möjligheter som öppnade sig för de revolutionära förtrupperna. Men även om så vore fallet skulle den opportunistiska karaktären hos resolutionen kvarstå, p.g.a. det mystifierande sätt på vilket den presenterade de eftergifter som gjordes åt den 'antihitlerska' imperialismen och p.g.a. de illusioner som kommunistpartiernas politik, inspirerad av denna linje, spred bland de folkliga massorna. Mystifikationer och illusioner som bara kunde göra det lättare för den 'fria världens' ledare att föra folken bakom ljuset.
Naturligtvis gav också de 'kapitalistiska allierade' sin tribut. För att säkerställa segern över sina rivaler i den världsomspännande utsugningen, måste de bidra till segern för den stat som föddes av Oktoberrevolutionen. Den andra stora uppdelningen i 'intressesfärer' under 1900-talet – påbörjad med Teherankonferensens beslut att öppna en andra front, preciserat under samtalen mellan Stalin och Churchill i oktober 1944 och slutligen sanktionerat i Jalta och Potsdam – betydde att de kapitalistiska segermakterna erkände Sovjetunionens säkerhetszon i Östeuropa.[19] Denna säkerhetszon innebar att det i östra och sydöstra Europa upprättades regimer som kunde lämna Sovjetunionen fullständiga garantier, något som knappast var förenligt med bevarandet av kapitalistiska strukturer. Revolutionen – en slags revolution – som hade uteslutits av Kominterns testamente skulle återintroduceras i dessa länder under förevändning av statsintressen.[20]
Om vi synar saken mer noggrant, måste vi erkänna att den tribut imperialiststaterna betalade till sin tillfälliga 'arbetar'-allierade inte var oväsentlig, eftersom den stärkte deras 'socialistiska' konkurrent. Å andra sidan var den heller inte särskilt stor från de kapitalistiska staternas synpunkt sett. I utbyte mot att deras kapitalistiska rivaler krossades och mot att de lämnades garantier mot en revolution i det industriellt utvecklade Västeuropa liksom i det strategiskt viktiga Medelhavsområdet, 'accepterade' de ett stärkande av sovjetstaten och en likvidering av kapitalismen i den mest efterblivna delen av Europa. Men man bör inte glömma att det kapitalistiska systemet just var på väg ur den allvarligaste ekonomiska krisen och den mest fruktansvärda väpnade konflikten i sin historia. Man bör heller inte glömma att samtidigt som Västeuropa och den stora kapitalistiska staten i Fjärran Östern räddades, stärktes kapitalismens makt oerhört i USA.
Händelseutvecklingen själv visade att de garantier mot att den antifascistiska kampen skulle övergå i revolution som Stalin hade lämnat de allierade, faktiskt fungerade effektivt där de skulle. I Frankrike och Italien var utan tvivel de sociala och politiska styrkeförhållandena, under krigets slutskede och tiden omedelbart efter, mindre gynnsamma för bourgeoisin i dessa länder än i de flesta länderna i Östeuropa. Kommunistpartierna hade ett enormt inflytande och inom socialdemokratin fanns en stark vänsterflygel. Men dessa partier visste hur de försiktigt skulle ta hänsyn till den 'yttre faktorn'. I Grekland, där den inre situationen var klart revolutionär, visade kommunistpartiet inte samma försiktighet – och krossades. Men den 'yttre faktorn' bestod inte bara av de anglo-amerikanska styrkornas beslutsamhet att intervenera, som den officiella kommunistiska historieskrivningen brukar framställa saken, utan också av de sovjetiska styrkornas beslutsamhet att inte intervenera. (Och tvärtom vad länderna i den sovjetiska säkerhetszonen beträffar.) Den 'yttre faktorn' var en kompromiss mellan tre huvudpersoner – Stalin, Roosevelt och Churchill – och en sann Gud – statsintressena. Till följd av denna kompromiss kom revolutionen inte längre än till det potentiella stadiet i Frankrike och Italien, den krossades i Grekland och förmådde inte sticka upp huvudet i Spanien, men tvingade sig till slut på länderna i Östeuropa.
Komintern likviderades och utnyttjades på denna kompromiss' altare. Likviderades för att med en uppseendeväckande gest visa att sovjetledarna avstod från att 'underblåsa' revolutionen i sina allierades vitala centra. Utnyttjades för att ge åtgärden en positiv form och göra kommunisterna och det europeiska proletariatet politiskt och ideologiskt redo att acceptera kompromissen. Resolutionen från maj 1943 blev på samma gång det förgångnas dödsattest och nutidens och den omedelbara framtidens vägledande dokument.
Detta var historiens ironi: Det Komintern som grundades för 'att organisera en gemensam aktion av de olika ländernas proletariat, syftande mot ett och samma slutliga mål: kapitalismens störtande och upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell sovjetrepublik ...'[21] beslöt 1943 att upplösa sig självt, för att underlätta den första sovjetstatens gemensamma aktion med de kapitalistiska stater som hade organiserat den väpnade interventionen för att krossa revolutionen i dess linda. Komintern föddes med ett program för världsrevolutionen inom en snar framtid och dog 25 år senare, föresvävande ett framtidsperspektiv av broderligt samarbete mellan sovjetstaten och de kapitalistiska staterna.
Som man kunde vänta sig, med hänsyn till den stil som hade etablerats i Komintern redan långt innan dess upplösning, undvek presidiet varje uttrycklig hänvisning till det faktum att åtgärden föranleddes av det brännande behovet att underlätta förhandlingarna mellan Stalin och de allierade. Hela argumentationen i dokumentet vilade på tesen att upplösningen dikterades av Internationalens historiska erfarenhet. Det faktum att detta argument tjänade till att för kommunisterna dölja den aspekt som vi har analyserat på de föregående sidorna, betyder inte att det var oriktigt eller saknade betydelse. Som vi sett, gick argumentationen ut på att Kominterns verksamhet hade visat att det var omöjligt att från ett internationellt centrum leda arbetarrörelsen i varje enskilt land. Resolutionen beskrev en process enligt vilken det efterhand öppnade sig ett allt större gap mellan Komintern – både som internationell organisationsform och som metod för ledning – och arbetarrörelsens behov (se resolutionen, punkt 3). Processens schema var följande:
[1] En 'första period', vars varaktighet inte preciserades, då Komintern var en organisationsform som svarade mot rörelsens behov. Under denna period var det tydligen möjligt att 'lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land' från ett 'internationellt centrum'.
[2] En 'sista period' då denna metod stötte på 'oövervinnliga svårigheter' och Komintern t.o.m. blev 'ett hinder för de nationella partiernas fortsatta stärkande'. Det klargjordes inte när denna 'sista period' exakt började, men väl att de 'oövervinnliga svårigheterna' framgick 'allt klarare' redan 'långt före kriget'. Togliatti, undertecknare av 1943 års resolution, hävdade 1959 att det åtminstone from 1934 'blev omöjligt och t.o.m. absurt att tro att man kunde utöva en verklig ledning från ett internationellt centrum'.[22]
Om vi inte förutsätter att Komintern på något magiskt sätt plötsligt genomgick en förvandling – från en organisation lämpad för arbetarrörelsens behov till ett hinder för denna – måste vi anta att det mellan 'första perioden' och 'sista perioden' fanns en 'mellanperiod' under vilken olämpligheten redan var en realitet, även om den fortfarande inte hade nått absurda proportioner. Kort sagt: 1943 års resolution erkände faktiskt, även om det inte skedde uttryckligen, att Komintern, under större delen av sin historia, inte var den slags internationella organisation som arbetarrörelsen behövde.
Det är sant att denna bankruttförklaring bara avsåg Komintern som en metod för ledning, som internationell struktur: i 1943 års resolution finns inte någon som helst kritisk anmärkning mot Internationalens teoretiska och politiska verk. Men kan man, från en marxistisk utgångspunkt, föreställa sig att olämpligheten hos metoden och de organisatoriska strukturerna inte inverkade negativt på de politiska besluten och det teoretiska utarbetandet?
Den argumentation som användes av EKKI:s presidium för att förklara sammanbrottet för den mekanism som baserades på rörelsens internationella centralisering är konsistent och koherent. Den utgår faktiskt från ett odiskutabelt faktum, vars viktigaste aspekter är: 'Den djupa skillnaden mellan de historiska vägar som utvecklingen tagit inom de enskilda länderna i världen, karaktärsskillnaden, ja t.o.m. motsatsförhållandet mellan deras samhällsbyggnader, skillnaden i nivå och tempo i deras samhälleliga och politiska utveckling samt slutligen skillnaden i graden av arbetarnas medvetenhet och organisering'. Ur detta odiskutabla faktum härleds ett annat som inte är mindre odiskutabelt: 'att arbetarklassen i de olika länderna står inför olika uppgifter'. Och ur dessa två odiskutabla fakta härleds en följdsats: omöjligheten av att 'från något internationellt centrum lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land'. Giltigheten av denna följdsats har bekräftats – understryker resolutionen – av Kominterns hela praktiska erfarenhet (se resolutionen, punkt 3).
Denna erfarenhet hade emellertid 'på ett övertygande sätt visat att den organisationsform som valdes av Kommunistiska Internationalens första kongress för att förena arbetarna'...'motsvarade kraven under första perioden av arbetarrörelsens pånyttfödelse'. Hur förena denna tes med den föregående argumentationen? Kanske det under den 'första perioden' inte fanns denna djupa skillnad mellan de historiska vägarna, denna skillnad i nivå och tempo i den samhälleliga och politiska utvecklingen, denna skillnad i arbetarrörelsens medvetande- och organiseringsnivå? Det räcker med att kasta en blick på det panorama som Europa och världen erbjöd under kriget 1914-18 för att övertyga sig om att alla dessa drag då var lika uppenbara som under Kominterns följande perioder. Det rör sig i verkligheten om allmängiltiga drag som återfinns i alla perioder av arbetarrörelsens historia, och vars gemensamma grund är välkänd: nationen. Hela den argumentation som presidiet använder för att rättfärdiga upplösningen är liktydig med att erkänna att Komintern krossades av den nationella faktorn. Och detta var faktiskt en av de väsentligaste orsakerna till dess kris. Alltsedan Kominterns bildande – med dess 21 villkor,[23] med dess ultracentralism, med periferins järnhårda underordnande under centrum, med basens underkastelse under toppen – utplånade Komintern i praktiken den 'nationella faktorn' ur sitt eget inre liv. Och därmed hindrade Komintern sig själv från att ta hänsyn till denna faktor i sin omgivning, trots de teoretiska teser och politiska deklarationer som erkände rätten till nationellt självbestämmande. Men den nationella faktorn tillhör inte de problem som man så lättvindigt kan kosta på sig att bortse ifrån. De senaste 20 åren, från den 'jugoslaviska krisen' till den 'tjeckoslovakiska krisen' – via de ungerska, polska, rumänska, albanska, kinesiska o.s.v. kriserna – har inregistrerat historien om den 'nationella faktorns' öppna hämnd i den kommunistiska rörelsen.
Innan dess var det en etapp av 'underjordisk' hämnd, som efterhand underminerade Komintern. Jag kommer att återkomma till denna för Kominterns kris så fundamentala faktor flera gånger i min analys, en faktor som gjorde sig påmind på varje nivå – teoretiskt, politiskt och organisatoriskt.
Tesen att Kominterns organisationsform under 'första perioden' motsvarade den revolutionära rörelsens behov underbyggdes inte av några bevis i 1943 års resolution. Som vi redan har sagt, kan tvärtom alla argument – som var avsedda att påvisa den växande motsättningen mellan denna organisationsform och rörelsens behov under de övriga perioderna – tillämpas på den 'första perioden'. Man kan inte låta bli att dra slutsatsen att försöket att undanta denna inledande period dikterades av ett subjektivt motiv: att inför historien rättfärdiga bildandet av Komintern, en händelse som var oskiljaktigt förbunden med Lenins namn.
Under den 'första perioden' fanns det faktiskt en 'överensstämmelse', men inte den som resolutionen angav. Kominterns ultracentraliserade struktur, dess metoder för ledning, 'motsvarade' inte arbetarrörelsens verkliga behov, utan en bestämd teoretisk uppfattning om världsrevolutionens förlopp, om de taktiska och organisatoriska krav detta ställde: Lenin och bolsjevikledarnas uppfattning (som Lenin började revidera under sista delen av sitt liv).
Motsättningen mellan Kominterns organisatoriska strukturer och 'arbetarrörelsens behov' var bara en konkretisering, på det praktiska planet, av motsättningen mellan den teoretiska uppfattningen om världsrevolutionen som ett slags väldigt inbördeskrig i internationell skala å ena sidan, och världshändelsernas verkliga förlopp å den andra. Sammanfattningsvis kan sägas att Kominterns kris inte bara berodde på dess organisatoriska strukturer: den var också en teoretisk och politisk kris.
I detta avseende är det betecknande, att då Kominternledningen upplöste organisationen och skulle upprätta dess historiska bokslut, kunde den inte inregistrera en enda revolutionär seger. Den fick begränsa sig till att räkna upp fyra svävande 'positiva' aspekter, som alla syftade till att skyla över bokslutets påfallande negativa aspekter. 'Kommunistiska Internationalens historiska roll' summerar resolutionen från 1943 '... bestod däri, att den försvarade marxismens läror mot förflackning och förvanskning från opportunistiska element inom arbetarrörelsen, att den i en rad länder befrämjade sammanslutningen av de avancerade arbetarnas förtrupp i verkliga arbetarpartier samt hjälpte dem att mobilisera de arbetande massorna till försvar av sina ekonomiska och politiska intressen, till kamp mot fascismen och det krig den förberedde, till understöd åt Sovjetunionen såsom den främsta kraften mot fascismen'.[24] Ingenting sägs om det faktum att den stora majoriteten av arbetarklassen i de kapitalistiska länderna fortfarande – 25 år efter Kominterns bildande – stod under reformismens inflytande, och att marxismens inflytande på proletariatet var praktiskt taget noll i kapitalismens viktigaste fästning. Ingenting sägs om det faktum att kommunistpartierna var en politisk faktor av ringa betydelse, eller ingen alls, i de flesta utvecklade kapitalistiska länderna.[25] Där de hade spelat en betydelsefull roll, hade de lidit svåra nederlag, och det starkaste av dem alla, 'mönster'-partiet i den kapitalistiska världen, hade visat sig oförmöget att bjuda den tyska fascismen effektivt motstånd. Resolutionen undviker också att behandla ett annat fundamentalt faktum: under det kvartssekel som Komintern existerade, genomgick kapitalismen den allvarligaste ekonomiska krisen i sin historia, som några år efteråt följdes av det andra imperialistiska omfördelningskriget. Men Komintern förmådde inte finna en revolutionär utväg ur denna kris i något enda land. Och vid tidpunkten för dess upplösning, när man redan kunde skönja fascismens nederlag i kriget, testamenterade den till kommunistpartierna perspektivet på ett återupprättande av eller ett försvar av den borgerliga demokratin. Resolutionen förteg den kinesiska revolutionens nederlag 1926-27 och Kominterns allmänna svaghet i de koloniala länderna, liksom den spanska revolutionens och den franska folkfrontens misslyckanden o.s.v.
Inget kommunistparti kan garantera proletariatet en väg utan nederlag och bakslag. Men vad ska man säga om ett 'marxistiskt' parti som värderar sin historia som om de nederlag och bakslag där det själv spelat huvudrollen aldrig inträffat? Den dystra bild som vi har skisserat ovan, och som står i bjärt kontrast mot den självbelåtenhet som 1943 års resolution andades, kan inte tillskrivas enbart subjektiva orsaker, Kominterns svagheter och misstag. Mäktiga objektiva faktorer spelade in, och dessa förklarar till stor del varför kapitalismen inte bara lyckades överleva dessa svåra prov, utan också stärka sig själv i en rad väsentliga aspekter och sektorer. Men man bör för det första inte glömma att i dialektiken mellan det objektiva och subjektiva, omvandlas det subjektiva till objektivt faktum och tvärtom; och för det andra att en av Kominterns största svagheter just bestod i dess oförmåga att teoretiskt ta dessa objektiva faktorer med i beräkningen och utarbeta lämpliga aktionsformer och -metoder. (Här ska jag begränsa mig till att nämna två problem – jag ämnar behandla dem grundligare i senare kapitel – som intimt hänger ihop: socialdemokratins inflytande i arbetarrörelsen, de objektiva rötterna till detta o.s.v., och problemet med kapitalismen i dess monopolitiska fas, eller rättare, i dess övergång till statskapitalism som påbörjades under mellankrigstiden.)
Nederlag och bakslag är en tribut som den revolutionära rörelsen måste betala för att uppnå seger. Men denna tribut är fruktbringande enbart om det revolutionära partiet kritiskt förmår tillgodogöra sig lärdomarna av nederlagen och bakslagen. Det allvarligaste med det sätt på vilket Komintern försvann, är att historiens blad vändes utan att den samlade erfarenheten underkastades en grundlig kritik. Och detta i ett ögonblick, då en ny epok av radikal förändring i världsmåttstock och på varje område stod för dörren, när nio miljoner revolutionärer höll på att skrida till aktion, och då deras framgång i hög grad var beroende av att man tillägnade sig de tidigare erfarenheterna på ett marxistiskt sätt.
Att det rådde krigstillstånd kunde inte rättfärdiga att man försummade att ta itu med denna uppgift. Åtminstone inte i dess viktigaste aspekter (för att inte tala om det faktum att man heller inte tog itu med uppgiften efter kriget). Om kommunistpartierna verkligen var det revolutionära avantgardet, kunde kommunisterna inte betraktas som bara antifascistiska soldater eller officerare. De måste vara de som under kampens gång utarbetade en revolutionär strategi och taktik som, i varje land och i internationell skala, maximalt skulle kunna tillvarata de möjligheter som erbjöds av det kapitalistiska systemets kris och av det revolutionära uppsving som började ta form. I detta avseende var erfarenheter som det spanska inbördeskriget och den franska folkfronten – som visat vilka återvändsgränder den antifascistiska enhetstaktiken kunde leda in i – ovärderliga i den situation som kommunistpartierna skulle komma att befinna sig under krigets slutfas och efteråt. Dessutom var en samordning av de olika kommunistpartiernas aktivitet en påtaglig nödvändighet i en situation då det pågick ett antifascistiskt krig i europeisk skala och då utgången av kampen i varje enskilt land mindre än någonsin berodde på enbart de inre styrkeförhållandena i varje enskilt land. Resolutionen från 1943 går stick i stäv mot dessa två krav.
För det första dikterade den en enda linje för samtliga partier, i stället för att uppmana dem att på eget initiativ utarbeta den politik som bäst svarade mot de konkreta förhållandena i varje enskilt land. Det vill säga resolutionen motiverade upplösningen av Komintern med att metoden att leda den revolutionära rörelsen från ett internationellt centrum hade gjort historisk bankrutt, samtidigt som den själv använde samma metod.
För det andra utgick denna linje framför allt från de behov som dikterades av förhandlingarna mellan antihitlerkoalitionens 'tre stora'. Ett faktum som enbart till det yttersta kunde förstärka de högeropportunistiska tendenser som hade uppträtt under folkfrontsperioden.
För det tredje upplöstes Komintern utan att frågan om vilka band som i framtiden skulle finnas mellan partierna togs upp. Misslyckandet med den slags internationella organisering som representerades av Komintern presenterades underförstått som ett bevis för att det inte borde existera någon som helst internationell organisering av den revolutionära rörelsen. I en situation som uppenbarligen krävde att kommunistpartiernas aktivitet intimt samordnades, ålade 1943 års resolution vart och ett av dem att strikt begränsa sin verksamhet inom sitt lands gränser.
I praktiken måste, som vi väl känner till, varje enskilt parti begränsa sig till sitt eget lands område ... men i nära förbindelse med den högsta sovjetledningen. Kominterns metoder överlevde faktiskt organisationens hädanfärd. I sitt dödsögonblick föreskrev den inte bara än en gång en enhetlig linje för alla kommunistpartier: I fortsättningen övertogs EKKI:s roll (som mellanhand för SUKP i dess styrning av Komintern) – även om det inte skedde öppet – direkt av det sovjetiska partiets politbyrå.[26] Under dessa omständigheter skulle inte bara den allmänna linje som dikterats av 1943 års resolution, utan också dess konkreta tillämpning i varje ögonblick anpassas till Sovjetunionens överordnade politiska och militärstrategiska behov. I andra delen av detta arbete ska vi detaljgranska de konsekvenser detta beroende fick för den kommunistiska rörelse som efterträdde Komintern.
I de följande kapitlen i denna första del har jag för avsikt att underbygga det omdöme som jag formulerat ovan: att Kominterns likvidering, vid en världshistorisk vändpunkt, dolde att organisationen nått en kritisk punkt i en långvarig kris, som inleddes under Internationalens första år. Jag ska börja med att undersöka krisens uppkomst och utveckling på det begreppsmässiga planet, d.v.s. de uppfattningar som utgjorde den teoretiska grundvalen för Kominterns politiska aktivitet och organiska strukturer.
1. Kommunistiska Internationalens historiska roll sedan den bildades år 1919 som en följd av det politiska sammanbrottet för det överväldigande flertalet av förkrigstidens gamla arbetarpartier, bestod däri, att den försvarade marxismens läror mot förflackning och förvanskning från opportunistiska element inom arbetarrörelsen, att den i en rad länder befrämjade sammanslutningen av de avancerade arbetarnas förtrupp i verkliga arbetarpartier samt hjälpte dem att mobilisera de arbetande massorna till försvar av sina ekonomiska och politiska intressen, till kamp mot fascismen och det krig den förberedde, till understöd åt Sovjetunionen såsom den främsta kraften mot fascismen.
2. Kommunistiska Internationalen har i rätt tid avslöjat den verkliga innebörden av 'antikominternpakten', såsom verktyg i hitleristernas krigsförberedelser. Kommunistiska Internationalen har långt före kriget outtröttligt avslöjat hitleristernas skändliga mullvadsarbete i främmande stater, vilket maskerades med skrik om Kommunistiska Internationalens föregivna inblandning i dessa staters inre angelägenheter.
3. Men redan långt före kriget – allt eftersom de enskilda ländernas såväl inre som yttre läge komplicerades – framgick allt klarare att det skulle stöta på oövervinneliga svårigheter att från något internationellt centrum lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land. Den djupa skillnaden mellan de historiska vägar som utvecklingen tagit inom de enskilda länderna i världen, karaktärsskillnaden, ja t.o.m. motsatsförhållandet mellan deras samhällsbyggnader, skillnaden i nivå och tempo i deras samhälleliga och politiska utveckling samt slutligen skillnaden i graden av arbetarnas medvetenhet och organisering, medför också att arbetarklassen i de olika länderna står inför olika uppgifter.
Hela händelseförloppet under det gångna kvartsseklet och de erfarenheter, som Kommunistiska Internationalen gjort, har på ett övertygande sätt visat, att den organisationsform, som valdes av Kommunistiska Internationalens första kongress för att förena arbetarna och som motsvarade kraven under första perioden av arbetarrörelsens pånyttfödelse, blev allt mer otidsenlig, ja, t.o.m. ett hinder för de nationella arbetarpartiernas fortsatta stärkande i samma mån som arbetarrörelsen i de enskilda länderna växte ut och dess uppgifter komplicerades.
4. Det av hitleristerna igångsatta världskriget har ytterligare ökat skillnaden i de olika ländernas läge och skapat en djup klyfta mellan de länder som blev hitlertyranneriets bärare, och de frihetsälskande folken som är sammansvetsade i den mäktiga antihitlerkoalitionen. Medan i hitler-blockets länder huvuduppgiften för arbetarna, de arbetande och alla ärliga människor består i att på alla sätt arbeta för detta blocks nederlag genom att inifrån undergräva den hitlerska krigsmaskinen och medverka till störtandet av de regeringar som är skyldiga till kriget – så är det i antihitlerkoalitionens länder en helig plikt för de breda folkmassorna och framför allt för de avancerade arbetarna, att allsidigt understödja dessa länders regeringar i deras krigsansträngningar för att så snabbt som möjligt krossa hitlerblocket och säkra nationernas samarbete på likaberättigad grundval.
Härvid får man heller inte bortse från att även de enskilda länderna inom den antihitlerska koalitionen har sina särskilda uppgifter. Så är exempelvis huvuduppgiften för de avancerade arbetarna och de breda folkmassorna i de länder som ockuperats av hitleristerna och berövats sin statliga oavhängighet att utveckla den väpnade kamp som växer ut till nationellt befrielsekrig mot Hitlertyskland. Samtidigt har de frihetsälskande folkens befrielsekrig mot hitlertyranniet satt de bredaste folkmassor i rörelse och oberoende av partitillhörighet eller religionsbekännelse förenat dem i den mäktiga antihitlerkoalitionens led. Det har ännu tydligare visat att det allnationella uppsvinget och massornas mobilisering till snabbast möjliga seger över fienden sker bäst och på mest fruktbringande sätt om arbetarrörelsens förtrupp i varje enskilt land förverkligar detta inom den egna statens ram.
5. Med hänsyn till de förändringar som ägt rum såväl i det internationella läget som inom arbetarrörelsen, och som krävde större rörlighet och självständighet av Kommunistiska Internationalens sektioner, underströk redan den Kommunistiska Internationalens 7:e världskongress under år 1935 nödvändigheten av att Kommunistiska Internationalens exekutiv vid fattandet av beslut om alla arbetarrörelsens frågor 'skulle utgå från de konkreta förhållandena och säregenheterna i varje enskilt land och i regel undvika omedelbart ingripande i de kommunistiska partiernas interna organisatoriska angelägenheter'. Av dessa synpunkter lät sig Kommunistiska Internationalen ledas då den i november 1940 tog del av och godkände det beslut som fattats av Förenta Staternas Kommunistiska Parti om utträde ur Kommunistiska Internationalens led.
6. Med ledning av de läror vilka utformats av marxismen-leninismens grundläggare, har kommunisterna aldrig varit anhängare av att upprätthålla föråldrade organisationsformer. De har alltid underordnat arbetarrörelsens organisationsformer och dess organisationers arbetsmetoder under hela arbetarrörelsens grundläggande politiska intressen, säregenheterna i det konkreta, givna historiska läget och de uppgifter som omedelbart framspringer ur detta läge. De erinrar sig den store Marx' exempel när han sammanslöt de framskridna arbetarna i Internationella Arbetarassociationens led men sedan Första Internationalen fyllt sin historiska uppgift – att skapa grundvalarna för utvecklingen av arbetarpartier i Europas och Amerikas länder – till följd av det växande behovet av nationella masspartier för arbetarna, skred till upplösning av Första Internationalen då denna organisationsform inte längre motsvarade detta behov.
7. Med utgångspunkt från det ovan anförda, med hänsynstagande till tillväxten och den politiska mognaden inom de kommunistiska partierna och deras ledande kadrer i de enskilda länderna samt med hänsyn till den omständigheten att en rad sektioner under det nuvarande krigets förlopp ställt frågan om upplösning av Kommunistiska Internationalen såsom ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen, tillåter sig presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté – då den under världskrigets förhållanden saknar möjlighet att inkalla Internationalen till kongress – att förelägga Kommunistiska Internationalens sektioner följande förslag:
Att upplösa Kommunistiska Internationalen som ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen och befria Kommunistiska Internationalens sektioner från de förpliktelser som framgår av Kommunistiska Internationalens stadgar och kongressbeslut.
Presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté manar alla anhängare till Kommunistiska Internationalen att koncentrera alla sina krafter för allsidigt understöd och aktivt deltagande i det befrielsekrig som föres av folken och staterna inom antihitlerkoalitionen för att så snabbt som möjligt krossa de arbetandes dödsfiende – den tyska fascismen, dess bundsförvanter och vasaller.
Presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté (undertecknat): G. Dimitrov, M. Ercoli, W. Florin, K. Gottwald, V. Kolarov, J. Koplenig, O. Kuusinen, D. Manuilskij, A. Marty, W. Pieck, M. Thorez, A. Zjdanov. Följande kommunistpartirepresentanter bifogar också sina namnunderskrifter till den föreliggande resolutionen: Bianco (Italien), Dolores Ibárruri (Spanien), Lehtinen (Finland), Ana Pauker (Rumänien), Matyas Rákosi (Ungern).
På sitt sista möte den 8 juni 1943 behandlade Presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté de beslut som erhållits från sektionerna rörande förslaget från den 15 maj att upplösa Kommunistiska Internationalen, och konstaterade följande:
1. Att förslaget om upplösning av den Kommunistiska Internationalen har godkänts av de kommunistiska partierna i Argentina, Australien, Belgien, Bulgarien, Irland, Italien, Kanada, Kataloniens Förenade Socialistiska Parti (PSUC), Spanien, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Österrike; de kommunistiska partierna i Kina och Colombia; Kubas Revolutionära Kommunistiska Union, Mexicos Kommunistiska Parti, Polska Arbetarpariet; kommunistpartierna i Rumänien, Syrien, Sovjetunionen, Uruguay, Finland, Frankrike, Tjeckoslovakien, Chile, Schweiz, Sverige, Jugoslavien, Sydafrikanska Unionen; och Kommunistiska Ungdomsinternationalen (som är ansluten till Kommunistiska Internationalen med en sektions fulla rättigheter).
2. Att ingen av Kommunistiska Internationalens sektioner har insänt någon som helst invändning mot förslaget från Exekutivkommitténs presidium.
I beaktande av allt detta förklarar presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté:
1. Att förslaget att upplösa Kommunistiska Internationalen enhälligt antagits av alla sektioner som haft möjlighet att insända sina beslut, däribland alla de viktigaste sektionerna.
2. Den betraktar, – from den 10 juni 1943 – Kominterns exekutivkommitté, exekutivkommitténs presidium och sekretariat samt den Internationella kontrollkommissionen, som upplösta.
3. Den ger en kommitté bestående av Dimitrov (ordförande), Manuilskij, Ercoli och Pieck i uppdrag att verkställa avvecklingen av de ärenden som gäller Kommunistiska Internationalens organ, apparat och tillgångar.
(Undertecknat) på uppdrag av EKKI:s presidium: Dimitrov
Fråga: De brittiska kommentarerna till beslutet om Kominterns upplösning har varit synnerligen gynnsamma. Hurudan är den sovjetiska synpunkten på denna fråga och dess inflytande på de framtida internationella förbindelserna?
Svar: Kommunistiska Internationalens upplösning är en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamme fienden – hitlerismen.
Kommunistiska Internationalens upplösning är riktig ty:
a) Den avslöjar hitlermännens lögn att 'Moskva' skulle ha för avsikt att blanda sig i andra staters liv och 'bolsjevisera' dem. Det har nu gjorts slut på denna lögn.
b) Den avslöjar förtalet från kommunismens motståndares sida inom arbetarrörelsen, att de kommunistiska partierna i olika länder inte skulle handla i sitt folks intresse utan på order utifrån. Även detta förtal har det nu gjorts slut på.
c) Den underlättar arbetet för patrioterna i de frihetsälskande länderna att förena de framstegsvänliga krafterna i sina respektive länder – oavsett partitillhörighet och religiös övertygelse – till ett enhetligt nationellt frihetsläger för att utveckla kampen mot fascismen.
d) Den underlättar i alla länder patrioternas arbete att förena samtliga frihetsälskande folk i ett enhetligt internationellt läger till kamp mot faran för hitlerismens världsherravälde och banar därmed väg för det framtida organiserandet av ett på jämlikhet grundat vänskapsförbund mellan folken.
Jag tror, att alla dessa omständigheter tillsammantagna skall leda till ett ytterligare stärkande av enhetsfronten mellan de allierade och övriga förenade nationer i deras kamp för seger över hitlertyranniet.
Jag anser, att Kommunistiska Internationalens upplösning har företagits alldeles i rätt tid, emedan det just nu, då det fascistiska odjuret uppbjuder sina sista krafter, är nödvändigt att organisera de frihetsälskande ländernas gemensamma anfall för att ge detta odjur nådestöten och befria folken från det fascistiska förtrycket.
Högaktningsfullt
J. Stalin
[1] Se resolutionen från Kominterns Exekutivkommitté(EKKI), punkt 7, i appendix till kapitel 1.
[2] Enligt stadgarna godkända av Kominterns 6:e kongress (1928): i Jane Degras, ed., The Communist International (1919-1943). Documents OUP, London, 1956-65, vol. II, s 465, 468. (På svenska i Kominterns program och stadgar, s 91, 94. Nyutgåva av MLK 1971. Översättningen har här korrigerats något.)
[3] Finns med i introduktionen till Kominterns stadgar som antogs av 2:a världskongressen (1920); i Degras op. cit., vol 1, s 162-163. Den formulering som jag har citerat är inte Marx egen, utan den sammanfattning av Marx' formulering som ges i introduktionen till stadgarna efter det att Marx citerats in extenso, som följer: 'Frigörelsen är på intet sätt ett lokalt eller nationellt problem, utan ett socialt problem som omfattar alla de länder där den moderna sociala ordningen härskar, och vars lösning beror på det teoretiska och praktiska samarbetet mellan de mest utvecklade länderna.' (Svensk översättning i Röda Häften 6/7: 'Teser om den borgerliga demokratin, ...', Partisan, 1970, s 57-58)
[4] 'Såsom jag ser på de europeiska förhållandena är det lämpligt att tills vidare låta Internationalens formella organisation träda i bakgrunden ... Händelsernas gång och sakernas oundvikliga utveckling och förveckling kommer själva att sörja för att Internationalen uppstår i förbättrad form.' (brev från Marx till Sorge, 27 september 1873, i Marx and Engels, Selected Correspondence, Lawrence and Wishart, London, 1956, s 348; min kursivering FC). I den resolution som upplöste Komintern (se appendix till kap. 1, punkt 6) drogs en flyktig parallell med upplösningen av Första Internationalen, dock utan att något väsentligt blev sagt om denna kärnfråga. På det hela taget har detta dokuments version av orsakerna till Första Internationalens upplösning inte mycket att göra med den historiska sanningen.
[5] Invitationsbrev från ryska kommunistpartiet (undertecknat av Lenin och Trotskij) till andra partier och revolutionära grupper för deltagande i Kominterns I :a kongress. I Degras, op. cit., 1, s 5. (På svenska i Röda Häften 6/7, op. cit., s 13.)
[6] Degras, op. cit., II, s 472, 473. (På svenska i Kominterns program och stadgar, op. cit., s 6.) 'För koordineringen av den revolutionära verksamheten och de revolutionära aktionerna samt för den mest framgångsrika ledningen av dem behöver det internationella proletariatet den internationella klassdisciplinen, vars viktigaste förutsättning är den strängaste internationella disciplin inom de kommunistiska leden. Denna internationella kommunistiska disciplin måste komma till uttryck i rörelsens lokala och speciella intressens underordnande under de gemensamma och bestående intressena och i det ovillkorliga utförandet av alla Kommunistiska Internationalens ledande organs beslut.' (Degras, s 525. På svenska: op. cit., s 87).
[7] Användandet av militära termer var ett typiskt inslag i Kominterns språk – överfört, som vi ska se senare, från bolsjevikpartiets språkbruk. Benämningen 'Komintern' kommer från den ryska förkortningen av 'Kommunistitjeskij Internatsional'.
[8] I 6:e kongressens teser om kampen mot det imperialistiska kriget och de kommunistiska partiernas uppgifter (teserna 75 och 76); i The Attitude of the Proletariat towards War, Modern Books, London 1932, s 21.
[9] Från 7:e kongressens resolution om 'Kominterns uppgifter i förhållande till imperialisternas förberedelser för ett nytt världskrig' (Seventh World Congress of the Communist International, Abridged Stenographic Report of Proceedings, Foreign Languages Publishing House, Moskva, 1939, s 591, 594).
[10] I teserna om det imperialistiska kriget och Kominterns uppgifter, som antogs av 6:e kongressen och bekräftades av den 7:e, ansågs 'tre slag av krig' vara 'möjliga' i 'den nuvarande epoken': 'för det första krig mellan de imperialistiska staterna inbördes; för det andra krig av den imperialistiska kontrarevolutionen mot den proletära revolutionen, eller mot de länder där socialismen byggs; för det tredje nationalrevolutionära krig, särskilt av kolonialländerna mot imperalismen i samband med imperialisternas undertryckningskrig mot dessa länder' (The Attitude of the Proletariat towards War, op. cit., s 21). Hur ska man klassificera Andra världskriget, som blev en blandning av alla tre typerna?
[11] För den officiella versionen har vi, utöver dokumenten som återges nedan (i appendix till kap. 1) i sin helhet och som utgör vår huvudkälla, också tagit del av följande verk: B.N. Ponomarjovs (tillsammans med Suslov ansvarig i SUKP:s CK för frågor som rör den internationella kommunistiska rörelsen) artikel 'Kommunistitjeskij Internatsional' i Bolsjaja Sovjetskaja Entsiklopedija, 2:a upplagan, vol 22, 1953; 'L'Anniversaire de l'Internationale communiste' i Nouvelle Revue Internationale, februari 1969; William Z. Foster, A History of the Three Internationals, International Publishers, New York, 1955; P. Togliatti 'Alcuni problemi della storia dell'Internazionale comunista' i Rinascita, 7-8, 1959; G. Amendola, 'Venticinque anni dopo lo scioglimento dell'Internazionale comunista' i Critica Marxista, 4-5, 1968. Sommaren 1969 publicerade Institutet för Marxism-Leninism i Moskva en ny historia över Komintern (Kommunistitjeskoj Internatsional, kratkij istoritjeskij otjerk, Moskva, 1969) som jag inte hade möjlighet att konsultera till den spanska utgåvan av denna bok. Efter det att jag har gjort detta, har jag dock inga ändringar att göra i det jag skrivit, ty denna historia upprepar bara det som sades 1943.
Utanför den kommunistiska rörelsen har inte många arbeten ägnats speciellt åt detta ämne. Nämnas kan: Alfred Burmeister, Dissolution and Aftermath of the Comintern: Experiences and Observations, 1936-1947, Research Programme on the USSR, New York, 1955; Annie Kriegel, 'La Dissolution du Komintern' Revue d'Histoire de la Seconde Guerre Mondiale, 68, 1967. Ämnet behandlas i förbigående i Pierre Broué, Le Parti bolchevique, Editions de Minuit, Paris, 1963, där den trotskistiska ståndpunkten i ämnet sammanfattas, och likaså i Isaac Deutscher, Stalin, OUP, London, 1949, (svensk upplaga: Partisan, 1972), och Milovan Djilas, Conversations with Stalin, Harcourt Brace and World, New York, 1962 (svensk upplaga: Samtal med Stalin, Natur och Kultur, 1962). Dominique Desanti refererar också till episoden, men på ett huvudsakligen anekdotiskt sätt, i L'Internationale Communiste, Payot, Paris, 1970.
Det enda tillgängliga kritiska vittnesbördet från en deltagare är det som ges av den jugoslaviske kommunistledaren Veljko Vlahovi, som var närvarande vid det möte då beslutet togs, som representant för Kommunistiska Ungdomsinternationalen. Hans redogörelse publicerades den 20 april 1959 i Kommunist, tidskrift för Kommunisternas Förbund i Jugoslavien. Hans skildring kastar dock inte mycket ljus över frågan, utan bekräftar bara att allt vad Kominternledarna gjorde var att fogligt godkänna en order som kunde ha kommit enbart från Stalin.
[12] Dessa dokument återfinns som appendix till detta kapitel.
[13] I den essä som nämns i not 11, Rinascita, 7-8, 1959, s 480 (min kurs.). Senare har den italienske kommunismens historiker Alberto Caracciolo nämnt det 'beklagansvärda faktum' som består i 'den ända till idag totala bristen på ryska källor för denna sorts forskning' (Gramsci y el marxismo, Proteo, Buenos Aires, 1965, s 120: spansk utgåva av Studi gramsciani, atti del Convegno tenuto a Roma nei giorni 11-13 gennaio 1958, Ed. Riuniti, 1958).
[14] 1967 påbörjade Feltrinellis bokförlag i Milano en återutgivning av de viktigaste offentliga Komintern-dokumenten. Men den mest fullständiga dokumentationen finns samlad i Institutet för Marxism-Leninism i Moskva och i andra sovjetiska institutioner som är underställda SUKP:s CK. De fullständiga texterna till teserna, resolutionerna och rapporterna från Kominterns sex första kongresser har inte nytryckts i Sovjetunionen sedan 1935, och dokumenten från tiden för sovjet-tyska pakten har inte nytryckts sedan 1941. De enda Komintern-dokument som tillåts cirkulera i sin helhet är de från 7:e kongressen.
Vad de interna konflikterna i Komintern beträffar, kommer de enda tillgängliga vittnesmålen från en rad 'kättare'. Särskilt intressanta är, vid sidan av Trotskijs och andra ryska oppositionsmäns arbeten, den tyske kommunisten Arthur Rosenbergs bok, publicerad i Tyskland i slutet av 1932 (engelsk översättning, A History of Bolshevism, OUP, London, 1934); Jules Humbert-Droz, 'L'OEil de Moscou' à Paris, Juillard, Paris, 1964; Vladimir Dedijer, Tito Speaks, Weidenfeld and Nicolson, London, 1953; och det italienska kommunistpartiets representant i Komintern Tasca's ('A. Rossi') arkiv, som Feltrinelli har börjat publicera.
[15] Ponomarjov, op. cit., Bolsjaja Sovjetskaja Entsiklopedija.
[16] Foster, op. cit., s 439 (min kurs. FC). Foster's namn finns inte med bland undertecknarna av 1943 års resolution, därför att USA:s kommunistparti hade tvingats lämna Komintern 1940 av juridiska skäl.
[17] Wallace's tal refererades i New York Times den 9 mars 1943. En historia om att Roosevelt hade uppmanat Stalin att upplösa Komintern cirkulerade ett tag i väst utan att det framkom något bevis som gav stöd åt påståendet. Branko Lazitch vederlägger historien i Est-Ouest, 135, 1955, och påpekar att om det hade varit någon sanning i historien, skulle den ha nämnts i Cordell Hulls memoarer, eller i Elliot Roosevelts bok om sin far, As He Saw It.
Djilas tillskriver den sovjetiske diktatorn ett påstående om att 'västerlänningarna' aldrig hade krävt Kominterns upplösning. (Conversations with Stalin, Penguin-upplagan s 67. Svenska upplagan, Samtal med Stalin, s 74-75.)
[18] Till och med ledarna för det jugoslaviska kommunistpartiet, vars revolutionära politik under andra världskriget hade råkat i konflikt med Moskvas uppmaning att vara 'moderat', uttryckte fullständig enighet med Stalins deklaration. Se Dedijer, op. cit., s 198.
[19] I kapitel 5 skall jag i detalj undersöka Stalins politik i fråga om uppdelningen i 'inflytelsesfärer'.
[20] Jugoslavien är undantaget som bekräftar regeln. Det jugoslaviska kommunistpartiet respekterade inte den 50-50 %-iga fördelningen som Stalin och Churchill hade kommit överens om (se kapitel 5, not 45) och slutförde revolutionen efter 1945.
[21] Artikel 1 i Kominterns stadgar, antagna vid 2:a världskongressen (1920). (Degras, op. cit., I, s 164. På svenska i Röda Häften 6/7, op. cit., s 59.)
[22] Togliatti, op. cit., s 480.
[23] Se kapitel 3.
[24] Se appendix till detta kapitel, resolutionen, punkt 1. Denna definition har återupprepats, ordagrant eller med variationer som inte påverkar innehållet, i alla den kommunistiska rörelsens dokument eller officiella historieskrivningar. Den kan därför inte betraktas som en krigstids-'improvisation'.
[25] Jag bortser här från innehållet i detta 'försvar' av marxismen, som under Stalin förvandlades till enbart en manöver för att bemöta ett slags 'förvrängning och förfalskning' med andra varianter av samma slag. På denna punkt var det emellertid inte fråga om något hyckleri från Komintern-ledarnas sida. Liksom alla andra kommunister under denna epok, skolades de i denna variant av 'marxismen' och trodde att den var den enda sanna. Men att majoriteten av arbetarklassen fortfarande stod under reformistiskt inflytande var ett uppenbart empiriskt faktum. När det gäller detta, liksom många andra problem, är hyckleriet påfallande i presidiets resolution.
[26] Om detta, se den tidigare nämnda artikeln av Annie Kriegel (not 11): 'La Dissolution du Komintern'.
[27] Avsnitten har numrerats för att underlätta hänvisningar.
| En samhällsformation går aldrig under innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. |
| Marx |
För Lenin, liksom för Marx och Engels, var den socialistiska revolutionen till sitt väsen en världsrevolution, även om arbetarklassens maktövertagande inte kunde ske samtidigt i alla länder, eller ens samtidigt i flera länder annat än under sällsynta omständigheter.[1] För Marx följde denna den socialistiska revolutionens internationella karaktär ur de moderna produktiv krafternas själva natur, vilken gör kapitalismen till ett världssystem, en ekonomisk mekanism som tenderar att integrera det mänskliga samhället i global skala. Eftersom socialismen i sista hand är ett resultat av produktivkrafternas utveckling till en ännu högre nivå, kan den inte existera annat än som ett världssystem. Följaktligen är det nödvändigt att revolutionen segrar i de ekonomiskt utvecklade länderna. 'Det är först när', sade Marx, den 'stora sociala revolutionen lärt sig behärska den borgerliga epokens resultat – världsmarknaden och de moderna produktivkrafterna – och underkastat dem de mest avancerade folkens gemensamma kontroll, det är först då som det mänskliga framåtskridandet kommer att upphöra att likna denna vedervärdiga hedniska avgud, som bara ville dricka nektar ut offrens skallar.'[2]
Den ståndpunkt som hävdar att Lenin reviderade Marx på denna punkt, och teoretiskt fastslog att det var möjligt att bygga upp socialismen i ett enda isolerat land, svarar inte mot den historiska sanningen. Denna tolkning fabricerade Stalin för att underbygga sina egna teser med auktoritativa argument. De nuvarande sovjetledarna har 'utvecklat' dessa teser så långt att de proklamerar möjligheten av att bygga kommunismen i Sovjetunionen även om kapitalismen fortfarande förfogar över en väsentlig del av världens produktivkrafter.[3]
Stalins manipulation av Lenins idéer när det gäller detta problem underlättades av den mycket spridda sammanblandningen av två skilda begrepp som brukar uttryckas med samma term: 1) begreppet 'socialistisk revolution' i betydelsen en social revolution, d.v.s. som den socialistiska omvandlingen av de ekonomiska och sociala strukturerna och av den politiska och kulturella överbyggnaden och 2) begreppet 'socialistisk revolution' i betydelsen en politisk revolution vars utmärkande kännetecken är arbetarklassens maktövertagande. Begreppet 'socialistisk revolution' i den första betydelsen innesluter hela det andra: varje social revolution, både den socialistiska och borgerliga, kräver med nödvändighet en politisk revolution, att en ny klass tar över makten. Begreppet i den andra betydelsen däremot, innehåller bara en del av det första: varje politisk revolution – om den inte inskränker dig till att vara en statskupp ovanifrån, vilket innebär att makten överförs från en grupp till en annan inom samma styrande grupp – har ett mer eller mindre utvecklat socialt innehåll. Detta gäller i särskilt hög grad den politiska revolution som arbetarklassens gripande av makten innebär. Men detta politiska och sociala innehåll är bara första stenen i den byggnad vars uppförande lyder andra lagar än de som gjorde det möjligt att lägga den första stenen. För att skilja mellan dessa två betydelser av begreppet 'revolution' införde Lenin uttrycken 'revolution i vid mening' och 'revolution i inskränkt mening', och dessa ska jag använda i fortsättningen.[4]
Skillnaden i innehåll mellan den socialistiska revolutionen i vid mening och i inskränkt mening inbegriper bland andra grundläggande aspekter, en skillnad i tid och rum. I första fallet är rummet världsomspännande och tiden omfattar en hel historiskt epok. I andra fallet är rummet nationellt (eller, rättare, begränsat till en stat) och tiden är begränsad till en historiskt kort period. När Marx och Engels talar om möjligheten av den socialistiska revolutionens seger i ett visst land, betraktat isolerat, använder de begreppet i dess inskränkta mening. De föreställde sig inte möjligheten att denna seger skulle förbli isolerad inom de nationella ramarna under en längre period. Detta problem ställdes av praktiken själv, då den proletära revolutionen efter första världskriget krossades utanför Ryssland, medan sovjetmakten konsoliderades. Marxisternas, från Marx till Lenin, underlåtenhet att behandla denna möjlighet, beror på att den socialistiska revolutionen, enligt deras teoretiska uppfattning, med nödvändighet måste vara en världsrevolution, och detta fick dem att utesluta en sådan möjlighet.[5]
Med utgångspunkt i denna uppfattning, såg Marx' och Engels' hypotes om den socialistiska revolutionens konkreta utveckling ut som följer. Revolutionen skulle pågå under en hel historisk epok. Den skulle bli en lång process, inte en enstaka handling – en process under vilken de strukturella, politiska, kulturella o.s.v. förändringarna skulle följa på varandra i världsskala. Men i denna process' början, såsom ett nödvändigt villkor för att sätta igång den, var revolutionens seger (i inskränkt mening) i de ekonomiskt högst utvecklade länderna. Och fastän Marx och Engels aldrig antog att denna seger skulle äga rum samtidigt i alla dessa länder, såg de den inte desto mindre som en serie socialistiska politiska revolutioner som följde tätt på varandra och var intimt beroende av varandra. Som vi ska se, frångick inte Lenin, i det stora hela, denna globala uppfattning.
Med anledning av förändringarna i den ekonomiska situationen under andra hälften av 1800-talet gjorde Marx och Engels en rad mer precisa förutsägelser om hur den revolutionära processen skulle sätta igång. Samtidigt som de vidhöll sin centrala tes, att den socialistiska revolutionen skulle börja i de mest utvecklade länderna, inkluderade de möjligheten av att revolutioner av annan typ – borgerligt demokratiska revolutioner, nationell frigörelse, o.s.v. – i de efterblivna länderna i Europa kunde tjäna som förspel till den socialistiska revolutionen i de utvecklade länderna och tillsammans med dessa sammansmälta till en enda revolutionär process. På 1840-talet trodde Marx och Engels att denna roll kunde spelas av den tyska revolutionen och under 1800-talets sista fjärdedel satte de ett liknande hopp till Ryssland.[6] I samma anda som Marx, skrev Kautsky 1902 att 'den revolutionära sakens tyngdpunkt alltmer förflyttas till slaverna'.
Han såg i den ryska revolutionen, som av allt att döma var på marsch, 'den storm som ska bryta reaktionens is och oemotståndligt bringa med sig en ny lyckovår för folken'.[7]
Under revolutionen 1905-1907 begrundade Lenin det ömsesidiga dialektiska beroendet mellan den ryska revolutionen och den socialistiska revolutionen, som han – i likhet med Kautsky och andra 'ortodoxa' teoretiker i Andra internationalen – ansåg hade mognat i Europa. För att man ska kunna förstå Lenins ställningstaganden 1917 och efter Oktober, är det av avgörande betydelse att känna till hur han såg på detta ömsesidiga beroende. Han ansåg inte bara att 'den ryska politiska revolutionen' skulle bli 'förspelet till den socialistiska revolutionen i Europa'.[8] Han trodde dessutom att den ryska revolutionens öde hängde på dess karaktär av 'förspel', d.v.s. på att den åtföljdes av en socialistisk revolution i väst. Denna slutsats kom Lenin fram till efter en analys av den revolutionära processen i Ryssland. När denna process fördjupades, tänkte han 1905, skulle den liberala bourgeoisin och de välbärgade bönderna och t.o.m. en del av mellanbönderna gå över till kontrarevolutionära ståndpunkter. En ny kris skulle bryta ut och under denna skulle proletariatet, samtidigt som det försvarade de demokratiska landvinningarna från revolutionen första fas, föra fram den socialistiska revolutionen som ett omedelbart mål. I denna nya fas skulle nederlaget 'bli lika oundvikligt', skrev Lenin, 'som nederlaget för tyska revolutionära partiet 1849-50, eller för franska proletariatet 1871, om inte det europeiska proletariatet kom till det ryska proletariatets hjälp.' Men, med denna hjälp 'kan det ryska proletariatet vinna en andra seger. Saken är inte längre hopplös. Den andra segern kommer att bli den socialistiska revolutionen i Europa. De europeiska arbetarna kommer att visa oss 'hur det ska göras' och tillsammans med dem ska vi genomföra den socialistiska revolutionen.'[9] För att kunna betrakta den ryska revolutionens framtidsutsikter med en sådan tillförsikt, måste Lenin lita på den revolutionära mognaden hos proletariatet i väst. Denna hans benägenhet kanske förklarar den optimism som genomsyrar hans uttalanden från den tiden: 'Arbetarmassorna i Tyskland och andra länder sammansvetsas alltmer i en revolutionär armé och denna armé kommer att utveckla sina krafter inom en snar framtid, eftersom revolutionen växer i Tyskland och andra länder'.[10] Eller: 'Endast en blind kan undgå att se att den socialistiska revolutionen nu växer i arbetarklassen i Storbritannien, att socialismen där än en gång håller på att bli en massrörelse, att den sociala revolutionen är i antågande i Storbritannien.'[11] Eller åter: 'Denna siffra (upplagan för tidningen Appeal to Reason) ... visar tydligare än långa utredningar vilket slags revolution som närmar sig i Amerika'.[12]
Efter 1904 inberäknade Lenin också 'Asiens uppvaknande' i denna globala vision av revolutionen.
