Originalets titel: "Geschichte und Klassenbewusstsein".
Översättning: Tomas Gerholm
Digitalisering: Jonas Holmgren
Ekonomerna förklarar för oss hur man producerar under dessa
givna förhållanden, men vad de inte förklarar är hur dessa förhållanden själva
produceras, d.v.s. den historiska process, som ger upphov till dem.
Marx, Filosofins elände
Det är inte det ekonomiska motivets dominans i förklaringen av historien, som är den avgörande skillnaden mellan marxismen och den borgerliga vetenskapen, utan totalitetens perspektiv. Totalitetskategorin, helhetens allsidiga, bestämmande herravälde över delarna utgör det väsentliga i den metod, som Marx övertagit från Hegel och omskapat till grundvalen för en helt ny vetenskap. Det kapitalistiska skiljandet av producenterna från den totala produktionsprocessen, uppdelningen av arbetsprocessen i delar, som lämnar arbetarens mänskliga egenart obeaktad, atomiseringen av samhället i planlöst, sammanhangslöst och hänsynslöst producerande individer etc. måste också få ett djupgående inflytande på kapitalismens tänkande, dess vetenskap och dess filosofi. Och det i grunden revolutionära i den proletära vetenskapen består inte endast i, att den mot det borgerliga samhället ställer ett revolutionärt innehåll, utan i första hand i själva metodens revolutionära väsen. Totalitetskategorins herravälde är bäraren av den revolutionära principen inom vetenskapen.
Denna den hegelianska dialektikens revolutionära princip vann - utan att drabba det konservativa innehållet hos Hegel - erkännande många gånger före Marx, men utan att en revolutionär vetenskap kunde utvecklas ur denna kunskap. Först hos Marx blev den hegelianska dialektiken, med Herzens ord, verkligen en 'revolutionens algebra'. Det blev den emellertid inte enbart genom den materialistiska omvälvningen. Det var snarare så, att den revolutionära principen i den hegelianska dialektiken kunde framträda i och med denna omvälvning, endast därför att metodens väsen bevarades - d.v.s. totalitetens perspektiv, betraktandet av alla delfenomen som moment av helheten, av den dialektiska processen, vilken uppfattas som tankens och historiens enhet. Den dialektiska metoden syftar hos Marx till kunskap om samhället som totalitet. Medan den borgerliga vetenskapen tillskriver dessa abstraktioner (som för de enskilda vetenskaperna är metodologiskt nödvändiga och användbara, och som å ena sidan uppstår till följd av den faktiska isoleringen av forskningsobjektet och å andra sidan till följd av den vetenskapliga arbetsdelningen och specialiseringen) antingen i naivt realistisk anda 'verklighet' eller på 'kritiskt' manér autonomi, så överskrider marxismen dessa uppspaltningar genom att upphöja och reducera dem till dialektiska moment. Visserligen är den abstraherande isoleringen av enskilda element oundviklig, såväl inom hela forskningsområden som när det gäller enskilda problemkomplex eller begrepp inom ett forskningsgebit. Men det avgörande är om denna isolering endast är ett medel att vinna kunskap om helheten, d.v.s. införlivas med det korrekta, totala sammanhang som isoleringen förutsätter och fordrar, eller om den abstrakta kunskapen om isolerade specialområden bevarar sin 'autonomi' och blir självändamål. För marxismen finns det alltså ytterst ingen självständig juridik, nationalekonomi, historia etc., utan bara en enda, enhetlig - historisk och dialektisk - vetenskap om samhällets utveckling som totalitet.
Totalitetens perspektiv bestämmer emellertid inte endast kunskapens objekt utan också dess subjekt. Den borgerliga vetenskapen betraktar alltid samhällsfenomenen - medvetet eller omedvetet, naivt eller sofistikerat - ur individens synvinkel.[1] Och individens perspektiv kan inte leda till någon totalitet, på sin höjd till aspekter på specialområden, men oftast bara till fragment: sammanhangslösa 'fakta' eller abstrakta speciallagar. Objektets totalitet kan endast konstitueras [gesetzt werden], om det konstituerande [setzende] subjektet självt är en totalitet; om det för att förstå sig självt måste förstå objektet som totalitet. I det moderna samhället är det endast och allenast klasserna, som representerar totalitetens perspektiv som subjekt. Marx, som särskilt i Kapitalet betraktar varje problem ur denna synvinkel, har på denna punkt korrigerat Hegel (hos vilken det ännu förelåg en tvekan i perspektivet mellan den 'stora personligheten' och en abstrakt Volksgeist) på ett ännu mera avgörande och fruktbart sätt än i frågan om 'idealism' eller 'materialism' - även om det sällan förståtts av hans efterföljare.
Den klassiska ekonomin och i ännu högre grad de som vulgariserat den betraktade alltid den kapitalistiska utvecklingen utifrån den enskilde kapitalistens ståndpunkt och invecklade sig därför i en rad oupplösliga motsägelser och skenproblem. Marx bryter i Kapitalet radikalt med denna metod. Därmed inte sagt att han nu på ett agitatoriskt och omedelbart sätt skulle betrakta varje moment uteslutande utifrån proletariatets ståndpunkt. Ur en sådan ensidighet skulle bara en ny vulgärekonomi med så att säga omvända förtecken kunna uppstå. Det sker snarare genom att han betraktar hela det kapitalistiska samhällets problem som problem, vilka gäller de klasser som konstituerar samhället, d.v.s. kapitalister och proletärer, och uppfattar dessa som helheter. I vilken utsträckning en rad problem härigenom kommer i en helt ny dager, hur nya problem uppstår, som den klassiska ekonomin inte ens var i stånd att upptäcka och ännu mindre lösa, och hur flera av den klassiska ekonomins skenproblem upplöses i intet - att undersöka allt detta kan inte vara dessa raders uppgift, vilka enbart vill ge en antydan om det metodologiska problemet. Här gäller det endast att klart och tydligt peka på de båda förutsättningarna för ett tillförlitligt i motsats till ett lekfullt handskande med den dialektiska metoden - som fallet var hos Hegels epigoner - d.v.s. att understryka kravet på totalitet såväl när det gäller det konstituerade objektet som när det gäller det konstituerande subjektet.
