Karl Liebknecht

Militarism och antimilitarism

med särskild hänsyn till den internationella ungdomsrörelsen

1907


Originalets titel: "Militarismus und Antimilitarismus"
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll:


FÖRORD

För några veckor sedan berättade "die Grenzboten" om ett samtal mellan Bismarck och professor d:r Otto Kämel i oktober 1892, i vilket "århundradets hjälte" själv med den honom egna cynismen rev konstitutionalismen masken av ansiktet. Bismarck yttrade bland annat:

"I Rom var aqua et igni interdictus den som ställde sig utanför rättsordningen, i medeltiden kallade man det: förklara fredlös. Man måste behandla socialdemokratin på samma sätt, taga från den dess politiska rättighet, valrätten. Den socialdemokratiska frågan är en militärisk fråga. Man behandlar nu socialdemokratin utomordentligt lättsinnigt. Socialdemokratin strävar nu - och med framgång - att vinna underofficerarna. I Hamburg består redan en god del trupper av socialdemokrater, ty folket där har rätt att uteslutande inträda i därvarande bataljoner. Tänk blott, om dessa trupper en gång vägra att, som kejsaren fordrar, skjuta på fäder och bröder? Skola vi då befalla de hannoveranska eller mecklenburgska regementena till Hamburg? Då ha vi där något liknande Pariserkommunen. Kejsaren var uppskakad. Han sade mig att han icke en gång, som farfadern, ville heta 'karteschprinsen' och icke genast i början av sin regering 'vada i blod till anklarna'. Jag sade den gången till honom: 'Ers Majestät kommer ännu djupare, om Ni nu viker tillbaka' ".

"Den socialdemokratiska frågan är en militärisk fråga." Det uttrycker hela problemet; det säger mer och griper vida djupare än det von Massowska nödskriet: "Den enda tröst vi ha äro våra soldaters bajonetter och kanoner". "Den socialdemokratiska frågan är en militärisk fråga." Det är från början grundtonen hos alla antisocialister.

Den som icke förstått detta av de tidigare Bismarcks- och Puttkammersindiskretionerna, av Alexandertalen, Hamburger Nachrichten och av fullblodsjunkrarna från Oldenburg-Januschau, den torde ha fått ögonen upp efter Hohenlohes-Delbrücks avslöjanden, vilka vid årsskiftet funnit bekräftelse av hovrättsrådet Kulemann, och efter Bismarcks kortfattade ord.

Den socialdemokratiska frågan - såvitt den är en politisk fråga - är till slut en militärisk fråga. Detta borde också alltid sväva för socialdemokraternas ögon som ett menetekel och gälla som en taktisk princip av första rang.

Den inre fienden (socialdemokratin) är "farligare än den yttre, emedan den förgiftar vårt folks själ och slår vapnen ur våra händer, redan innan vi lyft dem". Så proklamerade "die Kreuzzeitung" den 21 januari 1907 klassintressets suveränitet över det nationella intresset - i en valkamp som just fördes under nationalismens fladdrande fana! Och denna valkamp stod under tecknet: fortsatt stegrat hat mot val- och koalitionsrätten under den "Bonapartska värjans" tecken, med vilken furst Bülow i sitt Sylvesterbrev fäktade kring de tyska socialdemokraternas huvud för att injaga dem skräck; den stod under tecknet av en till kokpunkten stegrad klasskamp.

Endast den blinde och döve kan förneka att dessa tecken och många andra tyda på storm, ja på orkan.

Därmed har problemet: bekämpande av den "inre militarismen" vunnit den mest aktuella betydelse.

Karnevalsvalen 1907 fördes också för den nationella frasen, den koloniala frasen, för chauvinism och imperialism. Och de ha till det tyska folkets skam visat hur ringa motståndskraft detta trots allt har emot de föraktliga affärspatrioternas pseudopatriotiska råttfångeri. De ha lärt vilken grandios demagogi regeringen, de härskande klasserna och "patriotismens" hela tjutande koppel förmår utveckla, då det gäller deras "heligaste ägodelar". För proletariatet voro dessa val den nyttigaste upplysning, väckelse till självbesinning, lärorika i fråga om det sociala och politiska kraftförhållandet, uppfostrande, befriande från den olycksaliga "segervanan", ett välkommet tvång till fördjupning av den proletäriska rörelsen och förståelsen av massornas psykologi vid nationell aktion. Säkert äro orsakerna till vår slapphet, som icke var någon slapphet och över vilken segrarna voro mera förbluffade än de besegrade, mångfaldiga; men intet tvivel råder därom att just de militaristiskt genomsyrade eller påverkade delarna av proletariatet, vilka bruka vara mest värnlöst utlämnade till regeringsterrorismen, exempelvis statsarbetarna och de lägre tjänstemännen, ha rest en synnerligen fast damm mot socialdemokratins utbredning.

Även detta rycker den antimilitaristiska frågan och frågan om ungdomsrörelsen, ungdomens uppfostran, för den tyska arbetarrörelsen i förgrunden och tillförsäkrar dessa frågor en tilltagande uppmärksamhet.

Följande skrift utgör en bearbetning av ett inledningsföredrag, som författaren höll den 28 november 1906 vid de tyska ungdomsorganisationernas kongress i Mannheim. Den bjuder icke på något väsentligt nytt; den skall endast utgöra en sammanställning av redan bekant allmängiltigt material. Den gör heller icke anspråk på titeln uttömmande, fullständig. Författaren har endast bemödat sig att sammanföra det mestadels i tidningar och tidskrifter ofantligt utströdda och bortplottrade materialet från alla herrans länder; och tack vare framför allt vår belgiske partivän de Mans hjälp har det lyckats att få åtminstone en överblick över den antimilitaristiska ungdomsrörelsen i de viktigaste länderna.

Om här och där feltag skulle förekomma så må de ursäktas med svårigheten att behärska stoffet och mångfaldiga otillförlitligheter hos källorna, vilka icke sällan själva äro motsägande.

På militarismens område flyter just i våra dagar mycket och exempelvis i punkterna om de franska och engelska militärreformerna blir de följande radernas framställning helt säkert förändrad genom händelserna.

Ännu mera gäller detta emellertid om antimilitarismen och den proletäriska ungdomsrörelsen, detta nyaste fenomen i proletariatets frigörelsekamp, vilken överallt befinner sig i en rask utveckling och trots många tillbakaslag i ett glädjande uppsving. Så har det först efter det denna skrift gått i tryck blivit bekant att de finska socialistiska ungdomsklubbarna den 9 och 10 december 1906 hållit sin första kongress i Tammerfors, där Finlands socialdemokratiska ungdomsförbund bildades, vilket kommer att ansluta sig till det finska arbetarpartiet och jämte arbetarungdomens uppfostran till klassmedvetande har till särskild uppgift tagit kampen mot militarismen i alla dess former.

Man skall vara benägen beträffande den teoretiska grundligheten av mitt arbete förebrå den att vara alltför kort och otillfredsställande historisk fördjupning. Däremot må jag få peka på skriftens aktuellt politiska ändamål, att främja de antimilitaristiska åsikterna.

Mången skall återigen vara missnöjd med hopandet av de talrika ofta till synes obetydliga enskildheterna särskilt ur ungdomsrörelsens och antimilitarismens historia. Detta missnöje må vara berättigat. Författaren gick emellertid ut från den åsikten, att först genom enskildheterna, upp- och nedgången i den organisatoriska utvecklingen, de taktiska grundsatsernas uppkomst och tillämpning en levande bild skulle skapas och den eftersträvade nyttan uppnås, särskilt som just vid den antimilitaristiska agitationen och organisationen huvudsvårigheterna ligga i detaljerna.

Berlin den 11 februari 1907.

Karl Liebknecht.

 


FÖRSTA DELEN

MILITARISMEN


FÖRSTA KAPITLET
ALLMÄNNA DRAG

1. Vad militarismen är och vad den betyder

Militarism! Få slagord användas i vår tid så ofta som detta, och knappast något betecknar en så invecklad, månggestaltad och mångsidig, en till sitt ursprung och väsen, sina medel och verkningar så intressant och betydelsefull företeelse, eller en företeelse, så djupt rotad i klassamhällets väsen, och som dock i detta samhälle, allt efter de olika naturliga, politiska, sociala eller ekonomiska förhållandena inom varje stat, kan antaga så utomordentligt många former.

Militarismen är en av de viktigaste och mest energiska livsyttringar hos de flesta samfundsordningar, emedan i den självbevarelsedriften, den mest elementära av alla drifter, hos en nation, en kultur eller en klass tager sig uttryck i sin starkaste, mest koncentrerade och omedelbara form.

Militarismens historia, fattad i djupaste bemärkelse, avslöjar det innersta väsendet av mänsklighetens utvecklingshistoria och dess drivfjädrar överhuvud; en dissektion av den kapitalistiska militarismen betyder ett blottande av kapitalismens mest fördolda och finaste rotfibrer. Militarismens historia är samtidigt historien om de politiska, sociala, ekonomiska och överhuvudtaget de kulturella förhållanden, som bilda spänningen mellan staterna och nationerna, liksom den också är historien om klasstriderna inom de enstaka nationerna.

Naturligtvis kan det här ej bliva tal om att ens våga göra ett försök till en sådan historisk framställning. Emellertid må några få allmänna synpunkter antydas.

 

2. Uppkomsten av och grunden för
de samhälleliga maktförhållandena

Det avgörande stödet för varje samhälleligt maktförhållande är i sista hand överlägsenhet i fysisk kraft[1]. Denna överlägsenhet framstår icke som samhällelig företeelse i form av större kroppsstyrka hos enskilda individer, utan för den gäller tvärtom först och främst, att människa är människa och representerar en kraft, motsvarande det stora genomsnittet, och för den är också därför det i siffror uttryckta majoritetsförhållandet avgörande. Siffrorna motsvara dock icke utan vidare summan av individer i de personkretsar, som ha motsatta intressen. De bestämmas i stället väsentligen av det extensiva och intensiva mått av klassmedvetande, som beror av klassens andliga och moraliska utvecklingsnivå. Varje enskild känner nämligen icke sina egna verkliga intressen, i synnerhet icke sina principiella intressen, och framförallt erkänna icke alla klassens intressen som sina egna individuella intressen.

Denna andliga och moraliska nivå återigen rättar sig efter de särskilda intressegruppernas (klassernas) ekonomiska läge, under det att den sociala och politiska situationen ter sig mera som följd av, visserligen starkt tillbakaverkande, än som uttryck för maktfördelningen.

Även omedelbart medverkar den rent ekonomiska överlägsenheten till att förskjuta och förvirra detta sifferförhållande, då det ekonomiska trycket icke blott har inflytande på den andliga och moraliska nivåns höjd och därmed även på kunskapen om klassintresset, utan tillika fostrar en tendens att handla mot det mer eller mindre rätt uppfattade klassintresset. Att även det politiska maskineriet förlänar den klass, i vars händer det ligger, ytterligare maktmedel att "korrigera" sifferförhållandet till förmån för den härskande klassen, lära vi av fyra välbekanta inrättningar: polisväsendet, rättskipningen, skolan och slutligen kyrkan, som även måste räknas hit, inrättningar, vilka skapas av det politiska maskineriet vid lagstiftningar och begagnas vid lagtillämpningen och förvaltningen. De båda förstnämnda verka huvudsakligen genom att hota, skrämma och öva våld, skolan genom att så grundligt som möjligt igenfylla alla kanaler, genom vilka klassmedvetandet kunde strömma in i hjärta och hjärna, kyrkan så gott den kan genom att anbringa skygglappar, genom att väcka begäret efter den förespeglade himlahonungen och genom skräcken för helvetets pinorum.

Men även det sålunda vunna sifferförhållandet avgör icke utan vidare maktfördelningen. Den beväpnade mångfaldigar sin fysiska kraft genom vapnet. I huru hög grad detta mångfaldigande sker beror på vapenteknikens utveckling, jämte fortifikation och strategi, vilkas fulländning väsentligen beror av den förstnämndas. Den ena klassens intellektuella och ekonomiska överlägsenhet över den andra förvandlas genom beväpning eller bättre beväpning till fysisk överlägsenhet och skapar därmed möjlighet för ett klassmedvetet mindretal att fullständigt behärska ett klassmedvetet flertal.

Även om klasskillnaden bestämmes av det ekonomiska läget, så regleras dock det politiska maktförhållandet klasserna emellan endast i första hand av den enskildes ekonomiska ställning, men i andra hand av talrika andliga, moraliska och fysiska maktmedel. Dessa ha återigen genom klassernas ekonomiska läge spelats den ekonomiskt härskande klassen i händerna. Alla dessa maktmedel förmå ej att påverka klassernas faktiska tillvaro, ty denna framgår ur en av dem oberoende situation, som med naturnödvändighet tvingar vissa klasser, som t.o.m. kunna utgöra majoritet, till ekonomiskt beroende av andra klasser, vilka kunna vara i minoritet, och hålla dem kvar däri, utan att varken klasskampen eller något politiskt maktmedel skulle kunna åstadkomma någon ändring[2]. Klasskampen kan således endast främja klassmedvetandet med inbegrepp av klasskamraternas revolutionära handlingslust och offervillighet, och påskynda erövringen av såväl de maktmedel, som äro av vikt för att fostra eller undertrycka klassmedvetandet, som ock de fysiska och andliga vapen, vilka betyda ett mångfaldigande av den fysiska styrkan.

Av allt detta framgår, vilken viktig roll vapentekniken spelar i de sociala striderna. På denna beror det huruvida en minoritet genom väpnad aktion, den "koncentrerade politiska aktionen", fortfarande förmår att en viss tid framåt härska över en majoritet mot dennas vilja - åtminstone en viss tidsrymd - oavsett huruvida en ekonomisk nödvändighet därför förefinnes eller ej. Frånsett klasskillnaden är utvecklingen av maktförhållandena faktiskt städse intimt förbunden med vapenteknikens utveckling. Så länge på det hela taget alla, även de i ekonomiskt hänseende sämst lottade, hava ungefär samma svårighet att skaffa sig någorlunda lika goda vapen skall majoritetsprincipen, demokratin, vara den regelmässiga politiska formen för samhället. Denna måste vara förhanden t.o.m. vid ekonomisk klasskillnad, såframt blott de nyssnämnda förhållandena förefinnas. Den naturliga gången av utvecklingen är helt säkert, att klassernas skiljande, som ju är en följd av den ekonomiskt-tekniska utvecklingen, förlöper jämsides med utvecklingen av vapentekniken (fortifikationen och strategin), att därigenom vapentillverkningen mer och mer blir en speciell yrkesskicklighet, att vidare, eftersom klassväldet i regel tillika innebär den ena klassens ekonomiska överlägsenhet över den andra och fulländningen av vapentekniken leder till ett fortsatt och stegrat försvårande och fördyrande av vapenfabrikationen[3], denna så småningom blir ett den härskande maktens monopol, varigenom varje fysisk grundval för demokratin försvinner. Men därefter heter det: Tag i besittning, så har du rätt. Även sedan den ekonomiska överlägsenheten gått förlorad kan den klass, som en gång besitter de politiska maktmedlen, åtminstone tidtals hålla sig politiskt härskande.

Att hädanefter icke blott formen och arten av det politiska maktförhållandet, utan även formen och arten av de stundom förekommande klasstriderna stå i beroende av vapentekniken, behöver här icke vidare behandlas. För att tillförsäkra demokratin ett varaktigt välde är det ej hellre längre tillfredsställande att alla medborgare hava lika beväpning och föra sina vapen med sig. Ty ensamt denna lika fördelning av vapnen utesluter icke, såsom exempel från Schweiz visa, att denna fördelning åsidosättes av en majoritet, som är i begrepp att bliva minoritet eller av en bättre, mera slagfärdigt organiserad minoritet. Den likformiga beväpningen av hela befolkningen kan först då bliva varaktig, när vapenfabrikationen förlorat sin karaktär av monopol.

Den demokratiserande roll, vapentekniken kan spela, har Bulwer snillrikt framställt i ett av sina föga kända verk, den märkliga utopin "Det kommande släktet". I detta arbete förutsätter han en sådan fulländning av tekniken, att varje man genom en liten lätthandterlig stav, laddad med en hemlighetsfull, med elektriciteten besläktad kraft, är i stånd att i varje ögonblick framkalla de mest förintande verkningar. I själva verket torde vi kunna räkna på att tekniken, människans herravälde över naturens mäktigaste krafter, skall, låt vara i en avlägsen framtid, nå en höjd, som överhuvud omöjliggör användandet av mordtekniken - emedan detta skulle betyda människosläktets förintelse - och som förvandlar utnyttjandet av de tekniska framstegen från en så att säga plutokratisk till en tvärtom i viss mån demokratisk, allmänt mänsklig förutsättning.

 

3. Några drag ur
militarismens historia

På de lägsta kulturstadierna, vilka ej känna någon klasskillnad, gör vapnet på samma gång tjänst som verktyg. Det är medlet till livsförnödenheternas anskaffande (till jakt och grävandet efter rötter o.s.v.) ävensom skyddsmedel mot vilda djur, försvars- och anfallsmedel mot fientliga stammar. Det är av så primitiv beskaffenhet, att vem som helst när som helst lätt kan skaffa sig det (stenar och käppar, träspjutet med stenspetsen, bågen o.s.v.). Detta gäller även om försvarsvapnen. Då det med undantag av den ursprungligaste av all arbetsfördelning, den mellan man och kvinna, ej råder någon nämnvärd sådan och alla medlemmar i samhället, åtminstone vad varje kön beträffar, ungefär hava samma sociala funktion, och det sålunda ännu ej förefinnes någon ekonomisk eller politisk maktfördelning, kan vapnets förekomst i samhället ej vara stöd för en sådan maktfördelning. Det skulle emellertid ej ens kunna erbjuda ett sådant stöd om maktfördelning förefunnes. Den primitiva vapentekniken medgiver endast demokratisk maktfördelning. Om således på dessa låga kulturstadier vapnet endast kan slita tvister mellan individerna inom samhället, så förändras detta efter klasskillnadens uppkomst och vapenteknikens större fulländning. Den naturliga kommunismen hos de lågt stående åkerbrukande folken med deras matriarkatiska författning känner inga sociala och därför i vanliga fall ej heller några politiska klassintressen. Militarism uppstår i allmänhet icke; yttre förvecklingar tvinga dem visserligen att hålla sig beredda på krig och giva understundom anledning till militärvälde, vilket redan tidigt är en mycket vanlig företeelse hos de boskapsskötande folken på grund av deras mera krigiska karaktär och den vanligen tidigt framträdande klasskillnaden. - Vidare må det grekiska och romerska härväsendet påpekas, vilket företedde en rent militärisk hierarki, som motsvarade klasskillnaden, där den enskilde individen fann sin plats i överensstämmelse med sin samhällsställning efter vilken återigen beväpningens godhet rättade sig, än vidare de feodala riddarhärarna med sitt alltid sämre beväpnade, ofta till fots stridande följe av väpnare, vilka enligt Patrice Laroque mera spelade rollen av de stridandes drängar än som deltagare i striden. Att man på denna tid överhuvud tillät och till och med understödde de lägre klassernas beväpning, förklaras mindre av den ringa allmänna säkerhet, som samhället förmådde erbjuda de enskildas av detsamma erkända intressen, och som därför gjorde en personlig beväpning i viss mån behövlig, som fastmera ur nödvändigheten att göra samhället så försvarsdugligt som möjligt vid anfall och försvar mot yttre fiender. Skillnaden i de olika samhällsklassernas beväpning erbjöd emellertid ständigt möjlighet att utnyttja vapentekniken till att stödja eller framkalla klassvälde. De romerska slavkrigen belysa denna sida av saken på ett anmärkningsvärt sätt.

Även de tyska bonde- och stadskrigen kasta ett förklarande ljus över denna fråga. Bland de omedelbara orsakerna till det ogynnsamma förloppet av det tyska bondekriget står den kyrkligt-feodala adelns överlägsenhet i militärtekniskt hänseende som en av de främsta. Men stadskrigen på 1300-talet mot samma härar gingo lyckligt, icke blott därför att vapentekniken då, i synnerhet vad eldvapnen beträffar, i motsats till under 1525 års bondekrig, var mycket outvecklad, utan framför allt till följd av de stora ekonomiska resurserna hos städerna, vilka såsom lokalt avsöndrade intressekretsar sammanförde invånarna på ett begränsat område utan nämnvärd inblandning av olika element med andra intressen. Vidare hade städerna från början i sitt byggnadssätt en teknisk position (likaledes ett militärtekniskt element, fortifikation) av lika stor betydelse som riddarna, kyrkan och kejsaren i sina borgar och fästningar. Slutligen låg vapenfabrikationen i främsta rummet i händerna på städernas borgare, liksom dessa voro de överlägsna representanterna för de tekniska färdigheter, som fullständigt besegrade riddarhärarna[4].

Vid studiet av just bonde- och stadskrigen bör såsom resultat fasthållas den viktiga roll, som tillkommer de olika samhällsklassernas avskilda liv på olika orter eller förbindelsen mellan de olika småsamhällena. Klassindelningens sammanfallande med den geografiska indelningen betyder en lättnad i klasskampen, icke blott till följd av det därigenom understödda främjandet av klassmedvetandet, utan även rent tekniskt till följd av den därmed förbundna lättheten både att militärt organisera klass-medlemmerna och att framställa och fördela vapnen. Denna gynnsamma klassgruppering har förefunnits vid alla borgerliga revolutioner[5], men vid proletariatets revolter saknas den[6] nära nog.

Även i legohärarna, vilka äga bestånd in i vår tid, försiggår liksom vid beväpningen, en direkt förvandling av ekonomisk makt till fysisk enligt Mefistofeles recept: "Om jag kan betala sex hästar, äro icke då deras krafter mina? Jag far åstad och är en rättskaffens man, som om jag hade tjugufyra ben", och enligt den ännu vidsträcktare regeln: Divide et impera! - Söndra och härska! - Dessa båda regler användas även bland de s.k. elittrupperna. Å andra sidan visa de italienska kondottiererna, liksom redan en gång pretorianerna, på ett slående sätt, vilken politisk makt, besittning av vapen, kännedom om strategi och krigisk övning kunna förläna. Legosoldaten grep djärft efter furstekronorna, kastade boll med dem och blev den naturlige pretendenten till samhällets högsta maktställning. Denna företeelse upprepar sig ända in i våra dagar, då den militära makten i upprörda tider och i krig ligger slagfärdig i en enda mans hand; det ha Napoleon och hans generaler, även Boulanger, visat! Det tyska "befrielsekrigets" historia predikar viktiga läror om det utrikespolitiska lägets inflytande på gestaltningen av härväsendet och militarismen. Då efter de jämmerligt förda koalitionskrigen mot franska revolutionen år 1806 Fredrik den stores feodala ståndhär hade krossats av den franska borgarhären som i en mortel, stodo de hjälplösa tyska regeringarna inför alternativet: antingen för beständigt giva sig på nåd och onåd åt den korsikanske erövraren eller slå honom med hans egna vapen, med en borgerlig armé, grundad på allmän folkbeväpning. Deras självupphållelsedrift och folkets upprepade resningar tvungo dem in på den senare vägen. Då började den stora perioden av Tysklands, i synnerhet Preussens, demokratisering, framkallad genom yttre tryck, vilket mildrade den politiska, sociala och ekonomiska spänningen inom landet. Man behövde penningar och entusiastiska frihetskämpar. Människovärdet växte. Individens sociala egenskap såsom skapare av värden och såsom presumtiv[7] skattdragare och hans naturliga och fysiska egenskap av kroppsstyrkans, intelligensens och entusiasmens bärare fingo en avgörande betydelse och kom kursen att stiga, som alltid i tider av allmän fara, och inflytandet från klassindelningen att sjunka. För att tala med de militära veckobladens jargon: "Det preussiska folket hade under långa års främlingsvälde lärt sig att glömma allt groll". Som så ofta spelade finans- och militärfrågorna en revolterande roll. Många ekonomiska, sociala och politiska spärrhakar undanröjdes. Industri och handel, som i främsta rummet voro finansiellt viktiga, gynnades i så hög grad, som Preussen-Tysklands småaktigt byråkratiska anda tillät. T.o.m. politiska friheter infördes eller utlovades. Folket reste sig, stormen brast lös, den på den allmänna folkbeväpningens grundval av Scharnhorst-Gneisenau organiserade hären jagade i det stora befrielsekriget "arvfienden" tillbaka över Rhen, reste en smälekens gräns för världsomskakaren, som hade undergrävt den stora revolutionens Frankrike, fast den väl ej var den demokratiska inrättning, som Scharnhorst-Gneisenau hade velat skapa. Sedan moren - det tyska folket - hade gjort sin skyldighet, erhöll han sitt vederbörliga "tack från huset Habsburg". Karlsbaderbesluten följde på folkslakten vid Leipzig, och en av de viktigaste handlingarna till den menediga metternichska erans förbannade eftermäle var - sedan trycket utifrån upphört och reaktionens alla djävlar åter lössläppts i det inre - att upphäva frihetskrigens demokratiska härordning. För denna härordning må väl de kulturellt högt stående delarna av Tyskland ha varit mogen, men under blytyngden av det ostelbisk-borussiska barbariet störtade den genast samman tillika med nästan alla den stora folkresningens härligheter.

En ytlig överblick över härväsendets utveckling visar slutligen, i vilken absolut avhängighet formen för arméns sammansättning och dess omfång står icke endast till den sociala indelningen utan även och i vida högre grad till vapentekniken. Den omstörtande verkan exempelvis uppfinningen av eldvapen i denna riktning utövat är ett av krigshistoriens markantaste faktum.

 


ANDRA KAPITLET
DEN KAPITALISTISKA MILITARISMEN

Inledande anmärkningar

Militarismen är ingen specifikt kapitalistisk företeelse. Den är fastmer egen och väsentlig för alla klassamhällen, av vilka det kapitalistiska är det sista. Visserligen utvecklar kapitalismen liksom varje annan klassamhällsordning sitt särskilda slag av militarism. Ty enligt sitt väsen främjar militarismen ett eller flera ändamål, som efter varje samfundsordning äro av olika karaktär, och allt efter denna olikhet böra nås på olika vägar. Detta träder i dagen icke blott i härväsendet, utan även i militarismens övriga innehåll, vilket framgår vid fullgörandet av dess uppgifter.

Den allmänna värnpliktshären motsvarar bäst den kapitalistiska utvecklingsnivån. Fastän denna här är rekryterad av folket är den dock ej en här för utan mot folket, eller omarbetas att mer och mer bliva det.

Den uppträder än som stående här, än som milis. Den stående hären, som likväl icke blott är en kapitalistisk företeelse[8], synes vara militarismens högst utvecklade, ja dess normala form, vilket nedan skall visas.

 

1. "Militarism utåt",
flottmilitarism och kolonialmilitarism

Krigsutsikter och avrustning

I såväl det kapitalistiska som i varje annat samhälle tjänar hären ett dubbelt ändamål.

Den är för det första en nationell inrättning avsedd som skydd mot yttre angrepp eller yttre fara, korteligen avsedd att användas vid internationella förvecklingar eller, för att begagna ett militärt slagord, mot den yttre fienden.

Denna uppgift hos hären är ingalunda trängd i bakgrunden av den nyare utvecklingen. För kapitalismen är kriget i själva verket, för att begagna Moltkes ord "ett led i Guds världsordning"[9].

Likväl förefinnes inom Europa åtminstone tendensen att undanröja vissa krigsorsaker, och trots Elsass-Lothringen, trots bekymret för det franska klöverbladet Clemenceau-Pichon-Picquart, trots den orientaliska frågan, trots panislamismen och trots den i Ryssland pågående omvälvningen, sjunker sannolikheten för ett krigsutbrott i Europa mer och mer. I stället hava nya mycket farliga friktionsytor uppstått till följd av de av de s.k. kulturstaterna fullföljda kommersiella och politiska expansionssträvandena[10], vilka i första hand hava skänkt oss den orientaliska frågan och panislamismen. Sådana friktionsytor hava även uppstått till följd av världspolitiken vilken, såsom Bülow själv öppet erkände i tyska riksdagen den 14 nov. 1906[11], inom sig döljer otaliga möjligheter till konflikter och vilken samtidigt alltmera energiskt tränger i förgrunden två andra former av militarism: flottmilitarism och kolonialmilitarism. - Tyskarna kunna sjunga en visa om denna utveckling!

Sjömilitarismen är tvillingbroder till lantmilitarismen och bär dennes alla frånstötande och stygga drag. Den är i ännu högre grad än lantmilitarismen icke blott följd utan även orsak till internationella förvecklingar, till faran för ett världskrig.

När gott folk och bedragare vilja göra troligt, att t.ex. spänningen mellan Tyskland och England skulle vara att tillskriva dels missförstånd, hetsiga artiklar av sämre illvilliga journalister, dels skrytsamma talesätt av oskickliga diplomater, så veta vi bättre. Vi veta att detta spända förhållande är en nödvändig följd av Englands och Tysklands allt skarpare ekonomiska tävlan på världsmarknaden, alltså en direkt följd av den tygellösa kapitalistiska utvecklingen och den internationella konkurrensen. Det spansk-amerikanska kriget om Kuba, Italiens abessinska krig, boerkriget, kriget mellan Kina och Japan, stormakternas kinesiska äventyr, rysk-japanska kriget, alla hava de gemensamt, trots den än så stora mångfalden av orsaker och förutsättningar som föranlett dem, erövringskrigets grunddrag. Och om vi erinra oss spänningen mellan England och Ryssland i Tibet, Persien och Afghanistan, osämjan mellan Amerika och Japan 1906 och slutligen det fransk-spanska samarbetet i december 1906 under Marockokonflikten[12], glorvördig i åminnelse, så finna vi, att den kapitalistiska expansions- och kolonialpolitiken har lagt många minor under världsfredens hus, vilkas tändtrådar ligga i de mest skilda händer och vilka ganska lätt och oväntat kunna explodera.

Helt säkert stundar en tid, då man kan tänka sig att kolonialstaterna[13] bilda en trust för att slå under sig alla till kolonier tjänliga områden, och så att säga reglera kolonialkonkurrensen staterna emellan, enligt samma plan som i visst mått praktiseras av kapitalisterna i deras truster och ringar. Men det är långt dit, och endast och allenast genom Kinas höjning i nationellt och ekonomiskt hänseende kan denna tankes förverkligande komma att uppskjutas på oöverskådligt lång tid.

Alla föregivna avrustningsplaner förefalla tillsvidare som narrspel, lek med såpbubblor och tölpiga bedrägeriförsök. Tsaren såsom huvudupphovsmannen till komedin i Haag stämplar dem alltigenom som sådana.

Just i våra dagar har den föregivna engelska avrustningens såpbubbla ömkligen brustit; krigsminister Haldane, den föregivne främjaren av dessa planer, har i skarpa ordalag dokumenterat sig som motståndare till minskning av det aktiva försvaret och avslöjat och visat sig som militaristisk pådrivare[14], medan samtidigt den fransk-engelska militärkonventionen visar sig vid horisonten. Och i samma stund, som den andra "fredskonferensen" förberedes, ökar Sverge sin flotta, stegras Japans och Amerikas militärbudget alltjämt, betonar ministären Clémenceau i Frankrike under fordran på en ökning av 200 miljoner[15] nödvändigheten av en stark här och flotta. Vidare skildras av Hamburger Nachrichten tron på den allena saliggörande rustningen, som kvintessensen av stämningen inom de härskande klasserna i Tyskland, och det tyska, folket lyckliggöres av regeringen med fordringar på ökade militäranslag[16], efter vilka liberalerna grepo med utsträckta händer. Med detta kan den naivitet mätas, som franske senatorn d'Estournelles de Constant, medlem av skiljedomstolen i Haag, utvecklar i en av sina senaste artiklar över rustningarnas inskränkande.

Sannerligen, för en sådan politisk fantast är icke blott en enda svala nog för att göra avrustningssommaren, han är nöjd redan med en sparv. I motsats härtill är den ärliga brutalitet vederkvickande, med vilken stormakterna på konferensen avslogo Steads förslag, liksom även deras strävan att blott på dagordningen för den andra konferensen uppföra avrustningsfrågan.

Kapitalismens tredje telning på det militära området, kolonialmilitarismen, förtjänar ännu några ord. Kolonialarmén, d.v.s. den stående kolonialhären, icke kolonialmilisen och ännu mindre den helt olikartade milisen i de nästan självständiga engelska kolonierna, spelar en utomordentligt viktig roll för England, och dess betydelse växer även för de övriga kulturstaterna. Under det att denna här för Englands räkning, utom sin uppgift att undertrycka och hålla i schack den "inre fienden" i kolonierna, nämligen dessas invånare, även fyller uppgiften att vara ett maktmedel mot den yttre kolonifienden, t.ex. Ryssland, så har kolonialarmén ofta under namn av "skyddskår" eller främlingslegion[17], vad de övriga kulturstaterna i synnerhet Tyskland och Amerika beträffar, uteslutande den första uppgiften, att till kapitalismens förmån driva de olyckliga invånarna till slavarbete, samt, då de vilja försvara sitt fosterland mot de främmande erövrarna och bludsugarna, skjuta, nedsabla och uthungra dem. Kolonialarmén, som ofta är sammansatt av de europeiska folkens avskum, är de kapitalistiska staternas mest djuriska och avskyvärda verktyg. Det finnes knappt något brott, som ej kolonialmilitarismen eller det i densamma fostrade "tropikvansinnet" har begått[18]. Tippelskirch, Wörmann, Podbielski, Leist, Wehlan, Peters, Arenberg et konsorter äro vittnen och bevis. Detta är de frukter, av vilka man kan känna kolonialpolitikens väsen, den kolonialpolitik, som, under förevändning att vilja utbreda kristendom och civilisation[19] eller värna den nationella äran, till förmån för de kapitalistiska kolonialintressenterna under fromt himlande med ögonen ockrar och bedrager, mördar och svältföder värnlösa, skövlar och bränner deras egendom, plundrar och bortrövar deras bohag, förhånar och skändar kristendom och civilisation. Inför Indien och Tonkin, Kongostaten, tyska Sydvästafrika och Filippinerna förbleknar till och med en Cortez och Pizarros ära.

 

2. Proletariatet och kriget

Då förut militarismens funktion mot den yttre fienden betecknats som nationell, så är därmed icke sagt, att denna funktion motsvarar de kapitalistiskt styrda och utplundrade folkens intressen, välfärd och vilja. Hela världens proletariat har ingen fördel att vänta av den politik, som nödvändiggör militarism mot yttre fiender. Denna politik tjänar medelbart eller omedelbart de härskande kapitalistiska klassernas utplundringsintressen. Den söker att med större eller mindre skicklighet bereda väg ut i världen för kapitalismens otyglat regellösa produktion och meningslösa, mördande konkurrens, i det att den trampar under fötterna alla kulturella plikter mot mindre utvecklade folk; i själva verket uppnår den ingenting annat än ett blottställande av hela vår kulturs existens genom att frambesvärja förvecklingar, som ställa ett världskrig i sikte. Även proletariatet hälsar med glädje våra dagars kolossala ekonomiska uppsving. Men det vet, att denna ekonomiska utveckling skulle kunna fredligt fortgå utan den pansrade näven, utan land- och sjömilitarism, utan treudden i vår hand, utan vår kolonialförvaltnings skändligheter, för så vitt den tjänades av förnuftigt styrda samhällen under internationellt samförstånd och i överensstämmelse med kulturella plikter och intressen. Proletariatet vet att världspolitiken till stor del går ut på att våldsamt och rått bekämpa och förvirra de inre sociala svårigheter, framför vilka de härskande klasserna se sig ställda, korteligen en politik, förd i bonapartistisk anda med bedrägeri- och vilseledningsförsök. Det vet, att arbetarnas fiender med förkärlek koka sin soppa vid den trångsynta patriotismens eld, och att redan år 1887 deras av Bismarck samvetslöst frambesvurna krigsångest gav ett gott handtag åt den samhällsvådliga reaktionen, och att en helt nyligen avslöjad plan, smidd av framstående personer, gick ut på att i den oklara hurrastämningen efter en segerrik armés hemkomst från del tyska folket bortsnappa dess politiska rösträtt. Proletärerna veta, att vinsten av den ekonomiska utveckling, som denna politik strävar att utnyttja, och i synnerhet all vinst av kolonialpolitiken endast kommer i deras arvfiende kapitalismens fickor. De veta, att krigen, som de härskande klasserna föra, av dem fordra de största offer av penningar och blod, för vilka de efter fullgjort arbete belönas med usla invalidpensioner, veteranallmosor, positiv och sparkar av alla slag. De veta att i varje krig en dyvulkan av barbarisk grymhet och skändlighet utspyr sig över de deltagande folken och för år framåt förråar kulturen. De veta att fosterlandet, för vilket de blöda, icke är deras fosterland och att proletariatet endast har en fiende, kapitalistklassen, som undertrycker och utplundrar det; de veta att det innerligaste intresse intimt förenar proletariatet i alla länder, och att alla nationella intressen träda tillbaka för det internationella proletariatets gemensamma intressen, och att mot utsugningssystemets och knektväldets internationella förbund måste ställas de utsugnas och undertrycktas international; de vela, att proletärerna, om de tvingas ut i ett krig, skola hetsas till kamp mot sina egna bröder och klasskamrater och därmed till kamp mot sina egna intressen. Mot varje internationell uppgift hos armén såväl som mot hela den kapitalistiska utvidgningspolitiken står det målmedvetna proletariatet icke blott med iskyla i hjärtat, utan i allvarlig och målmedveten fiendskap. Dess förnämsta uppgift består i att till det yttersta bekämpa även denna militarismens funktion, och det kommer till alltjämt klarare insikt om denna sin uppgift, - vilket visas av de internationella kongresserna, växlandet av solidaritetsförklaringar vid fransk-tyska krigets utbrott mellan tyska och franska, vid kubanska krigets utbrott mellan spanska och amerikanska och vid ostasiatiska krigets utbrott 1904 mellan japanska och ryska socialister, samt 1905 av de svenska socialdemokraternas beslut om allmän strejk vid ett eventuellt krig mellan Sverge och Norge[20]. Detta har vidare den tyska socialdemokratins parlamentariska ståndpunkt till 1870 års krigskredit och till Marockokonflikten kungjort; detta bevisas även av det klassmedvetna proletariatets hållning gentemot den ryska interventionen.

 

3. Grunddrag hos "militarismen inåt"
och dess uppgifter

Militarismen är emellertid icke endast ett vapen och värn mot den yttre fienden; den har en andra uppgift[21], vilken med den skarpare tillspetsningen av klassmotsatserna och med proletariatets växande klassmedvetande oavbrutet rycker längre fram i förgrunden, och vilken allt mer bestämmer militarismens yttre former och dess inre karaktär: uppgiften att skydda den härskande samhällsordningen, att vara ett stöd för kapitalismen och all sköns reaktion gentemot arbetarklassens frigörelsekamp. Här visar den sig som ett rent verktyg i klasskampen, som ett de härskande klassernas verktyg, bestämt att i förening med polis- och rättsväsende, skola och kyrka hämma klassmedvetandets utveckling och därjämte att, kosta vad det vill, tillförsäkra ett mindretal makten i staten och utsugningsfriheten även mot folkmajoritetens upplysta vilja.

Så står den moderna militarismen framför oss och vill vara varken mer eller mindre än cirkeln-kvadraten, vill beväpna folket mot folket självt, vill förmå arbetarna - i det den med alla medel konstlat söker driva in i vår sociala indelning en åtskillnad mellan åldersklasserna - att bliva förtryckare, fiender och mördare av sina egna klasskamrater, sina föräldrar, syskon och barn, sin egen förtid och framtid, vill samtidigt vara demokratisk och despotisk, upplyst och mekanisk, folklig och folkfientlig.

Naturligtvis bör det icke förglömmas att militarismen också riktat sig mot inre nationella, till och med religiösa fiender[22] - i Tyskland exempelvis emot polacker, elsassare och danskar - och kan finna användning även vid konflikter inom de icke-proletariska klasserna, att det är en i hög grad månggestaltig och förvandlingsduglig företeelse och att den preussisk-tyska militarismen genom de särskilda halvabsolutistiska, feodal-byråkratiska förhållandena i Tyskland utvecklats till ett alldeles särskilt blomster. Denna preussisk-tyska militarism bär alla dåliga och farliga egenskaper hos varje form av den kapitalistiska militarismen, så att den bäst passar som exempel vid framställandet av militarismen i dess nuvarande tillstånd, dess former, dess medel och dess verkningar. Liksom man påstår att ännu ingen, för att tala med Bismarck, har gjort oss den preussiske löjtnanten efter, så har heller ingen ännu förmått göra oss den preussisk-tyska militarismen efter, vilken icke endast har blivit en stat i staten utan helt enkelt en stat över staten.

Låt oss till en början undersöka arméförfattningen i några andra länder. Härvid måste utom den egentliga armén även gendarmeriet och polisväsendet, vilka oftast endast har karaktären av en särskild militärorganisation, preparerad för den ständiga tjänsten mot den inre fienden, och genom sin våldsverksamhet och råhet bära den militära ursprungsetiketten, träffas av vår undersökning.

 

4. Arméförfattningen i några
främmande stater

Egendomliga former för arméförfattningen finna vi t.ex. i England, Amerika, Schweiz och Belgien.

Storbrittanien har en besoldad här ("regulär armé") och en milis jämte det beridna Yeomanry; dessutom har det s.k. volontärer (frivilliga), trupper som frivilligt komplettera sig, i det stora hela äro obesoldade och år 1905 räknade 245,000 man. Den stående hären, inberäknat milisen - vid vilken ställföreträdare få användas - räknade år 1905 i runt tal 444,000 man, av vilka emellertid endast 162,000 voro garnisonerade i England självt. För Irland är vidare en militäristiskt organiserad poliskår upprättad (i runt tal 12,000 man). Den stående hären användes huvudsakligen utanför moderlandet, särskilt i Indien - där armén, som består av nära 230,000 man, till två tredjedelar utgöres av infödingar. Kolonierna ha i allmänhet egen milis och frivilliga kårer. Förhållandet mellan moderlandets militarism och kolonialmilitarismen i Storbrittanien märkes på militärbudgeten, vilken t.ex. år 1897 för moderlandet belöpte sig i runt tal till 324 miljoner kronor och för Indien i runt tal till 510 miljoner kronor. Därtill kommer den oerhörda flottan med nära 200,000 mans besättning och marintrupper.

