Ursprungligen publicerad i italiensk översättning i Nuovi argumenti, häfte 33, 1958. - s. 1-16; på tyska ffg. i Werkauswahl Band 2, Schriften zur Ideologie und Politik, ausgewählt und eingeleitet von Peter Ludz, Soziologische Texte Band 51, Neuwied, Berlin: Luchterhand, 1973. - s. 646-657.
Översättning: Michael Wirth
De tidigare raderna skrevs, som var och en kan se, under en anspänd stämning. Denna stämning grundade sig inte bara på att jag, äntligen, efter många intellektuella äventyr kunde känna fast mark under fötterna vid nästan femtio års ålder. Även händelserna under de föregående femton åren bidrog till detta. Om de första revolutionsåren har jag redan berättat, men inte om tiden efter Lenins död. Jag upplevde som medkämpe Stalins kamp om Lenins sanna arv mot Trotskij, Zinovjev m.fl. och såg att alla de framgångar Lenin skaffat oss räddades och användes för det vidare uppbyggnadsarbetet. De år som gått och de erfarenheter som gjorts sedan dess har inte på något väsentligt sätt ändrat bedömningen av åren mellan 1924 och 1930. Därtill kom att jag genom den filosofiska diskussion som 1929-1930 ägnade sig åt att klargöra förhållandena mellan Hegel och Marx, mellan Feuerbach och Marx och mellan Marx och Lenin, hoppades kunna lämna den s.k. plechanovska ortodoxin därhän och öppna nya horisonter i den filosofiska forskningen. I synnerhet upplösandet av RAPP[1] (1932), mot vilken jag ständigt befann i opposition, gav mig och många andra nya perspektiv: ett av all byråkratism ohämmat uppsving för den socialistiska litteraturen, den marxistiska litteraturteorin och litteraturkritiken; därtill måste också två komponenter i samma utsträckning kraftigt understrykas, nämligen litteraturteorins och litteraturkritikens marxistisk-leninistiska karaktär samt avsaknaden av hinder som framkallats av byråkratin. När jag dessutom nämner att det var under just dessa år vi lärde känna Marx' grundläggande ungdomsskrifter, fr.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten, samt Lenins filosofiska kvarlåtenskap, är på så sätt de fakta uppräknade, vilka framfödde denna höga stämning och de stora förhoppningarna under början av 1930-talet.
Att man också på den tiden - för att uttrycka sig positivt - stötte på massivt eller aggressivt motstånd med varannan från mallen avvikande tanke, förlänade dessa förhoppningar endast efter hand en mer dämpad kolorit. I början trodde jag och inte så få med mig att man stod inför rester av det inte helt övervunna förflutna ("rappister", vulgärsociologer etc.). Senare stod det klart för oss att alla dessa tendenser som förhindrade teoretiska framsteg innehade solida, byråkratiska stödjepunkter. Ändå trodde vi en tid på att denna dogmatismens försvarssystem endast karakteriserades av ett temporärt väsen; många av oss suckade emellanåt: "Ah, si le roi le savait", med Stalin i tankarna. Ett sådant tillstånd kunde förstås inte existera för evigt. Det var viktigt att förstå att källan till motsägelsen mellan framåtsträvande och för den marxistiska kulturen berikande strömningar och ett dogmatiskt, byråkratisk-tyranniskt förtryck av varje självständigt tänkande fanns att söka i Stalins regim och således även hos honom som person.
Skall man nu dock ta ställning till detta, måste varje tänkande människa utgå från det världshistoriska läget: det handlade om Hitlers uppgång och hans förberedelser för ett förintelsekrig mot socialismen. Jag var hela tiden medveten om att varje beslut som fattades i denna situation, rörde det så det dyraste jag personligen äger, rörde det t.o.m. mitt eget livsverk, villkorslöst måste underordnas allt detta. Jag betraktar det som min viktigaste livsuppgift att korrekt använda den marxistisk-leninistiska världsåskådningen på de områden jag behärskar och att vederbörligen vidareutveckla den så långt de blottlagda sakförhållandena så kräver. Men då det under den här perioden av min verksamhet fr.a. handlade om, sett ur ett världshistoriskt perspektiv, kampen om den enda socialistiska statens existens och därigenom om socialismens existens, underordnade jag självfallet mig och alla mina ställningstaganden, också de som rörde mitt eget livsverk, det här aktuella beslutet. Det betydde dock aldrig någon kapitulation inför de ideologiska tendenser som uppstått under denna kamp, som det propagerats för och sedan åter försvunnit, men jag var också samtidigt på det klara med att en opposition i det här läget inte bara var praktiskt omöjlig, utan också mycket lätt skulle ha kunnat bli ett andligt och moraliskt stöd för dödsfienden, den som hotade förstöra varje form av kultur.
