Mihailo Marković

Kritisk teori och social praktik

1971


Originalets titel: "Philosophy and Social Criticism"
Översättning: Boo Cassel och Per Norström
Granskning: Kaj Håkanson
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll:


Del II.
Teknologin, ekonomin och politiken

 

5. Teknostruktur och teknologisk innovation i dagens samhälle

Vårt problem kräver en undersökning på följande tre områden:

1. En funktionell analys, dels av de politiska, ekonomiska och kulturella betingelser som orsakar en relativt snabb teknologisk innovationstakt, dels av de socio-ekonomiska konsekvenserna av den teknologiska innovationen under en bestämd tidsperiod.

2. En komparativ studie av denna interaktion med hänsyn till olika samhällsmodeller. Även om teknostrukturen har vissa gemensamma drag i kapitalistiska och socialistiska länder är de sociala och politiska villkor under vilka den opererar mycket olika i dessa två samhällstyper. Om vi ser till dagens östeuropeiska samhällen kan vi urskilja minst två modeller: a) statssocialism (som i Sovjetunionen); b) en blandning av statssocialism och självstyre (som i Jugoslavien).

I den kritiska bedömningen måste man räkna med dels en särskild form av kapitalism i dessa länder, dels en optimalt möjlig, i framtiden fullt utvecklad form av självstyre eller demokratisk socialism.

3. En kritisk antropologisk undersökning av själva begreppet teknologisk innovation. Flertalet specialister ser inte ens något problem härvidlag. Att innovationen är önskvärd tas för givet. Nästa steg blir då att göra innovationstakten till ett baskriterium vid värderingen av olika samhällsmodeller.

Detta är ett bra exempel på hur ideologin fungerar inom samhällsteorin. Ett påstående om att en modell har lägre innovationstakt än en annan kommer att uppfattas som en rent deskriptiv, värderingsfri utsaga, fast det implicit innehåller en fördömande och avvisande attityd. Av den anledningen måste en kritisk samhällsteori börja med frågan: Vad är teknologisk innovation och vilken ställning har den på den sociala värdeskalan? Denna fråga leder fram till ytterligare två: Vilka är teknostrukturens grundvärderingar och vilka är de sociala villkoren för och konsekvenserna av teknologiska innovationer i socialistiska länder?

 

Den teknologiska innovationens betydelse för samhället

Om vi accepterar professor Berliners definition av teknologisk innovation som "införandet av en fysiskt annorlunda produkt i ett företags produktionskedja eller införandet av en annorlunda teknologisk process för framställning av en redan etablerad produkt"[1] får vi ett helt deskriptivt och värderingsfritt innovationsbegrepp. Att något är annorlunda kan nämligen betyda både att det är bättre och att det är sämre. I själva verket innebär teknologiska innovationer i det moderna industrisamhället på många sätt en förändring till det sämre: människorna förgiftar sig själva och sin miljö, maskiner och byggnader slits ned i allt snabbare takt, vapnen blir allt mindre användbara och farligare, också för de som äger dem.

Anledningen till att sådana innovationer ändå genomförs är självfallet att de åtminstone för vissa människor verkligen innebär förbättringar: de är mer profitgivande och ger större makt att dominera och förstöra. Men för många andra har många innovationer verkligen inneburit en försämring.

Samhällsteoretikern måste alltså välja mellan följande tre alternativ:

1. Acceptera de maktägande samhällsgruppernas värdeskala och (åtminstone i tysthet) godkänna den teknologiska innovationen på just det sätt som den äger rum. Denna inställning innebär ett försvar av den givna samhällsordningen.

2. Inta en skeptisk och "värderingsfri" attityd och tala om innovation på ett rent deskriptivt, opartiskt sätt. Denna ståndpunkt intar den isolerade, enskilde vetenskapsmannen som står främmande för alla existerande samhällskrafter och som försöker undertrycka allt känslomässigt engagemang, alla upplevelser av avsky eller sympati, och gör anspråk på att representera det rena vetandet.

3. Ställa sig kritisk till den teknologiska innovationen och betrakta de problem den ger upphov till ur de mänskliga behovens synvinkel - inte ur profitens eller maktens. Denna inställning finner vi hos samhällsforskare som är mer eller mindre avskilda från de styrande eliterna (vare sig dessa består av kapitalister eller politiska byråkrater och teknokrater) och som strävar efter att tala i egenskap av människor.

Eftersom det tredje alternativet förefaller mig mest intressant ska jag i korthet beröra det. Inställningen förutsätter (explicit eller intuitivt) en kritisk filosofisk antropologi - en teori om verkliga mänskliga behov och grundläggande mänskliga förmågor som kan utvecklas. Ur denna synpunkt skulle verkligen många teknologiska innovationer kunna kritiseras och förkastas, hur säljande de än är. Kritiken skulle bygga på 1) att innovationerna innebär litet eller intet ur det mänskliga självförverkligandets synpunkt, 2) att de skapar en ohälsosam fysisk eller social omgivning som t.o.m. hotar människosläktets fortsatta existens och 3) att det för att introducera och befrämja innovationerna krävs en ökad manipulation av mänskliga preferenser, attityder och strävanden, vilket för med sig faran av att människan förstör sig själv.

Under vilka omständigheter skulle alltså en kontrollerad innovation vara att föredra framför en likformig ökning av det totala utflödet? Ett försök att besvara frågan måste innehålla åtminstone följande element:

a) när de nya produkterna tillfredsställer en större mängd vitala behov (mat, kläder, skydd, etc.),

b) när ny teknik möjliggör produktion av fler produkter för vitala mänskliga behov,

c) när ny teknik skapar medel som ökar möjligheterna att utveckla behov på högre nivå såsom kunskap, frihet, skapande verksamhet, solidaritet, säkerhet, naturlig och konstnärlig skönhet etc. Exempelvis är politisk demokrati omöjlig under allmänt teknologiskt eftersatta villkor. Ekonomiskt självstyre är utan mening om arbetarna saknar elementär skolning och teknisk kunskap. Fattigdom och oförmåga att kontrollera naturkrafter orsakar en permanent känsla av osäkerhet. Konsten skulle fortfara att vara förbehållen ett fåtal om man saknade de moderna metoderna att tillverka böcker, skivor och reproduktioner. Grundvillkoret för mänsklig frigörelse i alla sammanhang är frigörelse från slitsamt arbete, en gradvis utökad fritid, vilket förutsätter teknologiska framsteg.

Denna analys leder till slutsatsen att a) vi lever i en tid då ytterst stor vikt måste fästas vid den teknologiska utvecklingen, b) att teknologiska framsteg endast har instrumentelit värde i förhållande till viktigare sociala mål, c) att ständiga teknologiska experiment och innovationer får mindre betydelse under tillstånd av stor knapphet eller stort överflöd. I det förra fallet därför att man tillfredsställer de elementära, mest omedelbara behoven hos ett större antal människor bättre genom att så mycket som möjligt öka det totala utflödet. I det senare fallet därför att människorna, sedan de grundläggande behoven väl tillfredsställts, utvecklar behov på högre nivå som inte kan tillfredsställas med teknikens hjälp (politiskt deltagande, konstnärligt skapande, kärlek etc.).

 

Teknostrukturen och dess grundläggande värderingar

Hela den moderna teknologins problem kan inte rätt förstås utan en kritisk analys av vad Galbraith kallar "teknostrukturen". Det sociala sammanhang i vilket teknostrukturen opererar, dess organisation och officiellt accepterade ideologi kan synas mycket olika i kapitalistiska samhällen i väst och postkapitalistiska i öst, men det är förvånande hur lika teknostrukturens grundläggande mål och värden är i alla existerande samhällstyper.

I ett privatföretag har teknostrukturen flera nivåer:

Styrelsen som representerar aktieägarna har nominell makt men är i de flesta fall passivt instrument för företagsledningen. Beslut tillkommer genom arbete av expertgrupper, samråd, organisationsdesigners, PR-avdelning. De verkställande funktionärerna eller företagets högsta ledning kan utöva större eller mindre tryck på grupperna och i avsevärd omfattning påverka besluten: de innehar alltså den största makten.

En annan typ av teknokrater finns i statsapparaten. Dessa får dock inte förväxlas med två andra grupper i statsapparaten, varav den ena utgörs av professionella politiker som saknar specialiserad kunskap och som tillbringar livet i diverse politiska funktioner, långsamt klättrande uppför statshierarkins rangstege. Den andra gruppen innehåller dem som saknar både specialiserad kunskap och långvarig yrkespolitisk erfarenhet, men som har personlighet, ambition, maktlystnad, organisationsförmåga, kanske en del meriter i det förflutna och i vissa fall vad Weber kallade karisma - en magisk utstrålning, järnvilja, förmåga att göra intryck på människor och vinna deras ovillkorliga lojalitet. Hit hör tidigare revolutionärer (Mao, Stalin), segerrika generaler (Lin Piao, Eisenhower) och ibland skådespelare (som Reagan).

Medan båda dessa grupper kan fortsätta att existera under obestämd tid finns samtidigt en tydlig tendens i både kapitalistiska och socialistiska länder att utöka antalet experter i regering och statsapparat (folk som McNamara, dr Erhard, dr Maurer, Kosygin) vilka har både en allmän vetenskaplig skolning och specialiserad kunskap eller speciell kännedom i frågor rörande organisation, kontroll och allmän planering. Som Arnold Toynbee har sagt: "Ur den anställdes synpunkt kommer det att spela mindre och mindre praktisk roll för honom vilken landets officiella ideologi är och huruvida han råkar vara anställd av en regering eller ett kommersiellt företag."

Teknokratins arbetsförhållanden är olika i olika länder. Den åtnjuter avsevärd självständighet både gentemot aktieägarna och statsapparaten i USA. Också i Storbritannien, t.o.m. i de ekonomiska branscher som nationaliserats, har teknokratin inom de offentligt ägda företagen med Croslands ord (The Corporation in Modern Society, Harvard Univ., Cambridge 1959) hittills inte varit i verklig mening ansvarig inför parlamentet, vars funktion begränsats till en ojämn, fragmentarisk och i stort sett ineffektiv efterhandskritik (s. 268).

I Indien, Ceylon och några afrikanska stater står de offentliga företagen under statlig kontroll. Till företagen knutna ministerier granskar deras budget och utgifter, synar deras politik, utfrågar ledningen och sätter lägre priser och högre löner än en autokratisk teknostruktur skulle tillåta.

I system av Sovjetunionens typ finns två viktiga källor för yttre påverkan: Den statliga planeringsapparaten och Kommunistpartiet.

Många av de funktioner som utmärker stora privatföretag i väst (marknadsanalys, prissättning, åtgärder för att säkra råvarutillgången, förmåga att knyta skickliga specialister till arbetet) utförs här av staten. Statsapparaten är omfattande. Av denna anledning är ett Sovjet-företags organisation så mycket enklare.

Här finns inga motsvarigheter till försäljnings-, distributions-, produktplanerings- eller inköpsavdelningar. Huvudvikten läggs vid produktiv- och ledningsfunktioner till skillnad från planeringsfunktioner.

Men företagsledarna är inte politiker, hundraprocentigt pålitliga men okunniga partifunktionärer. Flertalet höga poster i ett sovjetiskt företag innehas av ingenjörer.

Ingenjörerna kämpar liksom varje teknostruktur, på samma sätt som i väst för större självständighet och oberoende i beslutsfattandet. När tillfälle ges försvarar de behovet att bortse från eller bryta mot order utifrån (se David Granick, The Red Executive, Doubleday, New York 1960, s. 162 ff.; Management oj the Industrial Firm in the USSR, Columbia Univ. Press 1954, s. 127 ff.).

Parti- och statsfunktionärer kritiserar skarpt teknokratiska tendenser och anklagar mer självständigt sinnade företagsledare för att vara "feodalherrar" som sätter sig över lagen.

Men trots alla spänningar och konflikter mellan byråkratin och teknokratin solidariserar de sig otvivelaktigt med varandra gentemot gemene man.[2]

Teknostrukturen ser till att denna solidaritet inte sätts på spel genom någon öppen manifestering av dess självständighet. På samma sätt som verkställande direktörer i väst väver in aktieägarna i en slöja av vackra fraser, lovordar en sovjetisk företagsledare i alla offentliga sammanhang folket, staten och partiet. Men detta är naturligtvis bara en ritual. I praktiken får han allt större inflytande.

Detta är i själva verket innebörden av hela den trend av ekonomisk reformation och partiell decentralisering som pågår i östeuropeiska länder. Trenden innebär snarare en överföring av viss planering från stat till företag än en återgång till marknadsekonomin.

Den tid är förbi då entreprenören, aktieägaren eller den inkompetente politiske byråkraten kunde blanda sig i teknologins utveckling.

Fördelarna med "teknostrukturen" är dess specialiserade kunskaper, dess erfarenhet, dess tillämpning av moderna exakta driftsmetoder vilka under knappa villkor möjliggör en optimal fördelning av resurser och mänskliga tillgångar.

Men teknostrukturens avgörande svaghet är dess ensidiga inriktning på produktionsökning och dess fruktansvärda avsaknad av andra värden än strävan efter makt.

De författare som påstår att penningintresset inte är teknostrukturens starkaste drivkraft har förmodligen rätt. Självklart är företagsledarna långt ifrån likgiltiga inför pengar och löner men man kan anta att de inte i första hand strävar att maximera sin egen inkomst. Hela det industriella systemet skulle rasa samman om de missbrukade sin makt och började se till sitt eget bästa i stället för till aktieägarnas vinster. Teknostrukturen utesluter alltså med nödvändighet personlig vinningslystnad. Enligt Galbraith är dess huvudmotiv identifiering med och tillämpning av företagets mål.

Men vilka är företagets mål? Vilka grundläggande värden söker en företagsledare förverkliga i kraft av sin toppställning inom företaget?

Galbraith nämner följande:

1. En adekvat profitnivå. Målet är här inte att i likhet med privatkapitalisten uppnå maximerad vinst, vilket kan vara riskfyllt och leda till att andra mål skjuts undan. Målet är "en säkrad profitnivå med en stadig höjning som tillfredsställer aktieägarna och styrelsen och ger företagsledningen den nödvändiga självständigheten". Detta mål är ingenting nytt och för teknostrukturens vidkommande är det instrumentellt och av sekundär vikt.

2. Det andra viktiga målet är tillväxt, ökning av utflödet. Detta stämmer helt överens med både ägarnas och företagsledarnas personliga och ekonomiska intressen. Ännu viktigare är att ökningen av utflödet innebär fler jobb, större ansvar, befordran, mera makt.

3. Nästa mål är teknisk innovation vilket i många fall är en förutsättning för tillväxt men också ger en speciell prestige. Framgång i den vetenskapliga forskningen, i den fruktbara tillämpningen av den, är en värdefull social prestation. I konsekvens med detta är teknologiskt framåtskridande ett allmänt accepterat samhälleligt värde.

Den slutsats Galbraith drar av analysen är att "En garanterad vinstnivå och en maximal tillväxttakt, i överensstämmelse med den utdelning på avkastningen som behövs för de nödvändiga investeringarna, är teknostrukturens främsta mål".

Den fullständiga ihåligheten i dessa mål är påfallande. De innehåller två huvudkomponenter. Den ena är "en garanterad vinstnivå" - med andra ord bibehållandet av ett tillstånd där blotta innehavet av kapitalet tillförsäkrar vinst. En gång i tiden skapades åtminstone en liten del av kapitalet genom ägarens arbete. En gång i tiden ägnade ägaren hela sitt liv åt att främja sitt företag, och hans fantasi, viljestyrka och organisationsförmåga betydde mycket. Men detta kan aldrig rättfärdiga den exploatering arbetarna utsatts och utsätts för inom varje framgångsrik bransch. Kanske skulle ändå folk som Henry Ford, Rockefeller etc. kunna vara värdefulla och välavlönade industriledare i vilket samhälle som helst.

Vid närmare betraktande kan man knappast anse "en garanterad vinstnivå" som ett acceptabelt samhälleligt mål. Människor som varken behöver veta eller göra något, som oftast inte har en aning om vad som händer i de företag de har aktier i och vars funktion i samhället inskränker sig till att de råkar äga mervärdet av en viss mängd arbete, objektifierat i pengar, utgör endast en parasitär och överflödig samhällsgrupp.

Den andra viktiga komponenten är tillväxt, expansion, innovation. Detta kan accepteras som ett sekundärt, instrumentellt mål, men vilket är det primära målet? Vilket syfte har den teknologiska tillväxten? Teknologin har alltid varit och kommer alltid att vara ett medel. Vad är målet?

Teknostrukturen saknar möjligheter att besvara frågan om teknologins yttersta mål. Att teknologins mål utgörs av själva den teknologiska tillväxten låter varken särskilt upplysande eller särskilt rimligt.

Det är trots allt allmänt känt att teknologin av idag inte bara gett oss stora bilar, överljudsflygplan, bekväma bostäder, läkemedel mot många sjukdomar och tillräcklig kännedom om hur föda ska kunna produceras för att förhindra den annalkande svälten etc. Teknologin har också välsignat oss med kärnvapen, "Här kommer Lucy" i färg, en uppsjö av reklam samt hjälpmedel att tränga in i och få kunskap om varje undangömd vrå i en människas privatliv och belysa den med offentlighetens rampljus.

Innebär då den teknologiska tillväxten ännu effektivare vapen, en "Lucy" inte bara i färg utan också i tredimensionellt och inte bara i vardagsrummet utan också i sovrummet för att befolka våra glada drömmar? Utlovar den teknologiska tillväxten ännu fler kommersiella inslag i den framtida tillvaron, inte bara i tidningar, radio och TV, utan också mellan satserna i en symfoni, mellan akterna i en pjäs och mellan sidorna i en roman? Ska den framtida teknologin ge inte bara SÄPO möjlighet att veta vad någon tycker utan också ge varje flicka chansen att få veta allt om sin pojkvän och göra det möjligt för mannen att avlyssna varje ord hans hustru yttrar medan han oförtrutet arbetar för den teknologiska tillväxten?

Detta visar teknostrukturens totala ideologiska sammanbrott. Den vill få all makt utan att kunna erbjuda människan någonting av värde. Teknologisk tillväxt som självändamål är meningslös och farlig.

Om teknostrukturen har någon filosofi så är det den fullständiga nihilismens, den absoluta samhälleliga ansvarslöshetens filosofi.

 

Teknologisk innovation i socialistiska länder

När vi talar om villkoren för och konsekvenserna av den teknologiska innovationen i socialistiska länder måste vi ha innebörden av de två förutnämnda samhällsmodellerna klar för oss.

Sovjetmodellen kan kallas etatistisk därför att planeringens inriktning och kontrollen över den helt ligger i statens händer. Systemets grundläggande svaghet är inte i första hand den överdrivna centralismen utan snarare det faktum att den centrala maktapparaten har alla statens kännetecken, enligt Marx och Engels klassiska definition: Den tjänar den byråkratiska maktelitens intressen och använder våld för att upprätthålla den rådande samhällsordningen. Fria arbetarsammanslutningar, vilka för Marx utgjorde kärnan i det nya samhället, är förbjudna. Planeringen är strikt pedantisk och innebär en press på arbetarkollektiven. I den utsträckning en sådan planering försummar och hämmar arbetarnas egna initiativ kan den inte vara annat än bortkastad. Detta visar sig tydligt i lägen som kräver snabb reaktion och förändring. Den väldiga och otympliga byråkratiska apparaten reagerar alltför långsamt och ineffektivt på informationer och förslag nerifrån. Om övriga villkor hållits konstanta skulle det varit oförklarligt hur detta samhälle kunde industrialiseras så snabbt, hur man kunnat inhämta de längst utvecklade kapitalistiska ländernas teknologiska försprång och till och med övertagit ledningen på vissa områden. Faktum är att övriga villkor inte hållits konstanta:

1. Väldiga finansiella resurser har samlats i den byråkratiska apparatens händer. Dess beslut att investera inom ett nytt teknologiskt eller vetenskapligt forskningsområde kommer till stånd efter avsevärt dröjsmål, men när ett beslut en gång fattats utnyttjar den byråkratiska apparaten sina resurser i så stor omfattning och så ihärdigt att försprånget snabbt är inhämtat. Ett genombrott på ett nytt område (operationsanalys, datastyrning av produktionen, användning av kärnkraft för fredliga syften, rymdprogram) kräver ibland enorma finansiella resurser som knappast i någon högre grad kan ersättas av initiativ från relativt små och spridda institutioner.

2. Emedan den sedan gammalt misstror intellektuella humanister har byråkratin skapat en kult kring positiv vetenskap och teknologi. De ledande forskarna och företagsledarna har en mycket hög ställning i samhället. Vetenskapsakademins medlemmar röner stor uppskattning från den breda massan. Visserligen är de materiella belöningarna för innovationer mycket begränsade, men det är å andra sidan alla inkomster och toppvetenskapsmännens löner är inte sämre än någon annan samhällsgrupps. Ett socialistiskt samhälle behöver alltså inte ha en långsammare innovationstakt än ett kapitalistiskt på grund av att de materiella belöningarna för innovationer är begränsade.

3. Arbetarens ställning i samhället har inte utsatts för någon genomgripande förändring i Sovjet. Allt görs i arbetarens namn, men denne har liten möjlighet att själv delta i beslutsfattandet, till och med på företagsnivå. Ändå accepterar han det nya samhället som sitt och tycks vara stolt över dess framsteg. Det finns flera orsaker till en sådan inställning. Dels har arbetarens levnadsstandard stadigt höjts (något som händer också på andra håll men här ses som ett resultat av socialismen), dels är den ryska patriotismen fortfarande en starkt sammanhållande kraft. Slutligen är inte arbetaren medveten om någon annan möjlighet och godtar sitt samhälle som realiserandet av socialismen. Till och med sitt lidande tar han som något naturligt och oundvikligt. Därför har heller inte hans alienation det subjektiva inslag av apati och obestämd uppdämd vrede som är så utmärkande för många arbetare i kapitalistiska samhällen. Följaktligen kan sovjetarbetaren uppbåda större initiativkraft och genomföra fler smärre tekniska innovationer än man skulle ha förväntat sig.

4. Detta har också möjliggjorts genom den avsevärda höjning av arbetarnas allmänna kunskapsnivå som ägt rum sedan revolutionen. Massutbildning och skolning kräver stort understöd och avsevärd centralisering och är därför ett av de fält där sovjetsystemet varit relativt framgångsrikt.

Den jugoslaviska modellen är en kombination av etatism och självstyre. Utmärkande för denna modell är att kontrollen över produktionsprocessen på företagsnivå ligger i arbetarnas och företagsledarnas händer, medan kontrollen över den totala produktionen ligger i byråkratins händer. Byråkratin bestämmer ekonomins utformning och inriktning: finanspolitik, beskattning, tullavgifter, riktpriser, kapitalinvesteringar i infrastrukturen och i nya industrigrenar, stöd åt eftersatta regioner etc. Den bestämmer också medelst lämplig lagstiftning gränserna för arbetarrådens självständighet. Arbetarråden bestämmer företagets allmänna politik, beslutar om fördelningen av nettoinkomsten, om sammanslagningar med andra företag eller uppdelning av verksamheten. Råden kontrollerar även den tekniska ledningen och har rätt att avsätta denna. I den utsträckning arbetaren verkligen utnyttjar sina nya rättigheter - något som han av många skäl inte gör - förändras hans samhällsställning ibland högst avsevärt. Han förblir inte längre en vara. Hans inkomst bestäms inte längre av det pris man satt på hans arbetskraft utan är i stället funktionellt beroende av hela företagets produktivitet. Den summa han kan få i form av bonus eller merinkomst är inte bestämd. Av den anledningen ligger det i hans direkta materiella intresse att företaget som helhet gör framsteg.

I socialt och politiskt avseende har denna modell betydande fördelar framför etatismen. Under det att ekonomin, utbildningen och hälsovården socialiserats och sociala skillnader minskats har man gett fritt spelrum åt den enorma initiativförmåga och handlingskraft som finns i alla samhällets mikroenheter. Å andra sidan åtföljs en minskning av statens roll i ekonomin självfallet av minskad intervention och kontroll på alla andra områden: utbildningen, vetenskapen, kulturen, massmedia och, i mindre utsträckning, det politiska livet. Detta är anledningen till att man i Jugoslavien, jämfört med de flesta andra socialistiska länder, får ett omedelbart intryck av större dynamik och frihet.

Beträffande den teknologiska innovationen är bilden dock mer tvetydig. Det finns avgjort en ambivalens i modellens grundfilosofi. Å ena sidan erkänns från officiellt håll vikten av Marx humanism. Det borde alltså vara angeläget att tillfredsställa mänskliga behov, demokratisera beslutsfattandet och utjämna alltför stora ekonomiska skillnader. Å andra sidan, i praktiken, är all ekonomisk verksamhet marknadsorienterad, starkt konkurrensbetonad, och man försöker glömma alla humanistiska deklarationer för att i stället följa principerna om framsteg och profit, marknadsekonomins djungellagar. Sedan den ekonomiska reformen genomfördes 1965 har två motsatta politiska riktlinjer samtidigt spelat en roll. Den ena förespråkar "laissez faire", vill få bort "politiska" företag, upplösa den federala fonden för stöd åt eftersatta regioner, reducera det klassiska socialistiska välfärdsprogrammet och godta en hög arbetslöshet med motiveringen att den utgör ett problem som inte kan lösas under den närmaste framtiden etc.

