Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Vid det här laget har nästan varje vuxen människa läst eller hört talas om Världens Industriarbetare (Industrial Workers of the World), vanligtvis känd som I.W.W. Det stora flertalet har hört eller läst vad I.W.W. icke är, varför de följaktligen ha en förvrängd uppfattning om organisationen, dess principer, funktioner och syften.
Då de givetvis inte kanna till denna arbetarorganisation döma de den efter dess rykte. Nu förhåller det sig dock så att I.W.W:s karaktär och dess rykte är två vitt skilda saker. Dess karaktär skapas av dess medlemskap, men dess rykte är ett verk skapat av dess fiender.
Dess fiender är kapitalistklassen med sina besoldade kreatur av olika slag, ingen nämnd och ingen glömd. De veta att arbetarna skulle flocka sig i hundratusental under I.W.W:s standar om de förstodo organisationen, och det är därför som all den makt som kapitalistklassen har kontroll över är inriktad på att beljuga organisationen, förvanska dess principer, ljuga fräckt om dess metoder och i övrigt svärta ned dess medlemmar. Pressen, talarstolen och predikstolen avfyrar oavbrutet grova lögnsalvor emot I.W.W. Falsk patriotism uppeldas till extas under agitationskampanjer, där alla fakta ignoreras eller göras oigenkännliga i det ondskefulla syftet att nedsvärta en organisation, vilken har en klarare uppfattning och är besjälad av högre syften än vad någon arbetarorganisation hittills har framlagt för arbetarklassen.
Med dess påstådda och utbasunade intresse för mänsklighetens välfärd ha kapitalisterna och deras underhuggare av alla slag på ett listigt sätt odlat upp en tro att I.W.W. är en organisation som ansvarslöst drives framåt mot ett våldsamt nedrivande av mänskligt samhällsliv.
Kallblodigt togo kapitalisterna, och ta ännu, i beräkning arbetarnas fallenhet för att godtaga färdiggjorda åskådningar och uppfattningar i stället för att forma sina egna.
Pressen, den, vita duken, radion och predikstolen har använts för att framställa I.W.W. i en sådan dager att dess mottagande skulle mötas med all den ovilja och bitterhet som fördomar och intolerans kunde mönstra upp emot den. De som således blivit ledda till att taga avstånd från I.W.W. vända sig endast emot det som de tror den vara. I.W.W., är dock alls icke sådan, den är helt annorlunda.
Det råder en vitt utgrenad uppfattning att I.W.W. är av utländskt ursprung. Den är tvärtom amerikansk. Framfödd av arbetarnas erfarenheter i Amerika och av de där rådande sociala och ekonomiska förhållandena grundades den i Chicago, Illinois, år 1905.
Därav följer att den varit upptagen med, och i huvudsak styrts av Amerikas ekonomiska liv. Den kämpar för arbetarklassens intressen på den amerikanska (kontinenten. Samtidigt som den så gör är den också ämnad att tjäna arbetarklassen i alla världens länder, i flera av vilka den har branscher där dessas inflytande är känt. En uppfattning som är vanlig, alldeles för vanlig, är att I.W.W:s medlemskap huvudsakligen består av utlänningar. Denna anklagelse är lika gammal som arbetarrörelsen. Det "utländska" innehållet har använts för att förringa varje arbetarorganisation sedan den organiserade arbetarrörelsens början.
Man är bekväm nog att förbise att "Pilgrimsfäderna" voro "utlänningar" och att de enda verkliga "amerikanarna" äro indianerna.
Majoriteten av I.W.W:s medlemskap i U.S.A. äro infödda arbetare men alla nationers arbetare äro naturligtvis tillfinnandes ibland I.W.W:s medlemskap därför att de allesammans äro anställda inom landets industrier. Så länge som arbetsköparna ge utländska arbetare anställning kommer I.W.W. att finna det nödvändigt att organisera dem såväl som de infödda. Då vi arbeta tillsammans med utlänningar måste vi förena oss med utlänningar. I.W.W. kommer att organisera alla som arbeta för löner, antingen de äro svarta eller vita, bruna eller gula, män som kvinnor och barn.
Ras, hudfärg, religion, nationalitet, ålder eller kön utgör alls inga hinder varför I.W.W. skulle skilja den åt som arbetsköparklassen har förenat industriellt. Arbetarklassens industriella solidaritet som en kommande företeelse är någonting som arbetsköparklassen fruktar och det är därför som den strävar till att nedsvärta I.W.W:s rykte.
Arbetsköparna komma inte att dra sig för att göra upp listiga planer, ljuga, använda sig av komplotter och alla möjliga provokationer för att förebygga en sådan industriell organisation bland arbetarna, som I.W.W. syftar att åstadkomma. När de säga att I.W.W. är en utländsk organisation vädja de till en .patriotism som de själva äro främmande för, vilket deras rekord som finansiella industrialister tydligt och klart bevisar. I.W.W. känner inte till några utlänningar, alla äro arbetare, och vi ha endast en fiende - arbetsköparklassen - som exploaterar vår arbetskraft.
Det påstås ävenledes att I.W.W. är en hemlig organisation. De som yttra den lögnen veta i sina hjärtan att I.W.W. med framgång bekämpat varje försök att göra den hemlig. Dess medlemmar ha utan fruktan hävdat sina övertygelser och okuvade stått upp emot pöbeln, vansinnig efter blod, hellre än att taga tillbaka sina ärliga övertygelser.
I tusental har I.W.W:s medlemmar strömmat igenom fängelsernas portar men organisationen har aldrig tvingats att retirera till hemligheten. Dess möten ha avhållits öppna, i öppna möteslokaler eller i gathörnen, ganska ofta i fängelsernas närhet.
Organisationen har inga handgrepp eller lösenord, inga hokus pokus av någon sort. I.W.W. är en vidöppen organisation som älskar ljuset och undviker metoder och handlingar, vilka stå i behov av mörker eller täckmantel. Sanningen är dess doktrin och overallen dess uniform: lönearbetets kamratskap är dess kvalifikation för medlemskap och trohet till arbetarklassens sak är dess religion och examen.
Den utger 8 tidningar på 6 olika språk för att delgiva alla sina ideal.
Medan vi äro i färd med att avliva rykten tvingas vi att göra vårt bästa i den vägen vad det gäller ryktet om att I.W.W. strävar efter att nå sitt mål medelst våld. Våldet har spelat en stor roll i I.W.W:s utveckling men I.W.W. har varit våldets offer, aldrig dess initiativtagare. I sådana fall då arbetsköparna sökt att förbinda I.W.W. med våldshandlingar ha de kapitalt misslyckats. Aldrig har det bevisats i någon domstolshandling att I.W.W. varit inblandad i något brott. I alla dylika fall har I.W.W. rentvåtts. I domstols fallen under världskriget utrensades anklagelserna om sabotage och våldsdåd av U.S.A:s apelldomstol. Till trots av alla dessa uppenbara fakta fortsätter en propaganda som syftar till att hålla vid liv idén om att I.W.W. är brottsligt sinnad.
I den amerikanska arbetarrörelsens historia finner man den första påvisbara sammankopplingen av arbetarorganisation med våldsdåd när kapitalisterna placerade en provokatör - James McFarland - ibland Molly Maguires. Sedan dess har "Agent provocateur" blivit en ständig företeelse inom amerikansk arbetarrörelse. Att anställa folk som vilseleder arbetarna och provocera fram våldsdåd för att därigenom slå ner arbetarorganisationerna har faktiskt blivit till en riktig industri. Senator Pettigrew från North Dacota, som har 50 års erfarenhet i det allmännas tjänst att stödja sig på har yttrat följande ifråga om arbetarvåldet: "De stora sammanslutningarna (arbetsköparna) anställde privatdetektiver och använde sig av våld, om ett kuvande av de strejkande krävde det. För att göra våldet berättigat i det allmännas ögon sände de hemliga agenter in bland de strejkande, vilka uppmanade dem till att bruka våld. Dessa agenter framhöllo att det skulle gagna arbetarna och deras sak om de togo till våldet.
Genom upphetsande tal fingo de arbetarna i en upphetsad stämning, varefter de uppmanade dem till att kasta bomber och till och med att begå mord. De (agenterna) utförde också dylika handlingar." I allmänhet begingos dessa våldsdåd emot egendom, varefter militären eller polisen omedelbart utryckte för att "upprätthålla ordningen", naturligtvis.
Senator Pettigrew kunde ha tillagt att kapitalistpressen kastar sig över dessa beställda och "lavede" upplopp och våldsdåd för att hetsa upp den allmänna opinionen mot arbetarorganisationerna. Näst i tur kommer sedan prästerna och övriga kapitalistsamhällets lovsjungare och tar vid i hetsen, som sedan ger eko i varje cirkel som behöver kapitalismens ynnest. Ingen organisation har blivit så misstolkad i detta hänseende som I.W.W. Försöket att fästa ett dåligt rykte vid denna organisation har kostat kapitalistklassen åtskilliga miljoner dollars och det har kostat I.W.W. många av dess medlemmars liv och friheten för hundratals. På grund av tillagad opinion bekämpas organisationen därjämte hårdast av dem som minst känner till den.
För att sådana bland arbetarna, vilka blivit missledda till att tro att I.W.W. är någonting annat än den i verkligheten är skall ha en möjlighet att bedöma I.W.W. på dess egna meriter har denna broschyr skrivits.
Härnedan skall vi utan att undandraga någonting framlägga I.W.W:s principer, syften och metoder. En fördomsfri och tolerant uppfattning borde ge oss ett tillfälle att bli hörda. Resultatet har vi ingen som hälst fruktan för.
I.W.W. är en arbetarorganisation, vars medlemskap är begränsat till dem som arbetar inom industrien för lön, var och en som inte arbetar för lön kan icke erhålla medlemskap inom I.W.W.
Nu kan det vara på sin plats att fråga varför icke var och en som är sysselsatt med industriell produktiv verksamhet kan vinna inträde, i all synnerhet då i en organisation, vilken syftar till att omfatta hela arbetarklassen som sitt medlemskap och som hävdar att den verkar och kämpar för hela arbetarklassen? Först, i egenskap av en ekonomisk organisation måste I.W.W. representera ett visst intresse, i annat fall skulle den icke effektivt kunna funktionera. Om icke en klar och tydlig gränslinje utstakas för att tydliggöra ett bestämt intresse så kan ingen organisation ge uttryck för eller försvara ett sådant. Därför organiserar I.W.W. lönearbetarna såsom ett industriellt element, vilkas bestämda intresse ligger i att omedelbart uppmjuka villkoren av deras ställning till industriens ägare, under tiden som de bereda sig på att helt avskaffa denna deras ställning. Förbindelsevillkoren mellan arbetare och arbetsköpare kommer till uttryck i den betalda lönen: arbetstidens längd och förhållandena på arbetsplatsen. För den anställde lönearbetaren äro alla andra utanför dessa stående frågor av mindre betydelse.
