Mihailo Marković

Kritisk teori och social praktik

1971


Originalets titel: "Philosophy and Social Criticism"
Översättning: Boo Cassel och Per Norström
Granskning: Kaj Håkanson
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll:


Del III.
Samhällsförändringens problem

 

11. Begreppet revolution

I anknytning till det marxistiska revolutionsbegreppet uppkommer två typer av problem. Den första gäller begreppets teoretiska grund: Hur ska man uppfatta revolutionsbegreppet? Är revolution som generell och partikulär revolutionär övergång från kapitalism till kommunism en nödvändighet och den enda möjliga processen? Den andra typen av problem har en konkret historisk karaktär: Under vilka historiska betingelser är revolutioner möjliga i dagens värld? Vilken samhällelig praktik från individuella klassers och gruppers sida kan förvandla denna möjlighet till verklighet? Vilka objektiva intressen och behov hos enskilda samhällsgrupper möjliggör deras revolutionära politiska engagemang?

1

Revolutionsbegreppet har en särskild innebörd endast om vi sätter in det i ett sammanhang. Eftersom revolution alltid innebär en viktig, genomgripande förändring, kommer det vi betraktar som "viktigt" och "genomgripande" och generellt, det vi uppfattar som verklig förändring att bero på sammanhanget. Om Bolivias president Barrientos i morgon skulle störtas av någon annan general,[1] skulle världspressen skriva om det som ännu en av dessa otaliga latinamerikanska "revolutioner", men självfallet skulle ingen marxist betrakta ett sådant regimskifte som en verklig samhällsförändring och minst av allt som en revolution.

Däremot skulle ingen tveka att kalla störtandet av den temporära mensjevikiska interimsregeringen den 25 oktober 1917 för en verklig revolution. Emellertid har många författare kallat den hastiga övergången till industrialisering och planekonomi i Sovjetunionen på 30-talet för den andra ryska revolutionen, precis som övergången till självstyre i Jugoslavien 1951 ibland betraktas som den andra jugoslaviska revolutionen.

Tydligen menar vi i det första fallet med revolution en djupgående förändring enbart av styrelseformen, medan vi i det andra och tredje fallet menar en djupgående förändring av ekonomin eller samhällsstrukturen i allmänhet. Problemet är då om vi ska betrakta varje radikal förändring inom ett speciellt samhällsområde som revolution eller om vi ska använda begreppet endast då det gäller en genomgripande omvandling av hela samhället, d.v.s. en omvandling av de sociala strukturer och institutioner som i huvudsak är bestämmande för alla former av samhälleligt liv. Denna fråga är långt ifrån så akademisk som den kan förefalla. Om arbetarklassens partis maktövertagande utgör revolutionen och inte bara dess första fas, så kommer allt som följer därefter att vara fredlig utveckling och det samhälle vi finner efter revolutionen är redan ett nytt samhälle som måste stabiliseras, som människor måste anpassa sig till, ett samhälle där tonvikten redan ligger på positiv tillväxt, snarare än på en serie ytterligare negationer. Sanna revolutionärer hotas ofta av fångenskap också i detta "nya" samhälle. Revolutionen har endast lett till att fångvaktarna bytts ut. Om revolutionen innebär ett radikalt avskaffande av gamla samhällsförhållanden och skapandet av nya, mänskligare förhållanden där den mänskliga friheten och utsikterna till ett rikt, innehållsfyllt liv har ökat, så är revolutionen en process som måste fortsätta i mångfaldiga former genom hela övergångsperioden. Under denna period finns inget utrymme för navelskådande, försvar och ideologisk rationalisering av det bestående. Visionen av en möjlig, mänskligare framtid måste vara ett ständigt närvarande kriterium för kritisk värdering och val av utvecklingsriktning. Varje stabilisering kan bara vara tillfällig och villkorlig och måste med nödvändighet leda till sitt eget upphävande och överskridande. När människan tillfälligt anpassar sig till de existerande förhållandena måste detta följas av förhållandenas anpassning till mänskliga behov vilkas förverkligande blivit historiskt möjligt.

2

Revolutionsbegreppet som en djupare och radikalare form av förändring än enbart maktövertagande och förändring av maktens klasskaraktär är inte något nytt. Vi skulle inte heller behöva bekymra oss om dess uttolkning, om det inte systematiskt ifrågasatts i praktiken av byråkratiska grupper i socialistiska länder.

Två problem förknippade med detta är ännu inte ens teoretiskt lösta. Det första är: Om revolutionen är en genomgripande samhällsomvandling som påverkar inte bara politiken utan även ekonomin, kulturen och vardagslivet överhuvudtaget, består den då bara av en serie våldsamma förändringar, katastrofer och konvulsioner eller rör det sig om integrerade förändringar som kan vara jämna, gradvisa och "evolutionära"? Problemet är att vissa mycket våldsamma konvulsiviska förändringar när allt kommer omkring inte medfört några större faktiska förändringar (t.ex. "det stora språnget" i Kina 1959 eller generalstrejken i Frankrike maj 1968), medan andra mycket viktiga samhällsförändringar genomdrivits på fredlig väg (avkolonialiseringen efter andra världskriget, införandet av planering och "direktörernas revolution" inom kapitalismen, minskningen av stora sociala skillnader i Sverige och andra skandinaviska länder, övergången till självstyre i Jugoslavien). Om det förhåller sig så, har vi då inte utvidgat innebörden av begreppet revolution i så hög grad att det förlorat allt informationsvärde? Viktiga förändringar äger rum inom varje historisk epok. Är då inte varje historisk epok revolutionär i en viss mening? Tydligen kan denna uttolkning av revolutionsbegreppet endast undvikas om vi a) skiljer mellan en epok av tillväxt och en epok under vilken en total samhällsomvandling äger rum och b) om vi precist fastställer den grundläggande begränsningen hos den samhällsstruktur som upphävs under det att den omvandlas. Fastställandet av en sådan begränsning är samtidigt en allmän huvuddefinition av de integrerade förändringar som utgör en revolution (oavsett om de är våldsamma eller jämförelsevis lugna).

