Skrivet: I april-maj 1920
Publicerat: I bokform på ryska av Gosudarstvennoje izdatelstvo, Petrograd i juni 1920
och i juli samma år på tyska, franska och engelska.
Källa: V I Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry uppl., b 41, s 1-104
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
Se även Hermann Gorters svar på denna broschyr.
Under de första månaderna efter proletariatets erövring av den politiska makten i Ryssland (den 25 oktober enligt gamla, 7 november enligt nya stilen 1917) kunde det förefalla att de väldiga skiljaktigheterna mellan det efterblivna Ryssland och de utvecklade västeuropeiska länderna skulle göra proletariatets revolution i dessa senare föga liknande vår. Nu äger vi redan en mycket avsevärd internationell erfarenhet, vilken med största bestämdhet vittnar om att några av grunddragen i vår revolution inte bara har en lokal, nationellt säregen, uteslutande rysk betydelse, utan en internationell sådan. Jag talar inte här om internationell betydelse i ordets vida bemärkelse: inte bara några, utan alla vår revolutions grundläggande och många sekundära drag äger internationell betydelse i den meningen, att den utöver inflytande på alla länder. Nej, jag talar härom i ordets mest inskränkta bemärkelse, d.v.s. med internationell betydelse menar jag internationell vikt eller det historiskt oundvikliga i att det, som förekommit hos oss, upprepas i internationell omfattning. Och i denna bemärkelse måste man tillerkänna några av grunddragen i vår revolution internationell betydelse.
Det vore naturligtvis det största fel att överdriva denna sanning, att utvidga den till att gälla inte bara några av vår revolutions grunddrag. Likaså vore det fel att lämna ur sikte att efter den proletära revolutionens seger i låt vara bara ett enda av de framskridna länderna ett tvärt omslag med all sannolikhet kommer att inträda: Ryssland kommer snart därefter att bli inte ett mönsterland, utan åter ett efterblivet land (i "sovjetisk" och socialistisk mening).
Men i nuvarande historiska ögonblick förhåller sig saken just så, att det ryska exemplet visar alla länder ett och annat ytterst väsentligt i deras oundvikliga och icke avlägsna framtid. De avancerade arbetarna i alla länder har för länge sedan förstått detta och oftast inte så mycket förstått som fattat det, anat det med sin revolutionära klassinstinkt. Därav kommer sig sovjetmaktens internationella "betydelse" (i ordets inskränkta bemärkelse) och även den internationella "betydelsen" av den bolsjevikiska teorins och taktikens grundvalar. Detta har Andra internationalens "revolutionära" ledare - sådana som Kautsky i Tyskland, Otto Bauer och Friedrich Adler i Österrike - inte förstått. Därför har de också visat sig vara reaktionärer och försvarare av sämsta opportunism och socialförräderi. Bland annat visar den anonyma broschyren Världsrevolutionen (Weltrevolution), som utkom i Wien 1919 (Sozialistische Bücherei, Heft 11; Ignaz Brand), särskilt åskådligt hela tankegången och hela idékretsen eller rättare sagt hela avgrunden av tanklöshet, pedanteri, gemenhet och förräderi mot arbetarklassens intressen - och det till på köpet under skenet av "försvar" för "världsrevolutionens" idé.
Men denna broschyr får vi närmare gå in på någon annan gång. Här vill vi endast anmärka en sak: för mycket länge sedan när Kautsky ännu var marxist och inte renegat, behandlade han frågan såsom historiker och förutsåg möjligheten av att en sådan situation kunde inträffa, där det ryska proletariatets revolutionära anda skulle bli en förebild för Västeuropa. Det var år 1902, när Kautsky i den revolutionära Iskra publicerade artikeln Slaverna och revolutionen. I denna artikel skrev han följande:
"I närvarande tid [i motsats till 1848] kan man tänka sig inte endast att slaverna inträtt i de revolutionära folkens led, utan även att den revolutionära tankens och den revolutionära sakens tyngdpunkt alltmer förflyttas till slaverna. Det revolutionära centrum förflyttas från, väster mot öster. Under första hälften av 1800-talet låg det i Frankrike, tidvis i England. År 1848 inträdde även Tyskland i de revolutionära nationernas led ... Det nya seklet börjar med händelser, som bringar en på den tanken att vi går tillmötes en ytterligare förflyttning av det revolutionära centrum, nämligen dess förflyttning till Ryssland ... Ryssland, som mottagit så mycket revolutionärt initiativ västerifrån, kan nu kanske självt vara berett att tjänstgöra som revolutionär energikälla åt västerlandet. Den uppflammande ryska revolutionsrörelsen kan kanske visa sig vara det mäktigaste medlet att driva ut den anda av gubbaktig brackighet och snusförnuftigt politiserande, som börjar breda ut sig i våra led, och skall måhända få stridslusten och den lidelsefulla hängivenheten för våra stora ideal att på nytt flamma upp i ljusan låga. Ryssland har för länge sedan upphört att vara uteslutande ett reaktionens och absolutismens bålverk för Västeuropa. Nu förhåller det sig kanske alldeles tvärtom. Västeuropa håller på att bli ett bålverk för reaktionen och absolutismen i Ryssland ... De ryska revolutionärerna hade måhända redan för länge sedan kunnat göra sig kvitt tsaren, om de inte samtidigt hade måst kämpa även mot hans bundsförvant, det europeiska kapitalet. Låt oss hoppas att de denna gång skall få bukt med båda fienderna och att den nya 'heliga alliansen' skall störtas snabbare än dess föregångare. Men hur än den nu pågående kampen i Ryssland slutar, skall de martyrer som den tyvärr kommer att frambringa mer än tillräckligt av ej ha gjutit sitt blod och lidit förgäves. De kommer att befrukta den sociala omvälvningens groddar i hela den civiliserade världen och få dem att växa yppigare och snabbare. År 1848 var slaverna en bister frost, som förödde folkvårens blomster. Kanske är det dem nu beskärt att vara den storm som skall bryta reaktionens is och oemotståndligt bringa med sig en ny lyckovår för folken." (Karl Kautsky, Slaverna och revolutionen, artikel i Iskra, rysk socialdemokratisk revolutionär tidning, nr 18, den 10 mars 1902)
Karl Kautsky skrev utmärkt för 18 år sedan!
Säkerligen inser nu nästan envar, att bolsjevikerna inte skulle kunnat hålla sig kvar vid makten 21/2 år, ja inte ens 2 1/2 månad utan den strängaste, verkligt järnhårda disciplin inom vårt parti, utan det fullständigaste och mest hängivna understöd åt partiet från arbetarklassens hela massa, d.v.s. från alla tänkande, hederliga, självuppoffrande och inflytelserika element i denna klass, i stånd att dra med sig eller entusiasmera de efterblivna skikten.
Proletariatets diktatur är den nya klassens mest oreserverade och mest skoningslösa krig mot en mäktigare fiende, mot bourgeoisin, vars motstånd tiodubblats genom dess störtande (om än bara i ett land) och vars makt ej blott består i det internationella kapitalets makt, i styrkan och fastheten av bourgeoisins internationella förbindelser, utan även i vanans makt, i småproduktionens makt. Ty av småproduktionen finns det tyvärr ännu väldigt mycket kvar i världen, och småproduktionen föder kapitalism och bourgeoisi oavlåtligen, dagligen och stundligen, spontant och i massomfattning. Av alla dessa orsaker är proletariatets diktatur nödvändig. Och seger över bourgeoisin är omöjlig utan ett långt, ihärdigt, förtvivlat krig på liv och död - ett krig, som kräver uthållighet, disciplin, fasthet, oböjlighet och enhetlig vilja.
Jag upprepar: erfarenheten av proletariatets segerrika diktatur i Ryssland har påtagligt visat t.o.m. dem som ej förmår tänka eller som ej kommit att reflektera över denna fråga, att proletariatets ovillkorliga centralisation och strängaste disciplin är ett av huvudvillkoren för seger över bourgeoisin.
Vid detta uppehåller man sig ofta. Men man reflekterar långt ifrån tillräckligt över vad detta innebär och under vilka förutsättningar det är möjligt. Borde ej de till sovjetmakten och bolsjevikerna riktade bifallsropen oftare ledsagas av en grundlig analys av varför bolsjevikerna kunnat åstadkomma den för det revolutionära proletariatet nödvändiga disciplinen?
Bolsjevismen existerar som politisk idériktning och som politiskt parti sedan år 1903. Endast bolsjevismens historia under hela dess existenstid kan tillfredsställande förklara, varför den kunnat åstadkomma och under de svåraste förhållanden vidmakthålla den järnhårda disciplin som är nödvändig för proletariatets seger.
Och då uppstår framför allt frågan: hur upprätthålls disciplinen inom proletariatets revolutionära parti, hur prövas den och hur stärks den? För det första genom det proletära avantgardets klassmedvetenhet och hängivenhet för revolutionen, dess uthållighet, självuppoffring och hjältemod. För det andra genom dess förmåga att förbinda sig med, närma sig till, om ni så vill, till en viss grad smälta samman med de arbetandes breda massa, i främsta rummet den proletära men även den icke proletära arbetande massan. För det tredje genom riktigheten i detta avantgardes politiska ledning, riktigheten i dess politiska strategi och taktik, under förutsättning att de allra bredaste massorna genom egen erfarenhet förvissat sig om denna riktighet. Utan dessa förutsättningar är disciplinen inom ett revolutionärt parti, vilket verkligen är i stånd att vara ett parti för den progressiva klassen som har till uppgift att störta bourgeoisin och omdana hela samhället, omöjlig att genomföra. Utan dessa förutsättningar förvandlas försöken att skapa disciplin ovillkorligen till ett bländverk, en fras, ett clowneri. Men dessa förutsättningar kan å andra sidan inte uppkomma genast. De frambringas endast genom långvarigt arbete och dyrköpta erfarenheter. Deras frambringande underlättas av en riktig revolutionär teori, vilken i sin tur ej utgör en dogm utan slutgiltigt utformas först i intimt samband med den verkliga massrörelsens, den verkligt revolutionära rörelsens praktiska verksamhet.
Om bolsjevismen kunnat utarbeta och under de oerhört svåra förhållandena 1917-20 framgångsrikt genomföra den strängaste centralisation och den mest järnhårda disciplin, så ligger orsaken därtill helt enkelt i en rad av Rysslands historiska säregenheter.
Å ena sidan uppstod bolsjevismen 1903 på den marxistiska teorins fasta grundval. Denna - och endast denna - revolutionära teoris riktighet bevisades inte bara av hela 1800-talets globala erfarenheter, utan i synnerhet av alla de erfarenheter av förvirring och vacklan, fel och missräkningar som den revolutionära tanken i Ryssland rönt. Under loppet av omkring ett halvsekel, ungefär från 1840-talet till 1890-talet, sökte framstegstanken i Ryssland under den oerhört brutala och reaktionära tsarismens förtryck girigt efter en riktig revolutionär teori och följde med häpnadsväckande iver och omsorg varje Europas och Amerikas "sista ord" på detta område. Marxismen, såsom den enda riktiga revolutionära teorin, har Ryssland sannerligen lidit sig till genom ett halvsekel av oerhörda kval och offer, exempellös revolutionär heroism, otrolig energi och hängivenhet i att söka, läa och praktiskt pröva, att lida missräkningar, undersöka och jämföra erfarenheterna från Europa. Tack vare den av tsarismen framtvingade emigrationen ägde det revolutionära Ryssland under andra hälften av 1800-talet en sådan rikedom av internationella förbindelser, en sådan ypperlig kunskap om den revolutionära världsrörelsens former och teorier, som inget annat land i världen.
Å andra sidan hade den på denna granitfasta teoretiska grundval uppkomna bolsjevismen bakom sig en femtonårig (1903-17) praktisk historia, som ifråga om rikedom på erfarenheter saknar motstycke i världen. Ty i inget annat land har man under dessa femton år ens tillnärmelsevis haft så mycket av revolutionära erfarenheter, av snabb och brokig växling av olika rörelseformer: legal och illegal, fredlig och våldsam, hemlig och öppen, på cirklar uppbyggd och massomfattande, parlamentarisk och terroristisk. I inget annat land har på en så kort tidsrymd koncentrerats en sådan rikedom av former, nyanser och metoder för kampen av det moderna samhällets alla klasser, och därtill en kamp, som på grund av landets efterblivenhet och tsarismens tunga förtryck särskilt snabbt mognade, särskilt begärligt och framgångsrikt tillägnade sig den amerikanska och den europeiska politiska erfarenhetens "sista ord" i hithörande frågor.
Revolutionens förberedelseår (1903-05). Överallt spåras den stora stormens annalkande. Bland alla klasser jäsning och förberedelse. Utom landets gränser behandlar emigrantpressen teoretiskt revolutionens alla huvudfrågor. Representanterna för de tre huvudklasserna, de tre politiska huvudriktningarna - den liberalt borgerliga, den småborgerligt demokratiska (dold bakom den "socialdemokratiska" och den "socialrevolutionära" riktningens skyltar) och den proletärt revolutionära - föregriper och förbereder den kommande öppna klasskampen i en ytterst förbittrad strid om programmatiska och taktiska uppfattningar. Alla de frågor, som massornas väpnade kamp 1905-07 och 1917-20 gällde, kan (och måste) man i embryonal form följa i den dåtida pressen. Och mellan de tre huvudriktningarna finns naturligtvis hur många som helst mellan-, övergångs- och halvmesyrgruppbildningar. Rättare sagt: i pressorganens, partiernas, fraktionernas och gruppernas strid utkristalliseras de ideologiskt politiska riktningar som är verkliga klassriktningar. Klasserna smider sig de erforderliga ideologiska och politiska vapnen för de kommande drabbningarna.
Revolutionsåren (1905-07). Alla klasser framträder öppet. Alla programmatiska och taktiska uppfattningar prövas genom massornas aktioner. En hittills oanad bredd och skärpa i strejkkampen. Den ekonomiska strejken växer över i politisk och den politiska strejken i uppror. Praktisk prövning av det inbördes förhållandet mellan det ledande proletariatet och de ledda, vacklande, vankelmodiga bönderna. Uppkomsten av sovjeter som organisationsform under kampens spontana utveckling. De dåtida striderna rörande sovjeternas betydelse föregriper den stora kampen 1917-20. Växlingen mellan parlamentariska och utomparlamentariska kampformer, mellan taktiken att bojkotta parlamentet och att delta i det, mellan legala kampformer och illegala, och likaså deras samband och växelförhållanden - allt detta utmärks av en förvånande innehållsrikedom. Varje månad av denna period var lika med ett år av "fredlig" och "konstitutionell" utveckling när det gällde lärospån i den politiska vetenskapens grunder - både för massorna och för ledarna, både för klasserna och partierna. Utan "generalrepetitionen" 1905 skulle Oktoberrevolutionens seger 1917 ha varit omöjlig.
Reaktionsåren (1907-10). Tsarismen har segrat. Alla revolutionära och oppositionella partier är slagna. Förfall, demoralisering, splittring, upplösning, överlöperi och pornografi i stället för politik. Ökad dragning till den filosofiska idealismen. Mysticism som mask för kontrarevolutionära stämningar. Men samtidigt ger just det stora nederlaget de revolutionära partierna och den revolutionära klassen en verklig och högst nyttig läxa, en läxa i historisk dialektik, en läxa i att förstå och begripa den politiska kampen och konsten att föra den. Vännerna lär man känna i nöden. Slagna arméer lär sig mycket.
