Innehållsförteckning
Förord
I. Dogmatism och ”kritikfrihet”
a) Vad betyder ”kritikfrihet”?
b) ”Kritikfrihetens” nya försvarare
c) Kritiken i Ryssland
d) Engels om den teoretiska kampens betydelse . .
II. Massornas spontanitet och socialdemokratins medvetenhet
a) Det spontana uppsvingets början
b) Knäfallet för spontaniteten. Rabotjaja Mysl.
c) Gruppen Självbefrielse och Rabotjeje Delo
III. Tradeunionistisk politik och socialdemokratisk politik
a) Den politiska agitationen och ekonomisternas
inskränkning av den
b) Berättelsen om hur Martynov fördjupade Plechanov
c) De politiska avslöjandena och ”fostran till revolutionär aktivitet”
d) Vad har ekonomismen gemensamt med terrorismen?
e) Arbetarklassen som demokratins förkämpe
f) Än en gång ”bakdantare”, än en gång ”mystifikatorer”
IV. Ekonomisternas amatörmässighet och revolutionärernas organisation
a) Vad är amatörmässighet?
b) Amatörmässigheten och ekonomismen
c) Arbetarnas organisation och revolutionärernas organisation
d) Organisationsarbetets räckvidd
e) ”Konspirativ” organisation och ”demokrati”
f) Det lokala och det allryska arbetet
V. ”Planen” för en allrysk politisk tidning
a) Vem tog anstöt av artikeln ”Vad skall man börja med?”
b) Kan en tidning vara en kollektiv organisatör?
c) Vilken organisationstyp behöver vi?
Tillägg. Försöket att slå samman Iskra med Rabotjeje Delo
Rättelse till Vad bör göras?
”... Partikampen ger ett parti styrka och livskraft, det största beviset på ett partis svaghet är oklarhet och avtrubbande av de skarpt utpräglade differenserna, partiet stärks genom att det renar sig ...”
(F Lassalle i ett brev till Marx den 24 juni 1852)
Föreliggande broschyr skulle enligt författarens ursprungliga plan ha ägnats åt att ingående utveckla de tankar, som framlades i artikeln Vad skall man börja med? (Iskra nr 4, maj 1901.) Och vi måste först och främst be läsaren om ursäkt för dröjsmålet med att uppfylla det löfte vi gav där (och som vi upprepat till svar på många privata förfrågningar och brev). En av orsakerna till detta dröjsmål var det försök att sammansluta alla socialdemokratiska organisationer utomlands, som gjordes i juni förra året (1901). Det var naturligt att avvakta resultaten av detta försök, ty om det hade lyckats, skulle det kanske ha blivit nödvändigt att framlägga Iskras åsikter om organisationen ur en något annorlunda synvinkel, och i varje fall skulle ett lyckligt resultat av detta försök gett hopp om att mycket snart göra slut på existensen av två riktningar inom den ryska socialdemokratin. Som läsaren vet, misslyckades detta försök och det kunde, som vi här nedan skall försöka bevisa, inte sluta på annat sätt efter Rabotjeje Delos nya svängning till ekonomismen i nr 10. Det blev absolut nödvändigt att ta upp en energisk kamp mot denna oklara och föga bestämda, men i stället så mycket mer seglivade riktning, som har förmåga att uppstå på nytt i olika former. I enlighet härmed har broschyrens ursprungliga plan ändrats och i mycket betydande grad utvidgats.
Broschyrens huvudämne skulle vara de tre frågor, som restes i artikeln Vad skall man börja med?, nämligen vår politiska agitations karaktär och huvudinnehåll, våra organisatoriska uppgifter och planen på att samtidigt och från olika håll bygga upp en stridbar organisation för hela Ryssland. Dessa frågor har länge intresserat författaren, som försökte ta upp dem redan i Rabotjaja Gazeta under ett av de misslyckade försöken att återuppliva denna tidning (se kap V). Men den ursprungliga avsikten att i broschyren inskränka sig till en analys av endast dessa tre frågor och framlägga våra åsikter i så positiv form som möjligt, utan att eller nästan utan att ingå på någon polemik, visade sig vara alldeles ogenomförbar av två orsaker. Å ena sidan visade sig ekonomismen vara avsevärt mer seglivad än vi hade förutsatt (vi använder ordet ekonomism i vidsträckt mening, så som det förklarades i Iskra nr 12 [december 1901] i artikeln Samtal med ekonomismens försvarare , som så att säga var ett utkast till denna broschyr). Det blev alldeles klart, att de olika uppfattningarna om hur dessa tre frågor skall lösas i långt högre grad beror på den grundläggande motsättningen mellan de två riktningarna inom den ryska socialdemokratin än på meningsskiljaktigheten i detaljer. A andra sidan visade ekonomisternas villrådighet beträffande den praktiska tillämpningen av våra åsikter i Iskra uppenbart att vi ofta bokstavligen talar olika språk, att vi därför inte kan uppnå enighet om någonting alls, om vi inte börjar ab ovo*, att ett försök måste göras att så populärt som möjligt och med ytterst talrika och konkreta exempel systematiskt ”tala ut” med alla ekonomister i alla grundläggande punkter av våra meningsskiljaktigheter. Jag beslöt att göra ett sådant försök att ”tala ut”, fullt medveten om att det i hög grad skulle öka omfånget av broschyren och fördröja dess publicering, men samtidigt kunde jag inte se någon annan möjlighet att uppfylla det löfte jag hade gett i artikeln Vad skall man börja med?. Till ursäkten för dröjsmålet måste jag således foga ytterligare en ursäkt för de stora bristerna i broschyrens litterära utformning: jag var tvungen att arbeta i största hast och blev dessutom störd av allehanda andra arbeten.
* Från början — Red
Analysen av de tre ovannämnda frågorna utgör fortfarande broschyrens huvudämne, men jag fann det nödvändigt att börja med två frågor av mer allmän natur: varför en så ”oskyldig” och ”naturlig” paroll som ”kritikfrihet” är en verklig kampsignal för oss och varför vi inte kan komma till samförstånd ens i den grundläggande frågan om socialdemokratins roll i förhållande till den spontana massrörelsen. Vidare har framställningen av våra åsikter om den politiska agitationens karaktär och innehåll utmynnat i ett klargörande av skillnaden mellan tradeunionistisk och socialdemokratisk politik, och framställningen av åsikterna om de organisatoriska uppgifterna har utmynnat i ett klargörande av skillnaden mellan den amatörmässighet, som tillfredsställer ekonomisterna, och den organisation av revolutionärer, som enligt vår mening är nödvändig. Vidare håller jag desto mer fast vid ”planen” på en politisk tidning för hela Ryssland, ju mer ohållbara de invändningar varit, som gjorts mot den, och ju mindre sakligt man har svarat mig på den fråga, som ställdes i artikeln Vad skall man börja med?, nämligen hur vi samtidigt från alla håll skall kunna ta itu med att bygga upp den organisation vi behöver. Slutligen hoppas jag att i slutet av broschyren kunna visa att vi gjort allt vad på oss ankommit för att förhindra en avgörande brytning med ekonomisterna, vilken dock visade sig vara oundviklig; att Rabotjeje Delo fått en särskild, om man så vill ”historisk” betydelse genom att den mest fullständigt och mest markant gett uttryck inte åt den konsekventa ekonomismen utan åt den upplösning och vacklan, som utgjort det utmärkande draget hos en hel period i den ryska socialdemokratins historia; att därför polemiken med Rabotjeje Delo, som vid första anblicken kan förfalla alltför ingående, också får betydelse, ty vi kan inte gå framåt om vi inte definitivt gör slut på denna period.
N Lenin
”Kritikfrihet” är utan tvivel den paroll, som är mest på modet för närvarande och som oftast används i diskussionerna mellan socialister och demokrater i alla länder. Vid första anblicken är det svårt att föreställa sig något besynnerligare än dessa högtidliga hänvisningar till kritikfrihet från en av de stridande parterna. Har det verkligen inom de avancerade partierna höjts röster mot den konstitutionella lag, som i de flesta europeiska länder tryggar vetenskapens och den vetenskapliga forskningens frihet? ”Här är något på tok”, måste varje utomstående säga sig, då han hört denna modeparoll upprepas från alla håll och kanter men ännu inte fullt fattat kärnan i oenigheten mellan de stridande. ”Denna paroll är uppenbarligen ett av de konventionella talesätt, som i likhet med öknamn vinner burskap genom bruket och nästan blir appellativ.”
Det är ju ingen hemlighet, att inom den moderna internationella* socialdemokratin har uppstått två riktningar, mellan vilka kampen än blossar upp och slår ut i klar flamma, än stillnar av och glöder under askan av imponerande ”resolutioner om vapenstillestånd”. Vad som är innebörden i den ”nya” riktningen, som är ”kritisk” mot den ”gamla, dogmatiska” marxismen, det har Bernstein sagt och Millerand visat klart nog.
* På tal härom: i den moderna socialismens historia är det ett närapå unikt och på sitt vis synnerligen trösterikt fenomen, att tvisten mellan de olika riktningarna inom socialismen för första gången har växt ut från att vara en nationell till att bli en internationell tvist. Förr i tiden förblev striderna mellan lassalleanerna och eisenacharna, mellan guesdistema och possibilisterna, mellan fabianerna och socialdemokraterna, mellan Narodnaja Volja-anhängarna och socialdemokraterna rent nationella stridigheter, de återspeglade rent nationella särdrag och försiggick så att säga på olika plan. Nu för tiden (det är nu redan alldeles tydligt) utgör de engelska fabianerna, de franska ministerialisterna, de tyska bernsteinianerna och de ryska kritikerna en enda familj, där alla lovprisar varandra, lär av varandra och gemensamt drar i fält mot den ”dogmatiska” marxismen. Kanske kommer den internationella revolutionära socialdemokratin att stärkas tillräckligt i denna första verkligt internationella sammandrabbning med den socialistiska opportunismen för att kunna göra slut på den politiska reaktion, som länge härskat i Europa?
Socialdemokratin måste omvandlas från den sociala revolutionens parti till ett demokratiskt parti för sociala reformer. Detta politiska krav har Bernstein omgärdat med ett helt batteri av tämligen väl samordnade ”nya” argument och synpunkter. Man har bestritt att det går att basera socialismen på vetenskaplig grundval och bevisa dess nödvändighet och oundviklighet ur den materialistiska historieuppfattningens synpunkt; man har bestritt det faktum att utarmningen och proletariseringen ökar och att de kapitalistiska motsättningarna skärps; man har påstått att själva begreppet ”slutmål” är ohållbart och har kategoriskt förkastat idén om proletariatets diktatur; man har bestritt den principiella motsättningen mellan liberalismen och socialismen; man har förnekat klasskampens teori, som man påstått inte kan tillämpas på ett strikt demokratiskt samhälle, vilket styrs enligt flertalets vilja osv.
Kravet på en avgjord vändning från revolutionär socialdemokrati till borgerlig socialreformism åtföljdes således av en inte mindre avgjord vändning till borgerlig kritik mot marxismens alla grundidéer. Eftersom denna kritik mot marxismen redan långa tider har bedrivits både från den politiska tribunen och från universitetskatedern, i en massa broschyrer och i en rad lärda avhandlingar, och eftersom de bildade klassernas hela uppväxande ungdom under årtionden systematiskt uppfostrats i denna kritik, så är det inte underligt att ”den nya, kritiska” riktningen inom socialdemokratin framgick så att säga fix och färdig med en gång, likt Minerva ur Jupiters huvud. Till sitt innehåll behövde denna riktning inte utvecklas och utformas: den överfördes direkt från den borgerliga litteraturen till den socialistiska.
Vidare. Om Bernsteins teoretiska kritik och hans politiska aspirationer ännu är oklara för en och annan, så har fransmännen sörjt för att åskådligt demonstrera ”den nya metoden”. Frankrike har också denna gång hävdat sitt gamla rykte som ”det land, där de historiska klasstriderna mer än någon annanstans varje gång genomkämpats ända till avgörande” (Engels i förordet till Marx' verk Louis Bonapartes 18:e Brumaire). De franska socialisterna har satt igång — inte med att teoretisera utan med att direkt agera. De i demokratiskt avseende mer utvecklade politiska förhållandena i Frankrike har tillåtit dem att genast gå över till ”praktisk bernsteinism” med alla dess konsekvenser. Millerand har gett ett utmärkt exempel på denna praktiska bernsteinism — det var inte utan orsak som både Bernstein och Vollmar så ivrigt skyndade sig att försvara och lovprisa Millerand! I själva verket: om socialdemokratin egentligen endast är ett reformparti och måste ha mod att öppet erkänna det, så har en socialist inte bara rätt att inträda i en borgerlig regering utan måste rent av alltid eftersträva detta. Om demokratin egentligen innebär att klassväldet avskaffas, varför skulle då inte en socialistisk minister tjusa hela den borgerliga världen med tal om klassamarbete? Varför skulle han inte stanna kvar i regeringen även sedan gendarmernas nedslaktande av arbetare för hundrade och tusende gången uppvisat det demokratiska klassamarbetets sanna karaktär? Varför skulle han inte personligen delta i hyllningen av tsaren, som de franska socialisterna nu inte kallar något annat än hjälten av galgen, knutpiskan och förvisningen (knouteur, pendeur et deportateur) ? Och ersättningen för denna socialismens ständiga förnedring och självbespottelse inför hela världen, för demoraliseringen av arbetarmassornas socialistiska medvetande — den enda grundval, som kan trygga oss seger — ersättningen för allt detta är högtravande projekt till ynkliga reformer, till den grad ynkliga att man kunnat avtvinga borgerliga regeringar mer!
Den som inte med vett och vilja sluter ögonen kan inte undgå att se, att den nya, ”kritiska” riktningen inom socialismen inte är någonting annat än en ny avart av opportunismen. Om man inte bedömer människor efter den lysande dräkt de själva ifört sig, inte efter det effektfulla namn de gett sig själva, utan efter deras handlingar och efter det de i verkligheten propagerar, så blir det klart att ”kritikfrihet” betyder frihet för den opportunistiska riktningen inom socialdemokratin, frihet att förvandla socialdemokratin till ett demokratiskt reformparti, frihet att inympa borgerliga idéer och borgerliga element i socialismen.
Frihet är ett stort ord, men under slagordet industrins frihet har de värsta rövarkrig förts, under slagordet arbetets frihet har de arbetande utplundrats. Den nutida användningen av ordet ”kritikfrihet” innehåller samma inre förljugenhet. Personer som verkligen är övertygade om att de fört vetenskapen framåt, skulle inte kräva frihet för de nya åsikterna sida vid sida med de gamla, utan att de senare ersätts av de förra. Det moderna ropet ”Leve kritikfriheten!” påminner alltför mycket om fabeln om den tomma tunnan.
Vi går framåt i en sammansluten skara på en brant och mödosam väg stadigt hållande varandra i händerna. Vi är omgivna av fiender på alla håll, och vi är nästan alltid utsatta för deras eld. Vi har slutit oss samman enligt ett fritt fattat beslut just för att bekämpa fienderna och inte hamna i det närliggande träsket, vars invånare från första stund har klandrat oss för att vi avskilt oss i en särskild grupp och valt kampens väg i stället för försoningens. Och nu börjar några av oss ropa: Låt oss gå till detta träsk! Och när man tillrättavisar dem, svarar de: Vad ni är efterblivna! Skäms ni inte att neka oss friheten att mana er in på en bättre väg! — Jodå, mina herrar, ni har frihet inte bara att mana oss utan också att gå vart ni har lust, till och med ut i träsket. Vi tycker rent av att er rätta plats är just i träsket, och vi är redo att efter förmåga hjälpa er att flytta över dit. Men släpp då våra händer, klamra er inte fast vid oss och smutsa inte det stora ordet frihet, ty vi är ju också ”fria” att gå vart vi vill, vi har frihet att kämpa inte bara mot träsket utan också mot dem som viker av till träsket!
