Originalets titel: "La Crisis del Movimiento Comunista"
Publicerat: 1975
Översättning: Göran Dahlman
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
| Stödja den kinesiska befrielserörelsen? Men varför? Är det inte riskabelt? Gör vi oss inte till fiender med andra länder? Vore det inte bättre att upprätta 'intressesfärer' i Kina tillsammans med andra 'avancerade' stater och vinna något i Kina för egen räkning? Det skulle vara både nyttigt och riskfritt ... Stödja den tyska befrielserörelsen? Är det värt att ta den risken? Vore det inte bättre att nå en överenskommelse med ententen om Versaillesfördraget och få något själva som kompensation? Behålla vänskapen med Persien, Turkiet och Afghanistan? Vore det inte bättre att återupprätta 'intressesfärerna' med några av stormakterna? |
| Sådant är det nya slags nationalistiska idéer, som försöker tränga undan Oktoberrevolutionens utrikespolitik ... Detta är nationalismens och degenereringens väg, en väg som leder till fullständig likvidering av proletariatets internationalistiska politik, eftersom de människor som är angripna av denna sjukdom inte betraktar vårt land som en del av den helhet som kallas den revolutionära världsrörelsen, utan ser det som början och slutet på denna rörelse, i tron att alla andra länders intressen bör offras för vårt lands intressen. |
| Stalin, 1925 |
De fyra åren mellan upplösningen av Komintern och bildandet av Kominform[1] innebar en period av anmärkningsvärd uppgång för den kommunistiska rörelsen, framför allt på krigets huvudarenor: Europa och Asien. Den värld som föddes ur den stora omvälvningen kunde i slutet av 1945 räkna 14 miljoner organiserade kommunister utanför Sovjetunionen, jämfört med knappt en miljon före kriget. (Under den tysk-sovjetiska pakten var antalet ännu mindre än före kriget – särskilt i Europa – men det är omöjligt att nämna någon siffra.)[2] Inom ramen för denna allmänna ökning, vars mest betydande undantag utgjordes av USA, fanns det några partier, som tydligt reste sig över mängden. Tillsammans med det sovjetiska partiet (samt Vietnamns och Kubas under senare år) skulle de på olika sätt bli den världskommunistiska rörelsens nervcentra: Kinas kommunistparti, de europeiska "folkdemokratiernas" samt Frankrikes och Italiens kommunistpartier.
Det kinesiska partiet ökade sitt medlemsantal under kriget mot Japan från 40 000 år 1937 till 1,2 miljoner 1945 och konsoliderade sig som ledare för den stora asiatiska revolutionen. I slutet av 1947 fanns redan 2,7 miljoner medlemmar, och under sommaren samma år gick befrielsearmén till offensiv mot Kuomintangs trupper. Detta skedde alldeles innan Stalin beslutade bilda Kominform. Den avgörande vändpunkten i inbördeskriget hade inträffat, Och revolutionens seger kunde skönjas vid horisonten.[3]
Vid krigsutbrottet arbetade alla kommunistpartier i de blivande "folkdemokratierna" underjordiskt. Alla utom det tjeckiska hade dessutom i åratal haft en osäker tillvaro. Deras organiserade styrkor hade minskat till några tusen, och i Rumänien och Ungern var deras politiska inflytande minimalt. Det polska partiet hade praktiskt taget krossats av Stalins utrensningar och förtryck under slutet av 30-talet. Dessa utrensningar påverkade också de jugoslaviska, ungerska och rumänska partierna – fast i mindre utsträckning (se not 18, kap. 3, del I). 1947 samlade dessa partier tillsammans mer än sju miljoner medlemmar, och makten var antingen redan i deras händer eller inom räckhåll.
Bland de kapitalistiska i-länderna var det Frankrike och Italien, som hyste kommunismens två "stora". Det italienska partiet tog ett språng från 5 000 medlemmar i början av 1943 till två miljoner 1946, medan det franska ökade i mer blygsam skala från 300 000 vid krigsutbrottet (av vilka bara en bråkdel blev kvar under den tysk-sovjetiska pakten) till ungefär en miljon 1946. Båda utvecklades till arbetarklassens ledande partier och utsträckte sitt inflytande till andra samhällsskikt, särskilt de intellektuella. Båda deltog också fram till början av 1947 i de regeringar som följde på befrielsen.
De övriga kommunistpartiernas kvantitativa tillväxt och i ännu högre grad deras politiska betydelse låg inte alls i nivå med de just nämnda, men några fall bör noteras. I sju små länder i den kapitalistiska delen av Europa (Sverige, Norge, Danmark, Holland, Schweiz, Österrike och Finland) ökade antalet aktiva kommunister från knappt 100 000 vid krigsutbrottet till ca 600 000 under 1946-47. Till och med det alltid obetydliga brittiska partiet, som hade ca 18 000 medlemmar 1939, tangerade 50 000 år 1944.[4] Kommunistpartierna i Österrike, Finland, Belgien, Danmark och Norge satt med i regeringen under perioden omedelbart efter kriget.
Det grekiska kommunistpartiet (17 500 medlemmar 1935; 72 000 1945) utvecklades under kriget till huvudorganisatör och ledare för nationella befrielsefronten (EAM) och folkarmén (ELAS). Bara den brittiska expeditionskårens intervention i sista minuten i december 1944 (i skydd av det hemliga avtalet mellan Stalin och Churchill i oktober samma år)[5] hindrade revolutionen från att segra. 1946 organiserade det grekiska kommunistpartiet väpnad kamp, vars kulmen nåddes de sista månaderna 1947, samtidigt som Kominform bildades. Vid den andra änden av Medelhavet byggde det spanska kommunistpartiet åter upp sin organisation under den fascistiska terrorn och understödde en betydande gerillarörelse.
I Asien växte Indiens kommunistparti under perioden 1943-1948 från 16 000 till 90 000 medlemmar. Det japanska partiet, som före kriget hade arbetat underjordiskt, hårt förföljt, och knappt hade haft ett tusental organiserade medlemmar, fick 1946 två miljoner röster och fem mandat, och 1949 tre miljoner röster respektive 35 mandat (det finns ingen statistik över parti-medlemskap). Samma fenomen kan iakttas i nästan alla asiatiska länder: de små kommunistiska kärnor som fanns före 1939 växer, och där inga partier har funnits skapas de. Vietnams kommunistparti inledde sin långa hjältemodiga kamp. Om än i mindre skala ökade också det kommunistiska inflytandet i några av länderna i Mellersta Östern (Iran, Syrien). Irans kommunister ingick i regeringen under en kort period 1946.
Latinamerikas kommunistpartier hade 1939 tillsammans 90 000 medlemmar. Omkring 1947 samlade de nästan en halv miljon. Partierna i Brasilien, Chile och på Kuba stod i särklass. Deras medlemsantal kunde ungefärligen beräknas till 200 000, 60 000 respektive 40 000 mellan 1945 och 1947. De chilenska och kubanska kommunisterna deltog en tid i regeringen, och den internationella kommunistiska rörelsen satte stor tilltro till det brasilianska partiet: "Brasilien kan inom kort bli Amerikas Ryssland", brukade man säga.
Det viktigaste undantaget från detta allmänna uppsving för den kommunistiska rörelsen under de första efterkrigsåren var, som redan nämnts, USA. Världskapitalismens supermakt förblev ogenomtränglig för marxismen, och det lilla kommunistpartiet genomlevde bara en kortvarig blomstring 1944. På initiativ från generalsekreteraren, Earl Browder, beslöt partiet då att ombilda sig till en diffus "kommunistisk politisk sammanslutning" beredd att "samarbeta för att garantera den kapitalistiska regeringens effektivitet under efterkrigsperioden".[6] Även i USA märktes dock en viss vänstervridning inom arbetarrörelsen, trots kommunistpartiets kris. American Federation of Labour vägrade visserligen att delta vid bildandet av Fackliga Världsfederationen (WFTU), men den amerikanska arbetarklassens andra stora fackliga organisation, Congress of Industrial Workers, anslöt sig till WFTU tillsammans med de sovjetiska fackförbunden och andra kommunistledda landsorganisationer.
Den fackliga enheten återuppstod i stor utsträckning på det nationella planet, och i och med bildandet av WFTU i februari 1945 förverkligades – för första gången sedan Oktoberrevolutionen – den fackliga enheten i global skala. Arbetarrörelsens radikalisering uttrycktes också genom att vänsterflygeln inom de socialdemokratiska partierna förstärktes, liksom de tendenser som var positiva till enhet i handling med kommunistpartierna.
I centrum för denna globala frammarsch för arbetarrörelsens krafter och den snabba tillväxten av kommunistpartierna reste sig den stat och det samhälle, som fötts genom Oktoberrevolutionen, och som nu åtnjöt en helt ny prestige. Det sovjetiska systemet hade framgångsrikt bestått det fruktansvärda provet – Trotskijs pessimistiska förutsägelser hade motbevisats. Och världsopinionen erkände Sovjetunionens avgörande bidrag till Hitler-imperialismens nederlag. Den effekt Sovjets militära segrar hade på arbetarna och folken över hela världen kan jämföras med ekot av Oktoberrevolutionen under dess första tid, fast med en skillnad. Nu framträdde Sovjetunionen inte bara som förkroppsligandet av den socialistiska revolutionen. För stora samhällsskikt fjärran från kommunismen blev Sovjet den största förkämpen för alla progressiva idéer, nationellt oberoende och fred. De kommunistiska partierna skördade frukterna av förnyelsen och breddningen av Sovjetunionens prestige. Detta var en av huvudorsakerna till partiernas tillväxt under denna period, tillsammans med den viktiga roll de spelat i kampen mot de tyska ockupanterna.
Kommunisterna, och med dem de radikalaste skikten inom arbetarklassen, var uppfyllda av ett rus av optimism beträffande framtidsutsikterna för revolutionen över hela världen. Sovjetunionens imponerande uppvisning av vapenmakt ingav dem en obegränsad tilltro till att kampen för socialismen skulle få ett segerrikt slut. Både när den fördes som väpnad kamp (Kina, Grekland) och där den fortskred under Röda Arméns beskydd (de östeuropeiska länderna), men även där en ny väg för kampen verkade öppna sig: en erövring av staten inom ramen för den borgerliga demokratins spelregler (Frankrike, Italien). Kommunisterna var övertygade om att all revolutionär handling, väpnad eller fredlig, skulle erhålla ett helhjärtat stöd från socialismens "obetvingliga fästning". Förvisso var det inget gott tecken att den brittisk-amerikanska interventionen mot resningen i Grekland kunde ske ostraffat. Men att denna bricka inte passade i pusslet var inte nog för att förmörka hela bilden. Det var ett välkänt faktum att Jugoslavien stödde den grekiska gerillan. Vem kunde tvivla på att bakom Jugoslavien fanns den sovjetiska stormakten? Var det inte det, som den internationella reaktionen basunerade ut?
I korthet: Efter tillbakagången under mellankrigstiden verkade det som världsrevolutionen åter påbörjade sin marsch med oemotståndlig kraft. Det är sant att den ånyo för ett ögonblick gjorde halt framför de utvecklade kapitalistiska länderna (med undantag för den lilla östzonen i Tjeckoslovakien samt Östtyskland). Ännu en gång följde revolutionen en bana som Marx inte förutsett. Men de franska och italienska kommunistpartiernas uppseendeväckande tillväxt, de vänstertendenser som utvecklades inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, Labours överväldigande seger i England – förebådade inte allt detta socialismens snara inbrytning i kapitalismens vagga? "Hela världen går åt vänster", noterade Vandenberg i sin dagbok, när han fick vetskap om Churchills valnederlag.[7]
Kommunismens verkliga eller skenbara framsteg dessa år bidrog naturligtvis till att ge trovärdighet åt den skönmålning av dess utveckling under Stalins ledarskap, som redan spritts av de stalinistiska ledarna under 30-talet. Trotskijs kritik verkade falla samman. Vem kunde tro på att Sovjetsystemet var en degenererad byråkrati i ljuset av det hjältemod, den livskraft och kampvilja som dess folk och kommunister hade visat under kriget? Teorin om socialismen i ett land och dess strategiska konsekvenser, det sovjetiska kommunistpartiets ledande mission, monolitismen – den totala likriktningen – som den bästa strukturen för effektiv kamp i alla kommunistpartier; dessa och andra teser som präglats under Kominterns tid – hade de inte på ett utsökt sätt bekräftats av "historiens gång"? Krossandet av trotskismen och bucharinismen, Moskvaprocesserna, allt det stalinistiska förtrycket, den tysk-sovjetiska pakten, den revolutionära rörelsens systematiska underordnande under den sovjetiska statens intressen, offrandet av Internationalen på den "stora alliansens" altare – hade det inte funnits ännu många fler exempel på den "historiska nödvändighetens" obönhörliga behov, med klokhet tolkade av den geniale Stalin? Den stormaktsnationalism, som genomsyrade Stalins hela världspolitik, förblev tillräckligt dold bakom den synbara befrielse, som de sovjetiska arméernas segrar innebar.
Detta empiriska "bevis" för Stalins teser och beslut gjorde ett oerhört intryck på den nya kommunistiska armé, som vuxit fram kring de kärnor som Internationalen skapat. Veteranerna stärktes i sina idéer från världspartiets epok, genom att de fick ett nytt och effektivt ideologiskt rättfärdigande för sina tidigare handlingar. Detta ledde hos de nyvunna till att de snabbt anpassade sig till dessa idéer och automatiskt accepterade det arv de mottagit. Den okritiska, dogmatiska inställning, som blivit förhärskande inom Internationalen under den stalinistiska perioden, överfördes på så sätt till den nya generationen kommunister, vilka efter 1945 representerade en förkrossande majoritet inom varje parti. Världen trädde in i atomåldern. En ny teknisk och vetenskaplig revolution inleddes. Kapitalismens utveckling och koloniernas frigörelse ställde snabbt nya problem, liksom "bygget av socialismen" i nya länder, men aldrig hade den kommunistiska rörelsens teoretiska tänkande varit så fattigt som under decenniet efter andra världskriget. Under denna period fick rörelsen en i det närmaste religiös karaktär. Stalin helgonförklarades och den berömda läroboken Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikerna) Historia upphöjdes till kommunisternas bibel. Den goda kommunisten behövde inte bry sitt huvud med att tyda Marx och Lenin: Stalin hade dragit ur kärnan ur marxismen, allt man i själva verket behövde veta, i denna lilla handbok utformad på en gång "lättillgänglig" och "djup", så att alla människor, såväl den skolade som "den enkle mannen", skulle kunna följa den väg, som leder rakt till kommunismen, utan att gå vilse. Efter 1945 har denna gåva från "Folkets fader" utkommit på alla tänkbara språk och i miljontals exemplar.
Sovjetunionens stora seger i andra världskriget medförde alltså att den stalinistiska monolitismen och dogmatismen kunde rättfärdigas ideologiskt och politiskt. Men både kriget och Stalins egen politik gav också upphov till motsatta tendenser. Det antifascistiska kriget förstärkte folkens nationalkänsla, deras strävanden efter ett liv i nationellt oberoende: De hade blivit känsliga för varje intrång i sina nationella rättigheter. I och med den roll kommunistpartierna spelade i kampen mot axelmakterna kunde de inte undvika att bli "nedsmittade" av dessa återuppväckta nationella känslor och syften. Stalins politik-inriktad som den var på att bevara den "stora alliansen" – ledde också i de flesta fall till att de revolutionära sociala målsättningarna sköts i bakgrunden, när man inte helt avstod från att ta upp dem. Detta innebar att det "nationella" och "patriotiska" innehållet fick en extra tyngd i partiernas framtoning och i deras militanters skolning (glöm inte att de nya medlemmarna snabbt utgjorde en majoritet i samtliga kommunistpartier!), och politiken slog ofta an en rent nationalistisk ton.
Denna framtoning av "det nationella" bar logiskt sett med sig ett frö till en motsättning till den storryska chauvinism, som Stalins politik byggde på. Så länge denna nationalism med opportunistiskt förtecken gynnade alliansen mellan Sovjet och de kapitalistiska stater som bekämpat Hitler, förblev emellertid den antydda motsättningen dold. Den visade sig dock omedelbart då kommunistpartierna kombinerade nationella anspråk med revolutionära syften – Kina, Jugoslavien, Grekland – ty denna revolutionära nationalistiska politik störde Stalins stora strategi.
"Nationaliseringen" av kommunistpartierna, som formellt fick sin välsignelse genom upplösningen av Komintern, gav på så vis näring åt tendenser, som var oroande för den stalinistiska monolitismen. Alla partier ansåg sig fortfarande stå under Moskvas ledarskap, i de flesta fall uppriktigt, i några fall endast för den egna nyttans skull. De ifrågasatte inte det sovjetiska partiets ledande roll eller Stalins ofelbara visdom, men tvingades av händelseutvecklingen och de skiftande nationella förutsättningarna att börja handla för egen räkning och ta större initiativ.
De första tecknen på bristande disciplin eller "irrläror" började nu skönjas. De kinesiska kommunisterna gav intryck av att ge vika för Stalins påtryckningar om ett avtal med Chiang Kai-chek, men de fortsatte med beslutsamhet sitt revolutionära krig. Mot slutet av 1946 påbörjade Vietnams kommunister sitt befrielsekrig mot den franska kolonialismen, vilket också stod i motsättning till Stalins dåvarande linje. Kommunistpartierna i Frankrike och Italien talade om en egen väg mot socialismen, inte sovjetisk utan "fransk" och "italiensk". I USA gick Earl Browder, tillsammans med en betydande del av partiet, öppet över till reformismen, och bannlystes av Moskva 1946. Men mest besvärande för Stalin var händelserna på det europeiska fältet, särskilt utvecklingen i Jugoslavien.
Kommuniströrelsens interna förhållanden under perioden från upplösningen av Komintern till bildandet av Kominform var följaktligen invecklade och motsägelsefulla. De ideologiska och politiska grunderna för den stalinistiska enhetsstrukturen stärktes, och Stalins och det sovjetiska kommunistpartiets prestige och auktoritet antog överväldigande proportioner. Samtidigt växte splittringstendenser fram, och motstridiga uppfattningar satte rörelsens "monolitiska" sammanhållning i fara. Den jugoslaviska revolten 1948 slog in den första stora bräschen i den stalinistiska monolitismens världsomspännande struktur. Då avslöjades den klart antagonistiska karaktären av motsättningen mellan den storryska nationalismen och de revolutionära rörelserna, vilka hade sina rötter i den nationella situationen. Men Jugoslaviens revolt visade samtidigt, genom att den förblev helt isolerad inom den kommunistiska rörelsen, den oerhörda kraft som monolitismens ideologiska och politiska grepp utövade över rörelsen som helhet. Kampen mot det jugoslaviska "kätteriet" användes dessutom för att stärka detta grepp och för en tid ge det en mer aggressiv karaktär.
Redan före den jugoslaviska brytningen hade sammanhållningen från kriget inom den kommunistiska rörelsen ställts på prov på ett område som var välbekant för veteranerna i Komintern. Jag syftar på den stora "kursomläggningen" 1947 p.g.a. de antifascistiska alliansernas kris. Denna kris avslöjade faktiskt hela opportunismen i Stalins politik sedan 1941, såväl på det internationella planet med avseende på den "stora alliansen" som på det nationella, i den politik som majoriteten av kommunistpartierna förde. Men omsvängningen ägde rum utan att partierna dessförinnan haft en genomgripande diskussion om den politik man hade fört dittills – under krigets avgörande etapp och direkt efter kriget – eller om vad som måste göras framöver. Den beslutades av Stalin och hans närmaste medarbetare och ålades hela den kommunistiska rörelsen, utan att en enda röst höjdes i protest mot det handlingssätt som följts. Inte heller fanns det tecken på några avvikande meningar genteemot de sovjetiska teserna och direktiven.
Ett av dessa direktiv var bildandet av Kominform. Den kommunistiska rörelsen fick över en natt en ny central ledning, utan att ha haft någonting att göra med dess tillkomst. Allt beslöts vid ett hemligt möte i Polen i september 1947 med representanter för de nio partier, som enligt Stalins önskemål skulle utgöra den nya organisationen (partierna i Sovjet, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien, Frankrike och Italien).[8] Inte ens de centrala organen i dessa partier hade i förväg diskuterat de frågor som behandlades på mötet: det nya internationella läget, den politik man skulle föra i detta nya läge för den kommunistiska rörelsen, bildandet av Kominform o.s.v.
I nästa kapitel ska vi ta upp de problem som rör den kommunistiska rörelsens nya linje, antagen på Kominforms konstituerande möte. Men dessförinnan bör vi analysera den process, som ledde till omsvängningen 1947. Först ett problem, som mötet i Polen såg sig tvunget att ta upp, fastän i förvanskad form genom att trolla bort den viktigaste aspekten – Stalins politik – och utan att öppet erkänna problemet så som det i själva verket stod: problemet med revolutionens misslyckande i Frankrike och Italien. Polenmötet måste behandla detta svåra problem, om än på ett halvhjärtat sätt, eftersom det var ett huvudelement i den politiska utveckling, som nödvändigtvis mynnade ut i situationen 1947: Då de stora illusioner som utsåtts av den "stora alliansen" krossades för att lämna plats för det kalla kriget. Då hoppet om en fredlig, demokratisk-parlamentarisk väg till socialismen i Europa avslöjade sin innehållslöshet.
Det står helt klart, med tanke på läget 1945, då Röda Armén stod vid Elbe, att om den revolutionära möjligheten bekräftats i Frankrike och Italien, skulle det ha medfört revolutionens seger i hela Europa. Det skulle också ha lett till en grundläggande förändring av maktbalansen i världen till nackdel för USA, den enda stora kapitaliststat, som gått stärkt ur kriget. Och omvänt, oförmågan att utnyttja denna revolutionära möjlighet, påverkade den revolutionära världsrörelsens fortsatta utveckling negativt i en utsträckning som knappast kan överdrivas. Man kan utan vidare jämföra med konskvenserna av den tyska revolutionens nederlag 1918-19.
"Hur skulle världen ha sett ut", frågade sig Dimitrov i november 1937, "om proletariaten i Tyskland, Österrike-Ungern och Italien inte hade stannat på halva vägen i sitt revolutionära uppsving, efter den stora socialistiska Oktoberrevolutionen under perioden 1918-20? Hur skulle världen ha sett ut om den tyska och österrikiska revolutionen 1918 hade slutförts och proletariatets diktatur som en följd av revolutionens seger hade upprättats i Europas mitt, i de högt utvecklade industriländerna?"[9] Något liknande skulle idag kunna sägas om det revolutionära uppsvinget 1944-45 i Frankrike och Italien. Dimitrov glömmer naturligtvis inte att påpeka att ansvaret för att proletariatet i Centraleuropa och Italien "hade stannat på halva vägen i sitt revolutionära uppsving" låg hos de socialdemokratiska ledarna, som "bildade block med bourgeoisin". Vilka var det då som stoppade det franska och italienska proletariatets revolutionära uppsving "på halva vägen" åren 1944-45?
Detta proletariat stod under dessa år till sin övervägande del under kommunistpartiernas ledning. Och inte bara proletariatet. Som Togliatti senare sade: "Den stora majoriteten av arbetarklassen och en ansenlig del av den övriga opinionen stod bakom de avancerade arbetarpartierna som inspirerades av marxismen, vilket skiljde situationen i vårt land, liksom i Frankrike, från andra västeuropeiska länder."[10] Kort sagt, endast kommunistpartierna kunde åren 1944-45 hålla tillbaka det revolutionära uppsvinget inom proletariatet. Och de gjorde det effektivt. Den verkliga frågan är alltså inte "Vem höll tillbaka uppsvinget?", utan: Var de franska och italienska kommunistpartiernas handlingssätt berättigat med utgångspunkt från proletariatets och revolutionens intressen? För att besvara denna fråga måste vi kortfattat analysera de båda partiernas politik under motstånds- och befrielsekampen. Vi börjar med det franska partiet.
Det franska kommunistpartiet (PCF) är det enda viktiga kommunistparti i Europa, som var legalt vid krigsutbrottet, och med sina 300 000 militanter dominerade det arbetarklassen. Partiet trädde in i kriget med de antifascistiska fanorna höjda. Som ett led i kampen mot Hitler angrep partiet Daladiers och den franska högerns kapitulationspolitik. De mest reaktionära krävde att kommunistpartiet skulle upplösas, eftersom det ansågs vara det största hindret för en uppgörelse med Tyskland. Då smäller bomben med den tysk-sovjetiska pakten, vilket totalt överrumplade partiledningen. (Stalin hade naturligtvis inte alls brytt sig om kommunistledarna i andra länder, inte ens i de direkt berörda länderna.) Till en början förklarade partiledningen pakten som ett sista försök att bevara freden, men höll fast vid sitt stöd åt ett nationellt försvar mot nazisternas aggression. Den 1 september tillkännagav den kommunistiska parlamentsgruppen enhälligt "alla kommunisters orubbliga beslut att stå i första ledet i motståndet mot Hitler-fascismens aggression", och den 2 september röstade de kommunistiska ledamöterna för krigsanslagen.[11]
Regeringen stoppade de kommunistiska tidningarna och den 26 september förbjöds partiet. I detta läge, då de borgerliga partierna var oförmögna att organisera försvaret av nationen, samtidigt som de inte entydigt var för en kapitulation, kunde PCF ha vänt förföljelsen av kommunisterna till sin fördel och ökat sin prestige genom att benhårt hålla fast vid sin kamplinje mot Hitlers aggression och kombinera detta med en kamp mot borgerskapets oförmåga eller förräderi. Samtidigt skulle man gjort en klar åtskillnad mellan sin egen politik och Sovjets.
Men partiets position förbyttes snabbt i en oförbehållsam uppslutning bakom Moskvalinjen. Efter det att PCF först deklarerat att det var riktigt av Frankrike att stödja Polen och röstat för de anslag regeringen begärt för en eventuell intervention, förklarade man nu att "godsägarnas Polen förtjänar inget stöd" och lovordade Sovjet-arméns ockupation av östra Polen. Partiet rättfärdigade också Sovjets ockupation av de baltiska staterna. Båda dessa händelser kunde ha förklarats som militära åtgärder riktade mot Tyskland, men partiledningen övertog i stället den mystifierande version, som de sovjetiska diplomaterna gav. När Molotov beskrev Frankrike och England som de aggressiva makterna och Tyskland som besjälat av fredliga avsikter, gjorde PCF denna syn till sin. Förutom att den våldsamt förfalskade verkligheten, var det en självmordslinje i Frankrike. Med andra ord serverade kommunistpartiet reaktionen på silverbricka de idealiska argumenten för att utmåla partiet som nationalförrädare. Det franska borgerskapet kunde på så vis slå två flugor i en smäll: öka isoleringen av kommunisterna, vilket underlättade förtrycket, och dölja sin egen kapitulationspolitik.
När väl den nationella katastrofen och ockupationen var fullbordade, framhärdade partiet i samma politik. Det ägnade sig åt att angripa Vichy, men tog inte upp den nationella frigörelsens baner, och organiserade inte ett nationellt revolutionärt och antifascistiskt krig som de jugoslaviska och grekiska kommunisterna. De lämnade den nationella frigörelsens baner i händerna på sådana typiska representanter för den nationella borgarklassen som de Gaulle. Att det franska kommunistpartiet blint följde Moskvas politik under den tysk-sovjetiska pakten, förorsakade utan tvivel partiet tre allvarliga skador: För det första hindrades partiet från att omedelbart dra nytta av den franska statens kollaps och att kanalisera de utbredda nationella stämningarna i en revolutionär riktning. För det andra möjliggjorde det att initiativet i befrielsekampen föll i den nationella borgarklassens händer. För det tredje, och som en följd av det tidigare, underlättades förtrycket mot partiet.[12]
Det är viktigt att påpeka att partiet under denna period, som lösning på det borgerliga Frankrikes värsta kris någonsin, förespråkade den enda lösning som ett revolutionärt parti skulle kunna tänka sig: den socialistiska revolutionen. I programskiften med titeln "Pour le salut du peuple francais" ("För det franska folkets räddning"), som gavs ut i mars 1941, sägs att man genom kamp för olika delmål ska bana väg för "de stora slagen om samhället ur vilka folkrepubliken ska resa sig, det nya Frankrike, som gjort sig fritt från den kapitalistiska utsugningen, det socialistiska Frankrike där bröd, frihet och fred ska finnas för alla". Men att tala om en socialistisk revolution i ett av Hitlers armé ockuperat Frankrike utan att uppmana till befrielsekrig var nonsens. Ändå antydde partiet möjligheten av en "folkregering", framsprungen endast ur kampen mot Vichy-staten. Skriften uppmanade – utan att med ett ord nämnda kampen mot ockupanterna – arbetare, bönder, mellanskikt, intellektuella o.s.v. att "ägna alla sina krafter åt ... att metodiskt bygga upp en bred kampfront, för att förbereda den dagliga kampen och den massrörelse, som kommer att sopa undan den kapitalitiska klicken i Vichy och lämna plats för folket och dess regering". Det nationella oberoendet skulle sedan förhandlas fram av denna regering, vilket man kan sluta sig till av punkt 1 i det program som bifogades dokumentet: "Nationell befrielse och frihet för krigsfångar. För att uppnå detta mål ska folkregeringen göra allt som är nödvändigt för att upprätta fredliga förbindelser med alla folk. Den kommer att stödja sig på den makt den erhåller genom det franska folkets förtroende, andra folks sympati och Sovjetunionens vänskap". Punkt 2 lyder: "Upprättande av broderliga förbindelser mellan det franska och det tyska folket, i samma anda som kommunisternas och det franska folkets handlande mot Versaillesfördraget, mot ockupationen av Ruhrområdet och mot ett folks förtryck av ett annat folk." Skriften säger faktiskt inte ett ord om att det skulle vara nödvändigt att störta Hitlers diktatur för att upprätta sådana "broderliga förbindelser". Skulle denna politik kunna ha någon mening, annat än under förutsättning av en varaktig allmän överenskommelse mellan Hitlertyskland, som vid denna tidpunkt behärskade hela Europa, och Sovjetunionen? Var inte PCF:s linje nära anpassad till Moskvas dåtida försök att öka förståelsen mellan Hitlertyskland och Sovjet, vilket ryska historiker hävdar? Det kan tilläggas att programskriften hade utarbetats i Sovjet av Maurice Thorez.[13]
Det var utan tvivel korrekt av proletariatets revolutionära parti att under denna historiska kris för det borgerliga Frankrike ställa kampen för ett socialistiskt Frankrike som sin uppgift. Men för att undvika motsättningar med sovjetregeringen, förde PCF-ledningen i stället under en "vänsteristisk" täckmantel en politik, som övergav den enda väg som kunnat leda till en socialistisk lösning av krisen: det nationella, antifascistiska och revolutionära kriget mot Hitlertysklands ockupation. Det citerade dokumentet avstår inte bara från att uppmana till, utan avvisar också helt denna väg. Frankrikes folk, säger man, "förkastar fullständigt uppmaningarna från alla krigsivrare ... och vill inte åter delta i det imperialistiska kriget".[14]
Från det ögonblick Hitlers soldater korsade den sovjetiska gränsen, korsade också PCF den osynliga gräns, som skiljde partiet från "krigsivrarna", och placerade sig beslutsamt "i täten för kampen" för nationellt oberoende. Men det är självklart att dröjsmålet med att ta detta steg och effekterna av den tidigare politiken oundvikligen drog ner slutomdömet kraftigt. Nu, efter att ha "väntat" i två år, kritiserade partiet den avvaktande hållningen hos de Gaulles generalstab, som tillsvidare avrådde från militära aktioner. Partiet uppmanade till omedelbar väpnad kamp, och organiserade denna utan att frukta några risker eller offer. Kommunisternas initiativ, djärvhet och organisationsförmåga gav undan för undan partiet folkets sympati. De mest kampvilliga bland arbetarna, studenterna och de intellektuella slöt upp i dess led.
På det politiska planet begick partiet emellertid motsatt misstag mot i krigets inledningsfas. England och USA räknades då som fiender till det franska folket, medan den kommunistiska propaganden från och med den 22 juni avstod från all kritik mot dem som nu förvandlats till stora demokratier och allierade. Fram till den 22 juni var de Gaulle en simpel London-agent, och gaullismen karakteriserades som en "reaktionärt och kolonialistiskt inspirerad rörelse, den brittiska imperialismens avbild", vars syfte var att "beröva (Frankrike) all frihet i händelse av en seger för England".[15] Efter detta datum blev de Gaulle naturligtvis en allierad, och kritiken av gaullismens "reaktionära och kolonialistiska natur" försvann ur partidokumenten. Partiet behöll dock under den viss tid en reserverad attityd till generalen. Men i maj 1942 träffades Molotov och de Gaulle i London. de Gaulle förklarade sig då villig att stödja det ryska kravet på en andra front, och i gengäld visade sig Molotov vara överens med generalen om att alla fransmän, liksom folken i de franska kolonierna, borde samlas under den senares ledning.[16] Några månader senare anslöt sig PCF till Nationalutskottet i London och utsåg Grenier till sin representant. I ett brev till PCF:s centralkommittédaterat 10 januari 1943 noterade de Gaulle anslutningen och slog entydigt fast principen att partiet skulle underställas den gaullistiska ledningen. Brevet löd:
"Fernand Greniers ankomst, kommunistpartiets anslutning till Nationalutskottet, vilket han meddelat mig i ert namn, dess beredskap att stå till mitt förfogande i min egenskap av överbefälhavare för de franska styrkorna, de modiga enheterna i Francs-Tireurs, som ni har bildat och uppmuntrat, allt detta är uttryck för den franska enheten ... Jag är övertygad om att de representanter, som jag utsett, kommer att finna en vilja hos PCF:s ansvariga till uppoffrande samarbete och samma lojala disciplin, som redan finns inom era organisationer."
Och den 21 januari skrev Grenier i L'Humanité: "Vi tolkar stämningarna hos fransmännen när vi uttrycker vårt förtroende för general de Gaulle, som var den förste att resa motståndets standar."[17] I februari frigavs de kommunistiska deputerade, som Vichy låtit fängsla i Algers fängelse (och som fått stanna där trots att Algeriet sedan 11 november låg under de allierade truppernas kontroll). I juni 1943 – som av en händelse några dagar efter upplösningen av Komintern – upphävde den nybildade franska nationella befrielsekommittén (CFLN) med säte i Alger dekretet från september 1939, genom vilket Daladier hade olagligförklarat kommunistpartiet. Sammansättningen av CFLN, under ledning av generalerna de Gaulle och Giraud, kunde inte ha varit mer reaktionär. Den bestod av "de män som skickats till Alger av storbourgeoisin för att skaffa sig anseende som 'motståndskämpar' och bevaka sina egna intressen", som det heter i Histoire de la Résistance (Motståndskampens historia) sammanställd av en grupp under Jaques Duclos' ledning. Detta hindrade inte PCF-ledningen från att hälsa bildandet av CFLN med följande deklaration: "Alla fransmän förväntar sig att franska nationella befrielsekommittén organiserar Frankrikes aktiva deltagande i kriget mot Hitler, genom att mobilisera alla resurser, all energi och vilja hos fransmännen i exil samt materiellt och moraliskt stödja sina landsmän, som för en svår och ärorik kamp på fosterlandets jord."[18] Under denna period såg PCF ett inträde i CFLN som en huvudfråga för sin politik, och ställde som villkor att kommittén accepterade en plattform, vars mest avancerade punkt var följande: "Utveckling av en demokratisk och social politik, som frigör alla franska krafter och skapar entusiasm för allas deltagande i befrielsekriget." Fastän denna deklaration inte förpliktigade till mycket, och dessutom kunde användas av "storbourgeoisins representanter för att skaffa sig anseende som motståndskämpar", accepterade de Gaulle inga villkor alls, utan tvivel för att principen om hans ledarroll inte skulle kunna ifrågasättas på minsta sätt. Han godtog inte heller att partiet självt skulle utse sina representanter i CFLN. De måste utses av honom. Till sist anslöt sig partiet till CFLN utan att de Gaulle skrev under några som helst villkor.[19]
Partiet utvecklade utan tvivel samtidigt en intensiv aktivitet för att stärka sina egna krafter i Nationella Fronten (en enhetsrörelse under partiets ledning, som var ganska omfattande) och dess väpnade gren FTP. Man förordade också en samordning av de olika organisationerna och tendenserna inom det inre motståndet. Våren 1943 var en viktig period i detta avseende. Inom MUR (Mouvements Unis de la Résistance) enades Combat, Francs-Tireurs och Libération. CGT återförenades underjordiskt och 27 maj bildades nationella motståndsrådet (CNR), där alla organisationer och tendenser fanns representerade. Under de förhandlingar, som ledde fram till bildandet av denna organisation, uppstod ett problem av särskilt intresse. Det enda organiserade partiet inom motståndsrörelsen var kommunistpartiet. Från början avsåg de Gaulle att PCF som sådant inte skulle vara representerat i CNR. Men när detta visade sig vara ett omöjligt ställningstagande, med tanke på den roll partiet spelade i rörelsen som helhet, sökte han en annan lösning, som i Duclos' ovan citerade verk presenterades så här: "För att inte kommunistpartiet ska bli ensamt om beteckningen 'motståndsparti' (föreslog de Gaulle) att andra politiska grupper skulle finnas med i rådet". Återskapandet av de gamla partierna borde på samma gång "stärka den gaullistiska sidan i de allierades ögon" och skapa "den enda effektiva barriären mot det kommunistiska inflytandet". Duclos fortsätter:
"Men detta krav stötte på våldsam opposition från motståndsrörelsens sida. Vichyregimen hade misskrediterat många politiker. Även om enskilda individer från alla partier deltog i motståndsorganisationerna, fanns det inte något parti utom kommunisterna, som hade återuppbyggts underjordiskt ... Motståndsorganisationerna protesterade kraftigt mot att partierna skulle återupplivas."
Den underjordiska tidningen Défense de la France skrev: "Om det verkar normalt och riktigt att kommunisterna representeras i CNR, eftersom de deltar aktivt i kampen, är det svårt att acceptera närvaro av representanter för de gamla partierna." Frågan var utan tvivel väsentlig. I grund och botten gällde den målsättningen för kampen: Skulle man återgå till det traditionella politiska system, som drivit landet till nationell katastrof, eller skulle man skapa en ny enande kraft inspirerad av motståndskampens anda, där kommunisterna skulle tillerkännas en ledande roll? För partiet öppnades en enastående möjlighet att leda denna förnyelseströmning och orientera den mot en djupgående omvandling av det franska samhället. Men partiet valde att vrida klockan tillbaka och stödde den gaullistiska lösningen. Duclos förklarar det så här:
"Det är ett faktum att det politiska livet i Frankrike traditionellt uttrycks genom breda allianser, vilket är ett av den franska borgerliga demokratins karaktärsdrag. Politiskt ointresse och avståndstagande från partierna har i Frankrike alltid spelat reaktionen i händerna. Med hänsyn till allt detta samt behovet av att snabbt uppnå en effektiv enhet för den nationella kampen, accepterade kommunistpartiet bildandet av CNR på de grunder, som Jean Moulin (representant för de Gaulle. FC.) föreslagit. Han prisade kommunistpartiets samarbetsvilja i en rapport till Nationalutskottet."[20]
Det ovannämnda "karaktärsdraget" utgjorde helt säkert ett odiskutabelt "faktum". Ett annat odiskutabelt "faktum" var att reaktionen mer än en gång hade utnyttjat de socialdemokratiska och småborgerliga partiernas oförmåga. Men ett tredje lika odiskutabelt "faktum", som Duclos' argumentering bortser ifrån, var att de traditionella politiska partierna, "den franska borgerliga demokratin", hade genomlidit den värsta kollapsen i sin historia. Nu var det inte reaktionen, som tog avstånd från dem, utan de nya revolutionära krafter som fötts under motståndskampen. Reaktionen klängde sig tvärtom desperat fast vid "den borgerliga demokratins traditionella karaktärsdrag". Ett fjärde odiskutabelt "faktum" var att PCF, vilket framtiden skulle utvisa, genom att stödja den gaullistiska lösningen, jämnade vägen för den franska kapitalismens återupprättande. Nationalutskottets tacksamhet var fullt berättigad. "Behovet av att snabbt uppnå en effektiv enhet i den nationella kampen", då? Allt berodde naturligtvis på hur man såg på kampen och vad som var målet. Om målet var att återupprätta den traditionella franska borgerliga demokratin, var utan tvivel den av de Gaulle, med PCF:s stöd, valda "enheten" den mest effektiva. De jugoslaviska kommunisternas motståndskamp skulle med denna typ av "enhet", som Stalin försökte påtvinga också dem, ha resulterat i ett återupprättande av den traditionella monarkin. Den enda socialistiska revolutionen i Europa, som inte var en följd av uppdelningen i intressesfärer, utan som segrade trots denna uppdelning, skulle i så fall aldrig ha ägt rum.
Under 1943 och framför allt under de första månaderna 1944 utvecklades motståndsrörelsens nätverk kraftigt i hela Frankrike. I detta nätverk innehade kommunisterna nyckelpositioner, som gav dem möjlighet att vara ledande på det organisatoriska planet. För att i revolutionär mening kunna utöva denna ledande roll under de avgörande slag som närmade sig, och leda befrielsen vidare till en radikal omvandling av det franska samhället, räckte det dock inte med poster i motståndsapparaten eller organisationsförmåga i den väpnade kampen. På detta område gav partiet utmärkta prov på sin förmåga, liksom några år tidigare det spanska kommunistpartiet. Inte heller räckte det att visa offervilja och mod under kampen, i vilket avseende de franska kommunisterna också var exemplariska. (PCF fick förtjänstfullt epitetet "martyrpartiet", men tyvärr inte "revolutionspartiet".) Nej, allt detta räckte inte. I första hand var det en fråga om politisk inriktning och om det hos partiledningen fanns en vilja till en revolutionär omvandling.
Den nationella resning, som följde på de allierades landstigning i Normandie, ställde öppet frågan om makten på dagordningen. Större delen av Frankrike, Paris inräknat, befriades av motståndsrörelsens väpnade styrkor med hjälp av massorna, utan direkt ingripande från de allierade arméerna. Befrielsekommittéerna omvandlades på de flesta håll till maktorgan, och den patriotiska milisen fick karaktär av massorganisationer.[21] Kommunistpartiet var den dominerande kraften i denna stora folkresning. Dess prestige och inflytande var utan konkurrens i fackföreningar, på fabriker, i befrielsekommittéer eller bland den patriotiska milisen, intellektuella och ungdom, för att inte tala om de väpnade styrkor, som bildats under motståndstiden.[22] Detta faktum i sig vittnar om situationens revolutionära karaktär. Ty kommunistpartiet var för massorna revolutionens parti, även om händelseutvecklingen inte skulle bekräfta det. När Vichystaten och ockupationsmakten gick under, satte majoriteten av proletariatet och breda sektorer av andra samhällsskikt sin tilltro till det parti, som de associerade med revolutionens idé och med Sovjetunionen, vars prestige då nådde maximal nivå hos det franska folket. Det sistnämnda är ytterligare ett faktum, som var av grundläggande betydelse för situationen.
de Gaulle var, som hans Krigsminnen visar, fullständigt medveten om att "ledningen för de stridande enheterna låg i händerna på kommunisterna". Han trodde att PCF hade för avsikt att utnyttja befrielseögonblicket till att leda motståndsstyrkorna till ett maktövertagande, och i åratal fortsatte han, trots alla motbevis, att tillskriva partiet sådana avsikter.
"Genom att dra fördel av det förvirrade läget under striderna, vinna CNR, där åtskilliga medlemmar, förutom de som stod under partiets kontroll, skulle kunna frestas av makten; genom att använda sig av den sympati de fått i stora kretsar på grund av den förföljelse de utsatts för, de förluster de lidit och det mod de visade; genom att utnyttja den oro hos befolkningen, som förorsakats av frånvaron av offentliga maktorgan; till sist, genom att spela på bluffen att visa sin uppslutning bakom general de Gaulle planerade kommunisterna att ställa sig i ledningen för upproret som ett slags kommun, som skulle utropa republiken och svara för ordning och rättsskipning. Dessutom skulle de vara noga med att bara sjunga Marseljäsen och bara hissa trikoloren."[23]
Denna plan, som de Gaulle tillskrev kommunisterna, existerade inte i verkligheten, men man måste erkänna, att det var en enastående plan. de Gaulle uppfattade på ett lysande sätt vilka starka kort partiet hade på hand och hur de borde spelas. Problemet för ett verkligt revolutionärt parti i denna situation var dock inte en abstrakt plan för proletariatets maktövertagande, utan det gällde att motståndsrörelsen verkligen tog makten, den verkliga motståndsrörelsen, inte den i London eller Alger. Man behövde inte utmana de Gaulle direkt, utan istället tvinga de Gaulle att utmana motståndsrörelsen. Man behövde inte provocera fram sammanstötningar med de brittiska och amerikanska "befrielsearméerna", utan ställa dessa inför fullbordat faktum, motståndsrörelsen vid makten, och vid varje hot mot denna makt spela på de nationella stämningar, som befrielsen förstärkt. I Frankrike 1944 skulle detta ha kunnat bli det första steget mot den socialistiska revolutionen. de Gaulle uppfattade detta med klarsynthet. Tyvärr var de Gaulle inte generalsekreterare för franska kommunistpartiet.
Medveten om den explosiva situation som förelåg, manövrerade de Gaulle skickligt. Han började med att sätta upp sin egen administration och begränsa befrielsekommittéernas maktbefogenheter. Han tog varje steg framåt med allt större säkerhet, när han konstaterade att kommunisterna retirerade utan större motstånd, ända tills han gjorde den överraskande upptäckten att han i kommunistpartiet hade den stora "patriotiska" kraft, som effektivare än någon annan kunde samarbeta med honom vid, återupprättandet av "det eviga Frankrike". Denna utveckling gick mycket fort.
Under de Gaulle-regeringens första månader tillämpade PCF-ledningen en vacklande linje under trycket från den spontana massrörelsen och de revolutionära strömningar som den närde. Den understödde befrielsekommittéerna och den patriotiska milisen, men utan att stimulera ett kraftfullt massingripande och utan att ställa huvudfrågan om den demokratisk-socialistiska omvandlingen av det franska samhället på dagordningen. Den 27 oktober 1944 förklarade Duclos inför ett partimöte: "Den patriotiska milisen bör även i fortsättningen noga övervaka ordningen i republiken, samtidigt som den aktivt bör ägna sig åt massornas militära utbildning." Han tillfogade att på varje plats borde milisen bestå av tusentals "medborgare/soldater" och stå under befrielsekommittéernas ledning, med ett fast område samt eget vapen- och ammunitionsförråd.
Följande dag svarade de Gaulle med att underteckna beslutet om upplösning av milisen. De två kommunistiska ministrarna protesterade, men stannade kvar i regeringen. Partiledningen gav interna instruktioner om att upprätthålla milisens organisering och att inte överlämna vapnen utan organisera hemliga vapenförråd. Men den mobiliserade inte folket mot detta direkta angrepp på motståndsrörelsens makt, som uppenbart var generalens avsikt.[24] de Gaulle tog med ena handen och gav tillbaka med den andra. Den 6 november publicerade Journal Offciel ett beslut om amnesti för Thorez. Om denna affär skrev de Gaulle i Krigsminnen: "(Thorez) hade själv sänt mig många ansökningar. Det var emellertid alldeles avsiktligt, som jag just i det nämnda ögonblicket beviljade benådningen. Med hänsyn till förhållandena i det förflutna, till de händelser som sedan dess inträffat och till dagens krav ansåg jag att Maurice Thorez' återkomst som kommunistisk partiledare kunde innebära flera fördelar än nackdelar." "Dagens behov" utgjorde för de Gaulle att "klippa klorna på kommunisterna, ta ifrån dem den makt de tillvällat sig, och deras vapen". Hans beräkningar beträffande de "fördelar" som Thorez' återkomst kunde medföra visade sig stämma bra. Den 27 november anlände partiets generalsekreterare. Hans första stora paroll var: "En enda stat, en enda poliskår, en enda armé!" De Gaulle noterade: "Redan dagen efter sin återkomst till Frankrike hjälper han mig att göra slut på de sista resterna av den patriotiska milisen ... han opponerar mot befrielsekommittéernas intrång på obehöriga områden och mot de våldsdåd, som vissa uppjagade grupper försöker begå."[25]
Efter Thorez' återkomst fick partiavdelningarna i själva verket interna instruktioner att upplösa milisen och överlämna vapnen. Och i rapporten till centralkommittén den 21 januari 1945 försvarade han offentligen upplösningen av milisen och alla "irreguljära" väpnade grupper. Han menade att de var berättigade förut under upproret mot Hitler och Vichy, men nu borde den allmänna säkerheten garanteras av reguljära polisstyrkor. I samma rapport förordade han att befrielsekommittéerna på lokal och regional nivå inte i något avseende skulle ersätta den officiella administrationen (vilket han sagt redan den 14 december 1944 i på partimötet i Vélodrôme d'Hivèr).[26]
Tidpunkten för Thorez' amnesti var troligen inte vald uteslutande av inrikespolitiska skäl. de Gaulle förberedde sin resa till Moskva, och att komma dit med Thorez-frågan olöst skulle vara mycket besvärande. Amnestin åt Stalins framstående anhängare skulle däremot vara en bra utgångspunkt. Det hela blev till sist perfekt samordnat: Den 6 november publicerade han beslutet, den 27 samma månad anlände Thorez till Paris och den 2 december befann sig de Gaulle i Moskva tillsammans med Stalin. Generalens syfte var att förstärka sin position i förhållande till England och USA genom en bilateral pakt med Sovjetunionen, och efter ett arbetsamt köpslående lyckades han. Om Thorez' amnesti underlättade förståelsen mellan de Gaulle och Stalin, så underlättade den fransk-sovjetiska pakten förståelsen mellan de Gaulle och Thorez. Den benhårda pläderingen inför centralkommittén den 21 januari 1945, mot varje inskränkning i den nya franska statens auktoritet, kan inte ha gjorts helt oberoende av det goda resultatet av förhandlingarna i Moskva.[27]
PCF samarbetade effektivt för att stoppa de "tendenser till att tillvälla sig makt", som fanns hos befrielsekommittéerna och "de sista resterna av den patriotiska milisen". Samtidigt överlät partiet motståndsrörelsens väpnade styrkor, som det kontrollerade, helt och hållet till gaullisternas och de allierades överkommando. De ingick nu i "den stora franska armén", vars bildande Thorez energiskt hade förespråkat så snart han satte sin fot på fransk mark. Med andra ord likviderade partiet de folkliga väpnade styrkorna, som vuxit fram under motståndskampen, i alla dess former. Samtidigt med denna allmänna förstörelse av den politiska och militära basen för en ny folkmakt, som skapats under loppet av motståndet och befrielsen, inledde partiet ett annat stort slag för det "eviga Frankrikes" pånyttfödelse: det berömda, eller snarare ökända "slaget om produktionen". Det hela började omedelbart efter Paris' befrielse.
På ett möte med fackföreningsmilitanter den 10 september 1944 uppmanade Benoit Frachon arbetarna att "bygga upp vår stora industri på en mer rationell grund och trygga dess fulla avkastning". Återuppbyggnaden, förklarade han, "ska inte tjäna finans- eller industrioligarkin", men detta var ett problem som fick lösas "när det blir dags att konsultera folket i fråga om vilket styrelseskick de önskar ... Då ska vi klargöra vår uppfattning beträffande upplösning av monopolen och lämpliga åtgärder för att ersätta deras dominans med en ekonomi i nationens tjänst". Men arbetarna skulle omedelbart påbörja sitt hårda slit, utan att invänta valurnornas besked om vilka som skulle tjäna på "återuppbyggnaden". Generalsekreteraren i CGT, tillika ledare inom kommunistpartiet, föreslog dem att bilda "patriotiska produktionskommittéer". Den 24 mars 1945 presenterade han sin rapport för CGT:s nationella kommitté.
Under tiden hade arbetarna fått en liten löneökning, fast mindre än det moderata krav på 50 procent, som CGT ställt medan det verkade underjordiskt. Och priserna hade stigit. "Under denna period (från befrielsen till mars 1945) har ett berättigat missnöje börjat gro i arbetarklassens led", sade Frachon i sin rapport. "Om strejkerna trots detta nästan helt lyst med sin frånvaro, beror det helt och hållet på arbetarnas höga medvetenhet om nationens behov och på CGT:s och dess medlemmars auktoritet."[28] Partiet, med Thorez i spetsen, sparade faktiskt inga krafter, när det gällde att inskärpa den "höga medvetenheten om nationens behov" hos de kommunistiska arbetarna och CGT-medlemmarna. I ett första skede användes "krigsansträngningarna" som huvudmotiv, eftersom Tysklands sammanbrott ännu inte var totalt. I själva verket var dock utgången av kriget redan avgjord, som Stalin lät förstå i ett tal den 6 november 1944, och den franska vapentillverkningen kunde ändå inte spela någon avgörande roll. Vad som däremot inte var avgjort var huruvida de franska arbetarnas kamp och uppoffringar skulle leda till en konsolidering av den franska kapitalismen på "mer rationell grund" eller till "en ekonomi i nationens tjänst". Ingenting kunde i högre grad bidraga till att paralysera och demoralisera de krafter, som skulle kunna genomföra det andra alternativet, än "krigsansträngningarna", i den betydelse det gavs i partiets politik. Detta var också vad som skedde. Tysklands nederlag ledde inte till något avbrott i "slaget om produktionen" – tvärtom nådde det nu sin höjdpunkt.
Thorez fann ett annat argument, som inte precis utmärkte sig för sin originalitet. Alla socialdemokratiska partier hade använt sig av det, varje gång de liksom PCF deltagit i en borgerlig regering. Arbetarna borde inte ställa överdrivna anspråk eller strejka, utan höja produktionen, ty det låg i storbourgeoisins intresse att skapa svårigheter för en regering med socialistiska ministrar. I sin rapport till den tionde partikongressen (juni 1945) stod han inte tidigare eller samtida socialdemokrater efter i något avseende, tvärtom överglänste han dem:
"Vari ligger den dödliga faran för vår nation? Den ligger inom produktionens område ... Om monopolen och deras agenter motsätter sig ansträngningarna att återuppbygga och producera, beror det på att det ligger i folkets och arbetarklassens intresse att arbeta och producera trots och i strid med monopolen."
Att motsätta sig att arbetarna "arbetade och producerade" var naturligtvis det sista "monopolen och dess agenter" kunde tänka sig. Och Thorez kunde inte inför kongressen ge ett enda exempel på sådana avsikter från monopolens sida. Vad som däremot inte kunde framstå som lockande för dem var "en demokrati, befriad från monopolen", som Thorez angav som partiets långsiktiga mål. Men de kan heller inte ha blivit speciellt oroade: Det var ett mål, som man skulle nå på legal parlamentarisk väg, under stabila förhållanden och under ett fast ledarskap. "Det gynnsammaste perspektivet för vårt land", fortsatte Thorez i sin rapport, "är ett långvarigt vidmakthållande av en bred, nationell och demokratisk enhetsregering, som ger de bästa förutsättningarna för auktoritet och stabilitet". Endast så kunde "Frankrikes storhet" garanteras, ty endast så kunde man få produktionens kugghjul att snurra. Som Thorez uttryckte det: "Idag är storleken och kvaliteten på vår materiella produktion och vår plats på världsmarknaden det avgörande för Frankrikes storhet." Folket borde "mobiliseras för slaget om produktionen på samma sätt som det mobiliserades för slaget om befrielsen; det gäller att återge Frankrike dess storhet; det gäller att med annat än ord garantera de materiella villkoren för Frankrikes oberoende". Anspelningen riktade sig mot alla som, inom eller utanför partiet, med "revolutionära fraser" kritiserade PCF-ledningens linje: "Vi måste bekämpa de vänsteristiska uppfattningarna hos några sekterister, som menar, utan att alltid säga det rent ut, att 'vi kanske har övergivit den revolutionära linjen'." Lyckligtvis hade centralkommittén, under Thorez' klarsynta ledning, omintetgjort "reaktionens plan att uppmuntra de mest avancerade inom demokratin och arbetarklassen till äventyrligheter, för att på så vis splittra folket." I hela denna rapport använde Thorez inte begreppen revolution eller revolutionär annat än i nedsät tande betydelse. Redan i sitt januarital till centralkommittén hade han svärtat ned begreppet till det yttersta genom att försåtligt koppla samman det med termen "nationell revolution", som Vichyregimen hade använt:
"Vi kommunister ställer för närvarande inga krav av socialistisk eller kommunistisk karaktär. Jag säger detta med risk att framstå som ljum i deras ögon, som alltid har ordet revolution i sin mun. Det är en aning på modet, men fyra år efter den 'nationella revolutionen' under Hitlers beskydd är folket på sin vakt mot demagogiskt missbruk av vissa termer i förvrängd betydelse."
Thorez införde termen "hitler-trotskister", och uppmanade till vaksamhet för att upptäcka och ur partiet utesluta "splittrarna, provokatörerna, fiendeagenterna och hitlertrotskisterna, som oftast döljer sig bakom 'vänsteristiska' fraser".[29]
"Slaget om produktionen" nådde sin höjdpunkt i och med Thorez' rundresa i gruvdistriktet i norr. Trots partiets och CGT:s kampanj hade gruvarbetarna gått i strejk vid några tillfällen, och Thorez förebrådde kommunisterna för att de deltagit. I ett tal inför kommunistiska gruvarbetare i Waziers den 21 juli 1945 sade han:
"Kära kamrater! I centralkommitténs namn och med stöd av kongressbesluten säger jag detta rakt på sak till er, som ansvarskännande män: Det är omöjligt att godkänna någon som helst strejk, särskilt när den, som förra veckan i Bethune-gruvorna, utbryter utanför och i strid mot fackföreningen."
Strejken hade lett till en förlust av 30 000 ton kol och Thorez klagade: Det är en skandal, en skam och en stor skada för fackföreningen och gruvarbetarnas intressen."[30] Året efter "Waziers-appellen" gratulerade Thorez sig själv till de uppnådda resultaten: "Kolproduktionen har ökat med mer än 50 procent. Med nära 160 000 ton dagligen överträffar vi förkrigsnivån med 8 procent. En anmärkningsvärd framgång! Frankrike är det enda land förutom Sovjetunionen, som kan yvas över sådana resultat ... Jag gratulerar våra gruvarbetare, som arbetat i sitt anletes svett."[31] (När man läser Thorez tal från denna tid, får man intrycket att Frankrike höll på att bygga socialismen, och att den centrala uppgiften för arbetarna var, att bygga upp en ekonomi, som låg i deras egna händer.)
I december beslöt Förbundet för arbetare inom den offentliga sektorn att organisera en varningsstrejk, och ett jättelikt förberedelsemöte hölls i Vélodrome d'Hivèr. Talarna, även SFIO-representanterna, förespråkade en generalstrejk. Den ende som opponerade sig var Henri Raynaud, kommunistisk CGT-ledare: "Under nuvarande omständigheter", sade han, "skulle en generalstrejk få katastrofala följder. Den skulle leda till svält i landet, framför allt på grund av järnvägsstrejken." Två dagar senare förklarade Thorez vid en regeringskonselj att man omöjligt kunde ge vika för denna oacceptabla påtryckning, och att de åtgärder, som finansministern föreslagit, borde godkännas med vissa smärre jämkningar.[32] Med kubanernas nuvarande terminologi skulle PCF ha kunnat kalla 1945 "produktionens år". Om detta skrev de Gaulle i Krigsminnen: "Vad Thorez beträffar, gör han under denna tid vid flera tillfällen det allmänna goda tjänster, samtidigt som han anstränger sig för att främja kommunisternas sak ... han utfärdar ständigt lösenordet: mesta möjliga arbete, produktion till varje pris! Gör han det uteslutande av taktiskt-politiska skäl? Det är inte min sak att reda ut. För mig är det nog att man arbetar för Frankrike."[33] Det blev snart nog uppenbart att "kommunisternas sak" inte avancerat mycket, men att "Frankrike", d.v.s. den franska borgarklassen, gjort stora framsteg.