Av den anledningen var jag tvungen att föra ett slags partisankamp[2] för mina vetenskapliga idéer, d.v.s. att foga in citat av Stalin etc. för att möjliggöra publicering och att i dessa uttrycka min avvikande åsikt med adekvat försiktighet så öppet det historiska spelrummet då tillät. Av detta följde understundom en påbjuden tystnad. Det är t.ex. känt att det under kriget fattades ett beslut som deklarerade att Hegel var en mot den franska revolutionen riktad ideolog i den feodala reaktionens sold. Därför kunde jag naturligtvis inte publicera min bok om den unge Hegel vid den här tiden. Jag tänkte att man nog kan vinna kriget även utan sådan ovetenskaplig idioti, men om nu den antifascistiska propagandan hemfallit åt sådant, så är det i ögonblicket viktigare att vinna kriget än att träta om Hegels riktiga uppfattning. Som bekant höll denna vanföreställning i sig länge efter kriget. Det är dock också ett faktum att jag sedermera kunnat publicera min Hegelbok utan att ändra en rad.[3]
Det handlade visserligen också om betydligt allvarligare samhälleliga problem, vilka under den här tiden allt mer förtydligade det negativa med de stalinistiska metoderna. Jag tänker då naturligtvis på de stora processerna. Från början förhöll jag mig skeptisk till deras rättmätighet, men inte särskilt annorlunda än t.ex. de som hölls mot girondisterna, dantonisterna m.fl. under den stora franska revolutionen - d.v.s. jag bejakade deras historiska nödvändighet utan att lägga alltför stor vikt vid frågan om deras juridiska ackuratess. (Idag tror jag Chrusjtjov har rätt då han starkt betonar hur politiskt överflödiga de var.)
Min ståndpunkt förändrades först när slagordet om att utrota trotskismen etc. med dess rötter lanserades. Jag insåg från början att av detta måste följa massdomar mot människor av vilka de flesta var helt oskyldiga. Och om man skulle fråga mig idag varför jag inte öppet tog ställning mot detta, så skulle jag inte heller nu ställa den praktiska omöjligheten i första rummet - jag levde ju som politisk emigrant i Sovjetunionen - utan den moraliska: Sovjetunionen stod inför den avgörande striden mot fascismen. En övertygad kommunist kunde följaktligen bara säga "right or wrong, my party".[4] Vad än det av Stalin ledda partiet gjorde i den här situationen, där många tänkte som jag, var vi i den kampen tvungna att vara villkorslöst solidariska och sätta denna solidaritet framför allt. Hela läget ändrades radikalt genom krigets segerrika avslutande. Jag kunde återvända till mitt hemland efter 26 år i exil. Det tycktes mig som om vi hade trätt in i en ny fas, där det verkade som om det hade blivit möjligt att på samma sätt som under kriget skapa en koalition mellan demokratiska krafter, socialistiska eller borgerliga, mot reaktionen. När jag talade vid "Rencontres international" i Geneve 1946 gav jag tydligt uttryck för denna stämning.[5] Jag hade däremot varit blind om jag inte efter Churchills tal i Fulton[6] sett hur starka mottendenserna var i det kapitalistiska världen och hur starkt inriktade inflytelserika västliga kretsar var på att skrota krigsalliansen och politiskt och ideologiskt närma sig den tidigare fienden. Redan i Genčve framträdde Jean-R. De Salis och Denis de Rougemont med tankar kring hur man skulle utesluta Ryssland från den europeiska kulturen. Det hade också varit blint att ignorera hur den socialistiska reaktionen mot detta bar många drag av den ideologi, vars försvinnande jag och många med mig väntade på i och med freden, socialismens stärkande och etablerandet av folkdemokratierna i Centraleuropa. Just för att jag höll fast vid dessa strävanden, vilka, som jag trodde och tror, absolut föreskrev en ny världsordning, anslöt jag mig med entusiasm till fredsrörelsen vid kongressen i Wroclaw 1948[7] och har till dags dato förblivit en övertygad anhängare av den. Betecknande nog var ämnet för mitt tal i Wroclaw den dialektiska enheten och skillnaden mellan gårdagens och dagens fiender: den imperialistiska reaktionen.
