Skrivet: I oktober - senast den 10 november 1918.
Bilaga II: skriven efter den 10 november 1918
Publicerat: I bokform av förlaget Kommunist, Moskva 1918
Källa: V I Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry uppl., b 37, s 235-331, 332-338
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
Kautskys nyligen i Wien utgivna broschyr Proletariatets diktatur (Ignaz Brand, Wien 1918, 63 sidor) är ett högst åskådligt exempel på Andra internationalens fullständiga och nesliga bankrutt, som alla ärliga socialister i alla länder sedan länge talat om. Frågan om den proletära revolutionen ställs nu praktiskt på dagordningen i en hel rad stater. En analys av Kautskys renegatsofismer och fullständiga förnekande av marxismen är därför av behovet påkallad.
Först måste emellertid betonas, att skrivaren av dessa rader alltsedan krigets början upprepade gånger påvisat Kautskys brytning med marxismen. Frågan togs upp i en rad artiklar under åren 1914-16 i de utomlands utkommande Sotsial-Demokrat och Kommunist. Artiklarna har samlats i en av petrogradsovjeten utgiven bok: G Zinovjev och N Lenin, Mot strömmen, Petrograd 1918 (550 sidor). I en broschyr, som gavs ut i Genève 1915 och samma år översattes till tyska och franska, skrev jag om "kautskyanismen":
"Kautsky, Andra internationalens största auktoritet, erbjuder ett i högsta grad typiskt och slående exempel på hur erkännandet av marxismen i ord i verkligheten har lett till att den förvandlats till 'struveism' eller 'brentanoism' " [d.v.s. till en liberalt borgerlig teori som erkänner proletariatets icke-revolutionära "klass"-kamp, vilket klarast uttryckts av den ryske skriftställaren Struve och den tyske ekonomen Brentano]. Detta framgår också av Plechanovs exempel. Genom uppenbara sofismer berövar man marxismen dess revolutionära levande anda, man accepterar allt hos marxismen utom de revolutionära kampmedlen, propagandan för och förberedandet av dessa medel samt massornas fostran just i denna riktning. Kautsky söker på ett principlöst sätt 'försona' socialchauvinismens grundtanke, erkännandet av fosterlandsförsvaret i detta krig, med en diplomatisk, skenbar eftergift åt vänstern i form av röstnedläggning vid voteringen om krediter, orerande om sin oppositionella inställning m m. Kautsky, som 1909 skrev en hel bok om den annalkande revolutionsepoken och om sambandet mellan krig och revolution, Kautsky, som 1912 undertecknade Baselmanifestet om att utnyttja det kommande kriget på revolutionärt sätt, söker nu av alla krafter att rättfärdiga och skönmåla socialchauvinismen och ansluter sig i likhet med Plechanov till bourgeoisin för att förlöjliga all tanke på revolution, alla steg mot en direkt revolutionär kamp.
Arbetarklassen kan inte genomföra sin världshistoriska revolutionära roll, om den inte skoningslöst bekämpar detta överlöperi, denna karaktärslöshet, detta kryperi för opportunismen och denna exempellösa teoretiska förflackning av marxismen. Kautskyanismen är inte någon tillfällig företeelse utan en social produkt av motsättningarna inom Andra internationalen, av att man i ord betygar sin trohet mot marxismen men i handling underordnar sig opportunismen." (G Zinovjev och N Lenin, Socialismen och kriget, Genève 1915, s 13f )
Vidare. I den år 1916 skrivna boken Imperialismen som kapitalismens senaste etapp (utgiven i Petrograd 1917) granskade jag utförligt den teoretiska falskheten i Kautskys alla resonemang om imperialismen. Jag anförde Kautskys definition av imperialismen. "Imperialismen är en produkt av den högt utvecklade industrikapitalismen. Den består i varje industriell kapitalistisk nations strävan efter att underkuva och med sig förena ett allt större agrarområde [kursiverat av Kautsky] utan hänsyn till av vilka nationer de[1] bebos." Jag påvisade att denna definition är fullständigt oriktig och att den är "ägnad" att skyla över imperialismens djupaste motsättningar och att därefter leda till försoning med opportunismen. Jag anförde min definition av imperialismen: "Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats". Jag påvisade att Kautskys kritik av imperialismen rentav är underlägsen den borgerliga, kälkborgerliga kritiken av den.
Slutligen skrev jag i augusti och september 1917, d.v.s. före den proletära revolutionen i Ryssland (den 25 oktober eller 7 november 1917), broschyren Stat och revolution. Marxismens statsteori och proletariatets uppgifter i revolutionen, som kom ut i Petrograd i början av 1918. I sjätte kapitlet, Hur opportunisterna förflackat marxismen, ägnade jag Kautsky särskild uppmärksamhet och bevisade att han fullständigt förvrängt Marx' teori, förfalskat den på opportunistiskt sätt och att han "avsvärjer sig revolutionen i handling" fast han "samtidigt erkänner den i ord".
Det grundläggande teoretiska felet i Kautskys broschyr om proletariatets diktatur består egentligen just i den opportunistiska förvrängningar av Marx' teori om staten, som uttömmande avslöjats i min broschyr Stat och revolution.
Dessa inledande anmärkningar var nödvändiga, ty de bevisar att jag öppet anklagade Kautsky för att vara renegat långt innan bolsjevikerna tog statsmakten och för den skull fördömdes av Kautsky.
Den huvudfråga som Kautsky berör i sin broschyr gäller den proletära revolutionens grundläggande innehåll, nämligen proletariatets diktatur. Det är en fråga som har den största betydelse för alla länder, särskilt för de avancerade, särskilt för de krigförande och särskilt i våra dagar. Man kan utan överdrift säga, att detta är hela den proletära klasskampens viktigaste fråga. Vi måste därför behandla den uppmärksamt.
Kautsky formulerar frågan så här: "Motsatsen mellan de båda socialistiska riktningarna" (d.v.s. bolsjevikerna och icke-bolsjevikerna) är "motsatsen mellan två i grunden olika metoder: den demokratiska och den diktatoriska" (s 3).
Vi anmärker i förbigående, att när Kautsky kallar icke-bolsjevikerna i Ryssland, d.v.s. mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, för socialister, så rättar han sig efter deras benämning, d.v.s. efter ett ord, men inte efter den verkliga ställning de intar i proletariatets kamp mot bourgeoisin. En praktfull uppfattning och tillämpning av marxismen! Men mer om detta längre fram.
Nu måste vi ta det viktigaste: Kautskys stora upptäckt om "den grundläggande motsatsen" mellan "den demokratiska och den diktatoriska metoden". Det är frågans kärnpunkt. Det är hela innehållet i Kautskys broschyr. Och det är ett så oerhört teoretiskt virrvarr, ett så fullständigt förnekande av marxismen, att det måste erkännas att Kautsky betydligt överträffat Bernstein.
Frågan om proletariatets diktatur är frågan om den proletära statens förhållande till den borgerliga staten, den proletära demokratins till den borgerliga demokratin. Det kunde tyckas, att detta är klart som dagen. Men i likhet med en gymnasielärare, som förbenats genom att upprepa historieböckerna, vänder Kautsky envetet ryggen åt 1900-talet och ansiktet mot 1700-talet och idisslar för femtioelfte gången i en hel rad otroligt långtråkiga avsnitt de gamla utslitna fraserna om den borgerliga demokratins förhållande till absolutismen och medeltiden! Alldeles som om han i sömnen idisslade hackelse!
Men detta betyder ju, att han inte alls förstår vad frågan gäller. Kautskys ansträngningar att framställa saken som om det funnes personer som predikade "förakt för demokratin" (s 11 ) o.s.v. kan ju bara väcka löje. Med sådana bagateller är Kautsky tvungen att beslöja och trassla till frågan eftersom han ställer den på liberalt sätt, som en fråga om demokratin i allmänhet och inte om den borgerliga demokratin. Han undviker t.o.m. detta exakta klassbegrepp och försöker tala om en "försocialistisk" demokrati. Nästan en tredjedel av broschyren, 20 sidor av 63, har vår pratmakare fullt med svammel som är mycket angenämt för bourgeoisin, då det är liktydigt med att skönmåla den borgerliga demokratin och skymma undan frågan om den proletära revolutionen.
Men titeln på Kautskys broschyr är inte desto mindre Proletariatets diktatur. Att just detta är kärnan i Marx' teori är allmänt känt. Och Kautsky måste efter allt sitt irrelevanta svammel anföra Marx' ord om proletariatets diktatur.
Men hur "marxisten" Kautsky gjorde är rena farsen! Hör bara:
"Denna åsikt [vilken Kautsky uttyder som förakt för demokratin] stöder sig på ett ord av Karl Marx" - så heter det bokstavligen på s 20. Och på s 60 upprepar han detta to m i den formen att "man [bolsjevikerna] i rätt tid erinrade sig det lilla ordet [bokstavligen så!! des Wörtchens] om proletariatets diktatur, som Marx en gång år 1875 använde i ett brev".
Detta Marx' "lilla ord" lyder:
"Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur."
För det första: att kalla detta berömda resonemang av Marx, vilket utgör en sammanfattning av hela hans revolutionära teori, för "ett ord" eller rentav "ett litet ord", det betyder att göra narr av marxismen, att fullständigt förneka den. Man får inte glömma att Kautsky kan Marx nästan utantill, att Kautsky av alla hans skriverier att döma i skrivbordet eller i huvudet har en hel rad träfack, där allt vad Marx skrivit ordnats på det noggrannaste och bekvämaste sätt för att citeras. Kautsky kan inte vara okunnig om att både Marx och Engels i såväl brev som tryckta skrifter många gånger talade om "proletariatets diktatur", både före och särskilt efter Pariskommunen. Kautsky kan inte vara okunnig om att formeln "proletariatets diktatur" bara utgör en historiskt konkretare och vetenskapligt noggrannare formulering av proletariatets uppgift att "krossa" det borgerliga statsmaskineriet, vilken uppgift både Marx och Engels på grundval av erfarenheterna av 1848 års och ännu mer av 1871 års revolution talade om från 1852 till 1891, d.v.s. under fyrtio år.
Hur skall man förklara att den marxistiske pedanten Kautsky gjort sig skyldig till en så monstruös förvanskning av marxismen? Vad de filosofiska rötterna till denna företeelse beträffar, så är det fråga om att dialektiken byts mot eklekticism och sofistik. Kautsky är en stor mästare i detta. Vad angår den praktiska politiken, så är det fråga om lakejtjänst åt opportunisterna, d.v.s. i sista hand åt bourgeoisin. Sedan krigets början har Kautsky gjort allt snabbare framsteg i konsten att vara marxist i ord och bourgeoisins lakej i handling och har nu blivit en virtuos på det området.
Detta inser man ännu klarare efter att ha sett hur förträffligt Kautsky "tolkat" Marx' "lilla ord" om proletariatets diktatur. Hör bara:
"Marx har tyvärr underlåtit att närmare visa hur han föreställer sig denna diktatur. [En alltigenom lögnaktig renegatfras, ty Marx och Engels har just gett en rad mycket utförliga anvisningar, vilka den marxistiske pedanten Kautsky avsiktligt ignorerar.]. Bokstavligt taget betyder ordet diktatur demokratins upphävande. Men bokstavligt taget betyder detta ord självfallet också envälde av en enskild person som inte är bunden av några lagar. Ett envälde som skiljer sig från despoti genom att det inte är tänkt som en ständig statsinstitution utan som en övergående nödfallsåtgärd.
Uttrycket 'proletariatets diktatur', alltså inte diktatur av en enskild person utan av en klass, utesluter redan att Marx härvid tänkte sig en diktatur i uttryckets bokstavliga mening.
Han talade här inte om en styrelseform, utan om ett tillstånd som nödvändigtvis måste inträda överallt där proletariatet erövrat den politiska makten. Att Marx här inte åsyftade en styrelseform, bevisas redan av att övergången i England och Amerika enligt hans mening skulle kunna försiggå fredligt, d.v.s. på demokratisk väg." (S 20)
Vi har med avsikt anfört detta resonemang tillfullo för att läsaren klart skall kunna se, vilka metoder "teoretikern" Kautsky tillgriper.
Kautsky föredrog att närma sig frågan genom att börja med en definition av "ordet" diktatur.
Utmärkt. Det är envars heliga rätt att angripa en fråga på det sätt han vill. Man måste bara skilja mellan ett seriöst och ärligt sätt och ett oärligt. Den som utifrån nämnda utgångspunkt skulle vilja behandla frågan på ett seriöst sätt måste ge sin definition av "ordet". Då vore frågan ställd klart och direkt. Men Kautsky gör inte detta. "Bokstavligt taget", skriver han, "betyder ordet diktatur demokratins upphävande."
För det första är detta ingen definition. Om Kautsky ville undvika att ge en definition av begreppet diktatur, varför då välja detta sätt att närma sig frågan?
För det andra är detta uppenbart oriktigt. För en liberal är det naturligt att tala om "demokrati" i allmänhet. En marxist glömmer aldrig att ställa frågan: "Demokrati för vilken klass?" Var och en vet t.ex. - och "historikern" Kautsky vet det också - att uppror eller även starka jäsningar bland slavarna i forntiden genast avslöjade den antika statens väsen som slavägardiktatur. Upphävde denna diktatur demokratin bland slavägarna, för slavägarna? Alla vet att så inte var fallet.
"Marxisten" Kautsky sade en monstruös dumhet och en osanning, ty han "glömde" klasskampen ...
För att förvandla Kautskys liberala och lögnaktiga påstående till ett marxistiskt och riktigt uttalande måste man säga: diktatur betyder inte ovillkorligen att demokratin upphävs för den klass som utövar denna diktatur över andra klasser, men den betyder ovillkorligen att demokratin upphävs (eller väsentligen inskränks, vilket också är en form av upphävande) för den klass, över vilken eller mot vilken diktaturen utövas.
Men hur sant detta påstående än är, så ger det likväl ingen definition av begreppet diktatur.
Låt oss undersöka nästa mening hos Kautsky:
"Men bokstavligt taget betyder detta ord självfallet också envälde av en enskild person som inte är bunden av några lagar."
Likt en blind hundvalp som på måfå sticker nosen än hit och än dit, stötte Kautsky här av en slump på en riktig tanke (nämligen att diktatur är en makt som inte är bunden av några (lagar), men han gav likväl ingen definition av begreppet diktatur och kom dessutom med en uppenbar historisk osanning när han påstod, att diktatur betyder en persons herravälde. Det är även grammatikaliskt felaktigt, ty diktatur kan också utövas av en klick personer, en oligarki, en klass o.s.v.
Kautsky påvisar vidare skillnaden mellan diktatur och despoti, men fastän hans påstående är uppenbart oriktigt skall vi inte uppehålla oss vid det då det inte har någonting alls att göra med den fråga som intresserar oss. Kautskys benägenhet att vända sig från 1900-talet till 1700-talet och från 1700-talet till den antika forntiden är känd, och vi hoppas att det tyska proletariatet, när det erövrat diktaturen, kommer att ta hänsyn till denna Kautskys benägenhet och t.ex. göra honom till gymnasielärare i antikens historia. Att slingra sig undan en definition av proletariatets diktatur med funderingar om despoti är antingen en extrem dumhet eller ett ytterst klumpigt bedrägeri.