I juni 1946 såg sig Thorez tvungen att göra följande uttalande i centralkommittén. (Kommunisternas och socialisternas gemensamma författningsförslag hade förlorat i folkomröstningen, vilket, liksom resultatet av valen den 2 juni, hade avslöjat en klar förskjutning åt höger i väljarkåren.)
"Läget är mycket allvarligt. Det var för att få oss till den här situationen, eller om möjligt få oss att retirera ännu längre, som den franska bourgeoisin, stärkt av sin långa erfarenhet och försedd med stor manipulationsförmåga, skickligt har utnyttjat alla sina resurser. Vid tiden för befrielsen konfronterade de inte folkrörelsen. De har försökt förvrida den, få den att vackla och upplösa den. De har hindrat krafterna i motståndsrörelsen från att enas och har gradvis inskränkt på nationella motståndsrådets och befrielsekommittéernas inflytande."[34]
Ett fantastiskt uttalande, ty vad man kunde läsa ut av det var:
a) Under de två åren sedan befrielsen, två år med kommunistiskt deltagande i regeringen, var det inte den folkrörelse, som hade utvecklats genom motståndet, som hade gjort framsteg i Frankrike, utan bourgeoisin. Dess ekonomiska position hade stärkts och dess politiska inflytande hade återvunnits. Thorez' ursprungliga taktik för kampen mot monopolen, att arbetarna skulle arbeta mer och bättre och dra åt svångremmen, hade lett till att monopolen stärktes. Hämmandet av massrörelsen och beslutet att avstå från alla aktioner, som kunde hotat den legala ordningen, för att inte sätta den "nationella enheten" på spel, hade medfört att en borgerlig diktatur åter kunnat återupprättas i landet. Linjen att hålla tillbaka de proletära kraven för att inte skrämma mellanskikten, hade givit till resultat att dessa dragit sig åt höger, mot de borgerliga partierna. Dessa visade stor beslutsamhet till skillnad från fegheten och svagheten hos proletariatets parti. Vägen, mot "den nya demokratin", grundad enbart på försök att erövra majoritet i parlamentet, hade lett till att "den gamla vanliga demokratin" hade återupprättats, det borgerliga Frankrikes traditionella demokrati. Kommunisternas parlamentariska dumhet bar samma frukt som socialdemokraternas.
Förgäves försökte PCF-ledningen lasta över ansvaret på socialistpartiet (SFIO) för att en socialistisk-kommunistisk regering, stödd på partiernas gemensamma majoritet i parlamentet, inte hade kommit till stånd. Alla visste att de högerbetonade socialistledarna aldrig skulle gå in i sådan allians, om inte ett oemotståndligt tryck från massorna tvingade dem till det. Men Thorez-ledningen hade gjort allt för att kväva befrielsekampens massrörelse i dess linda. Även socialistpartiets och fackföreningarnas vänsterflygel, som på allvar kunde ha stött en socialistisk-kommunistisk regering, hyste befogade betänkligheter för vad en sådan lösning kunde föra med sig. Visserligen talade Thorez under dessa år vid några tillfällen om en möjlig fransk väg till socialismen, men annorlunda än bolsjevikernas. Men dessa tillfälliga utspel underbyggdes inte av något seriöst teoretiskt arbete. Det rörde sig i själva verket om generaliseringar av utvecklingen i de östeuropeiska folkdemokratierna, men då glömde han en liten detalj – den roll Röda Armén spelade där tillsammans med andra redskap för den sovjetiska makten. För övrigt följde PCF så tydligt Stalins dogmer och direktiv, att Thorez' sällsynta avvikelser knappast kunde tolkas som något annat än taktiska manövrer.[35]
b) Genom att erkänna att "vid tiden för befrielsen gick inte (bourgeoisin) i konfrontation med folkrörelsen ... de har försökt förvrida rörelsen, få den att vackla och upplösa den", gav Thorez dem rätt, som då, inom och utanför partiet, förespråkade en offensiv, revolutionär politik, ämnad att utveckla den kraftfulla folk- och arbetarrörelse, som den nationella resningen givit upphov till. Storbourgeoisin vågade inte konfrontera denna, just för att man uppfattade dess revolutionära möjligheter. Men vilka var det som "gradvis inskränkt nationella motståndsrådets och befrielsekommittéernas inflytande"? Storbourgeoisin eller den politik Thorez förespråkat och givit direktiv om efter sin återkomst från Moskva? På ett annat ställe i rapporten hänvisade Thorez åter till de borgerliga krafternas "förslagna taktik, som de idag vågar vara stolta över, och som syftade till att tygla och splittra folket, när de inte kunde gå till direkt angrepp i augusti 1944."[36] Inte att undra på att de var stolta! Vad man däremot kan förundras över är att kommunistpartiets generalsekreterare i sin tur var stolt över den politik, som så perfekt hade passat in i den borgerliga reaktionens "förslagna taktik".
Ändå försvarade Thorez den linje man följt sedan befrielsen som helt och hållet korrekt. De eventuella små brister, som kunde ha funnits, härleddes till fackförbundens och partiavdelningarnas arbete. Som något naturligt, som om han inte hade det minsta ansvar själv i det avseendet, kritiserade han "några kamrater, som inte är fria från parlamentariska illusioner". Men denna kritik hade bara som syfte att i rapporten bilda en formell motvikt mot den verkliga attacken, riktad åt vänster. Missnöjet med resultatet av partiets taktik var faktiskt allmänt utbredd i partileden, och Thorez kände sig tvungen att erkänna detta, även om han bagatelliserade problemet. Han citerade ett par konkreta exempel: Resolutionen från en particell i Yonne anklagade ledningen för att "samarbeta i regeringen och göra den ena eftergiften efter den andra", och en annan från HautesPyres för att "samarbeta med reaktionen och göra sig medskyldig till de antidemokratiska lagarna". Thorez uppmanade partiet att kraftfullt bekämpa denna inställning. De som stödde den "har ännu inte insett att vi blivit ett regeringsparti; de ifrågasätter vår huvudlinje". Och för att övertyga dem, som satt sig på tvären, tog Thorez fram (för första gången offentligt, såvitt jag vet) det stora argumentet, det obestridliga argumentet, som skulle dras fram i åratal och decennier för att rättfärdiga PCF:s politik vid befrielsen: De som kritiserade denna politik, hävdade Thorez, "har inte lärt något av den artikel, som den nordamerikanske journalisten Walter Lippman skrev i Le Figaro, om att brittiska och amerikanska trupper stöd beredda att intervenera i händelse av att kommunisterna skulle komma till makten i Frankrike".[37] Vi ska senare återkomma till detta viktiga och vid en första anblick så orubbliga argument. Men först ska jag avsluta denna korta översikt av PCF:s politik fram till dess utträde ur regeringen.
Varken det "allvarliga läget" eller missnöjet i de egna leden var tillräckligt för att PCF-ledningen skulle förändra sin politik. Missnöjesyttringarna stryptes för övrigt enkelt genom de traditionella metoderna – ideologiskt hot och administrativa åtgärder. Kort efter ovannämnda centralkommittémöte gjorde Thorez det uttalande, som tidigare citerats, där han lovordade ökningen av kolproduktionen, som uppnåtts genom att gruvarbetarna "arbetat i sitt anletes svett". Och partiet böjde sig för det lönestopp, som regeringen, med kommunistiska ministrar, hade beslutat om.
Men det mest skandalösa – om man nu kan göra graderingar – var PCF:s inställning till de av den franska kolonialismen förtryckta folkens kamp. Sedan Molotov, under sitt möte med de Gaulle i maj 1942, visat sig vara överens om att alla folk i de franska kolonierna borde ställa sig under de Gaulles ledning, bestod det franska partiets politik i att kolonierna skulle bli kvar i den franska unionen (med ett visst självstyre eller formellt oberoende). Det enda man gjorde var att återuppta den politik, som fördes under folkfrontsperioden. I sin rapport till tionde kongressen (juni 1945) tolkade Thorez partiprogrammet på detta område så här: "Skapa förutsättningar för en union i frihet, förtroende och broderskap mellan koloniernas och Frankrikes folk." Partiet stödde principen om självbestämmande, men "rätten till skilsmässa innebär inget tvång att skiljas".
Det praktiska resultatet av denna kolonialpolitik – som tveklöst skulle ha accepterats av van Kol och andra ledare i Andra Internationalen, som kämpade för en "socialistisk" kolonialpolitik under Stuttgartkongressen – blev att partiet gjorde sig medansvarigt till allt kolonialt förtryck, som de franska regeringarna med kommunistiskt deltagande utövade från befrielsen och fram till 1947. Efter att upproret i Constantine-distriktet i Algeriet i maj 1945 slagits ned med våldsam brutalitet, som resulterat i tusentals dödade,[38] stannade de kommunistiska ministrarna kvar i regeringen. På den tionde partikongressen, en månad efter massakern i Algeriet, sade Thorez:
När vi talar om demokrati får vi inte glömma att det bland annat betyder en mer förstående och rättvis inställning till folken i kolonierna. Liksom i Arles säger vi att de koloniala folkens berättigade anspråk måste erkännas i första hand i deras eget intresse och i andra hand i Frankrikes intresse. I Algeriet är det, efter förra månadens smärtsamma händelser, nödvändigt att förbättra livsmedelsförsörjningen, ta bort undantagstillståndet, avsätta Vichy-männen och bestraffa förrädarna som provocerade fram hungerkravallerna, efter att ha försörjt fienden under två år. Vidare måste algeriska soldater, underbefäl och officerare, som inte hör till de i Frankrike inkallade åldersgrupperna, permitteras och skickas hem. Slutligen ska ordern från den 7 mars 1944 om ett utökande av de demokratiska friheterna i Algeriet tillämpas.
Detta var allt, förutom slutsatsen: "Det demokratiska Frankrike måste stödja utvecklingen av den algeriska nation, som håller på att formas." PCF erkände inte ens att det redan fanns en algerisk nation. Medan algerierna "formas" borde de – liksom marockanerna och tunisierna – enligt Thorez' uppfattning stanna i den franska unionen: "Vi har aldrig upphört att betona att det ligger i de nordafrikanska folkens intresse att behålla unionen med Frankrikes folk." (Innebörden av detta klarnar ytterligare när detta uttalande sätts i samband med det ovan citerade "rätten till skilsmässa innebär inget tvång att skiljas".) Thorez beklagade också den aktuella repressionen mot folken i Syrien och Libanon, vilka krävde oberoende. Partiet stödde deras rätt att själva besluta om detta, men påminde hela tiden om vad man sagt beträffande skilsmässa. Om repressionen sade Thorez: "Av denna anledning beklagar vi desto mer detta slag riktat mot vårt lands hävdvunna prestige och intressen i Mellersta Östern."[39]
Mot slutet av 1946 kom så Vietnamfrågan. Efter det att den franska armén i praktiken hade upprättat en kolonial regim i södra delen av landet (utan att PCF organiserat några protester), bombade flottan Haiphong den 23 november 1946 och inledde den franska imperialismens krig mot Vietnams folk. PCF förblev passivt, och partiledningen övervägde till och med ett tag, enligt kommunistiska källor, att skjuta över ansvaret för kriget på "vietnamesiska provokatörer". I varje fall fördes under sex månader ett kolonialkrig mot det kommunistledda vietnamesiska folket av en regering med fem kommunistiska ministrar, bland dem partiets generalsekreterare, som tillika var vice konseljpresident i regeringen. Och i fyra månader (från januari 1947) var försvarsministern i denna regering kommunist. När nationalförsamlingen i mars röstade om anslag till kolonialkriget, lade den kommunistiska parlamentsgruppen ned sina röster. Men de kommunistiska ministrarna röstade för anslagen, för att "upprätthålla regeringssolidariteten". De godkände också instruktionerna till den nye befälhavaren, som regeringen hade utsett att leda krigföringen på plats.[40] Duclos lade, enligt J Fauvet, fram ett "tungt argument" för upprätthållandet av "regeringssoldariteten": Konferensen mellan de fyra stora (USA, England, Frankrike och Sovjet) inleddes i Moska och "vår utrikesminister försvarar Frankrikes sak".[41] Vietnams sak kunde vänta.
Medan konferensen mellan de fyra stora pågick, slog de franska trupperna ned upproret i Madagaskar med samma metoder som i Constantine i Algeriet två år tidigare.[42] Partiet nöjde sig med några pliktskyldiga protester, samt krävde respekt för den parlamentariska immuniteten i fråga om de fängslade madagaskiska parlamentsledamöterna. Huvudsaken var att man bevarade "regeringssolidariteten", ty för att kunna plädera för "Frankrikes sak" i Moskva, borde Bidault tala i en enad nations namn. Madagaskars sak kunde också vänta, precis som Vietnams.
"Frankrikes sak", så kär för Thorez och Duclos, hade i detta fall en mycket preciserad innebörd: det segrande Frankrikes anspråk på det besegrade Tyskland. All flexibilitet PCF visade i förhållande till det franska borgerskapet förbyttes i låsta positioner, när det gällde "det tyska problemet". Thorez' politik i denna fråga härrörde ur en "principinställning": "Det tyska folket bär det förkrossande ansvaret för att ha följt Hitler i hans utrotningskrig mot de andra folken ... Det bör ta konsekvenserna, det måste betala skadestånd."
Övriga fall av "förkrossande ansvar" verkar ha utplånats ur historien: de franska och engelska folkens ansvar för att ha godtagit Versaillesfördraget och den politik, som ledde till Miinchen; de två internationalernas ansvar för den politik, som gjorde det möjligt för Hitler att ta makten; den stalinistiska politikens ansvar för att ha förspillt den stora möjligheten 1936 att vända händelseutvecklingen i Europa, vilket ledde till den spanska republikens nederlag o.s.v.
Vad som nu bekymrade Thorez var, att Versaillesfördraget hade begått misstaget att kräva det tyska krigsskadeståndet i pengar, när det fanns mycket effektivare sätt, nämligen "ersättningen i form av varor och i första hand genom att utnyttja den tyska arbetskraften". PCF krävde internationalisering av Ruhrområdet, och att Saar skulle inlemmas i det franska ekonomiska systemet. Kolet i Ruhrområdet borde användas till att bygga upp Frankrikes ekonomi. Och allt detta skulle garanteras genom en "förlängd ockupation av Tyskland". Men vi behöver inte överdriva. Thorez' patriotism var realistisk: "Vi motsätter oss inte", preciserade han, "uppbyggnad av viss tung industri i Tyskland. Vi är inga småbarn. Vi vet att man inte kan jämföra Tyskland med någon primitiv stam, men vi vill ha kontroll." Å andra sidan var Thorez' position fastlåst, när det gällde användandet av "den tyska arbetskraften". Redan på sin resa i gruvdistriktet i norra Frankrike rekommenderade han ökad användning av de tyska krigsfångarna. Och i en intervju han gav Reuter, publicerad i The Daily Mail den 15 december 1946, kritiserade han engelsmännen för deras mildhet i detta avseende: "Vi har intrycket att britterna är för undfallande gentemot tyskarna, i stället för att tvinga dem att arbeta."[43]
För första gången sedan Thorez blev PCF:s generalsekreterare uppstod en offentlig konflikt med Stalins politik. Denna sensationella händelse hade dock ingenting att göra med den revolutionära kampen i Frankrike. De franska kommunistledarna hade inte heller upprörts av det hänsynslösa sätt, på vilket Stalin tillsammans med Roosevelt och Churchill avgjort varje europeiskt folks öde, och därvid beslutat att Frankrike skulle stanna i den kapitalistiska sektorn. Nej, meningsskiljaktigheterna gällde Ruhr. I ovannämnda Reuterintervju tillkännagav Thorez: "Våra sovjetiska vänner säger: 'gemensam allierad kontroll av Ruhr', och vi säger: 'internationalisering av Ruhr'. Vi måste finna en lösning vi kan enas om!"
Konflikten hade sitt ursprung i ett annat möte mellan de fyra stora några månader tidigare. Molotov hade kategoriskt motsatt sig Tysklands delning och fransk administration av Saar. PCF höll fast vid sin inställning, och gjorde sig förtjänt av Léon Blum's spydiga gratulationer: "Våra kommunistiska kamrater har med rätta tagit detta tillfälle i akt för att i handling bevisa att deras nationalism verkligen är tillräckligt fransk, äkta, solid och fast rotad för att stå emot denna påfrestning."[44] I själva verket hade denna skillnad mellan Sovjets och PCF:s "utrikespolitik" mycket ringa betydelse: den gällde formerna för att hindra den tyska imperialismen att återuppstå, utan att röra vid grundfrågan. Vad gäller formen hade lösningarna det gemensamt, att de totalt avlägsnade sig från en revolutionär internationalistisk infallsvinkel till problemet. Det var ändå av betydelse att sonens första antydan till självständighet gentemot fadern ägde rum just på nationalismens område. Dessa svaga symptom på en konflikt mellan den spirande franska "kommunistiska" nationalismen och den allsmäktiga storryska "kommunistiska" nationalismen skulle dock snart överskylas av andra mycket större konflikter.
Den "stora alliansen" upphörde i praktiken att existera. USA-imperialismen hade målmedvetet börjat bygga upp sin dominans över världen. Den europeiska bourgeoisin erbjöds dollargåvor i utbyte mot att den underkastade sig USA:s ledarskap. Man erbjöd också militärt beskydd mot den "röda faran", och hade dessutom monopol på bomben. Och medan Thorez och Duclos, som vi sett, gjorde vilka eftergifter som helst för att bevara "regeringssolidariteten", så att Bidault skulle kunna försvara "Frankrikes sak" i Moskva med stöd av "den nationella enheten", slöt den franske utrikesministern ett separatavtal om kolet i Ruhr med Bevin och Marshall. I utbyte mot dollar, under beteckningen Marshall-planen, övergav det franska borgerskapet sina "tyska anspråk" och inriktade sig beslutsamt på att inordna sig i det amerikanska blocket. Men för att släppa ifrån sig dollar krävde Washington att kommunistpartierna skulle försvinna ur de borgerliga regeringarna i Europa.
Denna operation genomfördes också snabbt och utan problem. I samtliga fall använda man sig av svepskäl, som dolde den nye husbondens order, men resultatet blev detsamma; den 19 mars bildade Spaak regering utan de belgiska kommunisterna, den 5 maj avskedade Ramadier de franska, och den 30 samma månad ombildade Gasperi sin regering utan de italienska kommunisterna.
I Frankrike blev den stora Renaultstrejken den lämpliga förevändningen. Tre år av "slag för produktionen" och (CGT/kommunistisk) antistrejkpolitik till förmån för "den nationella enheten" och "Frankrikes storhet" hade nu utmynnat i lönestopp under en regering, som dominerades av kommunistiska och socialistiska ministrar. Tanken började slå rot hos arbetarna att de borde utkämpa sitt eget "slag". CGT hade planerat att neutralisera missnöjet genom att man i mars 1947 presenterade några blygsamma krav, dock utan att mobilisera till stöd för dem. Och man avrådde andra från att göra det. Den 25 april gick Renaultarbetarna i strejk, tydligen på initiativ från trotskisterna. Strejken stöddes omedelbart av de socialistiska och kristliga fackföreningarna. På regeringsnivå anklagades PCF för att ha anstiftat strejken, och Ramadier ställde förtroendefråga i nationalförsamlingen beträffande regeringens ekonomisk-sociala politik. Med tiotusentals arbetare i strejk och det djupa missnöje som bredde ut sig bland dem som ännu inte gått i strejk, kunde partiet inte på ett så provocerande sätt godkänna ett fortsatt lönestopp utan att allvarligt misskreditera sig inför arbetarklassen och förstärka dess förskjutning åt vänster, som hade inletts på Renault. Ramadier utnyttjade alltså tillfället till att verkställa den amerikanska ordern under sken av oundgängliga inrikespolitiska krav. Men PCF missade inte heller tillfället till att slå två flugor i en smäll: dels skapa kris i regeringen, som just tagit ett farligt steg mot ökat beroende av USA (partiledningen antog att dess hållning skulle leda till en regeringskris), dels förbättra partiets prestige som arbetarklassens försvarare.
Den första avsikten förfelades eftersom Ramadier inskränkte sig till att ombilda regeringen utan de kommunistiska ministrarna. På så vis bekräftade han att huvudproblemet inte var av inrikespolitisk art, utan av annat slag. Men det parlamentariska ställningstagandet mot regeringens ekonomisk-sociala politik innebar inte att partiet stod i begrepp att mobilisera massorna mot denna politik. Jacques Duclos lugnade i parlamentet Ramadier, som fruktade en spridning av strejkerna: "Bara idioter talar idag om generalstrejk."[45] Partiet framstod mer än någonsin som ett 'regeringsparti". Man trodde fortfarande att avtalet mellan Bidault-Bevin-Marshall om kolet i Ruhr var ett undantagsfall, visserligen farligt men möjligt att rätta till. Till och med efter Molotovs njet till Marshall-planen i slutet av juni fortsatte PCF-ledningen att tro på att den "stora alliansen", vars välgörande inflytande tillåtit dem att vara regeringsparti under nära tre år, skulle bestå. Ända fram till Kominformmötet i september förblev de omedvetna om att "kursomläggningens" tid var inne.
Under tiden tog Thorez varje tillfälle i akt att dra fram alla obestridliga bevis på vad som under tre år gjort partiet till ett äkta "regeringsparti". Han slutade aldrig att beklaga sig över, att dessa meriter ringaktades av de övriga partierna. Här är ett smakprov, daterat 8 juni 1947:
"1944 var produktionsindex 35 mot 100 före kriget. I slutet av 1946 var det 90. Efter förra kriget, 1919, var produktionsindex mycket lägre, det uppgick till 57.1920 var det 62,1921-55,1922-78 och 1923 nådde det 88. Landet har alltså, tack vare arbetarklassen, rest sig på två år, medan det behövdes mer än fem år för att nå samma resultat efter förra kriget, trots att svårigheterna då var mindre.
Det är arbetarklassens och vårt partis stora förtjänst, ty det är vi kommunister, som utan demagogi har sagt vad som måste sägas till arbetarklassen, till järnvägsarbetarna och gruvarbetarna. Men när vi talade om enhet under en socialistisk kongress svarade den nuvarande arbetsministern: 'Enhet för att producera kol? Är det socialism?'
Utan tvivel ökade arbetarklassens levnadsstandard efter första världskriget. 1921 var konsumentprisindex i förhållande till före kriget 337 och löneindex 472. Det skedde alltså en 40-procentig ökning av lönernas köpkraft. Tendensen vände inte förrän efter finanskrisen 1925. Vad händer idag? I oktober 1944 låg priserna på 291 och lönerna på 321. I oktober 1946 nådde priserna 851 och lönerna 417. Det har alltså skett en 50-procentig minskning av reallönerna sedan 1938."[46]
Slutsats: Kommunistpartiets medverkan i regeringen 1944-47 hade haft gynnsammare effekt för den kapitalistiska ekonomins återuppbyggnad, och ogynnsammare för massornas materiella standard än den reaktionära regeringen 1919-21.[47] Ett ganska lättförklarligt fenomen om man bara håller i minnet att arbetarklassen 1919-21 kämpade hårt och tog till strejker för att försvara sina levnadsvillkor, medan den 1944-46 disciplinerat respekterade PCF:s paroller om att inte strejka och att höja produktionen. Det är tydligt att bourgeoisin var orättvis mot kommunistpartiet, och man kan förstå att den gamle Cachin på den elfte kongressen (juni 1947) frågade sig, syftande på Thorez: "Vilken galenskap fick dem att göra sig av med en sådan statsman".[48] Det behövdes faktiskt all den okunnighet om europeiska förhållanden som utmärkte de amerikanska politikerna, och all den underdånighet gentemot dessa politiker som deras franska kolleger avslöjade, för att en sådan galenskap skulle komma till stånd.
Det italienska kommunistpartiets (PCI) politik under motståndskampen, befrielsen och de första efterkrigsåren skiljde sig inte i något väsentligt avseende från det franska partiets vad gäller den allmänna inriktningen. Det var den italienska varianten av den linje som ålagts kommunistpartierna genom Stalins stora strategi, uttryckt i Kominterns sista resolution. Det fanns emellertid vissa anmärkningsvärda olikheter i sättet att tillämpa denna linje, delvis beroende på problemens natur, så som de objektivt sett ställdes i Italien, och delvis på de särdrag som fanns hos det italienska partiet och dess ledande kärna.
PCI underordnade sig aldrig Moskva lika ovillkorligt som PCF under Thorez. PCI var Gramscis och Bordigas parti. Dessa kämpade båda för partiets självständighet och särprägel gentemot Moskvas dominans, även om de hade olika utgångspunkter för denna kamp. Och även om Togliatti till sist lät PCI infogas i Kominterns system, levde denna tradition kvar, framför allt spåren av Gramsci. Togliattis intellektuella bildning och hans speciella personlighet passade dåligt in i det stalinistiska mönstret. Med sin särpräglade talang för kompromisser och politiska manövrer, och genom att utnyttja sin höga befattning i Komintern, lyckades Togliatti gå en svår balansgång mellan Sovjetledningens direktiv och den italienska verklighetens krav, så som han tolkade dem. Under den aktuella perioden underlättades balansgången av en grundläggande överensstämmelse mellan Stalins strategi och Togliattis syn på de italienska problemen. Olikheterna uppenbarade sig senare, men redan under denna period förekom en del meningsskiljaktigheter.
Den tysk-sovjetiska pakten och uppslutningen bakom Kominterns positioner kostade visserligen PCI en brytning av enhetsavtalet med socialistpartiet, men återverkningarna på dess politik och dess situation i landet blev inte lika stor som fallet var i Frankrike. PCI hade sedan länge anpassat sig till underjordisk verksamhet, och framför allt existerade inte under denna period problemet med ett tyskt angrepp. Det fanns inget avbrott i partiets inrikespolitik: Deras "Vichy" var den traditionella fascistiska staten och partiet fortsatte att arbeta helt och hållet antifascistiskt. När Italien gick in i kriget (juni 1940), anklagade partiet regeringen för att "sälja folket till den tyska imperialismen". I maj 1941 gick man i ett annat partidokument till våldsamt angrepp mot den tyska imperialismen, och förklarade att England och Frankrike inte alls hotade Italien. Man krävde att pakten med Tyskland skulle brytas och att de tyska trupperna lämnade Italien.[49] Inställningen till "den tyska imperialismen" respektive de allierade var uppenbarligen annorlunda än den, som de franska partidokumenten gav uttryck för under samma period.
Sovjets inträde i kriget möjliggjorde ett snabbt återupprättande (oktober 1941) av enhetsavtalet med socialisterna, och en breddning av detta samarbete till att även omfatta den anti-fascistiska gruppen "Rättvisa och Frihet" (som kort därefter bytte namn till Aktionspartiet). Under 1942 intensifierades den antifascistiska kampen över hela landet, framför allt i norr. Under våren 1943 startade Turin-arbetarna en mäktig strejkrörelse, som spred sig till Milano och Genua och omfattade mer än 100 000 arbetare. Tyskarnas nederlag i Stalingrad, den brittisk-amerikanska landstigningen på Sicilien och arbetarstrejkerna i norr fick de ledande kretsarna av det italienska borgerskapet att inse, att tiden var mogen för att göra sig av med Mussolini och ställa sig under de allierades beskydd. Deras huvudmotiv var naturligtvis att förebygga en revolutionär utveckling av krisen, och marsalk Badoglios regering visade från första stund sitt rätta ansikte. Ett regeringscirkulär gav följande instruktioner:
Varje rörelse måste obevekligt krossas i sin linda ... Trupperna ska agera i stridsformering och öppna eld på avstånd, även med mörsare och artilleri, utan föregående varning, på samma sätt som mot fienden. Skjut aldrig i luften utan mot kroppen som i strid, och om det sker någon våldshandling, om än isolerad, mot de väpnade styrkorna, ska de skyldiga omedelbart avrättas.[50]
Men i och med diktatorns fall hade de sista hindren för massrörelsen brutits. De antifascistiska partierna kunde arbeta öppet. De officiella fackföreningarna kom att ledas av representanter för de antifascistiska enhetskommittéer, som överallt bildades. Strejkerna, som krävde frigivning av de politiska fångarna, blev fler och fler. På fabrikerna bildades genom val arbetarkommissioner (de första valda organen i Italien efter Mussolinis fall).
Tyskarna, som redan hade sju divisioner i Italien, skickade nu dit arton till och ockuperade i praktiken landets norra och centrala delar, utan att Badoglio-regeringen vidtog några som helst försvarsåtgärder. Kungen, marskalken och den italienska storbourgeoisin hade tydligen illusioner om möjligheten att dra sig ur kriget, och i stället ägna sig åt den patriotiska uppgiften att bekämpa en inre fiende genom att utnyttja den fascistiska statsapparaten. De trodde att tyskarna och de allierade skulle samtycka till operationen, drivna av sin gemensamma önskan att förebygga den röda faran.[51] Men tyskarnas reaktion krossade detta perspektiv. Den enda återstående utvägen för den kungliga regeringen var att ta sin tillflykt söderut i de allierade truppernas hägn, och överlåta åt Hitlers trupper att hålla tillbaka den antifascistiska rörelsen i de norra och centrala delarna av landet. Efter att ha tillkännagivit den vapenvila, som i hemlighet slutits med de allierade, flydde den kungliga familjen, marskalken och en grupp generaler och uppsatta ämbetsmän från Rom den 9 september. Inga som helst försvarsåtgärder hade då vidtagits gentemot invasionen, och det gick ytterligare en månad innan Badoglio förklarade krig mot Tyskland. Det skedde den 13 oktober efter påtryckningar från de allierades högkvarter. Italien delades i två zoner:
- den tyskockuperade, som fram till våren 1944 omfattade halvöns norra och centrala delar. Under sommaren reducerades den till norra delen;
- den av allierade trupper ockuperade zonen, som fram till Roms befrielse de första dagarna i juni bara omfattade södra delen (fronten gick strax norr om Neapel) och därefter även inkluderade den centrala delen av landet.
I november 1943 började massrörelsen och de väpnade aktionerna nå en stor omfattning i den norra zonen. Betydande strejker utbröt i Piemonte, Lombardiet, Ligurien och Toscana. På initiativ från kommunistledningen i norr och med stöd av norra Italiens nationella befrielsekommitté (där kommunist-, socialist-, aktions-, liberala och kristdemokratiska partierna ingick) kallades till generalstrejk i den tyskockuperade zonen i mars 1944. Kommunistpartiet och socialistpartiet gick ut med ett gemensamt upprop. Mer än en miljon arbetare deltog i strejkrörelsen – den mest omfattande i sitt slag under andra världskriget i det ockuperade Europa – och trotsade alla risker. I Turin varade strejken åtta dagar. Samtidigt med strejkaktionerna och andra former av masskamp utvecklades partisanrörelsen mycket snabbt. Sommaren 1944 fanns det redan ca 100 000 man i de stridande enheterna. Longo beskrev situationen i norra Italien på följande sätt:
"På grund av massrörelsens omfattning rådde i praktiken dubbelmakt i många områden: De fascistiska myndigheternas organ, som diskrediterade sig mer och mer och de antifascistiska maktorganen, som verkade illegalt, men åtnjöt stor popularitet bland befolkningen. Och förutom dessa områden där det rådde dubbelmakt, fanns det under hela den nazistiska ockupationsperioden andra områden i norra Italien, som var helt befriade från fascistiska myndigheter, både tyska och italienska. De leddes av demokratiska maktorgan, fritt valda under partisanstyrkornas beskydd."[52]
Kommunister och socialister, med de förstnämnda i kraftig dominans, utgjorde den ledande kärnan i denna mäktiga rörelse, som bars upp av arbetarklassen i det industrialiserade Italien, och vars revolutionära anda har understruktis av många icke-kommunistiska historiker eller deltagare i händelserna.[53] Men medan denna folkmakt började ta form i den industriella norra delen, smiddes formerna för det italienska borgerskapets nya politiska makt i den agrara södern.
Omedelbart efter Mussolinis fall planerade vänsterledarna att träffa vissa avtal med Badoglio för organiseringen av kampen mot den tyska ockupationen, men den tysta medbrottsligheten med Hitler från kungens och marskalkens sida, liksom deras förtryck mot folket, omöjliggjorde varje uppgörelse. Efter deras flykt från Rom ställdes i första rummet problemet att skapa en representativ antifascistisk regering, beredd att beslutsamt föra kampen mot nazisterna.
Under tiden erkände "de tre stora" i praktiken Badoglioregeringen och i deras "Deklaration för Italien", som publicerades i slutet av oktober 1943, lämnades, efter några allmänna fraser om en framtida demokratisering av den italienska regimen, en uttrycklig rekommendation: I regeringen borde ingå "representanter för de sektorer bland folket, som hela tiden motsatt sig fascismen". Den 12 november publicerade Pravda en artikel av Togliatti (som fortfarande befann sig i Sovjet; han påbörjade sin återresa i slutet av februari 1944 och nådde Neapel den 27 mars). "De åtgärder, som föreslås i deklarationen", skrev PCI-ledaren, "motsvarar precis det italienska folkets förväntningar och intressen. De utgör ett program kring vilket alla demokratiska och antifascistiska krafter i landet bör enas, för att snabbt kunna genomföra det."[54] Det behöver inte nämnas att detta "program", undertecknat av Roosevelts och Churchills representanter, innebar upprättandet av en borgerlig demokrati i Italien. Och för att inleda programmets genomförande, fordrades en uppgörelse mellan de antifascistiska partierna och Badoglio-regeringen, som dessa partier med fog betraktade som en kvarleva av fascismen.
Togliattis inställning, exakt i linje med den överenskommelse "de tre storas" utrikesministrar uppnått vid Moskvakonferensen, skiljde sig markant från den uppfattning som PCI då hade inom landet. Ett internt dokument från slutet av oktober 1943 skrivet av den i det ockuperade Italien verkande partiledningen hävdade följande:
"Arbetarklassens uppgift i nuvarande läge är att ställa sig i spetsen för den nationella befrielsekampen och genom denna kamp skaffa sig ett sådant inflytande bland det italienska folket, att den kan utveckla sig till den ledande kraften för att skapa en verklig folkdemokrati. Detta skall vara partiets politik."
Dokumentet nämnde två fållor, som måste undvikas. Det ena var att identifiera motståndskampens mål med den proletära revolutionen och därigenom dras med i en "infantil extremism".
"Men det skulle vara ett ännu allvarligare misstag i opportunistisk riktning, att underskatta vikten av problemet med den politiska ledningen för det komplex av krafter, inom vilket arbetarklassen verkar, och gå med på kraven från de reaktionära krafterna, representerade av Badoglio och monarkin, för en missriktad enhets skull. Dessa krafter kan tillerkännas en bidragande men ingen ledande roll i kampen mot fascismen och för den nationella befrielsen."[55]
Det är symptomatiskt att detta interna dokument publicerades i form av en artikel i partiets underjordiska tidning så sent som i december, efter det att Moskvaradion hade tillkännagivit Togliattis inställning. Socialistpartiets politik låg under denna tid inte till höger om PCI:s, utan snarare tvärtom. Till och med Aktionspartiet slog fast att motståndskampens mål inte kunde begränsa sig till att återupprätta en borgerlig demokrati.[56]
I söder drev kommunistpartiet, tillsammans med socialisterna och Aktionspartiet, kraftfullt kampanjen mot kungen och marskalken. I slutet av januari 1944 hölls i Bari en gemensam kongress för alla de antifascistiska partierna. Delegater från Nationella Befrielsekommittén (CLN) medverkade också. (CLN hade bildats i Rom efter kungens och regeringens flykt den 9 september 1943 och hade sitt underjordiska högkvarter där ända tills huvudstaden befriades i juni 1944, men dess aktivitet var mycket begränsad.)[57] Aktionspartiet lade på kongressen fram en serie förslag, som stöddes av kommunister och socialister liksom av CLNdelegaterna. Man skulle kräva att kungen omedelbart abdikerade. Kongressen borde konstituera sig som representativ församling i avvaktan på att val till en konstituerande församling kunde hållas. Man borde utse ett verkställande utskott, ansvarigt för kontakterna med Förenta Nationerna. Liberalerna, under ledning av Benedetto Croce, manövrerade skickligt. Filosofen erkände att kungen var "fascismens överlevande representant", men han menade att Aktionspartiets förslag bara kunde genomföras med tvång, vilket var omöjligt under de allierades närvaro. Enda lösningen var att utöva påtryckningar på kungen, för att få honom att avgå frivilligt. Kongressen tvekade. Ett verkställande utskott utsågs, men kongressen konstituerade sig inte som representativ församling och inga åtgärder vidtogs för att mobilisera folket.
Vänsterpartierna vek ändå inte från sina positioner. Som svar på Churchills tal den 22 februari, där han ironiserade över Bari-kongressens antimonarkistiska och Badogliofientliga resolutioner, utlyste arbetarna i Neapel strejk. På grund av de allierade militärmyndigheternas protester hölls i stället ett stort offentligt möte, på vilket bara vänsterpartiernas representanter talade. Mötet ägde rum den 12 mars. Den 14, när den regeringsfientliga agitationen kulminerade, tillkännagav Badoglio att Sovjetunionen erkänt hans regering och att diplomatiska förbindelser mellan de båda länderna upprättats. (De allierade hade ännu inte tagit detta steg.)
Sådan var i stora drag den situation Togliatti mötte, när han landsteg i Neapel den 27 mars, beredd att tillämpa "de tre storas" Italien-program. Det är inte överraskande, att hans dom över de antifascistiska vänsterpartiernas politik, hans eget i synnerhet, blev hård. Många år efteråt fick de som skrev hans biografi höra att PCI hade valt en "farlig väg, utan perspektiv", och nått så långt att man "organiserar möten mot Churchill och tillsammans med andra antifascistiska partier undersöker möjligheten att genomföra en folkomröstning, inte på regeringens utan på partiernas initiativ."[58] På ett ögonblick drog Togliatti PCI ur den återvändsgränd man hamnat i, och styrde in på den framgångsrika vägen mot nationell enhet. Den 29 mars träffades partiledningen i den södra zonen och Togliatti "tog tjuren vid hornen" och föreslog att man skulle "skjuta upp problemet med institutionerna tills en konstituerande församling skulle kunna sammankallas, och sätta enheten mellan alla politiska strömningar i kriget mot Tyskland i första rummet, och omedelbart skapa en nationell enhetsregering". I biografin sägs vidare: "Till en början var majoriteten av de närvarande bestörta", men Togliatti "lade fram sina förslag på ett så klart och övertygande sätt, att ingen kunde göra några invändningar".[59] Enligt andra källor lät sig några av de äldre partiledarna inte övertygas så lätt, men Togliatti hade, förutom sin polemiska talang, hela Kominterns och Sovjetunionens prestige bakom sig. Han hade just kommit från Moskva. Vem kunde bättre än Stalin veta vad som var bra för det italienska folket? När Sovjetunionen hade erkänt Badoglio-regeringen, fanns det inga tvivel om att läget krävde det ...[60].
Kommunistpartiets kursomläggning, som skulle gå under beteckningen "la svolta di Salerno" i PCI:s historia, lyckades till sist övervinna socialisternas och Aktionspartiets motstånd. Victor Emmanuel III gav vika för Benedetto Croces och Roosevelts påtryckningar, och tillkännagav sitt beslut att avgå och utnämna sin son Umberto till riksföreståndare så snart Rom hade befriats. Denna "uppoffring" gjorde det lättare att nå en kompromiss, vilket inte hindrar att bildandet av en nationell enhetsregering blev en mycket besvärlig process. I sista minuten var liberalerna och Aktionspartiet nära att få allt att gå i stöpet, men Togliatti "ledde motangreppet med stöd av Badoglio, socialisten Lizzardi och kristdemokraterna Rodino och Jervolino. Och för att reda ut situationen var han tvungen att själv gå in i regeringen." Jervolino gjorde senare kommentaren, att hade det inte varit för religionen, så skulle han själv kunna bli kommunist, och han gratulerade till den offervilja kommunistledaren hade visat genom att ta ministerposten: "Om ni hade vägrat", sade han till Togliatti, "hade man sagt att ni ansåg att regeringen bestod av idioter, och att det var därför ni inte ville delta i den."[61] Jag vet inte om den kristdemokratiske politikern syftade på den Riga hedrande roll de antifascistiska ledarna spelade: De hade ögonblicket tidigare anklagat kungen och Badoglio för att vara fascismens överlevande representanter, och anklagat dem för deras passiva sabotage mot kriget mot Tyskland, och nu accepterde de att vara kungens ministrar under marskalkens ledning, i namn av "kraftsamling i kriget" mot inkräktaren och för att likvidera de sista resterna av fascismen. Det var inte för mycket begärt av operationens mest ihärdiga förespråkare, som proletariatet såg som sin och Sovjetunionens representant, att han genom sin närvaro skulle gå i borgen för de uppriktigt demokratiska och antifascistiska idealen inom den splitternya nationella enhetsregeringen under Badoglios ledning. Den skulle träda i funktion, så snart den svurit sin kollektiva ed inför konungen.
I PCI:s dokument och i de historieskrivningar, som framställts ur partiets synvinkel, har bildandet av Badoglios nationella enhetsregering presenterats som en specifikt italiensk lösning, vars huvudsakliga upphovsman var Togliatti. I själva verket var det ett företag av "de tre stora", och enligt sovjetiska källor var det sovjetregeringen som kunde ta åt sig äran av initiativet. Den stora sovjetiska encyklopedin framhåller detta kristallklart: "På initiativ av Sovjetunionen, som den 11 mars hade tagit direktkontakt med den italienska regeringen, ombildades Badoglio-regeringen den 22 april 1944, så att den även omfattade representanter för de sex partierna i den antifascistiska koalitionen."[62]
Initiativet är lätt att förstå ur de sovjetiska intressenas synvinkel. Trots att det fanns en representant för Sovjet i den rådgivande kommissionen för Italien (skapad på utrikesministermötet i Moskva), med säte i Alger, var det de allierades militära kommission, där Sovjet inte var representerat, som hade den reella makten över det italienska territoriet. Det diplomatiska erkännandet av Badoglio gav Sovjet möjlighet till ett direkt ingripande. Och "ombildandet" av regeringen Badoglio, för att fa till stånd en kommunistisk medverkan, kunde ytterligare öka detta ingripande. Stalins problem var inte att få PCI att följa en strategi, som skulle underlätta en revolutionär lösning på den italienska kapitalismens kris. Stalin hade avskrivit en sådan lösning på förhand ända sedan Italien "befriades" av de allierades arméer. Problemet bestod i att från första början på den italienska politikens schackbräde placera de pjäser, som kunde motverka de allierades inflytande. (På Kominforms grundningsmöte, 1947, kritiserades de italienska kommunisterna kraftigt av Zjdanov. Kritiken gällde inte frånvaron av en politik som skulle kunna ge en revolutionär inriktning på den stora proletära och folkliga rörelse som vuxit fram efter Mussolinis fall, utan att partiet inte kunnat förhindra att Italien anslöts till västblocket.) Naturligtvis kunde Stalins initiativ beträffande Badoglioregeringen bara genomföras i samförstånd med britter och amerikaner. Med tanke på att Stalin, för att tillfredställa Churchill och Roosevelt, med alla medel försökte få Tito att uppnå en överenskommelse med kung Peter, är det föga överraskande att Churchill och Roosevelt utövade påtryckningar på kung Victor Emmanuel för att han skulle uppnå en överenskommelse med Togliatti.[63] Tjänster och gentjänster ...
Sålunda hade nationell enhet skapats. Kommunistpartiet, som åtnjöt dubbel prestige i egenskap av både "revolutionsparti" och "regeringsparti", började växa snabbt. Men i minst lika snabb takt började de gamla härskande klassernas nya politiska styrkor att byggas upp. De utnyttjade i grunden den utmärkta täckmantel, som vänstern erbjöd, och som gav dem en unik möjlighet att förena den traditionella ideologin och det religiösa opiet med det grönskande hoppet om frihet och demokrati, ja till och med socialism – den kristna socialismen förstås. De växte snabbt genom att införliva resterna av fascismen och integrera den gamla beprövade civila byråkratin, för att inte tala om den kyrkliga byråkratin och sist men inte minst den gamla statens väpnade organ. Det var en helt följdriktig parallell utveckling, ty när allt kommer omkring borde den nationella enhetens sol under "den andra renässansen" skina lika mycket över alla italienare, oberoende av religiös tro och politiska sympatier. (Endast fascisten, med rätta straffad för sina missgärningar, förblev utesluten ur den nationella politiska gemenskapen, fast möjligheten kvarstod att ömsa skinn för att på så vis kunna återinträda.)
Efter Roms befrielse bekräftade den nationella enhetsregeringen sitt antifascistiska och demokratiska sinnelag genom att byta ut Badoglio mot Bonomi. Denne hade varit socialdemokratisk reformist i sin ungdom, blev utesluten ur socialistpartiet 1911 på grund av sin överdrivna socialchauvinism och ledde 1921 en av de regeringar, som beredde vägen för fascismen. I Togliattis biografi, som han själv har granskat, heter det om Bonomi:
"Trots att lång tid förflutit sedan dess fanns det spår hos honom från den period av hans liv, då han var aktiv i arbetarrörelsen och förstod dess problem och drivkrafter. Det var troligen detta, som fick honom att i kommunisternas politik se en variant av sitt eget gamla reformistiska steg-för-stegtänkande. Därav hans sympati för Togliatti och deras utmärkta relationer, men också därav roten till de täta och allvarliga konflikterna. Det största felet med honom var den överdrivna omsorg han hyste för statsapparatens öde och regeringssystemets yttre former."[64]
Bonomi skyddade verkligen nitiskt den gamla statsapparaten, vars viktigaste delar metodiskt inordnades i den "nya". Däremot brydde han sig inte alls om de arbetande massornas öde. Dessas plikt var att i en anda av nationell enhet med orubbligt lugn stödja "krigsansträngningarna". Den sociala förnyelsen, som alla partier hade på sina program (fattas bara annat!), skulle förverkligas så snart den yttre fienden hade besegrats, när vapnen tystnat och valmanskåren sagt sitt. Såsom Togliatti entydigt hade slagit fast i sitt första offentliga tal efter återkomsten till fosterlandet: "Idag är det inte de italienska arbetarnas uppgift att göra vad man gjorde i Ryssland." Dagens uppgift var att besegra Hitlertyskland, och för att genomföra denna uppgift – det "mest revolutionära" av allt just nu, preciserade Togliatti – "bör vi garantera ordningen och disciplinen bakom de allierade arméerna". De grundläggande sociala problemen skulle tas upp till behandling, när den konstituerande församlingen hade sammankallats. För detta tillfälle hade partiet utarbetat sitt program, som omfattade en "djupgående jordreform" och andra ekonomisk-sociala och politiska reformer, vars genomförande skulle omöjliggöra att, i den "nya demokratin" ... en liten grupp giriga, egoistiska och korrumperade män än en gång kan koncentrera landets rikedomar i sina händer, och betjäna sig av dessa för att undertrycka friheten och genomdriva en politik mot landets intressen". De som anklagade partiet för att "överge revolutionen" fick av Togliatti svaret: "Lämna oss i fred! Bekymra er inte, det är vårt problem och vi vet faktiskt lite mer än ni om det!"[65] Och det var ju verkligen ganska pretentiöst att försöka ge lektioner i detta ämne till en av de mest framstående ledarna för "revolutionens världsparti".
I rättvisans namn måste sägas att partiet också krävde omedelbara åtgärder för att förbättra folkets levnadsförhållanden, att stoppa den ohämmade spekulationen, som ett litet fåtal gjorde stora pengar på till priset av svält bland det kämpande och arbetande flertalet. Men de största spekulanterna var välskyddade, vilket Togliatti också påpekade:
"Monopolkapitalismens krafter, de stora industri-, jordbruks- och finansorganisationerna, är på sin vakt. De har inte lidit någon skada genom fascismen och försöker nu styra in landets politiska och ekonomiska liv på en bana, som inte kommer att tillfredsställa arbetarnas intressen i en anda av nationell solidaritet utan gynna ägarklassens intressen till skada för folket och nationen."[66]
Att förbättra folkets förhållanden i den situationen av ruin och ekonomiskt kaos som landet befann sig var omöjligt, utan att i grunden angripa de intressen som bevakades av denna klass utan "nationell solidaritetsanda". Men detta var precis vad den nationella enhetspolitiken inte tillät. Fackföreningarna utvecklades våldsamt, en stark lantarbetarrörelse uppstod i söder och kommunistpartiet, socialistpartiet och hela den antifascistiska vänstern stärktes dag för dag. Den nationella enhetspolitiken krävde dock att dessas aktiviteter höll sig inom bestämda gränser. Om dessa överskreds skulle "regeringssolidariteten" och klassolidariteten sättas i fara. Mot slutet av 1944 var massornas besvikelse över regeringen Bonomi uppenbar.
I Battaglias och Garritanos Storia della Resistenza Italiana, (den italienska motståndskampens historia) som aldrig ifrågasätter partiets nationella enhetspolitik, men konstaterar faktum, påpekar att "ett av den nyfascistiska propagandans argument för att få partisanerna och arbetarna att avstå från opposition och motstånd var att besvikelsen över den demokratiska regeringen blev allt större söder om Gotiska Linjen". (Den s.k. Gotiska Linjen gick nedanför Apenninerna strax norr om Florens, där fronten stabiliserats från september 1944 till april 1945. Den nyfascistiska propaganda som nämns spreds av Mussolinis marionettregim – Salorepubliken – i den tyskockuperade zonen.)
"Besvikelsen berodde huvudsakligen på att regeringen inte hade motsvarat det italienska folkets förväntningar om förnyelse. Bonomiregeringen borde vara CLN:s och de antifascistiska partiernas regering, till skillnad från Badoglioregeringen som var de av kungen utsedda generalernas regering. Men även om generalerna påverkades av nederlaget, var de villiga att bidraga till den militära kampen mot tyskarna. I Rom ersattes deras inflytande av den högre statliga byråkratin och resterna av den fascistiska härskande klassen, som började underminera enheten inom CLN och själva regeringen och paralyserade den demokratiska aktiviteten."[67]
Men det var inte bara inflytandet från den högre statliga byråkratin och resterna av den fascistiska härskande klassen, som paralyserade regeringens "demokratiska aktivitet". Huvudorsaken var att den härskande klassen, återorganiserad genom kristdemokraterna och stödd av kyrkan och de allierade, ansåg det möjligt att stärka sitt politiska grepp över södra och mellersta Italien, genom att tvinga arbetarklassen till ännu större passivitet. Samtidigt var detta en nödvändig försiktighetsåtgärd inför befrielsen av norra Italien då de mäktiga folkliga styrkor, som var organiserade i motståndskampen, skulle träda in på den politiska arenan. I november gick kristdemokraternas partiledning ut med ett våldsamt angrepp på kommunistpartiet, som anklagades för att underblåsa "våld, godtycke och anarki".[68] Bonomi ställde sin plats till förfogande. Efter en besvärlig kris bildades en andra regering Bonomi. Socialistpartiet och Aktionspartiet vägrade delta i den nya regeringen, som uppenbarligen skulle fortsätta eller föra en ännu sämre politik, än den förra regeringen. Men PCI accepterade att gå med tillsammans med liberaler och kristdemokrater. Togliatti utnämndes till vice regeringschef, en "framför allt ärofull och symbolisk" post enligt hans biografi. Han ansåg ändå att denna lösning på krisen var en seger för den nationella enheten. För att inse det, sade han, räckte det med att ha en enda sak i minnet: Krisen hade tillkommit för att utesluta CLN-partierna, men i den nya regeringen fanns i stället bara medlemmar ur dessa partier.
"I sitt första försök till fältslag har (de antidemokratiska krafterna) besegrats fullständigt, och i detta slag har vi spelat en avgörande roll ... Om CLN-partierna, och i synnerhet de mest avancerade, hade låtit sig ställas utanför regeringen, skulle de ha riskerat de sparsamma framsteg, som redan gjorts. Statsapparaten hade på nytt överlåtits till de konservativa och reaktionära krafterna."
Med den väg som valdes, fortsätter Togliatti, "fullföljer vi krigets, den nationella enhetens och den konstruktiva demokratiska handlingens linje, som arbetarklassens och vårt partis hela framtid beror av."[69]
De antidemokratiska krafterna beskrivs i samma text av Togliatti som "skumma krafter, som inte vågar visa sig i dagsljus". Det är förvisso sant att de bara dök upp i skepnad av allierade, liberaler, kristdemokrater eller statsanställda (byråkrater, militär och polis). Men deras taktik var under denna period inte alls att manövrera ut arbetarpartierna ur regeringen. De var tillräckligt intelligenta för att förstå att Togliattis "ärofulla och symboliska" närvaro skulle ge dem en förträfflig täckmantel inför folket, bakom vilken de kunde fortsätta att stärka sin ställning i statens och samhällets alla strukturer. Det låg absolut inte i deras intresse att de antifascistiska partierna övergav statsapparaten, vars integritet Bonomi så nitiskt bevakade. (De kristdemokratiska och liberala ministrarna hade samma heliga respekt för den oföränderliga statsapparaten, fastän den föryngrades genom nya element, som dock inte påverkade dess grundstruktur. Vänsterpartiernas ministrar fick därför antingen ge vika för detta eller sätta i fara enheten inom regeringen, den nationella enhetens grundval. Tvärtom låg det i de konservativas och reaktionäras intresse att den "nya" staten, som även i fortsättningen var deras stat, inte övergavs av arbetarpartierna innan den hunnit stärkas tillräckligt, och innan landet hade övervunnit den farliga politiska, ekonomiska och sociala krisen. I detta läge skulle arbetarpartierna och den antifascistiska vänstern samvetsgrant respektera avtalet om nationell solidaritet, som slutits i Salerno. Det var detta som var den verkliga orsaken till krisen för den första regeringen Bonomi. Vänsterministrarna hade ingen lätt uppgift eftersom trycket från massornas missnöje och spontana initiativ hela tiden hotade att spräcka avtalet.
Togliatti måste uppbringa hela sin politiska manövreringsförmåga, all sin rättfärdigande dialektik inför kommunisterna och de italienska massorna, hela sin erfarenhet av politik i de högre kretsarna samt i synnerhet kommunistpartiets hela revolutionära prestige och reformistiska oskuld för att bevara balansen mellan regeringssolidaritetens krav (som innefattade direkt underkastelse under de allierade) och de krav solidariteten med arbetarmassorna ställde. Den våldsamma attack, som den kristdemokratiska ledningen riktade mot PCI, var uppenbart "ett enormt förtal", som det heter i Togliattis biografi. Att anklaga detta parti för att skapa "våld", godtycke och anarki", som oupphörligen predikade nödvändigheten av att bibehålla "ordning och disciplin", som bland det italienska folket spred tron att de allierades avsikter var att uppnå befrielse, demokrati och fred, som hos de proletära massorna odlade medvetenheten om deras nationella uppgifter och gjorde helt klart att de inte fick uppfatta dem som de ryska proletärerna 1917; att rikta en sådan anklagelse mot detta parti var inte bara "ett enormt förtal" utan saknade till synes helt mening.
Men politik är politik. Den kristdemokratiska ledningen ville inte förolämpa sin regeringspartner utan bara tvinga partiet att ytterligare bromsa folkets aktivitet. Befrielsekommittéerna, till exempel, visade en besvärande tendens – på lokal och regional nivå – till att befästa sin makt och ta initiativ oberoende av regeringen, eller med andra ord skapa en dubbelmaktssituation. Och detta var ju den ryska vägen, inte den man kommit överens om att följa i Italien. Dessa tendenser blev allt farligare vartefter tidpunkten för befrielsen av den norra zonen närmade sig. Där hade befrielsekommittéerna och arbetarpartierna sitt fäste och de förfogade över partisanarmén. Omedelbart före regeringskrisen hade kommunistpartiets ledning preciserat sin hållning till befrielsekommittéerna:
"Vissa myndigheter tenderar att åsidosätta befrielsekommittéerna. I stället bör dessa få sitt verksamhetsområde erkänt och breddat, samtidigt som man avgjort undviker en dubbelmakt men försäkrar sig om att alla demokratiska och antifascistiska krafter deltar i det organiserade arbete landet måste genomföra."[70]
Regeringskrisen och kristdemokraternas attack mot PCI syftade till att säkra en politisk linje genom vilken tendenserna till dubbelmakt kunde hindras effektivare, och de demokratiska och antifascistiska massornas aktiva deltagande kunde hållas strängare inom de ramar, som regeringen hade slagit fast. I motsättning till den segersång som togs upp direkt efter krisens lösning, erkände Togliatti en kort tid därefter att "konsekvenserna av den senaste regeringskrisen har blivit att rörelsen mot den nya demokratin i många avseenden bromsas på grund av nödvändigheten att fortsätta kriget och att bevara den nationella enheten."[71]
De politiska eftergifter partiet hade gjort för att kunna stanna i regeringen inskränkte sig inte till området söder om den gotiska linjen. Eftergifterna norr därom var utan tvivel av större räckvidd. Som jag redan nämnt flera gånger var det en eventuell revolutionär explosion i samband med tyskarnas nederlag i norr, som mest oroade den italienska härskande klassen och de allierade.
Den första åtgärden för att krossa partisanrörelsen var att låta den allierade framryckningen göra halt hösten 1944 och lämna fältet fritt för Hitlers och Mussolinis trupper att under hela vintern bekämpa motståndsrörelsen. General Alexander, överbefälhavare för de allierade styrkorna, gav partisanerna order om att avbryta alla operationer fram till våren, gömma vapnen och koncentrera sig på att lyssna till det allierade högkvarterets radiosändningar. (Dessa order gavs per radio, så att det tyska kommandot skulle hålla sig korrekt underrättat.)[72] CLNAI (Nationella Befrielsekommittén för Norra Italien) och partisanarméns högkvarter åtlydde inte Alexanders order, utan beslöt att fortsätta kampen. Men CLNAI böjde sig samtidigt för den nationella enhetslinjen. Kommunistpartiets ledning för norra Italien hade givit med sig vid la svolta di Salerno, och trots att socialisterna och Aktionspartiet försökte opponera sig i CLNAI, tog kommunisternas, liberalernas och kristdemokraternas inställning överhanden.[73] För att nå en överenskommelse med det allierade kommandot och Bonomiregeringen sände CLNAI en delegation till huvudstaden, som den 7 december undertecknade det s.k. Romprotokollet. Partisanerna förband sig att följa de allierades instruktioner under krigets gång, att utnämna ett "hemligt befäl" från de allierade till militär ledare för partisanarmén och att följa hans direktiv till dess att territoriet hade befriats. Den tidigare citerade Storia della Resistenza Italiana skriver:
"Det verkar som om rörelsen genom detta avtal tvingades till kraftiga eftergifter. I själva verket fick de allierade helt enkelt en garanti för att partisanrörelsen 'inte skulle göra revolution', vilket uppenbarligen var vad de oroade sig för."