3

I den marxistiska litteraturen har ofta frågan om den socialistiska revolutionen reducerats till en fråga om det kapitalistiska samhällets sammanbrott. Naturligtvis kan en grund för denna reduktion återfinnas i några av Marx texter. (Endast när man ser till Marx texter som helhet utgör dessa, speciellt manuskripten med filosofiskt-antropologiska frågeställningar, underlag för ett mycket vidare begrepp.)[2] I Kommunistiska manifestet hävdar Marx att kampen mellan de två antagonistiska klasserna - bourgeoisin och proletariatet - kommer att leda till en "våldsam upplösning av alla bestående samhällsförhållanden", d.v.s. till en process som tydligen kommer att ha en jordskredseffekt. Upphävandet av bourgeoisins makt är bara begynnelsen av denna process. I sin uppsats om rättegången mot Kölnkommunisterna visade Marx att störtandet av en regim inte kunde vara mer än en episod i en oundviklig kamp och att det är av yttersta vikt att förbereda sig för denna slutgiltiga och avgörande konflikt. Även Engels (1895) skilde mellan en "fundamental samhällsomvandling" och en "vanlig politisk revolution". Han förknippade inte bara politisk revolution med gatustrider och uppresandet av barrikader, utan satte även propagandaarbete och parlamentarisk aktivitet mot revolutionära kampformer. "Vi revolutionärer", sade han, åsyftande förhållandena i Tyskland under 1800-talets sista årtionde, "kan avancera mycket hastigare med legala än med illegala medel och revolutionär taktik."[3]

De tyska socialdemokraternas syn uttrycktes bäst av Bebel under Erfurtkongressen, då han sade att "det kapitalistiska samhället röjer självt snabbt vägen för sin egen undergång, och vi behöver endast vänta på det ögonblick då makten faller dem ur händerna". Även Kautsky sade otaliga gånger att partiet bara behövde förbereda sig för den avgörande massrevolutionen när den lämpliga tidpunkten kom.

Denna skenbart radikala teori, med hela dess mekaniska determinism och optimistiska antagande att kapitalismen själv oundvikligen leder till en revolution som man endast behöver vara redo för när den en gång kommer, medan partiet däremot inte i förväg kan göra något, var i själva verket uttryck för en redan i högsta grad reformistisk politik.

När Bernstein 1896 publicerade sin artikelserie i Neue Zeit vände han sig öppet mot denna form av reformism och sökte bevisa att föreliggande fakta inte erbjöd någon grund för tron att kapitalismen oundvikligen närmade sig sitt sammanbrott. För varken den väntade utarmningen av arbetarna eller den kapitalkoncentration som enligt Marx teori stod att vänta hade inträffat. Inte heller var, enligt Bernstein, ekonomiska kriser oundvikliga - och dessa tre premisser låg ju till grund för tesen om kapitalismens oundvikliga sammanbrott. Oavsett hur rätt Bernstein i själva verket hade (i många avseenden hade han inte rätt, särskilt vad beträffar antagandet om ekonomiska kriser), innehåller hans grundläggande reformistiska tes "målet betyder ingenting, rörelsen är allt" ett revolutionärt element. För om en rörelse är socialistisk överhuvudtaget, måste den ha en revolutionär karaktär och inte enbart förbereda sig för den enda framtida händelse som ensam skulle betraktas som revolution. Frågan gäller bara vad som egentligen gör en rörelse socialistisk, vilken den totalitet är som ger revolutionär innebörd åt varje handling inom rörelsen.

Rosa Luxemburg överskred både Bernsteins och socialdemokraternas reformism genom sin definition av revolution som en serie katastrofer:

"Ju mer kapitalet genom militaristiska medel i det egna landet och över hela världen likviderar de icke-kapitalistiska klasserna och förvärrar hela det arbetande folkets levnadsförhållanden, desto mer blir kapitalackumulationens dagliga historia över hela världen en kontinuerlig kedja av politiska och sociala katastrofer och konvulsioner, vilka i kombination med periodiska ekonomiska katastrofer i form av kriser kommer att hindra kapitalackumulationens fortsatta utveckling ... t.o.m. innan kapitalismen når de naturliga gränserna för sin ekonomiska utveckling."[4]

Även Rosa Luxemburg fann det nödvändigt att framhäva något som inte är oumbärligt i revolutionsteorin, d.v.s. det Marx uppfattade som en epok av "fundamental omvandling" presenterade hon som en serie katastrofer. Vad som var en långt viktigare fråga, d.v.s. vad denna "fundamentala omvandling" utgörs av, specificeras antingen inte alls eller behandlas på ett inadekvat och - vilket är tydligast nuförtiden - ytligt sätt. Den grundläggande förändringen reduceras till upphävandet av den privata äganderätten till produktionsmedlen och införandet av planerad produktion i stället för anarkisk produktion.

4

Denna brist kan också återfinnas hos tre ledande sovjetiska teoretiker - Lenin, Trotskij och Bukharin. Deras revolutionsidé är ojämförligt konkretare och innehåller radikalt nya element: fatalismen och tron på den avgörande roll massornas spontanitet spelar har ersatts av aktivism och uppfattningen att en historisk process kan styras i revolutionär riktning fastän de historiska betingelserna för övergången till socialism inte mognat.

Så tidigt som 1905-06 utvecklade Helphand (Parvus) och Trotskij teorin om den permanenta revolutionen, enligt vilken proletariatet, även i ett outvecklat land som Ryssland, kan ta ledningen över massorna och först göra en demokratisk revolution, därefter avskaffa den privata äganderätten till produktionsmedlen och börja bygga socialismen. Lenin, som länge ansåg att den borgerligt-demokratiska och den socialistiska revolutionen måste åtskiljas av en lång historisk period, kom på våren 1917 fram till uppfattningen att den senare snabbt kan följa efter den förra, främst på grund av de speciella förhållanden som skapats genom kriget. Sålunda behöver revolutionen inte börja i ett land med högt utvecklade produktivkrafter, utan i ett land som utgör den svagaste länken i den imperialistiska kedjan.

I Program till den Kommunistiska Internationalen 1928 skiljer Bukharin mellan tre slag av revolutionär rörelse: den klassiska proletära revolutionen som bryter ut i ett utvecklat land; en kombination av proletär revolution och bonderesning, som uppträder i halvutvecklade kapitalistiska länder; slutligen den revolutionära rörelse som består av flera förtryckta klasser i koloniala och beroende länder.[5] Var och en av dessa rörelser ökar kapitalismens allmänna kris. Till slut "når det kapitalistiska systemet som helhet tidpunkten för sitt slutgiltiga sammanbrott och finanskapitalets diktatur ersätts av proletariatets".[6]

Följaktligen är den socialistiska revolutionens kärna upprättandet av proletariatets diktatur.[A]

Åtminstone till en början uppfattades i praktiken proletariatets diktatur som en verkligt demokratisk regeringsform - med breda friheter både inom partiet och i pressen och det offentliga livet. 1917 erbjöd bolsjevikerna mensjevikerna och socialrevolutionärerna att delta i regeringen. Förhandlingarna strandade och ingen koalition kom till stånd, p.g.a. att man satte upp som villkor att Lenin och Trotskij inte skulle få ingå i regeringen. Till och med under inbördeskrigets svåraste och mest kritiska dagar existerade i Ryssland fortfarande en legal opposition, medan beslut inom partiet fattades efter bitter kamp mellan olika mera tillfälligt uppkomna grupper, där Lenin, partiets obestridde ledare, mer än en gång befann sig i minoritetsställning. Ett av folkkommissariernas råds första dekret efter oktober 1917 gällde avskaffandet av dödsstraffet, detta trots Lenins motstånd. Stalins (som då var kommissarie för de nationella minoriteterna) första offentliga framträdande ägde rum vid den finska socialdemokratiska partikongressen i Helsingfors i mitten av november 1917, då han proklamerade Finlands självständighet.