I dessa frågor, lönefrågor, äro arbetarna utomordentligt intresserade och omkring dessa hänger deras egentliga liv. För att inga utomstående saker och intressen skall upptaga medlemmarnas tid och energi, eller leda dem bort från den egentliga funktionen har I.W.W. i lönearbetarnas intresse begränsat sitt medlemskap till att omfatta endast dem som har att göra upp med arbetsköparna om löner, arbetstid och arbetsförhållanden.
En del människor som äro sysselsatta med produktivt arbete har möjlighet att på egen hand reda upp sin arbetstid och arbetsförhållanden.
I deras egenskap av självanställda äro de icke irriterade av den disciplin som ständigt gör sig påmind hos lönearbetarna. De kunna ha samma önskan som lönearbetarna att avskaffa kapitalismen men deras intressen äro icke likartade med lönearbetarnas beträffande den dagliga kampen emot löneinställningen, därför att ingen sådan inställning existerar hos dem.
Såsom en arbetarrörelse är det nödvändigt och ofrånkomligt för I.W.W. att befatta sig med de dagsfrågor som lönearbetarna nödgas ta i tu med på arbetsplatserna, varför det alltså är av största vikt att inte tillåta sådana element i deras led, som icke helt och fullt överensstämma med intressena av dem, vilkas verktyg det är ämnat att bli.
Att införa ett utomstående och främmande element innebär endast kaos och villervalla. Ingen organisation kan på en och samma gång tjäna två intressen.
Tillägga vi att inom arbetarklassens stora sociala division finns vissa grupper som i ekonomiskt hänseende står i en annan grad än proletärerna, vilkas inflytande i organisationen skulle medföra ett farligt experimenterande har I.W.W. funnit det vara rådligt och nödvändigt att utestänga dessa från medlemskap.
Chefer, disponenter, förmän, sådana som ha rätt att anställa och avskeda arbetare, nekas medlemskap. Dessa arbetare, vilka på grund av sin ställning inom industrien, ofrånkomligt måste se alla frågor som stå i samband med arbetet från arbetsköparsynpunkt, skulle inom kort sätta sin synpunkt, i större eller mindre grad, på organisationen och därigenom göra den mindre effektiv.
Icke endast det, de skulle tillika, på grund av deras kontroll över arbetsplatsen, och därför även deras bestämmanderätt över arbetarnas levnadsstandard, kunna förhindra organisationens verksamhet och även omintetgöra själva syftet av organisationen. Det är därför som I.W.W. till trots av att den inser det gemensamma draget i industriellt hänseende mellan dessa arbetare och de egentliga proletärerna utestänger dem från medlemskap i väntan på den tid då industriproletärerna genom sin organisation och industriella ställning utan vidare risk kan sammansmälta dessa grupper inom sina led.
Detta, sett i breda drag, förklarar varför I.W.W. begränsar sitt medlemskap till de verkliga lönearbetarna, som icke ha någonting som helst gemensamt med arbetsköparna, ägnat att dämpa deras klassmedvetande eller göra dem välvilligt stämda gentemot lönesystemet.
En annan tämligen utspridd missuppfattning som släppts ut och noggrant odlats och uppfostrats av kapitalistklassen, är den att I.W.W. strävar till att bli en stor revolutionär politisk organisation, vilken har till syfte att störta de nuvarande regeringarna och upprätta sin egen byråkratiska tyranni. Detta är säkerligen en av de största osanningar som utspritts och satts tro till om I.W.W.
Den är icke en politisk organisation. Den har inga politiska strävanden eller syften. Det enda den har lärt från politik och politikerna är att den måste undvika bägge som pesten. I.W.W. riktar alls icke sin aktivitet och styrka mot regeringarna. Dess hela uppmärksamhet är riktad mot arbetsplatsen och löneförhållandena där.
I.W.W. är varken politisk eller antipolitisk, den ar helt och hållet en ekonomisk organisation.
Varje timme, varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år befattar sig I.W.W. enbart med de spörsmål som hänger samman med löneförhållandena, vilket innebär en ständig strid mellan arbetarna och arbetsköparna. Ständigt och utan avbrott strävar den till att uppamma stämningen bland arbetarna för en kortare arbetsdag.
Den sätter in hela sin styrka på att organisera dem så att de kunna kräva och förskaffa sig en kortare arbetstid och på så vis ge dem möjlighet att nå en högre levnadsstandard. Den kommer att organisera lönearbetarna så att de kunna skapa sig bättre och hälsosammare förhållanden. Den söker inte att åstadkomma dessa förbättringar för arbetarklassen medelst politik utan genom direkt ekonomisk aktion.
Vi tro att ingen nu gängse mening, inte en gång uttrycket "radikal", blivit så till den grad missbrukad av kapitalistiska hjälpkällor som meningen "direkt aktion". För dem har alltid denna term varit liktydig med grova våldsdåd mot person och förstörelse av egendom.
Arbetarna ha blivit vilseledda till att tro att I.W.W:s direkta aktionister äro män och kvinnor som reser omkring i landet beväpnade med revolvrar och medförande packningar av bomber och explosiva inflammerande kemikalier, förödande allt i deras väg. Arbetarna ha bibringats en uppfattning om I.W.W. så att själva tanken om organisationen skall sätta dem i fruktan. Det har påståtts att det enda I.W.W. har intresse för är förödelse och våldsdåd och att dessa ha företräde framför fredliga handlingar. Arbetarna ha satt tilltro till denna lögnpropaganda och ännu är det, sorgligt nog, många som fortsätter i denna tro till trots av, såsom förut nämnts, att ingenting har kunnat bevisas som ställt organisationen ansvarig för några som hälst brott.
Varför fortsätter folk med att tro dylika lögner, som så ofta och så totalt kunnat tillbakavisats? Helt enkelt därför att de inte brytt sig om eller haft möjlighet att undersöka fakta.
För den stora majoriteten ibland arbetarna ter sig I.W.W. som någonting som står avsides och icke hör ihop med deras problem.
Inflytandet av den kapitalistiska propagandan, utsänd från olika källor, till vilken folket har ett traditionellt förtroende, har tjänat till att bedöva arbetarmassornas instinkt och gjort dem blinda för sina egna intressen. Arbetarna har fått lärt sig att tänka i individuella termer och ytterst sällan höjt sig Över den rent personliga omtanken.
Var och en tänker om sitt arbete som han eller hon har som en personlig kvantitet: om livet som ett individuellt problem och likaledes om den eviga saligheten, där denna tanke utgör det som går under namnet religion, allt i individuella termer och i omtanke om sig själv. Emot denna individuella uppfattning ställer I.W.W. den kollektiva idén av klassintressen och klassaktivitet. Den kastar åt sidan de gamla kapitalistiska idéerna såsom utnötta och farliga för samhället. Den nekar att be om hjälp och avskyr idén att arbetarna behöver eller skulle vara i beroende av utomstående element till hjälp i nuet eller för deras slutliga frigörelse.
Den ser arbetarna alltid såsom arbetare och aldrig i någon annan egenskap, och den kommer heller ej att anställa dem i någon annan egenskap. För I.W.W. är arbetaren som producent en vida viktigare social faktor än arbetaren i egenskap av politisk medborgare, antingen han eller hon är tillerkänd medborgarens alla nya rättigheter.
Vi anse att sättet, på vilket ett folk skaffar sig sitt uppehälle, bestämmer deras samhällsform. De sociala institutionernas förändringar, vilka satt sina märken i den mänskliga rasens historia, har alltid varit en följd av föregående inträffade förändringar i produktionsmetoden.
Genom ett iakttagande av naturlagarna gjorde människan upptäckter, som kristalliserades i verktyg och i deras förbättringar, och, under det sista århundradet i synnerhet, har laboratorieundersökningar gett ytterligare tillskott till förbättringar inom fabrik och verkstad, intill dess att människan omgivit sig själv med en ekonomisk miljö, vilken sträcker sig utöver den nuvarande sociala strukturen och framtvingar en anpassning i linje med det nuvarande produktionssystemet.
Den gamla sociala ordningen och det nya ekonomiska systemet har råkat i tvekamp och hotar nu rasens tillvaro. Nu, liksom under alla föregående tider, är det organiserade mänskliga samhället helt och hållet beroende på det rikedomsproducerande elementet inom det.
I den grad detta element utsättes för lidande, i samma grad tenderar samhället att upplösas. Vår dags moderna och ståtliga sociala struktur kan icke vila säkert på en proletärgrundval, vilken drives till oro av elände och förnedring. Och, om inte ett konstruktivt program framlägges, kommer oundvikligen en katastrof att inträffa.
Parallellt därmed se vi, att när i det förflutna härskarna över jordens tillgångar så inriktade sin kontroll att den ledde till förhindrandet av mänskliga framsteg så framtvingade de mäktiga sociala förändringar, vilka historien nedtecknat som revolutioner. Ett noggrant studium av de under dessa tider rådande förhållandena kommer att förklara vår ståndpunkt, nämligen att dessa revolutioner voro resultaten av sociala anpassningar, nödvändiga för bemötande av de nya förhållandena.
Såsom Benjamin Franklin mycket träffande uttryckte sig: "människorasens historia kan mera korrekt skrivas i verktygstermer (produktionsmedel och satt) än i någon annan term." Blodsutgjutelse och våld i stor skala kännetecknade uppkomsten av varje föregående social förändring. Våldet har varit den förlossare, genom vilken varje revolution i det förflutna fött det nya. Den svagt logiskt tankande individen, som går med på att förändringar skett och att de varit socialt nödvändiga och därtill är övertygad om att en dylik förändring är av behovet påkallad även nu, tänker logiskt så långt men icke längre.
Fakta överbevisar honom att förändringar varit nödvändiga och förhållandena av i dag tvingar honom även inse behovet av en social förändring av det nuvarande samhället, men han inser inte att själva sättet för denna förändrings genomförande kan också ha förändrats gentemot de förflutna metoderna. Att själva revolutionsprocessen även är underkastad förändringens lag. För honom framstår det att då I.W.W. är en revolutionär organisation, så måste det innebära att den kommer att använda sig av samma vapen som det förflutnas revolutionära organisationer använt sig utav. Därför, när uttrycket "direkt aktion" myntades, grepo de kapitalistiska underhuggarna det med begäran och använde det till att sätta skräck i folket. De symboliserade uttrycket med lånta scener från borgarrevolutionerna, vilka utmärkte sig för den fruktansvärdaste terror och mest omänskliga våldsdåd.