Den andra politiska riktlinjen betonar arbetarnas solidaritet, nödvändigheten av politiska ingripanden för att undanröja de oönskade konsekvenserna av marknadsekonomin och vikten av att minska klyftan mellan utvecklade och eftersatta områden etc. Vikten av teknologiskt framåtskridande är otvetydig, men bara under vissa förutsättningar och i ett vidare socialt sammanhang. Den mer marknadsorienterade riktlinjen sätter effektivitet och teknologiskt framåtskridande högst bland de samhälleliga värdena. Ändå är denna inställning (som mer liknar klassisk liberalism än marxism) inkonsekvent beträffande teknologin. Effektivitet och modernisering kräver ibland integrering i ett större system och ett undanröjande av delstatliga hinder. Vidare krävs en kunnig och skicklig ledning. I Jugoslavien är emellertid liberalismens förkämpar ofta ivriga nationalister som motsätter sig varje form av ekonomisk integration inom federationens ram. Eftersom de har ett hävdvunnet intresse av att fortleva som politisk byråkrati har de en mycket fientlig inställning till s.k. teknokratiska tendenser och ser därför till att företagsledarna först och främst är lojala och i andra hand skickliga och kunniga.

Problemen kring den teknologiska innovationen i den jugoslaviska modellen måste ses i ljuset av ett helt komplex av gynnsamma och ogynnsamma faktorer.

Till de gynnsamma hör:

1. Den jugoslaviska ekonomins konkurrenskaraktär; nya produkter och bättre teknologiska processer krävs för att ett företag ska kunna överleva och förbättra sin ställning på marknaden.

2. Initiativfrihet för ett mycket stort antal producenter.

3. Företagen har en avsevärd självständighet vilket underlättar realiserandet av nya projekt.

4. Materiella motiv för den teknologiska innovationen är större än i den etatistiska modellen, även om de begränsas av progressiv beskattning och den stora folkmajoritetens krav på jämlikhet.

5. Förvånansvärt stor öppenhet gentemot andra länders ekonomiska system: Å ena sidan importerar Jugoslavien en hel del och det råder ständig obalans i utrikeshandeln. Å andra sidan är jugoslaviska företagsledare villiga att samarbeta med utländska firmor, ivriga att köpa upp alla slags licenser för vad de anser vara teknologins sista ord på sitt område. Detta medför att varje företag inom en viss bransch kan ha sin egen speciella licens.

6. Det godtagna sättet att bedriva vetenskaplig forskning favoriserar tillämpad forskning och direkt samarbete mellan institutioner och företag. Flertalet av de vetenskapliga institutionerna i Jugoslavien är fristående enheter med egna självstyreorgan. De är varken knutna till staten, universiteten eller vetenskapsakademierna. Exempelvis kan ingen enligt gällande lag besluta om deras avskaffande. Men formerna för anslag till deras verksamhet är inte generellt fastställda. Om de vill få forskningsanslag ur någon samhällsfond kan de ansöka med utarbetade projekt till de federala eller delstatliga råden för samordning av vetenskaplig forskning. I annat fall sluter de direkta avtal med de företag som är intresserade av deras tjänster. Institutionernas ekonomiska beroendeställning är, betraktad i ett vidare humanistiskt perspektiv, en av systemets grundläggande svagheter, men den utgör samtidigt ett mycket fördelaktigt villkor för teknologisk innovation.

7. Vissa universitet är också mycket intimt förbundna med stora företag (t.ex. universitetet i Nis med elektronisk industri, fakulteten för metallurgi i Bor med koppargruvan på samma plats). De får stöd av dessa företag, utbildar kadrer åt dem och organiserar praktisk utbildning och specialiserad forskning inom de företag som sysselsätter deras experter. De goda erfarenheterna från dessa universitet har lett till allt fler åtgärder för att reformera universiteten, bland annat genom att bättre integrera dem med näringslivet.

8. Slutligen, och på sätt och vis beklagligt nog, är också en av den teknologiska innovationens drivkrafter mentaliteten hos dagens jugoslaviska genomsnittsmänniska, som i allt högre grad blir en homo consumens. Mot bakgrunden av den ständigt ökade inkomsten (f.n. 3 380 kronor per capita och enligt vissa beräkningar ca 10 400 kronor år 1985), på grund av omöjligheten att investera pengar och bli kapitalist, och slutligen på grund av en konstant starkt inflatorisk tendens kommer jugoslaven självfallet att ägna sig åt direkt konsumtion. Men när han väl tagit sig ur den materiella misären blir han ganska kräsen: Han reser mycket och får tillfälle att se och köpa utländska produkter både borta och hemma. På så sätt utövas en konstant press på den jugoslaviska ekonomin att modernisera och införa nyheter.

Bland ogynnsamma faktorer för teknologisk innovation kan nämnas följande:

1. Fastän decentraliseringen av de finansiella medlen lett till flera mindre innovationer har den gjort nationalekonomin i sin helhet oförmögen att göra nödvändiga genombrott på nya områden. Exempelvis ligger Jugoslavien avsevärt efter beträffande den praktiska tillämpningen av cybernetiken. Det finns nu knappast något område utöver det militära där Jugoslavien som helhet kan göra en stark, koncentrerad insats.

2. Autarkiska tendenser inom varje delstat är en annan ogynnsam faktor. Under det tidiga sextiotalet satte man nästan likhetstecken mellan självstyre och decentralisering. Erfarenheten visade snart att detta varit ett misstag, en feltolkning av Marx syn på sammanslutningar mellan direkta producenter. Betoningen av överdriven decentralisering (som ledde till att t.o.m. järnvägarna delades upp på flerfaldiga regionala företag) ersattes under senare delen av sextiotalet med betoning av integration och en sammanslagning av småföretag till större, effektivare enheter ägde rum. Men integrationen gick sällan utanför delstatens gränser. Alltså har stålfabriker byggts i var och en av landets delstater och alla producerar de mindre än två miljoner ton, vilket är gränsen för räntabiliteten. Varje delstat med tillträde till Adriatiska havet bygger sin egen hamn och ingen av dem når upp till den lägsta gränsen för räntabilitet etc.

3. Den allmänna vetenskapliga och teknologiska kunskapsnivån hos ledande politiska och ekonomiska kadrer är otillfredsställande. Detta gäller också flertalet fabriksledare. Fastän de är starkt motiverade att genomföra innovationer är de ofta inte kompetenta nog att välja rätt. Antingen är deras beslut mycket senkomna eller innebär de kostsamma misstag. En av den aktuella jugoslaviska modellens grundläggande brister är att den inte erbjuder något tillfredsställande sätt att få fram bra ledande kadrer. Anledningen till detta är naturligtvis inte självstyret utan byråkratins bromsning av dess vidare utveckling.

4. Existensen av en byråkratisk elit är alltid på ett eller annat sätt ett hinder för den fullständiga utvecklingen av ett samhälles produktivkrafter. I Sovjetmodellen ingriper byråkratin på alltför många områden och på ett sätt som långtifrån är rationellt ur ekonomisk synpunkt. I den jugoslaviska modellen misslyckas byråkratin med att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkra en tillfredsställande grad av ekonomisk rationalitet. Den använder inte all makt den har och fördömer officiellt "administrativa ingrepp". Detta ger en illusion av att det jugoslaviska samhället redan förverkligat självstyret och att den byråkrati som eventuellt finns är underjordisk, i ständig opposition och omöjlig att lokalisera. Men skillnaden mellan den sovjetiska och den jugoslaviska modellen ligger inte i förekomsten eller frånvaron av byråkratisk allmakt utan i de metoder man använder för att bruka den makt man har. Den jugoslaviska byråkratin styr på ett klokare, mer öppet och flexibelt sätt än den ryska. I stället för att använda brutalt våld och ideologisk indoktrinering av grövsta slag tillämpar man en betydligt mer sofistikerad metod med straff och belöningar, vilket ofta ger ett intryck av att de styrda är fria och därför endast i efterhand kan ställas till svars för sina göranden och låtanden. Här stöter vi på två saker som är ogynnsamma för den teknologiska innovationen. För det första den ständiga förseningen där omgående handling på övergripande samhällsnivå är nödvändig. Samhället som helhet saknar ett kreativt, energiskt, hårt arbetande och demokratiskt ledarskap och intrycket att det är illa organiserat kvarstår. Byråkratins passiva närvaro som trött och sömnig bidragsgivare som ständigt måste tillfrågas om alla initiativ på delstatlig och federal nivå och ofta ger ett nekande svar, förhindrar vidare delvis den naturliga ekonomiska självregleringsprocessen. Exempelvis stoppar de delstatliga byråkraterna flertalet försök att åstadkomma olika konkreta former av ekonomisk integration mellan delstaterna.

Denna komplexa bild med gynnsamma och ogynnsamma faktorer gör det möjligt att åtminstone delvis förklara varför Jugoslavien ibland haft en ekonomisk tillväxttakt på 15-16 % årligen (1956-1960, 1963-1964) medan stagnationen under andra perioder varit nästan total (1967).

Fördelarna med den här modellen framför ren etatism är mer uppenbara på de områden där en minskning av statens ingrepp och partiets kontroll fått omedelbart stimulerande och frigörande resultat - alltså inom utbildning, samhällsvetenskap och humanistisk vetenskap, massmedia, och inom det politiska livet i skilda samhällsorganisationer.

Det råder knappast något tvivel om att de teknologiska övervägandena ytterst måste vara underordnade de humanistiska.

 


6. Experter och kritiska humanister

Den långtgående arbetsfördelningen i det teknologiska samhället av idag tycks skapa en slags universitetsprofessor-trångsynt expert, som bara är intresserad av att främja och överföra positiv kunskap inom ett mycket snävt område. Denna tendens kan ses som ett tecken på både framsteg och kris inom universitetsutbildningen.

Betoningen av utveckling och kommunicering av positiv kunskap på universiteten innebär visserligen att man överger ett abstrakt, traditionellt, konservativt humanistiskt bildningsideal som varit förhärskande vid Europas universitet fram till artonhundratalet. Traditionella humanistiska studier var ägnade att skapa intellektuella eliter i dåtidens Europa, de delgav studenterna en bestämd värdeorientering och en allmänbildning som var mer eller mindre lämpad för styrandets värv och utvecklingen av den härskande samhällsgruppens kultur och ideologi. Emellertid krävde den snabba teknologiska tillväxten från den första industriella revolutionen och framåt mängder av vetenskapsmän, ingenjörer och andra specialister, vilket orsakade en totalförändring av universitetsutbildningens utformning. Pendeln svängde. När jag kallar den nuvarande situationen vid universiteten en "kris" är jag inte av samma mening som vissa av existensfilosofins och fenomenologins efterföljare, i vars romantiska protest mot vetenskap och teknologi en ganska konservativ misstro mot positiv kunskap och vetenskaplig metod kan spåras. Krisen består i en reducering av den mänskliga rationaliteten och en likgiltighet inför problem rörande mål och värden, vilkas förverkligande borde baseras på kunskap. Denna kris finns också i socialistiska länder, men i mildare form. I dessa länder sammanfaller programmet för uppbyggandet av socialismen till stor del med programmet för industrialisering och skapandet av ett överflödssamhälle. Detta faktum måste beaktas om man ska kunna förklara varför upplysningsfilosofins tankar, t.ex. idén om människans herravälde över naturen och tilltron till teknikens möjligheter, fortfarande har ett så dominerande inflytande.

Det står nu helt klart att industrin försummat många viktiga mänskliga behov och ökat möjligheterna att manipulera människor, även om den samtidigt ökat kontrollen över naturen, höjt det materiella välståndet och förbättrat samhällslivets organisation, även om den skapat nya historiska möjligheter till friare och mänskligare sociala relationer och givit den positiva vetenskapen materiell form. Teknologins universella utbredning på alla samhällslivets områden har åtföljts av rutinens, uniformitetens och utilitarismens utbredning. Som en oundviklig följd av detta har människornas spontanitet, naturlighet och ursprunglighet hämmats. Det ökade materiella välståndet har inte gjort människorna lyckligare. Statistiken på självmord, alkoholism, mental sjukdom, ungdomsbrottslighet etc. visar tvärtom ett positivt samband mellan graden av teknologisk utveckling och socialt patologiska fenomen. Uppenbarligen framkallar den positiva vetenskapen och teknologin oförutsedda och okontrollerbara sociala processer. Den vetenskapsman som inte sätter in sin forskning i ett vidare socialt sammanhang förlorar all kontroll över resultatet av sitt arbete. Historien om utvecklingen och användningen av kärnvapen utgör ett drastiskt exempel.

Vårt århundrades skickligaste och kunnigaste vetenskapsmän med Einstein, Fermi, Szilard och Oppenheimer i spetsen upptäckte en metod för framställningen av det mest förstörelsebringande vapen som någonsin funnits. Denna upptäckt blev alienerad i det ögonblick den gjordes. Ett annat exempel på missbruket av vetenskap förekommer i den ideologiska propagandan. Den effektivaste och därför farligaste propagandan är inte den som baseras på osanningar (och därför står i uppenbar strid med vetenskapen) utan den som, i syfte att rättfärdiga och rationalisera privilegierade samhällsgruppers intressen, använder partiella, vetenskapligt fastställda sanningar.

Vetenskapen skulle vara hjälplös mot sådant missbruk om den var atomiserad, desintegrerad, ointresserad av helhetsproblemen och neutral inför sådana allmänna mänskliga värden som frihet, solidaritet, social rättvisa, upphävande av alienationen etc. Positivismen, den inflytelserikaste filosofin i dagens vetenskap, hävdar att vetenskapens enda funktion är att beskriva och förklara verkligheten sådan den är, och, om åtminstone en del lagar är kända, att extrapolera hur verkligheten troligen kommer att vara. All värdering i termer av behov, känslor, moralnormer etc. betraktas som i grunden irrationell och ur vetenskaplig synpunkt meningslös. Enligt denna uppfattning faller analysen och valet av mål, ideal och värderingskriterier utanför vetenskapens ram, hela vetenskapen blir till syvende och sist inriktad på att klarlägga vilka medel som är effektivast för att nå de mål makteliten utstakat.

Det är uppenbart en stor skillnad mellan å ena sidan positivismen hos en expert som flyr in i sin forskningsdisciplins trånga ramar därför att han är likgiltig inför alla samhälleliga mål eller därför att han förkastar det officiella samhälleliga värdesystemet, och å andra sidan positivismen hos en "engagerad" vetenskapsman som är villig att tjäna de ledande samhällskrafterna, låta dem formulera hans uppgifter och överlåta åt dem ätt bestämma den samhälleliga värdeorienteringen. Ändå finns det ett gemensamt drag i synsättet hos

- den likgiltige småborgaren som säljer sin kunskap som vara till högstbjudande

- skeptikern som uteslutande sysslar med "ren", ideologiskt neutral vetenskap därför att "allt annat saknar mening"

- den lojale experten som ser sitt arbete för regeringens eller partiets räkning enbart som ett politiskt instrument.

Gemensamt för dessa olika vetenskapsmäns synsätt är att de alla forskar efter de mest rationella medlen utan att ett ögonblick fråga efter om målen är rationella och humana eller inte. Av denna anledning kan vi beskriva den vetenskapliga rationaliteten som teknologisk och civilisatorisk, inte som kulturell och humanistisk. Sålunda förlorar vetenskapen förmågan att gå utöver den existerande historiska verkligheten och framkasta nya, väsentligt annorlunda och mer mänskliga historiska möjligheter.

Det finns dock undantag - vetenskapsmän som har en kritisk distans till den existerande verkligheten. Det angår dem i allra högsta grad hur produkten av deras tänkande tolkas och tillämpas praktiskt. Av den anledningen har alla vårt århundrades ledande fysiker också varit filosofer och humanister (Einstein, Bohr, Planck, Heisenberg, Schrödinger, Born, De Broglie för att bara nämna några). Många av dem och deras lärjungar tog aktiv del i kampen mot nazismen och mot missbruket av kärnfysikens rön. Vetenskapsmännens försök att förhindra användningen av atomvapnet 1945 (Einsteins och Szilards brev, Franckrapporten, petitionen till USA:s president 17 juli och senare Pugwashrörelsen och ett allt större deltagande i fredsrörelsen) visar klart att de inte bara ägnade sig åt att samla och vidarebefordra kunskap, utan också var sysselsatta med en kritisk värdering av de negativa aspekterna av de mänskliga förhållandena.

Det råder inget tvivel om att varje vetenskapsmans grundantaganden och grundvärderingar beror på hans nationstillhörighet och den sociala omgivning och speciella forskningstradition i vilken han utbildats. Men sanningen är universell och vetenskapen är en universell mänsklig produkt, vägledd av en universell humanistisk tradition. En sann vetenskapsman försöker tala i egenskap av människa och strävar efter att övervinna alla begränsningar som hans nations-, ras-, klass- och religionstillhörighet utgör. Vi finner detta språk i det första Pugwashmanifestet, undertecknat av Russell och Einstein:

"Vi talar inte som representanter för den eller den nationen, världsdelen eller tron utan i egenskap av människor, medlemmar av människosläktet, vars fortsatta existens är i fara.

... De flesta av oss är inte neutrala i vår inställning, men som människor måste vi komma ihåg att om motsättningen mellan öst och väst ska kunna lösas på ett för alla tillfredsställande sätt, vare sig de är kommunister eller antikommunister, asiater eller européer eller amerikaner, vare sig de är svarta eller vita, då får inte dessa meningsmotsättningar lösas genom krig ...

Vi vädjar som människor till människor: minns er mänsklighet och glöm det övriga."[3]

Utöver sina åligganden som vetenskapsmän har universitetens professorer också ett särskilt ansvar att utbilda dem som ska utbilda kommande generationer. Experter som inte förmår annat än att överföra information kan komma att bli överflödiga i en inte allt för avlägsen framtid: De kan med fördel ersättas av undervisningsmaskiner. Men studenterna kommer alltid att behöva levande kontakt med en vetenskapsman som kan sätta in informationen i ett helhetssammanhang och förklara dess djupare innebörd. De kommer alltid att behöva en professor - verkligt intellektuell med omfattande vetenskaplig skolning som inte enbart lär ut de tekniska färdigheterna för vetenskaplig forskning utan också går in på de fundamentala etiska värden som finns implicita i vetenskapen, sedd som en specifik samhällelig medvetandesfär.

I detta avseende är det lätt att skilja mellan rena experter och verkliga intellektuella. Experten äger endast partiell kunskap om fenomenen han studerar. Han kan på ett korrekt sätt tillämpa en given mängd positiv kunskap och en given undersökningsmetod för att lösa ett bestämt problem. Han står alltså kvar på en rent teknisk nivå. En verklig, skapande intellektuell undersöker däremot kritiskt själva de teoretiska grundvalarna för vetenskapen och utvecklar dem vidare, han fastställer viktiga samband och lagbundenheter, han skapar nya former och nya system och försöker förstå de vetenskapliga forskningsresultaten i hela deras vidd genom att foga in dem i ett vidare historiskt kulturellt och filosofiskt sammanhang.

Hur detta ska kunna göras i samhällsvetenskap och humanistisk vetenskap är inte alltför svårt att förstå. En god professor i ekonomi t.ex. måste naturligtvis fästa tillräcklig uppmärksamhet vid sådana avgörande frågor som formerna för lönearbetets alienation, varufetischismen, föreställningen om ekonomisk rationalitet, filosofiska antaganden bakom olika uppfattningar av det teknologiska framåtskridandet, fördelarna och svårigheterna med enhetlig samhällsplanering, automationens sociala konsekvenser etc. En god statsvetare måste absolut kritiskt undersöka själva den yrkespolitiska apparaten och staten, avmystifiera diverse ideologiska rationaliseringar och avslöja de politiska maktcentra som döljer sig bakom den demokratiska fasaden, undersöka den politiska maktens läge på den sociala och etiska värdeskalan etc.

Det kan ifrågasättas om sådana teoretiska överväganden är möjliga vid naturvetenskapliga studier. Ändå är naturvetenskapernas historia historien om en kamp för rationalitet och objektivitet, för tankens frihet och oberoende gentemot blind tro och dogmatism, gentemot teologiska och ideologiska myter och gentemot varje yttre auktoritet. Filosofiska antaganden med långtgående sociala konsekvenser finns inbäddade i kvantteorin, relativitetsteorin, utvecklingsläran, ärftlighetsläran, cybernetiken och psykoanalysen. Upptäckten av nya, väldiga energikällor leder omedelbart till frågan om internationell kontroll av deras användning, en fråga som kan leda till frågan hur en världsregering ska kunna bildas. Upptäckten av nya exakta styrningsmetoder ("operationsanalys") för med sig frågan hur man ska kunna bygga upp stora teknologiska system utan att stärka det oönskade byråkratiska och teknokratiska inflytandet i samhället. Problemen kring den mänskliga organismens förmåga att biologiskt anpassa sig till sin omgivning leder oundvikligen till en kritisk analys av den socio-biologiska omgivningen i det moderna industrisamhället. Rymdprogrammen orsakar ett dilemma: är det mer förnuftigt att utforska yttre rymden än att göra slut på hungern och eländet här på jorden? Psykiatrin är socialt neutral bara vid första påseende. Den erbjuder faktiskt mycket fruktbara analogier vid studiet av massbeteende i dagens industriella civilisation. Till och med den mest abstrakta och exakta vetenskapen, matematiken, innehåller ett generellt problem som indirekt har enorm betydelse för människans liv. Det är problemet med tänkandets formalisering, människans frigörelse från alla intellektuella rutinoperationer och slutligen insättandet av automatiska hjärnor i stället för människor. Detta skulle uppenbarligen kräva drastiska förändringar i den sociala organisationen.

Ovanstående exempel visar klart att naturvetenskapens och samhällsvetenskapens problem tenderar att smälta samman vid varje försök att reflektera över de vetenskapliga upptäckternas innebörd och konsekvenserna av deras tillämpning. Exemplen visar också hur detta slag av reflektion leder till en kritisk granskning av det nutida samhället och till projekteringen av framtida möjligheter. För att kunna väcka studenternas intellektuella nyfikenhet och vidga deras andliga horisont måste en god universitetsprofessor få dem att inte bara fråga hur, utan också varför och i vilket syfte. För att kunna utbilda öppna, skapande och historiskt medvetna intellektuella, som strävar efter att förbättra den existerande verkligheten i stället för att hålla sig till den och försöka bevara den som den är i alla väsentliga avseenden, måste universitetsprofessorn lära sina studenter att inte bara närma sig verkligheten med frågan vilka optimala medel krävs för att upprätthålla den utan också med frågan vilka är dess väsentliga inre begränsningar och hur ska de kunna upphävas.

Det står nu klart att ren kunskap, hur stor den än är, inte är tillräcklig om man ska kunna hjälpa andra att bli produktiva, framtidsorienterade och vidga deras synfält. För att bli en framgångsrik lärare måste man ha en egen integritet och aktivt söka förverkliga det man tror på. Studenterna har gärna överseende med trons något utopiska eller kanske alltför vardagliga karaktär, så länge det inte finns någon klyfta mellan tanke, ord och handling. De hyser antagligen större respekt för skeptiker eller t.o.m. för djärva och energiska konservativa än för fridsamma och passiva humanister som aldrig vågar ta några risker.

En universitetsprofessor som vill leva upp till det ideal hans yrke innehåller kommer alltså att utsträcka sin verksamhet utöver det akademiska livets relativt snäva gränser och aktivt verka i den stora samhällsgemenskapen. Detta engagemang behöver inte nödvändigtvis vara politiskt i ordets strikta mening. Det kan vara vilken verksamhet som helst vilken leder till en intellektuell och moralisk förändring av samhället, och bidrar till skapandet av en ny kultur som bättre svarar mot människornas verkliga behov.

Det står genast klart att detta offentliga engagemang för universitetsprofessorns vidkommande bara är meningsfyllt om han kan bibehålla sin fullständiga tanke- och handlingsfrihet. Frihet förutsätter självfallet ansvar och ett noggrant iakttagande av moraliska och rättsliga normer. Å andra sidan kan inte en verklig intellektuell förväntas rätta sig efter några andra förhärskande normer, vanor, dagspolitiska nycker eller andra efemära tanke- och beteendemönster. Han skulle vara helt misslyckad om han helt enkelt antog försvararens roll beträffande statens politik. Hans inställning till denna politik bör bestämmas av dess utformning och inte av några mystifierade fordringar i stil med "ansvar", "lojalitet", "patriotism" etc. Den intellektuelle måste känna ansvar, lojalitet och hängivenhet mot folket, inte mot statsapparaten, vars önskan inte nödvändigtvis är folkets. Han har alltså ingen anledning att förorda den officiella värdeskalan, som ofta endast återspeglar den styrande elitens behov och intressen.

Om han tillhör en politisk organisation kommer självfallet hans frihet att begränsas av organisationens värden och normer. Men denna begränsning bör vara medveten och frivillig, baserad på det fria erkännandet av organisationens grundprinciper. I annat fall står man inför två val: att bli en splittrad personlighet (homo duplex) eller att utträda ur organisationen. Det senare alternativet förefaller vara det enda acceptabla. Under sådana omständigheter har universitetsprofessorns offentliga engagemang en dubbel mening.

Det utgör en viktig länk i förmedlingsprocessen mellan det kritiska medvetandet och folkets konkreta praxis. En oerhörd kollektiv insats av folkets främsta hjärnor behövs om landets samhälleliga verklighet ska kunna höjas till den punkt som nåtts av det mest utvecklade tänkande som är giltigt för den givna historiska utvecklingsnivån. Denna punkt kan vara avsevärt högre än den som eftersträvats av den officiella politiken, vilken i så fall måste beskrivas som mer eller mindre konservativ. Den kan också vara lägre och i så fall är den officiella politiska praktiken voluntaristisk, baserad på en överskattning av de historiska möjligheterna. Uppenbart vore det fördelaktigast om (de praktiska) politikerna med sin erfarenhet, skicklighet och sina många informationskällor förenade sina krafter med landets ledande intellektuella, vilka besitter teoretisk kunskap, tillförlitliga data och vetenskaplig metodik - detta för att utforska samhällets optimala verkliga historiska möjligheter, med hänsyn tagen till den faktiska ekonomiska, politiska och kulturella situationen, utvecklingstrender, behov och beteendemönster hos stora samhällsgrupper. Utan detta samarbete mellan landets bästa hjärnor (av vilka en del är ledande vetenskapsmän vid universiteten) kommer ett land sannolikt inte att nå sin optimala position.

