Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften
Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas
Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Medeltidens städer organiserades inte efter någon tidigare uppgjord plan på en främmande lagstiftares bud. Var och en av dem var en naturlig framväxt i ordets fulla bemärkelse - ett ständigt skiftande resultat av kampen mellan olika krafter, vilkas inflytande hela tiden växlade allt efter deras inbördes styrkeförhållanden, utfallet av konfrontationer mellan dem och det stöd de fick i sin omgivning. Därför fanns det inte två städer med identiska institutioner och öden. Varje stad uppvisar variationer från sekel till sekel. Och ändå, om vi försöker överblicka Europas städer, försvinner lokala och nationella olikheter, och man slås av den stora överensstämmelse som finns mellan dem, trots att vars och ens utveckling skett isolerat och oberoende av de andra och att de alla haft olika utvecklingsbetingelser. En småstad i norra Skottland med dess enkla och föga utvecklade arbetar- och fiskarbefolkning; en rik flandrisk stad med dess världsomfattande handel, lyx, nöjesliv och andliga liv; en italiensk stad som utvecklats genom ett rikt utbyte österut och inom sina murar odlar konstnärlig smak och kulturell förfining; och en fattig, huvudsakligen åkerbrukande stad i Rysslands träsk- och sjödistrikt - alla dessa verkar ju ha föga gemensamt. Men i sin organisationsplan och den anda som genomströmmar dem visar de ett starkt släktskap. Överallt ser vi samma förbund av små kommuner och gillen, samma förstäder kring moderstaden, samma folkförsamlingar och samma tecken på oberoende. Stadens defensor företräder under olika namn och former samma myndighet och samma intressen; livsmedelsförsörjning, arbete och handel är ordnade på samma sätt; inre och yttre strider utkämpas med samma iver; ja, till och med ritualen man följer i kampen är densamma, precis som krönikorna, förordningarna och urkunderna; och vare sig byggnadsverken är i gotisk, romansk eller bysantinsk stil, uttrycker de samma strävanden och samma ideal; de är uttänkta och utförda på samma sätt. Mänga skiljaktigheter beror på skillnader i ålder, och de verkliga olikheterna mellan systerstäder upprepas i skilda delar av Europa. Samstämmigheten i grundtanke och det likartade ursprunget uppväger avvikelser på grund av klimat, läge, rikedom, språk och religion. Därför kan vi tala om medeltidsstaden som en bestämd utvecklingsfas; och samtidigt som vi villigt erkänner lokala och individuella olikheter, kan vi ändå peka på det gemensamma i alla städers utveckling.[1]
Utan tvivel har det skydd som vilade över marknadsplatsen från den äldsta barbartiden spelat en viktig, men inte allenarådande roll för medeltidsstadens frigörelse. De äldsta barbarfolken kände inte till någon handel inom bysamhällena; de handlade endast med främlingar på vissa bestämda orter och dagar. Och för att främlingen skulle kunna komma till bytesplatsen utan risk för sitt liv ifall han skulle råka bli indragen i en fejd mellan två släktingar, stod torget alltid under alla stamfränders skydd. Det var okränkbart liksom den helgedom invid vilken det låg. Hos kabylerna är det ännu anaya, liksom den stig som kvinnorna använder för att bära vatten från brunnen; ingendera får beträdas av någon som bär vapen, inte ens under krig inom stammen. Under medeltiden åtnjöt torget allmänt samma skydd.[2] Ingen fejd fick beröra den plats dit människor kom för att köpslå och skyddet gällde inom en viss omkrets därifrån; och om det uppstod gräl i den brokiga skaran av köpare och säljare, måste det avgöras av dem som beskyddade torget - av samhällets domstol eller av biskopens, feodalherrens eller kungens domare. En främling som kom för att handla var en gäst, och han gick även under detta namn. Tom herremannen, som utan betänkligheter plundrade en köpman på landsvägen, respekterade das Weichbild, d.v.s. den påle som stod på torget och som bar antingen konungens vapen eller en handske eller orthelgonets bild eller endast ett kors, beroende på om torget stod under konungens, herremannens, ortens kyrkas eller folkförsamlingens - vyechens - skydd.[3] Det är lätt att förstå hur stadens domsrätt över sig själv kunnat utvecklas ur den speciella rättsskipning som gällde för torgplatserna, när väl staden en gång fått denna senare, frivilligt eller ej. Och ett sådant ursprung till städernas självständighet, vilket i många fall kan spåras, satte givetvis sin prägel på deras senare utveckling. Det gav en övervikt åt handelsidkarna i kommunen. De borgare som vid den tiden ägde ett hus i staden och var delägare i stadsjorden bildade ofta ett köpmansgille som kontrollerade stadens handel; och fastän i början varje borgare, rik eller fattig, kunde delta i köpmansgillet och handeln verkar ha drivits för stadens räkning av dess styrelse, blev gillet sa småningom en slags privilegierad kår. Det stängde avundsjukt ute de främlingar som snart började flytta in till de fria städerna från inträde i gillet och förbehöll handelns avkastning åt de få "familjer" som varit borgare vid tidpunkten för frigörelsen. Det förelåg helt klart en fara för att det skulle uppkomma en köpmansoligarki. Men redan under 900-talet och ännu mer under de närmaste två seklen var de förnämsta yrkena, som också organiserats i gillen, mäktiga nog att bryta fåväldestendenserna.
Hantverksgillet eller skrået sålde de gemensamma alstren och köpte råvaror, och dess medlemmar var samtidigt köpmän och hantverkare. Därför blev det sa att alltifrån det fria stadslivets uppkomst fick det manuella arbetet, genom de gamla skråna, den höga ställning det sedan intog i staden.[4] I en medeltidsstad var manuellt arbete inget bevis på underlägsenhet; det ärvde tvärtom den höga aktning det åtnjutit i bysamhället. Manuellt arbete inom ett skrå ansågs som en from plikt mot medborgarna: ett offentligt ämbete (Amt), lika ärofullt som något annat. En uppfattning av "rättvisa" mot kommunen, av "rätt" mot både producent och konsument, som nu skulle verka överdriven, genomträngde produktion och byteshandel. Garvarens, tunnbindarens eller skomakarens arbete måste vara "rättvist", riktigt, skrev man på den tiden. Trä, läder eller garn, som nyttjas av hantverkaren, måste vara "riktigt"; bröd måste bakas "med rättvisa", etc. Överförde man detta språk på vårt nuvarande liv, skulle det verka tillgjort och onaturligt; men da var det naturligt och okonstlat, eftersom medeltidens hantverkare inte tillverkade för okänd köpare eller för att sända sina varor till okänd marknad. Han tillverkade först och främst för sitt skrå; för ett brödraskap av män som kände varandra, kände yrkets teknik och som genom att sätta ett pris på varje alster separat markerade olika skicklighetsgrad vid tillverkningen eller på det arbete som nedlagts. Vidare var det skrået och inte den enskilde hantverkaren som bjöd ut varorna till försäljning i kommunen, varpå denna i sin tur till kommunernas förbund bjöd ut de varor som exporterades och tog på sig ansvaret för deras kvalitet. Genom en sådan organisation blev det en hederssak för varje yrke att inte bjuda ut varor av dålig kvalitet, och tekniska brister eller förfalskningar blev en angelägenhet för hela samhället eftersom, som det sägs i en förordning, "de skulle förstöra det allmänna förtroendet".[5] Då hantverket var en samhällsplikt, kontrollerad av hela amitas, kunde, sa länge fria städer existerade, det manuella arbetet aldrig sjunka till så lågt anseende som det har idag.
Alltsedan medeltidsstädernas uppkomst har det funnits en skillnad mellan mästare och lärling eller mellan mästare och gesäll (compayne, Geselle); men denna var i början enbart en skillnad i ålder och skicklighet, inte i förmögenhet och makt. Efter sju års lärlingsskap och efter ett avlagt prov på yrkesskicklighet blev lärlingen själv mästare. Och först mycket senare, under 1500-talet, då kungamakten krossat stads- och skråorganisationen, blev man mästare på grund av arv eller rikedom, men detta var också en allmän nedgångsperiod i medeltidens hantverk och konst.