"Efter 1905 års rörelse i Ryssland, spred sig den demokratiska revolutionen till hela Asien – till Turkiet, Persien, Kina. Jäsningen blir allt starkare i brittiska Indien. En betydelsefull utveckling är spridningen av den revolutionära demokratiska rörelsen till holländska Ostindien ... Världskapitalismen och 1905 års rörelse i Ryssland har till slut väckt upp Asien ... Asiens uppvaknande och inledningen till det avancerade europeiska proletariatets kamp för makten är en symbol för den nya fas i världshistorien, som påbörjades i början av detta århundrade."[13]
Den ryska revolutionen var inte längre bara 'förspelet' till revolutionen i väst, utan också till revolutionen i Orienten.
Såsom revolutionär ledare i ett land som 'i många och väsentliga aspekter' otvivelaktigt var 'ett asiatiskt land, och dessutom ett av de mest ociviliserade, medeltidsmässiga och skändligt efterblivna av de asiatiska länderna', förstod Lenin innebörden och vikten av 'Asiens uppvaknande' bättre än marxisterna i de utvecklade kapitalistiska länderna i Europa. Men han lyckades inte frigöra sig från den Europacentrerade ståndpunkt som var lika karakteristisk för Andra internationalen som för Marx och Engels. Med hänvisning till den av Sun Yat-sen ledda revolutionen i Kina, frågar Lenin:
"Betyder då detta att det materialistiska Västern hopplöst ruttnat upp och att ljuset bara kommer från det mystiska och religiösa Östern? Nej, tvärtom! Det betyder att Östern slutgiltigt har trätt in på Västerns väg, att nya hundratals miljoner människor från och med nu deltar i kampen för de ideal som Västern redan har utarbetat. Det som har ruttnat är Västerns bourgeoisi, framför vilken redan dess dödgrävare, proletariatet, reser sig. Men i Asien finns det fortfarande en bourgeoisi som är i stånd att representera en ärlig, stridbar och konsekvent demokrati, en värdig kamrat till Frankrikes stora upplysningsmän och stora ledare i slutet av 1700-talet."
Lenin betraktar det som 'fullkomligt reaktionärt', att drömma om att 'kapitalismen kan 'förebyggas' i Kina, och att en 'social revolution' är lättare i Kina till följd av dess efterblivenhet o.s.v.'. Lenin jämför Sun Yat-sens program med de ryska folkvännernas. Enligt Lenins ståndpunkt kommer den kinesiska revolutionen att bli av borgerlig-agrar typ, och det kommer att krävas en lång tidsperiod innan frågan om att avskaffa de borgerliga produktionsförhållandena ställs på dagordningen.[14]
Lenin hade alltså utarbetat sitt strategiska schema för världsrevolutionen innan kriget. Enligt detta schema skulle den ryska revolutionen bli förspelet till och länken mellan den socialistiska revolutionen i väst och den borgerligt-demokratiska revolutionen i öst. I denna hans teoretiska konstruktion var tre slags revolutioner sammanlänkande: omedelbart socialistiska revolutioner i de utvecklade kapitalistiska länderna (Västeuropa och USA); den ryska borgerligt-demokratiska revolutionen, som – eftersom den ägde rum i ett land där det redan fanns ett ganska stort och koncentrerat proletariat – skulle kunna övergå direkt i den socialistiska revolutionen med hjälp av det segerrika proletariatet i väst; och revolutionen i öst, där det var nödvändigt med en lång kapitalistisk etapp sui generis (latin: 'av sitt eget slag', ö. anm.) eftersom det praktiskt taget inte fanns något proletariat. Den viktigaste faktorn i denna storartade kombination av revolutionära krafter som Lenin förutsåg, var fortfarande proletariatet i de utvecklade kapitalistiska länderna. Detta proletariat skulle visa de andra 'hur det ska göras'. På detta proletariat berodde det om den ryska revolutionen skulle kunna slutföras, liksom om revolutionen i Orienten, när väl proletariatet hade utvecklats i dessa länder, skulle kunna gå vidare till socialismen. Och Lenin tvivlade inte på denna revolutionära förmåga hos proletariatet i väst. Hans uppfattning om världsrevolutionen överensstämde fortfarande i allt väsentligt, som vi redan sett, med Marx' och Engels' uppfattning, men sågs och utformades ur den ryska revolutionens perspektiv.[15]
Fram till dess han skrev sina berömda 'April-teser' trodde Lenin inte att den ryska arbetarklassen skulle ta makten före arbetarklassen i väst. Lenins förändrade inriktning stöddes av Trotskij, men mötte motstånd från en del gamla bolsjevikledare som höll fast vid partiets traditionella linje, enligt vilken de ryska förhållandena inte tillät att den proletära revolutionen påbörjades innan den hade börjat i det kapitalistiska Europa. Lenins nya ståndpunkt inspirerades inte bara av den säregna dubbelmaktssituation som hade uppkommit efter februari. Den baserades också på övertygelsen att revolutionen var nära förestående både i Europa och i världsskala, och att det ryska proletariatets maktövertagande bara skulle vara första akten i denna europeiska och världsomspännande revolution. Gentemot sina meningsmotståndare vidhöll Lenin att 'Den ryska revolutionen i februari-mars 1917 var början till det imperialistiska krigets förvandling till inbördeskrig. Denna revolution tog det första steget till krigets avslutande, vilket kan tryggas endast genom det andra steget, nämligen statsmaktens övergång till proletariatet. Det blir början till 'ett genombrott av fronten' – kapitalistintressenas front – i hela världen'.[16] Vidare hävdade han att 'proletariatet, representerat av sitt klassmedvetna avantgarde, är för ... den proletära världsrevolutionens utveckling, en revolution som tydligt håller på att växa fram i Tyskland, och för att göra slut på kriget med en sådan revolution ... Världsläget blir allt mer tilltrasslat. Den enda utvägen är den proletära världsrevolutionen .'[17] När bolsjevikernas centralkommitté sammanträdde den 23 oktober 1917 och tog det historiska beslutet att förbereda det väpnade upproret, inleddes den resolution som förklarade varför tidpunkten var lämplig med att peka på att den socialistiska världsrevolutionen hade mognat i hela Europa och att det förelåg ett hot om separatfred mellan imperialisterna i syfte att kväva den ryska revolutionen innan den socialistiska revolutionen bröt ut i Europa.[18]
Lenins tillit till den annalkande världsrevolutionen var organiskt förbunden med den analys av imperialismen han gjorde 1915-16 och som baserades på de studier som Hobson, Hilferding m.fl. hade gjort, liksom Bucharins studier i ämnet. Lenins slutsats, vad sambandet mellan imperialismen och revolutionen beträffar, kan sammanfattas i följande formuleringar: 'imperialismen är tröskeln till den socialistiska revolutionen', den är 'den döende kapitalismen'.[19] Idag, efter femtio år av kapitalismens 'dödskamp', påstår en del sovjetiska teoretiker – uppenbarligen i den fromma förhoppningen att rädda Lenins ofelbarhet – att Lenin med ordet 'döende' enbart menade att imperalismen var en 'övergångs'-kapitalism.[20] Men alla Lenins skrifter från dessa år visar att han använde detta ord i dess mest bokstavliga och vanliga betydelse.
Segern i oktober framstod som den första stora bekräftelsen på Lenins schema: världsfronten hade genombrutits, och detta på det ställe där 'April-teserna' hade förutsagt att det skulle ske. Den förtvivlade situation som den ryska revolutionen befann sig i, och som tvingade den att acceptera den förödmjukande Brest-Litovsk-freden, verkade dessutom bekräfta en annan av Lenins förutsägelser: den ryska revolutionen var dödsdömd om den inte spreds till väst.[21] I november samma år kom så den tyska revolutionen (som vid första anblicken uppvisade en påtaglig likhet med den ryska februarirevolutionen: störtande av monarkin, arbetarråd, reformistisk hegemoni i regeringen, opposition i basen) in på scenen, som för att slutgiltigt bekräfta Lenins hypotes. Den verkliga världen verkade anpassa sig till den tänkta världen med nästan hegeliansk stränghet.
Så snart Lenin fick de första nyheterna om den tyska krisen, sände han instruktioner till Sverdlov, ordförande i sovjeternas exekutivkommitté. 'Den internationella revolutionen har ryckt så nära på en vecka, att man måste räkna med den som ett faktum inom de närmaste dagarna' skrev Lenin och uppmanade Sverdlov att organisera hjälp till de tyska arbetarna, inklusive 'militär hjälp'. 'Till våren måste vi ha en armé på tre miljoner man för att stödja den internationella arbetarrevolutionen.'[22] Lenin var mer övertygad än någonsin om att 'den sista stridens' timme var slagen. Men ett mörkt moln tornade upp sig vid horisonten: 'Europas stora olycka och fara är att det saknar ett revolutionärt parti.'[23] Och utan revolutionärt parti kan ingen revolution segra.
Denna Lenins ståndpunkt kan förefalla motsägelsefull om man betraktar den i ljuset av den version av hans tänkande som är mycket spridd bland vissa 'marxologer' och 'leninologer' enligt vilka leninismen skulle innehålla mer av Blanqui än av Marx. Om revolutionen är ett verk av en medveten minoritet, beslutsam och välorganiserad – vilket Lenins teori gick ut på enligt denna version – då kan man fråga sig hur Lenin kunde anse att revolutionen var på marsch och samtidigt konstatera att det inte fanns något revolutionärt parti? Vem hade i så fall 'organiserat' denna revolution? I verkligheten skiljer sig inte Lenins föreställningar om revolutionen från dem hos Marx och Engels: Det sociala fenomen som kallas revolution kan jämföras med naturfenomen, eftersom det inte beror på enskilda individers, klassers och partiers vilja. Revolutionen är ett resultat som är oberoende av var och en av dessa viljor. Den är en produkt av deras motsägelsefulla växelverkan, av den ytterst komplicerade sammanfogningen av ekonomiska, sociala, politiska, kulturella o.s.v. faktorer, även om det bestämmande elementet i denna diakroniska-synkroniska helhet ytterst är de ekonomiska strukturernas dialektik. Detta är kanske orsaken till att alla revolutioner fram till idag har startat av till synes slumpmässiga anledningar och att deras utveckling har uppvisat mycket säregna drag jämfört med deras föregångare. l ett brev till Marx den 13 februari 1851 (d.v.s. efter det att Marx uppfattning om revolutionen hade nått det mogna stadium som uttrycks i Manifestet och efter det att den hade genomgått sitt eldprov 1848) skrev Engels, i det att han fritt överdrev likheten mellan revolutioner och naturfenomen: 'En revolution är ett rent naturfenomen, som mer kommer till stånd under inflytande av fysikaliska lagar än av de regler som bestämmer samhällsutvecklingen under normala tider. Eller rättare: under revolutionen antar dessa lagar en mer fysikalisk karaktär, nödvändighetens materiella kraft bryter fram häftigare. Och så snart man uppträder som representant för ett parti, dras man in i denna malström av oemotståndlig naturnödvändighet.'[24] 1918 ansåg Lening att 'malströmmen' var där och att den höll på att dra med sig hela världen. Det enda som behövdes var ett revolutionärt parti som förmådde kasta sig ut i denna malström som en medveten representant för den 'oemotståndliga naturnödvändigheten.'
Lenins vision av världsrevolutionens förlopp vid tiden för den tyska revolutionen i november kan sammanfattas som följer:
[1] Det imperialistiska systemets motsättningar har genom sin produkt: världskriget – medfört att de objektiva förutsättningarna för den socialistiska revolutionen mognat (både vad de ekonomiska strukturerna och de sociala krafterna beträffar);
[2] Revolutionen har börjat där knutpunkten för dessa motsättningar fick den största sprängkraften (då det tsaristiska självhärskardömets förtryck förenades med motsättningarna mellan kapitalistiska och förkapitalistiska strukturer, med den av kriget orsakade förstörelsen, förtrycket av de icke-ryska nationaliteterna o.s.v.) och där det samtidigt i bolsjevikpartiet fanns en tränad politisk kraft förberedd på de teoretiska, politiska och organisatoriska nivåerna;
[3] Helt i överensstämmelse med den internationella karaktären av de motsättningar som har gett upphov till revolutionen, börjar den att sprida sig till det utvecklade kapitalistiska Europa. Segern på denna nya mark kommer att bli avgörande för världsrevolutionen. Den ryska revolutionen kommer att konsolideras, det nordamerikanska proletariatet kommer att följa Europas exempel, och befrielserörelserna i kolonierna kommer att kunna se fram emot en säker seger;
[4] Men i Europa saknas den medvetna och förberedda kraften, ett revolutionärt parti av bolsjevikisk typ. Om inte ett sådant parti skapas är framgången för världsrevolutionen i fara.
Den slutsats som följde av detta schema var uppenbar: det var nödvändigt att till varje pris, i Europa och i hela världen, skapa det revolutionära partiet innan den fördelaktiga objektiva situationen ändrade karaktär. Bolsjevikledarna startade en dramatisk kapplöpning med tiden. I mars 1919, vid ett föga representativt möte, och utan att ta hänsyn till de tyska spartakisternas (den vid denna tidpunkt viktigaste revolutionära gruppen efter bolsjevikerna) avvikande mening, grundades så Kommunistiska Internationalen, 'revolutionens världsparti'.[25]
I sitt avslutningsanförande vid denna Kominterns 1:a kongress, förklarade Lenin: 'Den proletära revolutionens seger i världsskala är tryggad. Grundandet av en internationell sovjetrepublik är inte långt borta'. Och samma dag, vid ett möte för de utländska delegaterna och bolsjevikledarna, försäkrade han de närvarande att de skulle få bevittna segern: 'De kamrater som är i denna sal har sett den första sovjetrepubliken grundas. Nu ser de den Tredje internationalen grundas, och de kommer alla att få se Världens federativa sovjetrepublik grundas'.[26] Ett och ett halvt år senare, då Kominterns 2:a kongress samlades, hade Lenins förutsägelser fått sig ordentliga törnar av verkligheten, men det var fortfarande möjligt att tro att världsrevolutionen 'var där'. Visserligen hade den ungerska sovjetrepubliken krossats, liksom den kortlivade sovjetrepubliken i Bayern, och den tyska revolutionen hade kört in på den mycket borgerligt demokratiska Weimar-konstitutionens spår, men situationen var fortfarande mycket instabil i Tyskland, i hela Centraleuropa, liksom på Balkan, i Italien, i Spanien ... Och framför allt: Röda Armén stod vid Warszawas portar.[27] Dessa sista förhoppningar skulle snart grusas. När Kominterns 3:e kongress samlades sommaren 1921, började det stå klart att den 'sista striden' måste uppskjutas. Den verkliga världen avlägsnade sig från den tänkta världen. Något hade brustit i Lenins tänkta schema. Och detta 'något' kunde inte få annat än allvarliga konsekvenser för det instrument som hade skapats just för att tjäna detta schema: den Kommunistiska Internationalen.[28]
Nederlaget för de proletära revolutionsförsöken i Västeuropa efter första världskriget berodde på ett helt komplex av faktorer och omständigheter, men i denna mångfald kan man särskilja ett obestridligt faktum av högsta vikt: den europeiska arbetarklassens majoritet – även där krisen blev djupast, som i Tyskland – följde sina traditionella politiska och fackliga organisationer och inte det nya revolutionära partiet.[29] Detta faktum erkändes på ett eller annat sätt i alla Lenins och Kominterns analyser, då dessa uppgav de reformistiska ledarnas 'förräderi' som den grundläggande orsaken till nederlaget. Men denna förklaring kräver ytterligare en: Varför följde arbetarna sina 'förrädiska' ledare?
Den tro på världsrevolutionens segerrika frammarsch som Lenin gav uttryck för, bygger på ett antagande som är underförstått även då det inte är öppet uttalat: Proletariatet i väst kommer snabbt att vända de opportunistiska ledarna ryggen och övergå till det revolutionära partiets sida så snart som detta träder in på arenan. Detta var innebörden av de ovan citerade uttalandena vid Kominterns 1:a kongress. Det är uppenbart att om Lenin inte hade förutsatt detta, skulle hans teser om en nära förestående internationell revolution bara ha varit frasmakeri, och det fanns ingen större fiende till den 'revolutionära frasen' än Lenin. Naturligtvis trodde inte Lenin att arbetarklassen automatiskt skulle övergå till revolutionära ståndpunkter, enbart genom påverkan från de objektiva villkoren. Men han trodde att när väl det bolsjevikiska partiet hade bildats, skulle arbetarna snabbt vinnas för partiets ståndpunkter, även om det från början var mycket litet.[30] Samma fenomen som hade uppträtt i Ryssland mellan februari och oktober skulle upprepas på andra håll.
I detta och andra avseenden överförde Lenin mönstret från perioden februari-oktober i Ryssland till den revolutionära processen i Europa och t.o.m. i världsskala. Med hänvisning till tyska revolutionen skrev han: 'Här visar det sig än en gång att den proletära revolutionens allmänna förlopp är detsamma i hela världen. Först bildas det sovjeter spontant, sedan utbreder och utvecklar de sig, därefter ställs i praktiken frågan: sovjeter eller nationalförsamling, eller konstituerande församling, eller borgerlig parlamentarism; därpå följer fullständig förvirring bland ledarna och slutligen utbryter den proletära revolutionen.' Lenin jämställer de tyska 'oavhängiga socialisterna' med de ryska mensjevikerna, och kampen för ledningen i de tyska arbetarråden med motsvarande kamp i de ryska sovjeterna.[31] Han drar en parallell mellan repressionen mot spartakisterna i januari 1919 och 'julidagarna' i Ryssland 1917: 'Vi vet av erfarenhet hur snabbt dylika segrar för bourgeoisin och dess drängar botar massorna från den borgerliga demokratins illusioner om 'allmän och lika rösträtt' och liknande.'[32] Kort sagt, det tyska 'november' likställdes med det ryska 'februari', och liksom bolsjevikerna, som från att ha varit en obetydlig minoritet i februari på några månader erövrade proletariatets och böndernas stöd, skulle spartakisterna, som var en obetydlig minoritet i november 1918, erövra massornas stöd och leda dessa till det tyska 'oktober' och detta t.o.m. snabbare än i Ryssland: 'Den tyska revolutionen utvecklas på samma sätt som vår, men i snabbare tempo.'[33] Lenins geni stod inte emot den frestelse som ligger på lur för varje segerrik revolutionär ledare: att göra sin revolution till en modell som de senare revolutionerna måste följa. Men det som är intressant för oss i detta automatiska överflyttande av den ryska modellen är, att det visar hur grovt Lenin undervärderade den reformistiska politikens och mentalitetens inflytande på proletariatet i de utvecklade kapitalistiska länderna. Jag påstår inte att Lenin undervärderade det reformistiska fenomenets massiva utbredning, utan snarare dess djup, d.v.s. dess djupa rötter hos arbetarmassorna i väst.
Denna undervärdering av reformismens djupa rötter i västs proletariat var ett symptom på teoretiska brister som skulle få återverkningar på den politiska nivån när det gällde hur det nya revolutionära partiet bildades, hur dess struktur och funktion uppfattades, och hur dess uppgifter ställdes. Grunden till dessa brister ligger, enligt min uppfattning, i Lenins analys av kapitalismen i dess monopolitiska stadium. Som jag redan nämnt, ansåg Lenin, liksom Rosa Luxemburg och Kautsky under dennes första period, att världskapitalismen i dess monopolistiska, imperialistiska stadium hade nått fram till en gränssituation.[34] Världskriget, som fick Kautsky att göra en politisk-doktrinär revidering – där en djup insikt i kapitalismens nya strukturella fenomen tjänade som grundval för politiskt opportunistiska slutsatser – stärkte däremot Lenin i hans övertygelse. När Lenin analyserar systemets motsättningar, tenderar han att överdriva dess destruktiva sida och att undervärdera dess pådrivande aspekt, d.v.s. den funktion dessa motsättningar spelade för att driva på och anpassa den kapitalistiska mekanismen och för att omvandla dess strukturer. Han gör en korrekt värdering av den kapitalistiska koncentrationsprocessen, den speciella tyngd som statsmonopolkapitalismen får inom systemet i sin helhet, och denna process' ökade tempo p.g.a. kriget. Men enligt Lenins analys medför dessa strukturförändringar att motsättningarna ständigt skärps, att motsättningarna anhopas, vilket leder till den oundvikliga slutsatsen att situationen är hopplös för bourgeoisin, trots att Lenin vid andra tillfällen sade att det inte fanns någon situation som bourgeoisin saknade utväg ur. Han understryker, helt korrekt, att produktionens långt gångna församhälleligande lägger den mest gynnsamma materiella grundvalen för övergången till socialismen; han konstaterar att denna process försåg kapitalismen med vissa styrnings- och planeringsmekanismer – men han undervärderar den effekt dessa nya instrument kan ha när det gäller att, inom vissa gränser och under vissa faser, begränsa den destruktiva roll som systemets motsättningar spelar. Arbetarklassens ekonomiska och fackliga erövringar under de årtionden som föregick kriget, betraktas av Lenin nästan uteslutande som erövringar vilka obönhörligen driver kapitalismen mot gravens rand. Han upptäcker således inte att de samtidigt vittnar om den utvecklade kapitalismens förmåga att assimilera en rad av dessa förändringar och använda dem som medel för att påskynda 'rationaliseringar' av den ekonomiska mekanismen och samtidigt öka sin alinierade förmåga. Detta slags analys leder Lenin till att karakterisera monopolkapitalismen inte endast som en övergångskapitalism – med vilket han syftar på produktionens långt gångna församhälleligande – utan också som en döende kapitalism. Det är detta slags analys som får honom att tro att det inom det europeiska proletariatet pågår en snabb radikalisering, som i grunden underminerar de reformistiska ledarnas inflytande. Dessa ledares 'förräderi' under kriget och de olyckor detta har fört med sig för massorna, måste fullborda brytningen mellan ledarna och massorna om det bara finns ett revolutionärt parti av bolsjevikisk typ som bidrar till att upplysa massorna. Den ekonomiska grundvalen för reformismen i arbetarrörelsen ser Lenin nästan uteslutande i utsugningen av kolonierna. Som Stuart R. Schram och Hélène Carrre d'Encausse påpekar: Uppfattningen 'att koloniseringen skulle göra det möjligt att förbättra de europeiska arbetarnas lott och på detta sätt uppskjuta den sociala revolutionen i Europa, var ett gemensamt tankegods hos alla de som i början av 1900-talet hade funderat över problemet, oberoende av om det rörde sig om socialister som Kautsky, Hilferding eller Rosa Luxemburg, liberaler som Hobson, eller en imperialistisk förgrundsfigur som Cecil Rhodes, vilken i kolonialismen såg ett medel att undvika inbördeskrig.'[35] Lenin delar denna förklaring till opportunismens utbredning inom arbetarrörelsen, men anser att 'korruptionen' av arbetarna i de kontinentala länder som kom med i uppdelningen av kolonierna på ett sent stadium enbart berör en liten minoritet, som han kallar 'arbetararistokratin'. När det gäller England anser han att fenomenet är på tillbakagång, eftersom England förlorat sitt koloniala monopol. Det är obestridligt att utsugningen av kolonierna har utgjort (och fortfarande i sin neo-koloniala form utgör) en ideologisk såväl som ekonomisk grundval för reformismen. Men idag är det uppenbart att reformismen också får sin näring av de strukturella förändringar av kapitalismen som är förbundna med utvecklingen av produktivkrafterna. På Lenins tid var det framförallt de bernsteinianska revisionisterna som uppmärksammade denna aspekt, intresserade som de var av att finna motiv, verkliga eller falska, som skulle kunna rättfärdiga deras avståndstagande från revolutionen.[36]
I subjektivismen hos Lenin, då han bedömer graden av revolutionär mognad hos proletariatet i väst, ingår det också ett problem av sociologisk art. När det gäller det ryska samhället, som Lenin var djupt förankrad i, och som han grundligt hade undersökt under en lång teoretisk och praktisk process, ser han klart det dialektiska växelspelet mellan motsättningarna på de ekonomiska strukturernas nivå och på de politiska och sociala krafternas nivå. När det gäller samhällena i väst, som han trots de många åren i exil bara känner utifrån, som en observatör, betraktar han samma växelspel på ett abstrakt och förenklat sätt. Framför allt undgår honom den kulturella värld som västs proletariat lever i, t.ex. det västerländska proletariatets starka bindning till nationella och demokratiska värden – för att bara nämna två aspekter som starkt påverkar dess politiska beteende. Nationen och demokratin var, historiskt, produkter av kapitalismen, men de var samtidigt erövringar som de arbetande massorna gjort. De socialdemokratiska ledarnas 'förräderi' mot internationalismens princip uttryckte just (och stimulerade samtidigt) proletariatets starka anknytning till det nationella. När, analogt, de tyska socialdemokraterna åberopade 'försvaret' av den parlamentariska demokratin mot det tsaristiska självhärskardömet, eller de franska socialisterna åberopade 'försvaret' av den stora franska revolutionens erövringar mot den preussiska militarismen, då återgav de känslor som var djupt rotade i massorna. Det europeiska proletariatets långvariga fackliga tradition – som saknades i Ryssland – är en annan faktor som Lenin inte tar tillräcklig hänsyn till i sina analyser, då han gör gällande de ryska sovjeternas allmängiltighet som form för massrörelsen.
Man måste slutligen ha i åtanke Lenins och de övriga bolsjevikledarnas speciella psykologiska tillstånd som härrörde ur deras teoretiska uppfattning om det ömsesidiga beroendet mellan den ryska revolutionen och revolutionen i väst. Nödvändigheten av att den europeiska revolutionen inte missade mötet med den ryska revolutionen, kunde bara påverka den vetenskapliga stringensen negativt då man skulle bedöma det europeiska proletariatets revolutionära potential.
Denna psykologiska benägenhet kanske förklarar varför Lenin, då han studerade den revolutionära konjunkturen i Europa efter november 1918, inte fäste tillräcklig vikt vid det faktum att problemet med freden hade ändrat karaktär. I Ryssland hade det varit den avgörande fråga som fått majoriteten av folket att sluta upp bakom bolsjevikerna: Den proletära revolutionen betydde ett undertecknande av freden. I Tyskland och de andra europeiska länderna, var det, när väl vapenstilleståndet hade undertecknats, revolutionen som för massorna representerade en återvändo till kriget – i form av inbördeskrig och utländsk intervention. Och massorna längtade framför allt efter fred.
Sammanfattningsvis: Motsättningen, som praktiken lade i dagen, mellan Lenins föreställningar om proletariatet i de industrialiserade kapitalistiska länderna, och detta proletariats verkliga beteende, avslöjar (liksom den ovan nämnda psykologiska aspekten) att de politiska och teoretiska problem som sammanhänger med en revolution av denna typ fortfarande inte hade fått ett tillfredsställande svar i den marxistiska teorin. Något som är helt förklarligt om vi tar i beaktande ett fundamentalt faktum: Det fanns inget tidigare exempel på revolutioner av detta slag.
Om Lenin kunde utarbeta teorin för den ryska revolutionen, med dess säregna kombination av borgerligt-demokratiska och socialistiska uppgifter, och göra sin noggranna analys av klassernas och de sociala gruppernas, partiernas och de politiska institutionernas beteende, av kampformerna o.s.v., så berodde detta på att den ryska revolutionen var ett faktum, som ett 'naturfenomen' för att tala med Engels, alltsedan 1905. Det var denna som tillhandahöll det material som möjliggjorde det teoretiska utarbetandet. Om det saknas 'material' av detta slag är hela Marx' och Engels' produktion otillräcklig för att utarbeta en teori för revolutionen i ett konkret land.
När Lenin utarbetar sin globala teori för den socialistiska revolutionen som en världsrevolution, får han betala priset för denna brist på 'material' vad den utvecklade kapitalismen beträffar, och detsamma, fast i mindre grad, i fråga om befrielserörelserna i kolonierna. (I det senare fallet kan han räkna med erfarenheterna från de första revolutionerna av detta slag, vilka påbörjades efter 1905. Men det var erfarenheter som observerades på avstånd, utan förstahandskännedom om deras extrema säregenheter. I praktiken övertog Lenin okritiskt uppfattningen om revolutionens 'mognad' i de utvecklade kapitalistiska länderna från de teoretiker som tillhörde vänstern eller de centristiska-ortodoxa i Andra internationalen. Men detta 'mognads'-intyg stod i motsättning till den verkliga reformistiska processen – 'integrations'-processen skulle vi säga idag – som ägde rum i dessa länder. Den förmenta 'mognaden' baserades på allmänna marxistiska formler och inte på en konkret analys av den verkliga processen. Därför fick kampen mot reformismen ett abstrakt innehåll och visade sig ineffektiv både på det politiska och ideologiska planet. Den utgick från en metafysisk uppfattning om proletariatets revolutionära mognad, även om dess verkliga beteende föreföll vederlägga detta. Den reformistiska fackliga och politiska byråkratin, som dominerade arbetarrörelsen, betraktades av vänstern som en främmande kropp i proletariatet. Vid första större ekonomiska kris, och särskilt under en kris av krigets slag, skulle det ske en brytning dem emellan och proletariatets revolutionära 'väsen' skulle manifesteras med full kraft. Men kriget visade precis motsatsen: det uppenbarade det reformistiska fenomenets styrka och djup. Detta var i sin tur bara en aspekt, om än en fundamental sådan, av en global verklighet: Revolutionen hade ännu inte 'mognat' i det utvecklade kapitalistiska samhället. Den knackade bara på dörren. Kapitalismens 'allmänna kris' var på gång, men den skulle bli mycket mer utdragen och sammansatt än vad Lenin hade förutsett. Det var mycket svårt att föreställa sig att flera årtionden skulle förflyta utan att den socialistiska revolutionen skulle visa sig i de viktigaste kapitalistiska länderna. Lenin kunde ännu mindre föreställa sig – även om tveksamheten skymtar fram i hans sista skrifter – att kapitalismens 'allmänna kris' skulle åtföljas av en 'allmän kris' för det marxistiska tänkandet. De premisser som gjorde denna andra kris möjlig, även om den inte var oundviklig, var emellertid redan givna.
Störtandet av den borgerliga makten i en stat som täckte en sjättedel av jordens yta var verkligen en internationell seger av historiska mått för den av marxismen inspirerade revolutionära rörelsen. Men det världshistoriska sammanhang i vilket denna seger vanns – kapitalismens 'motstånd' i de utvecklade länderna, kapitalismens fantastiska förstärkande i en del nyckelområden (Nordamerika, Japan), den nationella ram inom vilken den socialistiska revolutionen fortfarande var instängd (dessutom i ett efterblivet land) – ställde under debatt en del väsentliga aspekter av den teoretiska uppfattning om världsrevolutionens förlopp som hade utarbetats av Marx, Engels och Lenin. Det var dock inte lätt att år 1921 – den tidpunkt då det stod klart för Lenin att revolutionsförsöket i Europa hade lidit nederlag – förstå denna nya verklighets djupa innebörd. Å ena sidan var omfattningen av den revolutionära segern i Ryssland och intrycket av den första proletära staten tillräckligt bländande för att dölja motsättningarna mellan den nya situationen och de traditionella teoretiska modellerna. Å andra sidan var det till en början lätt att passa in den nya situationen i de gamla schemana. Det räckte med att betrakta det som hänt som ett tillfälligt avbrott i den världsrevolutionära process man förutspått. Det skulle inte dröja länge innan ridån gick upp för andra akten. Sådan var den lösning på problemet som gavs av ledarna för bolsjevikpartiet och Komintern. Trotskij, som avgav huvudrapporten vid Kominterns 3:e kongress ('Den världsekonomiska krisen och Kominterns nya uppgifter'), formulerar det mycket klart: 'Först nu ser vi och känner vi att vi inte är så helt nära målet, erövrandet av makten, världsrevolutionen. Vid den tidpunkten, 1919, sade vi oss att det var en fråga om månader, men nu säger vi att det kanske är en fråga om år. Vi vet inte exakt hur länge, men vi vet att utvecklingen går i den riktningen, och att vi under denna period har blivit starkare i hela världen.'[37]
De 'teser om taktiken' som antogs av kongressen förklarar att 'världsrevolutionen ... kommer att ta en längre period av revolutionära strider i anspråk', men anser att 'världsrevolutionen inte avmattas, dess böljeslag avtar ej, utan tvärtom, under de nuvarande förhållandena sker sannolikt en direkt skärpning av de sociala motsättningarna och den sociala kampen.'[38]
I dessa teser görs ett erkännande av högsta vikt: 'Olikheterna i motsättningarnas styrka i de skilda länderna, olikheterna i deras sociala struktur och de hinder som måste övervinnas; bourgeoisins utmärkta organisation i Västeuropas och Amerikas kapitalistiskt utvecklade länder; allt detta gjorde att världskriget inte utmynnade i en omedelbar seger för världsrevolutionen.'[39]
Men kongressen ställde sig inte uppgiften att undersöka varför man 1919, och tom 1920, trodde att en omedelbar seger var möjlig, trots att det fanns orsaker som 'gjorde' denna omöjlig. Samma teser förklarar proletariatets beteende med den hållning som intogs av de starka socialdemokratiska arbetarorganisationerna och -partierna, men vid den tidpunkt då kongressen hölls, hade dessa partier och fackföreningar återvunnit och t.o.m. ökat sin forna styrka. Hur kunde detta faktum, tillsammans med kapitalismens utmärkta organisation, sammanjämkas med det perspektiv som teserna framhöll som troligt, nämligen den omedelbara skärpningen av de sociala striderna? Dessa oklarheter – som avslöjar teoretiska brister – genomsyrar alla kongressens dokument. Det gamla schemat för världsrevolutionens förlopp bevarades och de nya fenomenen bara klistrades ovanpå:
[1] Det imperialistiska systemet går mot ett nytt världskrig, som kommer att ge upphov till en ny stor revolutionär kris. De viktigaste motsättningar som kommer att framkalla kriget denna gång är de mellan USA och England å ena sidan, och de mellan USA och Japan å den andra.
[2] Det inledande revolutionära genombrottet kommer, liksom förra gången, att inträffa i det land där knutpunkten för de inre och yttre motsättningarna får den största sprängkraften. Tyskland, besegrat i första världskriget, ekonomiskt mycket försvagat, pressat av Versailles-freden och med ett kommunistparti som är Kominterns starkaste sektion näst det ryska partiet, betraktas som den troliga kandidaten till den roll som Ryssland spelade 1917.
[3] Efter detta genombrott kommer revolutionen att sprida sig till de andra länkarna i det kapitalistiska systemet: de utvecklade kapitalistiska länderna och kolonierna. Denna gång kommer den revolutionära vågen att från första stund kunna räkna med stödet från en proletär stat, från en militär makt som är beredd att komma till det internationella proletariatets hjälp. Att vidmakthålla och stärka denna fästning är därför en angelägenhet av högsta vikt för världsrevolutionen och så ställer också kongressen frågan. Men huvudfaktorn i världsrevolutionen är fortfarande, för bolsjevikledarna och för Komintern, proletariatet i de utvecklade kapitalistiska länderna.
För att säkerställa att schemat blev både koherent och trovärdigt, måste två mycket viktiga obekanta i ekvationen elimineras. Den första av dessa rörde det beteende man kunde förvänta sig av det europeiska proletariatet, sett i ljuset av det som hänt förra gången. Den 3:e kongressens teser erkänner, men bara för att omedelbart förkasta, möjligheten av att den europeiska kapitalismen återhämtar sig: att arbetarklassen accepterar att arbeta under sämre villkor än före kriget. De reformistiska fackföreningarna och partierna försöker driva på arbetarna i den riktningen, anmärker teserna ('Om den internationella situationen och Kominterns uppgifter'), 'men det europeiska proletariatet är inte villigt att göra detta offer. Det kräver en förbättring av sin levnadsstandard, något som för närvarande står i oförsonlig motsättning till kapitalismens objektiva möjligheter'.[40] När arbetarklassens ekonomiska kamp stötte emot denna 'oförsonliga motsättning' skulle den omvandlas till en revolutionär kamp, som skulle den omvandlas till en revolutionär kamp, som skulle finna den riktiga hypotes baserades på två antaganden: det första att den europeiska kapitalismen nått en gränssituation där den inte längre kunde tillfredsställa ekonomiska krav som betydde en förbättring av arbetarklassens materiella situation i jämförelse med förkrigstiden; och det andra, som hängde samman med det första, att de reformistiska organisationerna inte skulle ta upp kampen för dessa materiella förbättringar och därför förlora sitt inflytande över arbetarklassen. Båda dessa antaganden skulle mycket snart visa sig vara felaktiga.
Den andra obekanta faktorn var inte mindre viktig. Den 3:e kongressen erkände att även om den europeiska kapitalismen hade gått försvagad ur kriget, hade däremot den amerikanska kapitalismen blivit avsevärt starkare, och 'världsekonomins tyngdpunkt hade överflyttats från Europa till Amerika.'[41] För att segra i världsskala måste revolutionen således spridas till USA. Teserna från kongressen behandlade denna obekanta storhet på följande sätt:
"Medan koncentrationen av ägandet i Europa baseras på utarmning, har i USA både denna koncentration och skärpningen av klassmotsättningarna nått en extrem nivå på basis av en feberaktig förmögenhetsökning. De plötsliga förändringarna i situationen, till följd av den allmänna osäkerheten på världsmarknaden, ger klasskampen i Amerika en särskilt intensiv och revolutionär karaktär. En period av kapitalistiskt uppsving som saknar motsvarighet i historien kommer att följas av ett enastående uppsving för den revolutionära kampen."[42]
Vad den nationella befrielserörelsen i kolonierna beträffade, verkade perspektivet vara klart. Efter Oktoberrevolutionen hade denna 'front' av världsrevolutionen ständigt växt i betydelse och därmed fullständigt bekräftat Lenins förutsägelser på denna punkt. Dokumenten och Kominterns praktiska aktivitetet ägnar denna 'front' en ganska stor uppmärksamhet, men den är alltid underordnad 'huvudfronten': de utvecklade kapitalistiska länderna.
Kominterns 4:e och 5:e kongresser (1922 och 1924) förändrade inget väsentligt i det globala schema för världsrevolutionens förlopp som hade gjorts upp av 3:e kongressen. En kort tid efter den 5:e kongressen skulle man introducera ett konstaterande att kapitalismen kommit in i en fas av 'relativ stabilisering' – en fas som man förväntade skulle bli kortvarig och följas av ett nytt stort revolutionärt genombrott.
De första frågetecknen kring det relevanta i det redan klassiska schemat för världsrevolutionen, och i den optimism som det genomsyrades av, kom från dess huvudförfattare. I Lenins sista arbeten och särskilt i hans sista artikel (februari 1923) lyser tvivlet och oron för den ryska revolutionens och världsrevolutionens öde igenom. För första gången antyds pessimistiska tongångar om de revolutionära möjligheterna i de utvecklade kapitalistiska länderna. Lenin söker en utväg i tre huvudriktningar: de förtryckta folkens kamp i Asien, utnyttjandet av de inter-imperialistiska motsättningarna och en snabb industrialisering av Sovjetryssland. Perspektivet av världsrevolutionens seger har förbleknat i en obestämd framtid. Denna artikels[43] teser kan sammanfattas som följer:
[1] Lenin uppfattar hela världen som indragen i världsrevolutionen och som splittrad i två läger: å ena sidan de segerrika och blomstrande kapitalistiska länderna i väst och i öst (Japan); å andra sidan de koloniala och halvkoloniala länderna, Sovjetunionen, samt de europeiska länder som besegrats i kriget. Den världsrevolutionära utvecklingens huvudaxel löper genom kampen mellan dessa två läger.
[2] Det panorama som de förtrycktas läger erbjuder är inte uppmuntrande.
I Ryssland har revolutionen segrat, men landet ligger i ruiner och småproduktionen dominerar. Det är mycket svårt för Tyskland att sätta sig upp mot sina besegrare, ty 'alla kapitalistiska makter i den s.k. Västern hackar på Tyskland och ger det inte möjlighet att resa sig. Å andra sidan har hela Östern med dess befolkning på hundratals miljoner utsugna arbetande människor, som drivits till den yttersta gränsen av mänsklig nöd, försatts i ett sådant läge att dess fysiska och materiella krafter avgjort inte kan jämföras med de fysiska, materiella och militära krafterna hos första bästa mycket mindre västeuropeiska stat'.
[3] Vad de segerrika kapitalistiska staterna beträffar, anser Lenin att de tack vare utsugningen av kolonierna och av de besegrade länderna, är i stånd att göra eftergifter åt de förtryckta klasserna så att den revolutionära rörelsen i dessa stater fördröjs.
[4] Inför denna bild av världsrevolutionen blir Lenin mycket försiktig beträffande dess perspektiv: 'man kan förutse utgången av kampen i dess helhet endast utgående från att det väldiga flertalet av jordens befolkning sist och slutligen skolas och fostras för kampen av kapitalismen själv. Kampens utgång är i sista hand beroende av att Ryssland, Indien, Kina o.s.v. utgör det väldiga flertalet av jordens befolkning. Och just denna majoritet av befolkningen har under de senaste åren med ovanlig snabbhet dragits in i kampen för sin frigörelse'. Vid världsrevolutionens horisont ser Lenin en 'militär sammanstötning mellan den kontrarevolutionära, imperialistiska Västern och den revolutionära och nationalistiska Östern, mellan världens mest civiliserade stater och de österländskt efterblivna staterna, vilka emellertid utgör flertalet ...' Men för att säkra 'vår existens' till detta inträffar, 'måste detta flertal hinna tillägna sig civilisationen'. Han fortsätter, med syftning på Ryssland: 'Vi har också för litet civilisation för att omedelbart kunna gå över till socialismen, fast de politiska förutsättningarna härför är för handen'. ('Civilisation' betyder här, för Lenin, framför allt industrialisering och kulturell utveckling av västerländsk typ. Det är därför han, på ett annat ställe i sin artikel, talar om att folken i Östern 'definitivt slagit om till den allmänna europeiska kapitalistiska linjen'.)
Om vi jämför detta Lenins schema med de föregående, ser vi att det har skett en tydlig förskjutning i de världsrevolutionära krafternas roll och inbördes förhållanden. Som en revolutionär kraft har proletariatet i väst, under en viss tidsperiod, förpassats till andraplatsen. De förtryckta massorna i det vi idag kallar för 'tredje världen', tillsammans med den 'orientaliska' sovjetstaten, har ryckt fram till förstaplatsen. Samtidigt krävs det tid, tillräckligt med tid, för att denna nya kraft, som reser sig 'med ovanlig snabbhet' i kampen för sin frigörelse, ska kunna segra. Problemet med att vinna tid står i centrum för Lenins tankar.
När Lenin drar slutsatserna av denna analys för den ryska revolutionen, säger han att det centrala problemet är att säkra revolutionens existens till dess den militära sammanstötningen mellan det imperialistiska Västern och den revolutionära och nationalistiska Östern äger rum. Den inriktning han förespråkar för att uppnå detta bygger på följande principer: att inom Ryssland trygga arbetarklassens ledning av bondemassorna och genomföra en långtgående ekonomisk politik för att koncentrera resurserna till en snabb industrialisering av landet; att utrikespolitiskt utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska staterna för att undvika en konflikt med dessa. Kort sagt: att vinna tid medan man aktivt förbereder sig för den dag då konflikterna mellan de imperialistiska staterna och skärpningen av deras 'inre motsättningar' å ena sidan, samt stärkandet av sovjetrepubliken och de förtryckta folkens nationella befrielsekamp å den andra, åstadkommer ett internationellt styrkeförhållande som är gynnsamt för världsrevolutionen.
Det är meningslöst att spekulera i vilka teoretiska och politiska 'förlängningar' denna påbörjade revidering kunde ha fört med sig för Lenins verksamhet, om inte döden i förtid hade korsat hans väg. En del av de idéer som har skisserats här återfinns i de maoistiska tankegångarna och förekommer allmänt i de strategier som i 'tredje världens' massor ser världsrevolutionens huvudaktörer. Andra tjänade som ledstjärna för den stalinistiska strategin, framför allt principen att hålla den sovjetiska staten utanför de militära konflikterna mellan imperialisterna och med detta mål för ögonen utnyttja motsättningarna emellan dem. Detta gäller också tanken att prioritera det ekonomiska och militära stärkandet av sovjetstaten som en del av utvecklingen av de revolutionära krafterna i världen – en idé som inte formuleras klart av Lenin, men som lätt kan härledas ur hans sista skrifter.
En del av dem som har analyserat leninismen har en smula förhastat dragit slutsatsen att dessa idéer innebar en långtgående revidering av Marx' uppfattning om den socialistiska revolutionen. För Marx är det de specifikt kapitalistiska motsättningarna som är den socialistiska revolutionens drivfjäder, och det är i den utvecklade kapitalismen som revolutionen är mest 'mogen'. För Lenin, säger man, står förutsättningarna för den socialistiska revolutionen snarare att söka i 'efterblivenheten'. Enligt Alfred G. Meyer ersatte Lenin den på en hög utveckling av produktivkrafterna baserade marxistiska dialektiken med 'efterblivenhetens dialektik', som drivkraft för revolutionen.[44] Denna slutsats, som Meyer och andra dragit, bygger på två sammanblandningar. Den första gäller en sammanblandning av två typer av revolutioner. När Lenin hänvisar till revolutionen i Orienten, tänker han inte på den socialistiska revolutionen, utan på borgerligt-demokratiska revolutioner som måste tillryggalägga långa sträckor innan de kan omvandlas till socialistiska revolutioner. Den andra sammanblandningen har jag redan tidigare kommenterat: den mellan revolutionen i vid mening och revolutionen i inskränkt mening. Redan innan Oktoberrevolutionen och fram till sin död, höll Lenin alltid fast vid tesen att revolutionen i inskränkt mening – och från början borgerligt-demokratisk till sin karaktär – är lättare i mindre utvecklade länder, men att övergången till socialismen stöter på stora svårigheter i dessa. Å andra sidan är, enligt hans åsikt, revolutionen i inskränkt mening (proletariatets maktövertagande) svårare i de utvecklade kapitalistiska länderna, men uppbygget av socialismen är lättare. Lenin reviderade aldrig Marx' centrala tes. I februari 1922 skrev han: 'Vi har alltid lärt ut och upprepat denna marxismens elementära sanning – att gemensamma ansträngningar av arbetarna i flera utvecklade länder är nödvändiga för att socialismen ska segra.'[45] Det som Lenin de facto började revidera, i den artikel vi sammanfattat ovan, var sin uppfattning om världsrevolutionens förlopp: För det första genom att utsträcka den i tiden och ersätta det kortsiktiga perspektivet med ett mycket långsiktigt; för det andra genom att framhålla behovet av ett nytt 'förspel' till det avgörande steget (vilket för Lenin fortfarande är revolutionen i de utvecklade kapitalistiska länderna): revolutionen i de förtryckta länderna i Orienten.
Vi kan hålla för troligt att de tvivel och farhågor som framskymtar i Lenins sista arbeten, i ett teoretiskt sinne som hans, skulle ha lett till en fördjupad studie av kapitalismens och imperialismens nya fenomen, av de 'efterblivna' folkens revolutionära uppvaknande, av proletariatets beteende i de 'utvecklade' länderna o.s.v. Vi kan föreställa oss att en sådan studie skulle ha lett honom till att revidera Kominterns strategi och taktik och kanske t.o.m. själva uppfattningen om organisationens struktur och funktion. Det var säkert ingen tillfällighet att Lenin, vid Kominterns 4:e kongress (november 1922), med hänvisning till den resolution om kommunistpartiernas struktur, metoder och organisationsarbete som antogs av 3:e kongressen, sade: 'Resolutionen är utmärkt, men den är rysk nästan helt igenom, d.v.s. allt är hämtat från ryska förhållanden ... Jag har fatt det intrycket att vi gjorde ett stort fel med denna resolution, nämligen att vi själva för oss avskar vägen till vidare framgång.'[46] Det är inte mindre betecknande att Lenins huvuduppmaning till de utländska och sovjetiska kommunisterna vid denna kongress var att de skulle studera: 'Jag tror att det viktigaste för oss alla, såväl för de ryska och som utländska kamraterna, är att vi efter fem års rysk revolution måste studera ... varje ögonblick som är fritt från militära operationer, från kriget, måste vi använda till studier och härvidlag börja från början.'[47] Detta var liktydigt med att säga att det fortfarande återstod några mycket viktiga frågor att klargöra. Därför rekommenderade Lenin också att kongressen inte skulle ta något beslut om utkastet till Kominterns program, utan att det skulle studeras noggrannare, bl.a. därför att 'vi nästan inte alls tänkt över frågan om en eventuell reträtt och säkerställandet av denna reträtt.'[48]
Problemet med världsrevolutionen – dess förlopp, dess utformning, den ryska revolutionens roll, utarbetandet av den motsvarande strategin – hade utgjort den teoretiska bakgrunden till kampen inom den ledande bolsjevikkärnan vid tiden för 'Aprilteserna', vid tiden för Oktober-upproret och vid tiden för Brest-Litovsk. Detta problem återkom när revolutionsförsökens nederlag i Västeuropa skapade en ny världssituation, som objektivt krävde att de gamla schemana reviderades.
Under de år som följde på Lenins död yppade sig problemet i form av en diskussion om det var möjligt att fullborda socialismen i ett enda land eller inte. Vid Kominterns 4:e kongress, den sista som Lenin deltog i, antogs en resolution om 'fem års rysk revolution', vilken än en gång bekräftade den traditionella marxistiska tesen: 'Fjärde världskongressen understryker för proletärerna i alla länder att den proletära revolutionen aldrig kan fullständigt segra inom ett enda land, utan att den fastmer måste segra internationellt, som en världsrevolution.'[49] I maj 1925 höll Stalin fortfarande fast vid denna tes: 'För att störta bourgeoisin – skrev han – är ett lands ansträngningar tillräckliga – om detta vittnar vår revolutions historia. För socialismens slutgiltiga seger, för organiserandet av den socialistiska produktionen är ett lands ansträngningar, i synnerhet då det är fråga om ett bondeland sådant som Ryssland, inte tillräckliga, för detta kräves ansträngningar av proletärerna i flera framskridna länder.'[50] Men redan i slutet av samma år, i samband med kampen mot den trotskistiska oppositionen, började Stalin revidera teorin om den socialistiska revolutionens internationella karaktär och hävda möjligheten av att fullborda socialismen inom ett enda lands gränser. I artikeln 'Oktoberrevolutionen och de ryska kommunisternas taktik' (december 1924) börjar Stalin med att tillskriva 'opportunisterna i alla länder' ståndpunkten att 'den proletära revolutionen kan börja ... endast i industriellt utvecklade länder'. Till dessa 'opportunister' räknar han givetvis Trotskij.[51]
Men detta hade varit Marx' och Engels' ståndpunkt, liksom Lenins fram till hans 'Aprilteser' 1917. Om inte Stalin betraktar också Marx, Engels och Lenin som opportunister, då förfalskar han historien grovt. Senare tillskriver han Trotskij uppfattningen att revolutionen i de utvecklade länderna måste äga rum 'samtidigt' – fastän han inte kan citera en enda rad av Trotskij som visar detta. Och när väl den manikeiska manipulationen fabricerats, inte bara för att underlätta det polemiska angreppet på Trotskij, utan också för att dölja att polemiken i verkligheten är riktad mot Marx, Engels och Lenin, drar Stalin slutsatsen: 'Tvivelsutan har universalteorin om revolutionens samtidiga seger i Europas viktigaste länder, teorin om att socialismens seger är omöjlig i ett land, visat sig vara en konstlad och en inte livsduglig teori. Den ryska proletära revolutionens sjuåriga historia talar inte för denna teori utan mot den.'[52] Efter att ha fabricerat en helt absurd teori (att revolutionen måste börja samtidigt i flera länder), smular han sönder den på ett briljant sätt ... med historien om Sovjetrysslands sjuåriga existens. Men denna historia talade varken för eller emot Stalins nya tes: Den visade enbart ett empiriskt faktum – att den proletära makten i Ryssland hade bestått trots nederlaget för revolutionsförsöken i väst – vilket varken bevisade möjligheten av att fullborda socialismen i Ryssland eller sovjetstatens osårbarhet om den ställdes inför en ny kapitalistisk intervention. För att styrka det första påståendet kunde Stalin bara citera några få rader ut Lenins verk (vars sista upplaga uppgår till 45 band) – rader som han dessutom tolkar mycket fritt.[53] Vad det andra påståendet beträffar, kunde han inte ens finna ett sådant stöd och tvingades därför göra en ytterst subtil distinktion mellan 'möjligheten att uppbygga det fullständiga socialistiska samhället i ett land'' och 'frågan om fullständig garanti mot den borgerliga ordningens restaurering'. Det första var en 'obestridlig sanning'; det andra krävde att revolutionen segrade i flera utvecklade länder, d.v.s. att revolutionen segrade i världsskala.[54]
Stalin gör sig inte besväret att underbygga 'den obestridliga sanningen', vare sig empiriskt eller teoretiskt. För att ge den en empirisk grund, skulle han ha varit tvungen att peka på ett samhälle där socialismen verkligen hade fullbordats inom nationella ramar, något som givetvis inte existerade 1924. För att bevisa den teoretiskt, skulle han ha varit tvungen att påvisa oriktigheten i Marx' tes: De produktivkrafter på vilka det är möjligt att bygga upp socialismen måste dominera världsekonomin och innebär en socialistisk internationell arbetsdelning i världsskala. Stalin motbevisar inte denna tes, som Lenin aldrig hade ifrågasatt, han bara 'struntar' i den.