Universitetsprofessorns offentliga engagemang kan också på ett annat indirekt sätt (i viss mån) bidra till landets utveckling. Endast genom att uppväcka beundran hos studenterna - inte bara p.g.a. sin kunskap utan också p.g.a. sitt ärliga och modiga beteende - kan universitetsprofessorn verkligen utbilda dem som i sin tur ska utbilda andra. På detta indirekta sätt, genom att få hundratals unga lärare att internalisera vissa värden och principer, kan man troligen uppnå betydligt mer än genom att direkt rättfärdiga och tillämpa dem i ett försök att förändra förhållandena i samhället.

I varje fall är en aktivitet av det här slaget ett försök att bryta den blinda historiska determineringen som förtjänar att kallas "revolutionär praxis." i enlighet med vad den unge Marx för mer än etthundratjugo år sedan skrev i sin bekanta tredje tes om Feuerbach:

"Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheter och av uppfostran glömmer, att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras ...

Den samtidiga förändringen av omständigheterna och människans förändring av sig själv kan bara fattas och rationellt förstås som revolutionär praxis."

 


7. Självstyre och cybernetik

För närvarande genomgår det jugoslaviska samhället ett stadium i vilket det tycks uppträda en oväntad motsättning mellan det samhälleliga självstyresystemet å den ena sidan och behovet att utveckla vetenskapen och tillämpa modern teknologi å den andra. Ett av de direkta tecknen på denna skenbara motsättning är de materiella svårigheter jugoslavisk vetenskap befunnit sig i efter stärkandet av självstyrets materiella bas och en stark minskning av budgetresurser för dess finansiering. De otillräckligt integrerade ekonomiska organisationerna är främst intresserade av direkt praktisk tillämpning av färdiga vetenskapliga resultat, av s.k. produktutveckling (development research), snarare än av vetenskapligt arbete som helhet. Men problemet är mycket mer djupgående och allvarligt. Frågan är hur man ska förena arbetarkollektivens oberoende beslutsfattande (dessa måste vara tillräckligt små för att tillåta relativ frihet och personligt initiativ att få fritt spelrum) med det obestridliga och ständigt ökande behovet att skapa stora system, utan vilka det är omöjligt att effektivt tillämpa den moderna vetenskapens och teknologins landvinningar.

Detta är tydligen inte bara ett problem i Jugoslavien utan i hela världen av idag. Hur ska man kunna övervinna fattigdomen utan att samtidigt förlora de friheter som människan redan vunnit eller som blivit möjliga i dagens samhälle? Hur ska man kunna undvika ett nytt Leviathan, långt mäktigare och farligare än det Hobbes beskrev, hur ska man kunna förhindra det slaveri under moderna sociala eliter, byråkratiska och teknokratiska, som hotar i varje högt organiserat och centraliserat samhälle, utan att betala ett alltför högt pris - att bli efter de tekniskt utvecklade och effektiva nationerna, ökande skillnader i graden av tillfredsställelse av individuella och sociala behov, och till sist ökat beroende och relativ oförmåga.

Teoretiskt sett strävar den moderna människan efter att uppnå större frihet i sociala relationer och större effektivitet i sin kamp mot naturen. Både i öst och väst har demokratins ideal och det materiella överflödets ideal proklamerats för länge sedan. I praktiken tillmätes det senare otvivelaktigt mycket större betydelse. Detta är naturligt i outvecklade samhällen. Människan måste först vara till innan hon kan vara fri. Under sådana förhållanden kommer hon först och främst att förvänta sig av vetenskapen att den ger henne möjligheter att överleva och tillfredsställer hennes grundläggande behov. Men även i vår tids högt utvecklade samhällen, oavsett om de är kapitalistiska eller socialistiska, är tyngdpunkten snarare lagd på ökningen av den industriella produktionen och det materiella välståndet än på en progressiv mänsklig frigörelse. Följaktligen är tyngdpunkten snarare lagd på vetenskapens tekniska och materiellt utvecklande funktion än på den kulturella.

För människan i de teknologiskt högst utvecklade samhällena uppstod en helt ny situation. Nya energikällor som ingen kunnat drömma om har upptäckts och har givit människan obegränsad produktiv och destruktiv makt. Nya forskningsmetoder har uppfunnits som tillåter tillämpning av exakta formella förfaranden i alla de processer och operationer som reglerar människans liv. Den gamla laissez-faire-principen har i allt större utsträckning ersatts av organisations- och planeringsprinciper. Utöver de industriella maskiner som tagit över det mänskliga fysiska arbetets funktioner, har ett helt nytt cybernetiskt slag av automation uppstått, kapabelt att ersätta människan vid alla rutinmässiga intellektuella operationer. Var och en av dessa faktorer skulle ensam innebära en mycket betydande förändring. Tillsammans inleder de en helt ny historisk epok vars möjligheter endast kunde anas av framsynta visionärer som Marx, Butler, Kipling, Zamyatin, Huxley och Orwell. Sporrad av obegränsad tilltro till människans prometeuska natur har Marx beskrivit den optimala möjligheten: frihetens rike, överflöd, och verklig, poetiskt uppfattad, skapande verksamhet. I detta sällskap var Marx den ende optimisten. De andra var djupt bekymrade över eller t.o.m. skrämda av de perspektiv den moderna vetenskapen och teknologin öppnat: maskiner som söker förslava människan, världsstaten där all lokal självständighet upphävts, byråkratiska eliters absoluta makt över individerna, förstörelsen av allt privat och personligt, allt direkt och spontant i mänskliga relationer.

Vad som för flera årtionden sedan blott var en imaginär, pessimistisk litterär vision har idag blivit en verklig historisk möjlighet. I sin bok Dialogue on Cybernetics hävdar Robert Theobald att urskillningslöst användande av datorer som medel för samhällskontroll hotar att utplåna individens alla nuvarande rättigheter och skapa ett liknöjt och sjukt samhälle, där majoriteten av folket inte kan göra någonting till nytta för samhället, och där teknologin kommer att fatta beslut i vårt ställe, eftersom vi inte skapat några mekanismer som skulle kunna möjliggöra kontroll av den. Å andra sidan kan vår tids komplexa samhälle inte längre fungera utan datorerna som arbetar ungefär en miljon gånger snabbare än människan, med ojämförligt mycket större exakthet och effektivitet, och som hursomhelst har en djup revolutionär effekt genom att göra många av dagens avlönade ledare helt överflödiga.

Hur återspeglas denna djupa motsättning i vår epok i det jugoslaviska samhället?

Konflikten med stalinismen gav en avgörande impuls till en decentraliserad, självstyrande samhällsmodell, med andra ord till en utveckling direkt motsatt den allmänna tendensen till centralisering och skapande av allt större system i den moderna industriella och cybernetiska världen. Vi kan bortse från den omständigheten att å ena sidan den faktiska decentraliseringsprocessen släpar efter den proklamerade politiken i Jugoslavien, samt att å den andra sidan en del socialistiska länder den senaste tiden har reformerat sin hittillsvarande strikta administrativa centralism. Trots alla skenbara likheter kretsar frågan i det senare fallet kring modifieringar av ett i grunden centralistiskt system, där en elit av professionella politiska funktionärer bibehåller monopolet på politisk och ekonomisk makt, medan man i Jugoslavien däremot har påbörjat den process som, förutsatt att den konsekvent förs vidare, i ökad utsträckning tenderar att krossa detta monopol och överföra beslutsfattandet i viktiga ekonomiska och politiska frågor till producenterna och deras verkliga, fritt valda representanter.

Men i och med att vi funnit en lösning på problemet med byråkratin har vi ändå inte fått tillräckligt grepp om, och därför inte heller löst hela det problemkomplex som åtföljt den moderna, högt integrerade industrin och vetenskapen, kärnkraften och den moderna datatekniken för planering och styrning av ekonomiska och andra praktiska processer av betydelse för samhället. Alla dessa resultat av modern vetenskap och teknologi kan bara tillämpas effektivt om isolering, partikularism och konstgjorda barriärer avlägsnas mellan enskilda företag, lokala kommuner, regioner, ekonomiska branscher eller nationer. Ur teknisk synpunkt kräver modern teknologi stora system. Det är detta behov och det planlösa sättet att tillfredsställa det på som är roten till den nuvarande etatismen och teknokratin. Etatismen i den socialistiska världen har inte bara utvecklats som ett resultat av självbedrägeri och vissa revolutionära ledares maktbegär, utan också som ett resultat av en påskyndad teknisk och ekonomisk tillväxt i samhället som helhet, under betingelser där marknadsmekanismerna och den sociala differentiering dessa ger upphov till bestämt förkastats. I väst är etatismen resultatet av segern för de liberala krafter i det kapitalistiska samhället vilka tryggar dess fortbestånd och oväntat snabba tekniska och ekonomiska utveckling genom att kompromissa och offra många av det borgerliga samhällets väsentliga traditionella och ekonomiska värden, men också genom att hålla fast vid dess grundläggande princip - produktion för profitens skull.

Båda vägarna är oacceptabla för oss eftersom vi bestämt förkastat etatismen och definitivt anammat principen om självstyre.

Vilka är i så fall de alternativa möjligheterna? Jag tror att det finns tre.

Den första är att helt enkelt ignorera den moderna vetenskapens och teknologins krav och låta sig nöja med den vetenskap och teknologi som utvecklats under första hälften av nittonhundratalet. Detta är till stor del vår egen situation för närvarande. Vi avstår från att skapa mäktiga tvärvetenskapliga, modernt utrustade institutioner vilkas finansiering skulle handhas av samhället för att för ekonomin demonstrera fördelarna med tillämpning och vidareutveckling av de senaste teknologiska rönen och de moderna driftsmetoderna. Vi överlåter en stor del av vetenskapen till ekonomins godtycke. Denna har i regel inte utvecklats, integrerats och stabiliserats tillräckligt för att kunna tillgodogöra sig den moderna vetenskapens mest revolutionära landvinningar. De försök som gjorts i Jugoslavien att utveckla cybernetiken och tillämpa dess metoder vid kontrollen av ekonomiska och andra viktiga samhälleliga processer har varit högst inadekvata.

I ett av sina arbeten om operationell forskning redogör Hazelwood för ett bolag som under en tioårsperiod gjort en vinst på en miljard dollar tack vare operationell marknadsforskning. Bolaget hade under flera månader investerat 200 000 dollar i ett forskarlag som kartlagt de optimala metoderna för produktion, distribution och reklam. Vinstkvoten blev därför femhundra mot ett. Men vilka av våra företag har råd att investera närmare 200 000 dollar för att förbättra sina driftsmetoder? Hur många direktörer är medvetna om denna möjlighet och vem skulle kunna samordna ett forskarlags arbetsprogram? Slutligen, hur många specialister inom detta område har vi i Jugoslavien, vilka universitetsinstitutioner utbildar dem och vilka institut kommer att organisera och uppmuntra deras forskningsarbete ?

Oppositionen kommer från flera håll. I den förenar sig de som inte lyckats förstå de nya möjligheterna, de som har konservativa och romantiska föreställningar om humanism, otillräckligt utbildade ekonomiska och politiska ledare vilkas uppfattningar om vetenskap stammar från artonhundratalet, och framför allt alla de som skulle komma att bli överflödiga i och med tillämpandet av moderna driftsmetoder.

Det är uppenbart att vi inte kan uppge de mål för vilkas förverkligande vi behöver den moderna teknologin. Vi kan nöja oss med att bromsa upp utvecklingstakten och tillfredsställandet av våra materiella behov. Detta är det andra av våra tre alternativ. Men om vi skulle behålla principen om atomiserat beslutsfattande vid sidan av principen om maximal ekonomisk effektivitet skulle motsättningen mellan dessa två oförenliga krav medföra en okontrollerbar samhällsutveckling helt motsatt våra förväntningar och den princip de vilar på.

Den andra realistiska möjligheten inom ramen för självstyresystemet, och under förutsättningen att samhälleliga processer ges fritt spelrum, skulle utgöras av en medveten uppbromsning av den materiella framstegstakten, vilket hotar effektiviteten som viktigt mänskligt värde, en medveten uppgivelse av överflödssamhället. Detta skulle säkert skapa den nödvändiga kritiska distansen till de instrument som borde producera detta överflöd, nämligen i första hand till modern vetenskap, teknologi och cybernetik. Men knappast något land kan idag slå in på denna väg. Att i en tid då andra producerar med explosionsartad kapacitet avsiktligt döma sig själv till försakelse, efterblivenhet och relativ fattigdom, och således till ett relativt försvagande och beroende av andra, är en risk som ingen regering medvetet skulle våga ta. En sådan attityd vore i varje fall ofattbar även ur humanistisk synvinkel: Vägen mot frigörelse från materiellt tvång går genom ett överflöd av materiella förnödenheter.

Kvar står det tredje alternativet. Det består i en vidare uppfattning av å ena sidan vetenskap och å andra sidan självstyresystemet, så att den nuvarande skenbara motsättningen mellan dem försvinner. Vetenskapen får inte enbart ses som en sammansättning av positiv kunskap och färdighet. Den måste ha en kritisk syn på världen, den måste bli dess systematiska kritiska medvetande. Eftersom vetenskapen själv är en del av denna värld, måste den vara skoningslös också mot sig själv: Genom att undersöka de möjliga framtida effekterna av dess tillämpning kommer den tidigt att upptäcka alla icke önskvärda tendenser och vidta åtgärder för att korrigera dem långt innan behovet av korrigering skulle uppkommit i praktiken. Kärnan i den moderna vetenskapliga konformismen är den ensidiga fixeringen vid medlens och teknikens effektivitet i en situation där själva målen är påtvingade, outforskade och problematiska. Vid valet och tillämpningen av medlen kommer den skicklige företagsledaren hädanefter att i ökande utsträckning ersättas av experten och denne i sin tur av maskinen. Människan måste använda sin främsta och mest kreativa tankeförmåga till kritisk analys och bestämning av målsättningar. Men innan denna humanistiskt betonade och effektivitetsorienterade vetenskap kan tillämpas måste det finnas institutioner av allmän eller t.o.m. universell karaktär i samhället. Självstyre får inte vara synonymt med atomisering och desintegration. Dess ursprungliga syfte är avskaffandet av varje maktelit, varje monopol över beslutsfattandet, varje påtvingad mellanhand mellan en människa och en annan, mellan ett kollektiv och ett annat. Det är underförstått att ett sådant upphävande av traditionell auktoritet, stat och professionell politik inte utesluter, utan tvärtom förutsätter, integrerande processer och de mest skiftande former av fria, demokratiska sammanslutningar. Ett självstyrande samhälle kan också upprätta stora övergripande kommunsystem, bestående av enskilda delstater eller regionala system skapade efter behov. Det subjekt som konstituerar och bestämmer ett system kan vara ett självstyrande politiskt representativt organ eller en församling för en stor integrerad organisation sammansatt av representanter för socio-politiska sammanslutningar, representanter för industri, vetenskap och teknologi, representanter för producenterna etc. När ett systems målsättningar en gång definierats kommer huvudproblemet att bli att finna en optimal modell som inte bara tillåter maximal effektivitet i förverkligandet av målsättningen, utan också ett minimum av yttre punktingripanden i en redan spontant reglerad process.

Vi är emellertid fortfarande på sätt och vis behärskade av de föreställningar vi ärvt från vår tidigare etatistiska samhällsstruktur. Hegel sade en gång att den människa som flyr undan något alltid i viss mån förblir under inflytande av det hon flyr undan. Detta är mycket sant och vi måste ha det i minnet. Fortfarande förefaller det som om en ytterligare organisering av samhället oundvikligen medför fortsatt byråkratisering. Fortfarande förefaller det som om en ökad tillämpning av modern vetenskap i driften innebär ett stärkande av teknokratiska tendenser.

I själva verket skulle vi inte komma långt med avbyråkratiseringen om vi enbart sökte inskränka statens makt och utesluta sådana viktiga områden som vetenskap och kultur ur den samhälleliga intressesfären, även om graden av organisering av samhället därigenom skulle minska. De skadliga effekterna av en sådan strategi skulle inte bara bestå i materiella förluster och uppbromsning av en möjlig utveckling, utan också i ett uppväckande av en mycket farlig längtan hos vissa människor efter en fast hand som skulle upprätta bättre ordning.

Den enda rationella möjligheten är att öka graden av organisation och resolut ersätta byråkrati med självstyre, genomföra en teknologisk integrering och åstadkomma en omfattande utveckling av verkligt demokratiska institutioner inom alla områden och på alla nivåer.

 


8. Ekonomism eller en ekonomi för människor

Vårt samhälle genomgår en allvarlig konflikt mellan motstridiga tendenser, mellan motstridiga målsättningar och motsatta värdeskalor. I försöken att göra så snabba ekonomiska framsteg som möjligt och övervinna eftersattheten och primitivismen, har man under de senaste åren i allt högre grad betonat vikten av marknadsekonomin och därmed förknippade normer och motiv för beteendet: effektivitet, flit, skicklighet, företagsamhet, ambition och materiell vinningslystnad.

Samtidigt kan vårt samhälle inte uppge projektet att skapa en ny bas för mänskliga relationer, en ny kultur och en ny moral. Ett projekt vars grundläggande värden redan omfattades av det stora flertalet under revolutionen. Det berör sådana ideal som solidaritet, ansvar för de svaga och outvecklade, upphävande av stora sociala skillnader, avskaffande av alla former av exploatering, rätten att arbeta, möjligheter för varje individ att utvecklas som social och kulturell varelse, rationell styrning av samhällsutvecklingen etc.

Erfarenheten har redan visat kampens allvar: Dessa olika mål överensstämmer inte med varandra och vägen att övervinna motsättningarna har ännu inte hittats.

Människors lott växlar över en natt. Folk som i årtionden vetat vilka de var och vad de ville, finner sig plötsligt villrådiga. De känner sig djupt förvirrade, delade i djupet av sin själ, sönderslitna, oförmögna att plocka ihop skärvorna av sitt forna jag och återförena tankar och åsikter. Några av dem som stred i första linjen under revolutionen har blivit efter under reformen, medan andra som upplevde revolutionen från åskådarplats snabbt tagit ledningen i reformens led. Före detta partikommissarier blir affärsmän, representanter för kapitalistföretag. Före detta affärsmän börjar uttolka socialismens verkliga innebörd för andra.

Men också de som inte genomgått en sådan oväntad förändring, som inte har känslan av att, simma i ett bottenlöst hav utan land i sikte, som är övertygade om att de förstår konfliktens verkliga innebörd, upplever situationen på flera olika sätt. Några ser den som den politiska realismens seger över utopismen, andra som de socialistiska idealens undergång och fall. Några upplever den som liberalismens seger över konservativa krafter, andra som ett massivt återskapande av en småborgerlig livsstil och ett ifrågasättande av revolutionens grundläggande målsättningar. För en del är situationen bara det senaste lågvattenmärket i historiens oundvikliga ebb och flod, för andra åter innebär den ett stort misslyckande i valet och förverkligandet av de historiskt givna möjligheterna. Dessa skilda åsikter, denna oförmåga att skapa en ny helhet, ena motstridiga målsättningar och överbrygga klyftan mellan teori och praktik, gynnar uppkomsten av många ensidiga uppfattningar vars sanning i bästa fall är partiell och vars moral vanligen är tvetydig.

Bland dessa ensidiga åsikter och uppfattningar uppmärksammar man särskilt en som just nu har stort inflytande, som försöker vara mer "partitrogen" än partiets program, mera marxistisk än marxismen själv, och vars styrka ligger i det enkla faktum att den i grunden inte är något annat än en rationalisering för blinda ekonomiska krafter. Naturligtvis har blint verkande ekonomiska krafter en avgörande betydelse när de inte möts av medveten kollektiv handling. Utmärkande för denna syn, som kan kallas ekonomism, är att människan i grund och botten är en ekonomisk varelse (homo oeconomicus) och konsument (homo consumens), att det viktigaste motivet för produktionen i ett socialistiskt samhälle är inkomstmaximering och att därför det viktigaste för socialismen just nu är att ge de ekonomiska lagarna fritt spelrum och låta varu-penningrelationer utvecklas ohämmat.

En kritisk analys av ekonomismen tar i betraktande hela det faktiska och teoretiska sammanhang i vilket problemet med utvecklingen av varuproduktionen i ett socialistiskt system uppstått. Man måste alltså undersöka a) dess ursprung och innebörd i den internationella socialistiska rörelsen, och b) Marx inställning till varuproduktionen och relationerna mellan människor i ett samhälle grundat på denna produktion.

 

Ekonomismen och den klassiska europeiska uppfattningen av socialismen

Den klassiska europeiska uppfattningen av socialismen, som i början av detta århundrade utgjorde den teoretiska grunden för arbetarrörelsen över hela världen, som förespråkades av den tredje kommunistiska internationalen och som vägledde inte bara oktoberrevolutionen i Ryssland utan också vår egen fram till 1950 ungefär, befinner sig i en allvarlig kris. Typiskt för denna uppfattning av socialismen var övertygelsen

1. att kapitalistiska samhällsförhållanden begränsar produktivkrafternas utveckling, med tanke på de stora möjligheter den moderna vetenskapen och tekniken erbjuder;

2. att ekonomisk exploatering, politiskt förtryck och andra former av mänsklig förnedring som är karakteristiska för världen av idag, huvudsakligen är ett resultat av den privata äganderätten till produktionsmedlen;

3. att den socialistiska staten enligt definition representerar arbetarklassens intressen och arbetande människor i största allmänhet och att det därför faller sig naturligt att den disponerar över all objektifierad arbetskraft;

4. att maximal ekonomisk och social rationalitet kan åstadkommas genom statlig planering;

5. att statens direkta intresse för vetenskap, utbildning och kultur säkrar en maximalt snabb och maximalt fruktbar utveckling på dessa områden;

6. att samhällsutvecklingen sakta men säkert leder till tillfredsställandet av individuella mänskliga behov, utan att stora ekonomiska och sociala skillnader uppstår.

Nästan alla dessa antaganden har efter hand mer eller mindre ifrågasatts. Den historiska erfarenheten har övertygande visat att privategendomen utgör en hämmande faktor i den moderna samhällsutvecklingen. Visserligen kan samhällen baserade på privat ägande fortfarande utvecklas och t.o.m. säkra en relativt långvarig period av välstånd, undvika ekonomiska katastrofer och i vissa fall (ex. Japan) uppnå en ovanligt snabb framstegstakt. Men exemplet Japan visar bara att samhälleliga fenomen aldrig kan förklaras av en enda orsak. Egendomsförhållandena påverkar säkerligen utformningen av ett särskilt samhällsklimat, där en ökad framstegstakt är möjlig. Men detta speciella klimat kan också vara resultatet av andra faktorer.

Historien har hårt prövat den tidigare okritiska tron på statens möjligheter och fördelar i ett socialistiskt samhälle. De alltför många funktioner och rättigheter staten påtagit sig har oundvikligen gjort den till en modern leviathan, en alienerad makt, i grunden oberoende av det folk i vars namn den handlar, som börjat utvecklas efter sina egna lagar och behållit mycket av den irrationalitet och omänsklighet som utmärkte det gamla samhället. Tillägnelsen av lönearbetets mervärde i form av kapitalistisk profit har försvunnit, men byråkratiska privilegier har intagit dess plats. Beslutsfattandet är inte längre godtyckligt, men har i stället blivit abstrakt och voluntariskt. Statens intresse för vetenskap och kultur har medgivit den stora koncentrerade satsningen på materiell utrustning och upprättandet av kadrer, det har tryggat den allt snabbare utvecklingen av naturvetenskap och teknologi och möjliggjort de beundransvärda framstegen på masskulturens område. Men detta intresse, som alltför ofta tog formen av censur, skapade ett "dött hav" på alla de kulturområden som är beroende av en kreativ frihet: samhällsvetenskaperna, de humanistiska ämnena, litteraturen och konsten. Eftersom individen var helt beroende av staten stod tillfredsställandet av individens behov långt ned på listan. Socialismen påminde alltmer om ett rikt samhälle med fattiga individer. Byråkratin såg till att de ekonomiska och sociala skillnaderna inte blev alltför stora, men den intog en tydlig särställning gentemot hela det övriga samhället.

I dag utsätts denna klassiska uppfattning av socialismen för omvärdering och modifiering över hela Europa, särskilt vad beträffar statens ekonomiska funktioner. Den har emellertid i vissa väsentliga avseenden utsatts för radikal kritik från två motsatta håll - Kina och Jugoslavien.

Kina behövde, med hänsyn till sin stora ekonomiska eftersläpning och ytterst krävande industrialiseringsprogram, en mer rigid socialistisk modell än den klassiska, vilken utvecklats under europeiska förhållanden och gäller länder som åtminstone delvis är industrialiserade. Centralregeringens auktoritet måste följaktligen vara större än den i Sovjet under 20- och 30-talen. Som i alla primitiva samhällen måste denna auktoritet förkroppsligas av en ledare med övermänskliga egenskaper. Maximal handlingseffektivitet måste p.g.a. den bristfälliga teknologiska utvecklingen tillförsäkras genom organisation, ordning, disciplin och enhetligt tänkande, genom en fullständig "ideologisering" av hela kulturen. Det kinesiska samhället kunde med nuvarande låga arbetsproduktivitet inte säkra både en snabb industrialisering och tillgodose individuella behov i ökad utsträckning. Man stod inför ett dilemma: antingen ge den nuvarande generationen tillfälle att erfara inte bara den kollektiva hänförelsen över att ha skapat ett nytt samhälle och en ny revolutionär livsstil, utan också ett märkbart bättre tillfredsställande av individuella materiella behov, jämte en viss minskning av den materiella utvecklingstakten, eller att söka bestiga teknologins höjder medelst maximala individuella uppoffringar. Det förvånar inte att den mer extrema av dessa båda lösningar valdes. Varje minskning av industrialiseringstakten i ett agrarland (vilket Kina ännu till större delen är) skulle reproducera ett starkt småborgerligt samhällsskikt och göra framtiden osäker. Det månghundraåriga inflytandet från konfucianism och taoism hade redan förberett folket på personliga uppoffringar och försakelser av alla slag. Den nya ideologin, som gav fattigdomen värdighet och underordnade individen samfällighetens krav, fanns redan tillgänglig, det enda som behövdes var att göra fältet fritt från andra alternativa ideologier (av inhemskt eller utländskt ursprung) för att desto starkare kunna genomdriva den hos massorna. I själva verket är detta avsikten bakom den så kallade kulturrevolutionen.