Härväsendet i Amerikas Förenta stater utgör en blandning av stående här och milis. Den genom värvning[23] kompletterade stående hären, vilken enligt författningen skall vara begränsad till ett maximum av 100,000 man, räknar i fredstid efter tvångsbeståndet 1905 ungefär 61,000 man (den 15 oktober 1906 jämte Filippinernas trupper 67,253 man), däribland 3,800 officerare, vilka vanligen komma från militärakademin i Westpoint. Till milisen räknades samma år omkring 110,000 man. Milisen är tämligen demokratiskt organiserad. Den står i fredstid under guvernörens kommando och befinner sig med hänsyn till beväpning och utbildning icke på höjden av sin tid. Därjämte spelar de mångenstädes militäriskt organiserade polistrupperna en betydande roll. - Helt egenartad är en annan institution, vilken formellt icke hör hit men på grund av sin verksamhet icke törs lämnas obeaktad. I alla kapitalistiska länder finnas "svarta band" i tjänst hos arbetsgivarna, låt vara att det endast utgöres av dess beväpnade strejkbrytare (det är i Schweiz och i Frankrike t.ex. icke sällan fallet och för Tysklands del må hänvisas till sista årens varvsarbetarstrejk i Hamburg och på händelserna i Nürnberg år 1906). Till de amerikanska arbetsgivarnas förfogande står emellertid städse ett dylikt svart band av prima kvalitet i de beväpnade Pinkertondetektiverna. Om slutligen de omkring 30,000 man, som utgöra flottans folk, tagas med i beräkning så ser man, att även de Förenta staterna bjuda på en blomsterskörd av den beväpnade statsmaktens viktigaste former.

I Schweiz fanns till för kort tid sedan en verklig folkhär, en allmän folkbeväpning. Varje vapenduglig schweizisk medborgare hade ständigt gevär och ammunition hemma. Det var den demokratins armé, om vilken Gaston Moch talar i sin bekanta bok. Då Schweiz står under en liknande internationell garanti[24] som Belgien, var det naturligt, att "militarismen utåt" kunde antaga och bevara en synnerligen mild karaktär, till vilket resultat även andra talrika orsaker medverkat. Med klassmotsatsernas tillspetsning förändrade sig emellertid "militarismen inåt". Den kapitalistiska bourgeoisins maktlystnad kände mer och mer sin utsugnings- och undertryckningsfrihet försvårad, ja rent av som en hotelse mot sin existens att proletariatet hade vapen och ammunition i händerna. Så började man i september 1899 att avväpna folket, i det man fråntog dem patronerna medan man genast bemödade sig att med de stora militärstaterna som förebilder på ett allt skarpare sätt utbygga de förefintliga militaristiska ansatserna. Man försökte att drilla om den emellanåt aktiva delen av armén till ett fogligt klassinstrument med alla de medel, som brukas i militärstaterna. Så har även i den mycket ryktbara schweiziska milisen oavbrutet utbildats de avskräckande drag, som ha gjort alla stående härar till en kulturskam. Det den 21 december 1906 av nationalrådet till militärorganisationslagen fattade beslutet beträffande soldaternas användning vid strejker förändrar därvidlag ingenting.

Belgiens behov av soldater för den stående hären är i följd av dess neutralitet väsentligt mindre (ungefär hälften) än "förrådet" av soldatmaterial. Så förbindes med den allmänna värnplikten utlottningssystemet och slutligen det i arméns karaktär synnerligen djupt inträngande friköpningssystemet och systemet med ställföreträdare. Enligt sakens natur äro endast de välsituerade i stånd att finna ersättningsmän och lika naturligt är att de göra det vidsträcktaste bruk därav. Om detta förr mycket utbredda system med ersättare till en början icke hade synnerligen stor politisk betydelse, så hade det dock i det starkt proletariserade Belgien med dess mycket stora procentsats arbetare bland de värnpliktige och frilottade medfört ett ytterst betänkligt resultat för den härskande klassen. Den genomproletariserade armén genomsyrades, i den mån den icke redan bestod av klassmedvetna och till allt beslutna proletärer, så hastigt av den antimilitaristiska propagandan, att den sedan flera år knappast kommer i betraktande och icke längre användes som ett den härskande klassens vapen mot den inre fienden. Men man förstod mycket väl att hjälpa sig. Sedan gammalt fanns en institution som kallas borgargarde. Till borgargardet höra de, som vid lottningen dragit ett gott nummer och de, som köpt sig fria; dock endast såvida de själva kunna skaffa sig vapen och uniform, ett villkor (en slags cencus) som nära nog fullständigt uteslöt den fattigaste befolkningen från deras krets. Det var förr ingenting annat än en maskerad, medlemmarna voro oftast liberala och organisationen demokratisk. Borgargardisterna hade sina vapen hemma, valde själva sina officerare o.s.v. Med den tilltagande opålitligheten hos den stående hären började här en förändring. Förvaltningen och ledningen av borgargardena övergick från kommunernas till regeringens händer, de demokratiska inrättningarna upphävdes, vapnen togos från den enskilde och militärförvaltningens förrådshus tillbommades. En tämligen stram militärtjänst infördes och utbildningen av borgargardisterna överlämnades åt de sämsta av de förre officerarna i den stående hären. Alla åldersklasser från 20 till 30 år skall öva icke mindre än 3 gånger i veckan om kvällarna och var fjortonde dag en halv söndag; och om förr i fråga om deltagande i dessa övningar härskade en slentrian, som påminde om "den tyske stadssoldaten i den gamla goda tiden", så blir kontrollen allt skarpare och punktlighet framtvingas genom straff. Anmärkningsvärt är att denna nyorganisation av borgargardena endast genomförts i kommuner om över 20,000 invånare, medan den i de övriga borgargardena förblivit en löjlig skuggbild. Även detta faktum stämplar öppet borgargardenas syftemål, att vara regeringens särskilda skyddstrupper i kampen mot den "inre fienden". Den stående hären räknar enligt uppgifter av år 1905 utom gendarmeriet i runt tal 46,000 man, de aktiva borgargardena 44,000 man, alltså nästan precis lika många!

Så har Belgien en armé mot den yttre och en särskild armé mot den inre fienden, en högst raffinerad inrättning, vilken - det har borgargardenas användning vid de senaste rösträttsstriderna och strejkerna visat - har gjort och i fortsättningen kommer att bevisa den belgiska kapitalistregimen goda tjänster.

Härtill kommer i Belgien även gendarmeriet, vilket helt enkelt användes som militär i såväl krig som vid strejker och oroligheter. Det är mycket talrikt och utbrett över hela landet, har stor rörlighet och kan när som helst koncentreras, förflyttas och mobiliseras; det har i Tervueren vid Brüssel en allmän kasern för sin flygande brigad och sprider sig vid strejker o.d. över landet som en getingsvärm. Det består huvudsakligen av gamla underofficerare, är förträffligt beväpnat och bra betalt, kort sagt elittrupper. Under det borgargardet för sin uppgift i klasskampen helt enkelt är som skapat därigenom att det ingenting annat utgör än en speciell mobilisering av den kapitalistiska bourgeosin själv, vilka äro fullt medvetna om sina intressen, spela de i gendarmeriet organiserade "kapitalets gårdvarar" sin roll för närvarande icke mindre väl efter receptet: "Jag sjunger dens visa, vars bröd jag äter".

Japan, som står ungefär på samma kapitalistiskt-feodala kulturnivå som Tyskland, har - bortsett endast från den kanske något krigsmässigare utbildningen av dess trupper - även i militaristiskt avseende utvecklats till ett sant motstycke till Tyskland, trots sitt insulära läge, som liknar Englands, och till följd av spänningen utåt.

 

5. Följder

Ryssland

Av allt detta följer, att arméns storlek och speciellt organisatoriska karaktär väsentligen rättar sig efter det internationella läget, efter arméns funktion mot den yttre fienden. Den internationella spänningen kan genom naturliga orsaker, t.ex. Englands insulära läge och Förenta staternas läge i förhållande till de övriga stormakterna, eller genom konstlade orsaker, t.ex. Schweiz' och Nederländernas förklaring i neutralitet, minskas i avsevärd grad. Denna spänning, som i våra dagar även i stater som ännu ej blivit kapitalistiska är mycket stor, på grund av konkurrens med och behovet av skydd mot de kapitalistiska, fordrar användningen av alla medborgare såväl som den vidrigaste härorganisationsform, den stående hären på allmänna värnpliktens grund. Däremot är uppgiften hos "militarismen inåt", mot den inre fienden, som verktyg i klasskampen städse en oundviklig sidoföreteelse till den kapitalistiska utvecklingen, såsom då Gaston Moch betecknar "ordningens återställande" som "en laglig folkhärs uppgift". Och då militarismen i denna sin funktion likväl visar mycket olikartade former, förklaras detta helt enkelt därigenom, att denna uppgift hittills dels är mera nationell och i sitt förverkligande ej så mycket reglerad av den internationella konkurrensen, dels att den kan nås på skilda vägar och därför lätt kan bära mycket mer nationella egendomligheter. I den fastlandseuropeiska militarismens spår drivas för övrigt även England och Amerika, där t.ex. under åren 1896-1906 den stående lanthären ökats från 27,000 till omkring 61,000 man, flottans manskap fördubblats, lantförsvarsdepartementets budget stegrats med två och en halv gång den ursprungliga summan och sjöförsvarsdepartementets tredubblats. Dessutom har av Taft för 1907 åter begärts en ökning av omkring 100 miljoner. Detta har orsakats i första hand genom förändringen av det internationella läget och den chauvinistiska-imperialistiska världspolitikens behov, i andra hand återigen omisskännligen genom förändringen av den inre spänningen, klasskampens stegring. Den engelske krigsministern Haldanes militaristiska påhitt kunna svårligen stå i ett enbart tidsförhållande till de engelska arbetarnas energiska uppträdande på den politiska skådeplatsen. Benägenheten att införa ett allmänt försvar efter schweiziskt mönster, som i England trots den för detta system igångsatta viktiga agitationen är trängt tillbaka för tillfället, men i Förenta staterna har funnit ett betydelsefullt uttryck i president Roosevelts proklamation av 4 dec. 1906, är intet tecken på framåtskridande. Det betyder trots allt en förstärkning av militarismen i jämförelse med det nuvarande tillståndet och det bär lika fullt åstad på den avskyvärda vägen mot den stående hären; just detta påvisar Schweiz.

Med hänsyn till den stora mångfald av kombinationer mellan de faktorer, som bestämma måttet och arten av det särskilda behovet av ett försvar mot yttre och inre fiender, besitter militarismen omisskännligt en avsevärd mängd former och förvandlingsmöjligheter, vilka mest utpräglat visa sig i härväsendet. Denna förvandlings duglighet rör sig städse innanför de gränser, som dragas av den för all militarism obetingat väsentliga uppgiften att vara ett kapitalistiskt försvar. Utvecklingen kan dock här stundom i olika fall vara divergerande. Då t.ex. Frankrike under Picquart allvarligt går att förkorta övningstiden för reserv- och kolonialtrupper, att reformera missförhållanden och fråntaga de militära domstolarna deras privilegier, lämnade hösten 1906 presidenten för tyska rikets militärdomstol, von Massow, sin tjänst, emedan den högsta militära myndigheten (preussiska krigsministeriet) formellt och utan omsvep ingrep i militärjuridikens oavhängighet, som visserligen genom massprickningen av domarna i Bilzeprocessen, hade fått en egenartad kommentering. Förhållandena i Frankrike äro nästan uteslutande att tillskriva antiklerikalismen; denna har ett viktigt stöd i hären, regeringen behöver proletariatets hjälp i "kulturkampen". Denna sammanställning är naturligtvis varken beständig eller framsprungen ur en väsentlig varaktig utvecklingstendens. Den beror på en till sin natur övergående konstellation och går, som sagt, hand i hand med antimilitarismens energiska bekämpande.

Intressant från dessa synpunkter sett är Ryssland, i vilket spänningen i det utrikespolitiska läget har framtvungit den allmänna värnplikten. Dessutom är det en asiatisk-despotisk stat med en spänning utan like i det inre. Tsardömets inre fiende är icke blott proletariatet, utan även den stora massan av bönder och borgare, ja till och med en stor del av adeln höra hit. Nittionio procent av de ryska soldaterna äro till följd av sin klasställning tsardespotismens ärkefiender. Lägre bildning, nationella och religiösa motsatser, olika intressen i ekonomiskt och socialt hänseende, mer eller mindre hårt tryck från den vittförgrenade byråkratiska apparaten, så väl som ogynnsam geografisk fördelning, ett otillfredsställande kommunikationsväsende m.m. hämma i högsta grad utbildningen av klassmedvetandet. Genom ett ytterst slugt system av livgarden (t.ex. poliskåren och framförallt kosackerna), vilka genom god betalning och andra materiella förmåner, genom stora politiska privilegier, genom inrättandet av det halvsocialistiska kosacksamhället har danats till en särskild samhällsklass och på så sätt är fastlåst vid den härskande regimen, söker tsarväldet att emot den jäsning, som har trängt ända ner i arméns grundvalar, värva åt sig ett tillräckligt antal trogna. Till dessa "tsardömets gårdvarar" komma även tscherkesserna och andra i knutpiskans land boende barbarfolk, vilka bland annat under motrevolutionen i Östersjöprovinserna lössläpptes över landet som hopar av vargar, samt alla övriga tsarväldets beväpnade parasiter, vilkas tal är legio, polisen och dess hantlangare såväl som förbrytareligorna, de svarta banden. Men då redan i borgerligt kapitalistiska stater den allmänna värnpliktshären som vapen mot proletariatet i sig själv är en krass och tillika fruktansvärd och bisarr motsägelse, så är den under tsardömets despotiska regeringssystem ett vapen, som nödvändigt allt mer och mer med förkrossande tyngd måste vända sig mot tsardepotismen själv. Härur framgår samtidigt, att erfarenheterna från den antimilitaristiska utvecklingens område i Ryssland blott med största försiktighet böra användas, när del gäller de borgerligt kapitalistiska staterna. Och då i de borgerligt kapitalistiska staterna de härskande kapitalistklassernas ansträngningar, att köpa folket till kamp mot folket just med de från folket för detta ändamål utkrävda skatterna, till sist äro dömda att förintas, så se vi redan tsarväldets förtvivlade och jämmerliga försök att i viss mening muta revolutionen göra ett snabbt och jämmerligt fiasko på grund av Rysslands finansiella misär, och detta till trots alla räddningsförsök av det samvetslösa internationella börskapitalet. Lånefrågan är alldeles givet en viktig fråga, åtminstone för revolutionens tidsutdräkt. Men liksom revolutioner icke kunna göras, lika litet eller ännu mindre kunna de köpas, ej en gång med hela världens storkapitalistiska tillgångar.

 


TREDJE KAPITLET
MILITARISMENS MEDEL OCH VERKNINGAR

1. Det närmaste målet

Vi övergå nu till ett närmare skärskådande av militarismens medel och verkningar, och hålla oss därvid till den preussisk-tyska byråkratiskt-kapitalistiska militarismen som mönster, denna den kapitalistiska militarismens vidrigaste form, denna stat i staten.

Även om det är riktigt att den nuvarande militarismen ingenting annat är än ett uttryck för vårt kapitalistiska samhälle, så har den dock en fullt självständig karaktär och har nästan blivit till självändamål.

För att fylla sin uppgift måste militarismen göra armén till ett villigt, lätthanterligt och dugligt verktyg. Den måste i militärtekniskt hänseende lyfta hären så högt som möjligt, och å andra sidan, då den ej består av maskiner utan av människor, är ett levande maskineri, ingjuta i dessa människor den rätta "andan". Den första sidan av saken upplöser sig slutligen i en penningfråga. Denna skall framdeles närmare belysas.

Vi skola här först befatta oss med den andra.

Denna senare sida av saken har ett trefaldigt innehåll. Militarismen söker att väcka och fostra den militära andan först och främst i den aktiva hären, vidare i de kretsar, vilka kunna tänkas komma i betraktande som reserv och landstorm i händelse av mobilisering och slutligen i alla övriga lager av befolkningen, vilka äro av betydelse som omgivning och jordmån för de befolkningslager, som skola användas för militarismens och antimilitarismens syften.

 

2. Militaristisk pedagogik

Soldatuppfostran

Denna rätta "militära anda", även kallad "patriotism" och i Preussen-Tyskland "kungatrohetens anda", betyder korteligen att när som helst vara beredd att slå ned på den yttre och inre fienden efter kommando. Bästa förutsättningen för dess alstrande är i och för sig fullständig slöhet, åtminstone mycket låg intelligens som möjliggör, att massan låter fösa sig som boskap dit "den bestående ordningens" intresse föreskriver. Den preussiske krigsministern v. Einems bekännelse, att en kungatrogen soldat, om han än skjuter dåligt, vore honom kärare än en mindre karaktärsfast, även om denne skjuter aldrig så bra, har säkerligen framsprungit ur innersta hjärtegrunden på denne representant för den tyska militarismen. Men här befinner sig militarismen i en besvärlig klämma. Vapenteknik, strategi och taktik fordra i våra dagar ett ej ringa mått av intelligens[25] hos soldaterna och sätta likhetstecken mellan dugliga och intelligenta soldater. Redan på grund av detta skulle militarismen ingenting kunna uträtta med en enbart slö massa. Kapitalet kan ej begagna en dylik slö hop, redan till följd av den stora massans, i synnerhet proletariatets, ekonomiska uppgift. För att kunna driva sin utsugning och utpressa en så stor profit som möjligt - vilket ju är dess nödvändiga livsuppgift - är kapitalismen genom ett tragiskt öde tvingad, att i stor utsträckning systematiskt fostra hos sina slavar den intelligens, som måste bringa den död och förintelse. Tröstlösa och förgäves äro alla försök att genom skicklig kryssning, genom raffinerad samverkan mellan kyrka och skola, bogsera kapitalismens skuta mellan en Scylla av en alltför besvärlig, utsugningen alltmer försvårande intelligens, som gör proletärerna otjänliga till arbetsdjur, och ett Carybdis av bildning, som reser de utsugnas nackar i revolution, öppnar väg för det överallt framforsande klassmedvetandet, och nödvändigt måste vara fördärvlig för kapitalismen. Endast de allra lägst stående av lantarbetarna, vilka enligt ett välkänt yttrande äro de bästa arbetarna, men i själva verket äro de dummaste, erbjuda i större omfång ett material för militarismen, vilket rent slaviskt låter leda sig på kommando som boskap. Men på grund av deras till och med för militarismen låga grad av intelligens måste de användas i hären med största försiktighet och inom vissa gränser.

De bästa soldaterna äro socialdemokrater, lyder en ofta upprepad sats. Man erkänner därmed svårigheten i den uppgift, som skall bibringa de värnpliktige den rätta militära andan. Då den blotta slaviska trällydnaden icke är tillräcklig, ej heller möjlig, måste militarismen på en omväg göra sin vilja till manskapets och på så sätt skaffa sig "skjutautomater"[26].

Lydnaden måste böjas genom andlig påverkan eller genom våldsmedel, den måste lockas eller tvingas. "Socker och stryk", heter det även här. Den rätta "anda" militarismen behöver, är för det första med hänsyn till den yttre fienden: chauvinistisk dumhet, småsinne och inbilskhet; för det andra med hänsyn till den inre fienden: oförstånd eller rent av hat mot varje framåtskridande, mot varje företag och strävan, som i ringaste mån hotar den härskande klassens makt. I denna riktning har militarismen, såvida den vill locka med sockersmulorna, att leda tankar och känslor hos soldaterna, så att deras klassintresse hålles på avstånd av chauvinismen och låter varje utvecklingssteg framstå som ledande till det nuvarande samhällets omstörtande. Därvid bör icke förbises, att arbetaren i värnpliktsåldern, ehuru vanligen vida överlägsen den lika gamle överklassaren i självständighet och insikt i politiska frågor, dock ej plägar vara alldeles fast i sitt klassmedvetande.

Systemet, att öva fysiskt och psykiskt inflytande på soldaterna genom att i stället för samhällsställningen låta åldern vara bestämmande, att söka skapa en särskild klass av 20-22-åriga proletärer, som känna och tänka rakt motsatt mot proletariatet av annan ålder, är högst djärvt och raffinerat.

För det första gäller det att skilja proletären i den granna rocken från hans klasskamrater och hans familj. Detta uppnås genom bortsändandet från hemorten, vilket system är mycket allmänt i synnerhet i Tyskland och framför allt genom kaserneringen[27]. Denna är ur hygienisk synpunkt mycket betänklig och åstadkommer att t.ex. i Frankrike smitta av så farliga sjukdomar som tuberkulos och syfilis i hög grad sprides bland folket. Om några årtionden, har en varnare sagt, kommer Frankrikes befolkning att vara decimerad, såframt ej kaserneringen avskaffas.

Vidare gäller det, att låta denna avsöndring draga så långt ut på tiden som möjligt, vilken tendens, trots det att nödvändigheten av den långa tjänstetiden militärtekniskt försvunnit, ännu blott överkorsas av den ekonomiska svårigheten, en omständighet, som t.ex. väsentligen föranledde införandet av den tvååriga tjänstetiden i Tyskland 1892.

Slutligen gäller det att utnyttja den sålunda vunna tiden så skickligt som möjligt till själafiske. Härtill tjäna åtskilliga medel.

Liksom kyrkan söker denna militaristiska pedagogik att utnyttja alla mänskliga svagheter och begagna all förmåga i sin tjänst. Äregirighet och högmod eggas, uniformen betecknas som den förnämsta dräkten, soldatäran förhärligas som särskilt utmärkt och knektståndet utbasuneras som det viktigaste och mest ansedda och utrustas faktiskt med många företräden. Man spekulerar i grannlåtsbegär, i det att uniformerna, i strid mot sitt militära ändamål, behängas med brokigt bjävs och göras till maskeradkostymer för att därigenom tillfredsställa den plumpa smaken hos de befolkningslager, ur vilka man försöker fånga rekryterna. Diverse små glittrande gradbeteckningar, äretecken, skyttemärken m.m. ockra på samma låga instinkt, grannlåts- och högfärdssjukan. Hur mycket rekrytlidande har icke lindrats av militärmusiken, som jämte det skimrande uniformskrimskramset och det pompösa militärprålet till största delen är skuld till den okritiska popularitet, som de "stiliga krigarna" kunna berömma sig av att rikligen äga hos barn, narrar, tjänstflickor och trasproletariat. Den som blott en enda gång har sett den beryktade publiken vid vaktparaderna eller folkvimlet, då slottsvakten i Berlin marscherar upp, är fullt på det klara härmed[28]. Att denna i vissa civila kretsar skapade kärlek till knektrocken utgör ett betydande moment till lockelse för de obildade elementen i hären är tillräckligt bekant. Alla dessa medel verka desto bättre, ju lägre den sociala ställningen är. Ty dessa element äro icke blott till följd av sin klena omdömesförmåga lättare att bedraga med griller och bjävs, för dem är också - man föreställer sig en amerikansk neger eller en ostpreussisk dräng, vilka plötsligt få draga den "förnämsta" rocken på - skillnaden mellan deras förra civila och senare militära ställning synnerligen stor och betydande. Så uppstår det tragiska faktum, att dessa medel verka mindre på den intelligente industriarbetaren, vilken de i första hand avse att påverka, än på de element, på vilka ett tryck i denna riktning ännu knappt synes nödvändigt, enär de utan vidare bilda ett mycket medgörligt material för militarismen. Emellertid bidraga dock dessa medel att vidmakthålla den för militarismen passande andan. - Samma ändamål tjäna även regementsfesterna, firandet av kungliga personers födelsedagar o.d. Då allt är klart för att försätta soldaterna i en viss rusig stämning och bedöva deras själsförmögenheter, att uppjaga deras känsla och fantasiliv, gäller det att systematiskt bearbeta deras förnuft. Instruktionstimmarna taga vid - och avse att intrumfa i soldaterna en barnslig, skev och för militarismens ändamål tillrättalagd världsuppfattning. Naturligtvis är denna undervisning, meddelad av obildat folk, som ej besitta någon som helst pedagogisk insikt, utan ringaste inverkan på intelligenta industriarbetare, vilka ofta besitta större bildning än instruktörerna. Det är försök på ett odugligt objekt eller en på skytten tillbakaflygande pil. Detta har beträffande soldaternas antisocialdemokratiska undervisning ådagalagts gentemot general Liebert, och senast i tidningen "Post" av en Max Lorenz, driven av profitkonkurrensens skarpsinne.

Till fostran av viljans nödiga foglighet och lydaktighet tjänar drillen, kaserntukten, heligförklarandet av officerens[29] och underofficerens[30] vapenrock, vilken synes vara legibus solutus och okränkbar, kort sagt disciplinen och kontrollen som insnärjer soldaten vid allt, vad han gör och tänker, i eller utom tjänsten. Därigenom böjes varenda en så hänsynslöst åt alla håll, slites och vrides så att även den starkaste ryggrad är i fara att helt enkelt knäckas, antingen böjas eller brytas[31].

Den ivriga vården av den "kyrkliga" andan, vilken en motion av år 1892 - för övrigt avslagen - från riksdagens budgetsutskott betecknade som en huvuduppgift för den militära uppfostran, har även till ändamål att fullända det militära förtrycket och förslavandets verk.

Instruktion och prästerlig bearbetning är tillika sockerbröd och piska, det senare blott använt ytterst försiktigt och beslöjat.

Sötaste sockerbröd, framgångsrikt använt som lockbete vid bildandet och fyllandet av de viktiga, stående häravdelningarna, är avskedet, som ställer i utsikt förhöjd pension[32] och företräde till civilanställningar[33], ett mycket slugt och farligt system, vilket även, som senare skall visas, förgiftar hela vårt offentliga liv med militarism.

Militarismens vinande piska är dock framför allt disciplinen[34], krigslagarna med sitt rigorösa hot vid den allra ringaste förseelse mot den s.k. militära andan, militärrättvisan med sitt halvt medeltidsaktiga tillvägagångssätt, med sin omänskliga, barbariska bestraffning av den ringaste olydnad och sina lindriga domar, då det gäller överordnades excesser mot underordnade, med sitt nära nog till grundlag blivna förnekande av nödvärnsrätten. Ingenting kan verka mera uppretande och tillika lärorikare mot militarismen än den enkla lektyr, som krigsartiklarna och militärprocesser utgöra.

Hit höra även soldatmisshandlingarna, om vilka det skall talas utförligare längre fram. De äro ett visserligen ej lagligt, men faktiskt kanske det verksammaste av alla de våldsmedel, som stå den militära disciplinen till buds.

Så försöker man att tämja människor liksom man tämjer djur. På sådant sätt narkotiseras, förvirras, smekas, köpas, förtryckas, inspärras, slipas och pryglas rekryterna, så blandas, knådas korn efter korn i morteln till arméns väldiga byggnad, så fogas sten till sten under noggrann beräkning i bålverket mot omstörtningen[35].

Klasskampskaraktären hos alla dessa lockelse-, uppfostrings- och tvångsmedel blir fullt klar genom den i Tyskland använda institutionen med den ettåriga frivilliga värnplikten. Den till reservofficer förut bestämda ettårsvolontären, medelklassaren, är i allmänhet höjd över föraktet för antikapitalistiska och antimilitaristiska, överhuvudtaget omstörtande infall; följaktligen skonas han från att skiljas från hemmet, från kasernering, instruktion, kyrkobesökstvång, och till en stor del även från drillen. Naturligtvis råkar han blott undantagsvis i klorna på disciplinen och krigslagarna, och då mest i harmlösa fall, och soldatplågarna våga sig sällan på honom, trots sitt livliga hat mot alla "bildade" -. Officersutbildningen lämnar ännu ett slående bevis för samma sats.

Av framstående värde för disciplinen är samverkan av människomassor, inom vilka individens självständighet i stor omfattning är upphävd. Den enskilde är i hären liksom galärslaven kedjad till alla de andra och nästan urståndsatt att företaga sig någonting självständigt. Alla de övrigas tusenfaldiga kraft håller med överväldigande makt tillbaka varje självständig rörelse hos honom. Alla lemmar i den väldiga organismen eller bättre i det väldiga maskineriet, äro - utom kommandosuggestionen - därtill underkastade en särskild hypnos, en massuggestion, vilkens inflytande måste studsa maktlös tillbaka från en här som består av upplysta och medvetna motståndare till militarismen.

På soldatuppfostringens område komma tydligtvis icke militarismens båda uppgifter alltid överens, utan råka ofta i håret på varandra. Detta gäller såväl om utbildningen som utrustningen. Den fältmässiga utbildningen kräver alltid befallande, ett allt högre mått av självständighet hos soldaterna. Som "kapitalets gårdvar" behöver soldaten ingen självständighet, ja, han får ej en gång ha den, såframt ej hans självmördaremeriter skola bli värdelösa. Korteligen, kriget mot yttre fiender fordrar män, men kriget mot inre fiender slavar, maskiner. Vad utrustning beträffar, kan man vid uppfostringen ej undvara den till kampen emot den inre fienden erforderliga andan, som ingives av granna uniformer, glänsande knappar och hjälmar, fanor, paradexercis, kavalleriattacker med mera sådant krimskrams, vilket i krig mot en yttre fiende måste bliva tämligen ödesdigert, ja helt enkelt är en omöjlighet[36]. Denna tragiska konflikt, vilkens många sidor här ej kan ingående behandlas, hava alla godsinnade granskare av vår militarism, vilka i sin harmlöshet blott anlägga måttstocken av den krigsmässiga utbildningen, ej förmått fatta. De äro predikanter i öknen.

Och denna kollision mellan intressen inom militarismen, denna självmotsägelse, av vilken den lider, besitter tendens att mer och mer tillspetsa sig. Det beror ibland på förhållandet mellan den yttre-inre-politiska spänningen, vilket av de båda stridiga intressena som vinner överhand. Att häri ligger frö till militarismens självmord, är oförtydbart.

Men i fall ett krig mot den inre fienden i händelse av en revolution militärtekniskt ställer så höga fordringar, att upputsade slavar och maskiner ej längre äro nog till dess bekämpande har väl sista timmen slagit för fåtalets våldsvälde, för den kapitalistiska oligarkin!

Det är viktigt nog att denna militära anda betyder vilseledande och förvirring av det proletäriska klassmedvetandet, att militarismen genom att förgifta hela vårt offentliga liv samtidigt med detta tjänar kapitalet på alla håll - bortsett från det rent militaristiska - t.ex. genom befordrandet av proletariatets foglighet gentemot den ekonomiska, sociala och politiska utsugningen och genom hindrandet av proletariatets befrielsekamp. Vi skola återkomma till detta.

Civilbefolkningens officiösa och
halvmilitaristiska organisation

Men militarismen söker att i vidsträcktaste mån så länge och så eftertryckligt som möjligt öva inflytande även på personer, som ännu icke eller ej längre tillhöra armén i aktiv tjänst. Främst genom att antaga så stor maktfullkomlighet som möjligt över dessa personer, t.ex. genom mönstringen, genom omfattande utsträckning av militärdomstolarnas befogenhet, genom förfarandet vid militära hedersdomstolar, vilka till och med användas mot f.d. officerare, mot vilka man även vill göra befälsmyndigheten gällande. Synnerligen betecknande för denna sak är, att manskap, som inkallats till mönstring, ställes under krigslagarna och tages i anspråk hela mönstringsdagen, vilket uppenbart är lagstridigt. Icke det ringaste stöd finnes för ett sådant förfarande, det är helt enkelt en rättskränkning. Hit höra vidare ungdomens organisation i försvarsförbund samt krigarföreningarna[37] med sin officiösa eller halvmilitära ledning, sitt efterapande av militärismens pynt, gyckelspel och prål. På detta militära verksamhetsområde spelar reservofficersofoget, som inför och befäster den militära kastandan i det civila livet, en huvudroll, och vad som är ännu viktigare, den statliga och kommunala förvaltningens, rättskipningens och undervisningsväsendets högre ämbetsmän stå nästan undantagslöst under militärisk disciplin, och äro underkastade den militära andan och den militära livsuppfattningen i hela dess utsträckning och därigenom från början undandragna varje trots allt icke utesluten, obekväm opposition. Sålunda är - i förening med aspirantsystemet, vilket spelar samma roll för de underordnade - den civila styrelsens lydnad säkert förankrad; sålunda har klasslagskipningens och klassundervisningens träd växt i militarismens himmel, men tillika självstyrelsens träd[38] blivit hårt beskuret.

Icke ovanligt är heller det mot officerare, såväl i aktiv tjänst stående som pensionerade, uttalade förbudet att idka skriftställen, tillika med det högst lärorika fallet Gädke, det kraftigaste beviset för militarismens hänsynslösa strävan att pålägga allt, som i någon mån hör till dess område, andligt veto och utöva centraliserad bevakning däröver.

Detta är på samma gång ett beviskraftigt symptom för dess tendens, att med lagliga eller olagliga medel uttänja spåren för sitt inflytande, utan gräns, utan måtta.

Andra militaristiska inverkningar
på civilbefolkningen

En ännu viktigare frukt av den militäriska maktlystnaden än reservofficersofoget är militäraspirantofoget, som utom det rent militära ändamålet lika mycket har till uppgift, att insmuggla ett följe av trogna och entusiastiska anhängare och agitatorer för den militäriska andan på alla stats- och kommunalförvaltningens områden. Därmed skulle på en gång tillförlitlighet och slagfärdighet[39] tillförsäkras den i kapitalismens tjänst stående byråkratiska apparaten, och den "rätta", "samhällsbevarande" andan bäras ut till de breda lagren av folket, vilka i särskilt hög grad "behöva uppfostran". Detta "uppfostringsändamål" hos civilförsörjningsförordningen tillstods öppet vid tyska riksdagens förhandlingar om underofficerspensionen i februari 1901 av rikskanslärn Caprivi och av representanterna för de härskande klasserna i skön sämja. Sålunda har folkuppfostringens samhällsbevarande idealuppgift sedan korpralen nedstigit från katedern på omvägar åter lagts i underofficerens hand.

Denna uppfostringsmetods resultat äro dock rätt måttliga. Man betalar också de arma satarna till aspiranter på underordnade befattningar mycket uselt[40].

Även i detta sammanhang bör påpekas att samma medel, med vilka soldaternas militäriska entusiasm väckes och bibehålles, t.ex. allt prålet och bjävset, samtidigt öva inflytande till militärismens fördel på de icke militära delarna av befolkningen, de kretsar, ur vilka armén rekryteras, som befattar sig med dess dårskaper, bära kostnaderna, och äro utsatta för "faran" att falla i den inre fiendens våld. Vid sitt besök i Preussen hösten 1906 fann engelske krigsministern Haldane detta mycket lärorikt. Han yttrade däröver, att en god följdföreteelse av militarismen är även det, att folket genom den intima beröringen med armén och med förberedelserna till krig uppfostras till besinning och plikttrohet.

Ett medel av helt annan art för att utbreda sin anda besitter militarismen vidare i sin egenskap av konsument och producent samt i inflytanden på stora statliga ekonomigrenar av strategisk betydelse.

På hären lever en hel armé av fabrikanter, hantverkare, köpmän och deras personal, vilka deltaga i tillverkningen och transporten av de nödvändiga föremålen för härens utrustning, kaserner och underhåll och alla andra förbrukningsartiklar, som soldaterna behöva. Dessa arméns spisgäster trycka sin stämpel på det offentliga livet särskilt i små garnisonsstäder; ja, de mäktigaste av dem härska som furstar över stora kommuner och spela med på första fiolen i stat och rike. De kunna för sitt inflytande tacka militarismen - vilken med förundransvärt tålamod låter utsuga sig och ge sig örfilar - och betala den med sitt tack genom att göra sig till ivriga agitatorer för militarismen; därtill sporras de ju redan av sina kapitalistiska intressen. Vem känner icke namnen Krupp, Stumm, Ehrhardt, Löwe, Wörmann, Tippelskirch, Nobel, Pulverring m.fl.? Vem känner icke pansarplatteockraren Krupp, Tippelskirch-profiten med de därtill hörande mutpengarna, de pepprade Wörtmann-frakterna och överliggepengarna, Pulverrings 100 och 150 procents nettovinsterna, som lättat den tyska rikspungen på åtskilliga miljoner? I Österrike ha särskilt proviantleverantörernas svindlerier väckt uppseende. Och varje fälttåg betyder för parasitpacket - icke endast i Ryssland - en gyllne svindelskörd.

Dessa stora herrar belöna, som sagt, militarismen på det kristligaste för det den låter sig eller rättare folket bestjälas. De ingjuta i "sina" arbetare militarismens heliga anda liksom i allt som beror av dem och föra ett hänsynslöst krig mot omstörtningen. Naturligtvis ha varken dessa arbetare eller massan av små arméleverantörer något verkligt materiellt intresse av härens bestånd. I länder utan stående här är välståndet, handelns och industrins blomstring för visso icke mindre än i staterna med stående här, och de för den militäriska produktionen sysselsatta personerna skulle slå ekonomiskt säkrare och icke sämre, om ingen armé existerade. Emellertid se de icke längre än näsan räcker och böja sig endast alltför villigt för det energiska militära inflytandet, så att en motagitation stöter på stora svårigheter. Som arbetsgivare i stora ekonomiska företag (proviantförvaltning, konservfabriker, beklädnadsförvaltning, vapen- och ammunitionsfabriker, varv o.s.v.) utlämnar militarismen icke endast sin arbetspersonal (den 31 okt. 1904 i den tyska armén och flottan sammanlagt 54,723 personer) beredvilligt och uteslutande åt varje reaktionär-patriotisk demagogi, exempelvis riksförbundet mot socialdemokratin, den söker därjämte själv på det hänsynslösaste sätt med titlar, hederstecken, festtillställningar och - omöjliga pensioner som lockmat, genom bannlysning av fackföreningar och sann kaserndisciplin att genomsyra den med patriotisk-militaristisk anda. Militärverkstäderna och framför allt statens verkstäder bilda det svåraste fältet för proletariatets upplysning. Naturligtvis har det arbetarfientliga inflytandet en gräns; och härförvaltningen hänger sig icke åt några som helst illusioner beträffande resultatet av den socialdemokratiska propagandan, särskilt bland de "kejserliga varvsarbetarna". Inga hotelser, icke ens den högst barnsliga att stänga militärverkstäderna, om de socialdemokratiska rösterna tilltaga bland arbetarna, varmed man t.ex. opererat vid valen 1903 i Spandau, förmå hindra klassmedvetandets framsteg, så länge militarismen betalar sina arbetare småsnålt som proletärer och därmed förskriver dem åt socialdemokratin. Man behöver endast erinra sig de upprepade lönerörelserna i de "kungliga" fabrikerna, de talrika konflikterna arbetarna utkämpa med militärförvaltningen och vilka ofta ta livliga former, för att glömma all pessimism.

Järnvägar, post och telegraf äro inrättningar av utslagsgivande strategisk betydelse och för visso icke mindre för kriget mot den inre fienden än för kriget mot den yttre. Dessa oumbärliga strategiska faktorer kunna göras obrukbara för militarismen genom en strejk, vilket skulle föra till fullständig förlamning av den militära organismen. Det är därför förklarligt, att militarismen energiskt strävar att fylla tjänstemäns- och arbetarkorporationerna vid dessa trafikmedel och den därmed samhängande produktionsdriften (järnvägsverkstäder, vagnfabriker o.s.v.) med sin anda. Och hur skrupellöst detta strävande, frånsett då från militäraspirantväsendet, fullföljes, visar den i flera stater fullbordade underkastelsen av denna personal under krigslagarna och en flyktig blick på denna personals politiska läge i de militaristiska staterna, där föreningsrätten antingen på administrativ väg (så i Tyskland och i Frankrike[41]) eller genom särskilda lagar (t.ex. i Italien, Holland, Ryssland) har frånrövats den. Naturligtvis bör här icke förglömmas, att den kapitalistiska staten, frånsett dessa militaristiska intressen, har ett rent allmänt intresse av att förhindra, att personalen vid trafikorganisationerna förfalla till "statsfientliga" strävanden. Även detta bemödande blir i längden med nödvändighet resultatlöst hur många svårigheter det än må bereda arbetarrörelsen. Det störtar på den dåliga betalningen, på det faktiska proletäriska läge, i vilket personalen befinner sig.

Militarismen som machiavellism[42] och
som politisk regulator

Militarismen uppträder först som armé och därefter som ett över armén stående system, som insnärjer hela samhället med ett nät av militära och halvmilitära inrättningar (kontrollväsendet, hedersdomstolar, förbud mot skriftställeri, reservofficers- och civilanställningsinstitutionerna, hela tjänstemannakårens militarisering, som i första hand är en följd av reservofficersofoget och aspirantsystemet, skytteväsen o.d.), senare som ett genompyrande av allt offentligt och privat liv med militaristisk anda. Härtill medverka även kyrka, skola och en viss fal tendenskonst, vidare pressen, ett erbarmligt likaledes för pengar falt litteratörslödder samt den allmänna nimbus som lik en gloria beställsamt svepes om "våra präktiga krigare". Detta samarbete är energiskt och raffinerat: militarismen är jämte den katolska kyrkan världshistoriens mest utpräglade machiavellism, och kapitalismens högst utvecklade machiavellism.

Ett mönster för alla dessa militaristiska uppfostringskonster och deras resultat, av vilka det sublimaste är den av hela det borgerliga samhället faktiskt gjorda förklaringen om uniformens okränkbarhet, bildar Köpenicker-skomakarekaptenens mångomtalade streck. Den sex timmar långa examen, som denne straffånge höll som ett generalprov med den tyska armén, den byråkratiska apparaten och de preussiska undersåtarna, bestodo alla examinanderna så glänsande, att till och med mästaren blev förvånad över pedagogikens förträffliga verkan. Gesslers hatt fann aldrig någonsin en så villig underdånighet och självförödmjukelse som den odödlige Köpenickerkaptenens mössa, Kristi heliga kjortel i Trier har aldrig betygats så mycken ära som hans uniform. Denna klassiska safir, vars jättestora betydelse ligger däri, att den hetsat till döds den militaristiska pedagogikens grundprinciper och måste hetsa militarismen till döds under hela världens helvetes hån, om, ja, om icke militarismen vore lika nödvändig som bröd och luft för detta borgerliga samhälle, som ett ögonblick kände sig spela rollen av trollkarlslärling. Den gamla, tragiska konflikten! Kapitalismen och dess starke dräng militarismen älska inte alls varandra, snarare frukta och hata de varandra, och sannerligen hava de orsak därtill, den andre anses på ömse sidor - ty så långt har drängen frigjort sig - blott som ett nödvändigt ont, och härtill ha de återigen all orsak. Sålunda blir köpenickesläran, som ej kan följas av borgarsamhället, ingenting annat än ett slagfärdigt agitationsmedel för antimilitarismen, för socialdemokratin, vilket så mycket lättare går i folk, ju mer militarismen tillspetsar sig. Vad kaptenen från Köpenick betyder för militarismen på det praktiska kanaljeriets område, betydde i slutet på åttiotalet Gustav Tuch för densamma på den teoretiska sedlighetens område. I sin tjocka lunta "Den utvidgade tyska militärstatens sociala betydelse", utkastade denne planen till en framtidsstat, vilkens allt belysande, värmande, förbindande centralpunkt, vilkens hjärta och själ militarismen är, denna den enda sanna "nationella och civiliserade socialism", där hela samhället är förvandlat till en enda kasern, och kasernerna äro folkskolor, högskolor och fabriker för patriotisk känsla och armén en alltomfattande strejkbrytarorganisation. Denna hänryckta hallucination om militarismens tusenåriga rike var i själva verket endast metodiskt vansinne, men just det, att det var metodiskt vansinne, som lösgjort från alla hindersföreställningar drog ut alla konsekvenser av militarismens både mål och medel, ger den en symptomatisk betydelse.

En dominerande ställning intager dock militarismen och är, som senare kommer att visas, redan nu solen, kring vilken planeterna: klasslagstiftning, byråkratism, polisväsende, klasslagskipning och klerikalism i alla formar kretsa. Militarismen är den yttersta än hemliga, än uppenbara regulatorn för all klasspolitik, icke blott för kapitalistklasserna utan även för proletariatet och det icke mindre i dess fack- än i dess politiska organisation.