1948 var kanske den främsta vattendelaren sedan 1917: den proletära revolutionens seger i Kina. Just genom denna framträdde motsägelserna mellan teori och praxis hos Stalin tydligt. För objektivt betydde denna seger att perioden med "socialism i ett land", och där hade Stalin när det gällde försvaret av detta fullkomligt rätt gentemot Trotskij, för evigt hörde till det förgångna och etablerandet av folkdemokratierna i Centraleuropa bildade därvidlag en övergång. Subjektivt visade det sig att varken Stalin eller gruppen kring honom kunde eller ville dra de teoretiska och därigenom de praktiska slutsatserna av det radikalt förändrade världsläget. Stalin uppfattade, som den mycket klyftiga människa han var, en del tecken och moment i det nya läget, grunderna förstod han dock aldrig verkligt konsekvent. Men att tanken att detta skulle innebära ett brott med metoderna från perioden med "socialism i ett land", med metoder som objektivt härrörde från det ständiga hotet mot det industriellt sett efterblivna Ryssland, men som just Stalin utvecklade långt utöver denna nödvändighet, låg helt bortom hans horisont. Därför blev det så att det nya världsläget, som oavvisligt fordrade en ny strategi och taktik, inleddes med en tilldragelse som representerade en upptrappning och överspänning av den gamla strategin och taktiken: det var när Sovjetunionen bröt med Jugoslavien. Som fortsättning följde per automatik ett återvändande till metoderna från de stora processernas dagar.
För mig personligen underlättades insikten om den motsägelsefullhet som rådde mellan den nya basen och den gamla ideologin väsentligt genom den diskussion som bröt ut i Ungern 1949-50 om min bok Literatur und Demokratie.[8] Efter att jag återvänt hem 1944 var jag hela tiden mån om att, även om jag i organisatorisk mening aldrig var någon ledande funktionär, dra de rätta konsekvenserna av det nya läget och genomdriva övergången till socialismen på ett nytt, gradvist och genom övertygelse grundat sätt. De tal och uppsatser som ovan nämnda bok innehöll, ägnades denna strävan. Även om jag idag anser dem i vissa avseenden ha brister, inte vara tillräckligt målinriktade eller konsekventa, rörde de sig dock i rätt riktning. Diskussionen visade det totalt utsiktslösa i att på ett fruktbart sätt ge sig i kast med dogmatismens ideologer.
Den första stora fördelen som denna diskussion och mitt därav taktiskt genomförda återtåg (detta var under Rajk-processens dagar) gav, var möjligheten att ge upp min vittförgrenade funktionärsverksamhet och uteslutande ägna mig åt teoretiskt arbete. Erfarenheterna från diskussionen och de stora tilldragelserna i vardagen hjälpte mig att fördjupat granska marxism-leninismens problem gentemot Stalins och hans anhängares metoder. Den tilltagande insikten att Stalin inte begripit det avgörande nya i världsläget förstärktes och generaliserades genom ett mer grundligt studium av det förflutna. Det blev klart för mig att han, då kampen mot fascismen blev den centrala frågan under andra hälften av 1920-talet, också begrep dess betydelse nästan ett decennium för sent. Hans tes om socialdemokratin som en tvillingbror till fascismen medförde att, under en kritisk tid, när grundandet av en enhetsfront, bestående av arbetarrörelsen, ja alla demokratiska element blivit en avgörande fråga för den mänskliga kulturen, en sådan enhetsfront omöjliggjordes. Han höll också envist fast vid en taktik och strategi som hållit streck under revolutionens stormar 1917 och åren därefter, men som, sedan det inträtt en avmattning och sedan det mest reaktionära monopolkapitalets brett anlagda offensiv utvecklats, nu objektivt sett blivit fullständigt föråldrad. Det som hände efter 1948 började jag av den anledningen betrakta som en världshistorisk upprepning av grundläggande fel som begåtts under 1920-talet.