Resultatet blir att Kautsky, när han åtog sig att tala om diktatur, sade många uppenbara osanningar men inte gav någon som helst definition! I stället för att förlita sig på sina förståndsgåvor kunde han ha tagit sitt minne till hjälp och ur sina "fack" plockat fram alla de fall där Marx talar om diktatur. Då hade han sannolikt fått följande eller en därmed väsentligen överensstämmande definition:
Diktatur är makt som stöder sig direkt på våld och inte är bunden av några lagar.
Proletariatets revolutionära diktatur är makt som erövrats och stöds genom proletariatets våld mot bourgeoisin, en makt som inte är bunden av några lagar.
Denna enkla sanning, klar som dagen för varje medveten arbetare (representant för massan och inte för överskiktet av det av kapitalisterna köpta kälkborgerliga pack som social-imperialisterna i alla länder utgör), denna sanning, uppenbar för varje representant för de utsugna som kämpar för sin befrielse, denna för varje marxist obestridliga sanning måste man "i strid tillkämpa sig" av den spränglärde herr Kautsky! Hur skall detta förklaras? Genom den lakej anda som genomsyrat Andra internationalens ledare, vilka blivit föraktliga sykofanter[2] i bourgeoisins tjänst.
Först tricksade Kautsky när han kom med det uppenbart absurda påståendet att ordet diktatur bokstavligt taget betyder en enskild diktators herravälde, och sedan förklarar han - på grundval av detta trick! - att Marx' ord om klassens diktatur "alltså" inte skall förstås i bokstavlig mening (utan så, att diktatur inte betyder revolutionärt våld utan "fredlig" erövring av majoriteten under den borgerliga - märk väl! - "demokratin").
Man måste nämligen skilja mellan "tillstånd" och "styrelseform". En förvånansvärt djupsinnig distinktion, precis som om vi skulle skilja mellan dumhets-"tillståndet" hos en person som resonerar oklokt och "formen" för hans dumheter.
Det är nödvändigt för Kautsky att tolka diktaturen som ett "tillstånd av herravälde" (bokstavligen detta uttryck använder han redan på den följande, 21:a, sidan), ty då försvinner det revolutionära våldet och den våldsamma revolutionen. "Tillståndet av herravälde" är ett tillstånd som vilken majoritet som helst kan befinna sig i under - "demokratin"! Genom denna bluff försvinner lyckligt och väl revolutionen!
Men bedrägeriet är alltför grovt och räddar inte Kautsky. Att diktatur förutsätter och innebär ett för renegater obehagligt "tillstånd" av revolutionärt våld, utövat av en klass mot en annan - denna sanning går det inte att dölja. Det absurda i att skilja mellan "tillstånd" och "styrelseform" ligger i öppen dag. Att här tala om styrelseform är en trefaldig dumhet, ty varje skolpojke vet att monarki och republik är olika styrelseformer. Men man måste bevisa för herr Kautsky att båda dessa styrelseformer, liksom alla övergående "styrelseformer" under kapitalismen, endast är varianter av den borgerliga staten, d.v.s. av bourgeoisins diktatur.
Att tala om styrelseformer är slutligen inte bara en dum utan också en klumpig förfalskning av Marx, då denne här med all önskvärd klarhet talar om statens form eller typ och inte om styrelseformen.
Den proletära revolutionen är omöjlig utan att det borgerliga statsmaskineriet med våld förstörs och ersätts med ett nytt, som enligt Engels' ord inte längre är någon stat i egentlig mening".
Kautsky måste sudda ut och förvränga allt detta - det kräver hans renegatståndpunkt.
Se bara, vilka ynkliga undanflykter han tillgriper.
Första undanflykten: "Att Marx här inte åsyftade en styrelseform, bevisas redan av att övergången i England och Amerika enligt hans menings skulle kunna försiggå fredligt, d.v.s. på demokratisk väg."
Styrelseformen spelar här absolut ingen roll. Det finns monarkier som inte är typiska för den borgerliga staten, t.ex. utan militärklick, och det finns i detta avseende alltigenom typiska republiker, t.ex. med militärklick och byråkrati. Detta är ett allmänt känt historiskt och politiskt faktum som det inte skall lyckas Kautsky att förfalska.
Om Kautsky ville resonera seriöst och ärligt skulle han fråga sig: finns det historiska lagar gällande revolutionen som inte känner några undantag? Svaret skulle bli: nej, sådana lagar finns inte. Sådana lagar gäller endast det typiska, det som Marx en gång kallade "idealet" i betydelsen av en genomsnittlig, normal, typisk kapitalism.
Vidare. Fanns det på 1870-talet någonting som gjorde England och Amerika till undantag i det avseende vi här behandlar? För var och en som åtminstone någotsånär känner till vetenskapens krav beträffande de historiska problemen är det uppenbart, att denna fråga måste ställas. Att inte ställa den betyder att förfalska vetenskapen, att leka med sofismer. Men om denna fråga ställs, blir svaret otvivelaktigt detta: proletariatets revolutionära diktatur innebär våld mot bourgeoisin. Att detta våld är nödvändigt beror - vilket Marx och Engels mycket utförligt och upprepade gånger förklarat (speciellt i Inbördeskriget i Frankrike och i inledningen till denna bok) - särskilt på att det finns militarism och byråkrati. Och just dessa institutioner var inte för handen just i England och Amerika och just på 1870-talet när Marx gjorde sitt uttalande! (Men nu finns de både i England och Amerika.)
Kautsky är tvungen att bokstavligen vid varje steg tillgripa bedrägeri för att maskera, sitt avfall!
Och lägg märke till hur han här oavsiktligt visade sina åsneöron när han skrev "fredligt, d.v.s. på demokratisk väg"!!
Vid definitionen av begreppet diktatur bemödade sig Kautsky av alla krafter att för läsaren dölja detta begrepps viktigaste kännetecken, nämligen det revolutionära våldet. Men nu kom sanningen i dagen: det är fråga om motsatsen mellan fredlig och våldsam omvälvning.
Här ligger hunden begraven. Alla undanflykter, sofismer och förfalskningar behöver Kautsky just för att söka komma ifrån den våldsamma revolutionen, för att dölja sitt förnekande av den, sin övergång till den liberala arbetarpolitiken, d.v.s. till bourgeoisin. Här ligger hunden begraven.
"Historikern" Kautsky förfalskar historien så skamlöst att han "glömmer" det viktigaste: den förmonopolistiska kapitalismen som nådde sin höjdpunkt just på 1870-talet - utmärkte sig till följd av sina grundläggande ekonomiska egenskaper, vilka särskilt typiskt framträdde i England och Amerika, genom en relativt stor fredsvänlighet och frihetskärlek. Men imperialismen, d.v.s. monopolkapitalismen, som nådde sin slutgiltiga mognad först på 1900-talet, utmärker sig till följd av sina grundläggande ekonomiska egenskaper för en minimal fredsvänlighet och frihetskärlek, för en maximal och allmän utveckling av militarismen. Att "inte märka" detta vid ett resonemang om huruvida en fredlig eller en våldsam omvälvning är typisk eller sannolik, det innebär att förfalla till en bourgeoisins dussinlakej.
Andra undanflykten. Pariskommunen var proletariatets diktatur, men den valdes genom allmän omröstning, d.v.s. utan att bourgeoisin berövades sin rösträtt, d.v.s. "demokratiskt". Och Kautsky utbrister triumferande: "Proletariatets diktatur var för honom [Marx] ett tillstånd som med nödvändighet framgår ur den rena demokratin, när proletariatet utgör majoriteten" (bei iiberwiegendem Proletariat, S. 21).
Detta Kautskys argument är så komiskt att man sannerligen erfar en verklig embarras de richesses (svårighet på grund av rikedomen av - invändningar). För det första är det känt att blomman, staben, överskikten av bourgeoisin flydde från Paris till Versailles. I Versailles befann sig "socialisten" Louis Blanc, vilket för övrigt visar hur lögnaktigt Kautskys påstående är att socialismens "alla riktningar" deltog i kommunen. Är det inte löjligt att parisbornas uppdelning i två fientliga läger, av vilka det ena förenade hela den kampdugliga, politiskt aktiva bourgeoisin, framställs som "ren demokrati" med "allmän rösträtt"?
För det andra. Kommunen kämpade mot Versailles såsom Frankrikes arbetarregering mot den borgerliga regeringen. Vad tjänar det till att prata om "ren demokrati" och "allmän rösträtt" när det var Paris som avgjorde Frankrikes öde? När Marx fann att kommunen begått ett fel då den inte lade beslag på en bank som tillhörde hela Frankrike83 utgick Marx då kanske från den "rena demokratins" principer och praktik??
Man kan verkligen se att Kautsky skriver i ett land där det är förbjudet av polisen att skratta "kollektivt", annars hade han blivit ihjälskrattad.
För det tredje. Jag tillåter mig att vördnadsfullt påminna herr Kautsky, som kan Marx och Engels utantill, om följande bedömning av Pariskommunen som Engels gav från - den "rena demokratins" synpunkt:
"Har dessa herrar [auktoritetsfienderna] någonsin sett en revolution? En revolution är utan tvivel den mest auktoritära sak som finns, en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti som segrat måste hävda sitt herravälde genom den skräck som dess vapen inger de reaktionära. Och om inte Pariskommunen begagnat sig av det beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin, hade den då kunnat hålla sig längre än en dag? Kan vi inte i stället klandra den för att den alltför litet gjorde bruk av denna auktoritet?"
Här har ni alltså den "rena demokratin"! Hur skulle inte Engels ha förlöjligat, den banale småborgare, den "socialdemokrat" (i fransk bemärkelse på 1840-talet och i allmänt europeisk 1914-18), som kommit på tanken att överhuvudtaget tala om "ren demokrati" i ett samhälle som är uppdelat i klasser!
Men nog härmed. Det är omöjligt att räkna upp alla de olika orimligheter som Kautsky presterar, ty varje sats hos honom är en bottenlös avgrund av renegatanda. Marx och Engels har gett en mycket utförlig analys av Pariskommunen och visat, att dess förtjänst låg i att den försökte slå sönder, krossa "det färdiga statsmaskineriet". Marx och Engels ansåg denna slutsats så viktig, att de 1872 införde endast denna rättelse i Kommunistiska manifestets (delvis) "föråldrade" program. Marx och Engels visade att kommunen avskaffade armén och ämbetsmannakåren, avskaffade parlamentarismen förstörde "den parasitära utväxten - staten" o.s.v., men den allvise Kautsky drar nattmössan över öronen och upprepar vad de liberala professorerna berättat tusen gånger, nämligen sagan om den "rena demokratin".
Det var ingen tillfällighet att Rosa Luxemburg den 4 augusti 1914 sade, att den tyska socialdemokratin nu var ett stinkande lik.
Tredje undanflykten. "Om vi talar om diktatur som styrelseform så kan vi inte tala om klassdiktatur. Ty en klass kan, som vi redan anmärkt, endast härska men inte regera ..." Det är "organisationer" eller "partier" som regerar.
Förvirring, ohjälplig förvirring, herr "virrighetsråd"! Diktatur är ingen "styrelseform", detta är löjligt svammel. Marx talar inte heller om "styrelseformen" utan om statens form eller typ. Detta är inte alls detsamma, absolut inte detsamma. Det är också alldeles oriktigt att inte en klass kan regera. Sådant svammel kan bara uttalas av en "parlamentskretin" som inte ser någonting annat än det borgerliga parlamentet och inte märker någonting annat än de "styrande partierna". Vilket europeiskt land som helst kan ge Kautsky exempel på en härskande klass som regerar, t.ex. godsägarna under medeltiden, trots deras bristfälliga organisation.
Sammanfattning: Kantsky har på det mest exempellösa sätt vanställt begreppet proletariatets diktatur och förvandlat Marx till en dussinliberal, d.v.s. själv sjunkit ned i nivå med en liberal som pladdrar banala fraser om "ren demokrati", skönmålar och beslöjar den borgerliga demokratins klassinnehåll och mest av allt fruktar revolutionärt våld från den förtryckta klassens sida. När Kautsky "tolkade" begreppet "proletariatets revolutionära diktatur" på så sätt att den förtryckta klassens revolutionära våld mot förtryckarna försvann, satte han världsrekord i liberal förvanskning av Marx. Renegaten Bernstein är en gröngöling jämfört med renegaten Kautsky.
Den fråga som Kautsky ohjälpligt trasslat till har i verkligheten följande mening.
Om man inte vill håna det sunda förnuftet och historien, så är det klart att det inte går att tala om "ren demokrati", så länge det existerar olika klasser, utan att man bara kan tala om klassdemokrati. (Inom parentes sagt är "ren demokrati" inte bara en fras som avslöjar okunnighet och oförståelse både för klasskampen och för statens väsen, den är också en absolut tom fras, ty i det kommunistiska samhället kommer demokratin, genom att utvecklas och förvandlas till vana, att dö bort, men den kommer aldrig att bli en "ren" demokrati.)
Den "rena demokratin" är en förljugen fras av en liberal som vill föra arbetarna bakom ljuset. Historien känner den borgerliga demokratin, som avlöser feodalismen, och den proletära demokratin, som avlöser den borgerliga.
När Kautsky ägnar tiotals sidor åt att "bevisa" den sanningen att den borgerliga demokratin är progressiv jämfört med medeltiden och att proletariatet ovillkorligen måste utnyttja den i sin kamp mot bourgeoisin, så är detta just liberalt svammel som för arbetarna bakom ljuset. Detta är en truism - och det inte bara i det bildade Tyskland utan också i det obildade Ryssland. Kautsky slår helt enkelt "lärda" blå dunster i ögonen på arbetarna när han med viktig min berättar om Weitling, om jesuiterna i Paraguay och mycket annat för att kringgå den moderna, d.v.s. kapitalistiska demokratins borgerliga väsen.
Kautsky tar från marxismen det som är acceptabelt för liberalerna, för bourgeoisin (kritiken av medeltiden, kapitalismens progressiva historiska roll i allmänhet och den kapitalistiska demokratins i synnerhet), samt stryker, förtiger och beslöjar det i marxismen som är oacceptabelt för bourgeoisin (proletariatets revolutionära våld mot bourgeoisin för att tillintetgöra den).
Genom sin objektiva ställning blir Kautsky därför - hurudan hans subjektiva övertygelse än må vara - oundvikligen en lakej åt bourgeoisin.
Den borgerliga demokratin utgör ett stort historiskt framsteg jämfört med medeltiden men förblir ständigt - och måste under kapitalismen förbli - snäv, kringskuren, falsk och hycklande, ett paradis för de rika, en fälla och ett bedrägeri för de utsugna, för de fattiga. Just denna sanning, som utgör en högst väsentlig beståndsdel av den marxistiska teorin, har "marxisten" Kautsky inte förstått. Just i denna - grundläggande - fråga serverar Kautsky "behagligheter" för bourgeoisin i stället för att ge en vetenskaplig kritik av de förhållanden som gör varje borgerlig demokrati till en demokrati för de rika.