Det fanns inte mycket utrymme för lejt arbete under medeltidsstädernas blomstringstid, ännu mindre för enstaka lejda arbetare. Vävarnas, smedernas och bagarnas arbete utfördes för skrået och för staden; och när yrkesmän lejdes för byggarbete, arbetade de som tillfälliga föreningar (som de ännu gör i de ryska artels), vilkas arbete betalades i klumpsumma. Arbete för en mästare blev brukligt först senare; men även i detta fall betalades arbetaren bättre än nu, t.o.m. i England, och mycket bättre än han brukade betalas över hela Europa under första hälften av det nyss gångna seklet. Thorold Rogers har gjort detta känt för engelska läsare; men samma sak gäller i lika hög grad för kontinenten, som Falkes och Schönbergs forskningar visat (för att inte nämna några andra smärre källor). Ännu under 1400-talet avlönades en som arbetade som murare, timmerman eller smed i Amiens med fyra sols om dagen, vilket motsvarade fyrtioåtta pund bröd eller åttondelen av en liten oxe (bouvard). I Sachsen var gesällslönen i bygghantverket sådan att en gesäll, enligt Falkes ord, med sina sex dagars veckolön kunde köpa tre får och ett par skor.[6] Gesällernas donationer till kyrkor visar också deras relativa välstånd, för att inte nämna vissa skråns storartade donationer eller de summor som spenderades på högtidligheter och festligheter.[7] Av allt detta framgår att arbetet aldrig blomstrat och värderats så som när stadslivet stod på sin höjdpunkt under medeltiden.
Det är inte nog med detta: under medeltiden var mycket av det som våra nutida radikaler strävar efter redan verklighet, och mycket som nu anses utopiskt var då en naturlig sak. Vi blir utskrattade om vi säger att arbetet måste ge människor tillfredsställelse, men - "var och en måste trivas med sitt arbete", säger en medeltida förordning från Kuttenberg, "och ingen skall med dagdriveri (mit nichts tun) skaffa sig vad andra med flit och arbete åstadkommit, för lagarna måste värna om flit och arbete".[8] Och när det idag talas om en åtta timmars arbetsdag bör man erinra sig en förordning fastställd av Ferdinand den förste om de kejserliga kolgruvorna, där gruvarbetarens dag fastställdes till åtta timmar, "som av gammalt varit bruk" (wie vor Alters herkommen) och arbete på lördagseftermiddagen var förbjudet. Längre arbetstider var mycket sällsynta, berättar Janssen, medan kortare tider förekom ofta. I England under 1400-talet, säger Rogers, "arbetade arbetarna bara fyrtioåtta timmar i veckan".[9] Halva lördagen som fridag, vilket vi uppfattar som en modern uppfinning, var även en gammal medeltidsinrättning; den var badtid för en stor del av kommunen, medan onsdagseftermiddagen var gesällernas badtid.[10] Och fast det inte förekom skolmåltider - antagligen därför att inga barn kom hungriga till skolan - var det på många håll brukligt att dela ut badpengar till barn, vilkas föräldrar var mindre bemedlade. Arbetskongresser var också ett vanligt medeltidsdrag. I vissa delar av Tyskland brukade hantverkare i samma yrke, men från olika kommuner, ärligen samlas för att diskutera yrkets angelägenheter, lärlingsåren, vandringsåren, veckolönerna etc.; och är 1572 erkände handelsstäderna formellt yrkenas rätt att hälla periodiska kongresser och att fatta alla beslut rörande varornas kvalitet, så länge de inte stred mot städernas förordningar. Sådana arbetskongresser, som delvis var internationella liksom hansan själv, har, enligt vad man vet, omfattat bagare, gjutare, smeder, garvare, svärdmakare och hjälmmakare.[11]
Yrkesorgansationen fordrade naturligtvis noggrann uppsikt över yrkesmännen från gillets sida, och särskilda edsvurna var anställda för detta ändamål. Men det mest betecknande är att så länge det fria stadslivet fanns kvar, höjdes inga klagomål mot denna uppsikt; medan, så fort staten ingripit, konfiskerat gillenas egendom och upphävt deras oberoende till förmän för sin egen byråkrati, klagomålen snabbt blev oräkneliga.[12] Å andra sidan är de otroliga framstegen i alla hantverk under det medeltida skråsystemet det bästa beviset för att systemet inte var något hinder för individuell uppfinningsförmåga.[13] Medeltidsskrået, liksom församlingen, "gatan" eller "kvarteret", utgjorde nämligen inte någon medborgarkår under kontroll av statsämbetsmän; det var ett förbund av män som tillhörde samma hantverk: edsvurna köpare av råvaror, säljare av färdiga produkter och hantverkare - mästare, gesäller ("compaynes") och lärlingar. Det ensamt bestämde om yrkets inre organisation, så länge det inte kom i konflikt med andra gillen, i vilket fall saken drogs inför gillenas gille - staden. Men det var inte nog med detta. Skrået hade sin egen rättsskipning, sin egen milis, sina egna generalförsamlingar, sin egen tradition av strider, ära och oberoende, sina egna förbindelser med andra skrån inom samma yrke i andra städer: det levde med andra ord ett eget organiskt liv som endast kunnat växa fram genom livsfunktionernas fullständighet. När staden mobiliserades bildade skrået ett särskilt kompani (Schaar) som beväpnades med sina egna vapen (eller sina egna kanoner, under en senare tid omsorgsfullt utsirade av gillet) och hade sina egna valda befälhavare. Det bildade med andra ord en lika oberoende enhet i förbundet som för femtio år sedan fristaten Uri eller Genčve i schweiziska statsförbundet. Varje jämförelse med en modern fackförening, som saknar alla självständighetsattribut och som inskränker sig till en del funktioner av underordnad vikt, är lika orimlig som att jämföra Florens eller Brugge med en fransk kommun som vegeterar under Côde Napoléon eller med en rysk stad under Katharina II:s municipallag. Båda har valda "borgmästare" och den senare har sina yrkessammanslutningar; men skillnaden är - all den skillnad, som finns mellan Florens och Fontenay-les-Oies eller Tsarevokokschaisk, eller mellan en venetiansk doge och en modern maire som lyfter på hatten för underprefektens kontorsbiträde.
De medeltida skråna var starka nog att skydda sitt oberoende; och senare, speciellt under 1300-talet när det gamla municipallivet av flera skäl, som vi kommer till strax, genomgick en kraftig förändring, visade det sig att de yngre skråna var starka nog att hävda sitt inflytande på stadens affärer. Massorna, som organiserat sig i "mindre" skrån, reste sig, oftast med framgång, för att rycka makten ur händerna på ett växande fåvälde och inledde därmed en ny era av välstånd. Det är sant att i några städer upproret blev blodigt och massavrättningar av arbetare följde, som i Paris 1306 och i Köln 1371. I sådana fall tynade stadens frihet snart bort och den underkuvades så småningom av den centrala myndigheten. Men de flesta städer ägde livskraft nog att komma ut ur oroligheterna med nytt liv och ny styrka.[14] En ny vitaliseringsperiod blev deras belöning. Pånyttfödelsen tog sig uttryck i imponerande byggnadsverk, i en ny period av välmåga, i ett snabbt uppsving av teknik och uppfinningar och i en ny andlig rörelse som ledde till renässansen och till reformationen.
