Marxists Internet Archive

KAPD:s program

1920


Följande program för KAPD antogs i maj 1920.


Mitt i revolutionens och kontrarevolutionens virvlar skedde grundandet av Tysklands Kommunistiska Arbetarparti. Men det nya partiets födelsedatum är inte påsken 1920, då sammanslutningen av den tidigare "Oppositionen", som bara stod i lös kontakt med varandra, avslutades organisatoriskt. KAPD:s födelsedatum sammanfaller i fråga om tiden med den utvecklingsfas hos KPD (Spartakusförbundet), där en ansvarslös ledarklick, som sätter personliga intressen över den proletära revolutionens intressen, företog sig att påtvinga sin personliga uppfattning om den tyska revolutionens "död" på den partimajoritet som energiskt motsatte sig denna personligt motiverade uppfattning, och på grundval av den så tillsnyggade privatuppfattningen omvandlade partiets hittillsvarande revolutionära taktik till en reformistisk. Denna förrädiska hållning av Levi, Posner och kompani rättfärdigar på nytt den insikten att det radikala undanröjandet av varje ledarpolitik måste utgöra förutsättningen för den snabba fortsatta utvecklingen av den proletära revolutionen i Tyskland. Det är faktiskt roten till motsättningarna, som har uppstått mellan oss och Spartakusförbundet, motsättningar av sådant djup, att klyftan som skiljer oss från dem, är större än motsättningen mellan Levi, Pieck, Thalheimer och så vidare (d.v.s. KPD) å ena sidan och Hilferding, Crispien och Stampfer, Legien (d.v.s. sossarna) å den andra. Tanken att upphöja den revolutionära massviljan till utslagsgivande faktor i den taktiska inställningen hos en verkligt proletär organisation är ledmotivet för den organisatoriska uppbyggnaden av vårt parti. Att under alla omständigheter bringa medlemmarnas autonomi till uttryck är grundprincipen för ett proletärt parti, som inte är något parti i traditionell mening. Därför är det en självklarhet för oss att detta partiprogram, som härmed överlämnas till vår organisation, och vars skriftliga nedtecknande har utförts av den av partidagen tillsatta programkommissionen, tills vidare måste gälla som programutkast, tills nästa ordinarie partidag har förklarat sig införstådd med föreliggande version. I övrigt är det knappast att räkna med möjliga ändringsförslag, såvitt dessa sträcker sig till partiets principiella och taktiska ställningstaganden, eftersom programmet i sin nuvarande version inte är något annat än innehållet i den av partidagen enhälligt antagna programmatiska förklaringen uttryckt i vidare ramar. Några formella ändringar kommer inte att kväva den revolutionära andan, som programmet andas ur varje rad. En orubblig ledstjärna förblir för oss den marxistiska insikten om den historiska nödvändigheten av proletariatets diktatur, orubblig förblir vår vilja att föra kampen för socialismen i den internationella klasskampens anda. Under detta banér är segern för den proletära revolutionen säker.

Berlin, mitten av maj 1920.

 

Den av världskriget frambringade världsekonomiska krisen med dess oerhörda ekonomiska och sociala följder, vars helhetsbild ger det förkrossande intrycket av ett enda kolossalt ruinfält, betyder inget annat än att den borgerligt-kapitalistiska världsordningens Ragnarök har börjat. I dag handlar det inte om en säregen ekonomisk kris för det kapitalistiska produktionssättet som infaller i periodiska processer, utan det är krisen för kapitalismen själv, som visar sig under krampaktiga omvälvningar av hela den sociala organismen, som visar sig under den mest fruktansvärda sammanstötning mellan klassmotsättningarna av inte tidigare skådad skärpa, som visar sig som masselände bland de bredaste folkskikt... Allt klarare visar det sig att den från dag till dag alltmer skärpta motsättningen mellan utsugare och utsugna, att den också hos de hittills liknöjda skikten av proletariatet allt klarare motsättningen mellan kapital och arbete inte kan lösas inom det kapitalistiska ekonomiska systemet. Kapitalismen har upplevt sitt fullständiga fiasko, den har vederlagt sig själv historiskt i det imperialistiska rövarkriget, den har skapat ett kaos, vars outhärdliga fortbestånd ställer det internationella proletariatet inför de världshistoriska alternativens återfall i barbariet eller uppbygget av en socialistisk värld.