Efter segern måste tsarismen skyndsamt bryta ned resterna av det förborgerliga, patriarkaliska levnadssättet i Ryssland. Landets borgerliga utveckling går utomordentligt snabbt framåt. Illusionerna om ett tillstånd vid sidan av och ovan klasserna, illusionerna om möjligheten att undgå kapitalismen går upp i rök. Klasskampen framträder på ett helt nytt och mycket klarare sätt.
De revolutionära partierna måste slutföra skolgången. De hade lärt sig att gå till angrepp. Nu gäller det att inse, att denna kunskap måste kompletteras med förmåga att retirera på ett riktigare sätt. Det gäller att förstå - och den revolutionära klassen lär sig att förstå genom egna bittra erfarenheter - att man inte kan segra utan att ha lärt sig att både anfalla och retirera på rätt sätt. Av alla slagna oppositionella och revolutionära partier retirerade bolsjevikerna med den bästa ordningen, med de minsta förlusterna för sin "armé", med bäst bibehållen kärntrupp, med de ringaste (ifråga om djup och obotlighet) splittringarna, med den minsta demoraliseringen samt med den största förmågan att återuppta arbetet så brett, riktigt och energiskt som möjligt. Och detta hade bolsjevikerna uppnått endast därför att de skoningslöst avslöjade och jagade bort frasrevolutionärerna, som inte ville förstå att man måste retirera, att man måste förstå att retirera och att man ovillkorligen måste lära sig arbeta legalt i de mest reaktionära parlament, i de mest reaktionära fackföreningar, kooperativa föreningar, försäkringskassor och dylika organisationer.
Uppsvingsåren (1910-14). I början gick uppsvinget otroligt långsamt. Senare, efter Lena-händelserna 1912, en smula hastigare. Med övervinnande av oerhörda svårigheter trängde bolsjevikerna undan mensjevikerna, vilkas roll som borgerliga agenter i arbetarrörelsen utmärkt väl insågs av hela bourgeoisin efter 1905 och vilka hela bourgeoisin därför på tusen sätt stödde mot bolsjevikerna. Men bolsjevikerna skulle aldrig ha lyckats med detta om de inte hade genomfört den riktiga taktiken att förena det illegala arbetet med ett ovillkorligt utnyttjande av de "legala möjligheterna". I den ärkereaktionära duman erövrade bolsjevikerna hela arbetarkurian[1].
Det första imperialistiska världskriget (1914-17). Trots "parlamentets" ytterligt reaktionära karaktär, är den legala parlamentarismen till synnerligen stor nytta för det revolutionära proletariatets parti, bolsjevikerna. De bolsjevikiska deputeradena vandrar till Sibirien. Alla nyanser av socialimperialism, socialchauvinism, socialpatriotism, inkonsekvent och konsekvent internationalism, pacifism och revolutionärt förnekande av de pacifistiska illusionerna finner ett fullödigt uttryck i vår emigrantpress. Andra internationalens lärda dumhuvuden och gamla tanter, som nonchalant och högmodigt rynkade på näsan åt de talrika "fraktionerna" inom den ryska socialismen och den förbittrade kampen dem emellan, förmådde inte - då kriget tog bort den omskrutna "legaliteten" i alla de utvecklade länderna - organisera ens tillnärmelsevis så fritt (illegalt) meningsutbyte och så fri (illegal) utveckling av riktiga åsikter, som de ryska revolutionärerna organiserade i Schweiz och i en rad andra länder. Just därför visade sig både de öppna socialpatrioterna och "kautskyanerna" i alla länder vara proletariatets värsta förrädare. Och när bolsjevismen segrade 1917-20, så var en av huvudorsakerna till denna seger den, att bolsjevismen redan från slutet av 1914 skoningslöst avslöjade socialchauvinismens och "kautskyanismens" (vilken motsvaras av longuetismen i Frankrike, av åsikterna hos det oavhängiga arbetarpartiets ledare och fabianerna i England, hos Turati i Italien o.s.v.) hela gemenhet, skändlighet och nedrighet, och massorna förvissade sig sedan genom egna erfarenheter allt mer om riktigheten av bolsjevikernas åsikter.
Den andra revolutionen i Ryssland (från februari till oktober 1917). Tsarismens otroliga ålderdomssvaghet och skröplighet skapade (med det ytterst plågsamma krigets hemsökelser och bördor som ytterligare bidrag) en mot den själv riktad oerhört nedbrytande kraft. På några dagar förvandlades Ryssland till en demokratisk borgerlig republik, friare - under krigsförhållanden - än något annat land i världen. Liksom i ytterst "strängt parlamentariska" republiker började de oppositionella och revolutionära partiernas ledare bilda regering, varvid egenskapen att vara ledare för ett oppositionsparti i parlamentet, hur reaktionärt detta parlament än var, underlättade en sådan ledares senare roll i revolutionen.
Mensjevikerna och "socialistrevolutionärerna" tillägnade sig på några få veckor alldeles ypperligt de metoder och manér, de argument och sofismer, som förekommer hos Andra internationalens europeiska hjältar, ministersocialisterna och det övriga opportunistiska packet. Allt vad vi nu läser om sådana män som Scheidemann och Noske, Kautsky och Hilferding, Renner och Austerlitz, Otto Bauer och Friedrich Adler, Turati och Longuet, fabianerna och ledarna för det oavhängiga arbetarpartiet i England, allt detta tycks oss vara (och är verkligen också) en trist upprepning, ett omkväde av ett gammalt och välkänt motiv. Allt detta har vi redan sett hos mensjevikerna. Historien spelade ett spratt och lät opportunisterna i ett efterblivet land förekomma opportunisterna i en rad framskridna länder.
När Andra internationalens alla hjältar led bankrutt och blamerade sig ifråga om sovjeternas och sovjetmaktens betydelse och roll, när ledarna för de tre mycket viktiga, nu ur Andra internationalen utträdda partierna (nämligen det tyska oavhängiga socialdemokratiska partiet, det franska longuetistiska och det engelska oavhängiga arbetarpartiet), blamerade sig på ett särskilt "effektfullt" sätt och råkade i förvirring i denna fråga, när de alla visade sig vara slavar under den småborgerliga demokratins fördomar (alldeles i samma anda som de småborgare som år 1848 kallade sig "socialdemokrater"), så hade vi redan sett allt detta i mensjevikernas exempel. Historien spelade det sprattet att sovjeterna uppstod i Ryssland 1905, att de från februari till oktober 1917 förfalskades av mensjevikerna, som led bankrutt på grund av oförmåga att förstå deras roll och betydelse, och att sovjetmaktens ide nu uppstått i hela världen och med enastående hastighet sprider sig bland proletariatet i alla länder, varvid Andra internationalens gamla hjältar överallt likaså lider bankrutt på grund av sin oförmåga att förstå sovjeternas roll och betydelse, alldeles som våra mensjeviker. Erfarenheten har bevisat, att i några av den proletära revolutionens ytterst väsentliga frågor måste alla länder oundvikligen genomgå det som Ryssland har genomgått.
Sin segerrika kamp mot den parlamentariska (de facto) borgerliga republiken och mot mensjevikerna började bolsjevikerna mycket försiktigt och förberedde den på ett allt annat än enkelt sätt - tvärtemot de föreställningar, som man nu inte sällan möter i Europa och Amerika. I början av den nu omtalade perioden förordade vi inte regeringens störtande, utan klarlade att det var omöjligt att störta den utan föregående förändringar av sammansättningen och opinionen i sovjeterna. Vi proklamerade inte bojkott mot det borgerliga parlamentet, konstituerande församlingen, utan från och med vårt partis aprilkonferens (1917) sade vi officiellt å partiets vägnar, ett en borgerlig republik med konstituerande församling var bättre än en sådan republik utan denna församling, men att en "arbetar- och bonderepublik", en sovjetrepublik, är bättre än varje borgerligt demokratisk, parlamentarisk republik. Utan ett sådant försiktigt, grundligt, omsorgsfullt och ihållande förberedelsearbete hade vi inte kunnat segra i oktober 1917 och inte heller konsolidera denna seger.
För det första och framför allt gjorde den det i kampen mot opportunismen, som 1914 slutgiltigt växte över i socialchauvinism och definitivt ställde sig på bourgeoisins sida mot proletariatet. Det var naturligtvis bolsjevismens huvudfiende inom arbetarrörelsen. Denna fiende förblir även huvudfienden i internationell skala. Åt denna fiende ägnade och ägnar bolsjevismen alltjämt framför allt sin uppmärksamhet. Denna sida av bolsjevikernas verksamhet är nu redan tämligen välkänd även utomlands.
Något annat måste sägas om bolsjevismens andra fiende inom arbetarrörelsen. Utomlands känner man ännu alltför litet till att bolsjevismen vuxit fram, utformats och härdats i mångårig kamp mot den småborgerliga revolutionismen, som påminner om anarkismen eller lånar ett och annat av denna och som i allt väsentligt avviker från den konsekventa proletära klasskampens villkor och behov. Teoretiskt står det fullständigt klart för marxisterna - och det har helt bekräftats av alla europeiska revolutioners och revolutionära rörelsers erfarenhet - att de små egendomsägarna, småföretagarna (en social typ som i många europeiska länder är synnerligen rikt och brett representerad), vilka under kapitalismen ständigt förtrycks och mycket ofta erfar en otroligt plötslig och snabb försämring av sina levnadsvillkor och ruineras, lätt grips av en extrem revolutionär stämning, men ej är i stånd att visa uthållighet, organisation, disciplin och ståndaktighet. En småborgare som "blivit desperat" av kapitalismens fasor är en social företeelse, som liksom anarkismen utmärker alla kapitalistiska länder. En sådan revolutionär stämnings obeständighet, dess ofruktbarhet, dess egenskap att snabbt förvandlas till undergivenhet, apati, fantasteri, ja, till "vild" hänförelse för den ena eller andra borgerliga "mode"-riktningen - allt detta är allmänt bekant. Men ett teoretiskt, abstrakt erkännande av dessa sanningar befriar på intet sätt de revolutionära partierna från de gamla felen, vilka alltid framträder av någon oväntad anledning, i en något ny form, i förut okänd täckmantel eller omgivning, i en originell - mer eller mindre originell - situation.
Anarkismen har icke sällan utgjort ett slags straff för arbetarrörelsens opportunistiska synder. De båda lytena har kompletterat varandra. Och om anarkismen i Ryssland, oaktat dess befolknings mera småborgerliga sammansättning jämfört med de europeiska länderna, under de båda revolutionerna (1905 och 1917) och under deras förberedande hade jämförelsevis obetydligt inflytande, så får man otvivelaktigt i viss mån skriva detta på bolsjevismens konto, som alltid fört den mest skoningslösa och oförsonliga kamp mot opportunismen. jag säger "i viss mån", ty en ännu större roll för att försvaga anarkismen i Ryssland har den omständigheten spelat, att den haft möjlighet att i det förflutna (1870-talet) utveckla sig utomordentligt yppigt och definitivt demonstrera sin oriktighet och sin olämplighet som ledande teori för den revolutionära klassen.
Bolsjevismen övertog vid sin uppkomst år 1903 traditionen att oförsonligt bekämpa den småborgerliga, halvanarkistiska (eller med anarkismen koketterande) revolutionismen, en tradition som den revolutionära socialdemokratin alltid ägt och som hos oss särskilt befästes 1900-03, då grundvalarna till det revolutionära proletariatets massparti lades i Ryssland. Bolsjevismen övertog och fortsatte kampen mot det parti som mest gav uttryck åt den småborgerliga revolutionismens tendenser, nämligen "socialistrevolutionärerna", i tre huvudpunkter. För det första ville detta parti, som förnekade marxismen, alls inte (eller kanske riktigare: kunde inte) förstå nödvändigheten av att före varje politisk aktion företa en strängt objektiv uppskattning av klasskrafterna och deras inbördes förhållande. För det andra ansåg sig detta parti vara speciellt "revolutionärt" eller "vänster" därför att det hyllade den individuella terrorn, attentaten, som vi marxister bestämt förkastade. Självfallet förkastade vi den individuella terrorn endast på grund av lämplighetsskäl, men folk som var i stånd att "principiellt" utdöma den stora franska revolutionens terror eller överhuvudtaget terrorn från ett segrande revolutionärt partis sida, vilket belägras av hela världens bourgeoisi, sådant folk hade redan Plechanov 1900-03, när han var marxist och revolutionär, gjort till föremål för hån och spe. För det tredje betraktade "socialistrevolutionärerna" det som "vänster" att flina åt den tyska socialdemokratins jämförelsevis små opportunistiska synder, medan de samtidigt efterhärmade samma partis yttersta opportunister exempelvis i agrarfrågan eller i fråga om proletariatets diktatur.
I förbigående sagt har historien nu i stor, världshistorisk måttstock bekräftat den uppfattning som vi alltid hävdat, nämligen att den revolutionära tyska socialdemokratin (observera att redan Plechanov 1900-03 krävde Bernsteins uteslutning ur partiet och att bolsjevikerna, ständigt fullföljande denna tradition, 1913 avslöjade Legiens hela låghet, gemenhet och förräderi) - att den revolutionära tyska socialdemokratin kom närmast ett sådant parti som det revolutionära proletariatet behöver för att kunna segra. Nu, år 1920, efter krigs- och de första efterkrigsårens alla nesliga krascher och kriser, är det klart och tydligt att av alla västerlandets partier just den tyska revolutionära socialdemokratin har frambragt de bästa ledarna och kryat på sig, läkts och hämtat krafter före alla andra. Detta syns både på spartakisterna och på Tysklands oavhängiga socialdemokratiska partis vänstra, proletära flygel, som kämpar ståndaktigt mot Kautskys, Hilferdings, Ledebours, Crispiens m.fl. opportunism och karaktärslöshet. Om vi nu kastar en allmän blick på den fullt första socialistiska sovjetrepubliken, så framträder marxismens förhållande till anarkismen överhuvudtaget i skarp och klar silhuett. Marxismen har till slut fått rätt, och om anarkisterna med fullt fog pekat på opportunismen i den uppfattning om staten som råder bland majoriteten av de socialistiska partierna, så har för det första denna opportunism varit förenad med en förvrängning och rent av ett direkt fördöljande av Marx' åsikter om staten (i min bok Staten och revolutionen har jag påpekat att Bebel under 36 år, från 1875 till 1911, hemlighållit ett brev från Engels, där denne särskilt påtagligt, skarpt, direkt och klart avslöjade opportunismen i de gängse socialdemokratiska åsikterna om staten); för det andra skedde korrigeringen av dessa opportunistiska åsikter samt erkännandet av sovjetmakten och dess överlägsenhet över den borgerliga parlamentariska demokratin snabbast och mest djupgående just i de mest marxistiska riktningarna inom de europeiska och amerikanska socialistiska partierna.
I två fall har bolsjevismens kamp mot avvikelserna "åt vänster" inom det egna partiet varit särskilt omfattande: år 1908 då frågan stod om att delta eller inte i det ärkereaktionära "parlamentet" och i de av de mest reaktionära lagar kringskurna legala arbetarföreningarna samt år 1918 (Brestfreden) då frågan stod om den ena eller andra "kompromissen" var acceptabel.