De kommunistiska historikerna fortsätter:
"I själva verket var detta dock inte någon framgång för den allierade sidan utan för den italienska. CLNAI erkändes officiellt som regering i norra Italien, inte bara de facto utan också i juridisk mening ... Som en följd av de allierades erkännande, erkände Bonomiregeringen i sin tur CLNAI som sin 'representant' i det ockuperade territoriet. Det upprättades på så vis en bro mellan de två italienska zonerna, vilket de till motståndsrörelsen fientliga krafterna, som redan organiserat sig i det befriade Italien, dittills försökt förhindra."[74]
Som synes gick arbetarna och de demokratiska krafterna från klarhet till klarhet med hjälp av den nationella enhetens mäktiga symbol. Efter att "fullständigt ha besegrat" de antidemokratiska krafterna, som försökte manövrera ut dem ur regeringen lyckades de nu – genom att "helt enkelt garantera" att inte "göra revolution" – bli erkända som "legal regering" i norr. De allierade och Bonomiregeringen var så generösa att de gav dem rätten att utöva denna "legala regering" genom att slåss mot tyskarna och Mussolinis män. De sistnämnda fick i sin tur full rätt att krossa den "legala regeringen" och dess modiga partisanenheter.
Alla inblandade ansträngde sig att noggrant infria det uttalade eller underförstådda avtal som hade ingåtts. De tyska trupperna genomförde med hjälp av nyfascisterna offensiv efter offensiv mot partisanarmén, medan de allierade rigoröst iakttog vapenvilan, som skulle bestå fram till våren. Bonomiregeringen och de antifascistiska partierna i söder gjorde ingenting för att mobilisera folket mot denna kriminella medbrottslighet från de allierades sida. Partisanarmén och den stridbara arbetarklassen i norr trotsade ensamma den fascistiska offensiven och den stränga vintern 1944-45, som aldrig tycktes ta slut. Och under detta eldprov visade de att de inte bara var den "legala regeringen" utan också utgjorde den verkliga makten i det industrialiserade Italien.[75] I mitten av april 1945, när Tyskland i stort sett redan var krossat, inledde de allierade sin offensiv längs den gotiska linjen. Partisanarmén och arbetarklassen gick före med en allmän resning. Genom militära aktioner i kombination med strejker mot myndigheterna befriade de storstäderna och större delen av territoriet innan de allierade trupperna infann sig. Låt oss ge ordet till Longo, som var en av ledarna för motståndskampen och upproret i norra Italien:
"Mer än 300 000 partisaner inledde i början av april 1945 striderna i norra Italien och befriade stad efter stad: Bologna, Modena, Parma, Piacenza, Genua, Turin, Milano, Verona, Padua och hela Venedig-regionen innan de allierade trupperna anlände. Partisanerna räddade fabrikerna och kommunikationsanläggningarna, som tyskarna var i färd med att förstöra. De tog tiotusentals fångar och lade beslag på en ansenlig mängd vapen. Överallt upprättade partisanerna de nationella befrielsekommittéernas makt och avrättade den italienska fascismens viktigaste ledare ... Under tio dagar, tills de allierades trupper och myndigheter anlände, ledde de nationella befrielsekommittéernas hela det politiska, sociala och ekonomiska livet i norra Italien. Poliskåren togs över av de partisanenheter, som inte var sysselsatta med att förfölja och avväpna tyskarna."[76]
Under tio dagar hade alltså arbetarklassen och folket i norra Italien makten och landets viktigaste fabriker i sina händer. De förfogade över 300 000 stridande (ett antal som snabbt kunde ökas) och en ansenlig mängd vapen, som de tagit från tyskarna. Vid gränsen mot öster hade Jugoslaviens revolutionära armé makten. Och vid den österrikiska gränsen fanns den sovjektiska armén. Men där fanns också Romprotokollet, den nationella enhetspolitiken och ... Jalta. Longo avslutar denna del av sin rapport inför Kominforms grundningsmöte lakoniskt:
"När de allierade myndigheterna kom till norra zonen tillsammans med sina militära styrkor, började de avsätta de motståndsmän som utsetts av de nationella befrielsekommittéerna från de viktigaste posterna och ersätta dem med tjänstemän ur den gamla förvaltningen. Så snart de allierade överlämnat ledningen över hela landet till Rom-regeringen, fullföljde denna processen genom att sätta in sina "specialister", d.v.s. tjänstemän från den gamla apparaten."[77]
En sovjetisk historiker ger en fullständigare bild av vad som hände:
"Den allierade militärledningen utfärdade undantagstillstånd i norra Italien. Den upphävde alla demokratiska befogenheter, som de nationella befrielsekommittéerna hade haft, och avsatte dem som hade folkets förtroende från de ledande posterna, som i stället besattes av reaktionära funktionärer. De återlämnade all konfiskerad egendom till kapitalisterna och jordägarna. Ockupanterna avväpnade partisantrupperna och upplöste den nationella befrielsekommittén för norra Italien."[78]
Den sovjetiske historikern glömmer bort att det i de allierades rådgivande organ för Italien fanns en representant för Sovjetunionen och så vitt jag vet protesterade inte Sovjetregeringen, varken i detta organ eller någon annanstans, mot "ockupanternas" uppträdande i Norditalien. Han glömmer också att PCI gjorde allt för att underlätta avväpningen av partisanerna, vilket Togliatti erinrade om vid den femte partikongressen (december 1945): "Vi har alla enats om att inte använda våld i kampen mellan partierna. Denna överenskommelse kräver att alla avväpnas, och vi var de första att göra det genom att vidtaga åtgärder för detta inom partisanenheterna."[79]
Upproret i Norditalien väckte en våg av entusiasm och förhoppningar bland folket. Man sade att mot "vinden från söder", den traditionella härskande klassens reaktionära politik, maskerad till antifascism, blåste "vinden från norr", miljontals arbetares, bönders och intellektuellas förväntningar på genomgripande sociala och politiska förändringar. Under loppet av 1945 utvecklades alla antifascistiska vänsterpartier till masspartier. Kommunistpartiet ökade sitt medlemsantal från 400 000 i april till 1,7 miljoner i december. Socialistpartiet hade vid sistnämnda tidpunkt ca 800 000. Och Aktionspartiet, som uttryckte den radikaliserade småbourgeoisins, och i synnerhet viktiga intellektuella gruppers åsikter, hade omkring 250 000 medlemmar. Till och med bland kristdemokraterna, som enligt Togliatti var två partier i ett, hyste "två motsatta själar", stärktes vänsterströmningarna kraftigt, särskilt bland partiets ungdom. Den italienska landsorganisationen, CGIL, som i fackföreningarna omfattade alla arbetarklassens politiska tendenser, lyckades snabbt samla mer än fem miljoner anhängare. I Syditalien utvecklades en mäktig bonde- och lantarbetarrörelse. De fabrikskommittéer, som bildats vid alla större fabriker i norr under skydd av resningen, fortsatte att verka, trots att de inte var legalt erkända. Framför allt var arbetarna medvetna om sin styrka och beredda till kamp.[80]
Trots regeringens och de allierades åtgärder för att rensa befrielsekommittéerna och förbereda deras oskadliggörande, försvarade dessa ihärdigt sin existens. Dessa antifascistiska enhetsorganisationer dominerades på lokal- och provinsnivå helt av vänstertendenserna. Dessutom hade, trots alla avväpningsåtgärder, en stor mängd vapen gömts undan, och utan tvivel fanns möjligheten att skapa halvmilitära självförsvarsorganisationer med motståndskämparna som bas. Det berodde enbart på om den antifascistiska vänstern tog initiativ till det. Samtidigt krävde landets katastrofala ekonomiska läge objektivt – om den ekonomiska återhämtningen skulle ske i arbetarnas intresse – att radikala strukturreformer skyndsamt genomfördes tillsammans med en omfattande attack mot de stora industriägarnas, bankernas och jordägarnas egendom. Den nationella frågan var dessutom fortfarande aktuell. De nya ockupanternas kolonialistiska uppträdande slog an de nationalistiska stämningar, som hade väckts av kriget mot de tyska ockupanterna.
Det fanns alltså en rad politiska, ekonomiska, sociala såväl som organisatoriska förutsättningar, som var mycket gynnsamma för att arbetarklassen och den antifascistiska vänstern skulle kunna bryta med sin eftergifts- och försoningslinje gentemot den "antifascistiska" högern, den traditionella härskande klassens politiska verktyg. Vänstern skulle i stället kunna slå in på en offensiv strategi och mobilisera miljontals arbetare och intellektuella för en utvecklad demokrati med socialistiskt innehåll. "Vinden från norr" innebar en latent möjlighet att organisera en kraftfull masskamp för att försvara och stärka den mångfald av spirande demokratiska maktformer, som hade uppstått under befrielsekriget och i aprilresningens spår. Den paroll som Aktionspartiet lanserade – "fullborda CLN:s revolution" – antydde den benägenhet som fanns inom en bred småborgerlig sektor, och framför allt inom de intellektuella skikten, att göra gemensam sak med arbetarklassen i riktning mot en dekomkratisk socialistisk omvandling.
I juni 1945 bildades, under trycket av "vinden från norr', en ny antifascistisk samlingsregering under ledning av F. Parri, den mest framträdande personligheten inom Aktionspartiet och ledare för CLN i norra Italien. Men även den vagt socialistiska inställning, som uttrycktes av Aktionspartiet, ansågs av PCI vara alltför vänsteristisk. Utan initiativ och hjälp från PCI var en omgruppering av vänstern och ett steg över till en offensiv strategi omöjligt. Men partiet framhärdade i den nationella enhetspolitik, som inletts vid la svolta di Salerno. De som inom sina egna led förespråkade en ny omsvängning, denna gång åt vänster, kallades "äventyrare" eller "vänsterister". Enligt den officiella diagnosen led de av "barnsjukdomar" och förstod inte "styrkeförhållanden".
Inte i ett enda samtida eller senare PCI-dokument kan man finna en verklig analys av dessa "styrkeförhållanden". Antagandet att de inte medgav en socialistisk lösning av den italienska kapitalismens kris behandlades av PCI-ledningen som en övernaturlig princip eller ett matematiskt axiom (precis som av PCF-ledningen i den franska krisen). Med utgångspunkt från detta antagande rättfärdigades partiets hela politik, noggrant anpassad till den "objektiva situationen". Senare ska vi återvända till den välkända frågan om de "styrkeförhållanden" som förelåg på den italienska skådeplatsen, liksom på den franska, under åren 1944-45. För ögonblicket ska bara noteras att dessa "styrkeförhållanden" för Togliattiledningen dikterade två absoluta krav, vars åsidosättande kunde medföra en direkt katastrof för arbetarklassen och partiet: upprätthållandet av koalitionen med den borgerliga delen av antifascismen samt undvikande av varje konflikt med de allierade. (Vart och ett av dessa krav medförde med nödvändighet det andra: Det var omöjligt att bevara koalitionen med den antifascistiska högern om man hamnade i konflikt med de allierade och vice versa.)
I och med att man underkastade sig dessa ramar, lämnade partiet över initiativet till högern och tilldelade sig själv endast rollen som påtryckningsgrupp. Man protesterade, krävde och ställde förslag, men gjorde ingenting för att sätta i rörelse den enorma jäsande revolutionära potentialen hos landets arbetarmassor. Italien genomlever en "demokratisk revolution", skrev Togliatti våren 1945 efter bildande av Parri-regeringen, och arbetarklassen "kräver" en ledande roll:
"Arbetarklassen fordrar att fa sätta sin prägel på den demokratiska förändring som pågår, och med tanke på den gamla reaktionära härskande klassens bankrutt kräver den en absolut ledande roll vid lösandet av den demokratiska revolutionens problem och i nationens styrelse som helhet. Detta får som oundviklig konsekvens att frågan om arbetarnas ekonomiska och sociala frigörelse och dithörande frågor måste börja lösas i enlighet med folkets förväntningar under loppet av den demokratiska revolutionen."[81]
Genom vilken magisk mekanism kan arbetarklassen "fordra" att fa sätta sin prägel på den demokratiska revolutionen, "kräva" att fa spela en ledande roll, vilket skulle ha som oundviklig konsekvens inledningen av en socialistisk lösning ("arbetarnas ekonomiska och sociala frigörelse")? Varken i detta eller något annat arbete utreder Togliatti mysteriet. Men i december samma år förklarade han vad som hände i praktiken, vilket öde arbetarklassens "krav" gick till mötes och på vilket sätt dess ekonomiska och sociala frigörelse började genomföras. Ur Togliattis rapport till femte partikongressen:
"Så snart vänsterpartierna, som utvecklar en konsekvent demokratisk verksamhet, försöker vidtaga nödvändiga effektiva åtgärder inom något område, hindras de av utpressning. Detta tvingar dem att acceptera regeringens verksamhet och till och med antidemokratiska åtgärder, för att undvika en kris, som skulle leda till kaos i landet. I en sådan situation är det omöjligt att göra några framsteg."[82]
Som framgår av detta citat berörde "regeringens overksamhet" endast den konsekvent demokratiska verksamheten. De antidemokratiska åtgärderna genomfördes medan de demokratiska aldrig nådde längre än till vänsterpartiernas resolutioner eller de tal deras ledare höll. Inför "utpressningen" – hotet att bryta regeringskoalitionen eller en intervention av de allierade – resignerade PCI, och därmed de andra vänsterpartierna, inför högerns reaktionära kurs. Man gick med på eftergifter, som knappast kunde räknas till dem Lenin ansåg försvarliga för ett revolutionärt parti. Och enligt det logiska mönstret för alla sociala kriser: När det inte finns ett revolutionärt parti, som beslutsamt ställer sig i spetsen för massorna, börjar de vacklande mellanskikten att dra sig åt höger.
I december utbröt Parri-regeringens kris. Medan arbetarklassen "krävde" att få spela en ledande roll, konsoliderade borgerskapet – dess "gamla" och "nya" delar i förening – sina positioner i staten och placerade de Gasperi i spetsen för regeringen. Cronache di vita italiana av författarna till Togliattis biografi beskriver det på följande sätt: "Vinden från norr stoppades definitivt. Hela den politiska debatten försköts till frågan om republik eller monarki, och det sociala vågsvall, som fått kraft av aprilresningen fångades upp effektivt. Vinden från norr och vinden från söder möttes i en kompromiss. "[83]
I stället för det oroväckande temat kapitalism eller socialism, som kämpat för att komma i centrum för den politiska kampen sedan april, ställdes frågan om monarki eller republik i första rummet efter en tyst överenskommelse mellan alla partierna. Detta var en mycket mindre farlig fråga för den härskande klassen, och särskilt anpassad till illusionerna i södern. Under tiden fortgick metodiskt raseringen av befrielsekommittérna och avvecklingen av motståndet på alla nivåer. Den borgerliga maktens verkliga centra och de allierade förspillde ingen tid. Utrensningen av fascister ur administrationen gjorde inga framsteg, men kommunistpartiets generalsekreterare fortsatte att leda justitieministeriet med exemplarisk kompetens.[84]
Den 2 juni 1946 visade valurnorna majoritet för det republikanska alternativet, och bekräftade samtidigt kristdemokraternas (DC) hegemoni i den italienska politiken. Under Salerno-dagarna hade DC bara varit ett parti av många – och absolut inte det mest inflytelserika – i den antifascistiska koalitionen, som bildade Badoglio-regeringen. Under de två åren av "nationell enhet" hade det vuxit till Italiens ledande politiska parti. Valet till den konstituerande församlingen (som genomfördes samtidigt som folkomröstningen om statsskicket) gav 8 miljoner röster till DC (35,2 procent av de avgivna rösterna) mot 4,3 miljoner (18,9 procent) till PCI och 4,7 miljoner (20,8 procent) till socialistpartiet. Dessa åtta miljoner inkluderade majoriteten av landsbygdsbefolkningen och småborgarna i städerna, och dessutom en mindre del av arbetarna. Dessa samhällsskikt röstade på det parti, som kontrollerades av de stora industri- och jordägarna, eftersom de inte såg någon påtaglig skillnad mellan detta parti och arbetarpartierna vad beträffar de sociala målen, samtidigt som det hade fördelen att förena dem med Kyrkan och religionen. Enligt en PCI-ledare presenterade sig kristdemokraterna i valen till den konstituerande församlingen "med ett socialt reformprogram, som motsvarade de katolska arbetarnas förväntningar och i stora drag var identiskt med kommunisternas och socialisternas".[85] Togliatti underströk detta faktum omedelbart efter valen, och erkände att kommunisterna och socialisterna hade begått ett misstag genom att inte tydligt profilera sig. Som svar på DC:s återkommande uttalanden att "deras ekonomiska och sociala program inte i något avseende skiljde sig från socialisternas eller kommunisternas, begränsade sig dessa i allmänhet till att kräva av kristdemokraterna att de klart uttalade sig till förmån för republiken".[86]
Men detta var inget nytt. Sedan Mussolinis fall, under det nationella befrielsekriget, under hela 1945, när "vinden från norr" ven över landet, hade PCI, i första hand angeläget om att bevara "den nationella enheten", hela tiden underlättat den politiska demagogin från den härskande klassens nya politiska instrument. Man hade inte bara stympat sitt eget "sociala program" till reformer förenliga med den borgerliga demokratin utan dessutom underlåtit att främja en verklig masskamp för förverkligandet av dessa reformer. Partiet hade framför allt försummat – och detta var det avgörande – att kämpa för att befästa och utveckla den nya demokratiska maktform, som motståndet fört med sig, och genom vilken ett verkligt framåtskridande mot socialismen skulle varit möjligt. Med andra ord, PCI:s politik hade gjort det möjligt för kristdemokraterna att slippa bevisa för massorna att man menade allvar med sitt "ekonomiska och sociala program".
Valet till den konstituerande församlingen visade verkligen vilken enorm styrka, som de båda arbetarpartierna hade bakom sig: Bland de 40 procent av väljarkåren, som givit dem sitt stöd, fanns den övervägande delen av industri- och jordbruksproletariatet samt betydande delar av bondeklassen och mellanskiktet i städerna, liksom av de intellektuella. Men efter valet fortsatte dessa krafter att spela den ständiga tvåans roll i stället för att leda den politiska utvecklingen. Maurice Vaussard, en av den europeiska kristdemokratins historieskrivare, kunde med rätta hävda: "Även om Togliatti och Nenni protesterade emellanåt, stod de i praktiken under kristdemokraternas ledarskap så länge trepartisystemet varade."[87] "Strukturreformerna" fick åter vänta. Enligt samme historiker hade de antifascistiska partiledningarna före valet kommit överens om, att den konstituerande församlingens kompetens skulle begränsas till att utarbeta och fatta beslut om den nya konstitutionen. Han tillägger:
"Kort sagt förlöper allt som om de två stora masspartierna (PCI och DC) i förväg slutit en tyst överenskommelse så att de Gasperi skulle kunna övervinna sina två största svårigheter efter befrielsen: omröstningarna om fredsfördraget och om den nya konstitutionen, som särskilt skulle ta ställning till en ratificering av Letrán-avtalet ... De Gasperi lyckades med stöd av sitt eget parti och kommunisterna, som tillsammans hade majoritet i den konstituerande församlingen, få fredsfördraget ratificerat. Samma majoritet beslöt, trots socialisternas, Aktionspartiets och inte så få liberalers opposition, att i den nya konstitutionen föra in innehållet i Konkordatet, oskiljbart från Letránavtalet, som föreskrev katolicismen som statsreligion, gav det kyrkliga äktenskapet legal status, Förbjöd skilsmässa och garanterade prästerskapets löner."[88]
(Hårdheten i de fredsvillkor, som hade dikterats av "de tre stora" hade väckt stort missnöje hos det italienska folket. Utan den kristdemokratiska ledningens nära uppknytning till britterna och amerikanarna och kommunistpartiets till Sovjetunionen, skulle ratificeringen av fredsfördraget för Italien ha stött på allvarliga svårigheter.) Allt förlöpte faktiskt som om den uttalade eller underförstådda överenskommelse, som Vaussard antyder, verkligen skulle ha existerat. Det är svårt att tro att det inte skulle ligga någon uppgörelse bakom PCI:s godkännande av den konstitutionella stadfästelsen av kyrkans traditionella roll i det italienska samhället och DC:s godkännande av det "sociala innehållet" i konstitutionen.[89] Detta utesluter inte att PCI hade ett speciellt intresse av eftergifter gentemot kyrkan – inför partiet motiverade som eftergifter för folkets religiositet-genom vilka man hoppades få ökat stöd bland de stora katolska grupperna. Det utesluter inte heller att DC hade ett speciellt intresse av konstitutionens "sociala" principer och föreskrifter, som erbjöd en utmärkt folklig och nästan socialistisk fasad för återuppbyggnaden av den italienska kapitalismen.[90]
"Den demokratiska revolutionen som pågår i vårt land ska under sin första etapp kulminera med den konstituerande församlingen ... ", hade Togliatti förkunnat i sin rapport till den femte kongressen. Under de följande etapperna skulle man avancera mot socialismen via en "republik organiserad genom det representativa parlamentariska systemet" i vilket "alla sociala reformer genomförs med respekt för den demokratiska metoden".[91] Men det som kulminerade i och med den konstituerade församlingen var i stället den italienska härskande klassens stora politiska projekt, som hade inletts med elimineringen av Mussolini. Cronache di vita italiana beskriver läget i början av 1947: "Det värsta var över. Revolutionen och vinden från norr hade tyglats. Nu återstod att slutgiltigt vrida rodret och navigera skeppet i "rätt" riktning, vilket uteslöt att vänsterkrafterna på något som helst sätt deltog i maktutövandet."[92]
I maj 1947, kort efter sin resa till Washington, avsatte de Gasperi de kommunistiska ministrarna. För Togliattis biografiförfattare tedde sig denna åtgärd orättvis och politiskt felaktig, eftersom kommunisternas närvaro i regeringen hade förmedlat "ett drag av säkerhet och stabilitet":
"Togliatti hade varit justitieminister och i stället för det blodbad, som reaktionen hade förutspått, gavs en amnesti, som i anmärkningsvärd grad bidrog till pacifiseringen . Scoccimarro och Pesenti var finans- och budgetministrar och liren hade, i stället för att rasa, stått sig väl. Gullo var jordbruksminister, och de enda som kunde beklaga sig var de ryktbara godsägarna i södern, mot vars stora jordegendomar man för första gången vidtagit några av de åtgärder, som efterfrågats under decennier, långt före fascismen, till och med inom själva bourgeoisin i södra Italien."[93]
Togliatti kommenterade händelsen på följande sätt:
"En intelligent och kompetent motståndare hade inte uteslutit oss ur regeringen. Tvärtom, han hade litat på våra ställningstaganden och deklarationer, och skulle kanske i ett kritiskt ögonblick kunnat få oss att stå för dem. Han hade arbetat för att fa oss inringade i en position utan någon utväg, eller som vi bara skulle kunna ta oss ur krossade. För att förstå och genomföra detta krävs intelligens, men de Gasperi är en medelmåtta, knappt det."[94]
Ett erkännande som säger en hel del om partiets ställningstaganden och deklarationer och innebär en ganska klumpig frispråkighet beträffande de Gasperis intelligens. Hade det inte varit för Trumans brutala inblandning är det möjligt att han hade kunnat suga ut ännu mer av PCI:s nationella enhetspolitik. Men det är fantastiskt orättvist att inte erkänna att han drog mycket stor fördel av denna politik vid sitt skickliga genomförande av den svåra uppgift, som det italienska borgerskapet hade anförtrott honom. de Gasperi svek inte de förhoppningar, som den gamla härskande klassen i Italien hade satt till honom. Kan samma sak sägas om det italienska proletariatets förtroende för och förhoppningar om sina representanter under den värsta nationella katastrofen i det moderna Italiens historia, den största politiska, sociala och ekonomiska krisen för den italienska kapitalismen? Var det det revolutionära partiets historiska uppgift att bidra till att skapa de ekonomiska och politiska förutsättningarna för "det italienska undret"?
Visserligen vann de italienska arbetarna en mängd segrar, som inte får undervärderas. I stället för fascism – borgerlig demokrati; i stället för en otidsenlig monarki – en demokratisk republik med en konstitution, så avancerad som en borgerlig sådan kan vara; och en hel rad sociala förbättringar. Det var något i stil med vad det tyska proletariatet uppnådde efter det första världskriget med sin "demokratiska revolution" under socialdemokratisk ledning. Man kan inte bortse från allt detta, men frågan inställer sig naturligt: Varför Livorno? Och beträffande Frankrike: Varför Tours?
På Kominforms grundningsmöte blev de franska och italienska kommunistpartiernas politik hårt kritiserad som opportunistisk av de andra sju partierna. Duclos och Longo fann sig ställda inför en domstol, som anklagade dem för regeringsillusioner, parlamentarism, legalism och andra "ismer" som är karakteristiska för "högeropportunism". Att döma av Duclos' uppträdande på mötet blev de franska ledarna helt överrumplade, medan Togliattio måste ha misstänkt något, eftersom han givit följande rekommendation till PCI:s delegation: "Om de anklagar oss för att vi inte tagit makten eller för att vi låtit oss uteslutas ur regeringen, så svara dem att vi inte kunde göra Italien till ett nytt Grekland. Att undvika det låg inte bara i vårt intresse utan också i Sovjets. "[95]
Italienarna och fransmännen fick faktiskt möta båda dessa anklagelser. Den första anklagelsen kom från jugoslaverna, vars kritisk hade äkta revolutionära motiv. Den andra kom från ryssarna, vars förbittring inte berodde på att de italienska och franska partierna hade misslyckats med att utnyttja de revolutionära möjligheterna, utan på att de inte lyckats hindra att de båda länderna integrerades i USA-imperialismens nya antisovjetiska strategi. Stalin fruktade också att Thorez och Togliatti hade fått för mycket smak för regeringssamarbetet och gjorde eftergifter till proamerikanismen hos de övriga partierna i den Ed. antifascistiska koalitionen, för att kunna komma in i regeringen på nytt. Denna fruktan hade ett visst fog för sig, för efter det att "de kommunistiska ministrarna kastats ut genom fönstren" – som en historiker i väst så träffande uttryckt det – fortsatte Thorez att framställa PCF som ett regeringsparti, och Togliatti arbetade för en ny regering med vänsterpartierna och kristdemokraterna.[96] Vad Stalin behövde var istället att de båda partierna målmedvetet bekämpade Marshallplanen och övriga former av integrering av Frankrike och Italien i västblocket.
Ryssarna befann sig inte i någon särskilt lysande moralisk position för att agera domare över fransmän och italienare, för i själva verket hade Thorez och Togliatti inte gjort annat än att samvetsgrant tillämpa Stalins allmänna linje under den stora allianens epok. Om de hade felat var det snarast på grund av sin överdrivna nit. Men det var troligen inte därför, som Zjdanov och Malenkov överlät huvudansvaret för kritiken av den franska och italienska opportunismen på de jugoslaviska representanterna. Enligt senare uttalanden av Kardelj och Djilas, ville ryssarna "skapa en djup spricka mellan det jugoslaviska partiet och Frankrikes och Italiens partier".[97] Den senare händelseutvecklingen verkar ge stöd åt denna version, men det fanns ändå ytterligare två viktiga orsaker till att ryssarna använde detta förfaringssätt.
För det första talade allt för ett försiktigt agerande: De kunde inte vara helt säkra på hur ledarna för Västeuropas två stora kommunistpartier skulle reagera. Dessa ledare var redan djupt påverkade av sin prestige och sin nationella roll. Ryssarna ville inte hamna i konflikt med de två mäktigste kommunistpartierna i den kapitalistiska världen, från vilka de väntade sig viktig hjälp i sin kamp mot de amerikanska planerna.
För det andra var det jugoslaviska partiet den perfekta kandidaten till rollen som åklagare, med tanke på den auktoritet det fått genom sitt föredömliga revolutionära handlande. Dessutom behövde de jugoslaviska ledarna inte särskilt starka påtryckningar för att åtaga sig rollen. Under kriget och tiden omedelbart därefter hade de vid upprepade tillfällen uppmanat PCI-ledarna att ändra sin politik. Den italienska revolutionens misslyckande innebar en stor fara för den jugoslaviska revolutionen, som samtidigt hotades söderifrån av den brittisk-amerikanska interventionen i Grekland.
Innan jag kommer in på den kritik som italienare och fransmän utsattes för vid Kominterns grundningsmöte, är det emellertid lämpligt att, om än kortfattat, redogöra för huvuddragen i det jugoslaviska kommunistpartiets (JKP) politik under och efter befrielsekriget samt det motstånd den mötte från de sovjetiska ledarna. Detta är nödvändigt, både för att bättre förstå innebörden 'i den jugoslaviska kritiken, och för att kunna uppfatta det skickliga spel de sovjetiska ledarna drev. Dessa utnyttjade jugoslavernas revolutionära inställning, som utvecklats mot Stalins vilja, till att korrigera fransmännens och italienarnas opportunism, som hade sitt direkta ursprung i Stalins egen linje. Den skulle naturligtvis korrigeras för att passa Stalins nya internationella politik, vilket som vi snart ska se innebar att byta en form av opportunism mot en annan. Dessutom måste man ta hänsyn till de jugoslaviska och grekiska erfarenheterna (de senare kommer endast att beröras i förbigående), för att analysen av orsakerna till revolutionens misslyckande i Italien och Frankrike ska bli fullständig.
Redan från den första dagen av Hitlers ockupation utarbetade och tillämpade JKP-ledningen en politik, som gick ut på att intimt koppla samman den nationella befrielsen med landets revolutionära omvandling.[98] De såg inte den sistnämnda aspekten som något att kämpa för efter segern över inkräktaren, utan det skulle förverkligas under själva krigets gång. Allteftersom område efter område befriades inrättades en folkmakt grundad på organ, som skapats genom massornas och de stridandes direkta deltagande.
Den mest karakteristiska aspekten av denna revolutionära inriktning var snarare uppbygget av denna nya folkmakt, än radikalismen i programmet. Programmet var på det stora hela ganska moderat, men ändå inriktat på en övergång till socialismen: Dess mest näraliggande mål var den agrara revolutionen, som genomfördes under själva kampens gång. Den antifascistiska enheten hade, till skillnad från i Frankrike och Italien, skapats på denna grundval: Den omfattade alla partier, grupper, tendenser och personer som klart uttalde sig för de ovannämnda målen, och metoderna att uppnå dem. Den uteslöt inte bara nazisternas medbrottslingar utan också dem som förespråkade monarkin och t.o.m. dem som ville bevara det kapitalistiska systemet inom ramen för en borgerlig parlamentarisk demokrati.
Detta ledde oundvikligen till att befrielsekriget på samma gång fick en karaktär av inbördeskrig mot bourgeoisin och jordägarna. En så omfattande kamp krävde resurser i proportion till dess revolutionära ambitioner. De små partisanförbanden och begränsade attacker eller sabotageaktioner mot fienden var inte tillräckligt för att avgöra revolutionens öde. De hade på sin höjd, som i Frankrike och Italien, kunnat bereda vägen för och underlätta stormaktsarméernas operation. Därför påtog sig JKP från första stund uppgiften att skapa en reguljär revolutionsarm, som var kapabel att inte bara besegra inkräktarna utan också att ingjuta respekt hos de allierade. Denna inriktning, som förverkligades under enorma svårigheter, var en av nyckelfaktorerna bakom den jugoslaviska revolutionens seger.[99]
Jämfört med Thorez' och Togliattis enhetstänkande verkade JKP:s linje vara rena rama äventyrspolitiken, och så bedömdes den också inom Kominterns högre kretsar ända fram till organisationens upplösning under den svåraste perioden av kampen i Jugoslavien. I stället för att samla så många allierade som möjligt i kampen mot inkräktaren, kastade man inte en del av dem i armarna på fienden? Överste Draza Mihailovic och hans cetniker, den kungliga exilregeringens väpnade arm inom landet (I januari 1942 utnämndes Mihailovic till försvarsminister av kung Peter) och erkänd av "de tre stora", utvecklades i denna riktning. Detta berodde inte på att den jugoslaviska översten var mindre antihitleristisk eller nationalistisk än de Gaulle och Badoglio. Orsaken var att JKP:s politik från första stund hade en revolutionär inriktning, något som de franska och italienska kommunistpartierna från början hade förkastat. Tito försökte vid flera tillfällen uppnå samförstånd med Mihailovk för att få till stånd ett gemensamt handlande gentemot tyskarna, men på en politisk grund som skulle garantera massornas revolutionära strävanden, vilket kung Peters försvarsminister naturligtvis inte gick med på. Denna konfrontation mellan å ena sidan den gryende folkmakten och dess befrielsearmé och å andra sidan högerkrafter, som med en nationell enhetspolitik modell Salerno skulle kunnat vara allierade med kommunisterna (eller egentligen låtit kommunisterna bli högerkrafternas allierade), ledde dock inte till att det jugoslaviska kommunistpartiet och folkets befrielsefront (så kallades den antifascistiska enhetsrörelsen) isolerades. Nej, det var Mihailovic och hans cetniker som isolerades, eftersom de var tvingade att inför folket avslöja sina reaktionära syften: Den belöning som erbjöds för de kämpandes offervilja och hjältemod var ett bibehållande av det gamla utsugarsystemet.
Den revolutionära arméns tillväxt och upprättandet av den nya makten i de befriade områdena förde Mihailovk allt närmare en tyst – och ibland öppen – allians med ockupanterna, vilket ytterligare förstärkte hans vanrykte och isolering. Detta resulterade samtidigt i att den kungliga exilregeringen i London (till vilken de viktigaste borgerliga och socialdemokratiska ledarna hade anslutit sig) förlorade sin väpnade arm i landet. Det gjorde också Churchill.
JKP:s politik var naturligtvis från början ett störande inslag för den stora alliansen, och motarbetades därför konsekvent av Stalin. De allierade ledarna kunde inte tro att de jugoslaviska kommunisterna förde en sådan politik utan att direktiv från Moskva låg bakom, och de utövade hela tiden påtryckningar på den sovjetiska regeringen, för att den skulle tvinga Tito att göra upp med Mihailovk. Stalin försökte göra dem till viljes. Den jugoslaviska kommunistledningen informerade regelbundet Moskva om inbördeskriget som rådde mellan befrielsearmén och cetnikerna. Ändå framställdes Mihailovk i den sovjetiska propagandan som ledare för alla jugoslaviska motståndsstyrkor, och kommunisternas och befrielsefrontens roll liksom uppkomsten av den nya folkmakten i de befriade områdena tystades ned. På, direktiv från Stalin sände Dimitrov meddelanden till Tito och försökte förmå honom att ändra sin politik. Följande exempel är från den 5 mars 1942:
"När man läser den information ni sänt oss, förefaller engelsmännen och den jugoslaviska regeringen ha fog för sina misstankar att partisanrörelsen är kommunistisk till sin karaktär och syftar till en sovjetisering av Jugoslavien. Varför har ni t.ex. bildat en särskild proletär brigad? För närvarande är den väsentliga och omedelbara uppgiften att samla alla antinazistiska strömningar, krossa inkräktarna och slutföra den nationella befrielsen.
Hur ska man kunna förklara att Storbritanniens vänner bildar väpnade enheter för att bekämpa partisantrupperna? Finns det verkligen inga jugoslaviska partrioter förutom kommunisterna och sympatisörer till dem, som ni kan gå samman med i kampen mot inkräktaren?
Det är svårt att hålla med om att de jugoslaviska och brittiska regeringarna ställer sig på ockupanternas sida. Här måste föreligga ett allvarligt missförstånd. Uppriktigt sagt, vi ber er att noggrant tänka över er taktik och era handlingar och försäkra er om att ni gjort allt som står i er makt, för att skapa en gemensam nationell front av alla fiender till Hitler och Mussolini med ett enda gemensamt mål: att kasta ut inkräktarna. Om något fortfarande kan göras i denna riktning, vidtag de nödvändiga åtgärderna och varsko oss."[100]
I samma brev uppmanades Tito att inte betrakta sin kamp "enbart ur nationell synvinkel, utan även ur internationell – den brittisk-sovjetisk-amerikanska koalitionens". I själva verket förelåg inte alls något "missförstånd". Det rörde sig om två radikalt olika politiska linjer: Moskvas, enligt vilken kriget mot Hitlertyskland endast skulle ha nationellt oberoende som mål, och i bästa fall borgerlig demokrati, och de jugoslaviska kommunisternas, som förenade det nationella oberoendet och demokratin med den socialistiska revolutionen. Vilket inte gjorde deras politik mindre "nationell", utan tvärtom nationell på ett djupare sätt än de franska eller italienska kommunisternas politik – och därav resultatet. Samtidigt bortsåg inte JKP från den internationella aspekten, det var bara det att "synvinkeln" inte var Stalins utan deras egen. Som vi snart ska se lyckades de manövrera skickligt i förhållande till de brittisk-amerikanska utspelen. De fick västmakternas hjälp, samtidigt som dessa tvingades bli vittnen till den jugoslaviska revolutionen. I detta avseende gav de den store ledaren en strålande lektion i revolutaktik. Men Dimitrovs och Stalins dokument, som var så klargörande inte bara i fallet Jugoslavien, ska vi återvända till senare.
Ett annat sätt för Moskva att utöva påtryckningar var att svara negativt på de kämpande jugoslavernas förfrågningar om vapen och ammunition. Man skyllde förstås på tekniska svårigheter, och dessa var utan tvivel mycket stora. Men enligt den kungliga regeringens arkiv, som förflyttades till Belgrad efter kriget, erbjöd de sovjetiska ledarna samtidigt materiell hjälp till cetnikerna och en militär beskickning till högkvarter.[101] Under mer än två år kämpade befrielsearmén utan någon som helst utländsk hjälp mot de tyska och italienska arméerna, som riktade stora offensiver mot dem, mot Nedic's och Pavelic's trupper (de serbiska och kroatiska quislingarna) och mot cetnikerna under Mihailovic.
Hösten 1942 omfattade befrielsearmén redan 150 000 soldater, fördelade på två arméer med vardera nio divisioner (totalt 36 brigader och 70 bataljoner). Vid denna tidpunkt beslöt Jugoslaviens nationella antifascistiska befrielseråd (AVNOJ) att samlas i Bihac, huvudstad i det nyligen befriade Bosnien, för att bilda en provisorisk regering. Moskva protesterade kraftigt, och denna gång gav jugoslaverna vika, men ett år senare beslöt de göra slag i saken. I oktober 1943, då utrikesministermötet mellan Sovjet, England och USA pågick i Moskva, sände Tito ett memorandum till de tre regeringarna och informerade om att AVNOJ varken erkände kungen eller exilregeringen i London. AVNOJ betraktade sig som ensam representant för det jugoslaviska folket, och ämnade upprätta en demokratisk republik, grundad på de nationella befrielsekommittéerna. Utrikesminstermötet ignorerade budskapet, och "de tre stora" fortsatte att betrakta kung Peters regering som den enda legala representanten för Jugoslavien. De jugoslaviska revolutionärernas svar blev att sammankalla ytterligare ett nationellt AVNOJ-möte och formellt bilda den nya staten.
Medan Stalin, Churchill och Roosevelt i Teheran påbörjade den stora uppdelningen i intressesfärer, träffades delegater för befrielsekommittéerna runt hela Jugoslavien i Jajce, Ed. huvudstad för kungarna av Bosnien, och förklarade exilregeringen i London avsatt. Kung Peter och hela Karageorgevie-dynastin dömdes till "evig exil" (mötet beslöt att förbjuda dem att sätta sin fot i Jugoslavien), men frågan om monarki eller republik uppsköts till efter kriget. (Som synes visste de jugoslaviska kommunisterna också att spela sina kort väl inför de allierade, och till skillnad från italienarna började de dessutom med att säkra den nya folkmakten – förhandlingar kunde man vänta med.) Mötet beslöt att ge den nya staten en federal struktur och utsåg en provisorisk regering. När dessa beslut kom till Moskvas kännedom blev Stalin rasande. Manuilskij meddelade Tito att "ledaren" var "extremt missnöjd, och sade att det var en dolkstöt i ryggen på Sovjetunionen och ett angrepp på Teherankonferensen". Radiostationen "Det fria Jugoslavien", som sände från sovjetiskt territorium, miste omedelbart sin frihet och kunde inte sprida Jajcemötets beslut om förbudet för kung Peter att återvända till Jugoslavien. Utsändningarna, som utarbetades av JKP:s representant i Moskva, blev censurerade.[102] Under tiden hade Washington och London på plats informerat sig om de verkliga styrkeförhållandena: Mihailovic vanrykte och oförmåga samt befrielsearméns makt. De beslöt då att böja sig för fullbordat faktum, och försöka nå en kompromiss med Tito på annat sätt. Först i och med det erkände Sovjetregeringen besluten i Jajce. Molotov gjorde ett uttalande, som gav uttryck åt denna "anpassningspolitik":
"Utvecklingen i Jugoslavien, som Storbritannien och USA redan har accepterat, bedöms av den sovjetiska regeringen kunna bidra till framgång för de jugoslaviska folkens kamp mot Hitler-tyskland. Denna utveckling är ett tecken på det märkliga sätt, genom vilket de nya jugoslaviska ledarna har lyckats ena alla landets styrkor."[103]
Detta "märkliga sätt" hade faktiskt ingenting gemensamt med det sätt, som Moskva försökt tvinga fram under två och ett halvt år.
Samtidigt beslöt Sovjetregeringen att skicka en militär beskickning till Titos högkvarter, vilket de allierade redan gjort. Under de första månaderna 1944 började jugoslaverna äntligen få en del sovjetiska vapen, inklusive ett antal flygplan. De allierade hade börjat sända vapen till Tito i slutet av 1943. Men hjälpen hade sitt pris. Både Churchill och Stalin intensifierade sina politiska och diplomatiska påtryckningar för att få kommunisterna att träffa en överenskommelse med exilregeringen. För att underlätta det hela lät Churchill byta ut Bodizar Puri, på posten som ledare för exilregeringen, mot Subasic, som ansågs vara mer "demokratisk". Mihailovic förlorade posten som försvarsminister. Den brittiska regeringen förklarade att man skulle sluta stödja cetnikerna. Ställd inför dessa kombinerade brittiska och sovjetiska påtryckningar manövrerade JKP-ledningen. I augusti 1944 slöt Tito ett avtal med Subasi, som innebar ett samarbete mellan exilregeringen och regeringen inom landet med perspektivet att bilda en "blandad" regering. Tito sade senare om detta: "Vi godtog detta avtal eftersom vi kände vår styrka och visste att nästan hela folket stod på vår sida ... Dessutom hade vi en stark armé, vars storlek våra motståndare inte kunde föreställa sig."[104]
Vid deras möte i slutet av september försökte Stalin åter förmå Tito att acceptera kung Peters återinsättande och att göra eftergifter till den serbiska bourgeoisin, men förgäves "Och vad gör ni om engelsmännen landstiger i Jugoslavien?", frågade Stalin. "Motstånd med alla medel", svarade Tito. Stalin bemötte det bitande svaret med en iskall tystnad. Några dagar senare ägde det berömda mötet rum mellan Churchill och Stalin, när den cyniska uppdelningen av Balkan i intressesfärer genomfördes. Utan att säga ett ord till Tito kom Stalin överens med den engelske premiärministern att "inflytandet" över Jugoslavien skulle delas lika mellan dem.[105] I Jalta bekräftades inte bara denna uppdelning, utan den konkretiserades också. Den 12 februari 1945 informerade de brittiska och ryska sändebuden i Belgrad de jugoslaviska ledarna om vad som beslutats i Jalta två dagar tidigare. De tre regeringscheferna hade givit marskalk Tito följande "rekommendationer":
a. Avtalet mellan Tito och Subasic borde träda i kraft omedelbart genom bildandet av en ny regering.
b. Denna regering skulle omedelbart kungöra: 1) att AVNOJ skulle integrera de medlemmar ur den gamla jugoslaviska nationalförsamlingen, som inte komprometterat sig genom samarbete med fienden, och att det på detta sätt skapade politiska organet skulle kallas "provisoriska församlingen", 2) att den lagstiftning AVNOJ utfärdat skulle tas upp till ratificering senare i den konstituerande församlingen.[106]
Detta beslut väckte en våldsam indignation inom alla läger bland partisanerna. Särskilt tvånget att acceptera medlemmar ur 1938 års församling, som valts under den fascistvänliga Stojadinovic-regimen. Men ännu en gång agerade de revolutionära jugoslaviska ledarna skickligt. De insåg att det gällde att kombinera fasthet med omdöme, att inte vika i det väsentliga men förhandla om bisakerna. På så vis kunde man vinna tid till att konsolidera revolutionen och framför allt förstärka armén. De såg detta särskilt klart från slutet av 1944, genom Moskvas totala passivitet inför den brittiska expeditionskårens krigshandlingar mot den grekiska motståndsrörelsen. Detta gav hela den olycksbådande förklaringen till Stalins iskalla tystnad efter Titos svar på frågan: "Vad gör ni om engelsmännen landstiger i Jugoslavien?" JKP-ledningen beslöt alltså att "tillämpa" Jaltas "rekommendationer" på ett sådant sätt, att folkets styrkor inte skulle vika en tum från sin reella maktposition. Samtidigt skulle Churchill och den jugoslaviska bourgeoisin leva kvar i sina förhoppningar om ett återställande av tingens gamla ordning. Man bör ha i minnet, att en viktig kärna av borgerliga jugoslaviska politiker (inklusive socialdemokratiska ledare) inte godtog avtalet mellan Tito och Subasic. Från London krävde dessa öppet, med stöd från den brittiska imperialismens mest reaktionära kretsar, att en brittisk-amerikansk armé skulle sändas till Jugoslavien för att återställa ordningen .[107]
JKP-ledningens taktik visade sig vara effektiv. Under loppet av 1945 konsoliderades den jugoslaviska revolutionen. När Subasic och de övriga från den gamla härskande klassen – som i den "blandade" regeringen representerade även de engelska 50 procenten av inflytandet enligt Stalins och Churchills uppgörelse – förstod att "trojanska hästmetoden" hade misslyckats, avgick de emellertid från sina ministerposter. Men nu var det redan för sent för britterna och amerikanerna att tillämpa den "grekiska" lösningen på fallet Jugoslavien.
Som jag redan sagt, kan inte det grekiska fallet inom ramen för detta arbeta ägnas så mycket uppmärksamhet som det förtjänar. Jag nöjer mig med att nämna följande fakta. Den grekiska motståndsrörelsen antog samma revolutionära karaktär som den jugoslaviska och nådde en jämförbar styrka. I slutet av 1944 kontrollerade den praktiskt taget hela landet. Men den grekiska kommunistpartiledningen förmådde inte upprätthålla samma fasthet som den jugoslaviska gentemot påtryckningarna från Moskva. Den gjorde allvarliga eftergifter för den "nationella enhetspolitiken" och accepterade överenskommelser med de allierade, som underlättade den engelska väpnade interventionen mot den grekiska revolutionen. Avtalet mellan Churchill och Stalin i oktober 1944 gjorde resten. Den 7 november 1944 gav Churchull följande instruktioner till utrikesminister Eden:
Med tanke på det höga pris vi betalat Ryssland för att få fria händer i Grekland, bör vi inte tveka att använda brittiska trupper för att stödja den kungliga grekiska regeringen under Papandreou ... Jag räknar kallt med en konfrontation med EAM, och vi ska inte undvika den, förutsatt att platsen är väl vald.[108]
Striderna mellan britternas och motståndsrörelsens styrkor pågick från början av december 1944 till den 12 februari 1945. Då slöts en vapenvila, som utmynnade i Varkizaavtalet, vilket senare av det grekiska kommunistpartiet betraktades som "en oacceptabel kompromiss och i grund och botten en kapitulation för de engelska imperialisterna och den grekiska reaktionen".[109]
I skydd av brittiska tanks kunde Churchill den 22 december komma till Atén. Vid ett möte med motståndsledarna – för att få dem att kapitulera – förklarade han att "britterna har kommit till Grekland med president Roosevelts och marskalk Stalins samtycke". Chefen för Sovjets militära beskickning (som medan Atens folk slogs mot de brittiska trupperna befann sig i det av partisaner omringade brittiska högkvarteret) deltog vid detta möte och bekräftade Churchills uttalande. Två dagar senare, när förhandlingarna mellan motståndsrörelsen och monarkins regering brutit samman, och medan engelskt flyg besköt Atens befolkning, ackrediterades Sovjets ambassadör inför den grekiska monarkins regering. Och under Jaltakonferensen, när striderna nätt och jämnt hade slutat, förklarade Stalin: "Jag har förtroende för den brittiska regeringens politik i Grekland."[110]
Varkiza-avtalet utnyttjades av de brittiska imperialisterna och den grekiska reaktionen till att återställa monarkins makt och utlösa en fruktansvärd terror mot arbetarna och de demokratiska krafterna. I slutet av 1946 beslöt det grekiska kommunistpartiet och andra delar av motståndsrörelsen att återuppta den väpnade kampen och inleda ett inbördeskrig. Den brittiska imperialismen kände sig inte stark nog att bemästra situationen och överlämnade därför sin roll som polis till USA-imperialismen. Den 12 mars 1947 tillkännagav Truman att USA övertog "skyddet" av Grekland och Turkiet. Detta var första gången "Trumandoktrinen" tillämpades.
Det är självklart att kommunistledarna i Belgrad såg USA-imperialismens militära intervention i Grekland som ett direkt hot mot den jugoslaviska revolutionen. På samma sätt betraktade de den allt starkare högervridningen i Frankrike och Italien, åtföljd av amerikansk militär utbredning i båda länderna. I detta sammanhang måste man se Kardeljs och Djilas' kritik av de franska och italienska kommunisternas politik på Kominforms grundningsmöte. Kritikens exakta ordalydelse är fortfarande okänd, men man kan bilda sig en ganska välgrundad uppfattning på basis av en del senare avslöjanden av jugoslaverna och framför allt genom de anteckningar som gjordes under mötet av E. Reale (tillsammans med Longo representant för PCI) och som publicerades 1957. Dessa uppgifter kan dessutom jämföras med de indirekta referenser, som finns i de publicerade dokumenten från konferensen i Kardeljs rapport om JKP:s verksamhet.[111] Med utgångspunkt från dessa källor har jag utarbetat följande sammanfattning.
Jugoslaverna menade att det under kriget och efter segern över Hitler hade utkristalliserat sig en mot marxismenleninismen revisionistisk strömning inom den internationella kommunistiska rörelsen. Dess klaraste uttryck var "browderismen". Enligt denna strömning skulle en period av fredlig utveckling följa efter kriget, då klasskampen skulle dämpas både på nationell och internationell nivå. Jugoslaverna lät förstå att de franska och italienska kommunistpartiernas politik var ett speciellt uttryck för denna strömning. Dess grund var tron på en fredlig, legal och parlamentarisk väg till arbetarklassens maktövertagande. Det rörde sig om en upprepning i annorlunda tappning av socialdemokraternas utveckling efter första världskriget. De italienska och franska kommunisterna betraktade regimerna, i vars regeringar de deltog, som folkdemokratier i vardande, vilket enligt JKP-representanterna var totalt felaktigt.
Medan de gjorde dessa påståenden pågick redan sammansvärjningar för att kasta ut kommunisterna ur regeringen. Borgarklasssen hade haft intresse av att samarbeta med kommunisterna medan den kände sig svag, och dessa borde ha utnyttjat situationen till att lägga beslag på nyckelposterna, vilket de inte gjorde. Med sin teori om att regeringssamarbetet med borgarna innebar början till en folkdemokrati, som skulle fortsätta att utvecklas på legal och parlamentarisk väg, hade de inte uppnått något annat än att avväpna massorna och utså illusioner om kristdemokraterna och andra borgerliga partier, liksom om socialdemokraterna. De franska och italienska kommunisterna borde ha insett att deras samarbete med borgarna och socialdemokraterna inte kunde bli långvarigt. Det handlade bara om en kamp där segern skulle gå till den som vågade mest, hade störst klarsynthet och minst illusioner om parlamentariskt samarbete och som lyckades vinna massornas stöd för att komma till makten.
Vi har haft intima kontakter med våra italienska kamrater under kriget, förklarade jugoslaverna. Vi har uppmanat dem att studera vår erfarenhet, den väg som gav oss möjlighet att befria en stor del av vårt land och skapa en armé. Men de ville inte följa upprorets väg. De menade att det var nödvändigt att bromsa den revolutionära utvecklingen i norra Italien för att undvika en brytning med södern. Togliatti hävdade att kommunisterna bara skulle ha kunnat ta makten i en del av Italien, och på detta sätt skulle landet ha delats och förlorat sin enhet och sitt oberoende.
I stället för att skapa en antifascistisk enhet underifrån, med massorgan som inrymde alla de strömningar som verkligen var redo att följa den väpnade kampens väg och upprätta en verklig folkmakt, begick de franska och italienska kommunisterna misstaget att bilda fronten uppifrån med lika representation för arbetar- och borgerliga partier. Detta trots att målet för några av dessa partier var att bromsa eller helt stoppa den väpnade kampen och hindra varje verklig omvandling av landet. I den publicerade texten från Kardeljs rapport om det jugoslaviska partiets verksamhet finns följande avsnitt, som tydligt syftar på de franska och italienska kommunisterna:
"Somliga påstod att bildandet av nationella befrielsekommittéer och förverkligandet av folkens demokratiska och revolutionära krav på sikt skulle leda till att vissa sociala skikt och politiska grupper fjärmades från den antifascistiska fronten. Det jugoslaviska kommunistpartiet har konsekvent bekämpat sådana uppfattningar. Om den jugoslaviska folkfronten hade intagit en sådan ståndpunkt, skulle den inte fått massorna med sig. Folket skulle inte varit berett att kämpa med vapen i hand med en sådan offervilja som de visade. De har kämpat i vetskap om att kampen gagnat deras demokratiska och sociala strävanden och samtidigt den nationella befrielsen. Praktiken har visat att det nära sambandet mellan den nationella befrielserörelsen och folkets demokratiska revolutionsprocess, inte försvagade den nationella resningens stridsstyrka, utan istället ledde till att folkets majoritet attraherades på ett exceptionellt sätt."[112]
Jugoslaverna gav PCF beska förebråelser för att partiet tillåtit och till och med underlättat avväpningen och upplösningen av motståndsrörelsen i slutet av 1944 och början av 1945. De kunde inte godkänna de franska ledarnas argument: att eftersom kriget inte var slut skulle en beslutsam aktion mot de Gaulles politik ha inneburit en konfrontation med de allierade och skadat förhållandet mellan dessa och Sovjetunionen. Detta argument var felaktigt, hävdade jugoslaverna, eftersom det effektivaste stödet till Sovjet bestod i att minska det amerikanska inflytandet inom det franska folket. Liknande förebråelser riktades mot italienarna för deras politik månaderna efter resningen i Norditalien. Emot detta satte Kardelj och Djilas grekerna, som hade mött engelsmännen med väpnad kamp innan kriget mot Tyskland var slut, och JKP:s strid mot kung Peters regering och de allierades verktyg, cetnikerna. Jugoslaverna kritiserade de franska och italienska kommunistledarnas allmänna hållning till britterna och amerikanerna: Att de i praktiken helt avstod från att öppet kritisera västmakternas politik, vilket banade väg för ett återupprättande av imperialismens positioner. Att de hade illusioner, som de spred till massorna, om en imperialistisk "demokrati" och en "snällare" imperialism.
Frankrikes och Italiens kommunistpartier anklagades också för att de inte i handling effektivt stödde den väpnade kamp, som kommunisterna och andra vänsterkrafter i Grekland utkämpade från slutet av 1946. Enligt jugoslaverna uteblev stödet eftersom de båda partiledningarna betraktade det grekiska inbördeskriget som förlorat för folkets styrkor, och trodde att det mycket snabbt skulle vara över. De franska och italienska ledarna hävdade att imperialisterna hoppades på en "grekisk" utveckling i Frankrike och Italien, för att lättare kunna krossa arbetarklassen och de demokratiska krafterna i de båda länderna. Detta argument underkändes av Kardelj. Tvärtom fruktade amerikanarna att en liknande kamp skulle uppstå i Frankrike och Italien eftersom detta allvarligt skulle hota deras positioner. JKP-delegaterna föreslog också att Kominform-mötet skulle undersöka hur man kunde organisera en effektiv hjälp till det grekiska folkets kamp. För detta förslag fick de inget stöd.
Detta var i stora drag det jugoslaviska kommunistpartiets kritik av de franska och italienska partiernas linje under perioden 1941-1947. Att döma av tillgänglig information var Gomulka den ende av deltagarna på Kominform-mötet, som formulerade en dom som närmade sig jugoslavernas: Att fransmännen och italienarna inte utnyttjat möjligheten att driva på en radikal utveckling i sina länder under befrielseperioden. Den fas då "ockupationsmaktens administration krossades i samband med att dess militära styrkor kastades ut (var en) avgörande period", slog den polske kommunisten fast, "för att skapa en ny statsapparat. Även om villkoren var gynnsammare i de länder som befriades av den sovjetiska armén, så fanns även i de anglosaxiska truppernas närvaro reella möjligheter att gå vidare mot väsentliga förändringar av den nya statens organisationer. Detta framför allt där arbetarpartierna hade organiserat en omfattande nationell befrielsekamp, och förfogade över väpnade partisanenheter", d.v.s. i Frankrike och Italien.[113]
Zjdanov och Malenkov höll sig, som jag redan nämnt, diskret i bakgrunden. De koncentrerade sin kritik på det faktum att båda partierna, efter att ha blivit utkastade ur regeringen, behöll sin regeringsvänliga och parlamentariska inställning i stället för att mobilisera massorna mot respektive regerings pro-amerikanska politik. De övriga mötesdeltagarna följde i huvudsak det av ryssarna anvisade mönstret. Ingen av dem gjorde några invändningar mot jugoslavernas kritik, men de tog heller inte upp till behandling de grundläggande problem, som denna reste. Fransmännen och italienarna insåg att kritiken kom från två helt skilda håll. Det man måste ta fasta på var naturligtvis kritiken från Stalins talesmän. Man behövde inte analysera orsakerna till att revolutionen misslyckats i Frankrike och Italien, utan det viktiga var att man godtog den "kursomläggning", som Zjdanov presenterat. Longo och Duclos gjorde sin rituella självkritik genom att i allmänna termer erkänna att deras partier hade begått opportuniska misstag. Politiken på regeringsnivå hade inte i tillräcklig grad kombinerats med mobilisering av massorna. De erkände att de inte i tid hade förstått vidden av den nya amerikanska politiken eller att uteslutningen av kommunisterna ur regeringen berodde på just denna nya antisovjetiska kurs i Washington. När de sedan också lovade att energiskt bekämpa Marshallplanen och att tillämpa Stalins nya politik till punkt och pricka, ansåg Zjdanov "debatten" avgjord, och man gick vidare till nästa fråga.
När väl detta resultat hade uppåtts, hade ryssarna inte det minsta intresse av att fördjupa analysen av den fransk-italienska opportunismen. Och inte de övriga heller. Alla närvarande var tillräckligt insatta i saken för att förstå att jugoslavernas kritik indirekt angrep den politik Stalin hade anbefallt för den kommunistiska rörelsen under den stora alliansens period. Alla visste också mycket väl att denna sida av problemet var tabubelagd. Longo och Duclos kunde ha utnyttjat detta för att försvara sig och anklaga jugoslaverna för att sätta sig upp mot Stalin, men eftersom det var uppenbart att Kardelj och Djilas handlade enligt överenskommelse med Zjdanov och Malenkov, skulle ett sådant "försvar" bara ha förvärrat deras situation ytterligare. Vid ett privat möte förklarade Longo för Kardelj och Djilas att det italienska partiets politik under kriget hade dikterats från Moskva, men under de officiella sessionerna höll sig var och en till sin ro11.[114] Å ena sidan syndabockarna, å andra sidan åklagarna och domarna.