Låt oss först påminna den höglärde herr Kautsky om de teoretiska uttalanden av Marx och Engels som vår pedant till sin skam (och till bourgeoisins behag) "glömt", och sedan skall vi förklara saken så populärt som möjligt.
Inte blott den forntida och den feodala staten utan också den moderna representationsstaten är "ett verktyg för kapitalets utsugande av lönearbetet" (Engels i sitt verk om staten). "Eftersom staten alltså endast är en institution som i ett övergångsskede kan användas för att i den revolutionära kampen med våld tvinga våra fiender till underkastelse, är det rent nonsens att tala om en fri folkstat: så länge proletariatet alltjämt använder staten, sker detta inte i frihetens intresse utan bara för att man skall kunna bemästra situationen, och så snart man kan börja tala om verklig frihet upphör den traditionella staten att existera." (Engels i ett brev till Bebel av den 28 mars 1875) "Men i verkligheten är staten ingenting annat än en maskin för att den ena klassen skall kunna förtrycka den andra och det inte mindre i den demokratiska republiken än i monarkin." (Engels i inledningen till Inbördeskriget i Frankrike av Marx) Den allmänna rösträtten är sålunda "gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten." (Engels i sitt verk om staten. Herr Kautsky idisslar på det mest långtråkiga sätt den första delen av satsen, som är acceptabel för bourgeoisin. Men den andra delen, som vi har kursiverat och som är oacceptabel för bourgeoisin, förtiger renegaten Kautsky!) "Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång ... I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra, vilken medlem av den härskande klassen som skulle företräda och förtrampa folket, skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje annan arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, uppsyningsmän och bokhållare." (Marx i sitt verk om Pariskommunen: Inbördeskriget i Frankrike)
Varenda en av dessa satser, som den höglärde herr Kautsky mycket väl känner till, är ett slag i ansiktet på honom, avslöjar honom helt som renegat. Ingenstans i sin broschyr visar Kautsky den minsta förståelse för dessa sanningar. Hela innehållet i hans broschyr är ett hån mot marxismen!
Ta de moderna staternas grundlagar, ta deras förvaltning, ta mötes- och tryckfriheten, ta "medborgarnas likhet inför lagen" - och ni skall vid varje steg upptäcka den borgerliga demokratins hyckleri som är så välbekant för varje ärlig och medveten arbetare. Det finns inte en enda stat, inte ens den mest demokratiska, utan kryphål och förbehåll i författningen, vilka för bourgeoisin tryggar möjligheten att sätta in militär mot arbetarna, införa undantagstillstånd o.s.v. "i händelse av brott mot allmänna ordningen", d.v.s. i händelse av att den utsugna klassen "bryter" mot sin slavställning och försöker uppträda på annat sätt än som slav. Kautsky förskönar skamlöst den borgerliga demokratin och förtiger t.ex. vad de mest demokratiska och republikanska borgarna i Amerika eller Schweiz företar mot strejkande arbetare.
Det förtiger den vise och lärde Kautsky! Han förstår inte, denne lärde politiker, att det är en gemenhet att förtiga detta. Han föredrar att berätta amsagor för arbetarna, t.ex. att demokratin innebär "minoritetsskydd". Otroligt men sant! År 1918 efter Kristi födelse, under femte året av det imperialistiska världsomfattande blodbadet och undertryckandet av de internationalistiska minoriteterna (d.v.s. de som inte skändligt förrått socialismen i likhet med Renaudel och Longuet, Scheidemann och Kautsky, Henderson och Webb m.fl.) i all världens "demokratier", prisar den lärde herr Kautsky med honungssöt stämma "minoritetsskyddet". Den som har lust kan läsa detta på s 15 i Kautskys broschyr. Och på s 16 berättar samme lärde - individ om whigs och tories i 1700-talets England!
Vilken lärdom! Vilken förfinad lakejtjänst åt bourgeoisin! Vilket civiliserat maner att krypa på magen för kapitalisterna och slicka deras stövlar! Om jag vore Krupp eller Scheidemann, Clemenceau eller Renaudel skulle jag betala herr Kautsky miljoner, belöna honom med judaskyssar, berömma honom inför arbetarna, rekommendera "socialismens enhet" med så "hedervärda" personer som Kautsky. Att skriva broschyrer mot proletariatets diktatur, att berätta om whigs och tories i England på 1700-talet, att försäkra att demokratin betyder "minoritetsskydd" och förtiga pogromerna mot internationalisterna i den "demokratiska" republiken Amerika - är inte detta lakejtjänster åt bourgeoisin?
Den lärde herr Kautsky har "glömt" - har antagligen av en tillfällighet glömt - en "småsak", nämligen att den borgerliga demokratins härskande parti ger minoritetsskydd endast åt ett annat borgerligt parti, medan proletariatet i varje allvarlig, djupgående, grundläggande fråga i stället för "minoritetsskydd" drabbas av undantagstillstånd eller pogromer. Ju mer utvecklad demokratin är, desto närmare brukar pogromer eller inbördeskrig vara vid varje djupgående politisk konflikt som innebär fara för bourgeoisin. Denna den borgerliga demokratins "lag" hade den lärde herr Kautsky kunnat iaktta i Dreyfusaffären i det republikanska Frankrike, i lynchningen av negrer och internationalister i den demokratiska republiken Amerika, i Irlands och Ulsters exempel i det demokratiska Storbritannien, i hetsen mot bolsjevikerna och i pogromerna mot dem i april 1917 i den demokratiska republiken Ryssland. Jag tar avsiktligt exempel inte bara från krigstiden utan också från tiden före kriget, från fredstiden. Den inställsamme herr Kautsky behagar blunda för dessa 1900-talets fakta och berättar i stället för arbetarna underbart nya, utomordentligt intressanta, ovanligt lärorika, otroligt viktiga saker om whigs och tories på 1700-talet.
Ta det borgerliga parlamentet. Är det möjligt att den lärde Kautsky aldrig har hört att ju starkare demokratin är utvecklad, desto större är börsens och bankirernas inflytande på de borgerliga parlamenten? Detta betyder inte att man skall låta bli att utnyttja den borgerliga parlamentarismen (bolsjevikerna har utnyttjat den så framgångsrikt som knappast något annat parti i världen, ty under åren 1912-14 vann vi hela arbetarkurian i fjärde riksduman). Det betyder emellertid att endast en liberal kan glömma den borgerliga parlamentarismens historiska begränsning och villkorlighet, så som Kautsky gör. Även i den mest demokratiska borgerliga stat stöter de förtryckta massorna vid varje steg på den flagranta motsättningen mellan den formella jämlikhet som kapitalisternas "demokrati" förkunnar och de tusentals faktiska begränsningar och knep som gör proletärerna till löneslavar. Just denna motsättning öppnar massornas ögon för kapitalismens ruttenhet, lögnaktighet och hyckleri. Just denna motsättning avslöjar socialismens agitatorer och propagandister ständigt för massorna för att förbereda dem till revolution! Men när revolutionernas era började, vände Kautsky revolutionen ryggen och började lovprisa den döende borgerliga demokratins härligheter.
Den proletära demokratin, av vilken sovjetmakten utgör en form, har gett just den överväldigande majoriteten av befolkningen, de utsugna och arbetande, en sådan utveckling och utvidgning av demokratin som världen förut inte skådat. Att inte observera detta när man som Kautsky skriver en hel bok om demokratin, där två sidor handlar om diktaturen och tiotals sidor om "den rena demokratin" - det betyder att på liberalt sätt fullständigt förvränga saken.
Ta utrikespolitiken. I inget enda borgerligt land förs den öppet, inte ens i det mest demokratiska. Överallt blir massorna lurade, i det demokratiska Frankrike, Schweiz, Amerika, Storbritannien hundra gånger mera omfattande och raffinerat än i andra länder. Sovjetmakten har på revolutionärt sätt slitit hemlighetens slöjor av utrikespolitiken. Kautsky har inte märkt detta, han förtiger detta, ehuru denna sak har grundläggande betydelse under epoken av rövarkrig och hemliga avtal om "uppdelning av inflytelsesfärerna" (d.v.s. om världens uppdelning mellan de kapitalistiska rövarna), ty av den beror frågan om fred, frågan om liv och död för tiotals miljoner människor.
Ta statsskicket. Kautsky klamrar sig fast vid "småsaker", t.o.m. vid att valen (enligt sovjetförfattningen) är "indirekta", men den springande punkten missar han. Han märker inte statsapparatens, statsmaskineriets klassväsen. I den borgerliga demokratin utestänger kapitalisterna genom tusentals knep som är så mycket mer raffinerade och effektiva ju mera utvecklad den "rena" demokratin är, massorna från deltagande i förvaltningen, från mötes- och tryckfriheten o.s.v. Sovjetmakten är den första i världen (strängt taget den andra, ty Pariskommunen började göra detsamma), som låter massorna, just de utsugna massorna, delta i förvaltningen. De arbetande massorna hindras att delta i det borgerliga parlamentet (som aldrig avgör de viktigaste frågorna i den borgerliga demokratin: de avgörs av börsen och bankerna) genom tusentals skrankor, och arbetarna vet och förnimmer, ser och känner mycket väl att det borgerliga parlamentet är en främmande inrättning, bourgeoisins verktyg för att undertrycka proletärerna, en institution för en fientlig klass, för den utsugande minoriteten.
Sovjeterna är själva de arbetande och utsugna massornas omedelbara organisation, som gör det lättare för dem att själva organisera en stat och styra den på bästa möjliga sätt. Just de arbetandes och utsugnas förtrupp, stadsproletariatet, har därvid fördelen att vara bäst sammanslutet genom storföretagen; det har lättare än andra att välja och kontrollera de valda. Den sovjetiska organisationsformen underlättar automatiskt alla arbetandes och utsugnas sammanslutning kring deras förtrupp, proletariatet. Den gamla borgerliga apparaten - ämbetsmannakåren, de privilegier som är förknippade med rikedomen, den borgerliga bildningen, förbindelserna o.s.v. (dessa faktiska privilegier är desto mer mångskiftande, ju mer utvecklad den borgerliga demokratin är) - allt detta bortfaller under den sovjetiska organisationsformen. Tryckfriheten upphör att vara ett hyckleri, ty tryckerierna och papperet fråntas bourgeoisin. Detsamma sker med de bästa byggnaderna, palatsen, villorna, herrgårdarna. Sovjetmakten fråntog omedelbart utsugarna många tusen av de bästa byggnaderna och gjorde därigenom mötesfriheten för massorna, den mötesfrihet utan vilken demokratin är ett bedrägeri, miljoner gånger mera "demokratisk". De indirekta valen till de icke-lokala sovjeterna underlättar sovjetkongresserna, gör hela apparaten billigare, flexiblare och tillgängligare för arbetarna och bönderna under en period, då livet sjuder och det bör vara möjligt att särskilt snabbt återkalla en lokal representant eller sända honom till en allmän sovjetkongress.
Den proletära demokratin är miljoner gånger mer demokratisk än någon borgerlig demokrati; sovjetmakten är miljoner gånger mer demokratisk än den mest demokratiska borgerliga republik.
För att inte upptäcka detta måste man antingen vara en medveten borgarlakej eller en människa som är helt politiskt död, som bakom de dammiga borgerliga böckerna inte ser det pulserande livet, som är genomsyrad av borgerligt demokratiska fördomar och därför objektivt gör sig själv till en bourgeoisins lakej.
För att inte upptäcka detta måste man vara ur stånd att ställa frågan från de undertryckta klassernas synpunkt.
Finns det ett enda land i världen ens bland de mest demokratiska borgerliga länderna, där den vanlige genomsnittsarbetaren, den vanlige genomsnittslantarbetaren eller halvproletären på landsbygden överhuvudtaget (d.v.s. representanten för den undertryckta massan, för det överväldigande befolkningsflertalet) åtnjuter ens tillnärmelsevis en sådan frihet att anordna möten i de bästa lokalerna, en sådan frihet att förfoga över de bästa tryckerierna och de största pappersförråden för att ge uttryck åt sina idéer och försvara sina intressen, en sådan frihet att befordra personer just ur sin egen klass att förvalta och "ordna" staten som i Sovjetryssland?
Redan den tanken vore löjlig, att herr Kautsky i något enda land skulle finna en på tusen bland välinformerade arbetare och lantarbetare som tvekade om svaret på denna fråga. Instinktivt, stödjande sig på brottstyckena av sanning i de borgerliga tidningarna, sympatiserar arbetarna i hela världen med sovjetrepubliken just därför att de i den ser en proletär demokrati, en demokrati för de fattiga, och inte en demokrati för de rika, vilket varje borgerlig demokrati, också den bästa, i verkligheten är.
Vi styrs (och vår stat "ordnas") av borgerliga ämbetsmän, borgerliga parlamentariker, borgerliga domare. Detta är den enkla, uppenbara och obestridliga sanning som tiotals och hundratals miljoner människor ur de förtryckta klasserna i alla borgerliga länder - också i de mest demokratiska - vet av egen livserfarenhet, som de känner och förnimmer varje dag.
I Ryssland däremot krossades ämbetsmannaapparaten fullständigt, den raserades i grund, alla de gamla domarna fördrevs, det borgerliga parlamentet förjagades, och just arbetarna och bönderna erhöll en mycket tillgängligare representation, ämbetsmännen ersattes med deras sovjeter eller också placerades deras sovjeter över ämbetsmännen, deras sovjeter fick rätt att välja domarna. Enbart detta faktum är tillräckligt för att övertyga alla förtryckta klasser om att sovjetmakten, d.v.s. den givna formen för proletariatets diktatur, är miljoner gånger mer demokratisk än den mest demokratiska borgerliga republik.
Kautsky förstår inte denna sanning som är klar och uppenbar för varje arbetare, ty han har "glömt", "vant sig av med" att ställa frågan: demokrati för vilken klass? Han resonerar utifrån den "rena" (d.v.s. klasslösa? eller utanför klasserna stående?) demokratins synpunkt. Han argumenterar som Shylock: "ett pund kött" och därmed hasta. Likhet för alla medborgare -annars finns det ingen demokrati.
Man ser sig tvungen att ställa den lärde Kautsky, "marxisten" och "socialisten" Kautsky, följande fråga:
Kan det finnas jämlikhet mellan den utsugne och utsugaren? Det är oerhört, det är otroligt att man är tvungen att ställa en sådan fråga när man diskuterar en bok av Andra internationalens ideologiske ledare. Men "har man sagt A får man också säga B". Om man en gång gripit sig an med att skriva om Kautsky, så måste man förklara för den lärde mannen, varför det inte kan finnas någon jämlikhet mellan utsugaren och den utsugne.