Men som resultat av välkända sammanträffande tragiska historiska omständigheter kom proletariatets diktatur snart att anta en annan karaktär. Bolsjevikerna kunde inte uppfylla de nyväckta förhoppningarna, inte heller kunde de ge upp sina ansträngningar vid en tidpunkt då framgången redan skymtade vid horisonten. De hade utlovat fred, i tron att centralmakternas proletariat skulle upphöra att bekämpa en ny rysk regering bestående av arbetare och bönder och i stället vända vapnen mot sina egna härskare. Emellertid fortsatte tyskarna att avancera. När bolsjevikerna tillfångatog general Krasnov efter dennes misslyckade offensiv mot Petrograd, släppte man honom fri mot hans hedersord att han inte skulle fortsätta striden. Generalen gav sitt ord, men kort därefter ställde han sig i spetsen för vita arméns styrkor i söder. Detta betydde att man måste ta till vapen.

Finlands självständighet hade inneburit återupprättandet av den finska bourgeoisins makt. Bukharin och Derjinski anklagade Stalin för att ha fallit undan för de små nationernas borgerliga nationalism. Kort därefter (februari 1921) ockuperade röda armén den Georgiska republiken och drev med våld bort den mensjevikiska regeringen.

I juni 1918 olagligförklarades mensjeviker och socialrevolutionärer, därför att vissa av deras medlemmar samarbetat med vita armén. Efter detta följde en serie revolter och likvideringar och efter morden på Uritjki och Volodartschi och socialrevolutionärernas allvarliga attentat mot Lenin började en brutal massterror.

I Kronstadt, som 1917 varit ett av bolsjevikernas starkaste fästen, bröt i mars 1921 en revolt ut bland matroserna. Dessa begärde sin utlovade frihet, makt åt sovjeterna och upphävandet av bolsjevikpartiets diktatur. Röda armén tvingades kämpa mot proletärer. Revolten slogs ned i blod. Därefter följde kampen mot "arbetarnas opposition" inom själva partiet. Den tionde partikongressen (1921) antog en resolution som förbjöd oppositionsgrupper inom partiet. En central kontrollkommission med uppgift att utföra regelbundna utrensningar tillsattes.

Vid partikongressen, den första som hölls i den nu svårt sjuke Lenins frånvaro, myntade Stalin, när han replikerade en kritiker (Lutovinov) som begärde större frihet att föra diskussioner inom partiet, en fras som skulle komma att troget upprepas av alla stalinister vid lämpliga tillfällen: "Partiet är inte någon diskussionsklubb." (Lutovinov begick kort därefter självmord.)

Vid den trettonde partikongressen fällde Trotskij, som redan tvingats på knä av de obevekliga attackerna från triumviratet Stalin-Zinovjev-Kamenev, ett annat berömt uttryck som kan ses som ett motto för den senare stalinismen:

"Man får inte ha rätt mot partiet. Man kan bara ha rätt med och genom partiet, för historien har inte skapat något annat sätt att förverkliga det som är rätt. Engelsmännen har ett ordspråk: My country, right or wrong. Med mycket större historiskt berättigande kan vi säga: My party, right or wrong, i varje enskild situation."[7]

I oktober 1926 gjorde för första gången en hel grupp partiledare offentlig självkritik: Trotskij, Zinovjev, Kamenev, Pjatakov, Solkonikov etc. Ett år senare bad Bukharin med tårar i ögonen politbyrån om misskund för ett enda privat samtal han haft med Kamenev. I slutet av 1929 hade alla Stalins rivaler, de berömda oktoberledarna, eliminerats. Trotskij hade utvisats ur landet och andra avsatts från sina ledande poster.

Proletariatets diktatur hade omvandlats till ledarens diktatur. Jag ämnar här inte diskutera i vilken grad denna omvandling hade sin objektiva grund i ett behov av centraliserade metoder för en snabb industrialisering av ett efterblivet land. Det viktiga att observera är att denna process accepterats av marxister som mer eller mindre normal. I den existerande revolutionsteorin fanns det tydligen inte någonting som kunde motsäga vad som hände under det praktiska upprättandet av den första socialistiska staten. Den privata äganderätten till produktionsmedlen hade avskaffats. Den anarkiska kapitalistiska produktionen hade ersatts med planering. Uttryckte inte Stalin partiets vilja? Var inte partiet proletariatets förtrupp?

5

I Sovjetunionen, Jugoslavien, Kina, på Kuba och i andra socialistiska länder har emellertid vissa förhållanden, institutioner och strukturer som utmärkt alla tidigare former av klassamhälle överlevt. Dessa har i huvudsak inte förändrats genom revolutionen eller deras förändringar har inte klart åsyftats som revolutionära mål.

Främst har olika mer eller mindre dolda former av exploatering fortlevt. Begreppet exploatering har inskränkts och reducerats till att gälla endast den speciella form som utvecklas i produktionsförhållanden mellan kapitalister och arbetare. Men i dess mest allmänna betydelse blir tillägnelsen av mervärde från individer och samhällsgrupper oförändrad i varje samhälle där principen om betalning efter presterat arbete inte konsekvent tillämpas och där varuproduktionen består. Det är oväsentligt om denna tillägnelse utövas av individuella kapitalister eller av kollektiv på basis av marknadsmonopol, tillfälligt gynnsamma marknadsförhållanden, fördelaktiga import-export-regleringar etc. Det spelar ingen roll om arbetarklassens merarbete utnyttjas av kapitalister, i form av profiter och på basis av äganderätt till produktionsmedlen, eller av byråkrater, i form av oskäligt höga löner och privilegier på basis av oinskränkt kontroll över samhälleligt objektifierat arbete.

Dessutom har alienationen av politisk makt bestått. Revolutionens framgångar till en början, främst den nya revolutionära myndighetens maktövertagande och stabilisering, är möjliga endast genom att rörelsens avantgarde verkligen uttrycker åsikterna och önskemålen hos arbetarklassen och den del av folket som stöder revolutionen. Den utsträckning i vilken den nya myndigheten är oförmögen att realisera många av sina proklamerade målsättningar och infria många av sina löften, den utsträckning i vilken denna myndighet, under de första spända relationerna med den klass ur vilken den ursprungligen uppstod, beslutar att följa sin egen väg, eftersom den anser sig vara revolutionens enda verkliga subjekt som måste handla i proletariatets intresse även mot proletariatets (som inte behöver vara medvetet om sina egna intressen) tillfälliga önskningar, och den utsträckning i vilken administration och politisk verksamhet blir en sysselsättning permanent förbehållen ett litet antal utvalda och betrodda individer - kommer att bestämma i vilken utsträckning politiken kommer att bli en alienerad aktivitet där den nya myndighetens politiska institutioner upphör att verkligen förmedla de revolutionära massornas vilja och blir institutioner för manipulation och tvång.