 


FJÄRDE KAPITLET
NÅGRA AV MILITARISMENS
HUVUDSYNDER

1. Soldatmisshandlingarna eller militarismen
som ångerfull och dock oförbätterlig syndare

Två klämmor

Herrar militarister äro ingalunda dumma. Det bevisar deras med yttersta slughet genomförda uppfostringssystem. De spekulera med aktningsvärd skicklighet i masspsykologi. Om den stående hären efter Fredrik den stores mönster, som består av legoknektar och befolkningens avskum, för sina mera mekaniska uppgifter kunde sammanhållas med drill och prygel, går detta icke med vår armé, som sammansättes ur hela befolkningen med dess stegrade intelligens och moral, uppbygges på grundvalen av en allmän medborgarplikt. Vår armé ställer vida högre fordringar på den enskilde. Det ha Scharnhorst och Gneisenau, vars arméreorganisation genomfördes med förkunnandet av pryglets avskaffande, genast avgjort erkänt. Likväl tillhöra, som det visat sig, dålig behandling, rått skymfande, prygel och alla möjliga slag av raffinerat grym behandling även vårt militära uppfostringssystems oundvikliga delar.

Den ställning man på den militaristiska sidan intar till soldatmisshandlingarna beror naturligtvis icke på etik, kultur, mänsklighet, rättfärdighet, kristendom eller liknande vackra ting, utan på rent jesuitiska ändamålsenligtssynpunkter. Dess dolda mullvadsfara för disciplinen och "andan" i armén själv[43] är ännu icke på långt när allmänt känd[44]. De äldres "skaftande"[45] av rekryterna och obekvämt manskap, de råa kasernblommorna och allmänna skymforden av alla slag såväl som en betydande mängd knuffar, stötar, slag o.d. av manskapets högre grader godkännas fortfarande skrupellöst i deras innersta, ja betraktas som nödvändigt av det stora flertalet underofficerare och till och med officerare - vilka äro avlägsnade från och fientliga mot folket och dresserade till de mest bornerade våldspolitici i miniatyr. Kampen mot dessa excesser stöter därför redan på förhand på ett rent oövervinneligt passivt motstånd. Icke öppet men hemligt kan man varje dag höra hur befälet beteckna fordringarna på en människovärdigare behandling av "karlens" som dåraktiga, tanklösa humanitetsgriller. Vapentjänsten är rå. Även om man är förvissad om denna den disciplinära misshandlingens karaktär av en på djupet undergrävande mullvadsfara befinner man sig åter i en av dessa klämmor, i vilka ett våldsystem, som står emot den naturliga utvecklingen, måste råka på sin väg och av vilka vi redan avslöjat några. De åsyftade misshandlingarna äro just - vilket kan visas ännu bättre - oumbärliga hjälpmedel för den yttre drillen, vilka den kapitalistiska militarismen, för vilken den inre fria disciplinen är ouppnåelig, icke, i brist på bättre, kan undvara. De gälla trots alla betänkligheter och allt beklagande, vi återupprepa det, visserligen icke officiellt men officiöst som ett visserligen icke lagligt men dock oumbärligt militaristiskt uppfostringsmedel.

Man har emellertid - bortsett från dessa militära betänkligheter - sedan man ertappats, sjukt samvete, d.v.s. sedan den hänsynslösa socialdemokratiska kritiken överfallit härväsendet och börjat rycka upp till och med vida kretsar av borgerskapet ur den militära moralen. Militarismen måste under tandagnisslan tåla, att den icke endast kommenderades och ordnades av den överste krigsbefälhavaren, utan att den framförallt materiellt beror av den med begabbande ringaktning betraktade folkrepresentationen, av riksdagen, i vilken till och med representanter för "pöbeln" sitta, kort och gott: är beroende av "drumlarna", och att under skyddet av riksdags immuniteten dess nakenhet utan förbarmande åter och åter blottades. Så såg den sig full av dolt raseri nödsakad att hålla borgerskapet, "riksdagskarlarna", den föraktade och bespottade "allmänna meningen" i god stämning. Det gällde att icke ställa borgarens militärfromhet - i och för sig beredd till varje möjlig militär bevillning, men icke sällan, särskilt i tider av finansiellt elände, hågad att spjärna mot udden - på alltför hårda prov och skaffa den den möjligast bekväma ställning inför valmännen, vilka enligt sitt väsen till större delen höra till de antimilitaristiska klasserna och skola tillfalla socialdemokratin, så snart de fått kunskap om sitt läge. Det gällde att undanhålla och beröva den socialdemokratiska agitationen dess verksammaste vapen och så slog man in på taktiken att hemlighålla och försnilla. Militärdomstolarnas förfarande var hemligt, "det trängde icke en stråle i dess hjärtas natt", och om likväl någon trängde dit, så förnekade, bestred och förskönade man av alla livets krafter. Men till och med bakom kasernernas murar och genom militärfängelsernas galler och fästningarna lyste mer och mer socialdemokratins fackla. Militärdebatterna i den tyska riksdagen under åttio- och nittiotalet det förflutna århundradet är en seg och lidelsefull kamp för att få kasernilldåden erkända, icke som en sällan och här och där förekommande företeelse i militarismen utan som vanliga, i viss mån organiska och konstitutionella fenomen. God tjänst i denna kamp gjorde de glänsande obestridliga bevisen, som gåvos genom militärdomstolarnas offentlighet i andra stater, för att militärmisshandlingarna äro en ordinarie egenskap hos militarismen, även hos Frankrikes republikanska militarism, hos den belgiska militarismen och till och med mer och mer hos den schweiziska milismilitarismen. Den socialdemokratiska kritiken segrade väsentligen under intrycket av den i början av 1892 i Vorwärtz publicerade skrivelsen av prins Georg i Sachsen (av den 8 juni 1891)[46], det bajerska krigsministeriets skrivelse (den 13 december 1891) såväl som tredagarsdebatten i riksdagen den 15-17 februari 1892. Efter de vanliga "övervägandena" och trakasserierna kom slutligen 1898 efter sju sorger och åtta bedrövelser reformen av militärstraffprocessordningen, vilken visserligen fortfarande i stort omfång genom uteslutning av offentligheten tillät den kristliga kärlekens mantel att täcka över fruktansvärda hemligheter i kasernerna, men vilken dock snart lät ett sådant hällregn av fasaväckande misshandlingsfall strömma ut över allmänheten, att alla invändningar mot den socialdemokratiska kritiken helt enkelt värnlöst spolades bort och att soldatplågeriet nästan överallt, även om det skedde än så motvilligt, erkändes som en bestående institution i den statsunderhållna militarismen. Man sökte, ärligt och mindre ärligt, att gå denna avskräckande, för den socialdemokratiska upphetsningen alltför gynnsamma institution inpå livet, även om man icke trodde på något större resultat så dock för att väcka det intryck, att man icke var belåten med denna företeelse utan beredd att göra sitt bästa för att avlägsna den. Man började att förfölja soldatplågarna med en viss hänsynslöshet; men viktigare än kampen mot militärmisshandlingarna blir dock självklart för militarismen den militära disciplinens intressen, blir dock att göra folket i vapen fogligt och berett till kamp mot sina egna internationella och nationella intressen. Man kan ju sammanställa domarna över soldatplågerier av den gemenaste art med de domar, vilka ofta nästan dagligen fällas på grund av helt obetydliga eller i upphetsning och i fyllan begångna förseelser av soldater mot befäl. Å ena sidan blodigt, drakoniskt umgällande av varje småsynd mot militarismens heliga anda, å den andra trots allt jämförelsevis milda efterräkningar och förståelse. Så är militärrättvisans kamp mot militärmisshandlingarna, vilka gå hand i hand med en obeveklig förkvävning av varje spår till självständighet eller jämlikhetsmedvetande hos de menige, enligt sin natur nästan resultatlös. Fallet arvprinsen av Sachsen-Meiningen, som hade mod att kalla manskapet självt till understöd i kampen mot misshandlingar, ja t.o.m. göra deras understöd till en plikt och så mera energiskt än vanligt gå till det ondas rot, säger allt. Han måste på grund av sitt djärva steg genast ta avsked ar tjänsten. Detta fall kastar ett bengaliskt ljus över den fullkomliga halt- och hopplösheten i den officiella kampen mot militärmisshandlingarna.

Den lilla boken "Kasernens offer", författad av vår partivän Rudolf Krafft, en f.d. bayersk officer, bearbetar ett värdefullt material med en sakkunskap, som endast kan utvecklas av en initierad. Regelbundna sammanställningar i vår partipress över de under bestämda tidsperioder kända processerna i soldatmisshandlingsmål leverera - även mot marinismen - en fruktansvärd mängd stoff, vilket tyvärr ännu icke underkastats någon sammanfattande bearbetning. Här är en viktig och tacksam uppgift att fylla.

Vi hysa vid vår principiella ståndpunkt till militarismen ingalunda några vanföreställningar. Om den scharnhortska "Förordningen angående militärstraff" säger: "Erfarenheten lär att rekryten utan stryk kan undervisas i exercis. En officer, för vilken detta skulle synas outförbart, fattas antingen den nödvändiga framställningsförmågan eller också det klara begreppet om exercisundervisning ..." så är det naturligtvis teoretiskt riktigt, men praktiskt är det långt före sin tid. Militärmisshandlingarna framspringa ur den kapitalistiska militarismens innersta väsen. Manskapsmaterialet är till en stor del icke andligen vuxet och till en än större del icke fysiskt vuxet de militära kraven, framförallt icke kraven på paraddrillen. I armén inträder allt flera unga människor med en livsåskådning, som är farlig för och fiende till den militära andan. Det gäller att i viss mån slita ur "karlen" hans hittillsvarande själ och proppa i honom en ny patriotiskt kungatrogen själ. Alla dessa uppgifter äro även för de skickligaste pedagoger olösliga och då bör man tala tyst om den sorts pedagoger, som stå militarismen till buds, vilken även på detta område måste spara mer än den älskar[47].

Och dessa militaristiska pedagoger ha ingalunda någon säker existens. De äro helt och hållet beroende av befälets välvilja och godtycke och måste varje ögonblick vara beredda att kastas på gatan om de icke fullgöra sin huvuduppgift att forma soldaterna efter militarismens bild - ett utmärkt medel att göra hela den militära befälsapparaten (officerare och underofficerare) ytterst foglig i högsta kommandots hand. Att dylikt befäl drilla med nervös hänsynslöshet är självklart; att det därvid jämnt heter "och är du icke villig brukar jag våld"; och att slutligen våldet - med den absoluta på död och liv gående makt, befälet har över sina underlydande, villkorslöst överlämnade som dessa äro åt sina överordnade - är en naturlig och mänskligt-nödvändig följd av orsakskedjan, i vilken även den nybakade japanska militarismen fast insnärjt sig. Även i denna klämma sitter militarismen fast.

Visserligen förefinnas orsakerna till en sådan "soldat"-glädje icke överallt likartade. Folkbildningens höjd utövar framförallt ett starkt modifierande inflytande[48]. Och det kan icke väcka förvåning att till och med den franska kolonialmilitarismen här sticker gynnsamt av mot den preussisk-tyska hemmilitarismen.

Oss bjuder emellertid just denna form av disciplinär våldsutövning, på grund av dess i systemet rotade nödvändighet, ett utmärkt medel att bekämpa militarismen principiellt och högst resultatrikt, att piska fram allt bredare folklager mot den, och att tillföra sådana kretsar klassmedvetande, vilka eljest ännu icke eller mycket svårare vore tillgängliga därför. Militärmisshandlingarna i förbindelse med den militära klassrättvisan, en av de mest uppviglade företeelserna hos det kapitalistiska barbariet, äro jämte deras karaktär av mullvadsfara för den militära disciplinen högst verksamma vapen i proletariatets befrielsekamp. Denna kapitalismens synd vänder sig dubbelt mot den själv. Och må syndaren göra aldrig så mycket bot, ärligt i hjälplös förkrossning eller i stil med Reinecke Fuchs, dessa vapen kunna icke berövas oss, ty trots säckväv och aska är denne ångerfulle syndare oförbätterlig.

 

2. Militarismens kostnader

Ännu en klämma

Den historiska materialismen, läran om den dialektiska utvecklingen, är läran om den immuanenta nödvändigheten av vedergällning. Varje klassamhälle är dömt till självmord. Varje klassamhälle är en kraft, som städse vill det onda och städse skapar det goda, och även om det icke skulle vilja det onda, dock måste göra det onda, som måste tillintetgöras av arvsynden i dess klasskaraktär, vilket, vare sig det vill eller ej, måste frambringa den Oedipus, som en dag slår ihjäl det - och det i motsats till den sagolike Tebanen i fullt medvetande om fadermordet: i varje fall gäller detta för den kapitalistiska samhällsordningen, för proletariatet. Säkerligen skulle även den härskande klassen under kapitalismen mycket gärna vilja tillvarataga sina profitintressen i all gemytlighet. Då emellertid denna gemytlighet varken kommer överens med den kapitalistiska konkurrensen eller i längden motsvarar deras smak, ur vilkas ryggar kapitalismen skär remmar, så upprättar kapitalismen till skydd åt lönslaveriet, profitens allra heligaste, en vapenstyv, grym befästning för våldsherradömet. Och om militarismen är ett livsvillkor för kapitalismen, så är denna icke förtjust i militarismens jättekostnader i och för sig, tvärtom äro de den säkert hjärtligt oangenäma. Men då det nu en gång i våra dagar icke mera är möjligt att enligt den gamla kadmeiska regeln så tänder och låta beväpnade soldater växa ur marken, så är det intet annat att göra än att finna sig i militarismens Molochnatur och fodra dess omättliga glupskhet. Hur pinsam denna militarismens egenskap är för den härskande klassen, lära oss de årliga budgetbehandlingarna i parlamenten. Den vinningslystna kapitalismen kan återigen endast bli rörd vid penningpunkten, dess principiellt svaga sida. Militarismens dyrhet är det enda, som drar någon som helst gräns för den, åtminstone såvida kostnaderna skola bäras av borgerskapet självt. Men det är icke så farligt, profitmoralen söker och finner en lika bekväm som gemen utväg: att vältra den största eller en stor del av de militära bördorna på de folklagers skuldror, vilka icke endast äro de svagaste utan till vars förtryckande och pinande militarismen huvudsakligen är satt i scen. De kapitalistiska klasserna utnyttja, liksom de härskande klasserna under andra samhällsordningar, sitt våldsherravälde, som grundats på utsugning av proletariatet, till att låta de förtryckta och utsugna klasserna icke endast själva smida utan även till att låta dem betala sina kedjor. Icke nog med att man gör folkets egna söner till folkets bödlar, man pressar även solden åt dessa bödlar, så långt krafterna räcka, ur folkets svett och blod. Och även om man här och där inser den uppviglande verkan av detta blodiga bovstreck, så blir kapitalismen trogen sin tro in i döden, tron på den gyllne kalven.

Säkert förminskar denna avvältring av de militära bördorna på de fattigare klasserna utsugningsmöjligheten av dessa klasser, det är icke att rida på ord; och även detta bidrager till att stämma den utsugningskära kapitalismen retsamt mot Moloch.

Militarismen tynger som en blyvikt hela vårt liv; den är emellertid i synnerhet en ekonomisk blyvikt, ett ok under vilket vårt ekonomiska liv suckar, en vampyr, som suger ut det, i det den drager folkets bästa krafter år för år undan det produktiva och det kulturella arbetet, - i Tyskland runt räknat alltjämt 655,000 av de kraftigaste och förvärvsdugligaste männen på 20-22 år - och slutligen på grund av sina vanvettiga direkta kostnader. I Tyskland steg den i språngmarsch växande militär- och marinbudgeten jämte kolonialbudgeten, men utom efterskottsbudgeten, för året 1906-1907 till 1,300,000,000 mark (1 mark = 90 öre) eller i runt tal en och en tredjedels miljard[49]. Andra militärstaters kostnader äro jämförelsevis icke lägre[50] och till och med i de mera välsignade staterna intaga de militära utgifterna en härskande ställning i statshushållningen: t.ex. den amerikanska unionen, England (1904-1905 för armé och flotta: 1,321 miljoner), Belgien och Schweiz. Utvecklingen går överallt i en ändlös stegring; ända till gränsen av vad som är möjligt att åstadkomma.

Mycket vacker är följande sammanställning i Nouveau Manuel du soldat:

"1899 hade Europa en militärbudget på 7 miljarder 184,321,093 francs (1 francs = 72 öre).

Det sysselsatte militäriskt 4 miljoner 169,321 man, vilka, om de arbetade, dagligen skulle producera (efter en beräkning av 3 francs pr dag och man) för 12 miljoner 507,963 francs.

Det använde vidare militäriskt 710,342 hästar, vilka efter 2 francs pr dag och häst dagligen skulle kunna frambringa för 1 miljon 420,684 francs.

Tillsammans gör detta 13 miljoner 928,647 francs.

Dessa siffror multiplicerade med 300 gör i förlorade produktionsvärden med tillägg av budgeten 11 miljarder 362 miljoner 915,913 francs."

Från 1899-1907 har emellertid endast i Tyskland militärbudgeten vuxit från i runt tal 920 miljoner till i runt tal 1,300 miljoner alltså med över 40 procent. Hela summan av militära kostnader torde - oberäknat kostnaderna för det rysk-japanska kriget - nu för Europa belöpa sig till ungefär 13 miljarder mark pr år, d.v.s. i runt tal 13 procent av världens sammanlagda utrikeshandel - sannerligen en äkta bankruttörshushållning.

Liksom i de ryska Östersjöprovinserna den militära undertryckningen av revolutionen överläts till de av revolutionen träffade baronerna, så har Amerika förverkligat den obegränsade möjligheten att i viss mån på entreprenad åt överklassen överlämna upprätthållandet av den kapitalistiska ordningen i fredstider: se Pinkertons, vilken helt enkelt blivit en legal institution för klasskampen. Denna institution har dock, liksom den belgiska formen av borgargarde, den fördelen att mildra[51] de ledsagare av militarismen, vilka överklassen själv finna föga älskvärda (soldatmisshandlingarna, kostnaderna o.s.v.) och därmed undanhålla det kapitalistiska samhällets fiende ett högst verksamt agitationsämne. Men denna för proletariatet ingenting mindre än angenäma utväg som förut påpekats är i regel spärrad för de kapitalistiska staterna och vägen till den ekonomiskt mycket mindre besvärliga milisen är den för överskådlig tid förbjuden av hänsyn till härens inre politiska uppgift, härens klasskampsfunktion, vilket tvingar fram en rent av utpräglad tendens att avskaffa den redan befintliga milisen.

Man jämföre tyska rikets hela budget för 1906-1907 på en höjd av 2,397,324,000 mark med den andel därav, som faller på här och flotta. Alla övriga poster spela gentemot denna enda väldiga endast rollen av små drabanter. Hela skatteväsendet, hela finansförvaltningen grupperar sig omkring militärbudgeten, "liksom stjärnehären ställer upp sig omkring solen".

Så blir militarismen en fruktansvärd hämsko, ofta dödgrävare, till och med för de kulturella framsteg, som i och för sig låge i den bestående samhällsordningens intresse. Skola, konst, vetenskap, allmän hygien, kommunikationsväsende, allt behandlas ytterst styvmoderligt, emedan vi icke få någonting över för kulturuppgifter, för att begagna ett känt ord, på grund av Molochs glupskhet. Ministerordet: kulturuppgifterna lida icke, upptogs på sin höjd med övertygad tillslutning av de ostelbiska junkrarna med deras ringa kulturanspråk, medan det endast förmådde avtvinga representanterna för det kapitalistiska samhället själva ett augurlöje. Siffror bevisa. En sammanställning av de en och en tredjedels miljarderna på den tyska militärbudgeten 1906 med de 171 miljonerna, som Preussen använde för undervisning av alla slag, de 420 miljonerna, som Österrike-Ungern 1900 gav ut för militära ändamål med de 5 Ŋ miljonerna för folkskoleväsendet, äro tillräckliga. Den nyaste preussiska skolunderhållningslagen, med dess lilla reglering av lärarnas lönefråga, och den beryktade Studtska skrivelsen mot förbättringen i städerna av lärarelönerna, tala mera än tjocka böcker.

Tyskland vore rikt nog att fullgöra alla kulturuppgifter; och ju mera dessa uppgifter fullgjordes desto lättare bleve det att bära kostnaderna därför. Men den militära barriären spärrar vägen.

Det sätt, på vilket de nödvändiga inkomsterna för de militära bördorna uppbringas i Tyskland - och i andra länder t.ex. Frankrike knappast mindre - är alldeles särskilt upprörande. Militarismen är, kan man nästan säga, skaparen och upprätthållaren av det tryckande, orättfärdiga, indirekta skattesystemet. Hela riks-, tull- och skattehushållningen, som går ut på utplundring av den stora massan - d.v.s. den fattiga behövande massan av vår befolkning - och vilken vi också kunna tacka, att t.ex. år 1906 levnadsomkostnaderna för massan i genomsnitt steg med 10 till 15 procent i jämförelse med åren 1900 till 1904, tjänar jämte junkerherrarna, denna parasitklass, vilken återigen till en mycket stor del underhållas så ömt av militaristiska skäl, i första hand militaristiska ändamål. Icke mindre kunna vi tacka denna hushållning, att vårt kommunikationsväsen, vars utbildning och fullkomning för övrigt ligger i kapitalismens högsta intresse, om denna är förståndig och om sina intressen klokt medveten, icke på långt när motsvarar kraven och teknikens utveckling, utan utnyttjas som en mjölkande ko till en särskild indirekt beskattning av folket. Det sista Stengelska riksfinansförslaget kan här öppna ögonen på de blinda. Nästan ända till öret låter det sig beräkna, att detta förslag endast framkallats av nödvändigheten att tillstoppa det 200 miljonershål, som militarismen åter rivit i rikskassan; och skattelagarnas art, som tungt belastar masskonsumtionen av bier, tobak o.s.v., ja t.o.m. kommunikationen, denna kapitalismens livsluft, bildar en för träfflig illustration till det ovan anförda.

Intet tvivel kan alltså råda därom, att militarismen i många avseenden är en svår börda för kapitalismen själv, men denna börda sitter lika fast i dess nacke som den hemlighetsfulla gubben på Sindbads, sjömannens skuldror. Den behöver militarismen liksom man i kriget behöver spioner och i fredstider skarprättare och bödelsknektar. Den må hata men den kan icke undvara den, precis som den kristliga kulturmänniskan avskyr synderna mot evangeliet och likväl icke kan leva utan dem. Militarismen är en kapitalismens arvsynd, vilken visserligen här och där är tillgänglig för bättring men från vilken dock först socialismens skärseld skall rena den.

 

3. Armén som vapen mot proletariatet
i den ekonomiska kampen

Inledande anmärkningar

Vi ha även sett, hur militarismen nära nog blivit den axel, omkring vilken vårt politiska, sociala och ekonomiska liv vrider sig, hur den blivit regissören, som låter den kapitalistiska dockteaterns dockor dansa på nervus rerum's tråd. Vi ha sett vilket ändamål militarismen tjänar, hur den försöker nå detta mål och hur den vid fullföljandet av sitt ändamål själv med naturnödvändighet måste alstra det gift, av vilket den skall dödes dö. Vi ha även behandlat frågan, vilken viktig statsskyddande tyvärr blott föga resultatrika roll den spelar som karaktärsskola för folket i brokig rock och i det civila livet. Därmed nöjer den sig emellertid icke utan utövar redan nu i lugna tider sin statsskyddande verksamhet i olika riktningar, som förberedelser, som övningar för sin stora dag, då den efter en lång lärlings- och gesälltid har att leverera sitt mästerstycke, för den dag, då folket fräckt och egenmäktigt reser sig mot sina herrar, det stora kladderadatsch's dag.

På denna dag, vilken dess livgarde hellre ser gå upp i dag än i morgon, emedan det då så mycket säkrare hoppas kunna göra den till en syndaflod för socialdemokratin, skall det av hjärtans lust med gud för kung och fosterland fusiljera, karteschera och massakrera en gross; den 22 januari 1905 och den blodiga majveckan 1871 skola vara dess ideal och förebilder. Utmärkt vackert prisade i april 1894 Wiens kårkommendant Schönfeldt vid en bankett, där överklassen kalasade: "I kunnen vara försäkrade, att I skolen finna även oss bakom Eder front om samhällets existens och njutandet av den surt förvärvade egendomen är hotad. Om borgaren står i första raden, skyndar soldaten till hjälp!" Alltså den bepansrade näven är städse lyftad, beredd att slå förkrossande ned. Man hycklar "till upprätthållandet av ordningen", "till skydd för arbetets frihet" och man menar "till tryggande av undertryckningen", "till skydd för utsugningen". Höjer sig proletariatet i obekväm livaktighet och makt, söker genast militarismen sabelrasslande skrämma det tillbaka; allestädes närvarande och allsmäktig står den bakom varje arbetarfientlig aktion från statsmyndigheternas sida och förlänar den det sista ännu oövervinneliga eftertrycket; den håller sig emellertid icke endast i bakgrunden i avvaktan på de stora ögonblicken utan står städse målmedvetet beredd att understödja även den alldagliga kampen och att i seg småkamp befästa den kapitalistiska ordningens pelare. Denna mångsysslande mångsidighet kännetecknar i sitt raffinement den kapitalistiska militarismen.

Soldater som konkurrenter till fria arbetare

Militarismen är som kapitalismens funktionär mycket väl medveten om att dess högsta och heligaste uppgift är främjandet av kapitalistprofiten. Så håller den sig för väl befogad t.o.m. förpliktad att officiellt eller officiöst ställa soldaterna som arbetsboskap till hjälp åt kapitalisterna, särskilt junkerdömet, mot den av omänsklig utsugning och brutalisering av lantarbetarna framkallade folkbristen.

Soldater som skördepermitterade är en lika ständig som för arbetarnas intressen skadlig och fientlig företeelse, som tillika - liksom kalfaktorsväsendet - avslöjar svindeln i påståendet om den rent militäriska nödvändigheten av den långa tjänstetiden även gentemot monomanerna på noggrann marsch och paraddrill i all dess otrolighet och tölpaktighet och återkallar i minnet det förjenensiska kompanisystemet. De mycket talrika fall under vilka soldater utlagas till hjälp vid stark post- och järnvägstrafik, äro visserligen mera komplicerade, men höra dock även hit.

Armén och strejkbryteri

Omedelbart griper militarismen in i arbetarnas emancipationssträvanden, i det den militäriskt kommenderar soldaterna till strejkbrytartjänst. Vi behöva endast erinra oss det senast uppfriskade fallet med den nuvarande kommendören för riksbakdantareförbundet mot socialdemokratin, generallöjtnanten v. Liebert, som redan år 1896 som simpel överste begrep, att strejk är en offentlig kalamitet liksom eldsvåda och vattenbrist, naturligtvis en kalamitet för arbetsgivaredömet, som vars skyddsande och verkställare han kände sig.

Särskilt beryktad är dessutom i Tyskland den vid Nürnbergsstrejken sommaren 1906 utövade metoden, att med milt tryck skjuta in det till avsked kommande manskapet i strejkbrytarnas led.

Ojämförligt större betydelse kunna tre icke tyska händelser göra anspråk på: det stordragna militära strejkbryteriet under den holländska järnvägsstrejken i januari 1903, vilket kröntes med seger genom att järnvägsmännen frånrövades föreningsrätten; det militära strejkbryteriet under den ungerska järnvägsstrejken 1904, vid vilken militärförvaltningen gick ännu längre och, frånsett kommenderandet av det i aktiv tjänst stående manskapet till strejkbryteri, - detta manskap hölls lagvidrigt under fanorna utöver tjänstetiden - icke skämdes att inkalla reservister och lantvärnsfolk bland järnvägsmännen liksom ock andra reservister och lantvärnsfolk, vars tekniska bildning gjorde dem lämpliga därtill, och att tvinga dem med militärisk fuktel till strejkbrytartjänst; slutligen det militära strejkbryteriet vid den bulgariska järnvägsstrejken den 3 januari 1907. Icke mindre viktig är den i början av december 1906 i Ungern av åkerbruksministern hand i hand med krigsministern inaugurerade kampen mot lantarbetarnas förenings- och strejkrätt, i vilken den omtänksamma utbildningen av soldaterna till skördearbets-strejkbrytarkolonner står i förgrunden.

Även i Frankrike är soldatstrejkbryteriet välbekant.

Att den militäriska uppfostran till arbetsvillighet systematiskt pågår, och att de ur den aktiva armén frigivna arbetarna genom sin beredvillighet att falla klasskamraterna i ryggen kunna bli farliga för det kämpande proletariatet måste jämväl räknas till de internationella militaristiska vinsterna.

 

4. Sablar och gevär mot strejker

Inledande anmärkningar

Alla militärer äro från begynnelsen övertygade om den kapitalistiska sanningen av den sats, som säger, att bakom varje strejk lurar revolutionens hydra. Därför är armén ständigt på post, för att där polisens knytnävar, sablar och revolvrar icke räcka till gentemot s.k. strejkexsesser med sabelhugg och gevärsskott tvinga de egenmäktiga arbetsgivareslavarna till eftergift. Detta gäller om alla kapitalistiska stater och naturligtvis i vidaste mått även om det ännu icke helt och hållet kapitalistiska Ryssland, som på grund av särskilda politiska och kulturella omständigheter här icke kan betraktas som typiskt. Och om även Italien och Österrike härvidlag marschera i täten, är det dock för den historiska värdesättningen av den republikanska statsformen under kapitalistiskt ekonomisystem av allra största vikt, att ständigt påpeka att, England undantaget, soldatesken aldrig varit så villig att undertrycka strejker i arbetsgivarnas intresse eller hugga så hänsynslöst blodigt som i halvt eller helt republikanska stater, t.ex. Belgien och Frankrike, med vilka världens friaste stater Schweiz och Amerika gott kunna uthärda en jämförelse. Ryssland är som alltid då det gäller grymheter omöjligt att värdesätta. Barbari eller bättre vild djuriskhet är det allmänna kulturtillståndet hos dess härskande klasser och den naturliga driften hos dess militarism, som ända från proletariatets första harmlösa rörelser bokstavligen badat sig i fredliga arbetares blod, arbetare, som i sin gränslösa nöd höjde ett förtvivlans skri efter befrielse. Man kan ej nämna ett enstaka fall, ty det skulle vara att godtyckligt och småaktigt rycka en enda led ur en till tid och rum sammanhängande ändlös kedja.

Lika många droppar proletärblod, som gjutits i alla andra länder under den ekonomiska kampen, lika många proletärlik har tsarismen nedtrampat för att undertrycka de minsta ansatser till en arbetarrörelse i Ryssland.

Besläktat med detta bruk av militärt våld är kolonial- och bevakningstruppernas verksamhet mot koloniernas invånare, vilka icke godvilligt vilja underkasta sig den lumpnaste utsugnings- och profithungers ok. Vi kunna emellertid ej närmare ingå på detta område.

Men ofta låter sig icke skarpa gränser dragas mellan den egentliga armén och polisväsendet och gendarmeriet, vilka arbeta hand i hand, ersätta och fullständiga varandra, emedan just den egenskap, på vilken det här ankommer, gåpåarvåldsamheterna och beredvilligheten att med blanka vapen hänsynslöst och energiskt fara ut i raseri mot folket, även hos polisväsende och gendarmen är i huvudsak en äkta kasernprodukt och en frukt av den militaristiska pedagogiken och utbildningen.

Italien

Ottavio Dinale har i två lärorika artiklar lämnat en sammanhängande redogörelse för arbetarmassakrerna i Italien. Därvid berör han icke blott de egentliga strejkmassakrerna, utan även de, som på grund av arbetardemonstrationerna igångsattes utanför strejkerna. Artiklarna skildra åskådligt, huru snabbt armén är till hands i Italien vid dylika tillfällen, och med vilken energi militärattacker göres på värnlösa folkmassor, och hur man till och med sköt och högg in på den flyende och skingrade mängden. Han gör den sammanfattningen, att i Italien "konungens kulor" varje år 5, 6, ja, ända till 10 gånger söndersplittra italienska arbetares benknotor. Han påpekar, att den italienska borgarklassen, orsaken till massakrerna, hör till den mest korkade och minst kultiverade i världen. Socialismen är i dess ögon icke en politisk åsikt utan en slags brottslig straffbar lek, som är ytterst farlig för den offentliga ordningen. Han citerar de ord som tidningen "Idea liberale" i Milano skrev dagen efter slaktningen vid Grammichele: "Döda och sårade - dessa människor hava drabbats av det öde de förtjänat - kartescherna, de äro det dyrbaraste av civilisationens och ordningens element!"

Efter sådana bevis får man ej bli förvånad, att till och med en s.k. demokratisk regering, som Giolittis, aldrig bekvämade sig till att ställa militären till ansvar för dess blodiga barbari, utan i stället utdelade officiellt beröm därför att de "hade gjort sin plikt".

Ännu naturligare synes det, att en motion från den socialistiska parlamentsfraktionen, om inskränkningar i militärens användning vid avveckling av arbetskonflikter, föll igenom.

Morden i maj 1898 belyste klasskampssituationen även för de blinda och för de kortsyntaste optimisterna. Ett nära nog fullständigt blodsregister över de sista åren har följande utseende:

                  döda   sårade
Berra   27   juni   1901     2     10  
Patugnano   4   maj   1902     1     7  
Cassano   5   aug.   "     1     3  
Candela   8   sept.   "     5     11  
Giarratana   13   okt.   "     2     12  
Piere   21   maj   1903     3     1  
Galatina   20   april   "     2     1  
Torre Annunziata   31   aug.   "     7     10  
Cerignola   17   maj   1904     3     40  
Buggera   4   sept.   "     3     10  
Castelluzzo   11   "   "     1     12  
Sestri Ponente   15   "   "     2     2  
Foggia   18   april   1905     7     20  
St. Elpidio   15   maj   "     4     2  
Grammichele   16   aug.   "     18     20  
Muro   23   mars   1906     2     4  
Scarano   21   "   "     1     9  
Calinera   30   april   "     2     3  
Turin   4   "   "     1     6  
Cagliari   12   maj   "     2     7  
Nebida   21   "   "     1     1  
Sonneza   21   "   "     6     6  
Benventare   24   "   "     2     2  

Summa: 23 slakter med 78 döda, 218 sårade! En vacker skörd!

Antalet av de militära mobiliseringarna mot strejkande eller överhuvud mot av ekonomiska orsaker demonstrerande arbetare och bönder, som förlupit utan blodsutgjutelse, äro i Italien legio. Dess "övningar" höra på andra sidan Alperna rent av till dagligt bröd.

Tillika må här efter Hervés vittnesbörd det självklara faktum framhållas, att antalet av arbetar- och bondemassakrerna i Spanien, i vilket rike en gång solen aldrig gick ned, men där solen nu ej längre vill gå upp, lika litet äro möjliga att räkna som i Italien.

Österrike-Ungern

I den svart-gula dubbelmonarkin ligger saken, som allbekant, icke mycket bättre. Den socialistiske riksdagsmannen Daszynski kunde den 25 september 1903 med rätta i österrikiska parlamentet utropa: "Vid strejker, vid folkets demonstrationer precis som vid uppskumningar av den nationella känslan är det alltid armén, som vänder bajonetten mot folket, mot arbetarna, mot bönderna". Han kunde - för att draga in det politiska området - betona: "Vi leva i en stat, där armén redan i fred förbliver det enda kittet av så desperata element", och peka på händelserna i Graz år 1897 och på det i Graslitz utgjutna blodet. Vid störtandet av Badenis grep som bekant militären blodigt in under novemberdagarna i Wien, Graz och Budapest. Det ofta inträffande nedmejandet av arbetare särskilt i Galizien (här må endast nämnas det år 1902 i Burowicki och Ubinie utgjutna lantarbetarblodet) är i allas goda minne, liksom ock de blodiga händelserna i Falkenau, Nürschan och Ostrau, vilka visserligen falla på gendarmeriets konto - dessa specialtrupper, som äro särskilt avsedda för upprätthållandet av den inre ordningen och till hälften stå under befäl av militärmyndigheter och till hälften under förvaltningsmyndigheter, men vilka äro underkastade en rent militärisk disciplin. Vid generalstrejken i Triest februari 1902 kom det likaledes till sammanstötning med armén; 10 personer dödades och sårades. Även vid händelserna under murarestrejken i Lemberg år 1902 och vid de politiska demonstrationer, som anslöto sig till strejken, då husarer redo in bland massan och dödade fem personer, förtjäna omnämnande. Den rent nationalistiska kravallen i Innsbruck år 1905 ligger emellertid utanför vårt tema.

I Ungern ha större inskridanden av militär mot folket ända till på sista tiden ofta förekommit, liksom gendarmeriet - jämför tumultet på Pussta Tamasie, där utan orsak fredliga lantarbetare nedskötos - här "fullt och helt" gjort sin "skyldighet". Endast en händelse från allra senaste tiden må fasthållas, nämligen slaktningen den 2 september 1906, under vilken militären formligen rasade bland de strejkande bergsarbetarna vid Petroseny kolverk. Talrika personer sårades svårt, därav två livsfarligt och 150 lätt.

Skärmytslingar och träffningar, som armén för övrigt i politiska strider med proletariatet levererat under den Habsburgska dubbelmonarkin, skola beröras på annat ställe.

Daszynski framhävde i sitt förut nämnda tal den fordran, "att bajonetterna icke skola politisera". Men de ha sedan denna tid, som var och en bekant är, blott oavbrutet livligare och dådkraftigare vänt sig till politiken.

Belgien

I Belgien kunna arbetarnedmejningarna blicka tillbaka på en lång historia. Viktiga äro händelserna åren 1867 och 1868 redan på grund av Internationalens ingripande. Raden öppnas med den s.k. hungerrevolten i Marchienne år 1867, då värnlöst demonstrerande arbetartåg överföllos och nedgjordes av ett kompani soldater. I mars 1868 följde massakern i Charleroi och år 1869 de infama slaktningarna i Searing och Borinage.

Massakern i Charleroi, som föranstaltades av militär och gendarmen mot de på grund av lönenedpressningar o.d. till yttersta förtvivlan drivna gruvarbetarna, gav Internationalen anledning till en livlig agitation i Belgien och till en proklamation från generalrådet, som återigen medförde ett betydande organisatoriskt resultat för Internationalen.

Vid de s.k. hungerupproren 1886, vid vilka jämte ekonomiska frågor även fordran på allmän rösträtt, visserligen oklart formulerad, spelade in, upprepades scenerna från 60-talet. General baron Vandersmissen avlät den 3 april 1886 sitt beryktade, senare t.o.m. av kammaren ogillade cirkulär, som cyniskt dekreterade. "L'usage des armes est fait sans aucune sommation" - av vapnen göres bruk utan föregående formlig varning -. Det föll oerhörda människooffer. I Roux ensamt dödades av en enda salva 16 arbetare. Och på allt detta satte klassrättvisan sin stämpel och firade sin triumf genom talrika hårda domar över arbetarna. Från 1886 till 1902 förgick nästan ingen strejk utan militäriskt ingripande. Dessa år räknade ensamt omkring 80 döda. Vid den allmänna strejken 1893, vilken, ehuru i förslå hand politisk, här må omnämnas, stannade talrika döda på valplatsen. Namnen Verviers, Roux, La Louvičre, Jemappes, Ostende, Borgerhout, Mons äro inbrända i de klassmedvetna belgiska arbetarnas minne med glödande bokstäver. De äro blodiga blad i den belgiska kapitalismens skuldbok. År 1902 mobiliserades den stående hären med inkallande av reservisterna för sista gången mot den allmänna strejken. De ogynnsamma uppgifter, som ministeriet erhöll om stämningen och andan bland soldaterna och som snart nog funno sin bekräftelse i att soldaterna tämligen osminkat buro sin revolutionära uppfattning fram då de sjöngo "Marseljäsen" och visslade ut officerarna m.m., föranläto det, att, som redan tidigare flerfaldiga gånger skett, sända de flamska soldaterna till de Wallonska distrikten och omvänt och förde slutligen till att den stående hären överhuvud icke längre användes. Sedan 1902 ha de proletäriska soldaterna i Belgien avträtt sin ärofulla roll som kapitalismens gårdvarar, som "flygande vaktposter framför arbetsgivarnas kassaskåp", åtminstone då det gäller den inre fienden, till gendarmeriet och borgargardena; överklassen måste till skydd för sitt heliga utsugningsprivilegium numera åtminstone själv göra sig besvär och bära sin egen hud till torgs, om man överhuvud kan tala om något sådant gentemot obeväpnade folkmassor. Att borgargardena funktionera utmärkt i kampen mot den inre fienden har visats på annat ställe.

Frankrike

I Frankrike har klasskampens historia skrivits med strömmar av blod. Men här skola icke frambesvärjas hekatomberna från julislakten 1830, ej heller de 10,000 liken från gatustriderna mellan den 23 och 26 juni år 1848, icke Cavaignacs bödelsverk, ej den 1 december 1851, Napoleon "den lilles" dag, ej heller havet av de 28,000 hjältarnas blod, i vilket den franska bourgeoisin, som den i raseri tjutande kapitalismens dräng och hämnare under den röda veckan i maj 1871, sökte dränka kommunen, detta slavuppror mot kapitalismen, ej Pčre-Lachaise och de sammansvurnas mur, den tragiska minnesvården över ett hjältemod utan like. Dessa i egentligaste bemärkelse revolutionära händelser, i vilka militarismen gjort sina skändliga verk, falla utom ramen för vår historiska betraktelse.

Dess hjältedåd mot värnlösa strejkande arbetare begynna redan tidigt. Det s.k. upploppet av sidenvävarna i Lyon, vilkas fana bar de berömda och gripande orden: vivre en travaillant ou mourir en combattant - arbetande leva eller kämpande dö - började i november 1831 därmed att militären sköt på en fredlig demonstration; de uppretade arbetarna erövrade efter två dagars strider staden. Nationalgardet stod på förtrolig fot med dem, men militären ryckte snart in utan våldsamheter. Under kejsardömet vunno orterna Ricamari, Saint Aubin och Decazeville sitt rykte. Den gången bekämpade borgarrepublikanerna på det häftigaste militärkommenderingar till strejkområdena. Men knappt hade dessa republikaner själva kommit till makten, förrän de började tillämpa den av dem förut bekämpade bonapartistiska metoden, vari de snart överträffade sin förebild. Blott då den skyldige var klerikal eller monarkist fann man enligt politisk sed ord av ogillande. I Fourmies fick den nya regimen sitt blodsdop i det ett bösskott den 1 maj 1891 dödade en ung flicka, Maria Blondeau. De dagar, som tillföllo 145 linjeregementet, räknade 10 döda och 35 sårade. Men slaktaren i Fourmies, Constant, och hans kamrat, kapten Chapuis, blevo ej länge ensamma. På Fourmies följde: 1899 Chalons, 1900 La Martinique, vidare Longwy, där officerarna beseglade och firade den fransk-ryska alliansen med användande av nagajkorna, samt slutligen i maj och juni 1905 Villefranche-sur-Saône och framförallt Limoges med kavallerichockerna och arkebuseringarna den 27 april 1905. 1 december 1905 utspelades dramat i Combrée, och den 20 januari 1907 hindrades demonstranterna för söndagsvilan genom ett starkt militäruppbåd från att tåga genom gatorna i Paris.