Kautsky resonerar på följande sätt:
(1) "Utsugarna bildar alltid blott en liten minoritet av befolkningen." (S 14 i Kautsky broschyr)
Detta är en obestridlig sanning. Hur bör man resonera om man utgår från denna? Man kan resonera som marxist, som socialist - då måste man utgå från förhållandet mellan utsugna och utsugare. Man kan resonera som liberal, som borgerlig demokrat - då måste man utgå från förhållandet mellan majoriteten och minoriteten.
Om man resonerar som marxist, så måste man säga: utsugarna förvandlar oundvikligen staten (och det är fråga om demokratin, d.v.s. om en av statsformerna) till ett verktyg för att deras klass, utsugarna, skall härska över de utsugna. Så länge det finns utsugare som behärskar den utsugna majoriteten blir därför också den demokratiska staten oundvikligen en demokrati för utsugarna. De utsugnas stat måste i grunden skilja sig från en sådan stat, den måste vara en demokrati för de utsugna och undertrycka utsugarna; att en klass undertrycks betyder att denna klass inte är jämställd, att den utesluts ur "demokratin".
Om man resonerar som liberal, så måste man säga: majoriteten avgör, minoriteten fogar sig. Den som inte fogar sig blir straffad. Det är allt. Det är totalt överflödigt att resonera om statens klasskaraktär i allmänhet och om den "rena demokratin" i synnerhet; det hör inte till saken, ty majoritet är majoritet och minoritet är minoritet. Ett pund kött är ett pund kött och därmed basta,
Just så resonerar Kautsky:
(2) "Av vilka orsaker skall och måste nu proletariatets herravälde anta en form som är oförenlig med demokratin?" (S 21) En förklaring följer, att proletariatet har majoriteten på sin sida, en högst omständig och mångordig förklaring både med citat från Marx och med valsiffror från Pariskommunen. Slutsatsen blir: "En regim som är så fast rotad i massorna har inte den minsta anledning att förgripa sig på demokratin. Den kommer inte alltid att kunna undvika våldshandlingar, ifall våld tillgrips för att undertrycka demokratin. Våld kan endast mötas med våld. Men en regim som vet att den har massorna bakom sig, kommer att använda våld endast för att skydda demokratin och inte för att avskaffa den. Det vore rentav självmord, om den ville avlägsna sin säkraste grundval, den allmänna rösträtten, en stark källa till mäktig moralisk auktoritet." (S 22)
Som ni ser har förhållandet mellan de utsugna och utsugarna försvunnit ur Kautskys argumentation. Kvar blir bara en majoritet i allmänhet, en minoritet i allmänhet, en demokrati i allmänhet, den för oss redan bekanta "rena demokratin".
Lägg märke till att detta sägs i samband med Pariskommunen! För åskådlighetens skull skall vi anföra några citat som visar vad Marx och Engels sade om diktaturen i samband med kommunen:
Marx: "... om arbetarna i stället för bourgeoisins diktatur sätter sin revolutionära diktatur ... för att bryta bourgeoisins motstånd, så ger de staten en revolutionär och övergående form ..."
Engels: "...det parti som segrat [i revolutionen] måste hävda sitt herravälde genom den skräck dess vapen inger de reaktionära. Och om inte Pariskommunen begagnat sig av det beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin, hade den då kunnat hålla sig kvar en enda dag? Kan man inte i stället klandra den för att den alltför litet gjorde bruk av denna auktoritet?"
Engels: "Eftersom staten alltså endast är en institution som i ett övergångsskede kan användas för att i den revolutionära kampen med våld tvinga våra fiender till underkastelse, är det rent nonsens att tala om en fri folkstat: så länge proletariatet alltjämt använder staten, sker detta inte i frihetens intresse utan bara för att man skall kunna bemästra situationen, och så snart man kan börja tala om verklig frihet upphör den traditionella staten att existera."
Mellan Kautsky å ena sidan och Marx och Engels å den andra är det lika långt som mellan himmel och jord, som mellan en liberal och en proletär revolutionär. Den rena demokrati och helt enkelt "demokrati" som Kautsky talar om är bara en ny upplaga av samma "fria folkstat", d.v.s. en ren absurditet. Med den lärdaste kammardumboms lärdom eller med en tioårig flickas oskuld frågar Kautsky: vad skall man med diktatur till om man har majoritet? Marx och Engels ger följande förklaring:
- för att krossa bourgeoisins motstånd,
- för att inge reaktionärerna skräck,
- för att stödja det beväpnade folkets auktoritet mot bourgeoisin,
- för att proletariatet skall kunna med våld undertrycka sina motståndare.
Kautsky förstår inte dessa förklaringar. Han har förälskat sig i demokratins "renhet" och ser inte dess borgerliga natur, han håller "konsekvent" fast vid att majoriteten, då den en gång är majoritet, inte behöver "krossa" minoritetens "motstånd", inte behöver "undertrycka den med våld", att det är tillräckligt att undertrycka enskilda fall av brott mot demokratin. Den i demokratins "renhet" förälskade Kautsky begår av förbiseende samma lilla fel som alla borgerliga demokrater ständigt begår, nämligen tar den formella jämlikheten (som under kapitalismen från början till slut är falsk och hycklande) för verklig jämlikhet! En småsak!
Utsugaren kan inte vara jämlik med den utsugne.
Denna sanning, hur obehaglig den än är för Kautsky, utgör ett mycket väsentligt innehåll i socialismen.
En annan sanning: en verklig, faktisk jämlikhet kan inte finnas så länge inte varje möjlighet för en klass att utsuga en annan klass är fullständigt förintad.
Man kan slå utsugarna på en gång genom ett segerrikt uppror i centrum eller genom en trupprevolt. Men man kan inte, möjligen med undantag av ytterst sällsynta och ovanliga fall, på en gång tillintetgöra utsugarna. Man kan inte på en gång expropriera alla godsägare och kapitalister i ett någorlunda stort land. Vidare: exproprieringen ensam, som juridisk eller politisk akt, avgör inte på långt när saken, ty godsägarna och kapitalisterna måste de facto avsättas och de facto ersättas med en annan förvaltning, med arbetarnas förvaltning av fabriker och gods. Det kan inte finnas någon jämlikhet mellan utsugarna, som under många generationer skaffat sig en särställning såväl genom sin bildning som genom de rika levnadsvillkoren och vanorna, och de utsugna som till sin massa även i de mest utvecklade och demokratiska borgerliga republikerna är förtryckta, okunniga, obildade, kuvade och splittrade. Utsugarna behåller oundvikligen en lång tid efter omvälvningen en rad kolossala faktiska företräden: de har fortfarande pengar (att genast avskaffa pengarna är omöjligt), en viss - ofta betydande - mängd lös egendom, de har fortfarande förbindelser, organisations- och förvaltningsvanor, kännedom om förvaltningens alla "hemligheter" (bruk, metoder, medel, möjligheter), de har högre utbildning, står nära den (borgerligt levande och borgerligt tänkande) högre tekniska personalen, de har ojämförligt större färdighet i militära angelägenheter (vilket är mycket viktigt) o.s.v., o.s.v.
Om utsugarna blir slagna endast i ett land - och detta är naturligtvis det typiska fallet eftersom en samtidig revolution i flera länder är ett sällsynt undantag - så förblir de likväl starkare än de utsugna, ty exploatörernas internationella förbindelser är oerhört omfattande. Att en del av de utsugna bland de minst avancerade massorna av medelbönder, hantverkare o.s.v. följer och är i stånd att följa utsugarna har hittills alla revolutioner, kommunen inräknad, visat (bland versaillestrupperna fanns det också proletärer, vilket den höglärde Kautsky "glömt").
Att under sådana förhållanden anta, att det helt enkelt är förhållandet mellan majoriteten och minoriteten som är det avgörande i en något så när djupgående och betydande revolution, är den allra största enfald, är en dussinliberals allra dummaste fördom, är ett bedrägeri mot massorna, ett hemlighållande av den uppenbara historiska sanningen för dem. Denna historiska sanning består i att det är en regel att utsugarna i varje djupgående revolution presterar ett långvarigt, hårdnackat och desperat motstånd, eftersom de under flera år har stora faktiska fördelar gentemot de utsugna. Aldrig - annat än i den sentimentale narren Kautskys sentimentala fantasi - underkastar sig utsugarna ett beslut av de utsugnas majoritet utan att söka utnyttja sina fördelar i en sista desperat kamp, i en hel rad strider.
Övergången från kapitalism till kommunism omfattar en hel historisk epok. Så länge den inte är avslutad behåller utsugarna oundvikligen hoppet om en restauration och detta hopp förvandlas till restaurationsförsök. Och efter det första allvarliga nederlaget kastar sig de störtade utsugarna, som inte väntade att bli störtade, inte trodde att de skulle bli det och inte ens kunde föreställa sig det, med tiodubblad energi, med rasande lidelse, med hundrafalt stegrat hat in i kampen för att återvinna det förlorade "paradiset", för sina familjer som levde så skönt och som det "simpla packet" nu dömt till ruin och elände (eller till "simpelt" arbete ...). Och i de kapitalistiska utsugarnas spår följer småbourgeoisins breda massa, vilken som årtiondens historiska erfarenheter i alla länder visat, svänger och vacklar, i dag följer proletariatet, i morgon ryggar tillbaka inför omvälvningens svårigheter, råkar i panik vid första nederlag eller halva nederlag för arbetarna, blir nervös, rusar än hit och än dit, jämrar sig, löper över från det ena lägret till det andra - så som våra mensjeviker och socialistrevolutionärer gör.
Att i en sådan situation, i det desperata, tillspetsade krigets epok, när historien ställer hundra- och tusenåriga privilegiers vara eller icke vara på dagordningen, att då prata om majoritet och minoritet, om ren demokrati, om diktaturens onödighet, om jämlikhet mellan utsugare och utsugna! Vilken bottenlös enfald, vilken avgrund av kälkborgerlighet behövs inte för detta!
Under årtiondena av relativt "fredlig" kapitalism från 1871 till 1914 har emellertid hela augiasstall av kälkborgerlighet, inskränkthet och renegatanda hopats i de socialistiska partier som anpassade sig till opportunismen ...
* * *
Läsaren har antagligen observerat att Kautsky i det ovan anförda citatet ur hans bok talar om ett anslag mot den allmänna rösträtten (som han - i förbigående sagt - kallar en stark källa till en mäktig moralisk auktoritet, medan Engels med anledning av samma Pariskommun och samma fråga om diktatur talar om det beväpnade folkets auktoritet mot bourgeoisin; det är lärorikt att jämföra kälkborgarens och revolutionärens åsikter om "auktoritet" ...).
Det måste observeras att frågan om att beröva utsugarna rösträtten är en rent rysk fråga och inte en fråga om proletariatets diktatur i allmänhet. Om Kautsky utan att hyckla hade kallat sin broschyr Mot bolsjevikerna, så hade denna titel motsvarat dess innehåll och Kautsky hade då haft rätt att tala direkt om rösträtten. Men Kautsky ville framför allt uppträda som "teoretiker". Han gav sin broschyr titeln Proletariatets diktatur - i allmänhet. Speciellt om sovjeterna och om Ryssland talar han endast i dess andra del, från och med sjätte avsnittet. I första delen (varifrån jag har hämtat citatet) talas om demokrati och diktatur i allmänhet. Genom att börja tala om rösträtten avslöjade sig Kautsky som en polemiker mot bolsjevikerna, vilken inte tillmäter teorin det minsta värde. Ty teorin, d.v.s. behandlingen av demokratins och diktaturens allmänna (och inte nationellt speciella) klassmässiga grundvalar, bör inte tala om en specialfråga, t.ex. rösträtten, utan om den allmänna frågan: kan demokratin behållas också för de rika, också för utsugarna under den historiska period då utsugarna störtas och deras stat ersätts med de utsugnas stat?
Så och endast så kan en teoretiker ställa frågan.
Vi känner Pariskommunens exempel, vi känner alla uttalanden av marxismens grundare i samband med och i anledning av kommunen. På grundval av detta material har jag t.ex. undersökt frågan om demokrati och diktatur i min broschyr Stat och revolution, som skrevs före oktoberomvälvningen. Jag sade inte ett ord om en begränsning av rösträtten. Även nu måste det sägas, att en begränsning av rösträtten är en nationell specialfråga och inte en allmän fråga om diktaturen. Frågan om en begränsning av rösträtten måste tas upp på det sättet att den ryska revolutionens speciella förhållanden, dess speciella utvecklingsväg undersöks. I den följande framställningen kommer detta också att ske. Men det vore fel att i förväg garantera att alla eller flertalet kommande proletära revolutioner i Europa absolut skall medföra en rösträttsbegränsning för bourgeoisin. Det kanske blir så. Efter kriget och efter den ryska revolutionens erfarenheter är det sannolikt att det blir så, men det är inte absolut nödvändigt för att genomföra diktaturen, det utgör inte ett nödvändigt kännetecken för diktaturen såsom logiskt begrepp, det ingår inte som en nödvändig förutsättning i diktaturens historiska och klassmässiga begrepp.
Det nödvändiga kännetecknet, den absoluta förutsättningen för diktaturen är undertryckandet med våld av utsugarna som klass och följaktligen ett åsidosättande av den "rena demokratin", d.v.s. av jämlikheten och friheten, beträffande denna klass.
Så och endast så kan denna fråga ställas teoretiskt. Och genom att Kautsky inte ställt frågan på detta sätt har han visat att han inte uppträder mot bolsjevikerna som teoretiker utan som opportunisternas och bourgeoisins sykofant.
Vilket slags begränsning och vilket slags åsidosättande av demokratin för utsugarna som kommer att tillämpas (helt eller delvis), i vilka länder och under vilka nationella särdrag hos kapitalismen - det är en fråga om de nationella säregenheterna hos den ena eller andra kapitalismen, den ena eller andra revolutionen. Teoretiskt står frågan annorlunda, den står så här: är proletariatets diktatur möjlig utan ett åsidosättande av demokratin beträffande utsugarklassen?
Just denna, den teoretiskt enda viktiga och väsentliga frågan, har Kautsky kringgått. Kautsky har anfört alla möjliga citat från Marx och Engels, med undantag av dem som gäller denna fråga och som jag tidigare återgav.
Kautsky har pratat om allt som behagar, om allt som är acceptabelt för liberaler och borgerliga demokrater, om allt som inte går utanför deras idékrets - men inte om det viktigaste, nämligen att proletariatet inte kan segra utan att ha krossat motståndet från bourgeoisin, utan att med våld ha undertryckt sina motståndare, och att där ett "våldsamt undertryckande" förekommer, där "frihet" inte råder, där finns naturligtvis ingen demokrati.
Detta har Kautsky inte begripit.
* * *
Låt oss nu övergå till erfarenheterna från den ryska revolutionen och till de skiljaktigheter mellan sovjeterna och konstituerande församlingen som ledde till att den senare upplöstes och bourgeoisin fråntogs rösträtten.