Rosa Luxemburgs huvudverk, Akkumulation des Kapitals, tar efter decenniers vulgarisering av marxismen åter upp problemet utifrån denna ståndpunkt. Banaliseringen av marxismen, dess avvikelse in i den borgerliga 'vetenskapligheten' fick sitt första, klara och öppna uttryck i Bernsteins Voraussetzungen des Sozialismus. Det är inte alls någon tillfällighet, att det kapitel i boken, som börjar med en attack på den dialektiska metoden i den exakta 'vetenskapens' namn, slutar med anklagelsen för blanquism mot Marx själv. Det är ingen tillfällighet, för i samma ögonblick som man överger totalitetens perspektiv som den dialektiska metodens utgångspunkt och målsättning, dess förutsättning och dess krav; i samma ögonblick som revolutionen uppfattas inte som ett moment av processen, utan som en isolerad akt skild från den totala utvecklingen, måste det revolutionära hos Marx förefalla som ett återfall i arbetarrörelsens primitiva period, i blanquismen. Och faller revolutionens princip, faller hela det marxistiska systemet samman som en följd av totalitetens kategoriella dominans. Bernsteins kritik är också som opportunism alltför opportunistisk för att i detta avseende låta alla konsekvenserna framträda.[2]
Men historiens dialektiska förlopp, vilket opportunisterna framför allt försökte avlägsna ur marxismen, har ändå även här tvingat på dem de nödvändiga konsekvenserna. Den ekonomiska utvecklingen under den imperialistiska epoken har gjort skenangreppen på det kapitalistiska systemet och den 'vetenskapliga' analysen av dess - i den 'objektiva och exakta vetenskapens' intresse - i isolering studerade fenomen alltmera omöjliga. Det var inte bara politiskt man måste besluta sig för att ta ställning för eller emot kapitalismen. Också teoretiskt måste avgörandet falla. Och valet var detta: antingen att på marxistiskt vis betrakta samhällets utveckling som totalitet och därefter teoretiskt och praktiskt bemästra imperialismens fenomen - eller att undvika denna uppgörelse genom att inskränka sig till specialvetenskapliga undersökningar av enskilda moment. Det monografiska perspektivet är det som säkrast skymmer sikten för det problem, vars anblick fick hela den då opportunistiska socialdemokratin att förfäras. Genom att man fann 'exakta' beskrivningar för specialområden och 'tidlöst gällande lagar' för enskilda fall, suddades skillnaden mellan imperialismen och den föregående perioden ut. Man levde under den 'allmänna' kapitalismen - vars bestånd mer och mer föreföll dem motsvara det mänskliga förnuftets väsen och överensstämma med 'naturlagarna', precis som hos Ricardo och hans efterföljare, de borgerliga vulgärekonomerna.
Det vore en o-marxistisk och icke-dialektisk frågeställning att ge sig in på att undersöka, om den praktiska opportunismen förorsakat detta teoretiska återfall i vulgärekonomernas metodologi, eller om det är tvärtom. För den historiska materialismens synsätt hör bägge tendenserna samman. De utgör den sociala miljön för socialdemokratin före kriget och den enda miljö, utifrån vilken man kan förstå de teoretiska striderna kring Rosa Luxemburgs Akkumulation des Kapitals.
Ty den debatt, som fördes av Bauer, Eckstein etc., rörde sig inte om huruvida den lösning av kapitalackumulationen, som Rosa Luxemburg föreslog, var sakligt riktig eller felaktig. Däremot stred man om huruvida ett problem överhuvudtaget förelåg här och förnekade med yttersta häftighet att det var frågan om ett verkligt problem. Utifrån vulgärekonomins metodologiska ståndpunkt är detta helt och hållet förståeligt, ja till och med nödvändigt. Ty om ackumulationens problem å ena sidan behandlas som ett specialproblem för nationalekonomin, och å andra sidan ses från den enskilde kapitalistens ståndpunkt, så föreligger det i själva verket inget problem.[3]
Detta avvisande av hela problemet hänger nära samman med att Rosa Luxemburgs kritiker ouppmärksamt gått förbi bokens avgörande parti ('Ackumulationens historiska betingelser') och genomgående formulerat problemet på följande sätt: är Marx satser (som av metodologiska skäl vilar på det abstraherande antagandet, att samhället består av endast kapitalister och proletärer) riktiga och hur ska man i så fall på bästa sätt tolka dem? Att detta antagande hos Marx själv bara var av metodologisk natur och syftade till en klarare förståelse av problemet, och att man från denna modell måste gå vidare till den mera omfattande frågeställning som rör samhället som totalitet, har kritikerna helt förbisett. De har förbisett att Marx apropå den så kallade primitiva ackumulationen själv tagit detta steg (i första bandet av Kapitalet). De har - medvetet eller omedvetet - förtigit att hela Kapitalet just i denna fråga är fragmentariskt, att resonemanget avbryts just där detta problem måste diskuteras, och att Rosa Luxemburg följaktligen inte gjort något annat än att i Marx efterföljd tänka hans fragment till slut och komplettera det i hans anda.