Medeltidsstadens liv var en rad av härda strider för att erövra och försvara friheten. Det är sant att en stark och seg borgarras utvecklats under dessa strider, att kampen skapat en kärlek till modersstaden, och att de resultat som medeltidskommunerna åstadkom var en direkt följd av denna kärlek. Men de offer som frihetskampen krävde var grymma och efterlämnade en djup söndring i det inre livet. Mycket fä städer hade på grund av gynnsamma omständigheter lyckats vinna friheten i ett slag, och dessa fä förlorade den oftast lika lätt; de flesta måste utstå femtio- eller hundraåriga eller tom ännu långvarigare strider för att få sin frihet erkänd, varefter det tog ytterligare hundra är att ge den en fast grundval - 1100-talets frihetsbrev utgjorde sålunda bara ett av trappstegen till målet.[15] Medeltidsstaden var i själva verket en befäst oas i ett land av feodal träldom och måste röja sig väg med vapen. På grund av skäl som antytts i föregående kapitel hade alla bysamhällen så småningom råkat under någon världslig eller andlig herres ok. Hans hus hade vuxit till ett slott, och till vapenbröder hade han äventyraravskum som alltid var beredda att plundra bönderna. Förutom de tre veckodagar bönderna var tvungna att arbeta för sin herre, måste de också betala olika former av pålagor för rätten att så eller skörda, att glädjas eller sörja, att leva, att ingå äktenskap eller att dö. Och till råga på allt blev de hela tiden plundrade av någon närboende herremans beväpnade rövare som godtyckligt valde att ta hämnd på dem, deras boskap och skördar i stället för på deras herre för någon fejd som rasade mellan de båda herremännen. Varje äng, varje fält, varje flod och väg kring staden och varje man på landet lydde under någon herreman.
Borgarnas hat till feodalherrarna har fått ett betecknande uttryck i ordalydelsen i de olika frihetsbrev man tvingade dem att underteckna. I det frihetsbrev som Heinrich V tvingades ge åt Speier år 1111 måste han med sitt namn bekräfta att han fritog borgarna från "den förskräckliga och fördömliga lagen om omistligt gods, varigenom staden sjunkit i djupaste armod" (von dem scheusslichen und nichtswürdigen Gesetze, welches gemein Budel genannt wird, Kalisen, I, 307). Bayonnes coutume, avfattad omkring 1273, innehåller ställen som detta: "Folket är äldre än herrarna. Folket, som är talrikare än de andra, har av längtan efter fred upphöjt herrarna för att tygla och nederslå de mäktiga" (Giry, Établissements de Rouen, I, 117, cit. av Luchaire, s 24). Ett frihetsbrev med konung Roberts sigill är likaledes betecknande. Han säger där: "Jag skall icke röva några oxar eller andra djur. Jag skall icke förgripa mig på köpmän eller taga deras pengar eller ålägga lösepenning. Från Vårfrudagen till Allhelgonadagen skall jag icke taga någon häst eller något sto eller några föl på ängarna. Jag skall icke bränna kvarnarna eller bortröva mjölet... Jag skall icke giva tjuvar skydd" (Pfister har offentliggjort detta dokument, som cit. av Luchaire). Det brev som ärkebiskop Hugues av Besanįon "beviljat", i vilket han tvingats räkna upp alla nackdelar som följt av att han lagt under sig besittningen för evärdlig tid, är också karakteristiskt.[16] Många andra exempel finns.
Friheten kunde inte trivas i sådant grannskap, och städerna tvingades föra kriget utanför sina murar. Borgarna skickade uppviglare för att leda revolter i byarna; de tog upp byar i sina förbund och förde öppet krig mot adelsmännen. I Italien, där feodalslotten låg tätt, fick kriget stor omfattning och fördes med ursinnighet på ömse sidor. Florens fick sjuttiosju är i sträck utstå blodiga krig för att befria sitt contado från adelsmännen; men när erövringen fullbordats (år 1181), blossade kriget upp igen. Adelsmännen samlade sig på nytt; de bildade sina ligor gentemot stadsligorna, och med understöd från kejsaren eller från påven fick de kriget att räcka 130 är. Liknande fall inträffade i Rom, i Lombardiet, över hela Italien.
Borgarna utförde underverk av tapperhet, djärvhet och ihärdighet i dessa krig. Men yrkes- och hantverksmännens bågar och bilor fick inte alltid överhanden i dusten med de pansarklädda riddarna, och många slott stod emot borgarnas sinnrika belägringsredskap och sega uthållighet. Några städer, som Florens, Bologna och åtskilliga i Frankrike, Tyskland och Böhmen, lyckades befria de omgivande byarna och belönades för sina ansträngningar genom stort välstånd och trygghet. Men även här och ännu mer i mindre mäktiga eller mindre handlingskraftiga städer utmattades borgarna av kriget och underhandlade bakom böndernas rygg, tvärtemot sina egna intressen. De förmådde herremannen att svära staden lydnad; hans borg revs ner, och han samtyckte till att bygga sig ett hus i staden och bosätta sig där, varigenom han blev en av stadens "medborgare" (com-bourgeois, con-cittadino); men han behöll i gengäld sina rättigheter över bönderna, som endast delvis fick lindring i sina bördor. Borgaren insåg inte att likvärdiga rättigheter måste ges åt bonden, som han var beroende av för sin livsmedelsförsörjning, och en djup klyfta öppnade sig mellan stad och by. I några fall fick bönderna bara en ny ägare, eftersom staden köpte feodalherrens rättigheter och andelsvis sålde dem åt sina egna borgare.[17] Livegenskapen levde kvar, och först mycket senare mot slutet av 1200-talet gjorde hantverkarrevolutionen slut på den personliga träldomen men berövade samtidigt de livegna deras jord.[18] Denna ödesdigra politik hade naturligtvis sina följder för städerna själva; landsbygden blev stadens fiende.
Kriget mot slotten hade ytterligare en olycklig följd. Det förde in städerna i långvariga inbördes strider, vilket givit upphov till en teori som varit vanlig långt fram i tiden, nämligen att städerna förlorade sitt oberoende genom konkurrens och inbördes fejder. Imperialismens historieskrivare speciellt har hyllat denna teori, som den moderna forskningen emellertid motbevisat. Städerna i Italien bekämpade varandra visserligen hårdnackat, men striderna fick inte sådan omfattning någon annanstans; och i Italien hade, i synnerhet under den äldre perioden, städernas krig sina särskilda orsaker. De var (som redan visats av Sismondi och Ferrari) bara en fortsättning av krigen mot slotten - där fristads- och förbundsprincipen ständigt kom i konflikt med feodalism, imperialism och påvedöme. Många städer som bara delvis skakat av sig biskopens, herremannens eller kejsarens ok, hetsades helt enkelt mot de fria städerna av adelsmännen, kejsaren och kyrkan. Det ingick i deras statskonst att söndra städerna och låta dem bekämpa varandra. Dessa speciella omständigheter (som delvis också gäller för Tyskland) är förklaringen till att de italienska städerna, av vilka somliga sökte kejsarens hjälp för att slåss mot påven medan andra sökte kyrkans hjälp mot kejsaren, snart var delade i de båda lägren guelfer och ghibelliner, och till att samma söndring uppträdde i varje enskild stad.[19]
Det storartade ekonomiska uppsvinget i de flesta italienska städer just när kampen var som vildast,[20] och de förbund som så lätt slöts mellan olika städer utgör en ännu bättre karakteristik av dessa strider och talar emot den ovannämnda teorin. Redan åren 1130-1150 tillkom mäktiga förbund; och några få år senare, när Fredrik Barbarossa föll in i Italien och med understöd av adeln och några efterblivna städer angrep Milano, väcktes borgarnas hänförelse i många städer genom folkpredikanter. Crema, Piacenza, Brescia, Tortona m.fl. kom till hjälp. Veronas, Paduas, Vicenzas och Trevisos gillestandar vajade sida vid sida över städernas läger gentemot kejsarens och adelns baner. Nästa år tillkom det lombardiska förbundet, och sextio år senare utökades det med åtskilliga andra städer och bildade en stadigvarande organisation, som förvarade hälften av sin krigskassa i Genua och andra hälften i Venedig.[21] I Toscana ställde sig Florens i spetsen för ett annat mäktigt förbund som omfattade Lucca, Bologna, Pistoja m.fl. och som bidrog kraftigt till att försvaga adeln i mellersta Italien, medan mindre förbund förekom titt och tätt. Fastän det alltså förekom avundsjuka, och osämja lätt kunde skapas, hindrade detta inte att städerna slöt förbund för att försvara sin gemensamma frihet. Först senare, när det av städerna hade bildats småstater, bröt det ut krig mellan dem, vilket alltid händer när stater kämpar om makten eller om kolonier.