Sovjeterna är den ryska formen för proletariatets diktatur. Om en marxistisk teoretiker, som skriver ett arbete om proletariatets diktatur, verkligen hade studerat denna företeelse (och inte upprepat de småborgerliga jeremiaderna mot diktaturen som Kautsky gör när han stämmer in i mensjevikernas melodier), så skulle en sådan teoretiker ge en allmän definition av diktaturen och sedan granska dess speciella, nationella form, sovjeterna, samt kritiskt analysera dem såsom en av formerna för proletariatets diktatur.
Det är klart att man efter Kautskys liberala "bearbetning" av Marx' teori om diktaturen inte kan vänta sig något seriöst av honom. Men det är i högsta grad karakteristiskt att se hur han tog itu med frågan om vad sovjeterna är och hur han behandlade den.
Sovjeterna har, skriver han och erinrar om deras uppkomst 1905, skapat "den mest omfattande formen för proletär organisation, emedan den omslöt alla lönarbetare" (s 31). År 1905 var de blott lokala sammanslutningar, men 1917 blev de en hela Ryssland omfattande organisation.
"Redan nu", fortsätter Kautsky, "kan den sovjetiska organisationsformen se tillbaka på en stor och ärofull historia. Och den har framför sig en ännu mäktigare, och detta inte bara i Ryssland. Överallt visar det sig att proletariatets hittillsvarande ekonomiska och politiska kampmetoder är otillräckliga [versagen, detta tyska uttryck är något starkare än "otillräcklig" men något svagare än "kraftlös") gentemot de jättekrafter som finanskapitalet ekonomiskt och politiskt förfogar över. Dessa kampmedel kan inte förkastas, de förblir oumbärliga för normala tider, men de ställs tid efter annan inför uppgifter som är dem övermäktiga och där endast en förening av arbetarklassens alla politiska och ekonomiska maktmedel ger utsikt till framgång." (S 32)
Därefter följer ett resonemang om masstrejken och om att "fackföreningsbyråkratin", ehuru lika oumbärlig som fackföreningarna själva, "inte duger att leda de väldiga masstrider som allt mer blir ett tidens tecken".
"Den sovjetiska organisationsformen är alltså", sammanfattar Kautsky, "en av vår tids viktigaste företeelser. Den lovar att bli av utslagsgivande betydelse i de stora avgörande strider mellan kapital och arbete som vi går tillmötes.
Men har vi rätt att kräva ännu mer av sovjeterna? Bolsjevikerna, som efter novemberrevolutionen 1917 [d.v.s. Oktoberrevolutionen] tillsammans med vänstersocialistrevolutionärerna fick majoritet i de ryska arbetardeputeradesovjeterna, övergick efter konstituerande församlingens upplösning till att göra sovjeterna, som dittills varit en kamporganisation för en klass, till en statsorganisation. De upphävde demokratin, som det ryska folket erövrat under marsrevolutionen [d.v.s. Februarirevolutionen]. I överensstämmelse härmed upphörde bolsjevikerna att kalla sig socialdemokrater. De kallar sig kommunister." (S 33, kursiv av Kautsky)
Den som känner till den ryska mensjeviklitteraturen ser genast hur slaviskt Kautsky har kopierat Martov, Axelrod, Stein & Co. Just "slaviskt", ty Kautsky blir rentav löjlig i sin faktaförvrängning till förmån för de mensjevikiska fördomarna. Kautsky har t.ex. inte brytt sig om att fråga sina sagesmän, såsom Stein i Berlin eller Axelrod i Stockholm, när frågorna om bolsjevikernas namnändring till kommunister och om sovjeternas betydelse som statliga organisationer togs upp till behandling. Om Kautsky hade inhämtat denna enkla upplysning, så skulle han inte ha skrivit dessa löjliga rader, ty båda dessa frågor tog bolsjevikerna upp i april 1917, t.ex. i mina "teser" av den 4 april 1917, d.v.s. långt före Oktoberrevolutionen 1917 (och naturligtvis långt före konstituerande församlingens upplösning den 5 januari 1918).
Men Kautskys resonemang, som jag citerat i dess helhet, utgör kärnpunkten i hela frågan om sovjeterna. Kärnpunkten är just: skulle sovjeterna sträva efter att bli statsorganisationer (bolsjevikerna förde i april 1917 fram parollen "All makt åt sovjeterna", och på partikonferensen samma månad förklarade bolsjevikerna att de inte nöjde sig med en borgerligt parlamentarisk republik utan krävde en arbetar- och bonderepublik av Pariskommunens typ eller sovjettyp) eller skulle sovjeterna inte sträva efter detta, inte ta makten, inte bli statsorganisationer utan förbli "kamporganisationer" för en enda "klass" (som Martov uttryckte sig när han med sin oskyldiga önskan sökte försköna det faktum, att sovjeterna under mensjevikernas ledning var verktyg för arbetarnas underordnande under bourgeoisin).
Kautsky har slaviskt upprepat Martovs ord. Han har tagit brottstycken ur bolsjevikernas teoretiska strid med mensjevikerna samt kritiklöst och meningslöst överfört dessa brottstycken till en allmänteoretisk, allmäneuropeisk grund. Resultatet blev en sådan smörja, att den skulle framkalla ett homeriskt skratt hos varje medveten rysk arbetare som stiftade bekantskap med Kautskys tidigare citerade resonemang.
Samma skratt kommer Kautsky att möta från alla europeiska arbetares sida (med undantag av en klick inbitna socialimperialister), när vi förklarar för dem vad saken här rör sig om.
Kautsky har gjort Martov en björntjänst genom att med utomordentlig åskådlighet fullfölja Martovs fel in absurdum. Låt oss se, till vilket resultat Kautsky i själva verket kommit.
Sovjeterna omfattar alla lönarbetare. Proletariatets tidigare ekonomiska och politiska kampmetoder är otillräckliga mot finanskapitalet. Sovjeterna kommer att spela en väldig roll inte bara i Ryssland. De kommer att spela en utslagsgivande roll i de stora, avgörande striderna mellan kapital och arbete i Europa. Så säger Kautsky.
Utmärkt. "De avgörande striderna mellan kapital och arbete" - avgör inte de frågan om vilken av dessa klasser som kommer att ta hand om statsmakten?
Inte alls. Gud förbjude det.
I de "avgörande" striderna får inte sovjeterna, som omfattar alla lönarbetare, bli en statsorganisation!
Vad är då staten?
Staten är ingenting annat än ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra.
Den undertryckta klassen, förtruppen för alla arbetande och utsugna i det nuvarande samhället, måste således sträva efter "avgörande strider mellan kapital och arbete", men får inte röra maskineriet för kapitalets undertryckande av arbetet! - Får inte krossa detta maskineri! - Får inte utnyttja sin allomfattande organisation för att undertrycka utsugarna!
Storartat, förträffligt, herr Kautsky! "Vi" erkänner klasskampen - som alla liberaler erkänner den, d.v.s. utan att bourgeoisin störtas ...
Här framträder klart Kautskys fullständiga brytning både med marxismen och med socialismen. Detta är faktiskt en övergång till bourgeoisin, som är beredd att tillåta vad som helst, bara inte att den av bourgeoisin förtryckta klassens organisationer förvandlas till statsorganisationer. Här kan Kautsky inte längre på något sätt rädda sin ståndpunkt, som vill försona allt och klara av alla djupa motsättningar med fraser.
Antingen avvisar Kautsky varje övergång av statsmakten till arbetarklassen eller medger han att arbetarklassen övertar det gamla, borgerliga statsmaskineriet, men han går under inga omständigheter med på att arbetarklassen skall krossa och slå sönder det samt ersätta det med ett nytt, proletärt maskineri. Hur man än "tolkar" och "förklarar" Kautskys resonemang, så är det i båda fallen uppenbart att han bryter med marxismen och går över på bourgeoisins sida.
Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx på tal om vilken stat den segerrika arbetarklassen behöver: "staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet". Nu framträder en person som gör anspråk på att fortfarande vara marxist och förklarar, att det i sin helhet organiserade proletariatet, som för den "avgörande kampen" mot kapitalet, inte får göra sin klassorganisation till statsorganisation. Kautsky har här ådagalagt den kolartro på staten, som i Tyskland, enligt vad Engels skrev 1891, "fortplantat sig ... till bourgeoisins allmänna medvetande och även till mången arbetare". Kämpa arbetare - därtill "samtycker" vår kälkborgare (det "samtycker" också borgaren till, ty arbetarna kämpar i varje fall, och det enda man kan göra är att tänka på hur man skall kunna bryta spetsen av deras svärd) - kämpa men understå er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga "statsorganisationen" med en proletär "statsorganisation"!
Den som på allvar delat den marxistiska åsikten att staten inte är någonting annat än ett maskineri, varigenom den ena klassen undertrycker den andra, den som en smula tänkt sig in i denna sanning skulle aldrig kunna hemfalla åt en sådan absurditet som att proletära organisationer, vilka kan besegra finanskapitalet, inte skulle få förvandlas till statsorganisationer. Just på denna punkt avslöjade sig småborgaren, för vilken staten " i alla fall" är någonting som står utanför eller över klasserna. Varför skulle det i själva verket vara tillåtet för proletariatet, för "en enda klass", att föra ett avgörande krig mot kapitalet som härskar inte bara över proletariatet utan över hela folket, över hela småbourgeoisin, över alla bönder - men varför skulle det vara otillåtet för proletariatet, för "en enda klass", att förvandla sin organisation till statsorganisation? Därför att småborgaren fruktar klasskampen och inte för den till sitt slut, till dess huvudmål.
Kautsky har trasslat in sig fullständigt och avslöjat sig totalt. Observera: han erkände själv, att Europa går avgörande strider mellan kapital och arbete till mötes och att de tidigare metoderna för proletariatets ekonomiska och politiska kamp är otillräckliga. Men dessa metoder bestod just i att utnyttja den borgerliga demokratin. Följaktligen ...?
Kautsky vågade inte dra slutsatsen av vad som följer härav.
Följaktligen kan nu bara en reaktionär, en fiende till arbetarklassen, en bourgeoisins lakej vända ansiktet mot det utlevade förgångna, utmåla den borgerliga demokratins härligheter och pladdra om ren demokrati. Den borgerliga demokratin var progressiv i förhållande till medeltiden, och det var nödvändigt att utnyttja den. Men nu är den otillräcklig för arbetarklassen. Nu måste man se framåt och inte bakåt, framåt mot den borgerliga demokratins ersättande med den proletära. Och eftersom förberedelsearbetet för den proletära revolutionen, den proletära arméns utbildning och organisering var möjlig (och nödvändig) inom den borgerligt demokratiska statens ramar, så är man en förrädare mot proletariatets sak, en renegat, om man kringskär proletariatet med dessa ramar så snart som det gått så långt som till "avgörande strider".
Kautsky har gjort sig själv synnerligen löjlig. Han har nämligen upprepat ett argument av Martov utan att märka att Martov stöder detta argument på ett annat argument, vilket saknas hos Kautsky! Martov säger (och Kautsky upprepar efter honom) att Ryssland ännu ej är moget för socialism, varav naturligtvis följer att det ännu är för tidigt att förvandla sovjeterna från kamporgan till statsorganisationer (läs: det är på tiden att med de mensjevikiska ledarnas hjälp göra sovjeterna till organ för arbetarklassens underordnande under den imperialistiska bourgeoisin). Men Kautsky kan inte säga rent ut, att Europa inte är moget för socialism. År 1909, då Kautsky ännu inte var renegat, skrev han att man nu inte behöver frukta en för tidig revolution, att den som av fruktan för ett nederlag avvisade revolutionen skulle vara en förrädare. Kautsky vågade inte direkt ta avstånd från detta. Och resultatet blir en absurditet som helt avslöjar småborgarens hela dumhet och feghet: å ena sidan är Europa moget för socialism och går avgörande strider mellan kapital och arbete till mötes - å andra sidan får inte kamporganisationen (d.v.s. en organisation som uppstår, växer och stärks i kampen), en organisation för proletariatet, de förtrycktas förtrupp, organisatör och ledare, förvandlas till statsorganisation!
* * *
I praktiskt politiskt avseende är iden att sovjeterna är nödvändiga som kamporganisation men inte får förvandlas till statsorganisationer mycket orimligare än i teoretiskt avseende. Till och med i fredstid, när ingen revolutionär situation föreligger, framkallar arbetarnas masskamp mot kapitalisterna, t.ex. masstrejker, en oerhörd förbittring på båda sidor, en utomordentligt lidelsefull kamp, och bourgeoisin hänvisar ständigt till att den förblir och vill förbli "herre i huset" o.s.v. Men under revolutionstid, när det politiska livet sjuder, kommer en sådan organisation som sovjeterna, som omfattar alla arbetare inom industrins alla grenar och senare alla soldater och hela den arbetande och fattiga landsbygdsbefolkningen - en sådan organisation kommer av sig själv, på grund av kampens förlopp, av angreppets och motståndets enkla "logik" oundvikligen att ställa frågan på sin spets. Försöket att inta en mellanställning, att "försona" proletariatet och bourgeoisin, är enfald och lider ett ömkligt fiasko: så gick det i Ryssland med Martovs och de andra mensjevikernas förkunnelse, så kommer det också oundvikligen att gå i Tyskland och i andra länder, ifall sovjeterna får en något så när bred utveckling, ifall de hinner sluta sig samman och stärkas. Att säga till sovjeterna: kämpa men ta inte själva hela statsmakten i era händer, bli inte statsorganisationer - det innebär att predika klassamarbete och "borgfred" mellan proletariatet och bourgeoisin. Det är ju löjligt att tro att ett sådant ställningstagande i den förbittrade kampen kommer att leda till någonting annat än ett skymfligt sammanbrott. Det är Kautskys eviga öde att sitta mellan två stolar. Han låtsas att han inte i något avseende är ense med opportunisterna i teorin, men i själva verket är han i allt väsentligt (d.v.s. i allt som gäller revolutionen) ense med dem i praktiken.
Frågan om konstituerande församlingen och hur den upplöstes av bolsjevikerna är kärnan i Kautskys hela broschyr. Till denna fråga återkommer han ständigt. Hela denna skrift av Andra internationalens ideologiske ledare är full av hänvisningar till hur bolsjevikerna "tillintetgjorde demokratin" (se ett tidigare anfört citat från Kautsky). Frågan är verkligen intressant och viktig, ty revolutionen ställdes här i praktiken inför förhållandet mellan borgerlig och proletär demokrati. Låt oss se hur vår "marxistiske teoretiker" undersöker denna fråga.
Han citerar Teser om konstituerande församlingen som skrevs av mig och publicerades i Pravda den 26 december 1917. Man kunde tycka att det vore omöjligt att vänta sig ett bättre vittnesbörd om att Kautsky går till verket med seriösa avsikter, stödd på dokument. Men se bara hur Kautsky citerar. Han talar inte om att dessa teser var 19 till antalet, att i dem behandlades såväl förhållandet mellan den vanliga borgerliga republiken med en konstituerande församling och sovjetrepubliken liksom också historien om konflikten i vår revolution mellan konstituerande församlingen och proletariatets diktatur. Allt detta kringgår Kautsky och förklarar helt sonika för läsarna att av teserna "är två särskilt viktiga": en där det konstateras att socialistrevolutionärerna splittrades efter valen till konstituerande församlingen men före dess inkallande (Kautsky förtiger att detta är femte tesen) och en där det heter att sovjetrepubliken överhuvudtaget är en högre demokratisk form än konstituerande församlingen (Kautsky förtiger att detta är den tredje tesen).