År 1908 uteslöts "vänster"bolsjevikerna ur vårt parti för att de envist vägrade att inse nödvändigheten av att delta i det ärkereaktionära "parlamentet". "Vänstermännen" - bland vilka fanns många utmärkta revolutionärer som sedermera med heder blev (och fortfarande är) medlemmar av kommunistiska partiet - åberopade sig särskilt på det lyckade resultatet av bojkotten år 1905. Då tsaren i augusti 1905 proklamerade att ett rådgivande "parlament" skulle inkallas, förklarade bolsjevikerna - emot alla oppositionspartier och mot mensjevikerna - bojkott mot detta, och revolutionen i oktober 1905 sopade verkligen bort det. Då visade sig bojkotten vara riktig, inte emedan det är riktigt att överhuvudtaget vägra delta i reaktionära parlament, utan därför att man riktigt hade värderat det objektiva läget, vilket ledde till att masstrejkerna snabbt förvandlades till politisk, sedan till revolutionär strejk och därefter till uppror. Därvid gällde striden då om man skulle låta tsaren sammankalla den första representantförsamlingen eller försöka rycka detta sammankallande ur händerna på den gamla statsmakten. Och eftersom det inte fanns och inte heller kunde finnas någon visshet om att det förelåg ett analogt objektivt sakläge vars utveckling gick i samma riktning och hade samma takt, så upphörde bojkotten att vara riktig.
Den bolsjevikiska bojkotten av "parlamentet" år 1905 berikade det revolutionära proletariatet med en ytterst värdefull politisk erfarenhet. Den visade nämligen att när både legala och illegala, parlamentariska och utomparlamentariska kampformer förekommer, så är det ibland nyttigt och rent av absolut nödvändigt att avstå från de parlamentariska formerna. Men ett blint, efterhärmande, okritiskt överförande av denna erfarenhet på andra förhållanden och i en annan situation är det största fel. Ett fel, fast ett mindre och lätt rättat sådant,[2] var redan bolsjevikernas bojkott av "duman" 1906. Ett mycket allvarligt fel och ett svårrättat sådant var bojkotten 1907, 1908 och följande år, då man å ena sidan inte kunde vänta någon mycket snabbt stigande revolutionsvåg som skulle gå över i uppror, och då å andra sidan nödvändigheten att koppla samman legal verksamhet med illegal framgick av hela den historiska situationen i den borgerliga monarki som höll på att renoveras. När vi nu blickar tillbaka på en fullständigt avslutad historisk period, vars samband med de följande perioderna redan tydligt framträtt, så framstår det särskilt klart att bolsjevikerna 1908-14 inte skulle ha kunnat bibehålla (långt mindre befästa, utveckla och förstärka) en fast kärna inom proletariatets revolutionära parti, om de ej i bittraste kamp hade hävdat oundgängligheten att förena illegala kampformer med legala under obetingat deltagande i det ärkereaktionära parlamentet och i en rad andra av reaktionära lagar kringskurna institutioner (försäkringskassor etc).
År 1918 kom det inte till en sprängning. "Vänster"kommunisterna bildade då bara en särskild grupp eller "fraktion" inom vårt parti, vilken dessutom inte var långlivad. Samma år - 1918 - medgav de mest framstående representanterna för "vänster"-kommunismen, exempelvis kamraterna Radek och Bucharin, öppet sitt fel. De hade tyckt att Brestfreden var en principiellt oacceptabel och för det revolutionära proletariatets parti skadlig kompromiss med imperialisterna. Det var verkligen en kompromiss med imperialisterna, men just en sådan kompromiss var absolut nödvändig i en sådan situation.
När jag i dag får höra angrepp på vår taktik vid Brestfredens undertecknande från exempelvis "socialistrevolutionärerna" eller när jag får höra kamrat Lansburys anmärkning i ett samtal med mig: "Våra engelska tradeunionledare säger att kompromisser är acceptabla även för dem om de varit acceptabla för bolsjevismen", så svarar jag vanligen först och främst med en enkel och "populär" jämförelse:
Föreställ er att er bil blir hejdad av beväpnade banditer. Ni ger dem era pengar, passet, revolvern och bilen. Ni blir kvitt banditernas trevliga sällskap. Här föreligger otvivelaktigt en kompromiss. "Do ut des" ("jag ger" dig pengar, vapen och bil, "för att du skall ge" mig möjlighet att dra mig undan helskinnad). Men det är svårt att finna en människa med förståndet i behåll, som skulle förklara en sådan kompromiss "principiellt oacceptabel", eller förklara den person som slutit en dylik kompromiss för banditernas medbrottsling (ehuru banditerna kunde sätta sig i bilen och begagna den och vapnen till nya rån). Vår kompromiss med den tyska imperialismens banditer liknade en sådan kompromiss.
Men när mensjevikerna och socialistrevolutionärerna i Ryssland, Sheidemann med gelikar (och i hög grad även kautskyanerna) i Tyskland, Otto Bauer och Friedrich Adler (för att nu inte tala om herrar Renner & Co) i Österrike, Renaudel, Longuet & Co i Frankrike, fabianerna, "de oavhängiga" och "labourmännen" i England 1914-18 och 1918-20 ingick kompromisser med sin egen och stundom även med den "allierade" bourgeoisins banditer mot sitt eget lands revolutionära proletariat, då handlade alla dessa herrar som banditismens medbrottslingar.
Slutsatsen är klar: att "principiellt" förkasta kompromisser, att förkasta varje möjlighet av kompromisser överhuvudtaget, hurudana de än är, det är en barnslighet som det är svårt att ens ta på allvar. En politiker, som önskar vara till nytta för det revolutionära proletariatet, måste förstå att urskilja de konkreta fallen av just oacceptabla kompromisser, i vilka opportunism och förräderi tar sig uttryck, och inrikta hela kritikens skärpa, hela udden av skoningslöst avslöjande och oförsonlig kamp mot dessa konkreta kompromisser, och inte tillåta de rutinerade "geschäft"socialisterna och parlamentsjesuiterna att slingra sig undan och komma ifrån ansvaret genom resonemang om "kompromisser överhuvudtaget". Det är just på det sättet som herrar tradeunion"ledare" och likaså Fabian Societys och det "oavhängiga" arbetarpartiets ledare söker slingra sig undan ansvaret för det av dem begångna förräderiet, för den av dem ingångna kompromissen, som verkligen innebär den värsta opportunism, förräderi och svek.
Det är skillnad på kompromisser och kompromisser. Man måste förstå att analysera situationen och de konkreta villkoren för varje kompromiss eller varje art av kompromisser. Man måste lära sig att skilja en person, som gett banditerna pengar och vapen för att minska det onda banditerna förorsakar och underlätta deras gripande och arkebusering, från den person som givit banditerna pengar och vapen för att vara med och dela bytet. I politiken är det inte alltid så lätt som i vårt barnsligt enkla exempel. Men den som åt arbetarna önskade fundera ut ett recept som på förhand skulle ge färdiga lösningar för livets alla skiften eller som lovade att det i det revolutionära proletariatets politik aldrig skall förekomma svårigheter eller invecklade situationer, han skulle helt enkelt vara en charlatan.
För att inte lämna rum åt några misstolkningar skall jag försöka att om än i all korthet ange några grundsatser för analys av konkreta kompromisser.
Det parti som med de tyska imperialisterna slöt en kompromiss, vilken bestod i undertecknandet av Brestfreden, hade praktiskt utformat sin internationalism sedan slutet av 1914. Det fruktade inte att förkunna den tsaristiska monarkins nederlag och att brännmärka "fosterlandsförsvaret" i ett krig mellan två imperialistiska roffare. De parlamentariska representanterna för detta parti vandrade till Sibirien i stället för att följa den väg som ledde till ministerportföljer i en borgerlig regering. Revolutionen, som störtade tsarismen och skapade den demokratiska republiken, satte detta parti på ett nytt och mycket svårt prov: det inlät sig inte på några som helst överenskommelser med "sina egna" imperialister, utan förberedde deras störtande och störtade dem. Då detta parti tagit den politiska makten, lämnade det inte sten på sten kvar av vare sig godsägaregendom eller kapitalistisk egendom. Detta parti offentliggjorde och bröt imperialisternas hemliga avtal och erbjöd alla folk fred samt underkastade sig breströvarnas övervåld först sedan de engelska och franska imperialisterna omintetgjort denna fred och bolsjevikerna gjort allt som stod i mänsklig makt för att påskynda revolutionen i Tyskland och i andra länder. Den fullständiga riktigheten av en sådan kompromiss, sluten av ett sådant parti i en sådan situation, blir med var dag allt klarare och påtagligare för alla.
Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna i Ryssland (liksom även alla Andra internationalens ledare i hela världen 1914-20) började med ett förräderi genom att direkt eller indirekt rättfärdiga "fosterlandsförsvaret", d.v.s. försvaret av sin rövarbourgeoisi. De fortsatte förräderiet genom att gå i koalition med sitt lands bourgeoisi och tillsammans med sin bourgeoisi kämpa mot det revolutionära proletariatet i sitt land. Deras block, först med Kerenskij och kadeterna, sedan med Koltjak och Denikin i Ryssland, liksom även deras utländska meningsfränders block med bourgeoisin i deras länder, innebar att ta parti för bourgeoisin mot proletariatet. Deras kompromiss med imperialismens banditer bestod från början till slut i att de gjorde sig till den imperialistiska banditismens medbrottslingar.
De tyska kommunister, som vi nu måste tala om, kallar sig inte "vänster" utan - om jag inte misstar mig - en "principiell opposition". Men att de visar alla symptom på "barnsjukdomen vänsterism", det kommer att framgå av den fortsatta framställningen.
Den för oppositionens ståndpunkt pläderande lilla broschyren Klyvningen av Tysklands kommunistiska parti (Spartacusförbundet, som utgivits av "lokalorganisationen i Frankfurt am Main", framställer i högsta grad åskådligt, exakt, klart och kortfattat det väsentliga i denna oppositions uppfattningar. Några citat skall vara nog att göra läsaren bekant med det:
"Det kommunistiska partiet är den mest resoluta klasskampens parti ..."
"Politiskt utgör denna övergångstid [mellan kapitalismen och socialismen] den proletära diktaturens period."
"Nu uppstår frågan: vem skall vara bärare av diktaturen: det kommunistiska partiet eller den proletära klassen? ... Bör man principiellt sträva efter det kommunistiska partiets diktatur eller den proletära klassens diktatur?"
(Kursiveringen är överallt originalets.)
Vidare anklagas det tyska kommunistiska partiets centralkommitté av broschyrens författare för att den söker en väg till koalition med Tysklands oavhängiga socialdemokratiska parti, för att "frågan om det principiella erkännandet av alla politiska kampmedel", däribland även parlamentarismen, blivit framförd av denna centralkommitté endast för att dölja dess verkliga och viktigaste strävan till koalition med de oavhängiga. Och broschyren fortsätter:
"Oppositionen har valt en annan väg. Den är av den meningen, att frågan om det kommunistiska partiets herravälde och partidiktaturen endast är en taktikfråga. I varje fall är det kommunistiska partiets herravälde den slutliga formen för varje partiherravälde. Principiellt måste man sträva efter den proletära klassens diktatur. Och alla partiets mått och steg, dess organisation, dess kampform, dess strategi och taktik måste anpassas härefter. 1 enlighet härmed måste med största bestämdhet varje kompromiss med andra partier, varje återvändande till de historiskt och politiskt förlegade parlamentariska kampformerna, varje manöver- och kompromisspolitik förkastas. De specifikt proletära metoderna för revolutionär kamp bör särskilt framhävas. Och för att omfatta de bredaste proletärakretsar och skikt, vilka skall delta i den revolutionära kampen under kommunistiska partiets ledning, måste det skapas nya organisationsformer på den bredaste basis och inom vidaste ram. Denna samlingsplats för alla revolutionära element är arbetarunionen, byggd på grundvalen av fabriksorganisationer. I den bör alla arbetare förenas, vilka följer parollen: ut ur fackförbunden! Här formeras det kämpande proletariatets bredaste kämpaled. Erkännande av klasskampen, rådsystemet och diktaturen är tillräckligt för inträde. Hela den fortsatta politiska orienteringen i kampen är kommunistiska partiets uppgift, vilket står utanför arbetarunionen ..."
"Två kommunistiska partier står sålunda nu emot varandra:
Det ena, ledarnas parti, vilket strävar efter att organisera den revolutionära kampen och leda den ovanifrån, under kompromisser och bedrivande av parlamentarisk verksamhet, för att skapa sådana situationer som kunde tillåta dem att inträda i en koalitionsregering, i vars händer diktaturen skulle befinna sig.
Det andra, masspartiet, vilket väntar den revolutionära kampens uppsving nedifrån, vilket väl känner och tillämpar i denna kamp blott en enda målmedveten metod och avböjer alla parlamentariska och opportunistiska metoder. Denna enda metod är det ovillkorliga störtandet av bourgeoisin för att sedan upprätta den proletära klassdiktaturen för socialismens förverkligande ..."
"Där ledarnas diktatur - här massornas diktatur! Så lyder vår paroll."
Detta är de väsentligaste satser som karakteriserar åsikterna hos oppositionen i det tyska kommunistiska partiet.
Varje bolsjevik, som medvetet deltagit i eller på nära håll iakttagit bolsjevismens utveckling sedan år 1903, kommer genast efter att ha läst dessa funderingar att säga: "Sådant gammalt, ökänt trams! Vilken 'vänster'barnslighet!"
Men låt oss närmare betrakta de uttalanden vi anfört.
Redan själva frågeställningen - "partiets diktatur eller klassens diktatur? ledarnas diktatur (parti) eller massornas diktatur (parti)?" - vittnar om den mest otroliga och hopplösa tankeförvirring. Man anstränger sig att tänka ut något enastående och gör sig i sitt ivriga grubbleri bara löjlig. Alla vet att massorna delas i klasser; att man kan ställa massor och klasser mot varandra bara om man ställer den stora majoriteten överhuvudtaget, som inte är sönderdelad med hänsyn till sin ställning i den sociala produktionsordningen, mot kategorier som intar en särskild ställning i den sociala produktionsordningen; att klasserna vanligen och i de flesta fall, åtminstone i de moderna civiliserade länderna, leds av politiska partier; att de politiska partierna såsom allmän regel styrs av mer eller mindre fasta grupper av de mest auktoritativa, inflytelserika, erfarna, till de ansvarsfullaste posterna valda personer, som kallas ledare. Allt detta är ABC. Allt detta är enkelt och klart. Varför skall allt detta ersättas med någon sorts mesopotamiska, någon sorts ny volapük? Å ena sidan har man tydligen förvirrats då man råkat i ett svårt läge, när den hastiga växlingen mellan legalitet och illegalitet för partiet stör det vanliga, normala, enkla förhållandet mellan ledare, partier och klasser. I Tyskland har man liksom i andra europeiska länder övermåttan vant sig vid legaliteten, vid fritt och regelrätt val av "ledare" på reguljära partikongresser, vid en bekväm verifiering av partiernas klassammansättning medelst parlamentsval, medelst möten, pressen, stämningen inom fackföreningarna och andra förbund o.s.v. Då man på grund av revolutionens våldsamma förlopp och inbördeskrigets utveckling blev tvungen att från detta invanda hastigt övergå till att skifta från legalitet till illegalitet, till att förena dem, till "obekväma", "odemokratiska" metoder för att utse, bilda eller bibehålla "ledargrupper" - då blev man förvirrad och började tänka ut övernaturligt svammel. Antagligen har några medlemmar av det holländska kommunistpartiet, som haft olyckan att födas i ett litet land med en särskilt privilegierad och särskilt solid legal situations traditioner och förhållanden, folk som inte skådat någon växling mellan legalitet och illegalitet, själva förvirrats och förlorat fattningen och stött de absurda påhitten.