Och ändå har de handlat helt konsekvent. Ty utifrån den enskilde kapitalistens och utifrån vulgärekonomins ståndpunkt behöver detta problem faktiskt inte diskuteras. Utifrån den enskilde kapitalistens ståndpunkt förefaller den ekonomiska verkligheten vara en värld behärskad av eviga naturlagar, som han måste rätta sina göranden och låtanden efter. Mervärdets realisering och kapitalackumulationen försiggår för honom (visserligen även i det här fallet endast ofta, absolut inte alltid) i form av utbyte med andra enskilda kapitalister. Och hela problemet med ackumulationen blir bara en form av de mångfaldiga omvandlingar som formlerna 'pengar - vara - pengar' och 'vara - pengar - vara' undergår under loppet av produktions- och cirkulationsprocessen. Ackumulationens problem blir alltså en specialvetenskaplig detaljfråga för vulgärekonomin, som knappast alls hör samman med kapitalismens öde som helhet, en fråga för vars lösning riktigheten av Marx 'formler' lämnar tillräckliga garantier, även om dessa eventuellt - som hos Otto Bauer - måste förbättras för att vara 'tidsenliga'. Att den ekonomiska verkligheten principiellt aldrig kan förstås med dessa formler, eftersom förutsättningen för dem är en abstraktion från den totala verkligheten (bilden av samhället som bestående enbart av kapitalister och proletärer), och att formlerna alltså bara kan tjäna till att klarlägga problemet och som en ansats till formuleringen av det riktiga problemet - detta har Bauer och hans kolleger begripit lika lite som Ricardos elever på sin tid förstod de marxistiska frågeställningarna.
Akkumulation des Kapitals tar åter upp metoden och frågeställningarna hos den unge Marx i Filosofins elände. På samma sätt som Marx där analyserar de historiska betingelser, vilka gjort Ricardos ekonomi möjlig och giltig, tillämpas metoden här på de fragmentariska undersökningarna i Kapitalets andra och tredje band. De borgerliga ekonomerna måste som ideologiska företrädare för den uppåtstigande kapitalismen identifiera de av Smith och Ricardo upptäckta 'naturlagarna' med den sociala verkligheten, för att i det kapitalistiska samhället finna det enda möjliga samhälle, som överensstämmer med människans 'natur' och med förnuftet. På samma sätt måste socialdemokratin - som ideologiskt uttryck för den arbetararistokrati som blivit småborgerlig och som var medintressent i den imperialistiska exploateringen av hela den övriga världen under kapitalismens sista fas och ändå försökte undvika dess ofrånkomliga öde, världskriget - uppfatta utvecklingen som om den kapitalistiska ackumulationen kunde försiggå i de matematiska formlernas lufttomma rum, d.v.s. problemfritt, utan världskrig. Vad beträffar politisk insikt och politiskt förutseende stod socialdemokratin långt efter de storborgerliga och kapitalistiska intressegrupperna, som hade fördel av den imperialistiska exploateringen inklusive dess militära följder. Men just därför kunde den redan då på det teoretiska planet ikläda sig sin nuvarande roll - som väktare av den kapitalistiska ekonomins eviga fortbestånd, som beskyddare mot de ödesdigra och katastrofala konsekvenser, mot vilka de sanna företrädarna för den imperialistiska kapitalismen både klarsynt och i fullkomlig blindo drev utvecklingen. Liksom identifieringen av Ricardos 'naturlagar' med den sociala verkligheten var den uppåtsträvande kapitalismens ideologiska självförsvar, är den österrikiska skolans Marx-tolkning, med dess identifiering av Marx abstraktioner med samhällets totalitet, det ideologiska självförsvaret för den nedåtgående kapitalismens 'rationalitet'. Och på samma sätt som den unge Marx totalitetsperspektiv kastat ett skarpt ljus över den då ännu blomstrande kapitalismens sjukdomssymptom [facies hippocratica], så får kapitalismens sista blomstring - genom att dess grundläggande problem fogas in i den historiska processens totalitet - i Rosa Luxemburgs undersökning karaktären av en hemsk dödsdans, en oidipusväg mot det oundvikliga ödet.
Rosa Luxemburg har ägnat vederläggningen av den 'marxistiska' vulgärekonomin en egen, postumt utkommen pamflett. Denna vederläggning skulle emellertid ha funnit sin både framställningsmässigt och metodologiskt mest korrekta plats i slutet av andra avsnittet av Akkumulation des Kapitals, som fjärde moment i behandlingen av denna för den kapitalistiska utvecklingen ödesdigra fråga. Ty det egendomliga med framställningen i denna bok är att den till övervägande del ägnats problemhistoriska undersökningar. Detta innebär inte endast att Marx analys av den enkla och utvidgade reproduktionen utgör undersökningens utgångspunkt och bildar upptakt till den slutgiltiga, sakliga behandlingen av själva problemet. Bokens kärna är den så att säga idéhistoriska analysen av de stora debatterna i ackumulationsfrågan - Sismondis diskussion med Ricardo och hans skola, Rodbertus diskussion med Kirchmann och narodnikernas med de ryska marxisterna.
Men inte heller i detta framställningssätt står Rosa Luxemburg utanför Marx tradition. Hennes skrivsätt innebär snarare just en återgång till den ursprungliga, oförfalskade marxismen, till Marx eget framställningssätt. Ty hans första mogna och fullbordade verk, Filosofins elände, vederlägger Proudhon genom att gå tillbaka till de verkliga orsakerna till dennes uppfattningar, till Ricardo å ena sidan och till Hegel å andra sidan. Genom analysen av var, hur och framför allt varför Proudhon måste missförstå Ricardo och Hegel, blottar Marx obarmhärtigt inte endast Proudhons självmotsägelser, utan tränger också ner till de dunkla och för honom själv okända orsaker, som ger upphov till dessa misstag - till de klassförhållanden som hans uppfattningar teoretiskt ger uttryck åt. Ty "de ekonomiska kategorierna är endast de teoretiska uttrycken, abstraktionerna, för de sociala produktionsförhållandena", säger Marx.[4] Och om hans teoretiska huvudverk på grund av sitt omfång och överflödet av de enskilda problem som där behandlas endast delvis tillåter detta slag av problemhistorisk framställning, så får detta inte dölja den faktiska överensstämmelsen i problembehandlingen. Kapitalet och Theorien über den Mehrwert är till sitt väsen verk, vars inre uppbyggnad innebär en innehållsmässig komplettering av den problematik, som på ett lysande och även med hänsyn till framställningen storartat sätt skisserats och uppställts i Filosofins elände.