Och endast ur denna tredje tes citerar Kautsky ordagrant en del, nämligen följande sats:
Sovjetrepubliken är "inte endast formen för en högre typ av demokratiska institutioner (jämfört med den vanliga borgerliga republiken med en konstituerande församling som dess krona), utan även den enda form, som är i stånd att trygga den smärtfriaste[3] övergången till socialism". (Kautsky utelämnar ordet "vanliga" och inledningsorden till tesen "För övergången från det borgerliga till det socialistiska systemet, för proletariatets diktatur".)
Sedan Kautsky citerat dessa ord utbrister han med utsökt ironi:
"Synd bara, att denna slutsats drogs först sedan man kommit i minoritet i konstituerande församlingen. Förut hade ingen krävt den ivrigare än Lenin."
Så står det bokstavligen på s 31 i Kautskys bok!
Det är ju en riktig pärla! Endast en bourgeoisins sykofant kan framställa saken så lögnaktigt för att läsarna skall få intrycket att allt vad bolsjevikerna sagt om en högre statstyp är ett påhitt som kommit till efter det att bolsjevikerna blev i minoritet i konstituerande församlingen!! En så gemen lögn kan bara uttalas av en skurk som sålt sig till bourgeoisin eller, vilket är precis detsamma, förlitat sig på Pavel Axelrod och hemlighåller sina sagesmän.
Det är nämligen allmänt känt att jag samma dag som jag anlände till Ryssland, den 4 april 1917, offentligen föredrog de teser där jag förklarade att en statsform av Pariskommunens typ är överlägsen den borgerliga parlamentariska republiken. Detsamma förklarade jag senare flera gånger i tryck, t.ex. i en broschyr om de politiska partierna som översattes till engelska och trycktes i Amerika i januari 1918 i New York-tidningen Evening Post. Men inte nog därmed. Bolsjevikernas partikonferens i slutet av april 1917 antog en resolution om att arbetar- och bonderepubliken står högre än den borgerligt parlamentariska republiken, att vårt parti inte nöjer sig med den senare och att partiets program måste ändras i överensstämmelse härmed.
Hur skall man efter allt detta beteckna Kautskys knep att försäkra de tyska läsarna att jag ivrigt krävde inkallande av konstituerande församlingen och först sedan bolsjevikerna blivit i minoritet i församlingen började "förringa" dess heder och värdighet? Vilken ursäkt kan det finnas för ett sådant knep?[4] Att Kautsky inte kände till fakta? Men varför skulle han i så fall skriva om dem? Eller varför inte ärligt förklara: jag, Kautsky, skriver på grundval av informationer jag fått av mensjevikerna Stein och Axelrod & Co? Kautsky vill med anspråk på objektivitet dölja sin roll som lakej åt mensjevikerna, vilka är förbittrade över sitt nederlag.
Detta är emellertid småsaker jämfört med vad som kommer senare.
Låt oss anta att Kautsky inte önskade eller inte kunde (??) från sina sagesmän skaffa sig en översättning av bolsjevikernas resolutioner och uttalanden i frågan om huruvida de är tillfreds med den borgerligt parlamentariska demokratiska republiken eller ej. Låt oss rentav anta detta, ehuru det är helt otroligt. Men Kautsky hänvisar ju direkt till mina teser av den 26 december 1917 på s 30 i sin bok.
Känner Kautsky dessa teser fullständigt, eller känner han endast det som herrar Stein, Axelrod & Co översatt för honom? Kautsky citerar den tredje tesen i den grundläggande frågan om huruvida bolsjevikerna också före valen till konstituerande församlingen var medvetna om att sovjetrepubliken är överlägsen den borgerliga republiken och huruvida de också sagt detta till folket. Men Kautsky förtiger den andra tesen.
Den andra tesen lyder:
"När den revolutionära socialdemokratin har ställt upp kravet på att en konstituerande församling skulle inkallas, har den ända sedan början av revolutionen 1917 vid flera tillfällen betonat, att sovjetrepubliken utgör en högre form av demokratism än en vanlig borgerlig republik med en konstituerande församling" (min kursiv).
För att framställa bolsjevikerna som principlösa personer, "revolutionära opportunister" (detta uttryck använder Kautsky någonstans i sin bok, jag kan inte påminna mig i vilket sammanhang), har herr Kautsky dolt för de tyska läsarna att det i teserna finns en direkt hänvisning till "vid flera tillfällen" gjorda uttalanden!
Det är med sådana småaktiga, ömkliga och föraktliga metoder som herr Kautsky opererar. Den teoretiska frågan har han alltså kringgått.
Är det sant eller inte, att den borgerligt demokratiska parlamentariska republiken är underlägsen en republik av Pariskommunens typ eller sovjettyp? Detta är huvudfrågan, men den har Kautsky kringgått. Allt vad Marx gett i analysen av Pariskommunen har Kautsky "glömt". Han har också "glömt" Engels' brev till Bebel av den 28 mars 1875, där Engels särskilt åskådligt och lättfattligt uttrycker samma Marx' tanke: "Kommunen var inte längre någon stat i egentlig mening."
Här ser ni alltså Andra internationalens mest framträdande teoretiker som i en speciell broschyr om Proletariatets diktatur, i vilken han särskilt sysslar med Ryssland, där man direkt och vid flera tillfällen tar upp frågan om en statsform högre än den borgerligt demokratiska republiken, förtiger denna fråga. På vilket sätt skiljer sig detta i sak från en övergång till bourgeoisin? (Inom parentes sagt följer Kautsky också här i de ryska mensjevikernas släptåg. De har folk i överflöd som känner till "alla citat" från Marx och Engels, men inte en enda mensjevik har från april 1917 till oktober 1917 och från oktober 1917 till oktober 1918 ens en enda gång försökt behandla frågan om en stat av Pariskommunens typ. Även Plechanov har förbigått denna fråga. Tystnaden har tydligen varit nödtvungen.)
Att tala om upplösningen av konstituerande församlingen med personer som kallar sig socialister och marxister men i verkligheten går över till bourgeoisin i den viktigaste frågan, i frågan om en stat av kommunens typ, vore självfallet att kasta pärlor för svin. Det torde vara tillräckligt att i fullständigt skick publicera mina teser om konstituerande församlingen som bilaga till denna broschyr. Läsarna skall då se att denna fråga ställdes den 26 december 1917 såväl teoretiskt som historiskt och praktiskt politiskt.
Om Kautsky som teoretiker fullständigt tagit avstånd från marxismen, så skulle han dock som historiker ha kunnat undersöka frågan om sovjeternas kamp mot konstituerande församlingen. Från många arbeten av Kautsky vet vi, att han förstått vara en marxistisk historiker och att dessa hans arbeten förblir proletariatets bestående egendom, trots hans senare avfall. Men i den givna frågan vänder Kautsky också som historiker ryggen åt sanningen, ignorerar allmänt kända fakta och uppträder som sykofant. Han vill framställa bolsjevikerna som principlösa, och han berättar att bolsjevikerna försökte dämpa konflikten med konstituerande församlingen innan de upplöste den. Det är absolut ingenting dåligt i det och vi behöver inte ta avstånd från någonting; jag avtrycker teserna i deras helhet och där sägs det hur klart som helst: ni vacklande herrar småborgare som slagit er ned i konstituerande församlingen - antingen finner ni er i proletariatets diktatur eller kommer vi att besegra er "på revolutionär väg" (teserna nr 18 och 19).
Så har det verkligt revolutionära proletariatet alltid uppträtt, och så kommer det alltid att uppträda mot den vacklande småbourgeoisin.
I frågan om konstituerande församlingen intar Kautsky en formell ståndpunkt. I mina teser sägs det tydligt och flera gånger, att revolutionens intressen står över konstituerande församlingens formella rättigheter (se teserna nr 16 och 17). Den formellt demokratiska synpunkten är just den borgerliga demokratens, som inte erkänner att proletariatets och den proletära klasskampens intressen står högre. Som historiker skulle Kautsky inte kunna annat än erkänna, att de borgerliga parlamenten utgör organ för den ena eller andra klassen. Men nu fann Kautsky det nödvändigt (för den smutsiga uppgiften att förneka revolutionen) att glömma marxismen, och han underlåter att ställa frågan, för vilken klass konstituerande församlingen i Ryssland var ett organ. Kautsky undersöker inte den konkreta situationen, han har inte lust att se fakta, han säger inte de tyska läsarna ett ord om att teserna inte bara teoretiskt belyser frågan om den borgerliga demokratins begränsade karaktär (teserna nr 1-3), inte bara visar de konkreta förhållanden som gjorde att partiernas vallistor från mitten av oktober 1917 inte stämde överens med det verkliga läget i december 1917 (teserna nr 4-6), utan också ger klasskampens och inbördeskrigets historia i oktober-december 1917 (teserna nr 7-15). Av denna konkreta historia drog vi slutsatsen (tes nr 14), att parollen "All makt åt konstituerande församlingen" i verkligheten blivit en paroll för kadeterna, kaledinanhängarna och deras hantlangare.
Historikern Kautsky observerar inte detta. Historikern Kautsky har aldrig hört talas om att den allmänna rösträtten ibland resulterar i småborgerliga, ibland i reaktionära och kontrarevolutionära parlament. Historikern och marxisten Kautsky har inte hört talas om att valens form, demokratins form, är en sak och den ifrågavarande institutionens klassinnehåll en annan sak. Frågan om konstituerande församlingens klassinnehåll har i mina teser direkt ställts och besvarats. Det är möjligt att mitt svar är oriktigt. Ingenting vore oss så önskvärt som en marxistisk kritik av vår analys från en annan sida. I stället för att skriva genom-dumma fraser (det finns många sådana hos Kautsky) om att det finns någon som hindrar en kritik av bolsjevismen borde Kautsky ha tagit itu med en sådan kritik. Men saken är just den att han inte ger någon kritik. Han ställer inte ens frågan om en klassanalys av sovjeterna å ena sidan och av konstituerande församlingen å andra sidan. Därför finns det ingen möjlighet att tvista, att diskutera med Kautsky. Det återstår bara att visa läsarna, varför man inte kan kalla Kautsky någonting annat än en renegat.
Konflikten mellan sovjeterna och konstituerande församlingen har sin förhistoria, vilken inte ens en historiker som inte står på klasskampens ståndpunkt kan kringgå. Inte ens denna faktiska historia har Kautsky velat beröra. Kautsky hemlighöll för de tyska läsarna det allmänt kända faktum (som nu blott illvilliga mensjeviker döljer) att sovjeterna också under mensjevikernas herravälde, d.v.s. från slutet av februari till oktober 1917, hade konflikter med de "allmänstatliga" (d.v.s. borgerliga) institutionerna. Kautsky är i verkligheten anhängare av försoning, överenskommelse, samarbete mellan proletariatet och bourgeoisin. Hur Kautsky än må bestrida detta, så är dock denna hans ståndpunkt ett faktum som bekräftas av Kautskys hela broschyr. Att säga att det inte var nödvändigt att upplösa konstituerande församlingen är detsamma som att säga att det inte var nödvändigt att slutföra kampen mot bourgeoisin och störta den, att proletariatet borde försona sig med bourgeoisin.
Varför förteg då Kautsky att mensjevikerna sysslade med detta föga hedrande värv från februari till oktober 1917 utan att nå det minsta resultat? Om det hade varit möjligt att försona bourgeoisin och proletariatet, varför lyckades då inte denna försoning under mensjevikernas maktperiod, varför höll sig bourgeoisin på sidan om sovjeterna, varför kallades sovjeterna (av mensjevikerna) för "revolutionär demokrati" och bourgeoisin för "privilegierade element"?
Kautsky har dolt för de tyska läsarna, att just mensjevikerna under "epoken" för sitt herravälde (februari-oktober 1917) kallade sovjeterna för revolutionär demokrati och därmed erkände deras överlägsenhet över alla andra institutioner. Endast genom att dölja detta faktum kunde historikern Kautsky framställa saken så, att konflikten mellan sovjeterna och bourgeoisin inte hade någon förhistoria, att den uppstod plötsligt, oväntat, utan orsak, på grund av bolsjevikernas dåliga uppförande. Men i verkligheten var det just mer än ett halvt års erfarenhet (för revolutionen är detta en mycket lång tid) av mensjevikisk kompromiss-politik och försök att försona proletariatet med bourgeoisin som övertygade folket om att dessa försök var gagnlösa och stötte bort proletariatet från mensjevikerna.
Kautsky erkänner, att sovjeterna är en utomordentlig kamporganisation för proletariatet och att de har en stor framtid. Men i så fall ramlar Kautskys hela ställning samman som ett korthus eller som en småborgares dröm om möjligheten att undvika den tillspetsade kampen mellan proletariatet och bourgeoisin. Ty hela revolutionen är en ständig och därtill desperat kamp, och proletariatet är den klass som går i spetsen för alla förtryckta, samlings- och medelpunkten för alla förtrycktas strävan efter frigörelse. Sovjeterna - de undertryckta massornas kamporgan - återspeglade och gav självfallet uttryck åt dessa massors stämningar och förändrade åsikter ojämförligt snabbare, fullständigare och riktigare än varje annan institution (vilket för övrigt är en av orsakerna till att sovjetdemokratin är den högsta typen av demokrati).
Från den 28 februari (gamla stilen) till den 25 oktober 1917 hann sovjeterna sammankalla två allryska kongresser, där den överväldigande majoriteten av Rysslands befolkning, alla arbetare och soldater samt sju eller åtta tiondelar av bönderna var representerade - för att inte tala om en mängd lokala kongresser, distrikts-, stads-, guvernements- och provinskongresser. Bourgeoisin hann under denna tid inte sammankalla ett enda organ som skulle ha representerat majoriteten (om man bortser från den tydligt förfalskade "demokratiska konferensen", vilken uppfattades som ett hån och framkallade förbittring hos proletariatet). Konstituerande församlingen återspeglade samma stämning hos massorna, samma politiska uppdelning som 1:a allryska sovjetkongressen (junikongressen). Vid tiden för konstituerande församlingens sammankallande (januari 1918) hade 2:a sovjetkongressen (oktober 1917) och 3:e sovjetkongressen (januari 1918) hållits, och båda hade helt klart bevisat att massorna radikaliserats och revolutionerats, att de vänt mensjevikerna och socialistrevolutionärerna ryggen och ställt sig på bolsjevikernas sida, d.v.s. att de vänt sig bort från den småborgerliga ledningen och illusionerna om överenskommelse med bourgeoisin och gått över till den proletärt revolutionära kampen för att störta bourgeoisin.