Av alla folk på jorden har hittills bara det ryska proletariatet ensamt i hjältemodig kamp segerrikt lyckats besegra sin kapitalistklass politiska herravälde och självt överta den politiska makten. Med heroiskt motstånd har det framgångsrikt avvärjt det koncentrerade angreppet från de av det internationella kapitalet organiserade legotrupperna och står nu inför den ofattbart svåra uppgiften att bygga upp den av världskriget och det tvååriga följande inbördeskriget fullständigt upplösta ekonomin på socialistisk grundval. Den ryska rådsrepublikens öde är avhängigt av utvecklingen av den proletära revolutionen i Tyskland. Efter den tyska revolutionens seger kommer det att finnas ett socialistiskt ekonomiskt block, som är förmöget till ömsesidigt utbyte mellan industri- och jordbruksprodukter och till att upprätta ett verkligt socialistiskt produktionssätt utan att tvingas till fler ekonomiska och därmed också politiska eftergifter åt världskapitalet. Om det tyska proletariatet inte uppfyller sin världshistoriska uppgift på kortaste tid, då ifrågasätts världsrevolutionens fortsatta utveckling för åratal, om inte för årtionden. I verkligheten utgör Tyskland i dag världsrevolutionens brännpunkt. Revolutionen i de "segerrika" Entente-länderna kan bara komma igång när de stora barriärerna i Mellaneuropa röjs undan. Självfallet är de ekonomiska förutsättningarna för den proletära revolutionen i Tyskland ojämförligt mycket gynnsammare än i Västeuropas "segerrika" länder. Den under Versaillefredens signatur fullständigt utplundrade tyska ekonomin har medfört ett elände som inom kort med nödvändighet går mot en våldsam lösning av en katastrofal situation. Till detta kommer att Versaillerövarfreden inte bara lägger synnerligen tunga, för proletariatet outhärdliga, bojor på ett kapitalistiskt produktionssätt i Tyskland: dess farligaste sida ligger i att den underminerar de ekonomiska grundvalarna för den framtida socialistiska ekonomin i Tyskland och alltså ifrågasätter världsrevolutionens utveckling också i denna riktning. Ur detta dilemma hjälper bara den snabba fortsatta utvecklingen av den tyska proletära revolutionen. Den ekonomiska och politiska situationen i Tyskland är övermogen för den proletära revolutionens utbrott.

I detta stadium av den historiska utvecklingen, när kapitalismens upplösningsprocess bara döljs på konstgjort sätt genom kulisser av skenbara maktpositioner, beror allt på, att hjälpa proletariatet till medvetenhet att det bara behövs ett energiskt ingripande, för att effektivt använda den makt, som det egentligen redan har. I en sådan epok av revolutionär klasskamp, där den sista fasen i kampen mellan kapital och arbete har börjat och den egentliga avgörande kampen redan är igång, finns det ingen kompromiss med dödsfienden, utan kamp till förintelsen. I synnerhet gäller angreppet de institutioner, vars tendens är inriktad på att överbrygga klassmotsättningarna, alltså ett slags politisk eller ekonomisk arbetsgemenskap mellan utsugare och utsugna. I det ögonblick när de objektiva förutsättningarna för den proletära revolutionens utbrott föreligger utan att den permanenta krisen undergår en akut tillspetsning eller då en katastrofal tillspetsning inträder och denna inte begrips och utnyttjas till yttersta konsekvens av proletariatet, måste orsaker av subjektiv natur förekomma, som står i vägen för utvecklingen av revolutionen som hämmande faktor. Med andra ord: proletariatets ideologi befinner sig fortfarande delvis fången i borgerliga eller småborgerliga föreställningar. Det tyska proletariatets psykologi i dess nuvarande tillstånd bär bara alltför tydligt spåren av en århundradelång militär förslavning, men dessutom också kännetecknen av en bristande självmedvetenhet, så som det med naturnödvändighet måste utveckla sig till följd av det gamla socialdemokratiska partiets och USP:s (d.v.s. vänstersossar - vår anmärkning) parlamentariska idioti å ena sidan såväl som fackföreningsbyråkratins absolutism å den andra. De subjektiva förhållandena spelar en avgörande roll i den tyska revolutionen. Den tyska revolutionens problem är problemet med det tyska proletariatets självmedvetandeutveckling.