Naturligtvis är förhållandena i Kina så specifika att den kinesiska linjen och erfarenheten inte är mer relevant för utvecklingen av europeiska länder än dessa länders erfarenheter är för Kina. Dagens entusiasm bland vissa vänstergrupper för Kina och den kinesiska kulturrevolutionen är av helt romantisk karaktär. Den är snarare ett uttryck för revolt mot tillståndet i den europeiska och nordamerikanska arbetarrörelsen än uttryck för en noga genomtänkt åsikt att arbetarrörelsen över hela världen bör följa Kinas linje.

Den jugoslaviska negationen av den klassiska socialismens modell kritiserar myten kring den socialistiska staten och har byggt upp nya, alternativa politiska och ekonomiska strukturer - självstyrestrukturer av ojämförligt större vikt för utvecklade länder.

Det som tillåter en viss kontinuitet mellan den klassiska och den jugoslaviska modellen, vilket gör att båda kan kallas "socialistiska", är det bestämda förkastandet av privat ägande av produktionsmedlen. En annan fundamental likhet är att bägge modellerna är tillämpliga på en verklighet som ännu inte nått den nivå där det blir aktuellt att avskaffa marknadsekonomin (vilket krävs av varje samhälle som strävar mot kommunismen), utan där denna först måste utvecklas ytterligare (vilket krävs av varje samhälle som ännu inte blivit tillräckligt industrialiserat och urbaniserat).

Den jugoslaviska kritiken av den klassiska socialismens modell riktar sig huvudsakligen mot etatismen, d.v.s. ståndpunkten

- att den så kallade socialistiska staten ovillkorligen representerar arbetarklassen och allt arbetande folk, och därför har rätt att disponera över merparten av det objektifierade arbetet;

- att staten rationellt kan sköta landets hela ekonomi i producenternas och deras verkliga, demokratiskt valda representanters ställe;

- att endast staten kan garantera att principen om belöning efter arbetsinsats tillämpas och att exploateringen och alienationen som utmärkte den gamla samhällsformen försvinner.

I vårt land godtar i dag endast de mest konservativa byråkraterna etatismen som en varaktig och tillfredsställande socialistisk samhällsmodell. Dock görs försök att återupprätta etatismen som en tillfällig lösning, baserad på teorin att staten är här för att stanna en tid och att vår byråkrati inte är främmande för arbetarklassen utan styr med dess samtycke och stöd. Det står knappast klart hur man kan hävda att vi redan har ett självstyrande samhälle, att det redan råder självstyrelseförhållanden i vår ekonomi, och samtidigt rättfärdiga den mer varaktiga existensen av stat och byråkrati. Naturligtvis kan det också vara ett uttryck för en viss realism och ett tyst medgivande att förverkligandet av självstyret inte framskridit speciellt långt och att en stor klyfta finns mellan teori och praktik, mellan propaganda och verklighet.

Om vi för ett ögonblick sysselsätter oss med frågans teoretiska sida kommer vi snart att upptäcka flera alternativ till etatismen samt att mycket olikartade företeelser betecknas som "självstyrelse".

Om man frågar sig vem som i statens ställe bör fatta besluten, planera produktionen och fördela överskottet av objektiverat arbete, är minst tre svar möjliga (om vi bortser från kombinationer och undergrupper av dessa):

a) den direkte producenten (i ett maximalt decentraliserat system),

b) den direkte producenten och statens organ i municipaler, delstater och i federationen,

c) producenten och självstyrelseorganen i municipaler, delstater och i federationen.

Dessa tre svar är i själva verket förknippade med tre olika teoretiska modeller, vilka alla kan kallas självstyrelsemodeller därför att de i princip erkänner de direkta producenternas rätt att delta i besluten om produktionen och fördelningen av överskottsarbete. Självfallet kan de direkta producenternas plats och verkliga andel i besluten variera avsevärt med var och en av dessa modeller. Därtill kommer att en modell inte är detsamma som verkligheten, proklamerad men illusorisk frihet är inte detsamma som faktisk frihet, vilken kan vara ytterst begränsad av marknadslagarna och av skiftande administrativa ingripanden. I praktiken åtnjuter sällan de direkta producenterna de rättigheter som erbjuds dem i systemet, bl.a. därför att de är oorganiserade och konfronteras med kompakt oligarkiska grupper och enorma maktapparater. Om vi för ett ögonblick bortser från allt detta kan vi kalla modell a) ett decentraliserat självstyresystem, modell b) ett kombinerat system av självstyre och etatism, och modell c) ett integrerat självstyresystem.

Vad vi för närvarande har i Jugoslavien är modell b) (vissa funktionärer och intellektuella skulle vilja se en modifiering av denna modell genom ett stärkande av delstatlig etatism på bekostnad av den federala).

Den fortsatta utvecklingen av självstyret, avbyråkratiseringen och avprofessionaliseringen av politiken under den moderna teknologins förhållanden, vilka endast säkrar de "stora" integrerade systemens rationalitet, skulle kunna möjliggöras med modell c).

Utmärkande för vad vi kan kalla "ekonomism" är försöken att uppnå ekonomisk och social rationalitet uteslutande genom varu-penningrelationer, medan inflytande och ingripande av samhällets överordnade politiska institutioner helt utesluts. Följaktligen jämställer ekonomismen självstyre med decentralisering (modell a), strävar mot större desintegrering och atomisering av sociala processer, motsätter sig all planering och styrning av princip och inte för att det skulle kunna stärka byråkratin, för att uteslutande verka för belöning enligt framgång på marknaden. Ökningen av sociala skillnader, uppkomsten av nya socialistbossar och nya socialistproletärer och till och med massarbetslösheten, uppfattas som normala fenomen inom systemet. Enligt ekonomismens postulat är det naturligt att de skickliga och sluga ska ha framgång medan de svaga ruineras - allt är moraliskt så länge det inte är uttryckligen förbjudet i lag. Kulturen har bara det värde den inbringar på marknaden, vetenskap har bara värde i den utsträckning den direkt kan tillämpas industriellt.

Om vi bortser från ekonomismens biprodukter - cynismen och den fullständiga andliga ihåligheten - och koncentrerar oss på dess teoretiska bas (som är artonhundratalsliberalism under förhållanden med samhällsägda produktionsmedel), är det möjligt att göra tre preliminära iakttagelser.

Först och främst är ekonomismen orealistisk och naiv. Ett samhälle uppbyggt på dess principer skulle vara dömt från början. En desintegrerad industri skulle inte kunna tillämpa den moderna teknologin, som är oförenlig med gårdagens avgränsningar och barriärer och kräver allt större investeringar, utökad kommunikation och samarbete och ett allt större verksamhetsfält. Det atomiserade samhället förmår under dagens förhållanden inte längre lösa något av de stora problemen, såsom svält, arbetslöshet, behovet av skydd, effektiv sjukvård, modernisering av industrin, automation, tillämpningen av utbildning, masskultur, utvecklingen av moderna vetenskaper och i synnerhet mobiliseringen av medborgare för att förverkliga stora samhälleliga mål. Medan integrationsprocessen utvecklas alltmer i väst, i en tid när övernationella gemenskaper redan är i verksamhet, har man ända till helt nyligen rekommenderat oss att desintegrera de redan etablerade större företagen och gemenskaperna.

För det andra vill ekonomismen framstå som det jugoslaviska samhällets officiella doktrin, vilket bl.a. härrör från det jugoslaviska kommunistförbundets program. Detta är i själva verket en ståndpunkt som är ganska olik det existerande systemet. Under det nuvarande systemet bestämmer staten ramarna för all ekonomisk verksamhet. Genom att utfärda lagar, bestämmelser och förordningar, reglerar den ekonomiska processer och styr dem också i viss utsträckning. Vid behov inför den även pris- och lönestopp, utövar inflytande på bankernas kreditsystem, bestämmer växelkursen och avgör hur utbytet med andra länder skall tillgå. Allt detta är oförenligt med ekonomismen. Om man lämnar åt sidan frågan om huruvida staten gör det den skall bra eller dåligt och huruvida ekonomismen är en progressiv eller regressiv negation av sådana metoder, måste man alltså konstatera att ekonomismens doktrin står i praktisk motsättning både till de politiska principerna i kommunistförbundets program och till den politik som hittills faktiskt förts i landet.

För det tredje liknar ekonomismen etatismen i det att båda försöker rädda och i socialismen bevara några av klassamhällets viktigare strukturer. Etatismen har verkat för detta mål på det politiska planet genom att konservera, stärka, rättfärdiga och förhärliga staten. Ekonomismen försöker nå samma mål på det ekonomiska planet genom att bevara och förhärliga marknaden. Den förra skapade myten om den "socialistiska staten" och den senare myten om socialistisk varuproduktion.

Naturligtvis kommer socialismen att behöva staten ännu en lång tid framåt. Inte heller kommer varuproduktionen och marknadsförhållandena att försvinna inom en snar framtid.

Utan tvivel är staten under socialismen något annat än staten under alla kända föregående former av klassamhälle. Varu-penningrelationer där produktionsmedlen är samhällsägda och självstyre förekommer är inte desamma som varu-penningrelationer under kapitalismen.

Inte desto mindre är staten en institution från det gamla klassamhället. Den är huvudsakligen en tvångsapparat som har mening bara så länge (skarpa) klasskillnader kvarstår och så länge förnuftet är underordnat makten. Förhåller det sig annorlunda med varuproduktionen? Fann inte Marx att all varuproduktion, inte bara under kapitalismen, medförde alienation och varufetischism? Innebar inte övergången från kapitalism till kommunism för honom en process under vilken varu-penningrelationerna och de reifierade marknadsförhållandena upphävs?

Om det inte förhåller sig så kan ekonomismen göra anspråk på att innebära något nytt för socialistisk teori och praktik. Om det förhåller sig så är ekonomismen reaktionär och kan inte betraktas som något annat än ett inte alltför sinnrikt försök att återupprätta artonhundratalets sedan länge passerade borgerliga liberalism.

 

Marx kritik av alienerat arbete

Man måste gå utöver de individuella efemära fakta och de teoretiska överväganden som mer eller mindre gäller speciella kapitalistiska samhällsformer på Marx tid, för att kunna förstå den djupaste innebörden av Kapitalet. Man kommer då att upptäcka att Marx var något mycket mer än en analytiker eller kritiker av en konkret, idag till större delen försvunnen historisk verklighet. Han var i själva verket en teoretiker också av vårt samhälle och vår tid, och avslöjade djupare sanningar än många av våra ytliga samtida och många av hans lärjungar som, uppblåsta av självtillfredsställelse, lever i den farliga och illusoriska tron att de frågor Marx uppställde redan avgjorts i delar av världen.

Faktum är att det problem som utgör utgångspunkten för Marx hela kritik av den politiska ekonomin fortsätter att vara nyckelproblemet för hela den historiska epok under vilken vi lever. Marx sammanfattade problemet i begreppet alienerat arbete. Själva termen gav upphov till många missförstånd och pseudokonflikter. Den är oviktig i sig själv. Det väsentliga är den struktur den syftar på. Frågan är vad som under bestämda historiska villkor händer människan under hennes arbetsaktivitet.

Arbete är objektifiering av mänskliga krafter: I det hon utformar ett avgränsat objekt projicerar människan sitt medvetande, tänkande, sina önskningar, behov och sin fantasi på det och förverkligar genom det sina potentiella egenskaper. Samtidigt möjliggör produktionen tillfredsställelse av livsviktiga behov, egna såväl som andras. Arbetet skulle därför kunna vara en aktivitet genom vilken individen uttrycker sin mänskliga naturs alla fundamentala egenskaper och genom vilken han upprättar och befäster sig själv som människa. Människan skiljer sig från övriga djur just genom

att hon medvetet och avsiktligt förändrar det föreskrivna objektet;

genom att hon gör uppror mot varje slag av begränsning, både i yttervärlden och hos sig själv, varav följer att hon strävar efter att övervinna alla sådana restriktioner och fullända och vidareutveckla sig själv genom sitt skapande;

genom att motivet för arbetet inte bara är skapandet av objektets nyttiga sidor vilka tillfredsställer ett direkt organiskt behov eller ger människan större makt, utan också skapandet av de sidor som är mål i sig, som gör objektet vackert;

slutligen genom att produkten av arbetet förmedlas från en individ till en annan, varigenom en social relation upprättas mellan dem. Produkten tillfredsställer ett behov hos en annan människa, bidrar till hennes existens på ett visst sätt och projicerar och bekräftar därigenom producentens existens.

Arbete skulle till sin natur kunna vara allt detta. Men i modern tid har dessa strukturella egenskaper hos arbetet bara manifesterats fragmentariskt och bara i produktiviteten hos individuella skapande människor. Mänsklighetens produktion i sin helhet har beroende på en rad historiska förhållanden ännu inte fått en mänsklig karaktär.

I ett samhälle där det fortfarande råder brist på materiella objekt som är oundgängliga för väsentliga mänskliga behov uppkommer ett abstrakt ägandebehov som en överbyggnad till direkta, konkreta behov.

I en situation där nödvändigheten av att öka arbetskraftens produktivitet resulterar i arbetsfördelningen, i en uppspaltning av samhället i yrkesgrupper, i polarisering av kroppsarbetare och intellektuella arbetare, företagsledning och anställda, i en krympning och atomisering av hela arbetsprocessen till enskilda faser och slutligen till operationer kring vilka ibland hela livet kretsar för enskilda eller grupper av arbetare;

under förhållanden där det ännu inte finns tillräckligt objektifierat arbete för att tillfredsställa allas behov, men där det redan finns tillräckligt mycket för att säkra ett ekonomiskt och socialt maktmonopol åt ett visst elitskikt i samhället;

under sådana förhållanden desintegreras hela det mänskliga arbetets struktur och en skarp klyfta uppstår mellan dess beståndsdelar: produkten har inte längre någon bestämd producent och producenten förlorar allt samband med det objekt vars framställning han varit delaktig i.

Detta innebär en tvåfaldig externalisering (Entäusserung), eftersom produkten inte enbart undandrar sig sin skapares kontroll utan också börjar verka som en självständig kraft[4] som behandlar sin upphovsman som ett objekt, som ett användbart föremål. Detta fenomen är möjligt därför att det bakom objektet finns en annan människa som använder det för att förvandla producenten till ett ting, där alla mänskliga egenskaper är fullständigt irrelevanta utom en: en särskild sorts vara som kan producera andra varor och som för sitt underhåll och fortbestånd behöver en mindre mängd objektifierat arbete än det den själv skapar. Denna tvåfaldiga externalisering vilken till sin innebörd inte är en relation mellan människa och objekt utan snarare ett speciellt förhållande mellan en människa och andra människor, kallas alienation.[5]

Marx upptäckte inte själv idén om alienerat arbete, den finns redan i Hegels tidigare verk. Men Marx återupptog ett problem som Hegel gett en fiktiv lösning. Han satte in det i ett verkligt historiskt perspektiv inom ramen för en allmän humanistisk filosofisk vision. När han arbetade på Grundrisse zur Kritik der politischen Ökonomie och det första utkastet till Kapitalet använde Marx knappast själva termen "alienation", men den begreppsliga struktur den uttrycker utgjorde grunden för Marx hela kritik av den politiska ekonomin. Slutligen bidrog erfarenheterna från Pariskommunen till Marx slutgiltiga formulering av åsikten att en fri sammanslutning av direkta producenter, d.v.s. förverkligandet av självstyre, är den konkret historiska väg genom vilken man kan upphäva det alienerade arbetet.

Redan i sitt arbete System der Sittlichkeit, skrivet 1800- 1802, införde Hegel begreppet "allmänt", abstrakt och kvantitativt arbete vilket framställer produkter för marknaden, till skillnad från det speciella konkreta arbete varigenom individen försöker fylla sina egna behov. Abstrakt arbete leder till social ojämlikhet, till ökat välstånd och allt större motsättningar. En stat där anarki råder kan inte på några villkor övervinna dessa motsättningar. Krafter utanför individens kontroll bestämmer om hans behov skall bli tillfredsställda eller inte. Den så kallade rättsstaten strävar att införa en viss balans genom lämpliga rättsliga metoder, men inte ens detta kan bli en fullständig motvikt till de speciella intressena. Enligt Hegel är den enda möjligheten att skapa en enhet mellan allmänna och individuella intressen att upphäva det individualistiska samhället, för att i stället underordna sig statens auktoritet, där disciplin och förberedelse för krig råder.

Vi finner samma analys av arbetet i Philosophie des Geistes. Abstrakt arbete kan inte utveckla individens verkliga förmågor. Mekanisering i stället för frigörelse leder bara till att människan förslavas: ökad mekanisering innebär minskning av arbetets värde och en ytterligare restriktion av arbetarens förmåga. I stället för att vara ett medel för individens självförverkligande blir arbetet ett medel för hans förnedring och självnegering. Förhållandet mellan behov och arbete blir ett blint, oberäkneligt, ömsesidigt beroende. För att ett sådant samhälle ska kunna överleva är det enligt Hegel väsentligt att ha en stark statsmakt som utövar ständig kontroll över vilddjuret och fjättrar det.

Hegel fortsätter diskussionen kring problemet med arbetet och relationen individ-samhälle i Andens fenomenologi. Hans analys av den reifierade värld i vilken objekten inkarnerar subjektet som skapat dem och i vilken det finns dolda mänskliga förbindelser bakom förhållandena mellan objekten, har haft avgörande betydelse för Marx filosofi. Från Hegel övertog Marx idén att människan är "resultatet av sitt arbete" och att "människans självskapande innebär en process av reifikation och dess negation".[6] Hegels analys av herre och tjänare beredde vägen för Marx analys av förhållandet mellan kapital och lönearbete. Världen är polariserad i det område där människans hela varelse regleras av arbete och det område där människan tillägnar sig andra människors arbete. Ett sådant förhållande härrör inte från naturliga skillnader mellan dessa områden. Det förmedlas av objekten som den ene producerar och den andre äger och disponerar. Hegel antydde lösningen av denna konflikt, men i abstrakt, begreppslig form: människan som vaknat till medvetande om sig själv, som förstått att bakom tingens skepnad finns hennes eget självmedvetande, hungrar efter ting, tillägnar sig dem och utnyttjar dem. Men vid slutet av denna process blir människan medveten om att det verkliga objektet för hennes begär inte är ting utan kontakt med andra individer. Eller med Hegels ord "Självmedvetandet tillfredsställs i ett annat självmedvetande".

Dessa tankar får en djupare innebörd i det moderna konsumtionssamhället vilket massfabricerar en människotyp som kan karakteriseras som existerande för ting, i motsats till Hegels existerande för andra människor.

Marx betonade den enorma betydelsen av Hegels Andens fenomenologi, men pekade samtidigt på en fatal lucka i denna klara analys: alla motsättningar i det borgerliga samhället, vilka Hegel så genialt uppfattade och uttryckte på ett filosofiskt språk, får sin lösning bara inom det rena tänkandets ram, på den spekulativa, abstrakta filosofins område som i sig självt är ett alienerat område. Detta innebär att alienationen övervinns på ett alienerat sätt. Vidare förblir Hegels hela system historiskt slutet och länkat till det existerande samhällets ram. Statsmonarkin löser alla motsättningar, verkligheten når därigenom teorins nivå där de samhälleliga institutionerna blir rationella (vernunftig). Många marxister som är obekanta med Hegels arbeten har tillmätt Marx tankegångar som denne helt enkelt övertagit från Hegel.

Andra har observerat att det finns oöverbryggliga skillnader mellan Marx idéer i Ekonomisk-filosofiska manuskripten och deras egna filosofiska grundsyn. Dilemmat avgjordes enklast med att förklara Marx tidigare arbeten som hegelianska.

De förras okunnighet har inte på långt när varit så skadlig som de senares ytliga arrogans. Utan Hegels analys av arbetet och den reifierade världen skulle inte bara den unge Marx filosofi vara en omöjlighet, utan också Kapitalet. När Hegels konservativa och partiska slutsatser förkastats och hans abstrakta och mystifierade framställningssätt lämnas åt sidan, kvarstår vissa djupsinniga analyser av verkliga mänskliga förbindelser. Dessa analyser var utgångspunkten för Marx tänkande och deras fullständiga innebörd är tydlig i dagens samhälle.

Utan denna förhistoria till Kapitalet är det omöjligt att förstå detta verk, vilket också Lenin påpekade[7] efter att endast ha läst Hegels Logik och utan att ens beakta Andens fenomenologi. Följden har blivit att få marxister under de gångna hundra åren förstått hur Marx verkligen såg på kapitalismens upphävande.

Tvärtemot den utbredda vanföreställningen att alienationstemat bara finns i Marx tidigare arbeten, under påverkan av Hegel, och att han senare under sin mognare vetenskapliga period helt övergav detta "abstrakta filosofiska stadium", kan det ovedersägligen påvisas att grunden för Marx kritik av den politiska ekonomin finns i hans kritik av det alienerade arbetet och att det i detta avseende går en rak linje mellan Ekonomiskfilosofiska manuskripten (1844), Grundrisse zur Kritik der politischen Ökonomie (1857-58) och Kapitalet.

Marx kritiska ställningstagande i Kapitalet kan bara förstås i ljuset av hans hypotes om verklig mänsklig gemenskap och verklig produktion där varje människa både "bejakar sig själv och andra":

1. genom att objektivera sin individualitet och uppleva sin personlighet som en objektiv sinnlig, påtaglig kraft;

2. genom det direkta medvetandet om att hennes arbete och användningen av det hon producerar tillfredsställer andra människors behov;

3. genom förmedlingen mellan det mänskliga artväsendet och en annan människa, genom vetskapen att detta arbete bidragit till att tjäna en annan varelse och därigenom blivit en del av denna;

4. genom att skapa uttryck för andra människors liv genom sitt eget livsuttryck, något som innebär en direkt bekräftelse och förverkligande av hennes sanna vara, hennes artväsen.[8]

Analysen av lönearbete i Kapitalet bildar utgångspunkt för förklaringen och kritiken av det kapitalistiska samhället och av varje samhälle baserat på varuproduktion. Lönearbetet är motsägelsefullt till sin karaktär. Vad Marx tidigare kallade "alienerat arbete" rubriceras nu som "abstrakt arbete". Endast abstrakt arbete skapar bytesvärde och endast det har en socialt erkänd betydelse. Emellertid är människans arbete här fullständigt vanställt, berövat allt personligt, fritt, skapande, spontant och mänskligt och reducerat till enbart en tillsats till maskinen. Den enda samhälleligt erkända egenskapen sådant arbete har är dess kvantitet vilken bedöms på marknaden där den erhåller sin abstrakta objektiva form: pengar. Varufetischismen, affärsvärldens mysticism, är nu de begrepp Marx använder för att, på ekonomins område, uttrycka samma struktur av produktionsförhållanden han i tidigare verk rubricerade som "alienerat arbete". Kärnan i resonemanget är som Marx påpekar i Kapitalet att "deras (varuproducenternas) egen historiska rörelse tar formen av en tingens rörelse under vilkas kontroll de har hamnat, i stället för att ha kontroll över dem". Slutsatsen Marx drar av sin analys av produktionen av relativt mervärde upprepar i förtätad form hans kritik av det alienerade lönearbetet i tidigare skrifter:

"Inom det kapitalistiska systemet genomföres alla metoder för ökning av arbetets samhälleliga produktivitet på den enskilde arbetarens bekostnad. Alla medel som ökar produktionen slår om till medel, som behärskar och exploaterar producenten. De stympar arbetaren och förvandlar honom till en halvmänniska, nedvärderar honom till en maskindel, gör arbetet till en plåga och berövar det allt innehåll, avlägsnar honom från arbetsprocessens intellektuella värden, samtidigt som vetenskapen blir en del av själva processen, en självständig kraft däri. Arbetarens arbetsbetingelser fördärvas, han tvingas att underkasta sig arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti, hela hans livstid förvandlas till arbetstid och hans hustru och barn kastas under kapitalets Jaggernautsvagn."[9]

I de ekonomisk-filosofiska manuskripten delar Marx upp arbetarens alienation i fyra typer:

1. alienation från arbetsprodukten, vilken blir en oberoende, blint verkande kraft;

2. alienation från själva produktionsprocessen, vilken blir tvångsmässig, rutinmässig och förlorar alla inslag av kreativitet (som bl.a. innebär produktion enligt skönhetens lagar);

3. alienation från det mänskliga artväsendet, vilket utmärks av medveten, fri och produktiv verksamhet;

4. alienation från andra människor, genom att tillfredsställandet av andras behov, bidragandet till andras existens, upphör att vara det primära motivet för produktionen.

Alla dessa aspekter på alienationen återfinns i Kapitalet.

Varans fetischkaraktär består just i det faktum att "varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper". Sålunda "är det endast ett bestämt samhälleligt förhållande mellan människorna själva som för dem antar en fantasmagorisk form av förhållandet mellan ting".