Denna inre form hos problemgestaltningen leder åter tillbaka till den dialektiska metodens centrala problem, till totalitetskategorins korrekt uppfattade dominans och därmed till den hegelianska filosofin. På denna väsentliga punkt övergav Marx aldrig Hegels filosofiska metod, som alltid - och mest fulländat i Phänomenologie des Geistes - varit filosofihistoria och historiefilosofi på samma gång. Ty den hegelianska - dialektiska - föreningen av tanke och vara, uppfattningen av deras enhet som enheten och totaliteten av en process utgör också essensen i den historiska materialismens historiefilosofi. Till och med den materialistiska polemiken mot den 'ideologiska' uppfattningen av historien riktar sig mera mot Hegels epigoner än mot mästaren själv, som i detta avseende stod betydligt närmare Marx, än denne under kampen mot den dialektiska metodens 'idealistiska' förstelnande ibland kanske trodde. Hegel-epigonernas 'absoluta' idealism innebär nämligen en upplösning av systemets ursprungliga totalitet,[5] en isolering av dialektiken från den levande historien och därmed - i sista hand - en upplösning av den dialektiska enheten mellan tanke och vara. Men Marx-epigonernas dogmatiska materialism upprepar samma upplösning av den historiska verklighetens konkreta totalitet. Om deras metod inte urartar till samma tomma intellektuella schematism som hos Hegel-epigonerna, så stelnar den i varje fall till en mekanisk och specialvetenskaplig vulgärekonomi. Om de förra härigenom förlorat förmågan att med sina rent ideologiska konstruktioner adekvat beskriva de historiska händelserna, så visar sig de senare lika oförmögna att förstå vare sig sammanhanget mellan samhällets så kallade 'ideologiska' former och deras ekonomiska grundval eller själva ekonomin i egenskap av totalitet, social verklighet.
För den dialektiska metoden rör det sig ständigt - oavsett vad den behandlar - om ett och samma problem: kunskapen om den historiska processens totalitet. För denna metod är därför de 'ideologiska' och 'ekonomiska' problemen inte främmande för varandra utan flyter i stället över i varandra. De studerade problemens historia blir de verkliga problemens historia. Det idémässiga och vetenskapliga uttrycket för ett problem uppträder som uttryck för en social helhet, som uttryck för dess möjligheter, begränsningar och problem. Den idéhistoriska problembehandlingen kan därigenom renast uttrycka den historiska processens problematik. Filosofins historia blir historiens filosofi.
Därför är det absolut ingen tillfällighet, att de båda grundläggande verk genom vilka marxismens renässans på det teoretiska planet börjar, nämligen Rosa Luxemburgs Akkumulation des Kapitals och Lenins Staten och revolutionen, också framställningsmässigt går tillbaka till den form den unge Marx använde. För att låta sakproblemet i sina verk framträda dialektiskt, ger de på sätt och vis en idéhistorisk framställning av problemets uppkomst. Och genom att de analyserar förändringarna och omvandlingarna av de uppfattningar, som föregår deras egen problemställning, och betraktar varje sådan etapp av tankens klarhet eller förvirring insatt i dess historiska sammanhang av betingelser och konsekvenser, låter de själva den historiska processen, (som ju deras egen problemställning och lösning i själva verket är en frukt av) återuppstå och gör den levande på ett sätt som annars vore ouppnåeligt. Det finns ingen större kontrast än den mellan den här metoden och den som består i att "ta hänsyn till föregångarna" och som används inom den borgerliga vetenskapen (till vilken också de socialdemokratiska teoretikerna genomgående hör). Ty genom att den senare metodologiskt gör en distinktion mellan teori och historia, och genom att den principiellt och metodologiskt skiljer de enskilda problemen från varandra och alltså på den vetenskapliga exakthetens grunder utesluter totalitetens problem, blir problemhistorien en belastning för studiet och framställningen av själva problemet inom den borgerliga vetenskapen, något som bara kan vara av intresse för fackmännen, vars gränslösa anpassningsförmåga alltmer kväver den sanna känslan för de verkliga problemen och ger upphov till ett andefattigt fackmannaskap.
Till följd av denna anknytning till Marx och Hegels framställningsmässiga och metodologiska traditioner blir Lenins problemhistoria till de europeiska artonhundratalsrevolutionernas inre historia. Och Rosa Luxemburgs idéhistoriska framställning växer till historien om striderna om det kapitalistiska systemets möjlighet och utbredning. De första stora rubbningarna inom den ännu outvecklade, uppåtsträvande kapitalismen - de stora kriserna 1815 och 1818/19 - inleder kampen i form av Sismondis Nouveaux Principes d'Economie Politique. Den innehåller den första - till sin målsättning reaktionära - kunskapen om kapitalismens problematik. Kapitalismens outvecklade form kommer till ideologiskt uttryck i motståndarnas både ensidiga och förvända synpunkter. Medan Sismondi i sin reaktionära skepsis i kriserna såg ett tecken på ackumulationens omöjlighet, förnekade talesmännen för den nya produktionsordningen i sin obrutna optimism att kriserna var oundvikliga, ja de förnekade rentav att här förelåg ett problem. I slutet av denna utvecklingslinje är frågeställarnas sociala fördelning och den sociala betydelsen av deras svar fullkomligt omvänd. Temat har redan - om än inte tillräckligt medvetet - blivit revolutionens öde och kapitalismens undergång. Att Marx analys haft ett avgörande teoretiskt inflytande på denna förändring av innebörden, är ett tecken på att även den ideologiska ledningen av samhället alltmer börjar glida bourgeoisien ur händerna. Men medan narodnikrörelsens småborgerligt reaktionära karaktär framträder i dess teoretiska ställningstaganden, är det av intresse att observera hur Rysslands 'marxister' allt tydligare utvecklas till ideologiska förkämpar för den kapitalistiska utvecklingen. De blir ideologiska arvtagare till den sociala optimismen hos Say, MacCulloch etc., när det gäller frågan om kapitalismens utvecklingsmöjligheter.