Å andra sidan kan man märka ett helt enkelt föga genomtänkt och osammanhängande användande av vår tids "mode"-ord om "massan" och "ledarna". Man har hört mycket om och fast inpräntat i sig angreppen mot "ledarna" och att de står i motsättning till "massan", men man har inte förstått att tänka efter hur det verkligen ligger till och göra saken klar för sig.
"Ledarnas" och "massornas" avlägsnande från varandra yttrade sig i alla länder särskilt tydligt och skarpt mot slutet av det imperialistiska kriget och efter detsamma. Huvudorsaken till denna företeelse hade Marx och Engels 1852-92 många gånger förklarat med England som exempel. Englands monopolställning utskilde ur "massan" en halvt kälkborgerlig, opportunistisk "arbetararistokrati". Ledarna för denna arbetararistokrati ställde sig ständigt på bourgeoisins sida, underhölls - direkt eller indirekt - av denna. Marx förvärvade sig till sin heder detta slödders hat genom att öppet brännmärka dem som förrädare. Den moderna imperialismen (1900-talet) har skapat en privilegierad monopolställning för några avancerade länder, och på denna grund avtecknar sig överallt inom Andra internationalen de förrädiska ledarnas, opportunisternas och socialchauvinisternas typ som försvarar sitt skrås, sitt arbetararistokratiska skikts intressen. De opportunistiska partierna förlorade kontakten med "massorna", d.v.s. med de arbetandes breda lager, med deras flertal, med de sämst betalda arbetarna. Det revolutionära proletariatets seger är omöjlig utan kamp mot detta onda, utan avslöjande, brännmärkande och utdrivande av dessa opportunistiska socialförrädiska ledare. En sådan politik har Tredje internationalen också följt.
Att av denna anledning gå så långt som att överhuvudtaget ställa massornas diktatur mot ledarnas diktatur är en löjeväckande orimlighet och dumhet. Särskilt komiskt är att man faktiskt i stället för de gamla ledarna, som har allmänmänskliga synpunkter på enkla saker, i själva verket för fram (under betäckning av parollen: "Ned med ledarna!") nya ledare som pratar övernaturlig smörja och gallimatias. Sådana är i Tyskland Laufenberg, Wolffheim, Horner, Karl Schröder, Friedrich Wendel, Karl Erler.[3] Den sistnämndes försök att "fördjupa" frågan och att överhuvudtaget proklamera de politiska partiernas obehövlighet och "borgerlighet" är redan det en sådan Herakles' stod av dumhet, att man inte kan göra annat än rycka på axlarna. Sannerligen: ett litet fel kan anta enorma proportioner om man envist håller fast vid det, om man ger det en fördjupad motivering, om man "drar de yttersta konsekvenserna" därav.
De virrigaste huvuden bland de romanska syndikalisterna och anarkisterna kan känna sig "tillfredsställda": solida tyskar, vilka tydligen anser sig vara marxister (K Erler och K Horner visar genom sina artiklar i nämnda tidning på ett särskilt eftertryckligt sätt, att de anser sig vara solida marxister. De pratar en särskilt löjlig och otrolig rappakalja och ådagalägger en fullständig oförståelse för marxismens ABC), går i sitt prat så långt att de säger fullständigt orimliga saker. Blotta erkännandet av marxismen är inte nog för att befria sig från fel. Ryssarna vet detta särskilt väl, ty hos oss har marxismen särskilt ofta varit "ett mode".
Förnekande av partiväsendet och partidisciplinen är alltså vad oppositionen kommit till. Och det är liktydigt med proletariatets fullständiga avväpning till förmån för bourgeoisin. Det är liktydigt just med den småborgerliga splittring, obeständighet, bristande förmåga till uthållighet, till samling, till enhetlig aktion, som ovillkorligen bringar varje revolutionär proletär rörelse till undergång, om man ger efter för den. Att förneka partiväsendet innebär ur kommunismens synvinkel att göra ett språng från kapitalismens förestående sammanbrott (i Tyskland), inte till kommunismens lägsta eller till dess mellersta fas, utan till dess högsta. I Ryssland upplever vi (tredje året efter kapitalismens störtande) de första stegen i övergången från kapitalism till socialism eller till kommunismens lägsta stadium. Klasserna finns kvar och kommer att finnas kvar i åratal och överallt efter proletariatets erövring av makten. Möjligen kommer denna tid att bli kortare i England, där det inte finns bönder (men dock småföretagare!). Att avskaffa klasserna innebär inte bara att jaga bort godsägare och kapitalister - det har vi gjort tämligen lätt - det innebär även att avskaffa de små varuproducenterna, och dem kan man inte jaga bort, dem kan man inte undertrycka, med dem måste man samsas, dem kan (och måste) man omdana och omskola endast genom ett mycket långvarigt, långsamt och försiktigt organisatoriskt arbete. De omger proletariatet från alla håll med ett småborgerligt element, genomtränger det därmed, demoraliserar det därmed, framkallar ständigt och jämt bland proletariatet recidiv till småborgerlig karaktärslöshet, söndring och individualism, omslag från entusiasm till modlöshet. Det behövs den strängaste centralisation och disciplin inom proletariatets politiska parti för att motstå detta, för att riktigt, framgångsrikt och segerrikt genomföra proletariatets organisatoriska roll (och det är dess huvudroll). Proletariatets diktatur är en hårdnackad kamp - blodig och oblodig, våldsam och fredlig, militär och ekonomisk, pedagogisk och administrativ - mot det gamla samhällets krafter och traditioner. Vanans makt hos miljoner och tiotals miljoner människor är en fruktansvärd makt. Utan ett järnhårt och kamphärdat parti, utan ett parti som åtnjuter förtroende hos alla hederliga element i den givna klassen, utan ett parti som förstår att ge akt på massans stämning och påverka den, är det omöjligt att med framgång föra en sådan kamp. Att besegra den centraliserade storbourgeoisin är tusen gånger lättare än att "besegra" miljoner och åter miljoner småföretagare. Dessa genomdriver medelst sin dagliga, osynliga, ogripbara, upplösande verksamhet just de resultat som bourgeoisin behöver och som restaurerar bourgeoisin. Den som ens i ringaste mån försvagar det proletära partiets järndisciplin (i synnerhet under proletariatets diktatur), han bistår faktiskt bourgeoisin mot proletariatet.
Jämte frågan om ledarna - partiet - klassen - massan bör frågan om de "reaktionära" fackföreningarna ställas. Men först skall jag tillåta mig ännu ett par avslutande anmärkningar på grundval av vårt partis erfarenheter. Angrepp mot "ledardiktatur" har alltid förekommit inom vårt parti: jag minns dylika angrepp allra först från 1895, då ett parti formellt ännu inte existerade men då en central grupp i Petersburg började utforma sig och måste åta sig ledningen av grupperna i de olika distrikten. På vårt partis nionde kongress (april 1920) förekom en mindre opposition, som också talade om "ledardiktatur", "oligarki" o.s.v. Det finns därför intet märkvärdigt, intet nytt, intet förskräckligt i den "vänsteristiska barnsjukdomen" hos tyskarna. Denna sjukdom går över utan fara, och organismen blir efteråt t.o.m. kraftigare. Å andra sidan medförde den snabba växlingen av legal och illegal verksamhet, vilken gjorde det nödvändigt att speciellt "dölja" och hålla i djupaste hemlighet just generalstaben, just ledarna, ibland hos oss ytterst farliga företeelser. Det värsta var att en provokatör, Malinovskij, år 1912 kom in i bolsjevikernas centralkommitté. Han bringade tiotals och åter tiotals av de bästa och mest hängivna kamraterna i fördärvet, såg till att de hamnade på straffkoloni och påskyndade döden för många av dem. Att han inte åstadkom ännu större skada berodde på att förhållandet mellan det legala och det illegala arbetet var ordnat på ett riktigt sätt. För att vinna vårt förtroende måste Malinovskij som medlem av partiets centralkommitté och som dumaledamot hjälpa oss att utge legala dagliga tidningar, vilka även under tsartiden kunde inriktas på att bekämpa mensjevikernas opportunism och förkunna bolsjevismens grundsatser i en på tillbörligt sätt maskerad form. Medan Malinovskij med ena handen skickade tiotals och åter tiotals av bolsjevismens bästa krafter till tukthus och till döden, var han tvungen att med andra handen hjälpa till att skola tiotusen och åter tiotusen nya bolsjeviker med den legala pressens hjälp. Det skadar inte de tyska (och även engelska, amerikanska, franska och italienska) kamraterna, vilka står inför uppgiften att lära sig utföra revolutionärt arbete inom de reaktionära fackföreningarna, att väl begrunda detta faktum.[4]
I många länder, även i de mest utvecklade, sänder bourgeoisin otvivelaktigt nu in och kommer att sända in provokatörer i de kommunistiska partierna. Ett medel att bekämpa denna fara är att skickligt förena det legala och det illegala arbetet.
Den tyska "vänstern" anser denna fråga för sitt vidkommande ovillkorligen med nej besvarad. Enligt dess mening räcker det med deklamationer och vreda utrop mot de "reaktionära" och "kontrarevolutionära" fackföreningarna (särskilt "solitt" och särskilt dumt verkar detta hos K Horner) för att "bevisa" onödigheten, ja, rent av otillåtligheten av att revolutionärer, kommunister arbetar i de gula, socialchauvinistiska, kompromissande, legienska, kontrarevolutionära fackföreningarna.
Men hur övertygad den tyska "vänstern" än är om det revolutionära i denna taktik, så är den dock faktiskt i grund och botten oriktig och innebär ingenting annat än tomma fraser.
För att klargöra detta vill jag utgå från vår egen erfarenhet - i enlighet med den allmänna planen i denna artikel som syftar till hur man på Västeuropa skall kunna tillämpa det, som är allmänt tillämpligt, av allmän betydelse och allmänt obligatoriskt i bolsjevismens historia och nutida taktik.
Inbördesförhållandet mellan ledarna, partiet, klassen och massorna och samtidigt även den proletära diktaturens och det proletära partiets förhållande till fackföreningarna framträder för närvarande hos oss konkret i följande form. Diktaturen utövas av det i sovjeterna organiserade proletariatet, som ledes av bolsjevikernas kommunistiska parti, vilket enligt den senaste partikongressens (april 1920) uppgifter äger 611 000 medlemmar. Medlemsantalet har både före och efter Oktoberrevolutionen starkt fluktuerat och har förut, t.o.m. 1918 och 1919, varit betydligt lägre. Vi fruktar en alltför stark utvidgning av partiet, ty vid ett regeringsparti strävar oundvikligen karriärjägare och bedragare, som endast förtjänar att skjutas, att klamra sig fast. Sista gången vi öppnade partiets dörrar på vid gavel - endast för arbetare och bönder - var under de dagar (vintern 1919) då Judenitj stod ett fåtal verst från Petrograd och Denikin i Orjol (omkring 350 verst från Moskva), d.v.s. då sovjetrepubliken hotades av en förtvivlad dödsfara och då äventyrare, karriärjägare, bedragare och överhuvudtaget opålitliga element inte alls kunde räkna med en fördelaktig karriär (utan snarare kunde vänta galge och tortyr) av att sluta sig till kommunisterna. Partiet, som årligen samlas till kongress (på den sista: 1 representant för vart tusental medlemmar), ledes av en på kongressen vald centralkommitté på 19 personer, och det löpande arbetet i Moskva måste utföras av ännu mindre kollegier, nämligen de så kallade orgbyrån (organisationsbyrån) och politbyrån (politiska byrån), vilka väljes på plenarsammanträden inom centralkommittén och består av fem CK-medlemmar vardera. Här har vi således den mest påtagliga "oligarki". Ingen enda viktig politisk eller organisatorisk fråga avgöres av en enda statsinstitution i vår republik utan ledande anvisningar av partiets centralkommitté.
Partiet stöder sig i sitt arbete direkt på fackföreningarna, vilka nu enligt uppgifterna från senaste kongressen (april 1920) räknar över 4 miljoner medlemmar och formellt är partilösa. I praktiken består alla ledande institutioner inom det stora flertalet fackförbund och främst naturligtvis den fackliga allryska centralen eller byrån (Sovjetrysslands centrala fackföreningsråd) av kommunister och genomför alla partiets direktiv. Således har vi en i det stora hela formellt icke-kommunistisk, elastisk och jämförelsevis bred och mäktig proletär apparat, genom vilken partiet är intimt förbundet med klassen och massan och medelst vilken klassens diktatur under partiets ledning genomförs. Styra landet och genomföra proletariatets diktatur utan den intimaste förbindelse med fackföreningarna, utan deras entusiastiska stöd, utan det mest självuppoffrande arbete från deras sida inte bara i det ekonomiska utan även i det militära uppbyggnadsarbetet, skulle vi naturligtvis inte ha kunnat i två och ett halvt års tid eller ens två och en halv månader. Det är klart att dessa nära band praktiskt innebär en mycket komplicerad och mångsidig verksamhet med propaganda, agitation och konferenser, vilka genomförs ofta och i rätt tid med inte blott ledande, utan överhuvudtaget inflytelserika fackföreningsfunktionärer, med energisk kamp mot mensjevikerna som ännu äger ett visst om än mycket ringa antal anhängare, vilka de lär alla möjliga kontrarevolutionära knep - från ideologiskt försvar av (den borgerliga) demokratin och förkunnelse av fackföreningarnas "oavhängighet" (oavhängighet - av den proletära statsmakten!) till sabotage av den proletära disciplinen o.s.v., o.s.v.
Förbindelsen med "massorna" genom fackföreningarna anser vi vara otillräcklig. Praktiken har under revolutionens gång hos oss skapat en sådan institution som partilösa arbetar- och bondekonferenser, och vi försöker helt och fullt stödja, utveckla och utvidga den för att kunna följa massornas stämningar, närma oss dem, svara på deras förfrågningar och föra fram de bästa personerna till statliga befattningar o.s.v. I ett av de senaste dekreten om folkkommissariatets för statskontroll ombildning till Arbetar- och bondeinspektionen har överlåtits åt partilösa konferenser av detta slag att välja medlemmar i statskontrollen för olika slags revisioner o.s.v.
