Medborgare Marx sade [......] att Paris befann sig i ett tillstånd av högsta oro. Schily, en medlem av associationen som varit bosatt i Paris i tjugo år, hade misshandlats av en folkmassa, och tidningarna rapporterade att Pariskommittén hade beslutat att eftersom den bar Internationalens namn skulle den behålla det, men samtliga tyskar, utom Liebknecht,[1] Jacoby[2] och Marx själv skulle uteslutas. Rådet måste skaffa sig klarhet i hur det låg till med den saken.
Medborgare Engels sade att den tid kunde komma, då man blev tvungen att kalla till en konferens, men att den ännu inte var inne ... Våra avdelningar i Frankrike var desorganiserade.
Medborgare Hales ansåg att rätta tiden för en konferens var när det dök upp någon fråga som rådet inte kunde lösa.
Medborgare Boon anslöt sig till uppfattningen att rätta tiden ännu inte var inne.
Medborgare Serraillier sade att avdelningarna i Paris inte skulle kunna sända delegater, eftersom de var dåligt organiserade och fortfarande skuldsatta efter valet.
Medborgare Robin hävdade att det inte var rådets sak att döma över sitt eget handlande och att tiden nu var inne för en kongress. Man hade organiserat sig synnerligen snabbt i Paris före kriget, och skulle säkert kunna göra samma sak igen om man uppmanades att sända delegater.
Medborgare Milner sade att det tillkom rådet att visa sig i stånd att utplåna de nationella känslor som nu svallade så högt.
Medborgare Eccarius invände att det enda ställe där de där känslorna svallade var i Paris, och att en kongress säkert inte skulle ha någon verkan alls. En delegat med tillräckligt stort inflytande över parisarna för att få dem att lyssna till honom, skulle kanske kunna göra något för att dämpa känslorna.
Medborgare Serraillier förklarade: Vi ville befria oss från de gamla medlemmarna och skapa nya avdelningar som kunde komma till en konferens eller kongress.
Medborgare Marx sade: Om olika sektioner begärt en konferens skulle det ha varit rådets plikt att kalla till en sådan, men så var nu inte fallet; det var visserligen sant att man enligt stadgarna skulle ha en kongress varje år, men detta skulle betyda att man fick två på ett enda år. Milner hade inte föreslagit att man skulle göra någonting bestämt. I Tyskland satt många av medlemmarna i fängelse och man hade inga möjligheter att sända delegater därifrån...
[......]
Medborgare Marx konstaterade att en tidskrift i Paris hade publicerat en uppgift att den federala kommittén antagit en resolution om att eftersom den bar Internationalens namn skulle den behålla det, men att samtliga tyskar utom Marx, Liebknecht och Jacoby skulle uteslutas. Han påpekade att Jacoby inte var medlem av associationen. Han föreslog att Serraillier skulle få i uppdrag att genast skriva till Rochat och begära det tryckta protokollet. Styrelsen beslöt i enlighet härmed.
Styrelsesammanträde den 21 mars
Närvarande medlemmar: Eccarius, Engels, Hales, Harris, Jung, Lessner, Kolb, Milner, Marx, Robin, Pfänder, Serraillier, Stepney, Townshend, Weston.
Ordförande: medborgare Jung.
Föregående mötes protokoll upplästes och godkändes.
Medborgare Marx konstaterade att vad man glömt bort under debatten föregående kväll var att det, när kriget bröt ut, hade skickats brev till samtliga avdelningar på kontinenten om att kongressen inte skulle kunna hållas i Mayenoe eller Paris, och att samtliga avdelningar som svarat hade överlåtit åt rådet att välja tid och plats för nästa kongress.
Medborgare Robin sade att man i Paris aldrig hade fått detta brev.
[1] Wilhelm Liebknecht, tysk arbetsledare. Liebknecht hörde till författarna av Gothaprogrammet och var tillsammans med Bebel riksdagens förste socialdemokratiske ledamot. Medlem av Internationalen och nära vän till Marx och Engels. Far till Karl Liebknecht.
[2] Johann Jacoby, tysk publicist och socialdemokratisk politiker.