Allt eftersom brytningen av den stora alliansen fortskred, tycktes motiven för friktionen mellan Moskvas politik och den jugoslaviska revolutionens intressen försvinna. Under "de tre storas" smekmånad sågs jugoslavernas revolutionära omedgörlighet som en "negativ" faktor. Sedan London och Washington inlett sitt antisovjetiska korståg omvandlades den till en "positiv" faktor. Partisanernas Jugoslavien, med sin icke föraktliga armé och sitt strategiska geografiska läge, blev en viktig länk i det europeiska försvarssystem, som Stalin börjat organisera. Och omvänt: Inför det hot Trumandoktrinen utgjorde för den jugoslaviska revolutionen, tycktes Tito och hans medarbetare komma i större beroende av skydd från Sovjetunionen.
Inom kort visade det sig dock att denna politiska samstämmighet inte vilade på någon fast grund. Jugoslavernas omedgörlighet var användbar för ryssarna bara så länge den sammanföll med den nya sovjetiska politikens krav. Men jugoslaverna hade sina egna planer för Balkan, och dessa överensstämde inte med den sovjetiska diplomatins. Dessutom kolliderade Stalins planer på en europeisk skyddszon med Jugoslaviens vilja att bevara sitt nationella oberoende. Vid tidpunkten för Kominforms bildande hade jugoslaverna emellertid inget intresse av att bryta med ryssarna – tvärtom. Den kritik av Stalins politik, som var inbakad i angreppet mot den fransk-italienska opportunismen, var troligen inte överlagd (om det varit så skulle jugoslaverna säkert ha sagt det efter brytningen med Stalin). Den var bara en oundviklig följd av de franska och italienska kommunisternas trogna anpassning till Stalins stora strategi.
En svaghet i den jugoslaviska kritiken av fransmännen och italienarna var just att den gjorde halt inför denna nyckelfråga: Stalins politik under den stora alliansen. Utan att analysera den var det fruktlöst att försöka förklara varför revolutionen misslyckades i Frankrike och Italien. Jag har hänvisat till denna politik åtskilliga gånger under denna framställning men endast fragmentariskt. Vid analysen av de franska, italienska och jugoslaviska kommunistpartiernas politik, liksom i samband med den korta genomgången av Grekland, har vi kunnat konstatera de konkreta lokala effekterna av Moskvas inriktning och direktiv. Vid studiet av orsakerna till Kominterns upplösning, och i andra avsnitt av första delen av denna bok gjordes hänvisningar till några allmänna drag i denna stalinistiska politik.[115] Men hittills har jag inte analyserat politiken i dess helhet, vilket är absolut nödvändigt för att få en helhetsförståelse av varför revolutionen misslyckades i Västeuropa. Följande avsnitt ägnas åt en sådan analys.
Stalins politik under andra världskriget dominerades av två strategiska huvudregler, som redan behandlats i tidigare kapitel.[116] Den första formulerades i slutet av tjugotalet, när den revolutionära våg som inleddes med den ryska revolutionen hade ebbat ut. Denna regel kan härledas ur teorin om "socialismen i ett land": All revolutionär aktivitet över hela jorden är underordnad Sovjetstatens intressen. Den andra tog form under loppet av trettiotalet efter det att det tyska proletariatet krossats av fascimen. Regeln speglar den försvunna tron på den revolutionära förmågan hos proletariatet i väst och lyder: Utnyttja i första hand motsättningarna mellan imperialistmakterna. All revolutionär aktivitet ska underordnas detta. Den andra normen är endast tillämpningen av den första, men ovannämnda revolutionära oförmåga hos västproletariatet som förutsättning: Eftersom det högsta målet är att garantera Sovjetstatens säkerhet, och en revolution utanför Sovjet verkar osannolikt, är det enda som återstår att dra fördel av de imperialistiska staternas rivalitet.
Ett karakteristiskt exempel på tillämpningen av denna dubbla gyllene regel utgör Stalins politik i förhållande till den spanska revolutionen och folkfronten i Frankrike. Första gången Stalin tillämpade denna strategi i stor skala var dock under andra världskrigets inledningsfas. Då genomförde han den till dess yttersta konsekvenser, utan att rygga tillbaka inför det monstruösa steget att sluta en långtgående pakt med fascismen och hålla tillbaka folkens kamp mot fascismen bara för att underlätta denna pakt.[117] Även efter Nazitysklands invasion av sovjetiskt område styrdes Stalins politik i allt väsentligt strikt av de två nämnda reglerna: sättet att bygga upp den stora alliansen mot Hitler, de politiska motiv som dominerade det militära samarbetet, de politiska mål för kriget som slogs fast och den roll kommunistpartierna tilldelades. Alla viktiga aspekter av den stalinistiska politiken i samband med "den stora alliansen" rättade sig strikt efter de två nämnda normerna.
Under de tio åren mellan den fransk-sovjetiska pakten 1935 och Jaltaavtalet fick det övergripande målet – sovjetstatens säkerhet – också en innebörd alltmer avlägsen från den det hade haft på Lenins tid. Under senare hälten av 30-talet gällde det huvudsakligen att bevara status quo i Europa, d.v.s. i enlighet med Versailles-fördraget. Den tysksovjetiska pakten medförde att territoriell expansion inräknades: gränsrevideringar, annexioner, erövring av "intressesfärer". Först under kriget mot axelmakterna slog detta nya innehåll i begreppet igenom helt och hållet. Dess imperialistiska och kolonialistiska karaktär uppenbarades inte helt förrän många år senare, i samband med invasionen av Tjeckoslovakien. Det "övergripande målet" tog sig ett konkret uttryck i Stalins politik: att söka nå en permanent överenskommelse med USA-imperialismen för att uppnå ett gemensamt världsherravälde.
Kriget mot axelmakterna fick ett progressivt, befriande innehåll då det ledde till att fascistregimen krossades, till att en form av nationellt förtryck försvann: det förtryck den tyska och japanska imperialismen hade infört i en rad länder och försökte införa i andra. Detta krig tenderade att omvandlas till ett revolutionärt krig, från det ögonblick då den antifascistiska kampens logik ledde till en konfrontation med de härskande klasserna, som låtit sig betjänas av fascismen för att behålla sin makt; från det ögonblick då också de proletära klasserna drogs med i kampen, då de beväpnade sig och fick tilltro till sin egen styrka. Men Stalins politik uttryckte inte alls en sådan utveckling. Än mindre gjorde Roosevelts och Churchills det. Dessa hade förstås i huvudsak imperialistiska motiv för sina storslagna proklamationer och löften, som frammanade folkens förhoppningar om frihet och oberoende. (Roosevelts mer liberala attityd förändrade inte grundinnehållet i den amerikanska politiken.) Stalin tjänade med sina likartade löften och deklarationer intressena hos det byråkratiska skikt, som hade ersatt Oktoberrevolutionens revolutionära proletariat i sovjetstatens ledning. Ryssarnas nye envåldshärskare och den konservativa byråkrati han var symbol för kunde inte överföra revolutionen till andra folk efter att ha förvanskat den i sitt eget land. De kunde inte gynna frihet och demokrati på andra håll så länge de sovjetiska arbetarna nekades detta. Stalinismens utrikespolitik kunde inte annat än återspegla dess inrikespolitik. Sovjetarmén, liksom de allierades arméer, fyllde en funktion som befriare genom att krossa de fascistiska regimerna och utplåna Hitlers imperialism. Men samtidigt bar de med sig en ny typ av förtryck, i britternas och amerikanernas spår bevarandet av det kapitalistiska systemet, kolonialism i en eller annan form och försök att upprätta världsherravälde; i Sovjetarméns spår uppstod ett nytt samhällssystem efter stalinistisk förebild. Att kapitalistisk privategendom försvann inom detta system, innebar dock inte att produktionsmedlen övergick i arbetarnas händer. Nyttjanderätten gavs i stället åt ett nytt privilegierat samhällsskikt, vars byråkratiska dominans grundade sig på ideologiskt bedrägeri, utplånande av politiska friheter och på den mest gigantiska polisapparaten genom tiderna. Sovjetarméerna förde också med sig den storryska nationalismens planer på expansion och dominans. Lenins fruktan för att den ryska imperialismen skulle återuppstå under Oktoberrevolutionens täckmantel skulle nu visa sig vara helt befogad.
Om antifascism och befrielsekamp öppet kunde anges som motiv för kriget, så måste naturligtvis de brittisk-amerikanska kapitalisternas och den stalinistiska byråkratins "övriga" motiv döljas noggrant. I denna uråldriga konst, att med de ädlaste ideal dölja de mest reaktionära handlingar, hade de tre stormaktsledarna var och en sin egen förmåga, och Stalin stod inte sina framstående kolleger efter i detta avseende. De fann omedelbart vad som kan kallas ett "gemensamt språk". De oundvikliga åsiktsskillnaderna gällde aldrig principerna: De tre var alltid överens om att prisa dessa samtidigt som de i handling förtrampade dem. Meningsskiljaktigheten berodde på att var och en naturligtvis ville hugga till sig de bästa bitarna vid den nya uppdelningen av världskartan. När någon av dem ansåg sig missgynnad, skrek han i högan sky om principerna, och anklagade de andra för att bryta mot dem. Men när de nådde ett godtagbart avtal, vittnade var och en med hela sin prestige om sina kollegers ädla avsikter.
I detta avseende spelade Stalin den i särklass viktigaste rollen. Hans enorma anseende bland arbetarmassorna över hela världen som personifikation av Oktoberrevolutionen och socialismen gjorde imperialismens representanter en oskattbar tjänst under andra världskriget. Wilson, Clemenceau och Lloyd George var inte lika lyckligt lottade under det första. Stalins offentliga ingripanden under kriget och den sovjetiska propagandans versioner av relationer och avtal mellan de tre stora bidrog kraftigt till att utså illusioner hos miljoner människor om Sovjetunionens kapitalistiska och imperialistiska allierades demokratiska och befriande avsikter. Kommunistpartiernas propaganda hade med få undantag samma effekt. Detsamma kan sägas om deras allianspolitik. Detta bedrägeri mot folken var ett nödvändigt villkor för att den stora uppdelningen i "intressesfärer" mellan USA-imperialismen och Sovjetbyråkratin och köpslåendet med ekonomiska, politiska och strategiska intressen skulle kunna genomföras utan märkbara protester från offrens sida.
När Zjdanov i sin rapport på Kominforms grundningsmöte 1947 förklarade att världen delats i två läger, och kallade gårdagens allierade för "rovgiriga imperialister", såg han sig tvungen att på något sätt förklara denna våldsamma förändring. Särskilt som Stalin kort dessförinnan hade uttryckt sin tilltro till en världsomspännande överenskommelse med den andra supermakten. (I december 1946 hävdade han att ett långtgående avtal mellan USA och Sovjet var "fullt möjligt".[118] Den sovjetiska och kommunistiska propagandan hade under fem år hävdat att de allierade tillsammans med den socialistiska staten och kommunistpartierna höll på att bygga en enad, rättvis, demokratisk och fredlig värld. Förvandlingen av dessa allierade till rovgiriga imperialister eller agenter för USA-imperialismen (socialdemokratin och de borgerliga partierna i Europa) och uppdelningen av världen i två block kunde inte ha skett som genom ett trollslag på våren 1947. Det måste finnas en bakgrund. Stalins talesmän måste alltså ge en ny version av den stora alliansens epok. Också den en förvanskning, men den innebar ändå att något av det som tidigare noggrant hade dolts fördes fram i ljuset. Nu avslöjades de verkliga syftena hos de med Sovjet allierade imperialistiska staterna, men Stalinledningens motiv förtegs fortfarande.
Den deklaration, som antogs av de nio partierna, sade faktiskt att det redan under kriget "fanns motstridiga uppfattningar inom den antifascistiska koalitionen både beträffande målet för kriget och sättet att organisera världen efteråt". Medan Sovjetunionen ville tillförsäkra alla folk demokrati, nationellt obeoroende och fred och hyste den största respekt för principen om folkens rätt till självbestämmande, var USA:s och Englands mål att "eliminera sina konkurrenter (Tyskland och Japan) från marknaden och upprätta sin egen hegemoni". De försökte "stärka imperialismen och kväva demokratin".[119]
1947 års version var oförenlig med den som gavs under kriget. Då hade Stalin gång på gång försäkrat att de tre stormakterna i grunden hade samma syften. I november 1944, när Tysklands nederlag var i sikte, hamnade frågan om hur "världen ska organiseras" efter kriget i förgrunden. Då formulerade Stalin följande tes, som fungerade som hävstång för Sovjetregeringens och kommunistpartiernas hela strategi: "Motiven för alliansen mellan Sovjetunionen, Storbritannien och USA är inte slumpmässiga och tillfälliga utan grundläggande och permanenta. "[120] Det råder inget tvivel om att västmakterna under kriget hade de motiv som Kominform-deklarationen påstår. Detta medför att Stalins tes från 1944 inte kan återspegla verkligheten med mindre än att Kreml med Sovjets "grundläggande och permanenta intressen" syftade på något helt annat än det som officiellt proklamerades under kriget och nu upprepades i Kominform-deklarationen.
Det enda återstående alternativet är att Stalin begick ett grovt misstag 1941-45 genom att inte genomskåda de imperialistiska staternas verkliga intressen och mål. Men Stalins kunskaper i marxismens ABC var knappast så bristfälliga ... Som vi ska se senare vid analysen av den konkreta situationen, uttryckte Stalin med detta påstående bara en realitet: De hemliga avtalen mellan de tre stora hade gått mycket långt. Den store strategens misstag bestod i att tro att dessa avtal kunde bilda en stabil grund för alliansen mellan Sovjetbyråkratin och den brittiska och amerikanska kapitalismen, särskilt för alliansen med supermakten USA.
Det internationella läget 1947 hade förklarats som ett resultat av motsättningarna mellan Moskvas rena och Londons och Washingtons onda avsikter. Nu borde Kominform-mötet också tvingats förklara varför de onda med en sådan förvånansvärd snabbhet hade lyckats befästa de gamla borgerliga krafterna i Västeuropa – samma krafter som hade orsakat kriget och på ett eller annat sätt underlättat fascismen. Varför uteslöts de kommunistiska ministrarna så smärtfritt ur regeringarna i Paris, Rom och Bryssel? Hur kunde imperialistmakterna starta nya kolonialkrig? Med andra ord, hur kunde kapitalismens globala styrkor under USA-imperialismens ledning två år efter den stora segern över fascismen ta initiativet och gå till offensiv mot arbetarna och de demokratiska krafterna? Enligt Zjdanov hade Andra världskriget "i hög grad förändrat styrkeförhållandet mellan de två systemen – det socialistiska och det kapitalistiska – till socialismens fördel ... därmed tillfogades det kapitalistiska världssystemet i dess helhet ytterligare en allvarlig förlust ... växte (arbetarklassens) auktoritet och inflytande bland folket i oerhörd grad ... kommunistpartierna har stärkts i ansenlig grad".[121] Men om det var på det sättet, varför blev inte de borgerliga ministrarna utsparkade i stället för de kommunistiska? Hur kom det sig att de kapitalistiska krafterna och inte de revolutionära hade tagit initiativet för att fördjupa och utveckla resultaten av segern över fascismen? Som vi redan sett tog man sig ur svårigheterna under Kominformmötets hemliga del genom att låta de franska och italienska ledarna bära hundhuvudet. Men i de offentliga dokumenten kringgick man nästan helt den grundläggande frågan om hur det stora uppsvinget för arbetarklassen och den demokratiska rörelsen så snabbt och enkelt kunde stoppas av imperialismens och de borgerliga krafternas motoffensiv. Det enda undantaget var några mycket diskreta antydningar av Longo och Duclos om att de allierade arméernas närvaro hindrade kommunistpartierna från att gå längre än de gjorde. Zjdanovs rapport och den deklaration som antogs på mötet pekade emellertid på ett viktigt faktum. Zjdanov hävdade: "Men så länge kriget pågick vågade de reaktionära kretsarna i England och Förenta Staterna inte uppträda mot Sovjetunionen och de demokratiska länderna med öppet visir, emedan de utomordentligt väl förstod att folkmassornas sympati i hela världen odelat var på Sovjetunionens och de demokratiska ländernas sida. Men redan under de sista månaderna före krigets slut började situationen förändras." Och enligt deklarationen försåg sig imperialisterna omedelbart efter segern med en "liberal och fredsälskande mask i syfte att lura de politiskt oerfarna och få dem att gå i fällan".[122] Med undantag för dessa uppgifter, utan vilka händelseförloppet mellan 1945 och 1947 skulle bli helt oförklarligt, undvek Kominform-dokumenten helt och hållet den fråga man automatiskt ställer sig: vad gjorde Sovjetledningen för att hindra imperialismen att försåtligt förbereda sin revansch med "visiret" nedfällt? Sovjetledningen, som hade "folkmassornas sympati i hela världen på sin sida"; kommunistpartierna som hade "stärkts i ansenlig grad" och arbetarklassens auktoritet och inflytande som hade "vuxit i oerhörd grad". Vad gjorde de för att hindra reaktionen från att iförd frihetens, demokratins och fredens mask lura en så stor del av massorna, så att den kunde samla sig och gå till offensiv med fascismens nederlag just bakom sig? Det är uppenbart att om man hade kunnat finna något omdöme eller direktiv från Stalin från den stora alliansens epok avsett att varna folken för de allierade imperialistmakternas verkliga motiv; om det i den stalinistiska kommuniströrelsens politik hade funnits den allra minsta underförstådda vink i denna riktning, så skulle detta ha betonats kraftigt i dokumenten från Kominforms grundningsmöte. Det skulle ha förts fram då och under de följande åren som ett ovedersägligt bevis för att Stalin och den kommunistiska rörelsen hade förutsett händelseutvecklingen och hade gjort vad som var möjligt för att motverka imperialismens planer. Men det är omöjligt att finna några sådana hänvisningar.
Utan tvivel var "maskens" betydelse enorm. Genom att presentera sig som förkämpar för demokrati och antifascism, för folkens oberoende och en rättvis fred, lyckades de borgerliga och imperialistiska krafterna i själva verket lura inte bara "de politiskt oerfarna" utan också många av dem som trodde sig vara erfarna. Under intryck av den stora världskrisen, krigets vedermödor och nazismens brott gick miljoner "politiskt oerfarna" till verket för att upprätta ett nytt samhällssystem utan krig och förtryck. I dessa hade kommunistpartierna en revolutionär potential utan motstycke i historien – på villkor att partierna under loppet av själva kriget kunde höja massornas medvetenhet till en förståelse av den sociala och politiska verkligheten och få dem att i tid genomskåda de krafter, som listigt förklädda i den ovannämnda "masken" arbetade för mål, som var helt skilda från folkets förväntningar. Men detta skulle förstås vara förgäves om inte den kommunistiska rörelsens strategi från början hade gått ut på att ge det kapitalistiska systemets andra världsomfattande kris en revolutionär lösning.
I en sådan strategi kunde den avgörande faktorn bara ha varit massrörelsens styrka, politiska medvetenhet och organisation. Allt vad kommunistpartierna och Sovjetstaten gjorde borde ha inriktats på att stärka denna faktor. Motsättningarna mellan de imperialistiska staterna och mellan fascismen och det "demokratiska" borgerskapet i varje land borde ha utnyttjats med inriktning på att undan för undan utveckla och förstärka proletariatets och folkets styrka. Men Stalins och Sovjetbyråkratins strategi, som kommuniströrelsen följde, gick i helt motsatt riktning. Den gav i stället absolut prioritet åt att utnyttja de inomimperialistiska motsättningarna, vilka all massaktivitet underordnades. Under den tysta alliansen med Hitlertyskland tog sig denna strategi uttryck i att den antifascistiska kampen hölls tillbaka medan demokratins, antifascimens och det nationella oberoendets fana lämnades till Tysklands borgerliga och imperialistiska motståndare. Under alliansen med Hitlers motståndare ledde strategin till att massrörelsen bromsades för att hållas inom de ramar, som dessa nya allierade kunde acceptera. Detta innebar att man inför massorna måste dölja den brittisk-amerikanska imperialismens verkliga syften och genom ett tyst samförstånd med denna föra folken bakom ljuset.
Men detta var inte allt. Det viktigaste för Sovjetledarna var uppdelningen i intressesfärer, som skulle garanteras genom ett permanent avtal med Washingtonregeringen. För att genomföra detta räckte det inte att inför folken dölja de imperialistiska staternas verkliga avsikter. Sovjetledarna måste också skapa trovärdighet åt imperialisternas synbara avsikter, eftersom Sovjetunionens egna synbara avsikter annars inte skulle framstå som verkliga. Med andra ord: Endast så kunde man förklara hur de tre stormakternas "grundläggande och permanenta" intressen kunde sammanfalla. Eftersom det gällde att till varje pris dölja att Sovjet började använda imperialistiska metoder, måste man ge sken av att USA och Storbritannien hade slutat göra det. Annars skulle myten krossas, bakom vilken den stalinistiska byråkratin skyddade sig.
Earl Browders teorier, som han lade fram omedelbart efter Teherankonferensen, var endast extrema formuleringar i klarspråk av vad den sovjetiska och kommunistiska propagandan nu uttryckte minst lika rakt på sak. Andegemenskapen i följande uttalanden är uppenbar:
"Kapitalismen och kommunismen har hand i hand inlett marschen mot morgondagens fredliga samarbete." (Browder, januari 1944).
"Vårt möte på Krim har bekräftat vårt gemensamma beslut att upprätthålla och stärka den enhet i tanke och handling, som möjliggjort och säkrat de allierades seger i detta krig." (Ur Jalta-deklarationen, undertecknad av Stalin i februari 1945.)
" ... Det åligger de demokratiska stormakterna att bygga upp hela världen på ett sådant sätt att alla tillförsäkras fred och rättvisa." (Ur resolutionen vid det italienska kommunistpartiets femte kongress i januari 1946).
Det är betecknande att Browders extrema åtgärder (särskilt avskaffandet av "redskapet" partiet, vilket var hans dödssynd) inte fördömdes av Stalin, genom Duclos, förrän mer än ett år senare. Och ännu mer betecknande är att bannlysningen skedde strax efter det att Roosevelt anklagade Stalin för att försämra förhållandet mellan de båda staterna om han inte upphörde med sina krav beträffande den polska regeringen. Detta var endast några dagar före Roosevelts död.[123]
Än idag diskuteras det hur uppdelningen i intressesfärer kom till stånd. Tillkom den i Jalta, vid tidigare förhandlingar mellan de tre stora eller var den ett resultat av en de facto-situation, som skapats av de militära operationerna och som sedan utkristalliserades under det kalla kriget. Själva faktum förnekas endast i de officiella sovjetiska versionerna. Detta trots att en rad dokument, som Moskvaledningen sett sig tvungna att publicera eftersom de publicerats i väst, är mer än tillräckliga som bevis. Korrespondens mellan Stalin, Churchill och Roosevelt, handlingar från Teheran- och Jaltakonferensen m.m.[124] Enligt min mening kan man på grundval av den oerhörda mängden dokument från denna period dra slutsatsen att den berömda uppdelningen kom till genom en rad handlingar och beslut ända från krigets början till brytningen 1947. Under det kalla kriget uppstod den stabilitet i Europa, som fortfarande existerar. (I "tredje världen" förhöll det sig annorlunda. Där gick "de tres" planer i stor utsträckning om intet genom de nationella revolutionära rörelsernas anstormning.) Uppdelningen genomfördes genom militära operationer och diplomatiska förhandlingar, genom partiernas och underrättelsetjänsternas arbete. Tidpunkten då Sovjet inledde denna politik kan fastställas exakt: Det började med de hemliga klausuler, som ingick i den tysk-sovjetiska pakten. Efter den nazistiska attacken mot Sovjet ställdes frågan om intressesfärer omedelbart på dagordningen vid förhandlingarna mellan de tre stora. Från första början åtföljdes de av en propaganda som dolde de tres verkliga syften.
Så snart Hitlertyskland anföll Sovjetunionen försvann den broms, som den tysk-sovjetiska pakten hade utgjort, och som hade hindrat kommunistpartierna och massorna att ta till handling. Roosevelt och Churchill förstod att det var nödvändigt att snarast ta upp kampen mot Stalin, som i sitt tal den 3 juli hade förklarat: "Vårt krig för försvaret av fosterlandet smälter samman med Europas och USA:s folks kamp för oberoende och demokratiska friheter." I principdeklarationen från den 14 augusti 1941, känd som Atlantdeklarationen, förklarade ledaren för det största koloniala imperiet och ledaren för den största kapitalistiska staten högtidligt:
"... våra stater eftersträvar ingen expansion, varken territoriell eller av annat slag ...
vi önskar inga territoriella förändringar, som inte står i överensstämmelse med de berörda folkens fritt uttryckta vilja ...
vi respekterar alla folks rätt att själva välja sin regering och önskar att oberoende och suveräna rättigheter återges till de folk, som berövats dessa med våld ...
Vi kommer att anstränga oss, i enlighet med våra skyldigheter, för att alla stater, stora eller små, segerrika eller besegrade, på lika villkor ska få tillgång till världshandeln och världens råvaror, som är nödvändiga för deras ekonomiska utveckling, (och lovar en fred som) tillförsäkrar alla människor i hela världen ett liv fritt från fruktan och umbäranden."
"Atlantdeklarationens demokratiska fasad", skrev den mycket Stalintrogne sovjetiske historikern Deborin flera år senare, "syftade till att dölja de nordamerikanska och engelska regeringarnas verkliga imperialistiska motiv".[125] Detta stod helt klart för Stalin, Deborin och de andra redan den 14 augusti 1941, men hindrade inte Sovjetledningen att den 24 september publicera en deklaration, där den anslöt sig till Atlantdeklarationen. Man kan medge att gesten kanske var nödvändig för att Sovjet skulle få nordamerikansk hjälp, och att tidpunkten inte var lämplig för att motsätta sig "fasaden". Men Sovjetregeringen kunde ändå i en hjärtlig ton ha föreslagit sina nya allierade att de skulle bevilja eller åtminstone lova kolonierna nationellt oberoende med motivet att man måste samla största möjliga styrkor mot den gemensamma fienden. Särskilt som detta gick helt i linje med Roosevelts politik. Denne hade naturligtvis inte antiimperialistiska utan nykolonialistiska skäl: att underlätta den nordamerikanska kapitalismens utsugning av den koloniala världen, som de europeiska staterna hade lagt beslag på. Men den sovjetiska regeringen utnyttjade inte denna möjlighet att, låt vara mycket diskret, sätta de anglosaxiska imperialisternas "demokratiska fasad" på prov inför folken. Mötena mellan Stalin och Eden i december 1941 låter oss förstå orsakerna.
Stalin lade utan omsvep fram sina första planer för hur Europas karta borde ändras. Utan tvivel ansåg han att denna framstående representant för den brittiska kolonialismen var idealisk att diskutera frågan om uppdelningen med. Från Tyskland borde man ta Östpreussen (för att kompensera polackerna för det område Sovjet annekterat), Rhenlandet och kanske Bayern. Österrike borde bli självständigt och Sudeterna återlämnas till Tjeckoslovakien. Den italienska fascimens intressesfär skulle delas mellan Jugoslavien, Grekland och Turkiet (av vilka Stalin räknade med att fa baser vid Dardanellerna). Om Frankrike inte skulle återta sin roll som stormakt kunde England mycket väl behålla baser i Boulogne och Dunkerque, liksom i Belgien, Nederländerna, Norge och Danmark. I utbyte mot detta förnämliga erbjudande till hans majestäts regering ställde Stalin ett enda oavvisligt krav för att underteckna Edens alliansförslag: Storbritannien skulle omedelbart erkänna Sovjetunionens gränser, så som de hade fastställts genom den uppdelning i intressesfärer, som Stalin och Hitler genomförde i de hemliga klausulerna i pakten 1939. Det brittisk-sovjetiska avtalet kunde bestå av två offentliga delar, preciserade Stalin: en som handlade om den militära alliansen under kriget, och en om hur man skulle lösa problemen i Europa efter segern. Till dessa två offentliga dokument skulle fogas ett hemligt protokoll, i vilket England skulle erkänna 1941 års sovjetiska gränser. Eden motsatte sig detta med hänvisning till Atlantdeklarationen. "Jag trodde", svarade Stalin, "att Atlantdeklarationen riktade sig mot dem som försöker dominera världen, men nu verkar den vara riktad mot Sovjetunionen."[126]
Andre Fontaine skriver i sin History of the Cold War som en kommentar till denna uppbyggliga scen att engelsmannen kunde ha påmint georgiern om de första belsuten i Sovjetstaten. Dessa tog avstånd från den hemliga diplomatin och offentliggjorde de liknande avtal som tsarerna hade förhandlat om. Eden var naturligtvis inte så oartig. Han kunde bara glädja sig åt Sovjetdiplomatins otvetydiga återgång till de gamla hederliga metoderna, som tsarismen hade varit mästare i (vilket Marx uppmärksammade mer än en gång): Detta var det första villkoret för att man skulle kunna komma överens. Stalins tolkning av Atlantdeklarationen överensstämde exakt med vad skapelsens upphovsmän menat. Den riktade sig endast mot de nya aspiranterna till världsherravälde – inte mot den brittiska kolonialismens eller USA-kapitalismens förtryck av folken. Inte heller riktade den sig mot att folken i det f.d. tsar-imperiet underkastades den storryska nationalismen. Eden hade bara utnyttjat tillfället till en polemisk fint och han förstod mycket väl innebörden i Stalins beska kommentar. För engelsmannen var det förstås totalt likgiltigt att folken i finska Karelen, de baltiska staterna, östra Polen, Bessarabien och Bukovina inte fritt kunde avgöra sin egen framtid. Vad som bekymrade honom var att den brittiska imperialismens intressen i Östeuropa hotades.
Som synes inleddes förhandlingarna om en uppdelning i intressesfärer mellan de tre stora redan från och med den första dagen av deras stora allians. De genomfördes noga synkroniserat med de offentliga åtgärder som skulle dölja dem och föra folken bakom ljuset. Strax efter Edens och Stalins samtal utkom Förenta Nationernas Deklaration (den 1 januari 1942), som godkände Atlantdeklarationen och var undertecknad av USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Under dessa följde andra namn som bidrog till att ge trovärdighet åt att USA och Storbritannien verkligen hade följt de principer som nu proklamerades: Indien, Panama, Haiti, Kuba, Santo Domingo o.s.v. Vi ska inte följa alla labyrinter och skiftningar i de hemliga förhandlingarna och det öppna bedrägeriet och dess nära anknytning till Moskvas styrning av den kommunistiska rörelsens politik. De viktigaste milstolparna förtjänar dock att nämnas.
I maj 1942 undertecknades fördraget om en allians på 20 år mellan England och Sovjet. Något brittiskt erkännande av 1941 års sovjetiska gränser ingick inte, men ryssarnas krav stod fast. Avgörandet hade bara uppskjutits. Det kritiska militära läget förklarar antagligen Stalins plötsliga och uppenbara eftergift. Men sin verkliga eftergift gjorde han på ett annat område, vilket framgår av det indiska kommunistpartiets politik. Gandhi och hans kongressparti hade från första början av kriget mellan England och Tyskland intagit en ståndpunkt, som kan sammanfattas i följande uttalande: "Indien kan inte anse sig inblandat i ett krig som sägs gälla demokratiska friheter så länge Indien självt är berövat dessa friheter." Och man höll benhårt fast vid denna inställning även sedan Sovjet inträtt i kriget. Man utnyttjade den engelska imperialismens belägenhet till att intensifiera kampen för nationellt oberoende. Men medan det nationella borgerskapet förde denna "leninistiska" taktik, valde det indiska kommunistpartiet den socialdemokratiska: Partiet deklarerade sitt stöd för den engelska imperialismen mot dess tyska rival. Våren 1942 utlöste de koloniala myndigheterna ett brutalt förtryck mot den nationalistiska rörelsen, fängslade Gandhi och alla medlemmar i Kongresspartiets verkställande kommitté och förbjöd partiets aktivitet. Samtidigt legaliserades kommunistpartiet, som hade arbetat underjordiskt sedan 1934.[127]
I maj 1942 inträffade också det tidigare omnämnda mötet mellan de Gaulle och Molotov.[128] Generalen lovade att inför britter och amerikaner stödja det ryska kravet på en andra front. I gengäld erbjöd den ryske ministern Moskvas tjänster för att få motståndsrörelsen och de franska kolonierna att erkänna de Gaulles ledarskap. Strax därefter började PCF mycket riktigt föra den politik som innebar att man underkastade sig de Gaulle och försvarade den franska unionen (unionen mellan moderland och kolonier).
Under hela detta år gav Sovjetregeringen sitt stöd åt den engelska imperialismens jugoslaviska verktyg: den kungliga exilregeringen i London och Mihailovic's etniker. Moskva utövade kraftiga påtryckningar på Titos partisanstyrkor för att de skulle överge sin revolutionära politik och liksom fransmännen och italienarna ställa sig på den "nationella enhetens" grund.
I januari 1943 efter segern vid Stalingrad hade det militära läget förbättrats påtagligt för Sovjet. Stalin återupptog då försöken att ra 1941 års gränser erkända. I mars gav så engelsmännen och amerikanerna efter vad gäller Karelen, Bessarabien och Bukovina men inte beträffande de baltiska staterna eller Polen. Vid ett möte med Eden framförde Roosevelt ståndpunkten att de kanske måste ge vika, men i så fall i utbyte mot andra eftergifter.[129] En av dessa eftergifter uttrycktes offentligt av ledande personer och av pressen i USA: Stalin borde ge säkrare och mer konkreta garantier för att han verkligen skulle avstå från att "underblåsa världsrevolutionen".
Den mycket auktoritativa New York Times medgav den 20 december 1942 att Sovjetledaren redan hade gjort påtagliga framsteg i denna riktning: "Stalins paroller ... är inga marxistiska paroller, som uppmanar världens proletärer att enas, utan handlar om patriotism, frihet och fosterlandet." Men New York Times nöjde sig inte med detta utan målade upp en skräckbild med ombytta roller: Hitlertyskland skulle kunna övertyga många länder om nödvändigheten av ett korståg mot Sovjetunionen, om "en Kommunistisk International vägledd av den trotskistiska ideologin om en proletär världsrevolution" fortsatte att existera.
Den 9 mars 1943 förklarade vicepresident Wallace, med rätta ansedd som en av de ivrigaste förespråkarna för ett samarbete med Sovjetunionen: "Ett krig skulle vara oundvikligt om Ryssland på nytt skulle ta upp den trotskistiska tanken på att underblåsa världsrevolutionen."[130]
Som vi redan vet vann dessa önskemål gehör. Jag ska inte ännu en gång analysera upplösningen av den Kommunistiska Internationalen. Den symboliserade inte ett avståndstagande från den "trotskistiska" idén om "världsrevolutionen" (denna presentation av problemet var bara ett förslaget sätt av de amerikanska politikerna att underlätta operationen för budskapets mottagare), utan ett avståndstagande från varje tanke på att finna en revolutionär utväg ur den enorma kris, som det kapitalistiska systemet befann sig i. En revolutionär utväg som givetvis måste bygga på de verkliga möjligheterna, där förutsättningarna för en sådan uppkom. Dessa möjligheter och förutsättningar var emellertid inte givna på förhand: De berodde i stor utsträckning – om än inte helt och hållet – på vilken väg de avancerade krafterna valde under själva kriget. Den inriktning Komintern slog fast i sitt testamente innebar att proletariatets och massornas mål på förhand begränsades till vad som var förenligt med de tre stormakternas "grundläggande och permanenta intressen". Konkret vad som var tillåtet slogs fast ord för ord i de hemliga avtalen mellan de tre, utan att folken hade minsta möjlighet att göra sin röst hörd. Eller exaktare: Borgarklasserna i Storbritannien och USA (och genom dem även borgarna i några nazi-ockuperade europeiska länder) hade goda möjligheter att påverka de två västledarnas beslut. Men Europas proletariat (för att inte tala om folken i kolonierna) hade ingen som helst möjlighet att påverka de beslut som den högste representanten för deras intressen fattade. Den enda möjligheten låg i att kommunistpartierna antog en oberoende och revolutionär politik, men ledningarna för dessa partier hade för länge sedan förvandlats till Kremls servila vasaller. Tito utgjorde undantaget som bekräftade regeln. Som en följd av detta kunde massorna – inklusive kommunisterna – under kriget gradvis formas ideologiskt och politiskt i den stora alliansens och den nationella enhetens anda. De formades i en anda av klassamarbete i de kapitalistiska länderna och till samarbete mellan koloniernas förtryckta folk och de kapitalistiska metropolerna.
1936 skrev Trotskij om 1935 års fransk-sovjetiska pakt, helt i Lenins anda:
"Hur man än bedömer fördelarna eller nackdelarna med den fransk-sovjetiska pakten, skulle ändå ingen revolutionär statsman förvägra sovjetstaten rätten att söka extra stöd hos den ena eller den andra imperialiststaten genom temporära överenskommelser. Det måste bara klart och öppet förklaras för massorna vilken plats dessa del- och taktiska överenskommelser intar i de historiska krafternas allmänna system. För att använda sig av speciellt antagonismen mellan Frankrike och Tyskland, finns det inte det ringaste behov av att idealisera den allierade bourgeoisin eller de kombinationer av imperialister, som temporärt gömmer sig bakom Nationernas Förbunds ridå. Inte bara den sovjetiska diplomatin utan även i dess fotspår Komintern målar systematiskt upp Moskvas tillfälliga allierade som 'fredens vänner', lurar arbetarna med slagord som 'kollektiv säkerhet' och 'nedrustning' och blir på det viset i realiteten imperialisternas politiska agent bland de arbetande klasserna."[131]
Om Trotskij inte hade blivit mördad skulle han ha kunnat intyga att "skönmålningen" på 30-talet varit en mycket oskyldig historia, ja knappast mer än en barnsaga, i jämförelse med 40-talets skönmålning. Och bedrägeriet mot massorna följde samma utveckling. Den stora alliansen, det imperialistiska samarbetet under beteckningen Förenta Nationerna och alliansen med de europeiska borgarklasserna blev universalmedel inte bara för att lösa det överhängande problemet att besegra axelmakterna utan också för att säkra den nya freden, demokratin, nationernas oberoende och sociala rättvisa. Dessa begrepp fördes fram i sin mest abstrakta form, tömda på allt klassinnehåll, vilket är karakterisktiskt för all idealisering.
De stora amerikanska tidningarna hälsade upplösningen av Komintern med jubel. De såg i denna händelse "en diplomatisk triumf med större räckvidd än segrarna vid Stalingrad och Kap Bon". "Världen hämtar andan", stod det i ledarna, "Trotskijs gamla dårskap har övergivits, Marx' drömmar har krossats". Chicago Tribune skrev: "Stalin har begravt bekännarna av den marxistiska tron. Han har avrättat bolsjevikerna vars kungadöme var av denna världen och vars mål var världsrevolutionen." New York Times, som tjänstgjorde som högtalare åt den amerikanska regeringen, väntade sig att det stora beslutet skulle följas av konkreta åtgärder: att Moskva upphörde stödja de polska patrioternas union, att de jugoslaviska partisanerna erkände exilregeringen i London och att de franska kommunisterna deltog i ett "verkligt enande".[132] Det första kravet var att hugga i sten, för i den "polska frågan" var inte Stalin beredd att vika på någon väsentlig punkt. Det jugoslaviska kravet kunde uppenbarligen inte Stalin tillgodose, endast Tito. Vad gäller de franska (och italienska) kommunisternas deltagande i ett "verkligt enande" överträffades den stora amerikanska tidningens och dess rådgivares vildaste drömmar.
När väl historiens tåg förlorat sitt lokomotiv (som Marx kallade revolutionen) kunde de tre stora i lugn och ro fortsätta att överföra sina "grundläggande och permanenta intressen" till konkreta beslut – åtminstone i den mån den store lokföraren var i stånd att genomföra en så ambitiös operation. Den första milstolpen på denna väg var utrikesministermötet, som hölls i Moskva i oktober 1943 (med Chiang Kai-cheks representant i en biroll). I inledningen till den brittisk-amerikansk-sovjetiska deklaration, som detta möte resulterade i, bekräftades att endast genom att upprätthålla "sitt intima samarbete" skulle de tre staterna, när väl kriget var slut, kunna "bevara freden och helt och fullt verka för folkens politiska, ekonomiska och sociala välbefinnande"
Bland annat beslutade mötet om den nya regim, som skulle upprättas i Italien efter Mussolinis fall och om Badoglioregeringens krigsförklaring mot axelmakterna. För de tre stora var detta ett utmärkt tillfälle att visa hur man tänkte tillämpa Atlantdeklarationens principer, som godkänts av Sovjetunionen. Och det italienska folket beviljades faktiskt rätten att slutligen välja sin egen styrelseform", d.v.s. efter det att kriget var slut. Fram till dess hade de allierades militärmyndigheter lagt beslag på beslutanderätten i alla frågor, inte bara de militära. De tre räknade med att denna situation skulle vara länge. Den kom att bestå i två år. Under denna tid bevarade det italienska folket rätten att "slutligen" välja sin egen regering. Samtidigt utövade de allierade myndigheterna rätten att skapa politiska strukturer, som skulle anpassa det italienska folket på lämpligt sätt för att undvika överraskningar den dag folket också skulle ra utöva sin rätt. Den första konkreta åtgärden för att garantera denna politiska kurs var att behålla Badoglio i spetsen för regeringen mot antifascisternas uttryckliga vilja. Vi har tidigare sett hur Togliattis prestige och politiska skicklighet var avgörande för att ra de italienska kommunisterna och hela vänstern att underkasta sig de tre storas plan och gå in på den "verkliga enhetens" väg, såsom New York Times hade krävt. (Endast de franska kommunisterna nämndes eftersom kommentaren skrevs kort före Mussolinis fall.)
Sovjets inställning i "Italienfrågan" tillsammans med "Frankrikefrågan" (stöd till de Gaulle och PCF:s underkastelse under honom) avslöjade Stalins val beträffande intressesfärerna. Detta val hade redan börjat klarna vid samtalen med Eden och kan sammanfattas i två punkter: ge vika (diplomatiskt och politiskt) i väst för att försäkra sig om Östeuropa. Och i själva verket fanns det ingen annan möjlighet inom ramen för en strategi grundad på "uppdelning", eftersom dess avgörande redskap var arméernas framryckningar och inte massornas handlande. Om Stalinstrategin hade räknat med den revolutionära kampen i Europa som en huvudfaktor, skulle situationen i Italien efter fascismens fall ha erbjudit ett enastående tillfälle. Strejkvågen som samma vår hade skakat norra Italien och sommarens enorma massrörelse visade tydligt att krisen i det italienska samhället tenderade att utvecklas till en revolutionär kris. Detta kom att bekräftas under de följande månaderna genom partisanrörelsens explosiva utveckling under dominans av kommunister, socialister och medlemmar i Aktionspartiet samt genom den imponerande generalstrejken av en miljon arbetare i den ockuperade zonen.[133]
Det arbetande italienska folket hade bara ett enda intresse gemensamt med bourgeoisin och de allierade: kampen mot Hitlertyskland. Detta mål skulle kunna bidra till att antingen förstärka krisens revolutionära karaktär, såsom skedde i Jugoslavien, eller att utplåna den. Vilket av de två alternativen som skulle förverkligas berodde i första hand på vilken inriktning de avancerade krafterna i Italien skulle välja, men Sovjets inställning kunde i hög grad påverka utvecklingen. Stalin skulle ha kunnat kräva – inte bara i hemliga förhandlingar utan fullt öppet – att man omedelbart erkände full suveränitet åt det folk, som utgjorde ett sådant strålande föredöme i kampen mot de tre stormakternas gemensamma fiende. Detta hade han kunnat göra genom att strikt hålla sig inom ramen för FN:s principdeklaration och genom att hänvisa till behovet att maximalt utveckla krigsansträngningarna mot Tyskland. Han kunde ha krävt att man erkände det italienska folkets rätt att omedelbart välja demokratiska regeringsorgan. I den befriade zonen och därefter i takt med att denna zon utvidgades, detta utan några inskränkningar i de politiska friheterna. "Endast så, genom att Italiens folk blir herre över sitt eget öde", skulle Stalin ha kunnat argumentera, "kan dess kampmoral, energi och initiativförmåga nå sin högsta nivå och maximalt underlätta de allierades militära operationer. En sådan attityd till det italienska folket skulle visa de övriga folken i Europa att de tre stormakternas uttalanden är allvarligt menade och stimulera dem att följa samma väg. Till det tyska folket kan vi säga att om det gör med Hitler som italienarna gjorde med Mussolini kommer de tre stormakterna omedelbart att erkänna det nya demokratiska Tysklands oberoende och suveränitet." En sådan inställning skulle ha givit Sovjetunionen sympati och stöd från de verkligt demokratiska och patriotiska krafterna i Italien, liksom från andra europeiska folk. Men framför allt skulle den ha bidragit till att avslöja Londons och Washingtons politik. Men i "Italienfrågan" spelade Stalin de allierades spel och PCI spelade Stalins.
I detta fall, liksom beträffande attityden till de Gaulle och upplösningen av Komintern gick Sovjetledarnas motiveringar i huvudsak ut på att man, för att säkra segern över Tyskland, till varje pris måste hindra att allianserna kastades om. Detta sätt att rättfärdiga handlingssättet upprepades i olika varianter i den officiella historieskrivningen och av de västliga kommunistpartiernas ledare, som också var angelägna att rättfärdiga sin egen politik. Eftersom samma motiveringar återkommer i Stalins politik ända till krigsslutet ska jag inte analysera dessa förrän listan är komplett över Stalins viktigaste eftergifter till sina två stora allierades reaktionära och imperialistiska syften.
När väl vägen var röjd av utrikesministrarna kunde de tre stora personligen hålla sitt första möte i slutet av november 1943 i Teheran. I deras gemensamma uttalande kunde man läsa: "Tillsammans med våra diplomatiska rådgivare har vi studerat problemen inför framtiden. Vi ska försöka uppnå samarbete med och aktiv medverkan av alla nationer, både stora och små, vars folk i likhet med våra ägnar all sin kraft åt att avskaffa tyranni och slaveri, förtryck och intolerans. Vi välkomnar dem om de vill gå med i en världsomspännande familj av demokratiska nationer." Med tanke på att Stalins signatur fanns under detta högtidliga löfte – att bilda en demokratisk och fredlig världsfamilj inom vilken tyranni, slaveri, förtryck och intolerans skulle utrotas – varför skulle inte Europas arbetare tro på att Roosevelt och Churchill menade allvar? Den nationella enhetspolitiken inom ramen för den stora alliansen, som tillämpades av Frankrikes och Italiens kommunistpartier, fick en fast grund att stå på: Eftersom allting skulle lösa sig demokratiskt och fredligt när väl Tyskland besegrats, var huvudfrågan att samla och ena alla de krafter som hade intresse av att vinna kriget, oberoende av vilka dessa intressen var. Varför skulle man i Italien motsätta sig att de allierades generalstab ledde dess process? Om folket ville ha socialism när kriget var slut var det bara att fredligt och demokratiskt rösta fram den. De som hade motsatta intressen skulle böja sig inför folkviljan. Det lovade de tre stora. Och vilken gensträvig borgare kunde gå emot dessas allsmäktiga vilja?
Samtidigt som "de tre" offentligt inför världen betygade sina välvilliga syften, fortsatte de under Teherankonferensen i hemlighet sitt mödosamma arbete med att lägga fast den praktiska och konkreta utformningen. Churchill och Roosevelt gjorde den eftergiften till Stalin att acceptera Curzonlinjen som gräns mellan Sovjet och Polen. I utbyte skulle Polen ra de tyska områdena fram till Oder. Stalin samtyckte, men lät förstå att han gärna behöll Köningsberg med omgivning för egen del. Churchill hade inget emot detta: Polackerna skulle bli nöjda med att ra de rika industriområdena i Schlesien i utbyte mot Pripetträsken. Churchill och Roosevelt erkände att ryssarnas krav på isfria hamnar var helt legitimt och naturligt. Roosevelt klargjorde att Stalin kunde ra Port Arthur och Dairen som Japan hade tagit från tsarerna i kriget 1905 och som tsarerna i sin tur tidigare hade tagit från Kina. Beträffande de finska områden som Sovjet ockuperade gav Stalin inte efter. Churchill var oartig nog att påminna om att Sovjet 1917 hade uttalat sig för en fred utan annekteringar eller krigsskadestånd. På detta svarade Stalin "med ett brett flin": "Jag har ju sagt att jag börjar bli konservativ."[134] De tre var överens om att Tyskland skulle delas. Diskussionen övergick nu till att handla om hur detta konkret skulle gå till.
Men det viktigaste problem som Teherankonferensen behandlade var den andra fronten. Vid en första anblick verkade det vara en strikt militär fråga. Men i själva verket var det en väsentlig aspekt av uppdelningen i intressesfärer.
Mellan amerikaner och engelsmän hade det uppkommit delade meningar om var fronten borde öppnas. De förstnämnda var anhängare till tanken att öppna den i Frankrike för att – enligt den sovjetiske historikern Deborin – försöka skaffa USA inflytande i Västeuropa och samtidigt försvaga de engelska positionerna. Britterna förespråkade Balkan för att – enligt samme historiker – försöka säkra sina intressen i detta område och hindra en "sovjetisk inbrytning" där. På Teherankonferensen höll Churchill fast vid sitt Balkanprojekt, "men Sovjets delegation visade att denna plan inte hade något att göra med uppgiften att så snabbt som möjligt besegra Tyskland utan tjänade helt andra syften."[135] Som framgår av Deborins egen mycket detaljerade förklaring och av de kända handlingarna från Teheran-konferensen hänvisade den sovjetiska delegationen emellertid aldrig till engelsmännens "helt andra syften". Den begränsade sig till att diskutera problemet i termer av militär effektivitet. Och på motsvarande sätt motiverade den sitt förslag om en andra front i Frankrike, som amerikanarna stödde. I båda fallen gjorde Stalin ett medvetet politiskt val för att om möjligt slå två flugor i en smäll: få fria händer i Östeuropa och "bidra" till att öka motsättningen mellan de kapitalistiska staterna. Han räknade med att denna motsättning skulle övergå i djup splittring så snart kriget mot Tyskland och Japan var slut, eftersom de gamla europeiska kolonialstaterna hade blivit ytterst försvagade genom kriget och supermakten USA gjorde anspråk på att överta deras roll i utsugningen av världen.
Bland de stora eftergifter Stalin gjorde i väst till sina två allierade för att få fria händer i öst fanns en som var särskilt katastrofal: Spanien. Under hela kriget fullföljde Churchill och Roosevelt konsekvent den Spanienpolitik som London och Washington fört mellan 1936 och 1939. När de allierade landsteg i Nordafrika den 8 november 1942 skrev Roosevelt ett brev till Franco och presenterade sig som en "äkta vän" och försäkrade att "han hade ingenting att frukta från USA:s sida". Detta var inte bara en taktisk manöver – det var ett uttryck för denna oförändrade linje. Detsamma gäller Churchills cyniska uttalande i underhuset den 24 maj 1944, då han sade att Spaniens inre angelägenheter inte angår någon annan än spanjorerna.
Från den antinazistiska koalitionens första dag gjorde sig också Stalin till Roosevelts och Churchills medbrottsling i deras Spanienpolitik. I den ryska deklarationen från den 24 september 1941, där Atlantdeklarationens principer godkändes, stod inte ett ord om Spanien. Detsamma gäller alla officiella sovjetiska dokument från krigsåren, Stalins offentliga uttalanden o.s.v. Samma tystnad utmärkte förhandlingarna mellan de de tre ända från mötet mellan Stalin och Eden i slutet av 1941, då Stalin för första gången tog upp förändringen av Europas karta, till Jalta via Teheran och de olika mötena mellan utrikesministrarna: Francos fascistiska diktatur fick inte vidröras.
Ändå hade Stalin knappast i någon annan europeisk fråga så starka politiska skäl att inta en klar och orubblig hållning som beträffande Francodiktaturen. Inte bara för att det spanska folket hade varit först med att, under tre år, ta kamp mot axelmakterna. Inte heller för att Francoregimen var frukten av dessas militära intervention. Utan av den enkla anledningen att Franco var krigförande part mot Sovjetunionen: Den "blå divisionen fanns med bland de arméer som invaderade sovjetiskt territorium. Om Sovjet hade förklarat krig mot Franco-spanien och krävt att den spanska republikens exilregering skulle erkännas som den enda lagliga regimen – på samma sätt som andra exilregeringar från tyskockuperade länder – hade man kunnat få stöd från en överväldigande majoritet av den allmänna opinionen i det antinazistiska blocket, England och USA inräknade.
Men Stalin rörde inte ett finger till stöd för den spanska republiken under kriget. Han tog inte ett enda initiativ för att segern över fascismen skulle gagna spanjorerna, ett av de folk som gjutit mest blod av alla i motståndskampen. Att fascistdikaturen i Spanien bestod efter andra världskriget är ett av de tydligaste resultaten av Stalins "intressesfärspolitik". Och det löjliga beslutet, som fattades i Potsdam på sovjetiskt förslag, att ställa Francoregimen utanför FN, fritar inte Kreml från dess djupa ansvar inför historien för att denna regim kunde överleva axelmakternas undergång.
Jag återvänder till frågan om en andra front. Från och med juni 1941 hade Stalin öppet ställt detta krav, och presenterat det som en väsentlig förutsättning för en seger över Tyskland. Till och med så oundgänglig att det direkta motivet till att upplösa Komintern var att underlätta överenskommelsen om den andra fronten. Och samma motiv låg bakom Stalins eftergifter för de allierades politik i Italien, Frankrike, Spanien o.s.v. Bakom dessa låg också, som vi har sett, mer långtgående planer. I sin dagorder av den 1 maj 1944 hävdade Stalin på nytt kategoriskt att Tyskland inte kunde besegras utan en andra front i Västeuropa. Och efter landstigningen i Normandie snålade han inte med berömmet över att "Teherankonferensens beslut" hade verkställts med en sådan "beundransvärd precision". "Det lysande sätt på vilket beslutet verkställdes är ett av de markanta vittensbörden om befästandet av den antihitlerska koalitionens front", sade Stalin.[136]
Helt i linje med Kreml förde kommunistpartierna under tre år en intensiv kampanj för kravet på en andra front. Det är därför inte konstigt att kommunistpressen mottog nyheten om att den slutligen hade upprättats som "förverkligandet av vad hela mänskligheten dagligen innerligt har bett om och hoppats på".[137]
Den stora alliansen hade brutit samman 1947 under trycket från den nya sovjetiska utrikespolitikens krav och från händelseutvecklingen, som undan för undan hade avslöjat baktankarna med den andra fronten. Därmed såg sig Kreml tvunget att krossa denna myt, som var dess egen skapelse. De sovjetiska historieskrivarna fick klartecken att lägga fram en ny syn på historien. Men naturligtvis utan att gå in på de känsliga frågorna om Moskvas politik under den stora alliansens år. Denna ännu gällande version kan sammanfattas i följande punkter.
1) Huvudtanken bakom den brittisk-amerikanska strategin på den europeiska krigsskådeplatsen var att låta Tyskland och Sovjet åderlåtas och försvagas så mycket som möjligt för att under tiden bygga upp sin egen militära styrka maximalt och i ett lämpligt ögonblick ingripa med utvilade trupper och framtvinga en fred på imperialismens villkor. Hjälpen till Sovjetunionen i form av vapen och livsmedel var absolut nödvändig för att hindra en tysk seger och förlänga den tysk-sovjetiska striden till detta "lämpliga ögonblick".
2) Denna uträkning visade sig under loppet av 1943 vara felaktig. Efter segern vid Stalingrad och de nya kraftiga slag som den sovjetiska armén tilldelade fienden under våren 1943 var Tysklands utmattning uppenbar. Samtidigt växte Sovjets militära styrka dag för dag såväl beträffande vapentillverkning som mobilisering av soldater och armé ernas stridsduglighet. Dessutom blev de brittiska och amerikanska ledarna allvarligt oroade av den omfattning, som motståndskampen höll på att få i de ockuperade länderna. "Under dessa omständigheter innebar varje ytterligare fördröjning av den andra fronten i norra Frankrike att USA riskerade att avsevärt försvaga sin ställning efter kriget. De engelska och amerikanska ledarna såg sig tvungna till en snabb kursändring, som lades fast vid Quebec-konferensen i augusti 1943."[138] Vid detta möte drev Churchill kravet på en andra front på Balkan, men amerikanerna fick igenom ett beslut att välja Frankrike. Väl i Teheran föreslog Churchill emellertid åter Balkan, men Roosevelt och Stalin var helt ense om den franska varianten.
3) Under de första månaderna 1944 "stod det klart att Sovjetunionen skulle kunna besegra det fascistiska Tyskland och befria de europeiska länderna, inklusive Frankrike, helt av egen kraft".[139] "Det franska folkets befrielsekamp, som höll på att omvandlas till ett allmänt väpnat uppror mot de tyska ockupanterna, väckte (dessutom) bestörtning hos världsreaktionen." Inför detta perspektiv övervann London och Washington sin sista tveksamhet och de allierades landstigning i Normandie genomfördes till sist för att "hindra demokratiseringen i de västeuropeiska länderna och stänga vägen västerut för Sovjetarmén".[140]
Denna sovjetiska version av historien vilar på en grundlig analys av västsidans dokument och har bekräftats av den politik USA-imperialisterna förde i Europa så snart deras arméer hade satt sin fot på kontineten. De ryska historikerna har i denna konkreta fråga kunnat hålla sig till sanningen, bortsett från de oundvikliga förenklingarna och propagandistiska dragen i en "partiversion", eftersom Moskva efter 1947 inte längre behövde fortsätta att förfalska denna fas av historien. Tvärtom var det av tidigare angivna skäl nödvändigt att klarlägga den. Från och med nu kunde de ryska historikerna i sin analys använda sig av en så fast utgångspunkt som klassintressena, som absolut måste ha varit utslagsgivande för de militära och politiska besluten i London och Washington. Något som verkligen skulle ha varit absurt är om den brittisk-amerikanska strategin hade inspirerats av tanken att gynna Sovjetunionen och hjälpa arbetarpartierna i Europa till makten.
Påståendet, att Sovjetunionen från slutet av 1943, eller början av 1944 var i stånd att krossa Tyskland och befria hela Europa av egen kraft, i samverkan med de nationella motståndsrörelserna, var inte enbart en sovjetisk uppfattning. I november 1943 ansåg Roosevelt att "med hänsyn till hur saker och ting nu utvecklas i Ryssland kommer det kanske inte att bli nödvändigt med en andra front i vår".[141] Och i maj 1944 bekräftade amiral Leahy, Roosevelts stabschef, i en rapport om de dåvarande styrkeförhållandena, att om den stora alliansen skulle bryta samman och detta skulle leda till krig mot Sovjetunionen kunde USA i bästa fall försvara England men inte besegra Sovjet. "Med andra ord, vi skulle finna oss indragna i ett krig, som vi inte skulle kunna vinna."[142] Till detta kan läggas att USA var hårt engagerat i kriget mot Japan och Sovjet hade sin Fjärran Östern-front tryggad genom den japansk-sovjetiska pakten från 1941.