Dessutom utförs naturligtvis partiets hela arbete genom sovjeterna, vilka sammansluter de arbetande massorna utan yrkesbegränsningar. Sovjeternas kretskongresser utgör en demokratisk institution, vars motsvarighet ännu aldrig skådats ens i den borgerliga världens bästa demokratiska republiker, och genom dessa kongresser (som partiet söker följa så uppmärksamt som möjligt) samt likaledes genom att klassmedvetna arbetare ständigt beordras till alla slags befattningar på landsbygden, förverkligas proletariatets ledande roll gentemot bönderna, förverkligas stadsproletariatets diktatur och den systematiska kampen mot de rika, borgerliga, exploaterande och spekulerande bönderna o.s.v.
Sådan är den proletära statsmaktens allmänna mekanism; betraktad "ovanifrån", med hänsyn till diktaturens praktiska förverkligande. Läsaren kan, får man hoppas, förstå varför en rysk bolsjevik, som är förtrogen med denna mekanism och som iakttagit hur denna mekanism under loppet av 25 år vuxit upp ur små, illegala, underjordiska cirklar, inte kan undgå att finna allt tal om "ovanifrån" eller "nedifrån", ledarnas diktatur eller massans diktatur o.s.v. vara löjligt barnkammarjoller, något i stil med en tvist om huruvida människan har mest nytta av vänstra foten eller högra handen.
Som likadant barnkammarjoller måste vi även beteckna den tyska vänsterns arroganta, ofantligt lärda och förfärligt revolutionära prat om att kommunisterna inte kan och inte får arbeta i de reaktionära fackföreningarna, att det går att avvisa detta arbete, att man måste utträda ur fackföreningarna och ovillkorligen bilda en splitter ny, skinande ren, av ytterst hyggliga (och antagligen till största delen ytterst unga) kommunister uppfunnen "arbetarunion" o.s.v. o.s.v.
Kapitalismen efterlämnar ovillkorligen som arv åt socialismen å ena sidan gamla, under århundradenas lopp utvecklade fackliga och yrkesmässiga skillnader mellan arbetarna, å andra sidan fackföreningar, vilka endast mycket långsamt, under loppet av många år, kan och kommer att utveckla sig till bredare, mindre skråmässiga industriförbund (omfattande hela industrigrenar och inte bara skrån, hantverk och yrken) och sedan genom dessa industriförbund övergå till att upphäva arbetsdelningen människorna emellan, till att fostra, lära och utbilda allsidigt utvecklade och allsidigt utbildade människor, människor som förstår att göra allt. Dithän går kommunismen, dithän måste och kommer den att nå, men först efter en lång följd av år. Att i dag försöka praktiskt föregripa detta framtidsresultat av den fullt utvecklade, fullt konsoliderade och utformade, fullt utbildade och mognade kommunismen, det är precis detsamma som att lära ett fyraårigt barn högre matematik.
Vi kan (och måste) börja bygga upp socialismen inte av ett fiktivt eller av oss speciellt skapat människomaterial, utan av det som kapitalismen lämnat oss i arv. Detta är utan tvivel mycket "svårt", men varje annan metod att ta sig an uppgiften är så föga allvarlig att det inte ens är lönt att tala om det.
Som en övergång från arbetarnas splittring och hjälplöshet till det första embryot av en klassammanslutning var fackföreningarna ett väldigt framsteg för arbetarklassen i början av kapitalismens utveckling. Då proletariatets revolutionära parti (som inte kommer att förtjäna sitt namn förrän det lärt sig att förena ledarna med klassen och massorna till ett helt, till något oupplösligt), den proletära klassammanslutningens högsta form började växa fram, då började fackföreningarna oundvikligen att förete vissa reaktionära drag, en viss skråmässig snävhet, en viss benägenhet för att bli opolitiska, en viss förbening o.s.v. Men på något annat sätt än genom fackföreningarna, genom en samverkan mellan dem och arbetarklassens parti har proletariatets utveckling ingenstans i hela världen gått eller kunnat gå. Proletariatets erövring av den politiska makten är ett jättesteg framåt av proletariatet som klass, och partiet måste alltmer och på ett helt nytt sätt - inte bara på det gamla - fostra fackföreningarna och leda dem, men samtidigt dock inte glömma att de förblir och länge kommer att förbli en nödvändig "skola i kommunism" och en förberedande skola för proletärernas genomförande av sin diktatur, en nödvändig sammanslutning av arbetarna för en gradvis övergång av landets hela folkhushållnings förvaltning i arbetarklassens (och inte enskilda yrkens) och därefter i alla arbetandes händer.
En viss i sagda mening "reaktionär anda" hos fackföreningarna är oundviklig under proletariatets diktatur. Att inte förstå detta är att absolut inte förstå huvudvillkoren för övergången från kapitalism till socialism. Att frukta denna "reaktionära anda" och försöka klara sig utan den, att hoppa över den är den allra största dumhet, ty det innebär att vara rädd för det proletära avantgardets roll, som består i att lära, upplysa, fostra och dra in i det nya livet arbetarklassens och böndernas mest efterblivna skikt och massor. A andra sidan skulle det vara ett ändå större fel att uppskjuta förverkligandet av proletariatets diktatur till dess det inte längre återstår en enda fackligt trångsynt arbetare, inte en enda arbetare med skråmässiga och tradeunionistiska fördomar. Politikerns konst (och kommunistens rätta insikt om sina uppgifter) består just i att riktigt beräkna de förhållanden och det ögonblick, då proletariatets avantgarde med framgång kan överta makten, då det därunder och därefter kan erhålla tillräckligt stöd från tillräckligt breda skikt av arbetarklassen och de icke proletära arbetande massorna, då det därefter skall kunna förstå att uppehålla, befästa och utvidga sitt välde, medan det uppfostrar, lär och rycker med sig allt större arbetande massor.
Vidare. I de länder som är mer utvecklade än Ryssland har en viss reaktionär anda inom fackföreningarna yttrat sig och måste utan tvivel yttra sig vida kraftigare än hos oss. Hos oss bar mensjevikerna haft (och har ännu delvis i några få fackföreningar) ett stöd i den fackliga rörelsen just tack vare dessas skråmässiga trångsynthet, yrkesegoism och opportunism. I väster har de därvarande mensjevikerna vida kraftigare "satt sig fast" i fackföreningarna, där har utkristalliserat sig ett skikt av en skråmässig, trångsynt, egenkär, hård, vinningslysten, kälkborgerlig, imperialistiskt sinnad och av imperialismen mutad, av imperialismen korrumperad "arbetararistokrati', som är vida starkare än hos oss. Det är obestridligt. Kampen mot Gompers, herrar Jouhaux, Henderson, Merrheim, Legien & Co i Västeuropa är vida svårare än kampen mot våra mensjeviker, vilka utgör en fullständigt ensartad social och politisk typ. Denna kamp måste föras skoningslöst och, liksom vi gjorde, ovillkorligen föras ända därhän att alla oförbätterliga ledare för opportunismen och socialchauvinismen brännmärks och jagas ut ur fackföreningarna. Man kan inte erövra den politiska makten (och man bör inte försöka att gripa den politiska makten) förrän denna kamp förts till ett visst stadium. Detta "vissa stadium" är olika i olika länder och under olika förhållanden, och det kan riktigt beräknas endast av proletariatets besinningsfulla, erfarna och kunniga politiska ledare i varje enskilt land. (Hos oss utgjordes måttstocken på framgången i denna kamp bl.a. av valen till konstituerande församlingen i november 1917, några dagar efter den proletära omvälvningen den 25 oktober 1917. Vid dessa val blev mensjevikerna i grund slagna; de erhöll 0,7 miljoner röster - 1,4 miljoner om Transkaukasien medräknas - mot 9 miljoner för bolsjevikerna: se min artikel "Valen till konstituerande församlingen och proletariatets diktatur" i "Kommunistiska internationalen" nr 7-8.)
Men kampen mot "arbetararistokratin" för vi i arbetarmassornas namn och för att dra dessa över på vår sida; kampen mot de opportunistiska och socialchauvinistiska ledarna för vi för att dra arbetarklassen över på vår sida. Det skulle vara dumt att glömma denna ytterst elementära och självklara sanning. Men just en sådan dumhet begår de tyska "vänster"kommunisterna, vilka av den reaktionära och kontrarevolutionära andan bland fackföreningarnas toppskikt drar den slutsatsen att - man bör gå ut ur fackföreningarna, vägra att arbeta i dem, skapa nya, utspekulerade organisationsformer för arbetarna!! Detta är en sådan oförlåtlig dumhet, att den kan likställas med den största tjänst kommunisterna kan göra bourgeoisin. Ty liksom alla opportunistiska, socialchauvinistiska, kautskyanska fackföreningsledare är våra mensjeviker intet annat än "bourgeoisins agenter inom arbetarrörelsen" (som vi alltid hävdat mot mensjevikerna) eller "kapitalistklassens arbetsförmän" (labor lieutenants of the capitalist class) enligt det utmärkta och mycket riktiga uttrycket hos Daniel De Leons efterföljare i Amerika. Att inte arbeta inom de reaktionära fackföreningarna innebär att lämna de otillräckligt utvecklade eller efterblivna arbetarmassorna under inflytande av de reaktionära ledarna, bourgeoisins agenter, arbetararistokraterna eller "förborgerligade arbetarna" (jämför Engels' uttalande 1858 i ett brev till Marx om de engelska arbetarna).
Just den absurda "teorin" om att kommunisterna inte skulle delta i de reaktionära fackföreningarna visar på det mest påtagliga sätt, hur lättsinnigt dessa "vänster"kommunister förhåller sig till frågan om inflytande över "massorna", vilket missbruk de bedriver med sitt skrik om "massan". Vill man hjälpa "massan" och vinna "massans" sympati, bifall och stöd får man inte frukta svårigheter, inte frukta kverulantiska anmärkningar, hugg i ryggen, förnärmelser och förföljelser från "ledarna" (vilka som opportunister och socialchauvinister i de flesta fall är direkt eller indirekt förbundna med bourgeoisin och polisen), utan man måste ovillkorligen arbeta där massan finns. Man måste kunna bringa alla slags offer, övervinna de största hinder för att systematiskt, hårdnackat, ihärdigt och tåligt propagera och agitera just i de institutioner, föreningar och förbund, där den proletära eller halvproletära massan finns, även om de är aldrig så reaktionära. Och fackföreningarna och arbetarnas kooperativa föreningar (de sistnämnda åtminstone ibland) är just sådana organisationer där massan finns. Enligt den svenska tidningen Folkets Dagblad Politiken (den 10 mars 1920) hade i England trade unions medlemsantal från slutet av 1917 till slutet av 1918 stigit från 5,5 miljoner till 6,6 miljoner d.v.s. ökat med 19 procent. I slutet av 1919 räknar man upp till 7,5 miljoner. Jag har inte till hands motsvarande uppgifter om Frankrike och Tyskland, men det föreligger absolut obestridliga och allmänt kända fakta som vittnar om en stor medlemsökning i fackföreningarna även i dessa länder.
Dessa fakta vittnar solklart om det som bekräftas även av tusentals andra uppgifter: klassmedvetandet och organisationssträvan växer just bland de proletära massorna, bland de "undre skikten", bland de eftersläpande. Miljoner arbetare i England, Frankrike och Tyskland går för första gången över från fullständig organisationslöshet till den elementära, lägsta, enklaste och (för dem som ännu är helt genomsyrade av borgerligt demokratiska fördomar) mest tillgängliga organisationsformen, just till fackföreningarna - medan de revolutionära, men oförståndiga vänsterkommunisterna står bredvid och skriker "massan!" "massan!" - och vägrar att arbeta inom fackföreningarna!! Vägrar under förevändningen att de är "reaktionära"!! Spekulerar ut en splitter ny, ren och av borgerligt demokratiska fördomar obefläckad, från skråmässiga och trångbröstat fackliga synder fri "arbetarunion", som påstås skall bli (bli!) bred och där det för medlemskap krävs endast (endast!) "erkännande av rådssystemet och diktaturen" (se citatet ovan)!!
Man kan inte föreställa sig ett större oförstånd, en större skada för revolutionen från "vänster"revolutionärernas sida! Och om vi nu i Ryssland efter två och ett halvt års enastående segrar över Rysslands och ententens bourgeoisi skulle ställa "erkännande av diktaturen" som villkor för inträde i fackföreningarna, så skulle vi göra en dumhet, fördärva vårt inflytande över massorna och hjälpa mensjevikerna. Ty kommunisternas hela uppgift består i att kunna övertyga de eftersläpande, förstå att arbeta bland dem och inte avstänga sig från dem genom utspekulerade barnsliga "vänster"paroller.
Det är intet tvivel underkastat, att herrar Gompers, Henderson, Jouhaux, Legien & Co är ytterst tacksamma mot sådana "vänster"revolutionärer, som i likhet med den tyska "principiella" oppositionen (gud bevare oss för en sådan "principfasthet"!) eller några revolutionärer bland de amerikanska IWW-anhängarna predikar utträde ur de reaktionära fackföreningarna och vägran att arbeta i dem. Det är intet tvivel underkastat, att herrar "ledare" för opportunismen kommer att ta sin tillflykt till alla den borgerliga diplomatins knep, till de borgerliga regeringarnas, prästernas, polisens och domstolarnas hjälp för att utestänga kommunisterna från fackföreningarna, på alla möjliga sätt tränga ut dem därifrån, göra arbetet inom fackföreningarna så obehagligt som möjligt för dem, skymfa, trakassera och förfölja. dem. Man måste kunna hålla stånd mot allt detta, kunna bringa alla slags offer, t.o.m. - om det behövs - tillgripa all möjlig list och slughet, illegala metoder, förtigande och döljande av sanningen bara för att kunna tränga in i fackföreningarna och stanna där samt till varje pris utföra kommunistiskt arbete där. Under tsarismen, före 1905, hade vi inte några som helst "legala möjligheter", men då polismannen Zubatov organiserade ärkereaktionära arbetarmöten och arbetarföreningar för att infånga revolutionärer och bekämpa dem, så sände vi partimedlemmar (bland dessa minns jag personligen kamrat Babusjkin, en framstående arbetare i Petersburg, som tsargeneralerna sköt 1906) till dessa möten och föreningar. De upprättade förbindelse med massorna, förde en skicklig agitation och ryckte arbetarna undan zubatovarnas inflytande.[5] I Västeuropa, som är särskilt genomsyrat av speciellt inrotade legalistiska, konstitutionella och borgerligt demokratiska fördomar, är det naturligtvis svårare att utföra något dylikt. Men det kan och måste göras, och göras systematiskt.
Tredje internationalens exekutivkommitté måste - det är min personliga mening - direkt utdöma och föreslå Kommunistiska internationalens nästkommande kongress att uttala sin förkastelsedom både över den politik, som går ut på att i allmänhet inte delta i de reaktionära fackföreningarna (med en utförlig motivering av det oförnuftiga och det ytterst skadliga för den proletära revolutionens sak i att inte delta däri), och i synnerhet över handlingssättet hos vissa medlemmar i Hollands kommunistiska parti, vilka understött denna oriktiga politik - likgiltigt om de gjorde det direkt eller indirekt, öppet eller maskerat, helt eller delvis. Tredje internationalen måste bryta med Andra internationalens taktik och inte kringgå, inte sudda ut ömtåliga frågor, utan ställa dem knivskarpt. "De oavhängiga" (Tysklands oavhängiga socialdemokratiska parti) sade man hela sanningen rakt i ansiktet, och man bör säga även "vänster"kommunisterna hela sanningen rakt i ansiktet.