Följaktligen visar redan enbart sovjeternas yttre historia hur oundvikligt det var, att konstituerande församlingen upplöstes, och hur reaktionär den var. Kautsky håller dock envist fast vid sin "paroll": revolutionen må gå under, bourgeoisin må triumfera över proletariatet bara den "rena demokratin" frodas. Fiat justitia, pereat mundus![5]
Här följer några korta uppgifter om de allryska sovjetkongresserna i den ryska revolutionens historia:
| Allryska sovjetkongresser | Antal ombud | Därav bolsjeviker |
Bolsjevikernas procentuella andel |
||||||
| 1:a (3 juni 1917) | 790 | 103 | 13 | ||||||
| 2:a (25 oktober 1917) | 675 | 343 | 51 | ||||||
| 3:e (10 januari 1918) | 710 | 434 | 61 | ||||||
| 4:e (14 mars 1918) | 1.232 | 795 | 64 | ||||||
| 5:e (4 juli 1918) | 1.164 | 773 | 66 | ||||||
En blick på dessa siffror räcker för att förstå, varför försvaret av konstituerande församlingen eller talet (i likhet med Kautskys) om att bolsjevikerna inte har befolkningens majoritet bakom sig endast väcker löje hos oss.
Att bourgeoisin fråntas rösträtten är som jag redan påvisat inte ett obligatoriskt och nödvändigt kännetecken för proletariatets diktatur. Inte heller i Ryssland uttalade sig bolsjevikerna, som långt före Oktoberrevolutionen ställde parollen om en sådan diktatur, i förväg för att utsugarna skulle fråntas rösträtten. Denna beståndsdel av diktaturen har inte tillkommit "enligt en plan" av något parti utan vuxit fram av sig själv under kampens gång. Historikern Kautsky har naturligtvis inte märkt detta. Han har inte förstått, att bourgeoisin redan när mensjevikerna (som ville kompromissa med bourgeoisin) hade makten i sovjeterna själv tog avstånd från sovjeterna, bojkottade dem, uppträdde som deras motståndare och intrigerade mot dem. Sovjeterna uppstod utan någon som helst författning och existerade över ett år (från våren 1917 till sommaren 1918) utan någon som helst författning, Bourgeoisins raseri mot de förtrycktas självständiga och allsmäktiga (ty den omfattade alla) organisation, bourgeoisins kamp - och därtill den mest skamlösa, egennyttiga och smutsiga kamp - mot sovjeterna samt slutligen bourgeoisins (från kadeterna till högersocialistrevolutionärerna, från Miljukov till Kerenskij) öppna medverkan i kornilovrevolten - allt detta förberedde bourgeoisins formella uteslutning ur sovjeterna.
Kautsky har hört talas om kornilovrevolten, men han struntar överlägset i historiska fakta, i kampens förlopp och former, vilka bestämmer diktaturens former: vad har i själva verket fakta att betyda när det är fråga om den "rena" demokratin? Kautskys "kritik", som riktar sig mot att bourgeoisin fråntas rösträtten, utmärker sig därför genom en sådan - sötsliskig naivitet, som vore rörande hos ett barn men verkar motbjudande hos en person, vilken ännu inte officiellt förklarats vara svagsint.
"Om de [kapitalisterna] vid allmän rösträtt fann sig vara en betydelselös minoritet, så skulle de snabbare foga sig i sitt öde." (S 33) Förtjusande, inte sant? Den kloke Kautsky har många gånger i historien sett och känner överhuvudtaget på grund av iakttagelser från det levande livet väl till sådana godsägare och kapitalister som tar hänsyn till den undertryckta majoritetens vilja. Den kloke Kautsky håller energiskt fast vid en "oppositions"-ståndpunkt, d.v.s. den inreparlamentariska kampens ståndpunkt. Det är just vad han bokstavligt skriver: "opposition" (s 34 m.fl. ställen).
Min lärde historiker och politiker! Det skulle inte skada er att veta, att "opposition" är ett begrepp som tillhör den fredliga och blott parlamentariska kampen, d.v.s. ett begrepp som motsvarar en ickerevolutionär situation, ett begrepp som motsvarar frånvaron av revolution. I en revolution har vi att göra med den skoningslösa fienden i ett inbördeskrig, och inga reaktionära jeremiader av en småborgare, som likt Kautsky fruktar ett sådant krig, kommer att ändra detta faktum. Det är helt enkelt löjligt att utifrån "oppositions"-ståndpunkt behandla det skoningslösa inbördeskrigets problem samtidigt som bourgeoisin tillgriper alla slags förbrytelser - exemplet med versaillesmännen och deras kohandel med Bismarck har någonting att säga varje människa som inte betraktar historien med samma ögon som Gogols Petrusjka -, samtidigt som bourgeoisin anropar främmande stater om hjälp och intrigerar med dem mot revolutionen. Det revolutionära proletariatet måste följa "virrighetsrådet" Kautskys exempel, dra nattmössan över öronen och betrakta som legal "opposition" den bourgeoisi som organiserar Dutovs, Krasnovs och tjeckernas kontrarevolutionära uppror och betalar ut miljoner åt sabotörer. Vilken djupsinnighet!
Kautsky intresserar sig uteslutande för sakens formella, juridiska sida. När man läser hans resonemang om sovjetförfattningen minns man därför osökt Bebels ord: jurister, det är alltigenom reaktionära personer. "I verkligheten", skriver Kautsky, "kan man inte göra endast kapitalisterna rättslösa. Vem är kapitalist i juridisk mening? Den som äger något? Till och med i ett så ekonomiskt utvecklat land som Tyskland, vars proletariat är så talrikt, skulle upprättandet av en rådsrepublik göra stora massor politiskt rättslösa. Av antalet sysselsatta plus familjemedlemmar i de tre stora grupperna industri, jordbruk och handel i Tyska riket var 1907 något över 35 miljoner tjänstemän och lönarbetare och 17 miljoner självständiga. Ett parti kunde alltså mycket väl ha majoriteten av lönarbetarna bakom sig och likväl utgöra minoriteten av befolkningen." (S 33)
Här har vi ett exempel på Kautskys resonemang. Är inte detta en borgares kontrarevolutionära gnäll? Varför räknar ni alla "självständiga" till de rättslösa, herr Kautsky, när ni dock mycket väl vet, att det övervägande flertalet ryska bönder inte sysselsätter lönarbetare och alltså inte fråntas sina rättigheter? Är inte detta ett falsarium?
Varför har inte ni, lärde ekonom, anfört de av er välkända och i samma tyska statistik för år 1907 offentliggjorda uppgifterna om lönarbetet inom olika grupper av lantbruket? Varför har ni inte visat de tyska arbetarna, läsarna av er broschyr, dessa uppgifter, av vilka man skulle kunna se hur många utsugare det finns och hur litet deras antal är - enligt den tyska statistiken - i förhållande till det totala antalet "jordbrukare"? Därför att ert avfall har gjort er till en simpel sykofant i bourgeoisins tjänst.
Kapitalist skulle kantänka vara ett obestämt juridiskt begrepp, och Kautsky dundrar på flera sidor mot sovjetförfattningens "godtycke". Denne "seriöse vetenskapsman" tillåter den brittiska bourgeoisin att under flera århundraden utforma och utveckla en ny (för medeltiden ny) borgerlig författning, men oss, arbetare och bönder i Ryssland, beviljar denne representant för lakejvetenskapen inte den minsta frist. Av oss kräver han en i detalj utarbetad författning inom några månader ...
"Godtycke"! Tänk bara vilken avgrund av det smutsigaste kryperi för bourgeoisin, av det mest enfaldiga pedanteri som en sådan förebråelse avslöjar. När de alltigenom borgerliga och till största delen reaktionära juristerna i de kapitalistiska länderna under århundraden eller årtionden utarbetade de utförligaste bestämmelser och skrev tiotals och hundratals band med lagar och lagförklaringar, vilka förtrycker arbetaren, binder den fattige till händer och fötter och ställer tusentals trakasserier och hinder i vägen för varje enkel arbetande man eller kvinna av folket - då ser de borgerliga liberalerna och herr Kautsky inte något "godtycke!" Då råder "ordning" och "laglighet"! Då är allt genomtänkt och föreskrivet - hur man skall kunna pressa sista droppen ur den fattiga stackaren. Då finns det tusentals borgerliga advokater och ämbetsmän (om dem tiger Kautsky överhuvudtaget, antagligen just därför att Marx ansåg det vara av oerhörd betydelse att krossa ämbetsmannamaskineriet ...), advokater och ämbetsmän som kan tolka lagarna på så sätt att arbetaren och medelbonden aldrig lyckas bryta sig igenom dessa lagars taggtrådsstängsel. Detta är inte något "godtycke" av bourgeoisin, det är ingen diktatur av vinningslystna och smutsiga utsugare som sugit sig stinna av folkets blod - nej då, inte alls! Det är "ren demokrati", som blir allt renare för varje dag.
Men när de arbetande och utsugna klasserna, avskurna från sina utländska bröder genom det imperialistiska kriget, för första gången i historien skapade sina egna sovjeter och till politiskt uppbyggnadsarbete kallade de massor som bourgeoisin förtryckt, utsugit och hållit i mörker och själva började bygga en ny, proletär stat, i den rasande kampens hetta, i inbördeskrigets eld började skissera huvudprinciperna för en stat utan utsugare - då gav sig bourgeoisins alla skurkar, hela blodsugarbandet och deras drabant Kautsky till att tjuta om "godtycke"! Ja, hur skulle i själva verket dessa obildade arbetare och bönder, denna "pöbel", kunna tolka sina egna lagar? Var skulle de väl ta rättskänslan ifrån, dessa simpla arbetande, utan de bildade advokaternas och de borgerliga författarnas, utan kautskyanernas och de visa gamla ämbetsmännens råd?
Ur mitt tal den 28 april 1918 citerar herr Kautsky orden: "Massorna bestämmer själva valordningen och valterminerna ..." Och den "rene demokraten" Kautsky drar därav följande slutsats:
"Det förefaller således som om varje valmöte skulle kunna inrätta valförfarandet efter sin egen önskan. Godtyckligheten och möjligheten att befria sig från icke önskvärda oppositionella element inom själva proletariatet skulle därigenom kunna stegras i högsta grad." (S 37)
På vilket sätt skiljer sig detta från en av kapitalisterna lejd bläcksuddares prat när han tjuter om det förtryck som massan utövar mot de "arbetsvilliga", flitiga arbetarna under en strejk? Varför är det byråkratiskt borgerliga fastställandet av valordningen i den "rena" borgerliga demokratin inte något godtycke? Varför måste rättskänslan hos massorna som rest sig till kamp mot den sekellånga utsugningen, som genom denna förtvivlade kamp blir upplysta och härdade, vara lägre än hos en handfull i borgerliga fördomar fostrade ämbetsmän, intellektuella och advokater?
Kautsky är en sann socialist, våga inte misstänkliggöra uppriktigheten hos denne högst ärbare familjefader, denne synnerligen hedervärde medborgare. Han är en varm och övertygad anhängare av arbetarnas, den proletära revolutionens seger. Han skulle bara önska att de sentimentala och brackiga intellektuella och kälkborgarna i nattmössor först, innan massorna satt sig i rörelse, före deras rasande kamp mot utsugarna och absolut utan inbördeskrig, skulle göra upp måttfulla och noggranna stadgar för revolutionens utveckling ...
Med djup moralisk harm berättar vår höglärde Judusjka Golovljov för de tyska arbetarna att sovjeternas allryska centrala exekutivkommitté den 14 juni 1918 beslöt att utesluta högersocialistrevolutionärerna och mensjevikerna ur sovjeterna. "Denna åtgärd", skriver Judusjka Kautsky fylld av ädel förtrytelse, "riktar sig inte mot bestämda personer som begått bestämda straffbara handlingar ... Om de sovjetdeputerades okränkbarhet säger sovjetrepublikens författning inte ett ord. Inte bestämda personer utan bestämda partier utesluts här ur sovjeterna." (S 37)
Ja, detta är verkligen förskräckligt, det är en outhärdlig avvikelse från den rena demokratin, efter vars regler vår revolutionäre Judusjka Kautsky kommer att göra revolution. Vi ryska bolsjeviker borde först ha lovat okränkbarhet åt Savinkov & Co, lieberdanarna och potresovarna ("aktivisterna") & Co och borde sedan ha skrivit en strafflag, enligt vilken deltagande i det tjeckoslovakiska kontrarevolutionära kriget eller förbundet i Ukraina eller i Georgien med de tyska imperialisterna mot det egna landets arbetare förklarats vara "straffbart". Först därefter, på grundval av denna strafflag hade vi - i överensstämmelse med den "rena demokratin" - varit berättigade att utesluta "bestämda personer" ur sovjeterna. Tjeckoslovakerna, som genom personer i stil med Savinkov, Potresov, lieberdanarna m.fl. (eller med hjälp av deras agitation) erhöll pengar av de brittiska och franska kapitalisterna, och likaså Krasnov och hans anhängare, som genom förmedling av mensjevikerna i Ukraina och Tiflis[6] fick ammunition av tyskarna, hade självfallet lugnt suttit och väntat tills vi författat en riktig strafflag och som de allra renaste demokrater inskränkt sig till att spela "oppositionens" roll ...
En lika stark moralisk förbrytelse utlöser hos Kautsky den omständigheten, att sovjetförfattningen tar rösträtten från dem som "i profitsyfte sysselsätter lönarbetare". "En hemarbetare eller en småhantverkare med gesäll", skriver Kautsky, "kan leva och känna fullkomligt proletärt, men rösträtt har han inte." (S 36)
Vilken avvikelse från den "rena demokratin"! Vilken orättvisa! Visserligen har alla marxister hittills antagit och med tusentals fakta bekräftat att småföretagarna är de mest samvetslösa och vinningslystna utsugarna av lönarbetare, men Judusjka Kautsky tar självfallet inte småföretagarna som klass (vem har hittat på den skadliga teorin om klasskampen?), utan enskilda personer, sådana utsugare som "lever och känner fullkomligt proletärt". Den berömda "sparsamma Agnes", som man trodde vara död för länge sedan, har återuppstått genom Kautskys penna. Denna sparsamma Agnes uppfanns för några decennier sedan och introducerades i den tyska litteraturen av den "rene" demokraten, borgaren Eugen Richter. Han profeterade att proletariatets diktatur och konfiskeringen av utsugarnas kapital skulle medföra ett outsägligt elände, han frågade med oskyldig min, vem som var kapitalist i juridisk mening. Som exempel tog han en fattig, sparsam sömmerska ("sparsamma Agnes"), som av de elaka "proletära diktatorerna" berövades sitt sista öre. Hela den tyska socialdemokratin skrattade på sin tid åt den rene demokraten Eugen Richters "sparsamma Agnes". Men det var för länge, länge sedan, då Bebel ännu levde och öppet och utan omsvep uttalade den sanningen att det alltjämt fanns många nationalliberaler partiet. Det var för så länge sedan att Kautsky då ännu inte var renegat.