Den andra fronten var alltså inget nödvändigt villkor för att besegra Tyskland, som Stalin påstod, utan för att förebygga risken för den socialistiska revolutionen, i Västeuropa. Den andra fronten var helt enkelt en av de viktigaste sidorna av Europas uppdelning i intressesfärer. Och Stalins sätt att tackla frågan styrdes av detta syfte ända från det att den stora alliansen började ta form. Man kunde ha inskärpt att de europeiska folkens befrielse i första hand måste grundas på deras egen väpnade kamp, och att detta var deras enda möjlighet att verkligen kontrollera sin framtid. Jugoslaviens befrielsearméer och folkmakten i de befriade områdena kunde ha framhållits som ett föredöme för den franska, den italienska och andra motståndsrörelser. I stället skapade Stalins förslag om en andra front illusioner om att de brittiska och amerikanska arméerna skulle föra med sig frihet och demokrati. Den sovjetiska propagandan och dess eko, kommunistpartiernas politik och propaganda, spred samma illusioner, och tendenser att betrakta de väpnade motståndsrörelserna endast som underställda stödtrupper förstärktes.
Detta synsätt bredde ut sig allteftersom Sovjetunionens militära läge förbättrades. Stalins hårdaste krav på en andra front framfördes inte 1941-42, när situationen var som svårast för de sovjetiska arméerna, utan våren 1943, samtidigt som Komintern upplöstes. Kravet accentuerades i slutet av året för att allra mest kategoriskt uttryckas i den redan nämnda dagordern från den 1 maj 1944. Där framhöll Stalin, efter att först ha tillkännagivit att Sovjetarmén stod beredd att driva fienden allt längre från fosterlandets gränser, att folken i Europa inte kunde befrias utan "Sovjets, Englands och USA:s samfällda ansträngningar genom samfällda stötar av våra trupper från öster och av våra allierades i väster". Och han anmärkte: "Det råder inget tvivel om att det endast är dessa kombinerade framstötar som fullständigt kan krossa Hitlertyskland."[143]
Detta var liktydigt med en rekommendation – och, eftersom den kom från Stalin, en order – till kommunistpartierna i väst strax före den allierade landstigningen: Motståndsrörelserna måste låta bli all aktivitet och alla nationella politiska motiv underordnas de brittisk-amerikanska truppernas handlingar och motiv. Och denna order respekterades ju faktiskt strikt av Frankrikes och Italiens kommunistpartier och ledde det grekiska partiet till kapitulationen i Varkiza.
Parallellt med arbetet på att få igenom en andra front, som en absolut militär nödvändighet för att besegra Tyskland och befria de ockuperade folken, förstärkte Stalin de ideologiska motiveringarna för sitt krav att den europeiska vänstern skulle underordna sig de allierade. Han försäkrade att enheten inom "den stora alliansen" blev större för var dag och att intressegemenskapen mellan de tre stora ökade. Folken kunde alltså ge dem sitt förtroende. Allteftersom motsättningarna i praktiken fördjupades inom koalitionen ökade Stalin förvanskningsgraden i sin version ytterligare. Detta att motsättningarna alltmer skärptes under denna period skulle Zjdanov erkänna 1947, vilket både den sovjetiska och västerländska historieskrivningen visar. Det kunde inte heller förhålla sig på något annat sätt från den tidpunkt man kunde skönja den tyska imperialismens nederlag, eftersom kampen mot denna var den enda sammanhållande kraften av betydelse i koalitionen.
Den 9 oktober 1944, när Sovjetarméerna höll på att ta sig över landets gränser och tränga in i Rumänien och Bulgarien, gjorde Stalin upp med Churchill om "kvoter" för inflytandet i Balkan. Churchill lät Stalin kontrollera Rumänien, Bulgarien och Ungern efter eget tycke om Stalin gav honom fria händer i Grekland och femtio procent av "inflytandet" över Jugoslavien. Detta gick folkfadern storsint med på.[144] Den 6 november prisade Stalin i sitt tal, med anledning av Oktoberrevolutionens årsdag, enheten mellan de tre stora och förutspådde att den skulle bli långvarig. Det var här som han klarast uttryckte uppfattningen att alliansen mellan Sovjetunionen och de två stora kapitalistiska staterna inte hade "tillfälliga och flyktiga" motiv utan baserade sig på "grundläggande och permanenta" intressen. Naturligtvis, sade Stalin, uppstår det meningsskiljaktigeter ibland, men:
"Det är inte förvånande att det finns meningsskiljaktigheter, utan att de är så få och att de i regel nästan varje gång blir lösta i en anda av enighet mellan och samordnade aktioner av de tre stormakterna. Det väsentliga är inte meningsskiljaktigherna, utan att dessa inte går utöver de tre stormakternas enighetsintressen och att de till slut blir lösta i denna enighets intresse."
Till stöd för detta påstående nämnde Stalin diskussionerna om den andra fronten och om uppbygget av den planerade FN-organisationen. Han tillade:
"Som ett ännu mera påfallande vittnesbörd om befästandet av de allierades front måste man betrakta de förhandlingar, som nyligen fördes i Moskva med Storbritanniens regeringschef Churchill och dess utrikesminister Eden. De ägde rum i en vänskaplig atmosfär och en anda av fullständig enhällighet."[145]
De förhandlingar i vilka man med oöverträffad cynism och i hemlighet delade upp Balkan i intressesfärer framställdes alltså av Stalin som det bästa exemplet på enigheten mellan de tre stormakterna. Och detta vid ett så lämpligt tillfälle som Oktoberrevolutionens årsdag. Det var i dessa förhandlingar Stalin gav Churchill "fria händer", enligt den senares eget uttryck i ett telegram till Eden den 7 november,[146] att sätta in flotta, stridsvagnar och flyg mot det grekiska folket. Verkligen ett typexempel på hemlig diplomati och förakt för folkens rätt till självbestämmande.
Churchills väpnade intervention mot den grekiska motståndsrörelsen väckte en våldsam opposition i liberala kretsar och inom arbetarrörelsen i USA och England. De största tidningarna, inklusive Times i London uttryckte sitt ogillande. Operationen fördömdes av fackföreningsrörelsen, nästan alla Labours parlamentsledamöter och en del liberaler. I en förtroendefråga fick Churchill bara 272 röster av de 615 medlemmarna i underhuset. Roosevelt blev, enligt sin son, rasande över de engelska "förehavandena", och utrikesminister Stettinius deklarerade officiellt att USA stödde folkens rätt att råda över sitt öde och motsatte sig all inblandning i något lands inre angelägenheter.[147]
Det var alltså en politiskt ytterst lämplig tidpunkt för ett sovjetiskt ställningstagande till försvar för den grekiska demokratin. Under denna slutfas av det antifascistiska kriget kunde en så skamlöst reaktionär handling som Churchills inte annat än väcka allmän avsky. Och Sovjets prestige bland folken i väst var enorm. Dessutom kunde de militära förutsättningarna inte ha varit mer gynnsamma. Den sovjetiska armén hade i oktober nått Bulgariens och Jugoslaviens gränser mot Grekland. Resterna av de tyska trupperna var tvungna att lämna den grekiska halvön, som alltså låg helt och hållet i motståndsrörelsens händer. De brittiska trupper, som landsattes i Piraeus, behärskade bara marken de stod på. Hade det inte varit för det hemliga avtalet mellan Churchill och Stalin hade några sovjetiska enheter kunnat ta sig ner till Atén för att där "förena sig" med den brittiska expeditionskåren. Denna militära "närvaro" för att lägga kraft bakom ett uttalande från Moskva i samma stil som det Stettinius hade gjort, skulle ha omintetgjort Churchills planer. Men Stalin underlät inte bara att göra någon militär eller diplomatisk gest till försvar för den grekiska motståndsrörelsen. Han bevarade inte bara en brottslig tystnad under den dryga månad, då de brittiska stridsvagnarna och flygplanen besköt Atens befolkning. Han utövade dessutom påtryckningar på de grekiska kommunistledarna för att de skulle gå med på kapitulationen i Varkiza, vilken långt ifrån var oundviklig med hänsyn till styrkeförhållandena.[148]
Medan Churchill satsade ett ansenligt antal stridsvagnar och flygplan på sitt minikrig mot den grekiska motståndsrörelsen, bröt von Rundstedt igenom de allierades front i Ardennerna och hotade de brittisk-amerikanska arméerna med ett nytt Dunkerque. (Churchills offensiv i Atén inleddes den 5 december och Hitlers i Belgien den 16 december. Båda pågick till mitten av januari.)[149] Den 6 januari sände Churchill ett meddelande till Stalin och bad honom att tidigarelägga den sovjetiska offensiven (planerad till slutet av januari) för att lätta de allierade arméernas allvarliga situation på huvudfronten. Stalin kunde ha frågat varför de allierade arméerna inte anföll på fronten i Apenninerna och varför pansardivisionerna och flyget, som användes i Grekland mot det grekiska folket inte flyttades till denna front. Där kunde en allierad offensiv räkna med ett mäktigt stöd från den partisanarmé, som verkade i den tyskockuperade zonen. Men Stalin svarade omedelbart att trots de ogynnsamma klimatförhållandena på östfronten, som gjorde det svårt att använda flyg och artilleri, skulle Sovjetarmén tidigarelägga sin offensiv. "Ni kan vara alldeles säker på att vi kommer att göra allt som står i vår makt för att bistå våra allierades tappra trupper."[150] Och fem dagar senare gick mycket riktigt den sovjetiska armén till anfall på en 1 200 km bred front. Vilket, enligt general Guderians memoarer, tvingade det tyska högkvarteret att "dra sig tillbaka på västfronten och överföra alla trupper de kunde frigöra till östfronten".[151]
Som den sovjetiska historieskrivningen klargör visste Stalin mycket väl sedan länge att de allierades arméer hade landsatts på kontinenten för att "genomföra de imperialistiska planerna beträffande Tyskland och rädda de reaktionära krafterna i Europa från att definitivt utplånas. De skulle också stoppa demokratiseringsprocessen i de västeuropeiska länderna och stänga vägen västerut för den sovjetiska armén".[152] Händelserna i Grekland bekräftade också detta. Stalin visste att engelsmännen den 18 december, två dagar efter det att von Rundstedts offensiv inleddes, förde över trupper från Italien till Grekland i stället för tvärtom: ta dem från Grekland till Italien för att anfalla i Apenninerna och på så sätt lätta trycket mot de allierade i Ardennerna.[153] Han visste också att de allierades västfront från och med början av 1944 inte längre var nödvändig för en seger över Tyskland. Sovjetarméerna kunde själva, med stöd av de europeiska motståndsrörelserna, avgöra kriget. Men Stalin tvekade inte att avsevärt öka de sovjetiska förlusterna, vilket var en oundviklig konsekvens av att inleda en offensiv under dessa väderleksförhållanden, som försvårade användningen av flyg och artilleri, och av att till östfronten dra en del av de tyska trupper som befann sig på västfronten. Detta gjorde Stalin för att hjäpa de "ärorika allierade trupperna". Han tvekade inte att ta ett beslut, som i detta konkreta läge innebar att de brittisk-amerikanska arméernas framryckning mot Tysklands inre underlättades ytterligare, liksom britternas attack mot den grekiska motståndsrörelsen. Mer allierade trupper kunde användas i Frankrike och Italien vid en eventuell offensiv från motståndsrörelsen, som kunde äventyra återupprättandet av den borgerliga ordningen i dessa länder.
De sovjetiska historikernas officiella version rättfärdigar Stalins beslut den 7 januari 1945 med att den sovjetiska regeringen genom detta handlingssätt "osjälviskt, konsekvent och ärligt uppfyllde sina åtaganden och gav de allierade den nödvändiga hjälpen".[154] Om man bortser från "osjälviskheten" och "ärligheten" ger detta försvar en helt adekvat beskrivning av vad som verkligen skedde. Stalin uppfyllde faktiskt "konsekvent sina åtaganden" gentemot sina imperialistiska allierade. Precis i lika hög grad som han svek sina plikter mot den europeiska revolutionen.
Utöver ovannämnda vaga fraser ger den sovjetiska historieskrivningen inte någon som helst antydan om den omedelbara anledningen till Stalins beslut den 7 januari 1945. Visserligen fanns det allmänna orsaker, som man lätt kan förstå i ljuset av Stalins totala strategi – "åtaganden". Men det fanns säkert också speciella till tidpunkten i fråga relaterade orsaker. De sovjetiska historikerna röjer inte dessa, men de låter dem skina igenom, när de påpekar att Hitlers offensiv i Ardennerna planerades med en speciell avsikt: att efter att ha tilldelat de allierade ett hårt slag låta dem förstå, att det låg i deras intresse att sluta en separatfred.[155] Med sin "storsinta" gest tänkte Stalin säkert visa de allierade att de vann på att bevara en bundsförvant som så villigt var beredd att underlätta förverkligandet av de brittisk-amerikanska planerna på kontinenten. Stalin ville kort sagt motverka risken för en separatfred. Men, som vi ska se, så fruktade han inte att ta den risken, när de för Sovjetunionen avsedda intressesfärerna var inblandade. Han var beredd till eftergifter för att hindra en separatfred, men bara när de gick ut över den revolutionära rörelsens intressen inom britternas och amerikanarnas intressesfärer.
När "de tre stora" möttes i Jalta i början av februari var arbetet med uppdelningen av Europa redan långt framskridet. Förutom de aspekter som redan nämnts, hade man under 1944 nått en preliminär överenskommelse beträffande nyckelfrågan – ockupationszonerna i Tyskland. Avtalet bekräftades i Jalta utan några problem. Kanske för att var och en av de tre betraktade avtalet som provisoriskt och förenligt med sina senare planer för Tyskland. Elbelinjen måste ha tillfredsställt de mest vittgående säkerhetskrav från Sovjetunionen, så som Stalin och hans general såg det. (Engels skrev 1853 med anmärkningsvärd framsyn, att den ryska expansionismen, genom att åberopa sig på den panslaviska myten, inte skulle upphöra förrän den nått sina "naturliga gränser", vilka enligt Engels ungefär motsvarades av en linje från Danzig eller Stettin till Trieste.)[156] Dessutom måste de brittiska och amerikanska kapitalisterna ha varit nöjda med att få kontroll över de mest industrialiserade delarna av Tyskland.
För resten av Europa återstod det, även om intressesfärernas avgränsningar i praktiken var fastlagda, att avgöra vad som kan kallas västländernas inflytelse-"kvoter" inom det Sovjetkontrollerade området. Stalin hade ju ett visst inflytande inom västzonen genom kommunistpartierna, som även deltog i regeringen i Frankrike, Italien etc. Att Roosevelt och Churchill erkände Sovjets dominans i Östeuropa, hindrade dem inte att på motsvarande sätt räkna med ett visst politiskt och ekonomiskt inflytande i dessa länder. Churchills och Stalins hemliga avtal för Balkan t.ex. inbegrep båda dessa aspekter: "intressesfärer" och "kvoter". Grekland skulle kontrolleras totalt av västmakterna, medan Bulgarien, Rumänien och Ungern helt och hållet skulle falla inom den sovjetiska sektorn. Men de grekiska kommunisterna hade rätt till tio procent inflytande i den monarkistiska staten, som var USA:s och Storbritanniens vasall. Om de hade nöjt sig med denna blygsamma andel, skulle inte Churchill sett sig tvungen att övertyga dem med hjälp av bomber. Resultatet blev 13 000 döda ur befrielsearmén (ELAS) bara i Atén och att de grekiska kommunistledarna, genom Varkizaavtalet, gick med på avväpning av ELAS i hela landet. Därmed kunde Churchill uppfylla sitt löfte till Stalin och låta det grekiska kommunistpartiet på legal väg få den blygsamma plats, som reserverats för det inom George II:s och general Plastiras' demokratiska ordning.
Lika noggrant som Churchill respekterade de överenskomna procentsatserna i Grekland, måste Stalin göra det inom den sovjetiska intressesfären. I Jalta tog man sig an detta problem i fråga om Jugoslavien och Polen. Beträffande Jugoslavien nöjde sig "de tre stora" med att uttala en klar rekommendation att avtalet mellan Tito och Subasic snarast skulle tillämpas.[157] Tvistefröet i Jalta var, liksom vid tidigare förhandlingar, Polen.
Stalin betraktade Polen som en avgörande länk i den kedja som skulle skydda Sovjetstatens säkerhet. Därför måste den nya polska staten ge Kreml fullständiga garantier i alla avseenden. Men de uttalat prosovjetiska krafterna var mycket svaga i Polen. Under den tysk-sovjetiska pakten hade Stalin behandlat den polska nationen och befolkningen som fiender, och använt de mest avskyvärda metoder. Den logiska konsekvensen av detta blev en förstärkning av den polska nationalismens traditionella ryss-skräck, som endast kunde jämföras med dess tysk-skräck. Inte ens de obetydliga kommunistiska grupperna hade undgått Stalins slag.[158] Det är alltså inte underligt att det polska motståndets huvudkrafter ställde sig på de borgerliga partiernas och socialdemokratins sida. Dessa hade 1939 bildat en exilregering med säte i London, vilken av västmakterna betraktades som Polens enda lagliga regering.
Detta innebar att Stalin inte kunde göra den minsta eftergift i demokratisk riktning, vare sig borgerligt demokratisk eller proletärt demokratisk. Då skulle hans projekt för Polen gå om intet – en villkorslöst prosovjetisk stat och en säker länk i försvarssystemet. Han måste därför med auktoritära metoder skapa en statsapparat, som framförallt i fråga om polis och militär stod helt under de sovjetiska säkerhetsorganens kontroll. För detta ändamål måste han bland annat utplåna de ansenliga väpnade polska motståndsstyrkorna, som stod under borgerliga och socialdemokratiska ledares kontroll. Dessa ledares politiska närsynthet underlättade Stalins uppgift. De var förblindade av sin antisovjetiska nationalism, vilken ledde dem till det förhastade upproret i Warszawa i augusti 1944. De tyska trupperna tog sig an den borgerligt nationalistiska polska motståndsrörelsen på samma sätt som britterna kort därefter behandlade den revolutionära grekiska.[159] I varje fall kvarstod huvudproblemet – motståndet hos den stora majoriteten av den polska befolkningen mot att Polen inlemmades i den ryska sektorn. Roosevelt och Churchill var beredda till stora eftergifter för de "säkerhetsskäl" Stalin anförde, men krävde sin andel av inflytandet i det nya Polen, och dessutom att den demokratiska fasaden bibehölls: Båda var hårt trängda av den allmänna opinionen i England och USA, vilken ända sedan krigsutbrottet varit mycket uppmärksam på Polenfrågan. Till sist gick Stalin med på att "bredda" den provisoriska regeringen, som var skräddarsydd av Kreml och installerad i Warszawa av den sovjetiska armén, genom att låta några som stöddes av exilregeringen ingå. En permanent regering skulle utses genom allmänna val, organiserade av den nya provisoriska regeringen så snart som möjligt.
De två "stora" västledarna hade knappt hunnit hem förrän de förstod att deras kollega i öst inte hade den minsta avsikt att följa avtalet. Stalin krävde i själva verket att varje medlem i den nya regeringen "i praktisk handling hade visat sin vänskapliga attityd till Sovjetunionen, och var uppriktigt inställd på att samarbeta med Sovjetstaten".[160] Och vem kunde bättre än Stalin själv avgöra graden av prosovjetisk vänskaplighet och uppriktighet hos kandidaterna till den polska regeringen? Stalin krävde med rätta att hans egna bedömningar skulle ligga som grund. Därmed löpte västmakterna risken att få mycket mindre inflytande i Polen än Sovjet i Grekland. De två allierade ledarna reagerade våldsamt. I ett av sina sista meddelanden till Stalin formulerade Roosevelt i klartext hotet om en brytning av den stora alliansen inför "varje beslut som leder till ett maskerat bevarande av den nuvarande regimen i Warszawa".[161] Churchill skickade samtidigt ett liknande meddelande.
Men Stalin gav inte efter en tum. Detta trots att sannolikheten för att brytningshotet skulle sättas i verket var stor, eftersom det sammanföll med ett annat viktigt faktum: För första gången var en separatfred mellan västmakterna och Tyskland tänkbar. I mitten av mars hade faktiskt representanter för de allierades och tyskarnas överkommandon haft hemliga samtal i Schweiz. Medan samtalen pågick informerades Moskva av västmakterna, som utan tvivel räknade med att ryssarna redan kände till samtalen, vilket var sant. Mötet förklarades handla om en eventuell kapitulation av den tyska armén i Norditalien. Den sovjetiska regeringen krävde att fa delta, men de allierade nekade, vilket uppenbarligen endast förstärkte Moskvas misstänksamhet. I ett meddelande till Roosevelt den 3 april (Roosevelts not i Polenfrågan kom den 1 april) tog Stalin för givet att de allierade i Schweiz hade uppnått "en överenskommelse med tyskarna, enligt vilken den tyske befälhavaren vid västfronten, marskalk Kesselring, har gått med på att öppna fronten och släppa igenom de engelsk-amerikanska trupperna mot öster. Medan västmakterna i gengäld lovat att underlätta vapenstilleståndsvillkoren för tyskarna." Stalin fortsatte: "Vad vi för ögonblicket kommit fram till är alltså att tyskarna på västfronten i praktiken har inställt kriget mot England och Amerika. Samtidigt fortsätter de kriget mot Ryssland – Englands och USA:s allierade."[162]
Trots detta oroande tecken, som förstärktes några dagar senare genom Roosevelts död och Trumans tillträde, gjorde Stalin inte den minsta eftergift i Polenfrågan. (Truman hade 1941 offentligt deklarerat: "Om vi märker att Tyskland håller på att vinna kriget bör vi hjälpa Ryssland, men om vi märker att Ryssland håller på att vinna bör vi hjälpa Tyskland."[163] I en not till Truman och Churchill den 24 april slog Stalin med exempelös cynism fast, att var och en av de tre stora måste bestämma vilken regering som skulle upprättas i de länder, som man betraktade som vitala för sin stats säkerhet, utan att de båda andra lade sig i det:
"Man måste ta hänsyn till att Sovjet gränsar till Polen vilket inte kan sägas om Storbritannien och USA ... Ni håller tydligen inte med om att Sovjetunionen har rätt att söka få till stånd en polsk regering, som är vänskapligt inställd till Sovjetunionen, och att sovjetregeringen inte kan gå med på att det i Polen existerar en Sovjetfientlig regering ... Jag vet inte om Grekland har fått en verkligt demokratisk regering eller om den belgiska regeringen verkligen är demokratisk. Sovjetunionen undersökte aldrig detta när dessa regeringar bildades. Sovjetregeringen har inte försökt blanda sig i dessa frågor, ty den inser hur mycket Belgien och Grekland betyder för Storbritanniens säkerhet. Det är oförklarligt att ni inte tar hänsyn till Sovjetunionens säkerhet, när Polenfrågan diskuteras."[164]
Samtidigt som Stalin arbetade på det diplomatiska planet för att få "fria händer" i Polen, på samma sätt som Churchill hade fått i Grekland, gav han order till armén och säkerhetstjänsten att fortsätta att metodiskt utplåna kadern i den icke-kommunistiska motståndsrörelsen. Man drog sig inte ens för tillvägagångssätt som det följande: Motståndsrörelsens högsta militära och politiska ledare inbjöds av de sovjetiska militärmyndigheterna till vänskapliga diskussioner. Man gav dem passersedlar och garanterade deras säkerhet. När de väl kommit till den överenskomna mötesplatsen greps samtliga och fördes i hemlighet till ett Moskvafängelse. Flera månader senare ställdes de inför en sovjetisk militärdomstol och dömdes till tio års fängelse anklagade för sabotageförsök mot den sovjetiska armén. Många lokala motståndsledare fängslades på liknande sätt och avrättades utan någon rättegång.[165]
Som synes tvekade Stalin inte att riskera en brytning av den stora alliansen, när det gällde Moskvas kontroll av de länder som av historien utvalts att ingå i Sovjets försvarssystem. Men samtidigt avväpnade Thorez motståndsrörelsen, i enlighet med Stalins direktiv, och placerade kommunistpartiet i släptåg efter de Gaulle, motiverat av risken för att allianserna skulle skifta. Med samma motivering överlämnade den stolta motståndsrörelsen i Norditalien sina vapen till de allierade, och de grekiska kommunisterna gick med på att låta ELAS avväpnas. Stalin ansåg det berättigat att riskera en konflikt med de allierade på grund av säkerhetszonen. Samtidigt fick han kommunisterna inom västmakternas intressesfär att betrakta en revolutionär handling som ett brott, om den kunde orsaka en liknande konflikt. Om den ledde till en väpnad intervention av de brittisk-amerikanska arméerna skulle kommunisterna alltså inte kunna räkna med någon sovjetisk militärhjälp (förutsatt att den allierade interventionen inte berörde säkerhetszonen); Grekland var ett varnande exempel.
Frågan om intressesfärer och inflytande togs upp konkret i Jalta endast beträffande Tyskland, Polen och Jugoslavien. (Det är viktigt att precisera att man inte bara fastställde gränserna för ockupationszonerna i Tyskland, utan också fattade ett principbeslut om delning och bildade en kommitte att studera denna fråga.)[166] Beträffande övriga europeiska länder kom de tre överens om vilka regler som skulle gälla för ett samordnat ingripande, "när omständigheterna enligt deras uppfattning krävde det". I praktiken bekräftades alla tidigare beslut om uppdelning. Men Jalta begränsade sig inte till de europeiska frågorna. Ett hemligt protokoll slog fast att Sovjetunionen skulle inträda i kriget mot Japan strax efter det att krigshandlingarna avslutats i Europa. När sedan japanerna besegrats skulle man återupprätta "Rysslands tidigare rättigheter, som kränkts genom Japans svekfulla anfall 1904". Sovjet skulle få södra delen av Sachalin och alla angränsande öar. Kina skulle upplåta Port Arthur som flottbas och Dairen skulle vara internationellt område. Järnvägarna i östra Kina och södra Manchuriet skulle drivas av ett gemensamt kinesiskt-sovjetiskt bolag. Med andra ord skulle Sovjetunionen få tillbaka de baser och koncessioner som tsarismen skaffat sig i Fjärran Östern under den tidsperiod då västmakternas uppdelning av Kina i intressesfärer genomfördes. På köpet skulle Sovjet få ögruppen Kurilerna, som tillhörde Japan. De tre utrikesministrarna diskuterade också Iran, som då var uppdelat mellan brittiska och sovjetiska intressen, och Moskvas ambition att få kontroll över Dardanellerna.
Jalta var alltså en viktig länk i uppdelningen av intressesfärer, inte bara på europeisk utan också på global nivå. Samtidigt innebar Jalta höjdpunkten på det stora bedrägeri, som dolde denna uppdelning och framställde de tre stora som skyddsänglar för fred, demokrati och folkens nationella oberoende. Hundratals miljoner människor, och bland dem miljontals kommunister, trodde fullt och fast på den högtidliga deklaration som undertecknats av Churchill, Roosevelt och Stalin:
"Under vårt möte på Krim har vi bekräftat vår gemensamma avsikt att under den kommande fredsperioden bibehålla den enhet i tanke och handling, som har möjliggjort och säkrat de allierades seger i detta krig. Vi är övertygade om att detta är en helig plikt för våra regeringar inför våra egna och all världens folk."
Endast genom fortsatt och växande samarbete mellan våra tre nationer och mellan alla fredsälskande nationer kan mänsklighetens högsta mål förverkligas: en varaktig och säker fred som, i överensstämmelse med Atlantdeklarationen, garanterar alla människor över hela värden ett liv fritt från fruktan och umbäranden.
Som synes demonstrerar de tre storas beteende veckorna efter Jaltakonferensen uttrycksfullt deras "gemensamma beslut" att upprätthålla "enheten i tanke och handling (och) fortsatt och stärkt samarbete och förståelse", för att upprätta "en säker och varaktig fred". Västmakterna anklagade Stalin för att bryta mot Polenavtalet. Stalin anklagade i sin tur västmakterna för att förhandla separat med tyskarna. Och varje dag förde med sig nya spänningsmoment. Churchill visade sig särskilt aggressiv. Han försökte övertyga USA-ledarna om att Sovjetunionen, som han själv nyligen berömt som en hjältemodig och lojal allierad, nu var en "dödlig fara för den fria världen". Fyra dagar efter den tyska kapitulationen skrev han till Truman att en "järnridå" hade sänkt sig längs den sovjetiska fronten, och "vi vet ingenting om vad som händer bakom den". Han uppmanade Roosevelts efterträdare att inte låta de nordamerikanska arméerna dra sig tillbaka utan att först tvinga fram nya eftergifter av Stalin beträffande de tyska områdena öster om Elbe. Enligt Jalta-avtalet skulle dessa områden ingå i den av Sovjet ockuperade zonen, men på grund av att tyskarna hade lämnat fri väg hade amerikanerna föregripit ryssarnas framryckning och ockuperat dem.[167]
Den aggressiva nervositet, som Churchill visade prov på under detta skede, speglar svagheten i engelsmännens position. En "dödlig fara" hotade faktiskt den brittiska imperialismens intressen i Baltikum och Östeuropa, på Balkan, vid Dardanellerna och i Mellersta Östern. Den hotade den brittiska utrikespolitikens eviga grundsats: att garantera en balans i Europa, som hindrar någon makt att ensam dominera kontinenten. England lämnade kriget kraftigt försvagat. Ekonomiskt stod man i tacksamhetsskuld till USA. Militärt kunde man inte på långa vägar mäta sig med de andra två stora. Utan det nordamerikanska skyddet var risken stor att det engelska inflytandet skulle gå upp i rök. Och Churchill var rädd att de två "superstora" skulle träffa en global överenskommelse, utan att bry sig om imperiets intressen, eller till och med på dess bekostnad. För även om det fanns motsättningar mellan Sovjet och USA, fanns det också motsättningar mellan USA och England, och Stalin tog med dem i beräkningen. Det var därför som Churchills diplomati utnyttjade varje möjlighet att så split mellan ryssar och amerikaner.
Medan Englands mest långtgående ambitioner, liksom Frankrikes, bestod i att behålla sitt koloniala imperium, syftade den väldiga amerikanska kapitalismen till att krossa de barriärer, som hämmade dess världsomspännande expansion. Detta var hela innebörden i Roosevelts "idealism". Inför Kongressens två kamrar, som höll en gemensam session några månader före Jalta, hade Roosevelts utrikesminister, Cordell Hull, högtidligt förklarat att det skulle bli slut på "alla intressesfärer, allianser, all maktbalans eller vilka som helst arrangemang av det slag som i ett olyckligt förflutet användes av nationerna för att försöka bevara sin säkerhet och försvara sina rättigheter."[168] Denna öppna värld, som dessutom var utmattad efter kriget, var i själva verket den idealiska tummelplatsen för den amerikanska superkapitalismen: den bästa möjliga marknaden för dess enorma industriapparat, vars produktion hade mångdubblats under kriget, och ett investeringsutrymme som stod i proportion till den ofantliga kapitalmängd som samlats. I stället för en värld indelad i intressesfärer, skulle det finnas en enda zon, som omfattade hela jorden: den amerikanska. I denna vision räknade Roosevelt och hans kollegor in samarbete med Sovjetunionen: Man ansåg att den amerikanska industrins bidrag till återuppbyggnaden av Sovjet skulle vara till fördel för båda parter, och att den skulle leda till en politisk anpassning från Sovjetregimens sida. Genom detta välgörande inflytande skulle "socialismen i ett land" kunna integreras harmoniskt i Roosevelts värld.
Stalin hade under kriget visat prov på god vilja genom upplösningen av Komintern, genom att kommunistpartierna följde en nationell enhetspolitik, att de latinamerikanska kommunisterna beslöt att inte bekämpa USA-imperalismen o.s.v. Detta gav Roosevelt och hans medarbetare tilltro till livsdugligheten hos pax americana. Men andra sidor av Stalins realpolitik stod uppenbarligen i konflikt med Roosevelts uppfattning. Särskilt den princip Stalin gav uttryck för i det ovannämnda dokumentet från den 24 april i Polenfrågan, och som sedan 1939 tillämpats i Baltikum, Bessarabien o.s.v. Principen att var och en av de tre stora kan göra som de vill i de länder de anser väsentliga för sin säkerhet. Roosevelts idealism medgav undantag i detta avseende så snart det gällde Kuba, Puerto Rico, Filippinerna, Mexiko o.s.v., när det var den "stora amerikanska demokratins" säkerhet som stod på spel. Men inga undantag var möjliga när det aktuella syftet var att garantera "den totalitära kommunismens" eller "den brittiska imperalismens" säkerhet.
Ändå ansåg inte de nordamerikanska ledarna just då att denna beklagliga sida av Stalins realpolitik var skäl nog för en brytning. Inte heller behövde man avvisa möjligheten till en konkret överenskommelse med Sovjetregeringen. Andra väsentliga faktorer togs också med i beräkningen. För det första stod det ända sedan 1943 klart för de nordamerikanska ledarna att de skulle komma att konfronteras med en en klar militär överlägsenhet på den europeiska kontinenten. Vid tiden för Jaltakonferensen visste USA-generalerna att i händelse av en konflikt med Sovjetunionen skulle de ryska arméerna nå Atlantkusten.[169] De visste att förutom sin militära överlägsenhet i Europa kunde Sovjet räkna med en annan fördel av första rang: Medan Tysklands nederlag frigjorde huvuddelen av den sovjetiska militärstyrkan, var en stor del av den amerikanska styrkan fortfarande uppbunden av Stilla havskriget. I början av 1945 bedömde Washington att det skulle bli nödvändigt att föra över delar av de styrkor som befann sig i Europa till Stilla havsområdet. Man trodde att kriget mot Japan skulle kunna pågå en avsevärd tid, och att det skulle vara mycket bra, om än inte helt nödvändigt, om Sovjetunionen gick in i kriget. (De amerikanska ledarna fruktade att den japanska armé som stred i Kina så småningom skulle föras tillbaka till Japan och på så vis försvåra det slutliga slaget och göra det mer kostsamt för USA.)
Det fanns också ett annat viktigt problem, som fick den amerikanska regeringen att söka samarbete med Sovjet i Fjärran Östern: Kinafrågan. Ett av Washingtons huvudsyften med Stilla Havs-kriget var att befästa Chiang Kai-chekregimens makt, för att försäkra den amerikanska kapitalismen om fortsatt ekonomisk utsugning och politisk dominans i Kina. Det skulle vara oerhört mycket lättare att genomföra detta om de kinesiska kommunisterna fortsatte sitt samarbete med Kuomintang-bourgeoisin i samma lojala och moderata anda som de italienska och franska kommunisternas samarbete med sina borgerskap. För detta ändamål behövde Washington Stalins hjälp. Under det första halvåret 1945, innan atombomben sattes in och Japan kapitulerade, fanns det alltså goda skäl för amerikanerna att försöka nå en uppgörelse med Moskva, trots de spänningar som orsakats av Polenfrågan och andra östeuropeiska problem.
Samma orsaker som låg bakom Washingtons försoningspolitik gentemot Moskva, trots Trumans instinktiva antikommunism, förklarar omfattningen av de allmänna förändringarna av styrkeförhållandena i Europa till förmån för en djärv revolutionär politik under våren och sommaren 1945. Detta gäller de länder där även de inre förutsättningarna var gynnsamma. I händelse av en angloamerikansk militär intervention mot den revolutionära rörelsen, befann sig Sovjetunionen i en extremt gynnsam strategisk position för att ge den ett avgörande militärt stöd. Men båda faktorerna-den militärstrategiska favören och de revolutionära möjligheter som fanns inom det område som Moskva räknade till västmakternas intressesfär – skulle enligt Stalins sätt att se utnyttjas för att få Washington att erkänna den europeiska säkerhetszonen och övriga sovjetiska anspråk (baser i Dardanellerna, intressesfär i norra Iran, intressen i Turkiet o.s.v.) Den första faktorn innebar att den europeiska säkerhetszonen var ett fullbordat faktum, militärt oangriplig. Men Stalins mål var att detta faktum skulle erkännas och ingå i ett allmänt världsomspännande avtal med USA. På grundval av detta skulle amerikanska krediter och den amerikanska industrin bidra till återuppbyggnaden av Sovjet, i enlighet med de planer Roosevelt och hans män gjort upp, men på villkor som skulle utesluta politisk underkastelse. Världen skulle styras från två håll, USA skulle hindras från att ensamt dominera. Beslutet att avstå från att understödja de revolutionära möjligheterna i Väst- och Sydeuropa, liksom de som kunde skönjas i Kina, fick nu ett konkret innehåll. Vid tiden för upplösningen av Komintern kunde man tolka det som en taktisk fint. Men nu visade det sig vara en praktisk, konkret eftergift – desto mer värdefull för amerikanerna ju större den revolutionära faran var. En helt adekvat kompensation för ett erkännande av säkerhetszonen och de övriga sovjetiska anspråken. För att uppnå en verklig delning av världen med USA-imperalismen – detta är den verkliga betydelsen av en "säker och varaktig fred" i Jalta-deklarationen – spelar Stalin ut alla dessa kort och ett till, som inte kan saknas i den stora stalinistiska strategin: motsättningarna mellan imperalisterna. Stalin ansåg att så snart Japan och Tyskland satts ur spel var det oundvikligt att motsättningarna förvärrades mellan den nordamerikanska kapitalismens behov av världsexpansion och Englands, Frankrikes, Belgiens och Hollands intresse av att behålla sina kolonier.
Potsdamkonferensen, som inleddes den 17 juli, genomfördes i ett sammanhang som ännu var militärstrategiskt fördelaktigt för Sovjetunionen. Och dess resultat verkade ligga i linje med vad Stalin förutsett. Amerikanerna gav i allt väsentligt vika i Polenfrågan mot obetydliga eftergifter från Stalins sida. Och de begränsade sig till lätta protester mot händelseutvecklingen i andra östländer. Men kort före konferensen skedde en händelse som helt och hållet förändrade de objektiva förutsättningarna för Stalins schema och hela värdspolitikens utveckling. Den 16 juli hade den första amerikanska atombomben provats framgångsrikt i öknen utanför Alamogordo. Plötsligt behövde USA inte längre sovjetisk hjälp för att besegra Japan, vilket Hiroshima (6 augusti) och Nagasaki (9 augusti) visade. Tokyo kapitulerade den 14 samma månad. Enligt det hemliga avtalet i Jalta skulle Sovjetunionen gå in i kriget mot Japan högst tre månader efter det tyska rikets kapitulation, d.v.s. senast den 8 augusti. Vid denna tidpunkt hade Sovjet ännu inte uppfyllt sitt löfte, men man hade en bra ursäkt: Jaltaavtalet förutsatte att "återlämnandet" till Sovjetunionen av de baser och förläningar som Japan tagit i besittning 1905 skulle ratificeras av den kinesiska regeringen under Chiang Kai-chek. Kineserna vägrade och hade ännu 8 augusti inte lämnat sitt godkännande. Detta passade Stalin utmärkt eftersom det tillät honom att behålla ett så viktigt förhandlingsargument gentemot USA, som Sovjets förhållningssätt till Stilla havskriget. Men Hiroshima visade det nya vapnets effektivitet. Stalin väntade inte längre på Chiang Kai-cheks undertecknande av Jaltaavtalet. Den 9 augusti förklarade han Japan krig. Den 14 augusti låg inte bara de i Jaltaavtalet avsedda områdena i Sovejtunionens händer, utan hela Manchuriet och Korea ner till den 38:e breddgraden.
Ensamrätten på atombomben hade ett avgörande inflytande på Washingtons politik. Truman förklarade genast att USA blivit "den mäktigaste nationen i världen, troligen den mäktigaste i historien".[170] USA-imperialismen ställde beslutsamt in kursen mot världsherravälde. Vilket inte uteslöt försiktighet, för de amerikanska generalerna förstod mycket väl att även om atombomben kunde reducera några sovjetiska centra till Hiroshimas nivå, kunde den knappast hindra Röda Armén från att avancera från Elbe till Engelska Kanalen. I sitt svar på Churchills tal i Fulton framhöll Stalin att "ett nytt militärt korståg mot Österuopa" skulle sluta illa för angriparna: "Man kan med säkerhet säga att de skulle bli besegrade, på samma sätt som skedde för tjugosex år sedan."[171] I Washington tog man hotet på allvar och Truman följde inte rådet att hota med bomben för att tvinga Sovjet att dra sig tillbaka till sina gränser. Man valde Kennans så kallade containment-politik (tillbakahållande politik, ö. a.).
Stalin ansåg emellertid att det fortfarande fanns objektiva förutsättningar för att uppnå den önskade överenskommelsen med USA. "Jag tror inte på någon verklig risk för ett nytt krig", förklarade han i september 1946. "Jag tror inte att atombomben innebär en så fantastisk styrka som vissa politiska ledare vill tillskriva den. Atombomben kan användas till att skrämma de 'svaga', men den räcker inte för att avgöra ett krig", och dessutom, "monopolet (på bomben) kan inte bestå länge; jag är övertygad om att det internationella samarbetet inte alls kommer att minska, utan tvärtom öka". Det vill säga: bomben skulle inte på något avgörande sätt förändra styrkeförhållandena och var dessutom en favör av övergående natur; lösningen var samförstånd. En månad senare besvarade han frågan om spänningarna mellan USA och Sovjet hade ökat med ett kategoriskt "nej". På en fråga från Rooselvelts son i december 1946 om samarbete mellan USA och Sovjetunionen är möjligt svarade Stalin: "Ja, naturligtvis. Det är inte bara möjligt utan det enda vettiga och fullt genomförbart." Sovjetunionen, sade Stalin, är berett till ett långvarigt ekonomiskt avtal med USA, som innefattar en verklig utveckling av den nordamerikanska handeln och kreditgivningen. Sovjetunionen är berett till – och detta var den viktigaste motprestation som Stalin uttryckligen erbjöd – att "föra en gemensam politik med USA i Fjärran Östern".[172]
Kina var faktiskt ett av de viktigaste kort som Stalin ännu trodde att han hade på hand. Efter Japans kapitulation hade han uppmanat de kinesiska kommunisterna att sluta en överenskommelse om ett modus vivendi med Chiang Kaichek.[173] Under "de tre storas" utrikesministermöte i december 1945 nåddes en överenskommelse om "vikten av ett enat och demokratiskt Kina, under ledning av en nationell regering, på basis av ett brett deltagande av de demokratiska grupperna i alla regeringsorgan, och ett slut på oordningen i samhället". (Uttrycket "demokratiska grupper" syftade på kommunisterna, med "regeringsorgan" skulle förstås Kuomintang och dess arm, i vilken de väpnade kommunistiska styrkorna skulle "deltaga" och med "oordning i samhället" kriget mellan Kuomintang och kommunisterna.) Det handlade i grunden om en lösning typ "nationell enhet", i fransk eller italiensk stil, som skulle tillförsäkra den kinesiska borgarklassen ledningen och ge landet en borgerligt demokratisk utveckling.
Men de kinesiska kommunisterna gick inte med på en sådan lösning, trots Stalins påtryckningar, och Chiang Kaichek satte 1946 igång en offensiv i stor skala mot folkarmén, med hjälp av flygplan, tekniker och pengar från USA. I slutet av 1946 såg det illa ut för Chiang Kai-chek och hans beskyddare och Stalins erbjudande i intervjun med Roosevelts son – "att föra en gemensam politik med USA i Fjärran Östern" – kunde inte missförstås: utöva påtryckningar på de kinesiska kommunisterna för att uppnå en lösning av inbördeskriget som skulle tillfredsställa USA:s och Sovjets "gemensamma" intressen. Men i Washington trodde man att Stalin spelade dubbelt: De kunde inte tro på att de kinesiska kommunisterna förde en oberoende politik. Men så var det. I ett internt dokument från april 1946, avsett för den innersta kretsen av KKP-ledningen analyserade Mao det internationella läget och bedömde ett avtal mellan USA och Sovjetunionen som möjligt. "Men dylika kompromisser", sade han, "kräver icke att folken i den kapitalistiska världens länder följer efter och gör kompromisser på hemmaplan." De reaktionära krafternas mål, tillade han, "är uppenbarligen att förinta allt vad de förmår och att förbereda sig för att senare förinta allt vad de inte kan förinta nu". Inför denna situation "bör folkens demokratiska krafter tillämpa samma princip mot de reaktionära krafterna". Som framgår av en förklarande not till den kinesiska utgåvan kritiserade Mao "några kamrater" som tvekade att svara på USA-Kuomintangblockets offensiv med det revolutionära kriget.[174] Man får anta att de "kamrater" som åsyftades förespråkade Stalins linje, så som den framstod i de tre stormakternas avtal från december 1945.
Under tvåårsperioden från Potsdam till tillkännagivandet av Marshallplanen började containment-politiken ge sina första resultat i skydd av atom-"paraplyet" och genom frikostighet med dollar. Grekland blev scenen för ett terroristiskt förtryck, som tvingade kommunisterna att 1946 åter slå in på den väpnade kampens väg. I Frankrike och Italien fortgick återuppbyggnaden av den kapitalistiska statens militära och civila apparat i allt snabbare takt. Och arbetarrörelsen tappade mark. Moskva blev tvunget att dra tillbaka sina trupper från norra Iran och fick inte den begärda flottbasen på den turkiska kusten vid Dardanellerna. I Fjärran Östern uteslöts Sovjet helt från interventionen i Japan, som blev ett amerikanskt protektorat. Men det var i Tyskland som västmakterna gav de ryska planerna det hårdaste slaget. Moskva lyckades inte uppnå fyrmaktskontroll av Ruhrområdet, vilket kunde ha lett till att de allierades makt inom sina respektive ockupationszoner begränsades och kunde ha varit inledningen på en ytterligare utvidgning av det sovjetiska inflytandet i hela Tyskland. (I detta avseende hade Stalin räknat med Frankrikes och Englands militära oförmåga och en snabb evakuering av USA-trupperna, som Roosevelt förespeglat i Jalta. Men i skydd av atom-"paraplyet" ägnade sig Truman efter Potsdam åt att göra Västtyskland till den amerikanska imperialismens viktigaste fäste i Europa.)
I mars 1947 proklamerades "Trumandoktrinen", som genast fick tjäna till att rättfärdiga att amerikanerna etablerade sig i Grekland och Turkiet och dominerade Mellersta Östern och östra Medelhavet, där de befriade England från dess roll som polis i detta strategiska område. Med hjälp av Marshallplanen lade Washington grunden för en snabb återuppbyggnad av Tysklands ekonomiska styrka, och fullbordade de västeruopeiska regeringarnas beroende samtidigt som en väldig marknad öppandes för den nordamerikanska industrin. I Paris, Rom och Bryssel åtlyddes skyndsamt de order som kom från den stora välgöraren. De kommunistiska ministrarna avskedades och utan omsvep sattes punkt för "marschen mot socialismen inom ramen för den demokratiska och parlamentariska legaliteten". Washington uteslöt inte ens möjligheten att med dollar som lockbete attrahera några av folkdemokratierna. Det gynnsamma mottagande som Marshalls erbjudande i första skedet fick från regeringarna i Prag och Warszawa tydde på att det fanns en viss grund för detta antagande. Men det vittnade om dålig kännedom om Stalin att tro att han skulle ge vika här.
Våren 1947 såg Stalin ett världsläge närma sig, som Sovjetunionen alltid hade försökt och lyckats undvika ända sedan Lenins dagar: ett antisovjetiskt block av alla de kapitalistiska nationerna. Dessutom med den försvårande omständigheten att blocket tog form under en enda stats totala dominans, en stat utan motstycke i historien vad gäller dess världsomspännande makt. Det innebar utan tvivel slutet på det slags "fred" som Stalin hade strävat efter. Den "fred" som skulle bygga på uppdelning i intressesfärer enligt en global uppgörelse mellan USA och Sovjet. Det var slutet på den "fred" som grundade sig på frånvaro av revolutionär kamp och tillämpande av klassamarbete i världsskala, för att möjliggöra samarbete mellan de två supermakterna och trygga det fredliga "byggandet av kommunismen i ett land". (I september 1946 formulerade Stalin för första gången tesen att "det är fullt möjligt med kommunism i ett enda land, särskilt i ett land som Sovjetunionen".)[175]
Med sin vanliga pragmatism hade Stalin på det nya världsläge, som blev krigets resultat, fört över den roll motsättningarna inom imperialismen spelade under mellankrigstiden och under kriget. Hörnstenen i Stalins strategi under dessa båda perioder hade varit att utnyttja dessa motsättningar och att den revolutionära kampen i de kapitalistiska staterna och kolonierna helt och hållet skulle underordnas denna faktor. Utifrån Sovjetunionens intressen, i nationalistisk bemärkelse, hade denna strategi visat sig mycket effektiv. Men det imperialistiska systemets andra stora krigskatastrof, fascismens nederlag, krossandet av den tyska och japanska imperialismen medförde nödvändigtvis ett nytt revolutionärt uppsving i de kapitalistiska metropolerna och i kolonierna. Detta uppsving bromsades visserligen av den stalinistiska politik, som de flesta kommunistpartierna tillämpade och som sammanfattades i Kominterns "testamente". Men det var ändå tillräckligt kraftigt för att sätta fart på borgerskapen överallt, hur demokratiska och antifascistiska de än var, och få dem att enas mot den revolutionära faran trots nationella motsättningar och kamp om kolonierna. För det andra medförde den fantastiska ökningen av USA:s militära och ekonomiska styrka – atombomben var dess konkreta uttryck – att det skapades ett centrum som kunde samla kapitalismens alla styrkor, såväl de segrande som de besegrade, i en global kontrarevolutionär front.
Resultatet blev att Stalins förutsägelse visade sig felaktig, att när väl Tyskland och Japan satts ur spel – d.v.s. de nationer som hade tagit initiativet till att förändra det gamla status quo för kolonierna – skulle kampen mellan USA och de europeiska kolonialmakterna komma helt och hållet i förgrunden. Den stalinistiska politikens hämmande av den revolutionära rörelsen var inte tillräckligt för att förhindra att arbetarklassens och demokratins uppsving under befrielsen skrämde borgarklasserna på båda sidor om Atlanten. Men det var tillräckligt för att begränsa detta uppsving så mycket att det visade sig maktlöst till och med där det nådde sin största styrka bland de industrialiserade kapitalistiska staterna (Frankrike och Italien). Maktlöst inte bara för att skapa en radikal politisk förändring, utan till och med för att hindra dessa stater att dras in i det antisovjetiska blocket under USA:s ledarskap. Det vill säga att kommunistpartierna följde Stalins strategi ledde till sist till motsatt resultat mot den ursprungliga motiveringen till denna strategi: den ledde till att den sovjetiska statens säkerhet hotades.
Vissa historiker och politiker i väst, som talar om "den fria världen", tycker om att betona Stalins "fula tricks" för att trygga säkerhetszonen och andra delar av hans globala strategi, samtidigt som de idealiserar Roosevelts politik och till och med Churchills. Deras omdömen avslöjar inte bara brist på objektivitet utan också otacksamhet. Att den "fria världen" inte förlorade några av sina mest praktfulla blommor under den stora krisen kan den till stor del tacka Stalin för. Det är ett välkänt faktum att inget antagande av det förlopp historien skulle kunna ha fått i stället är möjligt att bevisa. Och det skulle vara meningslöst att påstå att om Sovjetledaren – och den högste ledaren för världskommunismens styrkor – skulle ha räknat in den europeiska revolutionen bland de prioriterade målen för sin krigspolitik, så skulle revolutionen i Europa ofelbart ha segrat. Vad som däremot är meningsfullt att påstå, eftersom det bekräftats av händelserna, av varje steg i den stalinistiska politiken, är att Stalin med troget bistånd av de västliga kommunistledarna gav ett ovärderligt bidrag till lösningen på det svåra problem, som den brittiska och amerikanska kapitalismens ledare stod inför efter 1939: Hur skulle man besegra sin fruktade tyska rival och samtidigt undvika risken för revolution i den europeiska kapitalismens viktigaste centra?
Som framgår av första delen av detta verk hade Trotskij en extremt optimistisk syn på förutsättningarna för en revolution i Europa vid ett nytt världskrig. En optimism som var ett resultat av hans uppfattning om det stadium kapitalismen befann sig i (dess historiska förmåga att utveckla produktivkrafterna var uttömd o.s.v.). Men förutsägelsen att andra världskriget skulle kunna leda till revolution över hela Europa var inte någon fantasi från en extremist. Den uttryckte en reell möjlighet, som bourgeoisin var medveten om från konfliktens första dag. Denna möjlighet uppkom inte på grund av att det kapitalistiska systemet nått sina yttersta gränser vilket Trotskij kom fram till, genom att göra om samma fel i analysen som Lenin hade gjort under det första världskriget. Nej, den uppkom på grund av den metod som kapitalismen såg sig tvungen att använda för att "justera" sina strukturer och gå in i en ny utvecklingsfas.
Det andra världskriget var den allvarligaste kris som det kapitalistiska och imperialistiska systemet hade genomgått under hela sin historia. Samtidigt avslöjade det på ett uppseendeväckande sätt systemets livsduglighet, i global bemärkelse – redan under krigets gång men särskilt genom dess slutliga resultat. Den enorma styrkan hos dess industriella, tekniska och vetenskapliga apparat; dess förmåga att manipulera massorna och hålla dem kvar vid de värderingar, ideologier och politiska uppfattningar, som var nödvändiga för att systemet skulle överleva. Det visade de gamla härskande klassernas politiska skicklighet, deras förmåga att manövrera, som var resultatet av deras sekellånga erfarenhet. På samma sätt som kriget 1914 och den ekonomiska krisen 1929, men i mycket större skala, visade att den "döende kapitalismens" dödskamp är långvarig. (Denna uttänjda dödskamp har givit den officiella marxismen tid och möjlighet att införa en teori om periodicitet. Man började med att föra fram tesen att i och med första världskriget och den ryska revolutionen hade kapitalismens "allmänna kris" inletts. Efter andra världskriget och när man såg att den sjuke ännu var vid liv kom man fram till att mellankrigstiden endast var den "första etappen" av den "allmänna krisen". På vilken följde den "andra etappen", som inleddes med kriget 1939-45. År 1960 slog man fast att den andra etappen var slut och att den tredje hade inletts. Hur många etapper återstår?)
Men denna globala livsduglighet innehöll också stelnade strukturer som stod i skarp motsättning till systemets dynamik, som i huvudsak utgick från tre centra: Tyskland, Japan och framför allt USA. Den gamla stagnerade franska och brittiska kapitalismens kontroll över vidsträckta kolonialt utsugna områden, liksom över de eftersatta östra och södra delarna av Europa, innebar ett allvarligt hinder för expansionsförmågan hos dessa tre centra. Men den franska och brittiska kapitalismen, vars mest dyrbara intressen hotades, var inte beredd att ge sig utan kamp. För den amerikanska kapitalismen, som hade hela Latinamerika att tillgå för sin expansion och lättare kunde tränga in i de franska och brittiska kolonierna, var det inte fråga om att starta ett krig. Men för den tyska och japanska kapitalismen fanns ingen annan utväg än det traditionella kriget.
Från de fem viktigaste kapitalistmakternas utgångspunkt gällde andra världskriget, precis som det första, marknader, kolonier och råvaror och betydde samtidigt att hela systemet tog steget in i en ny fas: statlig monopolkapitalism. De tre makter som var ledande i denna nya fas av kapitalismen hade inte bara ambitionen att överta de franska och brittiska områdena (förutom Belgiens och Hollands kolonier) – de föresatte sig dessutom att integrera det sovjetiska. Att USA försökte uppnå dessa båda mål i allians med sina framtida offer, medan dess två huvudkonkurrenter försökte nå samma mål genom militär erövring, gav USA en stor politisk och militär fördel, men innebar inte att det fanns någon grundläggande skillnad mellan de båda sidornas syften.
Efter erfarenheterna från 1917-20 var borgarklasserna i alla länder fullt medvetna om de inneboende riskerna i den fruktansvärda händelseutveckling, som systemets infernaliska logik tvingade fram ännu en gång. Riskerna var desto större eftersom Sovjetstaten med Röda Armén och Kommunistiska Internationalen nu existerade. Visserligen hade de europeiska revolutionära rörelserna alldeles före kriget besegrats och tvingats till en underjordisk tillvaro i nästan alla länder på kontinenten. Men hur skulle massorna reagera på effekterna av det nya blodbadet? Skulle inte de överlevande kommunistiska kärnorna ha förmåga att utnyttja situationen? 1 februari 1917 var inte bolsjevikerna heller mer än en handfull revolutionärer ...
Varje borgarklass bedömde dessa okända faktorer olika, alltefter landets inre situation. Den tyska kapitalismen kände sig säker när väl arbetarrörelsen och kommunistpartiet hade krossats. Den utgick från att dess militära seger skulle göra det möjligt att på motsvarande sätt utplåna alla spirande revolutionära tendenser i resten av Europa. En liknande syn hade den japanska kapitalismen, som också hade lyckats oskadliggöra sin arbetarrörelse. Utifrån en annan praktik – en anpassning till reformismen av arbetarklassen utan någon motsvarighet i den kapitalistiska världen – hade USA bättre förutsättningar än någon annan makt för att bestå det prov, som kriget innebar. Den engelska borgarklassen kunde inte känna sig lika säker, vilket storstrejken 1926 hade visat. Men Labourpartiets starka inflytande innebar ändå en rätt säker garanti. Situationen i Frankrike var helt annorlunda. Det var uppenbart att Frankrike var den svagaste länken i hela den industrialiserade kapitalistiska världen. Till problemet med dess stelnade ekonomiska och politiska strukturer kom den kraftiga radikalisteringen av den franska arbetarklassen, som tagit sig uttryck i den sociala explosionen 1936 och i den dominerande ställning som det franska kommunistpartiet intagit inom arbetarrörelsen. Det kommunistiska inflytandet hade också spritt sig till viktiga grupper intellektuella och andra skikt i samhället. Den exemplariska moderation som PCF visade under folkfrontsperioden räckte inte till för att lugna borgarklassen. Var det en tillfällig taktik eller en grundläggande förändring av partiet? Italien, som under fascismen undergått en betydande kapitalistisk utveckling var ett okänt kort beträffande stabiliteten hos dess bourgeoisi. Det stod klart att säkerheten inte var lika stor som i Tyskland, men det fanns inte heller något orosmoln i stil med den franska kommunismen.
Utanför den industrialiserade världen fanns det gott om tänkbara revolutionshärdar i världskrigets spår: asiatiska kolonier, latinamerikanska republiker och efterblivna stater i södra och östra Europa. Men det allvarligaste och tydligaste hotet mot världskapitalismen efter Sovjets inträde i kriget var möjligheten av ett fascistiskt nederlag och en sovjetisk seger i kombination med en proletär revolution i Frankrike. Detta skulle sätta igång en process, som kunde utmynna i en revolution i kontinental skala. Den brittiska och amerikanska bourgeoisin var fullt medveten om denna risk. Hela dess politik, strategiska planer och militära operationer under stridens gång var djupt påverkade av detta hot, särskilt i slutfasen av kriget, när Sovjetunionen stod på gränsen till seger med kontinentens mäktigaste militärapparat, fanns ingen plats för tvivel. Det franska motståndet hade utvecklats till en betydande kraft, i stor utsträckning under kommunisternas ledning. Samtidigt kunde man klart skönja möjligheten av en revolutionär utveckling i Italien, något som redan var ett faktum i Jugoslavien och Grekland.