Denna fråga besvarar de tyska "vänster"kommunisterna med den största nonchalans - och det största lättsinne - nekande. Deras argument? I det ovan anförda citatet har vi sett:
"... i enlighet härmed måste med största bestämdhet ... varje återvändande till de historiskt och politiskt förlegade parlamentariska kampformerna ... förkastas."
Detta är löjligt pretentiöst sagt och uppenbart oriktigt. "Återvändande" till parlamentarismen! Kanske det redan existerar en sovjetrepublik i Tyskland? Det ser inte så ut! Hur kan man då tala om ett "återvändande"? Är det inte en tom fras?
Parlamentarismen skulle vara "historiskt förlegad". Det stämmer då det gäller propagandan. Men var och en vet, att därifrån och till det praktiska övervinnandet är det ännu mycket långt. Kapitalismen kunde redan för många årtionden sedan och med full rätt förklaras vara "historiskt förlegad", men det utesluter inte alls nödvändigheten av en mycket lång och mycket hårdnackad kamp på kapitalismens grund. "Historiskt förlegad" är parlamentarismen i världshistorisk mening, d.v.s. den borgerliga parlamentarismens epok är avslutad, den proletära diktaturens epok har börjat. Det är obestridligt. Men i världshistorisk måttstock räknar man i årtionden. 10-20 år förr eller senare, det är mätt efter världshistorisk måttstock likgiltigt, det är - sett från världshistoriens synpunkt - en bagatell, som man inte ens tillnärmelsevis kan beräkna. Men just därför är det den mest skriande teoretiska oriktighet att i den praktiska politiken åberopa sig på den världshistoriska måttstocken.
Parlamentarismen skulle vara "politiskt förlegad"? Det är en annan sak. Om det vore sant så skulle "vänstern" ha en solid ståndpunkt. Men det måste bevisas genom den allvarligaste analys, och "vänstern" kan inte ens ta itu med en sådan. I de "teser om parlamentarismen", som publicerats i nr 1 av Kommunistiska internationalens provisoriska Amsterdamsbyrås bulletin (Bulletin of the Provisional Bureau in Amsterdam of the Communist International, February 1920) och som tydligen ger uttryck åt den holländska vänsterriktningen eller den vänsterholländska riktningen, är analysen också, som vi skall få se, den sämsta tänkbara.
För det första. Den tyska "vänstern" ansåg som bekant redan i januari 1919 parlamentarismen vara "politiskt förlegad", i strid med vad så framstående politiska ledare som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht ansåg. Det är känt att "vänstern" hade fel. Redan detta grusar genast och i grund tesen, att parlamentarismen skulle vara "politiskt förlegad". "Vänstern" har skyldighet att bevisa, varför dess dåvarande obestridliga misstag nu upphört att vara ett misstag. Den anför inte ens skymten av bevis och kan inte göra det. Ett politiskt partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina skyldigheter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett fel och avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet - det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är att uppfylla sina skyldigheter, det är att fostra och skola klassen och sedan även massorna. När "vänstern" i Tyskland (och i Holland) inte uppfyller denna sin skyldighet, inte med största uppmärksamhet, omsorg och försiktighet tar itu med studiet av sitt tydliga fel så visar den just att den inte är klassens parti utan en cirkel, inte massornas parti utan en grupp av intellektuella och ett fåtal arbetare som efterapar de intellektuellas sämsta sidor.
För det andra. I samma broschyr av "vänsterns" Frankfurtgrupp, varur vi ovan anförde utförliga citat, läser vi:
"Miljoner arbetare, som ännu följer centrums [det katolska 'centrum'-partiets] politik är kontrarevolutionära. Landsbygdsproletärerna uppställer legioner av kontrarevolutionära trupper." (Sid 3 ovannämnda broschyr)
Det framgår klart att detta är alltför storordigt och överdrivet uttryckt. Men det huvudfaktum som här framlagts är obestridligt, och "vänsterns" erkännande av det vittnar särskilt påtagligt om dess fel. Hur kan man egentligen säga att "parlamentarismen är politiskt förlegad", när "miljoner" och "legioner" av proletärer fortfarande inte bara gillar parlamentarismen överhuvudtaget, utan är direkt "kontrarevolutionära"!? Det är tydligt att parlamentarismen i Tyskland ännu inte är politiskt förlegad. Det är tydligt att "vänstern" i Tyskland tagit sin önskan och sin egen ideologiskt politiska inställning för att vara objektiv verklighet. Det är det farligaste fel som revolutionärer kan göra. I Ryssland, där tsarismens oerhört brutala och grymma ok särskilt länge och i särskilt växlande former framskapade revolutionärer av olika riktningar, revolutionärer med förvånande hängivenhet, entusiasm, heroism och viljekraft - i Ryssland har vi på särskilt nära håll iakttagit detta fel hos revolutionärerna och särskilt uppmärksamt studerat det, vi känner det särskilt väl och ser det därför särskilt tydligt även hos andra. För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis "politiskt förlegad", men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att "vänstern" inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans (och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.
Även om det inte är "miljoner" och "legioner", utan endast en tämligen betydande minoritet av industriarbetarna, som följer de katolska prästerna, och av lantarbetarna, som följer godsägarna och kulakerna (Grossbauern, storbönderna) så framgår därav otvivelaktigt att parlamentarismen i Tyskland ännu inte är politiskt förlegad, att deltagande i parlamentsvalen och i kampen på parlamentstribunen är ovillkorligt nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just för att fostra de efterblivna skikten av den egna klassen, just för att väcka och upplysa den outvecklade, kuvade, okunniga massan på landsbygden. Så länge ni inte har kraft att fördriva det borgerliga parlamentet och alla slags reaktionära institutioner av annan typ så är ni skyldiga att arbeta inom dem, just därför att där ännu finns arbetare som blivit fördummade av prästerna och av landsbygdens efterblivenhet. Eljest riskerar ni att bli blott och bart pratmakare.
För det tredje. "Vänster"kommunisterna säger mycket gott om oss bolsjeviker. Ibland skulle man ha lust att säga: om de bara ville prisa oss mindre, om de bara ville tränga mera in i bolsjevikernas taktik och göra sig närmare bekant med den! Vi deltog i valen till det ryska borgerliga parlamentet, konstituerande församlingen. i september-november 1917. Var vår taktik riktig eller inte? Om inte, så måste det tydligt sägas ut och bevisas: det är nödvändigt för att den internationella kommunismen skall kunna utarbeta en riktig taktik. Om den däremot var riktig måste motsvarande slutsatser dras. Självfallet kan det inte ens bli tal om att likställa förhållandena i Ryssland och förhållandena i Västeuropa. Men då det speciellt gäller frågan om vad som ligger i begreppet: "parlamentarismen är politiskt förlegad", så måste man ovillkorligen noga tillägna sig vår erfarenhet, ty dylika begrepp förvandlas lätt till tomma fraser om inte den konkreta erfarenheten tas i betraktande. Hade inte vi ryska bolsjeviker i september-november 1917 större rätt än vilka västliga kommunister som helst att anse, att parlamentarismen var politiskt förlegad i Ryssland? Naturligtvis hade vi det, ty det väsentliga är ju inte, om de borgerliga parlamenten existerat under lång eller kort tid, utan frågan är i vad mån de breda arbetande massorna är (ideologiskt, politiskt och praktiskt) beredda att anta sovjetsystemet och fördriva det borgerligt demokratiska parlamentet (eller tillåta att det drivs bort). Att städernas arbetarklass, soldaterna och bönderna i Ryssland i september-november 1917 till följd av en rad speciella förhållanden var sällsynt väl förberedda att anta sovjetsystemet och att fördriva det mest demokratiska borgerliga parlament, det är ett fullkomligt obestridligt och fullt konstaterat historiskt faktum. Men icke desto mindre bojkottade bolsjevikerna inte konstituerande församlingen, utan deltog i valen både före och efter proletariatets erövring av den politiska makten. Att dessa val lämnade utomordentligt värdefulla (och för proletariatet i hög grad nyttiga) politiska resultat, det har jag, som jag vågar hoppas, bevisat i den ovannämnda artikeln, vilken ingående analyserar uppgifterna om valen till konstituerande församlingen i Ryssland.
Härav framgår en fullständigt obestridlig slutsats: det är bevisat att deltagandet i det borgerligt demokratiska parlamentet t.o.m. några veckor före sovjetrepublikens seger, t.o.m. efter denna seger, inte skadar det revolutionära proletariatet, utan tvärtom underlättar dess möjlighet att för de efterblivna massorna bevisa varför dylika parlament förtjänar att bli fördrivna, gör det lättare att jaga bort dem och underlättar att den borgerliga parlamentarismen blir "politiskt förlegad". Att inte ta hänsyn till denna erfarenhet men samtidigt göra anspråk på att tillhöra Kommunistiska internationalen, som måste utarbeta sin taktik internationellt (inte som en trångsynt eller ensidigt nationell, utan just som en internationell taktik), det innebär att begå det största fel och just att avvika från internationalismen i handling, fast man erkänner den i ord.
Låt oss nu se på de "hollandsvänsterns" argument mot att delta i parlamenten. Här följer översättningen (från engelska) av tes 4, den viktigaste av de ovannämnda "holländska" teserna:
"När det kapitalistiska produktionssystemet är krossat och samhället befinner sig i revolutionstillstånd, förlorar den parlamentariska verksamheten så småningom sin betydelse jämfört med massornas egen verksamhet. När parlamentet under sådana förhållanden blir ett kontrarevolutionens centrum och organ och å andra sidan arbetarklassen skapar ett verktyg för sin maktutövning i form av råd, så kan det rent av visa sig nödvändigt att helt avstå från varje som helst deltagande i den parlamentariska verksamheten."
Den första satsen är uppenbart oriktig, ty massornas aktioner - exempelvis en storstrejk - är alltid viktigare än den parlamentariska verksamheten och inte bara under en revolution eller i en revolutionär situation. Detta tydligt ohållbara samt historiskt och politiskt oriktiga argument visar endast särskilt påtagligt, att författarna absolut inte tar hänsyn till vare sig de allmänt europeiska (franska före revolutionerna 1848 och 1870, tyska 1878-90 o.s.v.) eller den ryska (se ovan) erfarenheterna ifråga om betydelsen av att förena legal och illegal kamp. Denna fråga har en oerhörd betydelse överhuvudtaget såväl som även speciellt, emedan i alla civiliserade och utvecklade länder den tid snabbt nalkas då en sådan förening alltmer blir - delvis redan blivit - nödvändig för det revolutionära proletariatets parti, på grund av att proletariatets inbördeskrig mot bourgeoisin växer fram och rycker närmare och på grund av republikanska och överhuvudtaget borgerliga regeringars rasande förföljelser mot kommunisterna under allehanda kränkningar av legaliteten (Amerikas exempel är tillräckligt belysande) o.s.v. Denna utomordentligt viktiga fråga har holländarna och vänstern överhuvudtaget inte förstått.
Den andra satsen är för det första historiskt oriktig. Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917). För det andra är denna sats påfallande ologisk. Av att parlamentet blir kontrarevolutionens organ och "centrum" (i förbigående sagt har det i själva verket aldrig varit och kan inte vara "centrum") och att arbetarna skapar verktyg för sin maktutövning i form av sovjeter följer att arbetarna måste förbereda sig - förbereda sig ideologiskt, politiskt och tekniskt - för sovjeternas kamp mot parlamentet, för att sovjeterna skall fördriva parlamentet. Men därav följer inte alls att en sovjetopposition inom det kontrarevolutionära parlamentet skulle försvåra eller inte underlätta ett sådant fördrivande. Under vår segerrika kamp mot Denikin och Koltjak har vi inte en enda gång märkt, att förekomsten av en proletär sovjetopposition i deras läger skulle varit betydelselös för våra segrar. Vi vet mycket väl, att konstituerande församlingens fördrivning den 5 januari 1918 inte försvårades, utan tvärtom underlättades genom att det fanns både en konsekvent bolsjevikisk och en inkonsekvent vänstersocialistrevolutionär sovjetopposition inom den kontrarevolutionära församling som skulle fördrivas. Tesens författare har fullständigt trasslat in sig och glömt bort de erfarenheter från en hel rad om inte alla revolutioner, som bevisar att det i revolutionstider är särskilt fördelaktigt att förena massaktionen utanför det reaktionära parlamentet med en inom detta parlament verkande opposition som sympatiserar med revolutionen (eller ännu bättre direkt stöder revolutionen). Holländarna och "vänstern" överhuvudtaget resonerar här som revolutionsdoktrinärer, vilka aldrig deltagit i en verklig revolution eller inte tänkt över revolutionens historia eller naivt betraktar det subjektiva "förnekandet" av en viss reaktionär institution som dess faktiska avskaffande genom en hel rad objektiva faktorers samverkande krafter. Det säkraste medlet att diskreditera och skada en ny politisk (och inte bara politisk) ide är att under förebärande av att försvara den driva den till det absurda. Ty varje sanning kan, om den görs "översvallande" (som Dietzgen d ä uttryckte sig), om man överdriver den, om man tillämpar den utom gränsen för dess verkliga giltighet, ledas in absurdum, ja, den förvandlas under sådana förhållanden oundvikligen till en absurditet. Just en sådan björntjänst gör de holländska och tyska vänstermännen den nya sanningen om sovjetmaktens överlägsenhet över de borgerligt demokratiska parlamenten. Det är klart att den, som på gammalt maner och överhuvudtaget skulle börja tala om att man inte under några förhållanden kan tillåta sig att avstå från deltagande i borgerliga parlament, skulle ha orätt. Att här försöka formulera de villkor, under vilka en bojkott är nyttig, kan jag inte ty denna artikels uppgift är vida blygsammare: att penetrera de ryska erfarenheterna i samband med några av den internationella kommunistiska taktikens brännande frågor. De ryska erfarenheterna har skänkt oss en framgångsrik och riktig (1905) samt en annan, oriktig (1906), tillämpning av bojkott från bolsjevikernas sida. En analys av det förra fallet ger vid handen, att vi lyckades förhindra den reaktionära regeringen att sammankalla det reaktionära parlamentet i en situation, då massornas utomparlamentariska revolutionära aktioner (speciellt strejkerna) växte med utomordentlig hastighet, då inte ett enda skikt av proletariatet och bönderna på något sätt kunde stödja den reaktionära regeringen, då det revolutionära proletariatet tryggat sitt inflytande över de breda, efterblivna massorna genom strejkkampen och agrarrörelsen. Fullkomligt uppenbart är, att denna erfarenhet inte kan tillämpas på de nuvarande europeiska förhållandena. Det är även fullkomligt uppenbart - på grund av ovan anförda skäl - att holländarnas och "vänsterns" försvar, om än endast villkorligt, för vägran att delta i parlamenten i grunden är oriktigt och skadligt för det revolutionära proletariatets sak.