Liknande förbund bildades i Tyskland i samma avsikt. Under Konrads efterträdare, när landet härjades av ändlösa fejder mellan adelsmännen, slöt de westfaliska städerna ett förbund mot riddarna, vilket bl.a. bestämde att ingen fick låna pengar at en riddare som upprepade gånger gömt tjuvgods.[22] När "riddarna och adelsmännen levde av röveri och mördade vem de behagade", som Wormser Zorn klagar, grundade städerna längs Rhen (Mainz, Köln, Speier, Strassburg och Basel) ett förbund som snart omfattade sextio medlemsstäder, gjorde slut på röveriet och upprättade fred. Senare ingicks för samma ändamål ett schwabiskt förbund, som fördelade sig på tre "fredsdistrikt" (Augsburg, Konstanz och Ulm). Och även om sådana förbund sedan upplöstes,[23] levde de länge nog för att visa att medan de s.k. fredsstiftarna — kungar, kejsare och kyrka - underblåste oenighet och själva stod hjälplösa mot rovriddarna, var det städerna som gav impulsen till fred och samförstånd, städerna - inte kejsarna - var de som verkligen skapade den nationella enheten.[24]
Förbund bildades i samma syfte även mellan små byar, och da nu Luchaire dragit uppmärksamheten till detta ämne, kan vi vänta oss att snart fä veta mer om dem. Byar slöt små förbund inom Florens contado, och likadant var fallet inom Novgorods och Pskovs områden. Beträffande Frankrike känner man med säkerhet till ett förbund av sjutton bondbyar som i nära hundra är (till 1256) existerat i Laonnais och hårt kämpat för sitt oberoende. Ytterligare tre bonderepubliker, som ägde frihetsbrev i stil med Laons och Soissons, låg i närheten av Laon, och då deras områden gränsade intill varandra, hjälpte de varandra i sina frihetskrig. Luchaire är på det hela taget av den åsikten att många liknande förbund måste ha tillkommit i Frankrike under 1100- och 1200-talen men att de skriftliga vittnesbörden oftast gått förlorade. Då de inte skyddades av murar, kunde de naturligtvis lätt intas av kungar och herrar; men i vissa gynnsamma fall, när de fick hjälp av ett stadsförbund och skydd i sina berg, blev sådana bonderepubliker oberoende enheter som kom att ingå i Schweiziska edsförbundet.[25]
Sammanslutningar mellan städer för fredliga ändamål var mycket vanliga. Den förbindelse som upprättades under befrielseperioden upprätthöll man även senare. Då scabini i en tysk stad hade att döma i ett nytt och invecklat rättsfall och förklarade sig "icke känna domen" (des Urtheiles nicht weise zu sein), kunde det hända att de skickade bud till en annan stad för att få råd om rätt dom. Detsamma inträffade också i Frankrike.[26] Forli och Ravenna naturaliserade varandras borgare och gav dem fullständig borgarrätt i båda städerna. Att hänskjuta en tvist mellan två städer eller inom en stad till en till skiljedomare utsedd kommun var också vanligt på den tiden.[27][28] Handelsfördrag mellan städer förekom ofta, likaså. Föreningar för reglerande av tillverkningen eller storleken av de fat som användes i vinhandeln, "sillförbund" etc. var endast förelöpare till sådana handelsförbund som den flamländska Hansan eller senare den stora nordtyska Hansan, vars historia ensam kunde fylla åtskilliga sidor när det gäller att visa den böjelse för föreningar som karakteriserade den tidens människor. Genom Hanseförbunden har medeltidsstäderna bidragit mer till den mellanfolkliga samfärdseln, sjöfarten och sjöupptäckterna än alla stater under de första sjutton århundradena av vår tideräkning.
Förbund mellan små territoriella enheter såväl som mellan människor som genom gemensamma strävanden förts samman i sina respektive gillen, och förbund mellan städer och grupper av städer utgjorde något väsentligt för denna periods liv och åskådning. De första fem seklen efter år 1000 kan sammanfattas som en kraftansträngning att i stor skala genomföra inbördes-hjälp-principen genom förbunds- och föreningsliv i alla mänskliga förhållanden och i all möjlig utsträckning. Detta försök kröntes med ganska stor framgång. Det förde samman människor som tidigare stått splittrade, vann stor frihet åt dem och tiodubblade deras krafter. Under en tid då partikularism spreds av så många krafter och anledningarna till oenighet och avund kunnat vara så talrika, är det glädjande att se att städer som var spridda över en sa vidsträckt kontinent ägde så mycket gemensamt och var så villiga att sluta sig samman för så många gemensamma ändamål. De dukade i längden under för mäktiga fiender. Eftersom de inte tillräckligt väl förstod inbördes-hjälp-tanken, begick de själva ödesdigra misstag; men de gick inte under genom inbördes tvister, och deras fel bestod inte i brist på samfundskänsla inom de egna sammanslutningarna.
Följderna av mänsklighetens nya framsteg genom medeltidsstaden var omätliga. I början av 1000-talet var Europas städer obetydliga anhopningar av eländiga kojor med små klumpiga kyrkor, vilkas byggmästare knappt förstod att välva en båge; yrkesutövningen, som inskränkte sig till lite vävnad och smide, låg i sin linda; lärdomen fanns enbart i några kloster. Trehundrafemtio år senare var Europas utseende ett annat. De rika städerna låg tätt, omgivna med tjocka murar som pryddes av torn och portar, vilka var för sig utgjorde konstverk. Katedralerna, magnifikt utformade och rikt utsirade, lyfte sina klocktorn mot himlen med en formernas renhet och en fantasins kraft som vi nu förgäves försöker uppnå. Yrken och hantverk hade nått en grad av fulländning som vi inom vissa områden knappast har överträffat, och arbetarens uppfinningsrikedom och konstfärdighet skattades högre än snabbheten vid tillverkningen. De fria städernas skepp korsade norra och södra Medelhavet i alla riktningar; ännu en ansträngning, och de skulle korsa världshaven. I stora områden hade välstånd efterträtt eländet; kunskapen hade ökats och vunnit utbredning. Vetenskapliga metoder hade utarbetats; man hade börjat studera naturvetenskaperna och man hade banat väg för de mekaniska uppfinningar som är vår tids stolthet. Sådana var de sagolika förändringarna i Europa på mindre än fyrahundra år. Och den förlust Europa gjort med de fria städerna kan bara uppfattas genom en jämförelse mellan 1600-talet och 1200-/1300-talet. Det tidigare välståndet i Skottland, i Tyskland, på Italiens slätter var förbi. Vägarna var i ett uselt skick, städerna var folktomma, arbetet hade hamnat i slaveri, konstskickligheten var försvunnen, handeln var tynande.[29]
Om medeltidsstäderna inte hade skänkt oss skriftliga vittnesbörd om sin glans och enbart lämnat efter sig de byggnadsverk vi nu ser över hela Europa, från Skottland till Italien och från Gerona i Spanien till Breslau på slaviskt område, kunde vi ändå sluta oss till att det oberoende stadslivets tid varit det mänskliga intellektets kraftigaste utvecklingsperiod under hela den kristna tiden ända fram till slutet av 1700-talet. Dä vi t.ex. ser en medeltida avbildning av Nürnberg med dess otaliga torn och spiror, vilka alla bar den fritt skapande konstens märke, kan vi knappt föreställa oss att denna stad trehundra år tidigare bara var en samling usla skjul. Och vår beundran växer när vi betraktar de arkitektoniska och dekorativa detaljerna på alla de kyrkor, klocktorn, portar och rådhus som är spridda över hela Europa så långt åt öster som Böhmen och de nu döda städerna i polska Galizien. Inte endast Italien, konstens moder, utan hela Europa är fullt av sådana monument. Det faktum att det av alla konstarterna är arkitekturen - en social konst framför alla - som uppnått den högsta fulländningen, är betecknande nog. För att bli vad den var, måste den ha framsprungit ur ett i hög grad socialt liv.