Amerikaner och engelsmän hade två gemensamma mål: besegra sina rivaler och rädda det kapitalistiska Europa från den proletära revolutionen. Naturligtvis var de också ense om att förebygga och kväva ett revolutionärt hot i andra delar av världen och särskilt i Kina. Även om de använde olika metoder för att nå dessa mål fanns det en grundläggande gemenskap. De motstridiga intressena gällde frågan om kolonierna, men detta var snarare ett problem för morgondagen än något man omedelbart behövde ta itu med. Intressegemenskapen beträffande de prioriterade målen tillsammans med det urmodiga engelska imperiets starka ekonomiska och militära beroende av den amerikanska supermakten gav den brittisk-amerikanska alliansen en solid grund. Det stora problemet berodde på motsättningen mellan deras två prioriterade mål. Tysklands nederlag var ju ett av de grundläggande villkoren för den europeiska revolutionen. Och den gemensamma logiken i det antifascistiska kriget och befrielsekriget ledde in folken på kontinenten på revolutionens väg. I Stilla havs-kriget hade den angloamerikanska alliansen motsvarande problem, särskilt vad gäller Kina. Men ledarna i Washington och London uppfattade inte Kina-frågan som lika dramatisk som problemet i Europa: Vid den tiden underskattade de möjligheterna för de kinesiska kommunisterna och för andra revolutionära rörelser i Asien.
Nödvändigheten av att hindra den europeiska revolutionen borde logiskt sett lett de brittiska och amerikanska styresmännen till att försöka nå en uppgörelse med Tyskland. Och som bekant gjorde de också allt vad som stod i deras makt i den riktningen ända tills konflikten bröt ut. Men den tyska imperialismen resonerade inte på samma sätt. Genom sin militära seger på den europeiska kontinenten och de brittiska öarna trodde den sig kunna slå två flugor i en smäll: att för lång tid framöver eliminera det revolutionära hotet i Europa och att trygga den ekonomiska och politiska basen för sin framtida expansion. Den tyska imperialismens program var ett minst lika allvarligt hot för britter och amerikaner, och framför allt mer oundvikligt och omedelbart än en eventuell europeisk revolution. Eftersom det var obönhörligen nödvändigt för den angloamerikanska alliansen att besegra Tyskland för att kunna försvara sina vitala intressen, måste man finna en framkomlig väg att krossa Tyskland samtidigt som den europeiska kapitalismen räddades: en varaktig överenskommelse med Sovjetunionen och den kommunistiska rörelsen. Denna möjlighet hade antytts under folkfrontsperioden, men det första tydliga, och för kapitalismen hoppingivande, beviset på hur långt Sovjetledarna var beredda att gå i denna riktning var den tysksovjetiska pakten. För dess skull tvekade inte Kreml att förmå kommunistpartierna att överge den antifascistiska strategin. Ändå var inte heller detta tillräckligt för att dra fullständiga slutsatser, för Sovjetunionen hade undertecknat pakten med Tyskland i en svag position. Man kunde inte förutse dess beteende i ett styrkeläge, i händelse av ett nederlag för Tyskland. Under alla förhållanden fanns inget alternativ för USA och England, som kombinerade det med ett elementärt taktiskt grepp: att låta Sovjetunionen offra så mycket som möjligt av sina krafter på sin kamp mot Tyskland.
Som vi vet visade händelseutvecklingen att det var fullt möjligt med den typ av överenskommelse London och Washington hade strävat efter. Den gjorde det möjligt för dem att övervinna den latenta motsättningen mellan deras huvudmål i Europa: Tysklands nederlag och förhindrande av revolutionen. De hade mindre lycka med sig i Asien, men helt utan Stalins förskyllan.
Från och med 1943 framstod klart möjligheten till en revolutionär lösning på det anti-fascistiska kriget i fyra europeiska länder: Frankrike, Italien, Jugoslavien och Grekland. Samtidigt kom Tysklands nederlag inom synhåll och den avgörande roll som de sovjetiska arméerna skulle komma att ha i samband med detta blev allt tydligare. Dessa arméers allmänna offensiv utvecklade sig på ett överväldigande sätt längs alla fronter under våren detta år. Det var varningsropens år i den engelska och amerikanska pressen. Det var det år då ledarna för den brittisk-amerikanska koalitionen krävde att Komintern skulle upplösas och att kommunistpartierna skulle lägga fast en politik, som uteslöt det revolutionära perspektivet. Och det var det år då Stalin utan vidare gick med på dessa krav, eftersom de inte påverkade hans strategiska och politiska syften. Tvärtom, de kunde fungera som växelpengar vid de stora förhandlingarna med de allierade. De jugoslaviska kommunisterna gick emot direktiven från Moskva, de grekiska tvekade och under loppet av 1944 kom de att göra eftergifter för trycket från Moskva som skulle komma att bli ödesdigra. Thorez och Togliatti accepterade Stalins linje ovillkorligt, vilket stod i samklang med de båda ledarnas utveckling i nyreformistisk riktning, som inleddes under folkfrontsperioden. Och de ledande kärnorna i de två partierna, som också hade formats av dessa idéer, hade inga invändningar. I och med detta hade möjligheten till en revolutionär utveckling i Frankrike och Italien fått en allvarlig knäck. Sak samma kunde ha inträffat i Ryssland 1917 om Lenins aprilteser hade avvisats av bolsjevikerna. Den borgerliga revolutionen skulle ha kunnat stabiliseras i en eller annan form, men tillfället till en proletär revolution skulle ha varit förspillt. Historiker och revolutionärer skulle än idag fortsätta att diskutera om möjligheten hade funnits eller om Lenin var en vänsteristisk äventyrare. På samma sätt som detta enda faktum att debatten fortsätter och långtifrån håller på att avslutas är ett talande tecken på att den berömda möjligheten visar sig tillräckligt tydligt vid den historiska analysen. Det var inga fantasier som under dessa år skapade fruktan hos de franska och italienska borgarna och deras brittiska och amerikanska beskyddare! Den italienska borgarklassen, som uppkom ur Risorgimento (Italiens enande, ö a), hade aldrig upplevt en så allvarlig kris som den 1943. Och samma sak gäller Frankrike ända sedan kommunen. Den nationella katastrofen 1940 avslöjade helt och hållet den franska kapitalismens svaghet. Staten gick under och ersattes av en karikatyr till stat i ockupanternas tjänst. Krigets fasor blandades med förödmjukelsen av det skamliga nederlaget och den tyska ockupationen.
Det rådde inget tvivel om orsakerna: gammalmodiga ekonomiska och sociala strukturer, kolonial parasitism, teknisk efterblivenhet och en rutten och oduglig parlamentarism. De härskande klasserna och deras politiska partier hånades. Hela ansvaret för katastrofen föll på dem. Men det mest allvarliga i den franska borgarklassens ögon var ändå den klara förskjutningen åt vänster inom arbetarklassen och andra sociala skikt under loppet av kampen mot ockupanten. Detta speglade ett ökat medvetande om ansvaret för, och orsakerna till krisen. Om massorna i snabb takt drogs till det franska kommunistpartiet, trots dess vansinniga politik 1939-41, och det kunde tillskansa sig det dominerande inflytandet i motståndsrörelsen, var det för att de mest aktiva och mest avancerade grupperna i samhället, som uttryckte massornas ännu oklara inriktning, strävade efter en radikal lösning på den borgerliga regimens kris.
Utvecklingen i Italien var likartad. Fascistregimens ansvar för den nationella katastrofen avslöjade obevekligt storföretagarna och godsägarna, som under femton år av diktatur visat sig omförmögna att göra något åt den italienska kapitalismens svagaste punkt: underutvecklingen i södern. I stället hade de kastat in nationen i koloniala äventyr och det imperialistiska kriget. Men den fascistiska diktaturen var i sin tur resultatet av och beviset för den ur Risorgimento uppkomna borgerliga demokratins oduglighet. Halvöns härskande klasser hade misslyckats under båda dessa politiska former. Och den fantastiska massrörelse som blev följden av Mussolinis fall, dess tydliga svängning åt vänster och det italienska kommunistpartiets snabba utveckling speglade ännu tydligare än i Frankrike tendensen till en radikal, revolutionär lösning på den nationella krisen.
Aldrig någonsin i dessa båda länders historia hade den verkliga rörelsen så fullständigt ifrågasatt den borgerliga regimens existensberättigande. Aldrig någonsin hade arbetarklassen, de intellektuella, samhället i sin helhet upplevt en så lärorik erfarenhet, som visade behovet av en ny ekonomisk ordning, en ny stat och en ny ledande klass. Kunde kommunistpartiet, utan att förlora sitt existensberättigande, underlåta att föra fram det socialistiska alternativet? Kunde det låta ett sådant tillfälle gå sig förbi, och inte överföra den kritik, som visade sig i den verkliga händelseutvecklingen, till den politiska teorins och praktikens område? Här bör två sidor av problemet särskiljas. För det första, att utnyttja den objektiva situationen, det levande exemplet, för att höja massornas politiska medvetenhet och skapa en klar vilja till revolutionär förändring; att utarbeta en strategi och taktik för att organisera och förbereda dem man kan få med sig i genomförandet av denna omvälvning. Det centrala målet måste vara maktövertagandet, inte av kommunistpartiet utan av alla sociala och politiska krafter som står på det socialistiska alternativets grund. I en djup nationell krissituation som den i mitten av 40-talet i Frankrike och Italien måste det vara varje revolutionärt marxistiskt partis ofrånkomliga plikt att handla så. Detta oberoende av den andra sidan av problemet – om detta handlingssätt under den aktuella perioden kan utmynna i revolutionens seger. Av den enkla orsaken att denna fråga endast kan få sitt svar under händelsernas gång. Bara handlingen, i kombination med andra faktorer, kan skapa den gynnsamma situation, det styrkeförhållande, som kan möjliggöra det avgörande steget; maktövertagandet. (I april 1917 kunde ingen garantera att det ofelbart skulle skapas tillräckliga förutsättningar för att bolsjevikerna skulle ta makten, och Lenin gjorde aldrig det heller. Aprilpolitiken garanterade inte i sig att dessa förutsättningar skulle skapas i oktober, men utan den skulle de inte ha infunnit sig.) De franska och italienska kommunistpartiernas allmänna linje under andra världskriget slogs fast av deras ledare från Sovjetunionen, under Stalins direkta överinseende. Dessa "löste" frågan samma dag som alliansen mellan England/USA och Sovjetunionen upprättades: I Frankrike och Italien skulle det inte bli någon socialistisk lösning. Målet var att återupprätta den borgerliga demokratin.[176]
En så omfattande kapitulation, att den i praktiken förnekade det som kommunisterna trodde sig vara, och fortsatte att förkunna att de var, fordrade teoretiska och politiska utläggningar i samma klass. Alla förklaringar som alltefter omständigheterna fördes fram under krigets gång mynnade ut i en och samma huvudmotivering. Den kan sammanfattas i följande schema: a) En seger för Hitlertyskland skulle betyda att Sovjetunionen krossades och att den europeiska arbetarrörelsen utplånades för en obestämd framtid; b) Alltså måste det primära målet vara att Tyskland besegrades; c) För att säkra Tysklands nederlag var det viktigaste villkoret att koalitionen mot Hitler kunde befästas; d) Att lägga fram det socialistiska perspektivet och förespråka proletariatets maktövertagande skulle ofelbart leda till en konfrontation med de allierade och sätta segern på spel; e) Därav följer att det inte i detta skede är möjligt att överväga det socialistiska alternativet.
Detta resonemang har presenterats som något odiskutabelt, resultatet av vanligt sunt förnuft. Bara inbitna vänsterister, trotskister och andra oansvariga eller lömska fiendeagenter – "Hitler-trotskisterna" enligt Thorez' språkbruk – kunde ifrågasätta sådana grundläggande sanningar. Orsakerna till att de flesta aktiva kommunister, särskilt i Frankrike och Italien, kunde godta denna logik har redan nämnts. Påstående a) och b) är förstås odiskutabla. Men påstående c) ur vilket d) och e) härleds är långt ifrån odiskutabelt: detta att sammanhållningen inom koalitionen mot Hitler – d.v.s. alliansen England/USA och Sovjetunionen – skulle vara det viktigaste villkoret för segern. Det uteslöt möjligheten att det under krigets gång skulle kunna skapas en ny kombination av krafter, grundad på en allians mellan Sovjetunionen och de europeiska folkens befrielserörelse, som kunde leda till Tysklands nederlag och samtidigt sätta stopp för de angloamerikanska imperialisternas planer. Och att å priori utesluta denna möjlighet innebar att avstå från en politik som kunde bidra till att skapa den. Som till och med de officiella sovjetiska historikerna medger blev denna möjlighet påtaglig i slutet av 1943 och början av 1944. Då var inte längre en allierad landstigning på kontinenten nödvändig för att garantera Tysklands nederlag. Dess primära syfte var att rädda Västeuropa från revolutionen. Men hade det lyckats om kommunistpartierna i Frankrike och Italien hade fört en annan politik? Om de hade närmat sig de jugoslaviska kommunisternas politik?
I Jugoslavien visades efter 1941 i praktiken att det var möjligt att kämpa på två fronter: mot huvudfienden, den fascistiska ockupanten och dess quislingar, och mot den allierade fienden, som under krigets gång försökte skapa förutsättningar för att återupprätta den borgerlig-jordägarregimen och göra landet beroende av den brittisk-amerikanska imperialismen. Samtidigt visade sig denna strategi inte alls mindre effektiv i kriget mot Hitler än den strategi som motiverades med hänvisning till sunt förnuft: Omfattningen av den jugoslaviska befrielsearméns operationer mot inkräktaren överträffade med bred marginal de franska och italienska befrielserörelsernas aktioner. Paradoxalt nog motverkade det sunda förnuftets strategi sitt huvudsyfte: att uppnå maximal effektivitet i kampen mot ockupanterna. De franska och italienska kommunistpartierna avstod i själva verket från att ge befrielsekriget ett revolutionärt innehåll. De undvek en konfrontation med de allierades och den nationella borgarklassens politik, och underlättade på så vis inte bara återupprättandet av det borgerliga systemet. De avstod också från att mobilisera folklig kraft och energi mot inkräktaren, som endast kunde uppammas av den revolutionära glöden, medvetenheten om att kampen gäller social jämlikhet och arbetarmakt. Som vi tidigare sett ledde "det sunda förnuftets logik" till att kommunistpartierna i Frankrike och Italien underordnade sig själva, proletariatet och alla vänsterkrafter under de västallierades och den borgerliga sektorns ledarskap. Dessas krigspolitik gick ut på att minimera arbetarnas och folkets deltagande. Den "nationella enheten" som lovordades som det mäktigaste och bredaste blev i praktiken smalare och svagare än den revolutionära nationella enheten i Jugoslavien.
Det behöver knappast påpekas att typen av konfrontation och hur den relaterades till övriga åtgärder måste anpassas till krigets utveckling i Europa och i världen och till läget i respektive land. Kampen måste föras politiskt, det gällde att undvika väpnad konflikt i så hög grad som möjligt, särskilt då styrkeförhållandena var till nackdel för revolutionärerna. Jugoslaverna gav en lektion i politisk begåvning genom sitt sätt att förstå dialektiken i konfrontationer och allmänt handlingssätt. De kombinerade den öppna politiska kampen med gemensamma aktioner när så var möjligt, väpnade attacker mot cetnikerna med förhandlingar med den kungliga regeringen och de allierade. Samtidigt som de skapade sin egen makt och en revolutionär arme, gav de den gamla engelska räven illusioner om att han genom förhandlingar skulle kunna uppnå vad han inte kunde nå genom styrka. De lyckades till och med få de västallierade att sända vapen innan Sovjetunionen gjorde det.
För de italienska och franska kommunisterna gällde det alltså – under förutsättning att de hade velat föra en revolutionär politik – inte att imitera den jugoslaviska taktiken, utan att utarbeta sin egen taktik för kampen. Men den jugoslaviska taktiken slog fast några grundläggande villkor för en sådan taktik. För det första att arbetarna och de antifascistiska vänsterkrafterna måste bilda en oberoende rörelse, med sitt eget program och helt självständiga beväpnade styrkor. För det andra att de under loppet av själva kriget mot Hitler måste skapa en ny folkmakt, som i den mån omständigheterna tillät det erbjöd massorna möjlighet att direkt delta i det nya styret. Det finns ännu fler viktiga aspekter men de har redan nämnts i samband med analysen av den jugoslaviska kampen. Är det verkligen sant att situationen i Frankrike och Italien omöjliggjorde en sådan linje?
Det är betecknande att de franska och italienska kommunistledarna ställda inför jugoslavernas kritik på Kominforms grundningsmöte inte ens försökte visa att det var omöjligt. De slingrade sig genom att antyda att om de hade försökt ta makten skulle västmakternas arméer intervenerat för att hindra det. Detta var en undanflykt eftersom kritiken inte gällde att de inte hade försökt ta makten, utan att de sedan 1941 hade fört en politik som innebar att de på förhand övergav detta perspektiv och i stället satte upp ett motstridigt mål: återupprättandet av den borgerliga demokratin. Att man underkastade sig de borgerliga allierade. Risken för en västmaktsintervention uppkom inte förrän sommaren 1944 i Frankrike. Vad hindrade det franska kommunistpartiet från att under de tre åren dessförinnan föra en politik som ideologiskt, politiskt och organisatoriskt skulle förbereda arbetarklassen inför kampen för en socialistisk lösning på det borgerliga Frankrikes kris? I stället för att bidra till att underordna motståndet under de Gaulle och de gamla vanryktade borgerliga partierna, varför stödde det inte och ställde sig i ledningen för de oppositionella strömningar, som fanns inom motståndsrörelsen? Varför kämpade de inte från början för en ny makt, född inom motståndsrörelsen och baserad på de arbetande massorna, när de stod inför risken av ett återupprättande av den gamla makten, som de Gaulle representerade?
Många tecken tydde på att de revolutionära strömningarna verkligen var djupgående (samtidigt som massorna betraktade kommunistpartiet som revolutionens parti): Det faktum att befrielsen fick den karaktär som den fick trots PCF:s ultra-opportunistiska politik under dessa tre år; Att arbetarna och vänstern nästan hade makten i sina händer i en rad områden, vilket icke-kommunistiska historiker medger; Att massorna i stort antal drogs till PCF och stödde vänsterströmningarna inom socialistpartiet, fackföreningarna och andra organistioner. Detta visade i efterhand att med en annan politik under den föregående perioden skulle medvetenhetsnivån inom rörelsen, dess kampanda och vilja att genomföra en radikal förändring ha varit mycket större. Men även om man bara ser till den nivå som rörelsen faktiskt hade uppnått under månaderna efter befrielsen, skulle det inte varit möjligt att leda in den på en revolutionär väg? Det är denna fråga som de ansvariga inom PCF alltid har undvikit. Till vänsterkritikerna svarade de, och fortsätter att svara, att det inte fanns förutsättningar för ett maktövertagande.[177] Men det är inte det frågan gäller. Frågan ligger i det faktum att partiet tillämpade en poltik som var ägnad att omintetgöra alla möjligheter att skapa förutsättningarna för maktövertagandet (inte av partiet ensamt utan av hela den revolutionära delen av motståndsrörelsen). Partiets politik spelade rollen av en brandkår när en eldsvåda har brutit ut. Under den nästan årslånga perioden från befrielsen av Paris fram till Tysklands kapitulation kunde ingen, utom kommunistpartiet och de fackföreningar det kontrollerade, hindra en obegränsad utveckling av massrörelsen.
Mot de Gaulles försök att göra slut på befrielsekommittéerna, folkmilisen och de embryon till dubbelmakt som fanns inom motståndet, kunde PCF använda strejker och ockupationer av fabriker, massdemonstrationer och andra aktionsformer. Partiet hade kunnat uppmuntra en ombildning av befrielsekommittéerna till direkta massorgan, med stöd av organ för arbetarmakt vid företagen. Det hade kunnat främja detta slags rörelser och försöka ena hela vänstern kring ett demokratiskt socialistiskt program. Frågan om maktövertagandet kunde inte ställas konkret på annat sätt än som en politik för att stärka massrörelsen, att skingra dess illusioner om gaullismen och de allierade (som partiet själv grundlagt under den föregående perioden) o.s.v. Men PCF:s politik var som vi sett att samarbeta med de Gaulle för att krossa motståndsrörelsen och att säga åt arbetarklassen att dra åt svångremmen för att återupprätta den kapitalistiska ekonomin. Befrielserörelserna i de franska kolonierna motarbetades och man spred illusioner om den paralmentariska och fredliga vägen och fortsatte att skönmåla de allierade. Det var den franska socialdemokratins högerflygels traditionella reformistiska och nationalistiska politik i ny tappning.
I Italien uppenbarade sig möjligheten till en politik som på ett dialektiskt sätt kombinerade det antifascistiska kriget med kampen för socialism efter Mussolinis fall. Då – med Togliattis egna ord[178] – störtade den borgerliga statens gamla grundpelare samman, inklusive dess militärapparat, och den största folkresningen i Italiens historia inleddes. Och i spetsen för detta gigantiska folkliga uppvaknande stod i huvudsak kommunister, vänstersocialister och avancerade intellektuella. När Togliatti gick iland i Neapel våren 1944, började det bli nödvändigt att välja mellan två politiska linjer, som på ett förvirrat sätt speglades av konflikten mellan antifascismen och kungen, Badoglio och de allierade. Den första linjen gick ut på att föra samman arbetarpartierna och den småborgerliga vänstern i opposition mot monarkin, den traditionella högern och de allierade. Den andra linjen ville tvärtom sudda ut motsättningarna och närma vänstern och högern, arbetarna och borgarklassen, under de allierade militärmyndigheternas allsmäktiga ledning och med mottot: Först ska vi vinna kriget. Den första kunde ha lett till uppkomsten av "det historiska blocket", som Gramsci behandlat. Den andra, den nationella enhetspolitiken, skulle underlätta de gamla härskande klassernas politiska spel. Det skulle slutligen leda till att den italienska kapitalismen återupprättades och moderniserades. Inte "nationell enhet" men väl "nationell splittring" hade kunnat omintetgöra den gamla härskande klassens spel, som hade varit uppenbart sedan Mussolinis fall. Detta hade kunnat visa massorna vilka som verkligen kämpade för att förnya Italien politiskt och socialt och för nationellt oberoende och å andra sidan vilka som ville ha tillbaka de gamla industri- och godsägarna till makten och göra Italien beroende av en annan imperialism. Den nationella enheten gav inte arbetarklassen huvudrollen, som Togliatti försökte göra gällande: Den gav bara en illusion om denna roll. Den verkliga makten låg i andra händer. För att arbetarklassen verkligen skulle kunna ta ledningen var det nödvändigt att dess partier i handling förenade frågan om den nationella befrielsen med en jordreform i söder och på öarna och med kampen för en socialistisk demokrati. Togliattis strategi, som var en kopia av den som Komintern tillämpade under spanska inbördeskriget, innebar att dessa tre mål åtskiljdes precis i det historiska ögonblick då rörelsen, de sociala och politiska strukturernas djupa kris och massornas uppvaknande tenderade att knyta samman dem i en enhetlig revolutionär process. Under de två åren från de allierades landstigning i södra Italien fram till resningen i norr gjorde PCI ingenting för att organisera lantarbetarnas kamp för jorden och motarbetade de tendenser som fanns hos den stora proletära rörelsen i norr att kämpa för en socialistisk utgång. Den nationella enhetspolitiken gick i praktiken ut på att bromsa massrörelsen för att undvika en brytning av regeringskoalitionen eller en konfrontation med västmakternas militärmyndigheter.
Men endast massrörelsen skulle, i egenskap av en självständig kraft på alla nivåer och med sitt eget program, kunna underminera och slutligen förhindra återuppbyggnaden av den traditionella makten som steg för steg höll på att bli verklighet. De allierades militära närvaro skulle naturligtvis ha krävt annorlunda metoder än jugoslavernas, en i huvudsak politisk konfrontation. Men just denna närvaro och militärmyndigheternas handlingssätt gav levande åskådningsexempel för folket, som arbetarna och den antifascistiska vänstern kunde ha utnyttjat till att ytterligare öka den nationella medvetenhet som befrielsekriget lett till. Man kunde ha krävt att Italiens suveränitet och folkets rätt att fritt välja sin regering skulle erkännas, och att britternas och amerikanernas militärmyndigheter inte skulle blanda sig i landets inre angelägenheter.
Det viktigaste hindret för en strategi som innebar en kraftfull kamp om jorden och för andra revolutionära förändringar låg inte i Italiens situation, utan i det faktum att PCI-ledningens linje dikterades från Moskva. En sådan offensiv strategi skulle ha kunnat utveckla förutsättningarna för dubbelmakt och politisk isolering av de allierade och högern, och kunnat skapa en mäktig självständig rörelse av arbetarpartierna och den antifascistiska vänstern. Om de jugoslaviska kommunisterna hade respekterat Stalins direktiv i Dimitrovs meddelande från mars 1942, hade lika stora "hinder" rest sig i Jugoslavien.
Togliatti och Thorez återkom åtskilliga gånger till exemplet Grekland för att rättfärdiga sin politik. Men katastrofen för det grekiska motståndet kunde ha undvikits, trots Stalins obeskrivliga förräderi, om de grekiska kommunistledarna hade stått emot de sovjetiska påtryckningarna och inte kapitulerat i det ögonblick de hade kontroll över nästan hela landet och förfogade över en stridsvan folkarme. Ett och ett halvt år senare under mycket mer ogynnsamma villkor återupptog de den väpnade kampen och kunde fortsätta kämpa i mer än tre år, trots att hjälpen utifrån var obetydlig jämfört med amerikanernas massiva insats och praktiskt taget upphörde 1948. Om de grekiska kommunistledarna inte givit vika för Stalin under december 1944 och januari 1945, hade den brittiska expeditionskåren hamnat i en allt annat än avundsvärd situation.
I början av 1945 var Tyskland praktiskt taget besegrat. De sovjetiska arméerna, som under framryckningen förstärkts av bulgariska, rumänska och polska stridsenheter och av den jugoslaviska befrielsearmén, var totalt överlägsna de västallierade i fråga om militär styrka. USA var fortfarande engagerat i Stilla havs-kriget, och visste inte för hur länge. De europeiska folkens entusiasm för demokrati och reformer nådde nu sin höjdpunkt. Vad hade hänt om arbetarrörelserna i Frankrike och Italien i detta läge beslutsamt hade gått till offensiven för makt åt arbetarna och hela vänstern, med ett program för demokratiska socialistiska förändringar? (Inte makt åt kommunisterna eller ett "sovjetiskt" program.) En intervention av de allierade? Hade Roosevelt eller Truman vågat riskera de politiska konsekvenserna av att ersätta Hitler som den europeiska vänsterns huvudfiende? Hade de över huvud taget militära möjligheter att göra det? Man kan naturligtvis inte bortse från risken, precis som man i oktober 1917 inte kunde bortse från risken för en tysk intervention, som också genomfördes och nästan höll på att krossa den ryska revolutionen. Det är svårt att tänka sig en helt riskfri revolution. Den stora skillnaden var att 1944-45 låg den största risken för den europeiska revolutionen inte i en intervention av de kapitalistiska arméerna, utan i att de arméer, som räkandes som Oktoberrevolutionens banerförare, skulle underlåta att ingripa. Som skedde i Grekland. Man bör emellertid tänka på att just exemplet Grekland visade på svårigheten med sådana operationer i det aktuella läget.
Låt oss lämna frågorna kring och analysen av vad som kunde och inte kunde ha hänt. Historien avgjordes i Jalta i och med att intressesfärerna upprättades. Och Stalin läste lagen för kommunistpartierna utan att stöta på något motstånd mer än från några framtida kättare i tredje världen. I kapitalismens centra utvecklades den kommunistiska nyreformismen sida vid sida med den stora alliansen.
I början av min analys av den stalinistiska strategin under andra världskriget nämnde jag en av de faktorer som påverkade den mest, och som vi nu helt kort ska återkomma till. Sovjetbyråkratins utrikespolitik måste på något sätt spegla dess inrikespolitik. Sovjetledningen hade likviderat Oktoberrevolutionens bästa krafter, avskaffat den proletära demokratin och under många år hållit folket borta från hela det politiska livet. De hade diskrediterat det socialistiska idealet inför Sovjetunionens arbetare, genom att säga att socialismen var genomförd i detta samhälle med fattigdom och politisk diktatur. De hade slutligen täppt till de källor som kunde ha hållit den revolutionära glöden vid liv och kunnat skapa en internationalistisk klassmedvetenhet. Efter allt detta kunde Sovjetledningen inte ge en revolutionär socialistisk karaktär på kriget mot Tyskland, oberoende av alla de andra tidigare analyserade orsakerna (strategiska överväganden, viljan att bevara den stora alliansen o.s.v.), som ändå var starkt påverkade av det inre läget. I överensstämmelse med sin tidigare linje och med utgångspunkt från det slags samhällsmedvetande som vuxit fram genom de stalinistiska ledarnas ideologiska förvrängningar och politiska opportunism, kunde de endast ge kriget karaktären av ett fosterländskt krig. Nazismen var i första hand den traditionella fiendens nya skepnad, teutoner som vågade anfalla Belikaia Rossiia, som det hette i den nya nationalhymnen, och inte den tyska arbetarrörelsens och den spanska revolutionens dödgrävare. "Vi kämpar inte för oss själva", erkände Stalin i ett ögonblick av eftertanke, "vi kämpar för Moder Ryssland".[179]
För miljoner muzjiker och arbetar-muzjiker kopplades Stalinmyten samman med de stora tsarerna och den traditionella patriotismen, det ärorika förflutna och den återupplivade religionen. Stalin och partiet ägnade sig med framgång åt att förena dessa källor till patriotism med den nya staten, och Lenin åkallades rituellt vid varje tillfälle för att öka den nye Lenins auktoritet. Vad gäller krigets internationella syften, lade inte Sovjetledarna ett kommatecken till vad de kapitalistiska staterna hade förkunnat: nationell befrielse för de europeiska folken och demokrati.
Eller rättare sagt, de lade till en ingrediens, som inte precis var revolutionär eller ens progressiv: panslavismen, uppmaningen till alla slaviska folk att enas. Dess lätt genomskådade mål var, förutom att omedelbart mobilisera mot den traditionella fienden, den storryska expansionismen, att ideologiskt förbereda bildandet av en säkerhetszon. Europa utsattes för den andra krigskatastrofen inom tjugo år efter den första. Det var det avgörande provet för om nationsgränserna hade blivit otidsenliga och hindrade produktivkrafternas utveckling. Om de omöjliggjorde en varaktig fred och utgjorde en aldrig sinande källa till rivalitet och konflikter – var inte den rätta stunden kommen för att uppmana proletariatet över hela kontinenten att kämpa för Europas socialistiska förenta stater? En sådan idé hade presenterats av det ryska socialdemokratiska partiet (som då innefattade både bolsjeviker och mensjeviker) vid första världskrigets utbrott och tagits upp av Komintern 1923.[180] Men den slaviska idén ersatte idén om det socialistiska Europa. Slaverna borde ena sig; de övriga europeiska folken skulle även i fortsättningen vara instängda i sina nationella skal.
Jag ska inte uppehålla mig längre vid dessa sidor av Stalins politik, som flera författare, särskilt Deutscher, har analyserat i detalj.[181] Deutscher reser en annan ytterst intressant fråga: En seger för den socialistiska revolutionen i europeisk skala skulle ha betytt slutet för den ryska revolutionens isolering. Och Stalin var rädd för effekterna av den ömsesidiga påverkan som skulle ske mellan det sovjetiska systemet och socialismen i de industrialiserade länderna. Han ansåg – inte utan grund – att detta kunde rubba den ideologiska och politiska grunden för det byråkratiska och diktatoriska system som var uppbyggt på basis av isoleringen. Från att ha varit en faktor som objektivt påverkat systemet, hade isoleringen blivit ett nödvändigt villkor för att upprätthålla det och därmed också privilegierna för dess härskande skikt. Den senare utvecklingen har givit belägg för denna tes av Deutscher. Stalin och hans efterföljare har vinnlagt sig om att bibehålla det sovjetiska samhällets isolering inte bara från väst utan också från de övriga länderna i det "socialistiska lägret".
"En verklig kontakt mellan Ryssland och 'folkdemokratierna' – obehindrad samfärdsel och fritt tankeutbyte – kunde lätt ha givit upphov till ny jäsning inom Ryssland. Stalin måste därför upprätthålla två 'järnridåer', av vilka den ena skilde Ryssland från dess egen intressesfär och den andra skilde denna sfär från Västeuropa."[182]
Som synes hade den arma proletära revolutionen i Europa åtskilliga hinder att passera för att bana sig väg genom fyrtiotalets stora kris. I slutet av tiotalet saknades ett från borgarklassen oberoende socialistiskt parti för att den skulle kunna segra. I början av fyrtiotalet hade det behövts ett parti som var oberoende både av borgarklassen och av "socialismens fosterland."
I och med Tysklands kapitulation på våren 1945 försvann det viktigaste motivet för den nationella enhetspolitiken. Men kommunistpartiernas samarbete fortsatte i de franska och italienska borgerliga regeringarna (liksom i andra kapitalistiska stater i Europa), och bidrog på så vis till återupprättandet av den kapitalistiska ekonomin och dess politiska överbyggnad. Det behövdes en ny motivering, som inte endast eller huvudsakligen var av taktisk art.
För att fylla detta syfte användes termen "nydemokrati" eller "folkdemokrati", som skapats för ett annat brådskande behov: att definiera de regimer som höll på att upprättas i de länder som befriats av den sovjetiska armén. Medan revolutionen i Frankrike och Italien faktiskt hade undvikits med stor skicklighet, hade revolutionen i öststaterna underlättats av samma grundorsak som hade blockerat den i väst. I Frankrike och Italien var ändå "arbetarklassen och dess allierade bättre organiserade än de reaktionära krafterna och var klart överlägsna monopolkapitalets ledande grupper och deras politiska agenter" (citat från sovjetiska historiker).[183] Men säkerhetszonen kunde uppenbarligen inte byggas på de kapitalistiska strukturerna. Följande kapitel ägnas åt denna revolution, den doktrin som den gav upphov till och användandet av denna doktrin för att rättfärdiga de västeuropeiska kommunistpartiernas nyreformism.
Fascismens historiska nederlag, den jugoslaviska revolutionen, den revolutionära process som inletts i de övriga östländerna genom att de befriats av den sovjetiska armén och genom uppbygget av säkerhetszonen, Sovjetunionens förvandling till stormakt och västländernas kommunistpartiers tillväxt – allt detta fördunklade för dåtidens kommunister och för folk i allmänhet (som då levde i det lyckorus som beskrivits i detta kapitels inledning) den stora betydelsen av den europeiska revolutionens misslyckande för den framtida socialistiska kampens förutsättningar. En kort tid efteråt hade den kinesiska revolutionen samma effekt, och senare också det koloniala systemets sammanbrott. Men i det aktuella perspektivet är det helt uppenbart att denna seger för den internationella borgarklassen, denna abdikation av den europeiska kommunismen under dess mest inflytelserika period – med undantag för tiden kring Oktoberrevolutionen – har haft ett enormt och fördärvbringande inflytande över den fortsatta händelseutvecklingen i världen. Det var den sista och allvarligaste effekten av Kominterns ideologiska förfall, och en av de objektiva huvudorsakerna till den nuvarande krisen för den kommunistiska rörelsen.
[1] Rysk förkortning för Kommunistpartiernas Informationsbyrå, som bildades i september 1947.
[2] De medlemstal för kommunistpartierna, som anges i fortsättningen, baseras, om ej annat anges, på den i tidigare kapitel använda boken Lazitch, B: Les partis communistes d'Europe, Paris 1956, vars data kommer från officiella kommunistpartidokument, samt på ett sovjetiskt författarkollektivs arbete om den internationella arbetarrörelsens historia och de nationella befrielserörelserna, som används som lärobok i SUKP:s högre partiskola: Istorija miezjdunarodnovo rabotjevo i natsionalno-osvoboditelnovo dvizjenia, Misl, Moskva. Arbetet består av tre delar, och här använder vi den tredje, som omfattar perioden 1939-1955 och utkom 1966. I fortsättningen hänvisas till detta verk genom beteckningen: Den revolutionära rörelsens historia (Misl).
[3] Hu Chiao-mu: Thirty Years ofthe Communist Party of China, s 76, 88 (för uppgifterna för 1937 och 1945); Mao Tse-tung: Valda verk, band IV, Arbetarkultur, Stockholm 1963, s 167.
[4] Medlemsutvecklingen land för land:
| Österrike | 16 000 | (1935) | 150 000 | (1948) | |||||
| Danmark | 9 000 | (1939) | 75 000 | (1945) | |||||
| Norge | 5 272 | (1933) | 45 000 | (1946) | |||||
| Sverige | 19 000 | (1939) | 48 000 | (1946) | |||||
| Finland | 1 200 | (1944) | [*] | 150 000 | (1946) | ||||
| Holland | 10 000 | (1938) | 33 000 | (1946) | |||||
| England | 17 756 | (1939) | 47 513 | (1944) |
Det belgiska partiets medlemsantal före kriget är inte känt, men det var mycket lågt; i november 1945 hade partiet mer än 100 000 medlemmar.
[5] Se not 144 i detta kapitel.
[6] Från Browders rapport till USA:s kommunistpartis centralkommittés möte den 4 januari 1944, som citerats i en artikel av Jaques Duclos: "A propos de la dissolution du parti communiste amrican", Nuestra Bandera (spanska kommunistpartiets tidning) 3, 1945, Toulouse, s 27-28. I Browders rapport till den nya kommunistiska politiska sammanslutningen den 22 maj 1944 föreslogs bland annat följande: "Vi måste lära oss att höja oss över gamla splittringar och fördomar, vi måste genomföra förbrödring mellan gamla fiender. Vi måste komma över de gamla partigränserna och komma förbi de gamla klassmotsättningarna. Vi måste bryta ned fiendskapen mellan anhängarna till New Deal och anhängarna till det gamla och bygga en starkare enhet än den som under generationer funnits bland amerikanska patrioter." (Nuestra Bandera, 7/1944, Mexiko, s 33). Med denna ultrareformistiska linje kunde den kommunistiska politiska sammanslutningen öka sitt medlemsantal – enligt uppgifter från nordamerikanska kommunister uppgick det till ca 100 000 – och nå ett visst inflytande i vissa viktiga fackförbund. I april 1945 fördömdes Browder-linjen i Moskva – längre fram ska orsakerna analyseras – och kommunistpartiet återskapades några månader senare, men en stor del av kadern återvände aldrig till partiet, som snabbt förlorade sitt fackliga inflytande.
[7] The Private Papers of Senator Vandenberg, Gollancz, London 1953, s 219.
[8] Med hemligt menas här att mötet inte utlysts i förväg, debatterna försiggick till största delen bakom lyckta dörrar, och några av dem avslöjades aldrig annat än via några av de deltagare, som senare hamnade i konflikt med Stalin eller sina egna partier (jugoslaverna och italienaren E Reale). I början av oktober lämnades en kort presskommunikéom mötet och senare publicerades några av rapporterna, på lämpligt sätt justerade.
[9] Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, Arbetarkultur, Stockholm 1939.
[10] VII Congresso del Partito Communista Italiano (resoconto), Cultura Sociale, 1951, s 22.
[11] Histoire du PCF (Unir), del 1, s 238 (betr denna bok se not 117 kap 4 i första delen). I ett brev från den 6 september, som Cachin riktar till alla sina "kolleger" i senaten, säger han: "Vi upprepar att de franska kommunisterna står och kommer att stå i första ledet för att krossa upphovsmannen till det kriminella angreppet på freden (Hitler). De kommunistiska parlamentsledamöter som är mobiliserade, med Maurice Thorez i spetsen, har redan inställt sig vid sina förband." (Ibid s 237.) Boken beskriver den förvirring, som uppstod inom partiet och dess närmaste omgivning genom den tysksovjetiska pakten. Pierre Cot påstod t.ex. i pressen: "Stalin har allierat sig med Hitler ... Till och med arbetare förebrådde sina kommunistiska kamrater det sovjetiska förräderiet." (Ibid s 231.)
[12] Förtrycket underlättades också av två orsaker: Att partiet inte var förberett på underjordiskt arbete efter tjugo år av legal och parlamentarisk verksamhet, och senare, efter nederlaget, att man hade illusioner om att ockupationsmakten skulle visa en viss tolerans gentemot partiets aktivitet på grund av den tysk-sovjetiska pakten. I maj 1941 spred partiet ett vykort, som skulle skickas till "Hans Excellens ambassadör Otto Abetz", Hitlers officielle representant vid kontakterna med Vichy-regeringen, med följande lydelse: "På grund av att de protesterat mot kriget och sedan oktober 1939 har krävt att inget fredsförslag skall avvisas utan att det behandlats i parlamentet, har de kommunistiska parlamentsledamöterna dömts till hundratals år i fängelse och behandlats som agenter för Tyskland. Bland dessa är följande fängslade i Maison-Carrée (Alger) och hotas av deportering till Saharas vildmark: (Här följer en lista på deputerade)." Därefter följer en lista på "dem som tvingas leva underjordiskt för att kunna fortsätta att fullgöra det mandat folket har givit dem" (Thorez o.s.v.) och på dem som befinner sig i La Santé-fängelset. Texten fortsätter: "De kommunistiska parlamentsledamöterna är stolta över att ha motsatt sig kriget, efter att i tjugo år ha bekämpat det motbjudande Versailles-avtalet, motsatt sig ockupationen av Rhenlandet och Ruhrområdet, vilket de fått betala med fängelse. Det är skandal och orättvist. De måste snarast återfå sin frihet. Ni bör, Herr Ambassadör, använda hela Ert inflytande för att detta snabbt skall bli genomfört. Annars kommer folket att resa sig för att återge dem friheten."
Kommentarer är överflödiga, men det mest anmärkningsvärda är att partiets medlemmar och sympatisörer uppmanades att skicka detta vykort och underteckna det med sitt eget namn och sin adress (!) – fortfarande enligt Histoire. Undertecknarna av kortet fick alltså betala med sin frihet eller till och med sina liv för att de följde detta råd. (Ibid del II, s 50.) Ett annat exempel på illusionerna om en välvillig inställning från de tyska ockupanternas sida, är försöken att ge ut L'Humanité legalt. Detta beskrivs i detalj i Histoire du PCF (se del II, s 24-28). PCF-ledningen har försökt dölja detta faktum under många år tills det nyligen har erkänts i skriften om PCF under motståndskampen, som sammanställts av en grupp under ledning av Duclos. Författarna till Histoire du PCF (Unir) tolkar försöken att utverka legalitet för L'Humanité, samt andra utspel av samma slag som partiledningen gjorde under denna period, som prov på att "Kominternledningen, under Stalins dåliga inflytande, väntade sig att kommunistpartierna skulle tillåtas att arbeta öppet i de länder, som ockuperats av Hitlers arméer". (Ibid, del II, s 23.)
[13] Histoire du PCF (Unir)del II, s 59-61. Den officiella historiken om PCF under motståndskampen, som nämns i föregående not (Le Parti Communiste Francais dans la Résistance, Editions sociales, 1967), förtiger fullständigt detta liksom många andra dokument och fakta, som nämns i Histoire du PCF (Unir).
[14] Ibid.
[15] Histoire du PCF (Unir), del II, s 60.
[16] de Gaulle, Charles: Ge inte upp, Krigsminnen 1940-42, Bonniers, Stockholm 1955, s 215-216.
[17] Histoire du PCF (Unir), del II, s 134, 135-136. I Le PCF dans la Résistance (s 231) sägs att kontakterna mellan partiet och representanter för de Gaulle upprättades under sommaren 1942, d.v.s. kort efter mötet mellan Molotov och de Gaulle, som ägde rum i maj samma år. Men i detta verk nämns ingenting om den roll, som detta möte spelade. Man publicerar det brev som de Gaulle skrev till partiledningen, men utelämnar det stycke där de Gaulle uttrycker sin "övertygelse" att partiet ska visa honom "samma lojala disciplin" som tillämpas inom partiet. Inte heller nämns Greniers artikel i L'Humanité.
[18] Le PCF dans la Résistance, s 234.
[19] Se Fauvet, Jacques: Histoire du PCF(som redan hänvisats till i tidigare kapitel), del II, s 127-128. Enligt denna version gick partiet till sist in i regeringen utan någon som helst formell överenskommelse med de Gaulle, och Le PCF dans la Résistance bekräftar indirekt detta genom att inte nämna att det fanns en uppgörelse, vilket inte skulle ha försummats om så vore fallet (se s 237-238).
[20] Le PCF dans la Résistance, s 241-242.
[21] I Le PCF dans la Résistance lämnas en detaljerad redogörelse för den nationella resningens förlopp (s 286-328) som tydligt visar att en stor del av det franska territoriet befriades av "folkets massor, beväpnade och obeväpnade" (s 329). Eisenhower jämställde den franska motståndsrörelsen med de femton divisioner de allierade landsatte i Normandie. Men denna militära likvärdighet tar bara med i beräkningen motståndsrörelsens väpnade aktioner i samordning med den allierade offensiven. Den bortser från den samlade effekten på ockupanternas moral och styrka efter fyra års partisan- och politiska aktiviteter, som vuxit allt snabbare i omfattning. Den bortser också från effekten av den massiva politiska resningen, som följde på landstigningen.
[22] Jaques Fauvet karakteriserar partiets ställning kort före befrielsen som "den mäktigaste av motståndsorganisationerna i själva Frankrike, den mest motståndskraftiga och den enda med förankring över hela området" (Histoire du PCF, del II, s 59). Andre Fontaine skriver att "på flera håll i landet låg maktövertagandet inom räckhåll" (Histoire de la guerre froide, del 1, s. 227).
[23] de Gaulle: War Memoirs, Unity, Weiden and and Nicolson, London 1955, s 292-293.
[24] En hänvisning till Duclos tal återfinns i Histoire du PCF (Unir), del II, s 246. Av den beskrivning som ges i detta verk, skrivet av partimedlemmar, som under de aktuella månaderna innehade betydelsefulla poster och som långt ifrån var några "vänsterextremister", framgår klart att partiets bas och folkets massa i stort utövade starka påtryckningar på ledningen för att den skulle utveckla en offensiv politik. Inom befrielsekommittéerna utvecklades en tendens till att göra sig gällande som maktorgan. I oktober 1944 samlades delegater för befrielsekommittéer från fyrtio distrikt i södra Frankrike i Avignon. Man inbjöd också lokala kommittéer, att "i städer och byar sammankalla patriotiska möten där CNR:s handlingsprogram skulle läggas fram, och där detta program skulle preciseras efter den lokala situationen, och de lokala kommittéernas sammansättning och aktiviteter skulle underställas befolkningens godkännande". Den 9 och 10 december var de lokala befrielsekommittéerna i Seine-regionen församlade i Hötel de Ville i Paris. Inspirerade av rörelsen i söder föreslog man att de patriotiska folkförsamlingarna skulle organisera omfattande Estates General med representanter för alla befolkningsskikt. Mötet för Estates General ägde senare rum i Paris, men rörelsen dog på grund av partiledningens linje som förespråkade att befrielsekommittéerna strikt skulle underordna sig den centrala regeringen.
[25] de Gaulle: Befrielsen, Krigsminnen 1944-46, Natur och Kultur, Falun 1960, s 127, Histoire du PCF (Unir), s 247-251. Enligt författarna till detta verk har Thorez aldrig tillbakavisat detta eller andra påståenden i de Gaulles memoarer.
[26] Thorez, Maurice: OEuvres, del 20, s 181-182, 187-188.
[27] de Gaulle förklarade sin resa så här: "För att av kommunistpartiet få den tidsfrist på ett år, som jag behövde för att få kontroll över situationen, var jag tvungen att åka till Moskva och skriva under ett avtal." (Citerat av J. Fauvet: Histoire du PCF, s 148.) Som Fauvet också påpekar kan detta inte ha varit den enda anledningen till resan. Men det var utan tvivel en av de viktigaste orsakerna. Men Fauvets uppfattning, att Thorez efter sin återkomst ville stärka befrielsekommittéerna och upprätthålla milisen och att omsvängningen kom efter de Gaulles möte med Stalin, kan jag inte finna något stöd för. I själva verket var Thorez' linje från det han satte sin fot på fransk mark – och redan tidigare, vid sina tal i radio i Moskva – att den självständiga makt som mostånds- och befrielseorganen erövrat skulle offras till förmån för uppbygget av den gamla borgerligt-demokratiska staten. Hans paroll "en enda stat, en enda poliskår, en enda arme", som han lanserade direkt efter sin återkomst (Histoire du PCF (Unir), del II, s 247) avslöjar detta helt tydligt. Men med tanke på stämningsläget i partiet och landet var han tvungen att agera varsamt. Först lovordade Thorez befrielsekommittéernas roll, men samtidigt krävde han att de skulle underordnas den nya statens organ. Så argumenterade han på mötet i Vélodrome d'Hivèr den 14 december 1944. Överenskommelsen mellan de Gaulle och Stalin använde han för att renodla denna linje och ge den dess slutliga, definitiva och offentliga form på centralkommitténs möte i januari.
[28] Från Benoit Frachons rapporter i Histoire du PCF (Unir), del II, s 262-264.
[29] Thorez: OEuvres, del 21, s 57, 118, 127-129 och del 20, s 183.
[30] Thorez: OEuvres choisies, 1966, del II, s 399.
[31] Thorez: OEuvres, del 22, s 141.
[32] de Gaulle: Befrielsen, Krigsminnen, Natur och Kultur, Falun 1960, s 304.
[33] Ibid, s 127-128.
[34] Thorez: OEuvres, del 22, s 105.
[35] Författarna till Histoire du PCF (Unir) ger följande version av förhandlingarna mellan PCF och SFIO om enhet mellan de två partierna: I november 1944 publicerade SFIO en resolution med följande förslag: "Socialistpartiet upprepar högtidligt sitt erbjudande om enhet, som redan under den underjordiska kampen framställts till det franska kommunistpartiet." Kort därefter bildades en samordningskommitt, vars huvuduppgift var att arbeta fram ett memorandum för att förbereda den organiska enheten mellan socialister och kommunister.
Förslagen från PCF-delegaterna i denna kommittéavslöjade en formell omedgörlighet, som stod i kontrast mot de principiella eftergifter, som man gick med på för att hålla sig väl med de Gaulle eller för att delta i regeringen. Man krävde till och med att det i enhetsfördrag med socialisterna skulle ingå ett avsnitt om ett ovillkorligt godkännande av Sovjetunionens ståndpunkter och erkännande av kommunistpartiets (bolsjevikerna) absoluta överhöghet. De krävde faktiskt att socialisterna blev kommunister, trogna mot det sovjetiska kommunistpartiet och mot Stalin (del II, s 254-255).
[36] Thorez: (OEuvres, del 22, s 207.
[37] Ibid, s 132.
[38] Den revolutionära rörelsens historia (Misl) (se not 2 detta kap), s 369, anger antalet offer till 40 000. Författarna till detta verk nämner att det algeriska upproret slogs ned av de franska imperialisterna, men nämner ingenting om att kommunistpartiet satt med i regeringen.
[39] Thorez: OEuvres choisies, del s 351-352. ("Arles" syftar på PCF:s nionde kongress, som hölls där, före kriget.)
[40] Fauvet: Histoire du PCF, del II, s 194-195. Försöket att skjuta skulden för kriget på "vietnamesiska provokatörer" nämns i Histoire du PCF (Unir), del III, s 31. Som bekant var Vietnams oberoende och upprättandet av en demokratisk republik för hela området resultatet av folkets segerrika uppror, under kommunistpartiets ledning, i augusti 1945. Den franska kolonialismens aggression inleddes i praktiken på hösten samma år. De franska trupperna, som hade landsatts med föresatsen att avväpna japanerna, ockuperade åter Saigon och tvingade republikens myndigheter att ta sin tillflykt till jordsbruksdistrikten. Under hela 1946 pågick provokationerna och försöken att återupprätta den koloniala regimen. Bombningen av Haiphong då 6 000 dödades markerade steget över till öppet krig.
[41] Fauvet: Histoire du PCF, del II, s 195.
[42] Den 29 mars 1947 framkallade de franska myndigheterna blodiga sammanstötningar med syftet att utplåna den nationella befrielserörelsen på Madagaskar. Folket svarade med resningar på olika platser på ön. Upproret slogs obevekligt ned och åtskilliga befrielseledare, bland andra fyra franska parlamentsledamöter, dömdes till döden.
[43] Thorez: OEuvres, del 21, s 63-64 (Rapport till tionde kongressen, juni 1945); OEuvres choisies, del II, s 452; OEuvres, del 23, s 10, 115.
[44] Thorez: OEuvres, del 23, s 9. Blum-citatet kommer från Fauvet: Histoire du PCF, del II, s 185. På samma sida i Fauvets bok omnämns en artikel i Cahiers du Communisme, PCF:s tidning, nr 17 från juli 1946 där socialisterna kritiseras för att angripa Tysklandsfrågan genom att sätta "internationalismen" eller "socialismen" i första hand medan "problemen nu måste lösas framför allt ur en fransk nationell synvinkel".
[45] Citerat av Fauvet i Histoire du PCF, del II, s 198.
[46] Thorez: duvres, del 23, s 122. (Tal på PCF:s Seinedistrikts möte.)
[47] Det parlament som blev resultatet av valen 1919 hade en överväldigande konservativ och nationalistisk majoritet (433 deputerade av 613). Under slutet av 1919 och 1920 ökade strejkerna alltmer i omfattning.
[48] Citerat av Fauvet i Histoire du PCF, del II, s 199.
[49] Togliatti: Le parti communiste italien, Maspero, Paris 1961, s. 109-110.
[50] Battaglia: Storia della Resistenza Italiana, Einaudi, Turin 1955, s 83.
[51] Se Battaglia och Garritano: Breve Storia della Resistenza Italiana, Editori Riuniti, Rom 1965, s 36.
[52] Rapport av Luigi Longo på Kominforms grundningskonferens. Den ingår i Conferencia de informaciön de los representantes de algunos partidos comunistas, Ediciones en lenguas extranjeras, Moskva 1948, s 227-228. (I fortsättningen benämnes denna broschyr Kominform-konferesen 1947.)
[53] Se t.ex. Michel, Henri: Les mouvements clandestins en Europe, PUF, Paris 1965, s 47-48. I sitt tal på PCI:s 35-års jubileum beskrev Togliatti denna period på följande sätt: "I mars 1943 utlyste Turin-arbetarna strejken för att försvara sig mot den förhatliga utsugningen och bekämpa den fascistiska krigspolitiken. Man måste komma ihåg att rörelsen förbereddes, organiserades och leddes av kommunister, av de kamrater som bildade kärnan i vårt parti under ledning av kamrat Massola. Denna strejk var en av dödsstötarna för den fascistiska regimen. I och med att denna regim krossades den 25 juli och den gamla borgerliga statens grunder inklusive dess militärapparat kollapsade inleddes det mest omfattande upproret i Italiens historia. Folket tog initiativet, fick landets öde i sina händer, organiserade sig, skaffade sig en arme och ledare och kämpade för att rädda landet från förstörelse och katastrof. Och det var alltså vi som då stod i spetsen för detta, vi gamla och nya kämpar." (Togliatti: 35 années de lutte pour liberté et le socialisme, Cahiers du Parti Communiste italien, Séction pour l'étranger, 1956, s 14-15.)
[54] Togliatti: "L'Italie en guerre contre l'Allemagne" (Italien i krig mot Tyskland), Pravda, den 12 november 1943. Texten har tagits ur Valda verk av Togliatti, utgivna på ryska av Förlaget för Politisk Litteratur, Moskva 1965, del I, s 274. Togliatti nämner inte i denna artikel att de tre stormakternas deklaration om Italien innehöll ett villkor enligt vilket all verklig makt skulle stanna i händerna på de allierade militärmyndigheterna så länge kriget varade. Det italienska folkets rätt att på demokratisk väg välja sin egen regering fick anstå tills segern var vunnen.
[55] Citerat av Pietro Secchia i "Movimiento operaio e lotta de classe alla Fiat nel periodo della Resistenza" (Arbetarrörelsen och klasskampen på Fiat under motståndskampens tid), publicerad i Rivista Storica del Socialismo, nr 22, 1964.
[56] I en artikel från 1965 berättar Lelio Basso om ett möte i Milano kort före Mussolinis fall. På mötet deltog representanter för kommunisterna, socialisterna, kristdemokraterna och Aktionspartiet. "Jag minns", skriver L B, "att kamrat Marchesi (PCI) blev pinsamt berörd när han läste upp en text som helt och hållet var ägnad att ge borgarklassen garantier mot störningar av ordningen i samhället (den gick till och med så långt att den lugnade industriägarna genom att försäkra att den antifascistiska regeringen skulle ersätta dem för krigsskador). Jag minns också kristdemokratens okonstlade kommentar efteråt: Nu står vi kristdemokrater till vänster om kommunisterna. Se Basso: "Il rapporto tra rivoluzione democratica e rivoluzione socialista nella Resistenza (Rapport från den demokratiska och den socialistiska revolutionen under motståndskampen), Critica Marxista, juli-augusti 1965.
[57] Från och med tyskarnas ockupation av norra och centrala Italien fanns det tre befrielsekommittéer av nationell karaktär: den i norra Italien, den med säte i Rom, som formellt var det högsta organet, men som i praktiken inte ens ledde rörelsen i den centrala zonen, och den i Neapel.
[58] Ferrara, Marcella och Maurizio: Palmiro Togliatti, Editions sociales, Paris 1954, s 339. Detta verk har Togliatti själv gått igenom och rättat och det är upprättat på grundval av samtal med honom och dokument från det italienska partiet. Innehållet kan alltså betraktas som Togliattis egen version och uppfattning av de händelser som beskrivs.
[59] Ibid, s 340.
[60] Versionen att några av de äldre PCI-ledarna hade vissa invändningar mot Togliattis idéer härrör från funktionärer i SUKP:s centralkommittés utlandssektion, då Kominform just hade bildats och PCI:s politik hade kritiserats på dess möten.
[61] Ferrara: Palmiro Togliatti, s 350.
[62] Bolsjaja Sovjetskaja Entsiklopedia (Den stora sovjetiska encyklopedin), del 19, s 86. I den lärobok i samtidshistoria, som används i SUKP:s högre partiskola, uttrycks det ännu tydligare: "Efter ett krav från den sovjetiska regeringen tog den rådgivande kommissionen för Italien (som bestod av representanter för Sovjet, USA, England och Frankrike) ett särskilt beslut om att marskalk Badoglio omedelbart skulle bilda en regering med deltagande av alla de antifascistiska partierna. Noveisjaja Istorija (Samtidshistoria), del II, Moskva 1969, s 582.
[63] En kort analys av Stalins påtryckningar på Tito finns i avsnittet om den jugoslaviska revolutionen.
[64] Ferrara: Palmiro Togliatti, s 362.
[65] Togliatti: "La politica di unità nazionale dei comunisti" (Tal den 11 april 1944), Critica Marxista, juli-oktober 1964, s 24, 34, 42.
[66] Togliatti: "Avanti, verso la democrazia!", tal den 24 september 1944, ibid, s 74.
[67] Battaglia och Garritano (se not 51), s 192.
[68] Ferrara: Palmiro Togliatti, s 369.
[69] Ibid, s 369, 371-372.
[70] Ibid, s 369 (min kursivering, FC).
[71] Togliatti: Valda verk (på ryska) (se not 54), del I, s 379.
[72] Battaglia och Garritano (se not 51), s 189.
[73] Ibid, s 91.
[74] Ibid, s 202-203.
[75] Fienden planerade att med hjälp av stora styrkor och genom att utnyttja den hårda vintern försöka isolera de partisanenheter, som befann sig i bergstrakterna, och skära av deras försörjningslinjer. Partisanerna beslöt sig för att ta sig igenom fiendelinjerna och ta sig ned till slättlandet. Denna taktik av pianurizzazione (av pianura = slättland) gav utmärkt resultat tack vare massivt stöd av befolkningen, och ökade rekryteringsunderlaget till de väpnade styrkorna i industriområdena och i de stora fabrikerna.