Mina åsikters inre utveckling utgör i det föreliggande sammanhanget det egentliga temat. Det är dock omöjligt att ens skissera det till grund för dessa felaktiga åsikter liggande tankesystemet. Bara så mycket kan noteras att den tragiska tudelningen i Stalins tänkande blev allt klarare för mig.
I början av den imperialistiska perioden vidareutvecklade Lenin den subjektiva faktorns betydelse som klassikerna grundlagt i sina läror. Stalin skapade ur detta ett system av subjektivistiska dogmer. Den tragiska tudelningen ligger i att hans stora begåvning, rika erfarenhet och betydande skarpsinne inte sällan fick honom att bryta igenom denna subjektivistiska trollkrets, t.o.m. klart inse felaktigheterna i subjektivismen. Därför tycks det mig tragiskt att hans sista verk[9] inleds med en korrekt kritik av den ekonomiska subjektivismen utan att han ens inser att han själv varit dess andlige fader och orubblige förespråkare. Å andra sidan kan fullständigt motstridiga uppfattningar förekomma stillsamt bredvid varandra i ett sådant tankesystem; som teorin om de sig oupphörligen och nödtvunget tillspetsade klassmotsättningarna samtidigt med den om den nära gripbara kommunismen och socialismens högre stadium. Genom sammankopplandet av dessa sig varandra uteslutande påståendena uppstod hans mardrömsaktiga vision av ett kommunistiskt samhälle, där den fria principen om "Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov" förvandlades till en autokratiskt reglerad polisstat o.s.v. o.s.v. Stalin, som måste hedras för att ha försvarat den leninska teorin om "socialism i ett land" mot Trotskij och därigenom räddade socialismen under en tid av inre kriser, befann sig vid den med 1948 begynnande tiden teoretiskt nästan lika oförstående som en gång Trotskij inför nödvändigheten att utveckla Sovjetunionen. Att denna Stalins efterblivenhet och brist på förståelse underlättade för de imperialistiska motståndarna att föra det kalla kriget inser idag de flesta betraktare.
Jag upprepar: här skall endast skildras hur mina uppfattningar utvecklats och dessa fr.a. utifrån marxismens teoretiska problem. Det jag återgivit om Stalin har endast tjänat till att skapa den riktiga bakgrunden och atmosfären för en riktig frågeställning. Om man tänker på den entusiastiska stämningen hos en stor del av intelligentian under de första åren av den stora stalinistiska revolutionen, så hörde Lenins geniala och dubbla reformarbete av marxismen väsentligt till dess orsaker. Å ena sidan arbetade Lenin under decennier med att sopa bort alla de fördomar som frodats beträffande marxismens klassiker. Och under denna rensning visade det sig hur rikt Marx' och Engels' arbete var på insikter som dittills ännu inte hade förts fram i ljuset. Å andra sidan visade han samtidigt med sin obevekliga känsla för realiteter att man aldrig kan stödja sig på "ofelbara" citat av klassikerna när man stöter på nya problem som livet ger upphov till i vardagen. Följande sade han med bitande ironi till denna typ av marxister vid tiden för införandet av NEP: "Inte ens Marx kom på idén att skriva ett ord om detta och gick bort utan att lämna efter sig ett enda exakt citat eller några obestridliga råd. Därför måste vi nu själva ta oss ur knipan."[10]
Jag hyste, som jag här visat, under de första åren efter Lenins död förhoppningar om en uppbyggnad av marxismen i hans anda. Jag har också utförligt skildrat min successivt framväxande besvikelse rörande detta. Till slut kommer det bara an på att kort sammanfatta det väsentligt vetenskapliga i det här läget. Det handlar om att i den mån Stalins andliga herradöme befästes och stelnade till personkult, urartade den marxistiska forskningen till en utläggning, tillämpning och spridning av "slutgiltiga sanningar". Svaret på alla frågor rörande livet och vetenskapen stod enligt den rådande läran att finna i klassikernas verk, i synnerhet Stalins. Därvidlag blev till en början Marx och Engels, undanskymda av Lenin, senare också Lenin allt mer energiskt till förmån för Stalin. Jag minns t.ex. när en filosof kritiserades för att han behandlat dialektikens definitioner enligt Lenins "Filosofiska häften". Stalin hade i fjärde kapitlet av sin partihistoria, förebrådde man honom, räknat upp mycket färre kännetecken av dialektiken och därigenom fastställt dessas antal och beskaffenhet en gång för alla. Så blev man alltså tvungen att för varje problem finna ett lämpligt Stalin-citat. "Vad är en idé?" frågade en gång en tysk kamrat, "en idé är förbindelsen mellan citat." Det vore dock fel att hävda att vägen till ett vidareförande av marxism-leninismen var helt stängd. Det var dock endast Stalin som hade privilegiet att utöka de gamla sanningarnas antal eller att sätta en hittills ovedersäglig sanning ur spel.
