Original: "Trotz alledem!", publicerad i Rote Fahne
15. januari 1919.
Källa: Karl Liebknecht, Gesammelte Reden und
Schriften, Band IX: Mai 1916 bis 15. Januar 1919. - Berlin: Dietz, 1971. -
s. 709-713.
Översättning: Michael Wirth
Generalanfall mot Spartakus! "Ner med spartakisterna!" ylar det genom gränderna. Ge dem, piska dem, stick dem, skjut dem, spetsa dem, trampa ned dem, riv dem i stycken! Grymheter begås, grymheter som ställer de som de tyska trupperna förövat i Belgien i skuggan.
"Spartakus har kämpats ned!" jublar man från Post till Vorwärts.
"Spartakus har kämpats ned!" Och sablarna, revolvrarna och karabinerna hos den återskapade gammalgermanska polisen och avväpnandet av de revolutionära arbetarna kommer att besegla dess nederlag. "Spartakus har kämpats ned!" Under överste Reinhardts bajonetter, under general Lüttwitz maskingevär och kanoner skall valen till nationalförsamlingen verkställas – en folkomröstning för Napoleon-Ebert.
"Spartakus har kämpats ned!"
Javisst! Berlins arbetare har blivit slagna! Javisst! Hundratals av sina bästa nermejade! Javisst! Flera hundra av sina trognaste har kastats i fängelse!
Javisst! De blev slagna. Därför att de övergivits av matroserna, av soldaterna, av säkerhetsmanskapen, av folkvärnet, på vars hjälp de helt hade räknat. Och deras kraft förlamades av obeslutsamhet och svagheter i ledningen. Och de den oerhörda kontrarevolutionära slamfloden från de kvarlämnade folkskikten och de ägande klasserna dränkte dem.
Javisst, de blev slagna. Och det var historiens påbud, att de skulle bli slagna. Eftersom tiden ännu inte var mogen. Och ändå – kampen var oundviklig. Eftersom polispresidiet, detta revolutionens Palladium, som Eugen Ernst och Hirsch[1] övergav utan kamp, skulle varit ett ärolöst nederlag. Proletariatet påtvingades kampen av Ebert-bandet; och med våldsam kraft brusade den fram ur de berlinska massorna – långt bortom alla tvivel och betänkligheter.
Javisst! Berlins revolutionära arbetare blev slagna!
Och Ebert-Scheidemann-Noske[2] har segrat. De har segrat, eftersom generalsklassen, byråkratin, junkrarna från stad och land, prästerna och guldsäckarna och allt, som var trångbröstat, inskränkt, bakåtsträvande stod på deras sida. Och de segrade för dem med blykulekanoner, gasbomber och minkastare.
Men det finns nederlag, som är segrar; och segrar, som är ödesdigrare än nederlag.
De besegrade i den blodiga januariveckan, de har uthärdat ärorikt; de har kämpat om stora ting, om den lidande mänsklighetens mest ädla mål, om en andlig och materiell förlösning av de i nöd svältande massorna; de har gjutit heligt blod, som så blev helgat. Och ur varje droppe av detta blod, denna draksådd för dagens segerherrar, kommer det att skapas hämnare för de fallna, från varje söndertrasad fiber kommer nya kämpar för den höga saken, som är evig och oförgänglig som himlavalvet.
De slagna av idag kommer att vara morgondagens segrare. Eftersom nederlaget är deras lärospån. Än kan det tyska proletariatet undvara den revolutionära traditionen och erfarenheten. Och inte på något annat sätt än genom trevande försök, i ungdomliga misstag, i smärtsamma bakslag och misslyckanden kan det vinna den praktiska skolningen, som garanterar en framtida framgång.
För de levande urkrafterna i den sociala revolutionen, vars oupphörliga växande är en naturlag för samhällsutvecklingen, betyder nederlaget något uppeggande. Och genom nederlag efter nederlag leder vägen till seger.
Men segrarna av idag?
För en gemen sak förrättar de sitt gemena blodsarbete. För gårdagens makter, för proletariatets dödsfiender.
Och de är redan idag underlägsna! Eftersom de redan idag är fångar hos dem, som tänkt använda dem som verktyg och vars verktyg de varit sedan urminnes tider.
Än är det de som ger namn åt firman. Men blott en kort frist under galgen beskärs dem.
De står redan vid historiens skampåle. Aldrig har världen sett sådana Judasar som de, som inte bara förråder sitt allra heligaste, utan slår mot korset med sina egna händer. Som den officiella tyska socialdemokratin som sjönk djupare än andra i augusti 1914, så erbjuder den nu, i den sociala revolutionens gryning, den mest avskyvärda bild.
Den franska bourgeoisien var tvungen att hämta ur de egna leden vid junislagen 1848 och majslagen 1871. Den tyska bourgeoisien behöver inte förta sig själv – "socialdemokrater" utför de smutsigt-föraktliga, det blodigt-fega verket; deras Cavignac, deras Gallifet[3] heter Noske, den "tyske arbetaren".