"De 'legala' ryska marxisterna", säger Rosa Luxemburg, "segrade utan tvivel över sina vedersakare, 'populisterna', men deras seger var för stor ... striden gällde frågan om huruvida kapitalismen i allmänhet och den ryska i synnerhet kunde utvecklas, och de så kallade marxisterna demonstrerade denna förmåga så grundligt, att de teoretiskt till och med visade kapitalismens möjlighet att bestå för evigt. Det är klart att om man erkänner kapitalets möjlighet till obegränsad ackumulation, så har man också bevisat kapitalets obegränsade livsduglighet ... Om det kapitalistiska produktionssättet är i stånd att garantera en obegränsad stegring av produktionskrafterna, av det ekonomiska framåtskridandet, så är det oövervinneligt."[6]
Här börjar den fjärde och sista striden i ackumulationsfrågan, Otto Bauers angrepp på Rosa Luxemburg. Frågan om den sociala optimismen har undergått en ny funktionsförändring. Tvivlet på ackumulationens möjlighet befrias hos Rosa Luxemburg från sin absolutistiska form. Det blir till den historiska frågan om ackumulationens betingelser och därmed till vissheten om att den obegränsade ackumulationen är omöjlig. Ackumulationen blir dialektisk därigenom att den behandlas insatt i sin totala sociala miljö. Den utvecklas till hela det kapitalistiska systemets dialektik.
"I det ögonblick', säger Rosa Luxemburg, "som Marx schema för den utvidgade reproduktionen motsvarar verkligheten, antyder detta utgången av och den historiska gränsen för ackumulationsutvecklingen, d.v.s. slutet för den kapitalistiska produktionen. För kapitalismen betyder omöjligheten av fortsatt ackumulation omöjligheten av vidare utveckling av produktivkrafterna och därmed den objektiva, historiska nödvändigheten av kapitalismens undergång. Härav kommer den motsägelsefulla utvecklingen under den sista, imperialistiska perioden, som är den slutliga fasen av kapitalets historiska karriär."[7]
Genom att tvivlet utvecklas till dialektisk visshet lämnar det spårlöst bakom sig alla småborgerligt reaktionära ståndpunkter i sitt förflutna. Tvivlet blir till optimism, till teoretisk visshet om den kommande sociala revolutionen.
Samma funktionsförändring präglar det motsatta ställningstagandet, d.v.s. tron på en obegränsad ackumulation, och ger det en småborgerligt vacklande, tveksam och tvivlande karaktär. Otto Bauers bejakande saknar den soliga och obekymrade optimismen hos en Say eller en Tugan-Baranovskij. Även om de använder en marxistisk terminologi, så är Bauer och hans meningsfränder proudhonister i sin teori. Deras försök att lösa ackumulationsproblemet, eller rättare sagt att inte erkänna problemets existens, går ytterst ut på samma strävan som hos Proudhon, nämligen att bevara den kapitalistiska utvecklingens 'goda sidor' och därvid undvika dess 'dåliga sidor."[8] Erkännandet av ackumulationsproblemet innebär emellertid erkännandet av att dessa 'dåliga sidor' är oupplösligt förenade med kapitalismens innersta väsen. Det betyder följaktligen att imperialism, världskrig och världsrevolution måste uppfattas som nödvändiga konsekvenser av utvecklingen. Men som vi underströk strider detta mot de omedelbara intressena hos de skikt, vars ideologiska talesmän centermarxisterna[B] blivit, de skikt som önskar sig en högt utvecklad kapitalism utan imperialistiska 'deformationer', en 'reglerad' produktion utan 'störningar' genom krig o.s.v.
"Denna uppfattning", säger Rosa Luxemburg, "syftar till att intala bourgeoisien att imperialismen och militarismen skulle vara skadliga för bourgeoisien själv med tanke på dess egna kapitalistiska intressen; till att på detta sätt isolera den förmenta handfull som profiterar på imperialismen; och till att alltså bilda ett block, bestående av proletariatet samt breda lager av bourgeoisien, för att 'dämpa' imperialismen, ... 'ta udden av den'. Liksom liberalismen under sin dekadensperiod vädjade, inte till den oupplysta monarkin utan till en som skulle upplysas, så vill 'centermarxisterna' vädja, inte till den bourgeoisie som haft dåliga rådgivare, utan till en som ska få bättre."[9]
Bauer och hans kolleger har både ekonomiskt och ideologiskt kapitulerat inför kapitalismen. Denna kapitulation kommer på det teoretiska planet till uttryck i deras ekonomiska fatalism, i deras tro på kapitalismens eviga bestånd i 'enlighet med naturlagarna'. Men eftersom de - som äkta småborgare - endast är ideologiska och ekonomiska bihang till kapitalismen, eftersom deras förhoppningar står till en kapitalism utan 'dåliga sidor', utan 'deformationer', står de på samma gång - återigen som äkta småborgare - i 'opposition' till kapitalismen: i etisk opposition.