Att det vetenskapliga livet led svårt under ett sådant system behöver inte ytterligare påpekas, endast det faktum, att de för marxismens utveckling teoretiskt viktigaste grenarna av vetenskapen, den politiska ekonomin och filosofin, nästan helt lamslogs, bör nämnas. Utvecklingen av naturvetenskaperna hämmades dock inte alls i samma omfattning. Även om det ibland också pågick konflikter här, t.o.m. var fråga om kriser, var dock deras utveckling livsviktig på det sättet att framåtskridandet omöjligen kunde förhindras, utan snarare i praktiken t.o.m. energiskt främjades. Den ofruktbara citatologins skadliga följder gjorde sig inte märkbara på samma sätt här, d.v.s. beträffande metodologiska problem, frågor om grunderna för världsåskådning m.m.
Jag var långt från den ende som förde en oavbruten partisankamp mot denna anda av stagnationen. Efter Stalins död, och i synnerhet efter den 20:e partikongressen[11], kom detta problemkomplex att övergå i ett helt nytt kvalitativt stadium: alla sådana frågor kunde äntligen diskuteras öppet och den allmänna opinionen inom vetenskapens kunde äntligen mer eller mindre uttrycka sig klart och tydligt. Inte heller kan det i den här skissen handla om att skapa en själslig självbiografi, utan bara antyda diskussionernas ståndpunkter och de tendenser som yttrades där. Jag måste inskränka mig till att sammanfatta min egen uppfattning och den är att den största faran för marxismen idag ligger i revisionistiska tendenser. Då allt som Stalin sade under decennier likställdes med marxismen, t.o.m. förkunnades som dess högsta stadium, har borgerlighetens ideologer strävat efter att utnyttja dessa uppenbara felaktigheter i många av Stalins teser och väsentliga delar av hans metodologi för att på samma sätt kunna revidera de landvinningar som gjorts av marxismens klassiker och som framställts som identiska med de föregående. Och eftersom detta tänkande appellerat till en del kommunister som blivit andligt avtrubbade p.g.a. en schematisk och dogmatisk uppfostran, måste man här tala om ett allvarligt hot. Så länge dogmatikerna håller fast vid att Stalin väsentligen hör till klassikerna, kommer de andligen att vara lika försvarslösa, men på motsatt sätt, inför sådana strömningar som de godtrogna revisionisterna. För att bevara och föra marxism-leninismen vidare måste ett tertium till som utväg ur denna återvändsgränd, d.v.s. man måste utrota dogmatismen för att effektivt kunna bekämpa revisionismen.
Som jag redan nämnt har Lenin tydligt markerat den arkimediska punkten för det ställningstagande som här är erforderligt. Bara när vi är fullt på det klara med att marxismen efterlämnat en tillförlitlig metod, ett enormt antal sanningar som håller, en uppsjö av givande anledningar att föra den vidare; att vi utan en vidare tillägnan och utvärdering av den inte kan ta några vetenskapliga steg framåt; men att bildandet av universella vetenskaper på grundval av marxismen är en uppgift, men inget redan förhandenvarande - bara sedan allt detta står klart för oss kan ett nytt uppsving för den marxistiska forskningen äga rum. Innan han dog pekade Engels på denna framtida uppgift för marxisterna och Lenin upprepade hans uppmaningar. Jag tror att tiden nu är inne att ta sig an denna uppgift. När vi hävdar att vi ännu inte har någon marxistisk logik, någon estetik, någon etik, någon psykologi o.s.v. är det inget vi behöver betrakta som nedslående. Tvärtom är det med ett patos av de allra högsta förväntningar vi talar om de stora entusiasmerande vetenskapliga plikter som kan göra hela generationers tillvaro fruktbara.