Med insikt om denna situation och med insikt om nödvändigheten av att påskynda tempot i den världsrevolutionära utvecklingen, såväl som troget mot Tredje internationalens anda kämpar KAPD för det maximalistiska kravet på att omedelbart undanröja den borgerliga demokratin och för arbetarklassens diktatur. Det förkastar den i den nuvarande perioden dubbelt vansinniga och ohållbara principen att också den utsugande kapitalistklassen ska ha politiska rättigheter och den uteslutande förfogandemakten över produktionsmedlen.

Till följd av sina maximalistiska avsikter beslutar sig KAPD också för att förkasta alla reformistiska och opportunistiska kampmetoder, i vilka det bara ser ett undvikande av allvarliga och avgörande strider med den borgerliga klassen. Det kommer inte att undvika dessa strider, det kräver dem desto mer. I en stat som uppvisar alla kännetecken för den inledda perioden av kapitalistisk sönderfall tillhör också deltagande i parlamentarismen de reformistiska och opportunistiska kampmetoderna. Att i en sådan period uppmuntra proletariatet att delta i parlamentsval innebär att väcka och nära de farliga illusionerna hos proletariatet att krisen skulle kunna övervinnas med parlamentariska medel; det innebär användandet av ett borgerligt klasskampsmedel i en situation, där bara proletära klasskampsmedel i sin beslutsamma och hänsynslösa användning kan verka avgörande. Deltagandet i den borgerliga parlamentarismen mitt under den fortgående proletära revolutionen betyder till slut inte heller något annat än sabotage av rådstanken.

Rådstanken står i perioden med proletär kamp om den politiska makten i medelpunkten för den fortsatta revolutionära utvecklingen. Det mer eller mindre starka eko som rådstanken för tillfället väcker i massmedvetandet, är gradmätaren på utvecklingen av den sociala revolutionen. Kampen för erkännande av revolutionära fabriksråd och politiska arbetarråd inom ramarna för en bestämd revolutionär situation växer följdriktigt ut till en kamp för proletariatets diktatur mot kapitalismens diktatur. Denna revolutionära kamp vars egentliga politiska axel rådstanken utgör, riktar sig med historisk nödvändighet mot hela den borgerliga samhällsordningen och följaktligen också mot dess politiska uttrycksform, den borgerliga parlamentarismen. Rådssystem eller parlamentarism? Det är frågan av världshistorisk betydelse. Uppbygget av en proletärt-kommunistisk värld eller undergång i den borgerligt-kapitalistiska anarkins träsk? Mitt i en så alltigenom revolutionär situation som för närvarande i Tyskland innebär alltså deltagandet i parlamentarismen inte bara sabotage av rådstanken, utan dessutom också en galvanisering av den i förruttnelse stadda borgerligt-kapitalistiska världen och därmed det mer eller mindre önskade fördröjandet av den proletära revolutionen.

Vid sidan av den borgerliga parlamentarismen, utgör fackföreningarna huvudbålverket mot den fortsatta utvecklingen av den proletära revolutionen i Tyskland. Deras hållning i världskriget är känd. Deras avgörande inflytande på det gamla socialdemokratiska partiets principiella och taktiska ställningstaganden ledde till proklamerandet av "borgfreden" med den tyska borgarklassen, vilket var liktydigt med krigsförklaring mot det internationella proletariatet. Deras socialförrädiska verksamhet fick sin logiska fortsättning vid utbrottet av novemberrevolutionen (alltså 1918, vår anmärkning) i Tyskland, där de dokumenterade sin kontrarevolutionära karaktär genom att ingå en ekonomisk fredlig arbetsgemenskap med de tyska företagarna som höll på att bryta samman. Sin kontrarevolutionära tendens har de bevarat under hela den tyska revolutionens period fram till i dag. Det har varit fackföreningsbyråkratin, som allra häftigast motsatt sig rådstanken, vilken slår allt djupare rot i den tyska arbetarklassen, och som framgångsrikt förstod att paralysera de ur de ekonomiska massaktionerna följdriktigt frambringade politiska tendenserna med den politiska makterövringen genom proletariatet som mål. Den kontrarevolutionära karaktären på fackföreningsorganisationerna är så uppenbar att talrika företagare i Tyskland gör anställningen av arbetarna avhängig av tillhörigheten till ett fackförbund. Därmed är det uppenbarat för hela världen att fackföreningsbyråkratin deltar i det konstgjorda vidmakthållandet av det i alla fogar knakande kapitalistiska systemet. Fackföreningarna är alltså vid sidan av de borgerliga grundvalarna de huvudsakliga stöttepelarna för den kapitalistiska klasstaten. Att denna kontrarevolutionära skapelse inte kan omgestaltas inifrån-ut i revolutionär mening är tillräckligt bevisat av de senaste ett och ett halvt årens fackföreningshistoria. Revolutioneringen av fackföreningarna är ingen personfråga. Den kontrarevolutionära karaktären hos dessa organisationer ligger i deras säregna struktur och deras system självt. Ur denna insikt framgår den logiska slutsatsen att bara krossandet av fackföreningarna banar väg för den sociala revolutionens fortsatta utveckling i Tyskland. För det socialistiska uppbygget behövs något annat än dessa fossila organisationer.