Ekonomisk fatalism och etisk motivering för socialismen hör nära samman. Det är ingen tillfällighet att vi återfinner dem på samma sätt hos Bernstein, Tugan-Baranovskij och Otto Bauer. Och det är inte enbart en konsekvens av nödvändigheten av att söka och finna ett subjektivt surrogat för den objektiva väg till revolutionen, som man själv spärrat, utan det är också en metodologisk konsekvens av det vulgärekonomiska betraktelsesättet, en konsekvens av den metodologiska individualismen. Den nya 'etiska' grundvalen för socialismen är det subjektiva uttrycket för att den totalitetskategori saknas, som ensam vore i stånd till en syntes. För individen - vare sig det nu gäller den enskilde kapitalisten eller proletären - måste den omgivande världen, den sociala miljön (och, som dess avspegling och projektion, naturen), framstå som om den vore underkastad ett brutalt och meningslöst öde och som evigt väsensfrämmande för honom själv. Denna värld kan han bara förstå, om den i teorin antar formen av 'eviga naturlagar', d.v.s. om den förses med en rationalitet, som är främmande för människan och som individens handlingar inte har någon som helst möjlighet att påverka eller genomtränga - om människans förhållande till den är rent kontemplativt, fatalistiskt. Handling i en sådan värld är bara möjlig längs två linjer, vilka emellertid bägge endast skenbart är sätt att förändra världen. För det första, utnyttjandet av dessa oföränderliga lagar, som man uppfattar på det sätt som ovan angivits och som man fatalistiskt accepterar, för bestämda mänskliga syften (t.ex. tekniken). För det andra, en rent inåtriktad handling, ett försök att genomföra förändringen av världen inom den enda fria rymd som återstår, inom människan själv (etiken). Men eftersom världens mekanisering ovillkorligen också mekaniserar sitt subjekt, människan själv, blir denna etik också abstrakt, endast normativ och inte verkligt aktiv och skapande, ens i förhållande till den från världen isolerade människans totalitet. Den blir enbart ett böra, den får endast imperativ karaktär. Det metodologiska sambandet mellan Kants Kritik der reinen Vernunft och hans Kritik der praktischen Vemunft är nödvändigt och oundvikligt. Och varje marxist, som i studiet av den sociala och ekonomiska verkligheten övergivit totalitetsperspektivet på den historiska processen, Hegels och Marx metod, för att på något sätt närma sig det 'kritiska' studiets specialvetenskapliga och ohistoriska metod, som söker efter 'lagar', blir tvungen - så snart han ger sig i kast med handlingens problematik - att återvända till Kantskolans abstrakta, imperativa etik.
Ty genom upplösningen av totalitetsperspektivet upplöses föreningen av teori och praktik. Den handling, den praktik, som är Marx oeftergivliga krav i hans Teser om Feuerbach, är till sitt väsen ett inträngande i verkligheten, en förvandling av den. Men denna verklighet kan bara förstås och penetreras som totalitet, och endast ett subjekt, som i sig självt är en totalitet, är i stånd till detta. Det är inte utan skäl, som den unge Hegel som sin filosofis första krav uppställer satsen, att "det sanna ska uppfattas och uttryckas, inte endast som substans, utan lika mycket som subjekt."[10] Därmed har han upptäckt den klassiska tyska filosofins djupaste misstag och dess slutliga begränsning, även om det verkliga tillgodoseendet av detta krav inte heller förunnades hans egen filosofi. Denna förblev på många sätt fången i samma begränsningar som dess föregångare. Att konkret upptäcka detta 'sanna som subjekt' och därmed upprätta teorins och praktikens enhet var först förbehållet Marx, och det skedde genom att han kanaliserade och begränsade den kända totalitetens fullbordan till den historiska processens verklighet och därigenom bestämde den konstituerande och den konstituerade totaliteten. Klassperspektivets vetenskapliga och metodologiska överlägsenhet - i förhållande till det individuella perspektivet - har redan i det föregående klargjorts. Nu står också orsaken till denna överlägsenhet klar: endast klasserna kan genom sin handling genomtränga den sociala verkligheten och förändra den i dess totalitet. Genom att den innehåller totalitetsperspektivet, utgör därför den 'kritik' som utövas från denna ståndpunkt, den dialektiska föreningen av teori och praktik. I oupplöslig dialektisk enhet är den på samma gång den historiskt dialektiska processens grundval och konsekvens, dess avspegling och dess drivkraft. Som subjekt för samhällets tänkande löser proletariatet med ens vanmaktens dilemma, det dilemma som uppstått ur de rena lagarnas fatalism och det rena sinnets etik.
Om kunskapen om kapitalismens historiskt begränsade karaktär (ackumulationens problematik) alltså blir en vital fråga för marxismen, så är det därför att det endast är i detta sammanhang, i föreningen av teori och praktik, som nödvändigheten av den sociala revolutionen, den fullständiga omvandlingen av samhället som totalitet, förefaller motiverad. Det är endast om man kan förstå också möjligheten till och förekomsten av kunskap om detta sammanhang som produkter av processen, som den dialektiska metodens cirkel kan sluta sig - även denna dialektiska bestämning härstammar från Hegel. Rosa Luxemburg betonar redan i sin tidiga polemik mot Bernstein denna väsensskillnad mellan total och partiell, mellan dialektisk och mekanisk historieuppfattning (vare sig denna nu är opportunistisk eller putschistisk).
"Häri ligger", förklarar hon, "huvudskillnaden mellan en 'beslutsam minoritets' blanquistiska statskupper, som varje gång kommer som skjutna ur en kanon och just därför alltid vid fel tidpunkt, och erövringen av statsmakten genom den stora och klassmedvetna folkmassan, som själv bara kan vara en produkt av det borgerliga samhällets begynnande sammanbrott och som därför bär den ekonomiska och politiska legitimeringen inom sig, när den i rätt tid träder fram på scenen."[11]
Och i hennes sista skrift heter det på liknande sätt:
"Den kapitalistiska utvecklingens objektiva tendens i denna riktning är tillräcklig för att redan långt innan målet uppnåtts framkalla en sådan social och politisk skärpning av motsättningarna inom samhället och ett så ohållbart tillstånd, att dessa måste leda till det rådande systemets fall. Men de sociala och politiska motsättningarna är själva ytterst endast produkter av det kapitalistiska systemets ekonomiska ohållbarhet och det är just ur denna källa som deras tilltagande skärpning härrör, och detta sker i samma utsträckning som det ohållbara blir kännbart."[12]
Proletariatet är alltså på samma gång ett resultat av kapitalismens permanenta kris och bärare av de tendenser, som driver kapitalismen till kris.
"Proletariatet", säger Marx, "verkställer den dom, som privategendomen fällt över sig själv genom att frambringa proletariatet."[13]
Proletariatet handlar genom att vinna insikt om sin belägenhet. Och det inser sin ställning i samhället genom att bekämpa kapitalismen.