[76] Longos rapport från Kominform-konferensen, 1947, s 228-229.
[77] Ibid, s 230.
[78] Noveisjaja Istorija, s 583.
[79] Togliatti: "Rinnovare l'Italia" (Rapport till PCI:s femte kongress), Critica Marxista, juli-oktober 1964, s 96.
[80] Fabrikskommittéerna bildades efter ett beslut av nationella befrielsekommittén för norra Italien kort före upproret. Inom dessa organ fanns arbetare, tjänstemän och tekniker representerade och deras uppgift var att leda företagen tillsammans med regeringstjänstemän och företagens ägare. Se Longos rapport, not 76, s 229.
[81] Rinascita, nr 5-6 maj juni 1945 (mina kursiveringar, FC).
[82] Togliatti: Rinnovare l'Italia", s 99.
[83] Ferrara, Marcella och Maurizio: Cronache di vita italiana 1944-1948, Editori Riuniti, Rom 1960. Citaten är tagna från den franska versionen av kapitlen VII och VIII, som ingår i Recherches Internationales, nr 44-45, 1964, s 205.
[84] Togliatti var justitieminister från befrielsen till valen den 2 juni 1946. Det största problemet för detta ministerium var utrensningen och bestraffningen av fascisterna. Partiets linje, som otvivelaktigt var korrekt, var att koncentrera arbetet på de verkligt ansvariga, toppkadern. Men detta genomfördes endast i enstaka fall. Borgarna och de allierade saboterade det med alla medel. Och partiet ansträngde sig inte för att hindra detta sabotage. Till och med en europeisk kristdemokratisk historiker som Maurice Vaussard påpekar detta: "Om utrensningen misslyckades – och det gjorde den totalt, särskilt i söder – berodde det utan tvivel delvis på de allierade arméernas inflytande och på den liberala högerns opposition, men också på den utpräglade efterlåtenhet som de ansvariga för utrensningen visade, och främst Togliatti och Nenni själva. De insåg troligen att fastän de ville det skulle Italien inte utan problem ha kunnat fylla de vakanser som skulle uppstå inom administrationen. De amnestier som skedde undan för undan gjorde resten och tillät de värsta motståndarna till demokratin att sticka upp huvudet, t.ex. prins Valerio Borghese och diplomaten Anfuso, en av nynazismens ledare i Europa." Histoire de la démocratie chrétienne, Éditions du Seuil, Paris 1956, s 275-276.
[85] Sereni, Emilio: Il mezzogiorno all'opposizione, Einaudi, Turin 1948, s 60. Kursiveringen är Serenis egen.
[86] Togliatti: Valda verk (på ryska), del I, s 463.
[87] Se ovan not 84, s 275. Med "trepartisystem" menar författaren regeringar som i huvudsak grundar sig på kristdemokrater, kommunister och socialister.
[88] Ibid, s 274, 276.
[89] I Togliattis biografi påpekas att "det sociala innehållet i konstitutionen ingår tack vare en överenskommelse med delar av kristdemokraterna", (Palmiro Togliatti, s 389).
[90] De mest "avancerade" sociala principerna i konstitutionen är följande: "Italien är en demokratisk republik grundad på arbete" (art 1), "Det är republikens plikt att undanröja de ekonomiska och sociala hinder, som i praktiken begränsar medborgarnas jämlikhet och frihet, hindrar den mänskliga personlighetens fulla utveckling och att alla arbetare effektivt deltar i landets politiska, ekonomiska och sociala organisation"(art 3), "Arbetaren har rätt till lön i proportion till kvalitet och kvantitet på sitt arbete; denna lön bör under alla förhållanden vara tillräcklig för att garantera honom och hans familj en fri och värdig tillvaro" (art 36). Enligt Togliatti innebär dessa "grundläggande principer" som skrivits in i konstitutionen "en omvandling av det gamla ekonomiska och politiska systemet i Italien och visar på en utvecklingsväg i riktning mot socialismen" (Togliatti: Le parti communiste Italien, s 128).
Det förtjänar att påpekas att denna "utvecklingsväg i riktning mot socialismen" godkändes av det parti som i huvudsak representerade den italienska storbourgeoisin och Vatikanen ett halvår efter det att det uteslutit kommunisterna ur regeringen. När man undersöker de olika artiklarna och i synnerhet den första står det helt klart att detta "sociala innehåll" grundar sig på misstaget att begreppen "arbete" och "arbetare" utan åtskillnad tjänar som beteckning för både arbetare och kapitalist, för lantarbetaren och den store jordägaren och deras respektive "arbeten". (Exakt på samma sätt förhöll det sig med den spanska konstitutionen från 1931.) Detta framstår helt klart t.ex. i den samling uppsatser om den italienska konstitutionen, som publicerats av Cahiers de la Fondation Nationale des sciences politiques, Armand Colin, Paris 1950.
[91] Togliatti: Rinnovare l'Italia" (Rapport till PCI:s femte kongress), Critica Marxista, juli-oktober 1946, s 115, 117.
[92] Recherches Internationales, nr 44-45, Paris 1964, s 228.
[93] Ibid, s 227.
[94] Citerat av Ferrara: Palmiro Togliatti, s 388-389.
[95] Reale, E: Avec Jacques Duclos au banc des accusés a la réunion constitutive du Kominform, Plon, Paris 1959, s 4.
[96] Ibid, s 135.
[97] Dedijer, V: Tito speaks, Weidenfeld and Nicolson, London 1953, s. 304.
[98] För den snabba analys av JKP:s politik och Stalins ingripande, som jag kommer att göra stöder jag mig i huvudsak på Kardeljs rapport om JKP:s aktivitet, som han lade fram vid Kominforms grundningskonferens (Kominform-konferensen, 1947, s 41-69), Dedijers bok (Tito speaks), och Francois Fejtö: Histoire des démocraties populaires, Editions de Seuil, Paris 1969, del I, s 66-69. Jag har också beaktat den sovjetiska versionen genom läroboken i SUKP:s högre partiskola (se not 2 detta kapitel). Det är överflödigt att påpeka att denna sovjetiska version inte med ett ord nämner Stalins ingripande för att förändra den revolutionära inriktningen av av JKP:s politik under denna period, samtidigt som det indirekt medges att denna politk var korrekt.
Det är intressant att se att i Recherches Internationales (44-45 1964), om perioden från befrielsen till inledningen av det "kalla kriget", finns artiklar om Frankrike, Italien, Tyskland, Ungern, Bulgarien, Tjeckoslovakien o.s.v., men inte ord om Jugoslavien. PCF föredrar att inte minnas exemplet med det jugoslaviska folkets revolutionära kamp under befrielseperioden. Kontrasten mot PCF:s egen politik skulle bli alltför våldsam.
[99] I Kardeljs rapport (se föregående not) förklaras att redan från slutet av 1941 och början av 1942 började partisanernas högkvarter att välja ut de bästa enheterna och de bästa kämparna, för att av dessa bilda taktiska brigader, som inte var bundna till något visst territorium, som skulle kunna användas i en särskild operationsplan. Av dessa brigader bildades senare divisioner och armékårer. Genom sin disciplin, sina militära kunskaper, sin slagkraft och sina krigföringsmetoder skilde sig denna reguljära revolutionsarme i hög grad från partisanerna, vilka dock fortsatte att spela en mycket viktig roll. Denna kombination av båda kampformerna utgjorde ett av huvuddragen i det revolutionära kriget i Jugoslavien. Den fiende det jugoslaviska folket mötte var inte svagare än den i Italien eller Frankrike. Tyskarna använde hela tiden betydande styrkor. Därtill kom italienska och bulgariska trupper m.fl., samt de väpnade styrkor som ockupanternas olika marionetter förfogade över och Michailovics cetniker.
[100] Dedijer: Tito speaks, s 178.
[101] Ibid, s 179.
[102] Ibid, s 207.
[103] Ibid, s 208.
[104] Fejtö (se not 98), s 79; Tito speaks, s 220-224.
[105] Referatet av mötet mellan Tito och Stalin återfinns i Tito speaks, s 232-235. Beträffande fördelningen av inflytandet i Balkan, se not 144 nedan.
[106] Dedijer: Tito speaks, s 237.
[107] Fejtö (se not 98), s 83.
[108] Citerat av Basile Darivas i artikeln "De la résistance å la guerre civil en Grce", Recherches Internationales, 44-45 1964. Churchills telegram finns på sidan 268 i tidskriften. Det är intressant att denna PCF-tidskrift återger Churchills vittnesmål om att Stalin givit honom "fria händer i Grekland" utan att på något sätt ifrågasätta dess sanningsenlighet.
[109] Det grekiska kommunistpartiets åttonde kongress gjorde följande konkreta uppräkning av de misstag som begåtts under 1944 och början av 1945:
"För det första: Libanon-avtalet i maj 1944, genom vilket vi gjorde oacceptabla eftergifter, som i grunden underlättade de oupphörliga ansträngningar, som de engelska imperialisterna och den rika grekiska oligarkin gjorde för att återupprätta den gamla regimen och hindra det grekiska folket att själv bestämma över sin framtid.
För det andra: Caserta-avtalet, som ställde de grekiska väpnade styrkorna under den engelske generalen Scobies befäl.
För det tredje: Frånvaron av politisk, ideologisk, organisatorisk och militär förberedelse från partiledningens sida inför decemberslaget, som vi tvingades in i av de engelska imperialisterna och deras hantlangare.
För det fjärde: Varkiza-avtalet, som var en oacceptabel eftergift, och i praktiken en kapitulation för den engelska imperialismen och den grekiska reaktionen." (Grekiska kommunistpartiets åttonde kongress (på grekiska), Paris 1961, s 99.)
[110] Citerat av Andre Kedros i La résistance grecque, Laffont, Paris 1967.
[111] Se not 95 och 98 för referens till Reale, Kardelj och Dedijer. Utan att direkt nämna de franska och italienska kommunistpartierna presenterar Kardelj JKP:s politik i polemik mot dessas. Det finns en grundläggande överensstämmelse mellan denna indirekta kritik och den direkta som finns i Reales anteckningar.
[112] Kardeljs rapport: Kominform-konferensen 1947, s 52.
[113] Gomulkas rapport om det polska partiets aktivitet: Kominform-konferensen 1947, s 79.
[114] Dedijer beskriver Duclos' och Longos reaktioner på den jugoslaviska kritiken, som "stöddes" av Zjdanov på det sätt jag just antytt: "Duclos och Longo reagerade mycket olika på den jugoslaviska delegationens kritik. Duclos var ursinnig och mycket besvärad och vägrade att tala med någon. Efter mötet drog han sig ensam tillbaka till en park, satte sig på en bänk och dinglade nervöst med sina korta ben, som inte nådde marken. Longo, däremot, bad att få träffa våra delegater för att skaffa sig en mer exakt uppfattning om deras kritik. Han sade till dem att det italienska kommunistpartiets politik under kriget hade dikterats från Moskva. (Tito speaks, s 305.)
[115] Ses 159 ff, del I.
[116] Se avsnitten "Stalin som revisionist" s xxx och "Folkfrontserfarenheten" s xxx i del 1.
[117] Se sista avsnittet. "Den sista akten" i del 1 s xxx.
[118] "Notes et études documentaires", Documentation francaise, 5 maj 1951, s 6. För Elliot Roosevelts intervju med Stalin den 21 december 1946, se Daily Mail, den 22 januari 1947.
[119] De nio partiernas deklaration. Kominform-konferensen 1947, s 6.
[120] Stalin: Sovjetunionens stora fosterländska krig, Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1954, s 159.
[121] Zjdanovs rapport på Kominterns grundningsmöte. Kominform-konferensen 1947, s 12-14; Sjdanov: Det internationella läget, Arbetarkultur, Stockholm 1948, s 5-6.
[122] Kominform-konferensen 1947, s 22, 7; Sjdanov: Det internationella läget, s 14.
[123] Sovjetunionens utrikesministerium: Stalin's Correspondence with Churchill, Attlee, Roosevelt and Truman 1941-45, London 1958, II, s 202 (ett personligt och strängt hemligt meddelande från Roosevelt till Stalin, som Stalin fick den 1 april 1945). André Fontaine nämner detta Roosevelts hot i History of the Cold War from 1917 to the Korean War, Secker and Warburg, London 1968, s 236. Utdrag ur Stalins korrespondens med västledarna finns på svenska i Leonidov, A: "Stalins korrespondens med Chruchill och Roosevelt under krigsåren", Nyheter från Sovjetunionen, Stockholm 1958.
[124] När de Gaulle upprepade sin välkända uppfattning att uppdelningen i intressesfärer skedde i Jalta, sände det amerikanska utrikesdepartementet ut en kommuniké den 23 augusti 1968, där man framhöll att Krimkonferensen "inte i något avseende, varken direkt eller indirekt, uppehållit sig vid frågan om uppdelning av intressesfärer". Le Monde från 25-26 augusti 1968 försökte underbygga utrikesdepartementets påstående genom att publicera hela texten från Jalta-avtalet, som naturligtvis i likhet med alla offentliga avtal mellan de tre stormakterna bl.a. har till uppgift att inför folken dölja att uppdelningen var ett faktum. Detta sker dels genom maskerande formuleringar när texten direkt handlar om olika aspekter av uppdelningen, dels genom tystnaden beträffande de hemliga avtal som slöts under loppet av konferensen. Den officiella texten från Jalta tar t.ex. upp fallet Jugoslavien genom att säga att de tre makterna har kommit överens om att rekommendera Tito och Subasic att omedelbart tillämpa det avtal som slutits mellan dem (som jag redogjort för ovan), men det sägs aldrig att detta avtal påtvingats dem både genom påtryckningar från å ena sidan Stalin och å andra sidan Roosevelt och Churchill, i enlighet med den hemliga uppdelning av inflytandet över Jugoslavien som skedde mellan Stalin och Churchill i oktober 1944. Motsvarande kan sägas beträffande Polen och andra fall. Det underliga är att kommunister läser de officiella texterna från Jalta och andra konferenser mellan de tre på samma sätt som utrikesdepartementet. Och ändå är det detta som är Sergio Segres utgångspunkt i hans artikel i Critica Marxista, 4 maj 1968, liksom E Ragionieris i hans förord till boken med dokumenten från Teheran och Jalta, publicerad av Editore Reuniti 1965.
[125] Deborin: La segunda guerra mundial, den spanska utgåvan, Moskva 1961, s 214.
[126] Eden: The Reckoning, Cassell, London och New York 1965, s 296; Fontaine: History of the Cold War, op. cit., s. 179.
[127] Den revolutionära rörelsens historia (Misl) (se not 2 detta kapitel), s 43-44.
[128] Se s 00, s 2 (Frankrike).
[129] Fontaine: Op. cit., s 182.
[130] Citerat av Pierre Broué i Le parti bolchevique, Editions de Minuit, Paris 1963, s 433-434.
[131] Trotskij: Den förrådda revolutionen, Rene Coeckelberghs Partisanförlag, Halmstad 1969, s 144.
[132] Citerat av Pierre Broué i Le parti bolchevique, s 434-435.
[133] Se not 53 detta kapitel: Togliattis beskrivning av massrörelsen och partisanrörelsen och den italienska statens kris under denna period.
[134] Se Fontaine: Op. cit., s. 188. Stalins skämtsamma svar citeras av Churchill i Andra Världskriget, Minnen, Ringen slutes, band 5:2, Skoglunds Bokförlag, Stockholm 1952. Folkfadern visste inte hur rätt han hade.
[135] Deborin: La segunda guerra mundial, s 371, 399. Deborin stöder sig på Memoirs av Cordell Hull, dåvarande utrikesminister. Enligt Hull förespråkade Churchill en andra front på Balkan under Quebec-konferensen, eftersom en sovjetisk inmarsch där skulle skada viktiga "brittiska och nordamerikanska intressen". (Svensk översättning, Hull: Minnen, Natur och Kultur, Stockholm 1949, s 151-152, 157.)
[136] Stalin: Sovjetunionens stora fosterländska krig, s 142.
[137] Ledare i Nuestra Bandera, spanska kommunistpartiets tidskrift, den 30 juni 1944.
[138] Maiskij: "Le problème du second front", Recherches Internationales, nr 9-10, Paris 1958, s 239.
[139] Bolsjaja Sovjetskaja Entsiklopedia, op. cit., del 7, s 181.
[140] Deborin: La segunda guerra mundial, s 425.
[141] Detta omdöme avgav Roosevelt, enligt sin son, vid Kairo-konferensen mellan den amerikanske presidenten och den brittiske premiärministern den 22-26 november 1943. Roosevelt, Elliott: As he saw it, Duell, Sloan and Pearce, New York 1946, s 156.
[142] US Department of State, The Conferences of Malta and Yalta, Washington 1959, s 539 och följande.
[143] Stalin: Sovjetunionens stora fosterländska krig, s 142.
[144] Uppdelningen i intressesfärer gjordes naturligtvis med hänsyn till de diplomatiska former som var avpassade till förhållandena under Andra världskriget. Det vill säga man rättfärdigade besluten med att nationernas oberoende skulle respekteras och folken själva skulle avgöra sin framtid o.s.v. Vilket inte hindrar att man i några fall använde ett mer direkt språk. Här följer ett mästerstycke. I Minnen gör Churchill följande referat av sitt möte med Stalin den 9 oktober 1944:
Jag ville begagna det psykologiska ögonblicket varför jag sade: 'Låt oss ordna våra angelägenheter på Balkan. Era arméer står i Rumänien och Bulgarien. Vi har intressen, delegationer och agenter där. Låt oss inte trampa varandra på tårna för småsaker. Vad Storbritannien och Ryssland beträffar, hur vore det om ni fick nittio procent av makten i Rumänien, vi fick nittio procent i Grekland och vi tog hälften var i Jugoslavien?' Medan detta tolkades tog jag ett halvt ark papper och skrev:
| Rumänien | ||||
| Ryssland | 90 | % | ||
| Övriga | 10 | % | ||
| Grekland | ||||
| Storbritannien (jämte Förenta Staterna) | 90 | % | ||
| Ryssland | 10 | % | ||
| Jugoslavien | 50/50 | % | ||
| Ungern | 50/50 | % | ||
| Bulgarien | ||||
| Ryssland | 75 | % | ||
| Övriga | 25 | % | ||
Jag räckte papperet till Stalin sedan han hade hört tolkningen. Det blev ett ögonblicks paus. Så tog han sin blåpenna och ritade en stor kråka på pappret och sköt tillbaka det till oss. Det hela var över på kortare tid än det tar att beskriva det ... Sen blev det återigen tyst en lång stund. Pappret med anteckningarna låg kvar mitt på bordet. Slutligen anmärkte jag: Folk kanske tycker att det är cyniskt att bestämma om saker som rör miljontals människors öde på detta nonchalanta sätt. Ska vi inte ta och bränna upp pappret?' 'Nej, behåll det ni!', sade Stalin."
(Churchill: Andra världskriget, Minnen, Triumf och tragedi, band 6, Skogslunds Bokförlag, Stockholm 1954, s 224-225).
Diskussionen om den andra fronten rörde också i praktiken uppdelningen. Engelsmännen höll av lättförståeliga skäl under hela kriget fast vid kravet att den andra fronten skulle öppnas på Balkan. Ryssarna opponerade sig lika envist, av lika lättförklarliga orsaker, med tanke på den ryska diplomatins traditioner. Båda argumenterade i termer av militär effektivitet. I själva verket handlade det om vilka områden som skulle kontrolleras av den ena eller den andra parten.
Det förtjänar påpekas att ryssarna aldrig har dementerat Churchills version. Och som Fontaine påpekar (s 246) har den ryska utgåvan av korrespondensen mellan de tre stora utelämnat ett meddelande från Churchill till Stalin i juni 1945, i vilket grova anspelningar görs på uppdelningen av Balkan i oktober 1944. Nämnda utgåva innehåller emellertid ett annat meddelande från Churchill till Stalin från den 28 april 1945, där man kan läsa: "Jag måste också säga att händelseutvecklingen i Jugoslavien är sådan att den inte motsvarar våra nationers intressen i proportionen 50/50 %". I Stalins svar finns inga invändningar mot denna påminnelse av Churchill.
[145] Stalin: Sovjetunionens stora fosterländska krig, s 158-159.
[146] Se ovan s 91-92.
[147] Se Fontaine: History of the Cold War, del I, s 220. Labourpartiet som befann sig i opposition hade naturligtvis intresse av att utnyttja situationen i Grekland inför de kommande valen. Efter att ha slagit Churchill ur brädet, fortsatte Labour samma Greklandspolitik. De amerikanska ledarna förberedde sig redan på att kasta ut engelsmännen ur Grekland för att själva installera sig där.
[148] Kort före befrielsen hade EAM (Nationella Befrielsefronten) mer än 1,5 miljoner män och kvinnor organiserade. Fontaine skriver om striderna i Atén: "ELAS var på vippen att ta hem spelet ... Under julen kom Churchill själv till Atén utan att veta att han just därigenom garanterade att ELAS' uppror misslyckades. ELAS hade faktiskt planerat att just den dagen spränga hotel Great Britain i luften, det brittiska högkvarteret och säte för Papandreuregeringen, vars auktoritet inte sträckte sig längre än några hundratal kvadratmeter. I förvirringen efter explosionen skulle en allmän offensiv genomföras, men ELAS inställde planen på grund av Churchills närvaro. Han hade gått med på ett möte med representanter för ELAS." (Op. cit., s. 216.) Det som verkligen krossade EAM var att det grekiska kommunistpartiets ledare till varje pris ville uppnå en överenskommelse med Churchill, och på så sätt anpassa sig till Stalins politik.
[149] Enligt den sovjetiska historieskrivningen gick tyskarnas plan ut på att inta hamnen i Antwerpen, som var de allierade arméernas viktigaste försörjningsbas, isolera och krossa kärnan av dessa arméer i Belgien och Holland, och på så sätt omöjliggöra den offensiv de allierade hade planerat.
[150] Leonidov: Stalins korrespondens med Churchill och Roosevelt under krigsåren, s 33.
[151] Deborin: La segunda guerra mundial, s 485.
[152] Ibid, s 425. De ryska historikerna använder sig logiskt nog av de hemliga dokumenten och de engelska och amerikanska huvudaktörernas memoarer, som bekräftade att de allierades syften var sådana. Men de sovjetiska historikerna använde bara dessa källor till en sådan bekräftelse. Analysen i denna historieskrivning grundar sig väsentligen på handlingar och uppgifter, som var kända för Stalin och de sovjetiska ledarna under själva kriget och de tolkningar som då gjordes av dessa handlingar och uppgifter med tanke på de klassintressen som de brittiska och amerikanska ledarna representerade. Som exempel kan nämnas ett av de för den officiella tolkningen mest representativa verken, det ofta citerade verket av Deborin, skrivet i samarbete med general I Zubkov (sidhänvisningarna är till den spanska utgåvan):
På sidan 337 analyseras de allierades militära operationsplaner under 1942 för Nordafrika, Italien och Balkan. Man visar att enbart genom att undersöka den nordamerikanska pressen från detta år kan man bakom dessa planer urskilja monopolkapitalisternas intressen. På sidan 344 påvisas "USA:s stöd till representanter för de reaktionära krafterna i Frankrike, lakejer till den tyska fascismen" efter landstigningen i Nordafrika. På sidan 350 berörs Walter Lippmans artiklar från 1943, där han lanserar idén om ett "Atlantiskt Samhälle" som ett instrument för USA:s världsherravälde. Sidan 354: Washington- och Londonregeringarnas öppna skydd åt Franco, med utgångspunkt från samtida uppgifter. På sidan 395: De militära myndigheternas maktutövning i den befriade zonen av södra Italien karakteriserades som kolonialism. På sidan 339 förklaras att den sovjetiska delegationen i Teheran motsatte sig britternas planer på en landstigning i Balkan eftersom dess verkliga syfte var det som Deborin beskriver på sidan 337 och följande: "Påtvinga dessa folk den brittiska imperialismens koloniala regim och upprätta en antisovjetisk säkerhetszon." På sidan 425 finns den redan citerade texten om de allierades syften med en landstigning i Normandie. På sidan 474 och följande beskrivs den engelska interventionen i Grekland i de hårdaste termer och det sägs att "de engelska truppernas ockupation av Grekland har djupt upprört den demokratiska opinionen i världen". (Jag vill i förbifarten understryka följande typiska detalj: Deborin citerar inte ett enda vittnesbörd om hur denna upprördhet avspeglades i den sovjetiska pressen eller i de officiella sovjetiska dokumenten – vilket han inte hade avstått från om det hade funnits några.)
[153] Stalin kunde inte vara okunnig om detta – förflyttningen av allierades trupper från Italien till Grekland – för Sovjet hade en militär beskickning i Atén i närheten av den brittiska expeditionskårens högkvarter.
[154] Deborin: La segunda guerra mundial, s 485.
[155] Ibid, s 481.
[156] Engels: The question of What is Really Happening in Turkey.
[157] Se sidan 000 Den segerrika revolutionen, s 5-6, del II.
[158] Se Fejtö: Histoire des démocraties popularies, del I, s 57. Följande uppgifter ges om den "brutala och snabba sovjetiseringen" av östra Polen omedelbart efter dess ockupation av sovjetiska trupper 1939: Alla polska, ukrainska, vitryska och judiska politiska partier förtrycktes; tusentals socialister och medlemmar ur Agrarpartiet fängslades; 1,2 miljoner polska medborgare deporterades, förutom de 250 000 soldaterna i den polska armén, som fängslades och internerades. De deporterade polackerna frigavs efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen, men ungefär 200 000 hade försvunnit. Några av de politiska ledare som frigivits 1941 fängslades åter, bl.a. två av ledarna för det judiska socialistpartiet, Bund, Henryk Erlich och Viktor Adler. Dessa två hade sökt asyl i östra Polen efter nazisternas ockupation av den västra delen. 1941 accepterade de ett förslag från den sovjetiska regeringen att bilda en antifascistisk judisk världskommitté, vars stadgar de skickade till Stalin. Efter evakueringen av Moskva i oktober 1941 sändes de till Kujbysjev för att invänta Stalins svar. Den 3 december greps de och avrättades.
[159] Beträffande betydelsen av det polska motstånd, som leddes av exilregeringen, se det just citerade verket s 56-57. I enlighet med instruktioner från exilregeringen genomförde motståndet Warszawaupproret den 1 augusti 1944, med uppenbart syfte att befria huvudstaden och upprätta sin egen makt innan ryssarna, som befann sig mycket nära, hann fram. Medan upproret ännu pågick nådde de Wislas motsatta strand, i Warszawas utkanter. Därifrån besköt de tyskarna, men gjorde inget anfall, något som i kombination med upproret kunde ha lett till att tyskarna besegrades. Efter två månaders strider var warszawaborna tvungna att kapitulera på ruinerna av sin huvudstad. Ryssarna har förklarat att deras passivitet hade tekniska orsaker.
[160] Stalin's Correspondence with Churchill ... I, s 347.
[161] Ibid, II, s 202.
[162] Leonidov: Stalins korrespondens med Churchill ... s 59-60.
[163] Fontaine: Op. cit., s. 239.
[164] Stalin's Correspondence with Churchill ... I, s 331; Leonidov, s 53. I Belgien hade motståndet också blivit hårt nedslaget vintern 1944-45.
[165] Se Karol, K S: Visa för Poland, MacGibbon and Kee, London 1959, s 82.
[166] Återfinnes i punkt III i protokollet. Denna plan övergavs senare.
[167] Se Fontaine: Op. cit., s. 243.
[168] Citerat av Murphy, Robert: Diplomat Among Warriors, Collins, London 1964, s 259.
[169] Se s 127. I sitt meddelande till Truman den 12 maj anser Churchill att "ryssarna skulle kunna avancera till Atlant- och Nordsjökusten om de bara ville". Citatet av Fontaine, del II, s 243-44.
[170] Le Monde, den 11 augusti 1945; The Times, den 10 augusti 1945.
[171] Uttalande av Stalin för en korrespondent från Pravda. Nuestra Bandera, nr 5 1946.
[172] Les interviews du maréchal Staline (1945-1951), La Documentation francaise, den 5 maj 1951, s 3-7.
[173] Dedijer: Tito speaks, s 334, och Djilas: Samtal med Stalin, Natur och Kultur, Stockholm 1962, s 162.
[174] Mao Tse Tung: Valda verk, band IV, Arbetarkultur, Stockholm 1963, s 93-94.
[175] Les interviews du maréchal Staline (1945-1951), s 4.
[176] På grund av "maj-68" i Frankrike aktualiserades frågan igen. L'Humanité måste besvara ett brev från en kommunist, i vilket tanken att en revolution var möjligt 1944-45 stöddes. Partiet hade slagit till reträtt på grund av Stalins opposition och rädslan för en eventuell amerikansk intervention. (Se Marcel Veyriers artikel i L'Humanité från den 24 januari 1969.) Sartre tog upp frågan i en intervju i Der Spiegel, som publicerats som pamflett av Didier (Paris 1968) under titeln: Les communistes ont peur de la revolution. Enligt hans uppfattning drog sig partiet tillbaka 1944-45 helt enkelt därför att "dess mål var inte att göra revolution" (s 14).
I Italien togs frågan också upp fast mer marginellt i debatten om den nationella folkfrontspolitiken i Critica Marxista under loppet av 1965. Lelio Basso, som knappast kunde betraktas som extremist, medgav att Jaltaavtalet försvårade den socialistiska utvägen och fortsatte: "Men mellan socialismen och 'restaurationen' efter 1945 fanns en obegränsad skala av lösningar, bland vilka jag är övertygad om att arbetarrörelsen kunde ha gått mycket långt om den inte för att rädda den antifascistiska enheten under och efter motståndet, hade gått med på en serie eftergifter, som underlättade restaurationen." (Critica Marxista, juli-augusti 1965, s 17.)
[177] Det PCF-dokument som tog upp denna fråga mest grundligt var det som Politbyrån antog den 3 oktober 1952, om fallen Andre Marty och Charles Tillon (Cahiers du Communisme, nr 10 1952). Konflikten med dessa två ledande kamrater i partiet härrörde från meningsskiljaktigheter beträffande politiken under motståndet och perioden efter befrielsen. I korthet ansåg Marty och Tillon – den senare hade haft poster med högsta militära ansvar i motståndsrörelsen – att partiet hade fört en opportunistisk politik och misslyckats med att ta vara på tillfället. PCF-ledningen ströp denna diskussion med de vanliga metoderna genom att ta sin tillflykt till tarvligt förtal av Marty, som uteslöts ur partiet. Tillon blev kvar, men helt utan inflytande. I det omnämnda dokumentet står: "Charles Tillon har nyligen förklarat på ett möte i Drancy, att det var löjligt att anklaga oss för att vilja ta makten nu den 28 maj, när vi hade kunnat göra det 1944, men avstod för att hålla våra löften. Charles Tillon lät på detta vis förstå att partiet hade givit några icke angivna löften över arbetarklassens och folkets huvuden, i stället för att säga som det var, att 1944 fanns inga förutsättningar för arbetarklassens maktövertagande." Och politbyrån gav följande förklaring: "I augusti 1944 var kriget ännu inte slut. Det var fullt möjligt att allianserna skulle skifta och att de kapitalistiska staterna skulle bilda en front mot Sovjetunionen. Amerikanerna, som kommit till Frankrike i krigets elfte timme, av rädsla för att Sovjetarméerna skulle avancera för långt västerut, skulle, om de fått en förevändning, inte ha tvekat att alliera sig med Hitler i Europa och Japan i Asien för att samla alla kapitalistiska krafter i världen mot socialismens moderland. I Frankrike skulle partiet, trots sitt kraftigt växande inflytande, snabbt fått se sig isolerat om det hade valt någon annan väg än att fortsätta kriget mot Hitler och det kunde inte ha lett till något annat än ett blodigt nederlag. Det skulle ha givit de Gaulle en förevändning för att använda de brittisk-amerikanska arméerna till att krossa arbetarklassen, komma överens med Petain och fortsätta Gestapos fruktansvärda hantverk. Partiets förståndiga och klarsynta politik har inte tillåtit detta. Kommunisterna är revolutionärer, inte äventyrare." Och längre fram: "Inställningen till Sovjetunionen är huvudfrågan för kommunistpartierna, såväl på den proletära internationalismens plan som i fråga om en konsekvent politik för nationellt oberoende.
Svaren på denna argumentering har redan givits i bokens analyser och jag ska inte upprepa dem. Jag ska bara peka på de polemiska knep som politbyrån använder:
a) Frågan presenteras som om det hade gällt att ta makten i augusti 1944. Men ingen hade protesterat om de väntat till april 1945, när det inte längre fanns någon risk för en ändrad allians och försöket kunde ske samtidigt med den stora resningen i norra Italien. Vad partiet emellertid kunde ha gjort redan i augusti 1944 var att börja fördjupa och utveckla den enorma massrörelse, som vuxit fram under befrielsen: d.v.s. utveckla förutsättningarna för ett maktövertagande vid lämplig tidpunkt.
b) Frågan presenteras som om det gällt att antingen ta makten eller fortsätta kriget mot Tyskland. Men under förutsättning att ett maktövertagande var möjligt, varför skulle detta innebära att kriget mot Tyskland skulle upphöra i stället för dess omvandling till ett revolutionärt folkkrig till försvar av den nya makten och nazismens slutliga nederlag? Och framför allt: Fanns det inget annat sätt att fortsätta kriget på, än det partiledningen valde, d.v.s. att överlämna ledningen till de Gaulle och amerikanerna och att upplösa motståndsrörelsens väpnade enheter och begränsa befrielsekommittéernas roll till rent dekorativa funktioner o.s.v.?
c) Frågan om ett ombyte av allianserna presenteras som om en allians mellan Roosevelt och Hitler/Japan och mellan de Gaulle och Petain hade varit en enkel och lätt genomförd operation 1944-45. Man ser endast risken för att partiet skulle isoleras, inte risken att amerikanerna och de Gaulle isolerades.
Partiet avslöjar dock oavsiktligt nyckleln till sitt politiska ställningstagande i anmärkningen: "Inställningen till Sovjetunionen är huvudfrågan för kommunistpartierna ..." Inte Sovjetunionen men väl Stalin förbjöd Thorez att föreslå någon som helst utveckling av de revolutionära möjligheter befrielsen hade skapat.
[178] Se not 53 detta kapitel.
[179] Citerat av den amerikanske historikern Joseph R Starobine i artikeln Origins of the cold war: the communist dimension, publicerad i Foreign Affairs, juli 1969, s 685.
[180] Se Trotskij: The Third International after Lenin, Pioneer Publisher, New York 1936, s 67-73.
[181] Se Deutschers Stalin, Rene Coeckelbergs Partisanförlag, Stockholm 1973, kapitel 12. I Den ofullbordade revolutionen (Bonniers, Stockholm 1967, s 69) skriver Deutschen "Ett internationellt inbördeskrig med oerhörda revolutionära möjligheter utvecklades inom världskrigets ram. Stalinismen fortsatte dock att hålla sig till den konventionella tryggheten, raison d'etat, och den heliga nationella egoismen. Den utkämpade ett "fosterlandskrig", ett nytt 1812, inte ett europeiskt medborgarkrig. Den ville inte möta nazismen med idén om internationell socialism och revolution. Stalin trodde inte att idén skulle inspirera hans arméer till strid eller att den kunde smitta och upplösa fiendens arméer som den hade gjort under interventionskrigen. Tvärtom uppmanade han de olika kommunistledda moståndsrörelserna i Europa att kämpa enbart för nationell befrielse, inte för socialismen."
[182] Deutscher: Stalin, s 441.
[183] Pavlenko och V Kniajinskij: Internationella relationer efter det andra världskriget, Institutet för världsekonomi och internationella relationer vid Sovjetunionens Vetenskapsakademi, 1962 (på ryska). Avsnittet är hämtat från kap 13, publicerat i Recherches Internationales, 44-45, 1964, s 57.
[*] Det finska kommunistpartiet legaliserades först efter kriget. Ö a.
De fem öststater, som skulle komma att hamna bakom "järnridån", skilde sig kraftigt från varandra vid den tidpunkt då de befriades av Sovjetarmén. Det industriellt utvecklade Tjeckoslovakien stod i kontrast till de övriga fyra länderna, som dominerades av jordbruk. Bland de senare fanns i sin tur stora skillnader i förhållandet mellan industri och jordbruk. Polen, Tjeckoslovakien och Bulgarien befolkades av slaver, men medan rysskräcken var utbredd bland polackerna utmärktes tjeckerna och bulgarerna av sin starkt proryska inställning. Rumänien och Ungern saknade nästan helt etniska och kulturella band med Ryssland. Förutom sympatin för Sovjetunionen fanns det ett av tradition inflytesrikt kommunistparti i Tjeckoslovakien, som under motståndstiden utvecklades till landets viktigaste politiska parti. De bulgariska kommunisterna hade, om än i mindre skala, gamla traditioner. De hade organiserat en relativt stark partisanrörelse och vid befrielsen utgjorde de den mest aktiva och bäst organiserade politiska kraften. Kommunistpartierna i Polen, Rumänien och Ungern var däremot små organisationer med ett obetydligt inflytande bland befolkningen. Tjeckoslovakien hade tjugo år av parlamentarisk demokrati bakom sig, medan de övriga fyra staterna under hela eller stora delar av samma period hade haft reaktionära regimer eller varit halvfascistiska diktaturer. Polen och Tjeckoslovakien hörde till det segrande lägret; Ungern, Rumänien och Bulgarien till de besegrade. Man skulle kunna peka på andra betydelsefulla skillnader inom varje område.
Det enkla faktum att kommunistpartierna i dessa fem länder kom till makten nästan samtidigt (under 1947-48) och införde likartade samhällsskick visar att det inte var de nationella faktorerna som var avgörande för denna utveckling. I Tjeckoslovakien skulle arbetarklassen ha kunnat ta makten i samband med landets befrielse och kunnat inleda den socialistiska revolutionen från en i grunden demokratisk utgångspunkt. Som H Ripka så träffande uttryckt det, var det onaturliga i Tjeckoslovakien inte revolutionen utan att den fördröjdes.[1] Läget i Bulagrien var likartat, även om omständigheterna där skulle ha krävt att revolutionen tog sig annorlunda uttryck.
I Polen fanns emellertid endast förutsättningar för en borgerlig demokrati med tanke på den stora splittringen mellan de politiska grupperna. Där kunde sedan kommunister och socialister ha arbetat för att vinna massornas stöd. Situationen i Rumänien och Ungern var likadan. I dessa tre länder kunde Sovjetunionen ha givit skydd åt dem som kämpade för socialismen mot all imperalistisk inblandning, och på så sätt underlättat deras kamp. Endast detta handlingssätt skulle ha kunnat leda till en revolution som var frukten av och ett uttryck för folkets vilja.
I dessa tre fall uppträdde emellertid Sovjetarmén som ställföreträdare för folkviljan. Det var armén som tog makten och sedan ställde de avgörande maktmedlen – armé- och polis-ledningen, informationsapparaten o.s.v. – till kommunisternas förfogande. Till en början doldes denna den verkliga makten under en "demokratisk-parlamentarisk" täckmantel. Direkt efter Ungerns befrielse fick partiet "fullständig kontroll över säkerhetspolisen, AVO", vilket Rakosi senare erkände. "Det var det enda organ som vi förbehöll oss den totala kontrollen över, utan att dela den med de andra partierna i koalitionen i förhållande till respektive partis styrka."[2] Problemet med armén löstes, enligt Rakosi, genom att dess styrkor minskades till ett minimum (12 000 man i stället för de 70 000 som Ungern hade rätt till enligt vapenstilleståndsvillkoren) sorti sedan spreds ut över hela landet. "Röda Arméns närvaro", fortsätter Rakosi, "minskade betydelsen av vår kamp för att vinna kommunistiskt majoritetsinflytande inom armén ... Uppbyggnaden av den ungerska armén påbörjades inte förrän 1948, när kommunistparitet hade fått kontroll över försvarsministeriet."[3] Vad Rakosi aldrig har förklarat är hur partiet kunde ta över säkerhetspolisen och i praktiken oskadliggöra armén, när det inte hade makten över försvarsministeriet och var i kraftig minoritet, vilket valen 1945 visade. (15 procent för KP mot 85 procent för de övriga partierna i koalitionen, varav 57 procent för småföretagarnas parti).[4] I Rumänien och Polen fick kommunistpartiet kontroll över armén redan under de första månaderna.
"Idén med att exportera en revolution är nonsens. Varje land som vill ha en kommer att genomföra sin egen revolution, och vill de inte så blir det heller ingen revolution." Detta svar fick en amerikansk journalist av Stalin 1935.[5] Drygt två år senare prövades detta "nonsens" i de baltiska länderna, östra delarna av Polen, Bessarabien och Bukovina, men kunde då presenteras på annat sätt. Efter 1945 blev Polen, Ungern och Rumänien klassiska exempel på "exporterad revolution", genomförd uppifrån av en makt som varit befriare och ockupant. Detta betyder inte att denna makt inte genomförde en progressiv och i vissa avseenden revolutionär handling. Samhället omformades (jordreformer, förstatliganden av industrier, återuppbygge av landet o.s.v.), vilket ledde till att ockupationsmakten under den första tiden fick stöd från de arbetande massorna, liksom från betydande delar av de intellektuella och andra samhällsskikt. Fetjö skriver i sin Histoire des démocraties populaires: "Det reformarbete som genomfördes 1945-47 kan betraktas som nationellt och förverkligades med ett mer eller mindre aktivt och uppriktigt stöd från alla demokratiska partier."[6] Samme författare, som absolut inte kan misstänkas vara partisk i kommunistisk riktning, understryker att kommunisternas ökade inflytande och tillväxten av partierna inte kan förklaras enbart av Sovjetarméns närvaro, utan berodde på att det var kommunisterna som mest beslutsamt och energiskt verkade för att genomföra förändringarna och tog de viktigaste initiativen. Men dessa meriter överskuggades av vad som undan för undan framstod klarare i folkets ögon: Kommunistpartiet stod i beroende till en utländsk makt, det var underkastat Moskvas ledning. De viktigaste besluten, och ofta andra beslut också, togs där och inte i Warszawa eller Budapest, Bukarest eller Sofia. Och inte ens i Prag, trots att det tjeckoslovakiska partiets självständighet var större.
Kampen mot nazismen hade framför allt förts under en nationalistisk fana, och befrielsen förstärkte de patriotiska känslorna. Parollen om enhet mellan slaverna tolkades i Prag och Sofia som en union av fria och oberoende folk. Även de som var mest positivt inställda till befriarna hade svårt att tänka sig att ett nytt beroende, om än med "socialistiska" förtecken, skulle ersätta det tidigare. Under perioden 1945-47 kändes detta beroende särskilt starkt i Polen, av nämnda orsaker, och i Ungern och Rumänien, som ju hörde till de besegrade nationerna. Även om Bulgarien också hörde till denna kategori så ledde folkets proryska inställning och kommunistpartiets styrka här till en mer välvillig behandling från Moskvas sida. Men Rumänien och Ungern, som stod under militär- och polisstyre, fick också bära tunga ekonomiska bördor i form av krigsskadestånd för bland annat underhåll av de sovjetiska trupperna i landet. Den tyska egendomen, som inkluderade de största företagen och banktillgångarna i båda länderna, överfördes till den sovjetiska staten.[7]
Eftersom de lokala kommunisterna inte kunde tävla i fråga om patriotism med övriga politiska grupper så snart sovjetiska intressen kom in i bilden, ansträngde de sig i stället att framstå som värdiga patrioter vid konflikter med de övriga folkdemokratierna. De polska kommunisterna, som var tvungna att rättfärdiga förlusterna i öster, var inte endast mästare i antityskhet utan också de mest omedgörliga i konflikten med tjeckerna om Teschen-området. De tjeckiska kommunisterna, pressade att avstå Rutenien till Sovjetunionen, visade sig minst lika omedgörliga som polackerna i konflikten om detta gränsområde. Och de var helt obevekliga när det gällde problemet med de ungerska minoriteterna i Slovakien. (Till sist var man tvungna att "utväxla" nära en halv miljon ungrare som bodde i Slovakien mot ett mindre men ändå betydande antal slovaker i Ungern.) De rumänska kommunisterna, som var tvungna att försvara Sovjets annektering av Bessarabien och Bukovina (under den tysk-sovjetiska pakten) gjorde stor affär av sin patriotism gentemot ungrarna (som var de som drog det kortaste strået i raden av gränsjusteringar) i frågan om Transylvanien. De bulgariska kommunisterna kunde visa sin patriotism mot rumänerna i fråga om Dobrudzja, och mot serberna (efter brytningen med Tito) i fråga om Makedonien. Moskva hade rollen som medlare i dessa tvister. Om något lyste med sin frånvaro i detta sammanhang var det den socialistiska internationalismen.[8]
Det behöver inte nämnas att den stora "regulatorn" i denna omvandling av Östeuropa var den stalinistiska poltiken, som gick ut på att formera alla länderna i denna zon till ett politiskt-militärt system till skydd för Sovjetunionens västgräns. Moskva ville också öka det ekonomiska utrymmet för vad man räknade som uppbygge av socialismen. Detta innebar att man måste skapa regimer som erbjöd tillräckliga politiska garantier åt Kreml.
Under den aktuella perioden försökte Stalin bringa uppbygget av sådana regimer i samklang med planerna på en världsomspännande och bestående uppgörelse med USA. Den avgörande makten måste tryggas för de sovjetiska intressena, men samtidigt var det lämpligt att i största möjliga utsträckning följa de principer om formell demokrati, som slagits fast i Jaltadeklarationen och andra dokument (FN-deklarationen, Potsdamavtalet o.s.v.). Det var viktigt att åtgärderna mot kapitalisternas och jordägarnas intressen inte framstod som ett angrepp på det kapitalistiska systemet eller den privata företagsamheten som helhet. Sådana åtgärder var nödvändiga, inte bara för att förstöra basen för de klasser som till sin karaktär var fientligt inställda till alliansen med Sovjet och i ännu högre grad till att ingå i Sovjets ekonomiska sfär, utan också för att skapa den sociala bas som behövdes för den prosovjetiska politiska makten.
Förutom dessa avvägningar, som hade sin utgångspunkt i den stora alliansens politik, bör man nämna en annan viktig sak, som har att göra med Sovjetregimens speciella situation. Denna kunde inte tolerera att den öppet revolutionära processen i grannstaterna utmynnade i en socialistisk demokrati, vars ekonomiska och politiska ledning verkligen hade sitt ursprung hos det arbetande folket och stod under dess kontroll. Ändå var det just en sådan utveckling som snabbast skulle kunna väcka massornas energi och initiativförmåga och sätta dem i rörelse. De skulle fjärma sig från den gamla härskande klassens ideologiska inflytande. De skulle bilda en kraftfull front mot den imperialistiska politiken, och därmed upprätta det bästa försvar Sovjetunionen kunde ra. Men varken den sovjetiska byråkratin eller de ledande kärnorna i kommunistpartierna, som hade utvecklats under den stalinistiska epoken, var tilltalade av en sådan utveckling. Den jugoslaviska vägen, som fram till en viss gräns representerade ett steg i denna riktning, var undantaget från regeln och var just ett uttryck för att det under det nationellt revolutionära kriget växte fram en ledande kärna med nya drag.[9]
Alla dessa överväganden sammantagna var i stor utsträckning avgörande för de så kallade folkdemokratiernas ekonomiska och politiska struktur. De var avgörande för att den socialistiska revolutionen i Tjeckoslovakien "sköts upp" och ersattes av en "demokratisk och nationell revolution", som Gottwald definierat den. De var orsaken till att kommunisterna i Bulgarien, när Dimitrov redan var regeringschef och de tillsammans med andra vänstergrupper praktiskt taget hade makten i sina händer, ansåg att uppgiften inte var att börja bygga socialismen utan att "befästa den demokratiskt parlamentariska regimen".[10] I kraft av dessa överväganden exporterades också den "demokratiska och nationella revolutionen" till Polen, Rumänien och Ungern, där kommunisternas faktiska maktinnehav, trots frånvaron av en politisk bas, doldes bakom en skenparlamentarism. Kommunisterna måste bli valfixare, på samma sätt som de reaktionära partierna tidigare varit det. Men denna metod visade sig otillräcklig för att leda in partier som småföretagarnas i Ungern och Petkovs agrarparti i Bulagrien på den "nya demokratins" väg. Dessa partier stöddes av huvuddelen av de borgerliga krafterna, och man blev tvungna att arrangera komplotter – med experthjälp från den sovjetiska säkerhetstjänsten – för att kunna rättfärdiga förtryck mot de båda partierna. Mycket snart skulle det parlamentariska systemet komma att förvandlas till en fars även i Tjeckoslovakien, det enda land av de fem där det hade en viss äkthet.
Den väg östländerna slagit in på efter det att Sovjetarméerna hade befriat dem, var något helt nytt för kommunistpartierna. Den mest näraliggande erfarenheten, som i senare teoribildningar har framställts som det första exemplet på en "folkdemokrati", var den spanska republiken mellan 1936 och 1939. Men förutom att denna erfarenhet gjordes under extrema förhållanden med inbördeskrig och utländsk militär intervention, fattades den i östländerna avgörande faktorn: Sovjetarméns reella eller potentiella närvaro. De "marxistisk-leninistiska" förklaringsmodeller som under dessa år levererades beträffande "folkdemokratins" natur och perspektiven för den var i grunden falska, eftersom den avgörande roll som Sovjetarméns närvaro spelade inte kunde tas med och analyseras utan att den sovjetiska diplomatin skadades och utan att "ge argument" åt de kapitalistiska staternas propaganda och strategi.
Kärnan i teorin om "folkdemokratin" var följande antagande: När väl finans- och jordägaroligarkins politiska makt krossats under loppet av befrielsekampen, och de förlorat sin ekonomiska bas genom de efterföljande exproprieringarna och nationaliseringarna, skulle ett permanent samarbete mellan arbetarklassen, småjordbrukarna och de medelstora borgarna inom industri, handel och jordbruk vara möjligt. Perspektivet för detta samarbete skulle vara en gradvis utveckling mot socialismen. Den statliga sektorn skulle utvidgas och den privata skulle krympa. Småjordbrukarna skulle undan för undan frivilligt gå över till kooperativa arbetsformer, tills hela ekonomin var uppbyggd efter socialistiskt mönster. Klasskampen skulle fortsätta, men anta fredliga och konstruktiva former inom ramen för den representativa parlamentariska demokratin.
En sådan utveckling förutsattes vara garanterad i och med att arbetarklassen (d.v.s. kommunistpartiet) fick kontrollen över regeringskoalitionen och att de nya internationella styrkeförhållanden som uppkommit efter kriget tillät Sovjetunionen att försvara de länder som tog denna väg mot varje imperialistisk intervention. De sovjetiska teoretikerna och folkdemokratiernas kommunistiska ledare hävdade att det handlade om en möjlig väg till socialismen olik den sovjetiska, och som möjliggjorts av de "nya historiska villkor" som skapats genom det slutliga uppbygget av socialismen i Sovjetunionen och genom Sovjetstatens seger i andra världskriget.
Dimitrov gick allra längst genom att hävda att fastän "proletariatets diktatur (1919) var oundviklig för övergången till socialismen", gällde nu "problemet att förverkliga socialismen för många länder att skapa samarbete mellan arbetarklass och lantarbetare, hantverkare, intellektuella och övriga progressiva skikt bland folket".[11] ("Övriga progressiva skikt bland folket" syftar naturligtvis på industri-, handels- och den jordägande bourgeoisin, vars politiska representanter deltog i "nationella fronten" och "folkdemokrati"-regeringen eller "folkets regering", som den brukade kallas.) Detta var den gällande uppfattningen under 1945 och 1946 medan man ännu hoppades på en global överenskommelse mellan Sovjet och USA. Efter det att det "kalla kriget" hade inletts och alla illusioner om stora eller små allianser var krossade, måste den gamle Dimitrov göra självkritik och förklara att proletariatets diktatur fortfarande på fyrtiotalet var lika nödvändig som under tjugotalet. Han måste erkänna att "folkdemokratin", även om den skilde sig från det sovjetiska systemet, ändå fyllde samma uppgift som proletariatets diktatur.[12] Det är knappast nödvändigt att påpeka att "uppgifterna för proletariatets diktatur" tolkades efter sovjetiskt mönster: krossande av varje tillstymmelse till proletär demokrati till förmån för kommunistpartiets, eller rättare sagt dess ledande kärnas, diktatur. Det enda som skilde "folkdemokratin" från det sovjetiska systemet var att man till en början bevarade en parodi på politisk "pluralism", som bestod av en karikatyr av det parlamentariska systemet.
Denna idé – i dess ursprungliga form, före vändpunkten 1947 – använde kommunistpartierna i Frankrike och Italien som principiellt motiv för att delta i de borgerliga regeringarna, efter det att Tysklands nederlag berövat dem det tidigare taktiska motivet. De nationella enhetsregeringarna borde betraktas som ett första steg mot folkdemokratin; nationaliseringarna som ett första slag mot monopolkapitalet. Så snart kommunistpartiet och dess allierade hade förts till ledningen genom allmän rösträtt skulle den förstatligade sektorn börja anta en socialistisk karaktär och utvidgas. Staten skulle inte längre tjäna den kapitalistiska oligarkin, utan omvandlas till folkdemokratins stat. Detta schema var naturligtvis kopplat till idén om den nya maktbalansen, som skulle leda till att USA och Sovjet skulle börja samarbeta i Jaltas anda. Om folkflertalet röstade på kommunistpartiet och dess allierade, måste kapitalistmakterna respektera folkviljan.
Den utvecklingsmodell, som såg ut att vinna terräng i öst, överfördes på så sätt till väst genom att man bortsåg från en rad av de faktorer som hade möjliggjort den. Man utgick från att kommunistpartierna hade övertagit eller var i färd med att överta statsledningen genom uteslutande demokratiskt-parlamentariska medel, och att de skulle kunna behålla makten på denna grund.
Thorez' rapport vid ett möte den 8 juni 1947 i PCF:s Seine-distrikt är ett exempel. Där talas uttryckligen om "den nya demokratin". Med direkt hänsyftning till Polen och Ungern, d.v.s. de två fall där kommunisterna uppenbart inte skulle kunna behålla statsmakten en enda dag om den grundade sig på fria val, påstod Thorez att "folkregeringen" där utövade "folkmakten" på grundval av "demokratiska val, med ett parlament som valts demokratiskt på ett sätt som är ganska likartat vårt eget."[13]
Det är svårt att avgöra om kommunistledarna i väst bara lurade massan av militanter eller om de också lurade sig själva. I varje fall lurade de inte de andra politiska grupperna, som hade uppmanats att följa dem på den nya vägen mot socialismen. Den kommunistiska nyreformismens obrukbarhet berodde framför allt på att klasskampens dialektik inte lät sig inordnas i det nya teoretiska schemat, varken på internationell eller nationell nivå. Men den förvärrades genom den reaktion som utvecklingen i öst framkallade hos de övriga reformistiska grupperna i arbetarrörelsen, för att inte tala om den "demokratiska bourgeoisin".
Jag går inte in på en teoretisk kritik av dessa idéer nu. Det kalla kriget fungerade som praktisk kritik, och idéerna dök inte upp igen förrän efter den tjugonde kongressen, då de var mer teoretiskt utvecklade. Jag återkommer till detta tema vid behandlingen av den perioden. Här räcker det att påpeka att teorin om "folkdemokratin" i sin västversion inte grundade sig på någon som helst analys av det kapitalitiska samhället som skulle kunna ge upphov till nya slutsatser beträffande dynamiken hos dess strukturer eller klassernas uppträdande. Teorin uppkom på det mest pragmatiska sätt man kan tänka sig, utan att stödja sig på något annat objektivt faktum än de nya styrkeförhållandena i världen, som de officiella teologerna genom den verkliga händelseutvecklingen väldigt snart visade vara felbedömda. De mäktiga kommunistpartierna i Frankrike och Italien utmanövrerades hänsynslöst och utan att de gjorde motstånd ur sina respektive regeringar. I stället för att närma sig "folkdemokratin" gick man mot en ny kapitalistiska utveckling. Den nordamerikanska kapitalismen rotade sig fast i Västeuropa.
I öst skärptes klasskampen. Borgarna, med supermakten USA bakom sig, intensifierade med alla medel sin kamp mot de reformer som begränsade deras ekonomiska bas, liksom mot kommunisternas allt starkare maktmonopol. USA-imperalismens ekonomiska offensiv med Marshallplanen som lockbete visade att man under Jalta-perioden och befrielsen haft helt orealtistiska förväntningar på en idyllisk utveckling. I synnerhet avslöjades folkdemokratiernas bräcklighet på det ekonomiska området i förhållande till världskapitalismen. Dessa staters ekonomier var helt beroende av handeln med väst, och detta beroende visade sig särskilt allvarligt vid återuppbyggnaden.
I t.ex. Tjeckoslovakien minskade importen från Sovjet med hälften och exporten till Sovjet med en tredjedel från tredje kvartalet 1946 till första kvartalet 1947. Under samma period tredubblades importen från USA och exporten till USA ökade med 50 procent. Första kvartalet 1947 låg Sovjet på sjätte plats bland Tjeckoslovakiens handelspartners, både vad gäller import och export. Och tendensen var som synes att läget förvärrades.[14] I denna situation, och med tanke på de illusioner som ännu fanns om perspektiven för den internationella och nationella utvecklingen, kan man lätt förstå varför den tjeckoslovakiska regeringen den 4 juli 1947 beslöt sig för att delta i Pariskonferensen, som skulle diskutera Marshallplanen.
Liknande tendenser fanns i andra folkdemokratier. 1945 tog Sovjet emot 93 procent av den polska exporten och svarade för 91 procent av importen. 1946 var motsvarande procenttal 50 och 70.[15] Även de polska kommunisterna var intresserade av att diskutera erbjudandet om amerikansk hjälp. Dessa tendenser var naturligtvis oförenliga med uppbygget av en säkerhetszon enligt Stalins modell. Den 8 juli 1947, då den polska regeringen övervägde ett eventuellt deltagande i Pariskonferensen, meddelade Radio Moskva att Polen inte skulle komma. Samma dag reste en tjeckisk delegation till Moskva. Stalin presenterade problemet för denna delegation på ett sätt som inte kunde missförstås: Marshallplanens syfte var att isolera Sovjet, och alltså fanns det ingenting att diskutera.
Samtidigt uppenbarade sig andra tendenser som hotade östblockets sammanhållning. Trots att folkdemokratierna otvivelaktigt var underkastade Sovjetunionens ledning och troligen inte hade någon avsikt att ifrågasätta denna, började de diskutera bilaterala relationer och alliansavtal. Framför allt utmärkte sig Jugoslavien allt mer som en andra politisk attraktionspol. De jugoslaviska planerna på en Balkanfederation, en stat från Svarta Havet till Adriatiska Havet under ledning av Tito, som redan hade visat prov på sin självständighet, var tillräckligt för att väcka Stalins sjukliga misstänksamhet.[16]
På sommaren 1947 krävde alltså såväl utvecklingen i östblocket som i Västeuropa, och Washingtons starkt antisovjetiska linje att Kreml drastiskt förändrade den linje man hade fört, både vad gäller den sovjetiska utrikespolitiken och kommunistpartiernas politik i öst och väst. Det blev nödvändigt att "dra åt tumskruvarna" på alla fronter. Bildandet av Kominform var en följd av detta behov.