Just denna paroll (”kritikfrihet”) har helt nyligen högtidligt lanserats i nr 10 av Rabotjeje Delo, organet för Ryska socialdemokraternas utlandsförbund, lanserats inte som ett teoretiskt postulat utan som ett politiskt krav, som ett svar på frågan ”är det möjligt att sammansluta de socialdemokratiska organisationer som verkar utomlands”. — ”För att sammanslutningen skall bli varaktig måste det finnas kritikfrihet.” (S 36)
Av detta uttalande framgår två absolut bestämda slutsatser: 1. Rabotjeje Delo tar i sitt hägn den opportunistiska riktningen inom den internationella socialdemokratin i allmänhet; 2. Rabotjeje Delo kräver frihet för opportunismen inom den ryska socialdemokratin. Låt oss granska dessa slutsatser.
Rabotjeje Delo är ”särskilt” missnöjd med ”Iskras och Zarjas benägenhet att förutspå en brytning mellan Berget och Gironden inom den internationella socialdemokratin”*.
* En jämförelse mellan de två strömningarna inom det revolutionära proletariatet (den revolutionära och den opportunistiska) och de två riktningarna inom den revolutionära bourgeoisin på 1700-talet (den jakobinska, känd som Berget, och den girondistiska) gjordes i ledarartikeln i Iskra nr 2 (februari 1901). Artikeln var skriven av Plechanov. Kadeterna, ”bezzaglavtserna” och mensjevikerna talar än i dag mycket gärna om ”jakobinismen” i den ryska socialdemokratin. Men hur Plechanov först lanserade detta begrepp mot socialdemokratins högerflygel, det föredrar man nu att tiga om eller — att glömma. (Författarens anmärkning till 1907 års utgåva — Red)
”Överhuvudtaget tycker vi”, skriver Rabotjeje Delos redaktör B Kritjevskij, ”att talet om Berget och Gironden inom socialdemokratins led är en ytlig historisk analogi, som verkar besynnerlig då den kommer från en marxists penna. Berget och Gironden representerade inte olika temperament eller intellektuella strömningar, som det kan förefalla ideologiska historiker, utan olika klasser eller skikt — dels medelbourgeoisin, dels småbourgeoisin jämte proletariatet. I den nutida socialistiska rörelsen finns ingen konflikt mellan klassintressen; rörelsen som helhet, i alla [kursiv av B Kr] dess varianter, inberäknat även de mest utpräglade bernsteinianerna, baserar sig på proletariatets klassintressen, dess klasskamp för politisk och ekonomisk frigörelse.” (S 32f)
Ett djärvt påstående! Har inte B Kritjevskij hört talas om det för länge sedan iakttagna faktum, att det just är det omfattande deltagandet av ett ”akademiskt” skikt i den socialistiska rörelsen på senare år som gjort att bernsteinianerna fått så snabb spridning? Och framför allt — varpå grundar vår författare sin uppfattning att även ”de mest utpräglade bernsteinianerna” baserar sig på klasskampen för proletariatets politiska och ekonomiska frigörelse? Ingen vet. Detta energiska försvar för de mest utpräglade bernsteinianerna underbyggs inte med några som helst bevis eller argument. Författaren tror synbarligen, att då han upprepar det som även de mest utpräglade bernsteinianerna säger om sig själva, så behöver hans påstående inte bevisas. Men kan man föreställa sig något ”ytligare” än detta omdöme om en hel riktning på basis av vad denna riktnings representanter säger om sig själva? Kan man föreställa sig något ytligare än den påföljande ”moralen” om de två olika och rent av diametralt motsatta typerna eller vägarna för partiutvecklingen? (Rabotjeje Delo, s 34f) De tyska socialdemokraterna, heter det, erkänner den fullständiga kritikfriheten, men fransmännen gör det inte, och just deras exempel visar hur ”skadlig intoleransen är”.
På detta svarar vi att just B Kritjevskijs exempel visar, att det ibland förekommer personer, som kallar sig marxister men som ser på historien bokstavligen ”i likhet med Ilovajskij”. För att förklara det tyska socialistiska partiets enhet och det franska socialistiska partiets splittring behöver man alls inte rota i särdragen hos dessa länders historia, jämföra den militära halvabsolutismen med den republikanska parlamentarismen, analysera följderna av kommunen och av undantagslagen mot socialisterna, jämföra det ekonomiska livet och den ekonomiska utvecklingen i de båda länderna eller erinra om hur ”den tyska socialdemokratins enastående tillväxt” åtföljdes av en kamp, som fördes med en i socialismens historia exempellös energi, inte bara mot teoretiska villfarelser (Mühlberger, Dühring*, katedersocialisterna) utan också mot taktiska villfarelser (Lassalle) etc, etc. Allt detta är överflödigt! Fransmännen träter för att de är intoleranta, tyskarna är eniga därför att de är snälla gossar.
* När Engels gick till angrepp mot Dühring var det rätt många representanter för den tyska socialdemokratin som lutade åt den senares åsikter, och beskyllningar för fränhet, intolerans, okamratlig polemik m m haglade över Engels till och med öppet på partikongressen. Most och hans kamrater föreslog (på kongressen 1877) att man skulle förbjuda att Engels' artiklar publicerades i Vorwärts, emedan ”de inte erbjöd något intresse för det stora flertalet läsare”, och Vahlteich förklarade, att publiceringen av dessa artiklar hade vållat partiet stor skada och att Dühring också hade gjort socialdemokratin tjänster: ”Vi måste utnyttja alla i partiets intresse, och om professorer tvistar så är Vorwärts alls inte rätta platsen för deras polemik.” (Vorwärts nr 65, 6 juni 1877). Som ni ser är detta också ett exempel på försvar för ”kritikfriheten”, och det skulle inte skada om våra legala kritiker och illegala opportunister, som så gärna refererar till tyskarnas exempel, tog sig en funderare över detta!
Och lägg märke till att man genom denna oförlikneliga djupsinnighet ”avfärdar” ett faktum, som helt vederlägger försvaret av bernsteinianerna. Om de verkligen står på den proletära klasskampens grund, är en fråga som slutgiltigt och oåterkalleligt kan avgöras endast genom den historiska erfarenheten. Följaktligen har just Frankrikes exempel den största betydelse i detta avseende, eftersom det är det enda land där bernsteinianerna, under varmt bifall från sina tyska kolleger (och delvis också från de ryska opportunisterna: jfr Rabotjeje Delo nr 2-3, s 83f) har försökt att stå på egna ben. Hänvisningen till fransmännens ”intolerans” visar sig — bortsett från sin ”historiska” betydelse (i Nozdrjovs mening) — helt enkelt vara ett försök att skyla över mycket obehagliga fakta med vreda ord.
Men vi har inte heller den minsta avsikt att avstå tyskarna åt B Kritjevskij och de andra talrika förespråkarna för ”kritikfrihet”. Om ”de mest utpräglade bernsteinianerna” ännu tolereras i det tyska partiets led, så är det endast försåvitt de underkastar sig både Hannoverresolutionen, som avgjort förkastade Bernsteins ”ändringsförslag”, och Lübeckresolutionen, som (trots hela sin diplomatiska avfattning) innehåller en direkt varning till Bernstein. Med hänsyn till det tyska partiets intressen kan man diskutera huruvida denna diplomati var på sin plats, huruvida en dålig fred i detta fall är bättre än en god träta, kort sagt meningarna kan gå isär om det ändamålsenliga i det ena eller andra sättet att avvisa bernsteinismen, men man kan inte blunda för det faktum, att det tyska partiet två gånger har avvisat bernsteinismen. Att tro att tyskarnas exempel bekräftar tesen att ”de mest utpräglade bernsteinianerna baserar sig på proletariatets klasskamp för dess ekonomiska och politiska frigörelse”, innebär därför att man absolut inte förstår det som försiggår inför allas ögon*.
* Det bör observeras, att Rabotjeje Delo ständigt har inskränkt sig till att bara återge fakta om bernsteinismen i det tyska partiet och helt ”avhållit sig” från att uttala sin egen mening om dem. Se t ex referatet om Stuttgartkongressen i nr 2-3, s 66, där alla meningsskiljaktigheter reduceras till frågan om ”taktiken” och det endast konstateras, att den väldiga majoriteten förblir den tidigare revolutionära taktiken trogen. Eller nr 4-5, s 25ff, där vi endast finner referat av talen på Hannover-kongressen och den av Bebel föreslagna resolutionen. En framställning och kritik av Bernsteins åsikter uppsköts åter (liksom i nr 2-3) till ”en särskild artikel”. Besynnerligt nog läser vi i nr 4-5, s 33: ”... de åsikter som framfördes av Bebel stöds av den väldiga majoriteten på kongressen”, och lite längre fram: ”... David försvarade Bernsteins åsikter ... Framför allt sökte han visa att ... Bernstein och hans vänner i alla fall [sic!] står på klasskampens grund ...” Detta skrevs i december 1899 men i september 1901 har Rabotjeje Delo synbarligen redan förlorat tron på att Bebel har rätt och upprepar Davids mening som sin egen!
Inte nog därmed. Som vi redan anmärkt, framträder Rabotjeje Delo inför den ryska socialdemokratin med krav på ”kritikfrihet” och försvar av bernsteinismen. Tidningen har tydligen övertygat sig själv om att vi varit orättvisa och sårat våra ”kritiker” och bernsteinianerna. Vilka då? Vem har gjort det? Var och när? Vari bestod orättvisan? Om detta tiger Rabotjeje Delo, den nämner inte en enda gång någon rysk kritiker eller bernsteinian! Det återstår oss endast att göra ett av två möjliga antaganden. Antingen att den orättvist behandlade parten är ingen annan än Rabotjeje Delo själv (detta bekräftas av att det i båda artiklarna i nr 10 endast är fråga om de förolämpningar, som Zarja och Iskra tillfogat Rabotjeje Delo). Hur skall man i så fall förklara det besynnerliga faktum att Rabotjeje Delo, som alltid så hårdnackat tagit avstånd från all solidaritet med bernsteinismen, inte kunde försvara sig utan att lägga in ett litet ord för ”de mest utpräglade bernsteinianerna” och för kritikfriheten? Eller också är det någon viss tredje part, som blivit orättvist behandlad. Vilka motiv kan man i så fall ha för att inte nämna denna?
Vi ser således att Rabotjeje Delo fortsätter att leka kurragömma, vilket den (som vi längre fram skall visa) sysslat med ända sedan den började komma ut. Och lägg vidare märke till denna första faktiska tillämpning av den beprisade ”kritikfriheten”. 1 praktiken utmynnade denna genast inte bara i att all kritik saknas, utan också i att självständigt omdöme överhuvudtaget saknas. Samma Rabotjeje Delo, som undviker att tala om den ryska bernsteinismen som om den vore en skamlig sjukdom (för att använda Starovers träffande uttryck), föreslår som läkemedel mot denna sjukdom att man helt enkelt skall skriva av det senaste tyska receptet mot den tyska varianten av sjukdomen! I stället för kritikfrihet — ett slaviskt ... ja än värre, ett aplikt efterhärmande! Det likartade sociala och politiska innehållet i den moderna internationella opportunismen framträder i olika variationer alltefter de nationella särdragen. I ett land har opportunistgruppen sedan länge uppträtt under särskild flagg, i ett annat har opportunisterna ignorerat teorin och i praktiken genomfört radikal-socialisternas politik, i ett tredje har några medlemmar av det revolutionära partiet löpt över till opportunismens läger och söker nå sina mål inte genom att öppet kämpa för principerna och för en ny taktik utan genom att gradvis, omärkligt och, om man så får uttrycka sig, ostraffat demoralisera sitt parti, i ett fjärde använder likadana överlöpare samma metoder i det politiska slaveriets skumrask och med en helt originell kombination av ”legal” och ”illegal” verksamhet osv. Men att ge sig till att tala om kritikfrihet och bernsteinism som en förutsättning för de ryska socialdemokraternas enande och därvid inte analysera precis hur den ryska bernsteinismen har yttrat sig och vilka särskilda frukter den burit, det är detsamma som att prata för att ingenting skall bli sagt.
Låt oss nu själva försöka att, om också bara i några få ord, säga det som Rabotjeje Delo inte ville säga (eller kanske inte ens förstod).
Rysslands främsta särdrag i berörda avseende är att redan själva början till den spontana arbetarrörelsen å ena sidan och till den progressiva allmänna opinionens vändning till marxismen å den andra kännetecknades av att uppenbart olikartade element förenades under en gemensam flagg och för kamp mot en gemensam motståndare (den föråldrade socialpolitiska världsåskådningen). Vi talar om ”den legala marxismens” smekmånad. Detta var överhuvudtaget en synnerligen originell företeelse, som ingen på 80-talet eller i början av 90-talet skulle ha trott vara möjlig. I ett autokratiskt land, där pressen är fullständigt fjättrad, och under en epok av ursinnig politisk reaktion, då även de minsta antydningar till politiskt missnöje och protest förföljdes, bryter sig plötsligt den revolutionära marxismens teori väg till den censurerade litteraturen, där den framställs i ett aisoposspråk, som dock är förståeligt för alla ”intresserade”. Regeringen var van att anse endast (den revolutionära) Narodnaja Volja-riktningens teori som farlig, utan att — som vanligen är fallet — lägga märke till dess inre evolution, och den gladde sig över varje kritik som riktades mot denna teori. Innan regeringen fattat vad som hänt, innan den tungrodda armen av censorer och gendarmer upptäckt den nye fienden och kastat sig över honom, gick en (efter våra ryska förhållanden) lång tid. Men under denna tid utkom den ena marxistiska boken efter den andra, marxistiska tidningar och tidskrifter grundades, närapå varenda en blev marxist, marxisterna smickrades, man fjäskade för marxisterna och förläggarna var förtjusta över hur ovanligt lätt det gick att få avsättning för marxistiska böcker. Det var helt naturligt att det bland marxister, som tog sina första steg i en sådan atmosfär, fanns mer än en ”författare som blev uppblåst”…
Idag kan vi tala lugnt om denna tid som om något förgånget. Det är ingen hemlighet, att marxismens korta blomstring på ytan av vår litteratur framkallades genom ett förbund mellan personer med ytterligt radikala och med högst moderata åsikter. I själva verket var de senare borgerliga demokrater, och denna slutsats (så påfallande bekräftad genom deras fortsatta ”kritiska” utveckling) trängde sig på en och annan redan då ”förbundet” ännu höll samman*.
* Här åsyftas K Tulins artikel mot Struve. Artikeln byggde på ett referat med rubriken Marxismens återspegling i den borgerliga litteraturen. Se förordet. (Lenins anmärkning till 1907 års utgåva — Red)
Men om det är så, faller då inte största ansvaret för den följande ”förvirringen” just på de revolutionära socialdemokraterna, som slöt detta förbund med de blivande ”kritikerna”? En sådan fråga och ett jakande svar på den kan man ibland få höra från personer, som ser alltför rätlinjigt på saken. Men dessa personer har absolut fel. Endast den som inte litar på sig själv kan frukta för att ingå temporära förbund även med opålitligt folk, och inte ett enda politiskt parti skulle kunna existera utan sådana förbund. Och föreningen med de legala marxisterna var i sitt slag den ryska socialdemokratins första verkligt politiska förbund. Tack vare detta förbund uppnåddes en förbluffande snabb seger över narodismen och en väldig spridning av marxismens idéer (om än i vulgariserad form). Dessutom slöts detta förbund inte helt utan ”villkor”. Bevis på detta är den marxistiska antologin ”Material till frågan om Rysslands ekonomiska utveckling”, som brändes av censuren 1895. Om den litterära överenskommelsen med de legala marxisterna kan liknas vid ett politiskt förbund, så kan denna bok liknas vid ett politiskt avtal.