Sålunda äger individen fortfarande inom politikens och ekonomins område ett objekts status. Självstyresystemet i Jugoslavien har möjliggjort ett övervinnande av detta tillstånd, fastän detta system fortfarande befinner sig i sitt begynnelsestadium (och har en mer reformistisk än revolutionär karaktär). Självstyresystemet har allvarligt angripit, om än inte radikalt avskaffat, byråkratins ekonomiska och politiska monopol.

6

Den viktigaste aspekten av revolutionsbegreppet är varken bruket av våld eller förekomsten av en (mer eller mindre organiserad) massrörelse eller en förändring av regeringsformen, inte ens det sociala systemets sammanbrott. Ingen av dessa faktorer är ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för en verkligt progressiv omvandling av samhällsförhållandena. Revolutionens viktigaste egenskap är det radikala överskridandet av en viss samhällsformations väsentliga inre begränsningar.

Följaktligen blir revolutionens grundläggande teoretiska problem fastställandet av denna väsentliga inre begränsning. Endast när vi fastslår vilka grundläggande samhälleliga institutioner som gör ett samhälle irrationellt och omänskligt, endast när vi fastslår den historiska möjligheten och tillvägagångssättet att avskaffa dessa institutioner och ersätta dem med andra som garanterar rationellare och humanare samhällsförhållanden, kan vår uppfattning om revolution bli tillräckligt klar och konkret, endast då kan vi undvika att falla offer för den falska avantgardismens vanföreställningar. Dessa vanföreställningar uppträder i två huvudsakliga former. Den ena är pseudo-avantgardism - när vi betraktar en rörelse vars målsättningar i själva verket inte är radikala som revolutionär - som betraktar vanliga reformer av systemet som revolution, eller också bara har vissa yttre radikala kvaliteter: extrema vänsterfraser, en romantisk-negativistisk symbolik, en organisation som tar avstånd från det bestående samhället som helhet, utan någon klar uppfattning om vilka av dess nyckelinstitutioner som måste förändras och vad inom dessa institutioner som definitivt måste avskaffas och vad som bör bevaras som delar av det framtida samhällets nya och progressiva institutioner.

Den andra formen av falsk avantgardism är myten om den gamla avantgardismen, som uppstår då en samhällsgrupp som framgångsrikt genomfört revolutionens första fas, maktövertagandet, sedan förändrar sin samhälleliga natur och antar en konservativ roll, samtidigt som den söker bevara sin tidigare revolutionära ideologi. Denna ideologi dikteras då inte bara av behovet att upprätthålla illusioner om sig själv, utan också av behovet att behålla andlig kontakt med de folkmassor i vilkas namn man ursprungligen handlat. Båda behoven tillfredsställs dels genom noggrant bevarande av traditioner från den tidigare revolutionära perioden och dels genom ideologisk mystifiering av de rådande förhållandena.

7

Myten om tidigare avantgardism är desto svårare att avslöja eftersom revolutionsbegreppet har flera betydelser, eftersom verkligheten har flera olika skikt och således flera olika gränser och möjliga negationer, och därför att var och en av dem är beroende dels av vårt allmänna värdesystem och dels av en riktig bedömning av verkliga historiska möjligheter. Fastställandet av en samhällsformations väsentliga inre begränsningar är beroende av följande premisser:

1. En samhällsformation har sina särskilda ekonomiska, politiska, sociala och kulturella dimensioner. Det är därför möjligt att begränsa sig till enbart en av dem och separat referera till politisk, ekonomisk, social eller kulturell revolution. Vad vi här är främst intresserade av är samhällets totalitet och således en integrerad revolution som skulle omfatta alla dessa områden (vilka när allt kommer omkring inte skarpt kan åtskiljas). Men även om frågan ställs på detta sätt, kvarstår det faktum att den sociala verkligheten består av olika skikt.

Först kan det röra sig om en speciell form av kapitalism: liberal, monopolistisk eller statskapitalism. Dess inre begränsning kan vara kontrollen över objektifierat arbete, baserad på privat äganderätt till produktionsmedlen. Upphävandet av denna begränsning har visserligen revolutionär karaktär, men privat äganderätt kan komma att ersättas av statlig äganderätt. Kapitalismens väsentliga inre begränsning är produktionen för profit och ägarnas och de professionella företagsledarnas tillägnelse av denna profit. Emellertid är den yttersta basen för varje nutida samhälle (dess djupaste skikt) varuproduktionen; dess inre begränsning utgörs av varufetischism och alienerat arbete i allmänhet.

Således förutsätter ett svar på frågan om revolutionen en specificering av problemet: Tänker vi på omvandlingen av privatkapitalism eller av kapitalism i allmänhet eller på den mest genomgripande omvandlingen, d.v.s. omvandlingen av klassamhället baserat på varuproduktion och alienerat arbete?

2. Hur frågan om revolution ska ställas beror på hur vi uppfattar förhållandet mellan praktiken och den rådande historiska verkligheten. De motsatta ytterligheterna är realpolitikens opportunistiska positivism och den revolutionära romanticismens voluntaristiska utopism.

Den förra antar att praktisk handling ska rättas efter vad som är nödvändigt i samhällsprocessen eller vad som är den "objektivt dominerande, förhärskande tendensen". Om majoriteten av arbetare verkligen uteslutande är intresserade av högre löner och högre levnadsstandard så kan inte bara revolutionens begynnelse uteslutande länkas till ett möjligt katastrofalt försvagande av imperialismen på internationell nivå, utan den samhälleliga omvandlingen själv kommer inte att uppfattas tillräckligt radikalt, d.v.s. främst som en förändring av styrelseskicket.

Varu-penningrelationerna kommer till stor del att lämnas oförändrade, eftersom producenterna "objektivt tenderar att uppträda som varuproducenter". Samhällets byråkratiska struktur kommer att lämnas oförändrad, eftersom arbetarna "objektivt tenderar att överlåta beslutsfattandets börda och ansvar till experter, företagsledare och yrkespolitiker". Ingen verklig revolution kommer att äga rum inom kulturen, eftersom majoriteten av folket "objektivt föredrar underhållningsmusik framför Mozart och västernfilmer framför Shakespeare". En revolutionär teori som således baserar begreppet objektiva historiska möjligheter på de stora talens lag mynnar ut i reformism och kontrarevolution.

