Marxists Internet Archive

Ur Internationella arbetarassociationens handlingar

1871


Protokoll vid sammanträde med rådet hållet på kvällen den 23 maj

Närvarande medlemmar: Boon, Eccarius, Engels, Hales, Harris, Jung, Lucraft, Lessner, Marx, Pfänder, Robin, Schmutz, Townshend och Weston.

Ordförande medborgare Jung.

Sedan föregående mötes protokoll upplästs och godkänts, upplästes ett brev från den engelsktalande avdelningen i Förenta staterna. Brevet innehöll en glödande redogörelse för associationens framsteg där och meddelade att det hållits ett massmöte i New York, avsett som en sympatiyttring för Pariskommunen och de lockoutade gruvarbetarna i Pennsylvania. I samma brev berättades också att målarna i USA hade bildat ett hemligt sällskap, och att många av logerna i detta sällskap var genomsyrade av Internationalens principer.

Därefter upplästes ett brev från Birmingham Trades Council, som innehöll ett bidrag på ett pund.

Medborgare Marx förklarade att han varit sjuk och inte förmått slutföra den skrift han var sysselsatt med, men att han hoppades ha den klar nästa tisdag. På tal om kampen i Paris förklarade han att han fruktade att slutet var nära men att, om Kommunen besegrades, detta bara innebar att kampen uppsköts. De principer som Kommunen byggde på var eviga och kunde inte krossas; de skulle hävda sig gång på gång, ända tills de arbetande klasserna uppnått sin frigörelse. Kommunen i Paris krossades nu genom att preussarna hjälpte till och uppträdde som Thiers[1] gendarmer. Dess förintelse hade planlagts av Bismarck, Thiers och Favre gemensamt; Bismarck förklarade ju i Frankfurt att Thiers och Favre bett honom ingripa. Resultatet visade att han var beredd att göra allt han kunde för att hjälpa dem, bortsett från att riskera några tyska soldaters liv - inte därför att han satte människoliv särskilt högt, när det gällde att vinna fördelar, utan därför att han ville se Frankrike sjunka än djupare, så att han skulle kunna utkräva mer. Han hade gått med på att låta Thiers få fler soldater än som stipulerades i fördraget, och hade tillåtit endast en mycket begränsad livsmedelsimport till Paris. Det var samma gamla historia än en gång. Överklassen höll alltid ihop för att hålla arbetarklassen nere. Under ett krig på 1000-talet mellan franska och normandiska riddare reste sig bönderna i uppror; riddarna grävde då omedelbart ner stridsyxan och förenade sig för att krossa bonderörelsen. Som ett vittnesbörd om hur preussarna skötte detta polisiära arbete kunde nämnas att femhundra personer arresterades i Rouen, som är ockuperat av preussarna - anklagade för att vara medlemmar av Internationalen. Man fruktade Internationalen. Häromdagen hade greve Jaubert - en förtorkad mumie, en man som varit minister 1834 och var ökänd för sina ingripanden mot tidningspressen - hållit ett tal i den franska nationalförsamlingen, där han förklarade att regeringens främsta uppgift sedan ordningen återställts måste bli att göra en grundlig undersökning av Internationalens verksamhet och sätta stopp för den.

Medborgare Robin sade att en i London utkommande tidning som kallade sig The International,[2] och som påstods vara finansierad av den franska polisen, i ett av sina nummer haft en artikel riktad mot Internationella arbetarassociationen, där det bland annat hävdades:

"Man må hoppas att man så småningom skall kunna finna någon utväg att sopa bort dess medlemmar från Europas yta. Önskvärt vore att de kunde förflyttas till någon annan del av världen, där de helt isolerade från resten av mänskligheten kunde få ägna sig åt att praktisera sina egenartade teorier."

Medborgare Boon sade att man torde kunna vänta sig att en del av våra vänner kommer att fly, och eftersom de säkert inte skulle kunna ta sig in i Belgien, ansåg han att rådet borde vidta sina mått och steg.

Medborgare Engels ansåg det självklart att något måste göras, eftersom Internationalen var så engagerad i denna sak.

Medborgare Marx ansåg att man borde kunna uppdra åt någon att sammanträffa med fru Plantade[3] och se vad som kunde ordnas.

Medborgare Harris sade att man borde handla på samma sätt som 1851.[4] Varje medlem måste göra sitt bästa.

Medborgare Jung ansåg att man borde instruera medborgare Truelove att sända någon som tog kontakt med Plantades.

Medborgare Boon frågade om det kommit några nyheter om Serraillier; om det förekommit någon brutalitet borde rådet protestera mot alla grymheter.

Medborgare Marx sade att vi naturligtvis kunde fördöma Versaillesregeringens handlande, men att det vore helt fel att protestera; det skulle innebära att vi vädjade till en regering som vi själva brännmärkt som rövare och banditer. Däremot kunde de engelska medlemmarna av rådet kanske göra något, ordna ett offentligt möte eller utse en deputation som kunde ta kontakt med ministeriet i denna fråga.

Medborgare Weston instämde i förslaget att låta de engelska medlemmarna skrida till handling. Ett krav på att den brittiska regeringen skulle intervenera kunde kanske göra en viss nytta.

Medborgare Engels ansåg att Thiers proklamation borde kunna användas som underlag för agitationen; han hade lovat att vara mild och förlåtande så länge han trodde att det skulle bli svårt att slå ner Kommunen, men så snart hans soldater började vinna framgångar hotade han med den yttersta stränghet.

Medborgare Lucraft ansåg att det säkert skulle göra god verkan om man lyckades få fram sympatiyttringar bland arbetarna själva, men däremot skulle en aktion av de som kallade sig deras ledare, och som fuskade i allt, vara värre än meningslös. Han hade varit sjuk och det var därför han inte bevistat rådets möten, men han hade hela tiden följt såväl rådet som Kommunen med sympati. Om fackföreningarna inte tog upp denna fråga, skulle man aldrig kunna lita på dem i fortsättningen.

Medborgare Boon ansåg att det skulle vara meningslöst att räkna med att fackföreningarna skulle ta ett initiativ i någon politisk fråga.

Medborgare Hales förklarade att han för sin del var oroad; det hade spritts så många lögner och felaktigheter[5] i England att det vore oklokt att vädja till fackföreningarna. Arbetarna var inte så bestämda i sina åsikter som de borde vara. Det skulle säkert vara bättre att vädja till demokraterna.

Medborgare Boon föreslog, med instämmande av medborgare Lucraft:

"Att rådets engelska medlemmar bildar en kommitté, med uppgift att undersöka om något kan göras för att stävja Versaillesregeringens grymheter."

Antogs enhälligt.

Mötet avslutades klockan 10.45.

H. Jung, ordförande
John Hales, sekreterare

 


Noter:

[1] Adolphe Thiers (1797-1877), historiker, författare till ett verk i tio band om franska revolutionen, och borgerlig politiker. Konseljpresident 1836, 1840 och 1848, provisorisk statschef februari-augusti 1871 samt republikens president 1871-73. Mannen som krossade Pariskommunen i blod.

[2] egentligen L'Intemational.

[3] L. Plantade, fransk restaurangägare och pensionatsinnehavare i London med anknytning till Internationalen.

[4] Efter statskuppen den 2 december 1851 flydde många franska radikaler till England och hjälptes där till rätta av engelska sympatisörer.

[5] om Pariskommunen.