Medeltidens arkitektur nådde sin storhet inte bara därför att den var en naturlig skapelse av hantverket; inte bara därför att varje byggnad, varje arkitektonisk prydnad skapats av män som av sina egna händers erfarenhet visste vilka konstnärliga effekter som kan uppnås med sten, järn, brons eller enbart med trä och lera; inte bara därför att varje monument var ett resultat av den gemensamma erfarenhet som samlats inom varje "mysterium" eller yrke[30] - den nådde denna storhet därför att den föddes ur en stor idé. I likhet med den grekiska konsten växte den fram ur en känsla för broderskap och enhet, som fostrats av staden. Den hade en djärvhet som bara kunde fostras av strider och segrar; den uttryckte sådan kraft därför att kraft kännetecknade stadens hela liv. En katedral eller ett rådhus symboliserade det storslagna hos en organism som varje murare och stenhuggare bidragit till, och en medeltidsbyggnad ger oss inte uppfattningen av en enstaka ansträngning av tusen slavar för att utföra en mans fantasiskapelse; hela staden skapade med. Det smärta klocktornet reste sig över en byggnad som i sig själv var stolt och där stadens liv pulserade - inte över en meningslös byggnadsställning som Eiffeltornet i Paris, inte som en falsk konstruktion av sten för att dölja ett järnskeletts fulhet, såsom i Tower Bridge. Som Athens Akropolis var medeltidskatedralen ämnad att sprida sin glans över den segerrika stadens storhet, att symbolisera förbundet mellan dess yrken, att uttrycka varje borgares ära i en stad av hans egen skapelse. Efter fullbordandet av sin skrårevolution lade staden ofta grundstenen till en katedral för att beteckna det nya, vidsträcktare och bredare förbund som hade kommit till stånd.
De medel som stod till buds för dessa stora företag var oproportionerligt små. Kölnerdomen påbörjades med ett ärligt anslag av 500 mark; en gåva av 100 mark bokfördes som en stor donation;[31] och till och med när verket närmade sig sin fullbordan och gåvor strömmade in i förhållande därtill, uppgick den ärliga utgiften i pengar bara till 5.000 mark och översteg aldrig 14.000. Basels katedral byggdes med lika små tillgångar. Men alla skrån bidrog med sten, arbete och uppfinningsförmåga till sitt gemensamma minnesmärke. Varje gille uttryckte däri sin politiska uppfattning genom att i sten eller i brons återberätta stadens historia, genom att upphöja de tre principerna "frihet, jämlikhet och broderskap",[32] genom att hylla stadens bundsförvanter och genom att sända små fiender i den eviga elden. Och varje gille skänkte sin kärlek åt kommunens monument genom att utsmycka det rikt med målade fönster, tavlor, "portar, värdiga att vara paradiset", sade Michelangelo, eller med stenprydnader i byggnadens alla vrår.[33] Små städer, ja till och med små församlingar[34] tävlade i detta arbete med de stora samhällena, och katedralerna i Laon och S:t Quen står knappast efter den i Rheims eller radhuset i Bremen eller klocktornet i Breslau. "Inga andra verk skall företas av kommunen än sådana som företas i överensstämmelse med kommunens stora hjärta, sammansatt av alla medborgares hjärtan enade i en vilja" - så uttryckte sig rådet i Florens; och denna anda genomströmmar alla kommunens gemensamma företag som kanaler, terrasseringar, vingårdar och fruktträdgårdar kring Florens eller de bevattningskanaler som genomkorsade lombardiska slätten eller Genuas hamn och vattenledning, eller varje sådant arbete som utfördes av nästan varje stad.[35]
Alla hantverk hade gjort framsteg i samma män i medeltidsstäderna, så att vår egen samtids hantverk oftast bara är en fortsättning av vad som växte fram da. De flamländska städernas välstånd grundade sig på de fina yllevaror de tillverkade. Florens producerade i början av 1300-talet före digerdöden mellan 70.000 och 100.000 panni ylletyger, som värderades till 1.200.000 guldfloriner.[36] Ciselering av ädla metaller, gjutkonst, finare järnsmide var skapelser av de medeltida "mysterierna", vilka inom sina områden lyckats åstadkomma allt som kan göras för hand utan att använda någon annan drivkraft. För hand och med uppfinningsförmåga, ty för att citera Whewell:
"Pergament- och papperstillverkning, boktryckar- och kopparstickskonsterna, glas- och stålförädling, uppfinningen av krutet, uren, teleskopen och kompassen, kalenderns förbättring, decimalsystemet, algebran, trigonometrin, kemin, kontrapunkten (en uppfinning som innebar musikens pånyttfödelse) - det är de ägodelar vi ärver av den period, som vi så föraktligt kallar stillaståendets" (History of Inductive Sciences, I, 252).
Ingen ny princip uppdagades visserligen i och med dessa uppfinningar, säger Whewell; men medeltidens vetenskap åstadkom något förmer än upptäckten av nya principer. Det förberedde upptäckten av de nya principer inom de mekaniska vetenskaperna som vi nu känner till; den vande forskare vid att iaktta fakta och dra slutsatser ur dessa. Dess vetenskap var härledd, fast den ännu inte fullt uppfattat härledningens betydelse och makt; och den grundlade både mekaniken och naturvetenskapen. Francis Bacon, Galilei och Copernicus var ättlingar till en Roger Bacon och en Michael Scot, liksom ångmaskinens konstruktion var en följd av forskningarna vid de italienska universiteten om atmosfärens vikt och av den matematiska och tekniska lärdom som utmärkte Nürnberg.
Men varför orda så mycket om vetenskapens och konstens framsteg i medeltidens stad? Är det inte nog att erinra sig katedralen som ett handens mästarprov och det italienska språket och Dantes dikt såsom tankens för att genast fatta vad medeltidsstaden skapat under en livstid av fyra sekler?
Medeltidsstäderna har utan tvivel gjort civilisationen i Europa en ovärderlig tjänst. De har hindrat den från att försvinna i forntidens teokratiska och despotiska statsform; de har skänkt den omväxling, självförtroende, initiativförmåga och de omätliga intellektuella krafter som den nu besitter såsom sitt bästa skydd mot varje ny invasion från öster. Men varför finns de inte kvar, dessa kulturcentra som sökte motsvara så djupt i människonaturen rotade behov och som var så fyllda av liv? Varför drabbades de på 1500-talet av ålderdomssvaghet, och sedan de trotsat så många angrepp utifrån och i sina inbördes strider bara pånyttfött sin kraft, varför dukade de slutligen under för bådadera?