Men proletariatets klassmedvetande, som är processens sanning 'som subjekt', är minst av allt stabilt eller alltid lätt att känna igen och inte heller följer dess utveckling mekaniska 'lagar'. Proletariatets klassmedvetande är den dialektiska processens eget medvetande: också detta är ett dialektiskt begrepp. Ty klassmedvetandets praktiska, aktiva sida kan bara uppträda i sin äkta gestalt, när det drivs till handling av en akut ekonomisk kris. Annars förblir det - i överensstämmelse med kapitalismens latenta, permanenta kris - teoretiskt och latent.[14] Som 'rent' medvetande, eller med Rosa Luxemburgs ord som 'ideell summa', ställer det sina krav på den dagliga kampen och dess enskilda frågor. I den dialektiska förening av teori och praktik, som Marx uppfattat i proletariatets befrielsekamp och gjort medveten, kan det inte finnas något direkt medvetande, varken som 'ren' teori eller som direkt krav, böra eller handlingsnorm. Även kravet har sin verklighet. Det vill med andra ord säga, att det stadium av den historiska processen, som ger proletariatets klassmedvetande en imperativ, 'latent och teoretisk' karaktär, måste gestaltas som motsvarande verklighet och som sådan i handling ingripa i processens totalitet. Denna form för det proletära klassmedvetandet är partiet. Det är ingen tillfällighet, att Rosa Luxemburg, som tidigare och klarare än många andra insåg den spontana karaktären av de revolutionära massaktionerna (varigenom hon för övrigt bara framhävde en annan aspekt på det tidigare konstaterandet att dessa aktioner ovillkorligen framkallas av de ekonomiska processernas nödvändighet), också tidigare än många andra kom till klarhet om partiets roll i revolutionen.[15] För de mekanistiska vulgarisatörerna var partiet blott en organisationsform - och massrörelsen och revolutionen bara ett organisatoriskt problem. Rosa Luxemburg insåg tidigt, att organisationen långt snarare är en konsekvens av den revolutionära processen, än en förutsättning för den, liksom proletariatet endast i och genom processen kan konstitueras till klass. I denna process, som partiet varken kan framkalla eller undvika, tilldelas det därför den framträdande rollen som bärare av proletariatets klassmedvetande, d.v.s. medvetandet om dess historiska uppgift. Medan det skenbart och för den ytliga iakttagelsen mera aktiva och i varje fall mera 'realistiska' betraktelsesätt, som övervägande eller uteslutande tilldelar partiet organisatoriska uppgifter, drivs till en hållningslös, fatalistisk ståndpunkt beträffande revolutionens faktum, blir däremot Rosa Luxemburgs uppfattning en källa till sann revolutionär aktivitet. Om det faller på partiets lott att se till "att hela summan av proletariatets existerande och redan utlösta verksamma makt förverkligas under varje fas och varje ögonblick av kampen och kommer till uttryck i partiets stridsställning, att socialdemokratins taktik i beslutsamhet och skärpa aldrig befinner sig under det faktiska kraftförhållandets nivå utan snarare föregriper detta förhållande",[16] då förvandlar partiet sin imperativa karaktär till verklig aktivitet under revolutionens kritiska ögonblick genom att låta sin inneboende sanning genomsyra den spontana massrörelsen, genom att höja den över den ekonomiska nödvändigheten av dess uppkomst till den medvetna handlingens frihet. Och denna förändring från krav till verklighet blir en hävstång för proletariatets sant klassmässiga och sant revolutionära organisation. Kunskapen blir till handling, teorin till paroll, och massan som handlar enligt parollerna växer sig allt starkare, alltmera medveten och beslutsam i den organiserade förtruppens led. Ur de riktiga parollerna växer förutsättningarna och möjligheterna organiskt fram också för den tekniska organisationen av det kämpande proletariatet.
Klassmedvetandet är proletariatets 'etik' och föreningen av dess teori och praktik den punkt, där befrielsekampens ekonomiska nödvändighet dialektiskt slår över i frihet. Genom att partiet inses vara klassmedvetandets historiska form och bärare, blir det på samma gång bärare av det kämpande proletariatets etik. Denna funktion måste bestämma partiets politik. Denna kan inte alltid stå i samklang med den omedelbara, empiriska verkligheten, och dess paroller kan i sådana ögonblick förbli ohörsammade, men historiens obevekliga gång kommer inte endast att ge partiet upprättelse, utan den moraliska kraften hos ett riktigt klassmedvetande och ett riktigt klassmässigt handlande kommer också att bära frukt på det praktiska, realpolitiska planet.[17]
Ty partiets kraft är en moralisk kraft. Det får sin näring ur de spontant revolutionära massornas förtroende, som genom den ekonomiska utvecklingen tvingats resa sig, ur deras förvissning om att partiet är inkarnationen av deras egen vilja, som emellertid ännu inte helt klarnat för dem själva, den synliga och organiserade formen för deras klassmedvetande. Det är först när partiet har tillkämpat sig detta förtroende och förtjänat det, som det kan bli revolutionens ledare. Ty först då kommer massornas spontana tryck att med all sin kraft instinktivt söka sig i riktning mot partiet, i riktning mot ett höjande av massornas egen medvetenhet.
Genom att upplösa oupplösliga samband har opportunisterna själva utestängt sig från denna kunskap, från proletariatets aktiva kunskap om sig självt. Därför talar dess förkämpar - på äkta småborgares fritänkarsätt - hånfullt om den 'religiösa tro', som skulle ligga till grund för bolsjevismen, för den revolutionära marxismen. I denna anklagelse ligger erkännandet av deras egen vanmakt. Deras urholkade och sönderfrätta skepsis sveper förgäves in sig i en förnäm mantel av kylig och objektiv 'vetenskaplighet'. Varje ord och varje gest förråder den förtvivlan hos de bättre och den inre tomhet hos de sämre som ligger bakom, nämligen den fullständiga isoleringen från proletariatet, dess bana och dess uppgift. Det som de kallar tro och försöker nedvärdera genom beteckningen 'religion' är varken mer eller mindre än vissheten om kapitalismens undergång och vissheten om proletariatets - till sist - segerrika revolution. För denna visshet kan det inte finnas någon 'materiell' garanti. Den har endast en metodologisk garanti - den dialektiska metoden. Och inte heller denna garanti kan erhållas eller prövas annat än genom handling, genom revolutionen själv, genom att leva och dö för revolutionen. Lika lite som man kan vara marxist i studerkammarens lärda objektivitet, lika lite kan det finnas någon 'naturlagsenlig' garanti för världsrevolutionens seger.