Ur masskamperna har fabriksorganisationerna uppstått. Inte ny i den meningen att den dyker upp som något hittills okänt, utan ny i den meningen att den under revolutionen dyker upp överallt som nödvändigt vapen i klasskampen mot den gamla andan och dess gamla grundval. Den framspringer ur rådstanken och är följaktligen inte bara en form eller nytt organisationsplotter och inte ens en mystisk underblomma, utan den är den organiska i framtiden växande, i framtiden bildande uttrycksformen för en samhällsrevolution, som strävar mot det klasslösa samhället. Den är en ren proletär kamporganisation. Proletariatet kan inte vara organiserat för det fullständiga störtandet av det gamla samhället sönderslitet i yrken, vid sidan av sin kamparena, det måste ske i företagen. Här står den ena bredvid den andra som klasskamrat, här måste var och en stå som likaberättigad. Här står massan som produktionens maskineri, tränger oavbrutet framåt för att genomskåda den och själv leda den. Här sker den andliga kampen, revolutioneringen av medvetandet i oupphörlig storm från man till man, från massa till massa. Allt inriktat på det högre klassintresset, inte på föreningsraseri, yrkesintresset begränsas till dess rätta proportioner. En sådan organisation, ryggraden i fabriksråden, blir till ett oändligt rörligt klasskampsinstrument, till en organism sprudlande av friskt blod genom ständigt möjliga nyval, återkallanden och så vidare. Växande i och med massaktionen måste fabriksorganisationen naturligtvis skapa den centrala sammanslutning som motsvarar dess revolutionära utveckling. Den revolutionära utvecklingen kommer att vara dess huvudangelägenhet, inte program, stadgar och detaljerade planer. Den är ingen understödskassa och livförsäkring, även om den självfallet inte ängsligt ryggar tillbaka inför samlandet av en del nödvändiga strejkunderstöd. Oavbruten propaganda, för socialismen, fabriksförsamlingar, politiska diskussioner och så vidare hör till dess uppgifter, kort sagt, revolutionen i fabriken.

Fabriksorganisationens mål kan i stort sett ses som dubbelt. Det första går ut på att krossa fackföreningarna, hela deras grundval och det i dem koncentrerade oproletära tankekomplexet. Inget tvivel härskar om att fabriksorganisationen i denna kamp naturligtvis kommer att stöta ihop med alla borgerliga skapelser som förbittrade motståndare, men också alla USP- och KPD-bekännare, som antingen ännu omedvetet rör sig i gamla SP-banor (d.v.s. sosse-banor, vår anmärkning) (även om de har antagit ett annat politiskt program så är de i grunden bara kritiker av politiskt-moraliska överträdelser) eller medvetet uppträder som motståndare eftersom det politiska schackrandet, den diplomatiska konsten för dem står högre än jättekampen om det sociala överhuvud taget. Inför denna förbittring får man inte rygga tillbaka. Det kan aldrig bli något närmare samgående med USP förrän det erkänner berättigandet av sådana - säkert ännu i behov av förändringar och också möjliga att förändra - proletära skapelser av rådstankens väsen. Stora delar av massorna kommer att erkänna dem som politiska ledare tidigare. Ett gott tecken. Säkrast och snabbast kommer fabriksorganisationen att hjälpa till att demaskera och förinta det kontrarevolutionära fackföreningsväsendet genom att framkalla och politiskt inrikta masstrejker, som grundar sig på den rådande politiska situationen.