Romantisk utopism, å andra sidan, förnekar all samhällelig determinism och antar att alla möjligheter står öppna innan man handlar, att man bör följa utopins anda i stället för den positiva kunskapens och att man således måste hålla sig till vad som är mest humant, oavsett hur objektivt möjligt det är. Uppfattningen om vad som är historiskt negativt blir mycket vid och verkligt radikal: den omfattar inte bara produktionen för profit utan också varuproduktionen i allmänhet, inte bara den moderna teknologins missfoster utan också teknologi i allmänhet, inte bara byråkrati utan också all organisering och institutionalism, inte bara en positivistisk uppfattning och tillämpning av vetenskapen utan också allt planerande och rationellt kalkylerande. När den förlitar sig på känslan och kräver full frihet och spontanitet, kan den extrema radikalismen hjälpa till att skapa nya okända möjligheter, av tillfällighet utvidga den mänskliga frihetens område och spela en mycket viktig roll som katalysator, genom att fästa uppmärksamheten på dolda problem, avslöja den rådande myndighetens alla brutala sidor och uppväcka oerhörda latenta krafter. Men allt detta är tillfälligheter. Att angripa allting i ett samhälle innebär att angripa även det i de rådande förhållandena som - åtminstone för en tid - borde bevaras i det nya samhället. Slutligen innebär detta ett misslyckande att verkligen i praktiken angripa det som blivit historiskt möjligt att överskrida.

Den romantiska uppfattningen av revolutionen är antingen bara revolution i tänkandet eller, i ett försök att politiskt genomföra den, bara en preliminär katalysatorisk fas av den verkliga revolutionen.

Historisk verklighet får således inte uppfattas på ett positivistiskt sätt. Aktivism får inte vara synonymt med voluntarism.

Historisk verklighet är inte bara det som dominerar, utan också det som är ovanligt och sällsynt; inte bara det som faktiskt är, utan också det som i morgon kan vara om vi handlar på ett bestämt sätt. Huruvida någonting kan komma att vara eller inte, är inte bara en fråga om intuition och fantasi, utan också en fråga om rationella överväganden som bör föregå handling. Inte heller är alla möjligheter öppna eller alla utom en uteslutna. Allting kan inträffa som inte utesluts av vissa samhällslagars verkan i en speciell historisk situation. Naturligtvis får inte lagar reifieras: De är bara regelbundenheter i mänskligt beteende och kan ändras om detta beteende upphör att vara spontant och tillfälligt och blir medvetet och kalkylerat. Eftersom alla människors beteende inte i alla aspekter kan förändras så radikalt att alla lagar upphör att vara giltiga, blir många logiska möjligheter faktiskt inte förverkligade. Bland de möjligheter som står öppna försöker det revolutionära handlandet inte att förverkliga dem som är mest sannolika utan dem som är mest humana och rationella, även om de ligger på gränsen till det omöjliga.

3. Fastställandet av en samhällsformations väsentliga negation är således beroende av tre slag av antaganden:

a) av specificeringen av systemet i fråga. På detta beror vad som kan betraktas som väsentligt och vad som kan betraktas som oväsentligt.

b) av kritisk kunskap om den historiska situation i vilken det givna systemet existerar. (Endast genom att undersöka de rådande lagbundna tendenserna i det mänskliga beteendet kan vi säga vilka samhälleliga institutioner och strukturer som kan upphävas.)

c) av en viss värdeorientering som vilar på föreställningen om verkliga mänskliga behov och, i sista hand, på en integrerad filosofisk antropologi. Endast när vi har en bestämd uppfattning om vad människan är, vad hon under givna historiska betingelser kan vara och vilka av hennes väsentliga behov som kan förverkligas - endast då kan vi avgöra vad som är negativt i den rådande verkligheten och vilka institutioner som hindrar människan från att bli vad hon redan kan bli.

Varje praktisk handling utgår explicit eller implicit från en viss uppfattning om de negativa ting som borde elimineras. För positivistisk realism är det negativa det som hindrar det beståendes vidareutveckling och effektiva funktion. Det antropologiska antagandet här är att människan är det som faktiskt dominerar i hennes nuvarande beteende, att hennes behov kan fastställas genom empiriska studier av hennes val mellan alternativa möjligheter. Naturligtvis skulle ett totalt förkastande av sådana empiriska fakta leda till en påtaglig verklighetsflykt och till en särskild form av mytologi. Å andra sidan innebär ett okritiskt accepterande av detta att man definitivt hamnar inom det beståendes begränsningar och uppger en revolutionär aktivitet som skulle kunna överskrida dessa begränsningar. Varje producent kan delta i ekonomiskt och politiskt beslutsfattande, även om empiriska undersökningar pekar på en flykt från friheten och en ensidig fixering vid inkomst. Varje människa har förmåga att tillgodogöra sig högklassig konst om hon ges möjlighet att skaffa sig den nödvändiga förkunskapen. Om samhället inte är så organiserat att det gör det möjligt för varje individ att uppnå den nivå som samhället som helhet redan uppnått, kommer förvisso varje "objektiv" undersökning att visa att en stor majoritet av folket "fritt" valt att kvarstå på en mycket låg kulturell nivå, där de konsumerar den billigaste formen av underhållning.

Utopisk romanticism utgår däremot från en abstrakt och ahistorisk antropologi. Den ställer inte frågan vad människan kan vara i en bestämd historisk situation, då hon överskrider en samhällsform och inträder i en annan som, fastän den är mer human och rationell, fortfarande har vissa väsentliga oundvikliga begränsningar. I frånvaron av en förmedling av dylik konkret historisk kunskap ställer den utopiska romanticismen frågan om förverkligandet av frihet, kreativitet, samhällelig solidaritet och mänsklig spontanitet överhuvudtaget. Detta leder till ett avståndstagande från det bestående samhället som helhet. På det hela taget är alla dess institutioner negativa, eftersom de begränsar detta obegränsade, absoluta ideal.

Den filosofiska antropologi som inspirerats av Marx (både av Marx som författare till Ekonomisk-filosofiska manuskripten och till Kapitalet) har en historisk karaktär. Dess syn på människan och människans behov är konkret allmän och mångdimensionell. Den omfattar inte bara idén om vad människan skulle kunna vara när hon definitivt befriats från fysiskt tvångsarbete och när klassamhället och varuproduktionen avskaffats, utan också vad människan skulle kunna vara i morgon, medan materiell produktion, arbetsfördelning, marknad och professionell politik fortfarande existerar. Så länge sådana samhälleliga institutioner fortsätter att existera kommer människans frihet och hennes behov av att omsätta alla sina potentiella förmågor i praktik att begränsas. Men redan nu skulle människan i stor utsträckning kunna frigöra sig från varuproduktionens anarki, hon skulle friare kunna välja sitt yrke och ha en rikare fritid. Redan nu skulle hon kunna delta i beslutsfattande och ledning och yrkespolitikernas nuvarande obegränsade befogenheter skulle kunna reduceras till sådana expertuppgifter som analyser av data, förslag till alternativa lösningar och utarbetande av förslag till praktiska åtgärder, medan de viktiga besluten överlåts åt självstyreorgan av olika slag.