Vad gäller problemet med 'fullständig garanti mot den borgerliga ordningens restaurering', svarar Trotskij helt korrekt: Om man antar att socialismen kan byggas färdig i Sovjetunionen, är det felaktigt att en 'fullständig garanti mot den borgerliga ordningens restaurering' skulle kräva revolutionens seger i flera utvecklade länder, eftersom Sovjetunionens ekonomiska och militära makt i detta fall skulle vara så stor att möjligheten av en restaurering praktiskt taget kunde uteslutas. I en sådan situation skulle man kunna tänka sig en intervention från Sovjetunionens sida mot den kapitalistiska världen. Men skulle detta behövas? Existensen av ett sådant socialistiskt samhälle skulle ge världskapitalismen nådastöten och sänka kostnaderna för världsrevolutionen till nästan noll. 'Detta innebär', tillägger Trotskij, 'att den stalinska konceptionen i själva verket leder till en likvidering av Kommunistiska Internationalen. Och verkligen, vad vore dess historiska betydelse, om socialismens framtid bestämdes av högsta tänkbara auktoritet – Sovjetunionens statsplanekommission? Kominterns uppgift vore i så fall ... att skydda det socialistiska uppbygget från intervention, alltså i huvudsak att spela rollen av gränsvakter.'[55]
Deus ex machina (latin: 'Gud ur maskinen', ö a) i Stalins teori om en nationell socialism är den berömda 'lagen om kapitalismens olikmässiga utveckling'. Den logik han använder är enkel. Eftersom kapitalismen utvecklar sig olikmässigt, kommer också revolutionen att äga rum olikmässigt, först i ett land, sedan i ett annat, eller flera andra o.s.v. I varje enskilt fall kommer 'brottet' med den 'imperialistiska kedjan' att äga rum där länken är svagast (naturligtvis – kedjan brister inte där länkarna är starkast). När väl revolutionen segrat i ett land, gör den olikmässiga utvecklingen det möjligt för revolutionen att hålla stånd mot de kapitalistiska staterna – tack vare att den olikmässiga utvecklingen ständigt skärper motsättningarna mellan dessa – och slutföra uppbygget av socialismen o.s.v. Den olikmässiga utvecklingen löser således alla teoretiska svårigheter. Olyckligtvis för Stalins logik, är den olikmässiga utvecklingen också en av källorna till det kapitalistiska systemets allmänna kriser, världskrig o.s.v. Dessa kriser tenderar att, till en viss grad och under vissa perioder, 'utjämna' den revolutionära rörelsen och närmare sammanlänka de revolutionära rörelserna i de olika länderna med varandra (vilket hände under de två världskrigen och då krisen för kolonialsystemet kulminerade). Följaktligen kan man inte, bara genom att empiriskt konstatera att utvecklingen är olikmässig, utesluta möjligheten av en situation då, som Marx antog, den socialistiska revolutionen tar formen av en kedjereaktion i en rad utvecklade kapitalistiska länder. 'Lagen om den olikmässiga utvecklingen' förklarar inte heller varför det 'revolutionära genombrottet' hittills inte har skett i de utvecklade kapitalistiska länderna, något som är ett av den marxistiska revolutionsteorins största frågetecken. Slutligen kullkastar denna berömda 'lag' inte på något sätt Marx' tes att de socialistiska produktivkrafterna nödvändigtvis måste ha en världsomspännande karaktär, och följaktligen kan den inte bevisa möjligheten av det 'fullständiga uppbygget' av socialismen i ett enda land. Stalins metodologiska fel är att han använder denna 'lag' på ett metafysiskt sätt, genom att isolera den från andra tendenser i världsekonomin och världspolitiken, såsom t.ex. den ekonomiska, tekniska, sociala o.s.v., internationaliseringens geometriska tillväxt. I den metafysiska form Stalin använde denna 'lag' är den giltig för allt och intet.
Med trotskismens nederlag i Sovjetunionen och i kommunistpartierna i alla länder, blev teorin om socialismen i ett enda land Kominterns officiella doktrin. Den ligger till grund för den uppfattning av världsrevolutionen som ges i Kominterns program, antaget av 6:e kongressen (1928). Låt mig erinra om dessa viktiga element i denna uppfattning:
"Den ekonomiska och politiska utvecklingens ojämnhet är en ovillkorlig lag för kapitalismen. Denna ojämnhet ökar och skärpes i allt högre grad under imperialismens epok. Härmed följer att proletariatets internationella revolution inte kan betraktas som en engångsakt, som sker samtidigt överallt. Härav följer att socialismens seger till att börja med är möjlig i några få länder, t om i ett enskilt kapitalistiskt land."[56]
Och den internationella revolutionens förlopp kommer att bli följande:
"Övergången från imperialismens världsdiktatur till proletariatets världsdiktatur omfattar en lång period av strider, nederlag och segrar för proletariatet: en period under vilken de kapitalistiska förhållandenas allmänna kris fortfar och de socialistiska revolutionerna växer fram ... en period av nationella krig och koloniala uppror ...; en period, som omsluter samtidigt existerande kapitalistiska och socialistiska socialekonomiska system inom världshushållningen, med 'fredliga' revolutioner såväl som väpnad kamp; en period, under vilken förbundet mellan de socialistiska sovjetsstaterna bildas, en period av de imperialistiska staternas krig mot dem, en period av allt intimare förbindelser mellan sovjetstaterna och kolonialfolken, etc."
Detta världsrevolutionens förlopp domineras av 'en ny principiell motsättning', som uppstod 'som resultat av det första skedet av imperialistiska krig' och 'som både till omfattning och betydelse är världshistorisk: motsättningen mellan Sovjetunionen och den kapitalistiska världen'.[57] Sovjetunionen, säger programmet, har blivit 'den proletära revolutionens internationella motor', basen 'för alla undertryckta klassers världsomfattande rörelse, den internationella revolutionens härd och den betydelsefulla faktorn i världshistorien'. Följaktligen: 'Sovjetunionen är proletariatets enda fosterland, det viktigaste stödet för dess vinningar och huvudfaktorn i dess internationella befrielse. Detta förpliktigar det internationella proletariatet att å sin sida hjälpa det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen till framgång och med alla medel försvara den mot de kapitalistiska makternas överfall.' Klasskampen i varje land och de av imperialismen förtryckta folkens befrielsekamp är fortfarande viktiga faktorer i världsrevolutionen, men huvudfaktorn är uppbygget av socialismen i Sovjetunionen. Ur detta följer idén om 'den revolutionära världsrörelsens hegemon: den proletära diktaturen i Sovjetunionen'.[58]
I dessa formuleringar framträder den stalinistiska uppfattningens hela praktiska-politiska betydelse för den revolutionära världsrörelsen. Tills Lenins död, och även vid Kominterns 5:e kongress som hölls kort därefter, gavs konsolideringen av proletariatets diktatur i Sovjetunionen en betydelsefull roll såsom världsrevolutionens första statliga, ekonomiska och militära bas, men inte desto mindre var denna roll underordnad proletariatets kamp i de utvecklade kapitalistiska länderna. Detta var den logiska slutsatsen av Marx' och Engels' uppfattning, enligt vilken det socialistiska samhället inte kunde fullbordas förrän efter revolutionens seger i de ekonomiskt mest utvecklade delarna av jorden. Varken den ryska revolutionen eller revolutioner av de folk som var förtryckta av imperialismen kunde, trots deras enorma betydelse, vara något annat än 'förspelet' till världsrevolutionens avgörande steg: segern i imperialismens viktigaste centra. Från det ögonblick det accepteras att socialismens fullständiga uppbyggande är möjligt i ett land med Sovjetunionens yta, befolkningsmängd och potentiella resurser, förändras hela perspektivet för världsrevolutionen. Man får inte glömma att Komintern, då denna doktrin introducerades, fortfarande höll fast vid tesen att kapitalismen var döende, att den var ur stånd att övergå till en ny och högre fas i produktivkrafternas utveckling (även om man medgav möjligheten av perioder av 'relativ' stabilitet och tillväxt). Dessa två processer som gick i motsatta riktningar, skulle efter en viss tidsperiod (som antogs vara ganska kort: Stalin talade 1931[59] om att hinna upp de utvecklade kapitalistiska länderna på 10 år) leda fram till en radikal förändring av världsekonomins panorma. Sovjet-zonen skulle i allt högre utsträckning bli den utvecklade zonen, medan den kapitalistiska zonen skulle hamna på efterkälken, dömd till ett oundvikligt förfall, 'förruttnelse', tills revolutionens timme var slagen. Denna dubbla process kunde bara få till resultat att denna 'nya grundläggande motsättning' löstes till Sovjetunionens fördel. Detta skulle bli socialismens avgörande seger i världsmåttstock. Naturligtvis skulle alla revolutioner som segrade under loppet av denna process bidra till framgången, genom att försvaga kapitalismen och bringa det slutgiltiga målet närmare. Men sådana revolutioner var inte längre absolut nödvändiga för utgången.
Från det ögonblick då uppbygget av socialismen i Sovjetunionen betraktades som den väsentliga, avgörande faktorn i världsrevolutionen, tilldelades alla andra revolutionära rörelser en underordnad roll, och det var ur denna synvinkel de måste betraktas i Kominterns strategi och taktik. Det är på sin plats att erinra om att principen om att 'underordna' den revolutionära rörelsens speciella intressen under de gemensamma hade antagits av Komintern redan vid dess bildande. Den 6:e kongressen upprepade detta med kraft: 'För koordineringen av den revolutionära verksamheten och de revolutionära aktionerna samt för den mest framgångsrika ledningen av dem behöver det internationella proletariatet den internationella klassdisciplinen ... (denna) måste komma till uttryck i rörelsens lokala och speciella intressens underordnande under de gemensamma och bestående intressena ...'[60] Detta var detsamma som att erkänna att det, trots att alla den revolutionära världsrörelsens delar i grunden hade gemensamma intressen, kunde uppkomma motsättningar av övergående karaktär som krävde en rangordning av intressen, prioriteringar, alternativ o.s.v. Från det ögonblicket uppbygget av socialismen i Sovjetunionen hade definierats som världsrevolutionens väsentliga, bestämmande faktor, kom det också att i särskilt hög grad representera den revolutionära rörelsens 'gemensamma och bestående intressen'. Alla de övriga – 'lokala och speciella' – borde underordna sig. Men eftersom ett öppet erkännande av detta underordnande skulle ha underlättat fiendens attacker – dess 'förtal' som Stalin skulle säga 1943 – var det lämpligt att förneka det. Man proklamerade den absoluta och permanenta överensstämmelsen mellan alla Sovjetunionens inrikes- och utrikespolitiska handlingar och den revolutionära kampens intressen. På vilken punkt på jordklotet som helst, eller i internationell skala. Det kunde inte finnas några motsättningar mellan de förra och de senare. Att hävda motsatsen blev en dödssynd för kommunister. Underordnandet måste förnekas för att bli effektivt.
Teorin om socialismen i ett enda land, som förvandlats till den teoretiska grundvalen för Kominterns strategi, betydde i sista hand att världsrevolutionen, i alla dess faser och episoder, skulle underordnas de krav som av uppbygget av socialismen i Sovjetunionen ställde. Låt oss göra det klart för oss: Revolutionen, där den verkligen uppstår, underordnar sig inte någon auktoritet eller teori. Det som underordnades var Kominterns sektioners politiska och teoretiska aktivitet. Kominterns ultra-centralistiska struktur, med dess allsmäktiga exekutivkommitté i pyramidens topp, vilken i sin tur kontrollerades av det sovjetiska partiets ledning, utgjorde den ideala mekanismen för att i praktiken genomföra detta underordnande.
Som bekant var Trotskij Stalins huvudmotståndare på teorins område när det gäller det problem vi behandlar här. Trotskijs betydelse som kritiker av den ryska revolutionens byråkratiska och nationalistiska urartning är idag uppenbar för var och en som inte blundar för den historiska sanningen. Hans analyser av en rad av den revolutionära rörelsens problem i ett antal länder (särskilt Tyskland under den period som föregick nazisternas seger) är också av stort värde. I fråga om världsrevolutionsbegreppet överskrider emellertid Trotskij inte Marx' och Lenins gamla scheman, som han bara ger etiketten 'permanent revolution'. I det grundläggande arbete han ägnade åt detta tema skiljs mellan tre grundläggande aspekter i denna problematik: 'problemet med övergången från den demokratiska revolutionen till den socialistiska' (detta är teorins historiska ursprung, där hans viktigaste meningsskiljaktigheter med Lenin var koncentrerade); karakteriseringen av 'den socialistiska revolutionen som sådan' (som inte innehåller några nyheter i jämförelse med Marx och Lenin); och 'den socialistiska revolutionens internationella karaktär'.[61] Trotskijs centrala tes på denna tredje punkt formuleras på följande sätt: ''Fullbordandet av den socialistiska revolutionen inom nationella gränser är otänkbart ... Den socialistiska revolutionen börjar på nationell nivå, utvecklas på en internationell och fullbordas i världsmåttstock. Den socialistiska revolutionen blir sålunda en permanent revolution i en nyare och vidare mening av ordet; den når sin fullbordan endast i en slutlig seger för det nya samhället på hela vår planet.'[62] Trotskij löser inte det verkliga problem som inställer sig: diskontinuiteten i denna 'permanenta' process, växlingen mellan revolutioner i inskränkt mening och icke-revolutionära, evolutionära faser. Den historiska praktiken hade börjat visa att den revolutionära processens 'permanens' under den stora 'sociala revolutionens epok' bekräftade sig själv – genom att förneka sig själv. Som Gramsci sade, är teorin om den permanenta revolutionen 'inget annat än en allmän prognos som presenteras som en dogm och som tillintetgör sig själv genom att inte inträffa i verkligheten'.[63]
När den trotskistiska uppfattningen om världsrevolutionen övergår från dennes abstrakta nivå till konkreta analyser av världssituationen och -perspektiven, upprepas dogmatiskt de scheman som hade utarbetats av Lenin och av Trotskij själv under första världskriget. De nederlag som följde på denna kapitalismens första stora kris, proletariatets majoritets trohet mot socialdemokratin, kapitalismens dokumenterade förmåga att återhämta sig (eller, vilket är samma sak men bättre uttrycker problemets kärna, kapitalismens förmåga att omstrukturera sig själv, både politiskt och ekonomiskt, vilken gjorde det möjligt för kapitalismen att klara sig genom sina stora kriser) – allt detta har lärt Trotskij mycket litet. Han förklarar alla dessa fenomen med den gamla uppfattningen om socialdemokratins 'förräderi', till vilken han nu lägger Kominterns 'förräderi'. I Övergångsprogrammet (1938)[64] skriver han: 'Mänsklighetens produktivkrafter stagnerar': även om 'bourgeoisin ännu för en viss period kan tillåta sig demokratins lyx' i 'de historiskt priviligierade länderna' (USA, Storbritannien, Frankrike o.s.v.), görs detta 'på den nationella ackumulationens bekostnad'. I denna 'den ruttnande kapitalismens epok', kan det inte 'vara tal om systematiska sociala reformer och höjd levnadsstandard för massorna'.
" 'New Deal' utgör ... bara en särskild form av politisk förvirring ... De objektiva förutsättningarna för den proletära revolutionen har inte bara 'mognat'; de har börjat ruttna en aning ... Bollen ligger nu hos proletariatet, d.v.s. främst hos dess revolutionära avantgarde. Mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris."
Utvägen är – Fjärde Internationalen.
"Massornas inriktning bestäms för det första av den ruttnande kapitalismens objektiva villkor, och för det andra av de gamla arbetarorganisationernas förrädiska politik. Av dessa faktorer är den första naturligtvis den avgörande: historiens lagar är starkare än den byråkratiska apparaten. Hur mycket de sociala förrädarnas metoder än skiljer sig åt – alltifrån Blums 'sociala' lagstiftning till Stalins juridiska komplotter – kommer de aldrig att lyckas bryta proletariatets revolutionära vilja. Efter hand som tiden går kommer deras desperata ansträngningar att hålla tillbaka historiens hjul att visa massorna ännu tydligare att det proletära ledarskapets kris, som blivit en kris för mänsklighetens kultur, bara kan lösas av Fjärde internationalen."
Detta är orsaken till att Trotskij är så optimistisk, inte bara beträffande framtiden, utan också beträffande den allra närmaste framtiden.
"Krigsfaran och ett nederlag för Sovjetunionen är en realitet, men revolutionen är också en realitet. Om revolutionen inte förhindrar krig då kommer kriget att hjälpa revolutionen. Andra födseln är vanligtvis lättare än den första. I det nya kriget kommer det inte att bli nödvändigt att vänta hela två och ett halvt år på det första upproret. När det en gång har inletts kommer revolutionen denna gång inte stanna på halva vägen."[65]
Det låter som ett eko av Lenin från 1914-17, bara med den 'lilla' skillnaden att det redan finns två 'förrädiska' Internationaler och att problemet ska lösas av den Fjärde. Men 1938 hade den historiska erfarenheten breddats betydligt, och utan att ta hänsyn till denna och utan att korrekt besvara de nya problem som hade uppkommit, var varje försök att rekonstruera det revolutionära ledarskapet dömt att misslyckas. Varför detta ödesdigra historiska återfall till 'förräderi' från Internationalernas sida? Kunde det förklaras med att den Andra internationalens ledare hade 'sålt' sig till bourgeoisin och den Tredjes till Stalin? Hur skulle dessa ledares inflytande över de olika delarna av proletariatet kunna förklaras om proletariatet verkligen hade en 'revolutionär vilja', som Trotskij påstod? Om 'historiens lagar' var 'starkare än den byråkratiska apparaten', varför hade de då inte krossat Andra internationalens apparat, som redan hade existerat i ett halvt sekel, och varför hade de inte förhindrat uppkomsten av den Tredje internationalens byråkratiska apparat? Kunde man begripa alla dessa fenomen om man tog hänsyn till enbart den politiska överbyggnadens högsta nivåer? Var det inte nödvändigt att på nytt ta itu med uppgiften att analysera hela den sociala verkligheten för att det skulle bli möjligt att utarbeta den revolutionära strategin och taktiken? Var det slutligen inte nödvändigt att undersöka vad det var för slags kapitalism, och vad det var för slags proletariat, som hade uppstått efter första världskriget? Idag vet vi att problemet, eller åtminstone en väsentlig aspekt av detta, verkligen låg däri, att 'New Deal' och de omstruktureringar av monopolkapitalismen som genomfördes under fascismen var uttryck för de första stegen mot en ny fas av kapitalismen – statsmonopolkapitalismen – och att denna process medförde grundläggande strukturella förändringar av proletariatet, förändringar som började under denna period. Till detta borde man bifoga de nya frågeställningar som uppbygget av socialismen i Sovjetunionen och de nationella befrielserörelserna i kolonierna och i de beroende länderna gav upphov till. I de kommunistiska dokumenten från denna period finner man inga svar på dessa frågeställningar, utom på ett empiriskt plan och nästan uteslutande i fråga om vilken taktik man skulle tillämpa. Detta gäller t.ex. frågan om allianser med bönderna som utgjorde ett centralt problem för uppbygget av socialismen i Sovjetunionen och för befrielsekampen i de av imperialismen förtryckta länderna. Det är emellertid svårt att hitta några sociologiska studier över denna bondeklass, dess verkliga sammansättning och dess kultur.
Kort sagt: krisen gällde inte bara det revolutionära ledarskapet i den inskränkta betydelsen av strategiskt och taktiskt ledarskap, utan också den revolutionära teorin – dess förmåga att analysera verkligheten för att förändra denna. Det väsentliga är naturligtvis inte att bara registrera detta fenomen, vilket är lätt att göra utifrån vårt historiska perspektiv, utan att förklara det. Varför hade marxismen blivit förlamad? Naturligtvis gör jag inte anspråk på att här besvara frågan på ett tillfredsställande sätt: Även om denna frågeställning hänger direkt samman med objektet för min studie – Kominterns kris – är det en uppgift som går långt utöver ramarna för mitt arbete. I det avsnitt som jag senare ägnar åt att analysera de uttryck Kominterns kris tog på det organisatoriska planet och i den politiska verksamheten, pekar jag på några lösryckta element som bidrar till att förklara den teoretiska förlamningen som i sin tur, allteftersom den utvecklades, hade en negativ effekt på den politiska verksamheten och befrämjade det organisatoriska förstelnandet. I slutet av detta kapitel ska jag lägga fram några hypoteser om de mest allmänna och, enligt min åsikt, mest grundläggande orsakerna till Kominterns teoretiska kris. Men först ska jag avsluta min analys av polemiken mellan Stalin och Trotskij i frågan om världsrevolutionen och de konsekvenser den stalinistiska uppfattningen fick för Komintern.
Som framgår av det tidigare sagda, underordnar Stalin hela den världsrevolutionära processen under uppbygget av socialismen i Sovjetunionen, medan den för Trotskij är underordnad segern för den socialistiska revolutionen i Europa inom en nära framtid. Enligt honom beror själva Sovjetunionens öde på denna seger. 'Endast det europeiska proletariatet kan, genom att oförsonligt stå emot bourgeoisin ... skydda Sovjetunionen från förstörelse.'[66] Trotskijs extrema 'eurocentrering' står i oförsonlig motsättning till Stalins inte mindre extrema 'ryss-centrering'.
I sin häftiga polemik mot den stalinistiska 'ryss-centreringen' hamnar Trotskij i en uppenbar motsägelse. Å ena sidan anser han att kapitalismen befinner sig i en mycket tillspetsad kris, ekonomiskt hjälplös och söndersliten av oöverkomliga inter-imperialistiska motsättningar. Å andra sidan anser han att Sovjetunionens nederlag är oundvikligt i ett världskrig, åtminstone om inte den europeiska revolutionen kommer emellan, och detta både i de fall Sovjetunionen står ensamt mot de kapitalistiska staterna och om Stalins strategi att alliera sig med en imperialistisk grupp mot en annan lyckas. I det första fallet är nederlaget för Sovjetunionen oundvikligt, skriver Trotskij 1936, därför att 'i tekniskt, ekonomiskt och militärt avseende är imperialismen ojämförligt starkare'.[67] I det andra fallet är det oundvikligt därför att när kriget nått en viss punkt så 'kommer antagonismen mellan imperialisterna alltid att finna en kompromiss för att förhindra Sovjetunionens militära seger.'[68] Det enda sättet att förhindra denna kompromiss skulle vara att Sovjetunionen gjorde avgörande eftergifter beträffande sina sociala grundvalar, m.a.o. accepterade kapitalismens återupprättande.[69] Följaktligen drar Trotskij slutsatsen att 'utan inblandning av en revolution kommer Sovjetunionens sociala grundvalar att krossas, inte bara i händelse av nederlag, utan också i fall av seger'.[70]
Trotskij gör sig här skyldig till ett metodologiskt fel som är vanligt hos honom: han betraktar motsättningarna mellan klasserna, både i nationell och internationell skala, som absoluta, och undervärderar de ofta ytterst sammansatta förmedlingar som spelar in. I detta fall betraktar han det som oundvikligt att klassmotsättningarna mellan kapitaliststaterna och arbetarstaten dominerar över de inter-kapitalistiska motsättningarna från det ögonblick då de senare kan underlätta arbetarstatens seger i ett krig. I den konkreta historiska situation som förelåg under andra världskriget, visade praktiken att rivaliteten mellan imperialisterna kunde dominera, inom vissa gränser, över klassmotsättningarna på både det nationella och internationella planet. Stalins skicklighet bestod i att manövrera inom dessa gränser utan att göra den absoluta eftergift som, enligt Trotskijs mening, var oundviklig. I stället för att göra eftergifter på bekostnad av den sovjetiska sociala ordningen, gjorde Stalin dem på bekostnad av den revolutionära kampen i de kapitalistiska länderna. Under den sovjetisk-tyska pakten gav denna brutala realism den sovjetiska politiken en ondskefull profil. Under krigets andra fas, som inleddes med Hitlers historiska misstag att attackera Sovjetunionen, sammanföll Stalins politik med de breda massornas, hela folks, verkliga och vitala intressen. Men den revolutionära kampen för socialismen i de kapitalistiska länderna sköts helt i bakgrunden. Det var inte den europeiska revolutionen som bestämde Sovjetunionens öde, utan Sovjetunionen som bestämde den europeiska revolutionens öde.
Detta resultat bevisade inte att socialismen kunde byggas färdig i Sovjetunionen utan att revolutionen segrade i imperialismens vitala centra, men det framhävde med eftertryck den verkliga grundval som den stalinska uppfattningen byggde på: den sovjetiska revolutionens relativa självständighet i förhållande till världsrevolutionen. Mellankrigstiden hade redan till en viss grad empiriskt demonstrerat denna självständighet, och andra världskriget underströk detta förhållande.
Marx' och Engels' teori om den socialistiska revolutionen medger ingen liknande självständighet, annat än i fråga om osannolikheten av att arbetarklassen erövrade makten samtidigt i alla de utvecklade kapitalistiska länderna (där denna erövring måste börja). När väl revolutionen börjat i ett av det kapitalistiska systemets vitala centra, måste den spridas till de andra vitala centra utan något brott i kontinuiteten – eller gå under. Den ryska revolutionen uppenbarade två nya fakta: Erövrandet av makten kunde börja utanför kapitalismens vitala centra (något som Lenin hade förstått redan i april 1917) och denna revolution kunde bestå och konsolideras även om den socialistiska revolutionen fördröjdes i de utvecklade kapitalistiska länderna under en tidsperiod som var svår att precisera (till en början trodde bolsjevikerna att den skulle bli kort, men senare – som i Lenins sista reflexioner – räknade de med att den skulle kunna bli ganska lång).
Teorin om 'socialismen i ett land' var bara den empiriska generaliseringen av det andra av dessa fakta, som emellertid gavs en absolut betydelse i och med att det betraktades som ett tillräckligt bevis på att det var möjligt att fullborda socialismen i Sovjetunionen oavsett om revolutionen segrat eller inte i de utvecklade kapitalistiska länderna. Men det enda som detta andra faktum 'visade', var att det socialistiska uppbygget kunde påbörjas och göra framsteg i socialistisk riktning. För att teoretiskt underbygga det 'språng' som Stalin gjorde (med Bucharins hjälp), krävdes det, som jag redan påpekat, att man åtminstone visade att den fullt utvecklade socialistiska socio-ekonomiska formationen var förenlig med en regional ram – d.v.s. att ngn inte som ett nödvändigt villkor krävde en världsomspännande struktur, vilket Marx hade antagit. Detta gjordes varken av Stalin eller av Bucharin.[71] Alla deras argument gick ut på att visa att den socialistiska omvandlingen av jordbruket var förenlig med bibehållandet av arbetar-bonde-alliansen. Trotskij förnekade inte denna möjlighet, men han vidhöll med rätta att detta inte löser det andra problemet. Detta är den starka sidan i Trotskijs ståndpunkt. Dess svaga sida är att han undervärderade den ryska revolutionens relativa självständighet i förhållande till världsrevolutionen. Medan Stalin gör denna självständighet till något absolut, reducerar Trotskij den till ett minimum.
Den ryska revolutionens relativa självständighet i förhållande till den världsrevolutionära process som försiggick utanför Sovjetunionen, betydde att de latenta revolutionerna i väst och i öst var relativt självständiga i förhållande till den ryska revolutionen. Ett teoretiskt grundat, medvetet erkännande av denna ömsesidiga självständighet och dess relativa karaktär och begränsning (som bestämdes av den konkreta situationen från fall till fall) skulle ha varit mycket fruktbart för den revolutionära rörelsen, för Komintern självt. Det skulle ha banat väg för kommunistpartiernas teoretiska, politiska och organisatoriska självständighet och för en ny struktur på deras internationella organisation. Det skulle ha gjort det möjligt att ställa det stora problemet med 'försvaret av Sovjetunionen', inte i form av ett ovillkorligt accepterande av den sovjetiska modellen (både i fråga om vägen till makten och det socialistiska uppbygget) eller av det sovjetiska partiets utrikespolitik, utan i form av ett ömsesidigt samarbete och stöd, som inte skulle ha uteslutit en ömsesidig kritik; dessutom i former som skulle ha kunnat svara mot de speciella villkor under vilka varje parti hade att verka.
Men den stalinska uppfattningen innehöll följande paradox. Medan den på ett visst sätt – 'objektivt', som Magri säger[72] – erkände existensen av denna relativa självständighet, förnekade den samtidigt denna: å ena sidan genom att driva den till sin spets – d.v.s. genom att inte erkänna dess relativa karaktär – när det gällde den sovjetiska revolutionens självständighet i förhållande till världsrevolutionen; å andra sidan genom att reducera den till nära ingenting genom att i praktiken förneka den när det gällde den revolutionära rörelsens självständighet gentemot den ryska revolutionen i den kapitalistiska världen.
Magri har utan tvivel rätt när han säger att denna 'paradox' inte enbart kan förklaras med teoretiska misstag och svagheter hos det bolsjevikiska ledarskapet. Man måste också ta med i beräkningen de extremt svåra objektiva villkor under vilka det sovjetiska experimentet genomfördes. Problemets olika aspekter överlappar och betingar varandra, och det är endast med en detaljerad och objektiv historisk analys som det är möjligt att bestämma varje faktors relativa betydelse i sovjetregimens successiva faser. På forskningens nuvarande stadium kan man bara formulera allmänna, ungefärliga hypoteser. Den intensiva politiska kampen inom partiet, sovjeterna och fackföreningarna under sovjetregimens första år; den hårda attityd Lenin kort före sin död intog mot byråkratismen, den storryska nationalismen och den teoretiska självgodheten; Trotskijs linje efter 1923, och Bucharins (som måste skiljas från Stalins även under tiden för deras 'allians') – allt detta visar klart att den väg och de metoder Stalin valde inte var oundvikliga: De var resultatet av andra tendensers och alternativs nederlag. Det var inget nederlag på det teoretiska planet – Stalin-fraktionen lyckades aldrig basera sina handlingar på den marxistiska teorin – utan på den politiska och organisatoriska praktikens plan. Perspektivet på att bygga upp ett fullständigt socialistiskt samhälle 'i ett land' var inte en vetenskapligt utarbetad målsättning, utan en myt som hölls upp framför det sovjetiska folket för att rättfärdiga de enorma offer man krävde av dem. Och därför tjänade perspektivet inte till att forma massorna till ett medvetet subjekt, kritiskt och krävande inför sitt eget historiska verk, utan tvärtom gynnade det en okritisk och konformistisk attityd och gjorde massorna till ett lättmanipulerat objekt.
Liksom alla myter som svarar mot de verklighetens krav som inte blivit vetenskapligt klargjorda, spelade myten om socialismens fullständiga uppbyggande genom några femårsplaner en effektiv instrumentell roll – den väckte illusioner, stärkte tron, underlättade mobiliseringen av massorna och undertryckandet av varje kritisk inställning. Men när fristen var ute och man måste förklara att socialismen var fullbordad, började myten att falla sönder. Tron gav vika för skepticism, de ädla känslorna för cynism, den politiska hänförelsen för politisk apati. För att hålla myten vid liv var det nödvändigt att tillgripa terror. Problemen blev för var dag allt mer komplicerade. Deras kvantitativa aspekt gav vika för dess kvalitativa, men den teoretiska nivån när det gällde förmågan att behandla dessa problem sjönk allt lägre. De idéer som spreds blev allt fattigare och fattigare och hjärnorna mer och mer förkrympta av skräck och i synnerhet av vanan att aldrig tänka självständigt. Kriget kom när denna process knappt hade inletts, när bara en minoritet hade börjat bli medveten om myten – och hade Fatt betala sin klarsyn dyrt. De patriotiska känslorna kom till mytens hjälp och den stora segern 1945 gav den ny kraft, men bara för en kort tid. Det stora industriella, tekniska och kulturella 'språng framåt' som Ryssland hade gjort var obestridligt (förutom att det på det kulturella området huvudsakligen bestod i utvecklandet av en masskultur som var konformistisk, småborgerlig och instrumentell). Men var detta socialism? Den 20:e partikongressen gav svaret: Sovjetunionen var fortfarande inte socialistiskt. Under de trettio år Stalin haft makten hade det funnits en byråkratisk och polisiär autokrati, inte en proletär demokrati. Och hur skulle man kunna tala om att de arbetande massorna i verklig mening ägde produktionsmedlen när det saknades proletär demokrati? Men jag ämnar inte här ge mig i kast med det centrala problemet med naturen av det sociala system som upprättats i Sovjetunionen. Detta kommer att göras i en annan del av boken.
Låt oss återvända till Komintern. Vid tiden för 6:e kongressen (1928) gick den stalinska myten in i sin glansperiod. Det var mycket få icke-sovjetiska kommunister som ifrågasatte Stalins uppfattning om 'socialism i ett land' och den sovjetiska revolutionens absoluta prioritet i den världsrevolutionära processen.[73] Den bolsjevikiska oppositionen mot stalinismen i Sovjetunionen var tragiskt isolerad i den internationella kommunistiska rörelsen. Den senare insisterade inte på den självständighet som teorin om 'socialism i ett enda land' objektivt, om än deformerat, uttryckte och accepterade att ovillkorligt rätta sig efter varje tolkning som Stalin gav av Sovjetunionens högsta intressen. Möjligheten av att denna tolkning, vid en eller annan tidpunkt och i större eller mindre grad, sammanföll med den revolutionära världsrörelsens intressen kunde givetvis inte uteslutas. Men om det var så eller inte kunde den kommunistiska rörelsen inte ta ställning till, eftersom den saknade effektiva medel att analysera och kontrollera de beslut sovjetledarna tagit. Den kommunistiska rörelsen var trots detta tvungen att rätta sig efter alla dessa beslut från det ögonblick då försvaret av uppbygget av socialismen i Sovjetunionen blev världsrevolutionens nyckelfråga. Komintern och de kommunistiska partierna måste i första hand anpassa sin strategi och taktik till den sovjetiska politiken. Om Kuomintang av Moskva betraktades som en pålitlig allierad till Sovjetunionen, då måste de kinesiska kommunisterna framför allt försöka komma till samförstånd med Kuomintang. Om de tyska socialdemokraterna avlägsnade sig från Rapallo-andan, måste de tyska kommunisterna 'koncentrera elden' mot den tyska socialdemokratin. Om Léon Blum visade en positiv attityd gentemot Sovjetunionen, måste de franska kommunisterna avhålla sig från att opponera sig mot honom, även om han offrade den spanska republiken och kvävde det franska proletariatets stora kamp 1936. Om Largo Caballero inte fogligt accepterade de sovjetiska 'råden', måste de spanska kommunisterna göra sig av med honom till förmån för Negrín, som bättre förstod den sovjetiska utrikespolitikens behov. Om upprätthållandet av pakten med Hitlertyskland 1939-41 krävde att kommunisterna i alla länder slutade betrakta fascismen som huvudfienden, fick inte kommunisterna tveka att kalla svart, det som de dagen innan hade kallat vitt. Och om Komintern utgjorde ett hinder för ett bättre samförstånd med Roosevelt och Churchill, måste kommunisterna i hela världen hälsa Kominterns upplösning – liksom tidpunkten och sättet att genomföra den – som den idealiska och enda lösningen på det problem som Kominterns historiska erfarenhet hade uppenbarat, nämligen omöjligheten av att leda arbetarrörelsen i varje land från ett internationellt centrum. Historien bekräftade således den karakteristik som Trotskij gjorde 1936:
"För närvarande är Komintern en fullkomligt underdånig apparat i den sovjetiska utrikespolitikens tjänst, när som helst färdig för vilken sicksackpolitik som helst."[74]
Möjligheten av att denna 'underdåniga apparat' skulle kunna bli ett hinder för den sovjetiska utrikespolitiken uppstod objektivt i samma ögonblick som det fastslogs att Kominterns högsta syfte var att stödja uppbygget av socialismen i Sovjetunionen. I den mån de viktigaste kapitalistiska staterna accepterade den ryska revolutionen som ett 'fullbordat faktum', och koncentrerade sina ansträngningar till att förhindra 'nya fakta' av detta slag, ökade faktiskt möjligheterna till 'fredlig samexistens' med den kapitalistiska världen eller, i sämsta fall, till en allians med en fraktion mot en annan. Men bourgeoisin är en klass med ett praktiskt och prosaiskt sinne, van att 'ge och ta'. Det var därför naturligt att förvänta sig den begärde 'någonting' i utbyte mot den 'hjälp' den gav det socialistiska uppbygget – genom handelsutbyte, genom att avstå (fast aldrig slutgiltigt) från väpnad intervention o.s.v. Bucharin uttryckte detta utmärkt i sin rapport till SUKP:s 15:e kongress i slutet av 1927: 'Chamberlain säger oss: 'Vi har ingenting emot att göra affärer med er, men var så snälla och gör er av med Komintern' '. Bucharin tillade att det hade blivit svårt att attackera Sovjetunionen direkt. Kapitalisterna flirtade nu med Sovjetunionen – men bad det likvidera Komintern. Och han avslöjade att 'Independent Labour Party' (i Storbritannien, ö. anm.) hade skickat ett brev där de frågade om inte Andra och Tredje internationalerna kunde slås samman.[75]
Vid tidpunkten för Kominterns 6:e kongress slog man till dövörat för dessa locktoner. Efter att ha besegrat den trotskistiska oppositionen befann sig Stalin plötsligt inför en allvarlig ekonomisk och social situation i Sovjetunionen. Uppbygget av socialismen 'i snigelfart' – som Bucharin uttryckte det – genom att ge kulakerna överdriven frihet hade lett fram till en dramatisk försörjningskris i början av 1928. Stalin gjorde då en 180 graders vändning och krossade bucharinflygelns opposition med samma metoder som hade visat sig effektiva vid krossandet av trotskismen. Från 'snigelfart' slog Stalin om till galopp. Från överdrivet hänsynstagande till kulakerna till ett skoningslöst likviderande av dem över en natt. Men eftersom en stor del av mellanbönderna – m.a.o. majoriteten av bönderna – och t.o.m. en del av de fattiga bönderna, stod under kulakernas inflytande, förvandlades repressionen mot de senare till en repression som med exempellös våldsamhet drabbade tiotals miljoner bönder i Sovjetunionen. Tvångskollektiviseringen genomfördes parallellt med första femårsplanen, som krävde heroiska arbetsansträngningar av arbetarmassorna. I praktiken antog Stalin delvis den trotskistiska oppositionens program och Preobrazjenskijs schema för 'ursprunglig socialistisk ackumulation', men i ett forcerat tempo och genom att betala ett högt pris för den fördröjning och den empirism med vilken 'vändningen' hade kommit till stånd. Allt detta gav upphov till allvarliga spänningar inom partiet och i det sovjetiska samhället i stort. Samtidigt betraktade Stalin med oro den engelsk-franska politiken och särskilt 'det perfida Albions' aktivitet. (Albion användes under antiken som beteckning på Storbritannien. Ö. anm.) Stalin trodde att man planerade en ny antisovjetisk intervention. Det var dessa omständigheter som tillsammans bestämde den ultravänsteristiska inriktning som den stalinska politiken tog, både inom landet och i Komintern. Tiden var inte mogen för att likvidera Komintern, utan man kunde utnyttja den mot 'höger'-oppositionen i bolsjevikpartiet och inrikta den i en våldsam offensiv mot socialdemokratin och det katolska centerpartiet i Tyskland, mot socialisterna och radikalerna i Frankrike, och mot Labour-partiet i Storbritannien – som alla betraktades som de farligaste medbrottslingarna i ett eventuellt engelsk-franskt interventionskrig mot Sovjetunionen. Det var 'socialfascism'- och 'klass-mot-klass'-perioden.
Hitlers seger förändrade det europeiska panoramat. Den sovjetiska politiken orienterades emot en allians med de 'demokratiska' kapitalistiska staterna. Dessa förkastade inte heller möjligheten av en sådan allians, även om de hade sina egna baktankar med detta. Men det var just i dessa länder som – efter det att det tyska kommunistpartiet hade krossats – de viktigaste Kominternsektionerna fanns (framför allt i Frankrike och Tjeckoslovakien, och från 1934 också i Spanien, där kommunistpartiet började bli en viktig faktor i den unga republik som upprättades 1931). Man gick således in i en period under vilken Komintern och det program som antagits av 6:e kongressen alltmer förvandlades till ett hinder för den sovjetiska utrikespolitiken. För den internationella bourgeoisin förkroppsligade Komintern världsrevolutionen. Det faktum att denna figurerade i 6:e kongressens program, med uppbygget av socialismen i Sovjetunionen i centrum, bara stärkte de kapitalistiska ledarna i uppfattningen att Komintern stod under Moskvas direkta kontroll och ledning. Det var det instrument Stalin använde för att blanda sig i andra länders inre angelägenheter. Austen Chamberlains 'begäran', som Bucharin hade hänvisat till 1927, trängde sig nu på. Det är betecknande att den 7:e och sista Komintern-kongressen inte hölls förrän sju år efter den 6:e, trots att stadgarna fastslog att kongresser skulle hållas vartannat år. Det är också symptomatiskt att just orden 'Kommunistiska Internationalen' nästan fullständigt försvann från Stalins tal, artiklar och politiska rapporter efter 1933. Om jag inte misstar mig, nämner han Komintern bara två gånger efter denna tidpunkt: i sin rapport till SUKP:s 18:e kongress i mars 1939, då han ironiserade över de som sökte 'Kominterns 'härdar' i Mongoliets öknar, bland Abessiniens berg, bland spanska Marockos klyftor och snår', och 1943, då han sade att upplösningen hade gjort slut på ett 'förtal'.
Den 7:e Kominternkongressen samlades i juli 1935. Den första anmärkningsvärda nyheten var att huvudpersonerna inte längre var ryssar som vid de tidigare kongresserna.[76] Dimitrov lämnade huvudrapporten, och Ercoli (Togliatti) den näst viktigaste. Det sovjetiska partiet representerades av Manuilskij, en andrarangsfigur bland sovjetledarna. Thorez uppträdde i förgrunden. Stalin uppehöll sig i kulisserna. Kongressen koncentrerade sig på frågorna om kampen mot fascismen och kriget. Den proletära enhetsfrontens och folkfrontens politik inriktades beslutsamt på att få till stånd en allians med socialistpartierna (som tills helt nyligen hade betecknats som 'socialfascister') och med bourgeoisins demokratiska och liberala fraktion. Formellt föreföll denna strategi vara underordnad ett perspektiv av kamp mot kapitalismen, men huvudvikten lades på omedelbara mål: försvar (eller återerövring) av borgerligt demokratiska rättigheter gentemot det fascistiska hotet, kamp mot krigsfaran, stöd till Sovjetunionens kollektiva säkerhetspolitik. Det är betecknande att själva begreppet 'världsrevolution' inte nämndes en enda gång i Dimitrovs långa rapport.
Denna Kominterns sista kongress avspeglade att det i kommunistpartierna fanns tendenser som önskade förnyelse, som ville frigöra sig från meningslösa scheman och sekteristiska traditioner. Samtidigt var den emellertid den minst teoretiska av alla Kominternkongresserna. Övergången till vad Dimitrov kallade 'Kommunistiska Internationalens nya taktiska orientering'[77] genomfördes utan någon kritisk analys av det förgångna. Krisen för den marxistiska teorin om världsrevolutionen 'löstes' alltså genom att man i praktiken avstod från varje explicit teori om världsrevolutionen.
Vi har sett att det enligt Lenins teori om världsrevolutionens förlopp var nödvändigt med ett 'världsparti', hårt centraliserat i global skala och med en halvmilitär disciplin och en sträng ideologisk enhet. Som vi också har sett, härrörde brådskan med att skapa detta parti ur Lenins uppfattning att de objektiva förutsättningarna för världsrevolutionens seger hade mognat. Kapitalismen var 'döende' och västs proletariat stod på en mycket hög revolutionär nivå. Allt som saknades var ett parti som kunde ställa sig i spetsen för den oemotståndliga revolutionära processen. Vi har också sett att denna Lenins uppfattning – både i dess allmänna teoretiska och konjunkturella aspekt – motsades av historiens verkliga förlopp. Den teoretiska kris som på detta sätt tog form erkändes inte som sådan, utan förblev i bakgrunden under hela tiden kampen pågick i bolsjevikpartiets ledning och i Komintern. Stalin 'löste' problemet med att empiriskt revidera Marx' och Lenins teori om världsrevolutionen: Som ett resultat av denna revidering upphörde revolutionens seger i den industrialiserade delen av världen att vara ett nödvändigt villkor för att bygga upp ett socialistiskt samhälle, vilket nu kunde fullbordas inom Sovjetunionens nationella gränser. Men Stalins revidering höll fortfarande fast vid uppfattningen om en 'döende' kapitalism som hade nått slutet av sin historiska utveckling och var ur stånd att på nytt låta produktivkrafterna genomgå en verklig utveckling. Världsrevolutionens kommande seger var avgjord på förhand genom föreningen av dessa två processer: 'uppbygget av socialismen' i Sovjetunionen (där följaktligen produktivkrafterna skulle nå upp till en nivå som saknade motsvarighet under kapitalismen) och kapitalismens 'förruttnelse' som blev allt värre. Nyckelfaktorn blev 'uppbygget av socialismen i Sovjetunionen', medan proletariatet i väst och, vid dess sida, folken i kolonierna och halvkolonierna reducerades till hjälpfaktorer. På detta sätt rättfärdigade man teoretiskt Kominterns fullständiga underordnande under den sovjetiska politiken. Detta var kärnan i Stalins teori om världsrevolutionen som Komintern gjorde till sin. Men denna teori föll offer för sin egen logik och sattes åt sidan när Sovjetunionens säkerhet, enligt Stalins mening, krävde detta. Och till slut blev det en dag opportunt att göra sig av med Komintern, det 'världsparti' som Lenin hade föreställt sig.
I 3:e kapitlet ska jag noggrannare undersöka hur den leninistiska uppfattningen om världsrevolutionen konkret bestämde Kominterns strukturer och funktionssätt, och hur den byråkratiska centralism som blev resultatet i allt större utsträckning blev ett hinder för Kominterns teoretiska och politiska verksamhet. Innan jag övergår till dessa frågeställningar, ska jag avrunda detta kapitel med några reflexioner kring de mest allmänna orsakerna till att det marxistiska teoretiska tänkandet alltmer förlamades i Komintern.
Bolsjevikerna – sade Rosa Luxemburg i sin essä om ryska revolutionen – 'har genom sin beslutsamma revolutionära hållning, sin förebildliga dådkraft och sin obrottsliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utfört vad som under så fördömt svåra förhållanden kunde utföras'. Hon tillade emellertid profetiskt: 'Det farliga börjar där de vill göra en dygd av nödvändigheten och teoretiskt fixera sin av dessa ödesdigra betingelser påtvungna taktik och anbefalla den åt det internationella proletariatet som mönstret för den socialistiska taktiken'.[78] Faran började verkligen där. Å ena sidan därför att de ryska revolutionära teoretikerna gav vika för frestelsen att göra en dygd av nödvändigheten, å andra sidan därför att den beundran och entusiasm som den ryska revolutionen väckte hos revolutionärer i alla länder gjorde dessa benägna att okritiskt acceptera budskapet. Till denna utveckling bidrog också att de 'teoretiska krafter' som hade formats i Andra internationalen (med ett fåtal undantag som Rosa Luxemburg, Mehring och några andra av mindre betydelse) deserterade från revolutionens läger. Deras kritik av den ryska revolutionen, utifrån reformistiska eller liberala utgångspunkter, bidrog till att ytterligare befästa de bolsjevikiska uppfattningarnas auktoritet bland revolutionärerna i den kapitalistiska världen.[79]
I det ögonblick då kritiskt tänkande var som mest nödvändigt, introducerade Oktoberrevolutionen en teoretisk självtillräcklighet. Allt föreföll vara löst i princip – vägarna till revolutionen, taktiken, partimodellen – när i själva verket allt hade blivit mer problematiskt än under någon annan tidigare period i arbetarrörelsens historia. Så var det i väst, där revolutionen hade besegrats och proletariatets stora massa slog till dövörat för den revolutionära marxismen; i Orienten, där revolutionen höll på att vakna i en miljö som marxismen nästan inte alls hade undersökt. Så var det t.o.m. i Ryssland, där den proletära revolutionen var isolerad, inringad av den kapitalistiska världen på det internationella planet och av böndernas och småbourgeoisins ocean på det nationella planet. Men till skillnad från Marx proklamerade Oktoberrevolutionens härolder till revolutionärerna i alla länder: 'Här är sanningen, böj knä för den!' Denna doktrinära attityd kunde inte annat än utgöra en grogrund för sekterism och auktoritära metoder, gynna dogmatiseringen av marxismen i dess bolsjevikiska version och leda till en undervärdering av andra länders nationella särdrag – detta gäller både de utvecklade kapitalistiska länderna och de som var undertryckta av imperialismen.
Lenin själv, som vi många tillfällen framhöll nödvändigheten av att inte mekaniskt kopiera den ryska erfarenheten, skrev i 'Radikalismen' – kommunismens barnsjukdom (och upprepade det i andra arbeten): 'inte bara några, utan alla vår revolutions grundläggande och många sekundära drag äger internationell betydelse'. Och även om han sedan gjorde reservationen att Ryssland, sedan revolutionen segrat i ett av de utvecklade länderna, skulle bli ett efterblivet land (i socialistisk mening), tillade han: 'Men i nuvarande historiska ögonblick förhåller sig saken just så, att det ryska exemplet visar alla länder ett och annat ytterst väsentligt i deras oundvikliga och icke avlägsna framtid'. I slutsatserna till denna berömda taktiklektion upprepade Lenin nödvändigheten av att ta hänsyn till 'de konkreta säregenheter som denna kamp antar och oundvikligen måste anta i varje enskilt land i överensstämmelse med de utmärkande dragen i dess ekonomi, politik, kultur, dess nationella sammansättning (Irland etc.), dess kolonier, dess religiösa uppdelningar o.s.v., o.s.v.'[80] Men det rörde sig om att ta hänsyn till dessa 'konkreta säregenheter' för att tillämpa en uppsättning politiska och teoretiska idéer som betraktades som redan färdiga och bekräftade av den historiska praktiken vad de väsentliga delarna och 'principerna' beträffade. Till de som ärvts av Marx lades några nya element: sovjeterna utgör den allmängiltiga formen för proletariatets diktatur; bolsjevikpartiet är den allmängiltiga modellen för det revolutionära partiet; o.s.v. Det antyddes aldrig att de olika nationella realiteterna och den nya världssituationen kunde kräva en ny grundlig marxistisk analys som skulle ge liv åt nya revolutionära teorier. Man verkade inte alls ha någon föreställning om att händelseutvecklingen, i stället för att fullständigt bekräfta den teori om revolutionen som ärvts från Marx och Engels och sedan berikats av Lenin, hade ställt en del väsentliga aspekter av denna teori under debatt.