Fabriksorganisationens andra stora mål är förberedelsen för uppbygget av det kommunistiska samhället. Medlem av fabriksorganisationen kan varje arbetare bli, som bekänner sig till proletariatets diktatur. Till det hör det avgörande att man vänder ryggen åt fackföreningarna och frigör sig från dess tankeinriktning. Denna frigörelse måste vara prövostenen för inträde i fabriksorganisationen. Därmed blir det uppenbart att bekänna sig till den proletära klasskampen och dess egna metoder, bekännelsen till ett trängre partiprogram är inte nödvändigt.

Det ligger i fabriksorganisationens väsen och tendens att den tjänar kommunismen och leder till det kommunistiska samhället. Dess kärna kommer alltid att vara uttalat kommunistisk, dess kamp tvingar alla i samma riktning. Men medan ett partiprogram till största delen tjänar och måste tjäna dagen (naturligtvis i vidare mening), medan av partigängarna poängterad intelligens fordras, medan ett politiskt parti som Kommunistiska arbetarpartiet - om det inte utvecklas bakåt mot sin undergång - snabbt fortskridande och växlande med den världsrevolutionära processen aldrig kan vara kvantitativt stort, så enas de revolutionära massorna i fabriksorganisationen genom medvetenheten om sin klassolidaritet, deras proletära klassolidaritet. Här förbereds organiskt enandet av proletariatet, som aldrig är möjlig på grundval av ett partiprogram. Fabriksorganisationen är början på kommunistisk utformning och blir till grundval i det kommande kommunistiska samhället. Fabriksorganisationen löser sina uppgifter i nära förening med KAPD.

Den politiska organisationen har till uppgift att samla de framskridna elementen i arbetarklassen på grundval av partiprogrammet.

Partiets förhållande till fabriksorganisationen ger sig ur fabriksorganisationens väsen. KAPD kommer att arbeta med outtröttlig propaganda inom fabriksorganisationen. Kampparoller måste vara möjliga att förena. Kadrerna i fabriken blir partiets rörliga vapen. För detta är det naturligtvis nödvändigt att också partiet antar en alltmer proletär karaktär, proletärt klassuttryck, att diktaturen uppfylls underifrån... Det måste uppnås - och fabriksorganisationen erbjuder garantin för det - att med segern, d.v.s. proletariatets makterövring, klassens diktatur kan sätta in och inte några partiledares och deras klicks diktatur.

Fasen när proletariatet griper den politiska makten kräver det skarpaste undertryckande av borgerligt-kapitalistiska rörelser. Det kan uppnås genom upprättandet av en rådsorganisation som utövar den totala politiska och ekonomiska makten. Fabriksorganisationen blir i denna fas själv en länk i den proletära diktaturen, utövad i fabriken genom de på fabriksorganisationen vilande fabriksråden. Fabriksorganisationens uppgift i denna fas är dessutom att sträva efter att bli grundval i det ekonomiska rådssystemet.

För uppbygget av det kommunistiska samhället är fabriksorganisationen en ekonomisk förutsättning. Den politiska formen för det kommunistiska samhällets organisation är rådssystemet. Fabriksorganisationen kämpar därför för att den politiska makten alltid enbart utövas av rådens verkställande makt.

KAPD kämpar därför för förverkligandet av det maximalistiska revolutionära programmet, vars konkreta krav innesluts i följande punkter:

I. På det politiska området:

1. Omedelbar politisk och ekonomisk sammanslutning med alla segerrika proletära länder (Sovjet-Ryssland etc.) i den internationella klasskampens anda för gemensamt försvar mot världskapitalets aggressiva tendenser.

2. Beväpning av den politiskt organiserade revolutionära arbetarklassen, uppställande av ortsvärn, bildandet av en röd armé, avväpning av borgarklassen, hela polisen, samtliga officerare, borgarvärn och så vidare.

3. Upplösning av alla parlament och kommunalfullmäktige.

4. Bildandet av arbetarråd som organ för den lagstiftande och verkställande makten. Val av ett centralråd ur de tyska arbetarrådens delegerade.

5. Sammanträde med den tyska rådskongressen, som författningsgivare högsta politiska instans för Rådstyskland.

6. Överlämnandet av pressen till arbetarklassen under ledning av de lokala politiska råden.

7. Krossandet av den borgerliga rättsapparaten och omedelbart insättande av revolutionsrätter. Övertagande av de borgerliga straffbefogenheterna och säkerhetstjänsten genom motsvarande proletära organ.