Direkt aktion, sådan den tillämpas av I.W.W., betyder helt enkelt att arbetarna, i egenskap av arbetare, skall själva gå till aktion på arbetsplatsen, varför det följaktligen blir ekonomisk direkt aktion.
Arbetarna kommer då att tillämpa kontrollen av sin arbetskraft på arbetsplatsen, en frukt av deras organisation, på det sätt de själva anse vara det mest effektiva. De kunna helt och hållet dra sig från arbetsplatserna, förklara en öppen strejk, eller de kunna stanna kvar på arbetsplatsen och minska sin arbetseffektivitet på ett eller annat sätt. Inom varuförsäljningen kunna de omtala för kunden varornas beskaffenhet; inom vissa varuproduktioner kunna arbetarna yppa och göra allmänheten bekant med den förfalskning som företagets ägare gör i varornas tillverkning o.s.v. Det finns en mängd sådana sätt för arbetarna att använda sig utav för att öva ekonomiskt tryck på arbetsköparna. När arbetarna överge sina arbetsplatser så mista de, för tillfället, sina egenskaper som producenter. Det är på grund därav som I.W.W. föredrar strejken på arbetsplatsen, inom företagets område, framför strejken utanför detsamma. Vidare, när arbetarna vilseletts till att förstöra egendom ha de övergivit sina rikedomsproducerande egenskaper och antagit rollen av rikedomsförstörare. Till detta både i princip och ifråga om sund praktik är I.W.W. motståndare.
Ej heller ar det militära krigförandets instrument den industriella kampens vapen och I.W.W. använder all sin styrka till att dämpa den idén att användandet av fysiskt våld är en effektiv taktik för organiserade arbetare. Vi tro och lära att alla sådana medel komma att brukas av proletariatet till sin egen nackdel. I.W.W. syftar icke till att erövra industrien därför att detta skulle innebära en nödvändig social bekvämlighet men den syftar till att avskaffa arbetsköparen såsom varande en onödig social börda. I.W.W. ämnar taga itu med arbetsköparna direkt och medvetet genom produktionsmaskineriet som arbetarna bruka och genom vilket arbetsköparna drar nyttan.
Den ämnar handla med dem direkt och icke genom några ledare, politiska eller andra. I.W.W. sätter hela sin tillit till den medvetna kontrollen av arbetskraften.
Om icke I.W.W. helt och fullt vore bunden vid ett revolutionärt program, vilket den envist har nekat att kompromissa med eller uppge, skulle dess fiender funnit det ganska svårt att förhindra dess framsteg genom att mönstra upp de räddhågade och okunniga emot den.
Att köpa sig popularitet på bekostnad av principer är ett alldeles för högt pris för denna verkliga arbetarorganisation.
Att utesluta det slutliga syftemålet på sitt program, kapitalismens avskaffande, skulle ha varit detsamma som att ha avsagt sig rätten att vara en arbetarorganisation, i ordets egentliga mening.
Det samhällsonda, som tvingar lönearbetarna att organisera sig, är inneboende i det kapitalistiska systemet, det är systemets logiska frukt. I.W.W. kan därför icke göra mindre än att uttala sitt revolutionära syfte även då det genom att så göra framskapar möjligheter för dess fiender att smutskasta och missrepresentera den, en möjlighet som de inte glömt att taga vara på och utnyttja till fullo.
De grävde omkring i historiens begravningsplats och skramlade med de historiskt dödas ben för att sätta fruktan i arbetarna, de som I.W.W. syftar att nå med sin upplysning och söker organisera.
De förflutna revolutionerna är ett rekord av fysiska strider i vilka kampen om herraväldet avgjordes genom svärdets makt. Sammansvärjning, vilken krävde hemlighetsfullhet såsom ett av de förhållanden som voro behövliga för ett segerrikt genomförande, voro betecknande för alla föregående revolutioner. De män och kvinnor som togo del i sådana revolutionära sammansvärjningar buro sina liv i sina händer.
Ertappades de gjordes det kort process med dem, varför de nödgades behandla förrädare lika hårdhänt. Förräderiet bestraffades vanligtvis med döden. När dessa strider nått den öppna revolutionens stadium flöt blodet ymnigt och hittills har varje tidsbestämd social utveckling fått ett blodigt dop. I de sociala revolutionernas historia var det blodshav, på vilket kapitalistklassen seglade till makten större än alla föregående revolutioners tillsammans. Delvis var detta en följd av krigsvapnens utveckling, i deras effektivitet att sprida död, men därjämte även en följd av den påtagbara tendensen inom borgarklassen för större hänsynslöshet och omoral än vad någon annan klass visat vilken strävat efter, och vann, socialt herravälde.
Historien och upphöjandet av kapitalistklassen till en härskarställning i samhället, såsom framställt av Karl Marx (Kapital, Vol I, Kapitlen 22-33, eng. uppl.) och andra författare, bevisar att ingen annan härskande klass i människorasens långa historia har varit så totalt i avsaknad av mänskligt ansvar, så fylld med lustan efter blod eller så fattig på ärliga principer. Ridderlighet är omöjlig i ett kapitalistiskt samhälle och medlidande är en oförlåtlig svaghet. Det beror på makt och respekterar endast makt.
Förenta Staternas politiskt regerande och industriellt härskande grepo girigt tag i uttrycket "direkt aktion" och satte det i samband med förflutna historiska händelser. Direkt aktion förvrängdes av dem till att mena detsamma som den franska revolutionens terrorregim, varunder även kommunarderna år 1871 föllo offer för den av Thiers på den kapitalistiska regeringens order verkställda masslaktningen på Pere Lachaise kyrkogård och Paris gator. I händerna på de kapitalistiska propagandisterna förvanskades direkt aktion till att mena någonting som I.W.W. aldrig menat uttrycket att stå för. Kapitalistklassens underhuggare förmedlade oavbrutet det intrycket att I.W.W. föresatt sig att bruka kniv, revolver och bomb i närmandet av sitt mål.
Sådana äro kapitalistklassens sätt och metoder, sådana voro dess egna vapen och metoder och sådan är också deras egen idé om uttrycket direkt aktion. Den vill behänga I.W.W. och andra som äro skadliga för dem med sitt eget smutsiga rykte. Den lever på rån och svindel och den visar endast sin sanna färg när den eftersträvar att råna I.W.W. på dess rykte på samma gång den begår en svindel mot den allmänna opinionen när den misstolkar fakta som stå i samband med I.W.W:s uppgift, principer och metoder.
Låt oss upprepa att med uttrycket direkt aktion menar I.W.W. arbetarnas direkta aktion på arbetsplatserna. Arbetarna, såsom medlemmar av I.W.W., bibehåller alltid deras egenskap av arbetare och deras direkta aktion utövas alltid i denna egenskap. Den direkta aktionens taktik i denna mening, och i vilken anda I.W.W. alltid använder uttrycket, tar den form som i de organiserade arbetarnas uppfattning anses vara den mest effektiva. De kunna använda sin organiserade kontroll över arbetskraften: 1) till att stoppa produktionen genom att utrymma arbetsplatsen; 2) genom att stanna kvar på arbetsplatserna men medvetet sänka deras produktiva effektivitet; eller de kunna strejka med korta mellanrum.
Men, på vilket sätt de än utövar deras organiserade kontroll så överge de aldrig helt och hållet deras industriella egenskaper.
Detta hotar allvarligt att göra kapitalisterna förlägna i skötandet av företagen och de låta ingenting stå i vägen för dem när det gäller att förebygga tillväxten av en organisation utrustad med sådana möjligheter. Däri ligger förklaringen till det hat de hysa mot I.W.W., ur vilket de hämta inspirationen till de mångfaldiga lögner de spritt om den.
Vi tro att lönearbetarnas säregna egenskaper bestå i att vara rikedomsproducenter i vardande och i att vara det. Det vill säga, att vara ett oumbärligt socialt element. Vi syfta till att kultivera detta medvetande bland lönearbetarna och att organisera det för effektivt uttryck. Det är vår avsikt att lära arbetarna att de kunna handla endast till arbetarklassens nackdel genom att försöka uppge sina egenskaper och antaga någon annan. Arbetaren kan endast handla till sin egen fördel genom att satsa in sin styrka inom rikedomsproduktionen och inte på något annat sätt, eller i någon annan riktning. Vi anse verkstadsmaskinens spak vara vida mäktigare och mera att lita på än en röstsedel.
Politik är den härskande klassens vapen och dess användning kommer endast att skydda deras härskareställning och förlänga lönesystemet.
Allt det elände, som nu härjar bland arbetarklassen, kommer, att fortfara så länge som lönesystemet, eländets naturliga källa, varar.
Att fly från industriens område i ett försök att främja arbetarklassens sak genom fysiskt våld, antingen i samband med en strejk eller i en militärrevolution, skulle, för de organiserade arbetarna, innebära att de övergåvo deras skyddsställning och förnekade sig själva det skydd som deras industriella ställning ger dem. Organiserade för att kontrollera deras makt som en klass inta de en ointagbar ställning och skulle vara i stånd att bruka en oemotståndlig makt.
I.W.W:s filosofi är icke filosofien om frälsning genom beväpnat fysiskt våld utan filosofien om frihet genom organiserad industriell makt. Den sprider icke en lära om blodsutgjutelse och vittomfattande elände utan läran om det mänskliga livets skyddande och eländets avskaffande. Den framför icke enbart en teori utan rör sig tillika med ett bevisbart faktum, att arbetarklassen utgör det alltillräckliga elementet för social omvårdnad och trygghet.
När arbetarna använda sig av direkt aktion så förlita de på sig själva i stället för att sätta sin tillit till mellanhänder, såsom de varit vana vid att göra. I denna mening betyder direkt aktion självansvar. Hittills ha arbetarna varit beroende av ledare som trätt i förbindelse med arbetsköparna och köpslagit om priset på deras arbetskraft. Direkt aktion gör dessa ledare överflödiga, enär de nekas anställning. Ävenså, genom att icke göra sällskap i en politisk karriär koncentrerar I.W.W. de organiserade arbetarnas aktivitet till arbetsplatsen. I stället för att söka rättelse för dåliga förhållanden inom industrien i Washington eller i delstaternas lagstiftande församlingar komma de organiserade arbetarna att kräva dem direkt av arbetsköparen och vara i en sådan ställning att de kunna genomdriva dem.
Från det förenämnda inses det att I.W.W. icke förlitar sig på och ej heller logiskt kan propagera för fysiskt våld. Den strävar tvärtom att få till stånd en ännu mer effektiv taktik, i vilken arbetarna förtrösta sig på deras kontroll över rikedomsproduktionen. Det är på grund av att den gör detta som kapitalistklassen och dess medhjälpare betrakta I.W.W. som den farligaste av alla arbetarorganisationer och den arbetar träget och hänsynslöst för att ge den ett rykte som skall göra den avskydd av dem som äro i okunnighet om dess verkliga syfte, metoder och mål.