Brytningen framkallades naturligtvis inte av att ”bundsförvanterna” visade sig vara borgerliga demokrater. Representanterna för denna senare riktning är tvärtom naturliga och önskvärda bundsförvanter för socialdemokratin, försåvitt det gäller dess demokratiska uppgifter, som det nuvarande läget i Ryssland ställer i förgrunden. Men en nödvändig förutsättning för ett sådant förbund är att socialisterna har full möjlighet att klargöra för arbetarklassen att dess intressen är diametralt motsatta bourgeoisins intressen. Men den bernsteinism och den ”kritiska” riktning, som majoriteten av de legala marxisterna allmänt vände sig till, eliminerade denna möjlighet och demoraliserade den socialistiska medvetenheten genom att de förflackade marxismen, förkunnade teorin om att de sociala motsättningarna avtrubbades, förklarade iden om den sociala revolutionen och proletariatets diktatur vara absurd och reducerade arbetarrörelsen och klasskampen till en snäv tradeunionism och till en ”realistisk” kamp för små, gradvisa reformer. Detta var helt liktydigt med att den borgerliga demokratin förnekade socialismens rätt till självständighet och följaktligen också dess existensberättigande. I praktiken betydde det en strävan att förvandla den uppkommande arbetarrörelsen till ett bihang åt liberalerna.
Det är naturligt att en brytning var nödvändig under sådana omständigheter. Men Rysslands ”originella” särdrag yttrade sig i att denna brytning betydde, att socialdemokraterna helt enkelt avlägsnades från den för alla mest tillgängliga och mest spridda ”legala” litteraturen. De som satte sig fast där var de ”f d marxisterna”, som tog upp ”kritikens baner” och nästan fick monopol på att tillrättavisa” marxismen. Slagorden ”mot ortodoxin” och ”leve kritikfriheten” (som nu upprepas av Rabotjeje Delo) kom genast på modet, och att inte ens censorerna och gendarmerna kunde motstå detta mode framgår av sådana fakta som att den ryktbare (herostratiskt ryktbare) Bernsteins bok kom ut i tre ryska upplagor, eller att Zubatov rekommenderade böcker av Bernstein, hr Prokopovitj m fl (Iskra nr 10). Socialdemokraterna ställdes nu inför den i och för sig vanskliga och därtill genom rent yttre hinder otroligt försvårade uppgiften att bekämpa den nya riktningen. Och denna riktning inskränkte sig inte till litteraturens område. Vändningen till ”kritiken” åtföljdes av att de socialdemokratiska praktikerna å sin sida drogs till ekonomismen.
Hur förbindelsen och det ömsesidiga beroendet mellan den legala kritiken och den illegala ekonomismen uppstod och utvecklade sig är en intressant fråga som skulle kunna tjäna som ämne för en särskild artikel. Här behöver vi bara konstatera, att denna förbindelse utan tvivel existerade. Det ökända Credo* vann sin välförtjänta ryktbarhet just för att det öppenhjärtigt formulerade denna förbindelse och pladdrade bredvid munnen om ekonomismens politiska huvudtendens: låt arbetarna föra den ekonomiska kampen (det vore mer exakt att säga den tradeunionistiska kampen, ty denna omfattar också en specifik arbetarpolitik), och låt de marxistiska intellektuella smälta samman med liberalerna för den politiska ”kampen”. Det tradeunionistiska arbetet ”bland folket” betydde således fullgörandet av den första, och den legala kritiken fullgörandet av den andra hälften av denna uppgift. Denna förklaring var ett så ypperligt vapen mot ekonomismen, att om Credo inte hade funnits, hade det lönat sig att uppfinna det.
* Trosbekännelse, program, världsåskådning — Red
Credo blev inte uppfunnet, men det publicerades utan sina författares tillstånd och kanske rentav mot deras vilja. I varje fall har författaren till dessa rader, som var med om att dra fram det nya ”programmet”* i dagsljuset, fått höra klagomål och förebråelser med anledning av att en resumé av talarnas åsikter spreds i kopior, döptes till Credo och t o m hamnade i pressen tillsammans med protesten! Vi nämner denna episod därför att den blottar ett mycket intressant drag hos vår ekonomism: fruktan för offentlighet. Detta är ett drag som kännetecknar ekonomis-men överhuvudtaget och inte bara Credos författare: det har framträtt hos Rabotjaja Mysl, ekonomismens uppriktigaste och ärligaste anhängare, hos Rabotjeje Delo (som var upprörd över att de ”ekonomistiska” dokumenten offentliggjordes i Vademecum) och hos Kievkommittén, som för två år sedan inte ville tillåta att dess ”Profession de foi” publicerades tillsammans med ett inlägg mot den**, och hos många, många enskilda representanter för ekonomismen.
* Här avses de sjuttons protest mot Credo. Författaren till dessa rader var med om att avfatta denna protest (i slutet av 1899). Protesten publicerades tillsammans med Credo utomlands våren 1900. Från en artikel av fru Kuskova (jag tror det var i Byloje) är det numera känt, att det var hon som skrev Credo och hr Prokopovitj spelade en framträdande roll bland den tidens ekonomister i utlandet. (Lenins anmärkning till 1907 års upplaga — Red)
** Såvitt vi vet, har Kievkommittén fått en annan sammansättning sedan dess.
Denna fruktan för kritik, som kritikfrihetens anhängare uppvisar, kan inte tillskrivas bara slughet (fastän slughet förvisso då och då är på sin plats: det vore oklokt att blotta den nya riktningens ännu svaga groddar för motståndarnas anfall!). Nej, de flesta ekonomisterna ogillar helt uppriktigt (och på grund av ekonomiomens själva natur måste de göra det) allsköns teoretiska stridigheter, fraktionella meningsskiljaktigheter, stora politiska frågor, planer på att organisera revolutionärerna osv. ”Låt folket utomlands ta hand om allt det där!” sade en gång en tämligen konsekvent ekonomist till mig, och han uttryckte därmed en mycket spridd (och återigen rent tradeunionistisk) syn: vår sak är arbetarrörelsen, arbetarorganisationerna här i våra trakter, och allt det övriga är doktrinärernas påfund, ”överskattning av ideologins betydelse”, som författarna till brevet i nr 12 av Iskra uttryckte sig i samklang med nr 10 av Rabotjeje Delo.
Nu frågar man sig: vad borde — med hänsyn till dessa säregenheter hos den ryska ”kritiken” och den ryska bernsteinismen —uppgiften ha varit för dem, som ville vara opportunismens motståndare i handling och inte bara i ord? För det första borde de ha bemödat sig om att återuppta det teoretiska arbete, som endast påbörjades under den legala marxismens period och nu åter lagts på dem som arbetar illegalt; utan ett sådant arbete var en framgångsrik tillväxt av rörelsen omöjlig. För det andra borde de ha gått till aktiv kamp mot den legala ”kritiken”, som hade en djupt demoraliserande verkan. För det tredje borde de aktivt ha bekämpat förvirringen och vacklandet i den praktiska rörelsen genom att avslöja och slå tillbaka alla medvetna eller omedvetna försök att dra ned vårt program och vår taktik till en lägre nivå.
Att Rabotjeje Delo gjorde varken det ena, det andra eller det tredje är en känd sak, och vi skall längre fram ingående klarlägga denna kända sanning från olika sidor. Nu vill vi endast visa i vilken skriande motsättning kravet på ”kritikfrihet” står till särdragen hos vår hemmakritik och den ryska ekonomismen. Kasta exempelvis en blick på ordalydelsen i den resolution, i vilken Ryska socialdemokraternas utlandsförbund godkände Rabotjeje Delos ståndpunkt:
”För att främja socialdemokratins fortsatta ideologiska utveckling anser vi friheten att i partilitteraturen kritisera den socialdemokratiska teorin vara absolut nödvändig, försåvitt kritiken inte går stick i stäv mot denna teoris klassmässiga och revolutionära karaktär.” (Två kongresser, s 10)
Och motiveringen? Resolutionen ”sammanfaller i sitt första avsnitt med den resolution om Bernstein, som antogs på partikongressen i Lübeck ...” I sitt hjärtas enfald observerar inte. ”bundsförvanterna”, vilket testimonium paupertatis (fattigdomsbevis) de utfärdar åt sig själva genom denna kopiering!. .. ”Men ... i det andra avsnittet sätter den snävare gränser för kritikfriheten än vad partikongressen i Lübeck gjorde.”
Förbundets resolution är således riktad mot de ryska bernsteinianerna? Annars vore det ju helt absurt att åberopa sig på: Lübeck! Men det är oriktigt att den ”sätter snävare gränser för kritikfriheten”. Tyskarna förkastade ju i sin Hannoverresolution punkt för punkt just de ändringsförslag som Bernstein gjorde, och i Lübeckresolutionen gav de Bernstein personligen en varning då de nämnde honom i resolutionen. Våra ”fria” efterapare däremot gör inte en enda antydan om någon enda yttring av den speciella ryska ”kritiken” och den ryska ekonomismen; då man förtiger detta och endast gör en hänvisning till teorins klassmässiga och revolutionära karaktär, så lämnar detta långt större utrymme för feltolkningar, särskilt som förbundet vägrar att hänföra ”den så kallade ekonomismen” till opportunismen. (Två kongresser, s 8, punkt 1) Detta bara i förbigående. Huvudsaken är att opportunisternas ställning till de revolutionära socialdemokraterna är diametralt motsatt i Tyskland och Ryssland. I Tyskland är de revolutionära socialdemokraterna som bekant för att bevara. det som är: det gamla programmet och den gamla taktiken, som alla känner till och som klarlagts i alla detaljer genom flera årtiondens erfarenhet. Men ”kritikerna” vill göra ändringar, och eftersöm dessa kritiker bara utgör en försvinnande minoritet och deras revisionistiska strävanden är mycket försagda, så kan man förstå de motiv som föranlett majoriteten att inskränka sig till ett torrt avvisande av ”nymodigheter”. Hos oss i Ryssland däremot är det kritikerna och ekonomisterna som går in för att bevara det som är: ”kritikerna” vill att man skall fortsätta att anse dem som marxister och trygga dem den ”kritikfrihet”, som de åtnjutit i alla avseenden (ty de har egentligen aldrig erkänt något partiband*, och vi har ju heller aldrig haft något allmänt erkänt partiorgan, som kunnat ”inskränka” kritikfriheten ens genom ett råd); ekonomisterna vill att revolutionärerna skall erkänna ”den nuvarande rörelsens fulla berättigande” (Rabotjeje Delo nr 10, s 25), dvs det beståendes ”rättmätiga” existens; de vill att ”ideologerna” inte skall försöka ”leda bort” rörelsen från den väg, som ”bestäms av de materiella elementens och den materiella miljöns växelverkan” (”Brev”, publicerat i Iskra nr 12); att man skall erkänna som önskvärd den kamp, ”som överhuvudtaget är möjlig för arbetarna att föra under nuvarande förhållanden”, och erkänna som möjlig den kamp, ”som de verkligen för i nuvarande stund” (Specialbilaga till Rabotjaja Mysl, s 14). Vi revolutionära socialdemokrater är i motsats härtill missnöjda med detta knäfall för spontaniteten, dvs för det som är ”i nuvarande stund”; vi kräver att den taktik som varit rådande de senaste åren ändras, vi förklarar att ”innan vi sammansluter oss och för att kunna sammansluta oss, måste vi först avgjort och bestämt avgränsa oss från varandra” (ur anmälan om Iskras utgivande). Kort sagt, tyskarna håller fast vid det som är och avvisar ändring ar; vi kräver ändringar och vägrar att knäfalla för och försona oss med det som är.
* Redan denna frånvaro av ett öppet partiband och en partitradition utgör en så grundläggande skillnad mellan Ryssland och Tyskland, att den borde ha varnat varje förnuftig socialist för blind efterapning. Men här är ett exempel på hur långt ”kritikfriheten” i Ryssland går. En rysk kritiker, hr Bulgakov, ger den österrikiske kritikern Hertz följande tillrättavisning: ”Hur självständig Hertz än är i sina slutsatser, så är han på denna punkt [om kooperationen] tydligen alltför mycket bunden av sitt partis uppfattningar, och fastän han i detaljer är av annan mening, vågar han inte frångå den allmänna principen.” (Kapitalismen och jordbruket, b II, s 287) En undersåte i en politiskt förslavad stat, där 999 per 1 000 av befolkningen är helt igenom demoraliserade av politiskt kryperi och fullständig brist på förståelse för partiheder och partiband, tillrättavisar i högdragen ton medborgaren i en konstitutionell stat för att denne är alltför ”bunden av partiets uppfattningar”! Våra illegala organisationer har tydligen nu inget annat att göra än författa resolutioner om kritikfrihet…
Just denna ”lilla” skillnad har våra ”fria” avskrivare av tyska resolutioner inte lagt märke till!
”Dogmatism, doktrinarism”, ”partiets förkalkning — det oundvikliga straffet för att tanken snörs i tvångströja” — detta är de fiender, som förkämparna för ”kritikfriheten” i Rabotjeje Delo ridderligt drar i fält mot. Vi är mycket glada över att denna fråga ställts på dagordningen och skulle endast vilja föreslå att den kompletteras med en annan fråga:
Vilka är domarna?
Vi har två anmälningar om litterära publikationer liggande framför oss. Den ena är ”Program för Ryska socialdemokraternas utlandsförbunds periodiska organ Rabotjeje Delo” (särtryck ur nr 1 av Rabotjeje Delo). Den andra är ”Tillkännagivande om att utgivningen av gruppen Arbetets frigörelses publikationer återupptas”. Båda daterar sig från 1899, då ”marxismens kris” redan länge hade varit en omdiskuterad fråga. Och vad ser vi? I den första anmälan skall man förgäves söka någon hänvisning till denna företeelse eller något bestämt uttalande om den hållning, som det nya organet ämnar inta i denna fråga. Om det teoretiska arbetet och de aktuella uppgifter som nu förestår det sägs inte ett ord vare sig i detta program eller i de tillägg till det, som antogs på förbundets tredje kongress 1901. (Två kongresser, s 15-18) Under hela denna tid ignorerade Rabotjeje Delos redaktion de teoretiska frågorna trots att dessa livligt intresserade alla socialdemokrater i hela världen.
Den andra anmälan däremot påpekar framför allt att intresset för teorin sjunkit under de senaste åren, kräver eftertryckligt ”vaken uppmärksamhet för den teoretiska sidan av proletariatets revolutionära rörelse” och manar till ”skoningslös kritik av bernsteinistiska och andra antirevolutionära tendenser” i vår rörelse. De nummer av Zarja som utkommit visar hur detta program genomförts.