8

Vilka är då, i ljuset av dessa synpunkter, de grundläggande beståndsdelarna i det marxistiska revolutionsbegreppet under rådande historiska betingelser?

Revolutionen är negationen av den moderna kapitalismens väsentliga inre begränsning. Denna väsentliga begränsning utgörs inte bara av privat äganderätt till produktionsmedlen - vilket de flesta av Marx efterföljare trott - utan är en hel struktur som kan beskrivas på följande sätt: På basis av den privata äganderätten till produktionsmedlen har en samhällsklass - bourgeoisin - tillskansat sig obegränsad kontroll över allt objektifierat arbete, den organiserar varuproduktionen uteslutande för profit, låter marknaden bestämma värdet av alla varor, inberäknat värdet av arbetskraft vilken reduceras till en vanlig vara. Således får bourgeoisin möjlighet att tillägna sig det totala mervärdet. Revolutionen måste radikalt överskrida denna struktur. Den måste avskaffa den privata äganderätten till produktionsmedlen, men får inte tillåta någon annan samhällsgrupp (t.ex. byråkratin eller teknokratin) att på andra grunder (t.ex. på basis av monopol över politisk makt) kontrollera objektifierat arbete och tillägna sig huvuddelen av mervärdet. Varuproduktion och marknad kan bara överskridas gradvis och detta kräver en hel historisk epok. Emellertid måste de inledande stegen mot dess avskaffande vidtas genast, när det rör sig om ett utvecklat industrisamhälle. Varuproduktionen kan gradvis ersättas av produktion för mänskliga behov, betalning efter framgång på marknaden kan ersättas av betalning efter prestation, skicklighet och arbetskreativitet, i den utsträckning producenterna själva övertar kontrollen över produktivkrafter och objektifierat arbete. Marknadslagarna kommer först att korrigeras, för att undvika oönskade sociala skillnader och andra irrationaliteter, för att senare i ökad utsträckning förlora sin betydelse i ett fritt samhälle.

Med negationens dubbla natur framför ögonen kan två stadier i den kommunistiska revolutionen urskiljas jämförelsevis klart. Det första stadiet, som avskaffar samhällets klassystem och exploateringen av producenterna (antingen utförd av bourgeoisin eller byråkratin) och som genom denna procedur upphäver den klassiska formen av stat och ersätter den med ett utvecklat och integrerat självstyresystem, är den socialistiska revolutionen, som måste vara av största intresse för oss både teoretiskt och praktiskt.

9

Typologin över den socialistiska revolutionens former kan uppställas på följande sätt:

1. I ett utvecklat kapitalistiskt land tar proletariatet makten med våld och upprättar proletariatets diktatur vilken har alla den socialistiska demokratins egenskaper. Det finns inget historiskt exempel på en sådan revolution. Majhändelserna i Frankrike 1968 visade möjligheten av denna klassiska form av våldsam proletär revolution.

2. I ett utvecklat kapitalistiskt land som närmar sig överflödssamhället äger ett antal gradvisa förändringar rum, vilka leder till en minskning av sociala skillnader och växande arbetarinflytande. Makten övergår i folkets händer på ett legalt parlamentariskt sätt (som i Sverige) eller till följd av den kapitalistiskt-byråkratiska regeringens oförmåga att lösa existerande problem på det nationella och internationella planet (krig, rasproblem, automation: detta existerar som en framtida möjlighet i USA).

3. I ett halvutvecklat kapitalistiskt land där bourgeoisin begått ödesdigra misstag - genom ödeläggelse i krig eller oförmåga att lösa agrara eller nationella frågor. Arbetarnas och böndernas förenade styrkor och, i vissa fall, även andra patriotiska krafter inräknat delar av bourgeoisin, tar över makten och tar itu med en trehövdad uppgift: a) att avskaffa resterna av feodalism och införa demokrati, b) att satsa på industrialisering, c) att genomföra en socialistisk omvandling.

De ryska, kinesiska, jugoslaviska och kubanska revolutionerna kan räknas till denna tredje typ. Ingen av dem är perfekt. Parallellt med stora framgångar i avskaffandet av feodala kvarlevor, främjandet av industrialisering och urbanisering och utvecklingen av nya former av demokrati (sovjeter, självstyre i Jugoslavien) ledde den allmänt låga utvecklingsnivån och den kulturella efterblivenheten i dessa länder till en viss grad av byråkratisering. Byråkratin bromsade upp och stoppade i vissa socialistiska länder nästan helt den genomgripande omvandlingen av samhällsförhållandena. Detta är den väsentligaste begränsningen för alla samhällen som idag rör sig mot socialismen.

Världen har ännu inte skådat någon revolution av den klassiska typen, fastän händelser på senare tid visat att det är för tidigt att betrakta den som en historiskt passerad möjlighet.

Utvecklingen i några av de högst utvecklade kapitalistiska länderna kan beskrivas som en djupgående förändring av samhället, vilken har vissa inslag av socialistisk omvandling. Det är emellertid omöjligt att säga huruvida denna utveckling kommer att fortsätta och leda till ett slutligt negerande av kapitalismens väsentliga inre begränsning, eller om olika blandformer med drag av både kapitalism och socialism kommer att uppstå.

A andra sidan finns det antiimperialistiska rörelser och regimer i postkoloniala länder som försöker undvika vissa kapitalistiska former och införa socialistiska former som nationalisering och planering. I vissa fall kan dessa processer ses som ett första steg mot en socialistisk revolution. Samhällsförhållandena i dessa länder är dock alltför outvecklade för att socialismen ska kunna innebära något mer än en vision av en avlägsen framtid.

10

Revolutioner är inte nödvändiga processer i bemärkelsen reifierad nödvändighet. Praxis måste ses som det avgörande momentet i den samhälleliga nödvändigheten.

Det finns två huvudsakliga former av reifikation av nödvändigheten i den marxistiska litteraturen - den ena vetenskaplig, den andra filosofisk.

Den förra består i reifikation av vetenskapliga lagar. Lagar ses som empiriska beskrivningar av förhållanden eller tendenser som är helt oberoende av mänsklig vilja och handling. Vad som här förbisetts är det metodologiska faktum att vetenskapliga lagar endast har en definitiv mening inom ramen för en teoretisk modell. Varje modell är emellertid en ideal struktur som fastställer relationer och tendenser vilka skulle manifesteras överallt under givna betingelser. Naturligtvis kan betingelser ändras genom människans praktiska handlingar. Den mänskliga förmågan att anpassa sig, eller en utbredd känsla av övermättnad eller leda kan medföra oväntade diskontinuiteter i den historiska processen. Därför finns det inte lagar som uttrycker oundvikligheten av en socialistisk revolution. Det finns endast lagar som uttrycker nödvändigheten av kapitalismens upphävande om bourgeoisin och proletariatet beter sig i enlighet med sina objektiva intressen, d.v.s. om den förra fortsätter att kämpa för profitkvotens höjning och den senare bibehåller sin förmåga till revolutionär handling eftersom den exploateras allt mer.