Klockklanger kallade till slaktande; musik och vinkande med tygstycken, segerjubel från de från "den bolsjevikiska skräcken" räddade kapitalisterna firar den räddande soldatesken. Ännu ryker krutet, ännu pyr elden från arbetarmordet, ännu ligger de dödade, ännu stönar de sårade proletärerna, men där håller de parader för mördartrupperna, uppblåsta av segerstolthet, Ebert, Scheidemann, Noske.
Draksådd!
Redan vänder sig världens proletariat rysande från dem, som vågar att sträcka sina av de tyska arbetarnas blod rykande händer mot Internationalen! Med avsky och förakt blir de till och med bortstötta av dem, som medan världskriget rasade, själva hade prisgivit socialismens plikter. Nedsmutsade, utstötta från den anständiga mänsklighetens led, utpiskade från Internationalen, hatade och förbannade av varje revolutionär proletär, så står de inför världen.
Och hela Tyskland har störtats i skammen på grund av dem. Broderförrädare regerar det tyska folket, brodermördare. "Hit med en skrivtavla, jag måste skriva det." —
Åh, deras härlighet kan inte bestå länge; en frist under galgen, och så kommer de att dömas.
Eldsbränder slungar sina teser in i miljoner hjärtan, eldsbränder av upprördhet.
Proletariatets revolution, som de trodde de kunde dränka i blod, den kommer att resa sig över dem, enorm. Dess första ord kommer att vara: Ned med arbetarmördarna Ebert-Scheidemann-Noske!
De slagna av idag, de har lärt sig. De har helats från villfarelsen, att finna helandet med hjälp av förvirrade truppmassor; helats från villfarelsen att kunna lita på ledare som visade sig vara kraftlösa och inkapabla; helats från tron på den oavhängiga socialdemokratin, som lumpet lämnade dem i sticket. Endast på egna ben, kommer de att utkämpa sina framtida strider och ernå sina framtida segrar. Och ordet, att befrielsen av arbetarklassen endast kan vara arbetarklassens eget verk, har fått en ny och djupare innebörd för dem genom den här veckans bittra läxa.
Men också de vilseledda soldaterna kommer snart nog att inse, vilket spel som de är delar av, när de åter kommer att märka den återupprättade militarismens knutpiskor över sig; också de kommer att vakna upp ur ruset, som omger dem idag.
"Spartakus har kämpats ned!" Åh, sakta i backarna! Vi har inte flytt, vi har inte blivit slagna. Och om de så slår oss i bojor – vi är här, vi förblir här! Och segern kommer att bli vår.
Eftersom Spartakus – det betyder eld och ande, det betyder själ och hjärta, det betyder vilja och handling för proletariatets revolution. Och Spartakus – det betyder all nöd och längtan efter lycka, all kampbeslutsamhet hos det klassmedvetna proletariatet. Eftersom Spartakus, det betyder socialism och världsrevolution.
Än är den tyska arbetarklassens golgatavandring inte avslutad – men frälsningens dag närmar sig. Domens dag för Ebert-Scheidemann-Noske och för de kapitalistiska makthavarna, som än idag gömmer sig bakom dem. Högt som till himlen slår händelsernas vågor – vi är vana vid det, att slungas från toppen ned i djupet. Men vårt skepp för en rak och fast kurs stolt fram till målet.
Och om vi fortfarande kommer att leva då, när det kommer att uppnås – vårt program kommer att leva; världen kommer att behärskas av den frälsta mänskligheten. Trots allt detta!
Genom dånet från det frammullrande ekonomiska sammanbrottet kommer de ännu sovande skarorna av proletärer väckas liksom av domedagsbasuner, och liken från de mördade kämparna kommer att återuppstå och kräva räkenskap av de fördömda. Ännu idag vulkanens underjordiska mullrande – i morgon kommer den att få ett utbrott och begrava dem alla i glödande aska och strömmar av lava.
[1] Eugen Ernst (1864-1954), 1917-1919 medlem av SPD:s partistyrelse, 1918/1919 preussisk inrikesminister, 1919/1920 polispresident i Berlin. – Paul Hirsch (1868-1938), socialdemokrat, från 1918-1920 preussisk ministerpresident, till 1919 även inrikesminister.
[2] Friedrich Ebert (1871-1925), socialdemokrat, ledare för SPD 1913 efter Bebel, rikskansler 1918, 1919 provisorisk, 1925 slutgiltigen rikspresident. Philipp Scheidemann (1865-1939), socialdemokrat. Utropade 9.11 1918 den tyska republiken. 1919 ministerpresident, 1920-1933 riksdagsledamot, emigrerade 1933. Gustav Noske (1868-1946), socialdemokrat. 1906-1918 riksdagsledamot. 1919/1920 riksvärnsminister, ansvarig för kuvandet av Spartakistupproret.
[3] Louis Eugène Cavignac (1802-1857), 1848 fransk krigsminister, slog blodigt ned Parisproletariatets juniuppror. – Gaston-Alexandre-Auguste Marquis de Gallifet (1830-1909), fransk general, hade en avgörande roll i det bestialiska kväsandet av Pariskommunen (1871).