Åtskilliga orsaker bidrog till detta. Några av dessa hade sin rot i det förflutna, medan andra berodde på de misstag städerna själva begick. Mot slutet av 1400-talet uppkom redan stormakter efter romerskt mönster. I varje land och varje trakt hade någon länsherre, som var slugare, girigare efter land och mindre samvetsöm än sina grannar, lyckats skaffa sig större område, fler underlydande bönder, fler riddare i sitt följe, fler skatter i sin skattkammare. Han hade till residens valt en grupp välbelägna byar som ännu ej lärt känna fördelarna av fritt stadsliv - Paris, Madrid och Moskva - och med sina livegnas arbete hade han av dem skapat kungliga, befästa städer, dit han lockade krigskamrater genom frikostigt utdelande av byar, och köpmän genom skydd åt handeln. Fröet till en blivande stat, som så småningom började suga upp andra liknande centra, hade alltså sätts. Rättslärda, som studerat romersk rätt, samlades till sådana huvudorter; en härd och äregirig klass av män av borgerlig härkomst, vilka hatade länsherrarnas elakhet och vad de kallade böndernas laglöshet lika mycket. Bysamhällets former, som var okända för deras lagbok, och själva förbundsprincipen var motbjudande för dem som "barbariska kvarlevor". Cæsarismen, understödd av ett föregivet allas samtycke och av vapenmakt, var deras ideal. Och de arbetade med iver för den som lovade förverkliga det.[37]
Den kristna kyrkan, tidigare en rebell mot den romerska lagen och nu dess bundsförvant, arbetade i samma riktning. Då försöket att grunda en europeisk teokrati misslyckats, stödde nu de mer intelligenta och äregiriga biskoparna strävan att återupprätta de israelitiska kungarnas eller bysantinska kejsarnas makt. Kyrkan skänkte de uppåtsträvande härskarna sin helgd, hon krönte dem till Guds ställföreträdare på jorden, hon ställde till deras förfogande sina tjänares lärdom och statsmannagåvor, sina rikedomar och de sympatier hon ännu ägde hos de fattiga. Bönderna, som städerna misslyckats eller vägrat befria och som såg att borgarna var ur stånd att göra ett slut på adelns ändlösa fejder, vilka de så dyrt måste betala, satte nu sin lit till kungen, kejsaren eller storfursten, och samtidigt som de hjälpte dem att krossa feodalherrarna, hjälpte de dem att grunda den centraliserade staten. Och slutligen bidrog mongolernas och turkarnas infall, korståget mot morerna i Spanien liksom de krig som snart bröt ut mellan de framväxande maktcentra - Ile de France och Burgund, Skottland och England, England och Frankrike, Litauen och Polen, Moskva och Tver etc. - till samma utgång. Stora stater växte fram; och städerna hade nu att kämpa inte bara mot lösa sammanslutningar av länsherrar, utan också mot centra med en stark organisation som hade härar av trälar till sitt förfogande.
Det värsta var att de uppväxande enväldena drog fördel av de söndringar som uppstått inom städerna själva. Medeltidsstadens grundidé var storslagen, men inte tillräckligt vidsträckt. Inbördes hjälp kan inte begränsas till ett litet förbund; den måste nå ut till omgivningarna, eller också kommer omgivningarna att sluka förbundet. Och i detta hänseende hade medeltidsborgaren ända från början begått ett stort misstag. I stället för att betrakta bönderna och hantverkarna som samlades under hans murars skydd som hjälpare som kunde bidra till att bygga upp staden - vilket de verkligen gjorde - drog han en skarp gränslinje mellan de gamla borgar-"familjerna" och nykomlingarna. Åt de förra förbehölls all avkastning av kommunens handel och jordar, och för de senare återstod bara rätten att försörja sig av sina händers skicklighet. Staden delade sig sålunda i "borgarna" eller "de ofrälse" och "inbyggarna".[38] Handeln, som tidigare varit kommunens sak, blev nu köpmans- och hantverkar-"familjernas" ensamrätt, och nästa steg - att den blev individuell, råkade i händerna på syndikat med tvivelaktiga metoder - var oundvikligt.
Samma splittring ägde rum mellan staden själv och omgivande byar. Kommunen hade väl försökt att befria bönderna, men i kriget mot herrarna lämnade den, som redan nämnts, bönderna i sticket vid uppgörelsen med fienden för att trygga stadens egen frihet. Staden lät herremannen behålla sina rättigheter över bönderna på det villkoret, att han lämnade staden i fred och blev "medborgare". Men de av staden "upptagna" adelsmännen, som nu bodde inom dess murar, fortsatte helt enkelt sina gamla fejder inom stadens eget område. De vägrade föraktfullt att underkasta sig en domstol av simpla hantverkare och krämare och utkämpade sina strider på gatorna. Varje stad hade nu sina Colonna och Orsim, sin Overstolze och Wise. Med sina stora inkomster av de egendomar de ännu ägde kunde de omge sig med talrika klienter och förde in feodalismens smitta i staden. Och när det uppstod missnöje i stadens hantverksklasser erbjöd de dem sitt svärd och sina anhängare för att göra upp i öppen strid i stället för att låta missnöjet kanaliseras på sådant sätt som alltid skett tidigare.
De flesta städers största och mest ödesdigra fel var att de grundade sin förmögenhet på handel och industri och försummade åkerbruket. De upprepade alltså de gamla grekiska städernas fel och hamnade därigenom på avvägar på samma sätt.[39] Att så många städer fjärmade sig från landsbygden drog in dem i en mot landsbygden fientlig politik som tydligt framträdde på Edvard III:s tid,[40] under la Jacquerie i Frankrike, under Hussitkrigen och bondekriget i Tyskland. Å andra sidan invecklade dem handelspolitiken i avlägsna företag. Kolonier grundades av italienarna i sydost, av tyska städer i öster, av slaviska städer långt i nordost. Man började hålla legohärar för kolonialkrig och snart även för lokalförsvaret. Lån upptogs i en utsträckning som alldeles demoraliserade borgarna, och de inre striderna blev allt häftigare vid varje val, då några fä familjers kolonialpolitiska intressen stod på spel. Klyftan mellan rik och fattig fördjupades, och på 1500-talet fann kungamakten i varje stad bundsförvanter och stöd bland de fattiga.
Det finns ännu en orsak till samhällsinstitutionernas nedgång, som betyder mer och ligger djupare än allt det nämnda. Medeltidsstädernas historia belyser på ett slående sätt inflytandet av idéer och principer på människornas öden och de alldeles motsatta resultat som blir följden när en djupgående förändring ägt rum i en grundtanke. Självtillit och federalism, varje grupps självständighet och en politisk helhets tillväxt från det enkla till det sammansatta var de ledande idéerna under 1000-talet. Men sedan dess hade uppfattningen ändrat sig helt. Den romerska rättens utövare och kyrkans prelater, som sedan Innocentius III:s tid noga höll samman, hade lyckats döda den idé - den antikt grekiska idé - som varit den ledande vid städernas grundande. Under två-, trehundra år lärde man ut från predikstolen, från katedern och från domarsätet, att räddningen låg i en starkt centraliserad stat under en halvt gudomlig myndighet;[41] att en man kan och måste bli samhällets räddare, och att han för allas välfärd får begå vilket brott som helst: bränna män och kvinnor på bål, låta dem dö under obeskrivlig tortyr, störta hela provinser i det största elände. Man såg också till att tillhandahålla åskådningsmaterial i stor skala och med en oerhörd grymhet, så långt kungens svärd och kyrkans eld eller båda i förening kunde nä. Genom dessa lärdomar och exempel, som hela tiden upprepades och inpräntades i det allmänna medvetandet, blev medborgarnas sinnen snart helt förvända. De började efterhand tycka att ingen myndighet hade för stora rättigheter, ingen långsam död var för grym när den hade "allas välfärd" till mål. För denna nya uppfattning och denna nya tro på en mans makt försvann den gamla förbundsprincipen och själva skaparkraften hos massorna dog ut. Den romerska idén segrade, och under sådana förhållanden fann centralstaten ett lätt byte i städerna.
Florens på 1400-talet är typiskt för denna förändring. Tidigare var en folkresning signalen till en ny utgångspunkt. Då folket nu gjorde uppror i sin förtvivlan, hade det inga skapande idéer längre; ingen ny tanke kom ut av rörelsen. Tusen representanter sattes in i kommunalrådet i stället för 400; 100 män tog säte i signorian i stället för 80. Men en sifferrevolution gjorde föga nytta. Folkets missnöje steg och nya uppror följde. En räddare - "tyrannen" - tillkallades; han sablade ner rebellerna, men upplösningen i samhällskroppen fortgick värre än någonsin. Och då det florentinska folket efter en ny resning bad sin populäraste man, Girolamo Savonarola, om råd, svarade munken: "O mitt folk, du vet, att jag intet förstår av statssaker... rena din själ, och om du med sådant sinnelag omformar dm stad, då, Florens folk, skall du ha inlett hela Italiens reform." Karnevalsmasker och osedliga böcker brändes, en välgörenhetslag och en ockerlag antogs - och Florens demokrati förblev vad den varit. Den gamla andan hade flytt. Med så mycket förlitande på överheten hade massorna slutat lita på sig själva; de var oförmögna att finna nya utvägar. Staten hade bara ta steget fullt ut och krossa deras sista friheter.