Denna reifikation av mänskliga relationer härrör från bestämda egenskaper hos arbetet när detta arbete producerar varor. Arbetet kan anta denna varukaraktär endast när "skilda arbeten reduceras till den gemensamma karaktär de äger som förbrukning av mänsklig arbetskraft, som abstrakt mänskligt arbete". Detta abstrakta arbete upphör att vara ett behov för och fulländande av människan och blir enbart det nödvändiga medlet för hennes utkomst. "Ansamlingen av rikedom på ett håll är samtidigt ansamlingen av fattigdom, utslitande arbete, slaveri, okunnighet, växande råhet och moraliskt förfall på ett annat, d.v.s. för den klass som frambringar sin egen produkt i kapitalets form."[10] "Producentens alienation från sina medmänniskor härrör från det enkla faktum att arbetets syfte inte längre är att tillfredsställa andras behov utan snarare möjligheten att förvandla arbete till pengar - den allmänna och opersonliga formen av objektifierat arbete. De drastiska formerna av alienation uppstår som konsekvens av den tävling, exploatering och despotism arbetaren är underkastad. För att möjliggöra en produktionsökning och samtidigt förhindra en minskning av profiten blir det nödvändigt att pressa en allt större del obetalt arbete ur arbetaren."[11] Härav kravet på den mest effektiva manipulering av arbetarna som är möjlig och behovet av ytterligare exploatering av arbetskraften.

Kritiken av det alienerade arbetet återfinns sålunda både i Kapitalet och i alla tidigare arbeten. Den som förlorar denna kritik ur sikte förlorar också möjligheten att förstå den djupaste innebörden av Marx budskap och ger sig själv hän åt den farliga vanföreställningen att många historiska problem redan fått sin lösning, när allt som förverkligats är vissa förutsättningar och allt som uppnåtts är vissa inledande steg på vägen mot en lösning.

Ett belysande exempel på missförstånd av väsentligheterna i Marx kritik av det kapitalistiska samhället är diskussionen om exploateringens försvinnande i det moderna utvecklade industrisamhället i väst och i socialistiska länder.

Ett av de återkommande argumenten i väst mot Marx teser är att, tvärtemot hans förutsägelser, den tilltagande utarmningen av arbetarklassen uteblivit. I själva verket har dess levnadsstandard under de senaste årtiondena ökat i sådan omfattning att den helt förlorat sin en gång revolutionära karaktär. Detta tycks innebära att exploateringen under dessa förhållanden tenderar att försvinna.

Emellertid är exploateringens kärna inte att arbetaren är dömd att leva i misär därför att han inte erhåller lika värde för sitt arbete. För det första antog Marx att lönerna under kapitalismen är mer eller mindre lika med arbetets värde. För det andra kan exploateringen öka under förhållanden av snabbt teknologiskt framåtskridande och ökning av arbetsproduktiviteten, oavsett det faktum att lönerna också kan öka.

Mervärdeskvoten är det exakta uttrycket för kapitalets exploatering av arbetet. Emellertid bestäms mervärdeskvoten av mängden mervärde i förhållande till variabelt kapital. Sålunda kommer exploateringsgraden att öka i det ögonblick arbetsproduktiviteten eller totalvärdet av producerade varor ökar snabbare än den totalsumma som åtgått till att köpa arbetskraft.

Å andra sidan kan man i motsats till de marxister som förknippar fenomenet exploatering uteslutande med kapitalism, säga att blotta avskaffandet av privat äganderätt till produktionsmedlen inte utesluter alla möjligheter till exploatering.

Marx förklarade omsorgsfullt i sina tidigare skrifter att privategendomen inte är orsaken till utan konsekvensen av det alienerade arbetet. På samma sätt som gudar ursprungligen är konsekvensen av och inte orsaken till religiös alienation. Först senare blir förhållandet det omvända. I det samhälle som Marx kallar "primitiv, oreflekterad kommunism, negeras människans personlighet på alla områden, överallt kan avund och förnedring skönjas, hela kulturens och civilisationens värld negeras och återgår till den onaturliga förenklingen hos den enskilde, fattige och viljelöse, som inte bara misslyckats med att övervinna det privata ägandet utan ännu inte ens uppnått det".[12] I ett sådant samhälle, påpekar Marx, "är gemenskapen bara en gemenskap av arbete och likhet i löner utbetalade från det gemensamma kapitalet av gemenskapen som universell kapitalist".[13]

Detta är anledningen till att Marx upplevde frågan om lönearbetets natur som huvudfrågan, inte frågan om privategendomen.

"När man talar om privategendom tror man sig vara sysselsatt med något utanför människan. Men när man talar om arbete är man direkt sysselsatt med människan själv. Denna nya formulering av problemet innehåller redan dess lösning."[14]

Lösningen är alltså att upphäva de relationer arbetaren hamnar i under arbetsprocessen, att upphäva det tillstånd under vilket han blir enbart en vara i den reifierade världen av varor.

Exploateringens betydelse ligger i det faktum att ackumulerat, objektifierat arbete, d.v.s. kapital, härskar över levande arbete och tillägnar sig det värde detta skapar, vilket är större än själva arbetskraftens värde. Marx uttrycker denna sin huvudtes i Kapitalet på följande koncisa sätt: "Kapitalets herravälde över arbetaren är endast tingens herravälde över människan, det döda arbetets herravälde över det levande."[15]

Den specifika historiska form som möjliggjorde tillägnandet av objektifierat arbete var under Marx tid förfogandet över kapital på grundval av privatägda produktionsmedel. Detta specifika kännetecken dolde förhållandets allmänna betydelse, och det är därför inte förvånande att det för många marxister föreföll och fortfarande förefaller som om möjligheten att exploatering kan förekomma i ett samhälle där privat ägande av produktionsmedlen avskaffats är ett contradictio in adjecto. Ändå är det uppenbart att privat ägande av produktionsmedlen inte är den enda samhälleliga institution som tillåter förfogandet över objektifierat arbete. För det första kan denna institution i en marknadsekonomi under en övergångsperiod innebära att enskilda kollektiv befinner sig i en monopolställning som gör det möjligt för dem att sälja sina varor till överpris. Sådana kollektiv framträder på marknaden som kollektiva kapitalister och kollektiva exploatörer. (Det behöver knappast påpekas att det tillägnade mervärdet under den interna distributionsprocessen aldrig tillåts hamna i producenternas egna fickor, utan faller i händerna på de byråkratiska och teknokratiska elementen i företaget.) För det andra kan den bestå i beslutsmonopol i ett etatistiskt system. I den utsträckning en byråkrati existerar som övertar rätten att förfoga över det objektifierade arbetet och belönar sig själv med olika privilegier, råder det ingen tvekan om att detta bara är ett annat sätt att tillägna sig det mervärde arbetarklassen skapat.

Det enda sättet att slutgiltigt avskaffa exploateringen är att skapa förhållanden under vilka objektifierat arbete hindras att behärska levande arbete, under vilka framför allt rätten att disponera över det objektifierade arbetet innehas av producenterna själva.

Alienation på den materiella produktionens område medför en motsvarande alienation på det offentliga samhällslivets område, staten och politiken: politik skiljs åt från ekonomi och samhället delas i två motsatta sfärer. Den ena är det medborgerliga samhället, med all den egoism som utmärker den konkrete varuägaren, med all sin avund, lystnad efter privata ägodelar och likgiltighet inför andra människors sanna behov. Den andra sfären är den abstrakte medborgarens politiska samhälle som skenbart personifierar gemenskapens allmänintresse.

Kant och Hegel utformade två grundläggande men motsatta begrepp om stat och rätt. Kants liberala begrepp utgår från det verkliga empiriskt givna samhället, kännetecknat av marknaden och tävlingen mellan egoistiska individer, och försöker förlika allmänintresset med individens frihet på negativt sätt, genom att kräva inskränkning av individens initiativ och valfrihet. Hegel ansåg att enbart vanlig samexistens och själviska individers ömsesidiga kontroll av varandra inte bildar ett verkligt allmänintresse och en sann mänsklig gemenskap. Därför sökte Hegel upphäva detta negativa förhållande mellan en individ och en annan, sedd som hans avgränsning, genom antagandet om en rationell medborgare och en rationell gemenskap, där individen är positivt relaterad till den sociala helheten och genom denna till andra individer. Hegel själv stannade emellertid inom det borgerliga samhällets begränsade horisont och uppfattade rationaliteten som en abstrakt identifikation av individens subjektiva ande med statens objektiva ande. Staten som personifieringen av den ideala mänskliga gemenskapen är en ren abstraktion som endast fiktivt upphäver det borgerliga samhällets existerande empiriska verklighet.

I sin kritik av Hegels rättsfilosofi gjorde Marx den riktiga iakttagelsen att a) en sådan reduktion av en konkret möjlig mänsklig gemenskap till en statens abstraktion (andens förverkligande), samtidigt som en konkret historiskt given individ reduceras till en medborgarens abstraktion, tar formen av alienation, och att b) denna alienation i tänkandet är resultatet av alienation i verkligheten själv: Bilden av den moderna staten som den uppfattades av tyskarna, som skild från människorna, var bara möjlig därför att och i den utsträckning staten verkligen avskiljer sig från de verkliga människorna eller endast skenbart utvecklar den totala människan.[16]

I motsats till det medborgerliga samhället, där det råder ett allas krig mot alla och där endast korsande och motstridiga enskilda intressen kommer till uttryck, framstår i det politiska samhället den övergripande staten som ett nödvändigt tillägg och i Hegels begreppsvärld existerar den an sich och für sich. Staten är sålunda något alienerat allmänt och medför med nödvändighet den statliga formalismen: byråkratin. Byråkratin försöker slå fast allmänintresset som något speciellt, vid sidan av och över alla andra privata och särskilda intressen. På detta sätt framstår den själv som en alienerad samhällskraft vilken behandlar världen enbart som ett objekt för sin aktivitet.[17] Å andra sidan är staten och byråkratin nödvändiga supplement till varuägarnas uppstyckade värld, där alla enbart strävar mot sina speciella och privata mål: Även staten stöder ett speciellt intresse men ger det en skenbar allmängiltighet. "Allmänintresset kan vidmakthållas gentemot enskilda intressen endast som något partikulärt, liksom det partikulära gentemot det allmänna vidmakthålles som något allmänt."[18]

Det behöver inte påpekas att denna dualism mellan byråkratiserad stat och enskilda privatintressen omöjligen kunde lösas genom att avslöja dessa motsägelser endast imaginärt, inom det abstrakta tänkandets ram.

"Byråkratins avskaffande", påpekar Marx, "blir möjligt först när allmänintresset blir en realitet" och när "det speciella intresset verkligen blir det allmänna intresset".[19] Detta kan bli möjligt först när den enskilda människan börjar leva, arbeta och förhålla sig till sina medmänniskor på ett mänskligt sätt, "endast då, när människan upphör att skilja sina forces propres som en samhällskraft från sig själv i form av politisk makt". "Först då kan mänsklig frigörelse uppnås."[20]

Marx uttryckte denna uppfattning klarare i Grundrisse: Här jämför han politisk och religiös alienation. I båda fallen projicerar människan sina allmänna artkännetecken och behov antingen på en utomvärldslig varelse, eller på staten. Båda är nödvändiga tillägg till den ofullständiga samhälleliga verkligheten och kan vittra bort först när människan frigör sig från den vansinniga livslånga bundenheten vid en enda verksamhet och vid lönearbete.

Marx visar i Kapitalet att alla de grundläggande rättigheter staten garanterar medborgarna har en formell och alienerad karaktär. Frihet är enbart medborgarens rätt att disponera över sina varor. Jämlikhet är i verkligheten enbart tillämpningen av jämlikhetsprincipen på utbytet av varor.[21] Var och en ser till sig själv och inte till andra. Det allmänna bästa kan bara förverkligas "bakom individens rygg" av "den osynliga hand" Adam Smith talar om. Emellertid är det en fråga om att sträva efter gemenskapens allmänna mål, medvetet och fritt på det rationellaste och mänskligaste sätt som är möjligt. För detta krävs inte längre någon stat. "Frihet består i att förvandla staten från något samhället överordnat till ett detsamma fullständigt underordnat organ, och i dag är statsformerna också friare eller ofriare, allteftersom de inskränker statens frihet."[22]

Mycket tidigt, redan i Filosofins elände, framkastade Marx teorin att "arbetarklassen under sin utveckling kommer att ersätta det gamla borgerliga samhället med en sammanslutning som utesluter klassuppdelning och motsättningar mellan klasser". Sålunda kommer det inte längre att finnas politiskt styre i traditionell mening, eftersom politiskt styre just är det officiella uttrycket för det borgerliga samhällets klassmotsättningar. I Kommunistiska manifestet säger Marx att demokratin är det första steget i arbetarnas revolution. Staten är inget annat än "proletariatet organiserat som härskande klass".

Marx syn på statens öde under revolutionen är speciellt klar i hans analys av erfarenheterna från Pariskommunen. Han talar hela tiden om att "utplåna statsstyret", "slå sönder det", om dess "överflödighet". Med gillande godtar han två "osvikliga medel" som Engels kallar det, för förhindrandet av byråkratism. För det första "utsåg kommunen som sina representanter, personer valda genom allmän rösträtt, personer direkt ansvariga inför och när som helst avsättbara av sina väljare". För det andra "räknat från kommunens medlemmar och nedåt måste de offentliga tjänsterna uträttas för arbetarlön".[23]

För första gången i historien ersattes staten av självstyre, om så bara för en kort tid.

Självstyre innebär i själva verket avskaffandet av alla för producenterna främmande samhällskrafter vilka skulle monopolisera makten att fatta beslut över det objektifierade arbetet. När de förenade direkta producenterna själva övertar rätten att förfoga över det objektifierade arbetet och regleringen av produktionen, blir inte längre staten och yrkespolitiken något nödvändigt. För första gången i historien skapas betingelser för producenternas fullständiga frigörelse från alla former av alienation, för utvecklandet av solidaritet och kreativitet av alla slag.

I Parismanuskripten 1844 stod det ännu inte klart för Marx hur det alienerade arbetet kunde övervinnas. Här gör han endast ett vagt utkast till helhetsvisionen av ett samhälle i vilket alla individer utvecklas fritt och förverkligar sig som fullständiga personligheter. Sociala relationer innebär inte längre avund, tävling, utnyttjande eller ömsesidig likgiltighet, utan har blivit relationer i vilka individen under det att han tillfredsställer andra människors behov, under det att han utvecklar och berikar sin varelse, direkt upplever sitt eget erkännande och självförverkligande som människa.

Marx ger denna helhetsvision om upphävandet av alienerat arbete en konkret historisk dimension i Grundrisse. Han förkastar romantiska klagovisor över de nya kapitalistiska förhållandenas omänsklighet, där föregående outvecklade samhällsförhållanden idealiseras. Det stod helt klart för Marx att nya mänskligare produktionsförhållanden kan uppstå endast i ett utvecklat samhälle, under produktionsförhållanden som, tack vare de vetenskapliga och teknologiska framstegen, redan blivit universella, hur reifierade de än är. Endast när människan inte längre direkt behärskas av människor utan av abstrakta krafter, av reifierade samhällslagar, blir det möjligt att ställa dessa reifierade existensvillkor under gemensam samhällelig kontroll.

I Kapitalet har Marx lösning av problemet med arbetets alienation tagit tydlig form, exempelvis i diskussionen om varufetischismen. "Den samhälleliga livsprocessens, d.v.s. den materiella produktionsprocessens gestalt, kan inte kasta av sig sin mystiska dimslöja, förrän den som produkt av människor i ett fritt samhällsliv står under deras medvetna, planmässiga kontroll. Men därtill krävs en materiell grundval för samhället eller en rad materiella existensbetingelser, vilka själva är den naturliga produkten av en lång och smärtfylld utvecklingshistoria."[24] Man bör särskilt peka på det berömda stycket i tredje delen av Kapitalet, där Marx säger:

"Frihet på den materiella produktionens område kan inte betyda något annat än att den samhälleliga människan, sammanslutningen av producenter, reglerar sitt utbyte med naturen rationellt, ställer den under gemensam kontroll i stället för att behärskas av den som av en blint verkande kraft; att de utför sina uppgifter med minsta energiåtgång och under förhållanden som bäst överensstämmer med och är mest värdiga deras mänskliga natur."[25]

Idén om självstyre berikades och konkretiserades genom Marx analys av erfarenheterna från Pariskommunen. Redan här finns självstyrets alla element, nämligen:

1. Regleringen av arbetsprocessen skall ligga i händerna på arbetarna själva, den kan inte förbli reserverad för speciella professionella företagsledare som enbart sysslar med sådant och vilka som enda historiska subjekt manipulerar alla andra människor som objekt.

2. Producenterna måste vara sammanslutna, men på frivillig grund. Självstyre är alltså inte synonymt med samhällets atomisering och desintegrering, vilket några av dess motståndare gjort gällande och som det kan te sig i praktiken, när det missförståtts på ett sätt som faktiskt komprometterar det. Självstyre förutsätter integration och denna integration måste vara fri och frivillig.

3. De sammanslutna producenternas kontroll av produktionen måste vara medveten och planerad. Utbytet med naturen måste regleras på rationellt sätt, inte överlåtas åt blint verkande krafter. Självstyre förutsätter alltså konstant styrning och eliminering av okontrollerade ekonomiska krafter. Detta kräver en kulturell och vetenskaplig utveckling och en klar förståelse av utvecklingens mål, utan vilken det är meningslöst att ens tala om rationalitet.

4. Denna gemensamma kontroll och styrning av den materiella produktionen bör ta i anspråk så litet mänsklig energi som möjligt, för inte ens styrningen av ting, och minst av allt människor, kan vara ett mål i sig utan endast ett medel att göra en verkligt fri, kreativ och spontan aktivitet möjlig.

5. Det slag av självstyre Marx åsyftade är möjligt endast i ett relativt högt utvecklat samhälle. Enligt honom krävs "det slags materiella bas som är resultatet av den utvecklade formens långa och smärtfyllda historia, det måste börja utvecklas i tiden". Detta är anledningen till att Marx undersökte erfarenheterna från Pariskommunen så grundligt och med sådant intresse och ur detta drog slutsatser om arbetarrörelsens praktik. Av denna anledning kommer historien att rättfärdiga försöken att i vårt land påbörja införandet av de första begynnelseformerna av självstyre, trots att tiden ännu inte är helt mogen.

6. Men under det att han iakttar de villkor under vilka utbytet med naturen äger rum, uppfattar inte Marx stora framsteg och effektivitet, ökning av makt över naturen och större materiellt välstånd som viktigast. För honom är det viktigaste att genomföra denna process under de förhållanden som bäst överensstämmer med och är mest värdiga arbetarens mänskliga natur.

Marx slutar tredje delen av Kapitalet med det han påbörjade i Ekonomisk-filosofiska manuskripten och det han in i minsta detalj förklarade i dessa tidigare manuskript.

Det finns ingen marxistisk ekonomi, det finns ingen revolutionär teori utan en teori om människan och den mänskliga naturen.

Endast i den utsträckning samhällsförhållandena blir alltmer mänskliga kan man tala om ett verkligt historiskt framåtskridande.

 

Ekonomisk rationalitet och humanism

Det står alltså fullt klart hur Marx såg på varuproduktionens öde under övergångsstadiet. Hans insikter i historia gjorde att han inte väntade sig att den skulle försvinna som en omedelbar följd av arbetarnas revolution. Men det stod lika klart för honom att förekomsten av arbetets alienation och varufetischismen var utmärkande för all varuproduktion, inte bara for den kapitalistiska. Övergången från kapitalism till kommunism var för honom huvudsakligen en process där de reifierade marknadsförhållandena gradvis upphävs. Enligt hans åsikt kunde denna historiska möjlighet endast förverkligas genom självstyrande sammanslutningar av producenter. Så förhåller det sig säkerligen också, och om man dessutom kan konstatera att Marx modell är fullt tillämpbar på våra egna förhållanden, måste man betrakta varje försök att "frigöra" och fastslå marknaden och ("den socialistiska") varuproduktionen som strategisk princip som uppenbart kontrarevolutionärt.

Problemen och oenigheten beror av det faktum att socialistiska revolutioner på grund av oförutsedda historiska omständigheter utbröt på en betydligt lägre materiell utvecklingsnivå än den Marx åsyftade, så att de nya samhällena också tvangs utföra kapitalismens historiska uppgifter: avskaffandet av feodala förhållanden och beteendestrukturer, den ursprungliga ackumuleringen, industrialiseringen, urbaniseringen, utvecklingen av varuproduktionen till den nivå där det blir historiskt möjligt att fullständigt avskaffa den.

I denna sammansatta och dramatiska situation ser de småborgerliga och högst konservativa byråkratiska krafterna endast två alternativ att välja mellan:

- antingen fullständigt frigöra "företagarinitiativ" och ge maximalt spelrum åt en marknadsekonomi utan hänsyn till vad detta kan medföra på det sociala, kulturella och moraliska planet;

- eller ersätta de okontrollerade krafter som reglerar den ekonomiska processen via marknaden med en medveten reglering och styrning utförd av den "socialistiska" staten.

Det råder inget tvivel om att detta dilemma är helt felaktigt ställt. Det första alternativet skulle leda till ett återställande av de förhållanden som rådde i det borgerliga samhället, med det viktiga undantaget att privat ägande av produktionsmedlen skulle ersättas av en avart av gruppägande. Det andra alternativet skulle leda till stalinismens återupprättande, med det eventuella undantaget att den en gång primitiva byråkratiska apparaten ersätts av en symbios mellan utbildade byråkrater och teknokrater av samma snitt.

Förhållandet mellan samhällskrafterna i vårt land är sådant att anhängare av dessa extrema ståndpunkter inte har några utsikter att lyckas, trots att samhällsutvecklingen går i en riktning som uppmuntrar och i stor omfattning reproducerar småborgerligheten och samtidigt bland många partiveteraner frammanar en revolt som tvingar in dem i radikalt motsatta positioner.

De verkliga konflikter som uppstått i vårt land under senare år har rört sig kring frågan hur det är möjligt att utveckla varuproduktionen och samtidigt fortsätta att utveckla socialistiska samhällsförhållanden.

Det råder inget tvivel om att, i ett halvutvecklat samhälle som vårt, varuproduktion med allt den för med sig (arbetsfördelning, utbyte av produkter enligt värdelagen, och marknaden som en av de viktigaste regulatorerna av produktionen) fortfarande är nödvändig.

Det är emellertid tveksamt om man bör göra det oundvikliga till något värdefullt, om man bör göra en epokgörande revolutionär omvandling av något som inte är utmärkande för socialismen, som innebär stora faror, som framstår som ett krav på grund av outvecklade historiska möjligheter och ekonomisk, politisk och kulturell underutveckling.

Det är särskilt tveksamt huruvida socialistiska mänskliga relationer kan byggas upp om man inte inom många viktiga områden som berör produktion och annan samhällelig aktivitet finner vägarna att gradvis upphäva varu-penningrelationer redan i dag.

En kritisk inställning till ekonomismen behöver inte alls innebära att man förnekar

- att människorna kommer att frigöra sig från påtvingat rutinarbete och produktion för marknaden först på en mycket högre teknologisk utvecklingsnivå.

- att människor endast i ett överflödssamhälle slutgiltigt upphör att behärskas av rent ägandebegär och kan frigöra sig för att utveckla ett helt spektrum av djupare och mer förfinade mänskliga behov.

- att varuproduktionen som historiskt stadium inte kan hoppas över i denna utveckling mot ett överflödssamhälle.

- att marknaden under detta stadium måste fortsätta att fungera som en av de viktigaste objektiva indikatorerna på den ekonomiska effektiviteten och rationaliteten.

Men ekonomismen är, också när den försöker ta avstånd från Adam Smith och laissez-faire-liberalismen, förvånansvärt likgiltig inför det faktum att en ensidig frigörelse av varuproduktionens lagar, utan sådana åtgärder som redan i dag skulle leda till att den administrativt-etatistiska kontrollen ersattes av nya kommunistiska former av rationell styrning och humanisering, med nödvändighet leder till en farlig stärkning av sådana sociala strukturer som borde försvagas under socialismen. Arbetet skulle alltmer utmärkas av alienation och reifikation, det objektifierade arbetets herravälde över de levande skulle bli alltmer framträdande, exploatering i form av byråkratiska privilegier skulle förenas med den klassiska formen av exploatering i form av inkomst som inte härrör från arbete, sociala skillnader skulle inte minska utan öka, kulturen skulle bli beroende av marknadens godtycke och av de låga och primitiva behov av kulturella produkter som ärvts från en outvecklad kapitalism.

I en sådan situation blir de småborgerliga ideologer som tolkar sin nästan totala desorientering och sitt ideologiska sicksackande från Smith och Bentham till Proudhon och marginalisterna som upptäckten av nya socialistiska vägar allt fler, allt mer högljudda och aggressiva. De kommer att förneka att Marx någonsin avgav en allmängiltig kritik av varuproduktionen, och mena att kritiken enbart gällde kapitalismen. I sin enastående naivitet kommer de att förvånas över att någon överhuvudtaget kan tro att varor genom sin "fetischism skulle kunna påverka socialismen som sådan". Enligt dem skulle "ingenting, bokstavligen ingenting" gå förlorat i vårt samhälle om den privata sektorn tilläts expandera och sysselsätta ett större antal personer. Det är inte samma sak att utsättas för exploatering under socialistiska förhållanden som under kapitalistiska. I en situation där ett stratum av socialistiska nyrika uppkommit, vilka uppenbart inte erhållit sina höga inkomster genom arbete (utan snarare tack vare det investerade arbete andra tidigare utfört, eller tack vare marknadsmonopol, fördelaktiga hjälpmedel, kryphål i lagen, privilegier, spekulation, myter, maktmissbruk, formellt laglig försäljning av samhällelig egendom etc.), ställde en socialistisk tidning frågan hur man kan undersöka ursprunget till de höga lönerna när lagen garanterar att bankkonton och sparkonton skall vara "säkra, okränkbara, hemliga". (Denna "hemlighet" finns tryckt i separata svarta brev som om vi levde i Thermidorreaktionens tid och som om det slutligen lugnade någon att alla dessa jakobiners, hebertoviters och sansculotters tid var förbi. Varje revolution har sin "Montagne" och sin "Marais", däri ligger ingenting förvånande. Däremot är det förvånande att "Marais" röst hörs från så många håll.)