I Västeuropa och Amerika har parlamentet blivit särskilt förhatligt för arbetarklassens revolutionära avantgarde. Det är obestridligt. Det är fullt begripligt, ty man kan svårligen föreställa sig något mera avskyvärt, gement och förrädiskt än det sätt på vilket det överväldigande flertalet socialistiska och socialdemokratiska deputerade uppträdde i parlamentet under och efter kriget. Men det skulle inte endast vara oklokt, det skulle vara direkt brottsligt att ge efter för denna sinnesstämning vid avgörandet av frågan, hur det allmänt erkända onda bör bekämpas. I många av Västeuropas länder är den revolutionära stämningen nu, kan man säga, en "nyhet" eller en "sällsynthet" som man alltför länge, förgäves och otåligt väntat på, och kanske man därför så lätt ger efter för stämningen. Naturligtvis kan den revolutionära taktiken inte omsättas i handling utan en revolutionär stämning hos massorna och utan de förutsättningar som gynnar utvecklingen av en sådan stämning. I Ryssland har vi emellertid genom en alltför lång, tung och blodig erfarenhet lärt oss den sanningen, att man inte får bygga den revolutionära taktiken endast på en revolutionär stämning. Taktiken måste vila på en nykter och strängt objektiv beräkning av alla klasskrafter i den givna staten (även i de omgivande staterna och i alla stater, i världsmått) samt med hänsyn tagen till de revolutionära rörelsernas erfarenheter. Att demonstrera sin "revolutionära anda" bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften. Att skapa en verkligt revolutionär parlamentsgrupp i de västeuropeiska parlamenten är vida svårare än vad det var i Ryssland. Det stämmer. Men det är endast ett speciellt uttryck för den allmänna sanningen, att det var lätt för Ryssland att i den konkreta, historiskt sett högst originella situationen 1917 börja den socialistiska revolutionen, medan det kommer att vara svårare för Ryssland än för de västeuropeiska länderna att fortsätta den och att slutföra den. Redan i början av 1918 fick jag anledning att påpeka denna omständighet, och de följande två årens erfarenhet har fullständigt bevisat riktigheten av denna bedömning. Sådana specifika förutsättningar som: 1) möjligheten att förena sovjetomvälvningen med att man, tack vare den, kunde uppnå ett slut på det imperialistiska kriget vilket i otrolig grad utpinat arbetarna och bönderna; 2) möjligheten att under viss tid utnyttja kampen på liv och död mellan de två mäktiga världsgrupperna av imperialistiska rövare som inte kunde ena sig mot sovjetfienden; 3) möjligheten att uthärda ett jämförelsevis långvarigt inbördeskrig, delvis tack vare landets väldiga storlek och de dåliga kommunikationsmedlen; 4) förefintligheten av en så djupgående borgerligt demokratisk revolutionär rörelse bland bönderna att proletariatets parti upptog bondepartiets revolutionära krav (socialistrevolutionärernas, vilka till sitt stora flertal avgjort var fientligt stämda mot bolsjevismen) och genast förverkligade dem tack vare proletariatets erövring av den politiska makten - sådana specifika förhållanden förefinns inte nu i Västeuropa och ett upprepande av dylika eller liknande förhållanden kommer inte att äga rum så lätt. Det är bl.a. därför - jämte en rad andra orsaker - som det är svårare för Västeuropa än för oss att börja den socialistiska revolutionen. Att försöka "kringgå" denna svårighet genom att "hoppa över" det svåra arbetet att för revolutionära syften utnyttja de reaktionära parlamenten är rena rama barnsligheten. Ni vill skapa ett nytt samhälle? Och ni är rädda för svårigheterna att skapa en duglig parlamentsgrupp av övertygade, hängivna och hjältemodiga kommunister i ett reaktionärt parlament! Är det inte barnsligt? Om Karl Liebknecht i Tyskland och Z Höglund i Sverige t.o.m. utan masstöd underifrån kunde ge prov på verkligt revolutionärt utnyttjande av de reaktionära parlamenten, varför skall då inte ett snabbt växande revolutionärt massparti under ett tillstånd av missräkning och förbittring bland massorna efter kriget vara i stånd att smida sig en kommunistgrupp i sämre parlament?! Just därför att de efterblivna arbetarmassorna och - i ännu högre grad - småbondemassorna i Västeuropa vida starkare än i Ryssland är genomsyrade av borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar, just på grund härav kan (och måste) kommunisterna blott inifrån sådana institutioner som borgerliga parlament föra en långvarig, hårdnackad kamp för att avslöja, skingra och övervinna dessa fördomar, utan att rygga tillbaka för några som helst svårigheter.
Den tyska "vänstern" klagar på sitt partis dåliga "ledare", faller i förtvivlan samt går så långt som till att helt löjligt "förneka" "ledare". Men under förhållanden då man ofta måste hålla "ledarna" gömda är det särskilt svårt att utbilda goda, pålitliga, beprövade och auktoritativa "ledare", och dessa svårigheter kan inte framgångsrikt övervinnas utan att man förenar det legala och det illegala arbetet, utan att "ledarna" prövas bland annat även på den parlamentariska arenan. Kritiken - och den skarpaste, mest skoningslösa, oförsonliga kritik - bör inte riktas mot parlamentarismen eller den parlamentariska verksamheten, utan mot de ledare som inte kan - och ännu mer mot dem som inte vill - utnyttja parlamentsvalen och parlamentstribunen på revolutionärt, kommunistiskt sätt. Endast en sådan kritik, naturligtvis i förening med att de odugliga ledarna bortjagas och ersätts med dugliga, kommer att vara ett nyttigt och fruktbringande revolutionärt arbete som samtidigt uppfostrar både "ledarna", så att de blir värdiga arbetarklassen och de arbetande massorna, och massorna, så att de lär sig att riktigt orientera sig i en politisk situation och att förstå de ej sällan ytterst komplicerade och invecklade uppgifter som framgår ur denna situation.[6]
Vi såg i citatet ur Frankfurtbroschyren med vilken beslutsamhet "vänstern" framför denna paroll. Det är sorgligt att se hur folk, som utan tvivel anser sig vara marxister och vill vara marxister, glömt marxismens huvudsanningar. Se här vad Engels 1874 skrev mot de 33 blanquistiska kommunardernas manifest - han tillhörde liksom Marx de sällsynta, ytterst sällsynta skribenter som i varje sats i vart och ett av sina stora verk nedlägger ett utomordentligt djupt innehåll:
" '... Vi är kommunister' [skrev de blanquistiska kommunarderna i sitt manifest] 'därför att vi vill nå vårt mål utan att stanna vid mellanliggande stationer, utan att göra kompromisser, som endast uppskjuter segerns dag och förlänger slaveriet'.
De tyska kommunisterna är kommunister, emedan de tvärsigenom alla mellanliggande stationer och kompromisser, vilka inte skapats av dem utan av den historiska utvecklingen, tydligt ser och ständigt strävar mot slutmålet: klassernas avskaffande och skapandet av ett sådant samhällssystem, där det inte längre existerar någon privatäganderätt till jorden och till produktionsmedlen. De 33 blanquisterna är kommunister, emedan de inbillar sig att så snart de har den goda viljan att hoppa över de mellanliggande stationerna och kompromisserna, så är saken klar, och att om - varom de är fullt och fast övertygade - det 'bryter löst' endera dagen och makten plötsligt faller i deras händer, så 'kommer kommunismen att vara genomförd' i övermorgon. Om det inte kan göras ögonblickligen så är de följaktligen heller inga kommunister.
Vilken barnslig naivitet att utge sin egen otålighet som teoretiskt övertygande argument!" (Fr. Engels, De blanquistiska kommunardernas program i den tyska socialdemokratiska tidningen Volksstaat, nr 73, 1874; Artiklar från 1871-75, ry övers, Petrograd 1919, sid 52-53.)
I samma artikel uttrycker Engels sin djupa aktning för Vaillant och talar om hans "obestridliga förtjänst" (han var liksom Guesde en av den internationella socialismens största ledare före deras förräderi mot socialismen i augusti 1914). Men Engels lämnar inte det påtagliga felet utan en ingående analys. Naturligtvis tycker mycket unga och oerfarna revolutionärer och likaså småborgerliga revolutionärer, t.o.m. av mycket hedervärd ålder och med stor erfarenhet, att det är ytterst "farligt", obegripligt och oriktigt att "tillåta kompromisser". Och många sofister resonerar (eftersom de är ytterligt eller övermåttan "erfarna" politiska kannstöpare) just så som de av kamrat Lansbury nämnda engelska opportunistiska ledarna: "Om det är tillåtet för bolsjevikerna att göra den eller den kompromissen, varför då inte tillåta oss att göra vilka kompromisser som helst?" Men proletärer, som skolats i mångfaldiga strejker (för att ta endast denna yttring av klasskampen), tillägnar sig vanligen utmärkt den av Engels framförda djupa (filosofiska, historiska, politiska och psykologiska) sanningen. Varje proletär har varit med om att strejka, att ingå "kompromisser" med de förhatliga förtryckarna och exploatörerna när arbetarna blivit tvungna att återgå till arbetet, antingen utan att vinna något eller efter att man gått med på att delvis tillfredsställa deras krav. Varje proletär märker, tack vare den situation av masskamp och stark skärpning av klassmotsättningarna som han lever i, skillnaden mellan å ena sidan en kompromiss som framtvingats av de objektiva förhållandena (strejkkassan är mager, de strejkande får inget understöd från annat håll, de är svultna och utpinade till det yttersta) - en kompromiss som på intet sätt förminskar de kompromisslutande arbetarnas revolutionära hängivenhet och beredvillighet till fortsatt kamp - och å andra sidan en kompromiss av förrädare, vilka på de objektiva förhållandena skjuter skulden för sin egoism (strejkbrytare sluter också "kompromisser"!), sin feghet, sin önskan att ställa sig in hos kapitalisterna, sin undfallenhet för hot, ibland övertalning, ibland mutor, ibland smicker från kapitalisternas sida (särskilt många sådana förrädarkompromisser har den engelska arbetarrörelsens historia att uppvisa från de engelska tradeunionledarnas sida, men i den ena eller andra formen har nästan alla arbetare i alla länder iakttagit analoga företeelser).
Naturligtvis finns det enstaka ytterst svåra och komplicerade fall, då man endast med största svårighet lyckas riktigt fastställa den ena eller den andra "kompromissens" verkliga karaktär - liksom det förekommer fall av mord, där det är ytterst svårt att avgöra, om det var fullt berättigat och rent av nödvändigt (exempelvis nödvärn) eller oförlåtlig vårdslöshet eller rent av en raffinerat genomförd lömsk plan. I politiken, där det ibland gäller ytterst komplicerade - nationella och internationella - förhållanden mellan klasser och partier, blir naturligtvis ytterst många fall vida svårare än frågan om en "kompromiss" vid en strejk är berättigad eller om det rör sig om en förrädisk "kompromiss" av en strejkbrytare, en svekfull ledare o.s.v. Att sätta ihop ett recept eller en allmän regel ("inga kompromisser!") som skulle passa för samtliga fall är en absurditet. Man måste ha ett eget huvud på axlarna för att kunna orientera sig i varje särskilt fall. Betydelsen av partiorganisationen och de partiledare, som är värda detta namn, består för övrigt just i att de genom långvarigt, ihärdigt, olikartat och allsidigt arbete av alla tänkande representanter för den givna klassen[7] förvärvar de nödvändiga kunskaperna, den nödvändiga erfarenheten och den förutom kunskap och erfarenhet nödvändiga politiska instinkten för att snabbt och riktigt avgöra komplicerade politiska frågor.
Naivt och fullständigt oerfaret folk inbillar sig, att det är tillräckligt att gå med på att kompromisser överhuvudtaget är acceptabla, för att varje gräns mellan den opportunism, som vi oförsonligt bekämpar och måste bekämpa, och den revolutionära marxismen eller kommunismen skall bli utplånad. Men om sådant folk ännu inte vet, att alla gränser både i naturen och samhället är rörliga och i viss mån relativa, så hjälper inte annat än långvarig undervisning, fostran, upplysning samt den politiska och dagliga erfarenheten. Bland de praktiskt politiska frågorna i varje enskilt eller specifikt historiskt ögonblick är det av vikt att kunna framhäva sådana som uttrycker det viktigaste slaget av otilllåtliga och förrädiska kompromisser, som förkroppsligar den för den revolutionära klassen ödesdigra opportunismen, samt inrikta alla krafter på att klarlägga och bekämpa dem. Under det imperialistiska kriget 1914-18 mellan två grupper likadana rövar- och roffarländer var socialchauvinismen, d.v.s. stödjandet av "fosterlandsförsvaret", vilket i ett sådant krig var praktiskt taget liktydigt med försvar av den "egna" bourgeoisins plundringsintressen, en sådan väsentlig huvudart av opportunismen. Efter kriget var det försvaret av roffarnas "Nationernas Förbund", försvaret av de direkta eller indirekta förbunden med det egna landets bourgeoisi mot det revolutionära proletariatet och "sovjet"rörelsen samt försvaret av den borgerliga demokratin och den borgerliga parlamentarismen mot "sovjetmakten" som var de viktigaste yttringarna av de otillåtliga och förrädiska kompromisser, vilka sammanlagt utgjorde den för det revolutionära proletariatet och dess sak ödesdigra opportunismen.
"I enlighet härmed måste med största bestämdhet varje kompromiss med andra partier ... varje manöver- och kompromisspolitik förkastas",
skriver den tyska vänstern i Frankfurtbroschyren.
Det väcker förvåning att en vänster med sådana åsikter inte uttalar en bestämd förkastelsedom över bolsjevismen! Den tyska vänstern kan inte undgå att veta att hela bolsjevismens historia, både före och efter Oktoberrevolutionen, är full av manövrer, överenskommelser och kompromisser med andra partier, även borgerliga!
Att föra krig för att störta den internationella bourgeoisin, ett krig som är hundrafalt svårare, långvarigare och mera komplicerat än det mest hårdnackade vanliga krig mellan stater, och härvid på förhand avstå från att manövrera och utnyttja intressemotsättningar (låt vara tillfälliga) mellan fienderna, att avstå från överenskommelser och kompromisser med eventuella (låt vara tillfälliga, osäkra, vacklande, villkorliga) bundsförvanter, är det inte ett gränslöst löjligt beteende? Är det inte ungefär som om vi vid det svåra bestigandet av ett ännu outforskat, hittills otillgängligt berg på förhand avstod från att ibland gå i sicksack och ibland gå tillbaka eller från att välja en annan riktning än den en gång fastställda och pröva olika riktningar? Och folk som är så föga medvetna och så oerfarna (det är bra om denna omständighet kan förklaras med deras ungdom: det hör ungdomen till att under en viss tid prata sådana dumheter) har en del medlemmar i holländska kommunistiska partiet kunnat stödja - oavsett om det skett direkt eller indirekt, öppet eller i förtäckt form, helt eller delvis!!