Vi ser således att de högtravande fraserna mot tankens förkalkning etc tjänar som täckmantel för sorglöshet och hjälplöshet i utvecklingen av det teoretiska tänkandet. De ryska socialdemokraternas exempel illustrerar särskilt påtagligt den allmäneuropeiska företeelsen (som för länge sedan noterats också av de tyska marxisterna), att den beryktade kritikfriheten inte betyder att den ena teorin ersätts med en annan, utan betyder frihet från varje helgjuten och genomtänkt teori, betyder eklekticism och principlöshet. Den som i någon mån känner vår rörelses faktiska tillstånd kan inte undgå att se, att marxismens stora spridning åtföljdes av en viss sänkning av den teoretiska nivån. På grund av rörelsens praktiska betydelse och dess praktiska framgångar var det inte så få mycket bristfälligt och t o m inte alls teoretiskt skolade personer, som anslöt sig till den. Av detta kan man se hur taktlös Rabotjeje Delo är, då den med triumferande min citerar Marx' ord: ”Varje steg av en verklig rörelse är viktigare, än ett dussin program.” Att upprepa dessa ord under en epok av teoretiskt virrvarr är detsamma som att vid åsynen av en begravningsprocession ropa: ”Hugg i, måtte det aldrig ta slut!” Och dessa ord av Marx är ju hämtade från hans brev om Gothaprogrammet, där han skarpt klandrar eklekticismen vid formuleringen av principerna: om ni måste sammansluta er, skrev Marx till partiets ledare, så slut överenskommelser för att tillgodose rörelsens praktiska syften, men tillåt inget schackrande med principerna, gör inga teoretiska ”eftergifter”. Detta var Marx' tanke, men hos oss finns det folk som i hans namn söker förringa teorins betydelse!
Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse. Denna tanke kan inte nog starkt understrykas i en tid, då modeförkunnelsen av opportunismen går hand i hand med entusiasmen för de snävaste former av praktisk verksamhet. Men för den ryska socialdemokratin ökas dessutom teorins betydelse av tre omständigheter, som man ofta glömmer: för det första av att vårt parti ännu endast håller på att danas, ännu bara håller på att utforma sina drag och ännu inte på långt när har gjort upp med de andra riktningar inom det revolutionära tänkandet, som hotar att leda bort rörelsen från den rätta vägen. 1 stället har just den senaste tiden (som Axelrod för länge sedan förutsade för ekonomisterna) kännetecknats av att de ickesocialdemokratiska revolutionära riktningarna fått nytt liv. Under sådana förhållanden kan ett vid första anblicken ”föga viktigt” misstag medföra högst beklagliga följder, och endast kortsynta människor kan finna fraktionsstrider och en sträng åtskillnad mellan schatteringarna otidsenliga eller överflödiga. Den ryska socialdemokratins öde för många år framåt kan bli beroende av att den ena eller andra ”schatteringen” stärks.
För det andra är den socialdemokratiska rörelsen till sin natur internationell. Det innebär inte bara att vi måste bekämpa nationell chauvinism. Det betyder också att en rörelse, som börjar i ett ungt land, kan ha framgång endast om den tillgodogör sig erfarenheterna från andra länder. Men för att göra detta är det inte nog med att bara känna till dessa erfarenheter eller rätt och slätt skriva av de senaste resolutionerna. För detta krävs förmåga att kritiskt granska dessa erfarenheter och självständigt kontrollera dem. Den som inser hur gigantiskt den moderna arbetarrörelsen har vuxit och förgrenat sig förstår också vilket förråd av teoretiska krafter och politisk (liksom revolutionär) erfarenhet det behövs för att kunna fylla denna uppgift.
För det tredje är den ryska socialdemokratins nationella uppgifter sådana, som inget socialistiskt parti i världen hittills stått inför. Vi skall senare komma in på de politiska och organisatoriska plikter, som denna uppgift att befria hela folket från självhärskardömets ok ålägger oss. Nu vill vi endast påpeka, att förkämpens roll kan utföras endast av ett parti, som leds av en avancerad teori. Men för att få en någorlunda konkret uppfattning om vad detta betyder bör läsaren minnas sådana förelöpare till den ryska socialdemokratin som Herzen, Belinskij, Tjernysjevskij och den strålande gruppen av revolutionärer på 70-talet, bör han tänka på den världsbetydelse, som den ryska litteraturen nu får, bör han ... men det räcker med detta!
Vi skall anföra. Engels' anmärkningar om teorins betydelse i den socialdemokratiska rörelsen, vilka förskriver sig, från år 1874. Engels erkänner inte två former för socialdemokratins stora kamp (den politiska och den ekonomiska) — som man brukar göra hos oss — utan tre, genom att han ställer också den teoretiska kampen sida vid sida med dem. Hans råd till den praktiskt och politiskt stärkta tyska arbetarrörelsen är så lärorika ur de nutida frågornas och tvisternas synpunkt att läsaren, hoppas vi, inte skall ta illa upp om vi återger ett långt citat ur förordet till broschyren Der deutsche Bauernkrieg*, som för länge sedan blivit en stor bibliografisk raritet:
* Dritter Abdruck. Leipzig, 1875. Verlag der Genossenschaf tsbuchdruckerei. (Bondekriget i Tyskland, tredje upplagan, Kooperativa förlaget, Leipzig 1875 — Red)
”De tyska arbetarna har två väsentliga fördelar framför det övriga Europas arbetare. Den första är att de tillhör det mest teoretiska folket i Europa och att de har bevarat det sinne för det teoretiska, som de s k 'bildade' klasserna i Tyskland nästan helt förlorat. Utan den föregående tyska filosofin, isynnerhet Hegels filosofi, skulle den tyska vetenskapliga socialismen — den enda vetenskapliga socialism som någonsin existerat — aldrig ha kommit till stånd. Utan att arbetarna haft sinne för det teoretiska, skulle denna vetenskapliga socialism aldrig ha gått dem så i blodet, som fallet är. Och vilken oskattbar fördel detta är, det visar å ena sidan den likgiltighet för all teori, som är en av huvudorsakerna till att den engelska arbetarrörelsen går så långsamt framåt, trots den utmärkta organisationen i enskilda fack, och å andra sidan den oreda och förvirring, som proudhonismen i sin ursprungliga form anstiftat bland fransmännen och belgarna och i sin av Bakunin ytterligare karikerade form bland spanjorerna och italienarna.
Den andra fördelen är att tyskarna nästan sist kom med i arbetarrörelsen. Liksom den tyska teoretiska socialismen aldrig kommer att glömma att den vilar på Saint-Simons, Fouriers och Owens skuldror — tre män som trots allt fantasteri och all utopism i sina läror hör till alla tiders mest betydande tänkare och som genialt föregrep ett oräkneligt antal sanningar, vilkas riktighet vi nu vetenskapligt bevisar — så får den tyska praktiska arbetarrörelsen aldrig glömma, att den har utvecklat sig på den engelska och franska rörelsens skuldror, att den utan vidare kunde tillgodogöra sig deras dyrköpta erfarenheter och nu undgå deras fel, som på den tiden i de flesta fall var oundvikliga. Var stod vi i dag utan exemplet av de engelska tradeunionerna och de franska arbetarnas politiska strider, utan den kolossala impuls, som särskilt Pariskommunen gav?
Man måste göra de tyska arbetarna den rättvisan, att de har utnyttjat fördelarna i sitt läge med sällsynt förstånd. För första gången sedan en arbetarrörelse kom till förs kampen planmässigt, i samklang och sammanhang, på dess tre områden: den teoretiska, den politiska och den praktisk-ekonomiska (motstånd mot kapitalisterna). Detta s a s koncentriska angrepp är just den tyska rörelsens styrka och oövervinnlighet.
Till följd av detta sitt gynnsamma läge å ena sidan och å den andra till följd av den engelska rörelsens insulära särdrag och det våldsamma undertryckandet av den franska rörelsen har de tyska arbetarna för ögonblicket ställts i spetsen för den proletära kampen. Hur länge händelserna kommer att låta dem behålla denna hederspost är omöjligt att förutsäga. Men så länge de innehar den, får vi hoppas att de kommer att fylla sin plikt som sig bör. För detta krävs fördubblade ansträngningar på kampens och agitationens alla områden. Särskilt blir det ledarnas plikt att alltmer skaffa sig insikt i alla teoretiska frågor, alltmer frigöra sig från inflytandet av traditionella fraser, som tillhör den gamla livsåskådningen, och ständigt ha i sikte att socialismen, sedan den blivit en vetenskap, kräver att man också behandlar den som en vetenskap, dvs studerar den. Det gäller att med ökad iver sprida den på så sätt vunna insikten, som ständigt blir allt klarare, bland arbetarmassorna och allt fastare sammansvetsa partiets organisation och fackföreningarnas organisation ...
... Om de tyska arbetarna går framåt på detta sätt, så kommer de inte att marschera precis i spetsen för rörelsen — det är alls inte i rörelsens intresse att någon enskild nations arbetare marscherar i spetsen för den — men dock inta en ärofull plats i kamplinjen; och de kommer att stå rustade, ifall antingen oväntat svåra prövningar eller stora händelser kräver ökat mod, ökad beslutsamhet och energi av dem.”
Engels' ord visade sig vara profetiska. Några år senare drabbades de tyska arbetarna oväntat av svåra prövningar i form av undantagslagen mot socialisterna. Och de tyska arbetarna mötte dem verkligen rustade och förmådde utgå ur dem med seger.
Det ryska proletariatet kommer att få genomgå oändligt mycket svårare prövningar, det måste bekämpa ett vidunder. mot vilket en undantagslag i ett konstitutionellt land ter sig som en veritabel pygmé. Historien har nu ställt oss inför en omedelbar uppgift, som är den mest revolutionära av alla omedelbara uppgifter som förestår proletariatet i något annat land. Fullgörs denna uppgift, tillintetgörs det mäktigaste bålverket för inte blott den europeiska utan även (kan vi nu säga) den asiatiska reaktionen, så skulle det göra det ryska proletariatet till det internationella revolutionära proletariatets förtrupp. Och vi har rätt att räkna med att vi skall tillkämpa oss denna hederstitel som våra föregångare, 70-talets revolutionärer, redan förvärvade sig, om vi förmår besjäla vår rörelse — som är tusen gånger bredare och djupare — med en lika offervillig beslutsamhet och energi.
Vi sade att vår rörelse, som är långt bredare och djupare än 70-talets rörelse, måste besjälas med en lika offervillig beslutsamhet och energi, som denna då var präglad av. I själva verket har väl ingen hittills tvivlat på att den nuvarande rörelsens styrka ligger i massornas (och framför allt industriproletariatets) uppvaknande och att dess svaghet ligger i bristen på medvetenhet och initiativkraft hos de revolutionära ledarna.
På allra senaste tiden har emellertid en förbluffande upptäckt gjorts, som hotar att vända upp och ned på alla hittills rådande åsikter i denna fråga. Denna upptäckt gjordes av Rabotjeje Delo, som i sin polemik med Iskra och Zarja inte inskränkte sig enbart till enskilda invändningar utan försökte föra ”den allmänna meningsskiljaktigheten” tillbaka till en djupare rot — till ”olika värdering av det spontana och medvetet 'planmässiga' elementets relativa betydelse”. Rabotjeje Delas anklagelsetes lyder: ”förringande av det objektiva eller spontana elementets betydelse i utvecklingen”.* Till detta säger vi: även om Iskras och Zarjas polemik inte hade gett några andra resultat än att den fick Rabotjeje Delo att upptäcka denna ”allmänna meningsskiljaktighet”, så skulle enbart detta resultat vara synnerligen tillfredsställande för oss — så betydelsefull är denna tes, och så klart belyser den hela kärnan i de nuvarande teoretiska och politiska meningsskiljaktigheterna mellan de ryska socialdemokraterna.
* Rabotjeje Delo nr 10, september 1901, s 17f. Kursiv av Rabotjeje Delo
Just därför har frågan om förhållandet mellan medvetenhet och spontanitet ett så oerhört stort allmänt intresse, och därför bör denna fråga behandlas synnerligen ingående.
I föregående kapitel nämnde vi den allmänna entusiasm för den marxistiska teorin, som hade gripit den bildade ryska ungdomen i mitten av 90-talet. En lika allmän karaktär fick ungefär vid samma tid arbetarstrejkerna efter det ryktbara industrikriget i Petersburg 1896. Deras spridning över hela Ryssland visade tydligt hur djupgående den folkrörelse var som ånyo svepte fram, och om man nu skall tala om ”det spontana elementet”, så måste det givetvis erkännas att just denna strejkrörelse framför allt var spontan. Men spontaniteten kan vara av olika slag. Både på 70- och 60-talet (och t o ni under första hälften av 1800-talet) förekom strejker i Ryssland och de åtföljdes av ”spontan” förstöring av maskiner m m. Jämfört med dessa ”revolter” kan strejkerna på 90-talet rentav kallas ”medvetna”, så betydande är det steg framåt, som arbetarrörelsen tog under denna tid. Detta visar oss att ”det spontana elementet” egentligen inte är något annat än medvetenhetens embryoform. Även de primitiva revolterna var uttryck för ett visst uppvaknande av medvetenhet: arbetarna förlorade den urgamla tron på att det system som förtryckte dem var orubbligt, de började — jag vill inte säga förstå, men dock känna nödvändigheten av kollektivt motstånd och bröt beslutsamt med det slaviska kryperiet för överheten. Men detta var likväl i avsevärt högre grad ett uttryck för förtvivlan och hämnd än en kamp. Strejkerna på 90-talet uppvisar långt flera symptom på medvetenhet: det ställs bestämda krav, man överväger på förhand vilket ögonblick som är mest lämpligt, man diskuterar kända fall och exempel från andra platser osv. Medan revolterna bara var uppror av förtryckta människor, så var de systematiska strejkerna redan uttryck för ansatser till klasskamp, men just bara ansatser. I och för sig var dessa strejker en tradeunionistisk men ännu ingen socialdemokratisk kamp. De var uttryck för den vaknande antagonismen mellan arbetarna och företagarna men arbetarna hade inte och kunde inte heller ha någon medvetenhet om den oförsonliga motsättningen mellan deras intressen och hela det moderna politiska och sociala systemet, dvs en socialdemokratisk medvetenhet. I denna mening förblev 90-talets strejker, trots det väldiga framsteget jämfört med ”revolterna”, en rent spontan rörelse.
Vi sade att arbetarna inte heller kunde ha en socialdemokratisk medvetenhet. Den kunde de få endast utifrån. Alla länders historia vittnar om att arbetarklassen med enbart sina egna krafter kan utforma endast en tradeunionistisk medvetenhet, dvs övertygelse om nödvändigheten av att sammansluta sig i förbund, att bekämpa företagarna, att söka förmå regeringen att utfärda en eller annan lag, som är nödvändig för arbetarna osv.* Teorin om socialismen växte däremot fram ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier, som utarbetades av bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella. Den moderna vetenskapliga socialismens grundare, Marx och Engels, tillhörde också själva på grund av sin sociala ställning de borgerliga intellektuella. Precis på samma sätt uppstod också i Ryssland den teoretiska läran om socialdemokratin helt oberoende av arbetarrörelsens spontana tillväxt, den uppstod som ett naturligt och oundvikligt resultat av tankeutvecklingen bland de revolutionärt socialistiska intellektuella. På den tid vi talar om, dvs i mitten av 90-talet, hade denna lära inte endast tagit gestalt i det fullt utformade programmet för gruppen Arbetets frigörelse utan också vunnit över majoriteten av den revolutionära ungdomen i Ryssland på sin sida.
* Tradeunionism utesluter ingalunda all slags ”politik”, vilket man ibland menar. Tradeunions har alltid fört en viss (men inte socialdemokratisk) politisk agitation och kamp. Skillnaden mellan tradeunionistisk och socialdemokratisk politik skall vi behandla i nästa kapitel.