Men sanning krossad mot jorden kommer att uppstå igen och I.W.W. börjar att bli erkänd. Genom den ondskefulla propagandans dimma börja arbetarna skönja att I.W.W. är en arbetarorganisation, på vilken de kunna förlita sig och sätta sin tilltro till.
Vi veta att de politiska institutionerna icke framskapa de ekonomiska förhållandena, utan tvärtom, genom och utav de ekonomiska förhållandena skapas och utvecklas de politiska institutionerna. Politikerna diktera inte till industrien men de mottaga och lagfästa industriens diktat.
Senator Pettigrew kan hjälpa till och stödja vår inställning till denna sak: I sin bok "Imperial Washington" säger han: "Det är femtio år sedan jag började intressera mig för det politiska livet. Under dessa år har jag, mer och mindre aktivt, deltagit i politiken, först som en regeringens uppsyningsman, sedan som ledamot av staten North Dacotas lagstiftande församling, som medlem av Förenta Staternas kongress och slutligen som medlem av Förenta Staternas senat. Sedan år 1880 har jag varit bekant med framstående män både inom den republikanska och demokratiska kåren. Personligen har jag varit bekant med de ledande affärsmän som gåvo de politiska partierna sitt stöd och som gjorde, eller gjorde av med, presidenter. För ett halvt århundrade har jag varit bekant med politiker och varit inne i både de politiska kretsarna ock affärs kretsarna. Under hela denna tidrymd har jag levat och arbetat tillsammans med Amerikas härskare. När jag år 1870 inträdde i det politiska livets arena begynte Förenta Staterna, med en befolkning av 38 miljoner, att tillfriskna från inbördeskrigets följder. Den gamla slavägande Söderns ekonomiska liv låg i ruiner. Även i de nordliga staterna svepte 1873 års kris över affärslivet tagande sin tribut i handelskonkurser och arbetslöshet samt en ökning av jordbrukande arrendatorer.
Den förändring som skett från den stunden till i dag är total. Med ett tredubbelt invånarantal, med sektionalismen praktiskt taget avskaffad, med södern ekonomiskt tillfrisknat och nordens ekonomiska makt ofantligt utökad, med större rikedom än några andra av världens fem nationer tillsammans, med världskrediten i sina händer, med stora outvecklade eller endast delvis utvecklade naturtillgångar, med en enad befolkning och en ny idé om världsbetydelse står Förenta Staterna som antagligen den rikaste och mest inflytelserika av alla stora nationer. Jag iakttog dessa tidsviktiga förändringar och deltog i dem. Medan de pågingo såg jag någonting annat som ingav mig fruktan. Jag såg Förenta Staternas regering inleda en kamp mot trusterna, järnvägarna och bankerna och jag åsåg hur affärsintressena avgick med segern. Jag såg de republikanska (politiska) regeringsformerna avtyna på grund av obrukbarhet och jag såg dem bedragna av samma personer som edsvurit sig att bibehålla och vidmakthålla dem. Jag såg affärsimperiet med dess mångfaldiga utsträckningar växa upp omkring och ovanom regeringsstrukturen. Jag såg hur makten över det politiska livet flyttades från det försvagade republikanska (politiska) maskineriet till det nya energiska affärsimperiet. Starka individer som såg vad som tilldrog sig strävade inte längre för att komma in i det politiska livet. I stället riktade de sina strävanden på att komma in i industrien och med dem förflyttades Förenta Staternas regering från Washington till Wall Street. Med denna förflyttning försvunno från aktivt politiskt liv de principer av republikansk regering som jag hade lärt att tro voro medlen till frihetens beskyddande.
Sedan det offentliga livets auktoritet överflyttats till affärsmännen såg jag affärsmaskineriet gå ur individernas händer till korporationernas - konstgjorda personer - skapelser av advokaternas inbillningar och ingjutna med makt genom domstolslagar. Jag upptäckte att allt detta hade pågått sedan vår regerings begynnelse, att det hade växt upp med det och att det utgjorde en viktig del av dess struktur. Från förvåning och vämjelse övergick jag till att förnuftsenligt analysera denna process och under de senaste tjugu åren har jag iakttagit Förenta Staternas politiska liv med ett vaket öga. Under en längre tid har jag vetat vad som försiggått i landet, i dag vet jag varför det försiggår.
När jag gör en återblick på det halvsekel som förflutit sedan jag första gången inträdde i det politiska livet, kan jag knappast känna igen det Amerika som jag kände och trodde på som ung man i tjuguårsåldern, under denna korta tid har det skett en fullständig förändring.
Även när jag känner till orsaken till denna förändring är det svårt att godtaga den som en verklighet. Många av det offentliga livets män, vilka levt och arbetat i Förenta Staterna under det gångna århundradet, ha publicerat sina intryck från detsamma. Benton, Blaine, Grant och Sherman diskuterade det offentliga livet under nittonhundratalets mitt, sedan dess ha många autobiografier och memoarer utkommit.
Dessa böcker har jag läst noggrant och det synes mig som om icke en enda av dessa författare samtidigt varit en studerande och realist.
För det första ha de skrivit om politik medan de mycket litet eller icke alls uppmärksammat de ekonomiska krafter som givit politiken form.
För det andra ha många av nämnda författare skrivit om behagliga saker och lämnat de obehagliga osagda. För det tredje ha de skrivit om det som de trodde skulle ske i stället för det som verkligen skedde.
För det fjärde och mest betydelsefulla har var och en av dem skrivit som en medlem av den regerande klassen, belåten med sig själv och med tanken om att hans klass härskarevälde var till samhällets fromma.
De framställningar av det offentliga livet dessa författare givit oss liknar utslagen i våra domstolar - byggda på fördomar i stället för verkligheter." (Kursiveringarna våra.)
Den väsentliga makten är industriell organisation. Enär en förändrad produktionsmetod framtvingar en förändring av de av den beroende institutionerna är det bra att komma ihåg att produktionen är samhällets väsentliga grundval. I varje samhälle således är endast det element nödvändigt, vars funktioner äro oskiljbara från det rådande produktionssystemet.
I nuvarande samhälle är detta element sammansatt av varje befolkning som arbetar för löner. Utan lönearbetarna skulle icke vårt nuvarande samhälle kunna uppehållas. En liten tankeansträngning kommer att övertyga även den mest fördomsfulla att om lönearbetarna icke tillverkade och skötte produktionsredskapen skulle detta produktionssystem falla sönder och vår nuvarande civilisation försvinna. Kläderna vi bära, födan vi äta, husen vi bebo, transportmedlen på land, på hav och i luften skulle alla vara utom räckhåll om icke lönearbetarklassens händer voro i verksamhet med produktiv social tjänst. Samhället är icke beroende av kapitalisten eller politikerna. Det beror på arbetarna.
Från de mest primitiva former upp till nuvarande har det mänskliga samhället varit beroende på arbetarklassens element. Arbetarna ha alltid utgjort den sociala garantin och deras mödor som producenter är det pris mänskligheten fått betala för sin tillvaro ända sedan människan levde en osäker existens, upp till i dag, när frågan om tillräckliga medel för rasens fortlevnad har besvarats med överproduktion.
Produktiva skickligheter och förmågor måste vara tillfinnandes före ett organiserat samhällsliv är möjligt, vilket med andra ord innebär att produktionen går före och är viktigare än politiken.
Egentligen är politiken industriens biträde. Allt efter produktionssystemets förändringar iakttaga vi jämförliga sociala och politiska förändringar. Men vilka är det som åstadkommer förändringarna av produktionssättet? Självfallet just de som ensamma ha förmåga att förändra det, de mänskliga produktivkrafterna, i nuvarande tid lönearbetarna.
Om icke detta vårt påstående höll streck skulle hela vår filosofi vara felaktig. Kunde det bevisas att kapitalisterna, som sådana, hade bidragit till produktionssystemets förbättring, då skulle de vara existensberättigade i social mening. Men det ha de alls icke gjort. Varenda förändring som innebär en social och industriell förbättring har varit frukten av dem som varit aktivt sysselsatta med produktivt arbete.
Kapitalisten, som sådan, lade beslag på och gödde sig på varenda uppfinning, mekaniskt och administrativt framsteg. Han har aldrig lämnat ett enda bidrag till det mänskliga framåtskridandet. Han är en parasit, och i likhet med alla andra parasiter har han ingen, som helst självständig tillvaro utan lever på den konstruktiva rikedomsproducerande organismen, vilken de förgångna tidernas förslavade arbetarklass byggt upp.
Kapitalistklassens makt är en anförtrodd makt som arbetarklassen i sin okunnighet anförtrott den. Den har ingen makt i sig själv.
Arbetskraft är makt, och, ingjuten med medvetandet av sina egna intressen och sitt sociala ansvar är det den enda makten. Det är därför som I.W.W. förlitar sig på upplysning i stället för terror. Dess vapen är fakta, icke bomber. Den är verksam med att sprida upplysning i stället för att sprida skräck. Dess arsenal är kantad med bokhyllor i stället för gevärshängare. Sanningen är dess artilleri och rättvisa är dess mål.
I.W.W. är endast farlig för de giriga och socialt ansvarslösa. Den bringar hopp till de arvlösa och nedtryckta och lovar jorden och all dess härlighet till dem som brukar den förra och framskapar den senare. Endast de som producera skola vara delaktiga, endast de som arbeta skola äta. En för alla, och alla för en. Sådan är I.W.W.
Det är detta som gör den till en fara för dem, vilkas jätterikedomar och härskareställning vilar på de arbetandes elände och nöd.
När producenterna, vilka arbeta för lön, organisera sig så som de äro placerade inom industrierna komma de att ta ett långt steg i riktning mot den industriella friheten. Vi finna att arbetarna äro ordnade så att arbetet med klassifikationen som kräves i fulländningen av den förfärdigade produkten ifrån råmaterialet, äro infogade i varandra.
Varje arbetsklassifikations funktion är sammanhängande och lika med var och en av de andra klassifikationerna. Den moderna arbetsstyrkan representerar en likformigt balanserad industriell organisation.
När hälst arbetarna lära sig att organisera sig så som de äro ordnade inom industrierna komma de att utveckla en styrka som kan användas till att befordra deras intressen: en makt vars kraft blir så stor att ingenting med utsikt till framgång kan motstå den.