Ej heller få Dünkirchen, Creusot och Montceau-les-Mines glömmas, där efter den rapport, som av "Confédération générale du travail" avlades vid den internationella konferensen i Dublin, soldaterna förklarade sig solidariska med befolkningen.

Sanningar är det, som Meslier vid den senaste stora antimilitaristprocessen utropade: "Sedan den lilla Maria Blondeaus mord i Fourmies har den franska arbetarklassen genomlevt ett långt martyrium, rikt på offer. Intet förmår att bättre föra dessa f.d. "nya metoders" fredliga utvecklings illusion i det absurda än det faktum, att just det starka uppsvinget av den antiklerikala och revolutionära andan och verksamheten som rått i Frankrike den sista femårsperioden, millerandismens Frankrike, icke visat någon minskning, utan tvärt om en ökning av de militära "strejkstraffexpeditionerna". Ej heller kommer den sista radikaldemokratiska ministären Clemenceau, som inom sig har tvenne socialister, att skapa någon förändring. Lafargues skarpt spetsade sats: "De moderna arméerna tjäna, då de ej sysselsätta sig med röveri i kolonierna, uteslutande till skydd för kapitalisternas egendom", slår även vad Frankrike beträffar huvudet på spiken.

Nordamerikas Förenta stater

Vad det än ligger i ordandet om den "ton av likställighet", om vilken det så ofta talas när det gäller offentligt och samhälleligt liv i Förenta staterna, att kapitalismen vet att understödja sin "ton", när det gäller med "le son du canon", gevärssmatter och susande sabelhugg, vilket ännu kan komma även proletariatet i Amerika till del, låter sig lätt påvisa.

Följande data äro tillika högst lärorika vid syftning på den inkränkande betydelsen av militärrekryteringen, truppernas förläggning på andra än hemorterna samt av utbildningssättet för deras användning mot "den inre fienden". De få ofta en säregen prägel genom den nuvarande speciellt de amerikanska förhållandena motsvarande jämförelsevis goda beväpningen av arbetarna.

Även "där ute" i Amerika liksom i Belgien omväxlar perioderna av arbetarmassakrer med rörelser förorsakade av arbetslöshet. Den 13 januari 1874 överföll i New-York en stark polisstyrka utan föregående varning ett demonstrationståg av arbetslösa. Hundratals svårt sårade arbetare kvarblevo på slagfältet, Tompkinsplatsen.

Därpå följa de dramatiska händelserna vid järnvägsstrejken i juli 1877. Mot de strejkande vid Baltimore- och Ohiojärnvägarna sände guvernören flera kompanier statsmilis, vilka emellertid voro för svaga. De av presidenten Hayes som hjälptrupper sända 250 man reguljära trupper nådde ej bättre resultat. I Maryland dödades tio människor och sårades ett vida större antal genom gevärselden från de uppbådade milistrupperna. Pittsburg vägrade den av sheriffen uppbådade milisen att inskrida. Det gamla knepet med truppernas förflyttning användes. Sex hundra från Philadelphia sända milissoldater levererade en kort men häftig drabbning med de strejkande, men blevo dock slagna och begåvo sig nästa morgon på flykten. Den i Reading och Pennsylvanien mot de strejkande uppbådade milisstyrkan utgjordes till största delen av arbetare, som sympatiserade med de strejkande, och de delade sin ammunition bland dessa och hotade att vända sina vapen mot alla mot dem fientliga milissoldater. Ett kompani, som nästan uteslutande var rekryterat ur de besittande klasserna och som kommenderades av en förvägen officer, öppnade likväl eld mot mängden, dödade 13 personer och sårade 22. Kompaniet skördade icke stor glädje av sin hjältebragd, utan måste snart jämmerligt åtgånget rymma fältet. Staden S:t Louis, som en tid bortåt var helt i händerna på de strejkande, återerövrades slutligen av den samlade polisstyrkan i förening med flera kompanier milis efter en formlig belägring av "exekutionsutskottets för ordningens upprätthållande" högkvarter.

De skräckscener, som i maj 1886 utspelades i Chicago komma helt och hållet på Pinkertons och polisens konto. Symaskinsfabrikanten Mc Cormick släppte 300 av sina beväpnade pinkertonare lösa mot de strejkande - under förevändning av skydd för "de arbetsvilliga" - och gav härmed anledning till blodiga anfall av polisen, som utan urskiljning högg in på män, kvinnor och barn, dödade sex personer och sårade ett stort antal. Detta hände den 3 maj. Dagen därpå exploderade den beryktade dynamitbomben, som förorsakade en stor gatumassaker, därvid 4 arbetare dödades och omkring 50 sårades, under det att 5 av polisen funno döden och 60 blevo sårade. Världsbekant är det fruktansvärda rättsliga efterspelet den 4 maj 1886, då Amerikas demokratiska klassrättvisa gav sig glänsande vittnesbörd på sin lämplighet.

Ett noggrant skärskådande förtjäna vidare händelserna under åren 1892-1894. Först utkämpades i juli 1892 häftiga strider under strejken vid Carnegies järn- och stålverk i Homestead mellan de strejkande och av arbetsgivaren rekvirerade beväpnade pinkertonare, därvid 12 personer dödades och 20 sårades svårt. Pinkertonarna lågo under, men slutligen beseglades de strejkandes nederlag genom statstruppernas besättande av staden och med hjälp av ståndsrätten. Nästan samtidigt utbröt en bergarbetarstrejk i Coeur d'alčne (Idaho); den av blott några hundra man bestående milisstyrkan kunde under striden mellan strejkbrytarna och de strejkande icke ingripa mot de senare, som voro väl beväpnade. Först då de av guvernören rekvirerade reguljära trupperna kommo till bragtes de strejkande till underkastelse.

I Buffalo strejkade järnvägens växelskötare i augusti 1892. Ortsmilisen, som genast vid strejkens början inkallats, syntes icke böjd att vilja förhindra de strejkande att utsätta poster vid arbetsplatserna. Slutligen måste sheriffen bedja guvernören om trupper, varpå inom 48 timmar nästan hela statsmilisen ankom och genom sin tjugofaldiga övermakt mot de strejkande återställde "lugnet".

I samma månad gåvo strejkerna i järngruvorna vid Inman, kolgruvorna vid Oliver Springs och Coal Creek anledning till koncentration av hela statens unionsmilis på guvernörens befallning, sedan flera starka avdelningar avväpnats och hemskickats av de strejkande. Även här följde efter strejkens nedslående en obarmhärtig akt av klassrättvisan.

Slutligen må erinras om Pullmanstrejken i Chicago 1894, då Förenta staternas president mot Altgelds[52], guvernören i Illinois, protest, sände unionstrupper, som i gemenskap med statsmilisen kvävde strejken, vilket kostade tolv människoliv. Förvisso har i detta, mer än i alla andra tidigare fall, "rättvisan" arbetat hand i hand med militarismen och genom de beryktade häktningsorderna och massarresteringarna i så hög grad bidragit att nedslå arbetarna, att strejkledaren Debbs med fullt fog kunde påstå: "Icke järnvägarna, icke armén besegrade oss, utan makten hos Förenta staternas domstolar."

Likväl står det som klar sanning, att, trots milisens ofta förekommande vägran, och trots att de strejkande vanligen äro beväpnade, militär makt i alla de anförda fallen varit avgörande för arbetarnas nederlag; även i framtiden skola strejker i Amerika "i de flesta fall komma att undertryckas med tillhjälp av ortspolisen, statsmilisen eller unionstrupperna", förvisso med hjälp från "regeringen genom häktningsorder". Nästan undantagslöst hava således, enligt den härvidlag kanske något pessimistiske Hillquitt, strejkerna ändats med nederlag för arbetarna.

Kanada

Kanadas "fria" mark färgades röd av arbetares blod den 24 november 1906 i Hamilton. Vid en sammanstötning mellan strejkande järnvägsmän sårades 50 personer delvis mycket svårt av milisen.

Schweiz

Detta lands syndaregister på detta område är sannerligen stort nog. Redan år 1869 satte Genčves styrelse utom polisen även milistrupper i rörelse mot strejkande. Samma år lät kantonen Waadts regering telegrafiskt återkalla en till övning avmarscherad truppkontingent, försåg den med skarpa patroner och lät avdelningen med påskruvade bajonetter marschera in i staden, där arbetarna strejkade. Likaledes år 1869 lät Basels regering trupperna göra vakttjänst, då sidenväverskorna strejkade för att förbättra sin jämmerligt usla ställning, och då samma år en strejk utbröt bland boettmakare och gravörer i La Chaux de Fonds, anskaffade den nya borgarregeringen mer vapen och ammunition i och för en eventuell mobilisering av milisen.

År 1875 kom det till blodsutgjutelser. Regeringen i kantonen Uri mobiliserade milisen mot 2,000 strejkande arbetare vid Sankt Gotthardtunneln, vilka huvudsakligen sökte värja sig mot det skamlösa trucksystemet. Det säges att 20,000 francs ställdes till regeringens förfogande av de arbetsgivare, som berördes av strejken. Flera lik och omkring 15 sårade stannade på klasskampens slagfält som offer för den modiga attacken. Även år 1901 flöt blod på grund därav att regeringen i kantonen Wallis uppbådat tvenne kompanier vid strejken i Simplontunneln. Några arbetare buro svåra märken därifrån. Mot strejkande italienska murare utkommenderades samma år två kompanier i Tessin. I oktober 1902 ägde i Genčve de bekanta händelser rum, då med anledning av en strejk mot ett amerikanskt utsugningsbolag arbetarna på befallning av Genčves regering jagades samman och nedhöggos. Då soldater vid detta tillfälle vägrade att utföra bödelstjänst, kastades de i fängelse och blevo förklarade förlustiga sina medborgerliga rättigheter. Att även det icke i tjänst inkallade borgerskapet i stor utsträckning beväpnade sig mot arbetarna, må blott nämnas i förbigående. Vid ungefär samma tid ägde en strejkmobilisering av milisen rum i Basel. År 1904 anropade byggmästarna i Chaux de Fonds regeringens hjälp vid en till deras förtvivlan trots alla hätska utfall fullkomligt lugn och därför för arbetsgivareklumpen fullt hopplös byggnadsarbetarstrejk, vilket hade till följd att kavalleri och en bataljon infanteri genast tillstädeskom och skrämde de med lagliga medel kämpande arbetarna tillbaka i slaveriet. I januari 1904 blev även i Ricken i kantonen S:t Gallen en strejkmobilisering följden av en begäran om skydd för den på intet sätt hotade frukt- och grönsaksskörden. Likaledes sände S:t Gallen sin milisstyrka till Rohrschach, där på grund av avlöningsskillnad i därvarande gjuterier, vilka lågo i händerna på fransmän, en upprörd folkhop hade slagit in ett par fönsterrutor. Mycket allvarligt är det fall, som under sommaren 1906 förekom i Zürich. På grund av fördyringen av alla livsmedel, förorsakad av flera arbetsnedläggelser, som utbrutit med en löneförhöjning till mål, gingo även byggnadsarbetarna i strejk för samma ändamål. Utan någon som helst orsak ingrep milisen, vilket ledde till blodsutgjutelse, slog och misshandlade de strejkande på det mest brutala sätt, släpade strejkande arbetare, huvudsakligen utländska, till kasernen, trakterade dem där med ridpiskorna, och detta under officerarnas ledning. Icke nog härmed: de strejkande förbjödos att uppehålla sig vid arbetsplatserna och varje demonstrationståg förbjöds. En interpellation till stora rådet syftande på de skändliga händelserna blev först uppskjuten på obestämd tid och därefter av den kompakt-borgerliga majoriteten helt enkelt avslagen utan diskussion. Och för att sätta kronan på verket ställdes sex av strejkledarna inför rätta och den 24 augusti dömdes den ene av dem Sigg, under det att de övriga frikändes, anklagad för anstiftning av myteri, begånget genom ett till milisen riktat antimilitaristiskt flygblad, till åtta månaders fängelse och ett års förlust av medborgerligt förtroende.

Mera kan man sannerligen icke begära av en borgerlig republik med milis.

Dessa händelser få sin säregna belysning genom de redan i annat sammanhang påpekade fakta, att år 1899 ammunitionen fråntogs de schweiziska medborgare, som ej stodo i aktiv militärtjänst. Man ser att detta skedde i grevens tid, för att underlätta milisens användning i klasskampen i arbetsgivarnas intresse.

Den 21 december 1906 insatte nationalrådet med 65 röster mot 55 i den nya militärreorganisationslagen en bestämmelse, enligt vilken vid utbrott av ekonomiska konflikter, vilka "störa eller hota lugnet i det inre", det därigenom "nödvändiga" uppbådet av trupper får äga rum blott och bart i ändamål att "upprätthålla den offentliga ordningen". Lagen i sin helhet antogs med 105 röster mot 4. Utan tvivel åsyftar den nämnda bestämmelsen ingenting annat, än vad som redan förut bildade rättesnöret för militärens ingripande; den är således värdelös, dubbelt värdelös, ja rent av betänklig genom den stora minoritet, som har förklarat sig mot den.

Norge

Det fria Norge, som sommaren 1905 genomförde den gemytligaste revolution världshistorien känner, och därefter på grund av en egendomlig nöjeslystnad åter reste sig en monarkisk spets, ror trots all sin bonderomantik i de kapitalistiska staternas farvatten. Även i detta bondedemokratins land hör användningen av militärt våld mot strejkande arbetare ej till sällsyntheterna. En artikel i Det Tyvende Aaarhundrade för den 1 maj 1903 sid. 53 förtäljer härom. Av denna erfara vi att ensamt under år 1902 förekommo två dylika fall i Dunderlandsdalen och i Tromsö.

Tyskland

Tyskland återstår ännu. Just i detta land är användandet av militär vid ekonomiska konflikter icke vanligt. Man har icke många fall att anteckna av aktivt ingripande från militärens sida, utom vävarekravallerna 1847, då det preussiska infanteriet dödade 11 och sårade 24 av dessa till döden pinade proletärer, och klasslagskipningen krönte verket med talrika tukthusstraff, samt gruvarbetarstrejken 1889, då de av överpresidenten von Hagemeister beordrade trupperna lämnade vid gruvan Moltke 3 döda och 4 sårade samt i Bochum 2 döda och 5 sårade på valplatsen[53]. Vid tumulten under arbetslösheten i Berlin i februari 1892 trädde militären ej i aktion, men väl sammandrogs militär i Berlin den 18 januari 1894 till följd av blotta rykten, att en demonstration framför slottet planlades.

Men denna militärens "återhållsamhet" har icke sin grund i någon särskilt saktmodig och rättsinnig uppfattning av våra avgörande instanser. Tvärtom! Tyskland har ett efter arbetsgivarnas sinne utmärkt väl organiserat och starkt polis- och gendarmväsen. Den till tänderna beväpnade polis- och gendarmkåren fyller här helt de uppgifter, som annorstädes överlåtas på militären, vida bekvämare och med smidigare anpassningsförmåga för ögonblickslägets mångfaldiga nyanser än det otympligare och mera plumpt verkande armémaskineriet. Antalet blodiga konflikter mellan strejkande och polis är i Tyskland stort nog. Spårvägsstrejken i Berlin 1906 och de s.k. Breslauerkravallerna framstå ingalunda som undantagsfall. Biewalds avhuggna hand är blott ett upprörande varningstecken på det blindgalna polisraseriet, denna produkt av militär uppfostran. Den befinner sig i gott sällskap med talrika kluvna hjässor, avhuggna öron, näsor, fingrar och andra kroppsdelar, och detta vackra sällskap förökar sig hastigt. Antalet blodsoffer för beväpnat våld från statens sida vid strejktillfällen torde i Tyskland näppeligen vara mindre än i andra länder. En beräkning, om än blott på en höft gjord, är nästan alldeles omöjlig, enär lemlästningarna och skadorna vid polisens inskridanden tyvärr icke plägat bliva nöjaktigt registrerade och beaktade. Men om dessa offer skulle vara mindre talrika i Tyskland än annorstädes, så är detta icke orsakat av arbetsgivarnas eller den kapitalistiska statens goda och humana vilja. Detta bevisas tydligast genom det faktum, att militärens uppbåd och hållande i beredskap vid stora strejker nästan hör till ordningen även i Tyskland. Det allvarligaste exempel härpå erbjöd den stora gruvarbetarstrejken i Ruhr från den 8 januari till den 10 februari 1905. Detta sakförhållande torde fastmer uteslutande vara att tillskriva den tyska arbetarorganisationens besinning, moderation och stora självuppfostran, dess skolning och upplysning. Det torde icke råda något tvivel om att t.ex. den preussiska eller sachsiska regeringen vid lämpligt tillfälle i en ekonomisk strid skulle utan vidare bistå arbetsgivarna med pukor och trumpeter, gevär, sablar och kanoner.

 

5. Krigarföreningar och strejker

Med militarismens strävanden, att genom krigarföreningar upprätthålla och ytterligare utbreda militaristiska tendenser hos manskapet utöver den aktiva tjänstetiden, synes det nästan självklart, att krigarföreningarna ingripa även vid strejker. De äro visserligen icke i stånd att utveckla någon verksamhet för våldsam undertryckning av de ekonomiska arbetarstriderna, men man kan väl beteckna dem som predestinerade strejkbrytarorganisationer. Åtminstone skulle man gärna på vissa håll vilja använda dem i denna mening. Och endast den omständigheten hämmar det fulla utnyttjande av krigarföreningarna, att trots alla försiktighetsmått en ansenligare procentsats oppositionella t.o.m. socialdemokratiska element befinna sig inom dem, i förbindelse med det faktum, att just vid konflikter mellan arbetsgivare och arbetare hos de lammfrommaste socialt insiktsfria arbetarna gallan flyter över och förståelse för klasskampen och deras eget klassläge pluggas in, att vidare en alltför stor skärpa fördärvar eggen och piskar fram till och med de kristliga och liberala. Den diskussion, som gick av stapeln i juni 1906 i den i Ostpeim hållna storhertigliga sachsiska krigar- och militärförbundets i Sachsen-Weimar riksdag, är alltid av stort intresse. Denna diskussion utspann sig i anknytning till en av riksdagsmännen antagen princip, enligt vilken det anses som varje föreningsmedlems plikt att ordna uteslutning av sådana medlemmar, som visa sig vara anhängare av statsfientliga partier, i synnerhet socialdemokratin. Det befanns att man betraktade, om icke varje strejk så dock de strejker, som strida emot plikten till "trohet mot kejsaren, fursten och fäderneslandet", för utslag av ett statsfientligt och revolutionärt sinnelag. Då det beror på de höga herrar, vilka nu en gång spela första fiolen i krigarföreningarna, att deklarera, när och var sådan trohet genom en strejk sättes i fråga, och då dessa herrar i likhet med vår polis och vår justitia, endast äro alltför vana att betrakta varje strejk, vilken ju även endast alltför ofta träffar deras egna innersta intressen medelbart eller omedelbart, som en socialdemokratisk tillställning, så kan man här räkna på ett fruktbart arbete av krigarföreningarna. Fruktbart, men icke så mycket för arbetsgivarna som för socialdemokratin, vilken intet kan vara kärare, än sådana plumpa Pelle-Jöns uppvisningar, som endast tjäna till upplysning av arbetarne och till försvagande av krigarföreningarna. Allt mera systematiskt genomföra krigarföreningarna uteslutningarna icke endast av socialdemokrater utan även av medlemmar av alla på den moderna arbetarrörelsens grund stående fackföreningar. Intet tvivel om, att de därmed bereda fackföreningar i de smärre orterna vissa tillfälliga svårigheter, då de även fjättra medlemmarna med materiella fördelar, ofta förvärvade med rätt betydliga bidragsbetalningar.

Krigarföreningarna understödjas i sina strävanden energiskt av klassrättvisa och förvaltning, som ännu alltjämt ha det groteska modet att behandla dessa föreningar, vilka svettas politisk agitatorisk karaktär ur alla porer, som opolitiska organisationer - en hjälparens hjälpartjänst, som dessa organ för den kapitalistiska staten redan av solidaritet och i det gemensamma högre ändamålets intressen, skyddet för den kapitalistiska samhällsordningen, måste göra militarismen.

 

6. Armén som vapen mot proletariatet
i den politiska kampen eller
kanonernas rätt

Liksom klasskampens krona, dess mest koncentrerade form, är den politiska kampen, så är kronan i den politiska kampen militarismens funktioner, denna den politiska maktens skarpaste koncentration i dess medelbara och omedelbara ingripande i den politiska kampen. Här verkar militarismen först och främst som ekonomisk makt, som producent och konsument. Den hänsynslösa uteslutningen av alla socialdemokrater eller för socialdemokratiska åsikter misstänkta ur militärverkstäderna, t.ex. ur Spandaus, utlämnandet utan förbehåll av de militarismens inflytande underkastade arbetarna åt de reaktionära partierna, i synnerhet riksförbundet för bekämpande av socialdemokraterna - detta Tysklands svarta band - och samtidigt hermetisk avspärrning mot varje, även den obetydligaste beröring med socialdemokratin, visar, hur militarismen förträffligt fattar sin huvuduppgift - skyddet för arbetsgivaredömet - och genomför den med militärisk snitts. Ingen Krupp och ingen Stumm kan härvid mäta sig med militarismen, vilken i energi vid representerandet av deras intressen överträffar t.o.m. dem, vars intressen den företräder. I Spandaus militärverkstäder t.ex. härskar riksförbundet mot socialdemokratin i sådan grad, att det rent av spelar rollen av vaksamheten över varje kunglig arbetares tänkesätt. Dess ord och vilja är avgörande vid avskedandet av arbetare. Det har ånyo förfaringssättet vid avskedandet av styrelsen för en harmlös förening bland grovarbetarna i militärverkstäderna sommaren 1906 slående bevisat.

Ett betydligt, nu visserligen i hastigt avtagande statt inflytande utövar den militära lokalbojkotten, av vilken alla värdshusvärdar pläga träffas, där arbetarföreningar eller något som luktar socialdemokrati i ringaste grad bruka sammanträda. Denna bojkott slår två flugor i en smäll. Den skyddar soldaterna, så långt möjligt är, mot beröring av omstörtaregiftet; detta hör till den militaristiska pedagogiken. Den försvårar vidare för arbetarna tillgången till salar och sammanträdesrum. Om ock t.ex. denna bojkott redan visat sig ogenomförbar i Berlin och därför nära nog har upphört, så få socialdemokraterna på mindre orter lida icke så litet under denna plåga, vilken naturligtvis även träffar proletariatets ekonomiska kamp.

Detta är emellertid likväl endast småsaker. Militarismen nöjer sig icke med att på sitt sätt segt och kraftigt ingripa i de beniga, dagliga politiska småstriderna, dess äregirighet är oändligt mycket högre; den är det förnämsta, mäktigaste stödet för tron och altare i alla de stora och största, svåra och svåraste konflikterna mellan den kapitalistiska reaktionen och omstörtningen, liksom den i alla tidigare större revolutionära rörelser kastat sin tungvikt i vågskålen. Här behövs det blott korta hänvisningar. Om den fasansfulla lager, som den kapitalistiska militarismen satte på sitt huvud i kampen mot Paris' proletariat juli 1830, juni 1848, maj 1871, har redan talats, liksom om "Napoleon den lilles" myteriutmaning den 2 december 1852. Chartistslaktningen vid New Port och Birmingham 1839, vid vilken 10 döda och 50 sårade föllo, förtjänar särskilt intresse, emedan den utspelats i England. "Även du min Brutus!" Hela Ryssland är sedan två år utlämnat till olika grader av det fruktansvärdaste krigstillstånd till skydd för det tsariska knutbarbariet och till den grymmaste undertryckning av frihetsrörelsen, till soldaternas våld, piskor, sablar, bössor och kanoner, vilka stå i begrepp att förvandla det olyckliga landet till ett enda stort likfält; endast den revolutionära utvecklingens framsteg och den därmed korresponderande söndersplittringen av armén, som nödvändigt fullbordar sig i förhållande till de revolutionära krafternas energi, bjuda den säkra garantien för att detta kristliga men också självmördande förehavande icke förverkligas. Ryssland kommer likväl, som upprepat betonats, endast i stor inskränkning i betraktande vid en undersökning av de kapitalistiska staterna.

Viktig är den stående härens roll vid den första stora rösträttskampen i Belgien, vilken roll vid den andra stora rösträttskampen 1902 övertagits av borgargardena, denna överklassens speciella militaristiska kamporganisation.

Österrike har - bortsett från det militära uppbådet mot de den 1 maj 1896 i Wien Prater demonstrerande arbetarna och från de ovan behandlade händelserna i Prag, Wien och Glatz (1897), i Lemberg och Triest (1902) - framför allt i sin rösträttskamp år 1905 lämnat ett andra glänsande exempel på militaristisk-politisk aktion i stor stil. Särskilt var Böhmen vid upprepade tillfällen nära att bli skådeplatsen för ett borgarkrig. Den 5 och 28 november 1905, dagarna för rösträttsdemonstrationen, var Prag, där även bergsarbetarna strejkade, inneslutet och överfyllt av militär; de kringliggande höjderna voro besatta av skjutfärdigt artilleri; omkring 80 personer blevo - av polisen - sårade.

De hithörande händelserna i Italien äro redan på annat ställe berörda.

Vi gå nu över till Tyskland, till det Tyskland, vars kejsare genom ett världsbekant ord, upptaget som det verksammaste vapnet i den antimilitaristiska propagandans arsenal i alla länder, gav det fjärde budet en egenartad betydelse för soldaterna och som icke blott Sedandagen 1895 vid gardets festmåltid hållit tal emot "sammangaddningen av människor" utan även den 28 mars 1901 riktat den berömda appellen till sina alexandriner. Proletariatet som sådant, den enda icke sönderfrätta pelaren för "författningen", gällde de militära rustningarna och "Wrangel"-strecken, genom vilka 1848-1849 den av borgerskapet till tre fjärdedelar förrådda och i sticket fullständigt lämnade tyska revolutionen trycktes till marken och skamligt berövades sin förstfödslorätt. Man betänke sedan den Boyen-Lötzenerska kedjeaffären september 1870 och det blodiga Bismarck-Puttkammerska minnet, i vilket dessa det 19:de århundradets heroer vid tiden för socialistlagsskändligheten profeterade om och längtade efter en militäriskt energisk, konst- och jaktmässig samnedsabling, samfusiljering och samnedkarteschering av de på gatorna pinade arbetarna[54]. De militära sammandragningarna vid majfesterna och riksdagsvalen ända till denna dag äro allbekanta, likaså tilldragelserna under det sachsiska rösträttsrovet 1896 och militärens andel i det sachsiska folkets "pacifikation". I Hamburg hölls under valdemonstrationerna i november 1905 den "röda onsdagen" militären, som består av Hamburgerbarn, i bakgrunden; polissabeln och polisrevolvern voro tillräckliga, deras arbete kan man tacka för de båda lik, som smyckade den fria hansestadens gator.

Den 21 januari 1906 visade emellertid kapitalismens skyddsvärn sig i fullaste Gloire. Den som denna dag i den "helgade" söndagens ro har sett kanonerna rassla över gatornas stenläggning i Berlin, har därmed fått göra en blick in i militarismens hjärta och njurar. Detta kanonrassel tonar oss ännu i dag i öronen och sporrar vår kamp mot militarismen till outtröttlig ihärdighet och skoningslös hänsynslöshet.

Den 21 januari 1906 var det frågan om en demonstration mot den preussiska treklassvalrätten. Men vi veta, att sabeln skall sitta lika lös i slidan och kulan lika lös i geväret hos vår militarism, om det skulle gälla, att genom ett statsstreck omstörta vår riksförfattning i reaktionär anda. Hohenlohes och Delbrücks senaste avslöjanden ha visat, hur Bismarck år 1890 gick på med, att man skulle jaga bort riksdagen, att röva riksdagsrösträtten, hetsa proletärmassorna ut på gatorna, driva dem framför gevärspiporna och kanonrören och genom att slå ned deras värnlösa rader förinta socialdemokratin och att på de söndersargade proletärkropparna upprätta ett fäste av blod och järn åt bismarcks-junkerreaktionen. Vi ha vidare hört att den tyske kejsaren icke kunde vinnas för denna plan, emedan han först ville "ha tillfredsställt arbetarnas skäliga klagomål och ha gjort allt för att uppfylla deras rättmätiga fordringar". Vi veta, att därom - vilka arbetarnas fordringar, som äro skäliga - ha arbetarna en helt och hållet annan mening än de härskande klasserna, att fientligheten mot valrätten till riksdagen, till vars häftiga motståndare - enligt Hohenlohes memoarer - även exkommunisten Miquel hörde, åtminstone i allt högre grad begripits i mycket inflytelserika nordtyska kretsar, och att därmed faran för en "militärisk lösning" av den sociala frågan genom de småkalibriga gevären och de storkalibriga kanonerna nu synes ha ryckt närmare än någonsin. Skulle det komma till den senast spådda utnämningen av generalstabschefen Helmut von Moltke till rikskansler, så skulle det efter allt att döma betyda en seger för det beryktade militärpartiet vid hovet.

På "karteschprinsar", karteschjunkrar och karteschgeneraler har i världshistorien aldrig funnits någon brist. Man måste vara beredd på allt. Det är ingen tid att förlora.

 

7. Krigarföreningarna i
den politiska kampen

Naturligtvis utveckla krigarföreningarna en mycket intensiv politisk verksamhet, som den tyska Justitia visserligen ännu icke märkt genom sin bindel. Hur de mobiliseras vid valen vet var och en, likaså hur de tvinga sina medlemmar att utträda ur oppositionella politiska organisationer. Omnämnande förtjänar deras "konungstrogna" lokalutdrivning gentemot de klassmedvetna arbetarna. Endast två nyare faktum må framhävas: det i oktober 1906 av "föreningen av f.d. soldater i XVI armékåren Duisburg Beek" fattade bojkottbeslutet mot "Kaiserhov" i Duisburg på grund av dess fria upplåtande åt ett bergsarbetarmöte, och uteslutning ur de sachsiska krigarföreningarna av sådana lokal- och värdshusvärdar, som upplåta lokaler åt arbetarna. I mindre orter äro dessa kampmedel ingalunda att förakta; gentemot de väl organiserade arbetarna äro de naturligtvis slag i luften.

Det hithörande materialet förtjänar att systematiskt samlas för användning i småstriderna.

 

8. Militarismen, en fara för freden

Nationalistiska motsättningar, behovet av nationell utvidgning i följd av befolkningsökning, behovet av införlivning av områden med naturliga skatter till ökande av nationalrikedomen (d.v.s. de härskande klassernas rikedom) och till att åstadkomma statlig självständighet i avseende på en ekonomisk enhet, som är möjligast tillräcklig för produktionen (en naturlig kompletteringstendens till skyddstullpolitiken, vilken visserligen endast kan vara av försvinnande betydelse gentemot det alltjämt starkare genomförandet och utgrenandet av den internationella arbetsfördelningen), behovet av lättnader i kommunikationsavseende inom landet och med utlandet (t ex. genom förvärvandet av segelbara floder, av hamnar o.s.v.) kommunikationerna, vilka äro medel till utväxling av varor mellan ekonomikorporationerna - handeln - motsättningar i den allmänna kulturella nivån, i synnerhet också den politiska utvecklingen, kunna mycket väl ännu i dag alstra internationell politisk spänning. Den viktigaste politiska spänningen, som i våra dagar kan medföra internationella krigiska förvecklingar, uppstår emellertid, som vi redan ådagalagt, genom de enskilda staternas konkurrens inom världsekonomin, genom världshandeln, genom världspolitiken med alla dess komplikationer, i synnerhet kolonialpolitiken. Huvudbärare av denna spänning äro expansionsintressena hos industri och handel, vilka kunna betecknas som intressenter i ett resultatrikt krig.

Det kan emellertid icke förnekas, att existensen av de stående härarna, i vilka militarismen avsätter sig i sin mest utpräglade form, i och för sig hotar den internationella freden, bilda en självständig krigsfara. Därvid må helt bortses från att stegrandet av de militära bördorna, denna "ändlösa skruv", kan medföra benägenhet att icke låta ett gynnsamt ögonblick av tillfällig militärisk överlägsenhet obegagnat passera eller bringa en nu en gäng för nödvändig hållen krigisk sammandrabbning till utförande före en fortsatt ogynnsam förskjutning av det militära styrkeförhållandet, en böjelse, vilken som bekant vid den senaste Marockokonflikten icke var utan inflytande i Frankrike, vilken emellertid städse är i högre grad bestämmande för utbrottets tidpunkt än för utbrottet självt. Men den stående hären alstrar, liksom i ringare grad milisen, en modern krigarkast, en kast av personer, vilka så att säga från barnsben dresseras för kriget, en privilegierad konkvistadorkast, som i kriget söker äventyr och befordringar. Härtill komma de kretsar, vilka vid krigstillfällen skära sina särskilda vinster, leverantörerna av vapen, ammunition, krigsfartyg, hästar, utrustnings- och beklädningsmaterial, förplägnads- och transportmedel, kort: arméleverantörerna, vilka naturligtvis även - men färre - finnas i milisstaterna. Båda grupperna av speciella krigsintressenter, de äventyrslystna officerarna och de av krigsresultatet alldeles oberoende arméleverantörerna, sitta för att begagna ett populärt uttryck "dicht an der Spritze"[55]. De äro besläktade med de högsta statsämbetsmännen, ha stort inflytande på de instanser, som formellt ha att besluta om krig och fred. De låta intet gynnsamt tillfälle gå sig förbi utan att försöka omsätta detta inflytande - som de huvudsakligen förvärvat genom sitt ocker på militarismen - i gyllne guld och att låta offra hekatomber av proletärer på sin profits altare. De hetsa som kolonialägare det "dyra fäderneslandet" i farliga, kostsamma, för dem högst profitabla äventyr, för att sedan återigen rädda samma fädernesland på ett för dem högst profitabelt manér genom att taga det flott på andras bekostnad.

Så betyder kampen mot de stående härarna och den chauvinistisk-militaristiska andan kamp mot en fara för folkfreden. Det gamla ordet: Si vis pacem, para bellum[56] må för den enskilde av militaristiska stater omgivna staten alltjämt gälla, men det gäller ingalunda för de kapitalistiska staterna sammantagna, mot vilka socialdemokratin riktar sig. Och ännu mindre förmäler denna sats om nödvändigheten att förbereda sig för kriget just i form av stående härar, på vilka tvärtom den omvända satsen precis träffar: si vis bellum para pacem[57] - ingen större krigsfara än en sådan fredsgaranti! För den aggressiva ekonomiskt-politiska imperialismen i våra dagar är visserligen den stående hären den adekvata formen för krigsförberedelsen.

Så sant folkfreden ligger i det internationella proletariatets intresse och därutöver i hela mänsklighetens kulturintresse, så sant är kampen mot militarismen, som allt i allt är lika med folkens upphetsning, summan och extraktet av alla fredsstörande tendenser inom kapitalismen, kort, som är den allvarliga faran av världskriget, en kulturkamp, som proletariatet är stolt att föra, som det i sina uregnaste intressen måste föra, och för vars förande ingen annan klass som sådan (enskilda välmenande svärmare bekräfta här endast regeln) har ett blott avlägset lika stort intresse.

Militarismen stör emellertid även den inre freden, icke endast genom den för densamma egna förråandet av befolkningen, genom de tunga ekonomiska bördorna, som den pålägger folket, och genom det så skapade skatte- och tulltrycket, icke endast genom den hand i hand med militarismen intågande korruptionen (jmf. Wörmann, Fischer, v. Tippelskirch, Podbielski och jämlikar), icke endast genom söndersplittringen i två kaster av det redan under klassdelningen tillräckligt suckande folket, icke endast genom militärmisshandlingarna och militärrättvisan, utan framförallt därigenom, att den är en mäktigt verksam hämsko mot varje framsteg, att den är ett konstfullt och högst kraftigt instrument till sammanpressning av den sociala ångpannans ventil. För den, som alltid håller en fortlöpande utveckling av människosläktet för omöjlig att förhindra, är militarismens bestånd det viktigaste hindret för fredligheten och stadigheten av en sådan utveckling, för den är den obrutna militarismen likbetydande med nödvändigheten av kapitalismens blodröda gudaskymning.

 

9. Den proletäriska revolutionens svårigheter

Så är avskaffandet av eller möjligaste försvagande av militarismen en livsfråga för den politiska emancipationskampen, vars form och art militarismen i viss mening degenererar och därmed avgörande påverkar, så mycket mer en livsfråga, som arméns överlägsenhet över folket utan vapen, över proletariatet i följd av den högt utvecklade tekniken och strategin, i följd av arméns jättelikhet, i följd av den ogynnsamma lokala indelningen av klasserna och med det för proletariatet synnerligen ogynnsamma ekonomiska kraftförhållandet mellan proletariet och bourgeoisi, en livsfråga vida större än någonsin förr, och redan därför bereder varje framtida proletärisk revolution vida större svårigheter än någon revolution hittills. Det är viktigt att jämt hålla för ögonen det faktum, att i den borgerliga revolutionen det pådrivande revolutionära borgerskapet länge ekonomiskt haft väldet i händerna, innan revolutionen i trängre mening kom till utbrott, att det kunde låta driva en talrik av detsamma ekonomiskt beroende och åt dess politiska inflytande prisgiven klass i elden och låta denna kratsa kastanjerna ur elden för sig, att det i viss mån först uppköpt feodalismens gamla lumpor, innan det krossade denna eller kastade densamma i skräpkammaren, under det proletariatet måste med hunger och med sina egna nakna kroppar erövra allt det, som då vanns med rikedom.

 


ANDRA DELEN

ANTIMILITARISMEN


FÖRSTA KAPITLET
ANTIMILITARISMEN UNDER DEN GAMLA OCH
UNDER DEN NYA INTERNATIONALEN

Det kommunistiska manifestet, detta världslitteraturens mest profetiska verk, befattar sig ej motsvarande dess accessoriska betydelse uttryckligen med militarismen. Emellertid talas det om uppror, i vilka proletariatets kamp understundom utmynnar, och antyder därmed väsentligen den kapitalistiska militarismens roll i proletariatets befrielsekamp. Utförligare behandlar det frågan om de internationella eller bättre mellanfolkliga beväpnade konflikterna och den kapitalistiska utvidgningspolitiken (kolonialpolitiken inbegripen). Den senare betraktas som en nödvändig följd av den kapitalistiska utvecklingen; det förutsäges att de nationella avsöndringarna och motsatserna försvinna mer och mer redan under bourgeoisins herravälde, och under proletariatets komma de att i ännu högre grad blekna. I programmet över de första måtten och stegen under proletariatets diktatur, finner man, man torde säga: helt konsekvent, intet sagt om militarismen; den här redan som fullbordad förutsatta erövringen av den politiska makten omfattar även "erövringen", d.v.s. nedbrytandet av militarismen.

Särskilda utläggningar över militarismen börja emellertid genast Internationalens kongresser. Dessa utläggningar inskränka sig dock uteslutande till "militarismen utåt", till ställningen till kriget. Lausanner kongressen 1867 hade på dagordningen en punkt om "Genčver-fredskongressen 1868". Det beslöts ett samarbete med fredskongressen under en då varken naiv eller ironisk förutsättning, att denna skulle ansluta sig till Internationalens program. Kriget betecknades som en följd av klasskampen.

På Internationalens tredje kongress i Brüssel 1868 antogs enhälligt en av Longuet i en kommissions namn föreslagen resolution; i denna betecknades bristen på ekonomisk jämvikt som den huvudsakliga och varande orsaken till krig och betonades, att blott genom en samhällelig reform ändring kunde uppnås. Emellertid tillmätes arbetarorganisationerna makt att genom upplysning av folken och agitation kunna bidraga till krigens minskning, och ett outtröttligt arbete härför anses som en plikt; i händelse av krig anbefalles den allmänna arbetsnedläggelsen, varvid kongressen uttalar som sin övertygelse, att den internationella solidariteten mellan arbetarna i alla länder är stark nog att tillförsäkra folken sin hjälp i detta krig mot kriget.

Nu till den "nya Internationalen"!

Pariserkongressens av 1889 dithörande resolution förtjänar det största intresse. Den befattar sig med de stående härarna, vilka brännmärkas som "förnekandet av varje demokratisk och republikansk styrelse", som "uttryck för den monarkiska och den oligarkiskt kapitalistiska styrelsen", som "verktyg för den reaktionära statskuppen och det sociala undertryckandet"; tillsammans med den offensiva politiken, vars verktyg de äro, karaktäriseras de som följd av och orsak till systemet med anfallskrig och den varaktiga faran av internationella konflikter, och förkastas, även militärt-tekniskt, såväl för deras omedelbart desorganisatoriska, demoraliserande, till varje framsteg fientliga egenskaper, som ock för de odrägliga materiella bördor, som de pålägga folken. Den fordrar förstörande av de stående härarna och införandet av allmän folkbeväpning, under det kriget självt anses som en oundviklig följd av kapitalismen.

Denna resolution är, beträffande karaktäriseringen av militarismen, den mest positivt givande av alla hittills avfattade.

Brüsselkongressens av 1891 förhandlingar voro betydelsefulla. Här kom uteslutande krigsfrågan, den internationella militarismen till behandling. Nieuwenhuis' resolution, som betecknade kriget som resultat av kapitalismens internationella vilja och som ett medel till att bryta den revolutionära rörelsens makt och som förklarade det vara en plikt för socialisterna i alla länder att besvara varje krig med generalstrejk, avslogs. En resolution av Vaillant-Liebknecht, som ansåg militarismen som en nödvändig konsekvens av kapitalismen och folk freden som ett uteslutande genom skapandet av en internationell socialistisk samhällsordning ernåeligt mål, antogs, och proletariatet uppfordrades att genom outtröttlig agitation protestera mot krigets barbari och mot för det gynnsamma allianser, samt genom utvidgning av sina internationella organisationer påskynda socialismens triumf; denna kampmetod proklameras som den enda, vilken ägnar sig till besvärjande av en världskrigskatastrof.

Züricher-kongressen av 1893 bekräftar Brüssel-resolutionen och nämner som kampmedel mot militarismen: vägran av militärkredit, oavlåtlig protest mot de stående härarna, outtröttlig agitation för avrustning, understödjandet av alla föreningar, som sträva efter världsfred.

Kongressen i London 1896 behandlar återigen militarismens båda sidor. Som förnämligaste orsak till krigen betecknar den de ekonomiska motsatser, i vilka de olika ländernas härskande klasser genom det kapitalistiska produktionssättet tränges intill varandra[58]; kriget är enligt den de härskande klassernas aktioner mot varandra och på arbetarklassens bekostnad; kampen mot det militära förtrycket förklaras vara arbetarklassens skyldighet, som en del av kampen mot utsugningen; erövrandet av den politiska makten till avskaffandet av det kapitalistiska produktionssättet och till avvinnandet av den kapitalistiska klassens maktmedel och verktygen till upprätthållandet av den bestående ordningen ur regeringens händer sättes som mål. De stående härarna stegra, enligt den, krigsfaran, och tjäna till det brutala undertryckandet av arbetarna. De närmaste fordringarna återigen gå ut på: slopandet av de stående härarna och införandet av folkbeväpning, men vid sidan om detta internationell skiljedomstol och rätt åt folket att avgöra krig och fred. Proletariatet förmår emellertid, så slutar resolutionen, blott uppnå detta, då det vunnit avgörande inflytande på lagstiftningen och sammanslutit sig till den internationella socialismen.