Och dock sinade inte strömmen av inbördes hjälp bland massorna, den flödade fortfarande även efter detta nederlag. Med fruktansvärd kraft höjde den sig åter när lystringsordet uttalades av reformationens förkämpar, och den fortsatte att existera även sedan massorna svikits i sina förhoppningar om det nya liv en reformerad religion skulle leda till och sedan de dukat under för enväldet. Den flödar ännu och letar sig väg till ett nytt uttryck, som inte ska bli staten eller medeltidsstaden eller barbarfolkens bysamhälle eller vildarnas klan, utan växa fram ur dem alla och ändå överträffa dem alla genom sin mer vidsynta och djupare mänskliga idé.
[1] Litteraturen i detta ämne är ofantlig; men det finns ännu inget arbete som behandlar medeltidsstaden som helhet. För de franska kommunerna är Augustin Thierrys Lettres och Considérations sur l'histoire de France alltjämt det klassiska verket, och Luchaires Communes franįaises är ett förträffligt bidrag i samma ämne. De främsta källorna för Italiens städer är Sismondis stora verk (Histoire des républiques italiennes du moyen âge, Paris 1826, 16 bd), Leo och Botta, Italiens historia, Ferrari, Les révolutions d'Italie, och Hegel, Geschichte der Städteverfassung in Italien. För Tysklands del har vi Maurers Städteverfassung, Bartholds Geschichte der deutschen Städte, och av nyare arbeten Hegels Städte und Gilden der germanischen Völker (2 bd, Leipzig 1891), och dr Otto Kalisen, Die deutschen Städte im Mittelalter (2 bd, Halle 1891), samt Janssens Geschichte des deutschen Volkes (5 bd, 1886), vilken vi hoppas snart skall översättas till engelska (fransk övers 1892). För Belgien, A Wauters, Les Libertés communales (Bryssel, 1869-78, 3 bd). För Ryssland Byelaeffs, Kostomaroffs och Sergiewitschs arbeten. Och slutligen har vi för Englands del ett av de bästa arbetena om städer inom ett vidsträcktare område i J R Greens Town Life in the Fifteenth Century (2 bd, London 1894). Dessutom finns en mängd välkända lokalhistoriska arbeten och flera utmärkta verk i allmän eller ekonomisk historia, som jag ofta citerat i detta och föreg kap. Den mesta litteraturen utgörs dock av ofta utmärkta separatavhandlingar i enskilda städers historia, särskilt italienska och tyska; om gillena; om jordfrågan; om tidens ekonomiska principer; om gillens och skråns ekonomiska betydelse; om förbund mellan städer (Hansan); och om hantverket inom kommunen. En otrolig mängd upplysningar finns i detta slags arbeten, av vilka endast några av de främsta är nämnda på dessa sidor.
[2] Kulischer påpekar också i en ypperlig uppsats om handelns ursprung (Zeitschrift für Völkerpsychologie, bd X, 380), att enl Herodotos, argippæerna ansågs okränkbara därför att handeln mellan skyterna och de norra stammarna ägde rum på deras område. En flykting var okränkbar på deras område, och de togs ofta till skiljedomare mellan grannarna. Se Tillägg XI.
[3] Diskussioner har nyligen ägt rum om das Weichbild och Weichbild-lagen, som ännu är något oklar (se Zöpfl, Alterthümer des deutschen Reichs und Rechts, III, 29; Kallsen, I, 316). Ovannämnda förklaring förefaller vara den troligaste, men måste naturligtvis bekräftas av grundligare forskning. Det är givet att, för att använda ett skotskt uttryck, "the mercet cross" skulle kunna anses vara en kyrklig skapelse, men vi finner det både i biskopsstäder och i sådana där folkförsamlingen rådde.
[4] För alla uppgifter om köpmansgillet se Gross uttömmande verk The Guild Merchant (Oxford 1890, 2 bd); även Mrs Greens anm i Town Life in the Fifteenth Century, vol II, Kap V, VIII, X; och A Dorens granskning av ämnet i Schmollers Forscbungen, vol XII. Om resonemanget i föreg kap (enl vilket handeln i början var kommunal) visar sig riktigt, kan man gissningsvis anta att köpmansgillet varit en korporation av handelsfullmäktige i hela stadens intresse och först så småningom blivit ett i eget intresse handlande gille; medan Englands handelsäventyrare, Novgorods povolniki (fria kolonister och köpmän) och mercati personati skulle fä uppgiften att öppna nya marknader och nya handelsgrenar åt sig själva. Medeltidsstadens tillkomst kan för övrigt inte tillskrivas någon särskild orsak. Den var resultatet av många orsaker i olika grad.
[5] Janssen, Geschichte des deutschen Volkes, I, 315; Gramichs Würzburg; och för övrigt varje samling stadgar.
[6] Falke, Geschichtliche Statistik, I, 373-393, och II, 66; cit i Janssens Geschichte, I, 339; J D Blavignac, i Comptes et dépenses de la construction du clocher de Saint-Nicolas ā Fribourg en Suisse, kommer till liknande slutsatser. För Amiens, De Calonnes Vie Municipale, s 99 och tillägg. För en grundlig värdering och grafisk framställning av medeltidens veckolöner i England och deras värde i bröd och kött se G Steffens utmärkta artikel och tabeller i The Nineteenth Century 1891 och Studier öfver lönesystemets historia i England, Stockholm 1895.
[7] För att nämna endast ett exempel bland många i Schönbergs och Falkes arbeten, skänkte de sexton skoarbetarna (Schusterknechte) i staden Xanten vid Rhen 75 subskriberade gulden och 12 gulden av kassan för att skaffa ett skrin och ett altare till kyrkan. Dessa summor var då enligt noggranna beräkningar värda tio gånger deras nuvarande värde.
[8] Cit av Janssen, a a, I, 343.
[9] The Economical Interpretation of History, London 1891, s 303.
[10] Janssen, aa. Se även dr Alwin Schultz, Deutsches Leben im XIV und XV Jahrhundert, grosse Ausgabe, Wien 1892, s 67 f. I Paris varierade arbetsdagen i vissa yrken från sju å åtta timmar under vintern till fjorton timmar under sommaren medan den i andra var från åtta till nio timmar under vintern och från tio till tolv om sommaren. Allt arbete var inställt på lördagar och på omkring tjugofem andra dagar (jours de commun de vile foire) från kl 4, medan på söndagar och trettio andra helgdagar inget arbete alls förekom. Den allmänna slutsatsen blir att den medeltida arbetaren arbetade färre timmar än den nutida arbetaren (dr E Martin Saint-Léon, Histoire des corporations, s 121).
[11] W Stieda, "Hansische Vereinbarungen über städtisches Gewerbe im XIV und XV Jahrhundert", i Hansische Geschichtsblätter, Jahrgang 1886, s 121. Schönbergs Wirthschaftliche Bedeutung der Zünfte; även delvis Roscher.
[12] Se Toulmin Smiths anmärkningar om den kungliga plundringen av gillena i hennes inledning till English Guilds. I Frankrike började samma kungliga plundring och upphävande av gillenas rättsskipning år 1306, och det avgörande slaget riktades 1382 (Fagniez, a a, ss 52-54).
[13] Adam Smith och hans samtida visste mycket väl vad de fördömde när de i skrifter vände sig mot statens inblandning i handeln och statens handelsmonopol. Olyckligtvis drog deras efterföljare med sin hopplösa ytlighet medeltidsgillen och statsinblandning över en kam och gjorde ingen skillnad mellan ett Versailles-edikt och ett gilles stadgar. Ekonomiska författare, som allvarligt studerat ämnet, såsom Schönberg (utgivaren av den välkända kursen i statsekonomi), har aldrig begått ett sådant misstag. Men till helt nyligen gick hopblandningar av detta slag under namn av ekonomisk "vetenskap".