En annan form av reifikation av nödvändigheten finns i en spekulativ uppfattning av historiens dialektik. Den historiska processens nödvändighet antas här gälla essensen (i motsats till fakticiteten), tillblivelsen (i motsats till varandet), förnuftet (Vernunft) i motsats till intelligensen (Verstand). Emellertid är mänsklig praxis till skillnad från abstrakt tänkande alltid öppen, spontan, kreativ och fri. Den har en viss struktur men är mer eller mindre flexibel, mångvärdig, polydeterministisk, och kan inte framställas som ett enkelt deduktivt schema.

Därför är den verkliga frågan inte om den socialistiska revolutionen är nödvändig, utan om den är historiskt möjlig, under vilka betingelser den är möjlig och vad vi bör göra för att förverkliga denna möjlighet.

11

Det allmänna problemet rörande den socialistiska revolutionens historiska möjlighet medför en hel rad specifika problem i anknytning till olika typer och olika faser av revolution.

Ur denna mångfald väljer jag följande problem som är väsentligt för revolutionär teori och praxis i socialismen:

Vilka möjligheter finns det att förhindra en byråkratisering av arbetarrörelsens avantgarde efter dess maktövertagande? Vilka möjligheter finns det att övervinna en redan konstituerad byråkratism? (Byråkrati innebär här en sluten samhällsgrupp av yrkespolitiker som har monopol på politisk och ekonomisk makt och som tillägnar sig en del av det samhälleliga mervärdet i form av olika privilegier.)

Svaret på dessa frågor är beroende av samhällets allmänna utvecklingsnivå.

Ett samhälle som ännu inte är industrialiserat och urbaniserat, som ännu inte utvecklat varuproduktion, som fortfarande är desintegrerat och uppdelat, där starka partikulära intressen bekämpar varandra, där den breda massan fortfarande befinner sig på en så låg kulturell nivå att varje demokratisk institution snart degenereras och blir en mystifikation av verkliga samhällsförhållanden - i ett dylikt samhälle är det knappast möjligt att undvika byråkrati. Byråkratin uppträder som en social kraft som eliminerar de sista resterna av feodalism, vidtar åtgärder för en accelererad ekonomisk, social och kulturell utveckling, utövar de reglerande ekonomiska funktionerna i motsats till marknadsregleringen, samordnar och integrerar i det allmänna intressets namn, dock med sina egna partikulära intressen för ögonen. Byråkratin tillfredsställer vissa väsentliga revolutionära behov i eftersatta samhällen.

I ett utvecklat industrisamhälle, där det redan råder hög grad av socialisering av produktionen, där varje producent redan kan delta i det samhälleliga beslutsfattandet, är det möjligt att redan under ett tidigt stadium av revolutionen nå en så hög grad av integrering av samhället att det inte finns behov för speciella yrkespolitiker som styr samhället och förvaltar offentliga intressen. Ett sådant samhälle kan skapa en styrelsemodell där byråkratins maktmonopol förhindras genom införandet av följande strukturer:

a) organ för direkt självstyre inom olika typer av samfälligheter (för produktion, utbildning, hälsovård etc.);

b) intermediära råd för samordning och skiljedom, valda av alla intresserade samfälligheter;

c) organ för självstyre på övergripande samhällsnivå, ansvariga för formuleringen av allmänna mål för det grundläggande beslutsfattandet.

Det förutsätts här att representanterna för producenterna och andra samhällsskikt väljs på ett demokratiskt sätt, att de saknar privilegier och att de kan ersättas efter regelbunden tid. De enda återstående professionella grupperna skulle vara experter och administratörer, vilka skulle vara strikt underställda och ansvariga inför de valda organen.

Ett utvecklat samhälle som redan har möjligheter att skapa alla dessa institutioner för självstyre borde vidta snara åtgärder för att eliminera alla faktorer som skulle kunna leda till byråkratisering, som:

a) sammanslagning av parti och stat;

b) professionalisering av ledande politiska funktionärer;

c) privilegier i samband med politiska funktioner;

d) monopol över massmedia;

e) mytologisering av vissa personligheter; analogt med normerna för de antika demokratierna borde det vara en fråga om revolutionär etik att avlägsna potentiellt karismatiska ledare från maktpositioner och placera dem inom andra viktiga samhällsfunktioner.

12

Vilka möjligheter finns att övervinna byråkratism där den redan har djupa rötter?

Det är på inget sätt säkert att den socialistiska revolutionen kommer att fortsättas i dessa samhällen i en inte alltför avlägsen framtid. Ett samhälle som ständigt lägger större vikt vid tillväxt av teknologi och effektivitet än vid sociala förhållanden, som anpassar sig till en byråkratisk-teknokratisk styrelseform, där utilitaristiska och hedonistiska beteendestrukturer förekommer - ett dylikt samhälle skulle förlora de subjektiva krafter som är nödvändiga för en vidareutveckling av den socialistiska revolutionen. Inga automatiska processer kommer att avskaffa de existerande formerna av mänsklig alienation. Huxleys Du sköna nya värld eller Orwells 1984 är verkliga historiska möjligheter om människan helt anpassar sig till ett byråkratiskt samhälle.

De krafter som motarbetar byråkratismen kommer att ställas inför följande svårigheter:

1. Byråkratism kan inte avskaffas genom åtgärder jämförbara med nationalisering av produktionsmedlen. Ett helt alternativt demokratiskt styrelsesystem måste byggas upp från grunden. Man måste kämpa för dessa nya former av deltagande och självstyre medan byråkratin fortfarande har makten.

2. Byråkratin kan inte avskaffas med våld därför att den, till skillnad från bourgeoisin, direkt kontrollerar tvångsapparaten och strävar efter att hålla den så stark som möjligt.

3. Byråkratin har nästan absolut monopol över massmedia och den lyckas vanligtvis dölja sin verkliga natur och framställa sig som revolutionens enda historiska subjekt.

4. Till följd av detta skulle alla kontrarevolutionära krafter utnyttja varje försök att störta byråkratins makt med våld.

5. I ett samhälle som ännu inte är tillräckligt integrerat skulle varje regimskifte innebära att man ersatte en byråkratisk grupp med en annan.

13

Vilka är då chanserna till avbyråkratisering?