Pariserkongressen 1900 uttalade sig i en utförlig resolution om kapitalismens koloniala utvidgningspolitik och om i den inneboende internationella konfliktsmöjligheter, fördömde sedan med några synnerligen barbariska exempel den nationella undertryckningspolitiken och sysselsatte sig i synnerhet med kampen mot militarismen. Den senare resolutionen hänför sig till besluten av 1889, 1891, 1896, påpekar den nationella och den internationella faran av den imperialistiska världspolitiken, uppfordrar proletariatet till fördubblad energisk internationell kamp mot militarismen och världspolitiken och föreslår som praktiskt medel till detta: internationella proteströrelser, vägran av alla militär-, marin- och kolonialbudgeter och "ungdomens uppfostrande och organisation till bekämpande av militarismen".

En översikt över dessa beslut visar ett ständigt tilltagande av praktisk politisk insikt om den utåt riktade militarismen, en alltjämt fördjupad och specialiserad kunskap om krigsorsakerna och krigsfaran, men också om betydelsen av "militarismen inåt". Vad emellertid angår medlen till bekämpandet av militarismen, så har 1868 års helt säkert alltför tidigt framförda tanke på den allmänna strejkens användande mot kriget liksom ock soldatstrejken som regelbundet vapen mot kriget förkastats av alla kongresser, och för visso i de givna situationerna med rätta. De erkända kampmedlen påvisa emellertid blott ringa framsteg. Förvägran av militärbudgeten är den enda lika självklara som i sin omedelbara verkan vanmäktiga maktutveckling mot militarismen, som kan anbefallas proletariatet. Alla andra förslag röra sig på propagandaområdet för ändring av rättsläget och för framtida aktioner, det vill säga - som det sagts på annat ställe - på del mestadels enda för proletariatet tillsvidare öppet stående området; och även vägrandet av militärkrediten har man i regel blott att tänka sig som propagandamedel av detta slag. Frågans största svårighet ligger för tillfället framför allt i Tyskland i bestämmandet av den antimilitaristiska propagandans art och form. Att denna likväl ej ingående behandlats i kongressbesluten, har sin orsak i de olika ländernas skilda yttre och inre betingelser och kan ur denna synpunkt synas ändamålsenligt, ja, t.o.m. nödvändigt. Dock framgår det tydligt nog, att en alltjämt förstärkt vikt bör läggas vid den antimilitaristiska propagandan och vid att denna propaganda specialiseras. Det visar pariserbeslutet på det tydligaste. Däri speglar sig tillika det internationella proletariatets ökade självmedvetande liksom ock den växande övertygelsen, att redan inom den kapitalistiska samhällsordningen, genom utveckling av den klassmedvetna proletäriska makten, kunna vissa framgångar uppnås beträffande både den inåt- och den utåtriktade militarismen.

Till slut må den rundskrivelse antecknas, som den internationella socialistiska byrån utsände i november 1905 på uppmaning av den "franska sektionen av Internationalen" med anledning av marockokonflikten. Den gör själv intet positivt förslag beträffande antikrigsaktionen, utan fordrar blott det självklaraste och mest elementära, att vid krigsfara de till byrån anslutna partierna städse ofördröjligen ha att sätta sig i förbindelse med varandra för att rådslå och votera om de mest tjänliga medlen till att undvika och förhindra kriget.

 


ANDRA KAPITLET
ANTIMILITÄRISMEN I UTLANDET
MED SÄRSKILD HÄNSYN TILL
UNGDOMSORGANISATIONERNA

Den antimilitaristiska rörelsen i de utomtyska länderna med kapitalistisk kultur är för det mesta livlig, mången gång mycket stark.

Detta gäller i första hand de romanska länderna, Belgien, Frankrike och Italien, men icke mindre, om också först på senare tiden och under väsentligt andra betingelser, Österrike, Schweiz och de skandinaviska länderna, t.o.m., Holland, ehuru detta blott har en måttlig militarism.

Belgien

I Belgien blossade den särskilda antimilitaristiska rörelsen upp omkring år 1886, då, som ovan skildrades, militären till stort antal ingrep i strejker. Sedan till en början soldaterna i flygblad[59] erinrats om sina plikter mot sina arbetsbröder, grundades två antimilitaristiska tidningar Conscrit och Caserne ("Den värnpliktige" och "Kasernen"), av vilka den förra städse kom ut i januari (före soldaternas hemförlovning i februari) och den andra städse i september (före inryckningen den 1 oktober) och båda på både franska och flamländska (hette på det senare språket: de Loteling och de Kazerne[60]).

I januari 1896 uppdrog partiet utgivandet av de båda tidningarna åt det 1894 bildade "Det unga gardets nationalfederation"[61], dock under partiledningens kontroll, till vilken f.ö. "det unga gardets fed." sedan 1896/97 också sände delegerade. "Unga gardet", av vilken föreningar uppstod redan på mitten av 80-talet i Brüssel, grundades egentligen först 1893/94 och i första hand för att vara till hjälp vid val och som de egentliga bärarna av den antimilitaristiska agitationen. Sedan 1902 har detta ändrats. Den av den misslyckade andra generalstrejken framkallade tillnyktringen fann det nödvändigt med försiktigare, långsammare arbete till intensivare vård av organisationens alla rötter och propagandan. Ungdomsorganisationens mål utvidgades och fordran på bildning, utan tvivel den solidaste, eller bättre grundläggande arten av den antimilitaristiska propagandan, ställdes i förgrunden. Huru lockande det än må vara, är det här omöjligt att närmare ingå på den belgiska ungdomsorganisationens historia, som på det intimaste är förknippad med antimilitarismen.

Blott några drag må tillåtas: Sedan 1896 utkommer i Brüssel den antimilitaristiskt sinnade "Avant-Garde" som de studerandes och det unga gardets månadsorgan; sedan 1900 likaledes i Brüssel "Antimilitaristen" som månadsorgan för "Unga gardets nationalfederation". Sedan 1903 utgav denna senare månatligen den illustrerade bildningstidskriften "La jeunesse socialiste" ("Den socialistiska ungdomen"), i vars ställe i januari 1907 den nu i händerna på den wallonska federationen i Hainaut och Namur liggande, sedan januari 1906 i Charleroi utkommande månadstidskriften "La jeunesse c'est l'avenir" ("Ungdomen är framtiden"), skall träda; båda voro och äro fyllda av antimilitaristiskt agitationsstoff. Detsamma gäller om den flamländska "Zaaier" ("Såningsmannen"), en sedan 1903 på uppdrag av national federationen Antwerpens "Jongen Wacht" utgiven illustrerad månadsskrift, som sedan 1906 har sammansmält med det allmänna flamska partiorganet "De Waarheid" (sedan 1902 utkommande i Gent), men ännu bildar en särskild del av denna tidskrift med bibehållen underrubrik "De Zaaier". De Waarheid har en upplaga av 3,000, La jeunesse c'est l'avenir av 5,000.

Även enskilda lokalorganisationer av unga gardet, framför allt Antwerpens och Gents Jongen Wachten, arbeta flitigt litterärt och i synnerhet antimilitaristiskt. Autwerpensavdelningen t.ex. lät 1900 utgiva tidskriften De Bloedwet ("Blodslagen") för agitation bland de värnpliktige (alltså för samma ändamål som "Kasernen"), vidare sedan 1 maj 1901 fjortondagarsskriften "Ontwapening" ("Avrustning") och slutligen sedan 1905 "De Vrijheid" ("Friheten"), som samtliga ägnade sig åt den antimilitaristiska upplysningen med iver och lust. Därjämte utdelades hektograferade bulletiner. Naturligtvis arbetar unga gardet också ivrigt med flygblad och med oftast illustrerade plakat, som än vända sig till hela arbetarungdomen, än speciellt till de värnpliktige och till soldaterna. Även förefinnes en rik broschyrlitteratur. Mycket billiga brevkort med antimilitaristiskt, för det mesta illustrerat innehåll spridas i stora massor.

I Belgien befrias mer än hälften av den vapendugliga ungdomen. Årligen utskrivas ungefär 13,000 man. Conscrit och Caserne utkomma på flamska och wallonska tillsammans i regel i upplagor på 60,000 ex. De tillsändas vanligen personligen rekryterna, vars adresser lätt kunna anskaffas, och bland det på så sätt kända manskapet drives också personlig propaganda.

I januari och september äga varje år upprepade möten med rekryterna rum, rekrytfester, samkväm, demonstrationer av alla slag.

Samkänslan med de inkallade proletärerna går ej förlorad. I några garden har en militärisk understödskassa bildats; och allt efter den tid rekryten tillhört gardet och storleken av det där lämnade bidraget tilldelas de inkallade medlemmarna av unga gardet under deras tjänstetid ett visst understöd, för vilket återigen dessa medlemmar äro förpliktigade att sända regelbundna berättelser över kasernupplevelserna över huvudtaget. Även personligen bliva de inkallade medlemmarna i förbindelse med gardena och denna förbindelse anknytes, för så vitt medlemmen ej förblir på den ort, till vars organisation han egentligen hör, med organisationen på garnisonsorten. På enskildheter kunna vi av lätt nog begripliga skäl här ej ingå.

Agitationen inom kasernen spelar i Belgien en betydande roll. För närvarande existera ungefär 15 soldatorganisationer (soldatförbund), som stå i förbindelse med varandra. Naturligtvis söker man kväva den förfärliga branden med alla till hands varande medel. Men hur våldsamt rörelsen ofta nog tryckes ner, slår den städse nya livskraftiga rötter, som ligga allt för djupt för att kunna förstöras. Tid efter annan heter det, att i regementen ända till 2/3 av manskapet äro organiserade. Förbunden stå delvis det socialdemokratiska partiet mycket nära.

Propagandalitteraturen föres i väldiga massor till kasernerna och utdelas på gator och i öppna lokaler åt soldaterna. Soldatmöten hållas. Talrika antimilitaristiska soldatsånger äro vitt spridda.

Naturligtvis bedriver även partiet självständig antimilitaristisk agitation. Och kvinnor och flickor äro härvid behjälpliga, därvid i synnerhet understödjande unga gardets kasernagitation. Anmärkningsvärd är även den 1896 redan i flera upplagor utkomna broschyren Le catéchisme du Conscrit (den värnpliktiges katekes), som rätt mycket liknar Frankrikes Manuel du Soldat (soldatens handbok) och även liksom denna utsatts för häftig juridisk förföljelse.

Förföljelsen mot den antimilitaristiska propagandan är hård. Visserligen kan man blott vidmakthålla denna karaktäristik, genom att ta hänsyn till Belgiens i allmänhet framskridna politiska ståndpunkt. 1886 straffades Anseele för ett i Vooruit avtryckt upprop "till mödrarna", att så uppfostra sina söner att de vägrade att skjuta på folket, med sex månaders fängelse. Conscrit och Caserne åtalas oavlåtligt; alltsedan de startades ha de förföljts av nästan varje år upprepade hårda domar, naturligtvis även sedan båda organen övertagits av "jeunes gardes". Mot dessa senare börjades processerna med den år 1897 mot Conscrit anställda, varvid två kamrater fälldes till sex månaders fängelse vardera. 1904 ställdes Coenen, sekreterare i de unga gardenas nationalfederation, inför rätta tillsammans med fem andra för ett plakatupprop till de värnpliktige; detsamma hände Coenen på nytt strax efter för en artikel i Caserne; emellertid följde här frikännande. Även domarna mot Troclets från mitten av nittiotalet för Catéchisme du conscrit förtjäna att omnämnas.

Huvudanklagelserna, på vilka straff bruka följa, äro: uppfordran till vägran att lyda befäl, förolämpning mot hären (på vilken följer ett minimalstraff av 6 månaders fängelse) och slutligen det berömda atteinte ā la force obligatoire des lois (angrepp mot lagens bindande kraft), då vid sammansvärjning av fler än fem personer straffet fördubblas. Årligen avtjänas i genomsnitt 2 ā 3 års fängelse. År 1903 dömdes federationens nationalsekreterare till tre års fängelse. Likväl slutar mer än hälften av anklagelserna med frikännande. Straffet är hårt - principiellt göres ingen skillnad mellan politiska och opolitiska brott.

På grymt sätt, visserligen återigen mätt efter belgisk måttstock, inskrider man mot de antimilitaristiska soldaterna. Korrektionshäkte i två till fem år hotar kättarna mot militarismen; och denna korrektion är mycket svår. Vid det ringaste missgrepp hota de mörka fängelsehålens medeltida barbariska disciplinstraff: fången slås i järn, får tillbringa sin tid vid vatten och bröd, utan eld. Cellerna äro anbragta över vattnet, fuktiga, om vintern nära nog dödliga. Till detta kommer misshandel av värsta slag från den som fångvaktare fungerande underofficerens sida, för vilken denna tjänst också är ett disciplinstraff.

Vilken omfattning likväl den antimilitaristiska propagandan fått i Belgien, så att den trots eld och svärd kan anteckna en fullständig framgång, har skildrats på annat ställe. Under det kritiska året 1902 var hela befolkningen så starkt intresserad för propagandan, att officerarna, som ville förhindra den på gatan öppet bedrivna agitationen bland soldaterna, mången gång handgripligt, anfölls.

Här bör ej Groupes des anciens militaires ("Förening av f.d. militärer") vara oomnämnd, som förr voro organiserade som nationalfederation, men nu utmärkt trivas i lokalorganisationer, utgiva en tidning och ha till huvuduppgift den antimilitaristiska propagandan bland reserv och lantvärn, som ock motagitationen mot de borgerliga krigarföreningarna.

Nu till sist några ord om den belgiska socialdemokratins ställning till militarismen.

Om ställningen till kriget, framför allt taktiken vid utbrottet av ett krig, kan man ej fullt enas. Blott tre fakta böra omnämnas:

Genterpartikongressen av 1893 gav sin hänförda tillslutning till ett telegram från "f.d. soldater" i Amsterdam, som gav uttryck åt förhoppningen, att kongressen skulle i likhet med de holländska socialisterna erkänna militärstrejken i händelse av krig. Kongressen i Louvain år 1899 förklarade på förslag av de Winnes som bästa medel att bekämpa rustningarna och genomföra världsfreden, helt enkelt propaganda för socialismen. År 1905 uttalade socialistiska federationen i arrondissementet Charleroi att till förhindrandet av krig vore erforderligt:

1. att göra truppernas mobilisering omöjlig genom en järnvägsgeneralstrejk;

2. att organisera en generalstrejk i kolbergverken för att beröva de krigförande makterna brännmaterial, vilket är nödvändigt för marinen och trupptransporten;

3. att inställa arbetet i dockor, arsenaler och krigsammunitionsfabriker.

Även unga gardets historia uppvisar i detta hänseende några intressanta drag. Dess kongress 1897 beslöt bl.a. att söka förmå andra länders socialistiska partier att organisera sin ungdom internationellt och antimilitaristiskt för att på så sätt omöjliggöra krig. Viktiga voro förhandlingarna på kongressen i Brüssel 1903. Två åsikter stodo skarpt och nästan lika starka emot varandra. Den ena med ungefär Hervéisk argumentation av de Man livligt försvarade gick ut på militärstrejk (det kollektiva tjänstevägrandet), generalstrejk och revolutionär agitation i händelse av krig. Den andra av Troclet och Fischer anslöt sig till internationella kongressens beslut. Troclet-Fischers resolution antogs med 17 röster mot 15, varvid två avhöllo sig från att rösta. - På Genter-kongressen 1906 uppdrogs en skarp skillnad gentemot den anarkistiska taktiken och i synnerhet förkastades den individuella värnpliktsvägran. En av de Man föreslagen motion omnämner som medel till att undanrycka de härskande klasserna härens maktmedel, väckandet av soldatens känsla av samhörighet med proletariatet. En annan motion av de Man karaktäriserar armén i dess roll mot den inre fienden. Soldaterna anbefalldes i den antimilitaristiska agitationens intresse ett gott uppförande. Därmed var det anarkistiska slagget avskilt och oklarhetens äggskal avskalat.

Frankrike

I Frankrike är den antimilitaristiska agitationen av gammalt datum och mycket livlig, men varken så enhetligt organiserad eller av så likartad tendens som i Belgien.

År 1894 beslöt det socialistiskt-revolutionära arbetarpartiets (P. O. S. R.) 12:te kongress i Dijon antaga en synnerligen beaktansvärd motion mot militarismen i dennas båda gestalter, i vilken militarismens skador och dess allmänfarlighet för proletariatet skarpt framhävdes. Till slut heter det: "I fredstid tjänar den stående hären som polistrupp och skjutmaskin; den kväver i blod bergs- och fabriksarbetarnas kamp för sin rätt. Och i slött raseri störtar sig proletärsoldaten över sina strejkande bröder".

Bredvid den socialdemokratiska antimilitarismen utbildade sig den anarkistiska och, som specifik fransk (med senare återverkan även i Italien och Schweiz) egendomlighet, den antipatriotiskt-socialistiska.

Den hel- och halvanarkistiska rörelsen fann sitt stöd i veckotidskriften Les temps nouveaux ("Ny tid") och de talrika ofta mycket präktiga publikationer, som liksom veckoskriften själv för det mesta stå på en proletär ståndpunkt, bringa värdefullt innehåll och räkna bredvid män sådana som Krapotkin även syndikalistiska medarbetare (i synnerhet P. Delesalle). Därtill komma den individualistiska Libertaire's publikationer. Franska anarkister var det också, som 1902 bildade den nedan omtalade Internationella antimilitaristiska federationen och något tidigare väckte till liv "La ligue internationale pour la défense du soldat" (Internationella ligan till soldatens skydd). De ledande i denna - väl understundom inslumrade - liga voro anarkisterna Janvion, Malato, senare redaktör för den radikala Aurore, Georges Lhermitte och Urbain Gohier; dess program gick ut på - förstörande av den stående hären, avskaffandet av militärdomstolarna och tillförsäkrandet åt soldaterna av en materiellt bättre och säkrare ställning; dess aktion överskred detta program i mycket. De av densamma utgivna ofta verksamma illustrerade vykorten, flygbladen och affischerna upprepa orden: A bas la Justice Militaire (ned med militärdomstolarna) men icke mera sällan ropet: "Ned med kriget!" - "Ned med militarismen!" - "Folkfreden leve!" De torde ej ha hunnit över Frankrikes gränser.

Agitationen för individuell och kollektiv värnpliktsvägran och desertion är i denna riktnings propaganda, som naturligtvis också är helt enstämmig, av stor omfattning. Den gentemot ett krig iscensatta militärstrejken skulle, enligt Krapotkin, ej vara rent passiv, utan gå hand i hand med den sociala revolutionen och revolutionens försvar mot den yttre fienden, varigenom huvudinvändningen mot antipatriotismen eller, som Temps nouveaux kallar den: antinationalismen skulle vara vederlagd. Bekant är att den terroristiske anarkisten Emile Henry i augusti 1892 slungade sin beryktade bomb i Carmaux för att genom detta Menetekel, i den dåvarande bergarbetarstrejken förhindra ett återupprepande av förra årets slaktning i Fourmies.

Den antipatriotiskt-socialistiska antimilitarismen, som uppvisar många anarkistiska drag, bäres å ena sidan inom det nu enade socialistiska arbetarpartiet av federationen i det för övrigt helt och hållet lantbruksidkande Yonne, å andra sidan av en stark strömning inom de antiparlamentariska gruvdistrikten, där antipatriotismen emellertid helt logiskt träder tillbaka för kampen mot "militarismen inåt", den strejkande arbetarkårens grymmaste och mäktigaste fiende.

Sedan 1901 utgiva Jeunesses Socialistes (socialistiska ungdomsorganisationen) i Yonne enligt ett 1900 fattat beslut, till en början en varje halvår, men senare varje kvartal utkommande tidning Pioupiou de l'Yonne (Pioupiou: ett populärt uttryck på beväringen av en viss familjär ton) för, som det uttryckligen betonas i dess första nummer, de till regementet inkallade. Mot Pioupiou, som gratis sändes till departementets alla värnpliktige, växte genast en häftig storm från alla statsbevarande element. Det regnade av rättsliga åtal, som emellertid regelbundet slutade med frikännande, ehuru det på det våldsammaste uppmanades till olydnad mot befallningar att använda vapen mot strejkande. Den 1905 av Moneret utgivna Pioupiou, stod under avgörande inflytande av Hervé, som jämte Yvetot var och är den ledande och organiserande i den antipatriotiska antimilitarismen, som i sitt arbete Leur patrie (deras fosterland) har givit en utförlig och skicklig grundläggning och formulering av sina idéer och sedan mitten av december 1906 i Paris låter den antimilitarismen energiskt tjänande veckotidningen La guerre sociale (klasskampen) utkomma. Han känner gentemot kriget, det må sedan ha uppstått hur det vill, blott en lösning: plutôt l'insurrection que la guerre (uppror mot kriget) och angriper på det häftigaste de ledande tyska socialdemokraternas ställning till frågan om anfallskriget. Han vill långt ifrån anbefalla den individuella värnpliktsvägran. Kriget mot den inre militarismen träder hos honom något i bakgrunden. Vi ha att på annat ställe klargöra hervéismen, som för sin strid med erkännansvärd offervillighet och seghet.

För formen av den hervéska propagandan är emellertid en händelse den 80 september 1906 karaktäristisk. Denna dag infunno sig Hervé och en skara av hans anhängare vid en av den republikanska ungdomen i 3:dje arrondissementet och av den franska upplysningsligan till de i militärtjänst inkallades ära föranstaltad fest i Trokadero och protesterade mot den patriotiskt-militära tillställningen, så att det kom till krakel med polisen och arresteringar.

Över fackföreningarnas antipatriotiska antimilitarism giver den av sekreteraren för Confédération générale du travail 1903 för Dublinerkongressen framlagda berättelsen, som i rak motsats till hervéismen ensidigt underskattar den självständiga betydelsen av "militarismen utåt", en god överblick.

I denna berättelse indelas de antimilitaristiska uppfostringsmetoderna i:

1. Solidaritetsarbete:

a) "soldatpenning" (Sous du soldat),

b) gästvänligt mottagande och underhåll av soldater på arbetarbörserna,

c) solidaritet gentemot de kamrater, som undandraga sig militärtjänsten eller bliva offer för sitt uppror mot disciplinen.

2. Propagandaarbete: offentliga möten, samkväm, avskedsfester för beväringen, demonstrationer, anslag på husväggar, manifest, broschyrer, flygblad, årliga illustrerade specialnummer av den sedan 1900 utkommande Voix du peuple (Folkets röst), den franska fackföreningsorganisationens organ, som sprides i massor och mången gång sändes till de värnpliktige pr post; slutligen den nya soldathandboken (Nouveau Manuel du soldat), som sedan 1903 sprides i 100,000 ex. och som förut nämnt - med exsocialisten Millerands medgivande! - ledde till energiskt inskridande från förvaltnings- och domstolsväsendet.

Nouveau Manuel du soldat utgavs enligt beslut på fackföreningskongressen i Algier den 15 sept. 1902 av arbetarbörsens federation; den utkom redan 1902 i en andra upplaga och upplades på nytt 1905. Den uppfordrar de inkallade att desertera eller att agitera antimilitaristiskt i kasernerna, och det aktiva manskapet att icke skjuta på den "inre fienden", sina arbetsbröder, även om det skulle befallas dem.

Omnämnas må här också det socialistiskt-revolutionära arbetarpartiets tidigare organ "La lutte sociale" (Klasskampen), som utgavs sist 1904 av Allemane och Hervé för Union federative du centre o.a. och även ägnade sig åt antimilitaristisk propaganda.

År 1905 spreds av socialister och syndikalister gemensamt under medverkan av Association Internationale Antimilitariste röda plakat, som lade soldaterna på hjärtat, att icke begagna sig av sina vapen mot proletariatet och vid befallning hellre vända vapnen mot de kommenderande officerarna än mot sina egna kamrater.

Den antimilitaristiska propagandan utgör slutligen en huvuduppgift för den franska ungdomsorganisationen, av vilka vart och ett av de tre franska partierna ägde en (jeunesse socialiste). Sedan år 1902 trädde till dessa även de av revolutionära arbetarkorporationer befordrade "jeunesses syndicaliste". De befinna sig väl nu i ett kaotiskt tillstånd.

Ungdomsorganisationens i Yonne verksamhet har ovan berörts. Som organ för de socialistiskt-revolutionäres grupp utkom redan 1900 i Paris den även 1906 utgivna Conscrit, som organ för Union federative des Jeunesses Socialistes du Parti Ouvrier (Arbetarpartiets socialistiska ungdoms federativförbund), tidningen La feuille du Soldat (Soldat-Bladet). Båda tillropa proletärerna i vapenrocken deras plikter mot sina klasskamrater. La feuille du Soldat fordrar oförblommerat lydnadsvägran beträffande kommando till vapnens bruk mot arbetarklassen och deltagande i en eventuellt proklamerad generalstrejk. Conscrit förkastar den individuella revolten med synnerligt eftertryck som icke ändamålsenlig.

På den franska fackföreningskongressen i Amiens i oktober 1906 kunde Delesalle med rätta åberopa sig på att föregående kongresser uttalat sig för antimilitaristisk och antipatriotisk propaganda, och meddela att sådan enhälligt beslutats i kommittén. På samma kongress antogs, dock mot en ansenlig minoritet, ett program av Yvetot, som anbefallde en förstärkning av den antimilitaristiska och antipatriotiska agitationen, varvid minoriteten, som tydligt nog markerades, ej vände sig mot antimilitarismen eller mot en förstärkning av agitationen för denna, utan uteslutande mot betonandet av den antipatriotiska propagandan. Detta framgick också under förloppet av den i november 1906 i Limoges avhållna partidagen för Frankrikes förenade socialistiska partier. Den hervéska resolutionen, framställd av federationen i Yonne, som efter en formulering av de förbundnes antipatriotiska ståndpunkt uppfordrar till besvarandet av varje krigsförklaring, från vilket håll den komma månde, med militärstrejk och uppror, fick blott föga rösttal. Men den av Guesde framförda resolutionen, som betonar militarismens organiskt kapitalistiska karaktär, betraktar som enda möjliga antimilitaristiska propaganda den allmänna socialdemokratiska propagandan och som närmaste fordran uppställer förkortandet av tjänstetiden, nekandet av den militära krediten och införandet av folkbeväpning, avslogs icke desto mindre, fast med en tre gånger större minoritet. Antagande vann den av Vaillant framlagda Seine-federationens resolution, som under bekräftande av den internationella kongressens ståndpunkt fordrar förberedandet av en internationell aktion till förhindrandet av kriget och förklarar varje form av aktion, allt ifrån den parlamentariska interventionen och den offentliga agitationen och demonstrationen till generalstrejken och upproret, allt efter situationens krav för en plikt. - I början av 1906 hade Vaillant, som bekant, i Socialiste med anledning av Marockokonflikten framfört sin berömda proklamation mot kriget, som slutade med utropet: hellre uppror än krig!

Över "militarismen inåt" fattades intet beslut. Men de franska socialisternas ställning till denna fråga är känd ur talrika andra aktstycken. Parollen lyder här: Uppfordran till lydnadsvägran vid användandet i strejker mot arbetarna. I "Manuel du Soldat" tillropas soldaten:

"Om man skulle försöka att göra Er till mördare, då är det Er plikt att vägra lydnad. När man sänder Er mot strejker, skolen I icke skjuta."

Detta berömda "Vous ne tirerez pas", som partivännen Meslier vid den stora antimilitaristprocessen i december 1905 även inför domstolen gjorde till sitt yttrande, är blott ett återskall av det allmänna tänkesättet bland Frankrikes klassmedvetna arbetarklass, må denna nu kallas syndikalistisk eller socialistisk.

Det redan omnämnda 1905 av syndikalister och socialister gemensamt utsända uppropet till det inkallade manskapet att ej betjäna sig av sina vapen mot arbetarna, och vid befallning att skjuta på de strejkande, hellre vända gevären mot de så befallande officerarna, erbjuder den skarpaste, mest oförskräckta tillspetsningen av varje lösning. - Sembat kunde i kammaren vid diskussionen av detta upprop förklara i socialisternas namn: "Man frågar mig, vad jag tänker om rådet att skjuta på officerarna. Jag säger, att jag i det fall, där en officer befaller att skjuta på de strejkande, gillar detta råd". Och Lafargue har i "Humanité" klart och kort utan omskrivningar flera gånger bekänt sig till denna ståndpunkt.

Icke litet bidrogo till propagandan de talrika antimilitaristprocesserna, som i Frankrike tills för kort tid sedan regelbundet ledde till frikännande. Om Pioupiouprocessen talades ovan. Yvetot dömdes efter ett tiotal frikännanden först 1904 för ett antimilitaristiskt tal inför juryn vid nedre Loire till - 100 francs böter. Senare gjorde han även bekantskap med fängelset. I Aix stodo 1905 två anarkister anklagade. Den ene dömdes för ett på murarna i Marseille anslaget antimilitaristiskt manifest till tre månaders fängelse. Fängelsestraff undergingo även Frimat och Morel; även i Brest, Armentičres och Limoges fick man känna på frihetsstraff. Våren 1906 följde domar i Toulon och Reims. Värnpliktignummer av Voix du Peuple ha upprepade gånger träffats av beslagtagning; i oktober 1906 häktades dess redaktör Vignaud. Men framför allt är den stora antimilitaristprocessen december 1905 i Paris att beakta, i vilken Hervé och 25 andra dömdes till tillsammans 36 års fängelse och 2,500 francs böter, utan att likväl dessa hårda straff tillämpats i full utsträckning.

En massa broschyrlitteratur står i Frankrike alla slags antimilitaristisk propaganda till buds. I synnerhet ha, utom Temps Nouveaux, följande förlag lagt sig vinn om att utgiva litteratur av detta slag: Librairie de Propagande socialiste, Societé nouvelle de Librairie et d'Édition (Georges Bellais), Librairie du Parti Socialiste (S. F. I. O.) och förlaget Stock i Paris.

Följderna av den antimilitaristiska propagandan i Frankrike äro beaktansvärda. Därvid bör man ej skatta alltför högt ett sådant faktum, som att här och där en officer öppet bekänner sig till antimilitarismen och under stor självförnekelse tager alla konsekvenser på sig. Sådana enskilda företeelser intressera blott föga vid en rent proletär klassrörelse, som vi i Frankrike (i motsats till förhållandet i Ryssland) ha att se i antimilitarismen. Betydelsefullare är, att ständigt flera fall inträffa, då manskap desertera, vägra tjänstgöring och lydnad samt företaga antimilitaristiska demonstrationer, varvid ofta de dömas till förvånansvärt grymma straff och lika ofta till, åtminstone efter tyska förhållanden, förvånansvärt milda. Så dömdes i oktober 1906 inför krigsrätten i Cherbourg två marininfanterister till resp. 15 och 60 dagars fängelse därför att de inför ett patriotiskt minnesmärke hade yttrat: "Ned med armén, ned med officerarna, vi behöva ingen armé!"

Blott några enskildheter må påpekas. Den 3 maj 1905 lämnade 61 man av 32 infanteriregementets 10 kompani på grund av dålig mat och behandling helt enkelt kasernen och drogo in i en grannsocken. I september 1906 föranstaltade på grund av en reservists vid garnisonen i Compiegne självmord soldaterna en demonstration, sjöngo "Internationalen" och skymfade officerarna. Éclair offentliggjorde i början av augusti 1906 en rundskrivelse från krigsministern Etienne till kårkommendanterna, däri han meddelar dem, att underofficerarna vid lämnandet av infanteriskolan i Saint Maixent lagt antimilitaristiska idéer i dagen och förklarat att de blott kvarstannade i armén för att vinna anhängare för sina idéer. Men framför allt måste hänvisas till talrika strejker t.ex. Dünkirchen, Creusot, Longny, Montceau-les-Mines, vid vilka de till inskridande tillkallade soldaterna förklarat sig solidariska med de strejkande. Intet under att "Nouvelliste de Rouen" betecknar socialdemokratin, med hänsyftning på dess ställning till armén, som "ett förfärligt sår på Frankrikes kropp, som man ej nog kan bekämpa".

Det verkar sensationellt på oss tyskar, hur för våra begrepp påfallande beskedligt krigsminister Etienne utlåter sig i den omnämnda skrivelsen över den antimilitaristiska rörelsen och dess bekämpande, hur överhuvudtaget ej kan nekas till, att just i Frankrike åt den författningsenliga rätten till fri meningsyttring även beträffande militarismen numera i stort omfång lämnats fritt spelrum. Berättelser över antimilitaristprocesser äro här mycket lärorika. Man erinrar sig också hur för några år sedan socialisten Fourničre tilläts föreläsa i socialpolitik vid polytekniska officersskolan. Och helt nyligen ha officersföreläsningarna vid "högskolan för sociala studier" i Paris, där kaptenen Demonge oantastat utlät sig om militarismen på det mest omstörtande sätt, runnit över gåshuden på våra bornerade och strama militarister. Tänker man på allt detta jämte de förestående inskränkningarna av militärrättvisan och "Biribin", det avslagna regeringsförslaget angående inskränkning av reserv- och lantvärnsövningar, liksom ock den picartska planen om demokratisering av officerskåren genom förverkligandet av unité d'origine (ursprungsenheten) för officerare och underofficerare, så måtte Frankrike framträda som ett militarismens eldorado. Den ton, som visserligen Clémenceau, - denna president för ett med två "socialister" prytt ministerium, en gång amor et deliciæ[62] för alla sociala optimister, - anslår gentemot antimilitarismen, visar, som ovan sades, att det ej handlar om en väsensförändring av militarismen, utan blott om en formförändring, som i huvudsak är att tillskriva antiklerikalismen.

Italien

Italiens arbetarrörelse uppvisar i sina nyanseringar många likheter med den franska. Även här finna vi anarkistisk urspåring och en syndikalistisk-antipatriotisk rörelse, som är antiparlamentarisk och står anarkismen nära, bredvid den normala politiska partirörelsen. Den antimilitaristiska rörelsen är på motsvarande sätt differentierad. Den är i Italien ej just av senare datum, men först på sista tiden har partiet systematiskt tagit i tu med den. I första hand tänkes här på ungdomsorganisationen; framför allt på Federazione Nazionale Glovanile Socialista med säte i Rom, som är sammansatt av provinsfederationer, som utgiver den av Paolo Orano redigerade "Gioventu Socialista" ("Socialistisk Ungdom") och som i likhet med Belgiens unga garden alltifrån början varit verksam på antimilitarismens område.

År 1905 grundades Leghe delle futture conscritti som speciell antimilitaristisk biorganisation till nationalfederationen och förbunden med denna på det intimaste. Båda organisationerna äro erkända av partiet.

I oktober 1905 beslöt partistyrelsen vid sitt i Rom avhållna sammanträde med alla röster mot en antaga följande Ferris resolution:

"Partistyrelsen protesterar mot polisförföljelsen av socialisterna och deras press med anledning av de senaste antimilitaristiska kungörelserna; konstaterar med tillfredsställelse den entusiasm, med vilken ungdomsorganisationen har fullföljt partiets antimilitaristiska agitation och beslutar, att hela partiet medverkar i denna agitation med partistyrelsens deltagande, ej blott för att upplysa om offentliga meningen angående det oerhörda slösandet av statsmedlen i militärförvaltningen, utan också framför allt för att uppfostra rekryter och soldater dithän, att de ej förgäta sin plikt vid landets försvar, men väl vägra sin medverkan vid arbetarmord, som i sin ständiga återupprepning och sin avskyvärdhet utgör en skam för landet."

I övrigt har partidagen i Rom i oktober 1906 lämnat en inblick i Italiens antimilitaristiska propaganda i dess helhet. Antimilitarismen stod som huvudpunkt på dagordningen. Två förslag till resolution voro framlagda. Det ena av syndikalisten Bianchi: "Socialistiska partiets nionde kongress uttalar vid diskussionen över militarismen sitt bifall till verksamheten och formen av den propaganda, Italiens socialistiska ungdomsorganisation bedrivit." Den andra av Romualdi, redaktör för Avanti: "Partidagen bekräftar partiets antimilitaristiska tradition och anser det för nödvändigt, i betraktande av bourgeoisins motstånd mot det bindande fastställandet av en verklig truppernas neutralitet i kampen mellan arbete och kapital, att till förhindrandet av arbetarmord och soldaternas strejkbryteri utveckla en agitation som åsyftar att förmå de unga arbetarna att i en konflikt ej bruka vapen eller utlämna sig åt strejkbryteri. Den anser samtidigt en propaganda bland arbetarna nödvändig för att bringa den till att ej använda våld mot trupperna, såväl för att förhindra en möjlig reaktion från soldaternas sida, som ock för att visa att ett gemensamt broderskapets band förbinder arbetare med soldater."

I diskussionen företräddes såväl den antipatriotiska som den anarkistiska antimilitarismen, men dock vida övervägande den socialdemokratiska i inskränkt bemärkelse, under det att blott enskilda bekämpade antimilitarismen med samma argument som de i Bremen på den tyska partidagen använda. Representanterna för ungdomsorganisationen förklarade, att deras medlemmar drevo antimilitaristisk propaganda, men ej i hervéisk anda utan för förminskning av militärbudgeten och till väckandet av samhörighetskänslan med arbetarna hos soldaterna. Slutligen avstod man från omröstning på förslag av Ferri och Turati och frågan överlämnades åt partistyrelsens studium. Av särskild betydelse är emellertid att Ferris så kallade odelade resolution, som av kongressen antogs med överväldigande majoritet, innehåller följande passus:

"Partiet utvecklar en praktisk aktion, som avser att skärpa den antiklerikala och antimonarkistiska propagandan i betraktande av det nuvarande läget och regeringens växande klerikalism, likaså den antimilitaristiska agitationen, som går ut på att socialistiskt uppfostra den italienska ungdomen för att neutralisera de härskande klassernas tendens att vilja betjäna sig av hären som ett organ för sin antiproletära rörelse."

Även i Italien har den antimilitaristiska rörelsen gjort armén opålitlig som vapen mot den inre fienden; även i Italien har klassrättvisan ej skytt att genom talrika processer och straff bekämpa antimilitaristerna i civil och i här. Bekanta äro Turiner-företeelserna 1905.

Schweiz

I Schweiz har antimilitarismen kraftigt utvecklats med det allt oftare förekommande användandet av soldater vid strejker.

I oktober 1903 fattade den schweiziska partidagen i Olten en resolution, som gentemot kriget intager den vanliga ståndpunkten och fordrar en militärförfattning, vilken "noga fastställer statens och medborgarnas rättigheter och skyldigheter" samt förklarar användandet av militär i strejker för otillständigt.

Otillfredsställelsen med detta beslut förde i april 1904 till inkallandet av partidagen i Luzern, där bl.a. följande fordringar uppställdes:

Betydlig reduktion av militärbudgeten, folkomröstning över utgifter på mer än en miljon, förbättrande av den värnpliktiges ställning i militäriskt och ekonomiskt avseende, avskaffandet av militärdomstolar, förbud mot användandet av militär vid strejktillfällen. - Den betecknar det som partiets plikt att med alla medel kämpa för genomförandet av dessa fordringar, men angiver ej närmare därtill användbara medel.

Militärens ingripande vid strejkerna i Chaux-de-Fonds och i Ricken uppfordrade till kraftigare initiativ och klarare paroll. Hetsiga möten höllos. Fackförbundets förbundskommitté och partistyrelsen utgåvo den 15 september 1904 ett flygblad, som innehåller följande satser:

"För alla eventualiteter måste det föreläggas våra värnpliktige som en skyldighet att ej skjuta på sina arbetande bröder, att ej bruka vapnen mot dem, att vid sådant tillfälle ej blott vägra lydnad, utan att med varje medel söka förhindra mord. De handla då blott i vårt förbunds författningsanda: Även den värnpliktige i vapenrocken är i första band medborgare."

Den strax därpå i Zürich avhållna partidagen antog följande resolution:

"Det socialdemokratiska partiet uppfordrar soldaterna att vid militäruppbåd på grund av strejker vara medvetna om sin solidaritet med de strejkande arbetarna och att ej låta använda sig till handlingar, av vilka deras kamraters strejk- och församlingsrätt skulle komma att bli lidande."

Den därpå följande partidagen i Genčve uppdrog åt partistyrelsen att till nästa partidag förbereda ett beslut i militärfrågan.

Emellertid hade den antimilitaristiska agitationen blivit organiserad och satt i system. År 1905 bildades en antimilitaristisk liga i Schweiz, som satte som sin uppgift:

1. Att upplysa arbetarna om, att armén inom samhället tjänar till att förhindra arbetarnas befrielse;

2. att med alla tillgängliga medel propagera för att oskadliggöra armén som ett kapitalisternas maktmedel.

Dess första kongress avhölls i oktober 1905 och sedan dess har rörelsen raskt utbrett sig. Den utsänder flygblad till arbetarorganisationerna och broschyrer till lant- och industriarbetarna och utvecklar en rask verksamhet. Bland broschyrerna äro att särskilt nämna den vitt spridda nästan klassiska skriften: "Kapitalismens gårdvar".

Enligt beslut av kongressen i Luzern i januari 1906 förbereddes bildandet av ett centralbibliotek och utgivandet av en översättning av Hervés Leur patrie. Ligan låter vidare "Förposten" utkomma, som med stor skicklighet ägnar sig åt den antimilitaristiska agitationen. I frågan om militarismen utåt företräda de den mycket omstridda ståndpunkten: att visserligen krigen skola försvinna med socialismens genombrott, men att redan före detta genombrott något måste göras för att förhindra "de egendomslösas slaktning av egendomslösa på de besuttnas befallning" och att det enda som då kan göras är "vägran till militärt arbete" d.v.s. militärstrejk. I frågan om militären inåt proklamerar den naturligtvis: "vous ne tirerez pas!" (skjuten icke!). Helt naturligt är det andra i synnerhet i Schweiz långt obehagligare för kapitalismen än det första, och dock motsvarar det en av bourgeoisin omtyckt machiavellisk manöver, att de söka driva sin motagitationskvarn med "patriotiska" vindar som de bemöda sig om att förstärka genom att förtörnat brännmärka varje "fosterlandslös", "landsförrädisk" tendens, "arbetet på att göra landet värnlöst utåt".

Partidagen i Aarau i februari 1906 uppvisade en mycket intressant antimilitaristisk debatt. Det befanns att även i Schweiz idén med militärstrejk och den särskilda tjänstevägran gentemot den yttre fienden har anhängare. Följande viktiga resolution antogs:

1. Det socialdemokratiska partiet i Schweiz strävar i förening med andra länders socialdemokratiska parti efter avskaffandet av alla krigsmöjligheter och krigsmedel bland de civiliserade folken. Det fordrar internationella konflikters avgörande av skiljedom.