Bolsjevikernas inställning, som via Komintern överfördes till de icke-ryska kommunisterna, skulle kunna sammanfattas som följer: Oktoberrevolutionen hade gjort det möjligt att komplettera den marxistiska revolutionsteorin på de punkter där de två stora mästarna, av brist på konkreta erfarenheter, inte hade kunnat nå tillräckligt lång: t.ex. imperialismens motsättningar, formen för proletariatets diktatur, strategiska och taktiska frågor, typ av parti o.s.v. Det som fortfarande var problematiskt var inte revolutionsteorin som sådan, utan bara dess speciella tolkning i förhållande till varje enskilt lands säregna förhållanden. På ett mer allmänteoretiskt plan sågs segern i Oktober som ett obestridligt bevis på marxismens absoluta vetenskaplighet. 'Därför är det också begripligt, skrev Bucharin i sin Den materialistiska historieuppfattningen, 'att vi marxister med full rätt betraktar just den proletära vetenskapen som den riktiga och kräver ett allmänt erkännande för den.'[81]
Utanför Sovjetunionen var det Komintern som blev förvaltare av denna 'riktiga vetenskap'. Men eftersom revolutionsteorins grundläggande frågor ansågs vara lösta, koncentrerade Komintern sin uppmärksamhet på strategiska, taktiska och organisatoriska detaljer. Filosofiska, ekonomiska, historiska och sociologiska undersökningar var bara av sekundärt intresse. De politiska schemana blev alltmer åtskilda från de sociala vetenskaperna och för det mesta från den kulturella miljö där de skulle tillämpas. I Kominterns diskussioner om det koloniala problemet t ex, användes begreppen 'proletariat', 'bondeklass', 'nationell bourgeoisi' o.s.v. utan att man – annat än i undantagsfall – tog hänsyn till dessa länders egen karakteristiska kultur som var så radikalt annorlunda den i väst.
Motsättningen mellan de teoretiska ståndpunkterna och den verkliga utvecklingen började betecknande nog att avspegla sig i de hetsiga diskussionerna om taktiska problem som dominerade Kominterns första kongresser. Men ingen sade rent ut att det var fråga om en kris för teorin.[82]
Tendensen till 'teoretisk självtillräcklighet' och till dogmatisering av marxismen skärptes snabbt efter Lenins död som om man med detta ville övervinna alla tvivel och farhågor. Man får inte tveka att försvara den marxistiska 'dogmen' skrev Bolsjevik, det sovjetiska partiets teoretiska tidskrift: 'Det är enbart genom att fullgöra denna uppgift utan avvikelser som det kommer att bli möjligt att bevara den proletära revolutionens fana, den marxistiska 'dogmens' fana, fläckfri. Det är absurt att vara rädd för detta ord. Kampen mot den 'dogmatiska' marxismen har alltid varit ett värv som skötts de reformister som avlägsnat sig längst bort från marxismen, sådana som Bernstein. Allt det bästa i arbetarrörelsen har alltid kämpat för Marx'dogm'.'[83] Dogmen (utan citationstecken) var givetvis – behöver det sägas – leninismen. Historien upprepades. Efter Lenins död gjorde den unga Tredje internationalen samma misstag som den Andra, när den efter Marx' och Engels' död 'kanoniserade' deras tänkande.
1924 erinrade Zinovjev om att de första som talade om 'leninismen' var bolsjevismens motståndare, när de (1903) försökte 'ställa Lenins idéer mot Marx' principer'. 'Lenin', tillägger Zinovjev, 'skulle utan tvivel opponerat sig mot användandet av denna term, av skäl som är uppenbara för var och en som känner till hans anspråkslöshet. Men för oss, hans samtida och lärjungar, är det nödvändigt att nu tala om leninismen på samma sätt som Marx' efterföljare talade om marxismen, och Darwins anhängare om darwinismen.'[84] 'Leninismen', fortsatte Zinovjev, 'är framför allt förståelsen, den marxistiska förklaringen av de nya stadierna i samhällsutvecklingen, av de nya erfarenheter den internationella arbetarrörelsen (och den revolutionära rörelsen i allmänhet) gjort, av allt det som framkommit efter Marx'. Lenin kunde inte ha existerat utan Marx, erkänner Zinovjev, men nu var det 'nödvändigt att säga att utanför leninismen kan det inte finnas någon revolutionär marxism'.[85] Här upprepar Zinovjev bara det Stalin var först med att proklamera i sina föreläsningar om leninismen i april 1924. För ögonblicket existerade Stalins formuleringar sida vid sida med Zinovjevs, Bucharins o.s.v. Några år senare skulle Stalins vara de enda ortodoxa definitionerna av leninismen, och varje Komintern-militant måste kunna dem utantill. Efter det att de trotskistiska och bucharinistiska oppositionerna krossats, skulle det faktiskt ske en övergång från leninismen, som den enda giltiga marxismen i 'imperialismens och den proletära revolutionens epok' till stalinismen, den enda giltiga leninismen i imperialismens, den proletära revolutionens och ... socialismen i ett lands epok. Från en Marx ad usum Lenini (latin = 'Marx för Lenins bruk', ö.a.) övergick man till en Lenin ad usum Stalini. Och de som opponerade sig mot den andra gjorde misstaget att stänga sig inne i den första.
Denna process av dogmatisering och av fortlöpande insnävning av Kominterns teoretiska grundvalar återspeglades tydligt i kommunistpartierna. De som vid sitt bildande saknade varje nationellt teoretiskt arv (som t.ex. det spanska partiet) vegeterade i en slentrianmässig aktivism. De som hade ett sådant arv (som de tyska och italienska partierna) var oförmögna att förvalta detta: Rosa Luxemburgs teoretiska arbeten, liksom senare Gramscis, dömdes till landsförvisning. I sin rapport om Komintern vid SUKP:s 15:e kongress (december 1927) pekade Bucharin på att de teoretiska svagheterna hos kommunistpartierna i allmänhet, och deras ledande kretsar i synnerhet, utgjorde en av Kominterns största brister. Han underströk hur få intellektuella det fanns i dessa ledande grupper, och noterade att 'den rad kriser som vi bevittnat i våra kommunistiska partier, sedan den första revolutionära vågen avtagit, drabbade framför allt det intellektuella övre skiktet'. Med väl avvägda ord nämnde han att denna sjukdom också hade angripit det sovjetiska partiet: Sovjetledarna, sade han 'är överbelastade med praktiskt arbete och kan inte ägna det teoretiska arbetet tillräcklig uppmärksamhet'. Denna försvagning av det teoretiska arbetet i Komintern ägde rum samtidigt som 'situationen nu blir allt mer komplicerad och det ställs mycket större krav på ledarna än förut', när det gällde teoretisk ledning.[86]
Bucharin var en av de få Kominternledare som under 1920-talet började fundera över de grundläggande problem som var förknippade med kapitalismens struktur, de förändringar som ägt rum i arbetarklassen, den koloniala frågan o.s.v. 'Det ekonomiska livets koncentration och centralisation', sade han i den redan citerade rapporten, 'går framåt med sjumilastövlar. Vi skulle t.o.m. kunde säga att det äger rum en 'förtrustning av själva statsmakten', d.v.s. att bourgeoisins statsmakt blir allt mer och mer beroende av de stora kapitalistiska koncernerna och koncerngrupperna ... Detta är inte ett helt och hållet nytt fenomen, men jag måste medge att dessa processer, under den tid kapitalismen existerat, aldrig tidigare gått så långt som nu är fallet, ett faktum som enligt min åsikt är av stor vikt'. Efter att ha analyserat olika former som processen antagit (i Tyskland, Italien, Japan och Österrike) drog han slutsatsen: 'Sålunda har vi å ena sidan en skärpning av motsättningarna mellan de olika kapitalistiska staterna. Å andra sidan ser vi en fortgående process av organisering av de kapitalistiska styrkorna inom länderna, vilken tar sig uttryck i en tendens till statskapitalism.' När Bucharin undersökte arbetarklassens situation, nämnde han bl.a. de strukturella förändringar som man kunde observera bland lönearbetarna i industrin i Tyskland: Under perioden 1907 till 1925-26 hade andelen tjänstemän ökat från 11,1 till 36,5 procent. Och han noterade att dessa förändringar gjorde det lättare för kapitalisterna att integrera en del av arbetarna via tjänstemannaskiktet. Han pekade på fackföreningarna växande roll i denna integrationsprocess, och att detta inte innebar att strejkvapnet övergavs.[87] Alla dessa observationer, och i synnerhet de som rör den kapitalistiska 'organiserings'-processen, lades till de handlingar som några månader senare skulle användas för att fördöma Bucharin (i själva verket hade Stalin redan vid tiden för 15:e partikongressen börjat göra sina förberedelser mot Bucharin). Bucharin skulle bl.a. anklagas för att ha lagt sig till med Hilferdings ståndpunkter, trots att han uttryckligen kritiserade de reformistiska slutsatser Hilferding dragit ur sina vetenskapliga observationer. I samma rapport påtalade Bucharin att Komintern bara hade en mycket allmän föreställning om den koloniala frågan. Den kinesiska revolutionen hade gjort det möjligt att upptäcka denna svaghet: 'Den ytterst komplicerade sociala klasstrukturen, de stora svårigheter som är förknippade med ledningen av en sådan enorm kolonial revolution, har först helt nyligen gått upp för oss i hela sin vidd.'[88] I varje konkret fall, framhöll Bucharin, var det nödvändigt att analysera klasstrukturerna. Kominternteserna om den koloniala frågan tillhandahöll bara en mycket allmän grundval.
Alla dessa uppmaningar att ta itu med den nya problematik som världsutvecklingen hade uppenbarat, skulle bli undansopade under kampen mot 'högeravvikelsen som huvudfiende'. Men varken den prestige som Oktoberrevolutionen gav åt dogmatiseringen av leninismen som marxismens sista ord, eller den repressiva roll Kominterns ideologiska och administrativa mekanism i allt större utsträckning kom att spela när det gällde tänkandet, förklarar på ett tillfredsställande sätt den revolutionära marxismens fortskridande förlamning i den kapitalistiska världen mellan de två krigen.
Inom Kominterns ramar, började den kinesiska intelligentian under samma period att lösgöra sig från de scheman som gjorts upp i Kominterns moskovitiska centrum och att i praktiken följa det bolsjevikiska exemplet. De tog de första stegen mot att utarbeta en revolutionär teori för den kinesiska revolutionen, precis som de bolsjevikiska intellektuella hade gjort när de utarbetade en teori för den ryska revolutionen.[89] Men de kinesiska kommunisterna hade inte bara Komintern, de hade också en revolution som var i gång. I likhet med bolsjevikerna som inte bara hade Marx och Andra internationalen, utan också den revolution som pågick i Ryssland. Det är därför befogat att ställa frågan om det inte fanns en djupare liggande orsak – den socialistiska revolutionens objektiva omognad i de utvecklade kapitalistiska länderna – som betingade det teoretiska tänkandets förlamning bland de revolutionära marxisterna i väst, även om de nämnda faktorerna kraftigt bidrog till att förvärra den – och t.o.m. kan utgöra en tillräcklig förklaring på 'förlamnings'-tillståndet som sådant.
Det handlar naturligtvis inte om att produktivkrafterna hos den utvecklade kapitalismen – under den period vi behandlar – inte redan skulle ha utgjort en tillräcklig materiell grundval för samhällets socialistiska omvandling. Jag talar om revolutionens objektiva omognad; vilket är en helt annan sak, även om de två problemen ofta förväxlas. Om vi utgår från Marx' teoretiska teser om den socialistiska revolutionens objektiva mogenhet och tar begreppet revolution i vid mening och inte i den inskränkta meningen av arbetarklassens (eller ett parti som gör anspråk på att representera denna) maktövertagande, då räcker det inte med att det finns produktivkrafter som kan bära upp den nya sociala ordningen. Det krävs också att kapitalismen är ur stånd att utveckla nya produktivkrafter. Om Marx och Engels vid vissa tidpunkter i sina liv förutsade revolutionens seger i Europa, berodde det på att de trodde att kapitalismen hade nått fram till denna gränssituation. Vi ser denna övertygelse uttryckt redan i Manifestet. Lenin gjorde samma värdering av kapitalismen i dess imperialistiska fas. Kominternledarna övertog denna i oförändrat skick och byggde alla sina strategiska och taktiska planer på denna förutsättning. Tesen om 'socialism i ett land', som ny teori för världsrevolutionen, förutsätter som vi sett, förutom perspektivet på uppbygget av socialismen i Sovjetunionen, att kapitalismen faktiskt håller på att stagnera och ruttna, att kapitalismen förlorat, som Trotskij skulle säga – på denna punkt var han fullständigt överens med sin bittra motståndare – sin förmåga att utveckla produktivkrafterna. Men de två världskrigen och den ekonomiska världskrisen 1929 visade sig inte vara uttryck för att kapitalismen nått fram till denna gränssituation, utan var istället viktiga instrument för att strukturomvandla kapitalismen och ge den en ny förmåga att utveckla produktivkrafterna. Det var förvisso ohyggliga medel, men det ohyggliga är en moralisk kategori, inte en ekonomisk.
I synnerhet de två världskrigen illustrerade på ett mycket slående sätt kapitalismens djävulska logik, denna logik i vilken 'framsteg', som Marx uttrycket det, liknar den avskyvärde hedniske avgud som ville dricka nektar bara ur sina offers skallar. Om vi skulle angripa problemet enbart utifrån en 'moralisk' ståndpunkt, skulle det vara svårt att förstå varför mänskligheten, inför sådana uppenbara ohyggligheter, fortfarande inte har gjort slut på kapitalismen. Detta skulle emellertid innebära att vi glömt att ett system som förmår utveckla produktivkrafterna också 'utvecklar' sitt eget 'moraliska' rättfärdigande (i kapitalismens fall – patriotism, nationalism, rasism, individualism och många andra 'ismer'). Den reformistiska ideologin, avsöndrad organiskt ur kapitalismens förmåga att utveckla produktivkrafterna, intar en hedersplats bland kapitalismens såväl moraliska som politiska rättfärdiganden. Skulle fascismen – en av de ohyggligaste formerna av ideologiskt rättfärdigande av kapitalismen – ha kunnat utöva så stor dragningskraft på miljoner småborgare, bönder och arbetare mellan världskrigen, om det inte bakom Mussolinis och Hitlers demagogi funnits det italienska och tyska monopolkapitalets förmåga att omstrukturera systemet för en ny utveckling av produktivkrafterna?
Hittills verkar det inte ha funnits någon gränssituation för kapitalismen i betydelsen oförmåga att utveckla produktivkrafterna. Och det teoretiska problemet huruvida man nu kan förutsäga en sådan situation och vilka processer som kan leda dit, är fortfarande en öppen fråga. Men revolutionens objektiva omognad i dagens utvecklade kapitalism betyder inte alls att det, mellan de två världskrigen och efter det andra slutat, saknades situationer som var gynnsamma för 'en djärv framstöt' av det revolutionära partiet (som Lenin vid några tillfällen kallade stormningen i Oktober), och som skulle ha kunnat göra slut på den kapitalistiska utvecklingens ohyggliga logik i något av de industrialiserade länderna.
Det måste emellertid finnas ett djupare samband mellan denna objektiva omognad och den teoretiska och politiska omognad som de revolutionära avantgarden som vuxit fram i de utvecklade kapitalistiska länderna demonstrerat när det gällt att utnyttja de situationer som varit gynnsamma för revolutionen (i inskränkt mening).
Den första 'omognaden' utgör ett ansenligt hinder – som verkar genom en rad mycket komplicerade rättfärdiganden, såsom de redan nämnda och många andra – på den väg det allmänna sociala medvetandet kan komma fram till ett radikalt förkastande av systemet. Och det teoretiska medvetandet, som enbart kan uppstå i intellektuell miljö, blir lidande av frånvaron av denna påträngande stimulans. När samhället verkligen befinner sig i ett tillstånd av allmän kris (som en av beståndsdelarna i en sådan räknar jag den socio-ekonomiska mekanismens oförmåga att fortsätta att utveckla produktivkrafterna utan att ändra natur), återspeglas detta inte enbart, på ett mer eller mindre förvirrat sätt, i det allmänna sociala medvetandet: Den 'teoriproducerande' gruppen påverkas också. Detta gäller både dess egen sociala existens och de värderingar och föreställningar som dittills utgjort dess kulturella värld. Det är inte bara erfarenheten hos samhället i sin helhet, utan också gruppens egen erfarenhet som driver den att söka en revolutionär teori lämpad för den rådande krisen. Detta hände i de ryska kinesiska samhällena, liksom i det tyska samhället i mitten av 1800-talet, för att inte gå ännu längre tillbaka i tiden. (Låt oss inte glömma att Marx och Engels, som revolutionära teoretiker, framför allt var produkter av det tyska samhällets allmänna kris i mitten av 1800-talet och av den teoretiska medvetenhet som denna kris ledde fram till. Det borde undersökas i vilken grad Marx' 'tyska utgångspunkt' påverkade den vetenskapliga analysen i Kapitalet och fick honom att dra förhastade slutsatser om revolutionens mognad i 1800-talets utvecklade kapitalistiska länder, liksom Lenins 'ryska utgångspunkt' fick honom att dra liknande slutsatser om kapitalismen i början av 1900-talet.) Dessa samhällens gränssituation hade emellertid inte, som vi sett, sitt upphov i motsättningar inneboende i kapitalistiska strukturer, utan i motsättningar mellan kapitalistiska och för kapitalistiska strukturer. Det var på denna grundval den objektiva förutsättning för revolution (i vid mening), som Marx hade teoretiserat över, skapades: det existerande socio-ekonomiska systemets oförmåga att utveckla nya produktivkrafter.
När det gäller det problem vi behandlar här, är det inte nödvändigt att dröja vid de välkända orsakerna till att de ryska och kinesiska revolutionerna inte stannade inom de 'borgerliga ramarna' utan omvandlades till proletära revolutioner. Det som här är av störst intresse är att framhålla det faktum att utarbetandet av teorin för revolutionen i de utvecklade kapitalistiska länderna fram till idag har saknat den kraftfulla 'stimulans' som både den ryska och den kinesiska revolutionen hade. Det som har saknats är denna 'allmänna kris' som enligt den officiella marxismen har existerat alltsedan första världskriget (och som t.o.m. har sagts befinna sig i sin 'tredje etapp'), men som fortfarande inte har gett uttryck åt det som borde ha varit dess viktigaste drag: den kapitalistiska mekanismens oförmåga att utveckla produktivkrafterna. Att produktivkrafterna har utvecklats är ett faktum och detta dessutom i ett tempo som saknar motstycke.
Men att konstatera existensen av detta handikapp för utarbetandet av en teori för revolutionen i de utvecklade kapitalistiska länderna är inte liktydigt med att påstå att det är omöjligt att utarbeta en sådan teori. Det kan bli det nödvändiga första steget i en teoretisk ansträngning som öppnar nya vägar till en revolutionär omvandling av de utvecklade kapitalistiska samhällena, byggd på en bättre kunskap om dessa samhällen. I vilket fall som helst är grundförutsättningen för att vi ska kunna komma fram till en sådan teori, att alla scheman och 'principer' som i praktiken har visat sig vara felaktiga omvärderas tillsammans med de metoder och institutionella strukturer som har bidragit till att förhindra upptäckten av bristerna. Kominterns teoretiska förlamning kan 'i sista instans' förklaras av revolutionens objektiva omognad i det utvecklade kapitalistiska samhället, men när väl detta har slagits fast, bör vi framför allt intressera oss för alla andra 'instanser' som bidrog till att accentuera och förvärra verkningarna av den 'sista'.
[1] Stalin förvrängde Marx' och Engels' ståndpunkter i denna fråga och tillskrev dem uppfattningen att den socialistiska revolutionen (i betydelsen arbetarklassens maktövertagande) skulle segra samtidigt i alla utvecklade kapitalistiska länder. Utifrån detta kunde han påvisa 'originaliteten' hos Lenin, som hävdade att en sådan samtidighet var omöjligt och att, tvärtom, revolutionen sannolikt skulle segra i ett enda land. Därefter har en hel rad 'marxologer' och 'leninologer' delat Stalins uppfattning. Bland de senare är Alfred G. Meyer det mest typiska fallet: se hans Leninism (Harvard University Press, Cambridge, Mass, 1957, och Praeger, New York, 1962). I våra dagar försöker de sovjetiska teoretikerna göra sig kvitt Stalins förfalskade version av Marx' och Engels' idéer och visa att Lenins bidrag till teorin inte strider mot hans fundamentala trohet mot den marxistiska revolutionsteorin. (Det senaste arbete som behandlar detta problem är filosofen Y.A. Krasins, Lenin, Revolution, and the World today, Progress Publishers, Moskva, 1971: se s 10-12). Men samtidigt fortsätter de att hävda att Lenin utgick från att socialismens seger (i betydelsen fullborda dess uppbygge) var möjligt i isolerade länder. Denna uppfattning står i total motsättning till Marx' dito, vilket gör deras position i polemiken med Meyer o.a. ohållbar. Den historiska sanningen är – som vi senare ska se – att Lenin talade om möjligheten av socialismens seger i ett enda land endast i betydelsen arbetarklassens maktövertagande och inte i betydelsen att fullborda det socialistiska uppbygget. Han betraktade denna första seger som inledningen till världsrevolutionens frammarsch, som inom en nära framtid skulle leda till att arbetarklassen i de utvecklade kapitalistiska länderna tog makten.
[2] Marx: 'De framtida resultaten av det brittiska styret i Indien' (1853), i Marx and Engels on Colonialism, Lawrence and Wishart, London, 1960, s 82.
[3] Denna tes hävdas i SUKP:s program som antogs vid 22:a partikongressen 1961. Stalin framlade den för första gången i december 1946.
[4] Se 'Nekotorye aspekty leninskoj teorii revoljutsii' (Några aspekter på Lenins teori om revolutionen), av N.G. Levintov, i Voprosy filosofii, 4, 1966, där Lenins utarbetande och tillämpning av dessa två idéer undersöks i detalj. Med en social revolution i inskränkt mening (vilket svarar mot det Marx inbegriper i begreppet 'politisk revolution') förstår Lenin den period under vilken den sociala rörelsen väsentligen tar sig formen av folkmassornas direkta kamp. Med social revolution i vid mening menar han den process genom vilken alla revolutionens grundläggande historiska uppgifter löses. Levintov visar att när Lenin t.ex. hänvisar till franska revolutionen som en social revolution i vid mening, avser han perioden 1789-1871. I denna långa period inbegriper han revolutionerna i inskränkt mening åren 1789, 1830, 1848 och 1871 (Pariskommunen). De vanliga formuleringarna 'socialistisk revolution' och 'politisk revolution' inbjuder till en odialektisk uppdelning mellan det 'sociala' och det 'politiska'. Av denna anledning har jag valt att använda de av Lenin införda formuleringarna.
[5] Trotskij nämner ett enda undantag bland marxisterna i slutet av 1800-talet: den tyske socialisten Georg Vollmar, som 1878 hävdade möjligheten av en 'isolerad socialistisk stat' (han hade Tyskland i åtanke) – just med hänvisning till 'lagen om den ojämna utvecklingen', som Stalin tillskrev Lenin. (Trotskij, Den förrådda revolutionen, Rene Coeckelbergs Partisanförlag, Göteborg, 1969, s 211-212).
[6] 'Ryssland – vars förhållanden jag har haft extra goda möjligheter att studera genom att jag haft tillgång till de ursprungliga, ryska källorna ... – har under lång tid stått på tröskeln till en omvälvning; alla förutsättningar finns redan där ... Denna gång börjar revolutionen i öster, där kontrarevolutionen tidigare haft sina starkaste förskansningar och pålitligaste reservstyrkor.' (Marx, brev till Sorge, 27 september 1877, i Marx and Engels, Selected Correspondence, Lawrence and Wishart, London, 1956, s 374. På svenska Marx-Engels, Brev i urval, Gidlunds, 1972, s 144-145.)
[7] Kautsky, 'Slaverna och revolutionen' (1902), citerad av Lenin i 'Radikalismen' – kommunismens barnsjukdom, Valda verk i tre band, svensk upplaga, Progress, Moskva, 1975, s 277. Bakunin hade 1848 förutsagt att en dag 'skall revolutionens stjärna ur ett hav av blod och eld, stiga hög och vacker i Moskva, och förvandlas till en ledstjärna för hela den befriade mänsklighetens lycka.' (I den slutgiltiga versionen av Bakunins 'Upprop till slaverna' citerat i E. Pyziur, The Doctrine of Anarchism of Michael A. Bakunin, Milwaukee, 1955, s 34).
[8] Lenin, 'Proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur', Collected Works, 4:e upplagan, vol 8, engelska utgåvan, s 303.
[9] Lenin, 'Revolutionens etapper, riktning och perspektiv', op. cit., vol 10, s 92. Uppfattningen att den ryska revolutionen och den proletära revolutionen i väst skulle 'komplettera varandra', med den förre som 'förspel' till den senare, vilket i sin tur skulle göra det möjligt för den ryska revolutionen att omvandlas till en socialistisk revolution, hade redan formulerats av Engels i hans förord (1882) till ryska utgåvan av Kommunistiska Manifestet. Lenin lånade från Engels uttrycket att de europeiska arbetarna, genom att genomföra den socialistiska revolutionen, skulle visa det ryska proletariatet 'hur det ska göras' (Engels, 1894, i efterskriften till sin essä Soziales auf Russland, Marx och Engels, Werke, Dietz, Berlin, 1965, band 22, s 421 ff). I direkt polemik mot Preobrazjenskij och indirekt mot Lenin, skulle Stalin uttrycka den i& som senare skulle ta fastare form och genomsyra hela hans strategi: 'Man kan inte utesluta den möjligheten att just Ryssland kommer att bli det land som banar vägen för socialismen ... Vi måste frångå den föråldrade uppfattningen att endast Europa kan visa oss vägen.' (Stalin, Works, vol 5, engelska utgåvan, s 199-200. I. Deutscher citerar avsnittet i sin Stalin, Rene Coeckelberghs Partisanförlag, Göteborg 1972, s 126).
[10] Lenin, 'Paul Singer' (1911) i Collected Works, op. cit., vol 17, s 95.
[11] Lenin, 'Internationella socialistbyråns möte' (1908), ibid, vol 15, s 237.
[12] Lenin, 'De amerikanska arbetarnas framgångar' (1912), ibid, vol 18, s 335.
[13] Lenin, 'Asiens uppvaknande' (1913) ibid, vol 19, s 85-86. 85-86.
[14] Lenin, 'Demokrati och folklighetsrörelse i Kina' (1912), ibid, vol 18, s 163-169.
[15] Marx och Engels behandlade aldrig frågan om vilken roll den ryska revolutionen skulle kunna spela bland de folk som led under kolonialismens ok.
[16] Lenin, 'Proletariatets uppgifter i vår revolution', Valda verk, op. cit., band 2, s 37.
[17] Lenin, 'Krisens lärdomar', Collected Works, op. cit., vol 24, s 215.
[18] Lenin, Valda verk, op. cit., band 2, s 384.
[19] Lenin, 'Imperialismen ...' i ibid, band 1, s 609 och 702.
[20] Se Y.A. Krasin, op. cit., s 23. Enligt Krasin definierade Lenin imperialismen som en 'övergångs- eller döende kapitalism'. Men i verkligheten skrev Lenin att imperialismen 'måste karakteriseras som en övergångskapitalism, eller rättare, som den döende kapitalismen' (min kurs. FC). m.a.o. rättade Lenin sig själv och gav en mer precis definition. Enligt min åsikt var orsaken till denna rättelse att uttrycket 'övergångs' bara definierar en av de aspekter som Lenin påvisade med sin analys, nämligen den höga grad av produktionens församhälleligande som är karakteristisk för kapitalismens monopolistiska fas, och som till det yttersta förbereder socialismens materiella bas. Med uttrycket 'döende' vill Lenin, enligt min mening, uttrycka att detta långt gångna församhälleligande (tillsammans med en rad andra politiska, ekonomiska och sociala faktorer) har lett till en extrem skärpning av imperialismens motsättningar (glöm inte att Lenins studie skrevs mitt under ett världskrig) och ställt den socialistiska revolutionen på dagordningen i världsskala – en uppfattning som han klart formulerar i alla sina skrifter från denna period.
[21] I sin essä 'Brest-Litovsk: Debatten om krig, fred och revolution' (på italienska), i Critica Marxista, 4, 1963, gör den italienske kommunistiske skriftställaren Vittorio Strada, enligt min mening, misstaget att förutsätta att Lenins ståndpunkt i debatten med 'vänsterkommunisterna' byggde på antagandet att den ryska revolutionen kunde hålla ut även om revolutionen i Europa inte segrade. I sin rapport till 7:e partikongressen, efter det att Brest-Litovsk-freden hade undertecknats, förklarade Lenin faktiskt otvetydigt att 'det är en absolut sanning att utan den tyska revolutionen kommer vi att gå under' (Valda verk, op. cit., band 2, s 510-11). Lenins meningsskiljaktigheter med Trotskij å ena sidan, och med 'vänsterkommunisterna' (Bucharin o.s.v.) å den andra, var bara av taktiskt slag. Lenin utgick inte alls från att det var möjligt att vidmakthålla den socialistiska revolutionen i ett isolerat Ryssland. Hela hans argumentation byggde på att det vi den tidpunkten var omöjligt att föra ett revolutionärt krig på grund av arméns långt gångna sönderfall. Det vara bara en fråga om att skaffa sig en andhämtningspaus i väntan på att den tyska revolutionen skulle utbryta.
[22] Lenin, 'Brev till Sverdlov', 1 oktober 1918, i Collected Works, op. cit., vol 35, s 364-5. Alla Lenins artiklar och tal under slutet av 1918 och under hela 1919 genomsyras av övertygelsen att den internationella revolutionen hade börjat.
[23] Lenin, 'Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky', ibid, vol 28, s 113. (Detta är inte Lenins välkända bok, utan en kort artikel med samma titel, som ger ett koncentrat av det större arbetet.)
[24] Marx och Engels, Werke, op. cit., s 190. Det är möjligt att tala om Lenins 'blanquism' endast när det gäller hans idéer om organiseringen av det revolutionära partiet, och då bara i viss grad. Den strängt centraliserade och disciplinerade kärnan av yrkesrevolutionärer, organiserade efter strikt konspiratoriska linjer, är för Lenin organiskt sammanlänkad med en stor massa icke-yrkesrevolutionärer, och med massorganisationer av olika slag. Men i frågan om partiets roll är Lenin inte 'blanquist'. Partiet 'ersätter' inte revolutionen: Det organiserar och leder revolutionen när denna väl satt igång. Men när verkligheten bevisar att revolutionen inte är där – något som helt uppenbart gällde 'världsrevolutionen' 1919-20 – och partiets aktivitet baseras på antagandet att den 'verkligen är där', då blir partiets aktivitet objektivt blanquistisk. Som alla vet, alltsedan Hegel påtalade det, är det människorna tror sig göra en sak, och det de verkligen gör, en annan. Detta gäller även för marxister av Lenins format.
[25] Togliatti ansåg att det var av 'särskild vikt' att understryka det faktum att Lenin proklamerade nödvändigheten av att skapa Tredje internationalen innan den ryska revolutionen segrat, eftersom detta 'riktar ett dråpslag mot de illvilliga påståendena att Komintern aldrig var något annat än ett instrument för sovjetstaten' (den i kapitel 1, not 11 citerade artikeln, s 469-70). Lenin framförde faktiskt denna nödvändighet kort efter det att det första världskriget hade utbrutit. Och tanken att omvandla Komintern till ett redskap för den sovjetiska staten var fullständigt främmande för hans tänkande, både före och efter Oktoberrevolutionen. Men detta ändrar inte på det faktum att Komintern, efter Lenin, omvandlades till ett redskap för sovjetstaten – och att premisserna för denna omvandling skapades under Lenins livstid, ett problem som vi ska behandla senare.
Lenins initiativ stötte på motstånd från majoriteten av de som hade deltagit i Zimmerwald- (september 1915) och Kienthalkonferensen (april 1916), och tom från en del bolsjeviker, som vidhöll sin meningskiljaktighet med honom också efter februarirevolutionen. Segern i oktober, som gav Lenin en internationell prestige, gjorde det möjligt för hans uppfattning att vinna terräng bland revolutionära grupper i flera länder. Men den började inte att omsättas i praktiken förrän vid tiden för den tyska revolutionens utbrott. Om spartakisternas invändningar, se kapitel 3 nedan.
[26] Lenin, 'Avslutningstal vid slutsessionen' i Collected Works, op. cit., vol 28, s 476-7, och 'Kommunistiska Internationalens grundande', ibid, s 485. I ett annat tal, som hölls i slutet av mars 1919, sade Lenin: 'Över hela världen växer kommunisternas sammanslutning. I ett antal länder har sovjetmakten redan segrat. Snart kommer vi att få se kommunismen segra över hela världen: vi kommer att få se grundandet av Världens federativa sovjetrepublik.' (ibid, vol 29, s 241).
[27] Om de omständigheter under vilka 2:a kongressen sammanträdde skrev Trotskij 1921: 'Som vi kommer ihåg marscherade Röda Armén mot Warszawa och med hänsyn till den revolutionära situationen i Tyskland, Italien och andra länder kunde man räkna med att denna militära framstöt (som inte hade någon självständig betydelse), såsom hjälpkraft i de europeiska krafternas kamp, skulle kunna bidra till att utlösa den revolutionära lavinen som hade kommit fram till den död punkt. Detta skedde inte. Vi blev tillbakaslagna.' Trotskij, The First 5 years of the Communist International, vol 2, Monad Press, New York, 1972, s 8).
Vid tiden för 2:a kongressen var emellertid optimismen fortfarande den förhärskande stämningen. 'Den avgörande stunden närmar sig' säger en av dess resolutioner. 'I alla länder där det finns en medveten arbetarrörelse kommer arbetarklassen att med vapen i hand gå ut i en serie förbittrade strider.' (Degras, op. cit., I, s 128. På svenska i Röda Häften 6/7, op. cit., s 84).
[28] I de skrifter om denna period som är författade av kommunistpartimedlemmar berör man mycket flyktigt, om alls, de av Lenins uppfattningar om och analyser av imperialismen som inte har bekräftats av historien. Togliatti dokumenterar inget undantag från den regeln i sin artikel från 1959. När han t.ex. citerar Lenins varning till 2:a kongressen att 'det inte finns någon situation som bourgeoisin inte kan finna en väg ur', säger han ingenting om att just Lenins teser från 1917-20 till stor del hade bidragit till att inskärpa dessa föreställningar hos de nybildade kommunistpartierna. Enligt Togliatti uttryckte inte Lenin idén att 'kriget skulle följas av en uppgörelse mellan de styrande och de styrda' (Togliatti, den citerade artikeln, s 470). Hur ska man i så fall uppfatta de påståenden som jag har citerat och alla de andra av samma slag? De sovjetiska skribenterna slår alla rekord i detta avseende. I Krasins tidigare citerade bok, ett arbete på 320 sidor (den engelska utgåvan) som är helt ägnat åt Lenins revolutionsteori, rar läsaren leta förgäves efter den minsta kritiska anmärkning. Allt som Lenin skrev var perfekt, koherent och bekräftat av praktiken. Det behöver väl inte poängteras att denna apologetiska behandling av Lenins verk inte tillför någonting till hans historiska förtjänster, samtidigt som den försvårar en marxistisk tillägnelse av hans lära. Vid utarbetandet av en teori för den socialistiska revolutionen som ger svar på problemen i dagens värld, är det nödvändigt att gå vidare via en kritik av Lenin, för att inte tala om Marx.
[29] I sin rapport till Kominterns 5:e kongress tvingades Zinovjev i efterhand erkänna detta faktum: '1921-22 betydde enhetsfront-taktiken insikten om att vi ännu inte hade vunnit arbetarklassens majoritet; för det andra att socialdemokratin fortfarande är mycket stark.' (Fifth Congress of the Communist International, Abridged Report, CPGB, London, 1924, s 27).
[30] Detta antagande hade, som vi sett tidigare, ett precedensfall redan före kriget i Lenins optimism beträffande proletariatets revolutionära läggning i de utvecklade kapitalistiska länderna. Under kriget skrev han: 'Vi ser att de socialistiska organisationerna och arbetarorganisationerna nu är splittrade i två stora läger i alla världens länder. Den mindre delen, ledarna, funktionärerna och byråkraterna, har förrått socialismen och ställt sig på sina regeringars sida. Den andra delen, dit massan av klassmedvetna arbetare hör, fortsätter att samla sina krafter och att kämpa för den proletära revolutionen.' (Collected Works, op. cit., vol 22, s 124). Det är inte nödvändigt redogöra för hur Lenins tillit till proletariatet i väster ökade när tyska revolutionen började och kort därefter följdes av den ungerska. Den 22 oktober 1918 förklarade han: 'Bolsjevismen har blivit det internationella proletariatets världsomspännande teori och taktik' (ibid, vol 28, s 116). I mars 1919 skrev han: 'Arbetarmassorna vände ryggen till dessa socialismens förrädare' (d.v.s. reformistledarna) (ibid, vol 29, s 20). Och i juli 1920: 'Något mer än ett år efter Kommunistiska Internationalens första kongress står vi nu som segrare över Andra internationalen.' (Valda verk, op. cit., band 3, s 382). (Alla kursiveringar mina FC).
[31] Lenin, 'Teser och referat om den borgerliga demokratin och proletariatets diktatur' i Valda verk, op. cit., band 3, s 97.
[32] Lenin, 'Brev till Europas och Amerikas arbetare', i Collected Works, op. cit., vol 28, s 435. (På svenska i VI. Lenin i urval, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1965, s 192).
[33] Lenin, 'Möte med Moskvas partiaktivister, den 27 november 1918' i Collected Works, op. cit., vol 28, s 216.
[34] Marx och Engels gjorde samma misstag i fråga om 1800-talets kapitalism. Uppfattningen att denna hade nått en gränssituation återfinns redan i Kommunistiska Manifestet och dyker därefter upp vid talrika tillfällen. I ett brev till Engels, daterat den 8 oktober 1858, nämner Marx kapitalismens världsomfattande expansion under denna period – koloniseringen av Kalifornien och Australien, Japans och Kinas inlemmande i världsmarknaden – och drar slutsatsen: 'Vi kan inte förneka att det borgerliga samhället ratt uppleva ett nytt 1500-tal, och jag hoppas att detta nya 1500-tal skall markera dess utslocknande, precis som det första fick bevittna dess födelse ... På kontinenten är revolutionen nära förestående, och den kommer genast att få en socialistisk karaktär.' (Marx och Engels, Selected Correspondence, Lawrence and Wishart, London, 1956, s 4. På svenska i Marx-Engels, Brev i urval, op. cit., s 39.)
[35] Stuart R. Schram and Hélène Carrère d'Encausse, Marxism and Asia, Allen Lane The Penguin Press, London, 1969, s 22.
[36] I Lenins analys av imperialismen är den vetenskapliga stringensen i hög grad påverkad av hans politiska engagemang i kampen mot reformismen, och utan tvivel också av det sätt på vilket de 'ortodoxa' teoretikerna i Andra internationalen förde kampen mot Bernstein. Denne byggde upp sin revision av Marx på basis av att tillskriva honom en teori om kapitalismens 'sammanbrott' som ett resultat av enbart ekonomiska motsättningar. I sina svar till Bernstein gjorde en del marxister misstaget att acceptera att denna 'sammanbrottsteori' verkligen återfanns hos Marx. Detta underlättade den revisionistiska offensivens framåtskridande på den ekonomiska teorins område, vars viktigaste exempel är Tugan-Baranovskijs kritik. Vid försöken att vederlägga den sistnämnde och försvara den ortodoxa marxismen, intog Kautsky en defensiv position med sin teori om 'ständig depression' som den kapitalistiska utvecklingens oundvikliga perspektiv. Vad Rosa Luxemburg beträffar, ledde hennes undersökning av 'kapitalackumulationen' de facto till en ny 'sammanbrottsteori'. Enligt denna kunde inte kapitalismen förverkliga en utvidgad reproduktion på sin egen bas, utan enbart genom att integrera nya förkapitalistiska strukturer. När detta inte längre var möjligt skulle kapitalismen ha kommit fram till en situation utan utvägar. Efter kriget anklagade Hilferding också Lenin för att ha försvarat teorin om ekonomiskt sammanbrott, något som faktiskt inte finns med i Lenins teoretiska hypoteser. För Lenin kan ingen ekonomisk kris, ingen motsättning på de ekonomiska strukturernas nivå, av sig själv leda till kapitalismens sammanbrott. Det krävs ett revolutionärt ingripande av proletariatet. Lenins misstag, både på det allmänt teoretiska planet (analysen av imperialismens struktur och dynamik) och när det gäller analysen av situationen i Europa och världen i övrigt under perioden 1914-1920, ligger enligt min mening på två plan: a) fastän han inte delar teorin om 'ekonomiskt sammanbrott', undervärderar han de faktorer som motverkade krisfaktorerna; (b) han övervärderar de revolutionära tendenserna hos det proletariat som formats under årtionden av 'fredlig' kapitalistisk utveckling och den reformistiska ideologins blomstring på denna grundval. Driven av en helig ilska över den reformistiska utveckling som Kautsky och Hilferding genomgått, tog Lenin inte tillräcklig hänsyn till de rationella elementen i den förres teori om 'ultraimperialismen' och i synnerhet den senares teori om den 'organiserade kapitalismen'.
[37] Citerad av Branko Lazitch, Lénine et la IIIe Internationale, La Baconnière, Neuchâtel, 1951, s 176. (Detta avsnitt, som finns med i den ryska stenografiska rapporten från kongressen – Tretij vsemirnyj kongress Kommunistitjeskogo Internatsionala, stenografitjeskij ottjet, Petrograd, 1922, s 45-6 – finns inte med i den version av Trotskijs tal som återges i The First Five Years of the Communist International, op. cit.)
[38] Teser om taktiken ..., Röda Häften 3/4, Rene Coeckelberghs Partisanförlag, 1970, s 9,11.
[39] Ibid, s 9.
[40] The First Five Years ..., op. cit., vol 1, s 255.
[41] Ibid, s 240.
[42] Ibid, s 250.
[43] Lenin, 'Hellre mindre men bättre' i Valda verk, op. cit, band 3, s 689-701.
[44] Alfred G. Meyer, Leninism, Praeger Paperback, New York, 1962, Chapter 12.
[45] Lenin, Collected Works, op. cit., vol 33, s 206.
[46] Lenin, 'Fem års rysk revolution och världsrevolutionens perspektiv', Valda verk, op. cit., band 3, s 644-645.
[47] Ibid, s 645 (min kurs FC).
[48] Ibid, s 637. Det är betecknande för Lenins sinnesstämning under den sista delen av hans liv, att han i sin rapport om 'fem års rysk revolution och världsrevolutionens perspektiv' praktiskt taget inte säger något alls om perspektiven. Han lägger hela tonvikten på behovet av att studera och åter studera revolutionens problem. Dessutom försummade han aldrig ett tillfälle att kritisera revolutionärt frasmakeri. Vid 3:e kongressen, skrev han i februari 1922, '... stod jag – på yttersta högerflygeln. Jag är övertygad om att det var den enda korrekta hållning man kunde inta, därför att en mycket talrik (och inflytelserik) grupp delegater, med många tyska, ungerska och italienska kamrater i spetsen, intog en överdriven och felaktig 'vänster'-position, och i stället för att nyktert värdera situationen, som inte var särdeles gynnsam för omedelbar och direkt aktion, hängav de sig åt ett energiskt viftande med små röda flaggor' (Collected Works, op. cit, vol 33, s 208).
[49] Degras, op. cit, I, s 444.
[50] Stalin, Leninismens problem, Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva, 1951, s 204.
[51] Ibid, s 131.
[52] Ibid, s 152-3.
[53] Dessa var några rader från Lenins artikel 'Om kooperationen', skriven i början av 1923. Efter att ha nämnt att produktionsmedlen befinner sig i statens händer, staten i proletariatets händer, och att proletariatet är allierat med miljontals bönder, säger Lenin att detta betyder att de har 'allt som behövs för att uppbygga det fullständiga socialistiska samhället' (Stalin, op. cit., s 211). Av sammanhanget i Lenins artikel framgår det klart att han med 'ett fullständigt socialistiskt samhälle' menar indragandet av bönderna i de kollektiva produktionsförhållandena via kooperativer. Givetvis kan denna isolerade fras från Lenin förefalla styrka Stalins argument ... om man glömmer hela leninismen och i synnerhet det Lenin hade skrivit bara ett år innan artikeln om kooperationen: 'Vi har alltid lärt ut och upprepat denna marxismens elementära sanning, att samfällda ansträngningar från arbetarna i ett flertal utvecklade länder är nödvändiga för att socialismen skall segra' (Lenin, Collected Works, op. cit, vol 33, s 206). Hade Lenin på ett år glömt denna 'elementära sanning'?
[54] Stalin, op. cit, s 205.
[55] Trotskij, Den permanenta revolutionen, Rene Coeckelbergs Partisanförlag, Göteborg, 1973, s 36.
[56] Degras, op cit, II, s 491 (svensk översättning: Kominterns program och stadgar, op. cit, s 35-36). Med 'socialismens seger' menas det fullständiga uppbygget av socialismen inom ett land. Som Trotskij påpekar i sin kritik av programmet (vilket antogs av 6:e kongressen): 'Om vi ska tolka orden 'socialismens seger' som enbart ett annat uttryck för proletariatets diktatur, då kommer vi fram till ett allmänt påstående som är obestridligt för alla och som kunde formuleras mindre tvetydigt. Men det är inte vad författarna till utkastet åsyftar. Med socialismens seger menar de inte bara maktövertagandet och nationaliseringen av produktionsmedlen, utan också uppbygget av socialismen i ett enda land. Om vi accepterar denna tolkning, då kommer vi inte fram till en socialistisk världsekonomi som baseras på internationell arbetsdelning, utan en federation av självtillräckliga sociala kommuner i anarkismens lycksaliga anda; den enda skillnaden är att dessa kommuner skulle förstoras till de nuvarande nationalstaternas storlek.' (Trotsky, The Third International after Lenin, Pioneer Publishers, New York, 1957, s 54). Redan ett och ett halvt år innan 6:e kongressen hade Kominterns exekutivkommitté helt och fullt antagit Stalins ståndpunkt. I en resolution som antogs av EKKI:s 7:e utvidgade plenum, som hölls i november-december 1926, läser vi följande: '... Sovjetunionen kommunistiska parti genomför sin socialistiska uppbyggnadspolitik på ett helt korrekt sätt i den fasta förvisningen om att Sovjetunionen inom landet förfogar över allt som är 'nödvändigt och tillräckligt' för uppbygget av ett fullständigt socialistiskt samhälle' (Degras, op. cit, I, s 330).
[57] Degras, op cit, II, s 491, 486. På svenska: Kominterns program ..., op cit, s 35, 28.
[58] Degras, s 488, 511-13. Kominterns ..., s 30, 66-68.
[59] Leninismens problem, op. cit, s 524.
[60] Degras, op cit, II, s 472. Svenska: Kominterns ..., op. cit, s 87.
[61] Trotskij, Den permanenta revolutionen, op. cit, s 13, 15, 16.
[62] Ibid, s 185-186.
[63] Antonio Gramsci, Selection from the Prison Notebooks, Lawrence and Wishart, London, 1971, s 241.
[64] Trotskij, Övergångsprogrammet, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm, 1977, s 25-28.
[65] Trotskij, Den förrådda revolutionen, op cit, s 167. Trotskij gör sig här skyldig till vad Lenin kallade 'revolutionärernas största misstag': 'att de blickar tillbaka på de gamla revolutionerna ...' (Lenin, Collected Works, op. cit, vol 24, s 141).
[66] Trotskij, Den förrådda revolutionen, op. cit, s 167.
[67] Ibid, s 164.
[68] Ibid, s 165. 'Och slutligen, om 'papperslapparna' skulle bevara sin validitet under den första tiden av militära operationer, är det ingen tvekan om att styrkegrupperingar under krigets avgörande fas skulle bestämmas av faktorer av ojämförligt starkare betydelse än diplomaternas eder ...'.
[69] 'Situationen skulle naturligtvis vara radikalt annorlunda om de borgerliga allierade fick sakliga garantier för att Moskvaregeringen skulle stå på samma sida som de, inte bara i krigets skyttegravar, utan också i klasskyttegravarna. Genom att dra fördel av Sovjetunionens svårigheter, sovjetstaten kommer att placeras mellan två eldar, kommer de kapitalistiska 'fredsvännerna' naturligtvis vidtaga alla åtgärder för att slå in en bräsch i monopolet inom utlandshandeln och de sovjetiska egendomslagarna ... Och om man antar att världens stridsfrågor endast kommer att avgöras på det militära planet, (d.v.s. utan en revolution i väst), så har de allierade en god chans att nå sina mål.' (Ibid, s 165.)
[70] Ibid, s 166.
[71] För Bucharin var uppbygget av socialismen i ett land – eller rättare, i Ryssland – möjligt under förutsättning att denna process anpassades till böndernas långsamma rytm. 'Vi har bankerna och kontrollen över krediten. Med kooperationens hjälp kommer vi att lyckas förändra böndernas ideologi inom några decennier. Man måste gripa sig an uppgiften med försiktighet och stort tålamod'. (Bucharin, Till teorin om den 'Permanenta revolutionen'. Finns med i G. Procaccis antologi Stalin mot Trotskij, Tema, Stockholm, 1971, s 112). Det var fråga om att bygga socialismen i 'snigelfart', som Bucharin själv uttryckte det. Ur sin teoretisering över den ryska vägen till socialismen drog Bucharin slutsatsen att också världsrevolutionens utveckling i sista instans måste anpassa sig till den omständigheten att det stora flertalet av jordens befolkning utgörs av bönder. Den koloniala frågan, säger Bucharin, är i själva verket en bondefråga. I världsskala, liksom i rysk skala, har proletariatet inget val: Efter sin seger 'måste proletariatet till varje pris upprätthålla ett vänskapligt förhållande till bönderna som utgör majoriteten av befolkningen. Proletariatet har inget val. Det måste använda sig av bönderna när det bygger upp socialismen. Endast under den förutsättningen kan det behålla makten. Att ifrågasätta detta är att bortse ifrån de världsekonomiska förhållandena och de lagar som bestämmer dem.' (ibid, s 100-101).
Men denna mycket intressanta problematik som Bucharin skisserar bygger på förutsättningen att proletariatet redan har tagit makten i kapitalismens metropoler.
[72] Lucio Magri, 'Valeur et limites des expériences frontistes', i Les Temps Modernes, januari 1966, s 216. Samtidigt som jag är överens med Magri då han säger att doktrinen om 'socialismen i ett land' objektivt återspeglade den relativa och ömsesidiga självständigheten mellan den ryska revolutionen och världsrevolutionen, kan jag inte instämma med honom när han säger att den 'objektivt och subjektivt lade grunden till en ny strategi' (baserad på denna självständighet). Enligt min åsikt skapade Stalin en strategi som förnekade denna självständighet.
[73] Bland dessa intar otvivelaktigt den tyske kommunistiske historikern Arthur Rosenberg en framträdande plats. Hans Bolsjevismens historia utgör, som George Haupt helt korrekt uttrycker det i sitt förord till den franska utgåvan (Grasset, Paris, 1967), 'en djupsinnig och kritisk betraktelse, vars klarhet, bredd och spännvidd gör det berättigat att räkna denna bok till de viktiga arbeten om politiskt tänkande som är oumbärliga för förståelsen av kommunismens förgångna och t.o.m. dess nutid.' Under det att jag gjort denna undersökning av Komintern har jag mer än en gång kunnat konstatera det 'stimulerande' värdet av Rosenbergs arbete – utan att för den skull dela hans allmänt ultravänsteristiska uppfattning eller många av hans konkreta slutsatser.