Efter proletariatets första socialistiska revolution, efter bourgeoisins störtande i ett enda land, kommer detta lands proletariat att under en lång tid förbli svagare än bourgeoisin, helt enkelt på grund av dennas väldiga internationella förbindelser och dessutom i kraft av det spontana och ständiga återupprättandet, den ständiga pånyttfödelsen av kapitalism och bourgeoisi genom de små varuproducenterna inom det land där bourgeoisin störtats. En mäktigare motståndare kan man besegra endast genom den största kraftansträngning och ovillkorligen under det mest noggranna, omsorgsfulla, försiktiga och skickliga utnyttjande av varje, även den minsta "spricka" mellan fienderna, varje intressemotsättning mellan de skilda ländernas bourgeoisi, mellan skilda grupper eller slag av bourgeoisi i de enskilda länderna - och likaså av varje, även den minsta möjlighet att erhålla en massbundsförvant, låt vara en tillfällig, vacklande, ostadig, opålitlig, villkorlig. Den som inte förstått detta, han har inte heller förstått ett dyft av marxismen och av den moderna vetenskapliga socialismen överhuvudtaget. Den som inte under en tämligen betydande tidsrymd och ganska skilda politiska situationer praktiskt bevisat sin förmåga att tillämpa denna sanning i handling, han har inte ännu lärt sig hjälpa den revolutionära klassen i dess kamp för hela den arbetande mänsklighetens befrielse från exploatörerna. Och det sagda gäller i lika hög grad perioden före och perioden efter proletariatets erövring av den politiska makten.
Vår teori är ingen dogm, utan en vägledning till handling, sade Marx och Engels, och det är sådana "patent"marxisters som Karl Kautsky, Otto Bauer o.a. största fel och största brott att de inte förstått detta, inte kunnat tillämpa det under den proletära revolutionens viktigaste ögonblick. "Politisk verksamhet är inte detsamma som trottoaren på Nevskij prospekt" (den rena, breda, jämna trottoaren på Petersburgs snörräta huvudgata), sade redan den store ryske socialisten från den förmarxska tiden, N G Tjernysjevskij. De ryska revolutionärerna har alltifrån Tjernysjevskijs tid med otaliga offer fått sona att de ignorerat eller glömt denna sanning. Man måste till varje pris uppnå att vänsterkommunisterna och de arbetarklassen hängivna revolutionärerna i Västeuropa och Amerika inte får betala lika dyrt för att tillägna sig denna sanning som de efterblivna ryssarna fick göra.
Före tsarismens fall begagnade sig de ryska revolutionära socialdemokraterna ofta av de borgerliga liberalernas tjänster, d.v.s. de gjorde en mängd praktiska kompromisser med dem. Åren 1901-02, redan före bolsjevismens uppkomst, ingick Iskras gamla redaktion (till denna redaktion hörde Plechanov, Axelrod, Zasulitj, Martov, Potresov och jag) ett formellt politiskt förbund (visserligen inte långvarigt) med Struve, den borgerliga liberalismens politiska ledare, men förstod att på samma gång oavbrutet föra den mest skoningslösa ideologiska och politiska kamp mot den borgerliga liberalismen och mot de minsta tecken på dess inflytande inom arbetarrörelsen. Bolsjevikerna har ständigt fortsatt samma politik. Sedan 1905 har de systematiskt förfäktat arbetarklassens förbund med bönderna mot den liberala bourgeoisin och tsarismen utan att någonsin vägra att samtidigt stödja bourgeoisin mot tsarismen (exempelvis vid valens andra fas eller vid omval) och utan att upphöra med den mest oförsonliga ideologiska och politiska kamp mot det borgerligt revolutionära bondepartiet, "socialistrevolutionärerna", vilka de avslöjade som småborgerliga demokrater som bedrägligt räknar sig till socialisterna. År 1907 bildade bolsjevikerna för en kort tid ett formellt politiskt block med "socialistrevolutionärerna" vid dumavalen. Med mensjevikerna befann vi oss 1903-12 av och till under några års lopp formellt i ett enhetligt socialdemokratiskt parti utan att någonsin inställa den ideologiska och politiska kampen mot dem som bärare av borgerligt inflytande över proletariatet och som opportunister. Under krigstiden ingick vi en viss kompromiss med "kautskyanerna", vänstermensjevikerna (Martov) och en del av "socialistrevolutionärerna" (Tjernov, Natanson) då vi sammanträdde tillsammans i Zimmerwald och Kienthal och utfärdade gemensamma manifest, men vi avbröt aldrig och försvagade aldrig den ideologiskt politiska kampen mot "kautskyanerna", Martov och Tjernov (Natanson dog 1919 - han stod oss då mycket nära och var en med oss nästan solidarisk "revolutionär kommunist"-narodnik). Just under själva Oktoberomvälvningen bildade vi ett icke formellt, men mycket viktigt (och mycket framgångsrikt) politiskt block med de småborgerliga bönderna genom att helt och hållet, utan en enda förändring anta det socialistrevolutionära agrarprogrammet, d.v.s. ingick en otvivelaktig kompromiss för att visa bönderna att vi inte önskar kujonera dem genom röstövervikt utan sluta överenskommelse med dem. Samtidigt föreslog vi "vänstersocialistrevolutionärerna" (och genomförde kort därefter) ett formellt politiskt block med deltagande i regeringen. Efter Brestfreden sprängde de blocket och gick sedan, i juli 1918, till väpnat uppror och därefter till väpnad kamp mot oss.
Det är därför förståeligt att den tyska vänsterns angrepp mot Tysklands kommunistiska partis centralkommitté för att den medgivit möjligheten av ett block med "de oavhängiga" (tysklands oavhängiga socialdemokratiska parti, kautskyanerna) från vår synpunkt är helt grundlösa och uppenbart visar att "vänstern" har fel. I Ryssland hade vi även högermensjeviker (som inträdde i Kerenskijs regering), motsvarande Scheidemann & Co i Tyskland, och vänstermensjeviker (Martov), som befann sig i opposition mot högermensjevikerna och som motsvarar de tyska kautskyanerna. Arbetarmassornas successiva övergång från mensjevikerna till bolsjevikerna kunde vi tydligt iaktta år 1917. På den första allryska sovjetkongressen i juni 1917 hade vi inalles 13 procent. Socialistrevolutionärerna och mensjevikerna befann sig i majoritet. På den andra sovjetkongressen (den 25 oktober 1917 gamla stilen) hade vi 51 procent av rösterna. Varför har samma fullständigt likartade dragning bland arbetarna från höger åt vänster i Tyskland inte genast lett till förstärkande av kommunisterna, utan till en början av "de oavhängigas" mellanparti, fast detta parti aldrig haft några som helst självständiga politiska idéer och ingen som helst självständig politik, utan endast vacklat mellan Scheidemann & Co och kommunisterna?
En av orsakerna var tydligen de tyska kommunisternas felaktiga taktik. Och detta fel bör de oförskräckt och ärligt erkänna samt lära sig att rätta till det. Felet bestod i vägran att delta i det reaktionära, borgerliga parlamentet och i de reaktionära fackföreningarna, felet bestod i talrika yttringar av den "vänsteristiska" barnsjukdom som nu trätt i dagen och därför kan botas lättare, snabbare och till större nytta för organismen.
Det tyska "oavhängiga socialdemokratiska partiet" saknar tydligen inre homogenitet: vid sidan av de gamla opportunistiska ledarna (Kautsky, Hilferding, i betydlig grad synbarligen även Crispien, Ledebour m.fl.), vilka bevisat sin oförmåga att förstå betydelsen av sovjetmakten och proletariatets diktatur och sin oförmåga att leda proletariatets revolutionära kamp, har bildats och växer med anmärkningsvärd hastighet en proletär vänsterflygel fram inom detta parti. Hundratusentals medlemmar av detta parti (som troligen har cirka 3/4 miljon medlemmar) är proletärer som vänder Scheidemann ryggen och hastigt vandrar över till kommunismen. Denna proletära flygel föreslog redan på "de oavhängigas" kongress i Leipzig (1919) omedelbart och obetingat inträde i Tredje internationalen. Att frukta en "kompromiss" med denna flygel av partiet är rent av löjligt. Tvärtom måste kommunisterna ovillkorligen söka och finna en passande form för kompromiss med dem, en kompromiss som å ena sidan skulle underlätta och påskynda den nödvändiga fullständiga sammansmältningen med denna flygel, men som å andra sidan inte på något sätt skulle hindra kommunisterna i deras ideologiska och politiska kamp mot "de oavhängigas" opportunistiska högerflygel. Förmodligen kommer det inte att bli lätt att utarbeta en passande kompromissform, men endast en charlatan skulle kunna lova de tyska arbetarna och de tyska kommunisterna en "lätt" väg till segern.
Kapitalismen skulle inte vara kapitalism om inte det "rena" proletariatet från alla sidor vore omgivet av en massa ytterst brokiga övergångstyper från proletär till halvproletär (en sådan som till hälften förtjänar sitt dagliga bröd genom att sälja sin arbetskraft), från halvproletär till småbonde (samt småhantverkare, hemslöjdsidkare och småägare överhuvudtaget), från småbonde till medelbonde o.s.v.; om det inte inom själva proletariatet funnes uppdelningar i mer och mindre utvecklade skikt, uppdelningar på grund av hemort, yrke, ibland religion o.s.v. Och härav framgår absolut nödvändigheten, den ovillkorliga nödvändigheten för proletariatets avantgarde, för dess medvetna del, för det kommunistiska partiet att tillgripa manövrer, överenskommelser och kompromisser med olika proletärgrupper, olika partier av arbetare och småägare. Det gäller att förstå att tillämpa denna taktik för att höja och inte för att sänka den allmänna nivån av proletär medvetenhet, revolutionär anda samt förmåga till kamp och seger. Det bör för övrigt anmärkas, att bolsjevikernas seger över mensjevikerna inte bara före utan även efter Oktoberrevolutionen 1917 krävde en taktik med manövrer, överenskommelser och kompromisser - naturligtvis sådana som underlättade, påskyndade, befäste och stärkte bolsjevikerna gentemot mensjevikerna. De småborgerliga demokraterna (och bland dem även mensjevikerna) vacklar oundvikligen mellan bourgeoisin och proletariatet, mellan den borgerliga demokratin och sovjetsystemet, mellan reformism och revolutionära stämningar, mellan kärlek till arbetarna och fruktan för den proletära diktaturen o.s.v. En riktig kommunistisk taktik måste bestå i att utnyttja denna vacklan och absolut inte i att ignorera den. Utnyttjandet kräver eftergifter åt de element, som vänder sig till proletariatet, då och i den mån de gör detta, och samtidigt kamp mot dem, som vänder sig till bourgeoisin. Resultatet av att en riktig taktik tillämpades har blivit att mensjevismen hos oss alltmer sönderfallit och fortsätter att sönderfalla, att de förstockade opportunistiska ledarna isoleras och de bästa arbetarna, de bästa elementen av den småborgerliga demokratin kommer över till vårt läger. Detta är en långvarig process, och genom ett överilat "beslut" - "inga kompromisser, ingen manövrering" - kan man endast skada stärkandet av det revolutionära proletariatets inflytande och ökandet av dess krafter.
Ett otvivelaktigt fel, som "vänstern" i Tyskland gör sig skyldig till, är slutligen dess direkta fasthållande vid att inte erkänna Versaillesfreden. Ju "solidare" och "grundligare", ju mer "avgörande" och kategoriskt denna uppfattning formuleras, exempelvis av K Horner, desto oförnuftigare blir det hela. Under den internationella proletära revolutionens nuvarande betingelser räcker det inte med att avsvärja sig de skriande absurditeterna hos "nationalbolsjevismen" (Laufenbergs o.a.), som gått så långt att den kräver ett block med den tyska bourgeoisin för krig mot ententen. Man måste förstå, att det vore en grundfalsk taktik att inte acceptera nödvändigheten för ett Rådstyskland (om en tysk rådsrepublik snart skulle uppstå) att under en viss tid erkänna Versaillesfreden och underkasta sig den. Därav följer inte att "de oavhängiga" hade rätt i att framföra kravet på Versaillesfredens undertecknande under dåvarande förhållanden - när Scheidemann & Co satt i regeringen, när rådsmakten ännu inte var störtad i Ungern och när möjligheten av en rådsrevolution i Wien till hjälp åt Rådsungern ännu inte var utesluten. Då laborerade och manövrerade "de oavhängiga" mycket dåligt, ty de tog på sig större eller mindre ansvar för Scheidemannförrädarna och gled mer eller mindre över från en skoningslös (och ytterst kallblodig) klasskamp mot Scheidemann et consortes till en "utom klasserna" eller "över klasserna" befintlig ståndpunkt.
Men under nuvarande förhållanden får Tysklands kommunister uppenbarligen inte binda sina händer genom att lova att ovillkorligen och obetingat förkasta Versaillesfreden ifall kommunismen skulle segra. Detta vore dumt. Man bör säga: Scheidemann med anhang och kautskyanerna har begått en hel rad förrädiska handlingar, vilka försvårat (delvis rentav förstört) möjligheten av ett förbund med Sovjetryssland och Rådsungern. Vi kommunister kommer att med alla medel underlätta och förbereda ett sådant förbund, och vi är inte alls förpliktade att absolut och till på köpet omedelbart förkasta Versaillesfreden. Möjligheten att med framgång förkasta den beror inte bara på rådsrörelsens tyska, utan även på dess internationella framgångar. Denna rörelse har hindrats av Scheidemann & Co och kautskyanerna, vi stöder den. Det är sakens kärna, däri består den grundläggande olikheten. Och om våra klassfiender, exploatörerna och deras lakejer, Scheidemann & Co och kautskyanerna, har försummat många möjligheter att förstärka såväl den tyska som den internationella rådsrörelsen, förstärka såväl den tyska som den internationella rådsrevolutionen, så faller skulden på dem. En rådsrevolution i Tyskland kommer att förstärka den internationella rådsrörelsen, vilken är det kraftigaste bålverket (och det enda säkra, okuvliga, världsomfattande mäktiga bålverket) mot Versaillesfreden och mot den internationella imperialismen överhuvudtaget. Att ställa befrielse från Versaillesfreden ovillkorligen och obetingat och ofördröjligen i främsta rummet, före frågan om befriandet av de övriga av imperialismen förtryckta länderna från detta förtryck, det är kälkborgerlig nationalism (värdig herrar Kautsky, Hilferding, Otto Bauer & Co) och inte revolutionär internationalism. Bourgeoisins störtande i vilket stort europeiskt land som helst, även i Tyskland, är ett sådant plus för den internationella revolutionen, att man för dess skull kan och - om det blir nödvändigt - måste gå med på ett utsträckt upprätthållande av Versaillesfreden. Om Ryssland för att gagna revolutionen kunde ensamt uthärda Brestfreden under några månader, så ligger det ingenting omöjligt i att Rådstyskland i förbund med Sovjetryssland för att gagna revolutionen skall kunna uthärda ett långvarigare upprätthållande av Versaillesfreden.
Frankrikes, Englands och andra länders imperialister sätter ut en fälla och provocerar de tyska kommunisterna: "Säg att ni inte kommer att underteckna Versaillesfreden!" Och vänsterkommunisterna faller som barn i den utsatta fällan i stället för att skickligt manövrera mot en lömsk och i detta ögonblick starkare fiende, i stället för att säga honom: "Nu skall vi underteckna Versaillesfreden". Att på förhand binda sina händer, att öppet säga fienden, som för tillfället är bättre beväpnad än vi, om och när vi kommer att slåss mot honom, det är en dumhet och inte revolutionär inställning. Att gå i strid när det uppenbarligen är fördelaktigt för fienden och inte för oss, det är ett brott, och de av den revolutionära klassens politiker som ej förstår att "manövrera samt sluta överenskommelser och kompromisser" för att undvika en uppenbart ofördelaktig drabbning, duger ingenting till.
I England finns än