2. Så länge detta tillstånd ej förefinnes bland Mellaneuropas folk, erkännes en folkhär, uteslutande avsedd till försvar mot angrepp utifrån.

3. Partiet protesterar mot användandet av värnpliktige vid strejker. Då detta missbruk huvudsakligen förekommit under de sista åren, fordrar det garantier mot dess återupprepande. Så länge dessa garantier ej äro lämnade, råder det soldaterna, om dessa befallas att angripa strejkande arbetare eller att bruka vapen mot dessa, att vägra lyda. Det socialdemokratiska partiet skall i sådana fall så långt möjligt är söka underlätta finansiella följder, som kunna träffa de enskilda soldaterna eller deras familjer och för detta ändamål sätta sig i förbindelse med fackorganisationerna. Partiet anser att den bästa garantien mot användandet av trupper vid strejker ligger i förstärkandet av dess politiska makt i kommun och stat.

4. Partiet fordrar en på allmän värnplikt uppbyggd härorganisation, som står i samklang med de demokratiska inrättningarna och ej står i strid med den författningsenliga rättsjämlikheten. Det fordrar en förminskning av militärutgifterna och bekämpar alla kostnader, som ej äro obetingat påkallade av landets försvar.

I konsekvens med detta beslut grundades en motståndskassa.

Detta besluts mom. 1, 2 och 4 sammanfaller i väsentliga drag med det partikommittén hade framlagt. Mom. 3 däremot har partidagen inskjutit i partikommitténs förslag och därigenom betydligt, i enlighet med "Förpostens" önskan, skärpt resolutionen och gjort den aktuell.

Grütlianer-socialdemokraterna intaga som kanske bekant är till militarismen en alltigenom småborgerligt snedvriden hållning, så t.ex. godkänna de ej budgetsinskränkningen. Intet under att militärfrågan är däran, att finna dem för lätta och utblåsa dem ur partiet som agnar. Den för partidagen i Aarau redan förkunnade nya splittringen inom partiet har likväl, trots partidagens energiska antimilitaristiska hållning, hittills undvikits.

Värda omnämnande äro vidare arbetarcirklarnas i St. Imier studiegruppers publikationer, bland vilka den användbara broschyren "Armén och strejkerna" bl.a. finnes. - En viss roll spelar också de visserligen förmodligen blott i franska Schweiz varande ungdomsorganisationerna. Sedan 1903 utgavs av några av dessa organisationer i Lausanne tidskriften "La jeunesse socialiste", som emellertid senare förlorade sin karaktär av ungdomstidskrift. Omnämnande förtjänar vidare den av partivännen pastor Pflüger i Zürich grundade och ledda gossföreningen.

Helt naturligt har i Schweiz även anarkismen tagit sig an antimilitarismen. Det finnes där en anarkistisk antimilitaristisk grupp i Genčve, skenbart en underavdelning för hela Schweiz av den internationella antimilitaristiska organisationen, om vilken nedan vidare talas. Den i Zürich sedan 1902 utkommande anarkistiska "Weckruf" betraktar den antimilitaristiska agitationen, naturligtvis i anarkistisk anda, som en av sina viktigaste uppgifter. Det bör ej underlåtas att påpeka, att här åtminstone förfäktas en proletär anarkism, d.v.s. Weckruf-antimilitarismens argumentationer äro till god del proletära. Följderna av den schweiziska antimilitarismen, sådana de särskilt framträdde vid strejkerna i Zürich och Genčve, äro redan omnämnda, likaså de härmed förknippade justitie aktionerna. Som komplettering bör antecknas den talrika proletära milisens vägran att marschera mot de strejkande; sex av dem dömdes inför krigsrätt, trots "sympati" från den "offentliga meningen", som synbarligen understödde dem, till alltigenom stränga straff (fyra månaders fängelse, utan fråndragande av undersökningshäktet och två års förlust av medborgerligt förtroende).

Österrike

Om en särskild antimilitaristisk rörelse kan man här först tala efter uppkomsten av ungdomsrörelsen. Denna synes ha börjat först i Wien i början av 1894 genom grundandet av en förening för unga biträdande arbetare, som riktade sin kamp främst mot den nationella ungdomen och katolska ynglingaföreningar, och som senare tyckes ha funnit efterbildning på andra orter, så att sedan den 15 oktober 1902, som organ för de tyska unga arbetarnas intressen den i början var fjortonde dag, senare en gång i månaden utkomna "Jugendliche Arbeiter" kunde utgivas. Vid påsken 1903 grundades så "riksförbundet för Österrikes unga arbetare", som omfattar alla platsföreningarna. Sedan 1 april 1903 är "Jugendliche Arbeiter" detta riksförbunds officiella tidskrift. En blick i föreliggande årgång av denna flott redigerade tidskrift visar att den förstår att med synnerlig skärpa och skicklighet föra kampen bland ungdomen mot militarismen.

Vidare må det hänvisas till den redan år 1896 i Wien utgivna populära agitationsskriften "Härligt är soldatens liv", som på ett förträffligt sätt sammanfattar militarismens synder, särskilt österrikiskt färgade, och obarmhärtigt ställer den vid skampålen, samt på den från samma förlag utgivna samlingen "Ljusstrålar" med t.ex. broschyrerna "200 miljoner för nya kanoner" och "Den mansmördande militarismen i Österrike". Hit hör också masspridandet av det daszynskiska riksrådstalet av den 25 september 1903 undertiteln: "Bort med militarismen och dualismen".

En särskild betraktelse förtjänar den tscheckiska antimilitarismen. Även här spelar ungdomsrörelsen en väsentlig roll. Sedan 1 maj 1900 utkommer ungdomstidskriften "Sbornik Mladeze". De tschekiska ungdomsorganisationerna ha uttryckligen proklamerat den antimilitaristiska agitationen som en av sina väsentligaste uppgifter. Den socialdemokratiska partidagen i Budweis 1900 avböjde visserligen deltagande i bildandet av särskilda organisationer för unga arbetare. Men det avsåg endast utom partiet stående organisationer och medförde en intim sammanslutning mellan ungdomsorganisationerna och den allmänna partirörelsen. Det planmässiga organiserandet av ungdomen gjorde framsteg. På flera orter upprättades agitationskommittéer, med särskild uppgift att agitera bland arbetarungdomen. Sedan den 15 mars 1901 utkommer Sbornik Mladeze månatligen; sedan den 1 januari 1905 utkommer den två gånger i månaden. Den 1902 i Prag avhållna socialdemokratiska partidagen uttalade sig nu för särskild agitation bland ungdomen och för organisationer inom partiet.

I januari 1903 grundades ett förbund av arbetar gymnastikföreningar, som likaledes speciellt sysselsätter sig med ungdomen. I Prag bildades i december 1904 en ständig agitationskommitté; sedan följde andra städer exemplet.

Den 29 april ägde i Prag den tschekiska socialdemokratiska ungdomskongressen rum, där 22 ungdomskommittéer voro representerade av 127 delegerade. Agitationen fullföljdes på talrika möten, slutna och öppna. I Sbornik Mladeze behandlas militarismen under stående rubrik och har givit upphov till flertaliga konfiskeringar. I Prag grundades en arbetarakademi med livligt deltagande. Den nationella konflikten med militarismen (språkfrågan och enskilda soldaters våldföranden) gav upphov till antimilitarismen. Särskilt bör här omnämnas fallet Nemravas, en soldat, som vägrade att bära vapen och därför straffades. Rekryternas demonstrationer i sorgkläder, som under sorgmarscher drogo genom staden på i rött smyckade vagnar, blevo till en regelbundet upprepad företeelse.

Händelserna vid rösträttsstriderna under sista tiden ha visat, att armén ej längre är ett obetingat tillförlitligt stöd för de härskande klasserna och reaktionen.

Ungern

Här, där parti och fackförbund äro ett, eller riktigare: där partiet blott existerar i form av fackförbund, började 1894 i Budapest i form av fria yrkeslärlingsorganisationer under ledning av vuxna en närmast bildningsändamål avseende ungdomsrörelse, men som 1897 föll samman för Banffy's, "Bourgeosins räddare", socialisthat. 1899, efter Banffy's fall, upprättades filialer för unga arbetare av Arbetarbildningsföreningen, vilka i synnerhet vinnlade sig om sina medlemmars uppfostran. Även de utsattes vintern 1901-1902 för polisens och juristeriets hetsjakt. De unga fördelade sig då i allmänna arbetarbildnings- och fackföreningar. Det väldiga ekonomiska uppsvinget 1904, då antalet i fackföreningar organiserade arbetare femdubblades (från 8,000 till 41,000) höjde sig åter ungdomens flodvåg. Rörelsen, som fortfarande befinner sig i stigning, fick också socialpolitisk karaktär. Dess yttre form var bildningsklubbar eller fria organisationer (i provinserna) eller, på några platser som i Pressburg, gymnastikklubbar. Trots all smutskastning och brutalitet, överfall, häktningar och konfiskationer trivas klubbarna. En tidning Ifjú Munkás ("Den unge arbetaren") kallades till liv med arbetarnas bistånd; den bildar den fasta utgångspunkten för partiets alla rörelser och utkommer nu i en upplaga av 1,500 ex. I april 1906 grundades "Förbundet av unga arbetare", som ännu i december 1906 trotsar de ministeriella förstörelseförsöken. Organisationen står öppet på socialismens ståndpunkt. Huruvida och i vilken form den driver speciell antimilitaristisk propaganda, har tyvärr ej kunnat konstateras.

Holland

Här har militarismen hittills - med undantag av den stora järnvägsstrejken i januari 1903 - känts föga betungande, så att det 1900 grundade, 1903 i sin helhet insomnade, 1906 åter organiserade ungdomsförbundet "De Zaaier, Bond voor Jonge Arbeiders en Arbeidsters in Nederland" ("Såningsmannen, förbund av nederländska unga arbetare och arbeterskor") blott i andra hand befattar sig med antimilitarismen.

I sin (sedan 1906 utkommande) tidskrift De Zaaier, som förträffligt redigeras av Roland Holst, intager emellertid militarismens bekämpande ett ansenligt rum.

Under vintern 1902/03, Hollands röda vinter, anordnades av Zaaier talrika antimilitaristiska möten, i synnerhet i Amsterdam av partivännen Roland Holst. På Zaaiers kongress, som avhölls den 8 april 1906 i Utrecht, antogs enhälligt en resolution, som påvisar militarismens klasskaraktär och gör det till en plikt för förbundet att upplysa de unga arbetarna om denna karaktär genom möten, föredragskurser, i synnerhet under inryckningsdagarna, genom flygskrifter och manifest och vid denna propaganda så vitt möjlighet finnes överensstämma med socialdemokratiska partiet. Varje år avhålles i oktober på grund av utryckningen möten mot militarismen. I början av oktober 1906 avhöll Zaaier ett sådant möte, på vilket efter ett tal av Mendels en skarp vidräkning gjordes med den anarkistiska antimilitarismen.

Såväl partikongressen som fackföreningskongresserna ha ingående sysselsatt sig med antimilitarismen, i synnerhet med propagandan bland militären.

Sedan lång tid tillbaka består i Holland ett Socialistische Jongelieden Bond, som utgiver eller åtminstone utgav den av den kommunistiske anarkisten Wink redigerade tidskriften De jonge Werker; det står under inflytande av anarkister, utan att dock uttryckligen bekänna sig till anarkismen. Dess medlemsantal är mycket ringa; det synes befinna sig i ett kroniskt organisatoriskt omvälvningstillstånd. - Naturligtvis gives det även en, genom personen Nieuenhuis i synnerhet representerad, uttalad anarkistisk antimilitarism.

Vidare existerar ett Bond van Miliciens en Oud Miliciens, som sedan är 1903 utgiver en av en socialistisk deputerad Ter Laan redigerad månadsskrift De Milicien. Detta förbund är ett slags politiskt neutralt fackförbund med ett på bekämpandet av militära missförhållande riktat program. Dess motstycke bildar en annan - marin - soldatfackförening, Matrozenbond, vars organ Het Anker, redigerat av partivännen Meyer, utgives i Helder. Det har gjort många goda gärningar genom att förbättra marinmanskapets ställning och iscensätter även strejkrörelser. Understundom bekämpas den starkt av statsmakten - genom förföljelser av ledarna och förbud att sälja Het Anker på fartygen. Kammaren har ofta haft att sysselsätta sig med den.

Sverige[63]

I Sverige fick den antimilitaristiska propagandan fart samtidigt med agitationen för 1901-års härordningsförslag. Sverges socialdemokratiska arbetarpartis konstituerande kongress 1889 sysslade med frågan endast vad den gäller militären som vapen mot "den inre fienden" och uttalade på förslag av Hjalmar Branting, "att partimedlemmarna på alla vis skulle verka för, att medborgarne i vapenrocken under inga förevändningar låta bruka sig till våld mot andra medborgares frihet och rätt". 1894 års kongress, som genom motion från Kemisk-tekniska och fosfatarbetarfackföreningen i Stockholm fått sig förelagd spörsmålet, hur partiet borde "ställa sig till militarismen, eller i händelse av krig", förklarade att den ansåg sig icke böra upptaga sin tid med en dylik fråga, "som f.n. icke är av någon betydelse". På partiets fjärde kongress 1897 inrycktes emellertid i det då antagna partiprogrammet en punkt, som proklamerade: "Folkbeväpning i stället för stående här; skiljedomstolar vid internationella tvister; riksdagen och i yttersta hand folkomröstning avgör om krig och fred". När den 5:te partikongressen 1900 skulle sammanträda hade agitationen för det nya härordningsförslaget börjat, vilket föranledde partistyrelsen framlägga en fråga icke blott hur partiet borde ställa sig särskilt till detta förslag utan ock till "försvarsfrågan i allmänhet". Frågan blev föremål för en långvarig debatt, i vilken ej försvarsnihilistiska uttalanden saknas, som resulterade i en resolution vari partiet förklarar sig vara absolut motståndare till "all militarism, men icke till ett folkligt och på demokratisk grund byggt försvarsväsen, t.ex. Schweiz, i den mån ett sådant kan av tidsförhållandena påkallas till värn för nationellt självbestånd, frihet och kultur. Dock betonar kongressen, att den militaristiska andan inom försvarsväsendet måste på det eftertryckligaste bekämpas hur och var den framträder". Resolutionen vände sig särskilt mot det nya härordningsförslaget, som ansågs framkastat "utan skymt av allvarlig motivering" och kongressen ålade partistyrelsen att, så snart detta förslag framlades från regeringen, "på lämpligt sätt inhämta partiets mening om detsamma".

I december 1900 fullgjorde partistyrelsen detta uppdrag genom ett cirkulärs utsändande, vilket gav anledning till en rad protester mot regeringsförslaget och krav på ett folkligt försvarssystem och rösträtt. Vid majdemonstrationerna 1901 antogs dylika protester över allt och dessutom uttalade sig 114 möten mot förslaget.

Vid partiets 6:te kongress, 1905 i Stockholm, blev militärfrågan en av de mest brännande. Efter en lång debatt antogs ett förslag till ändring i partiprogrammet av följande lydelse: "Ett folkligt försvarssystem; kamp mot militärväsendet; mellanfolklig skiljedom". Beslutet fattades med 93 röster mot 75. Minoriteten röstade för ett förslag vari kravet på ett "folkligt försvarssystem" förkastades och "kamp mot militärväsendet i alla dess former" proklamerades. I betraktande av den stora minoriteten för detta förslag och riktningen hos de vindar som blåst sedan 1905 synes det sannolikt, att 1908 års partikongress kommer att övergiva kravet på ett "folkligt försvarssystem" (milis).

Sveriges socialistiska ungdomsförbund, som f.n. torde räkna mellan 2 ā 3,000 medlemmar, ägnade under de första 8 åren av sin verksamhet intet egentligt intresse åt antimilitarismen. Synbarligen var det agitationen för det nya härordningsförslaget som bringade frågan upp också på dess dagordning. Det var nämligen först 1901 års kongress som beslutade att i stadgarna angiva som ett förbundets ändamål "bedrivande av antimilitärisk propaganda". Någon försvarsnihilism var det ej tal om på den tiden. Tvärtom predikade "Brand", förbundets tidning, att antimilitarismen avsåg att inpränta hos soldaterna, "att de endast äro skyldiga att lyda disciplinens föreskrifter då det är fråga om att försvara sitt land mot en inträngande fiende". Men två år efter hade en annan uppfattning i denna som en del andra frågor blivit förhärskande och förbundets kongress i Stockholm 1903 antog med 13 röster mot 6 - vilka röstade för anslutning till partiets program - följande uttalande:

"Enär kongressen anser att proletariatet icke har något fädernesland eller något annat att försvara, samt anser att det blott är ett barbariskt arv detta att ett lands medborgare på befallning skola gå ut och mörda ett annat lands, alltså uttalar kongressen, att Socialistiska ungdomsförbundet är försvarsnihilistiskt, och vill därför göra följande ändring i programmet: "en av förbundets viktigaste uppgifter är, att med alla till buds stående medel bekämpa krigseländet i vilken form som helst: militarism eller folkbeväpning."

Detta beslut blev en av orsakerna till den förkättrade men för ungdomsrörelsen - ja, för hela arbetarrörelsen - så gagneliga utbrytningen den 19 mars 1903.

Socialdemokratiska ungdomsförbundet, som av ombud från trenne klubbar konstituerades 5 dagar efter Malmöklubbens utbrytning och nu räknar nära 20,000 medlemmar, anslöt sig i början till partiets program. Men förbundets första kongress i Stockholm 1905 övergav folkbeväpningskravet och proklamerade: "Förbundet skall bedriva en kraftig antimilitaristisk agitation, gående ut på att i landet skapa en stämning mot militärutgifterna och för att dessa medel i stället må komma det mindre jordbruket, folkupplysningen och arbetarpensioneringen till godo".

Denna formulering visade sig emellertid ej fullt tillfredställande - förnämligast emedan den ej inrymde krav på fredsgarantier - vadan förbundskongressen 1907 enhälligt beslöt formulera sitt program i militärfrågan sålunda: "Förbundet skall bedriva en kraftig antimilitaristisk agitation med militärväsendets fullständiga avskaffande som mål och i samband därmed verka för upprättandet av mellanfolkliga skiljedomstolar och för en kraftig internationell samverkan mellan arbetarorganisationerna i alla länder".

Som synes ha såväl partiet som ungdomsförbunden radikaliserats i sin antimilitaristiska uppfattning. Och det synes som partiet och den socialdemokratiska ungdomsrörelsen snart skola förenas på den senares klara avväpningsprogram. Med det andra förbundet torde inga utsikter till enighet finnas. Dess ståndpunkt är antipatriotisk och principiellt försvarsnihilistisk under det Socialdemokratiska ungdomsförbundet erkänner försvarsplikten men anser, att Sverige som övriga småstater saknar möjligheter att försvara sig, att det "folkliga försvarssystemet" innebär en minskning av försvarsutsikterna och att sålunda den direkta avväpningsagitationen och propagandan för fredsgarantier är den enda hållbara ståndpunkten.

Den antimilitaristiska propagandan har först sedan 1903 fått någon större omfattning och betydenhet. Partiet har i den direkta agitationen föga uträttat, vilket Hjalmar Branting i "Fram" förklarar bero därpå, att partiet "först i och med den socialdemokratiska ungdomsrörelsens framträdande fått ett direkt tjänligt organ" för denna propaganda.

Partikongressen 1905 beslöt också en samverkan mellan ungdomsförbundet och partiet i denna agitation, vilket beslut emellertid aldrig realiserats. Katalogen över partiets bok- och broschyrförlag upptager trenne antimilitaristiska småskrifter: "Giv akt!", "Till kasernens män" och "Militär", behandlande militärens och arbetarnas förhållande till varandra. I huru stora upplagor dessa småskrifter tryckts är jag ej i tillfälle meddela, men av den senare utgick under 1906 4,592 ex. Partiet anslog 1904 100 kr. till Socialdemokratiska ungdomsförbundet och enskilda avdelningar av partiet ha gjort ganska avsevärda insatser. Sålunda har Stockholms arbetarkommun under 1906 till ungdomsklubbarnas antimilitaristiska agitation lämnat "sångböcker och broschyrer från partiförlaget och bestritt tryckningskostnaderna för en broschyr av Nils Wessel i 10,000 ex. samt 100,000 ex. flygblad, innehållande utdrag ur skrifter av August Strindberg och Leo Tolstoy. Till utgivningen av ett tredje flygblad, "Krig" av Guy de Maupassant, har bidragits med 100 kr.[64]". Malmö arbetarkommun bidrog 1907 med 500 kr. till därvarande ungdomsklubbars "militäragitationskommitté", som bl.a. utgivit ett upprop "Kamrat, låt icke värva dig till militär".

Partipressen har ständigt och vaket beivrat militaristiska övergrepp och bekämpat anspråken på ökade militärbördor. Detsamma gäller den socialdemokratiska riksdagsfraktionen.

Ledningen av det socialistiska ungdomsförbundet kan ej sägas ha gjort något egentligt för den antimilitaristiska propagandan. Vad inom det lägret uträttats har skett förnämligast på initiativ från enskilda klubbar. 1902 utgav Centralkommittén emellertid ett upprop, "Du unge militär", vilket förskaffade sin författare, Wilhelm Jensen, 6 månaders fängelse. Jensen undandrog sig emellertid straffet genom att emigrera. 1907 utgav Centralkommittén en 24 sidig broschyr: "Folkbeväpning eller avväpning"[65]. Övriga av mig kända från ungsocialistiska lägret utgivna upprop äro: "Värnpliktige", för vilket författaren, A. O. Jensen, avtjänat 6 månaders fängelse, och "Till kamp mot militarismen", vars författare, Olov Sundström, dömdes enligt Staafflagarna till ett års straffarbete, vilket nedsattes till 6 månaders straffarbete i de högre instanserna. Sundström, som en längre tid vistades i landsflykt, återkom i september i år och avtjänar sitt straff på straffarbetsanstalten i Ystad. De bägge ungsocialistiska organen "Brand" och "Nya Folkviljan", som enligt uppgift utgå i resp. 10 och 12,000 ex., ha bedrivit en kraftig försvarsnihilistisk propaganda. Klassrättvisan har ej sparat på åtal och hårda domar mot de försvarsnihilistiska agitatorerna. Sålunda dömdes 1905, ungefär samtidigt med domen över uppropet "Värnpliktige", A. O. Jensen till 6 månaders fängelse för ett föredrag i Flen. 1906 dömdes Axel Holmström till 7 månaders och Hinke Bergegren till 10 månaders fängelse för yttranden på ett antimilitaristiskt möte i Stockholm samt C. V. Cederholm till 6 månaders straffarbete för en antimilitaristisk artikel i "Nya Folkviljan". Samma år dömdes enligt upploppsparagrafen Filip Ström och Nils J. Hansson till vardera 1 års straffarbete, Oskar Malmborg och Elis Höglund till 6 månaders och Sigfrid Lundberg och A. V. Svensson till vardera 4 månaders straffarbete för deltagande i ett tumult under en demonstration i Helsingborg, föranlett av polisens brutala bortrövande av ett standar med inskriptionen: "Krig är brodermord!"

Bland sina kampmedel ha ungsocialisterna också värnpliktsvägran. 5 vägrande ha under åren 1903, 1905 och 1907 dömts till sammanlagt 11 månaders fängelse och 6 månaders straffarbete.

Socialdemokratiska ungdomsförbundet måste de två första verksamhetsåren ägna den största uppmärksamhet åt organisationsarbetet, vilket gjorde att den antimilitaristiska agitationen ej fick den kraft som sedermera. Dock uträttades åtskilligt. I början av 1904 utgavs dess första militärupprop, "Militär", vilket i en upplaga av 25,000 ex. spriddes på lägerplatser och i kaserner jämte en del socialdemokratiska broschyrer och "Fram". En hel del möten för värnpliktige anordnades av klubbarna och på trenne lägerplatser bildades socialdemokratiska militärklubbar, vilka vunno en mycket god anslutning från beväringen. Malmöklubben var särskilt verksam. Den inbjöd militären till sina möten med synnerligen gott resultat, i det varje klubbmöte en längre tid besöktes av ett hundratal husarer. Efter kongressen 1905 blev det riktig fart i agitationen. Kongressen slungade ut sitt stolta manifest "Ned med vapnen!" i 100,000 ex. Det gjorde en oanad verkan och reaktionen hämnades genom att döma dess författare Z. Höglund till 6 månaders fängelse. Kamraterna svarade med ökad intensitet i propagandan. En 20 sidig broschyr av Z. Höglund, som gavs samma namn som det åtalade uppropet, slungades ut i 50,000 ex. Vid tiden för de värnpliktigas inryckning 1906 utgavs flygskriften "Kamrat i vapenrocken" i samma upplaga och vid samma tid 1907 utgavs uppropet "Kamrat" i 100,000 ex. Detta följdes av "Stridbar ungdom", ett antimilitaristiskt drama av Harald Gote, i 5,000 ex. och en 34 sidig broschyr av Fabian Månsson: "Kan Sverge försvara sig?" i 50,000 ex. Därjämte har P. Albin Hanssons broschyr "Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen", vari militarismen häftigt angripes, hittills utgått i 150,000 ex. Även i Z Höglunds "Första kammaren" och Fredrik Ströms "Bonden och socialismen", som utgått i resp. 15,000 och 20,000 ex. kritiseras militarismen ampert. En särskild vidräkning med speciellt Första kammarens rustningspolitik är Valfrid Spångbergs "Försvarsnit och militarism", som hittills genom förbundet spritts i 5,000 ex. Dessutom har "Fram", vars upplaga sedan maj 1903 stigit från 3- till 50,000 ex. ständigt innehållit antimilitaristiska artiklar och under 1906 och 1907 utgivit speciella antimilitaristnummer. "Fram" har under 1906 och 1907 utdelats på lägerplatserna i 3,000 ex. månatligen under den tid övningarna pågått jämte en del äldre ex.

Ett par avdelningar av förbundet ha dessutom själva utgivit antimilitaristiska flygblad. Under 1906 utgav Smålands distrikt "Till Smålands arbetarungdom" i 5,000 ex. - för detta åtalades Adolv Olsson och dömdes till 2 månaders fängelse - och klubben i Kopparberg "Kamrat i vapenrocken", vars författare likaledes åtalades, men frikändes. Till den under Sandökonflikten 1907 inkallade militären utsände Medelpads distrikt uppropet "Militärer, varen människor!", vilket jämte "Kamrat" beslagtogs av myndigheterna däruppe, men av justitieministern förklarades icke åtalbara.

Ett upprop, som ingen organisation stod bakom och som säkerligen mera skadade än gagnade den antimilitaristiska saken, utkom under 1906 och fick en förvånansvärd hastig och omfattande spridning. Det betitlades "En kamrats ord" och slöt med uppmaningen: "Kom överens med dina kamrater att lämna kasernen!" Det torde vara överflödigt att nämna, att uppmaningen ingenstädes hörsammades.

Som av det sagda framgår, har den antimilitaristiska agitationen på senaste åren nått stor intensitet och att den varit verksam, därom ha vi vittnesbörd i de stora vakanserna bland det värvade manskapet, bildandet av föreningar till bekämpande av antimilitarismen, förföljelser mot socialdemokratiska beväringsmän, överfall på agiterande klubbister, huvudstadsregementenas opålitlighet, - som bl.a. framgår därav att myndigheterna under storstrejken 1902 och unionskonflikten 1905 kasernerade landsortsregementen i Stockholm - Staafflagarna och agitationen för införandet av militär censur.

Vi kunna emellertid ej i detta sammanhang ingå härpå. Nämnas må emellertid att protestmöten mot Staafflagarna gått av stapeln och att Socialdemokratiska ungdomsförbundets senaste kongress uppdrog åt sin styrelse att insamla uppgifter om militära övergrepp och där så låter sig göra beivra dessa.

Vid behandling av antimilitarismen i Sverige bör ej glömmas den fredsagitation, som under unionstvisterna bedrivits. Såväl 1895 som 1905 mötte partiet den chauvinistiska krigsagitationen mot Norge med en stark och verksam fredsagitation. Det senare året gjorde ungdomsförbunden likaledes sina insatser i denna fredsagitation. Jensens upprop "Värnpliktige" och Höglunds "Ned med vapnen!" voro fredsproklamationer. Särskilt den senare, som utgick från den pingstdagarna 1905 samlade socialdemokratiska ungdomskongressen, gav upphov till en del möten och kommenterades livligt i såväl den inhemska som utländska pressen. "Vorwärtz" och "L'Humanité" betecknade dess utsändande som en gärning av stor historisk betydelse; krigspressen i landet rasade och partipressen jublade bifall.

Norge[66]

I Norge finnas lokala organisationer sedan flera år tillbaka i nästan alla de större städerna. Kristianiaklubben började i juni 1901 utgiva en väl redigerad månadsskrift "Det tyvende Aarhundrede". Norges socialdemokratiska ungdomsförbund med säte i Kristiania bildades i juni 1903 på en kongress i Drammen. Förbundet övertog utgivande av Det tyvende Aarhundrede, som förvandlades till kvartalsskrift. Förbundet lär räkna omkring 800 medlemmar. Det har startat en ny månadsskrift " Ung-Socialisten" och utger nu "Det tyvende Aarhundrede" tvenne gånger om året.

Förbundet arbetar för att höja sina medlemmars allmänna och sociala bildning. Dess antimilitaristiska agitation syftar åt militarismens fullständiga avskaffande utan folkbeväpningen som övergångsform och står i detta avseende i full överensstämmelse med den ställning Norges socialdemokratiska arbetarparti intager. Förbundet har utgivit en förträfflig antimilitaristisk broschyr av f.d. löjtnanten Mickel Puntervold. Broschyren har spridits i stora massor bland landets värnpliktiga ungdom och väckte stort uppseende. Bland annat föranledde den antagandet av en lag, enligt vilken militärer kunna ådömas stränga disciplinstraff, så vitt de våga offentligt tillkännagiva att de äro antimilitarister. Puntervold kunde emellertid de uppretade militaristerna icke komma åt.

Numera anordnas ofta antimilitaristiska möten. En av förbundets medlemmar, journalisten Einar Li, har tvenne gånger ådömts fängelsestraff, emedan han vägrat att fullgöra sin värnplikt. Då han efter den sista domen 1907 skulle tala på ett antimilitaristiskt möte i Kristiania, passade polisen på att spärra in honom strax innan mötet skulle gå av stapeln. Detta framkallade en stor spontan antimilitarisk demonstration i Kristiania.

Danmark[67]

I Danmark där antimilitarismen är av gammalt datum, bedriven även av den borgerliga radikalismen, har arbetarungdom genom särskilda organisationer ägnat sig åt antimilitaristisk propaganda. Dessa organisationer utvecklade sig som motvikt mot reaktionära särskilt kristliga ungdomsföreningar, vilka hade fått talrik tillslutning. De första uppstodo 1894 på Jutland, men fingo först mot slutet av 90-talet någon betydelse. I de smärre orterna på Jutland utvecklade sig talrika socialdemokratiska framstegsklubbar, som underhöllo livliga förbindelser med varandra.

År 1900 konstituerades i Köpenhamn en ungdomsklubb och 1904 bildades socialistiska ungdomsförbundet, som beslöt utgiva en månatlig tidskrift Ny Tid. Detta förbund hade vid bildandet 19 klubbar och ägnade sig med styrka åt antimilitaristisk agitation genom sin tidning och genom särskilda flygskrifter, varav en del trycktes i Sverige. Konfiskationen av dessa upprop hörde till ordningen för dagen. Från militaristiskt håll gjorde man anstalter för bildandet av en ungdomsorganisation, och detta framkallade i april 1908 en skärpning av den antimilitaristiska propagandan. Talrika möten anordnades och upplöstes av polisen. Ny Tid spreds i 50,000 exemplar, huvudsakligen bland permitterade soldater.

Emellertid hade det socialistiska förbundet råkat på anarkosocialistiska vägar. Detta framkallade i flera klubbar utanför Köpenhamn oro och föranledde bildandet av en socialdemokratisk ungdomsklubb i Köpenhamn den 14 december 1905. Denna klubbs startande gav stöten till bildandet av det socialdemokratiska ungdomsförbundet i sept. 1906, som genast fick med sig 700 medlemmar i 14 klubbar - det flesta av det äldre förbundets. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet driver också enligt sina stadgar antimilitaristisk agitation. Det utger en månadsskrift, "Fremad", och har raskt ökat sitt medlemsantal, vilket nu torde uppgå till omkring 1,500.

Det socialistiska ungdomsförbundets medlemsantal torde icke nu överstiga 500. För spridandet av ett upprop dömdes i november månad 1907 flera medlemmar av detta förbund till olika straff.

I Danmark driver även partiet antimilitaristisk agitation huvudsakligen genom sin press och på politiska möten.

Oppositionen mot militarismen och militärväsendet i Danmark har fått särskild färg av den svängning i sin ställning till militarismen, till vilken en stor del av den borgerliga vänstern förmåtts av den nuvarande vänsterregeringen.

I Danmark står socialdemokratin i dess helhet på samma ståndpunkt som de norska socialdemokraterna, d.v.s. de yrka militärväsendets fullständiga avskaffande utan att framhäva kravet på folkbeväpning som övergångsform. Antagligt är att frågan om Danmarks försvarsväsendes vara eller icke vara inom ej alltför avlägsen framtid blir en parlamentsfråga på fullt allvar. Det har naturligtvis stor betydelse, om landets befolkning genomsyrats av antimilitaristisk stämning till denna tid, emedan i annat fall Danmarks försvarsväsende torde bli ännu dyrare för folket än det hittills varit.

Amerika

Från Amerikas Förenta stater är följande att omnämna. Programmet för det 1874 grundade socialdemokratiska partiet i Nordamerika innehåller intet särskilt, uttalande beträffande militarismen, som ju heller ej hade gjort sig rätt kännbar där. År 1879 grundades, sedan emellertid den ovan skildrade strejkslaktningen var förbi, under inflytande av Chikagos och Cincinnatis socialisters Bakuninska idéer några militära arbetarföreningar under namnet "lär- och värnföreningar", som visserligen stodo i häftig strid med partiet.

Över taktiken gentemot armén och milisen gingo under den kommande tiden meningarna vitt i sär. I synnerhet sökte man från Trades-Unions hålla alla medlemmar av den stående hären och milisen, på grund av inskridande från dessa militära organisationers sida, fjärran från alla strejkrörelser. En annan åsikt gick ut på att förminska militärens farlighet just genom att återställa en intim känsla av samhörighet med den beväpnade maktens medlemmar.

Det socialistiska partiet i Förenta staterna betraktar antimilitarismen liksom antiklerikalismen som en av arbetarrörelsens biuppgifter. Den behandlar ej militarismen som en mindrevärdig, men dock som en underordnad fråga och är allvarligt betänkt på att förhindra att organisationen urartar till ett blott och bart antimilitaristiskt parti.

Lee anmärker, att om hittills, d.v.s. till 1905, i Förenta staterna blott föga socialistisk propaganda bedrivits bland soldater och milis, så har dock partiet börjat med en sådan.

I det socialistiska partiets Chikagoprogram av 1904 finnes också, betecknande nog i minimalprogram under mom. 5, följande fordran: "förhindrande av användandet av militär mot strejkande arbetare" liksom ock betonandet av arbetarnas internationella solidaritet.

Spanien

Från Spanien är här likaledes ej mycket att förmäla. Synbarligen härskar det där såväl inom ungdomsorganisationen som i den antimilitaristiska agitationen, motsvarande de oklara partiförhållandena, oklarhet, söndersplittring, förvirring och - anarkism. Emellertid finnes det en av socialdemokratiska partiet erkänd ungdomsorganisation, Federatiķn National de Iuventudes Socialistas, med centralkommitté i det industriella Bilbao. Enligt de 1906 tryckta stadgarna beflita de sig om uppfostran i socialistiska grundsatser och användandet av den så uppfostrade ungdomen i partiets tjänst.

Finland

Våren 1906 grundades i Helsingfors som avdelning av därvarande arbetarförening en klubb av unga arbetare, i vilken genast 40 medlemmar inträdde. Den 10 mars 1906 behandlade klubben - nu vuxen till 70 medlemmar - ett förslag i "Fram" att ansluta sig till Sveriges ungdomsförbund. Förslaget avslogs tillsvidare, trots stark sympati, av taktiska skäl. Klubben utgav agitationsskriften "Kamrat". Den propagerade för bildandet av nya klubbar överallt i landet och grundandet av ett även finska klubbar omfattande förbund. Den 9 december 1906 ägde i Tammerfors den första finska ungdomskongressen rum. Då beslöts förbundets av unga arbetare av finsk nationalitet anslutning till arbetarpartiet och "bekämpandet av militarismen i alla dess former" upptogs i stadgarna.

Ryssland

Ryssland är ett kapitel för sig och kan ej här finna en ingående redogörelse. Några allmänna anmärkningar äro redan förut gjorda. Blott må ännu en gång påpekas, att officerarnas ställning till ryska revolutionen [1905] är en annan än deras ställning till arbetarpartiet och att därför Plechanov i n:r 7 i en socialdemokrats dagbok intagna jakande ståndpunkt till agitationen bland officerarna är i och för sig konsekvent. Den antimilitaristiska agitationens betydelse för Ryssland är utomordentlig, den mynnar ut i den stora revolutionens oändlighet.

Internationella antimilitaristiska organisationer

År 1902 ordnades, till synes på franska anarkisters initiativ, avhållandet av en internationell antimilitaristisk kongress, som avsåg grundandet av en internationell antimilitaristisk förening. Motivet var i första hand strävan efter att understödja desertörers, som till följd av anarkistisk propaganda i tämligen stor mängd gingo över gränsen, fasta organiserande i utlandet. De flesta av anhängarna till dessa kongresstankar tillhörde den ovan omtalade Ligue internationale pour la défense du soldat, som representerar ett föga framgångsrikt försök till internationell antimilitaristisk organisation på grundval av ett snävt tillmätt program. Idén fann anklang i England och i andra länder; en kommitté bildades, efter alla tecken att döma under Nieuwenhuis' ledande inflytande. Den paroll, under vilken kongressen hade samlats, var så "innehållsrik" som möjligt: "Icke en man och icke ett öre till militarismen".

Propagandan för kongressen, som ursprungligen skulle sammanträda i London i mars eller april 1903, bar emellertid blott ringa frukt, ehuru kommittén sökte beveka även socialdemokratiska organisationer, t.ex., fast förgäves, belgiska unga garden, och alla möjliga religiösa och humanitära antimilitarister till deltagande.

Slutligen startades i Paris i och för agitationen för kongressen, som, sedan den från september 1903, då man avsett att hålla den i Amsterdam, uppskjutits på obestämd tid, ett särskilt organ L'ennemi du Peuple ("Folkfienden", efter Ibsens skådespel), vars första nummer utkom i augusti 1903 och som av anarkisten Janvion redigerats i den galnaste stirnerska anda. Äntligen lyckades det i juni 1904 att bringa kongressen till stånd i Amsterdam och då, tack vare Nieuwenhuis rörliga arbete, under ansenligt deltagande. I alla händelser var det ett högst brokigt sällskap, som hade sammankommit: anarkister av alla nyanser och schatteringar från Holland, Frankrike, Belgien, Böhmen (representanter för en liten grupp bergarbetare), några representanter för spanska anarkistiska fackorganisationer, holländska tolstojanare, den evangeliske prästen Schermerhorn och för övrigt specialiteter för religiös och humanistisk antimilitarism i Holland, samt även några engelska Trades-Unionister.

Förloppet av kongressen, vilken blott med möda bevarades från att uttryckligen förvandlas till en anarkistisk kongress för skapandet av en anarkistisk liga och naturligtvis började med att avlägsna de individualistiska anarkisterna[68], visade, att det var omöjligt att sammanföra de motspänstiga elementen till enhetlig aktion.

Tolstojanare och humanitära uteslötos och de övriga voterade några resolutioner:

1. en av den holländska delegationen föreslagen, som under särskilt hänvisande till militarismens ingripande i strejker, ålägger fackföreningarna att principiellt bekämpa militarismen, att anknyta vänskapliga förbindelser med soldaterna och i synnerhet att stå i ständigt samförstånd med de till värnplikt inkallade fackföreningsmedlemmarna;

2. Giraults (Frankrike) resolution, som uppdrager åt fackföreningarna grundandet av ungdomsorganisationer med uppgift att driva antimilitaristisk propaganda;

3. en Vohryzecks (Böhmen) resolution, som åt "hela världens" fackföreningar anbefaller de franska fackföreningarnas taktik;

4. en holländsk resolution, som fordrar en antimilitarisk uppfostran av ungdomen, i synnerhet genom inverkan på mödrarna;

5. ytterligare en holländsk resolution, som proklamerar generalstrejken som medel till bekämpandet av kriget; och slutligen

6. en fransk resolution om den personliga tjänstevägran.

På beslut blev det således ingen brist. Dessutom beslöts utsändandet av ett omfångsrikt manifest, vars svamligt-ideologiska karaktär t.o.m. Nieuwenhuis med erkännansvärd skärpa har kritiserat.

Emellertid grundades en internationell antimilitaristassociation och med denna famösa lösen: "Icke en man och icke ett öre till hären!" Som sekreterare anställdes Nieuwenhuis. Samtidigt beslöts för år 1905 avhållandet av en andra kongress i Oxford.

Faktum är att kongressen i Oxford ej kom till stånd, och lika litet lyckades försöket att i juni 1906 avhålla en i Genčve.

Som dagordning för Genčve hade bland annat under mom. 2 satts:

a) Vad ha vi att göra för att förhindra krig?

b) Vad ha vi att göra om ett krig utbryter?

c) Vad ha antimilitaristerna att göra om ett lands arbetare vägra gå ut i krig under det deras bröder i den fientliga staten göra ett beväpnat infall?

d) Arbetarnas ställning i neutrala länder i händelse av ett krig.

Problemet om den internationella avväpningen och hervéismen upprullas här med all önskvärd öppenhet i sin praktiska betydelse.

Moment 3 lydde: Antimilitarismen, de partiella strejkerna och den sociala generalstrejken till upprättandet av ett kommunistiskt samhälle.

Under inflytande av Nieuwenhuis kom i oktober 1904 en holländsk nationell antimilitaristkongress till stånd i Zwolle, där Nieuwenhuis presterade en högst optimistisk redogörelse för internationella associationens ställning och bl.a. meddelade, att utom Ennemi du Peuple i Paris ett blad L'action Anti-Militariste grundats i Marseille, och som vidare beslöt att grunda ett nationellt holländskt antimilitaristiskt förbund som del av den internationella associationen.