Med föreliggande begränsningar är det förstås omöjligt att konkret ens tala om detta arbetes perspektiv och inte heller om mina egna förutsättningar kan jag av utrymmesskäl formulera något liknande. Jag kan bara säga att arbetet med marxismens klassiker för första gången i mitt liv gav mig möjlighet att uppfylla det som jag alltid strävat efter: att rätt kunna se det andliga livets fenomen, så som de verkligen är, för sig, deras historiska och systematiska beskaffenheter, beskriva dem sanningsenligt och uttrycka deras sanning på ett motsvarande sätt. Kampen mot dogmatismen var också ur den aspekten ett självförsvar. För de borgerliga ideologerna, under vilkas inflytande jag började min karriär, har utan tvivel förvridit begreppen. Dogmatismen var dock i sin subjektivistiska apodiktik emot allt fördjupande i tingen, mot varje generalisering som utgick från tingen; den som kunde uthärda sådana skygglappar på sin intellektuella fysionomi kunde bara leverera parafraser på färdiga dogmer och förlorade varje kontakt med verkligheten. Den partisankamp jag förde mot dogmatismen gjorde inte bara att min levande kontakt med livet och det som hörde livet till bevarades, utan kom det desto mer till godo. När jag idag kan arbeta med en estetik och får lov att drömma om att fullborda en etik är det tack vare denna kamp.
Därför skriver jag ned dessa rader också med högt uppskruvade förväntningar. Jag vet ju att kampen om de nya vägarna inte på långt när är avslutad, ja, vi har upplevt många återfall i dogmatismen med motsvarande stärkande av revisionismen och upplever dem än i dag. För mig personligen, och jag talar ju fr.a. om mig själv här, står det klart att en hängiven strävan i riktning mot en universell marxistisk vetenskap förmår ge mig ett orubbligt livsinnehåll. (Vilket objektivt värde mina egna prestationer kommer att ha därvid kommer historien att utvisa, det kommer inte an på mig att göra.) Även idag finns det många slags hinder. Den revolutionära arbetarrörelsen hade ju en lång rad olika ideologiska irrvägar att övervinna sedan sin födelse. Hittills har den alltid klarat av det och jag är djupt övertygad att den kommer att göra det också i framtiden. Därför må det vara mig förunnat att avrunda denna skiss med ett något modifierat talesätt av Zola: "La vérité est lentement en marche et ā la fin des fins rien ne l'arrętera."
[1] RAPP = Rossijskaja Assoziacaja Proleratrskich Pisatelei (den ryska sammanslutningen av arbetarförfattare). [Utgivarens not; i det följande: Utg.]
[2] Partisanmotivet spelade säkerligen en avgörande roll för Lukács sedan han emigrerat till Sovjetunionen. [Utg.]
[3] Lukács publicerade boken om Hegel 1948 sedan han lämnat Ryssland. [Ö.a.] Den gavs också ut i Östtyskland 1954. [Utg.]
[4] Lukács travesterar det engelska uttrycket "Right or wrong, my country".
[5] Talet finns tryckt under titeln "Aristokratische und demokratische Weltanschauung" i samma volym som här föreliggande text finns med i, s. 404-433. [Ö.a.]
[6] Churchills tal anses ofta vara inledningen till det kalla kriget. [Ö.a.]
[7] Mellan 26. och 30. augusti 1948 sammanträde Kulturarbetarnas världskongress för skydd av freden i Wroclaw. Lukács tal vid denna kongress, "Von der Verantwortung der Intellektuellen" finns tryckt i Georg Lukács zum siebzigsten Geburtstag (Berlin, 1955), s. 232ff. [Utg.]
[8] Jämför Jķzsef Révai, "Die Lukács-Diskussion des Jahres 1949" i Georg Lukács und der Revisionismus. Eine Sammlung von Aufsätzen, Berlin 1960, s. 9ff. Ur den här föreliggande volymen texter varur denna är hämtad finns även två texter ur den då för tiden ej på tyska utgivna Litteratur och demokrati, nämligen" Parteidichtung", s. 376-403, och "Freie oder gelenkte Kunst?", s. 434-463. [Utg.]
[9] Ökonomische Probleme des Sozialismus in der UdSSR från 1952. [Utg.]
[10] "Politischer Bericht des ZK an den XI. Parteitag der KPR(B)" (27.März 1922). [Utg.]
[11] Sammanträdde 14. - 25. februari 1956. [Utg.]