Således förelåg ett spontant uppvaknande av arbetarmassorna, ett uppvaknande till medvetet liv och medveten kamp, och det fanns även en revolutionär ungdom, rustad med socialdemokratisk teori och ivrig att komma i kontakt med arbetarna. Här är det särskilt viktigt att slå fast det ofta förbisedda (och relativt föga kända) faktum, att de första socialdemokraterna under denna period ivrigt sysslade med ekonomisk agitation — (och därvid fullt ut tog hänsyn till de verkligt nyttiga anvisningarna i broschyren ”Om agitationen”, som då bara förelåg i manuskript) —men långt ifrån ansåg denna agitation vara sin enda uppgift utan i stället från första början förde fram både den ryska socialdemokratins vidaste historiska uppgifter i allmänhet och uppgiften att störta självhärskardömet i synnerhet. Så sammanställde exempelvis den grupp socialdemokrater i Petersburg, som grundade Kampförbundet för arbetarklassens frigörelse, redan i slutet av 1895 det första numret av en tidning med namnet Rabotjeje Delo. Detta nummer var helt tryckfärdigt då det beslagtogs av gendarmerna vid en razzia hos en av gruppens medlemmar, Anatolij Aleksandrovitj Vanejev*, natten mellan 8 och 9 december 1895, och Rabotjeje Delo fick aldrig se dagens ljus i sin första gestalt. Ledarartikeln i detta nummer (som kanske någon Russkaja Starina om en 30 år kommer att gräva fram ur polisdepartementets arkiv) angav arbetarklassens historiska uppgifter i Ryssland och ställde erövrandet av den politiska friheten i främsta rummet. Dessutom fanns där en artikel rubricerad Vad tänker våra ministrar på?, som handlade om hur polisen krossade Kommittéerna för elementär undervisning, och flera korrespondenser inte bara från Petersburg utan också från andra platser i Ryssland (t ex om massakern på arbetare i Jaroslavlguvernementet). Detta, om vi inte misstar oss, ”första försök” av 90-talets ryska socialdemokrater var således inte en tidning av snävt lokal och ännu mindre av ”ekonomisk” karaktär, utan en tidning som sökte förena strejkkampen med den revolutionära rörelsen mot självhärskardömet och få alla som var förtryckta av det reaktionära mörkmannaväldets politik att stödja socialdemokratin. Ingen som har den minsta kännedom om rörelsens tillstånd vid denna tid tvivlar på att en sådan tidning skulle ha mötts med odelad sympati bland arbetarna i huvudstaden och de revolutionära intellektuella och fått den största spridning. Att försöket misslyckades visade endast att dåtidens socialdemokrater inte var i stånd att tillgodose stundens brännande krav till följd av att de saknade revolutionär erfarenhet och praktisk skolning. Detsamma måste sägas om S-Peterburgskij Rabotjij Listok och särskilt om Rabotjaja Gazeta och Manifestet från Rysslands socialdemokratiska arbetarparti, som hade bildats våren 1898. Givetvis kan det inte falla oss in att klandra de dåtida socialdemokraterna för denna bristande skolning. Men för att kunna tillgodogöra sig rörelsens erfarenheter och dra praktiska lärdomar av dem måste man klart inse den ena eller andra bristens orsaker och betydelse. Därför är det ytterst viktigt att slå fast, att en del (kanske rent av flertalet) av de socialdemokrater som verkade under åren 1895-1898, med full rätt ansåg det möjligt att redan då, när den ”spontana” rörelsen bara börjat, föra fram ett program och en kamptaktik med vittgående syften.** Då bristande skolning var ett helt naturligt fenomen hos de flesta revolutionärer, kunde den inte väcka några särskilda farhågor. Eftersom uppgifterna var riktigt ställda och det fanns energi till upprepade försök att genomföra dessa uppgifter, var tillfälliga motgångar ingen stor olycka. Revolutionär erfarenhet och organisatorisk skicklighet är saker som kan förvärvas, om man bara har vilja att skaffa sig de egenskaper som fordras, om man bara inser sina brister, vilket i revolutionär aktivitet är mer än att nå halvvägs till deras övervinnande!
* A A Vanejev dog 1899 i Östsibirien av lungtuberkulos, som han hade ådragit sig då han hölls inspärrad i ensamcell i rannsakningshäktet. Därför har vi ansett det möjligt att publicera de ovan anförda upplysningarna, vilkas trovärdighet vi garanterar, eftersom de kommer från personer, som var direkt och nära bekanta med A A Vanejev.
** ”Då Iskra ställer sig avvisande till socialdemokraternas verksamhet i slutet av 90-talet, ignorerar den att det på den tiden saknades förutsättningar för annat arbete än kampen för små krav”, förklarar ekonomisterna i sitt Brev till de ryska socialdemokratiska organen (Iskra nr 12). De fakta som anförts ovan visar, att detta påstående om ”bristande förutsättningar” står i diametral motsättning till sanningen. Inte endast i slutet utan också i mitten på 90-talet fanns alla förutsättningar för annat arbete vid sidan av kampen för små krav, alla förutsättningar med undantag av tillräcklig skolning hos ledarna. Men i stället för att öppet erkänna denna otillräckliga skolning hos oss, ideologerna, ledarna, vill ekonomisterna vältra all skuld på ”de bristande förutsättningarna”, på inflytandet från den materiella miljö som bestämmer den väg, som ingen ideolog kan leda bort rörelsen från. Vad är detta, om inte kryperi för spontaniteten, om inte ”ideologernas” förälskelse i sina egna brister?
Men det som inte var någon stor olycka blev en verklig olycka, när denna insikt började blekna (och den var mycket levande hos medlemmarna i ovannämnda grupper), då det dök upp personer — och t o m socialdemokratiska organ — som var redo att upphöja bristen till en dygd och rentav sökte teoretiskt motivera sitt kryperi och sitt knäfall för spontaniteten. Det är på tiden att göra en sammanfattning av denna riktning, vars innehåll mycket inexakt och alltför snävt betecknas som ”ekonomism”.
Innan vi går över till de litterära yttringarna av detta knäfall, skall vi anföra följande karakteristiska faktum som meddelats oss från ovannämnda källa), vilket i viss mån belyser hur oenigheten mellan de två blivande riktningarna inom den ryska socialdemokratin uppstod och växte bland de kamrater, som arbetade i Petersburg. I början av 1897 deltog A A Vanejev och några av hans kamrater, just innan de sändes i förvisning, i ett privat möte, där ”gamla” och ”unga” medlemmar av Kampförbundet för arbetarklassens frigörelse hade samlats. Samtalet rörde sig huvudsakligen om organisationen och bland annat om ”Stadgar för arbetarnas stödkassa”, som i sin slutgiltiga form publicerades i Listok Rabotnika nr 9-10, s 46. Mellan ”de gamla” (som socialdemokraterna i Petersburg vid den tiden skämtsamt kallade ”dekabristerna”) och några av ”de unga” (som senare aktivt medarbetade i Rabotjaja Mysl) framträdde genast skarpa meningsskiljaktigheter och en häftig polemik flammade upp. ”De unga” försvarade stadgarnas huvudprinciper i den form de publicerats. ”De gamla” sade att det inte var detta som främst var av nöden utan att kampförbundet konsoliderades till en organisation av revolutionärer, som de olika arbetarkassorna, cirklarna för propaganda bland den studerande ungdomen osv skulle vara underordnade. Det är givet att de tvistande inte hade en tanke på att denna meningsskiljaktighet skulle bli början till en splittring, de betraktade den tvärtom som en enstaka och tillfällig företeelse. Men detta faktum visar att inte heller i Ryssland uppkom och spreds ekonomismen utan kamp mot de ”gamla” socialdemokraterna (vilket de nuvarande ekonomisterna ofta glömmer). Om denna kamp för det mesta inte har efterlämnat några ”dokumentariska” spår, så är det endast därför att de fungerande cirklarnas sammansättning växlade otroligt ofta, att det inte uppstod någon kontinuitet och meningsskiljaktigheterna därför inte heller fixerades i några dokument.
Grundandet av Rabotjaja Mysl förde fram ekonomismen i dagsljuset, men inte heller det skedde med en gång. Man måste konkret föreställa sig arbetsförhållandena och den korta livstid, som de flesta ryska cirklar hade (och endast den som upplevat detta kan ha en konkret föreställning om det) för att förstå hur mycket som var tillfälligt i den nya riktningens framgång eller fiasko i olika städer och under hur lång tid varken anhängarna eller motståndarna till detta ”nya” kunde avgöra — de hade faktiskt ingen möjlighet att göra det — om detta verkligen var en särskild riktning eller endast ett utslag av bristande skolning hos enskilda personer. Så förblev exempelvis de första hektograferade numren av Rabotjaja Mysl fullständigt okända för t o m det stora flertalet socialdemokrater, och om vi nu kan åberopa oss på ledaren i tidningens första nummer, så är det bara tack vare den omständigheten att den avtrycktes i en artikel av V I-n (Listok Rabotnika nr 9-10, s 47ff), som givetvis inte försummade att ihärdigt — mer ihärdigt än klokt — lovprisa den nya tidningen, som så markant skilde sig från de tidningar och tidningsprojekt vi tidigare nämnt*. Denna ledare lönar det sig emellertid att dröja vid, så markant som den gett uttryck åt hela andan i Rabotjaja Mysl och ekonomismen överhuvudtaget.
* Detta lovprisande av Rabotjaja Mysl i november 1898, då ekonomismen särskilt utomlands hade framträtt helt klart, utgick för övrigt från samme V I-n som kort därefter blev en av redaktörerna för Rabotjeje Delo. Och ändå förnekade Rabotjeje Delo att det fanns två riktningar inom den ryska socialdemokratin och förnekar det fortfarande!
Sedan ledaren påpekat att armen i blått uppslag inte förmår hejda arbetarrörelsens utveckling, fortsätter den: ”... För denna livskraft har arbetarrörelsen att tacka den omständigheten, att arbetaren själv äntligen tar sitt öde i egna händer, sedan han ryckt det ur ledarnas händer”, och denna huvudtes utvecklas sedan ingående. I själva verket var det ledarna (dvs socialdemokraterna, kampförbundets organisatörer) som så att säga rycktes bort ur arbetarnas händer av polisen*, men saken framställs så, som om arbetarna hade bekämpat dessa ledare och befriat sig från deras ok! I stället för att mana till framryckning, till att stärka den revolutionära organisationen och utvidga den politiska verksamheten, började man mana till återtåg, till uteslutande tradeunionistisk kamp. Man förkunnade att ”rörelsens ekonomiska grundval fördunklas genom strävan att ständigt minnas det politiska idealet”, att arbetarrörelsens slagord är ”kamp för det ekonomiska läget” (!) eller ännu bättre ”arbetarna för arbetarna”. Man förklarade att strejkkassorna är ”värdefullare för rörelsen än hundra andra organisationer” (jämför detta påstående från oktober 1897 med striden mellan ”dekabristerna” och ”de unga” i början av 1897) osv. Slagord i stil med att man inte bör rikta huvuduppmärksamheten på ”gräddan” av arbetarna utan på ”genomsnittsarbetaren” ur massan, att ”politiken alltid lydigt följer ekonomin”** etc, etc, kom på modet och fick ett oemotståndligt inflytande på massan av den ungdom, som drogs till rörelsen men i de flesta fall endast kände till brottstycken av marxismen i dess legala framställning.
* Att denna liknelse är riktig framgår av följande betecknande faktum. Då det efter häktningen av ”dekabristerna” blev känt bland arbetarna i Schlüsselburgområdet att en provokatör, tandläkaren N N Michajlov, som hade varit i kontakt med en av de grupper som hade förbindelse med ”dekabristerna”, hade medverkat till häktningarna, blev arbetarna så förbittrade att de beslöt att döda Michajlov.
** Citat från den tidigare nämnda ledaren i första numret av Rabotjaja Mysl. Av detta kan man bedöma hur det stod till med den teoretiska skolningen hos dessa ”den ryska socialdemokratins V V-are”, som upprepade den grova banaliseringen av ”den ekonomiska materialismen” samtidigt som marxisterna i litteraturen förde krig mot den verklige hr V V, som för länge sedan döpts till ”specialist på reaktionära angelägenheter” för att han har samma uppfattning om förhållandet mellan politik och ekonomi!
Detta innebar att medvetenheten helt förkvävdes av spontaniteten — spontaniteten hos de ”socialdemokrater” som upprepade hr V V:s ”idéer”, spontaniteten hos de arbetare som lät sig lockas av argumentet att en kopek till rubeln är närmare och mer värd än all socialism och all politik, att de måste föra ”kamp i medvetande om att de inte kämpar för några kommande generationer utan för sig själva och sina barn” (ledaren i Rabotjaja Mysl nr 1). Dylika fraser har alltid varit ett omtyckt vapen för västeuropeiska borgare, som i sitt hat mot socialismen själva strävade att (i likhet med den tyske ”socialpolitikern” Hirsch) omplantera den engelska tradeunionismen i hemlandets jord och predikade för arbetarna att de genom att föra enbart facklig kamp* just kämpade för sina egna och sina barns intressen och inte för några kommande generationer med något slags framtida socialism. Och nu har ”den ryska socialdemokratins V V-are” börjat upprepa dessa borgerliga fraser. Det är viktigt att här notera tre omständigheter, som kommer att vara till stor nytta för oss vid den fortsatta analysen av de nuvarande meningsskiljaktigheterna**
* Tyskarna har rent av ett speciellt ord ”Nur-Gewerkschaftler”, som beteckning på anhängarna av ”enbart facklig” kamp.
** Vi kursiverar ordet nuvarande med sikte på dem, som fariseiskt kommer att rycka på axlarna och säga: nu är det lätt att häckla Rabotjaja Mysl, men det är ju arkaism! Mutato nomine de te fabula narratur (ändra namnet och sagan handlar om dig — Red) är vårt svar till sådana moderna fariséer, vilkas fullständiga underkastelse under Rabotjaja Mysls idéer skall bevisas i fortsättningen,
För det första skedde det förkvävande av medvetenheten genom spontaniteten, som vi tidigare nämnde, också spontant. Detta ser ut som en ordlek, men är — tyvärr! — den bittra sanningen. Det skedde inte genom öppen kamp mellan två helt motsatta åskådningar och den enas seger över den andra, utan genom att gendarmerna ”ryckte bort” ett allt större antal ”gamla” revolutionärer och att ”den ryska socialdemokratins unga VV-are” i allt större utsträckning trädde fram på scenen. Var och en som — jag skall inte säga har deltagit i den nutida ryska rörelsen, men åtminstone andats in dess luft — vet mycket väl att det förhåller sig just så. Och då vi likväl speciellt yrkar på att läsaren helt skall klargöra för sig detta allmänt kända faktum, då vi så att säga för åskådlighetens skull anför uppgifter om Rabotjeje Delo i dess första gestalt och om striden mellan ”de gamla” och ”de unga” i början av 1897, så gör vi det därför att vissa personer, som skryter med sin ”demokratism”, spekulerar i den breda publikens (eller den helt unga generationens) okunnighet om detta faktum. Vi återkommer till detta längre fram.
För det andra kan vi redan i ekonomismens första litterära framträdande iaktta den högst egenartade och för uppfattningen av alla meningsskiljaktigheter bland nutidens socialdemokrater synnerligen kännetecknande företeelsen, att anhängarna av ”den rena arbetarrörelsen”, som förfäktar den mest intima och mest ”organiska” (Rabotjeje Delos uttryck) förbindelse med den proletära kampen och är motståndare till alla ickeproletära intellektuella (även socialistiska intellektuella), är tvungna att anlita de borgerliga ”rena tradeunionisternas” argument för att försvara sin hållning. Detta visar oss att Rabotjaja Mysl ända från början — omedvetet — gick in för att genomföra Credos program. Detta visar (vilket Rabotjeje Delo absolut inte kan förstå) att varje knäfall för spontaniteten i arbetarrörelsen, varje förringande av ”det medvetna elementets” roll, av socialdemokratins roll sam tidigt innebär — alldeles oavsett om den som förringar denna roll önskar det eller inte — att den borgerliga ideologins inflytande på arbetarna stärks. Alla som pladdrar om att ”ideologin överskattas”, att det medvetna elementets roll överdrivs**, m m, inbillar sig att en ren arbetarrörelse av sig själv kan och kommer att utarbeta åt sig en självständig ideologi, om bara arbetarna ”rycker sitt öde ur ledarnas händer”. Men det är en stor villfarelse. För att komplettera det ovan sagda skall vi anföra följande högst befogade och viktiga uttalande av K Kautsky i samband med förslaget till ett nytt program för det österrikiska socialdemokratiska partiet***.