Om det kritiska tänkandet är värdigt sitt namn, om dess mål är att upphäva snarare än förstöra det bestående, innehåller det redan i sig självt den positiva lösningen. Här skall jag försöka att i sammanfattad form uttrycka vad jag menar med ekonomins humanisering och hur en sammankoppling mellan ekonomins rationalitet och konkret marxistisk humanism är möjlig under nuvarande omständigheter.

1. Medan ekonomismen tolererar mycket vidsträckta och godtyckliga administrativa ingripanden av staten i ekonomin och på vissa områden där det är helt onödigt, exempelvis beträffande vetenskap och kultur, proklamerar den å andra sidan att de ekonomiska lagarna ska befrias från varje slag av samhällsingripande, på områden där koordination och styrning är nödvändiga för att garantera ekonomisk rationalitet för samhället som helhet och för att förebygga och korrigera socialt oacceptabla konsekvenser av varu-penningrelationer.

Det är därför viktigt att upprätta en typologi över olika slag av interventioner från statens sida och skilja mellan dem som är irrationella och utan funktion (vilka borde avskaffas på ett betydligt mer radikalt sätt än ekonomismen hittills föreslagit), och dem som är nödvändiga, antingen för den ekonomiska rationaliteten eller för den socialistiska humanismen. De senare kommer inte att utesluta varandra om de uppfattas rätt. Verklig rationalitet innebär maximal effektivitet vid förverkligandet av medvetet valda samhälleliga mål, och konkret och verklig humanitet innebär valet av mål som är historiskt möjliga och överensstämmer med verkliga samhälleliga behov.

2. Verklig samhällelig rationalitet, vilken ett socialistiskt samhälle borde sträva mot, kan inte reduceras till en förenklad och ensidig formel för "frigörelsen av ekonomiska lagar". Varu-penningrelationerna måste befrias från godtyckliga ingripanden från den byråkratiska apparatens sida, särskilt beträffande sådana ingripanden som förhindrar integrering av delstaterna och favoriserar en ekonomisk grupp på andras bekostnad. Om emellertid en adekvat kontroll och reglering av okontrollerade marknadskrafter blivit ett objektivt behov över hela världen, måste detta särskilt vara fallet i socialistiska samhällen. Ett sådant samhälle kan inte tillåta massarbetslöshet, ökning av sociala skillnader utöver en viss gräns, långsammare utveckling av eftersatta och outvecklade områden, produktionens stagnation eller t.o.m. fall, riskfylld ojämnhet och instabilitet eller drastiska former av missnöje och anarki. Eftersom sådana fenomen, särskilt sedan 1929, blivit föremål för konstant uppsikt och kontroll av samhällspolitiska institutioner i den kapitalistiska världen vore det paradoxalt och egendomligt att förklara sådana ingripanden under socialistiska förhållanden innebära "intrång i systemet" eller "centralistisk kontroll".

3. Faktum är att socialismen redan idag måste gå ett steg längre. Samhället måste gradvis vidta åtgärder som syftar till att upphäva varu-penningrelationer. Även denna historiska process har i stor utsträckning redan ägt rum också i kapitalismen: Det finns en allt större mängd produkter och tjänster på utbildningens, kulturens, social- och sjukvårdens område, i vissa fall vad gäller livsmedel och byggnation, som inte längre är varor. Om socialismen inte vill gå till historien som enbart en samhällsform som lyckades genomföra en bromsad industrialisering, måste den nu visa hur produktionen kan gynna människans behov, inte profiten, d.v.s. inkomsten, hur belöning kan korreleras med arbete och inte med framgång på marknaden, vilken under våra förhållanden ofta är ganska oberoende av arbetets kvalitet och kvantitet, slutligen hur "det objektiverade arbetets herravälde över det. levande" kan avskaffas etc.

4. Den avgörande frågan är vem som skall överta alla dessa åtaganden att styra, korrigera och skapa nya produktionsförhållanden. Statens inflytande måste definitivt minskas, även om den fortfarande under viss tid kommer att upprätthålla vissa styrande funktioner. Självstyrets högre organ, som skall fylla tomrummet mellan företag och federation, måste påtaga sig ökat ansvar att reglera sociala processer och formulera en socialistisk politik.

Vårt samhälle är fortfarande otillräckligt organiserat. I stället för att erbjuda en bättre organisation på den demokratiska självstyrelsens grund hänvisar ekonomismen oss till marknadslagarna. Om ekonomismen inte verkligen tror på Adam Smiths "osynliga hand" måste den ändå konkret kunna visa hur den direkte producenten effektivt kan påverka de beslut som gäller hela samhället och hur man effektivt kan åstadkomma en högre grad av rationalitet än den som redan uppnåtts i kapitalistiska samhällen.

Om den kunde göra detta skulle ekonomismen emellertid inte vara ekonomism längre. Först då skulle den bli en fara för byråkratismen. Läget nu är att den försöker avlägsna sig från dagsproblemen, eller åtminstone skjuta upp frågan om hur de demokratiska institutioner som skall ersätta de byråkratiska institutionerna skall utformas.

I det stora hela är detta en ideologi som medvetet offrar den socialistiska humanismen för att slutgiltigt kunna säkra en högre grad av ekonomisk rationalitet och därigenom rädda byråkratismen.

Men en medveten politik för att avskaffa byråkratismen är nödvändig om det skall bli möjligt att nå ekonomisk rationalitet och rädda och vidareutveckla den socialistiska humanismen.

 


9. Politiska principer i liberalismen,
fascismen och socialismen

Skillnaderna både i uppfattningarna av politik och i det faktiska politiska livet i de tre undersökta samhällsformerna är uppenbara. Ändå kan man bakom dessa skillnader urskilja den traditionella politikens gemensamma kännetecken som en "alienationens sfär", som en grym, omoralisk, pragmatisk kamp om makt, en aktivitet där en individ eller samhällsgrupp tenderar att reducera andra individer eller samhällsgrupper till endast historiska objekt, till enbart redskap för förverkligandet av sina planer, en aktivitet som trots allt tal om icke-våld vilar på tvång och våld. Denna kritiska ansats leder till frågan om politiken som sådan i framtiden skulle kunna överskridas helt och hållet, och under vilka betingelser samhälleliga förhållanden och processer skulle kunna regleras på ett sätt som inte längre är politiskt i traditionell mening. Men politiken existerar fortfarande, vi lever ännu överallt i politiska samhällen och därför är skillnaden mellan olika politiska samhällen i vårt århundrade fortfarande av stor teoretisk och praktisk betydelse.

När man jämför liberalismens, fascismens och socialismens politiska doktriner kan man genast märka en fundamental skillnad: politikens målsättning och de politiska institutionernas raison d'être gäller för liberalismen den enskilde individen, för fascismen rasen eller nationen, för socialismen klassen, proletariatet.

De flesta liberala politiska teoretiker menar att en regerings främsta uppgift är att upprätta och bevara en ordning i vilken alla individer har trygghet och äger frihet att utnyttja viktiga, grundläggande rättigheter: att uttrycka sina åsikter, att församlas, att välja var man vill bo och arbeta, att ha ägodelar och att konkurrera på marknaden etc. Det samhälleliga livet är tydligen uppdelat i två olika sfärer: en politisk och en medborgerlig. Ett visst mått av ordning och kollektivism i den förra är ett nödvändigt villkor för frihet och individualism i den senare. Staten framställs som en institution som står över alla samhällsgrupper och över alla motstridiga intressen, vare sig det gäller klass, nationalitet, ras, religion, yrke, region eller andra partikulära intressen. Staten tillvaratar hela den samhälleliga gemenskapens allmänna intresse och alla individers (abstrakta medborgares) intressen, vilken samhällsgrupp de än tillhör. Det förutsätts att priset individen måste betala för sin trygghet och för friheten i det medborgerliga livets sfär, där han tillgodoser sina individuella intressen och konkurrerar med andra individer, är lydnad, lojalitet och underordnande under rådande lagar och den rådande regeringens beslut.[26]

Det finns en viss tvetydighet i den borgerliga demokratins teori, i den utsträckning staten är en alienerad makt.[27] Av själva begreppet demokratisk stat följer att staten på ett eller annat sätt borde uttrycka den allmänna viljan, styra med medborgarnas samtycke och i första hand vara ett instrument för att tillgodose deras intressen. I alla former av demokrati godtas tesen att det slutgiltiga avgörandet ligger i folkets händer. Men ett noggrannare studium leder till slutsatsen att den klassiska demokratiska teorin erkänner att staten i verkligheten är en mer eller mindre alienerad makt, en samhällelig struktur som styr människor och som endast i begränsad utsträckning kan kontrolleras av dem.

Locke inser att fursten och regeringen skulle kunna missbruka de rättigheter de fått på basis av samhällsfördraget, att de faktiskt skulle kunna förtrycka folket.[28] Det finns ingen demokratisk mekanism genom vilken folket verkligen kan kontrollera de styrande och ersätta dem. Demokratin kan då endast räddas om man tillerkänner folket rätten att göra uppror och använda våld för att störta regeringen.[29] Men för att lugna de konservativa opponenter som betraktar demokratin som ett tillstånd av permanent anarki förklarar Locke att människor hellre utsätter sig för smärre orättvisor och missbruk än gör uppror. Därför kan man vänta verkliga uppror endast när missbruket övergår till permanent tyranni.[30] Sålunda står det klart för Locke, som för alla andra av den borgerliga demokratins klassiker, att a) demokrati inte innebär att varje medborgare aktivt deltar i beslutsprocessen (inte innebär självstyre), b) att det faktum att styrandet förblir i händerna på en grupp människor som regerar i andras namn och med aktivt eller tyst samtycke av dessa, ofta i verkligheten leder till spänning, konflikt, och orättvisa som måste tolereras inom vissa gränser.

Rousseau talar uttryckligen om statsbildandet som alienation av vissa individuella rättigheter och förmögenheter.

Om en enskild medborgare, lyder argumentet, kan alienera sin frihet och göra sig till slav åt en annan människa, varför skulle inte ett helt folk kunna göra detsamma och underkasta sig kungens vilja? Rousseau tillbakavisar häftigt detta argument: "Att alienera innebär att ge eller att sälja ... Men varför skulle ett helt folk sälja sig självt? Långt från att livnära folket, livnär sig kungen på folket och endast på folket ... Despoten ger dem heller inte fred ... De krig som hans ambitioner utsätter dem för, hans omättliga snikenhet och de harmliga kraven från hans ministrar orsakar folket större förluster än ett utbrott av inre oenighet skulle göra." Ur detta drar Rousseau slutsatsen att en sådan kapitulationshandling för ingenting är "illegitim, ogiltig och gagnlös". När en man uppger sin frihet uppger han sin mandom, sina rättigheter, och sviker sin plikt som mänsklig varelse. Det finns ingen möjlig kompensation för en sådan total uppgivelse. Den är oförenlig med människans natur, och att beröva henne hennes fria vilja är att beröva hennes handlingar alla moraliska sanktioner. Även om människan kan alienera sig själv kan hon inte alienera sina barn. De föds fria, deras frihet tillhör dem och ingen annan än de själva har rätt att överlåta den.[31]

Rousseau är mycket medveten om den borgerliga demokratins grundläggande problem: den är inte och kan inte, speciellt i ett stort land, vara en direkt deltagande demokrati. Å andra sidan är han mycket skeptisk mot representativ demokrati och inser inte hur människor effektivt kan kontrollera sina representanter och hindra dem att bli en alienerad makt.[32] Därför är hans teori om allmänviljan[33] mycket tvetydig. Om den allmänna viljan är allas eller en majoritets vilja, är det mycket svårt att se hur man, även i viktigare frågor, egentligen ska kunna fastställa vad den allmänna viljan är och hur den ska kunna utverkas. Men om allmänviljan inte utgörs av gemensamma element i individuella viljor, om den objektifieras och identifieras med folkets verkliga allmänna intressen,[34] blir den i bästa fall ett överflödigt begrepp som inte kan bidra med något till teorin om demokratin (eftersom det inte lägger någonting till vår kunskap om hur vi ska kunna förverkliga folkets allmänna intresse vid styrandet av staten). I värsta fall skulle den kunna användas av en totalitär regim i självrättfärdigande syfte: alla människor kan göra misstag utom de som är ansvariga för tolkningen av den allmänna viljan.[35]

Jefferson är så medveten om att staten med nödvändighet alieneras, särskilt i förhållande till den unga generationen, att han ser spontana uppror och omprövning och förändring av alla lagar vart tjugonde år som enda lösningen.[36]

Generationskonflikten är dock bara en typ av konflikt som uppstår mellan staten och en del av folket. Dessutom är generationskonflikten vanligen bara ett uttryck för en mycket djupare konflikt: mellan privilegierade och mindre privilegierade sociala krafter. Unga människor är ännu inte starkt bundna till någon av klasserna, de har ännu inte fast förankrade intressen och är mer öppna för humanistiska och egalitära strävanden. Därför tenderar ungdomen att bli starkt kritisk mot den bestående ordningen och mot de existerande formerna av social orättvisa och åtminstone delvis och tidvis kommer den i konflikt med staten, som just har till en av sina funktioner att bevara den bestående ordningen.

Även i sin ideala, teoretiska form lider den borgerliga staten av en fundamental svaghet: den förutsätter en uppdelning av folket i styrande och styrda. Det verkliga politiska livet är tillgängligt bara för de förra: Det är de som kämpar, fattar beslut, formulerar och accepterar lagar, och de använder tvång för att förverkliga sina beslut. De senare lever ett fiktivt politiskt liv: I bästa fall informeras de om vad som har beslutats och ger sitt samtycke, man presenterar två eller fler kandidater för dem och de röstar på en av dem, de läser i tidningen om vilka nya lagförslag som antagits och blivit bindande för dem. De kan uttrycka sitt missnöje genom att skriva brev eller vägra rösta, men eftersom de är oorganiserade kan de i de flesta fall inte ha något inflytande på politiska maktcentra. De kan rösta på en annan kandidat men det finns ingen garanti för att han skulle agera annorlunda.

I praktiken, i ett samhälle som är delat i ägande och egendomslösa klasser, blir separationen mellan de styrande och den stora majoriteten en mycket allvarligare sak. Statens grundläggande uppgift, att genom tvång skydda det bestående, sammanfaller helt med privilegierade samhällsklassers intresse av att upprätthålla status quo. På så sätt blir staten huvudsakligen en tvångsapparat som i bästa fall kombinerar högsta möjliga rationalitet med ett minimum av nödvändigt våld, för att hålla samhällsprocesserna inom den etablerade strukturens gränser och inom ramarna för den etablerade formen av fördelning av det samhälleliga välståndet.

Betydelsen av de politiska friheter som existerar i ett borgerligt samhälle ska inte förnekas.[37] Inte heller kan man förneka den stora betydelsen av att ett erkännande av grundläggande mänskliga rättigheter innefattas i varje demokratisk stats skrivna författning och lag. Men i ett samhälle som ännu har stora sociala skillnader blir den praktiska effekten av erkännande av friheter och rättigheter vida mindre än den borgerliga demokratins teori vill få oss att tro. Hela den uppfattning av politisk frihet som antagits i teorin är oerhört naiv och ytlig. Den förutsätter att man är fri när man kan välja mellan olika åskådningar och rösta på ett av de politiska partierna och en av kandidaterna. Detta är frihet bara i jämförelse med situationer där det inte finns några som helst valmöjligheter. Men det är en mycket ytlig, begränsad och ibland även illusorisk frihet. De som kontrollerar stora nationella politiska organisationer och massmedia har överväldigande inflytande över utformningen av vanor och politik samt urvalet av kandidater. Både organisationerna och massmedia erfordrar i växande utsträckning stora finansiella tillgångar. Ekonomisk makt för med sig politisk makt. Vice versa är politisk demokrati omöjlig utan ekonomisk demokrati.

Den borgerliga demokratin äger bestånd på två villkor. 1. Om den lyckas undvika ekonomiska kriser, säkra en stadig ekonomisk tillväxt och döda det politiska intresset hos arbetarna genom att helt inrikta deras uppmärksamhet på den kortsiktiga ekonomiska kampen för högre löner och bättre arbetsförhållanden.[38] 2, vilket är en förutsättning för 1: om den genomför gradvisa sociala förbättringar genom att reducera påtagliga sociala orättvisor, samtidigt som den effektivt stärker de grundläggande strukturella sociala olikheter som effektivt håller huvuddelen av befolkningen utanför det aktiva politiska livet.[39]

Om dessa villkor inte uppfylles kommer samhälleliga konflikter att anta en sådan häftigt antagonistisk karaktär att samhället ställs inför två andra utvägar, som båda börjar med upphävandet av tidigare demokratiska former:

Den ena är fascism som använder ytterst brutala metoder för att stoppa en vidareutveckling av klassmotsättningarna och som försöker samla alla samhällsklasser för att befrämja nationens och rasens intressen.

Den andra utvägen är socialism som söker driva klassmotsättningarna till ett logiskt slut, lösa dem genom att krossa den borgerliga staten och upprätta en ny proletär stat. Detta rent tillfälliga övergångsinstrument har till uppgift att påbörja omvandlingen av hela den ekonomiska strukturen och att förbereda avskaffandet av politiken och staten som tvångsapparat.

Till skillnad från den parlamentariska demokratin ignorerar fascismen helt den enskilde medborgaren. Individen är helt underordnad totaliteten och totaliteten är nationen. Mussolini säger: "Fascismens människa är en individ som är nation och fosterland, vilket är en moralisk lag som förenar individerna och generationerna i en tradition och en mission vilken undertrycker instinkten för ett liv inom njutningens snäva ram, för att i plikten återupprätta ett högre liv utom tidens och rymdens skrankor, ett liv där individen genom förnekelsen av sig själv, genom försakelsen av sina egna privata intressen, genom själva döden, förverkligar den fullkomligt andliga existens i vilken hela hans människovärde ligger."[40] I samma anda fortsätter Mussolini att tala om en "högsta lag" och en "objektiv vilja" som "står över den enskilde individen och upphöjer honom till ett medvetet medlemskap i ett andligt samhälle". Han säger också att den fascistiska uppfattningen är "mot individualismen, för Staten, och den är för individen endast i den mån denne sammanfaller med Staten".[41]

Allt detta tal om individers andliga existens i en stat som är dem helt överordnad är endast en mystifikation. Ju mer andligheten i den samhälleliga existensen betonas, desto troligare är det att det bakom denna retorik döljer sig en politik helt utan andliga värden, inskränkt till blotta kampen om makt, om kontroll över människor och om rikedom som skapats av andra. Begreppet allmän vilja används här i en betydelse helt olik den som är gängse i demokratier. Det är inte längre fråga om allas eller en majoritets vilja - det är fråga om viljan hos ett fåtal eller t.o.m. en enskild, som lyckas ena massorna och leda dem i kampen för makten.

Mussolini medger att den fascistiska staten är totalitär: "Allting finns inom Staten, ingenting mänskligt eller andligt existerar och än mindre har värde utanför Staten ... Utanför Staten kan det varken finnas individer eller grupper (politiska partier, sammanslutningar, syndikat, klasser)."[42] Detta innebär bokstavligen att ingen politisk aktivitet skulle tolereras om den inte är kontrollerad och styrd av staten och det styrande partiet.

Naturligtvis undviker även fascister att säga att de är emot frihet och demokrati. "Fascismen är för friheten. Den är för den enda frihet som är verklig, Statens frihet och individens frihet inom Staten ...[43] Den fascistiska Staten har begränsat värdelösa och skadliga friheter och har bevarat de som är väsentliga."[44] Logiken i denna väsentliga frihet har klargjorts filosofisk av Gentille och detta är ett av de avskyvärda exemplen på hur hela det teoretiska tänkandets tyngd till fullo har brukats och missbrukats, för att skapa ett intryck av djupsinnighet och underliggande rationalitet kring helt enkla och vulgära saker: "Tvång och samtycke är oskiljaktiga, det ena förutsätter det andra. Statens auktoritet och medborgarens frihet utgör en kontinuerlig cirkel där auktoriteten förutsätter frihet och friheten auktoritet."[45]

Vem känner inte till detta slag av feedback - det finns ingenting enklare än att frambringa samtycke med tvång som därigenom förstärks genom samtycket. Det verkliga politiska värdet av samtycke som inte är fritt utan frambringat under tryck är en helt annan sak.

Det som väsentligen utmärker fascismen är inte enbart totalitarism, utplåning av alla friheter och hypostasering av staten. Den politiska maktens struktur är en sak, dess historiska innebörd en annan. Syftet med fascismens totalitarism är dubbelt; a) att krossa arbetarrörelsen och söka påtvinga hela nationen en enhet under bourgeoisins styre, vilket i annat fall vore omöjligt eftersom klasskampen pågår inom nationen, b) att mobilisera hela nationen för expansionen, erövringen av andra nationer och deras territorium, att med andra ord tvinga hela nationen att kämpa för typiskt borgerliga intressen.

Naturligtvis döljer den fascistiska ideologin detta faktum genom ytterst hycklande fraser som t.ex. följande:

"Nationen är en etisk realitet som existerar och lever bara i den utsträckning den utvecklas. Därför är Staten ... också en makt som gör sin vilja känd utanför sina gränser, gör den känd och respekterad. Den är organisation och expansion."[46]

En dylik diskrepans mellan doktrin och faktisk praktik är karakteristisk för alla ideologier. Hur mycket den än söker vädja till en hel nation eller hela mänskligheten är en ideologi huvudsakligen en rationalisering och ett rättfärdigande av en särskild samhällsgrupps partikulära intressen.

Fascismens mål var så fullständigt egoistiska, simpla och inhumana att ingen ideologi helt lyckades dölja dem. När allt kommer omkring tjänar en ideologi också syftet att psykologiskt förbereda breda massor av anhängare för ett visst slag av beteende. I detta fall behövdes en homo militans redo att utvidga staten, att erövra svagare nationer, att döda och förinta, att genomdriva ett permanent tillstånd av ojämlikhet mellan raser, nationer och individer. Eftersom goda rationella argument inte kunde ges för ett sådant handlingsprogram måste huvudvikten läggas vid tro, blod, rassolidaritet, plikt, absolut blind lydnad och individens totala underkastelse under staten. Därför finner man i fascistiska doktriner en klart biologisk och irrationell ansats.

Med Roccos ord:

"Mänskligheten existerar bara som ett biologiskt begrepp inte som ett socialt ... För fascismen har samhället som historiska och inneboende målsättningar att bevara, expandera och förbättra, helt skilda från de individers som vid ett givet tillfälle utgör samhället; så skilda att de t.o.m. kan stå i motsättning till varandra. Därav nödvändigheten av offer (vilken äldre doktriner i föga utsträckning insett) ända till individens totala underkastelse under staten. Därav den sanna förklaringen av kriget som mänsklighetens eviga lag, uttolkad av de liberal-demokratiska doktrinerna som en degenererad absurditet eller en avskyvärd vansinnighet."[47]

Mussolinis vittvätt av den imperialistiska expansionen är enkel och cynisk:

"För fascismen är strävan efter Imperiet, d.v.s. efter nationens expansion, ett uttryck för livskraft; dess motsats, att hålla sig inom egna gränser, är ett tecken på förfall: Människor som upphöjer sig eller återupprättar sig är imperialistiska, människor som dör är självförnekande."[48]

Denna doktrin har uttryckts på ett ännu mer brutalt, oförblommerat och rasistiskt sätt av den tyska nazismens ideologer. Rosenberg talar om "blodets myt som en framväxande ny tro", om "den blåögda, blonda rasens renande uppgift".[49] Hitler kände inte ens behov av ideologiska omskrivningar och idealiseringar. Han låter som om han framförde enkla, sunt förnuftiga sanningar:

"Det är klart att den starkare har rätten att inför Gud och världen genomdriva sin vilja."[50]

"Endast styrkan härskar. Styrkan är den främsta lagen."[51]

"Människan har kampen och en ras som med framgång fortlevt, att tacka för allt väsentligt. Om man avlägsnar de nordiska germanerna återstår ingenting annat än apdans."[52]

"Kampen för det dagliga brödet blir i verkligheten en kamp för den jord som frambringar detta dagliga bröd, d.v.s. en kamp för livsrum. Det är en järnhård princip: De svaga går under för att de starka ska kunna leva. Ur alla oräkneliga varelser uppstår en fulländad art som blir härskare över de andra. Människan är en sådan fulländad varelse - den mest brutala, den mest beslutsamma varelsen på jorden. Hennes enda tanke är att utrota sina fiender i världen."[53]

"Om människorna önskar leva är de tvingade att döda andra ... Man är antingen hammaren eller städet. Vi erkänner att det är vårt syfte att åter förbereda det tyska folket för rollen som hammare."[54]

Både fascismens doktrin och praktik är således helt klara och erbjuder knappast något problem. I den utsträckning fascismen har en filosofi är det en filosofi som nedvärderar människan till enbart en biologisk varelse som är ytterst självisk, aggressiv och rå. Den är en teori som förklarar att krig är ett naturligt tillstånd hos mänskligheten och som öppet hävdar en grundläggande ojämlikhet bland människor, styrkans rätt och individens behov av absolut lydnad och underkastelse under diktatorns vilja.

För en ytlig betraktare kan det förefalla som om det finns slående politiska likheter mellan ett fascistiskt och ett socialistiskt politiskt system.[55] Inom båda systemen är statsapparaten ytterst inflytelserik och kontrollerar hela det ekonomiska, sociala och kulturella livet. Inom båda finns enpartisystem. Båda tenderar att utveckla ledarkult. Båda tenderar att glorifiera den nationella armén. Båda tenderar att militärt ingripa och invadera andra länder i eget nationellt intresse.

Men även om vi för ögonblicket bortser från mycket väsentliga skillnader är de uppräknade fenomenen inte identiska i de båda fallen.