Nu har "sparsamma Agnes" återuppstått i gestalt av "den fullkomligt proletärt levande och kännande småhantverkaren med gesäll". De elaka bolsjevikerna gör honom orätt och fråntar honom rösträtten. Visserligen kan i sovjetrepubliken "varje valmöte", som samme Kautsky säger, bevilja inträde åt en fattig mästare som t.ex. har förbindelse med den ifrågavarande fabriken, om han undantagsvis inte är en utsugare, om han i verkligheten "lever och känner fullkomligt proletärt". Men kan man förlita sig på livserfarenheten och rättskänslan hos ett spontant fabriksmöte av enkla arbetare, som (o, fasa!) inte har några stadgar? Är det inte klart, att det är bättre att ge alla utsugare, alla arbetsköpare rösträtt än att riskera den möjligheten, att arbetarna gör "sparsamma Agnes" och den "proletärt levande och kännande mästaren" orätt?
* * *
Må de föraktliga renegatskurkarna under bourgeoisins och socialchauvinisternas[7] bifall skymfa vår sovjetförfattning för att den fråntar utsugarna rösträtten. Det är bra, ty det påskyndar och fördjupar brytningen mellan Europas revolutionära arbetare å ena sidan och å den andra personer som Scheidemann och Kautsky, Renaudel och Longuet, Henderson och Ramsay MacDonald, med de gamla ledarna av och förrädarna mot socialismen.
De förtryckta klassernas massor, de medvetna och ärliga ledarna bland de revolutionära proletärerna kommer att vara på vår sida. Det räcker med att låta sådana proletärer och dessa massor lära känna vår sovjetförfattning för att de genast skall säga: här är verkligen vårt folk, här är ett verkligt arbetarparti, en verklig arbetarregering. Denna regering bedrar inte arbetarna med svammel om reformer så som alla de nämnda ledarna bedragit oss, utan den kämpar på fullt allvar mot utsugarna, genomför revolutionen på fullt allvar, kämpar i handling för arbetarnas fullständiga frigörelse.
Att sovjeterna efter en ettårig "praktik" har tagit ifrån utsugarna rösträtten innebär att dessa sovjeter verkligen är de förtryckta massornas organisationer och inte organisationer för socialimperialisterna och socialpacifisterna, som sålt sig till bourgeoisin. Att dessa sovjeter tagit ifrån utsugarna rösträtten innebär att sovjeterna inte är organ för ett småborgerligt kompromissande med kapitalisterna, inte organ för parlamentariskt pratande (av personer som Kautsky, Longuet och MacDonald), utan organ för det verkligt revolutionära proletariatet som kämpar på liv och död mot utsugarna.
"Kautskys bok är här nästan okänd", skrev häromdagen (i dag har vi den 30 oktober) en välinformerad kamrat i Berlin till mig. Jag skulle råda våra ambassadörer i Tyskland och Schweiz att inte spara på tusenlapparna för att köpa upp och gratis dela ut denna bok till medvetna arbetare och på så sätt trampa i smutsen den "europeiska" - läs: imperialistiska och reformistiska - socialdemokrati som för länge sedan blivit ett "stinkande lik".
* * *
I slutet av sin bok, på s 61 och 63, fäller herr Kautsky bittra tårar över att "den nya teorin [så kallar han bolsjevismen eftersom han är rädd att snudda vid Marx' och Engels' analys av Pariskommunen] finner anhängare t.o.m. i gamla demokratier, t.ex. Schweiz". Det är "obegripligt" för Kautsky "att tyska socialdemokrater kan acceptera denna teori".
Nej, det är helt begripligt, ty efter de allvarliga lärdomar kriget har givit står personer som Scheidemann och Kautsky de revolutionära massorna upp i halsen.
"Vi" har alltid varit för demokrati, skriver Kautsky, och nu skulle vi plötsligt avsäga oss den!
"Vi", opportunisterna inom socialdemokratin, har alltid varit emot proletariatets diktatur, och Kolb & Co har för länge sedan öppet sagt detta. Det vet Kautsky, och han tror förgäves att han för läsarna skall dölja det uppenbara faktum att han "återvänder" till Bernsteins och Kolbs "sköte".
"Vi", de revolutionära marxisterna, har aldrig gjort den "rena" (borgerliga) demokratin till vår avgud. Plechanov var som bekant revolutionär marxist 1903 (före sin bedrövliga vändning som försatte honom i en rysk Scheidemanns ställning). Och Plechanov yttrade då på den partikongress som antog programmet att proletariatet, om det blir nödvändigt, under revolutionen kommer att frånta kapitalisterna rösträtten och att fördriva vilket parlament som helst om det visar sig vara kontrarevolutionärt. Att just denna åsikt är den enda som motsvarar marxismen kan var och en se redan av de av mig tidigare anförda uttalandena av Marx och Engels. Detta framgår fullständigt tydligt av marxismens alla grundsatser.
"Vi", de revolutionära marxisterna, har aldrig för folket hållit sådana tal som kautskyaner av alla nationer älskat att uppträda med när de gjort lakejtjänster åt bourgeoisin, anpassat sig till den borgerliga parlamentarismen, förtigit den nutida demokratins borgerliga karaktär och endast krävt utvidgning av den, fullständigt genomförande av den.
"Vi" har sagt bourgeoisin: ni, utsugare och hycklare, talar om demokrati samtidigt som ni vid varje steg skapar tusentals hinder för de förtryckta massornas deltagande i politiken. Vi tar er på orden och kräver i dessa massors intresse att er borgerliga demokrati utvidgas för att förbereda massorna till revolutionen för att störta er, utsugare. Och om ni, utsugare, försöker göra motstånd mot vår proletära revolution skall vi skoningslöst undertrycka er, göra er rättslösa. Ja än mer, vi skall inte ens ge er bröd, ty i vår proletära republik kommer utsugarna att bli rättslösa, berövas eld och vatten, ty vi är socialister på allvar och inte i Scheidemanns eller Kautskys anda.
Så har "vi" talat och så kommer "vi", de revolutionära marxisterna, att tala, och just därför kommer de förtryckta massorna att vara för oss och med oss, medan personer som Scheidemann och Kautsky kommer att hamna på renegaternas sophög.
Det är av djup övertygelse som Kautsky anser sig vara internationalist och kallar sig så. Scheidemann & Co förklarar han vara "regeringssocialister". Genom att försvara mensjevikerna (Kautsky säger inte direkt att han är solidarisk med dem, men det är helt och hållet deras åsikter han för fram) avslöjade Kautsky synnerligen åskådligt vad slags "internationalism" han representerar. Och eftersom Kautsky inte är ensam utan representerar en strömning som oundvikligt vuxit fram i Andra internationalens miljö (Longuet i Frankrike, Turati i Italien, Nobs, Grimm, Graber och Namne i Schweiz, Ramsay MacDonald i Storbritannien o.s.v.), så är det lärorikt att dröja vid Kautskys "internationalism".
Kautsky betonar, att mensjevikerna också var med i Zimmerwald (otvivelaktigt ett diplom, fast ett diplom som - blivit fläckat) och skildrar på följande sätt de mensjevikåsikter han är över ens om:
"Mensjevikerna ville allmän fred. De ville att alla krigförande skulle acceptera parollen: utan annexioner och kontributioner. Intill dess skulle den ryska armén stå stridsberedd, med för fot gevär. Bolsjevikerna åter krävde omedelbar fred till varje pris, de var beredda att om så var nödvändigt sluta separatfred, och de sökte framtvinga fred genom att av alla krafter främja den redan förut stora desorganisationen inom armén." (S 27)
Enligt Kautskys mening borde bolsjevikerna inte ha tagit makten utan nöjt sig med konstituerande församlingen.
Kautskys och mensjevikernas internationalism består således i att man av den imperialistiska borgerliga regeringen kräver reformer men fortsätter att stödja den, fortsätter att stödja det krig denna regering för tills alla krigförande accepterat parollen: utan annexioner och kontributioner. En dylik uppfattning har flera gånger uttalats såväl av Turati som av kautskyanerna (Haasc m.fl.) och Longuet & Co, som förklarade att de var för "fosterlandsförsvar".
Teoretiskt innebär detta en fullständig oförmåga att skilja sig från socialchauvinisterna och en fullständig förvirring i frågan om fosterlandsförsvaret. Politiskt innebär detta att byta ut internationalism mot kälkborgerlig nationalism och gå över till reformismen, att förneka revolutionen.
Att erkänna "fosterlandsförsvaret" betyder från proletariatets synpunkt att rättfärdiga det nuvarande kriget, att erkänna dess berättigande. Men eftersom kriget förblir imperialistiskt (såväl i en monarki som i en republik) oavsett var de fientliga trupperna i ett givet ögonblick befinner sig - i mitt land eller i ett främmande land - så innebär erkännande av fosterlandsförsvaret i själva verket ett stöd åt den imperialistiska, rovlystna bourgeoisin och fullständigt förräderi mot socialismen. I Ryssland förblev kriget imperialistiskt också under Kerenskij, i den borgerligt demokratiska republiken, ty det fördes av bourgeoisin som härskande klass (och krig är "politikens fortsättning"). Synnerligen åskådligt kom krigets imperialistiska karaktär till uttryck i de hemliga fördrag om uppdelning av världen och utplundring av andra länder som tsaren på sin tid hade ingått med kapitalisterna i Storbritannien och Frankrike.
Mensjevikerna begick ett skamligt bedrägeri mot folket när de kallade detta krig för försvars- eller revolutionskrig, och när Kautsky godkänner mensjevikernas politik så godkänner han bedrägeriet mot folket, godkänner den roll småborgarna spelade då de hjälpte kapitalet att bedra arbetarna och spänna dem för imperialisternas vagn. Kautsky bedriver en typiskt småborgerlig, kälkborgerlig politik när han inbillar sig (och söker inge massorna orimliga tanken), att uppställandet av en paroll förändrar sakens natur. Den borgerliga demokratins hela historia avslöjar denna illusion: för att bedra folket har de borgerliga demokraterna alltid ställt och ställer ständigt alla möjliga "paroller". Men det gäller att pröva deras uppriktighet, att jämföra orden med handlingarna, att inte nöja sig med den idealistiska eller bedrägliga frasen utan att finna ut det verkliga klassinnehållet. Ett imperialistiskt krig upphör inte att vara imperialistiskt så snart skojare och frasmakare eller brackor och kälkborgare ställer upp en sentimental "paroll" utan först när den klass som för det imperialistiska kriget och är förenad därmed genom miljoner ekonomiska trådar (ja, t.o.m. trossar) verkligen störtats och den verkligt revolutionära klassen, proletariatet, tagit makten i dess ställe. På annat sätt går det inte att komma ur ett imperialistiskt krig och inte heller ifrån en imperialistisk rövarfred.
När Kautsky godkänner mensjevikernas utrikespolitik, förklarar den vara internationalistisk och kallar den för zimmerwaldpolitik, så bevisar han därmed för det första den zimmerwaldska, opportunistiska majoritetens hela ruttenhet (inte för ro skull avskilde vi, Zimmerwaldvänstern oss med det samma från denna majoritet!), och för det andra - och detta är det viktigaste - övergår Kautsky från proletär till småborgerlig ståndpunkt, från revolutionär till reformistisk ståndpunkt.
Proletariatet kämpar för att på revolutionär väg störta den imperialistiska bourgeoisin, småbourgeoisin kämpar för att på reformistisk väg "förbättra" imperialismen, för att anpassa sig till imperialismen samtidigt som man underkastar sig den. Medan Kautsky ännu var marxist, t.ex. när han skrev Vägen till makten år 1909, hävdade han just iden att krig oundvikligen leder till revolution, han talade om att revolutionens tidevarv var i annalkande. Baselmanifestet år 1912 talar direkt och bestämt om proletär revolution just i samband med det imperialistiska krig mellan den tyska och den brittiska gruppen som också bröt ut 1914. Och 1918, när revolutioner inleddes i samband med kriget, började Kautsky kalla mensjevikernas reformistiska taktik för internationalism i stället för att klargöra revolutionernas oundviklighet, i stället för att överväga och i alla detaljer tänka igenom den revolutionära taktiken, medlen och metoderna för att förbereda revolutionen. Innebär inte detta att vara renegat?
Kautsky prisar mensjevikerna för att de ville upprätthålla arméns stridsberedskap. Bolsjevikerna ogillar han för att de ökade "arméns desorganisation" som redan förut var stor. Detta innebär att prisa reformismen och underkastelsen för den imperialistiska bourgeoisin, att ogilla revolutionen och förneka den. Ty att upprätthålla stridsberedskapen innebar under Kerenskij detsamma som att upprätthålla en armé under borgerlig ledning (även om den var republikansk). Det är allmänt känt - och händelseutvecklingen har åskådligt bekräftat det - att denna republikanska armé bevarade kornilovandan, emedan kornilovanhängarna förde befälet. Den borgerliga officerskåren kunde inte vara annat än kornilovsinnad, kunde inte annat än dras till imperialismen, till ett våldsamt undertryckande av proletariatet. Mensjevikernas taktik gick i verkligheten ut på att lämna det imperialistiska krigets och den borgerliga diktaturens alla grundvalar orörda, att bättra på småsaker och putsa upp bagateller ("reformer").
Och omvänt. Utan "desorganisation" av armén har ingen stor revolution kunnat och kan inte heller genomföras. Ty armén är det mest förbenade stödverktyget för det gamla systemet, det fastaste värnet för den borgerliga disciplinen, för kapitalets herravälde, för att hos de arbetande upprätthålla och fostra slavisk underdånighet och underkastelse under kapitalet. Kontrarevolutionen har aldrig tålt, aldrig kunnat tåla beväpnade arbetare jämsides med armén. I Frankrike, skrev Engels, var arbetarna beväpnade efter varje revolution; "för borgarna, som stod vid statsrodret, var avväpningen av arbetarna därför den främsta bjudande plikten". De beväpnade arbetarna utgjorde början till en ny armé, organisationscellen för ett nytt samhällssystem. Det var bourgeoisins främsta plikt att krossa denna cell och hindra den att växa ut. Och det var varje segerrik revolutions främsta plikt - vilket Marx och Engels många gånger betonat - att krossa den gamla armén, upplösa den och ersätta den med en ny. En ny samhällsklass som vill ta makten har aldrig kunnat och kan inte heller nu nå denna makt och stärka den på annat sätt än genom att helt demoralisera den gamla armén ("desorganisation" tjuter med anledning härav de reaktionära eller helt enkelt fega kälkborgarna), genom att uppleva en ytterst svår, ytterst plågsam period utan någon som helst armé (denna plågsamma period upplevde också den stora franska revolutionen), genom att under ett svårt inbördeskrig så småningom skapa en ny armé, en ny disciplin, den nya klassens nya militärorganisation, Historikern Kautsky förstod tidigare detta. Renegaten Kautsky har glömt det.
Vilken rätt har Kautsky att kalla Scheidemann Co för "regeringssocialister", när han själv godkänner mensjevikernas taktik i den ryska revolutionen? Mensjevikerna, som stödde Kerenskij och inträdde i hans regering, var precis likadana