Föreningen av teori och praktik existerar inte bara i teorin utan också för praktiken. Liksom proletariatet som klass endast i kamp och handling kan erövra och behålla sitt klassmedvetande, d.v.s. höja sig i nivå med sin - objektivt givna - historiska uppgift, så kan också partiet och den enskilde aktivisten göra teorin till sin egen, endast om de är i stånd att låta denna förening komma till uttryck i praktiken. Den så kallade religiösa tron är ingenting annat än den metodologiska vissheten om att den historiska processen, oavsett alla momentana nederlag och bakslag, fullföljer sin väg i våra handlingar och genom våra handlingar. För opportunisterna uppstår också på denna punkt vanmaktens gamla dilemma. De säger att om kommunisterna förutser 'nederlaget', så måste de antingen avhålla sig från varje handling eller också är de samvetslösa äventyrare, katastrofpolitiker och kuppmakare. I sin andliga och moraliska underlägsenhet är de i själva verket ur stånd att se sig själva och handlingsögonblicket som moment av totaliteten, av processen, att se 'nederlaget' som nödvändig väg till segern.
Det är ett tecken på den förening av teori och praktik som finns i Rosa Luxemburgs livsverk, att föreningen av seger och nederlag, av det enskilda ödet och den totala processen, utgjort ledtråden för hennes teori och livsföring. Redan i sin första polemik mot Bernstein framställde hon proletariatets 'för tidiga' gripande av statsmakten som nödvändigt och oundvikligt och avslöjade opportunismens skälvande misstro mot revolutionen (vilken just berodde på detta) som en "politisk galenskap, vilken utgår från samhällets mekaniska utveckling och förutsätter en bestämd, fristående och av klasskampen oavhängig tidpunkt för klasskampens seger."[18] Denna illusionslösa visshet leder Rosa Luxemburg i hennes kamp för proletariatets befrielse, dess ekonomiska och politiska befrielse ur kapitalismens materiella slaveri och dess ideologiska befrielse ur opportunismens andliga slaveri. Som en av proletariatets stora intellektuella ledare gällde hennes främsta kamp denna senare fiende, som är farligare därför att den är svårare att övervinna. Att hon dog för händerna på sina värsta och mest förbittrade fiender, Scheidemann och Noske, är därför den konsekventa kröningen av hennes liv och tanke. Hon förblev massorna nära i det ögonblick, då januariupproret led nederlag (vilket hon på det teoretiska planet klart hade förutsett sedan flera år tillbaka och på det taktiska planet insåg i handlingsögonblicket), och hon delade deras öde. Detta är en lika riktig konsekvens av teorins och praktikens förening i hennes handlande, som att hon ur deras synpunkt sett förtjänade den dödsfiendskap som hennes mördare, de socialdemokratiska opportunisterna, hyste.
Januari 1921
[1] Att detta inte är en tillfällighet utan en följd av det borgerliga samhällets väsen har Marx övertygande bevisat, när det gäller de ekonomiska robinsonaderna[A]. Zur Kritik der politischen Ökonomie, Einleitung, XIII ff.
[2] Detta erkänner för övrigt även Bernstein själv. "Nu hade jag", säger han, "med hänsyn till partiets propagandabehov i själva verket inte alltid dragit de yttersta slutsatserna av mina kritiska teser." Voraussetzungen des Sozialismus (9:e upplagan), 260.
[3] I sin Antikritik bevisar Rosa Luxemburg detta på ett ovedersägligt sätt, särskilt vad beträffar hennes allvarligaste kritiker, Otto Bauer. 66 ff.
[4] Elend der Philosophie, 90.
[5] Beträffande Hegels förhållande till sina efterföljare jfr den utmärkta avhandlingen av hegelianen Lassalle, Die Hegelsche und die Rosenkranzische Logik, i Werke (Cassirer) vol. VI. Beträffande den utsträckning i vilken Hegel själv dragit falska slutsatser i sitt system och dessa radikalt korrigerats och på ett avgörande sätt vidareutvecklats av Marx, jfr ovan Vad är ortodox marxism?
[6] Akkumulation des Kapitals (1:a upplagan), 296.
[7] Ibid., 393.
[8] Elend der Philosophie, 93-95.
[9] Antikritik, 118.
[10] Phänomenologie des Geistes, Vorrede.
[11] Sozialreform oder Revolution? 47.
[12] Antikritik, 37.
[13] Nachlass, II, 132 [Die heilige Familie].
[14] Massenstreik (2: a upplagan), 48.
[15] Beträffande begränsningarna i hennes uppfattning jfr essäerna Kritiska kommentarer till Rosa Luxemburgs kritik av ryska revolutionen samt Metodologiska aspekter på organisationsfrågan. Här nöjer vi oss med en framställning av hennes ståndpunkt.
[16] Massenstreik, 38.
[17] Jfr den utomordentliga passagen i Juniuspamfletten [Die Krise der Sozialdemokratie] (Futurus-Verlag), 92.
[18] Soziale Reform oder Revolution? 47-48.
[A] ekonomiska robinsonader - En anspelning på de klassiska nationalekonomernas förkärlek för att beskriva ekonomins elementa med Robin Crusoe och hans ö som exempel.
[B] centermarxister - Lukács syftar antagligen på grupper som den kring Kautsky i Tyskland eller den kring Longuet i Frankrike, vilka kritiserade den socialdemokratiska majoriteten men inte var beredda att acceptera bolsjevikernas linje.