1. Staten i det postkapitalistiska samhället är inte längre ett redskap för borgerliga och småborgerliga krafter vilka tidigare eliminerats som klasser. Staten blev i och med revolutionen ett redskap i händerna på arbetarrörelsens välorganiserade avantgarde. Det är sant att detta avantgarde genomgick avsevärda förändringar och att det efter många personskiften uppstod som en ny härskande elit - byråkratin. Därför tenderar inte staten att vittra bort som Marx, Engels och Lenin förutspådde, utan tenderar i stället att öka sin makt och vidga sitt inflytande.[56] Och ändå är den postkapitalistiska statens uppgift inte expansion utan påskyndad industrialisering, urbanisering och så snabb ökning av befolkningens levnadsstandard som är möjlig under det rådande tillståndet av kamp med ledande kapitalistländer. De nuvarande socialistiska staternas mål påminner i själva verket mycket om de avancerade kapitalistiska ländernas mål.[57] Men dessa är mycket olika ett avancerat socialistiskt samhälles mål, vilket enligt Marx skulle vara fri produktion, eliminering av individens underordnande under arbetsfördelningen, upphävandet av motsättningar mellan intellektuellt och manuellt arbete, allmänt deltagande i politiskt beslutsfattande, gradvis överskridande av de borgerliga rättigheternas inskränkthet.

Faktum är att vissa handlingar som begåtts av Sovjetunionen, t.ex. angreppet mot Finland 1940, de militära invasionerna i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968, påminner om vissa fascistiska handlingar. Ändå har vi här två skilda typer av handling som tillhör skilda historiska situationer och har skilda innebörder. Fascismens handlingar har varit led i en i grunden aggressiv och offensiv utrikespolitik, där aggression, expansion och skapandet av ett imperium har varit mål i sig. Sovjetunionens handlingar har däremot varit led i en i grunden defensiv strategi i ett land som inom två årtionden två gånger angripits av kapitalistiska styrkor, förlorat trettio miljoner människor och vid båda tillfällena utsatts för en fruktansvärd förödelse. Mot denna bakgrund kan en stor del av Sovjetunionens aggressivitet ses som uttrycket för ett djupt rotat misstroende, oro och fruktan för att slakten och förstörelsen skulle komma att upprepas.

Vissa liberala ideologer som inskränker demokrati till att vara synonymt med flerpartisystem, identifierar ofta fascism med rådande former av socialism, eftersom båda har enpartisystem och rivaliserande politiska organisationer är strängt förbjudna. Givetvis kan varje dylik politisk struktur betecknas som diktatur, men man borde inte försumma att lägga märke till några viktiga skillnader, både i det ursprungliga syftet och i den följande utvecklingstrenden.

Kommunistiska partier skapades av genuina revolutionärer, individer som reste sig mot rådande förtryck och social orättvisa. De önskade i de flesta fall befria människor ur alla klasser, nationer och raser från slaveri, fattigdom och meningslöst slit. Fascistiska partier skapades av fanatiska nationalister och rasister vilka var redo att använda de mest drastiska medel för att bevara den rådande samhällsstrukturen och de rådande skillnaderna. De såg lösningen på fattigdomens och arbetslöshetens problem i tillägnandet av andra nationers och rasers egendomar.

Det absoluta maktmonopolet var för fascister en principsak, en följd av en i grunden naturlig och biologisk olikhet. För marxisterna var det åtminstone till att börja med ett nödvändigt ont. Det finns överväldigande empiriska bevis för att de verkligen trodde att både staten och partiet skulle försvinna efter en inte alltför lång övergångsperiod. Till skillnad från anarkisterna hade man förstått tillräckligt av historien för att inse att ett rättvisare, klasslöst samhälle inte kan byggas upp utan en organiserad makt som kunde upphäva gamla privilegier och ekonomiska skillnader och som kunde lägga den institutionella grunden till en ny kultur, ny skolning, skapandet av nya värden, aspirationer, behov, livsstilar. Enligt den marxistiska doktrinen skulle partiets uppgift efter revolutionen inte vara att styra, att kontrollera alla områden av samhällslivet, utan just att svara för den politiska skolningen, skapandet av ett nytt socialt medvetande. Det är ett historiskt faktum att det i de flesta socialistiska revolutioner funnits en fas då man lade mycket stor vikt vid skolning och sökande efter en ny kultur. Faktum är också att det t.o.m. i Lenins mycket militanta och rigida bolsjevikparti fanns en period (1917-20) med ansenlig inre demokrati[58] och i vars inledningsskede man erbjöd sig att samarbeta med andra arbetarpartier. Dessa avböjde dock.

Liberala kritiker av socialismen ger en fullständig, men ibland också mycket ytlig beskrivning av hela övergångsprocessen från revolutionärt avantgarde till auktoritär byråkrati. I värsta fall framkastar liberalerna den konspirationsteori enligt vilken kommunister i själva verket inte skulle vara intresserade av frigörelse eller upphävande av exploatering, utan enbart och från början av maktövertagande för maktens egen skull. I bästa fall möter man den åsikt som uttrycks t.ex. av Bertrand Russell i Bolsjevismens teori och praktik att en längre tidsperiod vid makten under förhållanden av allmän efterblivenhet, med en fientligt inställd, icke samarbetsvillig bondeklass, kommer att föra med sig avsevärda förändringar i de nya härskarnas medvetande, hur uppriktiga revolutionärer dessa än varit från början. Denna uppfattning innehåller ett viktigt korn av sanning. Den är också metodologiskt intressant: Den utgår från ett marxistiskt grundantagande, nämligen att människans medvetande är bestämt av objektiva samhälleliga betingelser. Men sedan utvidgar den den gängse doktrinära marxistiska analysen i enbart ekonomiska termer genom att införliva politisk makt i begreppet objektiva samhälleliga betingelser. Det finns i själva verket ingen anledning att tro att produktivkrafter och produktionsförhållanden alltid är den avgörande samhälleliga infrastrukturen. Många marxister har vid sina analyser tenderat att försumma fenomenet politisk makt som en objektiv och under vissa historiska betingelser avgörande bas för alla övriga samhälleliga skeenden, inklusive ekonomisk utveckling.

Ändå förbiser den liberala kritiken helt att det utöver den allmänna efterblivenheten och en tänkbar makthunger hos vissa enskilda revolutionärer fanns en annan avgörande kausal faktor som tvingade revolutionärerna att efter revolutionens seger stanna längre vid makten och bli hårdare än de själva avsett. Denna faktor var utländska makters kontrarevolutionära intervention. Dessa makter sände arméer, understödde varje form av inhemskt motstånd och organiserade en militär, ekonomisk och politisk blockad mot den nya revolutionära republiken. Helt i motsats till fascismen är enpartisystemet och den politiska diktaturen i postkapitalistiska länder i många fall inte orsaken till utan konsekvensen av den omgivande kapitalistiska världens fientliga inställning.

Det får heller inte förbises att ideologin hos det kommunistiska parti som slutligen blivit ett centrum för alienerad makt, där monolitism, sträng disciplin och hierarkisk ordning helt ersatt de tidigare demokratiska formerna - fortfarande i grunden är humanitär. Hur mycket humanismen än kan missbrukas av byråkratin[59] fortsätter den ändå att påverka människors vanliga beteende, framkalla värme och vänlighet i mänskliga relationer, uppmuntra egalitära attityder, betona betydelsen av vetenskap, kultur, utbildning och rationalitet, bekämpa rasism, öppen chauvinism, aggressivitet, förhärligande av krig - alla de beteendemönster som var så utmärkande för den fascistiska ideologin, som var nödvändiga psykologiska förutsättningar för nationell expansion och skapandet av nya imperier.

Personkulten under Stalintiden, speciellt från slutet av trettiotalet fram till Stalins död, imiterades under fyrtiotalet och början av femtiotalet i nästan alla östeuropeiska länder och existerar fortfarande i Kina. Denna personkult är definitivt ett av de mest negativa fenomenen i socialistiska länder och påminner verkligen om liknande kulter inom fascismen. Det finns ingenting i marxistisk teori eller i praktiken under de två kommunistiska internationalerna som antyder möjligheten av sådana auktoritära företeelser i postkapitalistiska samhällen. Det är sant att Marx utövade ett stort inflytande på den första internationalen, men han var otvivelaktigt den skarpaste hjärnan och den starkaste personligheten där och han var den främste bland jämlikar. Detta var ett naturligt förhållande, baserat på naturlig förmåga och kunskap, inte på den makt en position i en hierarki eller kontrollen av polis och armé kan ge. Visserligen var Marx ganska intolerant mot vissa av sina opponenter, speciellt mot Proudhon, Bakunin, Lassalle och Herzen, men han var tvungen att kämpa för sina åsikter och segern var aldrig given. Engels spelade en mycket framträdande roll i den andra internationalen, särskilt bland tyska socialdemokrater, men han var huvudsakligen rådgivare, inte ledare. Lenin var avgjort en stor ledare, skapare av en rörelse, en man utan vilken oktoberrevolutionen aldrig skulle ha inträffat. Lenin hade hela tiden ett avgörande inflytande över utformningen av politiken och bestämningen av strategi och taktik. Han var på alla sätt en överväldigande auktoritet. Ändå var han inte fruktad av någon, han tvingades kämpa för sina åsikter och mötte alltid motstånd. Vid flera tillfällen föll hans förslag,[60] vilket ändå inte äventyrade hans ledande ställning.

Jämfört med Lenin och även med andra ledande bolsjeviker framstod Stalin som en ganska betydelselös figur. Han var inte någon originell tänkare och var inte som Lenin föremål för allas beundran. Han var ingen lysande talare som Trotskij, han saknade anseende som framstående teoretiker som Bukharin, han var inte så välkänd som Zinovjev. Hur kom det sig då att han lyckades? Svaret på denna fråga måste ha både en subjektiv och en objektiv komponent.

Ur objektiv synpunkt gjorde vissa historiska förhållanden uppträdandet av en diktator möjligt och t.o.m. önskvärt.

För det första stod den nya staten vid slutet av inbördeskriget 1920-21 inför en nästan olöslig uppgift: den var för outvecklad för socialism, den hade utsatts för för mycket förödelse för att kunna fungera normalt, den var helt ensam, omringad av en fientlig värld, utan någon känsla av trygghet. Det europeiska proletariatet hade inte gripit till vapen som väntat, resningar förekom i Ungern och Bayern men inga framgångsrika revolutioner. I stället strejkade hungriga arbetare i Ryssland och bönder och matroser i Kronstadt reste sig. Sovjetstaten tvingades anpassa sig till en helt ny situation. Flera bolsjevikledare ansåg att det inte fanns något annat alternativ än att uppge den politiska makten och ställa sig i opposition och verka underjordiskt. Men om revolutionen skulle kunna överleva behövdes någon som kunde upprätta ordning, som kunde ge nytt hopp om möjligheten att bygga upp socialismen i ett isolerat land, mobilisera inte bara de hårt arbetande massorna utan hela nationen till den nya uppgiften att försvara och bygga upp sitt nya socialistiska fosterland, Sovjetunionen. Stalin var den rätte mannen för denna uppgift. Under hela sitt liv hade hans huvuduppgift varit att ansvara för organisationen, disciplinen och ordningen inom bolsjevikpartiet. Medan Trotskij förde befälet över röda armén, medan Zinovjev arbetade i Komintern, medan Lenin utarbetade den grundläggande politiken, arbetade Stalin som sekreterare för partiorganisationen och kommittén för nationella frågor. Alla de apparatjiks som han valde ut och tilldelade poster blev nyckelfigurer vid upprättandet av ordning. När Trotskij under tidigare år konsekvent förespråkade sin teori om den permanenta revolutionen, när t.o.m. Lenin brukat omfatta hans åsikter att socialismen i ett land var omöjlig, teg Stalin. Nu var han den ende av ledarna som med fullständig övertygelse och utan att låta pragmatisk kunde säga att socialismen trots allt kunde och måste byggas i ett land. Och han var den ende som var skrupelfri och grym nog att kräva de yttersta ansträngningar och uppoffringar för att lösa den nästan omöjliga uppgiften att påskynda industrialiseringen utan vare sig kapital eller hjälp utifrån.

För det andra var det efter inbördeskrigets slut och efter NEP möjligt att styra utvecklingen åt olika håll. Tidigare hade det varit avsevärt lättare att besluta vad som skulle göras, emedan det knappast fanns något val. Där man stod inför valsituationer, som t.ex. när man tvingades avgöra huruvida man skulle sluta fred med tyskarna eller inte, eller huruvida man skulle införa NEP eller fortsätta med krigskommunismen, resulterade det visserligen i skarpa meningsmotsättningar och slöseri med energi, men man gjorde vad som måste göras. När landet nu återhämtat sig fanns det flera möjligheter. Vänsteroppositionen krävde större arbetardemokrati och att man i större omfattning skulle uppmuntra proletära revolutioner utomlands. Högeroppositionen krävde bättre villkor för bönderna och småföretagarna. Centern under ledning av Stalin ansåg att en stark central statsmakt måste återhålla sig från äventyrligheter utomlands och koncentrera alla krafter på påskyndad industrialisering och kollektivisering av jordbruket. Detta föreföll vara en mer realistisk linje än Trotskijs och mer revolutionär än Bukharins. Detta anspråksfulla program för uppbyggandet av en helt ny ekonomi krävde dock landets enande och framför allt full enighet i målsättning, effektivitet och disciplin inom partiet. I åratal efter Lenins död under NEP, i avsaknad av något större projekt, var partiet splittrat och den mesta energin gick åt till häftiga debatter mellan olika fraktioner. Gemene man var trött på debatter mot slutet av tjugotalet och när tiden var mogen för en ny revolutionär offensiv var majoriteten redan beredd att anpassa sig till vilken ordning som helst och undertrycka varje oenighet, försaka sin egen frihet för effektivitetens skull. När en postrevolutionär situation når denna punkt inträffar en thermidor-reaktion.

Här måste vi ta hänsyn till en viktig socialpsykologisk faktor: flykten från frihet, en närmast masochistisk strävan hos hela folkmassor att undfly en outhärdlig känsla av isolering och otrygghet, att finna en mäktig person att identifiera sig med, till vilken de kan överlåta frihetens och ansvarets börda och eliminera den ständiga risken att göra politiska misstag, avvika från den riktiga linjen, bli en folkets fiende. I stor utsträckning var Stalin en produkt av sitt folks flykt-från-frihet-syndrom under förhållanden av utmattning och fredslängtan. Ryssarna har i århundraden identifierat sig med sina tsarer och det är inte enbart en tillfällighet att det var en ryss, Dostojevskij, som först uppmärksammade fenomenet med flykten från friheten i boken Bröderna Karamazov, i den berömda liknelsen om storinkvisitorn. Jesus återvänder till jorden på 1500-talet och anländer till Spanien. Storinkvisitorn känner igen honom och beordrar vakten att arrestera honom. Senare samma natt besöker han Jesus i fängelset och försöker under ett långt samtal rättfärdiga sig själv, inkvisitionen och till och med fängslandet av Jesus. Kärnan i hans resonemang är att Jesus försökt frigöra mänskligheten men att mänskligheten inte önskar och inte kan uthärda friheten. Friheten ställer krav på människorna som de inte kan uppfylla, därför är den en huvudorsak till lidande. I själva verket längtar mänskligheten efter auktoritet, mystik, mirakler och någon att dyrka.

Därför måste man välja huruvida man ska skänka mänskligheten vad den vill ha, fastän detta alternativ är förnedrande och kräver att man begår fruktansvärda handlingar (inkvisition bland annat), eller om man ska ge mänskligheten friheten med all dess storslagenhet, varvid man kommer att vara grym och plåga människor. Jesus är en sådan grym människa och förtjänar att anklagas för obarmhärtighet och självsvåldighet. Storinkvisitorn däremot väljer att vara human och att av medlidande och barmhärtighet frånta mänskligheten denna fruktansvärda gåva och ge den den auktoritet den önskar. Denna uppgift är inte ren och tilltalande, den kräver handlingar som gör honom avskydd, men detta visar bara djupet av hans medlidande.

Denna text i vilken man lätt kunde ersätta storinkvisitorn med Stalin och Jesus med Marx är inte bara en lysande ironi utan också en inträngande analys av ett massbeteendemönster som är typiskt för alla cesariska politiska strukturer. Det finns historiska situationer där breda folkmassor lider av en kollektiv otrygghet och oro som endast kan övervinnas genom långtgående depersonalisering, identifiering med en stor ledare, genom anslutning till ytterst uniforma organisationer. I en sådan situation framträder lätt en diktator, även om han inte är en typiskt karismatisk ledare, även om han saknar den magiska dragningskraft eller den förmåga att omedelbart hänföra stora folkmassor som Weber talar om.[61] Stalin saknade vissa av de egenskaper som utmärker en karismatisk ledare. Det fanns ingenting tilldragande i hans personlighet, han var en dålig talare och en ganska dålig demagog, han beblandade sig inte med vanligt folk (som Tito och Castro), han visade sig inte utanför Kreml på åratal. Men han hade andra förmågor som hjälpte honom att lätt besegra alla rivaler och så småningom bli den mäktigaste ledaren i modern tid. Han var kall, rationell, ytterst slug och obarmhärtig, men besatt också en enorm förmåga att känna vilken politik som skulle kunna vinna partikadrernas stöd, vilken politik som, fastän vågad och krävande, ändå skulle komma att accepteras av massorna vid ett givet tillfälle.

Myten om Stalin byggdes i själva verket upp av byråkratin som behövde honom. Byråkratin tillskrev honom övermänsklig och övernaturlig vishet, klarsynthet, mod, järnvilja och absolut hängivenhet gentemot arbetarklassen (som han i själva verket snarast föraktade). Massmedia hjälpte till att sprida denna bild och förstärka den dag efter dag.

Således skapade Stalin byråkratin och denna skapade honom.

Hur ska man då kunna undvika persondiktatur under en pågående genomgripande samhällsomvandling?

I ljuset av vad som sagts tidigare måste svaret på denna fråga innehålla åtminstone följande tre komponenter:

1. Man måste i förväg känna till att vissa objektiva historiska situationer gynnar uppkomsten av stora ledare som gradvis utvecklas till diktatorer.

Ett exempel på en sådan situation är då ett samhälle befinner sig i ett tillstånd av uppenbar stagnation, där den liberala regeringen är för svag för att kunna genomföra nödvändiga reformer och arbetarrörelsen är tillräckligt stark för att bourgeoisin ska känna sig hotad, men för svag eller för splittrad för att kunna gripa makten. I en sådan situation finns en avsevärd fara för en utveckling mot fascism.

Ett annat exempel är då en socialistisk revolution påbörjats i ett efterblivet, huvudsakligen agrart land, vilket kräver fortsatt användning av tvång och politisk propaganda för att alla nationella resurser för påskyndad industrialisering ska kunna mobiliseras. Under dessa förhållanden skulle en radikal samhällsomvandling fortfarande kunna vara den bästa lösningen, men man bör vara medveten om de politiska konsekvenserna i förväg och inte vänta sig någon större politisk demokrati under en relativt lång tidsperiod.

Byråkratiseringen av en radikal rörelse börjar alltid, fastän nästan omärkbart, redan under kampen om makten. Om en revolutionär rörelse inte framväxt ur en redan existerande bred, spontan massrörelse utan är upphovet till rörelsen kan den vara effektiv endast i den utsträckning den är monolitisk, hierarkiskt organiserad, konspiratorisk och försedd med en orubblig tro på sin målsättning och sina ledare. I detta fall finns inte mycket hopp om att en senare byråkratisering ska kunna undvikas. Alienation av ledarskapet kan undvikas endast om det utbyts med jämna mellanrum och om - åtminstone vad beträffar verkställande funktioner - ett maximalt antal vanliga aktivister är engagerade i verkligt beslutsfattande (inte bara i allmänna diskussioner sedan beslut redan fattats och åtgärder vidtagits för att genomföra dem), om det finns ett särskilt system för kontroll och begränsning av makten inom ledarskiktet och framför allt om en demokratisk diskussionsanda ständigt upprätthålls på alla nivåer, om ingen auktoritet baseras på ställning inom organisationen utan på personliga mänskliga kvaliteter. Alla dessa betingelser kan knappast uppfyllas i ett efterblivet samhälle. De måste skapas. Det första steget är att inse hur viktiga de är.

2. I stället för den utbredda tendensen att glorifiera politiska ledare och helt identifiera sig med dem, är en helt annan politisk skolning av massorna nödvändig. En skolning som utvecklar en objektiv och kritisk inställning till ledarna, som utvecklar lojalitet mot idéer och program, inte mot enskilda ledare. En sådan politisk skolning och en motsvarande förändring i politiska attityder blir möjlig och framgångsrik när samhället når en sådan utvecklingsnivå att alla kan garanteras ett minimum av juridisk och ekonomisk trygghet och ett minimum av den allmänna bildning som är nödvändig för kritiskt tänkande. Ett mycket viktigt villkor för utbredd motståndskraft mot varje form av auktoritarism, demagogi och karismatisk ledarkult, är fri tillgång till massmedia.

Ett samhälle som är på väg att genomföra en genomgripande samhällsomvandling får inte tillåta någon form av monopol över massmedia. Den enda möjliga åtgärd som kan vidtas mot den styrande elitens monopol över massmedia är att skapa inofficiella, underjordiska massmedia. Att detta är möjligt t.o.m. under mycket svåra förhållanden exemplifieras bäst av masscirkulationen av Solsjenitsyns romaner. Solsjenitsyn är mycket aktuell inom dagens sovjetkultur fastän ingen av hans romaner, med undantag av En dag i Ivan Denisovitjs liv, publicerats offentligt.

3. Ett samhälle som genomgår en omvandlingsprocess får inte tillåta uppkomsten av sådana sociala strukturer som tillåter byråkratin att bli den dominerande politiska maktfaktorn. Detta leder oss fram till problemet med avbyråkratisering och deltagande demokrati vilket kommer att diskuteras i följande kapitel.

 


10. Är politiska partier förlegade?

I senare litteratur kring ämnet finner man ofta påståenden av följande typ:

"Partiorganisationer i amerikansk politik ger ett jippoartat och ofördelaktigt intryck" (Judson James, American Political Parties, 1969).

"Amerikaner är negativt inställda till partiorganisation." (Jack Dennis, Support of the Party System by Mass Public, American Political Science Review sept. 1966, s. 600- 615.)

"Den amerikanska politiska attityden, särskilt individualismen och jämlikhetsidealet, gör varje medborgare mottaglig för de Progressivas idéer om direkt demokrati. Amerikanen är motståndare till organisation, t.o.m. till ledare, han kan faktiskt gå så långt som att nedvärdera betydelsen av politisk yrkesskicklighet vid utövandet av regeringsfunktioner. Traditionellt motstånd mot öppen maktkoncentration i kombination med erfarenheterna från senare delen av förra seklet och början av detta stärkte stödet för politiska partier av Progressive Partys och Non-partisans typ." (James, s. 60.)

Det finns tre angreppsvinklar ur vilka man kan kritisera partiet som politisk organisationsform.

1. Med utgångspunkt från en tidigare demokratisk tradition. Det fanns tidigare ett mer eller mindre tillfredsställande politiskt liv utan partier. Politiska partier i ordets nuvarande bemärkelse existerade inte före mitten av 1800-talet, i Frankrike och Tyskland uppkom de inte förrän på 1870-talet. Av detta följer att förekomsten av politiska partier inte är ett nödvändigt villkor för demokrati och att man borde återuppliva tanken om en direkt demokrati, åtminstone i den utsträckning det är möjligt i ett modernt samhälle.

2. Uppfattningen om partiet som enda form av politisk organisation kan också angripas med utgångspunkt från samtida erfarenheter av politiska partier. De blir i allt större utsträckning centra för alienerad politisk makt, de blir transportband för allt mäktigare politiska byråkratier, och den vanlige medborgaren förlorar i allt högre grad inflytande över ledarskapet och partiapparaten i den politiska organisation eller rörelse han skulle vilja tillhöra. Han deltar egentligen inte i det politiska livet, han deltar inte i det grundläggande beslutsfattandet, han inbjuds endast att ge sitt samtycke till olika program, men inte heller dessa program är bindande för kandidaterna. Valkampanjer blir allt dyrare. Pengar kommer från de rikaste samhällsskikten och det är naturligt att de grupper som finansierar partiaktiviteterna också får större inflytande vid utformandet av politiken och valet av personer till verkställande poster. Under sådana förhållanden kan inte partier sägas tillfredsställande representera olika intressegrupper; snarare representerar de olika tendenser inom de mäktigaste intressegrupperna. Därför finns det, trots konkurrensen mellan två eller flera partier (i ett två- eller flerpartisystem), inte mycket att välja mellan för ett stort antal medborgare. De ledande partierna är alla relativt lika och deras program och kandidater är också likartade. Följden blir likgiltighet och ett utbrett ointresse för politik. Under de långa perioderna mellan valen lämnas politiken helt åt yrkespolitikerna och ett begränsat antal icke-professionella valda representanter. Politisk skolning, om det överhuvudtaget finns någon, inskränks till hjärntvätt och mobilisering inför nästa val.

3. En tredje möjlig kritik mot partiet som form för politisk organisation kan göras med utgångspunkt från dagens optimala möjligheter. Man kan hävda att partier som förmedlare mellan inofficiella och officiella makthavare, som förbindelser mellan folk och regering inte längre är nödvändiga. Partier och partibyråkratier spelade en viktig roll vid den politiska organiseringen av människor, formuleringen av program, kontroll av regeringar, medling i konflikter etc. i en historisk period då en överväldigande majoritet av befolkningen saknade energi, skolning och tid för politiska aktiviteter. När arbetsproduktiviteten i ett utvecklat industrisamhälle har nått en så hög nivå att varje medborgare kan tillfredsställa sina grundläggande behov av föda, kläder, husrum, få en god utbildning och ha en ansenlig fritid till sitt förfogande, behövs inte längre yrkespolitiker som organisatörer, propagandister, ideologer, ledare - de behövs bara som experter i statsapparaten i ett begränsat antal jobb som kräver speciella kunskaper och färdigheter.