* Brev från ekonomister i Iskra nr 12
** Rabotjeje Delo nr 10
*** Die Neue Zeit 1901-1902, XX, I, nr 3, s 79. Kommissionens projekt, som K Kautsky talar om, antogs av kongressen i Wien (i slutet av förra året) i något förändrad form.
”Många av våra revisionistiska kritiker antar att Marx påstått att den ekonomiska utvecklingen och klasskampen skapar inte bara förutsättningarna för en socialistisk produktion utan också direkt medvetandet [kursiv av K K] om dess nödvändighet. Och så kommer dessa kritiker genast med invändningen, att landet med den högsta kapitalistiska utvecklingen, England, är mer fjärran från detta medvetande än alla andra moderna länden Av den nya formuleringen att döma skulle man kunna tro att också den österrikiska programkommissionen delar den föregivna 'ortodox-marxistiska' ståndpunkt, som vederlagts på detta sätt. Ty det heter i förslaget: 'Ju mer kapitalismens utveckling ökar proletariatets antal, desto mer tvingas det och sätts i stånd att föra kamp mot kapitalismen. Proletariatet kommer till medvetande' om att socialismen är möjlig och nödvändig. I detta sammanhang framträder det socialistiska medvetandet som ett nödvändigt och direkt resultat av den proletära klasskampen. Men det är oriktigt. Som lära har socialismen givetvis sin rot i de nuvarande ekonomiska förhållandena på samma sätt som proletariatets klasskamp, och framgår precis som denna ur kampen mot det armod och elände för massorna, som kapitalismen skapar. Men socialismen och klasskampen uppstår sida vid sida, inte ur varandra, och under olika förutsättningar. Det moderna socialistiska medvetandet kan uppstå endast på grundvalen av djupgående vetenskaplig insikt. I verkligheten är den moderna ekonomiska vetenskapen lika mycket en förutsättning för den socialistiska produktionen som exempelvis den moderna tekniken, men proletariatet kan trots bästa vilja skapa varken det ena eller det andra; de uppstår båda ur den nutida samhälleliga processen. Men vetenskapens bärare är inte proletariatet utan de borgerliga intellektuella [kursiv av K K] : den moderna socialismen har ju också uppstått hos enskilda medlemmar av detta skikt, och genom dem överfördes den först till intellektuellt framträdande proletärer, vilka sedan för in den i proletariatets klasskamp, där förhållandena så tillåter. Det socialistiska medvetandet är således någonting som förts in i proletariatets klasskamp utifrån [von aussen Hineingetragenes] och inte något som framgått spontant [urwüchsig] ur den. I överensstämmelse härmed säger också det gamla Hainfeldprogrammet alldeles riktigt, att det är socialdemokratins uppgift att inympa hos proletariatet [bokstavligen: mätta proletariatet med] medvetande om dess ställning och dess uppgift. Men detta skulle inte vara nödvändigt, om medvetandet av sig självt växte fram ur klasskampen. Det nya förslaget har övertagit denna sats från det gamla programmet och häftat den på den nyss anförda formuleringen. Men därigenom har tankegången fullständigt brutits ...”
Eftersom det inte kan bli tal om en självständig ideologi, som utarbetas av arbetarmassorna själva under loppet av deras rörelse*, står frågan endast så: borgerlig eller socialistisk ideologi. Här finns inget mellanting, (ty mänskligheten har inte utarbetat någon ”tredje” ideologi, och i ett samhälle, som sönderslits av klassmotsättningar, kan det överhuvudtaget aldrig finnas någon ideologi som står utanför eller ovanför klasserna). Varje förringande av den socialistiska ideologin, varje avsteg från den, innebär därför detsamma som att stärka den borgerliga ideologin. Det talas om spontanitet. Men arbetarrörelsens spontana utveckling leder just till att den underordnas den borgerliga ideologin, följer just Credos program, ty den spontana arbetarrörelsen är tradeunionism, är Nur-Gewerkschaftlerei, och tradeunionism betyder just att arbetarna ideologiskt förslavas under bourgeoisin. Därför är det vår uppgift, socialdemokratins uppgift, att bekämpa spontaniteten, att dra bort arbetarrörelsen från tradeunionismens spontana strävan att komma in under bourgeoisins vingar och föra in den under den revolutionära socialdemokratins vingar. Satsen hos författarna till det ”ekonomiska” brevet i nr 12 av Iskra om att inga ansträngningar ens av de mest inspirerade ideologer förmår leda arbetarrörelsen bort från den väg, som bestäms av växelverkan mellan de materiella elementen och den materiella miljön, innebär därför absolut detsamma som att ta avstånd från socialismen, och om dessa författare vore i stånd att oförskräckt, konsekvent och grundligt tänka över vad de säger, såsom var och en som träder fram på den litterära och sociala verksamhetens arena bör göra, så skulle det inte återstå något annat för dem än att ”lägga sina onyttiga händer i kors över det tomma bröstet” och — överlämna verksamhetsfältet åt sådana herrar som Struve och Prokopovitj, vilka drar arbetarrörelsen ”längs det minsta motståndets väg”, dvs den borgerliga tradeunionismens väg, eller åt Zubatov & Co, som drar den längs präst- och gendarm-”ideologins” väg.
* Detta betyder naturligtvis inte, att arbetarna inte deltar i detta utarbetande. Men de deltar inte som arbetare utan som socialistiska teoretiker, som Proudhon och Weitling; de deltar med andra ord endast då och i den mån som de mer eller mindre lyckas tillägna sig sitt århundrades vetande och föra detta vetande framåt. För att arbetarna skall lyckas med detta oftare måste man göra allt för att höja deras allmänna medvetenhetsnivå; därför bör arbetarna inte stänga in sig inom en ”arbetarlitteraturs” konstlat trånga ram utan i allt större utsträckning lära sig behärska den allmänna litteraturen. Det vore t o m riktigare att säga bli instängda i stället för ”stänga in sig”, ty arbetarna läser själva och vill läsa allt som skrivs även för de intellektuella, och det är endast några få (dåliga) intellektuella som tror, att det räcker ”för arbetarna” om man berättar om fabriksförhållanden och idisslar saker och ting, som för längesen är kända.
Tänk på Tysklands exempel. Vilken historisk tjänst var det Lassalle gjorde den tyska arbetarrörelsen? Det var att han drog bort denna rörelse från den progressistiska tradeunionismens och kooperativismens väg som den spontant slagit in på (under benägen medverkan av personer som Schulze-Delitzsch och hans gelikar). För att fullgöra denna uppgift krävdes det något helt annan än prat om underskattning av det spontana elementet, om taktiken som process, om växelverkan mellan elementen och miljön osv. Det krävdes en hårdnackad kamp mot spontaniteten, och endast genom denna kamp, som fördes under många år, uppnådde man exempelvis att Berlins arbetarbefolkning från att ha varit ett stöd för det progressistiska partiet blev ett av socialdemokratins starkaste fästen. Och denna kamp är ingalunda avslutad idag (som det kan tyckas dem som studerar den tyska rörelsens historia hos Prokopovitj och dess filosofi hos Struve). Än idag är den tyska arbetarklassen, om man så kan uttrycka sig, splittrad mellan flera ideologier: en del av arbetarna är sammanslutna i de katolska och monarkistiska arbetarförbunden, en annan del i de Hirsch-Dunckerska förbunden, som bildats av borgerliga beundrare av den engelska tradeunionismen, och en tredje del i de socialdemokratiska förbunden. Den sistnämnda delen är ojämförligt mycket större än alla de övriga, men den socialdemokratiska ideologin kunde tillkämpa sig denna ledande roll och kommer att kunna behålla den endast genom en orygglig kamp mot alla de andra ideologierna.
Men varför, frågar läsaren, leder den spontana rörelsen, rörelsen längs det minsta motståndets väg, just till den borgerliga ideologins herravälde? Av den enkla orsaken att den borgerliga ideologin till sitt ursprung är mycket äldre än den socialistiska, att den är mer allsidigt utvecklad, att den har oändligt fler spridningsmedel.* Ju yngre den socialistiska rörelsen är i ett land, desto mer energiskt måste därför kampen föras mot alla försök att stärka den icke-socialistiska ideologin, desto bestämdare måste man varna arbetarna mot de dåliga rådgivare, som gastar mot ”överskattning av det medvetna elementet” m m. Det ”ekonomiska” brevets författare dundrar unisont med Rabotjeje Delo mot den intolerans som är kännetecknande för rörelsens barndom. På detta svarar vi: ja, vår rörelse befinner sig verkligen i sin barndom, och för att snabbare mogna måste den just genomsyras av intolerans mot dem, som hämmar dess tillväxt genom sitt knäfall för spontaniteten. Ingenting är löjligare och skadligare än att ge sig ut för att vara gammalt folk, som för länge sedan har gått igenom kampens alla avgörande episoder!
* Ofta sägs det: arbetarklassen dras spontant till socialismen. Detta är alldeles riktigt i den meningen, att den socialistiska teorin djupare och sannare än alla andra teorier klarlägger orsakerna till arbetarklassens nöd, och därför tillägnar också arbetarna sig den så lätt, om bara inte denna teori själv kapitulerar för spontaniteten, om den bara betvingar spontaniteten. Vanligtvis är detta självfallet, men Rabotjeje Delo glömmer och förvränger just detta självklara faktum. Arbetarklassen dras spontant till socialismen, men den borgerliga ideologin, som är mera spridd (och ständigt återuppstår i de mest olikartade former), är likväl den som spontant mest tränger sig på arbetaren.
För det tredje visar det första numret av Rabotjaja Mysl att beteckningen ”ekonomism” (som vi självfallet inte tänker förkasta, eftersom den redan på ett eller annat sätt vunnit burskap) inte tillräckligt exakt återger den nya riktningens natur. Rabotjaja Mysl förnekar inte helt den politiska kampen: i de stadgar för kassorna, som publiceras i nr 1 av Rabotjaja Mysl, talas det om kamp mot regeringen. Rabotjaja Mysl menar bara att ”politiken alltid lydigt följer ekonomin” (men Rabotjeje Delo varierar denna tes och försäkrar i sitt program att ”i Ryssland är den ekonomiska kampen mer än i något annat land oskiljaktigt förknippad med den politiska”). Dessa satser av Rabotjaja Mysl och Rabotjeje Delo är absolut oriktiga, om man med politik menar en socialdemokratisk politik. Arbetarnas ekonomiska kamp är, som vi redan sett, mycket ofta förknippad (fastän inte oskiljaktigt) med den borgerliga, klerikala osv politiken. Rabotjeje Delos satser är riktiga, om man med politik menar tradeunionistisk politik, dvs alla arbetares gemensamma strävan att av staten söka tillkämpa sig vissa åtgärder som är inriktade på att avhjälpa den nöd, som präglar deras läge, men ännu inte avskaffar detta läge, dvs inte upphäver att arbetet är underordnat kapitalet. Denna strävan är verkligen gemensam för de engelska tradeunionisterna, som är fientligt inställda mot socialismen, för de katolska arbetarna, ”Zubatov”-arbetarna osv. Det finns politik och politik. Vi ser således att Rabotjaja Mysl också med hänsyn till den politiska kampen inte så mycket förnekar denna kamp som knäfaller för dess spontanitet, för dess omedvetenhet. Samtidigt som den helt och fullt erkänner den politiska kamp (rättare sagt arbetarnas politiska önskningar och krav), som spontant växer fram ur arbetarrörelsen själv, avstår den helt från att självständigt utarbeta en specifik socialdemokratisk politik, som motsvarar socialismens allmänna uppgifter och de nuvarande förhållandena i Ryssland. Vi skall senare visa att Rabotjeje Delo begår samma fel.
Vi har så ingående analyserat den föga kända och nu nästan glömda ledaren i Rabotjaja Mysls första nummer, emedan den var det första och mest markanta uttrycket för den allmänna strömning, som sedan bröt fram i dagsljuset genom otaliga små kanaler. V I-n hade alldeles rätt, då han i sitt lovprisande av första numret och ledaren i Rabotjaja Mysl sade att den var skriven ”i en skarp och utmanande ton” (Listok Rabotnika nr 910, s 49). Var och en som är övertygad om att ha rätt och tror sig ge någonting nytt skriver ”utmanande” och så att han ger ett markant uttryck åt sina åsikter. Endast de som är vana att sitta mellan två stolar har ingen ”utmanande ton”, endast sådana personer är i stånd att ena dagen prisa Rabotjaja Mysls utmanande ton och andra dagen angripa dess motståndare för deras ”utmanande polemik”.
Vi skall inte dröja vid Specialbilaga till Rabotjaja Mysl (längre fram får vi av olika skäl anledning att hänvisa till denna skrift, som är det mest konsekventa uttrycket för ekonomisternas idéer), utan endast i korthet nämna ”Upprop av gruppen för arbetarnas självbefrielse” (mars 1899, omtryckt i Nakanune nr 7, London, juli 1899). Författarna till detta upprop säger alldeles riktigt, att ”arbetarna i Ryssland just bara håller på att vakna, just börjar se sig omkring och instinktivt griper efter första bästa kampmedel”. Men härav drar de samma oriktiga slutsats som Rabotjaja Mysl och glömmer att det instinktiva just är det omedvetna (det spontana), som socialisterna måste komma till hjälp, att i det moderna samhället de ”första bästa” kampmedlen alltid blir de tradeunionistiska kampmedlen och den ”första bästa” ideologin blir den borgerliga (tradeunionistiska) ideologin. Precis på samma sätt ”förnekar” dessa författare inte heller politiken utan upprepar bara (bara!) efter hr V V, att politiken är en överbyggnad och att därför ”den politiska agitationen måste vara en överbyggnad på agitationen för den ekonomiska kampen, måste växa fram på basis av denna kamp och följa den”.
Vad Rabotjeje Delo beträffar, så började den direkt sin verksamhet med att ”försvara” ekonomisterna. I sitt första nummer (nr 1, s 141f) uttalade den en ren osanning då den påstod att den ”inte vet, vilka unga kamrater Axelrod talade om”, då han i sin bekanta broschyr* varnade ekonomisterna. I den polemik mot Axelrod och Plechanov, som flammade upp på grund av denna osanning, nödgades Rabotjeje Delo erkänna att den ”i form av villrådighet ville försvara alla yngre socialdemokrater utomlands mot denna orättvisa anklagelse” (Axelrod hade anklagat ekonomisterna för trångsynthet). I själva verket var denna anklagelse fullt berättigad, och Rabotjeje Delo visste mycket väl att den bl a var riktad också mot V I-n, som var medlem av dess redaktion. Jag anmärker i förbigående att i den ovannämnda polemiken hade Axelrod fullständigt rätt och Rabotjeje Delo fullständigt orätt ifråga om tolkningen av min broschyr ”De ryska socialdemokraternas uppgifter”. Denna broschyr skrevs 1897, redan innan Rabotjaja Mysl hade börjat komma ut, då jag ansåg, och med rätta, att den ursprungliga riktningen inom S:t Petersburgs kampförbund, som jag karakteriserade ovan, var den förhärskande riktningen. Och åtminstone intill mitten av 1898 var denna riktning verkligen förhärskande. Följaktligen hade Rabotjeje Delo inte den ringaste rätt att, då den sökte bestrida ekonomismens existens och farlighet, åberopa sig på en broschyr som gav uttryck åt åsikter, som trängts ut av de ”ekonomiska” åsikterna i S:t Petersburg 1897--1898.**
* Till frågan om de ryska socialdemokraternas nuvarande uppgifter och taktik, Genčve, 1898. Två brev till Rabotjaja Gazeta, skrivna 1897
** Till försvaret av sin första osanning (”vi vet inte vilka unga kamrater P B Axelrod talade om”), fogade Rabotjeje Delo ytterligare en, då den i sitt Svar skrev: ”Sedan recensionen av Uppgifterna skrevs, har hos en del ryska socialdemokrater uppstått eller mer eller mindre klart framträtt tendenser till ekonomisk ensidighet, vilka utgör ett steg bakåt jämfört med det tillstånd hos vår rörelse, som skildrades i Uppgifterna.” (S 9) Så heter det i Svar som kom ut 1900. Men första numret av Rabotjeje Delo (som innehöll recensionen) kom ut i april 1899. Uppkom ekonomismen verkligen först 1899? Nej, år 1899 höjdes de ryska socialdemokraternas första protest mot ekonomismen (protesten mot Credo). (Se denna utgåva, b 1, s 482-493. — Red) Ekonomismen uppkom 1897, vilket Rabotjeje Delo mycket väl vet, ty redan i november 1898 (Listok Rabotnika nr 9-10) lovprisades Rabotjaja Mysl av V I-n.