[14] I Florens ägde de sju mindre skrånas uppror rum ar 1270-82, och resultaten har beskrivits av Perrens (Histoire de Florence, Paris 1877, 3 bd) och särskilt av Gino Capponi (Storia della republica di Firenze, andra uppl., 1876, I, 58-80; övers till tyska). I Lyon däremot, där de yngre yrkenas resning ägde rum 1402, blev dessa kuvade och förlorade rätten att själva utnämna sina domare. Parterna gick tydligen med på en kompromiss. I Rostock skedde liknande uppror är 1313; i Zürich 1336; i Bern 1363; i Braunschweig 1374 och nästa år i Hamburg; i Lübeck 1376-84 etc. Se Schmollers Strassburg zur Zeit der Zunftkämpfe och Strassburgs Blüthe; Brentanos Arbeitergilden der Gegenwart, 2 bd, Leipzig 1871-72; E Bain, Merchant and Craft Guilds, Aberdeen 1887, ss 26-47, 75 etc. Om Gross uppfattning om samma strider i England se Mrs Greens anm i hennes Town Life in the Fifteenth Century, II, 190-217; även kapitlet om arbetarfrågan och för övrigt hela den intressanta volymen. Brentanos åsikter om skrånas strider, huvudsakligen framställda i §§ III och IV av hans "On the History and Development of Guilds" i Toulmin Smiths English Guilds, förblir klassiska i ämnet och har genomgående bekräftats av senare forskning.
[15] Bara ett exempel - Cambrai genomförde sin första revolution år 907, och efter ytterligare tre eller fyra resningar fick det sitt frihetsbrev 1076. Detta brev återkallades två gånger (1107 och 1138) och återgavs 1127 och 1180. Totalt 273 års strider före oberoendet. Lyon - från 1195 till 1320.
[16] Se Tuetey, "Etude sur le droit municipal... en Franche-Comté" i Mémoires de la Société d'emulation de Montbéliard, 2:e série, II, 129 f.
[17] Detta var ofta fallet i Italien. I Schweiz köpte Bern även städerna Thun och Burgdorf.
[18] Så åtminstone med Toscanas städer (Florens, Lucca, Siena, Bologna etc.), för vilka förhållandet mellan stad och bönder är bäst känt. (Lutschitzskij, "Slaveri och ryska slavar i Florens" i Kievuniversitetets Izvestia för 1885, som granskat Rumohrs Ursprung der Besitzlosigkeit der Colonien in Toscana, 1830) Hela detta förhållande kräver mera studium än vad som hittills ägnats åt det.
[19] Ferraris generella omdömen är ofta för teoretiska för att vara riktiga; men hans äsikter om adelns roll i stadskrigen är grundade på säkra fakta.
[20] Endast de städer som envist fortsatte stödja baronernas sak, såsom Pisa eller Verona, förlorade på krigen. För många städer som kämpat på baronernas sida var nederlaget signalen till frihet och framsteg.
[21] Ferrari, II, 18, 104 f; Leo och Botta, I, 432.
[22] J Falke, Die Hansa als Deutsche See- und Handelsmacht, Berlin 1863, ss 31, 55.
[23] Beträffande Aachen och Köln vet vi bestämt, att därvarande biskopar - en av dem mutad av fienden - öppnade portarna för honom.
[24] Se fakta, men inte alltid slutsatserna, hos Nitzsch, III, 133 f; även Kallsen, I, 458 etc.
[25] Om Lannais kommun, som ända till Mellevilles undersökning (Histoire de la Commune du Laonnais, Paris 1853) förväxlades med Laons kommun, se Luchaire, s 75 f. Angående de äldsta bondegillena och följande förbund se R Wilmans "Die ländlichen Schutzgilden Westphaliens" i Zeitschrift für Kulturgeschichte, neue Folge, bd III, cit i Henne-am-Rhyns Kulturgeschichte, III, 249.
[26] Luchaire, s 149.
[27] Två så mäktiga städer som Mainz och Worms löste en politisk tvist genom skiljedom. Efter ett borgarkrig i Abbeville erbjöd Amiens 1231 sin medling (Luchaire, 149).
[28] Se t.ex. W Stieda, Hansische Vereinbarungen, a a, s 114. [Noten saknas i vår upplaga - MIA.]
[29] Cosmo Innes, Early Scottish History och Scotland in Middle Ages, cit av Denton, a a, ss 68, 69; Lamprecht, Deutsches wirthschaftliche Lehen im Mittelalter, översikt av Schmoller i hans Jahrbuch, bd XII; Sismondi, Tableau de Tagriculture toscane, s 226 f. Florens område kunde omedelbart kännas igen på dess välstånd.
[30] John J Ennett (Six Essays, London 1891) har i detta sammanhang en ingående skildring av medeltidsarkitekturen. Willis påpekar i tillägget till Whewells History of Inductive Sciences (I, 261-262) skönheten i medeltidsbyggnadernas byggnadstekniskt betingade proportioner. "En ny dekorativ konstruktion skapades", säger han, "som inte lade band på utan utnyttjade och anpassade sig efter den mekaniska konstruktionen. Varje del, varje utsirning blir ett stöd, och genom deras mängd och därav följande viktfördelning blir konstruktionen tilltalande för ögat och stabil, trots att de ingående delarna var för sig är smäckra." En konst, som var rotad i stadens sociala liv, kunde inte karakteriseras på ett bättre sätt.
[31] Dr L Ennen, Der Dom zu Köln, seine Construction und Anstaltung, Köln 1871.
[32] De tre statyerna finns bland Nôtre Dame de Paris yttre prydnader.
[33] Den medeltida konsten kände lika litet som den grekiska till sådana kuriositetsgömmor som nationalgallerier eller museer. En tavla målades, en staty modellerades, en bronsprydnad göts för sin bestämda plats i ett av kommunens konstverk. Den levde där som en del av en helhet och bidrog till att skänka enhet åt det intryck det hela gav.
[34] Jfr J T Ennetts "Second Essay", s 36.
[35] Sismondi, IV, 172; XVI, 356. Den stora kanalen, Navtglio Grande, som för vatten från Ticino, påbörjades 1179, d.v.s. efter frigörelsen, och avslutades på 1200-talet. Om senare förfall se XVI, 355.
[36] 1336 hade det 8.000 till 10.000 pojkar och flickor i sina primärskolor, 1.000 till 1.200 pojkar i sina sju gymnasier och från 550 till 600 studenter i sina fyra universitet. De trettio allmänna sjukhusen hade 1.000 sängar för en befolkning på 20.000 personer (Capponi, II, 249 f). Framstående auktoriteter har ibland kastat fram teorin att upplysningen i regel stod på mycket högre nivå än man vanligen har antagit. Med all säkerhet var det så i det demokratiska Nürnberg.
[37] Jfr L Rankes utmärkta översikt av innehållet i den romerska rätten i Weltgeschichte, bd IV, Abth. 2, ss 20-31. Även Sismondi över prästernas roll vid kungamaktens grundande, Histoire des Franįais, Paris 1826, VIII, 85-99. Folkets hat mot dessa weise Doktoren und Beutelschneider des Volks bröt ut med full kraft i de tidiga reformationspredikningarna i början av 1500-talet.
[38] Brentano insåg de skadliga verkningarna av kampen mellan de "gamla borgarna" och nykomlingarna. Miaskowski likaså för bysamhällenas del i sitt verk om Schweiz bysamhällen.
[39] Handeln med slavar som rövats i öster fortsatte i de italienska republikerna till 1400-talet. Svaga spår finns också i Tyskland och på andra håll. Se Cibrano, Della schiavitų e del servaggio, 2 bd, Milano 1868; professor Lutschitzkij, "Slaveri och ryska slavar i Florens på 1300- och 1400-talen" i Kievuniversitetets Izvestia, 1885.
[40] J R Green, History of the English People, London 1878, I, 455.
[41] Se de teorier som lades fram av juristerna i Bologna redan på kongressen i Roncaglia 1158.