Om yrkespolitiken som speciellt område inom den samhälleliga arbetsfördelningen försvann, skulle de politiska organisationernas natur kunna förändras i grunden. Ett parti, i politiska system av Sovjetunionens typ, två partier i system liknande USA:s och Englands, och flera partier i system liknande Frankrikes eller de skandinaviska ländernas, skulle gradvis kunna ersättas av en pluralism av flexibla politiska organisationer vilka skulle representera skilda intressegrupper, erbjuda en ojämförligt större möjlighet till direkt deltagande för varje medborgare, ett mycket bredare program och urval av kandidater. De utmärkande kännetecknen för dessa politiska organisationer skulle vara frånvaron av permanenta partiapparater och partibyråkratier. De skulle inte längre vara redskap för privilegierade eliter som koncentrerar politisk och ekonomisk makt i sina händer - i stället skulle de bli former av äkta politisk demokrati både direkt och indirekt.

Tesen att partier är förlegade i ett utvecklat industrisamhälle innebär alltså inte ett förnekande av alla former av partiorganisation. Inte heller följer av denna tes ett förkastande av alla politiska funktioner som hittills utförts av politiska partier. Många av dessa funktioner är nödvändiga för politisk demokrati, t.ex.:

- att artikulera olika samhällsgruppers behov, intressen och aspirationer;

- att uppställa långsiktiga och omedelbara mål;

- att formulera program för genomförandet av dessa mål;

- att samla stora delar av befolkningen kring vissa gemensamma mål;

- politisk skolning av massorna;

- att finna kompromisslösningar vid konflikter mellan olika nationaliteter, raser, religioner, klasser;

- att rekrytera och välja begåvade (icke-professionella) politiska ledare och funktionärer;

- att organisera valkampanjer för representanter för en given samhällsgrupp;

- kontroll och kritik av regeringen.

Men:

1. Alla dessa funktioner behöver inte alltid vara organiserade. En stor del av det politiska livet i ett demokratiskt samhälle kan och bör vara fritt, spontant och oreglerat.

2. Om någon av dem vid något tillfälle skulle organiseras får den politiska organisationen inte ha en fast partiform med apparatjiks och partibossar, som i många avseenden är likartade i alla makthavande partier, oavsett om de tjänar Brezjnev eller Pompidou eller Heath, Nixon eller Mao.

Ett av huvudargumenten för existensen av partier i nuvarande former är att de tryggar ett nödvändigt mått av kontinuitet. Vad innebär kontinuitet i detta fall?

a) Om det innebär en viss ideologis kontinuitet kan vi se att många partier knappast har någon ideologi (demokrater, republikaner) eller att de i praktiken övergivit sin ideologi för länge sedan (bolsjeviker, vissa former av marxism). Däremot hade fabianerna en ideologi utan att någonsin representera ett separat parti. Marx själv bildade inte något parti.

b) Om det innebär kontinuiteten i ett visst program som innehåller viktiga idéer om landets fortsatta utveckling, så kommer dessa säkert att föras vidare utan partier, om det rör sig om viktiga idéer som uttrycker landets och folkets verkliga behov. I annat fall skulle ett parti endast kunna trygga deras kontinuitet på ett konstlat sätt, genom att forma människors idéer och attityder med massmedias enorma slagkraft. Utan partier, ideologier, partipropaganda och tvångsmässig politisk skolning utförd av mäktiga partiapparater skulle människor lättare kunna kritiskt ta ställning till olika åskådningar och lösningar och bilda egna åsikter och attityder.

Slutligen kan kontinuitet även innebära varaktig makt för partibossar, karismatiska ledare eller bossar bakom scenen.

Men det är exakt detta slag av kontinuitet som måste avskaffas.

 


Noter:

[1] Joseph S. Berliner: Innovation and Economic Structure in Soviet Industry, uppsats framlagd vid den gemensamma konferensen mellan American Economic Association och Association for Comparative Economics, Innovation and Public Enterprise: East and West. New York 30 december 1969.

[2] Företagsbyråkratins inställning till självständiga initiativ nedifrån har skarpsinnigt porträtterats av författaren Vladimir Dudintsev i romanen Icke av bröd allenast, sv. övers. 1957.

[3] Russell, Einstein: "An appeal for the Abolition of War", september 1955 i The Atomic Age, red. av Grodzius och Rabinowitch. New York och London 1963, s. 535-541.

[4] "Die Entäusserung des Arbeiters in seinem Produkt hat die Bedeutung nicht nur dass seine Arbeit zu einem Gegenstand, zu seiner äusseren Existenz wird sondern dass sie ausser ihn unabhängig, frei von ihm existiert und eine selbstständige Macht ihm gegenüber wird." (Marx- Engels Gesamt-Ausgabe (MEGA) I, band 3, s. 83-84.)

[5] "Durch die wechselseitige Entäusserung oder Entfremdung des Privateigentums, ist das Privateigentum selbst in die Bestimmung des entäusserten Privateigentums geraten." (MEGA I, band 3, s. 538.)

I sin uppsats "Hegel und die Entfremdung", hållen vid kongressen om Hegel i september 1966, vederlade den sovjetryske filosofen Iljenkov åsikten att termerna "Entäusserung" och "Entfremdung" använts som synonymer i Marx Ekonomisk-filosofiska manuskript.

[6] MEGA I, band 3, s. 150.

[7] "Kapitalet kan inte helt förstås, särskilt första kapitlet, om man inte beaktar och förstår hela Hegels Logik. Därför har ingen marxist under de senaste femtio åren förstått Marx." (Lenin: Filosofiska häften, rysk utgåva. Moskva 1947, s. 154.)

[8] MEGA I, band 3, s. 546.

[9] Marx: Kapitalet del I. Cavefors, Staffanstorp 1970, s. 570. Fortsatta hänvisningar till detta verk med den svenska titeln gäller Cavefors-utgåvan.

[10] Anf. arb., s. 63.

[11] Das Kapital del 3, kap. 14: 1.

[12] Ekonomisk-filosofiska manuskripten (i Marx's Concept of Man, red. av E. Fromm. New York 1961, s. 125).

[13] Anf. arb., s. 126.

[14] MEGA, s. 93.

[15] Kapitalet del I, kap. 6.

[16] Marx-Engels: Werke, band 1. Berlin 1955, s. 384.

[17] Marx: A Critique of Hegel's Philosophy of the state and of Law, s. 297. "I byråkratin framställes likheten mellan statens intressen och särskilda ekonomiska mål på ett sådant sätt att statsintresset blir ett enskilt privat mål mot andra privata mål."

[18] Anf. arb.

[19] Anf. arb.

[20] Marx-Engels: Werke, band 1. Berlin 1955, s. 379.

[21] Das Kapital del 1. Volksausgabe, Berlin 1947, s. 379.

[22] Kritik av Gotha-programmet. Arbetarkultur, Stockholm 1945, s. 28.

[23] Pariskommunen. Arbetarkultur, Stockholm 1946, s. 69.

[24] Kapitalet del I, s. 69.

[25] Das Kapital del 3, kap. 48: 2. Kultura, Belgrad 1948, s. 710-711.

[26] Till skillnad från den klassiska empirismens liberala teorier, vilka söker förklara uppkomsten av politiska samfälligheter i termer av konkreta individuella motiv, härleder den transcendentala idealismen (d.v.s. klassisk tysk filosofi) begreppet politisk stat ur begreppet människa. Enligt Kant är människan huvudsakligen en politisk varelse eftersom hon är en förnuftig varelse (Vernunftswesen). Att vara förnuftig innebär, bland annat, att kunna ställa upp mål och att handla fritt och under ansvar. Men individuell frihet är möjlig endast om den är begränsad, så att den inte kommer att beskära andra individers frihet. Ur själva förnuftets natur följer således att frihet blir möjlig endast i ett samhälle som regleras av lagar. Lagarna måste, om de ska vara effektiva, sanktioneras av statsmakten. Denna teori förutsätter dock inte ett antagande om samhällsfördrag; det som binder människor samman är inte pactum sociale utan pactum unionis civilis. Människors sammanslutning i en politisk stat har inte några yttre orsaker. Det rör sig inte om ett medel att uppnå trygghet eller något annat slutgiltigt mål, utan är ett mål i sig själv. Det som gör Kants teori i grunden liberal är tanken att alla lagar måste grunda sig på tre huvudprinciper: 1) varje samhällsmedlems individuella frihet, 2) likhet inför lagen, 3) varje samhällsmedlems oberoende som deltagare i lagstiftningsprocessen. Dessa tre principer ska tolkas som grundläggande kriterier, vilka måste uppfyllas om ett samhälle ska kunna betraktas som en legal, politisk stat (och ses som förnuftig - vernünftig). (Se Kant: Grundlegung zur Metaphysik der Sitten.)

[27] Termen "alienation" kan ha två skilda innebörder i liberal tradition. Hos Rousseau och den klassiska empiricismen kan alienation innebära "uppgivande av individuella rättigheter och befogenheter och överlåtande av dem till suveränen eller till representanter utan några möjligheter att effektivt kontrollera utnyttjandet av dessa". Vad gäller Kant (och andra klassiska tyska idealister) är det meningsfullt att tala om alienation endast med hänsyn till förnuftet. Alienation inom politikens område skulle då innebära att en stat inte längre är förnuftig och att en förändring (Umgestaltung) behövs för att få den i samklang med de grundläggande kraven på frihet, jämlikhet och oberoende.

[28] I kapitlen 17 och 18 i Treatise of Civil Government (andra boken) diskuterar Locke usurpation, vilket är kränkandet av de regler som avgör vem som har rätt att styra, och tyranni, vilket är maktutövande som överskrider de gränser som uppställts av naturens lag eller de rådande lagarna i samhället. Tyranni föreligger när en magistrat inte längre använder den makt lagen garanterat honom för folkets allmänna bästa, utan för att tillgodose enskilda intressen.

I kapitel 19 behandlar Locke upplösandet av styret, som äger rum antingen när den lagstiftande myndigheten förändras eller när denna eller fursten handlar i strid med sina förpliktelser. Enligt Locke är styret inte längre legitimt och upplöses i praktiken om fursten sätter sin egen godtyckliga vilja över lagen, om han söker beskära den lagstiftande myndighetens handlingsfrihet, om han inför förändringar utan folkets samtycke, om han vägrar verkställa lagarna och om han eller den lagstiftande myndigheten söker inskränka folkets frihet och egendomar.

[29] Enligt Locke avlägsnar fursten eller legislaturen grunden för sin egen auktoritet och faller tillbaka i ett tillstånd av kaos, om de sviker sina förpliktelser gentemot folket och underkastar dem godtycklig makt. Medborgarna har rätt att göra motstånd. De har t.o.m. rätt att handla innan de helt hamnat under tyranni. Om ett uppror bryter ut därför att en furste förverkat den makt som anförtrotts honom är det furstens fel inte folkets. De verkliga upprorsmakarna är de som sätter sig över lagarna, d.v.s. tyrannerna, inte de som gör motstånd mot dem. (Treatise, andra boken, kap. 18 och 19.)

Den nordamerikanska oavhängighetsförklaringen innehåller liknande uppfattningar. Regeringar upprättas av människor för att trygga vissa oförytterliga rättigheter. "... Närhelst en styrelse söker omintetgöra dessa syften har folket rätt att ändra eller avskaffa den och tillsätta en ny styrelse."

I ett brev till James Madison från den trettionde januari 1787 säger Thomas Jefferson att "fastän oron är demokratins onda, kan även ur detta onda komma något gott. Det förhindrar att styrelsen degenereras och föder ett allmänt engagemang i offentliga angelägenheter."

I ett brev till överste Smith om Shays uppror, skrivet den trettonde november 1787, kommenterar Jefferson: "Gud förbjude att vi någonsin upplever tjugo år utan något sådant uppror. Hela folket kan inte alltid vara väl informerat. Den del som har fel kommer att vara missnöjd i proportion till betydelsen av de fakta de missuppfattar. Om de förblir lugna rörande sådana missuppfattningar är det en letargi, en förelöpare till den allmänna frihetens död ... Vilket land kan bevara sin frihet om dess ledare inte ständigt påminns om att folket har kvar sin motståndsanda. Låt dem ta till vapen." (Social and political philosophy, Readings from Plato to Gandhi, red. av John Somerville och Ronald E. Santoni. Anchor books, Doubleday, New York 1963, s. 258-259.)

[30] Locke frågar sig om inte motstånd mot tyranni kommer att leda till anarki. Locke menar att det inte är någon större fara. I de flesta fall riktar sig motståndet mot lägre ämbetsmän, eller också föregås det av ett åberopande av lagens skydd, eller också blir det isolerat, utan folkopinionens stöd och därför dömt att misslyckas. Det kan bli massuppror bara om de styrande upprepade gånger handlat lagstridigt och om majoriteten av folket är medvetna om att deras frihet, religion och egendom är i fara. Men denna fara kan lätt undvikas om de styrande styr väl och har folkets intressen i åtanke. (Treatise, andra boken, kap. 18.)

[31] Jean Jacques Rousseau, "Om slaveriet", Contrat social (1762), första boken, kap. 4.

[32] Enligt Rousseau är politiska representanter och yrkesarméer två onda ting som uppkommer ur korruption och lättja. Representation är en absurd idé, eftersom suveränitet och allmänvilja inte kan representeras. Det enda alternativet till ett direkt deltagande i folkförsamlingar är förlust av friheten. Så snart en nation tillsätter representanter är den ofri. (Contrat social, tredje boken, kap. 15.)

[33] Contrat social, andra boken, kap. 1-3.

[34] Rousseau gör en distinktion mellan "allas vilja" och "allmänviljan". Den förra tillgodoser privata intressen och är endast summan av alla enskilda viljor. Den senare ser bara till det allmänna intresset. Endast allmänviljan är ofelbar. Människor kan göra misstag och synas vilja det onda. Men (den ursprungliga) allmänviljan är alltid den rätta och leder till det allmännas bästa (anf. arb., kap. 3).

[35] Jämför Mussolini: "Fascismen är mot individualismen, men för staten - den är för individen i den utsträckning denne sammanfaller med staten, som är människans medvetande och allmänna vilja i hennes historiska existens." (Mussolini: The Doctrine of Fascism, 1932, ur The Social and Political Doctrines of Contemporary Europe, red. av M. Oakshott. Cambridge University Press, 1939.)

[36] I sitt brev till Madison från den sjätte september 1789 slår Jefferson fast att ingen generation av människor har rätt att binda en annan, att "jorden tillhör de levande usu fructus", att de döda varken har makt eller rättigheter över den. Därför "upphör varje konstitution och varje lag att gälla efter 19 år. Om den upprätthålls längre är det en handling av tvång och inte av rätt".

Jefferson tillbakavisar ett möjligt motargument enligt vilket efterföljande generationer utövar rätten att avskaffa. Denna rätt kan bara vara godtagbar om varje form av styrelse var så perfekt planerad att majoritetens vilja alltid kunde uppfattas korrekt och utan svårigheter. Men ingen styrelseform uppfyller dessa krav. Hela folket kan inte församlas och deras representation är bristfällig och icke-representativ. Olika hinder ligger i vägen för varje lagförslag. Fraktioner tar kontrollen över offentliga församlingar. Mutor korrumperar dem. Personliga intressen leder dem bort från väljarkårens allmänna intressen och andra svårigheter uppstår som bevisar för varje praktisk människa att en lag med begränsad giltighet är betydligt fördelaktigare än en lag som måste avskaffas (Somerville och Santoni, anf. arb., s. 261-265).

Denna text är av varaktigt värde, inte så mycket på grund av sina förslag som på grund av sin levande kritik av den klassiska borgerliga (icke-deltagande) demokratin. Under i övrigt lika betingelser låter förslaget att begränsa lagars giltighet till en period av endast nitton år revolutionärt. Men övriga betingelser är inte lika. Om representationen som regel är "icke representativ och bristfällig", "uppsplittrad i fraktioner", "korrumperad av mutor" etc., vad skulle då garantera att de nya lagarna inte blev ännu värre, så att tidigare landvinningar i kampen för frihet skulle omintetgöras?

Lösningen på problemet ligger inte i något allmänt formellt krav, utan i överskridande av den rent representativa demokratin som system, i upphävandet av de förhållanden som möjliggör icke representativitet och mutgivning.

[37] Dessa friheter var den nya framväxande kapitalistklassens stora revolutionära landvinningar i kampen mot den gamla feodala ordningen. Men de har också ett universellt mänskligt värde, de är nödvändiga, om än inte tillräckliga villkor för varje frigörelse. I varje samhälle där det finns okränkbara auktoriteter, nyckfulla ledare, territoriella barriärer, censur av press och tänkande, olaglig förföljelse och förtryck, paternalism och favorisering, är liberalismen fortfarande, åtminstone delvis, en relevant och progressiv ideologi.

Det är en historiens ironi att tanke-, yttrande-, organisations-, tryck-, demonstrationsfrihet, fria val etc. ofta avskaffas och betraktas som enbart "formella" och "abstrakta", historiskt överskridna friheter av dem som inte åtnjuter dem i sitt eget samhälle. En övertygande kritik av liberalismen är möjlig endast ur det samhälles synpunkt som har genomgått och praktiskt övervunnit det liberala borgerliga stadiet.

[38] I dagens konsumtionssamhälle utnyttjas teknologin i ökad utsträckning för produktion av artificiella behov och för skapande av "överskottsefterfrågan" på marknaden. När det en gång blir möjligt att projicera ständigt nya, triviala behov i arbetarnas medvetanden, löser sig lätt problemet att hålla dem i arbete och hålla dem utanför politik och kultur.

[39] Under senare hälften av 1800-talet och under 1900-talet splittrades liberalismen i åtminstone tre olika riktningar.

Socialliberalismen tillbakavisade helt "laissez-faire" och närmade sig den demokratiska och liberala trenden inom socialismen. John Stuart Mills tankar i hans självbiografi, sista upplagan av Political Economy och det postumt utgivna arbetet Socialism exemplifierar bäst denna trend.

Det finns också en klart konservativ riktning inom samtida liberalism. De flesta liberala partier efter 1870 understödde den imperialistiska politiken och motsatte sig varje progressiv konstitutionell reform.

New Deal var en medelväg mellan dessa två riktningar. I själva verket var det en transfusion som tillförde den sjuka gammalliberalismen en avsevärd mängd socialistiskt blod, tillräckligt för att kunna trygga den nödvändiga kontrollen över ekonomiska processer, men inte tillräckligt för att uppväcka ett alltför kraftigt inre motstånd. Franklin Roosevelts budskap till kongressen den elfte januari 1944, kallat en andra Bill of Rights, uttrycker bäst det nya i den moderniserade välfärdsliberalismen: Staten existerar för att trygga inte bara vissa politiska rättigheter, "rätten till ett meningsfullt och lönande arbete", "rätten att förtjäna tillräckligt", "varje familjs rätt till ett anständigt hem", "rätten till ett tillräckligt skydd mot ekonomisk otrygghet vid ålderdom, sjukdom, olyckstillbud och arbetslöshet", "rätten till en god utbildning". Som Roosevelt själv uttryckte det: "Alla dessa rättigheter innebär trygghet." (F. D. Roosevelt: Nothing to fear. Boston 1946, s. 396.) Statens ansvar för den sociala tryggheten var det viktiga nya elementet i den liberala kapitalismen. Detta var det pris som måste betalas för bevarandet av den kapitalistiska maktstrukturen.

[40] Mussolini: The Doctrine of fascism, (I), § 2, Enciclopedia Italiana 1932. (Engelsk översättning i The Social and Political Doctrines of Contemporary Europe, red. av M. Oakshott. Cambridge University Press 1939.)

[41] Anf. arb. (I) v § 7.

[42] Anf. arb. (I) v § 7, 8.

[43] Anf. arb. (I) § 7.

Alfred Rocco, fascistisk justitieminister, sökte rättfärdiga myten om friheten genom staten genom en socialistiskt klingande kritik av liberalismen. Enligt honom försvagade det liberala systemet med kontroll och begränsningar staten i relation till individen, men utan att resultera i verklig frihet och jämlikhet för alla medborgare. "Den kontrollerande makten utövades endast av de individer som ansågs värdiga och kapabla, med resultat att en liten elit legalt sattes att representera hela den politik för vilken regimen instiftats." Rocco ser ganska klart att ett konsekvent tillämpande av den liberal-demokratiska formeln "samhället för individen" leder till socialism ("Logiskt utvecklad liberalism leder till demokrati; demokratins logiska utveckling leder till socialism"). Men socialismen är oacceptabel eftersom den strävar efter att "upphäva den privata äganderätten till kapital" och att "överföra hela produktionsprocessens resultat i arbetarklassens händer". Därför behövs ett samhälle där relationerna mellan stat och individ är helt omvända. "Den fascistiska doktrinen, med sin formel 'individer för samhället', erbjuder en sådan ny 'organisk' samhällsorganisation. För fascismen är samhället målet, individerna medlen, och hela dess liv består i att använda individer som instrument för samhälleliga mål." (Rocco: The Political Doctrine of Fascism 1925. Återgivet i Communism, Fascism, Democracy, red. av Carl Cohen. New York 1967, s. 333-349.)

[44] Mussolini, anf. arb. (II) § 11.

[45] Giovani Gentille: The Philosophic Basis of Fascism 1928. Återgivet ur Readings on Fascism and National Socialism, University of Colorado, Alan Swallow, Denver. I Communism, Fascism, Democracy, red. av C. Cohen.

[46] Mussolini, anf. arb. (I) § 11.

[47] Rocco, anf. arb. (Återgivet i Cohen: Communism, Fascism, Democracy, s. 343.)

[48] Mussolini, anf. arb. (II) § 13.

[49] Rosenberg: The Myth of the Twentieth Century, 1930. (Återgivet i Cohen, anf. arb., s. 396-397.)

[50] Völkischer Beobachter, 15/16 april 1923.

[51] Völkischer Beobachter, 26 nov. 1926.

[52] Völkischer Beobachter, 5 april 1927.

[53] Völkischer Beobachter, 23 nov. 1927.

[54] Völkischer Beobachter, 17 mars 1929.

[55] Fascismen tenderar också att överbetona analogin mellan liberalism och socialism (båda underordnar staten individen) på samma sätt som en ytlig socialist betraktar den liberala demokratin och fascismen som enbart två varianter av ett borgerligt klasstyre.

[56] Marx och hans efterföljare förbisåg endast en sak: av deras egen beskrivning av proletariatets stat under kapitalismen följer inte att den kommer att kunna behålla kontrollen över sitt eget revolutionära avantgarde. Om Marx har rätt då han säger att arbetarklassen under kapitalismen är ytterst förnedrad och alienerad, hålls i okunnighet, reduceras till blott ett objekt för den historiska processen, på vilka grunder kan man då vänta sig att den över en natt, direkt efter det politiska maktövertagandet, ska kunna handla som ett medvetet, suveränt subjekt (som en klass för sig), utan några förmedlande krafter. Teorin säger att förmedlarens, det kommunistiska partiets och dess ledarskaps, historiska uppgift just består i att skapa betingelser för proletariatets omvandling från historiska objekt till subjekt, från klass i sig till klass för sig. Detta är just det viktigaste argumentet för en övergångsperiod. Om proletariatet kunde styra utan förmedlare så har anarkisterna rätt; samhället borde organiseras som en federation av arbetarråd utan någon form av stat. Men om förmedlare behövs, vad garanterar att de inte kommer att alieneras från arbetarklassen och fortsätta att blott ge den en status av politiskt objekt? Det är underförstått antaget i allt marxistiskt tänkande att det revolutionära avantgardet inte kan alieneras från sin egen klass. Så kan dock ske och rikliga bevis visar att så varit fallet. Ett känsligt problem för samtida marxism är hur man ska kunna eliminera detta farliga kryphål i teori och strategi. Det stora problemet för den samtida revolutionära rörelsen är att finna organisationsformer och nya skolningsmetoder som effektivt skulle kunna förhindra alienation av dess eget ledarskap.

[57] De främsta målsättningarna inom båda systemen är: ökande av arbetsproduktiviteten, ekonomisk tillväxt, modernisering, höjande av levnadsstandarden och nationalinkomsten per capita etc.

[58] Medlemmarna kunde fritt uttrycka sina åsikter utan att behöva riskera att klassificeras som "revisionister", "trotskister", "titoister", "anarkoliberaler" etc. Minoriteter kunde organisera sig i fraktioner, där de kunde kämpa vidare för sina åsikter. Bestraffning och t.o.m. uteslutning ur partiet uteslöt inte möjligheten av att senare tilldelas poster av avgörande eller t.o.m. högsta betydelse. Besluten fattades efter fritt utbyte av åsikter vid möten och inte i en liten privat cirkel kring ledaren. (Se Deutschers monografier över Trotskij och Stalin.)

[59] Det anses att sovjetbyråkratin under trettiotalets utrensningsperioder tog livet av omkring tre miljoner människor i humanismens namn.

[60] Bolsjevikpartiets centralkommitté accepterade inte Lenins förslag att utesluta Zinovjev och Kamenev ur partiet (på grund av deras offentliga avståndstagande till resningen och på grund av att de publicerat artiklar som avslöjade att bolsjevikerna förberedde en resning i oktober 1917, i Gorkijs tidning Novaya Zsizn). Senare, under general Ludenichs offensiv mot Petrograd avslogs Lenins förslag att uppge staden. Trotskij utnämndes till kommendant över stadens försvar och lyckades besegra generalen. Under den stora kontroversen kring Brest-Litovsk-freden 1918 befann sig Lenin i minoritet i politbyrån, men beslutade att kämpa vidare för fred, t.o.m. mot majoriteten av partiets ledarskap. Trotskij slöt i sista ögonblicket upp vid hans sida, fastän han var motståndare till fred, eftersom han insåg att han i annat fall skulle vara tvungen att bryta med Lenin och ersätta honom på ledarposten.

[61] Max Weber: Wirtschaft und Gesellschaft del I, kap. 3, § 10-14; del II, kap. 9. Kiepenheus & Wilsch, Köln-Berlin 1964.

 


Last updated on: 9.4.2010