Låt oss ta oljeindustrien som ett exempel. Arbetsstyrkan innefattar varje nödvändig arbetare från och med tiden då uppmätning av marken göres för att bestämma var borrställningen skall placeras till dess produkten lastas i tankvagnarna. Tag sedan oljeindustrien i sin helhet (det är oförståndigt att inte göra det) och när lantmätarna, borrarna, lastbilsförarna, grovarbetarna, verktygssmederna, kockarna, kökspersonal, rörläggare, arbetarna i reningsverken, tankplåtslagarna och alla olika sorters reparationsarbetare o.s.v., alla som en organiserade i en oljearbetarnas organisation, då skulle de besitta en makt som skulle kunna tvinga den största och mäktigaste av alla arbetsköpare, Standard Oil, på knä.
Detsamma gäller även för kol, skogs, marintransport, textil, agrikultur och faktiskt för alla industrier.
Då emellertid arbetarna i var och en av dessa industrier äro beroende på arbetarnas sysselsättning inom alla de andra industrierna är det nödvändigt att alla sammanbindas för ömsesidig hjälp och solidaritet. Transportindustrien utgör sammankopplingslänken, som sammanlänkar dem alla. Den moderna industrien skulle vara en omöjlighet utan den moderna transporten. Men även transportindustrien i sig själv skulle omöjliggöras om inte transportarbetarna försågos med mat, kläder och husrum, fingo bränsle och olja för maskinerna, rullande material och verktyg. Därför, fastän transportindustrien tillsynes verkar såsom den viktigaste, är den, socialt sett, ej viktigare än någon annan industri.
Den enda skillnaden mellan transportindustrien och de andra industrierna är den att den inte kan lagras. Man kan lagra upp olja, kläder och föda men inte transporten.
Om transporten avstannar bli de sociala följderna omedelbart märkbara medan följderna av inställd drift av de övriga industrierna icke skulle märkas så hastigt. Från en strategisk synpunkt inom den industriella ordningen är transporten därför en nyckelindustri. Det är på grund därav som kapitalistklassen avundsjukt bevakar sin kontroll över transportarbetarna, som den bibehåller genom vad vi känna till som de stora fyra järnvägsbroderskapen (Big Four Railroad Brotherhoods).
Det är värt att lägga märke till att dessa fyra organisationer till helt nyligen icke endast voro strängt skilda från alla andra organisationer utan även skilda från varandra. Det var endast när medlemskapet av dessa organisationer började visa tecken på att det var beslutat att framtvinga en enhetlig aktion, som de järnvägskontrollerade storlogerna beslöto att framställa gemensamma krav. Gång efter annan ha dessa storloger (Grand Lodges), nekat att lyda medlemskapets uttryckta önskningar och beslut och många gånger ignorerat medlemmarnas strejkkrav.
Detta betonar skillnaden mellan indirekt och direkt aktion.
Medlemskapet i dessa järnvägsorganisationer har vant sig vid att lyda sina tjänstemäns råd i stället för att handla enligt deras eget omdöme och så som deras intresse kräver. Indirekt aktion betyder kontroll över organiserade arbetare, direkt aktion betyder kontroll av de organiserade arbetarna. Kapitalistklassen kontrollerar ävenledes arbetsstyrkorna utanför järnvägsindustrien genom att åtskilja de organiserade arbetarna enligt de verktyg de använda. Endast i de fall där arbetarna, organiserade på så vis, hotat med att bryta sig ut ur kontrollen från dessa kapitalisttänkande, om icke kapitalistanställda arbetarledare ha de lyckats framtvinga förändringar till det bättre.
Fackföreningarna äro grundade på förhållanden som för länge sedan ersatts och slopats, den tiden då en arbetare använde en mängd verktyg från råmaterialets första bearbetande tills den färdiga produkten var full färdig. Nu har produktionssystemet inom det moderna industriföretaget gjort sig kvitt den yrkesskicklige arbetaren och hundratals maskinskötare arbeta med olika tempon, skötande kraftdrivna maskiner för att tillverka den produkt, som yrkesarbetaren förut brukade tillverka.
Yrkesarbetaren igenkändes alltid genom sin produkt och den arbetsstyrka som ersatt honom är i dag även igenkänd genom sin produkt.
Skräddaren var aldrig en man som använde nål, sax och tyg, utan en som, genom att använda dessa, tillverkade kläder.
Likaledes, skomakaren var icke en man som använde en syl, becktråd och läster, utan en man som, genom att använda dessa, tillverkade skodon.
Det är alltid produkten som bestämmer yrkesmannen. Så länge som yrket höll sig vid liv och dominerade inom produktionen voro fackföreningarna berättigade, men i vårt nuvarande stadium av industriell utveckling finns det varken plats för en fackförening, ej heller något existensberättigande för en dylik. Kapitalistklassens intressen betjänas bäst med att hålla arbetarna söndrade på så vis.
Fackföreningen är lika opassande inom den moderna industrien som en fritänkare skulle vara i en församling av pingstvänner, eller tvärtom.
Det har ävenså hojtats en hel del med påståendet att I.W.W. är en antireligiös organisation, fastän det faktiskt är så att I.W.W. inte alls inblandar sig i medlemmarnas och arbetarnas religion.
Den frågar inte arbetaren vad han har för religion utan vad han sysselsätter sig med inom industrien. Vare sig han (eller hon) är katolik, jude, grekisk ortodox eller av någon av de många varianterna inom protestantismen, fäster I.W.W. inget avseende vid.
Muhammedanens eller Buddthistens tro är, i likhet med alla andra religioner, eller ingen religion alls, en sak, som I.W.W. i egenskap av en arbetarorganisation ställer sig totalt likgiltig för. I.W.W. är helt fri och obunden av några religiösa rep, ej heller låter den spänna sig för någon viss antireligiös vagn. Den tar arbetarna så som den finner dem inom industriernas olika grenar, oavsett deras religiösa bekännelser, och strävar till att sammansvetsa dem i arbetarklassens One Big Union.
De arbetare, som I.W.W. kommer i kontakt med inom industrien, ha placerats där av arbetsköparen. Ett otal religioner påträffas, en mängd olika språk talas och det är I.W.W:s uppgift att förena alla dem i en gemensam organisation för industriella syften. Enär arbetsköparna rekryterat juden och den kristne, buddhisten och muhammedanen i en polyglot arbetsstyrka som bemannar industrierna har I.W.W. som en kämpande arbetarorganisation inget annat val än att organisera dessa arbetare såsom arbetare, fästande inget som helst avseende vid deras religiösa uppfattningar. I.W.W. intresserar sig endast for dem i deras egenskap av ekonomiska faktorer. Juden och den kristne påsläpper sin arbetskraft på precis samma sätt: de arbeta tillsammans under samma förhållanden och exploateras i lika grad. Varande intresserad av endast löneförhållandena vädjar I.W.W. till dem på basis av gemensamma handlingar på arbetsplatsen och bryr sig icke om kyrkan, templet eller synagogan.
Den kan inte göras ansvarig för att inte industrien är religiös och den tar industrien och dess personal såsom den finner den.
Utav dem bägge söker den forma en social ordning i linje med den moderna tidens utveckling och krav. Så mycket för missuppfattningarna som spritts om I.W.W.
När I.W.W. grundades blev den ett problem för de amerikanska kapitalisterna att ta i håll med. Här var en organisation grundad på den ekonomiska sanningens berggrund, som med sin vädjan till klassolidaritet kom med ett uppeldande budskap till arbetarna. Den utgör det största hot som någonsin hotat det kapitalistiska väldet.
Kapitalisterna äro medvetna om dess inneboende styrka och latenta möjligheter och de ha därför sökt att taga död på den från dess grundande. Vid organisationens andra kongress utkämpades ett slag, vilket skulle bestämma om den nya organisationen skulle kontrolleras i kapitalistegendomens intresse eller i lönearbetarnas. Arbetarnas representanter dominerade kongressen. Efterverkningarna av denna kongress är en historia om list och bedrägerier, i en västerns plantering, som gjorde mycket till att hindra I.W.W:s framsteg. Ditåt syftade metoden och kapitalisternas önskningar tillfredsställdes.
Bakom de personliga striderna, ledande upp till och följda av de händelser, vilka införde 8-timmarsdagen i Goldfield, Nevada, gömdes en konflikt av idéer och intressen. Den första drabbningen av Västerns kapitalister och deras underhuggare i Western Federation of Miners, (Västra Gruvarbetarefederationen) och i A. F. of L. (Amerikanska Arbetar federationen) mot I.W.W. lyckades för kapitalisterna lokalt och för en kort tid. De mest framstående figurerna i denna strid ha gått hädan men följderna av deras förräderi har efterlevt dem. W. F. of M. har upphört att vara en arbetarfaktor och förfallit till en organisation, mer och mindre öppet kontrollerad av gruvintressena.
Nästa sammandrabbning inom I.W.W. och i verkligheten den mest betydelsefulla i dess historia, sattes i scen vid dess fjärde årliga kongress (1908), där stridsäpplet utgjordes av frågan om politisk aktion.
Kongressens beslut blev att organisationen kunde inte samtidigt vara en arbetarorganisation och ett politiskt parti. I.W.W. krängde av sig den sjukdomsspridande politiska illusionens paltor, vilka tagit död på varenda föregående arbetarrörelse, och satte sig tillrätta på en proletärbasis och en enkel funktion i vardagsstriden för arbetsförhållandenas ordnande och för den eventuella uppgiften att avskaffa samma ordning, enbart genom ekonomisk metod. Detta beslut uppretade arbetarpolitikerna, som sedan tog värvning hos I.W.W:s fiender, där de gjorde drängtjänst genom att misskreditera den.
För en tid utförde dessa politiker kapitalisternas smutsiga arbete och då de gåvo sin inbillning fullt spelrum utförde de det mycket mera effektivt än de mindre dugliga kapitalistavlönade agenterna, som äro ständigt anställda för detta arbetes bedrivande. Dessa politiker, och de partier de tillhörde, ha vandrat alla illusioners väg men ännu är I.W.W. kvar, växande i styrka och inflytande. Dessa gamla politiska arbetarpartier ha naturligtvis efterföljts av andra politiska former som, trogna sina kapitalistiska uppfattningar, även tro att anfallandet av I.W.W. kommer att rekommendera dem hos reaktionen och ge dem en tillträdesbiljett till köttgrytorna. I varje fall fortsätter I.W.W. på den inslagna vägen utan att oroas av politiska hundrackors skall, vare sig de äro renodlat borgerliga eller helt och fullt proletära.
I.W.W:s principer äro kort och rakt på sak framställda i dess principförklaring, vilket är det viktigaste dokument som någonsin utgivits i arbetarklassens namn till arbetarklassens vägledning.
Principförklaring av Industrial Workers of the World.
(I.W.W.) Världens Industriarbetare.