[74] Trotskij, Den förrådda revolutionen, op cit, s 136. Rosenberg, som ger talrika fakta och argument som exemplifierar detta utnyttjande av Komintern för att tillfredsställa den sovjetiska utrikespolitikens behov, anser inte desto mindre att Komintern snarare var ett hinder för Sovjetunionen, både på det diplomatiska planet och i ansträngningarna att 'vinna hela världens arbetares vänskap'. 'Den ryska diplomatin skulle arbeta mycket bättre och vara mycket mer framgångsrik om den inte vore komprometterad av Tredje internationalens existens ... Den väg som leder till de flesta europeiska och amerikanska arbetarnas vänskap är stängd och inte öppnad för Sovjetryssland genom Kommunistiska Internationalens verksamhet' (s 180). Enligt Rosenberg fortsatte sovjetregeringen att intressera sig för Komintern för att vidmakthålla 'den proletära och socialistiska myt utan vilken bolsjevismen inte kan leva i Ryssland och vars betydelse för den ryska inrikespolitiken har ökat än mer efter 1928. Om det är sant att proletariatets diktatur fortfarande existerar i Ryssland, måste detta faktum erkännas av den internationella arbetarklassen, eller åtminstone av dess revolutionära del. Om alla arbetarorganisationer i utlandet skulle göra gällande att Sovjetryssland är en medelklassstat, skulle kanske inte sovjetregeringen störtas, men dess förhållande till den ryska arbetarklassen skulle utan tvivel skadas' (s 181). Som vi ser, står detta argument i motsättning till det enligt vilket Komintern är ett hinder för sovjetregeringen i försöken att 'vinna hela världens arbetares vänskap'. Men helt bortsett från denna motsättning i Rosenbergs resonemang är problemet, i verkligheten mycket mer sammansatt än vad han gör det till. För det första var Kominterns existens en realitet som inte enbart berodde på det sovjetiska ledarskapet, trots den avgörande roll detta spelade för dess bildande och senare i dess ledning. Komintern svarade mot ett objektivt behov, skapat av socialdemokratins reformistiska urartning, även om den inte svarade mot detta behov på ett tillfredsställande sätt. Det faktum att världsrevolutionen tog en annan väg än den som hade inspirerat Kominterns bildande, undanröjde inte behovet av en internationell revolutionär organisation – ett problem som fortfarande är aktuellt. Dvs Stalin och de andra sovjetledarna måste räkna med Komintern som en objektiv realitet som kunde manipuleras, underordnas och tömmas på sitt ursprungliga innehåll – men inte undertryckas fullständigt. (Dess upplösning 1943 var när allt kommer omkring, som vi senare ska se mer i detalj, bara ett av de sätt på vilket denna realitet anpassades till den sovjetiska statens intressen.) Överväganden förbundna med det sovjetiska samhällets inre förhållanden påverkade utan tvivel också de olika former som denna anpassning fick. Men detta utesluter inte andra överväganden, av internationell karaktär. Dessutom hängde de två aspekterna intimt samman. Det är sant – och detta är den viktigaste anledningen till att Rosenberg ansåg att sovjetstaten inte var intresserad av Komintern av utrikespolitiska skäl – att Komintern, förutom att det var ett instrument som lätt kunde manipuleras allt efter den sovjetiska utrikespolitikens behov (ett 'påtrycknings'-instrument mot bourgesisin – som Trotskij uttryckte det – men också, tillägger vi, ett genuint revolutionärt instrument då denna funktion inte stod i motsättning till de sovjetiska intressena), samtidigt utgjorde ett hinder för relationerna mellan Sovjetunionen och de kapitalistiska staterna. Men denna aspekts betydelse varierade allt efter omständigheterna. Relationerna mellan sovjetstaten och partiet å ena sidan, och Komintern å den andra bör analyseras som en funktion av många variabler. I de följande avsnitten undersöker jag 'hinder'-variabeln.
[75] Bucharin, 'Den internationella situationen och Kommunistiska Internationalens uppgifter', rapport till SUKP:s 15:e kongress, i Inprecorr, eng utg, nr 73, 1927, s 1676.
[76] Fram till 1926 hade Zinovjev varit ordförande. Vid EKKI:s 7:e plenum i december 1926 avsattes han och ordförandeposten avskaffades. Bucharin övertog ledarskapet över Komintern till det 10:e plenum i april 1929 som avsatte honom. Huvudrapporterna vid kongresserna innan den 7:e hade alltid lagts fram av sovjetiska kommunister.
[77] Dimitrov, slutanförande vid 7:e kongressen, i Enhetens och folkfrontens problem, Arbetarkulturs förlag, Stockholm, 1939, s 136.
[78] I Rosa Luxemburg Speaks, Pathfinder Press, New York, 1970, s 394. (På svenska i R. Luxemburg, Den ryska revolutionen, Federativs förlag, Stockholm, 1968, s 68). I sammanhanget betyder 'fördömt svåra förhållanden' och 'ödesdigra betingelser' de allmänna förhållandena i Ryssland (efterblivenhet, jordbrukets dominerande ställning o.s.v.) och de betingelser som blev ett resultat av den imperialistiska väpnade interventionen, av revolutionens misslyckande i väst o.s.v. Begreppet 'taktik' används i dess vidaste mening, och inbegriper revolutionens strategiska problem. Rosa Luxemburg insåg redan 1904 faran med att isolera den bolsjevikiska erfarenheten från dess politiska och sociala sammanhang – i samband med den partiuppfattning Lenin försvarade. Med syftning på det samband Lenin fastställt mellan opportunism och decentraliseringstendenser, skrev hon i sin essä 'Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor': 'Men ingenting är mer främmande för det marxistiska tänkesättets historiskt-dialektiska metod än att skilja sociala företeelser från sitt historiska sammanhang, och att lägga fram dessa företeelser som abstrakta formler, som kan tillämpas på alla tänkbara förhållanden.' (Rosa Luxemburg Speaks, op. cit, s 124)
[79] Till dessa skulle man kunna foga andra faktorer. Oktoberrevolutionens enorma internationella återverkningar bidrog till att dölja hur rysk den i själva verket vari fråga om den typ av objektiva motsättningar som var inblandade, de sociala agenternas karakteristiska drag, dess strategiska vägar och taktiska metoder o.s.v.
Vad de teoretiska krafter som Komintern hade tillgång till från början beträffar, måste man ta hänsyn till, inte bara att nästan alla Andra internationalens teoretiska kader stannade kvar i det reformistiska lägret, utan också att det under den föregående perioden hade uppstått en skilsmässa mellan teorin om revolutionen i strikt mening – som så att säga frystes i det 'skissartade' skick som Marx och Engels hade lämnat den – och utvecklingen av de sociala vetenskaperna (ekonomi, sociologi, historia, filosofi) som, även om de var mycket påverkade av marxismen, tog en huvudsakligen positivistisk inriktning.
[80] Lenin, Valda verk, op. cit, band 3, s 276, 332.
[81] Bucharin, Den materialistiska historieuppfattningen, Frams förlag, Stockholm, 1927, s 17.
[82] När det gäller filosofin bör man emellertid nämna Karl Korschs bok Marxism och filosofi, som utkom 1923 (svensk översättning, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1972) och omedelbart fördömdes av Komintern. 1923 utkom också Historia och klassmedvetande av Georg Lukács (svensk översättning, Bo Cavefors bokförlag, 1968). Samtidigt som denna bok försvarade den bolsjevikiska ortodoxin i frågor om parti och stat, utgjorde den på det filosofiska planet (liksom Korschs bok) ett nytt sätt att tackla den marxistiska dialektikens problem genom att den gick tillbaka och undersökte dess rötter, förhållandet mellan Marx och Hegel. Detta var orsaken till att den, tillsammans med Korschs bok, fördömdes av Zinovjev vid Kominterns 5:e kongress (1924).
[83] Bolsjevik (Moskva), nr 10, 5 september 1924, s 53. Denna tidskrift började utkomma efter Lenins död i samband med kampen mot den trotskistiska oppositionen.
[84] Den jämförelse Zinovjev gör mellan marxisternas förhållande till Marx och darwinisternas till Darwin bortser från en väsentlig skillnad som den spanske marxistiska filosofen Manuel Sacristán pekade på i sitt förord till spanska utgåvan av Engels' Anti-Dühring (Grijalbo, Mexiko, 1964). 'I regel är en klassiker, för de som ägnar sig åt samma vetenskap som honom, bara en inspirationskälla som mer eller mindre klart definierar deras tänkandes grundläggande motiveringar. Arbetarrörelsens klassiker definierade emellertid också, förutom vissa grundläggande intellektuella motiveringar, grunderna för denna rörelses praktiska verksamhet, dess allmänna målsättningar. Marxismens klassiker är klassiker för en hel världsuppfattning, inte bara för någon viss positivistisk vetenskaplig teori. Detta medför att arbetarrörelsens förhållande till sina klassiker är präglat av en militant uppslutning. Givet detta nödvändiga förhållande är det ganska naturligt att den bekväma tendensen att inte kritisera, att inte bekymra sig för något annat än sin egen moraliska och praktiska säkerhet, ofta tränger sig på vid läsningen av dessa klassiker och därmed felaktigt kanoniserar vilket som helst historiskt stadium av teorin och tilldelar detta samma okränkbara status som en politisk-social rörelse ger de programmatiska målsättningar som definierar den'. (s XXIII-XXIV, min kurs. FC). Efter Lenins död försummade Komintern inte bara att bekämpa denna 'bekväma tendens', utan uppmuntrade den och försvarade den med alla slags praktiska, politiska och t.o.m. 'teoretiska' argument.
[85] Dessa citat är tagna från Zinovjevs arbete Leninismen. Det finns med i den textantologi som sammanställts av Giuiliano Procacci under titeln Stalin mot Trotskij, svensk översättning på Rabén & Sjögren, Stockholm, 1971. De citerade avsnitten finns på sidorna 114-116. Kursiveringarna är Zinovjevs egna.
[86] Report of the Fifteenth Congress of the CPSU, CPGB, London, 1928, s 264. I den ryska rapporten från denna kongress (XV s'jezd. Moskva, 1935, I, s 593), säger Bucharin att kommunistpartierna i allmänhet hade mycket få intellektuella i början.
[87] Ibid, s 217-18 och Inprecorr, engelska utgåvan, nr 73, 1927, s 1672-5.
[88] Inprecorr, engelska utgåvan, nr 73, 1927, s 1680.
[89] I mars 1926 utkom Maos studie över klasserna i det kinesiska samhället, och i mars 1927 hans rapport om den undersökning av bonderörelsen i Hunan-provinsen som han själv hade företagit. Så vitt jag vet gjordes aldrig några sådana politiska-sociologiska undersökningar – jämförbara med de Lenin gjorde av det ryska samhället i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet – av något kommunistparti i väst under Kominternperioden.
| Ett givet partis sätt att fungera ger ett särskiljande kriterium: När partiet är progressivt fungerar det 'demokratiskt' (i överensstämmelse med den demokratiska centralismen), när det är regressivt fungerar det 'byråkratiskt' (i betydelsen byråkratisk centralism). I detta senare fall är partiet rent verkställande, inte beslutande: tekniskt sett är det ett polisorgan och benämningen 'politiskt parti' är en ren metafor av mytologisk karaktär. |
| Gramsci. |
Reformismens seger i nästan alla Andra internationalens partier förde utan tvivel upp behovet av att bilda ett marxistiskt parti av ny typ på dagordningen under första världskriget. Men det fanns inte bara ett sätt att ta itu med denna uppgift, och de marxister som var samtida med Lenin var medvetna om de olika valmöjligheterna. Många vänsterelement de socialistiska partierna ansåg att det inte var nödvändigt – och t.o.m. skulle kunna vara mycket skadligt – att på förhand behandla splittringen av arbetarrörelsen som ofrånkomlig, i synnerhet på det fackliga området. Det räckte med möjligheten att påbörja den politiska och ideologiska kampen mot reformismen inom den organiserade arbetarrörelsen, genom att bygga på erfarenheterna från kriget och Oktoberrevolutionen, liksom de revolutionära striderna under efterkrigsåren. Andra revolutionära marxister ansåg, trots att de var överens med Lenin om att omedelbart bilda nya partier, att en Kommunistisk international inte borde organiseras förrän dessa partier verkligen hade fått fotfäste i sina länder. Detta var den ståndpunkt som Eberlein, representant för de tyska spartakisterna, intog när problemet diskuterades på det möte som till slut omvandlade sig självt till Kominterns 1:a kongress: 'Behovet av en Kommunistisk international', sade han, 'är uppenbart, men att bilda den nu skulle vara förhastat. Den Kommunistiska Internationalen bör slutgiltigt upprättas först efter det att kommunistiska partier växt fram ur den revolutionära massrörelse som gripigt tag i nästan alla länder i Europa'.[1] Eberlein uttryckte Rosa Luxemburgs ståndpunkt, som inte bara inspirerades av en omtanke om realism, utan också av farhågor för att den Kommunistiska Internationalen skulle komma att byggas upp helt i enlighet med den bolsjevikiska partimodellen. Men den enorma auktoritet som Lenin förvärvat i och med segern i oktober betvingade invändningarna från alla håll.
Till slut anpassade sig Komintern och de nationella sektionerna till bolsjevikledarnas uppfattningar i allt, både i fråga om världs revolutionens förlopp och det slags parti som behövdes. Vad den första aspekten beträffar, har vi redan i det föregående kapitalet undersökt de allmänna dragen i Lenins uppfattning, ur vilken logiskt följde det brådskande behovet av att bilda Komintern, revolutionens 'världsparti'. Men för att förstå hur denna uppfattning skulle komma att bestämma Kominterns struktur och funktion, räcker det inte med att ta hänsyn till dessa allmänna drag. Man måste gå ner på ett mer konkret plan. För bolsjevikerna, liksom för många revolutionärer i andra länder, visade den ryska revolutionen på ett precist och detaljerat sätt vad den marxistiska revolutionsteorin bara hade kunnat förutsäga i stora drag: den revolutionära processens inre mekanism, kampformerna, deras sammanfogning o.s.v. I den ryska revolutionen hade nästan alla tänkbara kampformer kombinerats: från politisk propaganda och agitation till väpnat uppror och inbördeskrig, via politiska strejker och demonstrationer, samt krig mellan den nya revolutionära staten och de borgerliga staterna. Parlamentarisk och facklig verksamhet fanns också med i denna mångfasetterade erfarenhet, men i begränsad omfattning. De avgörande kampformerna i den ryska revolutionen var de utomparlamentariska, och den roll som spelats av fackföreningarna var mycket blygsam. Ett av de viktigaste karakteristiska dragen hos kombinationen av alla dessa kampformer under tolv år (1905-17) var de häftiga och snabba övergångarna från en form till en annan, tillsammans med en sammanflätning av en hel rad av dem, vilket objektivt krävde att det revolutionära partiet snabbt förmådde ändra sin taktik och snabbt övergå från en aktionsform till en annan.
Den ryska skådeplatsen hade t.o.m. uppvisat samordnade operationer av den revolutionära staten och av de revolutionära styrkorna (politiska grupper och gerillor) inom de kontrarevolutionära staterna. Man bör inte glömma att det, till följd av den tyska invasionen (före och efter undertecknandet av Brest-Litovsk-freden) och senare till följd av ententens intervention, uppstod en rad nationella stater i det f.d. tsaristiska imperiet – stater som leddes av borgerliga partier eller av mensjeviker, socialistrevolutionärer och andra motståndare till bolsjevismen (i Ukraina, Kaukasus, de baltiska länderna o.s.v.). Lenins order i oktober 1918, att det skulle bildas en armé på 3 miljoner man för att komma den internationella revolutionen till hjälp, liksom senare Röda arméns offensiv mot Warszawa sommaren 1920, byggde på denna erfarenhet att kombinera olika kampformer som hade utvecklats inom det tsaristiska imperiet. Man bör också komma ihåg att innan det bildades en 'union', i vilken de enskilda delarnas nationella oberoende de facto försvann, antog den ryska revolutionen den konstitutionella formen av en 'federation' av nationella sovjetstater, i vilken Lenin och Komintern såg prototypen för en världsomspännande federal sovjetrepublik.
Bolsjevikpartiet hade formats under en enorm multinationell stats villkor. Det var de revolutionära ryssarnas, ukrainarnas, georgiernas, polackernas, finländarnas o.s.v. internationella enhetsparti. Det var faktiskt självt en liten 'international'. Inom denna spelade formellt nationaliteten ingen roll, men i praktiken visade sig motsättningen mellan det 'nationella' och det 'internationella' mer än en gång, och den ryska hegemonin var latent.
De omständigheter under vilka detta slags parti måste upprätthålla sin sammanhållning och effektivitet – illegalitet, repression, proletariatets situation som en liten minoritet i ett hav av bönder och småbourgeoisi, centrifugala tendenser som härstammade från det nationella förtrycket o.s.v. – förklarar i stor utsträckning de halv-militära dragen hos partiets struktur och funktionssätt. Åren av inbördeskrig bidrog till att förstärka dessa drag och gynnade uppkomsten av vanor och metoder som lämnade djupa spår i partiets senare liv. Den efterföljande inplanteringen av den stalinistiska mekanismen kan inte förstås utan att man håller dessa premisser i minnet.
Den empiriska generaliseringen av den ryska modellen ledde till att världsrevolutionen uppfattades som ett gigantiskt revolutionärt krig som skulle inbegripa alla de tidigare nämnda kampformerna. Den uppfattades som en gemensam aktion av de olika nationella avdelningarna av proletariatets internationella armé vilken behövde en central generalstab av samma slag som den ryska revolutionen hade haft i bolsjevikerna. Den militära terminologi som vi möter i Kominterndokumenten är bara den språkliga yttringen av detta sätt att uppfatta världsrevolutionen, hur denna skulle organiseras och ledas och dess strategiska och taktiska krav.
Liksom bolsjevikpartiet hade organiserat en gemensam aktion av proletärerna som tillhörde det ryska imperiets olika nationaliteter för att upprätta den ryska federala sovjetrepubliken, bildades Komintern, som det förklarades i den första artikeln i dess stadgar, för att 'organisera en gemensam aktion av proletariatet i olika länder' med målsättningen att upprätta en internationell federal sovjetrepublik. Detta uppfattades inte – som vi sett i det föregående kapitlet – som ett avlägset mål, utan som den praktiska uppgiften för dagen.
På samma sätt som bolsjevikpartiet hade varit det enda partiet för samtliga nationaliteter i det ryska imperiet, organiserades Komintern som det 'enda världspartiet' för revolutionärerna i alla länder. Dess permanenta, ledande organ, exekutivkommittén (EKKI), försågs med extraordinära befogenheter. Dess direktiv hade omedelbar 'laga kraft' för alla nationella sektioner. Den kunde utesluta medlemmar eller grupper av medlemmar i vilket land som helst, liksom hela nationella sektioner. Den kunde byta ut ledningen för en nationell sektion t.o.m. mot medlemsmajoritetens vilja o.s.v. Under dessa omständigheter hade de nationella ledningarna bara den makt som delegerats dem av Kominterns exekutivkommitté. Uppifrån och ner infördes en järnhård disciplin och den strängaste centralisering, därför att 'under den nuvarande perioden med hotande inbördeskrig kan det kommunistiska partiet vara i stånd att fullgöra sina uppgifter endast om det är organiserat på ett effektivt centralistiskt sätt, om en järnhård disciplin härskar och om partiledningen, utrustad med den mest omfattande makt, auktoritet och befogenhet, har partimedlemmarnas förtroende.'[2] Den 'omfattande makten' uppfattades alltid i nedåtgående bemärkelse: Varje kommitté var allsmäktig i förhållande till de underordnade, och maktlös i förhållande till de överordnade.
Det sätt på vilket Komintern byggdes upp, påverkade i hög grad de karakteristika som den fick från allra första början. Eftersom man utgick ifrån att världsrevolutionen var på oemotståndlig frammarsch, att massorna var i rörelse, och att allt berodde på skapandet av ett avantgarde som intog en oförsonlig hållning mot reformism och centrism, vidtog Komintern från allra första början drastiska åtgärder för att säkerställa de nya partiernas renhet. Detta var syftet med de '21 villkoren', som är ett mönsterexempel på sekterism och byråkratiska metoder i arbetarrörelsens historia.[3]
Som det förklaras i inledningen till de '21 villkoren', syftade de till att förhindra att grupper och partier som inte 'blivit övertygade kommunister' inträdde i Komintern. Det kriterium som användes för att identifiera de som redan var 'övertygade kommunister' var det fullständigt och ovillkorliga accepterandet av de '21 villkoren'. Dessa sammanfattade den partiuppfattning som beskrivits ovan och krävde omedelbara utrensningar i de grupper och partier som ville ansluta sig till Komintern, för att garantera att alla poster i partiets press, fackföreningar, parlamentsgrupper, kooperativa föreningar och kommunala organ, för att inte tala om partiets ledande organ, innehades av 'pålitliga kommunister som visat sig hängivna proletariatets sak', och att alla slags reformister och centrister' avlägsnades. En omedelbar och total brytning med alla centristiska och reformistiska organisationer, både politiska organisationer och fackföreningar var nödvändig. Den reformistiska fackföreningsinternationalen, som vid denna tidpunkt samlade majoriteten av de organiserade arbetarna i väst (nära 20 miljoner medlemmar), beskrevs som en strejkbrytarorganisation som de Komintern-anslutna partierna 'envist och energiskt' måste bekämpa genom att inom fackföreningarna propagera för en brytning med denna international.
Å ena sidan innebar de '21 villkoren' i praktiken att kommunisterna organiserade en splittring av arbetarrörelsen över hela linjen. Detta gjordes dessutom på ett mekaniskt sätt, inte genom en politisk och ideologisk process som skulle ha gjort det möjligt för arbetarna att övertyga sig om splittringens nödvändighet. Å andra sidan innebar villkoren att det i Komintern-sektionerna, och i alla nya partier som kunde tänkas ansluta sig, infördes en intern utrensningsmekanism som baserades på en distinktion mellan 'pålitliga och beprövade' kommunister och de som smittats av det reformistiska eller centristiska viruset. Och detta i ett ögonblick då majoriteten av båda kategorierna höll på att ta det första steget mot kommunismen!
Ett stort antal socialister och fackföreningsmedlemmar som ville ansluta sig till Komintern, därför att de sympatiserade med den ryska revolutionen och i det stora hela var överens med den nya Internationalens revolutionära målsättningar, hade emellertid avvikande uppfattningar i vissa frågor, särskilt i fråga om de interna strukturerna och arbetsmetoderna och framför allt ansåg de att politiken att splittra arbetarrörelsen var felaktig, i synnerhet på det fackliga området. De '21 villkoren' stängde Kominterns portar för alla dessa element. Till dessa hörde många av rörelsens bästa kadrar vilka var besjälade av ärlig revolutionär anda. Många element som saknade band med massorna och därför lättare kunde förklara de traditionella organisationerna krig, kunde å andra sidan samtidigt framstå som 'goda kommunister' bara genom att visa den nyfrälstes nit för den nya katekesen. Under inflytande av de '21 villkoren', och allmänt av de metoder som Komintern använde mot reformismen och centrismen, började en dogmatisk och sekterisk anda att rotas i kommunistpartierna redan från första början. Denna anda vävdes in i en revolutionär fraseologi som maskerade bristen på verklighetsförankring. Medlemmarna trodde att de tillämpade den 'bolsjevikiska modellen', medan de i själva verket i högsta grad förnekade den bolsjevikiska anda som hade möjliggjort Oktoberrevolutionen och upprättandet av sovjetstaten.
Bolsjevikpartiet hade formats under en lång och komplicerad process, genom en politisk och ideologisk kamp mot mensjeviker och socialistrevolutionärer som genomfördes i nära samband med den ryska verklighetens sociala och politiska problem. Det hade formats av erfarenheterna från 1905 års revolution, den följande kontrarevolutionen, och sedan från det nya revolutionära uppsvinget. Det verkade under illegala förhållanden och i duman, i sovjeter som dominerades av mensjeviker och socialistrevolutionärer, och i sovjeter som dominerades av bolsjevikerna själva. Det formades i hettan från politiska strejker, uppror och inbördeskrig. Denna samlade erfarenhet, som vid den tiden saknade motstycke i den revolutionära historien, hade frambringat ett urval av intellektuella och arbetare som förstod att utnyttja en exceptionell situation för att gripa makten.
Nu försökte man över en natt skapa kemiskt rena bolsjevikpartier. Och detta på basis av en arbetarklass som under årtionden hade fostrats i reformistisk anda, i parlamentarisk och facklig verksamhet – en arbetarklass vars överväldigande majoritet hade stött de 'förrädiska' ledarna när dessa ingick en 'helig allians' med sina bourgeoisier. I de fall denna arbetarklass hade några revolutionära erfarenheter av sent datum – huvudsakligen strejkkamp – hade dessa andra utmärkande drag än den ryska revolutionära rörelsen. Fackföreningarna t.ex. spelade en större roll än i Tsarryssland. Hur ska man förklara att Lenin, som var fullt medveten om komplexiteten hos den process som hade smitt fram bolsjevikpartiet (något som han själv betonar i 'Radikalismen' – kommunismens barnsjukdom), kunde anta den metod som symboliseras av de '21 villkoren'? Jag kan inte ge något annat svar än det jag gav i det föregående kapitlet, nämligen Lenins optimism rörande världsrevolutionens aktualitet.
Fram till den 3:e kongressen verkade de '21 villkoren' vara Kominterns 'Sesam, öppna dig' för att vinna de arbetande massorna och bygga kommunistiska mönsterpartier. Uteslut omedelbart den reformistiska flygeln ur ert parti, sade Lenin till de italienska delegaterna vid 3:e kongressen 'och då kommer massan helt att bli för kommunismen'.[4] Praktiken visade omedelbart att denna förutsägelse inte svarade mot de europeiska ländernas realiteter, inte ens där krisen hade nått längst. Den brytning med reformismen som genomfördes på detta sätt resulterade i en brytning med arbetarmassorna. Kommunistpartiernas inflytande förblev, utom i några undantagsfall, begränsat till minoritetssektorer av proletariatet, ibland mycket små sådana.[5] Och vad värre var: För de arbetare som fortfarande var lojala med sina traditionella organisationer framstod kommunistpartierna som splittrare, som ansvariga för söndringen i arbetarklassens led. Kommunistpartiernas historiska uppgift var – för att använda den militära jargong som var i bruk – att vinna den internationella proletära armén för Kominterns idéer och omvandla den till revolutionens armé. Men de började med att ställa sig utanför arméns huvudstyrka. Därmed kvarstod denna i händerna på de reformistiska ledarna som försågs med utomordentliga argument för att anklaga kommunisterna för splittringsverksamhet, sekterism, ovillkorligt underordnande under ett utländskt centrum som inte tog hänsyn till de nationella realiteterna o.s.v. Det var bara den djupa sympati som den ryska revolutionen väckte även hos de arbetarmassor som var organiserade i de reformistiska organisationerna som något mildrade de negativa effekter detta sätt att 'bryta med reformismen' fick för kommunistpartierna och för Komintern.
När revolutionsförsöken utanför Ryssland misslyckats verkade socialist- och fackföreningsledarnas utläggningar och ståndpunkter än mer övertygande för majoriteten av arbetarna: Det som nu är viktigt är att förbättra vår ekonomiska situation, genomdriva 8-timmarsdagen, uppnå reformer o.s.v. Och arbetarna visste av egen erfarenhet att de traditionella organisationerna hade åstadkommit bra resultat på dessa områden.
Komintern försökte rätta till situationen med 'enhetsfrontstaktiken', vilken framför allt inspirerades av 'Radikalismen' – kommunismens barnsjukdom. Men eftersom denna vändning var rent taktisk till sin natur – utan några som helst strategiska överväganden, förutom ett erkännande av att konjunkturen hade ändrats, att den revolutionära tidvattenvågen hade gått tillbaka – och inte åtföljdes av en grundlig analys av kapitalismens problem, av reformismens rötter o.s.v., möttes den av brist på förståelse i en avsevärd del av Komintern. Denna reaktion var förståelig eftersom det nu krävdes av kommunistpartierna, som nyss hade bildats i en anda av brytning med de reformistiska 'förrädarna' till varje pris, att de skulle upprätta gemensam front med dessa.[6] Denna Kominterns första stora 'vändning' mångdubblade omedelbart de interna konflikterna och ledde till framväxten av en vitt utbredd 'vänsterkommunistisk' strömning. 'Enhetsfrontstaktiken', tillsammans med detta att man satte kampen för delmål i främsta rummet (i stället för det direkta störtandet av kapitalismen), utnyttjandet av parlamentet o.s.v., framstod för 'vänsterkommunisterna' som ett återvändande till reformismen, ett förräderi mot revolutionen och Kominterns principer.
Dessutom, även om det inte rådde något tvivel om att den revolutionära vågen var på tillbakagång i europeisk skala, uppvisade den stora olikheter mellan de olika länderna. I Tyskland t.ex. var situationen fortfarande mycket osäker. Det upprorsförsök som kommunistpartiet organiserat i mars 1921 hade otvivelaktigt varit en äventyrlighet, men ändå kunde man inte utesluta möjligheten av allvarliga politiska kriser på kort sikt, vilket händelserna 1923 visade. Situationen var likaså instabil i andra länder, som i Polen och Bulgarien. När den 'allmänna reträtten' föreskrevs för alla sektionerna kom Kominterns politik i konflikt med de nationella olikheterna, vilket också skett 1919-20 med den 'allmänna offensivens' linje. Följderna kunde bara bli skadliga, i synnerhet för de nybildade, oerfarna partierna. Metoden att leda den kommunistiska politiken i varje enskilt land från ett enväldigt internationellt centrum – liksom den metod som användes vid partiernas upprättande – kom alltså, och tvärt emot det som hävdades i 1943 års resolution, i skarp motsättning till den revolutionära kampens behov i varje enskilt land.
Redan under denna period påverkade den 'ryska ståndpunkten' kraftigt Kominterns politik, även om den inte drevs igenom med de metoder som Stalin senare skulle använda. Liksom linjen att till varje pris gå till offensiv (åren 1919-20) hade inspirerats av uppfattningen att Oktoberrevolutionens räddning låg i revolutionens snabba spridning till väst, var den allmänna reträtt som Komintern föreskrev i slutet av 1921 starkt påverkad av att det hade uppkommit en ny, oväntad möjlighet i den ryska revolutionens internationella ställning, nämligen fredlig samexistens och ekonomiska förbindelser med de kapitalistiska staterna. Samtidigt hade den inre situationen i Ryssland allvarligt försämrats: Den ekonomiska och sociala kris som arbetarstrejkerna återspeglade, bondebojkotten och framför allt Kronstadt-resningen, krävde en reträtt för att undvika att partiets band med massorna klipptes av – och så infördes den Nya ekonomiska politiken (NEP). Det är obestridligt att de två nämnda omständigheterna, den ena internationell och den andra nationell, utövade ett avsevärt inflytande på bolsjevikledarnas sätt att betrakta de problem som gällde den revolutionära rörelsen utanför Ryssland. Och det var de som var Kominterns verkliga ledare – vid denna tidpunkt inte så mycket genom Kominterns funktionssätt som p.g.a. den enorma prestige de åtnjöt inom världsproletariatet.
Den mekanism som man hade tänkt sig skulle leda och samordna de stora revolutionära striderna i världsskala hade knappt byggts upp förrän den tvingades ägna sig åt att leda aktioner som i allt högre utsträckning fick en nationell och lokal karaktär, blev alltmer förbundna med konkreta situationer och efterhand alltmer reformistiska – allteftersom de stora revolutionära perspektiven gick upp i rök. Från ett avlägset centrum, installerat i den belägrade fästningen av 'socialism i ett land', uttalade man tvärsäkert sin mening om alla detaljer som gällde den politiska situationen i varje land, dikterade den taktik som skulle följas och lät partiledare sitta kvar eller ersatte dem, beroende på deras vilja att praktisera den politik som föreskrevs av EKKI.
Motsättningen mellan detta system för ledning och den nationella verklighetens krav i varje land återspeglades i de ständiga konflikterna som uppstod mellan den allsmäktiga Exekutivkommittén och de nationella sektionernas staber, i sektionernas interna kriser, och i stagnation och t.o.m. tillbakagång för de flesta partierna. Från 1921 till 1931 minskade medlemsantalet i Komintern (förutom det sovjetiska partiet) ständigt.
| 1921 | 1922 | 1924 | 1928 | 1931 | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 887 745 | 779 102 | 648 090 | 445 300 | 328 716 | |||||||||
I världsskala var Komintern först och främst en europeisk organisation. År 1924 fördelades dess medlemmar på de olika kontinenterna enligt följande: Europa 619 090, Amerika 19 500, Asien 6 350, Oceanien 2 250, Afrika 1 100. I Europa fördelades 4/5 av det ovannämnda antalet på fyra länder: Tyskland, Tjeckoslovakien, Frankrike och Jugoslavien (1924 års siffror) – vilket innebär att kommunistpartierna i de flesta länderna i Europa var mycket små och hade ett obetydligt inflytande. Detta var också fallet i USA.[7]
Naturligtvis kan en så markant tillbakagång inte enbart tillskrivas de politiska och organisatoriska effekterna av motsättningen mellan Kominterns system för ledning och kraven från den nationella verkligheten i varje land. Den berodde delvis på objektiva omständigheter. Den revolutionära vågen efter kriget följdes i en rad länder av upprättandet av reaktionära diktaturer som utsatte kommunistpartierna för hård förföljelse. Men det skulle vara fullständigt felaktigt att undervärdera den förstnämnda faktorn. Dessutom upprättades de reaktionära diktaturerna i de mest efterblivna länderna i Europa, i söder och sydost, samt i Polen. I de utvecklade kapitalistiska länderna var kommunistpartierna legala, men de stagnerade och deras medlemsantal, med undantag av i Tyskland, Tjeckoslovakien och Frankrike, förblev mycket låga.
Behovet av att anpassa varje partis politik och aktionsformer till landets nationella säregenheter verkade teoretiskt stå klart för kominternledarna, och alla deras dokument talade därom. Kampanjen för att 'bolsjevisera' partierna, som genomfördes under åren efter Lenins död, hade detta krav bland sina viktigaste paroller. Men Kominterns själva struktur, det sätt på vilket den faktiskt leddes, kom i skarp motsättning – vilket slutligen skulle erkännas i den resolution som upplöste Komintern – till detta behov av att anpassa partiernas arbete till deras nationella verkligheter.
Från den 2:a till den 6:e kongressen ändrades Kominterns stadgar efterhand så att centralismen och exekutivkommitténs maktbefogenheter alltmer betonades. De stadgar som godkändes av 2:a kongressen (1920) fastslog att EKKI:s instruktioner hade 'laga kraft' för alla nationella sektioner och att 'den Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté har rätt att av anslutna partier kräva, att grupper eller individer som har brutit mot den proletära disciplinen ska uteslutas; den kan kräva uteslutning av partier som har brutit mot världskongressen beslut.' Den 5:e kongressen (1924) betonade att exekutivkommitténs direktiv var 'bindande' och 'medelbart' måste genomföras. EKKI hade 'rätt att upphäva eller ändra såväl de beslut som fattats av sektionernas centrala organ som av deras kongresser, samt även att fatta beslut som de centrala organen måste genomföra'. Den kunde ur Internationalen utesluta partier, grupper eller individer för att de brutit, inte bara mot världskongressens beslut, utan också mot exekutivkommitténs. Men dessutom hade EKKI och dess presidium rätt att 'sända sina fullmäktige till sektionerna', personer som erhöll 'instruktioner av EKKI och inför denna är ansvariga för sina handlingar'. De hade 'rätt att deltaga i alla möten och sammanträden, såväl centralorganens som lokalorganisationernas, i de sektioner till vilka de är utsända av EKKI'. På sektionens kongresser, konferenser och sammanträden kunde de 'om det för ett konsekvent genomförande av EKKI:s direktiv så krävs, föra fram uppfattningar som strider mot sektionens centralkommittés'. Stadgekommissionens rapport på 6:e kongressen (1928) erkände att det var 'fullständigt omöjligt för EKKI att genomföra sin ledande roll från Moskva'.[8] Men kongressen förde inte fram någon plan för decentralisering. Ett antal 'byråer' upprättades inom det ledande centrumet självt, för att hjälpa EKKI att leda kampen i vissa regioner i världen (Västeuropa, Sydafrika, Orienten o.s.v.). Detta innebar ett avsevärt stärkande av den byråkratiska apparat som stod till exekutivkommitténs förfogande. Denna fick också rätt att förutom 'fullmäktige' även sända 'instruktörer'. I stället för att lossa på den gordiska knuten med Kominterns ultracentralistiska struktur, drogs den åt hårdare.
Dessutom blev det allt svårare att från de lägre nivåerna, som stod i direktkontakt med den nationella verkligheten, komma med initiativ för att korrigera detta Kominterns inbyggda fel. Allteftersom Kominterns mekanism fortsatte att arbeta, skedde det en urvalsprocess inom den aktiva kärnan i varje nationellt kommunistparti till förmån för de som var mest beredvilliga att underordna sig det ledande centrumet i Moskva. De som visade en alltför kritisk anda förflyttades från ansvarighetsposterna. Initiativ som syftade till förändringar hade ingen chans till framgång om de inte kom från toppen. Men samtidigt gjorde de lägre nivåernas följsamhet det svårare att uppifrån upptäcka de nya problemen och i tid förstå förändringarna i vardande. Allteftersom konformismen bredde ut sig i de nationella och lokala organisationerna, tenderade den information och de analyser som sändes till EKKI att i allt större utsträckning återspegla dennas egna åsikter. Detsamma hände med kongresserna, vars delegater återspeglade den ovan nämnda urvalsprocessen. 'Monolitismen' etablerades i praktiken innan den proklamerades som princip, och när den väl hade sanktionerats som en sådan, förstärkte detta den 'monolitiska' praktiken ytterligare. På varje nivå i Komintern, från cellerna till självaste exekutivkommittén, och via ledarskapen i de nationella sektionerna, degenererade den politiska och teoretiska diskussionen (den senare blev allt mer sällsynt) undan för undan till en slags ritual, genom vilken sanningen som kom uppifrån, från den högste förvaltaren av sanningen, bibringades de där nere. I den mån det fortfarande var möjligt att kalla denna ritual för diskussion, var dess syfte enbart operationell: det gällde att finna det bästa sättet att tillämpa 'linjen' i den givna situationen.
Denna mekanisms deformerande effekter förstärktes ytterligare genom den allt större betydelse som sovjetstatens intressen fick för Kominterns politik. Utan att upprepa det som redan sagts om detta, eller föregripa det som senare ska visas i detalj vid behandlingen av några av Kominterns viktigaste erfarenheter, är det på sin plats att poängtera att premisserna för Kominterns omvandling till ett bihang till sovjetstaten existerade från Internationalens första dag, även om denna omvandling inte var oundviklig. På grund av den enorma teoretiska och politiska auktoritet bolsjevikerna hade bland kommunisterna i de andra länderna, var det de som besatte de viktigaste ansvarighetsposterna i EKKI och således disponerade över dess extraordinära befogenheter. EKKI residerade i Moskva och dess apparats tekniska och finansiella resurser var först och främst beroende av sovjetstaten. Den roll det ryska partiet spelade i den Tredje internationalen har ofta jämförts med den roll det tyska partiet spelade i den Andra. Men denna analogi är giltig bara på ett mycket allmänt plan. Den tyska socialdemokratin var ett 'centrum' för den internationella socialistiska rörelsen på det teoretiska och politiska planet, men saknade faktiska befogenheter att styra och leda. För övrigt skulle ingen socialistledare vid den tiden ha tolererat utövandet av en sådan makt. 1906 skrev Kautsky en artikel om den ryska revolutionens drivkrafter som Lenin förklarade sig helt överens med. I ett förord, skrivet för den ryska utgåvan av denna artikel, satte Lenin värde på Kautskys förtjänster och sade att revolutionen i alla länder behövde hjälp av rörelsens 'auktoriteter'; men han tillade omedelbart: 'Hur viktig denna auktoritet än är när det gäller att vidga kämparnas horisont, skulle det vara otillåtligt att i arbetarpartiet förfäkta uppfattningen att de praktiska och konkreta frågorna om den dagsaktuella politiken kan lösas av de som befinner sig långt borta. Den kollektiva medvetenheten hos de progressiva, klassmedvetna arbetarna, som är direkt inbegripna i kampen i varje enskilt land kommer alltid att vara den högsta auktoriteten i alla sådana frågor.'[9]
Inte desto mindre tog Kominterns exekutivkommittésjälv på sig denna 'otillåtliga' roll – och via EKKI det sovjetiska partiet. Så länge som bolsjevikledarna höll fast vid Marx' och Lenins teoretiska schema för världsrevolutionen, betraktades den ryska revolutionen som underordnad världsrevolutionen, och detta bidrog till att ge Kominternpolitiken ett internationalistiskt perspektiv – även om den 'otillåtliga' rollen redan på detta stadium fick negativa konsekvenser för en hel rad aspekter av de nationella sektionernas politiska verksamhet och interna liv. Men teorin om 'socialism i ett enda land' ledde till, som vi sett, att sovjetstatens säkerhetsintressen fullständigt identifierades med världsrevolutionens högsta intressen och att rörelsens intressen i varje enskild land därför underordnades Sovjetunionens statsintressen.
Från detta ögonblick vägde kraven från sovjetregeringens utrikespolitik allt tyngre i vågskålen när Komintern beslutade om strategiska och taktiska frågor, och de dominerade också i allt högre utsträckning Kominterns interna liv. Samma sak hände med det ryska partiets interna problem: Kampen mot trotskismen, bucharinismen o.s.v. förgiftade Kominterns hela liv, framkallade kriser och splittringar som inte kunde rättfärdigas utifrån de olika sektionernas nationella verkligheter, och försvagade den revolutionära rörelsen i varje enskilt land och internationellt. 1926 skrev Gramsci ett brev, som skulle visa sig profetiskt, till SUKP:s centralkommitté. I detta sade han: 'Ni håller på att förstöra ert eget verk, ni degraderar och riskerar t.o.m. att tillintetgöra den ledande roll som Sovjetunionens Kommunistiska Parti erövrade under Lenins ledning. Det förefaller oss som om den passion med vilken ni går upp i de ryska frågorna gör att ni förlorar dessa frågors internationella aspekter ur sikte och får er att glömma att era plikter som ryska militanter endast kan och måste uppfyllas inom ramen för det internationella proletariatets intressen.'[10] Stalin följde den diametralt motsatta vägen. Han stängde in det internationella proletariatets intressen inom ramen för de 'ryska frågorna'.
Lenins uppfattning om det revolutionära partiets struktur och funktion, vilken tjänade som modell för Komintern, var, som vi redan sett, en mycket originell produkt av den ryska revolutionen. Den svarade mot det slags svårigheter som den proletära revolutionen måste övervinna i ett efterblivet land där den överväldigande befolkningsmajoriteten var bönder och där det saknades demokratiska traditioner och institutioner. Denna uppfattning bar emellertid inom sig – något som Rosa Luxemburg såg mycket klart – en tendens till auktoritära metoder, ledardikatur, byråkratisk likriktning – det som kan sammanfattas i begreppet 'monolitism'.[11]
Tills Lenins sista levnadsår motverkades emellertid denna tendens av andra mäktiga faktorer. Först och främst var det den ryska revolutionära processens kraft, djup och rikedom som präglade bolsjevikpartiet. Denna process frambringade revolutionära intellektuella med beslutsam karaktär och skarp kritisk anda. De var arvtagare till en filosofisk och politisk tradition som förberedde dem för att tillgodogöra sig marxismen på ett sätt som var ändamålsenligt för den ryska verkligheten. Bolsjevikgruppens historia uppvisar ständiga konflikter, kontroverser och debatter, som avslöjade den permanenta spänningen mellan tendenserna till ultracentralism och militär disciplin å ena sidan, och partiets intensiva teoretiska och politiska liv å den andra. Lenins exceptionella personlighet, i vilken en vilja till vetenskaplig stringens på ett anmärkningsvärt sätt kombinerades med en vilja till kampeffektivitet, bidrog i inte ringa grad till att vidmakthålla denna dynamiska spänning inom ramarna för enheten.
Diskussions-, tendens- och t.o.m. fraktionsfrihet bibehölls under inbördeskrigets period, då Komintern grundades. Även i Komintern motverkades riskerna för 'monolitism', vilka var inbyggda i dess mekanism, av den anda av kritik och fri diskussion som flödade från bolsjevikpartiet och som också kännetecknade de vänsterorienterade delar av de europeiska socialistpartierna som gick över till Komintern. I bolsjevikpartiet började tendenserna till 'monolitism' ta överhanden samtidigt som den uppbyggande fasen i den ryska revolutionen inleddes, och från bolsjevikpartiet överfördes de till Komintern. Under trycket från mycket svåra sociala och ekonomiska problem nådde den interna partikampen en exempellös intensitet. Lenin försökte lösa den med att i det stora hela följa den marxistiska metoden: öppen diskussion utan inskränkningar i partiet och i sovjeterna. Men denna gång – utan tvivel driven av situationens exceptionella allvar – tillgrep han till slut också en åtgärd som saknade motsvarighet i partihistorien: ett formellt förbud mot fraktioner. Lenins intervention på den partkongress där denna åtgärd beslutades (10:e kongressen, 1921) visar att han betraktade den som något tillfälligt som dikterats av omständigheterna och inte borde upphöjas till en princip, vilket Stalin gjorde senare.[12] Men det första steget mot 'principen' hade tagits. De följande stegen togs under kampen mot den trotskistiska oppositionen. Förbudet mot fraktioner följdes av förbudet mot tendenser, och till slut kom turen till idéerna som sådana, hur personliga de än var, om de ifrågasatte Stalins politik och uppfattningar. 'Numera delas, som vi alla vet', skrev Trotskij 1929, 'alla en människas tankar och handlingar in i två kategorier: absolut riktiga, d.v.s. de som följer den 'allmänna linjen' och absolut felaktiga, d.v.s. avvikelser från denna linje. Det hindrar naturligtvis inte att det som idag förklaras för absolut riktigt, i morgon kan förklaras vara absolut felaktigt.'[13]
En av de allvarligaste yttringarna av denna praxis var elimineringen av varje uppfattning som avvek från de officiella normerna ur partiernas publikationer. Under den föregående perioden hade det, trots Kominterns centralistiska och auktoritära regim, varit möjligt att föra fram avvikande uppfattningar i pressen och i andra av Internationalens publikationer. Efter 6:e kongressen blev detta allt sällsyntare. I Komintern, liksom i sovjetstaten, inrättades det en censurregim på vilken man mycket väl skulle kunna använda den unge Marx' kritik av den preussiska censuren, eller Engels rasande reaktion 1891 mot ledarna i det tyska socialdemokratiska partiet. Dessa förfäktade rätten att censurera Die Neue Zeit, partiets teoretiska organ, som redigerades av Kautsky: 'Förvisso är det en ljus ide', utropade Engels upprört, 'detta att den socialistiska vetenskapen – efter att ha blivit kvitt Bismarcks socialistlag – skall ställas under en ny socialistförordning, denna gång på partistyrelsens egen begäran och under dess beskydd.'[14] De tyska socialdemokratiska byråkraternas 'ljusa ide' omsattes i praktiken på ett fulländat sätt av den stalinistiska byråkratin, både i sovjetsamhället och i den internationella kommunistiska organisationen.
I den sovjetiska historiskrivningen betraktas Tredje internationalen i regel som det mest fulländade uttrycket för Marx' uppfattning om vad en revolutionär International borde vara. Ingenting kunde vara längre bort från sanningen. Vad t.ex. beträffar den metod med vilken den av honom ledda Internationalen utarbetade en gemensam teoretisk plattform, förklarade Marx:
"Eftersom de olika delarna av arbetarklassen i samma land, och arbetarklassen i olika länder, lever under olika omständigheter och har nått olika grader av utveckling, är det naturligt att de teoretiska idéerna, som återspeglar den verkliga rörelsen, också är olika. Men den gemensamma aktion som upprättats genom den Internationella arbetarassociationens försorg, det idéutbyte som ombesörjs av de olika sektionerna offentliga organ, och de direkta debatterna på de allmänna kongresserna, kommer så småningom att frambringa ett gemensamt teoretiskt program. Följaktligen tillhör det inte Generalrådets uppgifter att underkasta Alliansens program en kritisk granskning. Vi behöver inte undersöka om det är ett sant vetenskapligt uttryck för arbetarrörelsen eller inte. Det enda vi behöver fråga oss är om dess allmänna tendens inte går emot den Internationella arbetarassociationens allmänna tendens, d.v.s. arbetarklassens fullständiga befrielse."
Med 'den allmänna tendensen' syftas här på erkännandet av klasskampens princip, vilket framgår av sammanhanget. På ett annat ställe säger Marx:
"Internationalens stadgar ... talar enbart om enkla 'arbetarsammanslutningar' som alla strävar mot samma mål och accepterar samma program, vilket skisserar den proletära rörelsen i stora drag, medan det låter det teoretiska utarbetandet vägledas av den praktiska kampen behov och av idéutbytet i sektionerna. Alla schatteringar av socialistiska övertygelser accepteras utan restriktioner i sektionernas organ och på deras kongresser."[15]
Det kan invändas – och detta är den vanliga invändningen från den tidigare nämnda historiska skolan för att kunna hävda att det fanns en 'kontinuitet trots skillnaden' – att de villkor under vilka Tredje internationalen bildades och måste verka var annorlunda än de som rådde på Första och Andra internationalens tid. Förvisso sant. Men inte i fråga om de grundläggande faktorer som bestämde de av Marx förespråkade metoderna. De olika villkor under vilka de olika delarna av arbetarklassen levde, nödvändigheten av att det teoretiska utarbetandet utgår från den praktiska kampens krav och bygger på utbyte av idéer som bryts mot varandra i sektionernas press och organisationer – dessa avgörande faktorer var lika absoluta, metodologiskt sett, under Tredje internationalens epok som under den Andra eller Första internationalens. Det som det i verkligheten rör sig om är de grundläggande villkoren för att utarbeta en revolutionär teori och praktik som inte är dogmatisk, och som svarar mot den verkliga rörelsens behov.
I absolut motsättning till den uppfattning som Marx och Engels hade om vad ett revolutionärt parti borde vara, både i nationell och internationell skala, introducerade Komintern i allt större utsträckning – inspirerad av Stalin – en byråkratisk uppfattning om partiets funktion och enhet. Denna rörde inte bara partiets politiska och organisatoriska enhet, utan också dess teoretiska enhet. Enhet identifierades med enhetlighet, med monolitism. 'Denna enhetlighet' sade Trotskij,
"framställs som ett tecken på särskild styrka hos partiet. När och var har det i den revolutionära rörelsens historia funnits en liknande stum 'monolitism'? ... Bolsjevismens hela historia är historien om intensiva interna strider genom vilka partiet förvärvade sina ståndpunkter och utarbetade sina metoder. Krönikan från 1917, det viktigaste året i partiets historia, är full av intensiva inre strider, liksom också historien om de första fem åren efter makterövringen. Trots detta – inte en enda splittring, inte en enda betydelsefull uteslutning av politiska motiv ... Varifrån kommer då denna avskyvärda 'monolitism' av idag, denna fördärvliga enhetlighet, som förvandlar varje vändning av de olycksaliga ledarna till en lag för ett gigantiskt parti? 'Inga diskussioner!' Därför att, som Rote Fahne förklarar, 'i denna situation behöver vi handling, inte prat.' Vilket motbjudande hyckleri! Partiet måste utföra 'handlingar' men på förhand förkasta ett deltagande i diskussioner om dem."[16]
Trotskij syftar här på det tyska partiet, men hans argumentation är giltig för vilken som helst av de andra kominternsektionerna och för Komintern i sin helhet. Han har rätt då han säger att denna 'avskyvärda monolitism' inte existerade i bolsjevikpartiets förflutna, fram till Lenins död. Men Trotskij ser inte att en del av dess premisser fanns redan vid den tiden, och detta är orsaken till att Trotskij så dogmatiskt klamrar sig fast vid denna förgångna period som för honom förkroppsligade vad partiet borde vara.
'Oenighet som uppkommer i ett parti och som förefaller vara en olycka, är i själva verket ett tecken på dess lycka', sade Hegel. Men för att förstå detta, var det nödvändigt att utgå från en dialektisk uppfattning om vad ett parti är för något, och den stalinistiska uppfattningens grundläggande fel bestod just i att den övergivit denna dialektik. Utifrån Stalins ståndpunkt måste de motsättningar som var förbundna med partiets utveckling lösas med administrativa, byråkratiska åtgärder. Och för att dessa 'lösningar' skulle kunna drivas igenom, måste 'partienheten' förvandlas till en myt. I detta fall bestod myten i att göra 'partiets enhet' till det högsta goda som man måste vårda 'som sin ögonsten'. Det ideologiska rättfärdigandet var enkelt och effektivt eftersom det vädjade till det sunda förnuftet: Partiet är inbegripet i en svår kamp mot en mäktig fiende; kan det segra utan en 'järnhård disciplin'? Måste inte varje politisk och teoretisk diskussion som kan ge upphov till meningsskiljaktigheter därför offras för enhetens skull? Ty meningsskiljaktigheter kan bli till tendenser, tendenser kan bli fraktioner och fraktioner kan leda till splittring ... Det onda måste kvävas i sin linda. Det räcker inte med att minoriteten accepterar majoritetens vilja. Det får inte finnas någon minoritet. Om det trots allt skulle uppkomma motsättningar, räcker det inte med att acceptera majoritetens vilja (som när väl mekanismen har kommit igång, alltid är ett troget eko av ledarskapets vilja), det är nödvändigt att tänka som majoriteten. På detta sätt når man fram till den fullkomliga monolitismen. Varje oenighet försvinner inte bara i handling utan också i tanke. Detta är, i huvudsak, det ideologiska och organisatoriska schema som trädde i kraft i Komintern under 30-talet. Dess logik ledde fram till uppfattningen att den högsta dygden hos revolutionären – som var kallad att förändra världen och som skulle vara bärare av den mest avancerade av alla sociala ideologier – var att ... inte tänka.
