[......]
Medborgare Engels meddelade att han hade ytterligare en sak
att meddela. Tidningspressen hade på sista tiden varit full av de många underverk som utförts av associationen, och nu senast hade man i en paristidning kunnat läsa att Marx år 1857 hade varit Bismarcks privatsekreterare.[1]
Han sade också att det skulle vara oklokt att låta parishändelserna fortsätta utan att säga något om dem. Så länge Nationalgardets centralkommitté hade skött det hela, hade allt gått väl, men efter valen[2] hade det varit prat och ingen handling. Rätta tiden att gå till aktion mot Versailles hade varit när regeringen där var svag, men den möjligheten hade spelats bort och nu verkade det som om Versailles höll på att få övertaget och drev parisarna tillbaka. Folket skulle säkert inte gå med på att ledas in i nederlaget så värst länge till. Man förlorade terräng, ammunitionen slösades bort till liten eller ingen nytta och förråden minskade allt mer. Paris kunde dock inte svältas till underkastelse så länge en sida av staden fortfarande låg öppen.[3] Favre[4] ville tydligen inte ta emot preussisk hjälp.[5] I juni 1848 hade kampen varit över på fyra dagar, men då hade arbetarna inte haft några kanoner. Denna gång skulle det inte gå lika snabbt. Louis Napoléon hade gjort gatorna breda[6], så att man skulle kunna sätta in kanoner mot arbetarklassen, men nu gynnade den saken arbetarna i stället; nu var det de som kunde bestryka gatorna med kanoner i kampen mot motståndarsidan. Arbetarna - 200.000 man - var långt bättre organiserade nu än vid någon tidigare revolt. Folkets sak låg ingalunda dåligt till, men chanserna var ändå inte lika goda som för fjorton dagar sedan.
Medborgare Mottershead trodde inte att alltsammans skulle vara över på bara några veckor. Frankrike skulle säkert vara i ett kroniskt tillstånd av revolution fem eller sex år framåt. Paris måste erövra landet.
Medborgare Milner sade att det var angeläget att generalrådet snarast gav uttryck för sin mening. Republikanska förbundet[7] hade sänt ut en proklamation där man klart lade fram sin uppfattning och önskade nu en meningsyttring också från andra.
Medborgare Cohn hemställde att debatten skulle få vila intill dess man hört en deputation som var närvarande vid sammanträdet. Bifölls.
Därefter framträdde medborgare Oliver som talesman för deputationen som sänts av Internationella demokratiska associationen.[7] Han meddelade att den kallat till ett möte nästa söndag i Hyde Park som en sympatiyttring för arbetarna i Paris och att man ville inbjuda generalrådet att samarbeta, för att säkra mötets framgång. Avsikten var att sända en resolution till Kommunen och låta publicera en annan resolution, riktad till Englands folk. Man ville också gärna veta om generalrådet eventuellt kunde ge något pekuniärt stöd.
[......]
Medborgare Lassassie ansåg att resolutionen borde ge uttryck för uppfattningen att folket i Paris hade rätt att göra uppror, att det hade rätt till kommunalt självstyre, att det hade rätt att kasta statskyrkan överbord[8] och upplösa den stående armén.
[1] Ryktet i fråga framfördes först i en bordeauxtidning. Se vidare Marx brev till Liebknecht.
[2] Med valen till Kommunen upphörde Nationalgardets centralkommitté att vara högsta myndighet i Paris.
[3] Under Pariskommunen försiggick striderna i söder och väster. I norr och öster, där preussarna stod posterade, var passagen fri för post, livsmedel m.m.
[4] Jules Favre, utrikesminister, en av Pariskommunens hatfullaste motståndare.
[5] Engels anmärkning måste uppfattas som en ironi. Favres och Thiers försök att vinna stöd hos Bismarck brännmärks i olika sammanhang av Engels och Marx, bl.a. i "Inbördeskriget i Frankrike". Förrädarna hade framgång. En stor del av den armé som krossade Kommunen bestod av krigsfångar, välvilligt frisläppta av preussarna.
[6] hänsyftning på baron Haussmanns delvis strategiskt betingade ombyggnad av det centrala Paris.
[7] Republikanska förbundet och Internationella demokratiska associationen var två småborgerligt radikala organisationer.
[8] Statskyrkans och yrkesarméns avskaffande hörde till Pariskommunens första reformer.