Som vi se är I.W.W:s principer icke uppdragna och ämnade att tillämpas för något visst land utan de äro avsedda att täcka alla länders lönearbetare. Såsom en industris arbetare äro beroende av och nödvändiga för alla andra industriers arbetare så äro ock arbetarna i ett land beroende av och nödvändiga för alla andra länders arbetare.
Den moderna transporten har praktiskt taget avskaffat avstånden och knyter ihop världens länder till en industriell enhet.
Detta arbetarnas ömsesidiga beroende av varandra i världens alla länder är I.W.W. den första organisation att ge uttryck för.
Det är också i sin ordning att världens mest utvecklade kapitalistland skulle skapa fram en arbetarorganisation som lämpar sig bäst for världsproletariatet. I I.W.W. finna vi skapelsen av den första verkliga proletärinternationalen.
"Genom att organisera oss industriellt uppbygga vi det nya samhället inom ramen av det gamla" (den gamla, ordningen), uttalar principförklaringen. Här, i denna principförklaring, finna vi det som särskiljer I.W.W. från alla föregående och nuvarande organisationer, som påstå sig vara revolutionära. Denna idé förkunnar att en ny riktning av arbetartankar har uppstått samtidigt som den utgör ett nytt program för arbetarrörelsen. På I.W.W:s möten och kongresser under de första fyra åren möttes och stredo två idéer, vilka behärskat och förlamat varenda föregående arbetarrörelse, den politiska aktionens anhängare och de antipolitiskt sinnade. Hittills hade dessa två riktningar delat upp arbetarnas tankeliv och bägge förfogat över ansenlig styrka fastän ingendera uppnått någon bestämmande ställning över Amerikas organiserade arbetare sedan arbetarnas politiska rörelses misslyckande (1828-1832) i Atlantstaterna. Inom den radikala arbetarriktningen ansågs det att om en organisation inte var politisk måste den med nödvändighet vara antipolitisk, eller tvärtom. Marxister och Lassalleaner ha kämpat för sina respektive åskådningar och Bakunins och Proudhons anhängare har bekämpat de förenade kvarlevorna av bägge de förra.
När det industriella Manifestet utgavs beredde sig båda de ovannämnda riktningarna på att erövra organisationen och böja den till att tjäna deras syften. Stridens utgång blev en missräkning för dem bägge, men detta till trots påstå bägge riktningarna att I.W.W. föll offer för den andras vilja. I.W.W. avvisade faktiskt dessa bägge riktningars övervälde och tog, efter eget bedömande, från båda det som bestod provet av en analys. Den godtog Marx ekonomilära men avvisade hans spekulativa filosofi samtidigt som den plockade till sig principer från andra filosofer, vilka voro i linje med arbetarklassens erfarenhet. För sina grundprinciper har den mest från Marx, Engels och Dietzgen mer än från andra men dess filosofi är icke de traditionsbundna marxisternas, enär den avvisar teorin om arbetarklassens framåtskridande eller frigörelse genom politisk aktion.
Därmed är den dock icke anarkistisk, enär den syftar till och eftersträvar en högt centraliserad organisationsform, vilken ser industrien och dess problem från en högt kollektiv i stället för en individuell synpunkt. Det enda den har gemensamt med anarkisternas idévärld är densammas avståndstagande från den politiska aktionen såsom ett effektivt medel av arbetarklassens aktivitet. Den är. en ekonomisk organisation, som funktionerar på ett ekonomiskt område, använder alltid ekonomiska medel for ekonomiska syften och strävar för att nå ett ekonomiskt mål - ett industrialiserat samhälle.
I.W.W:s filosofi är en helt ny åskådning, som utvecklat sig ut ur det förflutnas motstridiga filosofier. I.W.W:s åskådning är ekonomisk i motsats till de politiska och andra åskådningarna, vilka sökt efter något annat medel än den organiserade kontrollen av mänsklig arbetskraft för kapitalismens störtande och dess ersättande av ett industrisamhälle.
Den sociala utvecklingen stöder I.W.W:s teori om "uppbyggandet av det nya samhället inom ramen av det gamla". Det som ar ansvarigt för de mäktiga förändringarna som utmärker mänsklighetens historia har icke varit de politiska institutionernas utveckling utan de ekonomiska formerna. Vidare, det var endast när dessa former utvecklats till ett stadium, då de orkade bära det sociala ansvarets börda, som revolutionära förändringar inträffade. Det föreligger inga skäl för att anta att kapitalistsamhället kommer att utgöra något undantag till denna historiska regel.
Endast när proletariatet framskapat en form som är tillfyllest för att skydda dess mänskliga intressen kommer den industriella revolutionen att bli ett historiskt faktum.
Ryssland utgör ett slående bevis för vad som inträffar när "formandet av den nya samhällsstrukturen inom det gamlas ram" har negligerats.
Icke så att de ryska revolutionärerna äro ansvariga för ett förhållande, vars tillkomst de icke ha någon skuld till, de gjorde så gott de kunde.
Att de misslyckades i att nå det mål de eftersträvade förklaras av att de industriella faktorerna voro avgjort emot dem. De lyckades med att genomföra en politisk revolution men i avsaknad av en sund industriell grundval sammanstörtade Rysslands kommunistiska stat och gled tillbaka till kapitalismen. Att så skett är inte en följd av att de ryska revolutionärerna önskade det eller smidde planer för att förverkliga det, utan helt enkelt därför att den ekonomiska bestämmelselagen är i kraft under en kommunistregim såväl som under varje annan regim.
Den ryska erfarenheten styrker I.W.W:s teori. Genom att arbetarna organisera sig industriellt, icke politiskt eller militärt, uppbygga de den nya samhällsstrukturen inom ramen av den gamla.
Låtom oss nu ta kolindustrien och betrakta den som om den vore organiserad industriellt som en industri. När kolproduktionens arbetare äro industriellt organiserade så förnekar en sådan organisation inte dem några rättigheter som de önska tillgodogöra sig och komma i åtnjutande av.
De kommer att ha full frihet att deltaga i politiska val, att rösta eller inte, allt efter behag. Likaså ifråga om kyrkan, det kommer att stå dem fritt att antingen gå i kyrkan eller inte. De kommer att ha full rätt att bestämma, var och en för sig, vad de skola använda sin tid till när de äro utanför den inom industrien belägna arbetsplatsens område.
Inom industrien komma de emellertid att allesammans tillhöra en kolgruvearbetarnas union, oavsett vilken deras sysselsättning än må vara i eller omkring kolgruvorna, koksverken o.s.v., maskinister, smörj are, eldare, verkstadsarbetare, smeder, elektriker, hisskötare, gruvarbetare, lastare, vägare, varenda arbetare som har till uppgift att med sitt arbete producera kol, kommer att vara medlemmar av en union.
Då emellertid kolgruveindustriens funktion är beroende av alla andra industriers måste denna kolgruvearbetarnas union, för driftens tillfredsställande, sammanlänkas med liknande unioner av arbetare i alla de övriga industrierna. Innan kolgruvearbetarna kunna funktionera industriellt, i social mening, måste transport ställas till deras förfogande.
Om icke de fullastade kolvagnarna transporteras bort kan inga kol brytas, för det som inspirerar själva syftet med kolproduktionen är tillfredsställandet av ett socialt behov. Konsekvensen blir således den att transportarbetarna äro lika nödvändiga för kolproduktionen som kolgruvearbetarna. Därtill kommer att kolgruvearbetarna måste ha maskiner och verktyg för kolbrytningen, gruvvagnar, räls att draga dem på och motorer eller djur för att draga dem med. Vidare måste de ha hus att bo i, bäddar att sova i, föda, och redskap för att bereda den. Beklädnadsarbetarna måste förse dem med kläder, skoarbetarna med skor o.s.v.
Utan alla dessa arbetares samverkan skulle de icke kunna arbeta.
De hjälpa kolarbetarna och kolarbetarna å sin sida hjälpa dem. Var och en är beroende av alla de andra. De bidra till och täcka varandra. Varje förbrukningsartikel, från kol till sötsaker, representerar hela arbetarklassens arbete. Det är därför som fristående unioner icke helt kunna tjäna arbetarnas intressen inom någon industri. Förr eller senare mista de sin styrka och brytas ned under det tryck som den förenade kapitalistklassen sätter på dem. I lyckligaste fall utgöra de motståndspunkter men äro ur stånd att påbörja uppbyggandet av en ny social ordning. De sammanlänkade industriella unionerna däremot, eller en I.W.W.-union, förgrenad enligt den ordning som existerar inom den kapitalistiska industrien, framalstrar makten till motstånd i nuet såväl som till uppförandet av den nya sociala världsordningen. I.W.W. är icke någon federation, association eller någon så kallad international av industriella unioner utan en enhetlig union, bestående av flera underavdelningar.
Arbetarna känna till att vissa eländiga och avskyvärda förhållanden existera men de veta inte varför dessa förhållanden äro här,
Följaktligen förstå de heller inte hur de skola få tag i de botemedel de åtrå och för vilka de väsnas. Det är denna kunskap som I.W.W. strävar till att delgiva arbetarklassen. I.W.W. sätter sin största tillit till upplysningen. Den inser att endast den okunnige utgör det offer, som inte bringar några efterräkningar till den som snärjt honom.
Okunnigheten är fiende till arbetarklassens framsteg. De okunniga äro alltid fyllda av fruktan, de veta inte i vilken riktning de böra gå och deras framsteg äro alltid blygsamma. I proportion till den förståelse arbetarna få om deras klasställning i samhället komma de att inse behovet av verklig organisation och vilken makt som vilar i den.
De intelligentaste arbetarna äro alltid till finnandes inom arbetarorganisationerna.
Olyckligt nog för arbetarklassen övermannar den individuella uppfattningen alltsomoftast de organiserade arbetarnas sociala medvetande till en grad, där de söka att sko sig själva personligen på arbetarklassens bekostnad i stället för att låta sig användas av den och tjäna dess intressen. De äro väl sällan medvetet otrogna men de låta sig ledas, utan att märka det, av den gängse fallenheten att framställa sig själva framför andra. Det existerar en sorgligt låg standard av ekonomisk moral bland de organiserade arbetarna, för vilken arbetarledarna, som uppmuntra dåliga och ofulländade organisationer, måste stå till ansvar för, därför att de envist och med vett och vilja kultiverat och fostrat ekonomisk okunnighet bland medlemskapet, vars upplysningskällor de kontrollerade. Så länge denna okunnighet genomsyrar arbetarnas mentalitet kommer arbetarrörelsen att lunka efter och arbetarklassen mistar möjligheterna att tillvarataga sina intressen. Än vidare, så länge som det element som har dominerat arbetarrörelsen hittills bibehåller sin ledande ställning och sitt pampvälde kommer varje försök att upplysa arbetarklassen att möta ett starkt motstånd från det. Gomperismen, vilket betyder kapitalistkontroll över den organiserade arbetskraften genom facksystemet, kommer att bekämpa varje upplysningsrörelse som den inte kan kontrollera i intresse av kapitalistegendom såsom den under de gångna fyrtio åren bekämpat varje riktning som siktat till att hålla klasslinjerna klara inom det kapitalistiska samhället.