Efter Hitlers maktövertagande försåg hotet från fascismen och kriget, faran för aggression mot Sovjetunionen, 'monolitismens' metafysik med starka argument. 'Den som försöker att genom fraktionsmakeri skada enheten inom våra led, skall påtagligt få erfara vad den bolsjevikiska disciplin, som Lenin och Stalin ständigt lärt oss, vill säga' hotade Dimitrov i sitt slutanförande på Komintern 7:e kongress.
'Måtte detta tjäna som varning för de enstaka element i enskilda partier som tror att de kan utnyttja sitt partis svårigheter, sviterna av ett nederlag och fiendens slag för genomförande av sina egna fraktionsplaner och gruppintressen. Partiet över allt annat! Att bevara partiets bolsjevikiska enhet som sin ögonsten – detta är bolsjevismens första och högsta lag!'[17] Varningen och de metoder som dess verkställande innebar, framstår i sin fulla innebörd, och vi lägger märke till att Dimitrov själv, som exempel på hur enheten borde försvaras – inte bara i partiet utan i hela arbetarrörelsen! – framhöll den 'skoningslösa kamp mot folkfienderna, de trotskistisk-bucharinistiska spioner, diversanterna och fascistagenterna' som vid denna tidpunkt genomfördes i Sovjetunionen.[18] Terrorn och lögnen blev exemplariska metoder i försvaret av kommunisternas 'monolitiska enhet' och t.o.m. av arbetarrörelsens enhet i allmänhet.
Den verkliga rörelsens dialektik skulle ta allt grymmare hämnd på monolitismens metafysik. Dess första offer skulle bli Komintern själv. Den period då monolitismen var fullständigt installerad sammanföll, paradoxalt nog, med den period då Komintern blev till ett hinder för Stalin och för kommunistpartierna. För det första, som vi har sett, därför att den stod i vägen för diplomatiska överenskommelser mellan sovjetstaten och de 'demokratiska' kapitalistmakterna inför faran av aggression från Hitler. För det andra, därför att den på det nationella planet politiskt försvårade kommunistpartiernas allians med socialdemokratin och med de antifascistiska fraktionerna av bourgeoisin. För det tredje, därför att de två första faktorernas inträde på scenen eliminerade de ideologiska postulat som fram till dess hade förhindrat ett erkännande av den tredje faktorn – som historiskt sett var viktigast –, nämligen omöjligheten av att leda den revolutionära rörelsen i varje enskilt land medelst ett ultracentraliserat system i världsskala. Det var av denna anledning – och inte därför att det inte hade funnits motsättningar tidigare – Komintern-ledarna blev medvetna om denna omöjlighet under 30-talet, något som Togliatti senare skulle erkänna. Med andra ord: en viss institutionell, strukturell form av monolitismen hade visat sig bankrutt. Den hade nämligen hamnat i en mycket skarp motsättning till den nationella faktorn, både den ryska nationella faktorn och den nationella faktorn i varje land. Men denna motsättning hade, som framgår av det som redan sagts, olika karaktär beroende på om det rörde sig om den ryska nationella faktorn, som Komintern var underordnad, eller de andra nationella faktorerna, som var underordnade Komintern. Det var utan tvivel den första aspekten som var avgörande vid Kominterns upplösning. Den andra inverkade bara som en bidragande faktor. Det var därför Kominterns likvidering bara till en del skulle tillfredsställa de icke-ryska nationella faktorerna i den revolutionära rörelsen. Dessa skulle fortsätta att vara underordnade sovjetstatens intressen på grund av att den stalinistiska monolitismen bibehölls i andra former. Om omöjligheten av att leda den kommunistiska rörelsen i varje land från ett internationellt centrum klart insågs av Komintern-ledarna i början av 30-talet, och om dessutom Kominterns själva existens efter Hitlers maktövertagande blev till ett hinder för den nya sovjetiska utrikespolitiken, varför övervägdes i så fall inte en upplösning av Kominterns redan vid denna tidpunkt? Enligt William Z. Fosters vittnesmål fördes denna åtgärd faktiskt på tal i Kominterns ledande cirklar strax innan 7:e kongressen.
"En av de mest grundläggande faktorerna, som tenderade att göra Komintern föråldrad 'i sin existerande form', var detta att Sovjetunionen började framträda aktivt som förkämpe för hela världens folk. Innan dess var Sovjetunionen huvudsakligen på defensiven, och Komintern ledde den internationella kampen. Men det överhängande hotet från fascismen och kriget, mot vilket Sovjetunionen steg fram på världsarenan som huvudmotståndaren, tilldelade detta land rollen som de antifascistiska krafternas världspolitiska ledarskap. Detta uttrycktes klart i Manuilskijs rapport till 7:e kongressen. Han sade att Sovjetunionen, till följd av att socialismen segrat och genom dess kamp mot fascism och krig, 'hade blivit attraktionscentrumet och samlingspunkten för alla folk, länder och t.o.m. regeringar som är intresserade av att bevara internationell fred'. Detta är anledningen till att det redan strax innan 7:e kongressen, vid själva höjdpunkten av Kominterns existens, hölls diskussioner i vilka det antyddes att Sovjetunionens nya aktiva roll som fredens och demokratins store förkämpe tenderade att göra Kominterns världspolitiska ledarskap föråldrat."[19]
Detta citat visar oss inte bara att Internationalens upplösning stod på dagordningen 1935, utan också att syftet med upplösningen – förutom att svara mot den sovjetiska utrikespolitikens konjunkturella behov – inte var att avskaffa varje internationellt centrum för den kommunistiska rörelsen, utan att bibehålla, befriat från den förmedlande institution som komprometterade det, det centrum som redan en längre tid hade utgjort den kommunistiska rörelsens verkliga ledning – det sovjetiska centrumet.
Men Stalin och kominternledarna bestämde sig inte för att upplösa Komintern 1935. En dag kommer sovjetarkiven att visa oss de exakta motiven som ledde till att operationen uppsköts. Under tiden får vi hålla oss till gissningar. Det är möjligt att man ansåg det lämpligt med en förberedande fas, under den 'nya taktiska orienteringen', för att med Komintern-apparatens hjälp övervinna det motstånd som skulle kunna uppkomma i en del av de nationella sektionerna. Vissa avsnitt i Dimitrovs rapport, sådana som det jag har citerat, pekar i den riktningen. Det är möjligt att sovjetledarna fruktade att ett övergivande av programmatiska ståndpunkter som var djupt förankrade i kommunistpartierna, tillsammans med effekten av de fruktansvärda utrensningarna och Moskva-processerna mot det gamla bolsjevikgardet, skulle ha kunnat leda till att många kommunister tolkade upplösningen av Komintern vid denna tidpunkt som den fullständiga likvideringen av allt det som den internationella revolutionära rörelsen som bildats på Lenins initiativ hade stått för. Kanske de också fruktade att framkalla en kris som skulle underlätta Trotskijs och hans anhängares ansträngningar att bilda Fjärde internationalen.[20]
En annan rimlig hypotes är följande. Inför den storm som tornade upp sig satsade Stalin inte på ett enda kort i sin utrikespolitik. Han förkastade inte vid någon tidpunkt möjligheten av att uppnå ett modus vivendi med Hitlertyskland, vilket han hade uppnått med Mussolinis Italien. Alliansen med Tredje rikets kapitalistiska rivaler var bara ett av de möjliga alternativen, inget mer. I Stalins offentliga uttalanden under perioden från Hitlers maktövertagande till andra världskriget återspeglas utmärkt den långt drivna försiktighet med vilka han behandlade dessa två kort. Så länge som inget av de två alternativen hade realiserats, kunde Komintern fortfarande vara ett användbart 'påtrycknings'-instrument vid det internationella spelbordet. Kort sagt, vid tidpunkten för 7:e kongressen var Komintern redan ett hinder för den sovjetiska utrikespolitiken, men hade fortfarande kvar ett visst operationellt värde. Den var fortfarande inte ett avgörande hinder. Det skulle den bli 1943.
[1] Citerad i B. Lazitch and M. Drachkovitch, Lenin and the Comintern, 1, Standford, 1972, s 61.
[2] Degras, op.cit., I, s 171. Svensk översättning i Röda Häften 6/7, op.cit., s 67 (översättningen korrigerad ö.a.).
[3] Dokumentets officiella titel är 'Villkor för anslutning till Kommunistiska Internationalen'. Se Degras, op.cit., I, s 168-72. På svenska i Röda Häften, op.cit., s 63-68.
[4] Lenin, 'Tal i den italienska frågan' (Kominterns 3:e kongress, den 28 juni 1921), i Collected Works, op.cit., vol 32, s 465.
[5] Omedelbart efter Första världskriget tog arbetarklassens fackliga organisering ett verkligt språng framåt i kvantitativ bemärkelse. Mellan 1913 och 1919 växte de organiserade arbetarnas antal i Tyskland från 4 till 11 miljoner; i Storbritannien från 4 till 8 miljoner; i Frankrike från 1 miljon till 2,5; i Italien från nära en miljon till nära 2 miljoner; i Österrike från ungefär 250 000 till 800 000. (Siffrorna är avrundade.) De reformistiska eller opolitiska ledarna bevarade det avgörande inflytandet över denna massa av fackligt organiserade.
Mellan 1918 och 1924 hölls i alla de nämnda länderna val som troligen genomfördes under villkor av större borgerlig frihet än något annat av de val som följde mellan de två världskrigen. Resultaten ger en uppfattning om hur styrkeförhållandena och inflytandet inom arbetarklassen fördelades mellan de traditionella socialistpartierna och de nya kommunistpartierna:
| Land | Valår | Parti | Röster (av- rundande tal) |
||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Storbritannien | 1918 | Labour | 2 200 000 | ||||
| Storbritannien | 1922 | Labour | 4 300 000 | ||||
| Tyskland | 1919 | SPD | 11 500 000 | ||||
| USPD (centrister) | 2 300 000 | ||||||
| Tyskland | 1920 | SPD | 6 100 000 | ||||
| USPD (centrister) | 5 000 000 | ||||||
| KPD | 400 000 | ||||||
| Frankrike | 1919 | socialister | 1 700 000 | ||||
| Frankrike | 1924 | socialister | 1 700 000 | ||||
| kommunister | 900 000 | ||||||
| Italien | 1919 | socialister | 2 000 000 | ||||
| Italien | 1921 | socialister (Serrati) | 1 500 000 | ||||
| kommunister | 300 000 | ||||||
| Österrike | 1919 | socialister | 1 200 000 | ||||
| Österrike | 1920 | socialister | 1 000 000 | ||||
| kommunister | 22 000 | ||||||
(Siffrorna citerade av Branko Lazitch, Lénine et la Ille Internationale, op. cit., s 249-50). |
|||||||
Arthur Rosenberg skriver (op.cit., s 166-7): 'Majoriteten av de europeiska arbetarna stödde Tredje internationalen under åren 1919 och 1920.' Denna värdering stämmer dåligt överens med de siffror som återgetts ovan, eller med resultaten av de revolutionära striderna, men det innehåller ett element av sanning. Väsentliga delar av arbetarklassen sympatiserade med den nya internationalen som de betraktade som en representant för den ryska revolutionen, men de accepterade varken dess värdering av situationen eller dess metoder – i synnerhet de '21 villkoren'. Det är utan tvivel denna omständighet Rosenberg syftar på då han skriver: 'Som ett resultat av splittringar och uteslutningar av viktiga delar av arbetarklassen kom kommunisterna åter i minoritet. SPD, förstärkt av den del av USPD som inte gick över till Tredje internationalen, hade ett mycket större medlemsantal än kommunistpartiet i Tyskland (KPD). 1921 stöddes socialdemokraterna återigen av en klar majoritet av arbetarna i England och Italien, Sverige och Danmark, Holland och Belgien, Österrike och Schweiz. Det var bara i Frankrike, Tjeckoslovakien och Norge som kommunisterna 1921 stöddes av en majoritet av de organiserade arbetarna. Kommunismen undertrycktes med våld av regeringarna i staterna i Baltikum och på Balkan, i Polen och Ungern. Syndikalisterna, som stöddes av en majoritet av de spanska arbetarna, lämnade Tredje internationalen ... Kommunismen existerade knappt utanför Europa.'
I sin essä om Komintern, som redan citerats, säger Togliatti: 'Det var lättare att bryta med de socialdemokratiska ledarna än att bli kvitt de socialdemokratiska idéerna.' Men han drar inga kritiska slutsatser om de metoder som användes för att åstadkomma denna 'brytning'.
[6] 'Vändningen' påbörjades vid 3:e kongressen i juni-juli 1921, men de första teserna om den 'proletära enhetsfronten' utarbetades av EKKI först i slutet av samma år och antogs vid plenarmötet i december.
[7] Annie Kriegel, Les Internationales ouvriéres, PUF, Paris, 1970, s 112-13. Den följande perioden – efter Hitlers maktövertagande ('folkfrontsperioden') – uppvisade en viss ökning av medlemsantalet i de legala partierna, särskilt i Frankrike och Spanien. Inte desto mindre verkar de officiella siffror som gavs vid 7:e kongressen (785 000) överraskande med tanke på det tyska kommunistpartiets sammanbrott som hade ägt rum under tiden, och de stora förluster som det kinesiska kommunistpartiet hade lidit under den väpnade kampen 1934 och första halvåret 1935, och som resulterat i att dess medlemsantal sjönk från 300 000 i oktober 1933 till 30 000 i mitten av 1935. De sovjetiska historikerna B.M. Leibzon och K.K. Sjirinja har, för första gången, satt de officiella siffrorna i tvivelsmål i sin bok Povorot v politike Kominterna ('Vändningen i Kominterns politik'), publicerad i Moskva 1965. De anser att det kinesiska kommunistpartiets förluster bör dras ifrån dessa siffror. I så fall skulle Kominterns medlemsantal (förutom sovjetpartiet) vid tiden för 7:e kongressen ha uppgått till omkring 500 000 (s 103, not 3).
[8] Stenografitjeskij ottjet VI Kongressa Kominterna, Moskva och Leningrad, 1929, del V, s 108. (För dokumenten från 2:a och 5:e kongresserna som citerats ovan, se Degras, op.cit., 1, s 165, och II, s 119-20. Dokumentet från den 2:a kongressen finns på svenska i Röda Häften 6/7, op.cit.)
[9] Lenin, Collected Works, op.cit., vol 11, s 412-13.
[10] Citerat i G. Fiori, Antonio Gramsci, engelsk översättning, New Left Books, London, 1970, s 124.
[11] Rosa Luxemburg började kritisera Lenins partiteori så snart som den antog systematisk form i Vad bör göras? och Ett steg framåt, två steg tillbaka. Hennes essä 'Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor', publicerad i Neue Zeit 1904, var en direkt kritik, på den teoretiska nivån, av Lenins uppfattningar. I denna gör hon en mycket skarpsinnig observation: 'Att pådyvla opportunismen en oföränderlig förkärlek för en viss organisationsform, d.v.s. decentralism, det är att missa opportunismens själva väsen.' (Rosa Luxemburg Speaks, op.cit., s 125-6). I samma essä pekar hon på de negativa effekter ultracentralismen får för partiets politiska aktivitet: 'Om vi, som Lenin vill, tillerkänner partiets centrala organ en sådan absolut makt av negativ karaktär, stärker vi i farlig utsträckning den konservatism som alltid finns hos ett sådant organ. Om det socialistiska partiets taktik inte ska vara ett verk av en centralkommitté utan av hela partiet, eller ännu bättre, av hela arbetarrörelsen, då är det klart att partiets sektioner och federationer behöver handlingsfrihet. Endast en sådan frihet kan göra det möjligt för dem att utveckla sin revolutionära initiativkraft och att utnyttja en situations alla möjligheter. Den ultracentralism som Lenin förespråkar är full av uppsyningsmannens sterila anda. Den är inte en positiv och skapande anda. Lenins målsättning är inte så mycket att göra partiets verksamhet mer fruktbringande, som att själv kontrollera partiet – att krympa rörelsen snarare än att utveckla den, slå rörelsen i bojor snarare än att ena den.' (ibid, s 122).
[12] Rjazanov föreslog att det i resolutionen 'Om partiets enhet' skulle fastslås att delegater aldrig mer skulle kunna väljas till en partikongress på basis av politiska plattformar som framlagts av olika grupper eller enskilda partimedlemmar, vilket hade skett i samband med 10:e partikongressen. Lenin avvisade detta tillägg med följande argumentation: 'Jag tror, hur beklagligt det än må vara, att kamrat Rjazanovs förslag är ogenomförbart. Vi kan inte beröva partiet och centralkommittén medlemmar rätten att vädja till partiet om det uppkommer meningsskiljaktigheter i grundläggande frågor ... Under sådana omständigheter kan man vara tvungen att basera valen på plattformar ... Om vi enas genom vår resolution om enhet, och naturligtvis genom revolutionens utveckling, kommer vi inte att få några fler val utifrån plattformar. Den lärdom vi dragit vid denna kongress kommer inte att glömmas. Men om omständigheterna skulle ge upphov till grundläggande meningsskiljaktigheter, kan vi i så fall förbjuda att dessa underställs hela partiets omdöme? Nej, det kan vi inte! Detta är ett överdrivet yrkande som är ogenomförbart, och jag yrkar på att det förkastas.' (Collected Works, op.cit., vol 32, s 261). Lenin såg frågan på ett dialektiskt sätt: Uppkomsten, eller inte, av grupper med olika program, m.a.o. fraktioner, är ingenting som kan beslutas med ett dekret. Det är den verkliga rörelsens utveckling som avgör om det uppkommer viktiga meningsskiljaktigheter eller inte. Om de skulle uppkomma, kan de endast lösas genom en öppen diskussion i partiet.
Lenins åsikt om hur diskussionen bör genomföras om det uppkommer viktiga meningsskiljaktigheter är också mycket instruktiv: 'Alla partimedlemmar måste göra en sansad och noggrann studie av[1] meningsskiljaktigheternas natur och[2] partikampens utveckling. Det är nödvändigt att studera båda sakerna, därför att meningsskiljaktigheternas natur uppenbaras, klargörs och konkretiseras (och mycket ofta också förvandlas) under loppet av kampen, vilken genomgår olika stadier och i vart och ett av dessa uppvisar olika sammansättning och antal av stridande, olika positioner i kampen o.s.v. Det är nödvändigt att studera båda sakerna och att kräva ordentliga, tryckta dokument vars äkthet kan styrkas. Bara en hopplös idiot kan tro på muntliga redogörelser.' (ibid, s 43-4). Det råder ingen tvivel om att det här är en stor expert på fraktionskamp som talar. Men efter Lenin gjordes det allt större ansträngningar att förvandla kommunisterna till sådana 'hopplösa idioter'.
[13] Trotskij, Den permanenta revolutionen, op.cit., s 138.
[14] Engels till Kautsky, den 23 februari 1891, i Marx/Engels, Brev, op.cit., s 200.
[15] Det första av dessa citat är hämtat från Meddelande från Internationella arbetarassociationens generalråd, antaget den 9 mars 1869 (i The General Council of the First International, 1869-1870, Minutes, Progress Publishers, Moskva, 1966, s 310). Det andra är från 'Uppdiktade splittringar i Internationalen', daterat den 5 mars 1872 (i Marx-Engels-Lenin, On Anarchism and Anarcho-Syndicalism, Progress Publishers, Moskva, 1972, s 73).
[16] Trotskij, 'Mot nationalkommunismen!' (1931) i The Struggle Against Fascism in Germany, Pathfinder Press, New York, 1971, s 110.
[17] Seventh World Congress of the Communist International ..., op.cit., s 558. (Min kurs. FC). På svenska i Dimitrov, op.cit., s 138.
[18] Dimitrov, 'Sovjetunionen och arbetarklassen i de kapitalistiska länderna' (november 1937) i Dimitrov, op.cit., s 284. Under andra hälften av 1930-talet, då Stalin utlöste terrorn mot det gamla bolsjevikgardet och mot miljoner sovjetmedborgare, levde ett antal partiledare och -funktionärer från de kommunistpartier som arbetade under illegala förhållanden under fascistiska eller reaktionära regimer (Tyskland, Italien, Polen, Ungern, Jugoslavien, Bulgarien o.s.v.) i exil i Moskva, varifrån de utförde uppgifter för sina partier eller för Kominterns räkning. Stalins repression drabbade också dem, under förevändning av att de haft förbindelser med, eller var medbrottslingar till, trotskismen, bucharinismen o.s.v. Offren anklagades undantagslöst för att vara i tjänst hos sina egna länders polis och olika kapitalistiska spionorganisationer. Vid SUKP:s 18:e kongress påstod Manuilskij tom att det polska kommunistpartiet hade 'förorenats med' polisagenter liksom tidigare det ungerska och det jugoslaviska partiet (Manuilskij, Kominterns kamp för enhet och folkfront, Arbetarkulturs förlag, Stockholm, 1939, s 42). Bland de jugoslaviska kommunister som mördades av Stalins hemliga polis var partiets två första sekreterare, Filip Filipovic (Boskovic) och Sima Markovic, tillsammans med Josip Cizinski (Gorkic), som hade posten 1937. Hela ledningen för det jugoslaviska kommunistpartiet sopades undan detta år, utom Josip Broz-Tito, som av Komintern fick i uppdrag att bilda ett nytt ledarskap (se Branko Lazitch, Les Partis communistes de l'Europe, Les Îles d'Or, Paris, 1956, s 145). Det parti som drabbades hårdast var det polska. I sin bok Visa for Poland (MacGibbon and Kee, London, 1959, s 49-50) ger K.S. Karol följande redogörelse. I januari 1938 'arresterades och sköts summariskt alla polska kommunister. Adolf Warski, 71-årig veteran i arbetarrörelsen, vän med Lenin och Rosa Luxemburg, som hade dragit sig tillbaka från det politiska livet flera år tidigare, var det första offret. Lenski, fastän han betraktades som den mest lojale polske stalinisten, Wera Kostrzewa, som hade varit kamrat till Stalin när denne hade deporterats till Sibirien, Henryk Walecki och alla de andra delade samma öde. Och eftersom listan inte var komplett, tillkallade Stalin de andra polska kommunistledarna från Spanien, där de kämpade i den första Internationella brigaden – denna bar namn efter den polske hjälten från Pariskommunen, Jaroslaw Dombrowski. Prochniak, en f.d. medlem av Kominterns exekutivkommitté, Brand, Bronowski, Bronski och många andra kom till detta dödens möte. Hundratals mindre betydelsefulla ledare deporterades till koncentrationsläger norr om polcirkeln. I april 1938 proklamerade Komintern officiellt upplösningen av polska kommunistpartiet, 'som hade infiltrerats av provokatörer, trotskister och andra fiender till arbetarklassen'. Militanterna beordrades att skingra sig och varnades skarpt för att varje försök att återbilda partiet skulle betraktas som en provokation. Det Pilsudski-regimen inte hade lyckats med efter många år av skoningslös kamp, det uppnådde Komintern på några timmar: Den yttersta vänstern i Polen upphörde att existera som en organiserad kraft.' Det sköts också tyska, italienska och andra utländska kommunister. (Beträffande tyskarna, se nästa kapitel, not 67).
[19] Foster, op.cit., s 439.
[20] Fjärde internationalen bildades 1938.
| Lita aldrig för mycket på dina motståndares dumhet. |
| Talleyrand |
| Våra taktiska och strategiska metoder (om vi bedömer dem i internationell skala) är ännu underlägsna bourgeoisins utmärkta strategi, vilken har lärt av Rysslands exempel och inte kommer att låta sig 'överrumplas'. |
| Lenin |
Alltsedan Kominterns bildande fanns det motsättningar mellan den revolutionsteori som utgjorde organisationens teoretiska grundval och den verkliga historiska utvecklingen, mellan organisationens ultracentralistiska struktur och de nationella olikheterna, mellan Kominterns tilltagande underordnande under den sovjetiska politiken och den revolutionära rörelsens behov både på det nationella och på det internationella planet. Dessa motsättningar – som vi undersökt i de föregående kapitlen – kombinerades på olika sätt beroende på de konkreta omständigheterna och kunde inte undgå att inverka negativt på Kominterns och varje enskild sektions politiska verksamhet. Det var på den politiska nivån som Kominterns kris fick sitt globala uttryck.
Vid analysen av denna aspekt av Kominterns aktivitet, skall jag koncentrera uppmärksamheten på några erfarenheter som, enligt min åsikt, hade en avgörande betydelse för Internationalens öden och som fick återverkningar på den kommunistiska rörelsens senare utveckling. Det som genom detta tillvägagångssätt förloras i bredd, vinns förmodligen i djup.
Kominterns politik från dess bildande fram till början av 30-talet kommer jag att beskriva genom exemplet Tyskland. Därefter övergår jag till att analysera folkfrontspolitiken. Analysen av denna koncentrerar jag till de två viktigaste exemplen: Frankrike och Spanien. För det tredje ska jag behandla, fast mycket summariskt, Kominterns politik i den koloniala världen och särskilt dess politik i den kinesiska revolutionen. Slutligen behandlar jag Kominterns sista period, d.v.s. under den tysk-sovjetiska pakten och det inledande stadiet av antihitlerkoalitionen.
'Den främsta platsen bland Komintern-sektionerna i de kapitalistiska länderna har tillhört och tillhör det tyska kommunistpartiet. Det är ett av de bäst organiserade kommunistpartierna, det är det största till medlemsantalet, har djupa rötter i arbetarklassen, och är de breda massornas ledare.'[1] Detta var Kominternledarnas åsikt 1930, då det tyska kommunistpartiet (KPD) räknade 124 000 medlemmar och 4,5 miljoner röster. Från denna tidpunkt fram till Hitlers maktövertagande ökade partiets styrka stadigt. 1932 hade partiet 200 000 medlemmar och 6 miljoner röster, vilket innebär att det tillsammans med socialdemokraterna (SPD) hade 1,5 miljoner röster mer än nazistpartiet, vars inflytande började gå tillbaka märkbart i slutet av 1932.[2] Men i januari 1933 överlämnade Hindenburg makten till nazisterna. I mars upplöste Hitler KPD genom ett dekret, konfiskerade partiets tillgångar, ockuperade dess lokaler, kastade ut dess 100 deputerade ur Reichstag och började fängsla dess medlemmar en masse. En kort tid efteråt gjorde han sak samma med det socialdemokratiska partiet. Arbetarklassen gjorde inget motstånd. Kominterns mönsterparti försvann från den historiska scenen som effektiv politisk kraft. Det var det största nederlaget i Kominterns historia, och det som skulle få de allvarligaste och mest varaktiga konsekvenser för den revolutionära rörelsens fortsatta utveckling i Europa.
KPD:s sammanbrott lämnade inte bara vägen öppen för de hitleristiska imperialisterna att utlösa det andra världskriget. Det bidrog också i hög grad till att kapitalismens stora världsomspännande kris inte resulterade i en socialistisk revolution i europeisk skala. När nazismens nederlag 1943 avtecknade sig mot horisonten och uppsvinget för de folkliga och revolutionära krafterna började i alla europeiska länder, inklusive i det fascistiska Italien, var den tyska kommunismen fortfarande praktiskt taget icke-existerande som en politisk faktor. Ändå hade partiet haft tio år på sig att reorganisera sina styrkor, och det skulle få ytterligare två år på sig för att agera under Tredje rikets reträttfas och slutliga sammanbrott. Men det skulle inte resa sig. 1968, trettiofem år efter dess sammanbrott, har det tyska kommunistpartiet fortfarande inte lyckats återerövra ett verkligt inflytande inom det kapitalistiska Tysklands proletariat. Detta säger en hel del om betydelsen av nederlaget 1933.
En och en halv månad efter Hitlers maktövertagande skrev Trotskij: 'Socialdemokratins kriminella roll kräver ingen kommentar: Den Kommunistiska Internationalen skapades för fjorton år sedan just för att skona proletariatet från socialdemokratins demoraliserande inflytande. Om den hittills ännu inte har lyckats, om det tyska proletariatet var impotent, obeväpnat och paralyserat vid stunden för detta stora historiska prov, då faller den direkta och omedelbara skulden på det post-leninistiska Kominterns ledarskap. Detta är den första slutsats som vi genast måste dra.'[3] Det var ett omdöme som var alltför skarpt och överförenklat – ett fel som är vanligt hos Trotskij – men det innehåller en rejäl dos sanning.
Två och ett halvt år senare skulle Dimitrov implicit ge Trotskij rätt, men utan att öppet erkänna EKKI:s tunga ansvar. Att göra detta skulle ju varit liktydigt med att lägga ett direkt ansvar på Stalin. I sin rapport på Kominterns 7:e kongress kritiserade Dimitrov uttryckligen KPD:s misstag, samtidigt som han förteg EKKI:s ansvar för dessa misstag. Efter att ha sagt att 'det har inom våra led förekommit en otillåtlig underskattning av den fascistiska faran', fortsatte han:
"Våra kamrater i Tyskland underskattade länge den kränkta nationalkänslan och massornas förbittring mot Versailles, ringaktade böndernas och småbourgeoisins vacklan, kom för sent med programmet för den sociala och nationella befrielsen, och när de framförde det, så förmådde de inte att anpassa det till massornas konkreta behov och till deras nivå, ja de förmådde inte ens att popularisera det bland de breda massorna."
Det visades 'en sekteristisk trångsynthet ifråga om uppställandet och lösandet av partiets aktuella uppgifter'. KPD fortsatte att koncentrera elden mot Weimar-republiken när 'fascisterna organiserade och beväpnade hundratusentals SA-män mot arbetarklassen'.[4] Men denna lista över fel, som är långt ifrån fullständig, lämnade obesvarad den fråga som utifrån en marxistisk utgångspunkt är viktigast: Varför hade KPD gjort misstag av ett sådant format? Fascismens seger, sade Dimitrov, var inte oundviklig i Tyskland. Arbetarklassen hade kunnat förhindra den, 'men härför hade det behövts upprättandet av en antifascistisk, proletär enhetsfront, för att tvinga socialdemokratins ledare att inställa fälttåget mot kommunisterna och anta det av Kommunistiska partiet upprepade gånger framförda förslaget om aktionsenhet mot fascismen.'[5] I verkligheten – ett faktum som Dimitrov förtiger – riktade sig inte KPD till socialdemokraternas nationella ledning och till fackföreningarna med förslag om gemensam aktion förrän några månader innan Hitler tog makten, och då i en form som gjorde det mycket svårt att nå en överenskommelse. För KPD gällde det framför allt att 'avslöja' de socialdemokratiska ledarna, vilket i själva verket gynnade deras manövrer.[6] Fram till sommaren 1932 – som en fransk kommunistisk historiker påpekar – 'verkade den av kommunisterna förespråkade aktionsenheten förutsätta att arbetarna övergav det socialdemokratiska partiet och anslöt sig till KPD'.[7] Och, vilket var ännu allvarligare, sedan åratal betecknade KPD-ledarna det socialdemokratiska partiet som 'socialfascistiskt'.[8] Hur skulle de socialdemokratiska arbetarna kunna 'tvinga socialdemokratins ledare att inställa fälttåget mot kommunisterna' om kommunisterna inte inställde sin kampanj mot de 'socialfascistiska' ledarna? Hur skulle de kunna tvinga sina ledare att acceptera förslag som inte existerade förrän strax innan katastrofen, och som de socialdemokratiska arbetarna själva ansåg oacceptabla? Hur skulle den tyska arbetarklassen kunna visa mognad då dess eget avantgarde visade den omognad som Dimitrov visade på? 'Under inga omständigheter', sade Lenin 1922, 'kommer vi att skylla våra kommunisters fel på de proletära massorna ...'[9]
Som vi senare ska se, i det avsnitt av detta kapitel som behandlar folkfronten, formulerade Kominterns 7:e kongress den nya taktiken utan att genomföra en verklig kritisk undersökning av de tidigare erfarenheterna. Detta bl.a. därför att man i en sådan undersökning skulle ha tvingats dra samma slutsats som Trotskij – att den 'direkta och omedelbara skulden' för det tyska kommunistpartiets katastrof föll på Kominterns ledning och i synnerhet på Stalin.
Under åratal hade KPD faktiskt inte tagit ett enda steg som inte strikt rättade sig efter EKKI:s direktiv. KPD var inte bara Kominterns viktigaste sektion efter det sovjetiska partiet. Det var dessutom den sektion som var mest direkt och strängast, underordnad 'hjälpen' från EKKI, eller rättare, 'hjälpen' från sovjetledarna i Internationalen. Den tyska sektionens 'privilegierade' status i Komintern, har sin förklaring i den mycket speciella plats som Tyskland hade både i Kominterns allmänna strategi och i Sovjetunionens utrikespolitik.
Fram till nazisternas maktövertagande figurerade Tyskland i Kominterns strategi som den troligaste skådeplatsen för nästa revolutionära brott med det imperialistiska systemet. För Oktoberrevolutionens vidare öden var det livsviktigt att denna hypotes bekräftades. Men efter Rapallofördraget var Tyskland också den kapitalistiska stat med vilken sovjetrepubliken upprätthöll verkligen förmånliga förbindelser. Hälften av den sovjetiska utrikeshandeln bedrevs med Tyskland. Tysk industri och tyska tekniker (antalet har beräknats till 5 000) bidrog till industrialiseringen, och även direkt till upprustningen, av den unga arbetarrepubliken. I gengäld – förutom de ekonomiska vinster som de tyska kapitalisterna erhöll – tillät den sovjetiska regeringen att Rikets militära konstruktörer på sovjetiskt territorium utvecklade de vapentyper som förbjudits i Tyskland enligt Versailles-fördraget. Det upprättades ett fruktbart de facto-samarbete mellan Reichswehr ('Riksvärnet') och Röda armén.[10] Det var inte bara de två ekonomierna som kompletterade varandra: Sovjetrysslands och det besegrade Tysklands militära och diplomatiska intressen harmonierade också förträffligt under denna period.
Bolsjevikledarna i den nya Internationalen och i den nya staten stod följaktligen inför två uppgifter som svårligen kunde förenas. Å ena sidan skulle de organisera revolutionen mot den tyska staten, vilket var ett primärt mål i strategin för världsrevolutionen. Å den andra sidan måste de upprätthålla alliansen med den tyska staten (för det var de facto fråga om en allians, även om Rapallofördraget inte klart uttryckte det) som ett primärt mål för sovjetrepublikens utrikespolitik. Dessa uppgifter var för sig tillräckligt viktiga för att det sovjetiska partiet mycket noga skulle kontrollera det tyska partiet. Svårigheten att förena de två uppgifterna krävde att kontrollen gjordes ännu hårdare.
Under åren 1919-1920 var det problem som sovjetledarna stod inför fortfarande inte så komplicerat. Hela deras politiska vilja var inriktad på ett enda mål: den tyska revolutionens seger. På denna – var deras tanke – berodde den ryska revolutionens öde. Vi har redan nämnt de orsaker av teoretiskt, informationsmässigt (otillräcklig kunskap om verkligheten i väst) och psykologiskt slag som förklarar Lenins optimistiska syn på den tyska revolutionens utveckling. Detta kan också ge en förklaring till varför han inte genast drog alla de riktiga slutsatserna av spartakistgruppens (som redan hade blivit ett kommunistparti) för tidigt igångsatta upprorsförsök i januari-maj 1919. Ändå fick denna tragiska erfarenhet betydande följder för partiets och den politiska situationens senare utveckling i Tyskland. Partiet gick ut ur den lemlästat och åderlåtet på blod. Det hade förlorat den bästa delen av sin ledande kärna: en teoretiker av Rosa Luxemburgs internationella format; Karl Liebknecht, partiets mest populäre ledare; andra värdefulla kadrer, som Leo Jogisches och Eugen Leviné; och hundratals mellankadrer. Men det som erfarenheten som sådan visade, var inte mindre allvarligt, nämligen att den överväldigande majoriteten av det tyska proletariatet politiskt och ideologiskt helt kontrollerades av socialdemokratin. Vilka möjligheter existerade för den proletära revolutionen i Tyskland om inte detta väsentliga faktum ändrades?
Ett faktum som inte är så känt förtjänar att påpekas. Liebknecht och Luxemburg ansåg att Berlin-resningen i januari ägde rum för tidigt, och Leviné hade samma uppfattning om upprättandet av den bayerska sovjetrepubliken i april. De var medvetna om att det revolutionära avantgardet inte kunde räkna med massornas stöd, och att bourgeoisin, understödd av de socialdemokratiska ledarna, försökte provocera kommunisterna och de revolutionära arbetarna att kasta sig in i den väpnade kampen under ogynnsamma omständigheter.[11] Men de överflyglades av de mest radikala elementen inom proletariatet och inom det egna partiet, vilkas entusiastiska föresats att följa 'det ryska exemplet' och vilkas indignation över de socialdemokratiska ledarnas politik gick hand i hand med deras oerfarenhet av revolutionär kamp. Årtionden av behaglig reformistisk praktik hade gett detta dubbla resultat: Å ena sidan massornas lojalitet mot det parti under vars ledarskap man hade vunnit väsentliga ekonomiska och politiska reformer och som nu, vid makten, lovade att genomföra en 'socialisering' under demokratiska och legala villkor; å andra sidan extremismen hos en minoritet som inte nöjde sig med reformer – republik, konstituerande församling, 8-timmarsdag, erkännande av arbetarråden på företagen – utan strävande efter det omedelbara maktövertagandet, 'som i Ryssland'.
Den nya partiledningen, som bildades under andra halvåret 1919, med Paul Levi i spetsen, försökte utarbeta en politik som utgick från denna verklighet. Men samtidigt uppträdde den sekteristiskt mot 'ultravänstern', som hårdnackat motsatte sig varje deltagande i val och agerande i de reformistiska fackföreningarna. De främsta ledarna för denna tendens uteslöts i februari 1920 och bildade Tysklands kommunistiska arbetarparti (KAPD), som tog med sig nästan hälften av det ursprungliga partiets medlemmar. Paul Levi-ledningen, till vilken Klara Zetkin anslöt sig efter att ha brutit med de 'oavhängiga',[12] strävade efter att tillgodogöra sig den taktiklektion Lenin gett i 'Radikalismen' – kommunismens barnsjukdom. Men den föreställning som sovjetledarna fortfarande hade om världsrevolutionens mognad – som framför allt betydde den tyska revolutionens mognad – gjorde det sannerligen inte lätt för KPD-ledningen att korrigera 'vänsterismen' inom partiet. Som vi har sett i kapitel 2, ansåg Kominterns 2:a kongress, att 'den avgörande stunden' närmade sig och att arbetarklassen mycket snart 'med vapen i hand' skulle 'gå ut i en serie förbittrade strider'. I mars 1921 drev Komintern-representanterna i Tyskland på KPD-ledningen – där Levi-Zetkin-gruppen inte längre ingick, av skäl som vi ska behandla senare – att besvara en ny provokation från regeringen med väpnat uppror.[13] Nederlaget blev fatalt och dess konsekvenser allvarliga. I slutet av 1921 återstod bara hälften av de 360 000 medlemmar som partiet hade haft i slutet av 1920 (efter sammanslagningen med majoriteten av de 'oberoende'). Än en gång hade det demonstrerats att arbetarklassens majoritet disciplinerat följde socialdemokratin. Det nya var att en stor del av kommunistpartiet denna gång inte stödde den nationella ledningens och Kominterns äventyrslinje (först godkände EKKI 'marsaktionen', men skulle senare, under Lenins inflytande, kritisera den).
En kort tid innan 'marsaktionen' – som den i fortsättningen skulle kallas i kominterndokumenten – hade Levi, Zetkin och andra av partiets högsta ledare opponerat sig mot Komintern i frågan om de '21 villkoren'. När de kom i minoritet i KPD:s centralkommitté, avgick de från sina poster. Trots att dess majoritet inte tillhörde den 'vänsteristiska' flygeln, hade den nya ledningen – vars främsta företrädare var Brandler och Thalheimer – en mer foglig attityd gentemot Komintern-representanterna, och kastade sig in i upprorsrörelsen i mars 1921. Levi-Zetkin-gruppen gav uttryck för sin oenighet med denna aktion, och Levi publicerade en pamflett, där han grundligt kritiserade inte bara den tyska partiledningens politik, utan också Kominterns metoder. Han uteslöts omedelbart och tillmälen som 'renegat', 'förrädare' o.s.v. slungades efter honom.
Efter det polska proletariatets passivitet inför den Röda arméns offensiv mot Warszawa sommaren 1920, och den italienska arbetarrörelsens reträtt inför Mussolini-fascisternas spektakulära offensiv vintern 1920-21, avslöjade det tyska proletariatets attityd till resningsförsöket i mars en allmän tillbakagång för den revolutionära rörelsen i Europa. Detta faktum erkändes av Kominterns 3:e kongress, som ändrade diagnosen för världsrevolutionens omedelbara perspektiv. Man måste, som Lenin sade, sluta med 'angreppen' och övergå till 'belägring'. I detta sammanhang drog den 3:e kongressen slutsatsen att 'marsaktionen' hade varit ett misstag, och dess analys av densamma överensstämde i det stora hela med Levis kritik. Kongressen godkände emellertid uteslutningen av Levi, som rättfärdigades med att han brutit mot partidisciplinen (publicerat en pamflett utan tillstånd från partiledningen) och med att kritiken borde ha förts fram inom partiet och inte inför fiendens ögon. Samtidigt krävde kongressen av 'oppositionen' i det tyska partiet (d.v.s. anhängarna till Levi – Klara Zetkin och många andra) att den omedelbart skulle upplösa 'varje fraktionell organisation', eftersom 'varje fraktionsbildning' utgjorde 'den första fara för hela rörelsen'.[14]
Lenin, Trotskij, Zinovjev, och de andra ryska marxisterna, som nu stod i ledningen för Komintern, hade ofta under bolsjevikpartiets stormiga historia handlat på samma sätt som Levi och 1921 års tyska 'opposition'.[15] Lenin hade mer än en gång sagt att revolutionärerna inte fick dölja sina fel för fienden. Nu tillämpade de emellertid andra kriterier, nämligen de som nyligen hade införts i det ryska partiet. Detta hade på sin 10:e kongress just godkänt den berömda resolution som förbjöd fraktioner, och partiet var mitt inne i en 'reträtt' (övergången till NEP). 'Under en reträtt', skulle Lenin säga senare med syftning just på den period som började med den 10:e partikongressen, '... är (disciplinen) hundra gånger nödvändigare ... Den som på minsta sätt spred panik eller bröt mot disciplinen, kunde bringa revolutionen i fördärvet.'[16] Det som kunde rättfärdigas utifrån den dramatiska situation som den ryska revolutionen befann sig i, överfördes till det tyska partiet – liksom till de andra Kominternsektionerna – som befann sig i en helt annan situation: De hade inte makten, de var nybildade och sökte efter en väg framåt, vilket framför allt nödvändiggjorde fullständig diskussionsfrihet, intern kamp o.s.v. Införandet av 1921 års bolsjevikmodell betydde en negation av 1903-21 års bolsjevikmodell.
'Levi-fallet', det första i sitt slag i Kominterns historia, får i ljuset av alla dessa omständigheter och när vi betraktar det utifrån vårt historiska perspektiv, en symptomatisk betydelse. Under Lenins livstid gjordes metoden inte till ett system, men under Stalin skulle den drivas till sina yttersta konsekvenser.
1923 uppkom det i Tyskland en situation som var särskilt gynnsam för att i praktiken testa den taktiska möjlighet som nyss hade formulerats av Kominterns 4:e kongress (december 1922) och som gick ut på att kommunisterna skulle delta i 'arbetarregeringar' tillsammans med socialdemokratins vänsterflygel. De franska truppernas ockupation av Ruhr-området och den politik med 'passivt' motstånd som Cuno-regeringen proklamerade som svar på detta, och den tyska markens katastrofala fall som blev resultatet av denna politik, gav upphov till en ekonomisk och politisk kris som tenderade att omvandlas till en revolutionär kris.[17]
Under de första månaderna 1923 dramatiserade inte sovjetledarna situationen i Tyskland, snarare tvärtom. En brittisk journalist frågade Trotskij: Om fransmännen 1919 hade marscherat in i Ruhr skulle Moskva ha betraktat detta som inledningen till en revolutionär situation. Varför såg man nu saken i en annan dager? Trotskijs svar återspeglade utmärkt bolsjevikernas nya synsätt efter Rapallo och under NEP:s villkor. Ett nytt krig i Europa – svarade Trotskij – skulle strida mot socialismens målsättningar. Ett Europa som var 'utmattat och åderlåtet på blod' och låg 'i ruiner' skulle kunna få till följd att 'den europeiska kulturen kastades tillbaka för en lång tidsperiod, och därmed skulle inte de revolutionära perspektiven rycka närmare, utan tvärtom uppskjutas'.[18] Den politik som KPD förde – aktionsenhet med vänstersocialdemokratin för att bereda vägen för en möjlig revolutionär utväg, men utan att förutsätta att revolutionen hade 'börjat' – granskades och godkändes utan några större ändringar på EKKI:s utvidgade plenum i juni 1923. När generalstrejken i Berlin bröt ut i augusti, drog emellertid Kominterns ordförande Zinovjev slutsatsen (på grundval av pressrapporter i Moskva) att maktövertagandet låg inom räckhåll i Tyskland. (Detta var samme Zinovjev som i oktober 1917 hade ansett att situationen inte var mogen för ett väpnat uppror i Ryssland.) Trotskij lät sig också dras med i denna yra. Lenin var redan ur leken, och Stalin kontrollerade ännu inte Komintern. Stalin skickade emellertid ett brev till Zinovjev och Bucharin, i vilket han framlade sina synpunkter:
"Skulle de tyska kommunisterna vid detta stadium försöka gripa makten utan socialdemokraterna? Är de tillräckligt mogna för detta? Det är, enligt min åsikt, frågan. När vi grep makten, hade vi i Ryssland sådana resurser i reserv som (a) löftet om fred; (b) parollen: jorden åt bönderna; (c) stödet från arbetarklassens stora majoritet; och (d) böndernas sympati. För närvarande har de tyska kommunisterna inget liknande. Visserligen har de ett sovjetland som granne, vilket vi inte hade. Men vad kan vi erbjuda dem? ... Om den tyska regeringen nu, så att säga, skulle falla över ända, och kommunisterna gripa makten, skulle det sluta med en krasch. Detta i 'bästa' fall. I värsta fall skulle de slås i småbitar och kastas tillbaka ... Enligt min åsikt bör tyskarna snarare hållas tillbaka och inte sporras framåt."[19]
Det var samma synsätt som Trotskij gav uttryck för i sitt svar till den brittiske journalisten, men Stalin var mer konsekvent: Han lät sig inte imponeras av generalstrejken i Berlin.
Den tyska krisen ställde utan tvivel sovjetrepubliken inför ett dramatiskt val. Om krisen ledde till inbördeskrig skulle säkert entente-makterna intervenera med alla sina resurser till stöd för bourgeoisin och generalerna i Tyskland. Sovjetstaten skulle inte kunna avstå från att militärt hjälpa de proletära bröderna i Tyskland. Och denna hjälp skulle betyda ett nytt krig. Ett krig med ekonomin i ruiner och bönderna, om inte helt fientliga, så opålitliga i sin attityd till sovjetmakten. Några månader tidigare hade Lenin sagt till 9:e sovjetkongressen: 'Vi står inför en mycket instabil jämvikt, men inte desto mindre är den säker, uppenbar, obestridlig. Jag vet inte om den kommer att råda länge, och jag tror inte att någon kan veta det. Detta är orsaken till att vi, för vår del, måste visa största försiktighet ... Vi måste komma ihåg att vi alltid står på gränsen till en invasion.' Och efter att ha uppehållit sig vid de lidanden som första världskriget och sedan inbördeskriget hade medfört för de ryska arbetarna och bönderna, och de 'otroliga olyckor' de hade ratt uthärda, förklarade han: 'Vi är beredda att göra de största eftergifter och offer för att bevara den fred som vi ratt betala så dyrt. '[20]
Men å andra sidan hade den tyska revolutionens seger varit Lenins och alla bolsjevikernas stora dröm alltsedan 1917 – den verkliga bekräftelsen på den ryska revolutionens seger, dess slutgiltiga konsolidering, vägen mot revolutionens seger i europeisk skala, i världsskala ... Plötsligt, två år efter att de hade sett denna förhoppning avlägsna sig, verkade den åter komma närmare. Vad skulle göras? Skulle de tyska kommunisterna hållas tillbaka eller uppmuntras att gå framåt? Det är meningslöst att spekulera i vad Lenins attityd skulle ha varit i denna situation. Om man dömer av hans sista arbeten verkar det som om Stalins attityd stod närmare den 'försiktighet' Lenin rekommenderade, än den yra som grep Zinovjev och Trotskij. Men förmodligen skulle andan i hans resonemang ha varit helt annorlunda än Stalins. Dennes brev avslöjar faktiskt ett synsätt i vilket vi redan kan upptäcka några av de element som senare skulle inspirera hans uppfattning om den revolutionära rörelsen utanför Sovjetunionen.
(a) En mekanisk överföring av de förutsättningar som möjliggjorde bolsjevikernas maktövertagande till kriterier ör att bedöma möjligheten att ta makten eller inte i andra länder. Det var otvivelaktigt att de tyska kommunisterna inte 'disponerade' över fredens banér. Men invasionen av Ruhr-området hade försett dem med den nationella frigörelsens banér mot Versailles-fördraget, och med möjligheten att använda detta mot de härskande klasserna, som valde kapitulationens väg. Det är sant att de tyska bönderna inte var revolutionära. Men vid denna tidpunkt befann de sig i en djup nöd, och dessutom hade bönderna inte på långt, när samma betydelse i det industrialiserade Tyskland som i det agrara Ryssland. Det är sant att arbetarklassens majoritet fortfarande stod under socialdemokratins inflytande. Men just under dessa månader ägde det rum en tydlig förskjutning mot kommunistpartiet bland de socialdemokratiska arbetarna. Stalin hade förmodligen rätt i att situationen inte var mogen för att omedelbart gripa makten (Radek och majoriteten av de tyska ledarna hade samma åsikt).[21] Men man kunde inte utesluta möjligheten av att en fördjupning av krisen, tillsammans med en intelligent politik från partiets sida, skulle ha kunnat skapa gynnsamma betingelser för en revolutionär utväg. (Som vi redan sett var Lenin själv påverkad av tendensen att följa den 'ryska modellen' då han analyserade den tyska novemberrevolutionen 1918, men detta gällde bara dess utvecklingsformer och faser. Han likställde inte den roll bönderna spelade i det industrialiserade Tyskland med den roll de spelade i det agrara Ryssland. I vilket fall som helst hade redan detta Lenins exempel avslöjat en av de största farorna som lurade på Komintern till följd av bolsjevikernas avgörande hegemoni i dess ledning: vanan att betrakta den revolutionära rörelsens problem, både i väst och i öst, med ryska ögon.)
(b) Brist på förtroende för de icke-ryska kommunisternas revolutionära förmåga. Om borgarmakten skulle 'falla över ända' i händerna på de tyska kommunisterna, trodde inte Stalin att dessa skulle kunna göra det bolsjevikerna hade gjort: utnyttja statsmakten för att bemästra de ogynnsamma faktorer som var inbyggda i den exceptionella situation som satte dem i stånd att erövra den. Han ansåg att det oundvikligen måste sluta i en 'krasch'.
(c) Ett fullständigt underordnande av problemet under den sovjetiska statens situation. 'Vad kan vi erbjuda dem?', och inte: Vad kan den tyska revolutionen erbjuda den revolutionära kampen i Europa, och omvänt? I vilken utsträckning skulle den tyska revolutionen ha kunnat revolutionera hela den europeiska situationen, och den inre situationen i själva Ryssland? Även om den revolutionära vågen från 1919-20 hade gått tillbaka, var situationen mycket instabil i en rad länder: Bulgarien befann sig praktiskt taget i ett tillstånd av inbördeskrig, och i september kastade sig kommunistpartiet in i ett väpnat uppror; i oktober var det generalstrejk i Polen, med ett uppror i Krakow, den italienska arbetarrörelsen hade fortfarande inte krossats av fascismen; i många länder började det visas solidaritet med de tyska arbetarna mot den franska imperialismens intervention. På grund av den tyska arbetarrörelsens historiska betydelse, och Tysklands ekonomiska och politiska betydelse, skulle en socialistisk revolution i detta land ha kunnat få ett mycket större gensvar inom det europeiska och amerikanska proletariatet än den ryska revolutionen. Hela situationen kunde ha ändrats. Men Stalin föredrog att hålla sig till det gamla ordspråket: Bättre en fågel i handen än tio i skogen.