I Frankrike utvecklade sig associationen anmärkningsvärt raskt. I juli 1905 ägde i Etienne en nationalkongress rum, vid vilken enligt "A. I. A:s" redogörelse "flera grupper" deltogo. Det grundades en nationalkommitté och utgivandet av ett nationellt organ beslöts, som dock först efter den 1 oktober 1906 en gång i månaden skulle utkomma som organisationens bulletin med titeln "l'A. I. A." (initialerna till organisationens namn). Kongressen beslöt vidare i händelse av krig: reserviststrejk, lydnadsvägran och uppror; i händelse av generalstrejk: kraftigt understödjande av de kämpande arbetarorganisationerna. Desertationen upptogs ej som moment i föreningens aktion; fastmer proklamerades avståndstagande från dess materiella ansvar, oavsett undantagsfall. Viktigt framför allt var beslutet att ej fasthänga sig vid någon partidoktrin, vare sig anarkistisk eller socialistisk, utan att bevara en självständig, av partihänsyn obunden revolutionär karaktär; dock fastställdes uppror som en nödvändighet i händelse associationens beslut gick ut på dylik, och - här tittar den anarkistiska bockfoten fram - valdeltagande uteslöts. Nationalkommittén i Paris utgiver utom bulletinen även "A. I. A:s publikationer", bland vilka finnes en 1906 utkommen broschyr: "A. I. A:s mål, medel och aktion". Det bekanta, den 31 december 1905 av juryn på det hårdaste straffade flygbladet "Aux conscrits" (Till de värnpliktige) var undertecknat av medlemmar av nationalkommittén. Så mycket man kan förstå av bulletinen, finnes ett ansenligt antal lokalföreningar ("sektioner"), men att döma av det dåliga ekonomiska tillståndet, torde de ej vara så talrika. Den omnämnda broschyren om föreningens mål, medel och aktion, karaktäriserar dessa på följande sätt: "den är en kamporganisation; den fordrar av sina medlemmar, i fall så skulle vara nödvändigt, beredskap till en direkt, våldsam och omstörtande aktion. Dess enda omsorger och det enda målet för dess verksamhet är: att mot militarismen sätta en vilja till revolt, en makt, som om möjligt förintar den". Alltså anarkism och putschism, trots allt. Det visar sig också i "Vorwurfes" egenartade diskussion mot associationen för dess egenskap att vara en organisation.

Även i Schweiz finnes några sektioner av A. I. A.

Medan internationella kongresserna rådplägade i Paris 1900 och i Amsterdam 1904, avhöllos även internationella konferenser av socialistisk ungdom, som varje gång uppdrogo åt de belgiska unga gardenas nationalråd att ordna om en internationell förbindelse, vilket uppdrag dock aldrig fullgjordes.

En ungdomsorganisationernas internationella förbindelse har man således hittills[69] förgäves sökt åstadkomma. En sådan torde dock ej ligga så långt i framtiden.

 


TREDJE KAPITLET
ANTIMILITARISMENS FAROR

I punkten militarism äro reaktion och kapitalism synnerligen känsliga; de ha väl förstått, att de i militarismen ha sitt säkraste stöd gentemot demokrati och arbetarklass och stå i sluten falang fientliga mot antimilitarismen i båda dess former, d.v.s. för så vitt den riktar sig mot den inre och den yttre militarismen. De gyllene dagarna av dess tveksamma, harmlöst nådiga behandling från den med tillhjälp av traditionell revolutionär fraseologi ofta bedårade rättvisan torde vara förbi för Belgien och till och med för Frankrike, sedan antimilitarismen blivit en allvarlig fara för de antiproletära makterna. För Tysklands del påminnes om krigsminister von Gosslers munkorgs- och fördumningspåbud av januari 1894 (offentliggjort i Reichsanzeiger 6 augusti 1897); däri förbjudas underofficerare och manskap (icke officerare, vars sinnelag på grund av social härkomst och ställning är tillförlitligt) icke blott varje märkbart utförd verksamhet av revolutionär eller socialdemokratisk karaktär, liksom ock hållandet och spridandet av revolutionära och socialdemokratiska skrifter, utan även, för att utesluta och kringskära varje avsiktlig eller oavsiktlig misstydning, varje deltagande i någon som helst förening, möte, festlighet, penninginsamling utan föregående tillåtelse av överordnad. Dessutom, och detta är i synnerhet kännetecknande för den hänsynslöshet, med vilken militarismen fullföljer sitt mål, och för missaktningen för "karlars" äre- och anständighetskänsla, befalles det officiellt den aktiva härens medlemmar att genast lämna underrättelse om alla i kasernerna eller andra tjänstelokaler förhandenvarande revolutionära och socialdemokratiska skrifter, som komma till deras kännedom. Därmed har den tyska militarismen helt enkelt på egen hand skaffat sig ett speciellt juridiskt skydd mot inträngandet i den aktiva armén av det socialdemokratiska och överhuvud taget det antimilitaristiska giftet, må det nu vara i och för sig aldrig så lagligt och så vitt möjligt avlägsnat från upphetsning till olydnad, ett skydd, som till och med övertrumfar de beryktade svenska munkorgslagarna. Angivelsen, som överallt gäller för det tarvligaste och lumpnaste av allt, blir här officiellt befallt; icke-angivaren kastas i fängelse för det han ej följt en officiell befallning!

Men för att råga måttet bestämmes uttryckligen i nämnda påbud, att dessa påbud och befallningar gälla även för till övningar och till mönstring inkallade personer. Naturligtvis har härigenom bågen spänts för högt. Ty det är helt enkelt omöjligt att genomföra och kontrollera, att det till övningar eller till mönstring inkallade manskapet under övningstiden eller under den dag, mönstringen sker, löses från fackföreningar eller andra revolutionära organisationer, att de för denna tid eller denna dag avbrutit prenumeration på arbetartidningar (en tekniskt outförbar sak) eller att de för denna tid eller denna dag förstöra all i sin bostad befintlig revolutionär litteratur och avstå från att läsa den. Emellertid är ett fall från 1905 författaren känt, då av krigsrätten i Potsdam en arbetare dömdes till ett längre frihetsstraff, emedan han på aftonen av mönstringsdagen deltagit i ett möte i sin fackförening. Emellertid misslyckades en av krigsrätten i Potsdam iscensatt rättegång mot en arbetare, som tillsänt en honom okänd underofficer ett nummer av en socialdemokratisk tidning, vilken innehöll en betraktelse över underofficerarnas dåliga materiella ställning; i detta fall följde frikännande.

Hur hårt det gosslerska påbudet begagnas gentemot det aktiva manskapet bevisas bl.a. av de fall, då soldater, som på officiell tillfrågan eller till och med som vittnen under ed erkänna sin socialdemokratiska åskådning med försiktigt förbehåll ("i civil"), dömas av krigsrätt, en uppenbart grovt lagvidrig och omoralisk företeelse.

Även må här erinras om det i flera avseenden viktiga fallet, överste Gädke, som blev förvägrad rätten att bära officersuniform, emedan han vid en berättelse om det serbiska kungamordet hade inflätat den allmänna betraktelsen: för en officer kunde under vissa förhållanden plikten mot fosterlandet gå före plikten till monarken. Jurist- och polisinskridandet mot Königsbergerklubben av lärlingar och unga arbetare sommaren 1906 må ej glömmas och ej heller den preussiske krigsministerns i början av oktober 1906 i pressen offentliggjorda hemliga påbud angående fastställandet av arten och sättet för liksom ock omfattningen av den socialdemokratiska antimilitaristiska propagandan, ett påbud, som visserligen samtidigt återspeglar den härskande klassens ångest och onda samvete. General von Eichhorns antisocialdemokratiska instruktioner höra även hit.

Naturligtvis är denna känslighet för antimilitarismen lika internationell som kapitalismen och militarismen, och reaktionen mot den antimilitaristiska verksamheten är över allt, som i annat sammanhang visas, rå och brutal.

Mera ingående framställning förtjänar också den av "halvsocialisten"[70] Staaff i maj 1906 framlagda svenska munkorgslagen mot den antimilitaristiska propagandan, som första kammaren utan debatt och andra kammaren efter livlig debatt men med överväldigande majoritet antog och som vi måste anse som den principiella framtida formen för "lagligt" bekämpande av antimilitarismen. Denna lag skärper straffnormen för ett flertal anklagelser mot den allmänna ordningen, t.ex. för muntlig eller skriftlig upphetsning till straffbar handling, den höjer straffmaximum från två års fängelse till fyra års tukthus. Vidare ställer den "lovprisande" av brottslig handling och förledande till olydnad mot lag och laga myndighet, för så vitt det sker genom pressen, under straff och uppdrager åt den militära myndigheten att konfiskera skrifter som uppenbarligen fullfölja avsikten att undergräva soldaternas pliktkänsla och lydnad och att översända det insamlade till vissa myndigheter. Slutligen lämnas rätt åt truppkommendanten att förbjuda soldaterna besök på sammankomster, i fall det kan antagas att yttranden där skulle falla, som kunde vara farliga för disciplinen. Följderna av dessa lagar ha redan skildrats.

Meslier[71] har rätt; överallt förklarar reaktionen kasernerna heliga och oangripbara, överallt behandlar den antimilitarismen som högförräderi; men då han säger om Frankrike: de mest rasande anklagelserna mot antimilitarismen komma från de gyllne kalvens tempel, från börserna, från hela det internationella kapitalet, som i "fosterlandets" intresse hycklande höjer sin röst, så gäller det även om Tyskland dock med den inskränkningen, som följer av vår egenartade monarkistiskt-byråkratiskt-agrariska varietet av kapitalismen.

Ett högt intressant bevis på känsligheten för antimilitarismen och tillika på i hur stort omfång militarismens funktion mot den yttre fienden fått träda tillbaka för dess funktion mot den inre fienden, utgör tyske kejsarens - som redan i sina tal av den 26 januari 1895 och den 22 mars 1901 hade uppmanat till strid mot den socialistiska ungdomens bildningssträvanden - yttranden till den franske journalisten Gaston Menier år 1906. Kejsaren betecknade här antimilitarismen som ett "internationellt gissel" och då med särskild hänsynstagande till den franska härens, vår "arvfiendes" armé, aktionsförmåga och slagfärdighet! Det fattas ej mycket för grundandet av en internationell antiantimilitaristliga!

 


FJÄRDE KAPITLET
ANTIMILITARISTISK TAKTIK

I och för sig är antimilitarismen ej i samma mån proletärt revolutionär lika litet som militarismen är något specifikt borgerligt-kapitalistiskt. Man behöver blott visa hän på t.ex. gångna tiders ryska dekabrister och på E. M. Arndts borgerligt-nationalistiska soldatkatkes av september 1812, som öppet uppmanade soldaterna till uppror mot landsförrädiska furstar. I nyare tid utgör ryska revolutionen [1905] ett slående bevis för påståendet. Emellertid ha vi här att inskränka oss till militarismen i kapitalistiska stater.

 

1. Taktik mot militarismen utåt

Antimilitarismens yttersta mål är slopandet av militarismen, d.v.s. slopandet av hären i varje dess framträdelseform, varmed alla militarismen eljest kännetecknande egenskaper faller, som egentligen blott framträda som bifenomen till härens existens. Manteln faller, hertigen måste också falla.

Detta mål skulle proletariatet också blott töras förverkliga under förutsättning att ett internationellt tillstånd finnes, i vilken varje nödvändighet att använda hären i proletariatets intressen är utesluten, varvid proletariatets intressen ingalunda behöver stå i strid med nationens intressen.

Härväsendets nödvändighet för kapitalismen skulle, logiskt sett, även kunna undanrödjas med undanrödjandet av konfliktsmöjligheter eller genom likmässig internationell avväpning.

Konfliktsmöjligheternas undanrödjande vill först och främst säga: expansionspolitikens undanrödjande, vilket, som omnämnts på annat ställe, möjligen skulle kunna åstadkommas genom stormakternas förtrustande av jordklotet, vilket till slut skulle vara ungefär detsamma som skapandet av en världsförbundsstat.

Men sådant är blott och bart romantisk framtidsmusik, allt talar för att världspolitiken aldrig skall uppnå detta "vilotillstånd", förrän proletariatet förverkligat sitt slutmål och har satt sin världspolitik på den kapitalistiskas plats.

Och med den internationella avväpningen följer något ännu värre. Den betyder ej blott ett uppgivande av alla militärstaters militära kappspringningar och därmed också av tanken på de vinstchanser, som den ena eller den andra mäktiga och på åstadkommandet av ett sådant värnlöshetstillstånd inflytelserika staten har eller tror sig ha (därför medlingsförslaget om de enskilda arméernas relativa minskning!); den betyder dessutom varken mer eller mindre än ett prisgivande av de internationella intressen, som skulle kunna föranlåta den härskande klassen, kapitalismen, till en appell på ultima ratio regum, d.v.s. just sådana intressen, som av kapitalistklassen hållas för högst viktiga, ja, för livsintressen, som t.ex. expansionspolitiken. Tron på uppnåendet av detta naturliga världspolitiska vilotillstånd under kapitalismens herravälde måste vara en sann kolartro. Visserligen stärkes proletariatets antivärldspolitiska, världsförbundsvänliga inflytande mer och mer även på tillbakablivna länder och kan bidraga till förminskandet av krigsfaran, till ett fredskapande av världspolitiken, men det proletära inflytandets stegring stegrar också faran för det bonapartistiska konststycket, så att även om antalet möjligheter till krig minskas, det dock kan tvivlas på talet om deras slopande.

En tendens till genomförandet av internationell likmässig avväpning kan antimilitarismen även bli, om det lyckas den att göra de faktiskt existerande härarna aktionsodugliga eller åtminstone att förlama deras kraft. Hervé fordrar, detta är kärnan av hans idéer, att det till varje pris arbetas på detta förlamande. Mot realiserbarheten av dessa planer ha många mer eller mindre spetsfundiga invändningar gjorts, bland vilka väl den allvarligaste, som dock ej träffar kombinationen mellan avväpning och revolution, är: ett fullständigt internationellt förverkligande, en allt omfattande avväpning är ej möjlig - det finnes dock även i de mest framskridna länder redan vid strejker ett nästan städse talrikt strejkbrytarfölje! -; de mest civiliserade makterna skulle försvagas mest och därigenom bli ett välkommet byte för lägre kulturer.

Men förverkligandet av den hervéska idén förutsätter också, att proletariatet under inga omständigheter och i intet fall äger intresse i ett folks värnlöshet. Och därför vrider sig följdriktigt också diskussionen, i vilken Kautskys "realpolitiska" ståndpunkt, som träffande ej nöjer sig med det ytterliga och vilseförande skiljandet mellan angrepps- och försvarskrig, obestridligt äger företräde framför Yonnefederationens för långt gångna, det praktiska läget misskännande antipatriotism; tills det ekonomiska och sociala vilotillstånd, som socialdemokratin strävar efter, upphävandet av samhällets klasskaraktär, internationellt blivit förverkligat, gives det krigsmöjligheter, vilka även socialdemokratin, eller just socialdemokratin, icke kan sluta ögonen för. Helt naturligt äro, som ovan påpekades, de regelbundna krigsorsakerna i kapitalismens tecken av den art, att proletariatet med dem har intet att skaffa utan fastmer har att på det skarpaste bekämpa. Oriktigt är det förvisso att tro, att alla krig utgjort aktioner mot proletariatet. I bonapartistisk bemärkelse är det väl möjligt; och en smula bonapartism har väl "alltid funnits för handen". Men den egentliga världspolitiska krigsorsaken är i regel: kamp om bytet, om profiten mellan världsmakternas kapitalistklasser. Naturligtvis kan det, i följd av och under förloppet av sådana krig, komma till uppträden, till revolutioner, och var och en av de krigförande makterna med nödvändighet tvingas till att vända vapen mot det egna proletariatet och därmed också en intressesolidaritet mellan de krigförande makternas härskande klasser komma till stånd mot samma makters proletariat; men det skall då för det mesta upplösas i en tendens till krigets avslutande. Och lika naturligt är att varje lyckligt krig av kapitalistiska motiv, om motiven varit accepterade eller ej, visar bonapartistiska verkningar, under det att vid ogunstigt förlopp gentemot det kulturella skadegörandet alltid står chanserna för ett den kapitalistiska reaktionens sammanstörtande. Därför har proletariatet ett utomordentligt stort motiv för aktion mot kriget och det blir blott alltför begripligt och nästan berömvärt, om här och där i bekämpandet av kriget det skjutes över målet. Som agitator och uppväckare har hervéismen också en mission att uppfylla och har redan uppfyllt.

Vi måste närmast skilja mellan de olika varieteterna av krig. Distinguo! gäller. Och sedan må intresset rikta sig på, i vilka fall avväpningen konsekvent kan eftersträvas. Naturligtvis är frågan om en konsekvent ställning till kriget av största praktiska betydelse och ingalunda ett teoretiskt pennfäkteri. Den avgöres heller ej så lätt, då ett konkret fall föreligger; tvärtom: just ett sådant konkret fall bringar med situationens stramhet ganska lätt en tendens till förvirring av den klara insikten. I Tyskland manade företeelserna, som avspelades vid utbrottet av fransk-tyska kriget och hereroupproret inom partiet, till försiktighet, till en i rätt tid kommande principiell klarhet.

Vidare är i varje enskilt fall bredvid frågan om vad som konsekvent är att önska, även en prövning av vad som praktiskt kan uppnås nödigt. Och även här är Hervé genomträngd av farliga illusioner. Till generalstrejk och militärstrejk mot varje för arbetarklassen skadligt krig är tiden ännu ej mogen. Hervé ropar: energisk antimilitaristisk och antipatriotisk agitation och berget skall komma till Muhammed! Här glider han över åt anarkismen. Vi måste säga: proletariatet är i sin helhet ej ännu klassmedvetet, ännu ej socialistiskt upplyst; mycket mindre då denna antipatriotiska aktion, som tarvar lika mycken offervillighet och kallt mod som omtänksamhet i den lidelsefulla, chauvinistiska bränningens virvel. En fullständig framgång kan ej uppnås; måttet på framgång, på avväpning skall stå i direkt förhållande till det mått på skolning och bildning, som arbetarna i varje land kan uppnå; de efterblivna folken bli de mest vapenföra. En aktion av denna art skulle så länge vara en premie på efterblivenhet, som skolningen och kampbereddheten av proletariatets stora massa i de av krig träffade länderna icke vore stegrad nästan likmätigt till det högsta. Organisation och allmän revolutionär upplysning av arbetarklassen äro de första betingelserna för en framgångsrik general- och militärstrejk i händelse av krig. Att använda antimilitaristisk propaganda enbart vore fantasteri.

Här blir normalfallet i själva verket så: först när proletariatet är stort nog för att genomföra dylika aktioner, är det stort nog att erövra den politiska makten åt sig. Ty ogynnsammare förhållanden för utvecklandet av den proletära makten, än som vid krigsutbrott i allmänhet föreligga, gives det ej.

Och vad den hervéska planen angår, att förbinda militärstrejken med uppror, alltså ett försök till erövrandet av den politiska makten och med egen beväpning genomföra en revolution, så skulle den förvisso ej vara en premie på kulturell efterblivenhet. Den behövde blott i sig - försåvitt det vid en social revolution är möjligt - fråga efter den nationella realiserbarheten, icke som den blotta militär- och generalstrejken, efter den internationella. Men denna nationella förverklingsmöjlighet står närmast i direkt proportion till proletariatets utveckling och till graden av den politiska, sociala och ekonomiska spänning, under vilken det lever. Och denna spänning, detta tryck verkar återigen allt efter sin storlek och sitt förhållande till proletariatets ekonomiska och andligt-politiska utveckling, befordrande eller hämmande, så att i länder med måttligt tryck, trots högre proletär utveckling - t.ex. England - icke längre skulle kunna uppnås, vad i områden med högre tryck och lägre proletär utvecklingsnivå är möjligt - t.ex. i Tysklands lantliga och företrädesvis katolska industriområden. Vad som kan vara praktiskt för Frankrike, Belgien och Schweiz är det ej längre för Tyskland. Och en blott och bar antimilitaristisk propaganda kan ej ersätta bristen, om den också är förträffligt ägnad att väcka klassmedvetandet. - Men vidare är att invända: även uppror kunna ej tillställas. Att varje krig, eller blott varje krig, som blir till proletariatets skada, utan vidare skulle till och med vid energisk agitation kunna upphetsa massan av folket, t.o.m. av de mest disponerade folken, för att nu ej tala om de av kapitalismen utsugna folken, till en sådan revolutionär glödfeber, som är förutsättningen för en lycklig revolt, kan en förnuftig, sansad eftertanke ej antaga. Kriget är ett faktum, som aldrig uppträder så regelbundet som en konflikt med militarismen inåt, utan i allmänhet blott framställer en för massan mera teoretiskt medveten fara. Det är heller ingen ren för massan genomskådbar klasskampsföreteelse och dess beroende av främmande staters aktioner försvårar orienteringen beträffande den och även beträffande den mot den riktade rörelsen.

Hervé underskattar även här de betydande drivkrafter som en sådan antikrigsaktion måste betjäna sig av, om den ej vill explodera lika löjligt och tillika farligt som den bomb som exploderar i fickan på den, som skulle kasta den.

Det heter återigen: distinguo! Skär ej allt över en kam! Helt säkert gives det krig, som lösgör de revolutionära krafterna, som tillika skapar inom den enskilda staten en politisk och social spänning och bringar den att springa: hit hör det visserligen praktiskt avlägset liggande fallet av en mellankomst i Ryssland. Inledningen till ett sådant krig skulle för de västeuropeiska folken vara en signal till utbrottet av den hänsynslösaste klasskamp, ett tvång, ett piskslag till resning mot den inre reaktionen, mot knutpisktillbedjarna, mot ett olyckligt törstande folks skamlige bödel. I själva verket skulle då Vaillants paroll: hellre uppror än krig finna ett entusiastiskt genskall hos alla civiliserade länders proletariat.

Även andra fall, där denna offervilliga solidaritet skulle kunna stampats ur marken, äro redan nu tänkbara; t.ex. ett krig mellan Sverige och Norge. Men detta är ej den normala utvecklingen, på vilken vi dock konsekvent måste bygga vår taktik. Möjligt är att i en framtid även ett krig mellan Frankrike och Tyskland skulle kunna skapa en sådan situation. I båda ländernas socialdemokrati är det att befordra inträdet av denna tidpunkt genom revolutionärt upplysningsarbete. Naturligen beror mycket också på krigsorsakerna: otvetydigt lämna t.ex. trots allt världspolitiskt stämningsskapande, de nu i synnerhet aktuella koloniala krigsorsakerna för det mesta blott sparsamt med vatten åt de krigsintresserades kvarn.

Om vi alltså också blott för undantagsfall kunna sätta den absoluta avväpningen som mål, så gives det dock intet konsekvent och intet praktiskt betänkande mot den relativa avväpningen, som blott skulle förminska härens duglighet till anfall. Avskaffandet av den stående hären och dess ersättning av folkbeväpning, av milis och den därmed hand i hand gående, av Gaston Moch sakkunnigt framlagda förminskningen av härutgifter och försvagande av all övrig militär skadegörelse, det är fordringar som helt konsekvent det klassmedvetna proletariatet skrivit på sin fana.

Sedan har det sina goda grunder, om den internationella kongressens beslut, som blott innehålla det antimilitariska minimumprogrammet för flertalet av de på arbetarrörelsens grund stående organisationerna, i allmänhet röra sig om "militarismen utåt". Men icke desto mindre är det redan också rättfärdigat, om de enskilda partiernas taktiska program sakna närmare utläggningar och specialiseringar beträffande denna sida av militarismen, om kampen mot den i regeln ännu avspelas på den allmänna politikens arena, söker komma sitt mål närmare genom inflytande på hela samhällsordningen och ej så mycket driver propagandan i specialiserad form.

Vaillants resolution på franska partidagen i Limoges, som kommer att framläggas på kongressen i Stuttgart 1907, är i sina grunddrag god och användbar.

Anarkisternas angrepp, i synnerhet Nieuwenhuis' mot denna socialdemokratins ställning, äro förfelade. Må den förråda en viss hjälplöshet, så är den dock ej byggd av fraser; fastmer är deras hållning fantastisk och fraseologisk, som genom proklamerandet av orealiserbara planer söka gå detta i allmänhet ännu olösliga taktiska problem på livet.

 

2. Taktiken mot militarismen inåt

Mycket enklare stå sakerna beträffande den på framtidsutsikter kampen mot rikare "militarismen inåt", vars naturliga mål är avväpning och förvisso den mest obetingade och grundliga avväpning av statsmakten, och vars metod, med största smidighet anpassande sig efter de olika ländernas inre politiska tillstånd, ligger mellan det långsamma, lugna, grundliga upplysningsarbetet och det franska: "soldater, skjuten ej!"

Denna kamp och nödvändigheten av dess specialisering blir en nödvändighet för proletariatet i synnerhet där, varest användandet av militär mot strejkande arbetare eller politiskt demonstrerande proletärer hör till dagordningen. I alla händelser låter den sig påvisa i Frankrike, i Belgien, i Italien, i Schweiz och i Österrike, liksom den specialiserade antimilitaristiska propagandan erhåller sin särskilda form och aktualitet under intrycket av militärt ingripande i klasskampen. Och det gäller i Frankrike trots hervéismen, vars stora anhängarskap i den syndikalistiska rörelsen blott till rätt ringa del är att skriva på dess antipatriotiska riktnings och egenarts konto. Även för Amerika är fallet detta, enligt vad Lee betygar. Och om i Tyskland just den antimilitaristiska rörelsen för tillfället stöter på en vittgående ovilja, så är det åtminstone ej att återföra på att här hittills i det närmaste har undvikits blodigt inskridande med militär vapenmakt vid strejker. Men skulle det vara även framåtskridande rörelsers oundgängliga öde, att först täcka brunnarna, sedan barnet fallit i? Skulle till och med socialdemokratin med sitt vittskådande, framtidsglada och framtidsklara program förbli otillgänglig för alla Kassandraskrin?

 

3. Anarkistisk och socialdemokratisk
antimilitarism

Det socialdemokratiska målet är konsekvensen av en ekonomiskt-historisk historieuppfattning; det finner blott sitt rättfärdigande häri och är därför befriat från all utopism. Anarkismens mål är ideologiskt konstruerat utan någon historisk underbyggnad: detta karaktäriserar förhållandet, den konträra motsatsen mellan båda riktningarna.

Den socialdemokratiska uppfattningen är historiskt organiserad; den anarkistiska villkorligt-mekanisk. Visserligen betraktar anarkismen mänskorna som bärare av den utveckling, som den menar, och deras vilja som drivande faktor och sätter därför som sin uppgift att inverka på dennas vilja. Och även socialdemokratin betraktar inflytandet på arbetarkårens vilja som sin uppgift.

Likväl förefinnas de mest fundamentala skillnader.

För anarkismen är inflytandet på viljan den enda väsentliga förutsättningen för framgången; för socialdemokratin kommer det bredvid den objektiva ekonomiska utvecklingsgrad, vilken ingen, även med massornas eller en klass' bästa vilja, kan undgå, blott sekundärt i betraktande.

Anarkisterna hålla delta inflytande med tillbörlig energi för möjligt; socialdemokratin håller det blott som möjligt som mass- eller klassföreteelse, för så vitt en viss av det ekonomiska läget skapad predisposition förefinnes. Om nödvändigheten av denna predisposition strida de båda uppfattningarna, under det differenserna inom socialdemokratin mest springa ur tvivel på huruvida denna predisposition förefinnes i ett bestämt fall. Naturligtvis är frågan, huruvida de ekonomiska förhållandena äro mogna för en aktion, svår att finna rätta svaret på, och det mått, i vilket det skall inverkas på viljan, i synnerhet måttet av den predisposition, som är nödvändig härför, är svårt att bestämma: den personliga optimismen eller pessimismen, temperamentet, spelar här en betydlig, ej alls eliminerbar roll. Därav framgå differenserna inom socialdemokratin, varvid de, som antaga ett större mått av inflytande och blott fordra ett ringa mått av predisposition, närma sig anarkismen: det är anarkosocialisterna. Trots den konträra - ej kontradiktoriska - motsatsen mellan anarkism och socialism finna vi därför alla möjliga övergångar mellan båda riktningarna, ungefär som färgerna i ett spektrum.

Måttet av inflytande beror utom på måttet av predisposition även av måttet på den andliga jämnviktens labilitet, i vilken de folk eller de klasser befinna sig, på vilka det skall inverkas. Denna labilitet är i upprörda tider av olika storlek mot i lugna tider; därav den tidtals som ett irrbloss förvillande, mången gång helt enkelt farliga, för det mesta högst värdefulla möjligheten att uppnå mera i oroliga tider än i lugna, men ett mer, som vid inträdet i lugn nästan städse, åtminstone delvis, med det överskott av energi som hjälpte det att erövra, åter går förlorat: revolutionernas historia är på detta en enda fortlöpande bekräftelse.

Även däri visar sig den konsekventa skillnaden mellan båda grunduppfattningarna, att anarkismen håller det för möjligt att genom en liten sluten hop kunna fullborda allt - naturligtvis med begagnande av massornas vilja i passivitet eller aktivitet. Helt säkert är även socialismen av den åsikten, att en god kvalificerad, sluten och målmedveten minoritet, dragande massorna med sig i ett givet ögonblick, kan utöva stort och värdefullt inflytande. Skillnaden är likväl den: huruvida man, som socialismen, blott strävar efter detta inflytande och håller det för möjligt i den mening, att denna minoritet endast är väckare och fullbordare av massornas vilja, den vilja, som dessa på grund av den särskilda situationen är mogen och i stånd till att utveckla som deras vilja, eller i den mening, att en liten hop överrumplare blott är fullbordare av en enda vilja och begagnar sig av massan som verktyg för att nå sitt mål, som anarkismen gör det, som en sann, upplyst despotism.

Anarkismen vill undfly alla i det ekonomiska och sociala läget inrotade svårigheter på en otyglad häst, eller - eventuellt - tyglande hästen med svansen. För den gäller ledmotivet: i början var gärningen. - Naturligtvis kan under klasskampens utveckling en tidpunkt komma, då den av anarkismen föreslagna aktionen är möjlig och riktig. Men anarkismens fel är ej den absoluta utan den relativa oanvändbarheten, som framträder ur misskännandet av varande sociala kraftförhållanden, ett misskännande som återigen har framgått ur brist på historisk och social kunskap. Och om anarkismens förslag på ett senare utvecklingsstadium äro realiserbara och lämpliga, så är det intet rättfärdigande utan tvärtom ett fördömande av den anarkistiska taktiken, men som visserligen ofta ej kan fråntaga dess förtjänst av väckande makt.

Den anarkistiska och åt anarkismen lutande antimilitarismen är en syster till den anarkistiska och åt anarkismen lutande generalstrejken, ett tvillingskap som ytterligare dokumenterar sig däri, att denna slags antimilitarism schematiskt utmynnar i militärstrejk. För att fatta denna antimilitarisms väsen och att förstå skillnaden från den socialdemokratiska antimilitarismens, måste var för sig undersökas antimilitarismens orsaker, metoderna för dess propaganda, slutmål och ändamål, som genom denna skola uppnås, och de metoder, genom vilka antimilitarismen söker nå sitt mål.

Orsakerna till den antimilitaristiska rörelsen äro de samma för anarkismen som för socialdemokratin så till vida, som båda se i militarismen ett särskilt mekaniskt-våldsaktigt hämmande av förverkligandet av deras planer. I övrigt äro de för båda så grundskilda som blott den anarkistiska och den socialdemokratiska världsuppfattningen kunna vara det. Det kan här ej närmare utföras, hur föga anarkismen begriper militarismens organiskt-kapitalistiska karaktär och de på grund därav på den användbara ekonomiska och sociala utvecklingslagarna. Häri ligger roten till alla övriga väsentliga differenser mellan den socialistiska och den anarkistiska antimilitarismen, som kort låta sammanfatta sig till: den socialdemokratiska antimilitarismen för kampen mot militarismen som mot en funktion av kapitalismen, i kunskap om och under användande av ekonomiska och sociala utvecklingslagar. Anarkismen betraktar militarismen mera som något självständigt, villkorligt-tillfälligt, av den härskande klassen frambragt och för striden mot den, liksom överhuvud kampen mot kapitalismen, utgående från en fantastiskt-ideologisk ståndpunkt, som misskänner de sociala och ekonomiska utvecklingslagarna, och fastnande på ytan söker kasta militarismen ur sadeln genom en i luften svävande uppretning av ett individuellt beslut, kort sagt på individualistisk väg. - Den är ej blott - varierande olika grader - individualistisk i sitt samhälleliga mål, utan även i sin historiska, sociala och politiska uppfattning och i sina medel.

Slutmålet för den anarkistiska liksom för den socialdemokratiska antimilitarismen, om man nöjer sig med ett slagord, är: slopandet av militarismen, och förvisso av "militarismen utåt" så väl som "militarismen inåt". Emellertid betraktar socialdemokratin, motsvarande dess uppfattning av militarismens väsen, det fulla slopandet av militarismen för omöjligt; blott tillsammans med kapitalismen - den senaste klass-samhällsordningen - kan militarismen falla. Visserligen är kapitalismen intet konstant utan ett sig ständigt modifierande ting, som genom talrika i den immanenta mottendenser, framför allt de proletära, kan ansenligt omgestaltas och försvagas. Därför är också den kapitalismens livsyttring, som vi kalla militarism, i och för sig, som dess olika manifestation i enskilda länder visar, icke oemottaglig för en avsvagning; även kan dess förhållande till kapitalismen alltjämt slakna. Men det är dock blott detsamma, som mer eller mindre gäller om andra kapitalismens livsyttringar och det ändrar intet i militarismens organiskt-kapitalistiska karaktär, intet däri att ändamålet med den socialdemokratiska antimilitaristiska propagandan icke är det isolerade bekämpande av och dess slutmål icke är det isolerade slopandet av militarismen, under det den anarkistiskt antimilitaristiska propagandan på det tydligaste går ut på det isolerade slopandet av militarismen. Visserligen skall det ej bestridas, att - men blott parallelt löpande - för det mesta kampen mot kapitalismen (men även denna förstådd i oorganisk anarkistisk andemening) föres och att även anarkisterna i sin i sanning teoretiska zickzacklöpning icke sällan uppvisar ljusglimtar av djup social insikt.

I kampmetoderna komma de konsekvent skilda historiska betraktelsesätten starkast till genombrott. Därvid är att skilja mellan metoderna för skapandet av en antimilitaristisk rörelse och metoderna för användandet av en sådan rörelse mot militarismen. Vad de förra metoderna beträffar, så arbetar anarkismen här i första hand med etisk entusiasm, med moralens sporre, med humanitetens argument, med rättvisan, kort sagt med allehanda impulser på viljan, som ignorera antimilitarismens karaktär av klasskamp och söker att driva den till ett abstrakt utflöde i ett allmängiltigt kategoriskt imperativ. Den vänder sig därför mången gång ej enbart till manskapet utan även till officerarna. Så liknar den anarkistiska antimilitarismens propaganda på mycket misskrediterande sätt tolstojanarnas patetiska deklamationer och de vanmäktiga krigsbesvärjelserna från världsfredsvänner av Bertha von Suttners kaliber.

Den socialdemokratiska antimilitaristiska propagandan däremot är en klasskampspropaganda och vänder sig därför konsekvent och uteslutande till de klasser, som i klasskampen äro nödvändiga fiender till militarismen, då den naturligtvis också gärna ser de under loppet av upplösningen nedfallande borgerliga spånorna. Den upplyser för att vinna, men upplyser ej om kategoriska imperativ, humanitära synpunkter, etiska postulat om frihet och rättvisa, utan om klasskampen, om militarismens roll i klasskampen och om den roll proletariatet spelar och har att spela i samma klasskamp. Den fullföljer proletariatets uppgifter gentemot militarismen ur proletariatets klasskamps intressen. Helt säkert, den använder också etiska argumentationer, hela det kategoriska imperativets patos, den primitiva mänskorättens och borgardömets vackra men aldrig tillämpade moralgrundsatser från dess morgonrodnads tid, ja, till och med religiösa, i synnerhet kristliga idéer och föreställningar av hjärtans lust. Det spelar dock här en sekundärs roll. Det tjänar till att lättare öppna det ännu oupplysta proletariatets sömntyngda ögon, på det att i dagens ljus klassmedvetandet må strömma in i dess hjärna, och det tjänar vidare till att uppelda entusiasmen till handling.

Metoden för användandet av antimilitarismen, de antimilitaristiska idéernas iscensättning, är hos anarkisterna återigen än mer individualistiska och fantastiska. Den lägger stor vikt vid den individuella tjänstevägran, på individuell vägran till vapenbruk, på den individuella protesten. Den anarkistiska litteraturen antecknar omsorgsfullt och triumferande alla fall av detta slag. Visserligen har den därvid två saker i tankarna: den nyss omnämnda aktionen mot militarismen och ett slags propaganda genom verksamhet för den antimilitaristiska rörelsen. Den utgår från att sådana heroiska exempel skola mana till efterföljd, väcka sympati och entusiasm för den rörelse till vilken dessa "heroer" bekänna sig.

Annat är den socialdemokratiska antimilitarismen. Helt visst har den klart för sig, att sådana slags individuella akter kunna vara signaler och symptomer för massrörelsen, men endast signaler och symptomer; och signaler naturligtvis endast i moment av högst kritisk spänning, då det är nödvändigt att antända den i krutfaten lagda luntan. Så småningom skeende söndermalning och söndergnagning av militärandan, det är socialdemokratins kamp mot militarismen. Allt annat gagnar detta ändamål eller spelar med blott i andra eller tredje hand. - För övrigt vinner även i anarkismen, som det visade sig vid internationella antimilitaristiska associationen, en strömning, som kritiskt ställer sig emot dessa individuella handlingar, växande och bestämmande inflytande.

Fantastisk är de anarkistiska antimilitaristernas taktik beträffande militärstrejken, som de så att säga tro sig med god vilja och energi kunna framtrolla ur blåa luften, under det att socialdemokratin, på samma sätt som ordnandet av trupperna vid en revolution, blott betraktar den som en logiskt och psykologiskt nödvändig konsekvens av "militärandans" förstörande, vilket förstörande återigen blott kan ske parallelt med och i följd av klasskillnaden och upplysningen.

Mycket karaktäristisk för den anarkistiska antimilitarismen är den lilla broschyren av Domela Nieuwenhuis "Le militarisme". För honom äro ej de krönta kungarna världens herrar, utan bankirerna, finansfolket, kapitalisterna (ingalunda kapitalismen som organiskt nödvändig samhällsordning); för honom äro krigen beroende av bankirernas fria beslut, för honom är reaktionen auktoritetens parti, som breder ut sig "från påven till Karl Marx". Utan att undersöka soldaternas klasställning, accepterar han helt allmänt det onda samvetets friderizianska ord: "när soldaterna ha börjat tänka, skall ingen av dem stanna under fanorna". Som medel för den antimilitaristiska propagandan antager han de av Laveley i hans bok "Des causes actuelles de guerre en Europe et de l'arbitrage" angivna:

1. Upphävandet av alla inskränkningar på den internationella samfärdseln.

2. Billigare frakt-, post- och telegraftariffer.

3. Införandet av ett internationellt-enhetligt mynt-, mått- och viktsystem och en internationell handelslagstiftning.

4. Utlänningens lika rättsliga ställning med infödingen.

5. Fordran på kunskap i främmande språk och om främmande kultur överhuvud.

6. Skapandet av en större litteratur av skrifter och konstverk, fredskärlek och hat till kriget liksom ock frambringandet av vänner till detta.

7. Fordran på allt, som giver det representativa systemet kraft och verksamhet och kan bidraga till att undandraga det exekutiva väldet bestämmanderätt över krig och fred.

8. Gynnandet av alla industriella företag, som använda ett lands överflödiga rikedomar, för att avlägsna andra länders naturliga rikedomar, visserligen så att kapitalet blir kosmopolitiskt och de internationella kapitalisternas intressen bli solidariska.

9. (Blott mot denna punkt har Nieuwenhuis invändningar.) Prästerskapet har att på kväkarnas sätt att fylla själarna med avsky för kriget.

Till dessa antimilitaristiska medel fogar Nieuwenhuis ännu några, som han betraktar som ännu verksammare.

10. Fordran på arbetarnas internationella intressen.

11. Slopandet av kungar, presidenter, överhus, parlament som samhällsinstitutioner, vilka äro fientliga mot freden.

12. Slopande av gesantskapet.

13. Reform av historieundervisningen till en undervisning i kulturhistoria.

14. Slopandet av stående härar.

15. Skiljedomstolar för avgörandet av internationella tvister.

16. Federation av olika europeiska stater till en Europas Förenta stater, i likhet med Amerikas.

17. Militärstrejk och generalstrejk i händelse av krig.

18. Passivt motstånd och individuell värnpliktsvägran.

19. Gynnandet av den allmänna utvecklingen och betingelserna för mänsklighetens välstånd.

Varjämte Nieuwenhuis fäller den karaktäristiska satsen: "Om mänskorna ha något att förlora genom krigen, ha de något att bevara genom freden", alldeles som om proletariatet var fridstörande.

Även den försiktigaste kritiker skall här intet annat se än Tohuwabohu; Tohuwabohu av social och historisk grunduppfattning, Tohuwabohu av disposition, Tohuwabohu av detalj uppfattning. Huvudsaken omnämnes ej. Det viktigaste av det som omnämnes, nämligen det som hänför sig till militarismens ekonomiska grundlag, vidröres nästan av en händelse. Endast bisaker, sekundära och tertiära punkter träda i förgrunden, men därjämte återigen blott utopiska, fantastiska medel. Medlet till propaganda för antimilitarismen sammanblandas här med den antimilitaristiska aktionen. Grunduppfattningens ytlighet, tendensen att hänföra allt till personligt initiativ och personliga goda viljor framträder tydligt och klart. Slutsatsen i Nieuwenhuis' broschyr är återigen en uppenbarelse av den i grund och botten oklara anarkistiska uppfattningen; den lyder: "Djärvhet, återigen djärvhet och alltjämt åter djärvhet, det är det som behöves för att triumfen skall bli vår".

 


FEMTE KAPITLET
NÖDVÄNDIGHETEN AV EN SÄRSKILD
ANTIMILITARISTISK PROPAGANDA

Helt säkert bär militarismen inom sig månget embryo till självförintelse och förstörelse; helt säkert innehåller även hela den kapitalistiska kulturen många varandra motsägande, ömsesidigt sönderslitande element, icke minst tendenser till vetenskaplig, konstnärlig, etisk bildning, som gå militarismen på livet. Den undergrävande verksamhet som t.ex. Simplicissimuslitteraturen utövar bör ingalunda underskattas. Helt säkert lär Cromwells historia, 1790 års historia i Frankrike och 1806 års i Tyskland hur ett militäriskt system av sig själv kan murkna, falna och störta samman. För visso blir vid alla blodiga konflikter mellan folk och statsmakt en särskild blodets psykologi levande och mäktig, en suggestion, en blodets hypnos eller också - för att tala med Andrejev - en blodets logik, som på ögonblicket förmår att förskjuta kraftförhållandena. Men allt detta berör överhuvud ej frågan om nödvändigheten av en propaganda, som själv är en del av den organiska sönderdelningsprocessen. Detsamma gäller om alla andra kapitalismens livsyttringar och om kapitalismen själv. Det kommer blott i betraktande för chanserna till en framgångsrik agitation.