Men Rabotjeje Delo inte bara ”försvarade” ekonomisterna, utan hemföll själv ständigt och jämt till deras grundläggande villfarelser. Orsaken till denna oreda var den tvetydiga uppfattningen av följande tes i Rabotjeje Delos program: ”Vi anser att den viktigaste företeelsen i det ryska livet, vilken främst kommer att bestämma uppgifterna [kursiv av oss] för och karaktären hos förbundets litterära verksamhet, är den massomfattande arbetarrörelse [kursiv av Rabotjeje Delo], som uppstått de senaste åren.” Att massrörelsen är en ytterst viktig företeelse kan det inte råda någon strid om. Men frågans kärna är hur man skall förstå påståendet att massrörelsen ”kommer att bestämma uppgifterna”. Det kan förstås på två sätt: antingen som knäfall för spontaniteten hos denna rörelse, dvs att socialdemokratins roll reduceras till rätt och slätt en hjälpreda åt arbetarrörelsen som sådan (denna uppfattning hävdas av Rabotjaja Mysl, gruppen Självbefrielse och andra ekonomister) eller så att massrörelsen ställer oss inför nya teoretiska, politiska och organisatoriska uppgifter, vilka är mycket mer komplicerade än de som man kunde nöja sig med under perioden före massrörelsens uppkomst. Rabotjeje Delo har lutat och lutar just åt den första uppfattningen, ty den har inte sagt något bestämt om några som helst nya uppgifter utan hela tiden resonerat alldeles som om denna ”massrörelse” skulle befria oss från nödvändigheten att klart inse och fullgöra de uppgifter den ställer. Det räcker med att hänvisa till att Rabotjeje Delo ansåg det vara omöjligt att ställa självhärskardömets störtande som den första uppgiften för arbetarnas massrörelse och (i massrörelsens namn) degraderade denna uppgift till kamp för de närmaste politiska kraven. (Svar, s 25)
Vi förbigår en artikel av Rabotjeje Delos redaktör, B Kritjevskij, i nr 7, rubricerad Den ekonomiska och politiska kampen i den ryska rörelsen, i vilken samma fel* upprepas, och går direkt över till nr 10 av Rabotjeje Delo. Vi skall naturligtvis inte i detalj gå in på B Kritjevskijs och Martynovs enskilda invändningar mot Zarja och Iskra. Det som här intresserar oss är endast den principiella ställning som Rabotjeje Delo intog i nr 10. Vi skall exempelvis inte befatta oss med den kuriositeten, att Rabotjeje Delo såg en ”diametral motsättning” mellan satsen:
”Socialdemokratin binder inte sina händer, inskränker inte sin verksamhet till en på förhand uttänkt plan eller metod för den politiska kampen; den erkänner alla kampmedel, om de bara motsvarar partiets förhandenvarande krafter” osv (Iskra nr 1) och satsen:
”Och utan en stark organisation, förfaren i politisk kamp i alla slags situationer och perioder, kan det inte ens vara tal om den systematiska, av fasta principer belysta och orubbligt genomförda verksamhetsplan, som ensam är värd att kallas taktik.” (Iskra nr 4)
* ”Stadiumteorin” eller teorin om ”en försagd sicksacklinje” i den politiska kampen kommer i denna artikel till uttryck exempelvis på följande sätt: ”De politiska kraven, som till sin karaktär är gemensamma för hela Ryssland, måste likväl i början [detta skrevs i augusti 1900!] motsvara de erfarenheter, som ifrågavarande skikt [sic!] av arbetarna har gjort i den ekonomiska kampen. Endast [!] på basis av dessa erfarenheter kan och måste man ta itu med den politiska agitationen” osv (s 11). På s 4, där författaren opponerar sig mot de enligt hans mening absolut ogrundade anklagelserna för ekonomiskt kätteri, utropar han patetiskt: ”Vilken socialdemokrat vet inte, att enligt Marx' och Engels' lära är det de olika klassernas ekonomiska intressen, som spelar den avgörande rollen i historien, och att följaktligen särskilt proletariatets kamp för att värna sina ekonomiska intressen måste ha primär betydelse för dess klassmässiga utveckling och befrielsekamp?” (Kursiv av oss) Detta ”följaktligen” är fullständigt malplacerat. Av det faktum att de ekonomiska intressena spelar en avgörande roll följer alls inte någon slutsats om att den ekonomiska ( = fackliga) kampen har primär betydelse, ty klassernas väsentligaste, ”avgörande” intressen kan tillfredsställas endast genom radikala politiska omgestaltningar i allmänhet; särskilt kan proletariatets grundläggande ekonomiska intresse tillfredsställas endast genom en politisk revolution, som ersätter bourgeoisins diktatur med proletariatets diktatur. B Kritjevskij upprepar samma resonemang som uttalades av ”ryska socialdemokratins V V-are” (politiken följer ekonomin etc) och av bernsteinianerna i den tyska socialdemokratin (Woltmann t ex sökte just med sådant resonemang bevisa, att arbetarna först måste skaffa sig ”ekonomisk makt”, innan de kan tänka på politisk revolution).
Att förväxla det principiella erkännandet av alla kampmedel, alla planer och metoder, om de bara är ändamålsenliga, med kravet på att i ett givet politiskt ögonblick, om vi skall tala om taktik, låta sig ledas av en orubbligt genomförd plan — det skulle vara detsamma som att förväxla läkarvetenskapens erkännande av olika behandlingsmetoder med kravet på att hålla fast vid en bestämd metod vid behandlingen av en given sjukdom. Men saken är just den att Rabotjeje Delo, som själv lider av den sjukdom vi kallat knäfall för spontaniteten, inte vill erkänna några som helst ”behandlingsmetoder” för denna sjukdom. Den har därför gjort den märkliga upptäckten, att ”taktiken som plan står i motsättning till marxismens grundläggande anda” (nr 10, s 18), att taktiken är ”en tillväxtprocess hos partiets uppgifter, vilka växer tillsammans med partiet” (s 11, kursiv av Rabotjeje Delo). Detta sista uttalande har alla chanser att bli en berömd aforism, ett oförgängligt minnesmärke över Rabotjeje Delos ”riktning”. På frågan ”Vart skall vi gå?” svarar det ledande organet: rörelsen är en process, som innebär ändring av avståndet mellan utgångspunkten och de följande punkterna i rörelsen. Denna makalösa djupsinnighet är dock inte bara en kuriositet (i så fall vore det inte värt att speciellt dröja vid den), utan också programmet för en hel riktning, nämligen samma program som R M (i Specialbilaga till Rabotjaja Mysl) uttryckte med orden: önskvärd är den kamp som är möjlig, och möjlig är den som pågår i det givna ögonblicket. Detta är just en riktning som präglas av en gränslös opportunism, som passivt anpassar sig till spontaniteten.
”Taktiken som plan står i motsättning till marxismens grundläggande anda!” Detta är ju att smäda marxismen, att förvandla den till samma karikatyr, som narodnikerna kom med i kriget mot oss. Det är just att förringa de medvetna kämparnas initiativ och energi, medan marxismen däremot ger socialdemokratens initiativ och energi en mäktig impuls, öppnar de vidaste perspektiv för honom, ställer till hans disposition (om man kan uttrycka sig så) de väldiga krafterna hos miljoner och åter miljoner arbetare som ”spontant” reser sig till kamp! Hela den internationella socialdemokratins historia vimlar av planer, som framförts av än den ene, än den andre politiske ledaren, och som bekräftat den enes vidsynthet och riktiga politiska och organisatoriska åsikter eller blottat den andres kortsynthet och politiska fel. Då Tyskland upplevde ett av de största genombrotten i sin historia — kejsardömets bildande, riksdagens öppnande och beviljandet av allmän rösträtt — hade Liebknecht en plan för den socialdemokratiska politiken och arbetet överhuvudtaget, medan Schweitzer hade en annan. När de tyska socialisterna drabbades av undantagslagen, hade Most och Hasselmann en plan — de ville helt enkelt uppmana till våld och terror. Höchberg, Schramm och (delvis) Bernstein hade en annan plan — de började predika för socialdemokraterna att de genom sin oförnuftiga fränhet och revolutionära iver hade framprovocerat lagen och nu måste göra sig förtjänta av förlåtelse genom ett exemplariskt uppträdande. En tredje plan hade de, som förberedde och genomförde utgivandet av ett illegalt organ. När man ser tillbaka, många år efter det kampen om valet av väg har avslutats och historien har fällt sin dom över den valda vägens lämplighet, är det naturligtvis inte svårt att uttala djupsinniga aforismer om tillväxten av partiets uppgifter, vilka växer tillsammans med partiet. Men i en tid av förvirring*, då de ryska ”kritikerna” och ekonomisterna degraderar socialdemokratin till tradeunionism, medan terroristerna ivrigt förfäktar antagandet av en ”taktik som plan”, vilken upprepar de gamla felen — att i en sådan tid inskränka sig till dylika djupsinnigheter betyder att utfärda ett ”fattigdomsbevis” åt sig själv. I en tid då många ryska socialdemokrater just lider brist på initiativkraft och energi, brist på ”den politiska propagandans, agitationens och organisationens ...slagkraft”**, brist på ”planer” för en bredare uppläggning av det revolutionära arbetet — att i en sådan tid säga, att ”taktiken som plan står i motsättning till marxismens grundläggande anda”, innebär inte bara att teoretiskt förflacka marxismen, utan också i praktiken dra partiet tillbaka.
* Ein Jahr der Verwirrung (ett förvirringens år) kallade Mehring det kapitel i sin bok Den tyska socialdemokratins historia, där han skildrar den vacklan och obeslutsamhet, som socialisterna ådagalade i början vid valet av en ”taktik som plan” för de nya förhållandena.
** Ur ledaren i nr 1 av Iskra. (Se denna utgåva, b 1, s 508. — Red)
”Den revolutionäre socialdemokratens uppgift”, docerar Rabotjeje Delo vidare, ”är endast att genom sitt medvetna arbete påskynda den objektiva utvecklingen men inte att upphäva den eller ersätta den med subjektiva planer. Iskra vet allt detta i teorin. Men den kolossala betydelse, som marxismen med rätta tillmäter det medvetna revolutionära arbetet, förleder den att på grund av dess doktrinära syn på taktiken i praktiken förringa betydelsen av det objektiva eller spontana elementet i utvecklingen.” (S 18)
Återigen ett exempel på en oerhörd teoretisk förvirring, värdig hr V V och hans kotteri. Vi skulle vilja fråga vår filosof: hur kan en upphovsman till subjektiva planer ”förringa” den objektiva utvecklingen? Uppenbarligen genom att han förbiser att denna objektiva utveckling skapar eller stärker, tillintetgör eller försvagar vissa klasser, skikt, grupper, vissa nationer, grupper av nationer etc och därmed betingar en eller annan internationell politisk styrkegruppering, en eller annan inställning hos de revolutionära partierna m m. Men i så fall gör sig denne upphovsman inte skyldig till att han förringar det spontana elementet utan tvärtom till att han förringar det medvetna elementet, emedan hans ”medvetenhet” inte räcker till för att riktigt förstå den objektiva utvecklingen. Därför avslöjar enbart pratet om ”värdering” av spontanitetens och medvetenhetens ”relativa betydelse” (kursiv av Rabotjeje Delo) en fullständig brist på ”medvetenhet”. Om vissa ”spontana utvecklingselement” överhuvud är fattbara för det mänskliga intellektet, så kommer en oriktig värdering av dem att vara liktydig med ”förringande av det medvetna elementet”. Men om de inte är fattbara, så känner vi dem inte och kan inte tala om dem. Vad är det då B Kritjevskij pratar om? Om han anser att Iskras ”subjektiva planer” är felaktiga (vilket han just påstår att de är), så borde han påvisa, vilka objektiva fakta dessa planer ignorerar, och sedan anklaga Iskra för bristande medvetenhet därför att den ignorerat dem och för ”förringande av det medvetna elementet” för att nu använda hans egna ord. Men om han, missnöjd med de subjektiva planerna, inte har andra argument att komma med än ”förringande av det spontana elementet” (!!), så bevisar han därmed endast, att han 1) teoretiskt uppfattar marxismen ā la Karejev och Michajlovskij, som blivit tillräckligt förlöjligade av Beltov, och 2) att han praktiskt sett är fullkomligt tillfreds med de ”spontana utvecklingselement”, som dragit in våra legala marxister i bernsteinismen och våra socialdemokrater i ekonomismen, och att han är ”mäkta vred” på de personer som har beslutat sig för att till varje pris dra bort den ryska socialdemokratin från den ”spontana” utvecklingens väg.