Trotskij delade Stalins oro när det gällde de risker som en fördjupning av den tyska krisen skulle innebära för sovjetstaten, men hos honom tog till slut en mycket bredare vision överhand. Hans misstag, liksom Zinovjevs och andra Komintern-ledares, bestod utan tvivel i att de som redan mogna uppfattade vissa betingelser som fortfarande bara var potentiella, och i att de prackade på de tyska kommunistledarna sina uppfattningar. I mitten av september, kallade EKKI KPD-ledningen till Moskva, där man kom överens om att omedelbart förbereda ett väpnat uppror. Det beslutades också att partiet skulle gå med i de vänstersocialdemokratiska regeringarna i Sachsen och Thüringen, med uträkningen att detta skulle underlätta förberedelserna för upproret i hela Tyskland. Ledarna för den kommunistiska organisationen i Sachsen var emot att gå in i regeringen, och Brandler, KPD:s högste ledare, hade sina tvivel men böjde sig för EKKI:s vilja.[22] Trotskij, som alltid var svag för stora historiska effekter, föreslog att datum för resningen skulle fastställas till en tidpunkt mellan den 7:e och 9:e november, årsdagarna för den ryska Oktoberrevolutionen 1917 och den tyska revolutionen 1918. Men till slut kom man överens om att det var klokast att låta tyskarna själva åtminstone fastställa den exakta dagen för resningen.[23]
Slutligen planerades upproret till den sista veckan i oktober. Men centralregeringen grep initiativet och skickade en truppstyrka på 60 000 man till Sachsen. Brandler framlade partiets plan (att proklamera generalstrejk och organisera väpnat motstånd) på en konferens för fabriksarbetarråd från hela Sachsen, men majoriteten av arbetardelegaterna, vilka var vänstersocialdemokrater, förkastade de kommunistiska förslagen. I denna situation upphävde KPD-ledarna ordern om väpnad resning. Denna inleddes dock i Hamburg, dit kontraordern inte hann fram i tid. Några hundra kommunister kämpade modigt mot polisen och armén under tre dagar, utan att få något aktivt stöd från stadens proletära massor. Reichswehr avväpnade den arbetarmilis som partiet hade organiserat i Sachsen och Thüringen, och kommunisterna uteslöts ut de två provinsregeringarna.
Komintern betecknade oktoberhändelserna som ett nederlag för KPD. Det är ett mycket diskutabelt omdöme, eftersom partiets massinflytande i själva verket växte, vilket valresultaten i maj 1924 visade (nära 4 miljoner väljare röstade på KPD). Och ännu viktigare var att partiet för första gången sedan sitt bildande hade lyckats upprätta enhetsfrontsrelationer med socialdemokratins vänsterflygel. Resultatet kunde inte betecknas som ett 'nederlag' annat än under antagandet att alla förutsättningar för att ta makten hade varit för handen, en hypotes som långt ifrån bekräftas av den historiska forskningen.[24] Själva Hamburguppropet visade att det tyska proletariatet, trots att det verkligen hade radikaliserats, inte alls var berett att kasta sig ut i väpnad kamp. Brandler-Thalheimers beslut, som i Kominterns officiella historieskrivning betecknas som ett 'förräderi', räddade troligen det tyska partiet från att bli krossat som i mars 1921.
'Oktobernederlaget' skulle bli föremål för bittra kontroverser i KPD och i Komintern under de följande månaderna. I överensstämmelse med en metod som började bli tradition, lastade EKKI allt ansvar på de nationella ledarna och skyllde det missfall som den tyska revolutionen påstods ha råkat ut för på den politik partiledarna hade följt under den föregående perioden. I verkligheten hade KPD-ledarna, efter Levis uteslutning, strikt följt Kominterns direktiv.[25] Deras första (och sista) självständiga handling var att upphäva ordern om resning när de insåg att partiet på nytt skulle isoleras, liksom i juni-juli 1919 och 1921. På Kominterns 5:e kongress (junijuli 1924) förklarade Klara Zetkin, utan att någon kunde visa att hon hade fel: 'Det har här talats om brandlerism och radekism, utan hänsyn tagits till det faktum att Radek till helt nyligen var en av vänsterflygelns mest glödande förkämpar ... Den förra centralkommitténs politik godkändes av EKKI ända fram till nederlaget i oktober. Om det tyska partiet verkligen är skyldigt till någon försyndelse, är följaktligen exekutiven skyldig i lika hög grad, eftersom de inte har ingripit särskilt kraftfullt mot den opportunistiska politiken.' Och hon tillade att Brandler, genom att vägra att kämpa under de betingelser som rådde, hade 'gjort partiet en stor tjänst'.[26]
Antagandet att händelserna i oktober 1923 innebar ett 'nederlag' tjänade som förevändning för att likvidera en av tendenserna i KPD. Enligt EKKI:s sätt att se på saken hade nämligen KPD lidit av två allvarliga fel: 1) KPD hade i och för sig troget utfört Kominterns enhetsfrontspolitik under perioden 1921-23, men logiken i denna politik hade fått partiet att i ökad utsträckning ta hänsyn till de faktiska förhållandena i Tyskland, något som råkade i konflikt med Kominterns metoder för ledning; 2) Brandler-Thalheimerledningen hade visat för stor sympati för de grupper som inom det ryska partiet försvarade den inre partidemokratin.[27]
Även inom 'vänstern' i det tyska partiet fanns det en stark tendens som var emot ett ovillkorligt underordnande under Moskvas direktiv, men ledarna för 'vänstern' utnyttjade fördömandet av 'brandlerismen' för att sluta en kompromiss med EKKI. I utbyte mot att samarbeta med den allsmäktiga exekutiven i kampen mot Brandler-Thalheimergruppen, erhöll ledarna för 'vänstern' EKKI:s hjälp för att vinna en majoritet i KPD:s ledning. Detta trots att 'vänstern' var oenig med Komintern i taktiska frågor, d.v.s. i fråga om enhetsfrontspolitiken, vilket hade fått Lenin att skarpt kritisera denna tendens vid Kominterns 3:e kongress. Den 1924 inledda kampanjen för att 'bolsjevisera' kommunistpartierna innebar för det tyska partiet, liksom för de andra, att den byråkratiska centralismen förstärktes och att man avskärmade sig från de nationella realiteterna. Under sin första fas fördes kampanjen under parollen om kamp mot 'högeravvikarna'. Dessa var vid denna tidpunkt de främsta förespråkarna för en större självständighet i förhållande till EKKI och för större demokrati inom partierna. I en deklaration som undertecknades av Brandler, Thalheimer och Radek i mars 1925 förklarades det att en verklig bolsjevisering
"kräver den mest noggranna anpassning till säregenheterna i varje lands utveckling, och denna bolsjevisering kan endast uppnås genom fri diskussion i organisationerna, genom en demokratisk partiregim som gör det möjligt att välja partiledningen bland de mest erfarna kamraterna ... Utvecklingen av den kommunistiska rörelsen i Västeuropa kräver en syntes av de ledande element som utkristalliserades under den ideologiska kampen mot socialdemokratin medan de fortfarande var medlemmar i denna (och senare bröt med socialdemokratin och bildade kommunistpartiet) – och de unga element som kom till kommunismen under striderna 1919 och senare."
Av denna anledning förklarade de att 'det är nödvändigt att i partiet återinsätta mer än femtio proletärer – som varit med om att grundlägga Tysklands kommunistiska parti'.[28] På samma EKKI-möte som denna deklaration offentliggjordes, sade Klara Zetkin: 'Jag måste bestämt protestera mot den starka tendens i det tyska partiet som kallar alla gamla spartakister för 'högeravvikare' och anklagar centralkommittén för att den inte tillräckligt beslutsamt bekämpat denna riktning.' Hon fortsatte och fastslog att 'proletariatet erkänner icke någon aktionsenhet utan diskussions- och kritikfrihet. I våra stadgar sägs i huvudsak samma sak. Jag tror att partiets intressen kräver att just de kritiska elementen i partiet får tala ... I första hand är det en fråga om vi i framtiden ska fortsätta att som förut mekaniskt tillgripa uteslutningar och disciplinära åtgärder.'[29] 'Framtiden' skulle svara 'ja' på denna fråga som den gamle medlemmen, med så lång tjänst bakom sig ställt. Uteslutningar och disciplinära åtgärder skulle inte bara fortsätta att förekomma. De skulle tillgripas i allt större omfattning, men under den följande fasen skulle de i första hand riktas mot 'vänstern'. Dess seger visade sig i själva verket vara en pyrrhusseger. Den inträffade samtidigt som duellen mellan Stalin och Trotskij inleddes, och majoriteten av de ledande i den tyska 'vänstern' stödde Trotskijs linje. Kring Thälmann (som hade tillhört 'vänstern') bildades det en s.k. 'center'-grupp, som med Stalins stöd lyckades ta kontrollen över partiet i slutet av 1925.[30]
Offensiven mot den tyska 'vänstern' genomfördes i perfekt synkronisering med den stora kampen mot den trotskistiska och zinovjevitiska oppositionen i det ryska partiet. Mellan 1926 och 1928 blev hundratals arbetarmilitanter, erfarna kadrer och värdefulla intellektuella avlägsnade från ledande poster eller t.o.m. uteslutna ur partiet. Under 1928-29, d.v.s. samtidigt som Stalin genomförde sin offensiv mot 'högern' i det ryska partiet (Bucharin och hans anhängare), blev de återstående 'brandleriterna' i det tyska partiet eliminerade, bland dem Brandler och Thalheimer själva. Under denna period, d.v.s. när den avgörande fas i den tyska politiska utveckling som skulle leda till Hitlers seger inleddes, hade KPD berövats nästa hela den ursprungliga ledande kärnan, som hade kommit från spartakismen och från vänstern i det Oavhängiga socialdemokratiska partiet. Från 1928 var Thälmann partiets obestridde ledare, den ovillkorlige verkställaren av Stalins politik. Detta år hade KPD:s centralkommittébeslutat avlägsna Thälmann från posten som partiets generalsekreterare, men Stalin hade ålagt EKKI:s presidium att upphäva detta beslut.[31]
För att förstå hela vidden av den stympning som KPD fick vidkännas, måste man hålla i minnet att 'högern' och 'vänstern' i det tyska partiet, trots deras skiljaktigheter i taktiska och strategiska frågor, hade en sak gemensam alltsedan partiets bildande: en mer eller mindre uttalad strävan att självständigt utarbeta och leda partiets politik. De vägrade att vara enkla verkställare av direktiven från det internationella centrum som kontrollerades av det sovjetiska partiet. Rosa Luxemburgs rapport om programmet på partiets grundningskongress framställde en strategisk uppfattning om den tyska revolutionens väg som skilde sig väsentligt från den bolsjevikiska uppfattningen. Man kan finna spår av dessa skiljaktigheter i dokumenten från åren 1919 och 1920.[32] Meningsskiljaktigheterna gällde också partiets interna funktionssätt, synen på förhållandet mellan parti och massa både i kampen under kapitalismen och efter maktövertagandet. Rosa Luxemburg stod för verklig demokrati, i partiet och under den nya sociala ordningen. Det teoretiska arvet från Luxemburg influerade partiets hela ursprungliga kärna, oberoende av de taktiska meningsskiljaktigheterna. Detta arv blev ännu värdefullare eftersom den praktiska erfarenheten av sovjetregimens och det tyska partiets utveckling bekräftade en del av Rosa Luxemburgs kritik och förutsägelser. Det är ingen tillfällighet att Levi, efter sin uteslutning, skyndade sig att återutge hennes samlade verk.
Oberoende av det faktum att det i Rosa Luxemburgs teoretiska och politiska arbeten (liksom i Mars', Engels' och Lenins verk) fanns aspekter som den sociala praktiken motsade, är det uppenbart att hennes arbeten, som kom till i nära kontakt med den tyska verkligheten och den tyska arbetarrörelsen, utgjorde värdefulla bidrag till utarbetandet av en speciell teori för den tyska revolutionen. Man borde också kritiskt ha tagit i beaktande bidragen från de teoretiker som tillhörde socialdemokratins 'center' och 'höger', d.v.s. Kautsky, Hilferding, Bernstein m.fl. Detta även om det bara gällde att bättre förstå reformismens rötter i det tyska proletariatet och den tyska kapitalismens säregenheter. Men hela detta teoretiska arv kastades överbord under de första åren efter det tyska partiets bildande efterhand som det mekaniska överförandet av den sovjetiska socialism- och partimodellen och därmed en ovillkorlig tillämpning av EKKI:s taktiska och strategiska teser i allt större utsträckning gjorde sig gällande.
1928, då Stalin lyckades upprätta sin kontroll över de tyska kommunisterna, erbjöd kommunistpartiet i det land där marxismen föddes, de tyska arbetarnas revolutionära parti (dessa tyska arbetare om vilka Engels skrev att 'de tillhör det mest teoretiska folket i Europa, och de har bevarat detta sinne för det teoretiska ...')[33], den mest bedrövliga anblick av teoretisk sterilitet. Partiets intellektuella kärna hade decimerats och praktiskt taget likviderats. 1926 gav Stalin signalen till att sopa undan de som återstod. I ett tal till den tyska kommissionen vid EKKI:s 6:e utvidgade plenum sade han:
"Vi hör vissa intellektuella säga att det tyska kommunistpartiets centralkommitté är svag, att dess ledning av partiet är svag, att frånvaron av intellektuella krafter i centralkommittén har ett negativt inflytande på arbetet, att centralkommittén inte existerar o.s.v. Allt detta är oriktigt, kamrater. Sådant prat anser jag vara ett befängt utfall från de intellektuellas sida, som inte är värdigt kommunister ... Det sägs att den nuvarande centralkommittén inte glänser med teoretiska kunskaper. Än sen då? Om bara politiken är riktig, kommer de teoretiska kunskaperna inom sinom tid. Kunskaper är något som kan förvärvas. Om man inte har dem idag, får man dem i morgon. Men en riktig politik, som det tyska kommunistpartiets centralkommitté nu praktiserar, är inte så lätt att lära sig för vissa inbilska intellektuella. Den nuvarande centralkommitténs styrka ligger i det faktum att den för en riktig leninistisk politik, och det är något som de ynkliga intellektuella som gör sig så viktiga över sin 'kunskaper' vägrar förstå ... Kamrat Thälmann, använd dessa intellektuellas tjänster om de verkligen vill tjäna arbetarklassens sak, men skicka dem åt helvete om de till varje pris till kommendera."[34]
De intellektuella som stannade kvar i KPD skickades mycket riktigt 'åt helvete', inte för att de 'till varje pris ville kommendera' eller för att de var ovilliga att 'tjäna arbetarklassens sak', utan därför att de vägrade avstå från sin fördärvliga ovana att tänka. När KPD:s centralkommitté av den ofelbare ledaren hade befriats från den besvärliga nödvändigheten av att basera sin verksamhet på 'teoretiska kunskaper', fortsatte den att tillämpa den 'riktiga leninistiska politik' som ledde till katastrofen 1933. Utgångspunkten för denna politik var den revidering som Kominterns 5:e kongress gjorde av den taktik som hade följts under den föregående perioden.
När EKKI fördömde Brandlers politik, attackerade den i själva verket enhetsfrontspolitiken sådan som den hade uppfattats av Lenin och formulerats av Komintern på exekutivkommitténs utvidgade plena (december 1921 och februari 1922) och på 4:e kongressen (december 1922). EKKI gav denna politik en sekteristisk stämpel, som skulle formaliseras på 5:e kongressen i juni-juli 1924. För att inse vad denna revision innebar för i synnerhet KPD, är det nödvändigt att stanna upp för att, om än kortfattat, undersöka denna politiks innehåll. En annan anledning att göra detta är att den proletära enhetsfronten av 1921-23 års modell skulle utgöra en förebild då Komintern genomförde sin vändning 1934-35.
Till en början uppfattades enhetsfrontstaktiken som en defensiv politik och utgick från följande omständigheter: en tillbakagång för den revolutionära rörelsen i de flesta kapitalistiska länderna; en kapitalistisk motoffensiv mot massornas levnadsstandard och fackliga och politiska erövringar; en splittring i arbetarklassen, vars majoritet fortfarande tillhörde de reformistiska partierna och fackföreningarna. Under dessa omständigheter trädde kampen för makten i bakgrunden. I gengäld ställdes arbetarklassen inför det trängande behovet av att upprätta en enhetsfront mot arbetsköparnas och statens offensiv. Flera reformistiska organisationer delade denna uppfattning. Den s.k. 2 1/2-Internationalen, som bestod av hela socialistpartier tillsammans med fraktioner från andra som vägrade välja mellan den Andra och Tredje internationalen, hade ställt ett återupprättande av arbetarenheten som sin huvuduppgift.[35]
I sina första teser om arbetarnas enhetsfront, som antogs av EKKI:s plenum i december 1921, föreslog Komintern överenskommelser mellan politiska och fackliga organisationer av alla tendenser inom arbetarrörelsen, inklusive överenskommelser på internationell nivå: 'I och med att Komintern ställer parollen om arbetarnas enhetsfront och tillåter överenskommelser mellan Kommunistiska Internationalens sektioner och Andra internationalens och 2 1/2:e internationalens partier och förbund, kan de naturligtvis inte frånsäga sig sådana överenskommelser även i internationell skala' förklarade teserna.[36] I början av 1922 vände sig 2 1/2-internationalen till de andra två Internationalerna och föreslog att man skulle hålla en konferens på toppnivå för att diskutera grunderna för en eventuell gemensam aktion. Förslaget accepterades och konferensen hölls i Berlin den 2-5 april 1922.
De tre Internationalernas konferens, som den senare kom att kallas, var en av de viktiga händelserna under 1922. För första (och sista) gången sedan 1914 stod de främsta representanterna för de tre stora fraktionerna, i vilka den gamla socialdemokratin hade splittrats, ansikte mot ansikte för att undersöka möjligheterna att återupprätta åtminstone ett minimum av gemensam aktion. Vid denna konfrontation framstod klart några av de viktigaste tvetydigheterna och motsägelserna i den proletära enhetsfrontstaktik som Komintern antagit, och som skulle slå ut i full blom under den period som inleddes 1934.[37]
För Komintern var enhetsfrontspolitiken inte bara ett sätt att effektivare göra motstånd mot den kapitalistiska offensiven. Man ansåg att denna politik skulle göra det möjligt för kommunistpartierna att knyta fastare band med massorna, påverka dem i revolutionär riktning, lösgöra dem från reformismens inflytande och förbereda dem för offensiv kamp i framtiden.
I de teser som antogs av 4:e kongressen förutsåg man möjligheten av att enhetsfronten i en revolutionär eller förrevolutionär situation skulle kunna leda till bildandet av 'arbetarregeringar' – med deltagande av kommunister, vänstersocialister och andra avancerade grupper – eller 'arbetar- och bonderegeringar', i vilka det förutom representanter för arbetarklassen också skulle ingå representanter för de radikaliserade mellanskikten, särskilt bönderna.
Enligt teserna innebar regeringar av denna typ ännu inte en form av proletariatets diktatur. Men de skulle kunna bereda vägen för den proletära diktaturen och utgöra ett särskilt övergångsstadium mellan den borgerliga och den proletära diktaturen.
Samtidigt fastslogs att 'den fulländade proletära diktaturen är endast den verkliga arbetarregering som består av kommunister'.[38] Med andra ord kunde varje annan tendens inom arbetarrörelsen, hur radikal den än var, bara följa kommunisterna en bit på den väg som förde till 'den fulländade proletära diktaturen'. Till slut måste den lämna plats för en ledning som enbart bestod av kommunistpartiet. Detta var det mönster som hade följts i Ryssland. Man föreslog således dagens allierade att de skulle medverka till att skapa de villkor som skulle göra det möjligt att i morgon eliminera dem som politisk kraft.
De förslag som kommunistpartierna och Komintern skulle framlägga för de reformistiska partierna och fackföreningarna, för att komma fram till överenskommelser om gemensam aktion, måste vara 'användbara' ur ovannämnda perspektiv, både om de förkastades och om de accepterades. I första fallet skulle de användas till att 'avslöja' de reformistiska ledarna. I det andra skulle de förr eller senare leda till samma resultat i en eller annan fas av rörelsen, eftersom de reformistiska ledarna inte var beredda att konsekvent försvara arbetarnas intressen.
Under aktionens förlopp skulle kommunisterna brännmärka de reformistiska ledarnas vacklan och förräderier. Dessa förutsägelser byggde på två förutsättningar som redan nämnts, men det skadar inte att här repetera dem med Kominterns egna ord: (a) 'Kapitalismen är under förfallsperioden icke endast oförmögen att säkra arbetaren några som helst mänskliga levnadsvillkor', och 'arbetarna, som kämpar för delfordringar, tvingas automatiskt till kamp mot hela bourgeoisin och dess statsapparat'; men (b) 'socialdemokraterna, reformisterna i alla länder, visar dagligen att de inte är villiga att föra någon som helst kamp; inte ens om de obetydligaste av de krav, som de uppställt i sina program'.[39].
Om de trots allt ibland accepterar kommunisternas förslag om gemensam aktion, gör de detta under tvång, under massornas tryck. Den kapitalistiska offensiven har nämligen hos massorna väckt 'en spontan, oemotståndlig strävan till enhet', och 'de efter avslutandet av det imperialistiska blodbadet på nytt uppståndna 'demokratiska' och reformistiska illusionerna hos arbetarna (å ena sidan de mest priviligierade arbetarna, men å andra sidan de mest efterblivna, politiskt minst erfarna) ger vika innan de helt blommar ut'.[40]
Dessa antaganden skulle snart visa sig vara felaktiga. En kort tid efter det att enhetsfrontstaktiken hade formulerats, började den fas av ekonomiskt uppsving i den kapitalistiska världen som Komintern döpte till den 'relativa stabiliseringen'. De reformistiska partierna och fackföreningarna stod åter till arbetarnas förfogande när det gällde att uppnå vissa ekonomiska fördelar som var förenliga med systemets mekanism. 'Minimikraven' visade sig vara en dålig hävstång för att skilja massorna från reformisterna, utom i mycket speciella fall. Kominterns uppfattning om kapitalismens tillstånd förhindrade den att se att reformismen inte bara låg i de reformistiska ledarnas politik, utan också i själva naturen hos de framförda kraven, som i det långa loppet kunde 'sugas upp' av kapitalet och fungera som 'stimulans' för den tekniska utvecklingen.
De grova anklagelser kommunisterna slungade mot de reformistiska ledarna bidrog föga till att ge en rationell förklaring på de problem som uppkom eller till att övertyga de arbetare som var genomsyrade av 'demokratiska och reformistiska illusioner'. Däremot försåg kommunisterna de reformistiska ledarna med utmärkta polemiska argument. 'Det har gjorts en appell om enhet' sade Vandervelde vid de tre Internationalernas konferens,
"för att förverkliga enhetsfronten, men det görs ingen hemlighet av baktanken att kväva oss och förgifta oss efter att ha omfamnat oss ... När man t.ex. säger oss att män som Jouhaux, Merrheim och Henderson, Vandervelde eller Longuet, tjänar bourgeoisins intressen, är det minst sagt underligt att dessa män inbjuds att delta i försvaret av de proletära intressena ... Vi är socialförrädare, socialpatrioter! Vi är strejkbrytare, vi är bourgeoisins försvarare! Zinovjev har t.o.m. sagt att jag har gjort mig skyldig till brott, och trots allt detta anser ni att det är meningsfullt att vi samlas till en konferens."
För massorna i de reformistiska organisationerna var det otvivelaktigt mycket lättare att förstå logiken i detta resonemang än Kominterns logik, som sammanfattades i Radeks svar till Vandervelde: 'Ni kom till denna konferens därför att ni var tvungna. Ni har varit ett instrument för världsreaktionen, och nu måste ni, vare sig ni vill det eller inte, vara ett instrument i kampen för proletariatets intressen'.
Proletariatets svar blev följande: mellan 1921 och 1928 minskade antalet kommunister i de kapitalistiska länderna med hälften (från nära 900 000 till omkring 450 000), samtidigt som socialdemokratins medlemsantal fördubblades (från ungefär 3 miljoner till över sex miljoner).
En av de viktigaste inre motsägelserna i enhetsfrontstaktiken blottlades med särskild skärpa på de tre Internationalernas konferens, nämligen den mellan denna politiks innehåll i de kapitalistiska länderna och den politiska process som under samma period ägde rum i Sovjetunionen. Socialistledarna utnyttjade skickligt det 'paradoxala' i situationen, att samtidigt som Komintern, som leddes av bolsjevikerna, kallade alla socialistiska tendenser i de kapitalistiska länderna till enhetsfront – för att försvara massornas levnadsstandard – förföljde bolsjevikerna samma tendenser i Sovjetunionen och fråntog dem alla politiska och fackliga rättigheter.[41]
Socialistledarna utnyttjade också det faktum att folken i det f.d. ryska imperiets periferi nu i praktiken hade fråntagits möjligheterna att utnyttja rätten till självbestämmande, trots att denna rätt alltid hade varit en av de viktigaste punkterna i bolsjevikernas program. De gjorde särskilt stor affär av fallet Georgien, som nyligen hade invaderats och ockuperats av Röda armén trots det folkliga stöd som landets mensjevikregering åtnjöt.[42]
Kominternrepresentanterna på konferensen gick i svaromål genom att använda den välkända principen att anfall är bästa försvar: De framlade än en gång den långa listan med socialdemokratins kapitulationer och förräderier mot socialismens sak, under och efter världskriget. Men det ena rättfärdigar inte det andra. Detta att imperialisterna, mer eller mindre direkt understödda av socialdemokratin, våldförde sig på demokratin och de svaga nationernas självbestämmanderätt, svarade mot dessa politiska krafters natur, och åtminstone när det gällde imperialisterna, framstod det som helt logiskt i de arbetande massornas ögon. Men detta att den socialistiska revolutionen attackerade den proletära demokratin och inte respekterade folkens självbestämmanderätt stod i motsättning till bolsjevikpartiets natur, såsom det självt hade definierat denna. På konferensen höll sig bolsjevikrepresentanterna fullständigt på defensiven i denna fråga. Radek, som spelade första fiolen, avstod från att ge någon förklaring, och Bucharin förblev tyst.[43] Konferensen klargjorde att 'enhetsfronten' är ett tveeggat vapen: Även om den under vissa omständigheter – när kampen mellan proletariat och bourgeoisi skärps – kan bidraga till att konfrontera massorna med de reformistiska ledarna, samtidigt kan den underlätta för de senare att nå de massor som befinner sig under kommunistiskt inflytande med sin kritik av de aspekter av den ryska revolutionen som kränker arbetardemokratin.
Enligt Lenins åsikt kunde man dra följande lärdom av konferensen: 'Än en gång har bourgeoisin, genom sina diplomater, visat sig vara skickligare än Kommunistiska Internationalens representanter.' 'Enligt min mening', skrev han i samma artikel, 'handlade våra representanter oriktigt då de samtyckte till följande två villkor: för det första att sovjetmakten inte skall tillämpa dödsstraffet i målet mot de 47 socialistrevolutionärerna; för det andra att sovjetmakten skall tillåta representanter för de tre Internationalerna att närvara vid rättegången'. Komintern-delegationen hade faktiskt gjort dessa två eftergifter och dessutom en tredje som Lenin inte nämner: upprättandet av en kommission från de tre Internationalerna för att undersöka det georgiska problemet. Lenins tystnad på denna punkt är talande, för det var just vid denna tidpunkt som han började bli oroad för de storryska chauvinistiska metoder som under Stalins ledning användes i Georgien. I en anteckning som skrevs i december 1922 varnade han skarpt partiet för faran att det skulle hamna 'i imperialistiska förhållanden gentemot förtryckta folkslag och därmed fullständigt undergräva hela vår principiella uppriktighet, hela vårt försvar av kampen mot imperialismen'.[44]
Lenin ansåg att Kominterndelegationen hade gjort ett misstag när den gjorde de två nämnda eftergifterna, därför att 'vi inte fick någon som helst eftergift i utbyte'. Icke desto mindre kunde konferensen tack vare dessa eftergifter komma fram till ett första positivt resultat i fråga om proletariatets gemensamma kamp i den kapitalistiska världen. För det första upprättades det en permanent kommitté från de tre Internationalerna, med uppgift att förbereda en internationell arbetarkonferens till vilken också de fackliga organisationerna skulle inbjudas. För det andra kom man överens om att hålla arbetardemonstrationer den 20 april eller den 1 maj under parollerna: för 8-timmarsdagen; mot arbetslösheten; för arbetarnas enade aktion mot den kapitalistiska offensiven; för den ryska revolutionen; för hjälp åt det svältande Ryssland; för alla staters återupptagande av politiska och ekonomiska förbindelser med Sovjetryssland; för återupprättande av den proletära enhetsfronten i varje land och i Internationalen. Det var utan tvivel därför Lenin sade: 'Det misstag kamraterna Radek, Bucharin och andra gjorde är inte stort ... det vore ett ojämförligt större fel att förkasta varje villkor och varje avgift för att kunna tränga in i denna väl skyddade, stängda lokal' (det handlar om den socialdemokratiska 'lokalen' där 'bourgeosins representanter påverkar arbetarna').[45]
Med tanke på denna Lenins ståndpunkt är det svårt att förstå varför EKKI kort efteråt beslöt att dra sig ur den kommitté som upprättats vid konferensen och avbryta den process som hade inletts. Var det för att undvika nya öppna diskussioner på internationell nivå, i vilka den ryska revolutionens interna problem skulle kunna behandlas? Kominterns officiella förklaring var att ledarna för de andra Internationalerna inte hade för avsikt att ärligt följa de överenskommelser som träffats i Berlin. Men detta omdöme skulle man lika gärna ha kunnat fälla innan konferensen. Varför i så fall sammankalla den? Och om man trots allt hade kommit fram till en del positiva överenskommelser, varför då inte sätta 'ärligheten' på prov hos dem som förbundit sig att verkställa dessa överenskommelser? Kominterns 4:e kongress, som samlades i slutet av 1922, insisterade i vilket fall som helst inte på att enhetsfronten skulle förverkligas i internationell skala.
Förutom denna korrigering i det tysta undergick enhetsfrontspolitiken inga förändringar förrän efter 'Oktobernederlaget' i Tyskland. Den 4:e kongressen poängterade kraftfullt den fascistiska faran och förklarade i sina teser att 'en av de kommunistiska partiernas viktigaste uppgifter är att organisera motståndet mot den internationella fascismen, gå före hela arbetarklassen i striden mot fascistbanden och även på detta område energiskt använda enhetsfrontstaktiken ...'. Det fascistiska hotet, påpekades det, riktades inte bara mot proletariatet utan också 'mot den borgerliga demokratins grundvalar överhuvud'.[46]
Hela denna taktiska uppfattning reviderades av Kominterns 5:e kongress. Som vi redan har sett var detta ett resultat av det förmenta misslyckandet för den proletära enhetsfrontspolitik som Brandler hade tillämpat under 1923 års händelser. I stället för att använda denna erfarenhet för att grundligt analysera den tyska kapitalismens och arbetarrörelsens problematik, löste Komintern frågan genom att sätta etiketten 'högeropportunism' på enhetsfrontspolitiken i dess leninistiska version, och genom att göra en sekteristisk reträtt som skulle få ödesdigra konsekvenser för hela den kommunistiska rörelsen, och särskilt för det tyska partiet. Det var naturligtvis inte enbart de tyska frågorna som bestämde denna reträtt: De motsättningar i enhetsfrontspolitiken som redan nämnts, och det omöjliga i att övervinna dessa utan att relationerna mellan Komintern och sovjetpolitiken, liksom Internationalens struktur i grunden förändrades, verkade otvivelaktigt i samma riktning.
Den 5:e kongressen började med att fördunkla den motsättning mellan fascism och borgerlig demokrati som 4:e kongressen hade betonat så starkt. I dess teser läser vi: 'När det borgerliga samhället fortsätter att falla sönder, antar alla borgerliga partier, i synnerhet socialdemokratin, en mer eller mindre fascistisk karaktär ... Fascismen och socialdemokratin är två sidor av ett och samma instrument för storkapitalets diktatur. Därför kan socialdemokratin aldrig vara en trogen allierad till proletariatet i kampen mot fascismen.'[47] Och Zinovjev: 'Fascisterna är bourgeoisins högra hand, och socialdemokraterna är bourgeoisins vänstra hand. Den viktigaste faktorn i allt detta är att det socialdemokratiska partiet har förvandlats till en flygel av fascismen.' Som bevis anförde han att i Frankrike hade socialistpartiet i valen ställt upp gemensamma listor med borgerliga partier.[48] Zinovjev stoppade allt i samma säck: fascism, socialdemokrati, franska radikaler, den tyska katolska centern o.s.v.
Medan 4:e kongressen hade varnat för den fascistiska faran, betraktade 5:e kongressen den som praktiskt taget likviderad: 'På grund av sina inre motsättningar blir fascismen efter sin seger politiskt bankrutt (Italien) ... Där den, utan att ha vunnit en formell seger, öppet tvingas stödja och försvara den borgerliga regimen (som i Tyskland), råkar den i ett liknande kristillstånd.'[49]
I den 5:e kongressens resolutioner reducerades enhetsfrontstaktiken till 'enbart en metod för agitation och revolutionär mobilisering av massorna under en viss period'. I praktiken förkastades möjligheten av överenskommelser med de socialistiska partierna. Enhetsfronten skulle endast tillämpas 'underifrån', och 'samtal' med de socialistiska ledarna var bara användbara för att 'avslöja' dessa. Kongressen förkastade kategoriskt möjligheten av 'arbetarregeringar' bildade på grundval av överenskommelser mellan kommunistiska och socialistiska partier.[50]
Efter den 5:e kongressen inskränktes innehållet i enhetsfrontspolitiken till en monoton uppmaning till den socialistiska baskadern och åtföljdes ständigt av 'avslöjanden' av socialistledarna – där man inte sparade på kränkande tillmälen. Men denna ofruktbara sekterism förhindrade inte att Stalin använde enhetsfronten i en mycket 'vid' mening då det tycktes lämpligt ur sovjetpolitikens intressen. Detta inträffade i fallet med den anglo-ryska fackföreningskommittén, som de brittiska reformistledarna skickligt förmådde utnyttja för att höja sin auktoritet inför den brittiska arbetarrörelsens radikalisering under 1925-26.[51]
Kort efter den 5:e kongressen 'fördjupade' Stalin Zinovjevs formuleringar om socialdemokratin och fascismen:
"Fascismen är den bourgeoisins kamporganisation som baserar sig på socialdemokratins aktiva stöd. Socialdemokratin är objektivt sett fascismens moderata flygel ... Dessa organisationer utesluter inte varandra, utan kompletterar varandra. De är inte antipoder, de är tvillingar. Fascismen är ett informellt block av dessa två huvudorganisationer. Ett block som uppstod under de omständigheter som skapats av imperialismens efterkrigskris; och som har för avsikt att bekämpa den proletära revolutionen. Bourgeoisin kan inte behålla makten utan ett sådant block. Det skulle därför vara ett misstag att tro att 'pacifism' betyder fascismens likvidering. I den nuvarande situationen är 'pacifismen' ett stärkande av fascismen, med dess moderata, socialdemokratiska flygel placerad i förgrunden."
Med 'pacifism' menade Stalin här, såsom han förklarade i samma text, 'att Andra internationalens partier direkt eller indirekt kommer till makten', 'Herriot och MacDonalds pacifistiskt-demokratiska styre'.[52] (En kort tid efter det att dessa teser skrivits, bildade Stalins och MacDonalds representanter den anglo-sovjetiska fackföreningskommittén.)
I det att han grovt förvrängde Lenins politik under de olika stadierna i den ryska revolutionen, formulerade Stalin 1924 'leninismens viktigaste strategiska regel', enligt vilken kommunistpartiet alltid måste rikta huvudstöten mot 'kompromisspartierna'. I verkligheten gick Lenins idé ut på att krossa huvudfiendens motstånd och paralysera eller neutralisera de vacklande, kompromissande styrkornas instabilitet.[53] Stalins 'viktigaste regel' förvandlades till en dogm för de kommunistiska partiernas strategi fram till vändningen 1934-35. Ett exempel på hur 'regeln' tillämpades är KPD:s taktik i presidentvalet 1925. Ruth Fischer och Maslov, representanter för 'vänstern' i partiledningen, föreslog att man skulle presentera en gemensam kandidat med socialdemokratin för att bekämpa Hindenburg, en typisk representant för den tyska militarismen och nationalismen. Men med Stalins stöd genomdrev Thälmann att man ställde upp en egen kommunistisk kandidat – Thälmann själv. Hindenburg valdes med en marginal på mindre än en miljon röster mer än socialdemokratins och den katolska centerns kandidater. Thälmann fick nära två miljoner röster.[54]
Man kan inte utesluta att Stalins ståndpunkt när det gällde det tyska presidentvalet också bestämdes av, eller åtminstone påverkades av, mera pragmatiska överväganden än dogmen om den 'viktigaste strategiska regeln'. Det var nämligen vid denna tid som Frankrike och Storbritannien, på 'demopacifisternas' (vänsterblocket i Frankrike, labour i Storbritannien) initiativ, förde en politik som gick ut på ett närmande till Tyskland och som kom att leda till Locarno-fördraget (oktober 1925). Det katolska centerpartiet, som stod i spetsen för den tyska centralregeringen, och socialdemokratin som regerade Preussen, stödde idén om en säkerhetspakt med gårdagens fiender – en ide i vilken Stalin uppfattade en tydlig antisovjetisk udd. Moskvas utrikespolitik hade helt logiskt intresse av att klyftan mellan Weimar-republiken och entente-makterna vidgades, inte att den överbryggades. Det är betecknande att Stalin tolkade valet av nationalisten Hindenburg som ett symptom på Tysklands vilja att göra motstånd mot de makter som stod bakom Versailles-fördraget.[55] Påverkades KPD:s ställningstagande i presidentvalet 1925 av den sovjetiska politikens intresse av att underminera det som kommit att kallas 'Locarno-andan'? Det är en fråga som inte kan besvaras så länge sovjethistorikerna saknar frihet att forska. Men i vilket fall som helst kan man notera en 'objektiv' överensstämmelse mellan KPD:s taktik och den sovjetiska diplomatins spel. Och det är mycket möjligt att denna faktor fortsatte att påverka de tyska kommunistledarnas taktik gentemot socialdemokratin och Brünings parti under de följande åren, fram till Hitlers makttillträde.
I slutet av 1927 slutförde Stalin segerrikt sin besvärliga 4-åriga kamp mot den trotskistiska oppositionen inom det ryska partiet och Komintern. Som vi såg i kapitel 2, sammanföll denna seger med en allvarlig ekonomisk situation i Sovjetunionen. Denna tvingade Stalin att göra en skarp vändning och omsätta en del grundläggande aspekter av oppositionens program i praktiken. Han kom då i konflikt med Bucharin, som alltsedan 1926 (efter det att Zinovjev bildat block med Trotskij) stod i spetsen för Kommunistiska Internationalen. Liksom de föregående striderna fick den nya kamp som inleddes i det ryska partiet kraftiga återverkningar i Komintern.
Ett av de argument som Stalin använde på SUKP:s 15:e kongress (december 1927) för att rättfärdiga behovet av att påskynda industrialiseringstakten, var att den kapitalistiska världen inträtt i en ny etapp, vars viktigaste kännetecken var den ökade interventionsrisken mot Sovjetunionen. Denna tes grundades i sin tur på att den 'kapitalistiska stabiliseringen' visade tecken på att bryta samman, och på att 'Europa påtagligen håller på att träda in i ett nytt revolutionärt uppgångsskede'. Bucharin bekämpade denna tes och menade att det för ögonblicket inte fanns något nytt i den kapitalistiska stabiliseringen.[56] EKKI:s 9:e plenum (februari 1928) antog Stalins tes trots att de konkreta uppgiften på vilka analysen av situationen byggde inte erbjöd någon verklig grundval för sådana slutsatser. Kapitalismen befann sig tvärtom vid höjdpunkten av den uppåtgående kurva som den hade beskrivit sedan 1924. Med utgångspunkt i en marxistisk analys var det berättigat att förutse att detta uppsving skulle utmynna i en ny periodisk kris. Men det var också uppenbart att inga förändringar pekade i den riktning en för ögonblicket. När det gällde arbetarrörelsen, uppvisade denna två väsentliga drag: en förstärkning av de reformistiska illusionerna till följd av det ekonomiska uppsvinget och kommunistpartiernas svaghet. 1926 hade den brittiska arbetarrörelsen råkat ut för ett av de hårdaste slagen i sin historia. Samma år hade Pilsudski kommit till makten i Polen, och i Italien hade alla icke-fascistiska partier och organisationer förbjudits. Att under dessa omständigheter dra slutsatsen att 'Europa påtagligen håller på att träda in i ett nytt revolutionärt uppgångsskede', och att man kommit in i en 'tredje period', som EKKI och senare Kominterns 6:e kongress fastslog, var helt klart mycket subjektivistiskt.[57]
Men Stalins subjektivism hade sina orsaker. Bucharins linje i Komintern skilde sig väsentligt både från Zinovjevs revolutionära frasmakeri och från de stalinistiska scheman som redan redovisats. Jag har redan i kapitel 2 hänvisat till Bucharins analys av kapitalismens läge. När det gällde kommunistpartiernas politik, försökte han korrigera den sekteristiska version av enhetsfrontstaktiken som dominerade efter 5:e kongressen. Han förespråkade att de icke-ryska kommunisterna skulle delta i EKKI i större omfattning. Dessa ståndpunkter fick stöd i en del partiledningar (framför allt i den italienska) och i fraktioner i andra, som t.ex. brandleranhängarna i Tyskland. Kampen mot bucharinisterna riskerade att stöta på motstånd inom Komintern. Precis som under kampen mot trotskismen var Stalin tvungen att gå till offensiven i det ryska partiet och i Komintern samtidigt. De stalinistiska teserna, som beskrivits ovan, skulle ras att tjäna detta syfte genom en enkel 'logisk' tankekedja som Stalin formulerade på följande sätt:
"Element av ett nytt revolutionärt uppsving håller på att växa fram i kapitalismens länder.
Härav kommer uppgiften att skärpa kampen mot socialdemokratin och framför allt dess 'vänster'-flygel, som är kapitalismens sociala stöd.
Härav uppgiften att skärpa kampen mot högerelementen i de kommunistiska partierna, där de bildar en agentur för det socialdemokratiska inflytandet.
Härav uppgiften att skärpa kampen mot den försonliga inställningen till högeravvikelsen, en inställning som är en tillflyktsort för opportunismen i de kommunistiska partierna."[58]
Stalin formulerade dessa 'uppgifter' i april 1929. I juli började EKKI:s 10:e plenum att samvetsgrant förverkliga dem. (Bucharin hade redan avlägsnats från posten som det ryska partiets representant i Kominterns ledning.) Huvudrapporten, som Manuilskij och Kuusinen gemensamt presenterade, försökte verkligen 'skärpa' Kominterns linje i alla de nämnda riktningarna. Socialdemokratin identifierades fullständigt med fascismen, och socialdemokratin blev socialfascism: 'Fascisternas och socialfascisternas mål', sades det, 'är identiska. Skillnaden består i parollerna, och delvis också i metoderna. Det finns också en viss skillnad i det att den 'rena' fascismen inte har någon användning för en vänsterflygel, medan en sådan är absolut nödvändig för socialfascismen ... Socialfascismens vänsterflygel har som sin speciella uppgift att operera med pacifistiska, demokratiska och 'socialistiska' paroller.' Men också dessa små skillnader tenderade att försvinna: 'Det är uppenbart att ju längre socialfascismens utveckling framskrider, desto mer liknar den 'rena' fascismen'. Det handlade om en 'oavbruten process'. Stalins talesmän fortsatte att med en djuruppfödares precision klassificera Andra internationalens partier efter det stadium de hade uppnått i denna 'oavbrutna' biologiska 'process': 'Den brittiska labourismen kan kanske beskrivas som en socialfascism i larvstadiet, medan det tyska socialdemokratiska partiet redan befinner sig i fjärilsstadiet.' Men denna påstådda utveckling av de partier som hade inflytande över majoriteten av den europeiska arbetarklassen bekymrade inte Manuilskij och Kuusinen särskilt mycket. De framställde den t.o.m. som något positivt, något som skulle underlätta revolutionen: 'Då socialfascismen öppet framträder som fascism, kommer det inte längre att vara något problem att vinna den tyska arbetarklassens majoritet för den proletära revolutionen.'[59]
Thälmann och de övriga KPD-representanterna på detta EKKI-plenum förklarade att de var fullständigt eniga med Manuilskijs och Kuusinens teser. KPD-propagandan hade redan i flera månader förklarat att 'reformismen är socialism i ord och fascism i handling'. Trots detta gjorde Thälmann självkritik inför EKKI, därför att partiledningen först för en månad sedan (vid KPD:s 7:e kongress) hade blivit på det klara med att den själv misslyckats att 'omedelbart tolka den stora politiska förändring som sker inom socialdemokratin som ett avgörande steg mot den nuvarande socialfascismen'.[60] Detta var liktydigt med att indirekt medge att den ultra-sekteristiska linjen mötte motstånd i vissa delar av partiet.
Samtidigt som EKKI:s 10:e plenum 'skärpte' kampen mot socialdemokratin och i synnerhet mot dess vänstra flygel, 'skärpte' det kampen mot 'högeravvikelsen' inom Komintern. När det gällde denna uppgift lät Stalins officiella talesmän de halv-officiella talesmännen djärvt ta initiativet till attacken. Den tyska ledningen förtjänade detta hedersuppdrag. Sedan slutet av 1928 hade den nämligen genomfört en stor utrensning av den 'bucharinistiska högern' i KPD, och uteslutit Brandler, Thalheimer och andra kättare. Men även på denna punkt visade sig Thälmann självkritisk och förklarade att man inte hade gjort nog. Han tillkännagav att ett stort antal kadrer, på alla nivåer i partiet, skulle ersättas med sådana som var vuxna de uppgifter 'tredje perioden' ställde, d.v.s. element som förstod socialdemokratins fascistiska karaktär och nödvändigheten av en 'oförsonlig' kamp mot 'högeravvikelsen' i partiet. Stärkta av den auktoritet som denna insats gav dem, gick de tyska delegaterna till en veritabel attack mot Togliatti under EKKI:s plenarsession. Togliatti misstänktes för bucharinistiska sympatier och anklagades för två konkreta försyndelser: för att på Kominterns 6:e kongress ha motsatt sig utrensningen i det tyska partiet, och för att ha visat för stor liberalism gentemot 'högern' i det italienska partiet.
Som bevis citerade Thälmann följande uttalanden av Togliatti på 6:e kongressen: 'Vad de olika strömningarna i (det tyska) partiets politiska byrå beträffar, anser vi att de meningsskiljaktigheter som finns, är skiljaktigheter som normalt kan existera i ett partis centralkommitté utan att nödvändigtvis ge upphov till fraktions- och gruppstrider. Om det på grund av meningsskiljaktigheternas omfattning i det tyska partiet skulle uppkomma en fraktionsstrid eller om majoriteten i politiska byrån skulle vidta organisatoriska åtgärder mot minoriteten, skulle detta vara mycket farligt, därför att det skulle vara liktydigt med att minska centralkommitténs bas. Det skulle dessutom kunna betyda en inskränkning i partiets politiska liv och interna demokrati.'[61]
'Detta' visade sig verkligen vara molto pericoloso (italienska: 'mycket farligt'. ö.a.) för många av Kominterns sektioner. Men de allvarligaste konsekvenserna fick det för det tyska partiet. I kampen mot fascismen var nämligen KPD just i färd med att gå in i den avgörande etapp, då det var som mest nödvändigt och brådskande att anstränga sig till det yttersta för att få till stånd arbetarklassens kampenhet och höja partiets ideologiska, politiska och organisatoriska förmåga. Man bör komma ihåg att de som anklagades för 'högeravvikelser' i allmänhet var de mest beslutsamma förkämparna för en proletär enhetsfrontspolitik mot det fascistiska hot som sänkte sig över Europa. I Tysklands fall var det EKKI:s 10:e plenum som blev upprinnelsen till de allvarliga fel KPD begick. Senare, när katastrofen redan var ett faktum, skulle EKKI kritisera dessa fel, men hålla tyst om sitt eget och Stalins ansvar.
Den period som opassande kallades kapitalismens 'relativa stabilisering' – i verkligheten var det en period med snabb tillväxt av produktivkrafterna – vars 'välstånd' besjöngs av bourgeoisins koryféer och av socialdemokratin, var bara en fasad bakom vilken den stora ekonomiska världskrisen 1929-33 tog form. Denna period skulle ha kunnat utnyttjats för att teoretiskt, politiskt och organisatoriskt förbereda de kommunistiska partierna för nya revolutionära konjunkturer i framtiden. Men den redan analyserade process av teoretisk förlamning, av förkvävning av kommunistpartiernas inre politiska liv, av en alltmer markant steriliserande byråkratisk centralism, av successiva utrensningar av 'högern' och 'vänstern', av tilltagande anpassning till sovjetstatens inrikes- och utrikespolitiska svängningar, av utrotning av de fruktbara element som fanns i den proletära enhetsfrontspolitik som utarbetats under Lenins tid – allt detta ledde oundvikligen till att de kommunistiska partierna alltmer avskärmade sig från de nationella realiteterna, till att de alltmer isolerade sig från massorna, och till att de i praktiken spelade den socialdemokratiska reformistiska politiken i händerna. De kommunistiska partierna stagnerade i stället för att omvandlas till proletariatets verkliga förtrupp. Processen tog sig naturligtvis inte samma uttryck i alla partier. Beroende på de objektiva omständigheter i vilka de olika partierna befann sig, den ledande kärnans karaktär o.s.v., motstod en del partier bättre än andra den ångvält som hade satts i rörelse. En del av dem reducerades till betydelselösa grupper, som t.ex. det spanska partiet (PCE). Andra, såsom det italienska, lyckades till en del bevara en anknytning mellan sin politik och de nationella realiteterna.
I det tyska partiets fall utmärktes denna period av både politisk och organisatorisk stagnation. Den teoretiska nivån sjönk. Mellan 1925 och 1930 förblev antalet partimedlemmar praktiskt taget oförändrat: 1925 – 122 755; 1926 – 134 248; 1927 – 124 729; 1930 – 124 000. Röstprocenten i valen följde också en nästan horisontell linje: 1924 -12,7 procent, 1928 – 10,2 procent, 1930 – 13,1 procent.[62]
I oktober 1929 den världsekonomiska krisen. I Tyskland – där krisens effekter visade sig snabbare och allvarligare än i något annat land – uppstod inte det revolutionära uppsving som Stalin ansåg råda alltsedan 1927, utan istället ett uppseendeväckande uppsving för fascismen. Vid valen 1930 fick Hitlers parti 6 400 000 röster, fem och en halv miljon mer än 1928. Detta samtidigt som kommunistpartiet bara ökade med en miljon trehundratusen röster (4 590 000 mot 3 262 584 år 1928, i röstprocent ökade det från 10,2 procent till 13,1 procent), och socialdemokratin förlorade en halv miljon. KPD:s frammarsch var förvisso betydande, men den var också mycket relativ i jämförelse med fascismens svindlande tillväxt. En icke obetydlig del av fascisternas röster kom från arbetare, särskilt från arbetslösa. KPD:s ställning i fabrikerna var ännu mer oroande än valresultaten. I januari 1931 ledde kommunisterna bara 4 procent av fabrikskommittéerna, medan socialdemokraterna kontrollerade 84 procent. Mot slutet av 1932 var bara 10 procent av partimedlemmarna anslutna till någon fackförening. En av de viktigaste orsakerna till detta var inriktningen att bryta med de reformistiska fackföreningarna och upprätta parallella fackliga organisationer, vilket hade förespråkats av Stalin på det möte som EKKI:s presidium höll i december 1928. Stalin nämnde speciellt Tyskland som ett av de länder där en sådan linje borde tillämpas. I september 1930 beslöt Profinterns (Röda Fackföreningsinternationalen, Ö.anm.) 5:e kongress att den Röda fackföreningsoppositionen skulle lämna fackföreningarna i en rad länder och bilda självständiga organisationer. Dessa kom i praktiken bara att bli blåkopior av partiorganisationerna.