Militarismens särskilda farlighet är framlagd. För proletariatet står den som en enda till tänderna beväpnad rövare, vars ultimatum emellertid ej gäller detta gamla, traditionella "pengar eller livet!" - utan "pengar och livet!" Den är utom den stora framtida, även den stora nuvarande, städse verkliga faran, även då den ej slår direkt till. Icke blott är den det ekonomiska livets moloch, det kulturella framåtskridandets vampyr, klassgrupperingens störste förfalskare! Den är även den hemlige eller uppenbare siste regulatorn av den form, i vilken proletariatets politiska och ekonomiska rörelse avspeglar sig, klasskampstaktiken, som i alla viktiga frågor rättar sig efter den, som efter den kapitalistiska brutala maktens huvudpil. Den förlamar vår aktivitet, den är ovädret, i vars tryckande kvalm vårt partiliv tidvis förslappas och parlamentarismen allt mer och mer befalles av sömnsjuka och lamhet.

Försvagande av militarismen heter fordran på möjligheter till en fredligt organiserad vidare utveckling eller åtminstone inskränkandet av möjligheter till våldsamma sammanstötningar, men den heter också och framför allt det politiska livets, klasskampens tillfrisknande. Redan den hänsynslösa och systematiska kampen i och för sig mot militarismen leder till revolutionär befruktelse och stärkande av partiet, är en nyfödd revolutionär ande.

Av allt detta följer nödvändigtvis icke blott ett bekämpande, utan även ett speciellt bekämpande av militarismen. En så förgrenad och förfärlig skapelse kan blott gripas av en lika förgrenad, energisk, stor, djärv aktion, som rastlöst förföljer militarismen i alla dess kryphål, toujours en vedette. Även stridens farlighet tvingar till en sådan aktion, som är smidigare och mera i stånd att anpassa sig än den allmänna agitationen. Hur mycket man rest sig i Tyskland mot denna uppfattning och alltjämt reser sig, redan hänvisning på att vi ha en särskild kvinno- och ungdomsorganisation, att vi ej blott ha specialiserat lantarbetaragitationen utan driva fackföreningsagitation särskilt för skilda yrken och slutligen hänvisningen på den framgångsrika antimilitaristiska agitationen i andra länder, bör vara nog för att övervinna dessa betänkanden och tvivel, för att slå ner denna resning. Det allmänna erkännandet av grundtankarna i det i Mannheim oantagna uppropet 114 är blott en tidsfråga och som det synes för en mycket kort tid framåt.

Den har blivit en plikt för den tyska socialdemokratin även genom det enhälligt fattade beslutet på internationella kongressen 1900.

Fordran på en sådan särskild propaganda har alls intet att göra med den ohistoriska anarkistiska uppfattningen av militarismen. Vi äro helt på det klara med den roll militarismen spelar inom kapitalismen och tänka naturligtvis ej det ringaste på att sätta den över eller bredvid kapitalismen, då den blott är en del av den. En del, eller riktigare en synnerligen farlig och skadlig livsyttring av kapitalismen. Men hela vår kamp mot kapitalismen vänder sig mot dess livsyttringar. Man kan helt säkert beteckna området för den antimilitaristiska kampen som liggande bredvid den politiska kampen, bredvid den fackliga, för min del gärna bredvid den för solidaritet och den för bildningens höjande. Med andra ord: vi äro antimilitarister i samma mån som vi äro antikapitalister.

Om antimilitarismen historiskt överallt först utgått ur en teoretisk tillvaros allmänheter till en aktuell praktisk rörelse av betydenhet, parallelt med truppernas användande i borgarkrig mot den inre fienden, så är därmed naturligtvis ingen den ringaste giltig grund mot en särskild antimilitaristisk propaganda given i de länder, där ett sådant användande hittills ännu helt och hållet undvikits eller ligger så långt tillbaka i tiden, att det försvunnit ur massornas medvetande. Så småningom har det blivit socialdemokratins stolthet att ej sky elden förr än den bränt sig, fastmer att av historien, av samhällskunskapen, av broderpartiernas erfarenheter långt förutseende lära och draga gagn och nytta. Men historien, den sociala kunskapen och varje erfarenhet tala i punkten antimilitarism ett tydligt språk. Och tiden är mogen!

 


SJÄTTE KAPITLET
ANTIMILITARISMEN I TYSKLAND OCH
DEN TYSKA SOCIALDEMOKRATIN

Den tyska socialdemokratins program uppställer med den internationella socialismen, åtminstone av marxistisk skola, det målet: "Erövrandet av den politiska makten", d.v.s. avskaffandet av det samhälleliga maktförhållandet med en kapitalistisk oligarki gentemot proletariatet och dess tillfälliga ersättning med en ett demokratiskt-proletäriskt maktförhållande; och detta innesluter i första hand avskaffandet av den kapitalistiska militarismen, detta det betydelsefullaste stycket av den kapitalistiska-oligarkiska makten.

Minimiprogrammet behandlar frågan om militarismen särskilt och fastställer för den speciella uppgifter och speciella mål, sålunda expedierande alla principiella invändningar mot en speciell antimilitaristisk propaganda. Det fordrar: "Uppfostran till allmän vapenförhet. Folkbeväpning i stället för stående här. Folkrepresentationen beslutar om krig och fred. Slitande av alla internationella tvister genom skiljedom." Det visar därmed den för närvarande och för den närmaste framtiden tydligen utopistiska ståndpunkten tillbaka, som vänder sig icke mot militarismen utan mot varje slags förberedelse till krig, som förkastar icke endast deltagande i av kapitalismen, av den politiska och nationella reaktionen framkallade krig utan principiellt deltagande i varje slags krig, som icke endast bekämpar kriget utan på fantastiskt sätt försöker bortförneka de faktiska krigsmöjligheterna och de därav givna konsekvenserna. Den tyska socialdemokratin är således liksom det överväldigande flertalet i alla utländska partier, även det franska, icke i exempelvis Hervés anda antipatriotisk eller antinationell (Krapotkin), utan med den ur dess klasskampskaraktär givna konsekvensen opatriotisk. Som proletariatets parti är det emellertid självklart och obestritt oförbehållsam fiende, fiende sans phrase, fiende på kniven till den inre militarismen, vars totala utrotande är en av dess viktigaste uppgifter.

Vad har hittills skett i Tyskland till införandet av Pariserkongressens beslut år 1900.

Återupprepat har försöket att kalla till liv en särskild antimilitaristisk propaganda i Tyskland mötts av inflytelserika socialdemokratiska ledare därmed, att det gåves intet socialdemokratiskt parti i hela världen, som kämpade så mycket mot militarismen, som den tyska socialdemokratin. Däri ligger mycken sanning. Sedan det tyska rikets bestånd övas oavlåtligt i parlamentet och i pressen av den tyska socialdemokratin den skoningslösaste kritik på militarismen, dess hela innehåll och alla dess skadligheter, upplagras anklagelsematerialet mot den i oerhörda högar och föres inom den allmänna agitationen kampen mot militarismen med stort, segt eftertryck. Härvidlag behöver partiet intet försvar och intet lovprisande, dess handlingar tala för sig. Och likväl behöver det fullt ut gjorda ett supplement. Vi förneka alldeles icke, att den hittillsvarande antimilitaristiska kampen har varit resultatrik och att formen för denna kamp motsvarat det avsedda ändamålet; vi bestrida icke, att detta kampsätt även för framtiden är oundgängligen nödvändigt, kommer att bli högst nyttigt och resultatrikt. Därmed är emellertid frågan icke slutbehandlad. Den ligger icke annorledes än frågan om ungdomens uppfostran, emedan den väsentligaste delen av antimilitarismen är en del av ungdomens uppfostran.

Förvisso, vår allmänna agitation klarar upp hjärnorna och varje antikapitalist, varje socialdemokrat är i och för sig en förträfflig, rent av den tillförlitligaste eller kanske den ende pålitlige antimilitaristen; och den antimilitaristiska pointen i vårt allmänna upplysningsarbete befriar här ifrån varje tvivel. Men likväl, till vem vänder sig vår allmänna agitation? Den är och har med fog och rätt varit tillskuren för den vuxne arbetaren, den vuxna arbeterskan. Vi vilja emellertid icke endast ha de vuxna proletärerna utan även proletärbarnen, den proletäriska ungdomen. Ty den proletäriska ungdomens framtid är det kommande proletariatet, är proletariatets framtid. "Den som har ungdomen, den har framtiden."

Här invändes åter: den som har föräldrarna, den har dessa föräldrars barn, den har ungdomen! För visso vore det en jämmerlig socialdemokrat, som icke efter måttet av sina krafter fyllde sina barn med socialdemokratisk anda, uppfostrade dem till socialdemokrater; och att föräldrarnas inflytande i förbindelse med inflytandet från de ekonomiska, sociala och politiska förhållanden, under vilka den proletäriska ungdomen uppväxer och vilka som de tyngst vägande men också självklaraste agitations- och upplysningsmedeln icke här principiellt lämnas utan beaktande med alla reaktionens och kapitalismens försök att illistigt infånga barnasjälen för sig, motsvarar självklart också vår uppfattning. Men därmed är saken alldeles icke avgjord. Just en klar genomgående prövning av denna tankegång visar, var bristen ligger i vår hittillsvarande agitation, en brist som oavbrutet förstoras och fordrar snabbt täckande.

"Varje socialdemokrat uppfostrar sina barn till socialdemokrater"; men dock endast efter bästa krafter. Här är den första betydelsefulla bristen. Hur många människor förstå överhuvud att uppfostra, även om de ha tid därtill och god vilja, och hur många socialdemokratiska proletärer ha, även om de besitta den bästa vilja, den nödvändiga tiden för uppfostran. Hur många ha de nödvändiga kunskaperna och hos huru många äro tyvärr kvinnorna och alla möjliga andra i upplysningsavseende tillbakablivna anhöriga en tung motvikt mot den klassmedvetne faderns eventuella uppfostrande inflytande. Här måste på alla håll och kanter, om partiet vill göra sin fulla plikt, till hjälp åt den husliga uppfostran komma ungdomens allmänna bildningssträvanden och denna i synnerhet genom en särskild ungdomsagitation, som med nödvändighet måste ha en antimilitaristisk spets.

Men vidare: Hur många proletärer äro verkligen upplysta socialdemokrater, så upplysta, att de å sin sida förmå upplysa andra om den socialdemokratiska kritikens grundvalar och de socialdemokratiska strävandena? Och huru många proletärer äro i lugna tider så offervilliga och rastlösa, att de äro villiga till det sega, mödosamma, oavlåtliga, dagliga och alldagliga uppfostringsarbetet efter bästa krafter? Och bortsett från dessa fjärdedels- och halvupplysta och dessa ljumma, som bilda en oerhörd massa: vilket väldigt antal proletärer står icke ännu fullständigt främmande för socialdemokratin. Här ligger ett väldigt fält fullt av den bästa proletäriska brodd framför oss rent oöverskådligt, vars odlande och skötande ingalunda törs börja först då dessa återstående mansvuxna proletärer vunnits för oss. Naturligtvis är det lättare att bearbeta upplysta föräldrars ungdom, men detta hindrar oss icke från möjligheten och plikten att taga även den svårare delen av den proletäriska ungdomen till bearbetning.

Därmed är behovet av ungdomsagitation ställt utom tvivel. Då denna ungdomsagitation enligt sin bestämmelse principiellt måste operera med andra medel - motsvarande ungdomens levnadsförhållanden, förstånd, böjelser och karaktär -, så ger sig självt den följden att denna agitation måste specialiseras, få sig tilldelad en särskild roll bredvid den allmänna agitationen och begripligtvis åtminstone till ett visst omfång måste läggas i särskilda organs händer. Vår agitation har nu en gång med omfångets och partiuppgifternas utveckling och med den alltjämt-närmare-ryckande avgörande kampen blivit så utomordentligt omfattande och förgrenad, att nödvändigheten av arbetsdelning alltjämt kraftigare tvingar sig fram, en arbetsdelning, vars relativa men absolut intet annat än relativa betänkligheter vi alls icke underkänna.

Och nu ännu ett steg längre. Inom ungdomsagitationen tillfaller återigen den antimilitaristiska agitationen en alldeles särskild egendomlig roll. Den måste vända sig till kretsar, vilka i mänga fall icke äro tillgängliga för den socialdemokratiska ungdomens bildningssträvanden; den måste gripa vitt omkring, betydligt vidare än de allmänna bildningssträvandena förmå, fatta även de delar av den proletäriska ungdomen, vilka icke kunna förmås att besöka arbetarbildningsskolor, undervisningskurser, föredragsserier och till regelbunden läsning av ungdomslitteraturen; den måste vända sig även till de unga proletärer, vilka enligt sin ofta för höga ålder icke gärna komma i fråga vid dessa allmänna strävanden. Ja, dess egentliga gebit är just åldersklassen 17-21 år! Den bär också en vida mer agitatorisk karaktär än dessa allmänna bildningssträvanden. Den måste i sina former avvika från dessa strävandens former, åtminstone delvis. Den kan ej heller lämpligen kopplas samman med dessa allmänna strävanden på grund av sin alldeles särskilda farlighet: å ena sidan för att icke försvåra och diskreditera bildningssträvandena mera än ovillkorligen nödvändigt och å andra sidan för att betrygga, att den antimilitaristiska agitationens faror skola så vitt möjligt undvikas under ledning av skolade och med alla stötestenar förtrogna personer. Och slutligen är just det antimilitaristiska materialet så kolossalt och så söndersplittrat - man tänke exempelvis på militärmisshandlingarna, den militära rättvisan - att även här en arbetsdelning, en specialisering helt enkelt ligger i sakens intresse för att möjligaste väl kunna utnyttja allt tillgängligt stoff; icke endast för att utnyttja utan även för att söndra, sikta och bearbeta. Särskilt det senare argumentet visar, att den antimilitaristiska agitationen ännu kan vinna i många avseenden även bland de vuxna på en specialisering. Alltså: arbetstillfällen, lönande arbetstillfällen i överflöd!

Hur står det till med de hittillsvarande resultaten av den antimilitaristiska utvecklingen och av den hittills bedrivna antimilitaristiska agitationen i Tyskland?

Förvisso är en stor del av den tyska hären redan "röd". Det framgår vid en blick på partigrupperingen inom det tyska folket. Och detta självklara faktum är det, som satte pennan i handen på den berömde riksförbundshövdingen, generallöjtnant v. Liebert, till författandet av det mycket omtalade, roande på grund av dess hjälplöshet, förhånade boken "Socialdemokratins utveckling och dess inflytande på den tyska hären"; samma faktum bestämde också general v. Eichhorn hösten 1906 att införa antisocialdemokratiska instruktionstimmar. Visserligen ha nära nog en tredjedel av de tyska väljarna, d.v.s. av de manliga tyska riksmedlemmarna över 25 år, röstat med socialdemokraterna vid riksdagsvalen år 1903; visserligen må det också i allmänhet åtminstone tillfälligt ännu vara sant, att socialdemokratin är starkare representerad inom de yngre årgångarna än inom de äldre. Likväl är det tvivelaktigt, huruvida denna procentuella fördelning träffar redan årgångarna 20-22, och vi måste vara klara därmed, att dessa unga människor i allmänhet åtminstone icke tillhöra de i sin övertygelse väl befästade elementen, och att en alldeles väldig skillnad består emellan att avgiva en socialdemokratisk röstsedel och att vara en riktig socialdemokrat eller rent av vara beredd att taga alla de personliga faror, som antimilitarismen i armén för med sig. Det kan till följd därav, hur mäktig vid disciplinens upplösning en sådan förbundskamrat som den ovan behandlade "psykologin", "suggestionen", "blodets logik" än må vara, icke alls bli tal om att endast tillnärmelsevis en tredjedel av armén verkligen besitter en sådan andlig och moralisk disposition, som gör blott svårigheter vid, långt mindre omöjliggör dess användning till en våldsam, författningsvidrig aktion av statskuppskaraktär mot den inre fienden, mot arbetarrörelsen.

Ogynnsammare ställer sig saken förvisso för militarismen vid en mobilisering av reserven och lantvärnet, i synnerhet i fall av krig, och det har i oktober 1906 med rätta påvisats av en militär medarbetare i Vorwärts, att bland de i krigsfall inkallade reservisterna och lantvärnsmännen, vilka då bilda ungefär fyra femtedelar av hela armén, minst en miljon kan gälla som opålitlig i militarismens mening. Naturligtvis äro vi även härvidlag alltigenom kritiska och glömma icke, att den militaristiska massuggestionen, eller masspsykosen och det militaristiska kommandovåldets suggestion kan riva stora hål i denne militäre medarbetares beräkningar.

Det som här är uppnått, har uppnåtts genom den allmänna propagandan inom arbetarrörelsen. Vid den tyska socialdemokratins särskilda agitatoriska verksamhet, som särskilt vänder sig till blivande värnpliktiga, har ännu nästan intet åtgjorts. Oss är, frånsett "ledare för värnpliktiga" och det sommaren 1906 av partistyrelsen utgivna flygbladet, intet dithörande känt, och dessa båda skrifter bilda uteslutande framställningar av de för arméns medlemmar gällande lagliga bestämmelserna. Så sant det är, att utvecklingen arbetar för oss, lika osant är det, att allt kommer av sig självt, lika sant är det, att varje kvietism och fatalism av sådan art är en grov bock i den historiska materialismens mening och dödgrävare för all agitation, så sann är överhuvud agitationens berättigande, även berättigandet av den speciella antimilitaristiska propagandan, och så sant måste den antimilitaristiska propagandan raskt och energiskt utbyggas i Tyskland.

De sydtyska "unga garden" ha förvärvat sig förtjänsten, att oförskräckt gripa sig an med denna frågas praktiska lösning; början har visserligen icke skett så stort, men de måste snart finna dådkraftigt understöd redan ur den synpunkten, att den anarkistiska antimilitarismen, som börjar höja sig även i Tyskland, bör kvävas i brodden.

Eller skall, så fråga vi oss åter och åter, den tyska socialdemokratin, den tyska arbetarrörelsen, kärntruppen och eliten, den nya internationalen, för vilket vi så gärna se den prisas, i alltför stor försiktighet eller tillit så länge motsätta sig att taga denna uppgift, till dess den otillräckligt rustad står inför det vid spännandet av alla krafter och kampmetoder i viss mån undvikliga världskriget eller en rysk intervention, för vilken den i så fall skulle ha att bära medansvar?

Och har slutligen icke de tyska arbetarna i polismassakrerna mot arbetarna, vilka också skulle träffas av den antimilitaristiska propagandan, erhållit tillräcklig eggelse?

Hur det än må vara: den tyska socialdemokratin törs icke längre sluta sig för den uppfattningen, att gentemot militarismen det ordet måste gälla: si vis pacem, para bellum! Börja så fort som möjligt med den antimilitaristiska propagandan för att så mycket som möjligt på förhand minska militarismens farlighet för proletariatet!

Och den speciella svårighet denna propaganda erbjuder i Tyskland, får sannerligen icke vara skäl till dess fördröjande utan måste vara en sporre till dess påskyndande.

Moget nog är det tyska proletariatet numera, och den allmänna inrepolitiska situationen, under vilken det tyska proletariatet suckar, är trefaldigt mogen.

 


SJUNDE KAPITLET
DEN TYSKA SOCIALDEMOKRATINS
ANTIMILITARISTISKA UPPGIFTER

Den antipatriotiska antimilitarismen har i Tyskland ingen mark och kommer icke att finna någon mark. Men väl måste den tyska socialdemokratins propaganda i allt högre grad genomsyras av betonandet av arbetarnas internationella solidaritet och folkfreden som ett mål för den proletäriska befrielsekampen. De ovan behandlade antimilitaristiska propagandafordringarna giva en därför ägnad grundval, mot vilken inga invändningar kunna göras.

I allmänhet kommer den inre militarismen med alla sina förgrenade skadligheter, vilka i normala tider även äro aktuellare, att bli brännpunkten och starkast belysande låta militarismens klasskampskaraktär framträda. Vad som bör bilda angreppets centrum, kommer emellertid på de bestämda tiderna att avgöras av det nationella eller internationella läget.

Vilka former, vilka medel för propagandan ha vi nu att i Tyskland införa eller fullkomna, varvid som självklart bör förutsättas, att man håller sig inom de lagliga gränserna, så att frågan om propaganda i hären härvidlag på förhand förfaller.

Den tyska socialdemokratin har ingalunda även med hänsyn endast till samlandet av anklagelsematerial mot militarismen gjort nog. Endast militärbudgeten, de omedelbara militärbördornas stegring äro mera ofta ingående sammanfattande framställda. Men redan sammanhanget mellan militärbördorna och tull- och skattepolitiken bidar ännu en ingående undersökning. Vad som emellertid framför allt felar är sammanfattande framställningar av militärmisshandlingarna, militärrättvisans synder, soldatsjälvmorden, hälsoförhållandena i armén, skadorna i tjänsten, underhålls- och pensionsförhållandena, vidare soldaternas användande till lönenedpressningar och de härom handlande kårskrivelserna, användandet av soldater och för frigivning färdiga soldater till strejkbryteri, vidare militäriska och beväpnade polisingrepp vid strejker, de härvid fallna offren, militärbojkotterna, militäriskt ingripande vid politisk aktion, utnyttjandet av krigarföreningarna i den socialpolitiska och politiska kampen, vidare militarismens prestationer på alla dessa områden, i synnerhet i den politiska och ekonomiska kampen, i andra länder, varvid såvitt möjligt ett särskilt konto borde uppläggas för vardera landmilitarismen, marinmilitarismen och kolonialmilitarismen. Det fattas också en tillräcklig kännedom och sammanställning av materialet beträffande motståndarnas militaristiska ungdomsföreningar och vad som åsyftar den antimilitaristiska rörelsen och dess bekämpande.

Det löpande samlandet, siktande och jämförande bearbetande av allt detta material måste systematiskt tagas om hand, så vid sidan av den allmänna agitationen är det icke möjligt.

Detta material kan naturligtvis först brukas i den allmänna agitationen, i parlamentet, i pressen, i allmänna flygskrifter och på möten. Det måste emellertid också ledas till bestämda ställen, i bestämda kanaler, för att genomsyra, att befrukta de för antimilitarismen särskilt viktiga lagren av befolkningen. I första hand komma här icke den ännu icke värnpliktiga ungdomen själv i fråga utan föräldrarna, i synnerhet mödrarna, vilka böra systematiskt mobiliseras för den antimilitaristiska ungdomsuppfostran; likaså de äldre arbetarna, vilkas inflytande på de unga arbetarna och lärlingarna bör utnyttjas så mycket som möjligt i denna riktning. Och slutligen gäller det att forma kampen mot krigarföreningarna eftertryckligare och planmässigare.

Agitationen får aldrig direkt eller indirekt uppfordra till militärisk olydnad utan skall fullständigt fylla sitt ändamål, om den skapar klarhet om militarismens väsen och dess roll i klasskampen och om oviljan och avskyn mot densamma väckes genom verksamma framställningar av dess folkfientliga egenskaper och handlingar.

Där lagarna det tillåta, måste ungdomsorganisationerna vara huvudbärare av denna propaganda, vilka visserligen redan genom sitt främjande av klassmedvetandet undergräva militarismen eller de militaristiska tänkesätten. Ungdomsföreningarna skola alltjämt utbreda den antimilitaristiska andan genom tidningar, broschyrer, flygskrifter, föredrag, föreläsningsserier och undervisning i en form, avpassad efter ungdomens uppfattningsförmåga. Fester och konstnärliga tillställningar böra utnyttjas för samma ändamål. Föreningarnas medlemmar måste återigen uppfostras till propagandister för antimilitarismen. Genom agitationen från mun till mun bland klass- och årskamrater, genom vidarespridning av litteraturen blir familjen, släktingar och vänner, verkstaden och fabriken till klubbisternas rekryteringsområden för antimilitarismen.

Ungdomsorganisationerna själva ha emellertid icke att inskränka sin agitation endast till medlemmarna utan bära ut den i möjligast vida kretsar. De ha att vända sig till samtliga unga arbetare. Dem åligger det också att påverka de äldre arbetarna på beskrivet sätt. Genom pressen, flygskrifter, broschyrer, offentliga möten, allmänna föredrag, konstnärliga tillställningar, fester och dylikt, vilka böra anordnas för såväl ungdomen som för vuxna, bör systematiskt arbetas för den antimilitaristiska ungdomsorganisationen. Rekrytavsked och demonstrationer av alla slag, där sådana tillåtas, måste tjäna samma ändamål.

Därjämte måste partiet liksom hittills men i alltjämt förstärkt grad systematiskt taga sig an soldater och även underofficerare, i press och parlament energiskt företräda deras materiella och sociala (tjänste)[72] intressen och så på lagligt oantastligt sätt söka förvärva dessa kretsars sympati.

Bildandet av särskilda föreningar för f.d. militärer av sådant slag som de belgiska och holländska med speciell uppgift att bekämpa krigarföreningarna torde i Tyskland icke vara tillrådligt: de allmänna politiska och fackliga organisationerna äro för detta ändamål tillräckliga.

Betrakta vi, vad som skett i andra länder, så se vi, hur mycket som återstår för oss att göra och genomögna vi ovanstående program så märka vi, att partiet, det må ha gjort än så mycket på det antimilitaristiska området, dock endast börjat göra sin skyldighet; att det i viss mån ännu endast har den antimilitaristiska propagandans barnskor på.

Att alla dessa mångfaldiga uppgifter icke kunna fyllas från en centralpunkt är självklart; likaså att de dock kunna och måste ledas från och kontrolleras på ett centralställe. Bildandet av ett centralutskott för detta ändamål synes vara ett nödvändighetens bud redan ur den synpunkten, att endast på så sätt det försiktiga utnyttjandet av alla lagliga agitationsmöjligheter kan tryggas. Som ett vida utgrenat nät bör den antimilitaristiska propagandan bredas över folket. Den proletäriska ungdomen måste systematiskt genomglödgas av klassmedvetande och av hat till militarismen. Ungdomens entusiasm skall låta de unga proletärernas hjärtan hänryckta slå emot en sådan agitation. Den proletäriska ungdomen tillhör socialdemokratin, den socialdemokratiska antimilitarismen. Ungdomen skall och måste, om alla göra sin skyldighet, vinnas. Den som har ungdomen, den har armén.

 


Noter:

[1] Naturligtvis även den därifrån oskiljbara regulatorn för den fysiska kraften: den andliga kraften, i den mån den bidrager till ett möjligast gott utnyttjande av den fysiska kraften och i sin tjänst tager främmande fysisk kraft och just den sålunda till disposition stående och förvärvade fysiska kraften. I vilket omfång detta, att fysisk kraft kuvas, förekommer som social företeelse, d.v.s. till följd av graden och regelbundenheten, i vilken det äger rum inom enskilda intressegrupper mot varandra, ingriper medbestämmande i gestaltningen av de samhälleliga maktförhållandena, beror väsentligen och i regel av intressegruppernas ekonomiska läge och kommer att behandlas senare i några viktiga förbindelser.

[2] "I den samhälleliga produktionen ingå människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, vilka på en bestämd utvecklingsnivå motsvara deras materiella produktionskrafter." (Marx.)

[3] Till de egentliga vapnen jämte ammunition och alla slags skyddsvärn, inberäknat belysningsväsende, till fästningar och krigsfartyg kommer exempelvis vidare det militära kommunikationsväsendet (hästar, vagnar, cyklar, väg- och brobyggnader, transportfartyg, järnvägar, automobiler, telegraf, trådlös telegraf, telefon o.s.v.), även kikare, luftskepp, fotografering och spårhundar må icke förglömmas.

[4] Även utvecklingen i Italien på 1400-talet är här av största intresse, och inbjuder till ett ingående studium. Den bekräftar till alla delar vår uppfattning.

[5] Även vid den ryska i dess början; därför är - bland andra otaliga bevis - särskilt det väpnade Moskwaupproret i december 1905 karaktäristiskt. Detta upprors förvånansvärda seghet förklaras av samarbetet mellan stadsbefolkningens huvudmassa och de för övrigt endast fåtaliga revolutionärer, som stodo i elden. Den i Moskwa utvecklade glänsande taktiken för guerillakrig i städer är epokgörande.

[6] Samarbetet i fabrikerna o.s.v. och samboendet i "arbetarkvarteren" o.d. bör det emellertid här tagas hänsyn till.

[7] Påräknad.

[8] Jämför Ryssland, där dock helt speciella omständigheter, som ej framgått ur det inre tillståndet, hava medverkat till resultatet. Stående härar på annan grundval än den allmänna värnplikten äro t.ex. legohärarna. De italienska städerna på 1400-talet kände även till milis.

[9] I ett brev år 1880 skriver han: "Den eviga freden är en dröm och icke en gång en skön dröm, och kriget är ett led i Guds världsordning. I kriget blomstrar människornas ädlaste dygder, mod och försakelse, plikttrohet och offervillighet med livet som insats. Utan krig skulle världen försumpas av materialism". Få månader förut hade han skrivit: "Varje krig är en nationalolycka", samt i en tidningsartikel: "Vi bekänna oss öppet till den mycket förhånade idén om en allmän europeisk fred".

[10] Värdet av den samlade utrikeshandeln i världen har stigit från 75,224 miljoner år 1891 till nära 109,000 miljoner år 1905.

[11] Vad som i våra dagar förvånar och komplicerar vår situation är våra strävanden och intressen på andra sidan världshaven.

[12] Frankrike har under 1906 på grund av Marockokonflikten använt över 100 miljoner för att stärka försvaret vid sin östra gräns!

[13] D.v.s. de stater som föra kolonialpolitik.

[14] Det betyder ingenting, att han just uttalat sig mot den allmänna värnplikten, vilket Kreuzzeitung dessvärre beklagar, emedan den allmänna värnplikten med nödvändighet måste uppfostra det engelska folket till bättre uppskattande av ett krigs allvar! I Tyskland åter har enligt Kreuzzeitungriddarnas mening den allmänna värnplikten blott till uppgift att avtvinga folket offer av blod och egendom, under det att avgörandet av krig och fred vilar i deras hand, för vilka krigets allvar minst existerar. Då det gäller utlandet vet man alltid att uppskatta demokratin!

[15] Huvudsakligen motiverad med Marockokonflikten.

[16] 243/4 miljoner för flottan, 51 miljoner till hären, 7 miljoner till räntor, en stegring av omkring 83 miljoner mark mot budgeten 1906/07! Därtill jättelika krigskostnader för kolonierna (Kinaexpeditionen 454 miljoner, upproret i Sydvästafrika hittills 490 miljoner, upproret i Östafrika 2 miljoner o.s.v.), vilka anslags infordran föranledde konflikt och upplösning av riksdagen.

[17] Frankrike har sedan 1901 en formell kolonialarmé, med vilken man gjort tråkiga erfarenheter. I Tyskland arbetas ivrigt på att organisera en sådan armé.

[18] Även disciplinen antager bland dessa trupper en synnerligt skarp form av bestialitet.

[19] Denna skenheliga och skamliga mask borttages nu med den mest önskvärda cynism: "Vi vilja icke göra folken i kolonierna till kristna, utan de skola arbeta för oss. Denna humanitetsyra är rent av löjlig. En man som Peters har berövat oss den tyska sentimentaliteten." Vidare: "Det är missionens plikt att anpassa sig efter de givna förhållandena", men den har "ofta direkt varit besvärlig för köpmannen". Häri ligger den kolonialpolitiska huvudtvistepunkten mellan tyska riksdagens centrum och regeringen, ur vilken förklaras den rasande kamp, som uppstod mellan köpmannen Dernburg i december 1906 och den s.k. centrums medregering. Även här gäller "Alexanders gudomliga svar" utlandet. För Amerika predikar Kreuzzeitung: "Utrotandet av hela indianstammar är så inhuman och okristlig, att den under inga omständigheter kan försvaras, i synnerhet som det ingalunda handlar om amerikanarnas vara eller icke vara". Då det handlar därom - enligt de kolonialkristnas uppfattning - få alltså bekännarna av läran om kärleken till nästan "utrota hela stammar!"

[20] Ett sådant beslut blev aldrig fattat, men stämningen var sådan att en storstrejk kunnat utbryta helt spontant.

[21] Även denna uppgift: att skydda den bestående ordningen, tillfaller militarismen icke endast i den kapitalistiska utan i alla klassamhällesordningar.

[22] Jämför den franska kulturkampen i december 1906.

[23] Värvningen blir allt svårare, procentsatsen av värvade utlänningar växer - ett faktum, som oroar den amerikanska regeringen.

[24] Permanent neutralitet.

[25] "De fordringar, som måste ställas på underofficerarna, hava till följd av den nya beväpningen och den nya reglementerade utbildningen blivit allt större" (krigsministern Kaltenborn-Stochau).

[26] Dessa automater kunna dock bliva mycket farliga, emedan mekanismen naturligtvis någon gång kan sättas i rörelse av en obehörig. Då skränar borgarsamhället, som blir ängsligt icke blott för sin kapitalistiska gudalikhet utan även för sin släkt, sitt ångestrop och pratar om den till "kritiklöshet stegrade disciplinen i hären", vilket naturligtvis icke hindrar, att man i sin rådlösa ställning är beredd att med fulla händer med "ända till kritiklöshet stegrad disciplin" offra åt det militära vansinnets Moloch. Åter en tragisk konflikt!

[27] Man kan här rent av tala om ett återupprepande av jesuiternas uppfostringsmetod, ett motstycke till klosterväsendet.

[28] Vaktparaden i Stockholm!

[29] Sannerligen sköna helgon! Man erinre sig Bilzeprocessen och de många "små garnisonerna", sup- och spelorgier, duellväsendet, denna officersärans praktblomma, samt last but not least den bekanta skandalen av prins Arenberg.

[30] Underofficeren, "guds ställföreträdare på jorden", som han kallas i Tyskland.

[31] Statistiken över soldatsjälvmord lämnar här de mest uppskakande bevis. Även denna sak är internationell. I Tyskland förekom enligt den officiella statistiken 1 självmord på 3,700 man, i Österrike 1 på 920. Vid 10 österrikiska armékårer begingo år 1901 80 soldater och 12 officerare självmord, 127 menige grepos av vansinne och avskedades till följd av självstympning eller misshandel som invalider. På samma tid deserterade 400 man och 725 dömdes till svårt fängelse eller sträng arrest.

[32] Systemet infört i tyska riket 1891, sedan det prövats i Würtemberg och Sachsen. Högsta beloppet är 1,000 mark. Det användes även annorstädes, t.ex. i Frankrike, där premien utgår med ännu högre belopp - ända till 4,000 francs.

[33] Ett tal av Caprivi i tyska riksdagen är en klassisk bekännelse av en skön kapitalistisk-militaristisk själ och blottar dess ängslan och nödställdhet, dess hopp och syfte samt dess metoder för att fullfölja sitt mål. Detta tal öppnar på vid gavel ett fönster, varigenom vi förunnas att få en djup inblick i vad en sådan själ hemligast gömmer. Talet börjar med fastslåendet av satsen: "blott under förutsättningen att socialistlagar återinföras må man avstå från att tillgripa varje medel, som kan rycka marken undan socialdemokratins fötter eller upptaga kampen med densamma". Ett av dessa medel - alltså ett surrogat för socialistlagar - äro underofficersbelöningar i förening med företrädesrätt till civilanställning. Vidare fortsatte han: "Anspråken på underofficerarna växa, vilket beror på nationens tilltagande bildning. Förmannen kan blott fylla sin plats, om han känner sig överlägsen sina underlydande ..."

"Är disciplinen svår att genomföra i och för sig, så blir den det ännu svårare, om vi måste upptaga kampen mot antimilitarismen. Jag menar här med kamp icke skjutande och stickande. Mina minnen gå tillbaka till 1848. Läget var då vida bättre. Idéerna framkommo den gången icke genom långa års skolning, de trädde plötsligt i dagen, och de gamla underofficerarna hade fördenskull då en vida bättre ställning gentemot manskapet än nu gentemot socialdemokratin. Och om jag berör ytterlighetsfallet, vid barrikadkamp mot socialdemokrater behöva vi bättre officerare än mot fienden. Inför fienden låta sig trupperna hänryckas av patriotism och andra upphöjda känslor, och låta sig därigenom bringas till offervillighet. Gatustrid är ingen faktor som skulle vara ägnad att höja truppernas självkänsla; de känna dock att de äro ställda emot landsmän." - "Underofficerarna kunna bevara sin överlägsenhet endast därigenom, att vi söka ställa dem högre. Regeringarna vilja höja underofficerskårens ståndpunkt." Det är nödigt att i underofficerarna skapa en "människoklass", som med "hela sitt väsen är bunden vid staten".

Det är samtidigt en fin psykologisk studie över kärntrupperna.

[34] Arrest, med eller utan mat, sängkläder och ljus, nattexercis o.s.v., under övningarna den barbariska straffexercisen, som är känd i de olika länderna under skilda namn, samt den inom marinerna brukliga, internationella "niosvansade katten" äro bekanta yttringar av disciplineringen.

[35] Följden av alla dessa uppfostringsmedel i militärt hänseende är anmärkt på annat ställe. Må här endast hänvisas på de resultat i sedligt hänseende, som hänrycker såväl de borgerliga som de hel- och halvanarkistiska motståndarna till armén till ett synnerligen lidelsefullt och brett uppburet patos för avrustning. "Hären är brottets skola." (Anatol France.) "....., otukt och hyckleri är vad kasernlivet lär" (prof. Richet.) Tjänstetiden är "en undervisning i råhet och gemenhet", "en skola för utsvävningar", som för till "moralisk feghet, kryperi och slavängslan". Även den hygieniska följden är allt annat än glädjande. Det sanitära tillståndet i Englands och Amerikas härar kan nästan komma en att rysa. Dödsfallen äro här större än i Tyskland, under 1906/07 7,13 och 6,18 pr 1,000. Enligt rapporten 1906 från generalfältläkaren H. M. O'Reilly grasserade dissentri och alkoholism svårare i den amerikanska hären än i någon annan i världen.

[36] Till kampen mot den inre fienden räknas naturligtvis också bekämpandet av den mot "militarismen utåt" ogynnsamt stämda solidariteten mellan det internationella proletariatet.

[37] Dessa sammanslutningar motsvaras i någon mån av skytterörelsen i Sverge.

[38] Köpenickerkaptenen Voigts djärva streck har även från liberal sida betraktats som ett mene tekel.

[39] Såväl i överflyttad som i synnerhet i bokstavlig bemärkelse.

[40] Tyskland finnes ett slag fackförening av dessa tjänstemän, "Tyska militäraspirantförbundet".

[41] I Frankrike med hänvisning till den antimilitaristiska propagandan som direkt motivering.

[42] Egennyttig och samvetslös politik.

[43] Den av Manteufel utfärdade om stor insikt vittnande ordern av den 18 april 1885 säger bl.a.: "Skymfandet angriper ärekänslorna och utplånar dem, och den officer, som skymfar sina underlydande gräver i sitt eget blod; ty på troheten eller tapperheten hos den som låter skymfa sig, kan man icke lita." Med ett ord: "Som befäl från generalen ända ned till löjtnanten behandlar sina underlydande, så äro de".

[44] Mängden av desertörer och uteblivna värnpliktige ger bl.a. en svag aning därom. 15,000 tyska desertörer ha stupat under de sista årens rikshärlighet allenast i den franska kolonialarmén, under det att det blodiga slaget vid Vionville endast visade 16,000 sårade och döda.

[45] Das "Schäften", tysk kasernterm.

[46] Här talas om "i hög grad betänkliga tillstånd", om "raffinerat marterande", om "uttryck för en råhet och förvildning", som med det befälsmaterialet knappast kunde hållas för möjlig och med den utövade uppsikten knappast kunde tänkas vara genomförbar". Den 8 februari 1895 offentliggjorde Vorwärts en liknande kejserlig skrivelse, beträffande samma saker, till de kommenderande generalerna den 6 februari 1890.

[47] Den 27 februari 1891 förklarade Caprivi hänsyftande på militärmisshandlingarna: för oss är "den bildade underofficeren mer värd än den råe, emedan han mera sällan låter sitt temperament ta överhand, även om han blir retad"; men varifrån skall man taga "bildade" underofficerare utan att stjäla.

[48] Tyskland känner icke här till någon Mainlinje. På soldatmisshandlingarnas område åtminstone är den tyska enigheten och enheten förverkligad.

[49] 9,500 mark kostade årligen varje i tyska sydvästafrika kämpande soldat det tyska riket!

[50] I Frankrike t.ex. 1905: 1,101,260,000 francs! Frankrike har efter 1870 utgivit omkring 40 miljarder francs för militära ändamål!

[51] Men t.o.m. i Förenta staterna stiga 1904-1905 militärutgifterna till 240 miljoner dollars. Hela budgeten utgör endast 720 miljoner dollars.

[52] Samme Algelds, som den 26 juni 1890 benådade Chicagoanarkisterna.

[53] Tyske kejsaren svarade den 19 maj 1889 kejsardeputationen: "Märker jag, att socialdemokratiska tendenser blanda sig i rörelsen och egga till olagligt motstånd, kommer jag att inskrida med hänsynslös stränghet, och använda den makt, som står mig till buds - och denna är stor". Enligt Freisinniger Zeitung yttrade han vidare att vid ringaste motstånd mot vederbörande läte han skjuta alla i klunga.

[54] Ludwigshaven i Pfalz besattes formligen av trupper söndagen för 1887 års val, och endast socialdemokraternas besinning förhindrade, att de småkalibriga brände av. Intressant i detta sammanhang är också kejsarens yttrande den 12 dec. 1889, som registrerats i Hohenlohes memoarer: sedan - om socialdemokraterna fått majoritet i Berlins rådhus - skulle dessa plundra borgarna; honom vore det likgiltigt, han skulle göra skjutgluggar i slottet, och se till, hur det plundrades; då måste borgarna bönfalla honom om hjälp.

[55] Ordagrant: "tätt vid sprutan" d.v.s. tillhöra samhällsspetsarna.

[56] Om du vill fred, så var rustad till krig.

[57] Om du vill krig, så var rustad i fred.

[58] Således ej klassmotsatserna! Det särskilda framhävandet av denna sidan av saken göres här första gången.

[59] Framför oss ligger ett sådant flygblad från den antwerpenska avdelningen av socialistiska arbetarpartiet från 1886, som utan hänsyn uppmanar till olydnad mot befallning att skjuta på folket.

[60] Loteling och Kazerne sedan 1887, Caserne sedan 1893, Conscrit sedan 1899.

[61] Det flamska organet lämnades i händerna på den flamska federationen av "Socialistische Jonge Wachten" i Gent.

[62] Kärlek och förtjusning.

[63] Då i den tyska upplagan uppgifterna om Sverige voro för knappa, har P. Albin Hansson utarbetat denna avdelning.

[64] Partistyrelsens berättelse 1906.

[65] Vi äro ej i tillfälle att lämna uppgift om upplagornas storlek, då förfrågningar härom lämnats obesvarade.

[66] Tillägg av översättaren.

[67] Tillägg av översättaren.

[68] Som protestera mot allt beslutande och följaktligen även mot kongressens beslut att fatta beslut.

[69] 1906! Numera finnes ett den socialdemokratiska ungdomsrörelsens internationella sekretariat under ledning av H. de Man. Ö.a.

[70] En överdrift av författaren. Ö.a.

[71] Un côté de la question Sociale (En sida av den sociala frågan).

[72] Förbättring av solden, förplägnaden, beklädnaden, sällskapsrummen, behandlingen, lättnader i tjänsten, bekämpande av misshandlingar, reformer i besvärs-, disciplin- och straffrätten såväl som militärlagarna o.s.v.