Fråga genomsnittsarbetaren, vilket sammanhang maskinproduktionen har med arbetslösheten och du kommer att finna att han står alldeles främmande till det faktum att maskinen ger en förklaring till arbetslösheten. Ändock är detta faktum, som i sig självt är tillräckligt kraftigt som bevismaterial, någonting mystiskt för den genomsnittlige fackföreningsmedlemmen, för att ej nämna genomsnittsarbetaren i övrigt, man eller kvinna. De arbetslösa, även efter ett flertal erfarenheter, förstå i regel endast att "företaget slogs igen" av arbetsköparen.
Det att arbetsköparen har en självskriven rätt att slå igen sitt företag oavsett dess sociala följer godkännes också vanligtvis.
Varför kapitalistsystemet framtvingade driftens inställande och icke gav arbetsköparen något annat val är en förseglad bok för arbetarklassen i allmänhet, vilket det naturligtvis inte skulle vara.
Arbetarna, i alla fall de organiserade arbetarna, skulle vara i stånd till att förklara denna företeelse och år av erfarenhet borde ha lärt dem att komma till rätta med dessa periodiska industriella hemsökelser, som äro att likna vid sociala pestepidemier.
Men under intryck av idéer som äro lika gamla och förlegade som deras organisationer i jämförelse med tidens krav och modern utveckling, finner man arbetarna vid varje ny hemsökelse lika oförberedda som de voro när det gällde att möta en redan passerad lågkonjunktur.
Arbetarklassen har inget lärt av sin erfarenhet, sitt elände och sina lidanden därför att dess tänkande, i likhet med dess aktion, är huvudsakligen indirekt. Den söker inte själv efter förklaringen till dess ställning, den tar sina råd och sina förklaringar från dem som ingenting förklara och vilkas intressen bottnar i arbetarklassens oförmåga att förstå, och dess godtagande av förhållanden, som endast deras okunnighet tillåter dem att nöja sig med. Detta till trots är en förklaring till arbetslösheten icke svår att få fram om arbetarna söker den. När maskinen monteras in flyttar en del arbetare ut. Om inte inom det företaget så dock inom något företag inom den industrien. En arbetare med en maskin, eller en liten arbetsstyrka med maskiner, kommer att producera mera varor än en större styrka med handverktyg. Maskinen ersätter arbetare. Det är denna maskinens säregenhet som förskaffar den dess inmontering inom industrien.
Men maskinen gör mer än att bara fösa ut arbetarna från arbetsplatsen, den frånrövar även den yrkesutlärde arbetarens yrkesskicklighet eller sätter en ständig bojkott på den. På så vis har maskinerna vunnit sin väg in i varje industri och överallt där de trängde in trängdes arbetarna ut. Denna tendens stegrades år från år tills att slutligen totalantalet av dessa överflödiga arbetare skulle ökas i sådana proportioner att uppkomsten av vad som är känt som arbetslöshetsarmén var ett faktum. Största delen av de arbetslösa utgjordes i början av de yrkesskickliga men alltefter nya uppfinningar gjorts inom maskintekniken och maskinutvecklingen i övrigt har en förminskning ägt rum bland yrkesarbetarnas antal för att i stället omfatta en arbetargrupp, i vilken den icke yrkesskicklige dominerar. Förändringen av proportionerna av yrkesskickliga och icke yrkesskickliga arbetare inom de arbetslösas led är i linje med den förändring som försiggått inom industrien, där den yrkesskicklige arbetaren upphört att vara en faktor av betydelse. Såsom en följd av denna maskinernas erövring av arbetsplatsen har den icke yrkesskicklige och tempoarbetaren blivit den, som i antal vida överväga de yrkeskunniga inom industrien av i dag. Endast relativt sett har yrkesarbetaren ersatts av teknikern, varför industriproletariatet är den moderna produktionens betydelsefullaste faktor. Ute på fältet, i gruvarbete, vid järnvägen och ute på havet dominerar i dag den icke yrkeskunnige. Vore dessa arbetare organiserade så som I.W.W. propagerar för kunde de binda varje annat socialt element att följa deras vilja och syfte.
Sida vid sida inom det moderna samhället har det pågått två stora konflikter, den ena mellan arbetarklassen och arbetsköparklassen, och den andra mellan de icke yrkeskunniga och de organiserade yrkeskunniga arbetarna. Inom arbetarklassen ha de organiserade yrkesarbetarna strävat för att bibehålla sitt ledarvälde över de icke yrkeskunniga arbetarna. Fackföreningssystemets organiserade arbetarrörelse, i den mån det är en arbetarrörelse, har försökt, och försöker än i dag, att skaffa sig själv företräde till maskinproduktionens skötande.
Dess strid har bestått i att mota bort de icke yrkeskunniga för vilka den tekniska utvecklingen beredde plats. Dessa fackföreningar utvecklade sig dithän att de gjorde skäl för namnet "jobbtrust" eller "monopol", vilka namn de fått under senare tid. Även deras krav på kortare arbetstid, högre löner och bättre arbetsförhållanden hade aldrig till syfte att förbättra deras sämre lottade, icke yrkeskunniga, kamraters ställning och många voro de förmåner som dessa organiserade yrkesarbetare kommo i åtnjutande av på bekostnad av de icke yrkeskunniga.
Alla deras otaliga tvister om rätten till arbete, deras stipulerande av lärlingsantalets storlek, deras slutna böcker för nyrekrytering o.s.v. har helt och hållet främskapats i försök till bibehållande av särskilda privilegier.
Även i de fall då de sökt att organisera de icke yrkesskickliga vid deras sida, när de egentligen organiserade dem så gjordes det uteslutande för att göra deras egen ställning så mycket tryggare.
Denna de yrkeskunnigas taktik gentemot de icke yrkeskunniga gjorde det så mycket svårare för dem att organisera sig själva.
Under tiden arbetade dock maskinen oförtrutet med att både förminska yrkesskicklighetens kvalitet och arbetsstyrkan tills de, genom denna avmagringskur, numera liknar skelett av vad de förut voro.
Arbetslöshetsproblemet kvarstod i kronisk form, envist pockande på arbetarnas uppmärksamhet, tills det alltmera börjat gå upp för dem att detta problems lösning vilar på arbetarna själva och att de måste organisera sig som en klass för att lösa det.
Medan den permanenta och växande arbetslöshetsarmén utgör ett socialt element pågår det ett ständigt, mer och mindre aktivt, ombyte av platser i arméns leder, emellan arbetarklassens anställda och icke anställdas styrkor. Problemet är dock alltid detsamma, och dess lösning blir för varje dag allt mer trängande för arbetarklassen. Inom kapitalistsystemets ram måste arbetarna fatta beslut om att placera ett ständigt Ökat antal av lönearbetare på ett ständigt minskat antal arbetstillfällen. Arbetstidens förkortning är ett sätt att använda sig av. Om arbetstiden nu i genomsnitt är åtta timmar (vilket den inte är) skulle vi, genom att förkorta den till sex timmar om dagen kunna bereda arbete åt miljoner som nu äro ständigt arbetslösa. Kapitalistsystemet skulle givetvis i fortsättningen verka dithän att det inom kort skulle framalstra en ny arbetslöshetsarmé, men då kunde arbetarna genom organisation ytterligare förkorta arbetstiden från 6 till 5 eller 4 timmar per dag, eller genom en förminskning av antalet arbetsdagar per vecka, månad eller år.
Under det nuvarande äganderättsystemet är arbetslöshetsarmén nödvändig för kapitalismen. Arbetarna kunna icke undvaras men det kan kapitalisterna. Vanligt socialt förstånd säger oss att det som är väsentligt för socialt uppehälle bevaras medan det som är obehövligt och otjänligt avskaffas. När det sedan visar sig att kapitalistisk äganderätt av nödvändiga sociala resurser och medlen för deras brukande utgör en samhällsfara kommer den att avskaffas. Under tiden måste dock arbetarna organisera sig för att bereda plats för sina arbetslösa kamrater inom industrien. Varje arbetare som utökar den anställda arbetsstyrkans antal lättar de andra arbetarnas börda. Tack vare deras äganderätt rider nu arbetsköparna på arbetarnas ryggar och då arbetsköparna bli allt mer och mer ekonomiskt gödda blir arbetarnas börda allt tyngre och tyngre. Produktionen kan reda sig utan arbetsköparna men inte utan arbetarna, och de, i egenskap av arbetare, ha makten att bestämma om, eller hur länge, kapitalisterna komma att berida dem.
Makten över rikedomsproduktionen är makten över samhället. Arbetarna måste organisera sig enligt I.W.W:s framställning för att kunna hävda den makten.
Att den industriella makten såsom representerad av arbetarnas organiserade kontroll av arbetskraften överflyglar varje annat maktuttryck, har slående bevisats de senaste åren. Under världskriget voro de ekonomiska krafterna lika viktiga som militärstyrkoma.
Då ådagalades det klart och tydligt att militärmakten skulle störta samman om den inte fått ekonomiskt stöd. I så hög grad var detta fallet att de olika regeringarna, som aktivt deltogo i kriget tvangs att ge uttryck åt detta erkännande. Både politiker och militärer måste medge, fastän högst ogärna, att segern i grund och botten berodde på den grad av ekonomiskt stöd som segermakternas militärstyrkor erhöllo.
Industriens maskin var lika viktig och lika oumbärlig som batteriet vid krigsfronten: arbetaren i sin overall var lika oumbärlig som soldaten i uniform för militärsegern.
Arbetaren var till och med mer nödvändig därför att soldaten inte är i stånd till att utrusta sig själv med krigsredskap och allt annat, som sätter honom i stånd till att föra krig. Innan en nation kan eller behöver föra krig måste den vara en producent av rikedomsöverskott.
I krig såväl som i fred är arbetarklassen den utslagsgivande klassen. Arbetarklassens karaktärsdrag - producenten - kommer I.W.W. att bevara; fjärma kriget, vari overallen dras utav och uniformen kommer på: där produktionsverktyget utbytes mot det dödande vapnet och människor gå ut för att hänsynslöst och vanvettigt förstöra det som arbetarklassen under svett och möda producerat och som den mänskliga rasen så väl behöver.