Hela denna fackliga linje var förbunden med idén att 'tredje perioden', det revolutionära uppsvinget, hade inletts. Och då var det bättre med små organisationer som partiet hade ordentlig kontroll över, än att tålmodigt arbeta för att vinna massorna i de stora traditionella fackliga organisationerna. För KPD:s del återspeglades konsekvenserna av denna linje i de siffror som getts ovan. Partiets röstframgångar inom arbetarklassen kom huvudsakligen från de arbetslösa arbetarna (som redan nämnts gällde detta också fascisternas valframgångar inom arbetarklassen). Den överväldigande majoriteten av arbetarna på fabrikerna och i fackföreningarna stod fortfarande under socialdemokratins kontroll. Detta förklarar misslyckandet med KPD:s alla försök att organisera politiska strejker, ty partiet saknade en enhetstaktik som skulle ha gjort det möjligt att upprätta verkliga kontakter med de socialdemokratiska icke-arbetslösa arbetarmassorna.[63] Dessutom visade valresultaten att mellanskikten i städerna och på landsbygden gick över en masse till fascisterna.
Att i en sådan situation förespråka proletariatets diktatur som en omedelbar utväg, betydde att stänga vägen för arbetarklassens aktionsenhet och att kasta mellanskikten i armarna på fascismen. Ändå var detta KPD:s program, dess centrala politiska slogan. Många år efter katastrofen skulle Wilhelm Pieck erkänna att detta var ett av det tyska kommunistpartiets allvarligaste misstag: att förespråka bildandet av en 'tysk sovjetrepublik' och 'inte sätta kampen för försvaret av demokratin och massornas politiska rättigheter i främsta rummet', att 'attackera nazisterna och socialdemokratin på samma sätt', och 'inte förstå det fascistiska hotets allvar'.[64] Till detta skulle man kunna lägga att misstaget förvärrades åtskilligt genom att man uppställde den sovjetiska modellen som modell för den tyska socialistiska republiken. Om det fanns något land där kritiken mot de antidemokratiska aspekterna hos denna modell hade trängt in djupt i arbetarklassen, så var det i Tyskland. Det hade ombesörjts av den mäktiga socialdemokratiska propagandaapparaten. Visserligen inte med särskilt hederliga avsikter, det är sant, men så var det. Om KPD hade framfört en sådan kritik utifrån en revolutionär, marxistisk utgångspunkt och förenat kritiken med ett försvar av den sovjetiska revolutionen, samt lagt fram en ny modell för socialismen i Tyskland – då skulle händelseutvecklingen ha kunnat bli en helt annan. Men, det måste erkännas, för detta skulle det ha behövts ett annat slags kommunistparti.
Pieck sade väsentligen samma sak som Trotskij, med den skillnaden att Trotskij sade det redan 1930, då det fortfarande fanns möjligheter att förändra situationen. Trotskij gick emot teorin om 'socialfascismen' och pekade på den grundläggande motsättning som existerade mellan fascism och socialdemokrati. 'Hur sant det än är att socialdemokratin med hela sin politik beredde vägen för fascismens uppblomstring, är det inte mindre sant att fascismen framträder som ett dödligt hot i första hand mot just socialdemokratin, vars hela existens är oupplösligt förbunden med parlamentariska, demokratiska och pacifistiska regeringsformer och -metoder.' 'Man måste befinna sig i ett tillstånd av fullständig byråkratisk enfald för att vägra att korrekt och systematiskt utnyttja de stora, skarpa motsättningarna mellan fascismen och socialdemokratin i den proletära revolutionens intresse.' På basis av detta postulat förespråkade Trotskij en konsekvent enhetsfrontspolitik såsom det enda möjliga sättet att spärra vägen för fascismen: 'Politiken med en arbetarnas enhetsfront mot fascismen följer ur hela denna situation. Den öppnar väldiga möjligheter för kommunistpartiet. Ett villkor för framgång är emellertid förkastandet av 'socialfascismens' teori och praktik, vars skadliga inverkan blir till ett verkligt hot under de föreliggande omständigheterna ... Vi kommer oundvikligen att tvingas sluta överenskommelser med olika socialdemokratiska organisationer och fraktioner mot fascismen.' 'I kriget mot fascismen skulle vi vara beredda att sluta praktiska militära allianser med fan själv och hans mormor, ja t.o.m. med Noske och Zoergiebel.'[65]
Men enhetsfronten, fastslog Trotskij, låter sig inte, som Thälmann föreslog, förverkligas med parollen om kapitalismens omedelbara störtande, eftersom 'de socialdemokratiska arbetarna förblir socialdemokrater just därför att de fortfarande tror på den gradvisa, reformistiska vägen för kapitalismens omvandling till socialism'. Därför borde kommunisterna säga dem: 'Ni sätter ert hopp till demokratin, vi tror att den enda utvägen ligger i revolutionen. Ändå kan och vill vi inte göra revolutionen utan er. Hitler är nu den gemensamma fienden. Efter segern över honom ska vi tillsammans med er göra en balansräkning och se vart vägen verkligen leder.' På ett annat ställe läser vi följande skarpsinniga observation: 'Den stalinistiska byråkratins misstag består inte i att den är 'oförsonlig' gentemot socialdemokratin, utan i att det är en politisk impotent 'oförsonlighet' '. För Trotskij var inställningen hos mellanklasserna, som för ögonblicket sympatiserade med fascismen, av stor betydelse: 'För att den sociala krisen ska leda till den proletära revolutionen är det bland annat nödvändigt att det sker en avgörande vändning hos de småborgerliga klasserna i riktning mot proletariatet.'[66] Trotskij behandlade dock inte problemet med hur dessa skikt skulle vinnas över till arbetarklassens sida under den antifascistiska kampfasen.
Tesen om 'socialfascismen' fick KPD att gå så långt att det, sida vid sida med nazisterna och Stahlhelm, deltog i folkomröstningen den 9 augusti 1931 mot den socialdemokratiska regeringen i Preussen. Många år senare skulle de tyska kommunistledarna beteckna denna handling som ett av partiets allvarligaste misstag. Den gjorde det möjligt att framställa kommunisterna som 'fascisternas allierade' inför en stor del av arbetarklassen'. Detta reste en ny barriär mellan kommunister och socialdemokrater vid en tidpunkt då det fascistiska hotet redan var mycket allvarligt och bara kunde stoppas upp genom enad handling från proletariatets sida.[67] Men den 12 augusti 1931 skrev Pravda: 'Valresultaten betyder ... det hårdaste slag som arbetarklassen någonsin tilldelat socialdemokratin.' Och Komintern presenterade händelsen som ett exempel på tillämpning av enhetsfrontspolitiken! Trotskijs kommentar var: 'På vilket sätt interventionen i folkomröstningen sida vid sida med fascisterna, mot socialdemokraterna och centerpartiet, är en tillämpning av enhetsfrontspolitiken gentemot de socialdemokratiska och kristna arbetarna, kommer nog inte att förstås av någon proletär hjärna.' Och han fortsatte: 'Att gå ut på gatorna med slagordet 'Ner med Brüning-Braun-regeringen!' vid en tidpunkt då styrkeförhållandena är sådana att den endast kan ersättas av en Hitler-Hugenberg-regering, är ren äventyrspolitik.'[68]
I maj 1932 skrev Trotskij profetiskt: 'Om den tyska arbetarklassens viktigaste organisationer fortsätter med sin nuvarande politik, är fascismens seger nästan automatiskt säkerställd, och dessutom inom en ganska kort tidsrymd.' Han försökte förmå KPD att ta politiska initiativ och 'föreslå det socialdemokratiska partiet och fackföreningsledningen en överenskommelse om kamp (mot fascismen), nerifrån och ända upp .. Det finns ingen annan väg för den tyska arbetarklassen. Frågan om Tysklands öde är frågan om Europas och Sovjetunionens öde, och i stor utsträckning hela mänsklighetens öde för en lång historisk period. Ingen revolutionär kan avstå från att inrikta sina krafter och sitt öde på att lösa detta problem.'[69]
Händelserna skulle mycket snart visa hur klarsynta Trotskijs analyser och förslag i hans skrifter om Tyskland 1930-32 var. Men varken Kominternledningen eller KPD-ledningen tog någon hänsyn till dem. Den grymma förföljelsen av 'trotskismen' i alla Komintern-sektioner, vilken under dessa år ledsagades av den inte mindre oförsonliga kampen mot 'högern' och 'försonlighetsmännen', ledde till att varje förslag om enhetsfront med de socialdemokratiska partierna och med borgerligt-demokratiska politiska krafter för att stoppa den fascistiska frammarschen betraktades som opportunistiskt kätteri. När KPD mot slutet av 1932, stående inför den extrema skärpningen av den fascistiska faran, började modifiera sin politik gentemot socialdemokratin, var det redan för sent.
Hela den politiska processen i Tyskland från de första månaderna 1930 – då det fascistiska hotet visade sig i hela sin vidd – ger fog för antagandet att händelseutvecklingen skulle ha kunnat bli helt annorlunda om Komintern och de tyska kommunisterna från denna tidpunkt hade tillämpat en flexibel antifascistisk enhetstaktik. Trots KPD:s ultrasekteristiska politik, började i själva verket ett växande antal socialdemokratiska arbetare bli alltmer medvetna om faran och intog vänsterståndpunkter för enhet. I valen i november 1932 var, såsom redan sagts, tillbakagången för det nazistiska inflytandet uppenbar (Hitlers parti förlorade 2 miljoner röster). De två arbetarpartierna hade då tillsammans 13 miljoner röster, mot nazisternas 11,7 miljoner. Det kommunistiska partiet fick 6 miljoner, vilket var 1,3 miljoner mer än 1930. En intelligent antifascistisk enhetspolitik, som påbörjats i tid, skulle utan tvivel ha kunnat medföra att kommunisternas inflytande vuxit betydligt bland de socialdemokratiska massorna och bland centerpartiets katolska arbetare, liksom inom mellanskikten. Det skulle ha kunnat underlätta enhetssträvandena i det socialdemokratiska partiets bas och stärkandet av dess vänsterflygel. Den historiska betydelsen av Trotskijs bedömningar under denna period ligger inte enbart i att händelseutvecklingen gav honom rätt. Den består också i att de bevisar att det var möjligt att göra sådana bedömningar. De bevisar att orsaken till att Komintern alltför sent insåg den fascistiska farans karaktär och allvar i Tyskland, och alltför sent utarbetade en lämplig politik för att bekämpa den, inte låg i den objektiva situationen, i att denna fortfarande inte skulle ha levererat tillräckligt med påtagliga data, eller i att den kommunistiska rörelsens erfarenhet härvidlag var otillräcklig. Efter valen 1930 var det fascistiska hotet i Tyskland ytterst påtagligt. I Italien hade arbetarrörelsen under flera år fått lära känna vad fascismen innebar. Den proletära enhetsfrontspolitiken, inbegripet överenskommelser med de socialdemokratiska ledarna, hade utarbetats och omsatts i handling på Lenins tid. Under samma period hade Komintern bekämpat Bordigas och andra italienska kommunisters ultravänsterism, som stod i vägen för den enade kampen mot Mussolinis fascism. Då och under de följande åren analyserade Gramsci klarsynt det fascistiska fenomenet. Det gjorde också Togliatti fram till 1929, då han böjde sig för Stalins tes om 'socialfascismen'. Trots detta, när det fascistiska hotet tydligt började ta form i Tyskland, gjorde Komintern inget försök att gå vidare för att förstå det fascistiska fenomenet – långt därifrån! Komintern antog den linje vi har undersökt ovan och utplånade alla tidigare erfarenheter och analyser.
Kominterns politiska blindhet inför Hitlers framryckning kan inte förklaras enbart som en anhopning av misstag, vilket Dimitrov skulle hävda på den 7:e världskongressen – och som han dessutom skyllde på KPD. Misstagen utgjorde symptom på en djupgående sjukdom: en förtvining av de teoretiska förmågorna, ett ovillkorligt underordnande under stalinklickens manövrer, och – som ett resultat av alla dessa faktorer – en allt djupare klyfta mellan Kominterns politik och den faktiska situationen, internationellt och inom varje enskilt land. Härav Kominterns oförmåga att ingripa som en avgörande revolutionär kraft i den fruktansvärda duell som utkämpades mellan proletariatet och bourgeoisin med den världsekonomiska krisen som bakgrund. Härav dess impotens inför hitlerismen. Den Tredje internationalens historiska bankrutt fullbordades, liksom den Andra internationalens, på den tyska arenan. Komintern störtade samman i just det land som dess egna första kongresser hade utpekat som världsrevolutionens nya brännpunkt. Den 7:e världskongressens vändning skulle inte återuppliva Komintern: den skulle bli dess svanesång.
Under de tre år som förflöt mellan den ekonomiska krisens utbrott och Hitlers makttillträde, svepte en våg av pessimism och oro över den borgerliga världen. De händelser som ägde rum bådade sannerligen inget gott för det kapitalistiska systemet. Produktionsminskningen och förvirringen inom handel och finansväsende nådde längre än vid någon tidigare cyklisk kris under kapitalismen. Vid depressionskurvans lägsta punkt var antalet fullständigt arbetslösa mellan 25 och 30 miljoner. Europa och Förenta staterna skakades av strejkvågor, massdemonstrationer, 'hungermarscher' och sammanstötningar mellan arbetare och statens väpnade styrkor. Den sociala och politiska agitationen nådde en nivå utan motstycke sedan 1919-20. I några europeiska stater inleddes politiska skeenden som de härskande klasserna fruktade skulle kunna utvecklas på samma sätt som Kerenskij-episoden i Ryssland 1917: den spanska monarkins fall i april 1931; bildandet av det 'nationella blockets' regering i Bulgarien i juni samma år; nederlaget för högern i de franska valen i maj 1932. Befrielserörelserna fick ny kraft i Asien och Latinamerika. Men medaljen hade sin baksida. Fascismen och den traditionella reaktionen mångdubblade också sin aktivitet. De sparade inte på våldet och demagogin och fann gensvar hos miljoner förtvivlade inom mellanskikten – som drabbats hårt av krisen – och t.o.m. inom proletariatet. De reformistiska socialisterna och de borgerliga liberalerna manövrerade på två fronter – mot det fascistiska hotet och mot det revolutionära hotet. Kommunisterna manade outtröttligt till kamp för 'sovjetmakten'.
Hitlers seger ledde till att läget klarnade genom att den eliminerade det revolutionära hotet i det land där detta var som störst för den europeiska kapitalismen. Senare skulle explosionen i juni 1936 i Frankrike komma, men revolutionens spöke tog verklig gestalt enbart i Spanien. Och liksom den spirande kapitalismens Europa århundraden tidigare hade enat sig mot det kejserliga Spanien, enade sig nu den mogna kapitalismens Europa för att krossa det revolutionära Spanien.
Men det faktum att kapitalismen i Europa (för att inte tala om i USA) överlevde 30-talskrisen kan inte förklaras enbart med att de härskande klasserna segrade inom den politiska sfären, genom att tillgripa fascismen eller mer eller mindre traditionella metoder. Den politiska segern gjorde det möjligt för de i själva krisen inbyggda återhämtningsmekanismerna att få fritt spelrum på det ekonomiska planet. Den tes som var i svang i Komintern under dessa år, att det kapitalistiska systemet befann sig i sin 'slutgiltiga kris', härrörde just ur att man förnekade denna förmåga till återhämtning.[70] De kapitalistiska produktionsstrukturerna 'rationaliserade sig själva' efter 1929, precis som under de tidigare periodiska kriserna: genom ruin för miljontals småproducenter i stad och på land, genom konkurs för hundratusentals medelstora kapitalister och inte så få stora kapitalisthajar, genom att på fläcken sparka ut miljontals 'överflödiga' arbetare på gatan – kort sagt, enligt logiken hos systemets 'naturlagar'. Denna gång blev emellertid den kapitalistiska ekonomins praktiker och en del teoretiker (den första engelska upplagan av Keynes General Theory utkom 1936) medvetna om möjligheten och nödvändigheten av att i viss mån reglera dessa 'naturlagar'. Detta var den första utmaningen mot den marxistiska tesen att det var omöjligt att korrigera den anarki som var inbyggd i det kapitalistiska produktionssättet. Den höga grad av monopolitisk koncentration som denna anarkis själva dynamik hade åstadkommit i de utvecklade kapitalistiska länderna, skapade de objektiva förutsättningar för att tygla anarkin fr.o.m. det ögonblick då massan av privatkapitalister var intimt beroende av några hundratal eller tiotal stora monopolistiska enheter. Sammanlänkningen av staten med dessa 'truster' utgjorde ett enastående maktinstrument på alla nivåer: ekonomiskt, politiskt, ideologiskt, vetenskapligt, kulturellt o.s.v.
Hädanefter var statens roll inte bara begränsad till att hålla de exploaterade i schack: Den skulle också underordna varje enskild kapitalists privata intresse under kapitalismens allmänna intresse. Genom en av dessa historiens ironier skulle den första segerrika proletära revolutionen inte så lite bidra till att kapitalisterna blev medvetna om att de måste kontrollera sina 'naturlagar' och hur detta skulle göras. Den ryska revolutionen hjälpte dem faktiskt att bättre förstå riskerna med laisser faire, laisser passer, och den gigantiska statliga trust som revolutionen skapat, tillsammans med dess första femårsplan, hjälpte kapitalisterna att värdesätta de tjänster som staten skulle kunna göra på det ekonomiska fältet. Följande sin fiende i spåren gjorde den borgerliga staten på detta sätt sin historiska inbrytning i den kapitalistiska ekonomins allra heligaste. Krigen hade redan krävt detta mer än en gång, men såsom undantag som bekräftade regeln: nu blev undantaget regel. Fascismen i Tyskland och New Deal i USA (symboliskt nog kom Hitler och Roosevelt till makten nästan samtidigt) representerade de två polerna i den uppsättning politiska och ekonomiska lösningar som monopolkapitalismen skulle använda sig av för att omstrukturera industrisamhället. Men polariteten var framför allt politisk. Den förras barbariska nationalistiska, rasistiska och arbetarfientliga våld, och den senares faderliga idealism dolde en likartad ekonomisk process. I motsats till vad många trodde vid den tiden – det gällde alla politiska riktningar, även marxister – var den fascistiska varianten när allt kommer omkring bara en nödlösning (som påtvingades den stora tyska industrimaktens monopolkapital till följd av dess inre svaghet inför arbetarrörelsen och yttre svaghet inför rivalernas 'omringning', med dessas koloniala monopol), medan den amerikanska varianten skulle visa sig vara det första försöket med framtidens 'neokapitalism'.
Den allvarligaste ekonomiska krisen i kapitalismens historia visade sig sammanfattningsvis vara, inte den 'slutgiltiga krisen' som skulle utmynna i den proletära revolutionen, som Komintern trodde, utan födslovåndorna hos en ny kapitalistisk utvecklingsfas: statsmonopolkapitalismen. Förberedelserna för det andra världskriget och själva kriget gjorde det möjligt att snabbt genomgå stadierna i denna mutation. Inte bara därför att statens omvandling till den största ekonomiska makten i varje land påskyndades, utan också därför att de tvingade det tekniska och vetenskapliga framåtskridandet att utvecklas i en febril hastighet och intensifierade den ekonomiska och politiska koncentrationens dynamik. Än en gång visade sig den kapitalistiska mekanismens ohyggliga 'logik' vara starkare än mänsklighetens moraliska samvete och proletariatets klassmedvetenhet, och slugare än revolutionens 'världspartis' strategiska och taktiska dispositioner.
Mellan Hitlers makttillträde och det världsomspännande blodbadets början, uppstod det inte desto mindre i Europa nya tillfållen att motsätta sig denna 'logik' och ändra händelsernas gång. I de länder där arbetarrörelsen inte hade krossats av fascistiska eller halvfascistiska diktaturer, framkallade den fruktansvärda tyska lektionen en hälsosam reaktion i de breda folklagren, i arbetarpartierna och fackföreningarna, och tom i en del av bourgeoisins och småbourgeoisins partier, vars existens traditionellt var förknippad med den parlamentariska regimen och de friheter som ärvts från de borgerliga revolutionerna. Skärpningen av krigsfaran bidrog också till en politisk aktivering av massorna, även om rädslan för kriget i en rad fall gjorde dem benägna till de största kapitulationer.
I arbetarklassen åtföljdes den antifascistiska reflexen av en antikapitalistisk radikalisering som förstärktes av krisens smärtsamma effekter. Den reformistiska vägen misskrediterades inför stora arbetargrupper, och vänstertendenserna vann snabbt mark inom de socialdemokratiska partierna och fackföreningarna.
Året 1934 är symptomatiskt när det gäller denna radikalisering. I februari slogs den socialistiska arbetarmilisen i Wien tappert mot Dolfuss diktatur, och arbetarna i Paris – kommunister och socialdemokrater – gick ut på gatan mot de fascistiskt tenderande 'Leagues' ('Förbunden', ö. anm.). Samma månad ägde den stora 'hungermarschen' mot London rum. I organiseringen av denna hade kommunisterna deltagit tillsammans med medlemmar från labourpartiet, fackföreningarna och det Oberoende arbetarpartiet (ILP). I oktober kom uppropet i Asturien: upprorsrörelsen, som hade förberetts mot det profascistiska partiet Acción Populars inträde i Madrid-regeringen, gick i större delen av Spanien inte utöver ramarna för den revolutionära generalstrejken, men i Asturien tog gruvarbetarna makten och försvarade den heroiskt under femton dagar mot mycket överlägsna arméstyrkor som regeringen skickat för att krossa resningen. I den asturiska kommunen slogs socialister, kommunister och anarkister sida vid sida.
Denna arbetarrörelsens motoffensiv mot den fascistiska framryckningen och mot skärpningen av den kapitalistiska utsugningen nådde sin höjdpunkt 1936. Efter folkfronternas valsegrar i Spanien och Frankrike inväntade inte arbetarna passivt att vallöftena skulle infrias. Detta berodde inte så mycket på det faktum att folkfronternas program var mycket moderata och inte innehöll lösningar på de grundläggande problemen i de två länderna, utan snarare på att arbetarna inte litade på de nya regeringarna. De insåg att den politiska situation som skapats tack vare deras kamp var gynnsam, och att de borde utnyttja den utan att låta någon tid gå förlorad. Strejker, demonstrationer, stormning av fängelser för att befria politiska fångar, jordockupationer, uppgörelser med fascister och reaktionärer, upprättande av beväpnade arbetargrupper, allt spreds som ringar på vattnet över Spanien mellan februari och juli. Och när generalerna reste sig, svarade arbetarna med väpnad kamp och revolution. I juni gick arbetarna i Frankrike ut i strejk och ockuperade fabrikerna utan att vänta på att Blum skulle bilda regering. De två rörelsernas närhet, både i rum och tid, skapade en unik möjlighet att inleda en process som radikalt skulle ha kunnat förändra det europeiska panoramat. Vid denna tidpunkt var det revolutionära djupet och kampviljan hos den revolutionära rörelsen i Spanien utan tvivel större än hos den i Frankrike. Men den franska rörelsen innehöll en revolutionär potential som medvetet hölls tillbaka av dem som borde ha drivit på den. Omintetgörandet av de möjligheter som fanns under de franska junidagarna isolerade den spanska revolutionen och var en av de viktigaste orsakerna till dess militära nederlag.
Den internationella socialdemokratins, och framför allt det franska socialistpartiets ansvar för att händelseutvecklingen blev som den blev, var inte mindre än den tyska socialdemokratins ansvar för Hitlers seger. Men det är mycket osannolikt att historien kommer att frikänna den Kommunistiska Internationalen från all skuld.
Omedelbart efter det att Hitler kommit till makten började det förmärkas en förändrad hållning hos socialistledarna i fråga om problemet med enhetsfront med kommunisterna. I ett upprop till alla länders arbetare, daterat februari 1933, förklarade sig ledningen för den Socialistiska arbetarinternationalen (SAI) beredd att inleda förhandlingar med Komintern för att organisera gemensamma aktioner mot fascismen. Den ställde som enda villkor att de ömsesidiga attackerna skulle upphöra.[71] Under den konferens som SAI höll i augusti samma år, intog 'vänstern' – som vid denna tidpunkt representerades av Nenni, Grimm, Zyromski, Spaak och andra – en ståndpunkt som liknade Kominterns vid samma tid: Inför fascismens framryckning har arbetarklassen inget annat val än en direkt kamp för makten. Adler och Blum, som representerade 'centern', höll fast vid de traditionella reformistiska ståndpunkterna, men accepterade gemensam aktion med kommunisterna under det ovannämnda villkoret.[72] I början av 1934 uttalade sig det spanska socialistpartiet för Arbetarallianserna och föreslog kommunistpartiet att gå med i dessa.[73] 1933 förklarade sig det franska socialistpartiet (SF10) berett att sluta överenskommelser med kommunistpartiet, under förutsättning att 'den kränkande polemiken mellan de två partierna' upphörde. Med anledning av händelserna den 6 februari 1934, föreslog ledarna för SFIO:s Seine-d'epartement (i Paris) kommunistpartiets ledning ett gemensamt möte för att 'precisera grundvalen för en ärlig överenskommelse och förverkliga arbetarnas aktionsenhet'.[74] Liknande ståndpunkter intogs av andra socialistpartier.
Anledningarna till denna utveckling inom en betydande del av socialdemokratin i riktning mot politiska allianser med kommunistpartierna var komplexa. En defensiv reaktion inför det uppenbara faktum att fascismen inte riktade sina slag uteslutande mot den yttersta vänstern var otvivelaktigt en av de vanligaste anledningarna. Den dramatiska tyska erfarenheten bekräftade att fascismen – såsom Trotskij hade sagt allt sedan 1930 – 'var ett dödligt hot för socialdemokratin själv'. Dessutom medförde sammanbrottet för det stora tyska socialdemokratiska partiet att hegemonin inom SAI definitivt övergick till socialisterna i Versailles-makterna som hotades av den hitleristiska revanschismen. Och dessa stater – där socialistpartierna spelade en viktig roll – började, som ett tänkbart alternativ, överväga en allians med Sovjetunionen. En förbättring av socialistpartiernas relationer med Komintern och dess nationella sektioner skulle kunna röja väg för en sådan allians. I en rad fall förestavades utvecklingen också av rent partiegoistiska överväganden: Det gällde att inte stöta sig alltför direkt med de strömningar till förmån för enhet och en mer radikal linje som bredde ut sig bland massorna.
Men allt var inte opportunism. Erfarenheten av fascismen hade fått en del socialdemokratiska ledare – inte särskilt många, det är sant – att göra en grundlig revidering av de reformistiska teserna. Ett av de mest karakteristiska exemplen var Otto Bauer, en av austro-marxismens mest framstående teoretiker. Efter de österrikiska valen i april 1927 förutsåg Otto Bauer med nästan matematisk exakthet den väg som återstod för socialistpartiet att tillryggalägga, ridande på den allmänna rösträttens häst, innan man kom till makten och införde socialismen: '1920', sade han, 'fick vi 36 procent av rösterna. I de näst sista valen nära 40 procent. Nu nästan 43 procent. På sex och ett halvt år har vi stärkt oss med ungefär 7 procent. Hur många saknas? Den väg till makten som vi behöver tillryggalägga kräver ungefär samma tidsrymd som den som har förflutit sedan 1920 ... Ett eller två val till och vi kommer att ha gjort slut på bourgeoisins regering.'[75] 1936 skrev Otto Bauer att erfarenheten av fascismen 'förstör den reformistiska socialismens illusion att arbetarklassen kan fylla den (borgerliga) demokratins form med ett socialistiskt innehåll och utveckla en socialistisk samhällsordning ur den kapitalistiska utan ett revolutionärt språng'.[76] Denna slutsats var mycket utbredd bland vänstersocialisterna under dessa år. Ett intresse för revolutionens teoretiska problem kunde ofta iakttagas hos dem, vilket kontrasterade mot den pragmatism som rådde i Komintern. Samtidigt som reformismen fördömdes, förespråkade vänstersocialisterna i många fall skapandet av ett nytt marxistiskt parti som skulle förena revolutionära socialister och kommunister, utan att utestänga trotskister (dessa socialister som radikaliserades på 30-talet hade inga anti-trotskistiska fördomar, snarare tvärtom). Sådana ståndpunkter manifesterades i det spanska socialistpartiets vänsterflygel och i dess ungdomsförbund, i Zyromski- och Marceau Pivert-tendenserna i SFIO, i en fraktion av det Oberoende arbetarpartiet (Independent Labour Party i Storbritannien, ö anm), hos en grupp tyska 'revolutionära socialister', som i september 1934 publicerade en politisk plattform under titeln 'Vägen mot ett socialistiskt Tyskland', o.s.v.[77]
För första gången sedan splittringen 1919 fanns det en verklig möjlighet att inte bara förverkliga aktionsenhet mellan socialdemokrater och kommunister, utan också att i ett enda parti förena de olika revolutionära strömningar som inspirerades av marxismen. Men hela 1933 och nästan halva 1934 förflöt utan att Komintern modifierade de ultrasekteristiska ståndpunkter som hade lett till katastrofen för det tyska partiet. Komintern accepterade inte det förslag om diskussioner som SAI lade fram i februari 1933 och förstod inte betydelsen av den vänstertendens som visade sig på SAI-konferensen i augusti samma år. Och EKKI:s 13:e plenarmöte, som hölls fyra månader senare, fortsatte att ställa enhetsfronten 'underifrån' mot enhetsfronten 'ovanifrån' och framhärdade i att betrakta socialdemokratin i sin helhet som bourgeoisins viktigaste sociala stöd, och dess vänsterflygel som socialdemokratins farligaste och mest lömska flygel.[78] Kommunistpartierna höll fast vid detta kriterium och förkastade de förslag om enhet som riktades till dem. Det spanska kommunistpartiet (PCE) vägrade gå med i Arbetaralliansen. Ledningen för det franska partiet besvarade det ovannämnda förslaget från socialistledarna Paris i följande ordalag: 'Mer än någonsin fraterniserar vi med de socialistiska arbetarna, mer än någonsin manar vi dem till gemensam aktion med deras kommunistiska kamrater. Och mer än någonsin fördömer vi socialistledarna, socialistpartiet, bourgeoisins lakejer, det kapitalistiska samhällets sista bastion.'[79] Några dagar senare sammanstrålade demonstrationer, som socialistpartiet och kommunistpartiet hade mobiliserat var för sig, till samma plats, och hundratusen parisiska arbetare jublade åt aktionsenheten. Men för franska kommunistpartiets ledning var händelsen inget annat än ett exempel på enhetsfront 'underifrån'. Kampanjen mot socialistpartiet skärptes om möjligt ännu mer under de på följande månaderna.[80]
Plötsligt gav Moskva signalen till 'vändningen'. Den 13 maj 1934 återgav L'Humanité en artikel från Pravda där det sades att det var helt riktigt att föreslå de franska socialistledarna aktionsenhet. I samma nummer publicerade L'Humanité ett upprop 'till de socialistiska arbetarna och sektionerna', vilket också riktades till socialistpartiets nationella administrativa kommitté.[81] Från och med detta ögonblick följde överenskommelser om aktionsenhet mellan socialister och kommunister på löpande band. I juli undertecknades den franska, i augusti den italienska. I september gick spanska kommunistpartiet med i Arbetarallianserna, trots den trotskistiska organisationens närvaro i dessa; och mellan de kommunistiska och socialistiska ungdomsorganisationerna inleddes diskussioner med målsättningen att uppnå en sammanslagning. I ett slag visade det sig att de enhetsinitiativ som sedan mer än ett år hade kommit från de socialdemokratiska leden inte bara var manövrer, och att Kominterns envisa fasthållande vid sin ultrasekteristiska linje hade orsakat arbetarenheten stor skada. Detta yr desto allvarligare eftersom det, i den situation som uppkommit i Europa efter Hitlers makttillträde, var en fråga om liv eller död att vinna tid för att förbereda de revolutionära krafterna för de kommande striderna.
Vilka faktorer förhindrade Komintern att göra 'vändningen' tidigare? och varför skedde den just i maj 1934?
Det tillstånd som Komintern befann sig i 1933 – ett problem som analyserats ovan – utgör otvivelaktigt en tillräcklig förklaring på fördröjningen. Den mentalitet och de politiska vanor som skapats under tio år av sekteristisk stelbenthet, av utrensningar och en ständigt tilltagande byråkratisk centralism, utmärkte sig just för att vara motsatsen till det som den nya situationen krävde. Dessa drag var särskilt markerade hos den grupp av funktionärer i det sovjetiska partiet som, under Stalins ledning utgjorde Kominterns faktiska ledning (Manuilskij, Kuusinen, Piatnitskij, Lozovski m.fl.) efter det att Bucharin och bucharinanhängarna utrensats. Det är troligt att en del av de europeiska kommunistledarna innerst inne länge hade förstått nödvändigheten av att förändra taktiken. De kunde inte undgå att påverkas av händelsernas tryck, av de växande enhetssträvande strömningarna bland massorna och inom själva socialdemokratin, liksom av det växande fascistiska hotet. Men för att revidera kominternpolitiken i den riktning situationen krävde, skulle det ha varit nödvändigt att överge begrepp (som 'socialfascismen') och aktionsnormer (som den 'viktigaste strategiska regeln') som hade skapats av Stalin. Men att inom Komintern gå emot Stalins uppfattningar efter elimineringen av de trotskistiska, bucharinistiska o.s.v. oppositionerna var praktiskt taget omöjligt. 'Grönt ljus' för vändningen måste antingen komma från Stalin eller så skulle det inte bli någon vändning alls.
Vi förfogar inte över tillräckligt med dokument för att exakt kunna fastställa hur och varför beslutet togs i maj 1934. Enligt de sovjetiska historikerna B.M. Leibzon och K.K. Sjirinja var Kominterns vändning åren 1934-35 ett resultat av initiativ från Komintern-ledarna själva, och särskilt Dimitrov. Stalin opponerade sig inte på grund av den fara som sänkte sig över Sovjetunionen, men han drev igenom att den taktiska vändningen skulle genomföras utan att de tidigare uppfattningarna kritiserades (d.v.s. Stalins uppfattningar). Vändningen måste motiveras enbart utifrån den förändrade situationen. Hela generallinjen under de tio år som gått måste fortfarande betraktas som riktig. Det vara bara partiledningarna, bland dem den tyska, som hade gjort misstag när de tillämpade linjen. På detta sätt räddades Stalins ofelbarhet.[82] Trots det uppenbara intresse Leibzon och Sjirinja har av att belägga sin tes, och trots att de haft tillgång till protokollen från EKKI:s möten under dessa månader, kan de emellertid inte förevisa ett enda dokumentariskt bevis på att frågan om vändningen diskuterades i Kominterns ledande kärna innan den nämnda artikeln trycktes i Pravda (f ö görs ingen hänvisning till denna i deras bok). Och utan Stalins uttryckliga godkännande var det inte möjligt att i Pravda publicera en sådan text. I och med att den rekommenderade överenskommelser 'ovanifrån' mellan kommunistpartierna och socialistpartierna, förändrade den ju radikalt de regler som följts under den gångna tioårsperioden. De upplysningar som de två sovjetiska historikerna lämnar visar däremot att diskussionen i EKKI och i de kommissioner som skulle förbereda 7:e världskongressen började omedelbart efter det att Pravda hade gett 'grönt ljus'. Vändningen var inget resultat av diskussioner i Kominterns ledning, utan tvärtom: Kominternledarna kunde diskutera därför att Stalin hade inlett vändningen. Detta hindrar inte att Leibzons och Sjirinjas version innehåller en del av sanningen. Men denna aspekt ska jag behandla senare. Men varför gav Stalin klartecken för vändningen just i maj 1934? Att döma av tillgängliga upplysningar, ligger nyckeln: – liksom vid Kominterns andra vändningar – i den sovjetiska politiken, närmare bestämt i utrikespolitiken. Jag har redan sagt, i kapitel 2, att sovjetregeringen efter Hitlers maktövertagande aktivt började söka allianser med de 'demokratiska' kapitaliststaterna. Men under en viss period, just mellan Hitlers seger och början av 1934, kombinerades detta sökande med en ansträngning att rädda 'Rapallo-andan'. Tre månader efter det att Hitler blev kansler, ratificerades det protokoll som förlängde 1926 års sovjet-tyska pakt och som i sin tur var en förlängning och utvidgning av Rapallofördraget. Efter det att Japan och Tyskland hade dragit sig ur Nationernas förbund, uttalade sig det sovjetiska partiets centralkommitté(i december 1933) för Sovjetunionens inträde i detsamma, men samtidigt förklarade Molotov att sovjetregeringen inte hade anledning att ändra sin politik gentemot Tyskland.[83] Under ett helt år – från januari 1933 till januari 1934 – iakttog Stalin en försiktig tystnad i fråga om den internationella situationen i sina offentliga skriverier. Till slut bröt han tystnaden i sin rapport till partiets 17:e kongress, den 26 januari 1934. Han började med att konstatera att 'det hela utvecklar sig uppenbarligen till ett nytt krig'. Han gjorde en översikt över de varianter detta kunde anta och varnade de kapitalistiska staterna att äventyret skulle sluta illa för dem under alla omständigheter: De skulle löpa risken att ställas ansikte mot ansikte med revolutionen. Men av alla de möjliga varianterna, underströk Stalin, kan det 'väl knappast betvivlas att detta krig (ett krig mot Sovjetunionen) kommer att bli farligast för bourgeoisin'. Han tillade:
"Bourgeoisin behöver inte betvivla att de talrika vänner, som Sovjetunionens arbetarklass vunnit i Europa och Asien, kommer att bemöda sig om att rikta ett slag i ryggen på sina förtryckare, vilka börjat det brottsliga kriget mot den internationella arbetarklassens fosterland ... Det kan väl knappast betvivlas att ett andra krig mot Sovjetunionen (han hade tidigare hänvisat till interventionen 1918-20) skulle komma att leda till fullständigt nederlag för angriparna, revolution i en rad av Europas och Asiens länder och störtandet av borgarnas och godsägarnas regeringar i dessa länder."
Sedan anspelade han konkret på de nya tyska makthavarna. Om de inte frångick 'den gamla politiken, som funnit uttryck i bekanta fördrag mellan Sovjetunionen och Tyskland', fanns det ingen anledning till att relationerna försämrades: 'Naturligtvis är vi långt ifrån förtjusta i fascistregimen i Tyskland. Men det är inte fascismen som är det väsentliga redan därför att fascismen exempelvis i Italien inte hindrat Sovjetunionen att upprätta de allra bästa relationer med detta land.' Det skulle vara en helt annan sak om Tyskland påbörjade 'en 'ny' politik, som i huvudsak erinrar om den politik, som bedrevs av den förre tyske kejsaren, vilken en tid höll Ukraina besatt och företog ett fälttåg mot Leningrad'. Stalin konstaterade att denna ' 'nya' politik håller på att få övertaget över den gamla'. För att de nazistiska ledarna inte skulle sväva i tvivelsmål om det alternativ som erbjöd sig för Sovjetunionen för den händelse att de framhärdade i den 'nya politiken', underströk Stalin i nästa ögonblick vilken 'djupgående betydelse i de internationella relationernas hela system' som återupprättandet (i november 1933) av normala förbindelser mellan Sovjetunionen och USA hade. Inte bara därför att, tillade Stalin, det bidrar till att upprätthålla freden, utan också därför att det 'reser en gränspåle mellan det gamla, då Förenta Staterna i vissa länder gällde som ett bålverk för allehanda sovjetfientliga tendenser, och det nya, då detta bålverk frivilligt bragts ur vägen till båda ländernas ömsesidiga fördel'. Och Stalin avslutade: 'Sovjetunionen tänker inte på att hota någon, vem det vara må, och än mindre att anfalla någon, vem det än vara må. Vi är för fred och förfäktar fredens sak. Men vi fruktar inga hotelser och är beredda att med slag återgälda varje slag från krigsanstiftarnas sida. Den som vill fred och strävar efter förbindelser med oss på saklig grund skall alltid finna understöd från vår sida.'[84] Ingenstans i hela rapporten finns det den minsta anspelning på att Sovjetunionen skulle bistå de angripna i händelse av en konflikt mellan de kapitalistiska staterna framprovocerad av en tysk aggression. Fram till denna tidpunkt hade sovjetstaten inte slutit någon pakt om ömsesidig hjälp med andra stater, bara icke-aggressionspakter.
I denna rapport var allt omsorgsfullt avvägt, avpassat. Den hotade med revolutionens spöke om det blev krig. Detta användes som ett argument för att hejda de kapitalistiska staterna i den utförsbacke som ledde mot en väpnad konflikt. Men hänvisningarna till arbetarklassens kamp i de kapitalistiska länderna var mycket sparsammare än på de tidigare kongresserna och, för första gången i en rapport till en partikongress, nämndes inte den Kommunistiska Internationalen. I definitionen av Sovjetunionens relationer med de kapitalistiska staterna iakttogs en exemplarisk jämvikt, och till Tyskland sades det att fascistregimen i och för sig inte var något hinder för att bibehålla de goda relationerna. Allt berodde på regimens hållning gentemot Sovjetunionen.
I ljuset av denna rapport är det lätt att förstå varför tiden ännu inte var mogen för politiska allianser mellan de kommunistiska och socialistiska partierna: i Berlin kunde sådana ha tolkats som om Komintern, och därmed Stalin, ensidigt orienterat sig mot de stater som var Tysklands rivaler. Men den 26 januari 1934, samma dag som Stalin höll sitt väl avvägda tal, undertecknade Polen och Tyskland en pakt som – med Leibzons och Sjirinjas ord – var 'ett uppenbart steg i riktning mot en aggression mot Sovjetunionen från Hitlers sida'. Så tolkades pakten också i Moskva. I Paris tolkades den som en allvarlig spricka i det system av anti-tyska allianser som den franska diplomatin tålmodigt hade byggt upp. Quai d'Orsay och ledarna för den franska armén drog slutsatsen att det var dags att allvarligt överväga en återgång till den traditionella strategi som de franska regeringarna innan första världskriget hade tillämpat: Ryssland hade inte förändrat läge, med tsaren eller med Stalin det spelade ingen roll, det låg fortfarande öster om Tyskland. Och Frankrike hade inte heller flyttat på sig, tänkte man i Moskva. Geografin är avgörande. I början av maj definierade Barthau den franska inställningen: han föreslog den sovjetiska regeringen en fransk-sovjetisk ömsesidig biståndspakt som skulle utvidgas till en 'östpakt', som i sin tur skulle infogas i Nationernas förbund ramar. Eftersom denna plan förutsatte Storbritanniens godkännande, hade Barthou förvarnat London-regeringen att om den gjorde motstånd, skulle Frankrike sluta en direkt militärallians med Sovjetunionen. Den 25 maj förklarade Barthou i deputeradekammaren att Rysslands inträde i Nationernas förbund 'skulle vara en betydelsefull händelse, och eftersom freden ligger mig varmt om hjärtat, säger jag att det skulle vara en betydelsefull händelse för den europeiska freden.'[85] Sex dagar senare publicerade L'Humanité den artikel ur Pravda som rekommenderade det franska kommunistpartiet att komma överens med SFIO.
Men överenskommelsen med SFIO var inte bara ett mål utan också en etapp. Den 24 oktober, i Nantes, där det Radikala partiets kongress skulle inledas följande dag, lanserade Thorez idén om en 'bred folkfront' som skulle inkludera Herriots parti. Det var det 'parti med vars hjälp', som Trotskij sade, 'storbourgeoisin upprätthåller småbourgeoisins hopp om en successiv och fredlig förbättring av sin situation'.[86] I sin självbiografi, Fils du peuple (1960 års utgåva), skriver Thorez att detta initiativ togs tvärtemot Kominterns råd, som hade förmedlats av Togliatti. Med detta vill han bevisa att det franska kommunistpartiet redan vid den tiden inte ovillkorligt underordnade sig Kominterns direktiv. Men med tanke på hur relationerna vid den tiden var i den högre Komintern-hierarkin, och i ljuset av Thorez' senare beteende inför direktiv från Moskva, är det svårt att tro att han skulle ha struntat i Komintern-representantens uppfattning, om inte en annan 'högre' instans stödde, eller föreslog, hans initiativ.[87] I vilket fall som helst passade appellen till radikalerna som hand i handske till den uppgift som den sovjetiska diplomatin vid denna tidpunkt måste lösa. De reaktionära franska kretsar som var välvilligt inställda till Tyskland försökte med alla medel torpedera planerna på en fransk-sovjetisk pakt och utnyttjade mordet på Barthou (9 oktober)för att intensifiera sina manövrer. Radikalernas stöd var fundamentalt för att ro planen i hamn.
Den 2 maj 1935 undertecknades i Paris den fransk-sovjetiska pakten, och de följande dagarna hölls i Moskva samtal mellan Laval och Stalin: Slutkommunikén från mötet innehöll följande fras: 'Stalin förstår och godkänner helt och fullt den nationella försvarspolitik som Frankrike bedriver för att vidmakthålla sina väpnade styrkor vid en nivå som svarar mot dess säkerhetskrav'. Hittills hade det franska kommunistpartiet intagit en hårdnackad attityd mot varje 'nationell försvarspolitik', oavsett vilka borgerliga partier som satt vid makten. Dess deputerade röstade systematiskt mot de militära krediterna. En och en halv månad innan pakten undertecknades hade Thorez förklarat i parlamentet: 'Vi kommer inte att tillåta att man släpar ut arbetarklassen i ett krig som kallas försvar av demokratin mot fascismen'.[88] Enligt en del historiker trodde sig Laval ha slagit två flugor i en smäll: Förutom pakten hade han satt kommunisterna i en knipa och hindrat deras närmande till radikalerna. Men svaret blev rungande. Över hela Frankrike täcktes murarna av kommunistiska affischer: 'Staline a raison' ('Stalin har rätt'. Ö.anm.) Och L'Humanité ägnade sig åt att förklara att det fanns nationellt försvar och nationellt försvar, armé och armé, krig som kallades försvar för demokratin och krig som verkligen var försvar för demokratin. Den verkliga innebörden i det partiet sade, var att allting förändrades från det ögonblicket då Sovjetunionens försvar stod på spel.
Det var odiskutabelt. Problemen för ett revolutionärt parti började då det skulle övergå från detta allmänna konstaterande till att utforma en politik som kunde förena de två ändarna på snöret: att bidra till Sovjetunionens försvar och att kämpa mot en bourgeoisi som till följd av pakten hade blivit en viktig faktor i Sovjetunionens försvarssystem.
Att Stalin gjorde rätt i att sluta en ömsesidig biståndspunkt med det borgerligt-demokratiska Frankrike inför hotet från det fascistiska Tyskland, gav anledning till få betänkligheter för en revolutionär. Men att han gjorde rätt i att 'helt och fullt godkänna' den nationella försvarspolitik som fördes i Paris, var redan det mycket diskutabelt, även om pakten enbart betraktades ur militär effektivitetssynpunkt. Ännu mer diskutabelt blev det om man såg på saken ur den antifascistiska och revolutionära kampens synvinkel i Frankrike. Förutom att Stalins ord försåg de borgerliga partierna med ett utmärkt alibi för att rättfärdiga sin nationella försvarspolitik, utgjorde de en tydlig vink till de franska kommunisterna att inte begränsa folkfrontens 'bredd' till radikalerna. Måste man inte, om Sovjetunionens försvarsintressen så krävde, liksom 1914, gå så långt som till la union sacrée (franska betyder 'den heliga enigheten'. Ö.anm.)? Den 17 maj, två veckor efter publiceringen av Stalins deklaration, försåg Thorez partiet med det 'teoretiska' rättfärdigandet: Om ett krig mot Sovjetunionen – sade han -'inte genomförs av samtliga imperialistiska stater, om några av dem, på grund av de intressemotsättningar som ställer dem mot de andra, handlar i samförstånd med socialismens land, då tjänar deras aktion objektivt fredens sak, som är identisk med arbetarmaktens sak. Detta tjänar objektivt proletariatets sak, som inte kan skiljas från försvaret av det land där arbetarna har erövrat sitt fosterland.'[89] Om den franska imperialistiska bourgeoisin gör gemensam sak med Sovjetunionen mot Tyskland är denna aktion följaktligen identisk med det franska proletariatets intressen.
Kort därefter skulle Thorez lansera parollen om 'den franska fronten', men för ögonblicket måste han försäkra sig om radikalernas stöd. Det franska kommunistpartiets sekreterare tvekade inte att erbjuda kommunistpartiets stöd till en radikal-regering som skulle föra det Radikala partiets politik. Den 31 maj förklarade Thorez i deputerade kammaren: 'Vi kommunister skulle vara beredda att återuppliva den jakobinska traditionen och bidraga med vårt stöd, Monsieur le président Herriot, om Ni eller vilken annan ledare som helst i Ert parti vill påtaga er ledningen i en radikal-regering – eftersom radikal-gruppen är den viktigaste av vänstergrupperna i denna kammare – en radikal-regering som verkligen skulle föra det Radikala partiets politik.' Och redan då förde Thorez fram idén om att det kunde vara lämpligt att bredda 'fronten' högerut: 'Det är t.o.m. möjligt att det till det Radikala partiet sluter sig andra republikaner, mer eller mindre moderata, men som helt enkelt äger tillräcklig klarsynthet, tillräckligt sunt förnuft, för att förstå att fascisterna utgör en fara för landet och för freden.'[90] Men Monsieur le président förstod ingenting av denna otroliga politiska scenförändring: 'Jag tillhör inte högern', utropade han, 'men jag är redan utled på att se mitt parti i släptåg på extremisterna. Det Radikala partiet är på intet sätt en revolutionär organisation.'[91] Daladier och det Radikala partiets ungturkar förstod mycket väl att det inte var fråga om att sätta det Radikala partiet på släp efter extremisterna, utan extremisterna på släp efter det Radikala partiet. Det handlade inte om att det Radikala partiet skulle uppge sin ärorika historiska roll och förvandlas till ett revolutionärt parti, utan om att det kommunistiska partiet skulle ge upp sin och upphöra att vara ett revolutionärt parti. Från det ögonblicket kommunisterna accepterade det Radikala partiets politik, inklusive det nationella försvaret, fanns det väl ingen anledning att hålla dem utanför en ny Cartel des Gauches (= vänsterkartell, Ö.anm.), som kallades 'Folkfront'? När Kominterns 7:e kongress öppnades i Moskva den 25 juli, hade redan den franska versionen av folkfronten fått vind i segeln. Den hade ännu inte stormat – och skulle heller aldrig storma – någon av de 'nya Bastiljerna', men den hade redan haft sitt 14 juli. Thorez, Blum, Daladier och de tiotusen representanterna för folkfrontsorganisationerna, som denna dag hade kommit från hela Frankrike och packade ihop sig på Buffalo-stadion, svor en högtidlig ed på att de skulle 'förbli enade för att avväpna och upplösa de upproriska 'Leagues', för att försvara och utveckla de demokratiska friheterna och för att trygga freden för mänskligheten'. Det odödliga Frankrike presiderade vid denna nya historiska dag: Jeanne d'Arc och 1789, Marseljäsen och Internationalen.[92] Det skulle inte dröja länge förrän det knappt återstod någonting av allt detta, förutom betalda semestrar.
Politiken med arbetarenhetsfront var en repris, under den anti-fascistiska kampens villkor, av den politik som Komintern följt åren 1921-23. 'Folkfronts'-politiken, däremot, saknade paralleller i Kominterns historia. Dimitrov ville finna sådana i 4:e kongressens taktikresolutioner, men i dessa hade man alls inte föreställt sig något samarbete med borgerliga partier. Ingendera hade emellertid sin grund i en kritisk analys av klasskampens problem under kapitalismen i ljuset av den revolutionära rörelsens erfarenheter under den föregående perioden. Båda syftade till att ge ett pragmatiskt svar på den sovjetiska utrikespolitikens trängande behov efter det att regeringen i Berlin hade slagit dövörat till för Stalins varningar och vidtagit mått och steg som helt uppenbart innebar att den förberedde krig mot Sovjetunionen. Om Hitler hade hållit fast vid Rapallo-linjen, och för tillfället koncentrerat sin revanschism västerut, skulle Pravda i så fall ha uppmanat de franska kommunisterna att komma överens med Blum? Det räcker med att ställa frågan för att inse hur avgörande faktorn 'Sovjetunionens utrikespolitik' var för Kominterns taktiska vändning.
Frågan är ju långt ifrån godtycklig, eftersom den svarar mot ett av de alternativ som den slutliga valde 1939.
Men denna gång stod det brännande behovet av att försvara Sovjetunionen i samklang med det inte mindre brännand