Sedan följer saker som är riktigt komiska. ”Liksom människorna kommer att föröka sig på gammaldags vis trots naturvetenskapernas alla framsteg, så skall också tillkomsten av en ny samhällsordning även framdeles huvudsakligen bli ett resultat av spontana utbrott, trots samhällsvetenskapernas alla framsteg och det ökade antalet medvetna kämpar.” (S 19) Liksom våra förfäder hade ett visdomsord som sade att ”vilken dumbom som helst kan skaffa barn till världen”, så säger ”de moderna socialisterna” (ā la Narkissos Tuporylov) idag att vilken dumbom som helst kan delta i den spontana tillkomsten av en ny samhällsordning. Det tror vi också. Allt som behövs för ett sådant deltagande är att falla undan för ekonomismen, när ekonomismen råder, och för terrorismen, när terrorismen uppstår. I våras exempelvis, då det var så viktigt att varna mot begeistring för terrorn, stod Rabotjeje Delo handfallen inför en fråga som var ”ny” för den. Men nu, ett halvår senare, då frågan inte längre är så brännande, serverar den oss på samma gång både uttalandet ”vi anser att det inte kan och inte bör vara socialdemokratins uppgift att motarbeta uppsvinget för terroristiska stämningar” (Rabotjeje Delo nr 10, s 23) och kongressresolutionen: ”Kongressen anser en systematisk och offensiv terror vara oläglig” (Två kongresser, s 18). Enastående klart och konsekvent! Vi motarbetar inte terrorn men förklarar den oläglig, och det gör vi samtidigt på ett sådant sätt att osystematisk och defensiv terror inte inryms i ”resolutionen”. Det måste medges, att en sådan resolution är högst ofarlig och helt garanterad mot fel — precis som en person är garanterad mot fel, då han pratar för att inte säga någonting! Och det enda som behövs för att författa en sådan resolution är: förmåga att hålla sig i svansen av rörelsen. När Iskra gjorde narr av Rabotjeje Delo för att den förklarade frågan om terrorn vara en ny fråga, beskyllde Rabotjeje Delo ilsket Iskra för att ha ”det rent otroliga anspråket att påtvinga partiorganisationen en lösning av taktiska frågor, som föreslagits av en grupp landsflyktiga författare för mer än 15 år sedan” (s 24). Sannerligen, vilken förmätenhet och vilken överskattning av det medvetna elementet: att först teoretiskt lösa vissa frågor och sedan försöka övertyga organisationen, partiet och massorna om att denna lösning är riktig!* Hur mycket enklare är det inte att upprepa det som man lärt utantill och, utan att ”påtvinga” någon någonting, följa med varje ”vändning” antingen till ekonomismen eller till terrorismen. Rabotjeje Delo generaliserar rentav detta levnadsvisdomens stora bud och beskyller Iskra och Zarja för att ”ställa upp sitt program mot rörelsen, likt en ande som svävar över det formlösa kaoset” (s 29). Men vari består socialdemokratins uppgift, om inte i att vara en ”ande”, som inte bara svävar över den spontana rörelsen utan också lyfter denna rörelse i nivå med ”sitt program”? Den består ju inte i att dras i rörelsens svans — i bästa fall vore detta till ingen nytta för rörelsen och i värsta fall synnerligen skadligt. Men Rabotjeje Delo inte bara följer denna ”taktik som process” utan upphöjer den även till princip, så att det egentligen skulle vara riktigare att beteckna dess riktning inte som opportunism utan som chvostism (av ordet chvost**). Och då måste erkännas att de, som fast beslutat att ständigt följa efter rörelsen som dess svans, absolut och för alltid är garanterade mot ”förringandet av det spontana elementet i utvecklingen”.
* Det bör inte heller glömmas, att då gruppen Arbetets frigörelse ”teoretiskt” löste frågan om terrorn, så sammanfattade den rönen från den föregående revolutionära rörelsen.
** Chvost — det ryska ordet för svans — Red
* * *
Vi har således blivit övertygade om att huvudfelet hos ”den nya riktningen” i den ryska socialdemokratin är dess knäfall för spontaniteten och dess bristande förståelse för att massans spontanitet kräver en höggradig medvetenhet av oss socialdemokrater. Ju starkare det spontana uppsvinget bland massorna är, ju bredare rörelsen blir, desto ojämförligt mycket snabbare växer kravet på höggradig medvetenhet i socialdemokratins teoretiska, politiska och organisatoriska arbete.
Det spontana uppsvinget bland massorna i Ryssland har försiggått (och försiggår fortfarande) så snabbt, att den socialdemokratiska ungdomen visat sig oförberedd att fullgöra dessa gigantiska uppgifter. Denna bristande förberedelse är vår gemensamma olycka, alla ryska socialdemokraters olycka. Uppsvinget bland massorna har oavbrutet och kontinuerligt gått framåt och breddats, det har inte bara fortsatt på de platser där det började utan också spritt sig till nya platser och nya befolkningsskikt (under inflytande av arbetarrörelsen har jäsningen ökat bland den studerande ungdomen, de intellektuella i allmänhet och t o m bland bönderna). Men revolutionärerna har blivit efter detta uppsving både i sina ”teorier” och i sin verksamhet, de har inte lyckats skapa en stabil och kontinuerlig organisation i stånd att leda hela rörelsen.
I första kapitlet konstaterade vi, att Rabotjeje Delo förringat våra teoretiska uppgifter och ”spontant” upprepat modeklichén ”kritikfrihet”: eftersägarna har inte varit tillräckligt ”medvetna” för att kunna förstå den diametrala motsättningen mellan ståndpunkten hos de opportunistiska ”kritikerna” och revolutionärerna i Tyskland och i Ryssland.
I de följande kapitlen skall vi undersöka, hur detta knäfall för spontaniteten kommit till uttryck på de politiska uppgifternas område och i socialdemokratins organisatoriska verksamhet.
Vi skall åter börja med att prisa Rabotjeje Delo. ”Den avslöjande litteraturen och den proletära kampen” — så rubricerade Martynov sin artikel i nr 10 av Rabotjeje Delo om meningsskiljaktigheterna med Iskra. ”Vi kan inte inskränka oss endast till att avslöja de förhållanden som står i vägen för dess [arbetarpartiets] utveckling. Vi måste också reagera på proletariatets närmaste dagsintressen” (s 63) — så formulerade han kärnan i dessa meningsskiljaktigheter. ”... Iskra ... är faktiskt organ för den revolutionära oppositionen, som avslöjar förhållandena i vårt land och framför allt de politiska förhållandena ... Men vi arbetar och kommer att arbeta för arbetarnas sak i nära organisk förbindelse med den proletära kampen” (samma sida). Man måste vara Martynov tacksam för denna formulering. Den är av mycket stort allmänt intresse, ty den omfattar i själva verket inte bara meningsskiljaktigheterna mellan oss och Rabotjeje Delo utan överhuvudtaget meningsskiljaktigheterna mellan oss och ekonomisterna i frågan om den politiska kampen. Vi har redan visat att ekonomisterna inte ovillkorligen förkastar ”politiken”, utan endast ständigt och jämt vinglar från den socialdemokratiska uppfattningen om politiken till den tradeunionistiska. Precis på samma sätt vinglar också Martynov, och därför skall vi ta just honom som exempel på de ekonomiska villfarelserna i denna fråga. Mot detta val — det skall vi försöka bevisa — kommer varken författarna av Specialbilaga till Rabotjaja Mysl eller författarna av gruppen Självbefrielses proklamation eller författarna av det ”ekonomiska” brevet i Iskra nr 12 att kunna göra några berättigade invändningar.
Alla vet att den breda spridningen och konsolideringen av de ryska arbetarnas ekonomiska* kamp gick hand i hand med skapandet av en ”litteratur” som avslöjade de ekonomiska förhållandena, dvs fabriks- och yrkesförhållandena. Huvudinnehållet i ”flygbladen” bestod i avslöjanden om förhållandena på fabrikerna, och bland arbetarna flammade snart en verklig lidelse upp för avslöjanden. Så snart arbetarna fick klart för sig, att socialdemokraternas cirklar ville och kunde skaffa dem ett nytt slags flygblad, som sade hela sanningen om deras usla liv, deras övermåttan tunga arbete och rättslösa ställning, började de så att säga bestorma oss med korrespondenser från fabriker och verkstäder. Denna ”avslöjande litteratur” väckte en väldig sensation inte bara på den fabrik, vars förhållanden gisslades i respektive flygblad, utan på alla fabriker där man hade hört något om de fakta som avslöjades. Och eftersom eländet och nöden hos arbetarna i de olika företagen och de olika yrkena har mycket gemensamt, blev alla entusiasmerade över ”sanningen om arbetarnas liv”. Bland de mest efterblivna arbetarna uppstod en verklig lidelse för att ”komma i tryck” — en ädel lidelse för denna rudimentära form av kriget mot hela det bestående samhällssystemet, som är byggt på röveri och förtryck. Och ”flygbladen” var i de allra flesta fall en verklig krigsförklaring, ty avslöjandena hade en kolossalt stimulerande verkan på arbetarna och väckte hos dem ett allmänt krav på att de mest skriande missförhållandena skulle undanröjas och beredvillighet att stödja dessa krav med strejker. Fabriksägarna själva var sist och slutligen till den grad tvungna att erkänna betydelsen av dessa flygblad som krigsförklaringar, att de mycket ofta inte ens ville vänta till dess själva kriget kom. Som fallet alltid är hade avslöjandena en stor verkan enbart genom att de offentliggjordes, och de fick betydelse som ett starkt moraliskt påtryckningsmedel. Det hände flera gånger att det enbart räckte med att sprida ett flygblad för att alla eller en del av kraven skulle tillgodoses. Kort sagt, de ekonomiska (fabriks-) avslöjandena var och är alltjämt en viktig hävstång för den ekonomiska kampen. Och denna betydelse kommer de att behålla så länge kapitalismen består, ty denna framkallar ofrånkomligt självförsvar från arbetarnas sida. I de mest framskridna europeiska länderna kan man även nu iakttaga hur avslöjandet av missförhållandena inom ett eller annat kråkvinkel-”företag”, en eller annan gudsförgäten hemarbetsgren tjänar som utgångspunkt för klassmedvetandets uppvaknande, som början till facklig kamp och socialismens spridning.**
* För att undvika missförstånd skall vi påpeka, att i den fortsatta framställningen menar vi med ekonomisk kamp (i överensstämmelse med det uttryckssätt, som vunnit burskap hos oss) alltid den ”praktisk-ekonomiska kamp”, som Engels i det tidigare anförda citatet kallade ”motståndet mot kapitalisterna” och som i fria länder kallas facklig, syndikal eller tradeunionistisk kamp.
** I detta kapitel talar vi endast om den politiska kampen i dess bredare eller trängre mening. Därför noterar vi endast i förbigående, bara som en kuriositet, Rabotjeje Delos beskyllning att Iskra är ”alltför återhållsam” i fråga om den ekonomiska kampen (Två kongresser, s 27, som Martynov idisslat i sin broschyr Socialdemokratin och arbetarklassen). Om de som framför beskyllningen räknade ut i vikt eller tryckark (som de så gärna gör) det utrymme, som årligen ägnar åt den ekonomiska kampen, och jämförde det med motsvarande utrymme i Rabotjeje Delo och Rabotjaja Mysl sammantaget, så skulle de lätt kunna övertyga sig om att de ligger efter tom i detta avseende. Medvetandet om denna enkla sanning tvingar dem uppenbarligen att tillgripa argument, som klart visar deras förvirring. ”Iskra”, skriver de, ”nödgas [!] med eller mot sin vilja [!] ta hänsyn till livets bjudande krav och i alla fall [!!] ta in korrespondenser om arbetarrörelsen.” (Två kongresser, s 27) Sannerligen, ett dräpande argument mot oss!
Det övervägande flertalet av de ryska socialdemokraterna har på senare tid nästan helt gått upp i detta arbete med att organisera avslöjanden om förhållandena på fabrikerna. Man behöver bara tänka på Rabotjaja Mysl för att se i vilken grad de absorberats av detta arbete och härvid glömt, att detta i och för sig egentligen ännu inte är en socialdemokratisk, utan endast en tradeunionistisk verksamhet. Avslöjandena omfattade i själva verket endast arbetarnas inställning i ett bestämt yrke till deras företagare, och allt vad de resulterade i var att försäljarna av arbetskraft lärde sig att sälja denna ”vara” på fördelaktigare villkor och föra kampen mot köparna på basis av en ren handelstransaktion. Dessa avslöjanden kunde (under förutsättning att de till en viss grad utnyttjades av en revolutionär organisation) bli början till och en beståndsdel av en socialdemokratisk verksamhet, men de kunde också (och genom knäfall för spontaniteten måste de) leda till en ”enbart facklig” kamp och en ickesocialdemokratisk arbetarrörelse. Socialdemokratin leder arbetarklassens kamp, inte endast för fördelaktigare villkor vid försäljningen av arbetskraft, utan också för att avskaffa det samhällssystem, som tvingar de egendomslösa att sälja sig till de rika. Socialdemokratin representerar arbetarklassen, inte endast i dess förhållande till en viss grupp av företagare, utan i dess förhållande till alla klasser i det moderna samhället, till staten som en organiserad politisk makt. Härav följer att socialdemokraterna inte kan inskränka sig bara till ekonomisk kamp och inte heller kan tillåta att organiserandet av ekonomiska avslöjanden utgör deras huvudsakliga verksamhet. Vi måste aktivt ta itu med att politiskt skola arbetarklassen, att utveckla dess politiska medvetenhet. Nu då Zarja och Iskra har gjort den första attacken mot ekonomismen, är ”alla ense” om detta (fastän somliga bara i ord som vi strax skall få se).
Frågan är nu, vari den politiska uppfostran skall bestå. Kan man inskränka sig till propaganda för idén om arbetarklassens fiendskap mot självhärskardömet? Naturligtvis inte. Det räcker inte med att förklara för arbetarna att de är politiskt förtryckta (liksom det inte räckte med att förklara för dem att deras intressen och företagarnas intressen står i motsättning till varandra). Varje konkret utslag av detta förtryck måste utnyttjas för agitation (på samma sätt som vi har börjat utnyttja de konkreta utslagen av det ekonomiska förtrycket för agitation). Eftersom detta förtryck drabbar de mest olika samhällsklasser, eftersom det framträder på de mest olika levnads- och verksamhetsområden, på det fackliga, det allmänt medborgerliga, det privata, familjelivets, det religiösa, det vetenskapliga området etc, etc, är det då inte uppenbart, att vi inte fullgör vår uppgift att utveckla arbetarnas politiska medvetenhet, om vi inte tar itu med att organisera ett allsidigt politiskt avslöjande av självhärskardömet? För att driva agitation med anledning av konkreta utslag av förtrycket måste ju dessa utslag avslöjas (liksom det var nödvändigt att avslöja missförhållandena på fabrikerna för att kunna driva ekonomisk agitation).
Borde inte detta vara klart? Men just här visar det sig, att det endast är i ord som ”alla” erkänner nödvändigheten att allsidigt utveckla den politiska medvetenheten. Just här visar det sig att exempelvis Rabotjeje Delo inte bara underlåtit att ta itu med uppgiften att organisera (eller ta initiativ till att organisera) allsidiga politiska avslöjanden, utan rentav försökt dra Iskra, som hade gett sig i kast med denna uppgift, bort från den. Hör bara: ”Arbetarklassens politiska kamp är endast [alls inte endast] den mest utvecklade, breda och effektiva formen för den ekonomiska kampen.” (Rabotjeje Delos program, publicerat i nr 1, s 3) ”Socialdemokraterna står nu inför uppgiften att såvitt möjligt ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär.” (Martynov i nr 10, s 42) ”Den ekonomiska kampen är det mest användbara medlet för att dra in massorna i aktiv politisk kamp.” (Resolution antagen på förbundets kongress och ”ändringsförslagen” — Två kongresser, s 11 och 17) Alla dessa teser genomsyrar, som läsaren ser, Rabotjeje Delo ända från dess grundande och till dess senaste ”redaktionsinstruktioner”, och alla ger uppenbarligen uttryck för en och samma uppfattning om den politiska agitationen och kampen. Låt oss undersöka denna uppfattning med utgångspunkt i den hos alla ekonomister rådande meningen, att den politiska agitationen måste komma efter den ekonomiska. Är det riktigt att den ekonomiska kampen i allmänhet* är ”det mest användbara medlet” för att dra massan in i den politiska kampen? Det är absolut oriktigt. Alla slags yttringar av polisförtryck och excesser från självhärskardömets sida, och inte bara sådana som är förknippade med den ekonomiska kampen, är lika ”användbara” som medel att ”dra in” massan. Zemstvocheferna66 och prygelstraffen mot bönderna, ämbetsmännens besticklighet och polisens framfart mot ”fattigfolket” i städerna, kampen mot de svältande och hetsen mot folkets törst efter upplysning och vetande, skatteutpressningen och förföljelserna mot religiösa sekter, soldatdressyren och den rekrytmässiga behandlingen av studenterna och de liberala intellektuella — varför skulle alla dessa och tusentals andra liknande yttringar av förtrycket, som inte är direkt förbundna med den ”ekonomiska” kampen, överhuvudtaget vara mindre ”användbara” medel och anledningar till politisk agitation, till att dra in massan i den politiska kampen? Det förhåller sig just tvärtom: i totalsumman av de fall i livet, där arbetaren lider under rättslö