Läser man världskrigets annaler med förståelse så ser man att även politiken förlorat sin betydelse för arbetarklassen. Politiska regeringar begynte att industriera sig själva och att organisera nationens industristyrkor såsom en förutsättning för militära och politiska framsteg, vilka, tillsammans, betyder nationellt, industriellt försprång för kapitalisterna, som sitter inne med kontrollen. I Ryssland fann vi att de politiska kommunisterna tvingades till att övergiva en del av deras industriprojekt för att ernå politisk tolerans från och en plats ibland de politiska regeringarna. I proportion som den ändrade på sina ekonomiska principer gjorde Ryssland politiska framsteg till dess att i dag den internationella kapitalistklassens fruktan vikit till den grad att Ryssland är på väg att få tillträde till "Nationernas Familj". Det ekonomiska återtåget, fastän ryssarna ogärna biträdde det, vann vänligt inflytande bland nationernas profithungriga, men det är samma vänskap som vargen har för fårfållan.
I striden mellan Turkiet och de allierade återigen, föredrogs den politiska demokratiens förklädnad för ett ekonomiskt syfte - kontrollen över oljeförråden inom det omstridda området. I det franska besättandet av Rhenlandet, om meningen hade varit att uppnå vissa politiska syften, hade det varit lika lätt att besätta staden Berlin som Essen och Bochum, men fransmännen ville roffa åt sig det substansiella i Tysklands nationella liv och det var därför de satte sig i besittning av Tysklands industriella hjärta. I denna nödvändighet förlitade sig inte politikerna i Berlin på politiska slagord: de vädjade till det största motstånd som Tyskland som en nation kunde prestera - en generalstrejk av de tyska arbetarna.
Detta är så mycket mera betydelsefullt enär det var de tyska politiska socialisterna som myntade frasen: "Generalstrejk är generalvanvett".
Tiden och förhållanden ha tvingat de tyska socialisterna till att ge världserkännande att den medvetna, organiserade kontrollen av arbetskraft är den mäktigaste makten i samhället. År 1920 voro de tyska politikerna återigen beroende på industriell aktion för att slå ned den kontrarevolutionära Kappkuppen. Även fransmännen erkänna att den enda makten i Tyskland, vilken skulle kunna reducera ockupationsarmén till impotens, är att arbetarna nekade att arbeta.
Fransmännen använda sin militärmakt för att utöva ekonomiskt tryck - deras ockupationsarmé är endast en förlängd, beväpnad strejkvakt, men om arbetarna voro eniga och den franska arbetarrörelsen gjorde sin solidaritetsplikt så kommer de franska kapitalisterna och deras kumpaner i arbetarutsugning att få ett mothugg som kommer att bli en bra läxa i deras karriär.
En I.W.W.-organisation i Tyskland, eller i Tyskland och Frankrike, skulle bryta ned politikerna, göra ockupationsarmén hjälplös och tvinga kapitalistklassen, vilken de båda tjäna, på sina knän.
Industriell makt är den oemotståndliga styrka, vilken I.W.W. strävar att sätta i rörelse.
När den nödvändiga arbetskraften för en industri, och för alla industrier, är kontrollerad av en organisation som innesluter arbetarna i varje uppdelning och förgrening, kommer det inte endast att bli möjligt, utan säkert, att en sådan kontroll kommer att utövas i riktning mot uppnåendet av ett högre allmänt levnadsstandard såsom trappsteg upp till målet, industriell frihet.
Enär de arbetslösa, eller arbetare i fruktan för arbetslöshet med dess lidanden och försakelser, ständigt hotar denna arbetarklassens strävan måste en sådan organisations första uppgift bli att sätta en hämsko på denna olycksbringande konkurrens. En av dess första rörelser kommer att bli en kamp för en förkortad arbetsdag för att därigenom minska antalet arbetslösa och förstärka den anställda arbetsstyrkan, vilken insåg fördelarna av organisation och voro i en sådan ställning att den kunde ge uttryck åt sitt industriella inflytande i riktning mot ett framskjutande av arbetarklassens intressen. Det är givet att en arbetarklassens organisation kommer att ha en arbetarklassynpunkt, och att dess primära aktivitet endast rör sig om arbetarklassens intressen, men all dess industriella verksamhet kommer samtidigt att ha en social innebörd på grund av arbetarklassens fundamentala sociala egenskap.
För de arbetslösa arbetarna finns det inget hopp om någon lindring av deras lott eller något hopp om att de skola komma ut ur deras hjälplösa förhållande annat än genom en sådan organisation som I.W.W. och att propagera för dess principer skulle de göra till en helig plikt och en skam att försumma.
De fackligt och politiskt organiserade arbetarnas självförnöjda intellektuella (andliga) ledare fördömer I.W.W. därför att dess medlemskap består av huvudsakligen icke bofasta arbetare. "Visa" i deras tillgjorda uppfattning om sig själva går det inte upp något ljus för dessa "högtstående" personer att den icke bofasta arbetaren, den mest förnekade och en av de mest väsentliga av arbetarklassens element, är den egentlige värnaren om arbetarklassens äkta principer och om den revolutionära proletärorganisationen och dess program. Den icke bo fäste arbetaren är en äkta produkt av maskinproduktionen och alla arbetarklassens erfarenheter under kapitalismen har detta element fått ärva och förrikats med.
Fundamentalt och ekonomiskt så finns det ingen skillnad mellan de arbetare som flytta från arbete till arbete och från en industri till en annan i en stad eller omnejd och de som flytta från ställe till ställe medan de arbeta än med det ena och än med det andra i fråga om sysselsättning eller arbetsart. Det enda som utmärker, eller rättare särskiljer den ene från den andre, är storleken eller omfånget av den radie, inom vilken han flyttar. Att byta den bostad man har i en stadsdel mot en bostad i en annan del av staden är detsamma som att byta den vistelseort man har i en stad mot vistelsen i en annan stad, stat eller land. Orsaken som ger upphov till flyttningen är gemensam.
Det ena elementets problem är även det andras och bägge måste ena sig för att lösa det. Den icke bofasta, flyttande arbetaren är en arbetslös lönearbetare som söker arbete. Han kanske kan få tag i ett arbete inom räckhåll av sin bostad, i annat fall kanske han måste resa tusentals kilometer för att få tag i ett. Men han är tvungen till att få tag i ett arbete eller gå under, hans livsgestaltning är beroende på detta. Den bofaste, stadigt anställde arbetaren kanske rynkar på näsan när han hör ordet "luffare", men en arbetare utan arbete måste luffa för att få tag i ett arbete. Kapitalismen dömer lönearbetaren till att sälja sin arbetskraft och att få den såld är hans mest trängande behov när han är arbetslös. Hur långt han behöver resa innan han lyckats att så göra beror på förhållandena och individen.
Mellan stadens arbetslösa, som trampa gatorna från arbetsplats till arbetsplats, och de som luffa från plats till plats via godsfinkan, existerar det ingen substantiell skillnad. Skillnaden är endast psykologisk, icke materiell.
Det är samma förhållande, förorsakat av samma orsak, flödande ur samma källa och i behov av samma botemedel. De måste förena sig för att lösa problemet och I.W.W. framlägger det enda medlet till att göra det. Den nuvarande äganderätten, och de klassförhållanden som växa upp ur den, befaller de flyttande arbetarna att skaffa sig permanent tillgång till livets nödvändigheter - jordens resurser och produktionsredskapen. Detta element är där det måste vara för sin egen självbevarelse och det enda mål mot vilket dess förhållanden och erfarenheter driver det innebär en revolutionär förändring.
Det nuvarande äganderättssystemet utgör en spärr mellan det och det mål, mot vilket det måste sträva, det måste flytta undan, och ersätta detta äganderättsystem innan det kan säkerställa sig självt.
Därutav den seghet, med vilken den icke bofasta, flyttande arbetaren, klänger sig fast vid I.W.W. Än vidare, om arbetarna endast kunna lära genom erfarenhet så ha säkert dessa flyttande arbetare, vilka alla någon gång varit bofasta, eller varit mer eller mindre stadigt anställda, en fond av erfarenheter, vida större än någon annan av arbetarklassens element. Utom det ha de ett förhållandestimulantia, som kvalificerar dem till att leda arbetarklassens förtrupper.
Hade I.W.W. förtrott sitt öde till den obegränsade kontrollen av salongsintellektuella, vilkas erfarenheter icke äro industrialisternas, då hade organisationen för länge sedan varit försvunnen från klasskampens slagfält. I.W.W. är icke oaktsam eller försumlig ifråga om behov av intelligent rådgivande och handling. Den betonar arbetarnas upplysning men den har tagit sitt intellektuella material från och låtit sig ledas av erfarenheterna av de verkliga arbetarna inom industrien och de bygga sakta och smärtsamt upp denna organisation till en makt vilken kommer att ge arbetarklassen det erkännande den är berättigad till och ge samhällskontrollen i händerna på dem som enbart äro dugliga att sköta dess administration i allas intresse och till förmån för alla - arbetarna.
Framtiden tillhör I.W.W.
Arbetarklassen och arbetsköparklassen ha ingenting gemensamt. Det kan icke bli fred, så länge som miljoner av det arbetande folket lever i nöd och umbäranden och de få, som utgöra överklassen, ha allt detta livets goda. Mellan dessa två klasser måste en strid pågå, tills hela världens arbetare organisera sig som en klass, tager jorden och produktionsmaskineriet i besittning och avskaffar lönesystemet. Vi finna att centraliseringen av ledningen över industrierna på allt färre händer gör det omöjligt för yrkesförbunden att kunna mäta sig med arbetsgivarklassens alltjämt växande makt. Yrkesförbunden åstadkomma ett tillstånd, som gör att den ena arbetargruppen kommer i konflikt med den andra arbetargruppen inom samma industri, varigenom de nedgöra varandra under lönestrider. Därjämte hjälper yrkesförbunden arbetsgivarklassen att vilseleda arbetarna till den tron, att arbetarklassen har gemensamma intressen med arbetsköparna.
Dessa förhållanden kunna ändras och arbetarklassens intressen upprätthållas endast genom en organisation så formad, att alla dess medlemmar inom en industri, eller alla industrier, om nödvändigt, kunna nedlägga arbetet när helst en strejk eller lockout pågår i någon del därav, därigenom görande en oförrätt mot en till en oförrätt mot alla.
I stället för det konservativa valspråket: "En god dagslön för ett gott dagsverke", måste vi på vår fana skriva det revolutionära mottot: "Ned med löneslavsystemet!" Det är arbetarklassens historiska uppgift att avskaffa kapitalismen. Produktionsarmén måste organiseras, icke endast för de dagliga striderna mot kapitalismen, utan även för att övertaga produktionen, när kapitalismen är avskaffad. Genom att organisera oss industriellt, uppbygga vi det nya samhället inom ramen av det gamla.