Inför det nya världsläget handlade Stalin Med den för honom typiska logiken. På krönet av sin berömmelse, övertygad om sin ofelbarhet och van vid de diktatoriska metoder som han sedan två decennier infört i den sovjetiska staten och i partiet liksom i den världskommunistiska rörelsen, kunde Stalin inte för ett ögonblick tänka sig att låta rörelsen kritiskt granska den förda politiken och de nya problem som uppstått. Han betraktade situationen från sin Olymp och såg sig inte ens tvungen att för formens skull sammankalla en världskongress som skulle kunna skapa en bild av kollektivt samtycke till de redan fattade besluten, som Kominterns sista kongresser gjorde. Denna gång räckte det med att i hemlighet sammankalla representanter för de partier som han bedömde som användbara för sina konkreta syften. Han ansåg att han, genom att knyta folkdemokratiernas partier och de viktigaste partierna inom den kapitalistiska sektorn till det sovjetiska, hade ett tillräckligt representativt organ till sitt förfogande för att det skulle kunna fylla den funktion som Kominterns exekutivkommitté hade fram till dess upplösning: att föra ut Sovjetledningens politik till hela den kommunistiska rörelsen.
Kominforms sammansättning avgjordes dessutom av två särskilda skäl. För det första, tyngdpunkten i Stalins svar på den amerikanska offensiven låg i att skapa ett enhetligt östblock under Sovjetunionens beskydd. Det var därför som öststaternas partier inbjöds till det hemliga mötet i Polen. För det andra betraktade Stalin Europa som sitt viktigaste slagfält, av två nära sammanhängande orsaker: att garantera östblockets osårbarhet och att förhindra att den amerikanska planen lyckades, som gick ut på att samla de västeuropeiska staterna inklusive Västtyskland i ett block under Washingtons ledning. Det var därför de två viktigaste partierna från denna zon var närvarande på Polenmötet. De fick tjäna som syndabockar för de negativa effekter som deras följsamhet till Kremls politik hade haft. För att reparera sina opportunistiska misstag skulle de fa ett hedersuppdrag: omintetgöra de amerikanska planerna för Västeuropa. Däremot inbjöds inte ett enda av den koloniala världens kommunistpartier till Kominforms grundningsmöte, inte ens det kinesiska partiet. Inte heller det grekiska kommunistpartiet, som vid denna tidpunkt var invecklad i väpnad kamp mot den amerikanska interventionen.
Deras frånvaro är lätt att förklara: Vad Stalin syftade till var inte att underblåsa den revolutionära kampen mot USAimperalismen i världsskala, vilket den "fria världens" politiker då trodde. Hans strategiska mål var detsamma som tidigare, det var taktiken som ändrades. Stalin föresatte sig att genom att gå den "hårda" vägen tvinga Washington att erkänna uppdelningen i intressesfärer inom ramen för en överenskommelse, som skulle garantera de två stormakternas dominans över hela världen. Och de eftergifter Stalin var beredd till för att nå detta avtal gällde i huvudsak de koloniala delarna av världen och i synnerhet Fjärran Östern. Vad gäller Grekland hade han redan offrat det till Churchill, och om nu amerikanerna tog över det så var det inget att bråka om.
Allt detta framgår av den rapport som Zjdanov lade fram, i Stalins namn, under mötet mellan de nio partierna. En rapport som hade stor betydelse för den kommunistiska rörelsens politik fram till Stalins död. På samma sätt som kommunistpartiernas strategiska och taktiska inriktning från Kominterns upplösning och till bildandet av Kominform definierades i 1943 års resolution, slogs den fast för de följande fem åren genom Zjdanovs rapport och de nio partiernas deklaration, som endast sammanfattade rapportens grundidéer. Efter 1953 upphörde Kominform att existera i praktiken (även om den inte upplöstes officiellt förrän i april 1956) och en ny förändring av den kommunistiska rörelsens linje skedde, som en följd av den nya omsvängningen i den sovjetiska utrikespolitiken.
Zjdanov brydde sig inte det minsta om att förklara varför Stalins alla prognoser om utvecklingen i världen efter kriget hade visat sig felaktiga: en enad värld, styrd av "de storas" förtroendefulla samarbete. I stället var grundtesen i Zjdanovs rapport att världen efter kriget hade delats i två "läger", "å ena sidan det imperalistiska och antidemokratiska lägret och å andra sidan det antiimperalistiska och demokratiska lägret".[17] Det imperialistiska lägrets "huvudsakliga ledande kraft är Förenta Staterna" och Frankrike och England deltog "såsom vasallstater". Därefter följde de stater som spelade en "stödjande" roll: "Det imperialistiska lägret understödjs även av sådana koloniägande länder som Belgien och Holland, av länder med reaktionär, antidemokratisk regim som Turkiet och Grekland, av länder i Främre Orienten, Sydamerika och Kina, vilka är politiskt och ekonomiskt beroende av USA." Till sist stödde sig det imperialistiska lägret också på "de reaktionära och antidemokratiska krafterna i alla länder" och "gårdagens militära motståndare" (Tyskland och Japan).
I det antiimperialistiska lägret "bildar Sovjetunionen och den nya demokratins länder grundvalen", Indonesien och Vietnam "ansluter sig" och Indien, Egypten och Syrien "sympatiserar" med detta läger. "Det antiimperialistiska lägret stödjer sig på arbetarrörelsen och den demokratiska rörelsen i alla länder, på de kommunistiska broderpartierna, på den nationella frihetsrörelsens kämpar i de koloniala länderna och de avhängiga länderna, på stödet från alla progressiva, demokratiska krafter i varje land." I detta läger "spelar Sovjetunionen och dess utrikespolitik den ledande rollen".
Som framgår innebar begreppet "läger" framför allt ett block av stater. De sociala och politiska krafter som inte var organiserade i stater spelade en underordnad "stödjande" roll. Varje läger var uppbyggt kring sin "ledande" stat och dess "bas" bestod av denna ledarstat tillsammans med de direkt underordnade staterna. Lägret kunde sedan påräkna "stöd" från andra politiska och sociala krafter. De kommunistpartier som befann sig utanför det anti-imperialistiska lägrets "bas" var "stödjande" krafter till detta läger. Och den roll de spelade genom att tillämpa den linje som Kominform utfårdade låg faktiskt mycket nära denna definition.
De strategiska målen för respektive läger var, enligt Zjdanov, följande: Det imperialistiska lägret hade för avsikt att "stärka imperialismen, förbereda ett nytt imperialistiskt krig och bekämpa socialism och demokrati". Det antiimperialistiska hade som mål att "bekämpa hotet om nya krig och imperialistisk expansion, förstärka demokratin och utrota de sista resterna av fascismen". Det antiimperialistiska lägrets "grundläggande uppgift" var att "garantera en bestående demokratisk fred".
Varken i Zjdanovs rapport eller i de nios deklaration nämndes ett ord om kampen för socialismen i de kapitalistiska länderna, inte ens som ett långsiktigt perspektiv med anknytning till de näraliggande målen. En underlåtenhet som knappast kunde vara en tillfällighet med tanke på att detta var den första definitionen av den kommunistiska rörelsens strategi efter Kominterns upplösning. Och den framstår som ännu mindre tillfällig när den sätts i samband med andra viktiga utelämnanden i de båda dokumenten. De två mest betydelsefulla revolutionära aktioner som pågick då Kominform bildades förbigicks med total tystnad. Dessa aktioner, som innebar det mest omedelbara hoppet om en socialistisk revolution, var det kinesiska inbördeskriget och upproret i Grekland. Dokumenten varken analyserade deras betydelse eller höll fram dem som exempel för andra folk. Inte heller vädjade man till kommunistpartierna och de demokratiska krafterna världen över att skynda till de kinesiska och grekiska kämparnas hjälp. Tystnaden var desto mer talande eftersom amerikanska vapen och resurser var direkt inblandade i båda konflikterna. Zjdanov ägnade endast fyra rader av sin omfattande rapport åt den amerikanska interventionen i Grekland och Kina, utan att med ett ord nämna respektive kommunistpartis revolutionära svar. I stället ägnades en stor del av rapporten till att avvisa Marshallplanen, vars viktigaste syften presenterades så här:
"Att ge hjälp, inte i första hand till de utarmade segrande länderna, utan till de tyska kapitalisterna ... återupprätta imperialismens makt i den nya demokratins länder och tvinga dem att avstå från sitt nära ekonomiska och militära samarbete med Sovjetunionen ... att bilda ett block av stater bundna av åtaganden gentemot USA och bevilja nordamerikanska krediter mot att de europeiska staterna först övergav sitt ekonomiska oberoende, och senare sitt politiska."
Marshallplanen betydde i korthet, enligt Zjdanov, att Washington nekade Sovjetunionen den långsiktiga ekonomiska hjälp, som Kreml hade begärt sedan Jalta. Den betydde att den amerikanska politiken hotade östblockets integritet och försökte hindra att det ryska inflytandet bredde ut sig i Europa, särskilt i Tyskland. Orsakerna till att Stalin mobiliserade den internationella kommunismen och dess allierade mot "planen för förslavning av Europa" var uppenbara. Därför slutade Zjdanovs rapport med att understryka den "särskilda uppgift" som kom an på de franska och italienska kommunistpartierna: "De måste försvara sina länders nationella oberoende och självständighet." Om dessa partier lyckades "ställa sig i spetsen för alla krafter som är beredda att försvara den nationella hedern och oberoendet, kommer ingen plan för förslavning av Europa att kunna genomföras."
Med undantag av resolutionen vid Kominterns upplösning 1943, i vilken man gav upp kampen för en socialistisk utväg ur den europeiska katastrofen, finns det inte många dokument i den kommunistiska rörelsens historia, som så tydligt ger uttryck för den revolutionära kampens underordnande under den sovjetiska utrikespolitiken krav, som denna rapport av Zjdanov. Detta uttrycks inte bara i definitionen av huvudmålen, de prioriterade fronterna. Det avslöjades också när det gäller kampformerna, genom attityden till den väpnade kampen som ett revolutionärt handlingssätt. Inbördeskrigen i Grekland och Kina förbigicks med tystnad och vietnamesernas befrielsekrig ägnades bara två rader. Men detta berodde inte enbart på att Stalin var beredd att göra eftergifter i dessa områden, medan den östeuropeiska "fronten" var okränkbar. Det berodde också på definitionen av "huvuduppgiften för e fterkrigsperioden": att bevara freden. Zjdanov skriver: "Sovjetunionen vill skapa de mest gynnsamma förutsättningarna för att bygga upp det kommunistiska samhället ... en av dessa förutsättningar är den yttre freden." Men Sovjetregeringen ansåg, förklarade Vysjinskij i FN några dagar innan Zjdanov lade fram sin rapport, att "i nuvarande läge kommer varje nytt krig ofelbart att omvandlas till ett världskrig".[18] De lokala krigen utgjorde alltså en allvarlig risk för "huvuduppgiften" och "byggandet av kommunismen i Sovjetunionen". Därmed var revolutionära krig, som i Grekland och Kina, ingen lämplig metod för att bekämpa imperialismen. De kunde föra med sig att Sovjetunionen drogs in i en ny konflikt. Det var därför som de inte togs upp i Zjdanovs rapport. Det var därför som de grekiska kämparna inte fick någon ordentlig hjälp av Sovjet och slutligen krossades. Och att kineserna en dag kunde överraska den kommunistiska rörelsen med sin historiska seger, berodde på att de förstått att utveckla sin egen styrka och struntat i Stalins rekommendationer om en uppgörelse med Chiang och amerikanerna.
Efter sex år av krig fanns utan tvivel ett djupt känt behov av fred bland folken. Men den hårda verkligheten hade visat att om Sovjetunionen behövde sin fred för att "bygga kommunismen", så behövde också folken i en rad områden världen över sina krig för att befria sig från sitt koloniala slaveri: Det fanns ingen annan utväg för dem. Det var deras "huvuduppgift" trots alla uppoffringar det förde med sig. Dessutom byggde inte den hemmagjorda tesen, att varje lokalt krig ofelbart måste utvecklas till ett världskrig, på någon vetenskaplig grund, och händelseutvecklingen visade också att den inte höll. Ingen av de båda stormakterna hyste den minsta avsikt att utlösa en ny världskonflikt. De använde sig av hotet om storkonflikt för att uppnå begränsade politiska och strategiska mål, men inte mer. Men tesen var ändå användbar för att rättfärdiga ett antal kapitulationer och en mängd opportunistiska ställningstaganden.
Förutom freden hade Stalin ytterligare två paroller i det "antiimperialistiska" strategiska program, som han serverade den kommunistiska rörelsen, nämligen "nationellt oberoende" och "demokrati". Samtidigt som Zjdanov spydigt kritiserade de borgerliga liberalerna och socialdemokraterna i Europa, som struntade i "nationalhedern" och ställde sig i amerikanernas tjänst, försökte han klargöra för den europeiska borgarklassen vilket hot mot deras intressen Washingtons planer var. Med förevändningen att de ska försvara er mot ett inbillat kommunistiskt hot, sade han, försöker de amerikanska kapitalisterna i själva verket komma i besittning av den europeiska marknaden och ta ifrån er kolonierna. Det fanns alltså en chans att en del av bourgeoisin, som förstod att dess vinstintressen sammanföll med nationalhederns vackra ideal, skulle göra gemensam sak med kommunisterna mot Washingtons rovgiriga planer. Och denna möjlighet borde kommunistpartierna göra allt för att försöka utnyttja. Det var detta som Zjdanovs analys gick ut på i stora drag. Men om denna möjlighet skulle kunna förverkligas måste den tredje parollen, demokratin, tonas ned till blekrosa. Att framställa den röd, d.v.s. klart uttala det socialistiska alternativet till kapitalismens, skulle vara att både bekräfta "det kommunistiska hotet" och att ge amerikanerna de bästa argumenten för sin politik. Det var därför som perspektivet av den socialistiska revolutionen lyste med sin frånvaro i Stalins nya linje, på samma sätt som det inte fanns med under den föregående perioden för att inte skada den stora alliansen.
Det framgår klart att Stalin förblev trogen det som ända sedan han kom till makten hade utgjort hörnstenen i hans strategi. Det han uppmanade den kommunstiska rörelsen var fortfarande, 1947, att prioritera de motsättningar som fanns inom imperialismen och kapitalismen framför motsättning en mellan bourgeoisi och proletariat. De förstnämnda motsättningarna hade tillfälligt dolts på grund av att den europeiska borgarklassens fruktade revolutionen och lockades av de amerikanska dollarna. Därför gällde det nu för kommunistpartierna att i första hand få motsättningarna att visa sig igen. Mer kraftfulla metoder skulle behövas för att bekämpa de centristiska och socialdemokratiska politiker, som gav efter för amerikanerna, och för detta ändamål borde klasskampen skärpas på det ekonomiska området, till skillnad mot vad som praktiserats under den föregående perioden.
Det strategiska målet var emellertid att återupprätta den nationella enheten med den del av borgarklassen som hotades av den amerikanska expansionen och skapa en "bred front" för fred och nationellt oberoende. Naturligtvis gällde denna inriktning inte kommunistpartierna inom östblocket. Här skulle marschen mot "socialismen" påskyndas – som vi ska se i nästa kapitel – till och med genom administrativa åtgärder och förtryckarmetoder för att Moskva skulle kunna försäkra sig om absolut lojala kommunistledningar, för att det "anti-imperialistiska lägrets" bas skulle kunna visa upp en monolitisk karaktär.
Denna strategi skulle syfta till att stå emot den amerikanska offensiven för att ge Sovjet tid att återta USA:s försprång i fråga om kärnvapen. Slutmålet var en ny maktbalans som skulle tvinga USA att gå med på den stora överenskommelse som Stalin eftersträvade. Man bortsåg inte från att själva förslaget om en motoffensiv skulle få USA-ledarna att tänka efter och skyndsamt ändra sin politik. Zjdanovs rapport var skickligt avvägd så att Washington skulle kunna skymta den utsträckta hand som var dold bakom den knutna näven.
Det står helt klart att syftet inte var att i grunden angripa kapitalismens högborg. Det mer blygsamma målet var att hålla tillbaka dess expansion, vilket också sägs i rapporten. (Det är därför den varken tar upp frågan om de koloniala revolutionerna eller de socialistiska revolutionerna i industriländerna och inte heller klasskampen i USA.) Dessutom angav Zjdanov, tillräckligt begripligt för experterna, inom vilket område denna expansion inte kunde tolereras av Sovjets intressen – den europeiska säkerhetszonen – och var man borde träffa ett avtal som gav företräde åt dessa intressen – Tyskland. Beträffande andra områden nöjde sig Stalins talesman med att konstatera amerikanernas dominans (Japan, Latinamerika) eller deras avsikt att skaffa sig dominans (brittiska, franska och holländska kolonier, Kina, Grekland, Turkiet o.s.v.). Han antydde inte några sovjetiska krav i förhållande till dessa områden och visade inget intresse för den revolutionära kamp som pågick där. Vad gäller t.ex. Latinamerika klargjordes den verkliga innebörden av Zjdanovs rapport helt och hållet några månader senare av Molotov. Som svar på den nordamerikanska anklagelsen att den internationella spänningen var framprovocerad av Sovjetunionens politik i Östeuropa sade Molotov: "Det är känt att även USA tillämpar en politik med avsikt att stärka sina relationer med grannländerna såsom Kanada, Mexiko och andra länder i Amerika, vilket är fullt förståeligt."[19] D.v.s.: låt oss repsektera varandras intressesfärer så ordnar allting upp sig.
Zjdanovs tystnad beträffande det revolutionära kriget i Kina och Grekland innebar att Moskva diplomatiskt underströk sin välvilliga inställning till de amerikanska intressena i Fjärran Östern och Mellersta Östern. Speciellt innebar det att erbjudandet att "föra en gemensam politik med USA vad gäller Fjärran Östern", som Stalin gjorde i december 1946, fortfarande ägde giltighet.[20] Med den reservationen, väl att märka, att USA måste avstå från sina anspråk på dominans i Europa. Zjdanov hävdade "möjligheten till samarbete mellan Sovjetunionen och länder med andra system, under förutsättning att principen om ömsesidighet tillämpas och att ingångna avtal följs". Han tillade: "Det är välkänt att Sovjet alltid fullföljt sina åtaganden, och fortsätter att göra det. Sovjetunionen har visat sin samarbetsvilja." Med andra ord: på Jaltaavtalets och Potsdamavtalets grund var det fortfarande möjligt för Sovjet att samarbeta med USA. Zjdanov lade till en viktig precisering: "Den sovjetiska regeringen har aldrig varit emot att använda utländska lån, inte ens nordamerikanska, för att påskynda den ekonomiska återhämtningen." Det enda villkor man ställde var att dessa lån "inte får vara betungande eller leda till att den låntagande staten blir ekonomiskt och politiskt beroende av den långivande staten". Dörren stod alltså öppen för en reviderad Marshallplan, som inte tenderade att ge upphov till mot Sovjetunionen fientliga block eller hotade säkerhetszonen.
De dåtida liberala kretsarna i USA kring Henry Wallace (vicepresident under Roosevelt) förstod utomordentligt väl det kodade budskapet i Zjdanovs rapport. De försökte också förmå den allmänna opinionen att ta emot Stalins utsträckta hand, men de misslyckades totalt.[21] De härskande klasserna i USA ansåg sig tillräckligt starka för att tvinga på världen Pax Americana eller, vilket är samma sak, att till sin egen fördel modifiera den fördelning av intressesfärerna, som var resultatet av kriget.
I de borgerliga kretsarna betraktades Zjdanovs rapport och bildandet av Kominform som en utmaning mot de "fria folken", som USA så osjälviskt påtagit sig att försvara enligt Trumandoktrinen. Vid första anblicken uppfattades Kominform som återuppståndelsen av den "röde Lasarus" som hade begravts 1943. En världsomfattande revolutionär offensiv hade proklamerats. Så snart de imperialistiska ledarna hade avvisat förhandlingar på global nivå enligt de förutsättningar Stalin hade ställt upp, låg det i deras intresse att sprida denna uppfattning. Agitationen mot den "kommunistiska faran" utgjorde en enastående ideologisk tillgång när det gällde att samla världens alla konservativa krafter bakom USA.
I själva verket hade Stalins nya politik en i grunden defensiv karaktär. Dess huvudsyfte var att konsolidera de ställningar som hade uppnåtts i Öst- och Centraleuropa liksom i Fjärran Östern. Samtidigt skulle försöken att bilda antisovjetiska block stoppas. Kommunistpartierna i den kapitalistiska delen av världen skulle spela sin roll som "stöd" åt "basen" i det "antiimperialistiska lägret". Deras uppgift skulle vara att "leda motståndet mot de imperialistiska planerna på expansion och aggression", så som de definierades i Zjdanovs rapport. Detta nya slags "motstånd" skulle inte ha något annat strategiskt syfte än något så utopiskt som en borgerlig demokrati som noga vakar över sin nationella heder och sitt oberoende i förhållande till Washingtons anspråk på dominans. Vad som gav en viss "offensiv" klang åt den nya politiken var det hårda språk – som oftast dolde bristen på idéer – med vilket den amerikanska politiken och dess socialdemokratiska "lakejer" avvisades. Ett språk som förde tankarna till Kominterns "tredje period", "socialfascismens" epok. Dessutom började kampformer att användas, som nästan glömts bort under åren av regeringssamarbete: strejker, demonstrationer och till och med sammandrabbningar med ordningsmakten. Men den offensiva eller defensiva karaktären av en politik bestäms inte bara av kampmetoderna, och ett våldsamt språk kan gynna – eller vanligare missgynna – vilken politik som helst.
Det växande antalet strejker i Västeuropa från hösten 1947 till slutet av 1949 var ett uttryck för arbetarklassens försvar mot arbetsköparnas och statens offensiv. Arbetarna försökte skydda sina grundläggande intressen inför de rationaliseringsåtgärder som bidrog till att lägga grunden för den kapitalistiska ekonomins uppsving i Europa, som inleddes i början av femtiotalet.[22] (Efter 1949 inträffade en kraftig nedgång i antalet strejker, utom i Italien där tvärtom den starkaste strejkrörelsen kan hänföras till första halvan av femtiotalet.) Kommunistpartierna befann sig åter i opposition och var intresserade av att mobilisera massorna mot den "tredje kraftens" regeringar som stod i den amerikanska politikens tjänst, och strävade därför efter att leda arbetarkampen i stället för att bromsa den som under perioden 1945-1947. De försökte – föga framgångsrikt – knyta samman denna ekonomiska kamp med parollerna om försvar av freden och det nationella oberoendet, oppositionen mot Marshallplanen och Atlantpakten, kraven på atombombsförbud o.s.v.
Hösten 1947 spred sig en strejkvåg över Frankrike, som omfattade mer än två miljoner arbetare. Eftersom rörelsen kom igång just som resolutionerna från Kominform offentliggjorts trodde sig regeringen stå inför en "kommunistisk komplott". Man utlyste undantagstillstånd, mobiliserade 80 000 reservare, upplöste enheter inom ordningsmakten som betraktades som opålitliga och vidtog en rad arbetarfientliga åtgärder. På en mängd platser förekom sammanstötningar mellan arbetarna och förtryckarstyrkorna. Dessa resulterade i fyra döda arbetare, hundratals skadade och tusentals gripna.
Det fanns naturligtvis ingen "kommunistisk komplott". Det fanns en rädsla hos borgarna, som fortfarande trodde att de stått på randen till en revolution tre åt tidigare. Och PCF-ledningen var med säkerhet påverkad av den kritik den fatt på Kominform-mötet för sina opportunistiska misstag. De ville utnyttja tillfället för att visa Moskva att också de kunde sätta hårt mot hårt när den sovjetiska politiken krävde det, även om läget i Frankrike inte var passande. De försökte också ge strejkerna en politisk karaktär, och tvingade CGTledningen att – mot den socialistiska fraktionens vilja – bland målen för rörelsen inkludera kampen "mot den ekonomiska dominans som Marshallplanen förde med sig ... mot de nya krigsanstiftare som också har medlöpare i vårt land".[23] Dessa paroller fick knappast något gensvar bland de strejkande massorna, för att inte tala om resten av befolkningen. Hur skulle någon kunna tro att de, som kort dessförinnan av det franska kommunistpartiet självt räknats som Frankrikes stora allierade och tillsammans med Sovjetunionen skapare av fred och oberoende för folken, över en natt förvandlats till farliga anstiftare av ett nytt världskrig med planer på att förslava Frankrike? Varför skulle inte dollarna från den stora allierade bidra till att bygga upp Frankrikes illa tilltygade ekonomi? Var det inte kommunisterna själva som tills helt nyligen hade förklarat att återuppbyggnaden av den franska kapitalismens ekonomi var arbetarklassens huvuduppgift.
PCF lyckades inte politisera strejken, men de gav Leon Blum utmärkta argument för att visa kommunistpartiets mekaniska underordnande under den sovjetiska politiken och för att med detta som utgångspunkt förespråka facklig splittring.[24] Några månader senare bildades Force Ouvrière som en socialistisk landsorganisation och tog med sig en halv miljon CGT-medlemmar. Den 9 december gav CGT-ledningen order om återgång till arbetet utan att ha fått igenom ett enda av sina ekonomiska huvudkrav. Ett år senare gick gruvarbetarna åter ut i strejk och regeringen svarade med samma metoder. Kolfälten ockuperades av militär, mängder av arbetare fängslades o.s.v. Liksom hösten 1947 anklagade regeringen kommunistpartiet, genom den socialistiske inrikesministern Jules Moch. Partiet påstods följa direktiven från Kominform och förbereda ett maktövertagande.[25] En absurd anklagelse – fast användbar som propaganda. Vad Thorez och de andra i ledningen ville åstadkomma var att skapa så stora svårigheter som möjligt för regeringen och oroa amerikanerna, just när den konflikt som uppstått genom Sovjets blockad av Berlin höll på att fördjupas och ingen visste vart den skulle leda. Gruvstrejken, som hade ekonomiska orsaker, erbjöd dem ett utmärkt tillfälle, och därför försökte de förlänga och fördjupa den till och med då en ansenlig del av de strejkande var benägna att återgå till arbetet.[26] Åren 1944-45 fick arbetarklassens avancerade kärna med sig en stor del av den arbetande befolkningen av ren politisk lidelse; proletariatet befann sig i styrkeposition. Då uppmanade Thorez gruvarbetarna och övriga arbetare att inte göra bruk av sin styrka, att inte strejka utan samarbeta med borgarna i det ekonomiska återuppbyggnadsarbetet. 1948, när den politiska passiviteten på nytt hade spritt sig bland massorna, vars förhoppningar om samhällsförändringar hade grusats, vände sig Thorez till gruvarbetarna med följande ord av Zjdanov, uttalade på Kominformmötet: "Den största faran för arbetarklassen är nu att den underskattar sin egen styrka och överskattar fiendens. "[27] Detta sade Zjdanov 1947, när läget i Västeuropa redan hade förändrats helt och hållet. Thorez upprepade det 1948 när den politiska tillbakagången var ännu mer markant, vilket märktes på att gruvstrejken blev helt isolerad. Från 1947 till 1951 ökade de stora kapitalistiska företagens profiter sin andel av Frankrikes nationalinkomst från 36 till 48 procent. Samtidigt sjönk löneandelen från 47 till 33 procent. Offensiven från arbetsköparna och staten nådde till fullo sina syften, och grundorsaken till detta var inte att arbetarklassen underskattade sin styrka under denna period, utan att kommunistpartiet, som helt okritiskt tillämpade den stalinistiska politiken, gjorde det 1944-45.
Det italienska kommunistpartiet underordnade sig också Stalins nya politik, som lagts fram av Zjdanov, men inte lika mekaniskt som det franska partiet. Det ansträngde sig att stödja arbetarnas och böndernas kamp, men utan att försöka driva igenom någonting med tvång och utan att glömma att den politiska utvecklingen gick alltmer åt höger. Detta visade sig vid parlamentsvalen i april 1948, då kristdemokraterna fick 48,5 procent av rösterna och mer än hälften av mandaten. PCI hade dessutom stöd från majoriteten inom socialistpartiet, även om den partiminoritet som ville distansera sig från kommunisterna vann terräng.
Efter attentatet mot Togliatti i juli 1948 svarade åtta miljoner arbetare omedelbart med en imponerande generalstrejk, som paralyserade landet under två dagar. Några grupper inom partiet ville utveckla strejken till ett uppror, men ledningen bedömde att detta under rådande förhållanden skulle vara äventyrspolitik, och följde därvid det råd Togliatti själv givit innan han förlorade medvetandet. Och det var troligen ett klokt beslut även om explosionen i juli i efterhand avslöjade vilken enorm revolutionär styrka som Togliatti hade hindrat från att utvecklas under den unika konjunkturen mellan 1943 och 1945.
Liksom PCF ägnade det italienska partiet den uppmärksamhet som Kominform krävde åt kampanjerna för fred och atombombstopp samt mot Atlantpakten och Marshallplanen. Men samtidigt förstod PCI att med ett visst eftertryck ta upp de problem som var utmärkande för det italienska samhället, fast med den föregående periodens reformistiska synsätt i behåll. Till en början – före brytningen med Tito – verkade det till och med som om Togliatti ville markera ett visst avstånd till Kominform. I sitt tal vid den sjätte partikongressen (i januari 1948) nämnde han knappast denna nya organisation, och när han gjorde det var det för att understryka att Kominform inte var detsamma som Komintern, och att "den demokratiska rörelsen inte kunde utvecklas identiskt i alla Europas olika länder". Han sade också att "vårt frivilliga och broderliga samarbete (inom Kominform) är för närvarande av rådgivande slag".
Kommunismens två stora i väst lyckades på ett eller annat sätt stå emot det kalla krigets anstormning och de olyckliga effekterna av att de underkastade sig den sovjetiska politiken. Men andra, svagare, partier genomled allvarliga kriser. Det relativa uppsvinget för kommunistpartierna i Skandinavien, Belgien, Holland, Österrike, Schweiz o.s.v., som tidigare nämnts,[28] förbyttes i en snabb tillbakagång. Det spanska kommunistpartiet fick utstå hårda slag från Francodiktaturen, som öppet kunde utnyttja USA:s beskydd till att brutalt intensifiera förtrycket mot all arbetar- och demokratisk opposition. De grekiska kommunisterna såg sig i augusti 1949 tvungna att ge upp den väpnade kampen på grund av bristen på internationell solidaritet och i synnerhet sovjetisk hjälp. Amerikanerna däremot snålade inte med sin hjälp till monarkin. Även kommunistpartierna i Latinamerika och några asiatiska länder drabbades av svåra slag.
I ett senare kapitel kommer jag att göra en allmän tillbakablick på kommuniströrelsen i den kapitalistiska världen under det kalla krigets epok. Före utvärderingen av denna period – under vilken den antydda tillbakagången står i bjärt kontrast till den kinesiska revolutionens stora seger och inledningen till den vietnamesiska segern – ska jag var för sig ta upp tre ämnen, som innehåller händelser, tendenser och fenomen av avgörande betydelse för kommuniströrelsens inriktning under dessa och de följande åren. Först brytningen mellan Sovjet och Jugoslavien, dess återverkningar på de övriga kommunistpartierna och utvecklingen i östblocket. Därefter den kinesiska revolutionens seger. Och sist den så kallade "kampen för freden", som blev en huvuduppgift för den kommunistiska rörelsen under det kalla krigets period.
[1] Ripka, H: Le coup de Prague, Plon, Paris 1949, s 33 o f. Vid valet i maj 1946, som alla politiska partier i landet och regeringarna i västländerna betraktade som fritt och lagligt, fick kommunistpartiet 38 procent av rösterna i hela Tjeckoslovakien. I Böhmen och Mähren mer än 40 procent. Av de 300 mandaten fick kommunisterna 115, nationalsocialisterna (Benes) 55, folkpartiet 47 och socialdemokraterna 36. Resten tillföll diverse småpartier. I juli 1946 bildades en ny regering under Gottwalds ledning.
Den parlamentariska representationen speglade bara delvis och indirekt styrkeförhållandena. Under loppet av befrielsekampen hade nya organ bildats på lokal, distrikts- och regional nivå. De kallades nationella kommittéer och inom dem fanns de olika politiska partierna representerade, men också fackföreningarna och andra organisationer, som legaliserats av Benes även innan han installerats i Prag. 1946-1947 var ledarna för de tre regionala nationella kommittéerna kommunister. Av 163 nationella kommittéer på distriktsnivå var 128 kommunistledda. På lokal nivå var motsvarande andel 6 350 av 11 512. Om man till detta lägger att partiet kontrollerade inrikesministeriet, arbetarmilisen, större delen av armén och i synnerhet dess ledning och att det ledde fackföreningarna och andra massorganisationer, kan man förstå att Ripkas uppfattning ligger verkligheten mycket nära. (Uppgifterna om valet och de nationella kommittéerna har hämtats från Slánskýs rapport till Kominforms grundningsmöte i september 1947. Slánský var generalsekreterare i det tjeckiska kommunistpartiet.)
[2] Citerat av Fejtö i Histoire des démocraties populaires, Seuil, 2:a upplagan, Paris 1969, s 107. Fejtö har hämtat citatet ur en artikel av Rakosi från 1952, publicerad i det ungerska partiets teoretiska organ.
[3] Ibid, s 108.
[4] Ibid, s 107. Enligt Fejtö visade sig "de sovjetiska myndigheterna i Ungern lika toleranta och liberala på det politiska planet som de var hårda beträffande ekonomin. Händelseutvecklingen gav intrycket att de betraktade Ungern som ett land utanför säkerhetszonen och ville visa sin goda vilja att respektera Jaltaöverenskommelsen, något som de inte kunde göra i Rumänien eller Bugarien". (Ibid, s 106.) Situationen ändrades snabbt efter dessa val i takt med att relationerna mellan Sovjetregeringen och USA försämrades. I december 1946 anklagades ledarna för småföretagarnas parti för sammansvärjning mot regimen. Eftersom partiets parlamentsgrupp, som hade 57 procent av mandaten, vägrade att bryta den parlamentariska immuniteten för sin generalsekreterare, Bela Kovaks, ingrep de sovjetiska militärmyndigheterna direkt. Han häktades i februari 1947 anklagad för "komplott mot Röda Arméns säkerhet". (Se Fejtö, s 194.)
[5] Trotskij: Den förrådda revolutionen, Rene Cceckelberghs Partisanförlag, Halmstad 1969, s 147.
[6] Fejtö: Op cit, s 127.
[7] Enligt vissa beräkningar, citerade av Fejtö, skulle Rumänien fram till september 1946 ha betalt ut en miljard dollar till Sovjetunionen i krigsskadestånd medan 950 miljoner återstod att betala. I Ungern gick 65 procent av landets totala produktion 1946 till att betala skadestånd. Mer detaljer om detta problem och om bildandet av de samägda företagen finns i Histoire des démocraties populaires, op. cit., s 136-137 och 154-157. Ett mer detaljerat och specialiserat studium har genomförts av Jan Marczewski i Planification et croissance économique des démocraties populaires, PUF, Paris 1956, del I, s 218-232.
[8] Om konflikten mellan Polen och Tjeckoslovakien om Teschen, se ovannämnda bok av Fejtö, s 114. Problemen med de ungerska minoriteterna i Slovakien, Transsylvanien o.s.v. tas upp i samma verk s 116-117 och 127-128.
[9] Tito var föga känd då kriget började. Det faktum att han ledde sitt parti och befrielsekampen på ort och ställe, utan annan kontakt med Moskva än radiosändningarna, förklarar utan tvivel till stor del hans beteende. Men han var också påverkad av sina tidigare erfarenheter, de konflikter han varit med om inom Komintern, sin kännedom om förhållandena i Sovjetunionen o.s.v. I detta avseende är Vladimir Dedijers Titobiografi mycket klargörande, oberoende av de drag av personkult som tyvärr finns.
[10] "Vårt omedelbara mål", förklarade Dimitrov när han blev regeringschef 1946, "är varken att genomföra socialismen eller att införa det sovjetiska systemet, utan att befästa den demokratiska och parlamentariska regimen. (Citerat av Fejtö, s 126.)
[11] Citerat av Chervenkov, ledare för det bulgariska kommunistpartiet, i hans rapport till Kominforms grundningsmöte. Den ingår i dokumentsamlingen från detta möte som publicerats i Moskva 1948, spanska utgåvan, s 185.
[12] Dimitrov: Informe ante el V Congreso del partido, 19 december 1948, publicerat under titeln La Bulgaria de hoy av Ediciones Nuestro Pueblo, PCE, s 52.
[13] Thorez: OEuvres, del 23, s 133.
[14] Fejtö: Op. cit., s 180.
[15] Ibid, s 179.
[16] Se kap IV i Fejtös bok (del 1).
[17] Jag grundar mig på den officiella texten i Zjdanovs rapport, som publicerats tillsammans med De nio partiernas deklaration och rapporterna från deras representanter av Ediciones en lenguas extranjeras, Moskva 1948. Samlingen bär titeln Conferencia de Información de los representantes de algunos partidos comunistas, celebrada en Polonia a fines de septiembre de 1947. Alla citat och hänvisningar som följer har tagits från denna text. Kursiveringarna är mina egna (FC). Se även Sjdanov: Det internationella läget, Arbetarkultur, Stockholm 1948, s 12-13.
[18] Jag utgår från det referat av Vysjinskys tal, som publicerats i Mundo Obrero, organ för spanska kommunistpartiet, utgiven i Frankrike, 25 september 1946. Kursiveringarna är mina egna (FC).
[19] Från Molotovs deklaration den 19 maj 1948, som publicerats i Mundo Obrero den 13 maj.
[20] Se s 146.
[21] Den 13 maj 1948 publicerade den sovjetiska pressen ett öppet brev från Henry Wallace till Stalin, i vilket han räknade upp de frågor där han menade att det var nödvändigt att komma överens. Stalin svarade med en deklaration 17 maj, i vilken han satte högt värde på brevet, som han betraktade som "det viktigaste dokumentet" under den senaste tiden för att "stärka freden, normalisera det internationella samarbetet och säkra demokratin". Han förklarade att det program som Wallace hade föreslagit kunde ligga till grund för en överenskommelse.
Utrikesdepartementet hade kort innan Wallace tog detta initiativ gjort en egen undersökning av Sovjets avsikter, vilket ledde till en notväxling mellan den 4 och 19 maj under vilken regeringarna i Moskva och Washington ömsesidigt anklagade varandra för att vara ansvariga för den internationella spänningen, och som visade hur långt ifrån varandra de stod.
Stalins svar och de sovjetiska noterna speglar Moskvas starka önskan att ra igång förhandlingar för att nå en global överenskommelse.
Som grund ligger texter ur Mundo Obrero, den 13,20 och 27 maj 1948.
[22] Se Den revolutionära rörelsens historia (Misl), del 2, s 421, not 2
[23] Resolution av CGT:s nationella kommitté den 14 november 1947.
[24] Se Le Populaire, organ för SFIO, den 24 december 1947.
[25] Se Fauvet, J: Histoire du Parti Communiste Francais, del II, s 212.
[26] Den officiella Histoire du Parti Communiste Francais (Paris 1964) medger indirekt att partiet intog denna ståndpunkt och att det hade negativa effekter: "En del av de strejkande ville återgå. Strejken blev efter hand en minoritetsstrejk som ledde till sekteristiska misstag ... Envisheten att fortsätta strejken ledde till att de gruvarbetare som tillhörde CGT isolerades och de återupptog arbetet efter åtta veckors kamp." (s 519). Kursiveringarna är mina egna (FC).
[27] Citerat av Fauvet: Op. cit., s 212.
[28] Se del II, kap 1, not 4 s 173.
| Eftersom alla som befinner sig utanför den heliga katolska kyrkans hörsamhet och gudsfruktan, fastlåsta i sina felsteg och sitt kätteri, försöker att från vår heliga tro avskilja de trogna och hängivna kristna, har vi insett att den sanna utvägen består i att undvika varje kontakt med kättarna och de tvivelaktiga, och att straffa och utrota deras brott för att hindra att en så stor kränkning drabbar den heliga tron och den katolska religionen i denna del av världen. |
| Den Allmänna Apostoliska Inkvisitorn för våra riken och domäner beslutar, med samtycke av medlemmarna i det Allmänna Inkvisitionsrådet och efter att ha konsulterat mig, att i dessa nya provinser skapa det Heliga Inkvisitionsämbetet. |
| (Filip II, den 25 januari 1569) |
Stalin hade givit folkdemokratiernas kommunistpartier i uppgift att fullborda maktövertagandet och från den politiska scenen eliminera alla grupper som var motståndare till en total uppknytning till Sovjetunionen, antingen de stod på västmakternas sida eller helt enkelt tvekade mellan de två "lägren". Denna uppgift fullföljdes snabbt under de sista månaderna 1947 och under 1948. Det var faktiskt inte särskilt svårt, eftersom statens avgörande maktmedel redan låg i partiets händer, och den sovjetiska armén var på plats eller inom räckhåll. I Polen, Ungern, Rumänien och Bulgarien, liksom i Slovakien, sattes de stora jordbrukarpartierna ur spel under loppet av 1947. Dessa partier, som hade en bred social bas bland lantarbetarna och städernas småborgare, hade sedan länge utgjort den liberala borgarklassens viktigaste politiska redskap. Men sedan 1945 tjänade de som tillflykt för resterna av den gamla störtade oligarkin. Och de hade kontakt med västmakterna. Det var omöjligt att likvidera dem genom det demokratiskt parlamentariska spelet, och eftersom kommunistpartierna inte heller ville verka för något nytt slags direkt, revolutionär demokrati, var kommunisterna tvungna att använda sig av "komplott"-metoden. Kommunisterna, som kontrollerade inrikesministeriet och fick effektiv hjälp från den sovjetiska säkerhetstjänsten, kunde lätt utnyttja att dessa partiers ledare hade förbindelsen med representanter för västmakterna till att anklaga dem för sammansvärjning mot regimen. På så vis anhölls nyckelpersonerna inom dessa partier och dömdes till långa fängelsestraff eller avrättades. Några lyckades gå i exil i tid.[1]
Under kommunistpartiernas snabba marsch mot maktmonopol i folkdemokratierna efter bildandet av Kominform var den mest spektakulära händelsen den så kallade Prag-kuppen. I Tjeckoslovakien kunde kommunistpartiet räkna med stöd från den överväldigande majoriteten av arbetarklassen, som i sin tur – pga den höga graden av industrialisering – utgjorde den ledande kraften i samhället. Paradoxalt nog hade de borgerliga partierna bevarat sin identitet och självständighet i mycket högre grad där än i de övriga folkdemokratierna. Jag har redan nämnt förklaringen till denna paradox: I de övriga länderna inom östblocket var det inte möjligt att förena det kommunistiska ledarskapet – och därigenom det sovjetiska – med ett verkligt fungerande demokratiskt-parlamentariskt system. I Tjeckoslovakien var detta möjligt – just tack vare det kommunistiska inflytandet och arbetarklassens tyngd – så länge det inte blev någon brytning mellan Sovjetunionen och USA, och så länge den tjeckiska revolutionen på konstlad väg hölls inom en för den liberala borgarklassens intressen acceptabel gräns. I samma ögonblick som den första förutsättningen försvann, och som en följd därav den andra, var en kris för regimen ofrånkomlig. De borgerliga partierna hade illusioner om att kunna vända situationen till sin fördel genom att utnyttja de parlamentsval som skulle hållas i maj 1948. De undersökningar som kommunisterna själva genomförde antydde faktiskt att de skulle tappa mark i valet.[2]
Men det tjeckiska kommunistpartiet vidtog åtgärder för att undvika denna risk: Det förstärkte den politiska aktiviteten bland massorna och sin kontroll över polisapparaten. (Inrikesministeriet var liksom i de övriga folkdemokratierna i partiets händer sedan 1945.) De tolv ministrarna från nationalsocialisterna (Benes), tjeckiska folkpartiet och de slovakiska demokraterna begärde avsked den 20 februari 1948 i protest mot att åtta kommunistiska kommissarier utnämndes vid Pragpolisen. De räknade med att de socialdemokratiska ministrarna skulle följa deras exempel och att president Benel skulle utnyttja regeringskrisen till att tvinga kommunisterna att backa i polisfrågan. Men under trycket från arbetarna, som hade mobiliserats av kommunistpartiet och fackföreningarna, gav den centristiska ledningen för socialistpartiet med sig åt vänster och behöll sina representanter i regeringen. Kommunistpartiet besvarade de borgerliga partiernas manövrer genom att vädja till massorna. Dessa uppmanades att mobilisera, bilda aktionskommittéer i fabrikerna, stadsdelarna och byarna och att bilda arbetarmiliser, som omedelbart skulle beväpnas av poliser. Överallt organiserades möten och demonstrationer som krävde att president Bene bildade en regering Gottwald "utan reaktionärer". Det fortsatte med att de som var mest kända för antikommunism och antisovjetism greps på alla håll i landet. Den Nationella Fronten breddades genom att fackföreningar, kooperativ och ungdomsorganisationer vann inträde, liksom andra mass- eller yrkesorganisationer som kontrollerades av kommunisterna.
Genom denna "breddning", som de borgerliga partierna och socialdemokraterna hade motsatt sig häftigt, fick kommunistpartiet fullständig kontroll över den Nationella Frontens verkställande kommitté. Denna antog en plattform som innefattade en utrensning i de politiska partierna och en förstärkning av alliansen med Sovjetunionen. Armén, vars viktigaste befälhavare var kommunister (försvarsministern, Svoboda, sympatiserade med kommunistpartiet), såg positivt på händelseutvecklingen. Den socialdemokratiska ledningen – vars högkvarter var ockuperat av vänstersocialister med stöd av kommunisterna – gick ett steg längre ändå och gick med på att samarbeta i enlighet med den lösning som kommunistpartiet hade föreslagit. Den 25 februari kapitulerade Bene och gav Gottwald i uppdrag att bilda den nya regeringen, där de borgerliga partiernas representanter inte var något annat än dekorativa inslag.
Drivkraften bakom händelserna framgår tydligt: Det var inte det demokratiskt-parlamentariska systemets fria spel som tillät kommunisterna att erövra hela makten, utan att de utnyttjade hela sin utomparlamentariska styrka: massorna, polisen, armén. Och operationen skyddades mot all utländsk inblandning av de sovjetiska arméerna, som fanns vid gränserna i norr, söder och öster. (För att det inte skulle råda något tvivel om den sovjetiska "närvaron", anlände Sovjetunionens vice utrikesminister till Prag kort före krisen.) Men i stället för att förklara vad som verkligen hände och helt enkelt hävda arbetarnas rätt att genomföra den revolution som "fördröjdes" 1945, och utgå från den officiella uppfattningen att kommunistpartiet objektivt representerar arbetarklassen, förklarade Gottwald i parlamentet vid presentationen av de nya ministrarna, att "regeringsombildningen har genomförts på ett strikt konstitutionellt, demokratiskt och parlamentariskt sätt".[3]
Fiktionen bekräftades vid valurnorna. Den 30 maj hölls de planerade valen, med endast en "smärre" modifiering: Det fanns ingen annan kandidatlista än den Nationella Frontens, naturligtvis sammanställd av dess verkställande kommitt, i vilken ju kommunistpartiet hade tillskansat sig absolut kontroll. Enhetslistan samlade 89,92 procent av rösterna. Benes avgick den 6 juni och den 14 samma månad utnämndes Gottwald till republikens president.
Senare, efter SUKP:s tjugonde kongress användes fiktionen i Tjeckoslovakien som avgörande bevis för att det är möjligt att genomföra den socialistiska revolutionen på fredlig och parlamentarisk väg. "Kommunisterna (i Tjeckoslovakien) kom till makten genom att sluta allians, inte endast med de övriga arbetarpartierna, utan också med de borgerliga partier som stödde den nationella enhetsfronten. Tjeckoslovakiens folk segrade genom en fredlig utveckling av revolutionen." (Ur Mikojans tal på tjugonde kongressen 1956.)[4]
Fullbordandet av kommunistpartiernas maktövertagande innebar enligt de officiella teserna, att folkdemokratiernas regimer började utöva proletariatets diktatur. Men den dogmatiska uppfattning om proletariatets diktatur som gällde under Stalinepoken krävde att ledningen utövades av ett enda arbetarparti, det marxistiskt-leninistiska partiet. Den "nyskapande utvecklingen" av marxismen under Kominformperioden inskränkte sig till att tillåta småborgerliga och agrara partier i de "nationella fronterna". Dessa partier hade dessutom utsatts för omsorgsfulla utrensningar och var helt uppbundna utan någon som helst makt, vilket naturligtvis gjorde det lättare för kommunistpartiet att öka sitt inflytande i de småborgerliga skikten. (I praktiken visade det sig snabbt att denna ynkliga cynism bara lurade upphovsmännen själva och knappt dem.) Dogmen tillät inte att man behandlade de socialdemokratiska partierna på samma sätt, inte ens deras vänsterflyglar. Lösningen blev att tvinga dem att gå samman med kommunistpartierna. När de väl gjort det genomfördes naturligtvis motsvarande utrensningar. Kort före Kominformmötet skrev Gomulka en artikel om samgåendet mellan socialister och kommunister, där han uttalade sig mot varje mekaniskt eller byråkratiskt sätt att ta sig an problemet:
"Ingen mekanisk enhet kan ersätta den ideologiska enheten. En mekanisk enhet skulle innebära att partierna, PSP och POP, slogs samman utan att man tog de ideologiska skillnaderna med i beräkningen, utan att man analyserade de sociala orsakerna till dessa skillnader och utan att man definierade målen eller medlen för att uppnå dem ... Vi vet mycket väl att skapandet av ett enda arbetarparti är en mycket långvarig ideologisk process."[5]
Dimitrov och andra kommunistledare i öster hade vid denna tid en liknande uppfattning. De interna förhållandena inom socialistpartierna i folkdemokratierna var faktiskt också sådana att man inte kunde räkna med att den "ideologiska process", som skulle leda till en sammanslagning med kommunistpartierna, skulle kunna ske snabbt. I slutet av 1947 hade vänsterflygelns ställning försvagats, vilket visade sig på de socialistiska partiernas kongresser i Tjeckoslovakien och Ungern. Och även om denna vänster till en början var för en sammanslagning, så hade den en annan uppfattning än kommunisterna i flera grundläggande frågor. Det gällde t.ex. metoderna för att bygga socialismen, partiets interna styrelsesätt o.s.v. Och i synnerhet accepterade den inte underordnandet under det sovjetiska partiet. Men som genom ett trollslag uttalade sig alla socialistpartier i folkdemokratierna med början i januari 1948 för en sammanslagning med kommunistpartierna. I januari rumänerna, i april tjeckerna, i juni ungrarna och i december polacker och bulgarer. Märkliga saker inträffade. I slutet av 1947 avvisade en klar majoritet på det ungerska socialistpartiets 35:e kongress en sammanslagning med kommunisterna. Sex månader senare godkände den 36:e kongressen sammanslagningen enhälligt. På Kominforms möte i november 1949 rapporterade Togliatti om problemen med "arbetarenheten". Den resolution som antogs med utgångspunkt från rapporten slog fast "de historiska segrarna för arbetarenheten i de folkdemokratiska staterna", skapandet av "enhetspartier, fackliga och kooperativa enhetsorganisationer, enhetsorganisationer för ungdom, kvinnor m.fl.". Och i sin rapport förklarade Togliatti att dessa "historiska segrar ... endast har kunnat uppnås genom en kraftfull och öppen kamp mot högersocialdemokraterna, som har avslöjats och isolerats, avsatts från de ledande posterna och kastats ut ur socialistpartiernas led. Denna uppgift har utförts med framgång, fast ibland långsamt och obeslutsamt, av vänstersocialisterna med kommunisternas aktiva hjälp".[6] Togliatti gav inga fler detaljer, och det är ingen idé att leta efter några dokumenterade exempel på denna "kraftfulla" kamp i de kommunistiska texterna från denna tid, exempel på hur man gick tillväga för att få bort "höger-socialdemokraterna" från de ledande posterna och utesluta dem ur deras partier. Om det verkligen hade rört sig om en öppen politisk kamp, som resulterat i att de socialistiska militanterna, övertygade om att en sammanslagning var nödvändig, självständigt hade fattat detta beslut, skulle Togliatti självklart inte försummat att noggrant analysera en så viktig erfarenhet. Men historien om kommunisternas "aktiva hjälp" åt de "långsamma och obeslutsamma" vänster-socialisterna återstår att skriva. Källorna finns i de respektive staternas polisarkiv, för "trollslaget" bestod naturligtvis i att alla motståndare till sammanslagningen hade rensats ut från socialistpartierna genom förtryck och hotelser. Endast de värsta fallen, som har gällt socialistiska personligheter som fängslats eller tvingats i landsflykt har kommit fram.[7] Bland ledarna för den socialistiska vänsterflygeln, som deltog i operationen, anslöt sig några till stalinismen. Majoriteten hamnade däremot snart nog i fängelse eller stängdes ute från politisk verksamhet.
Likvideringen av de borgerliga politiska krafterna och budskapet att "byggandet av socialismen" skulle påbörjas fick till en början stöd från och väckte förhoppningar bland de proletära massorna, eller åtminstone stora delar av dem, liksom från relativt stora intellektuella grupper. Men drömmarna gick snart upp i rök och lämnade plats för dolt missnöje, fruktan och framför allt politisk apati. I sin "folkdemokratiform" visade sig proletariatets diktatur lika lite demokratisk och betydligt mindre folklig än i sin "sovjetiska" form. Mindre folklig bland annat på grund av att folkdemokratierna till skillnad från Sovjetunionen var beroende av en utländsk makt. Byråkratin och polisapparaten, som sade sig representera proletariatet, samtidigt som detta hindrades från allt verkligt inflytande i landets styrelse, kontrollerades i sin tur av ett mer dolt system, som skulle övervaka den monolitiska enheten inom hela östblocket.
Så snart de icke troende hade satts ur spel, blev kätteriet huvudfaran i imperiets nya provinser. Och Berija, denna tids store inkvisitor, gick till aktion helt utan skrupler. Utrensarna började bli utrensade.
Den 28 juni 1948 offentliggjordes i folkdemokratierna den resolution från Kominform, som fördömde ledningen för det jugoslaviska kommunistpartiet. Nyheten fick, som Le Monde skrev dagen efter, på alla håll "samma effekt som ett bombnedslag". Under de föregående månaderna hade västpressen förmedlat rykten om motsättningar mellan Moskva och Belgrad. (Le Figaro i Paris skrev t.ex. i februari att det rumänska kommunistpartiet hade beslutat att avlägsna porträtten av Tito från alla skyltfönster där de var placerade vid sidan av Stalin, Dimitrov och Groza.)[8] Men ingen kunde drömma om att konflikten skulle anta sådana proportioner, allra minst de mest berörda: För kommunisterna var det odiskutabelt att dessa rykten endast var förtal i den borgerliga pressen. Stalin informerade inte någon om konflikten – eller rättare sagt om sin version av den – annat än den högsta ledningen inom de sju partier, som tillsammans med det sovjetiska och det jugoslaviska utgjorde Kominform. Resten av den kommunistiska världsrörelsen fick reda på nyheten genom tidningarna som alla andra.
Innan jag analyserar Kominformresolutionen ska jag göra en kortfattad resumé av det som ledde fram till krisen. Resumén baseras på den hittills tillgängliga informationen, som fortfarande är ofullständig, eftersom de sovjetiska arkiven inte är öppna för historiska efterforskningar, som i alla liknande fall.[9] Den konflikt som uppstod under Andra världskriget mellan de jugoslaviska kommunisternas politik och den stalinistiska strategin följdes, som redan nämnts,[10] av ett närmande mellan de båda linjerna, särskilt efter 1946 då förhållandet mellan Washington och Moskva ytterligare försämrades. Men de kraftiga motsättningarna under krigsperioden måste betraktas som det första tecknet på krisen 1948, om än endast för att de visade att den jugoslaviska kommunistledningen hade en vilja till självständighet, som inte var förenlig med Moskvas eller den övriga kommuniströrelsenssyn på förhållandet mellan det "ledande" partiet och de "ledda". Om det hade funnits en internationalistisk inställning i Moskva, skulle det drag av nationalism som otvivelaktigt var knutet till den jugoslaviska viljan till självständighet ha kunnat suddas ut. Men genom sin kollision med den storryska nationalismens dominans förvärrades den i stället alltmer. Från befrielsen av Jugoslavien och fram till krisen som ledde till brytningen 1948 återspeglades den latenta konflikten mellan de båda parternas nationalism i en rad intermezzon och problem. De flesta av dessa läckte inte ut från de ledande kretsarna förrän krisen hade skärpts, efter brytningen. Jag ska bara återge dem som hade störst betydelse.
I slutet av 1944, efter Belgrads befrielse, noterades åtskilliga fall av våld och övergrepp mot civilbefolkningen från de sovjetiska soldaternas sida. Dessa incidenter utnyttjades naturligtvis av de reaktionära i deras kamp mot den nya regimen. De revolutionära massorna, inklusive kommunisterna, som hade fått en idealiserad uppfattning om den Röda Armén, kunde inte förstå detta våld och än mindre varför inte de skyldiga bestraffades med all kraft. Frågan utvecklades till ett stort politiskt problem, och Tito själv var tvungen att, tillsammans med de viktigaste jugoslaviska ledarna, ta upp den med general Kornejev, som var chef för den sovjetiska beskickningen.
Generalens omedelbara reaktion blev att beteckna detta steg som en förolämpning mot Röda Armén. Under diskussionens gång förklarade en av de jugoslaviska ledarna att frågan fick en ännu allvarligare politisk betydelse på grund av att de brittiska soldaterna inte begick liknande övergrepp och att befolkningen kommenterade denna skillnad. General Kornejevs upprördhet nådde nu sin höjdpunkt: För honom var konstaterandet av detta faktum detsamma som att jämföra Röda Armén med de kapitalistiska staternas arméer, vilket, sade han, var en orättvisa som inte kunde tolereras.[11]
Under de följande åren drog Stalin fram denna episod mer än en gång vid sina möten med de jugoslaviska ledarna, och 1948 blev detta ett av "bevisen" på dessas antisovjetism.[12] Liknande fall av övergrepp från vissa sovjetiska truppenheter – i kontrast till det korrekta uppträdandet från majoriteten av soldaterna – hade förekommit också i andra länder, framför allt i Ungern, för att inte tala om Tyskland, där "segrarens lag" tillämpades i stor skala. Men inte i något av dessa länder vågade kommunistledarna ta upp problemet med de sovjetiska militärmyndigheterna.
I maj 1945 inträffade en annan viktig incident, denna gång på det utrikespolitiska planet. Jugoslavien hade i april undertecknat ett fördrag om ömsesidigt bistånd med Sovjetunionen. Kort därefter gick de brittisk-amerikanska trupperna in i Trieste, där den jugoslaviska befrielsearméns trupper redan befann sig. Washington och London lämnade ett ultimatum till Tito, och krävde evakuering av Trieste. Den jugoslaviska ledaren försökte förgäves få sovjetiskt stöd. I slutet av maj höll han ett tal i Ljubjana, huvudstad i Slovenien. Med hänvisning till påståenden i västpressen, att Jugoslavien begärde Trieste inte så mycket för sin egen skull som för Sovjetunionens, förklarade Tito med eftertryck: "Vi vill inte bli beroende av någon, vad som än skrivs eller sägs ... Vi vill inte vara växelpengar, vi vill inte bli inblandade i något som helst slags politik som gäller intressesfärer." På uppdrag från Kreml lät Sovjetunionens ambassdör i Belgrad omedelbart förstå att hans regering betraktade denna deklaration som "en mot Sovjetunionen fientlig handling" och varje ny handling av detta slag skulle Moskva offentligt ta avstånd från.[13]</