II. På det ekonomiska, sociala och kulturella området:

1. Annullering av stats- och andra offentliga skulder liksom samtliga krigslån.

2. Expropriering av alla banker, gruvor, bruk liksom alla storföretag i industrin och handeln genom rådsrepubliken.

3. Konfiskering av alla förmögenheter från en bestämd nivå, som fastställs av de tyska arbetarrådens centralråd.

4. Förvandling av privatägd skog och mark till gemensam egendom under ledning av berörda gods- och lokalråd.

5. Övertagande av samtliga offentliga kommunikationer genom rådsrepubliken.

6. Central reglering och ledning av den totala produktionen genom det av den ekonomiska rådskongressen insatta högsta ekonomiska rådet.

7. Inriktning av hela produktionen på behoven, på grundval av de noggrannaste ekonomiskt-statistiska beräkningar.

8. Hänsynslöst genomförande av arbetstvånget.

9. Säkrandet av den enskilde personens existens vad beträffar näring, kläder, bostad, ålder, sjukdom, invaliditet och så vidare.

10. Avskaffande av alla klasskillnader, ordnar och titlar. Fullständigt rättsligt och socialt jämställande av könen.

11. Omedelbar grundläggande omställning av närings-, bostads- och hälsovårdsväsendet i den proletära befolkningens intresse.

12. Eftersom KAPD förklarar den beslutsammaste kamp mot den kapitalistiska ekonomin och den borgerliga staten, riktar det sitt angrepp mot hela den borgerliga ideologin och gör sig till förkämpe för en proletärt-revolutionär världsåskådning. En avgörande faktor för påskyndandet av den sociala revolutionen ligger i revolutioneringen av proletariatets hela andliga värld. I denna insikt understöder KAPD alla revolutionära tendenser i vetenskap och konst, vars karaktär motsvarar den proletära revolutionens anda.

I synnerhet kräver KAPD alla allvarliga revolutionära bemödanden, som gör att ungdomar av båda könen kan uttrycka sig själva. KAPD avvisar varje förmyndarskap för ungdomen.

Genom den politiska kampen tvingas ungdomen själv till den högsta styrkeutveckling, som ger oss visshet att de uppfyller sina uppgifter med all klarhet och beslutsamhet.

Att ge ungdomen varje möjligt stöd i deras kamp är - också för revolutionens skull - KAPD:s plikt.

KAPD är medvetet om att det också efter att den politiska makten erövrats av proletariatet åligger ungdomen ett stort verksamhetsområde i uppbygget av det kommunistiska samhället som:

Försvaret av rådsrepubliken genom den röda armén, omgestaltningen av produktionsprocessen, skapandet av den kommunistiska arbetsskolan som i närmaste förbindelse med fabrikerna löser sina skapande uppgifter.

Det är programmet för Tysklands kommunistiska arbetarparti. Troget andan i Tredje internationalen (KAPD avbröt inte förbindelserna med Moskva-internationalen förrän 1921 - vår anmärkning) håller KAPD fast vid tänkandet hos grundarna av den vetenskapliga socialismen, att proletariatets erövrande av den politiska makten är liktydigt med förintandet av borgarklassens politiska makt. Förintelsen av hela den borgerliga statsapparaten med dess kapitalistiska armé under ledning av borgerligt-junkeraktiga officerare, dess polis, dess fångvaktare och domare, präster och statstjänstemän är den proletära revolutionens första uppgift. Det segerrika proletariatet måste därför vara beväpnat mot anslag från den borgerliga kontrarevolutionen. Proletariatet måste försöka slå ner inbördeskriget med hänsynslös makt, när borgarklassen påtvingar det. KAPD är medvetet om att slutkampen mellan kapital och arbete inte kan utkämpas inom nationella gränser. Lika lite som kapitalismen gör halt vid nationsgränser och låter sig hejdas på sitt rövartåg genom världen av några nationella skrupler, lika litet får proletariatet under hypnos av nationella ideologier någon gång förlora den grundläggande tanken om internationell klassolidaritet ur sikte. Ju fastare den internationella klasskampstanken omfattas av proletariatet och ju mer konsekvent den upphöjs till ledmotiv för den proletära världspolitiken, desto snabbare och mäktigare blir världsrevolutionens slag som slår det i upplösning stadda världskapitalet i spillror. Högt över alla nationella egenheter, högt över alla nationsgränser, högt över alla fosterländer lyser ledstjärnan för det internationella proletariatet i evig strålglans:

Proletärer i alla länder förena er!