I första hand undergräver det moderna samhällets utveckling grunden för byråkratins existens på ett mycket snabbare och mer genomgripande sätt än vad som var fallet med bourgeoisin. Den moderna ekonomin kräver integrering i stora system och river ned alla konstgjorda barriärer. Varje fastklamrande vid dessa barriärer synes irrationellt och självutplånande. Ett stort antal tjänstemän måste nu ersättas av datorer. Primitiva analyser utförda av halvutbildade "apparatjiks" måste ersättas av kritiska vetenskapliga analyser. På grund av en hög procent utbildade människor som åtnjuter avsevärd fritid försvinner i ökande utsträckning behovet av yrkespolitiker.

Under dessa villkor skulle byråkratin kunna fortsätta att styra endast med hjälp av brutalt våld eller som följd av en total demoralisering av tidigare revolutionära krafter.

Det är dock knappast möjligt att nuförtiden styra någon längre tid med brutalt våld. Ställd inför otaliga former av passivt motstånd skulle byråkratin tvingas lösa en vidsträckt och nästan olöslig uppgift. Dessutom är byråkratin aldrig en unik monolitisk grupp och är vanligen uppdelad i en mer eller mindre rigid och aggressiv grupp och en liberal grupp vilken tenderar att ersätta våld och tvång med flexibla former av kontroll och manipulation. Då de konfronteras med en direkt fara kommer helt säkert alla grupperingar hastigt att bygga upp en enhetsfront. I Tjeckoslovakien blev vi vittnen till en internationell byråkratisk intervention fullt jämförbar med tidigare internationella kapitalistiska interventioner.

14

I ett tidigt stadium av kampen mot byråkratin, medan det kritiska samhälleliga självmedvetandet fortfarande befinner sig i sin linda, är de viktigaste medlen: sanningen, avmystifieringen av rådande samhällsförhållanden, avmytologisering av avgudade personer och institutioner, och framför allt en stor moralisk styrka. Man bör bära i minnet att byråkratin ibland överlever långt efter det att den förlorat allt historiskt berättigande, eftersom den psykologiskt lyckas bryta ned samhällets aktivaste progressiva element. Vad som krävs i detta stadium är en kritisk vetenskap, en ny revolutionär kultur, en mäktig demokratisk allmän opinion. Framför allt krävs det en ny moral, en moral av mänsklig värdighet, solidaritet, stoisk ståndaktighet och en andlig överlägsenhet i kampen mot en materiellt överlägsen kraft.

Sålunda skapas betingelserna för en bred antibyråkratisk massrörelse, bestående av hela proletariatet. Kampen mellan byråkrater och arbetare existerar alltid, åtminstone i latent form och på grund av åtminstone två skäl. För det första, eftersom byråkratin faktiskt tillägnar sig en stor del av det mervärde som skapats av arbetarnas obetalda arbete. För det andra, eftersom den hindrar varje effektivt arbetardeltagande i den samhälleliga beslutsprocessen.

När arbetarna blir medvetna om sin verkliga samhälleliga ställning, när de övervinner okunnighetens och den ideologiska mystifikationens hinder, kan man troligen vänta sig att de kommer att kräva avskaffandet av alla de sociala strukturer som förvandlar deras representanter till byråkratiserade professionella ledare.

En sådan genomgripande negation av byråkratismen är en fråga för en hel epok. Det finns ingenting som garanterar att den lyckas - det är bara en objektiv historisk möjlighet, som kan förverkligas endast under enorma mänskliga lidanden.

Men det finns inget alternativ, om vi vill ge rum åt en äkta mänsklig frigörelse och åt varje annan djupgående förändring i den samhälleliga överbyggnaden och det individuella psykologiska livet.

 


12. Det nya samhället och dess organisation

 

Positivistiska, utopiska och kritiska projekteringar av framtiden

Framtiden behöver inte nödvändigtvis bli den som vetenskapsmän och teknologer beskriver genom extrapolering av dominerande tendenser i nuläget och tillämpning av de stora talens lag på medvetna människor. Å andra sidan finns små chanser att framtiden sammanfaller med de drömmar, hur storartade och humana de än kan vara, som förutsätter att alla möjligheter står öppna och att vi har absolut frihet att välja mellan dem.

Alla möjligheter står öppna i logiken, inte i historien. Det förflutna lever i nuet och utstakar gränserna för framtiden. Tidigare mänsklig praxis har objektifierats i omfattande förändringar av vår naturliga omgivning, i teknologin, i existerande samhälleliga institutioner och kollektiva beteendemönster, i hela den symbolvärld som utgör vår samtida kultur. Framför allt är våra nuvarande vanor, behov, potentiella förmågor och strävanden historiska produkter. Människonaturen är inte en abstrakt, fixerad, transcendent entitet. Men den är inte heller något som kan skapas från början genom en fri individs slumpmässiga val. Under varje historisk epok finns en allmän struktur i det mänskliga varat, i form av en kristallisering av den mänskliga praxis hela tidigare historia. Denna struktur är en konkret, dynamisk totalitet som ligger bakom alla mer specifika determinanter vilka berör klass, ras, nation, religion, yrkestyp, individuell karaktär. Den utgörs av de motsatta egenskaperna och tendenserna i det mänskliga beteendet och är därför dynamisk och öppen för fortsatt förändring.

Följaktligen är framtiden varken avskild från det förflutna och närvarande eller helt bestämd av dem. Det finns flera möjliga framtider, med varierande grad av frihet, organisation, rationalitet, överflöd och inre jämvikt. I en reifierad värld där individerna beter sig som isolerade atomer, endast upptagna av sina egna direkta, speciella intressen, utan något kritiskt begrepp om helheten, utan något projekt för förändring av samhället i sin helhet, skulle framtiden bli resultatet av kampen mellan blinda, alienerade samhällskrafter. Mänskligheten skulle vara dömd till den mest sannolika framtiden, hur djupt omänsklig och frustrerande den än kan vara.

Men det är ett av de viktigaste inslagen i den nuvarande historiska situationen att vissa avgörande materiella och subjektiva betingelser för ett radikalt upphävande av reifikationen skapats, trots att vi fortfarande lever i en reifierad värld där människan förlorat kontrollen över de krafter hon själv skapat och förvandlats till enbart ett objekt för den historiska processen. Det är historiskt möjligt att övervinna marknadsekonomins anarki, att avskaffa alienerad politisk makt och göra slut på manipuleringen av massorna, att befria ett ökande antal individer från förnedrande rutinarbete, fria för verklig praxis, för skapandet av en ny kultur, för aktivt deltagande i allt samhälleligt beslutsfattande. Det är knappast troligt att dessa möjligheter skulle kunna förverkligas av en slump, genom fritt verkande statistiska lagar eller ens punktinsatser av individer och smågrupper. De kan iscensättas endast av en social rörelse, genom medvetet och samordnat praktiskt ingripande av stora samhälleliga kollektiv som bryter sig ur en långvarig apati och likgiltighet och gör uppror mot misären, orättvisorna, förtrycket och vansinnet inom hela det dagliga livets påtvingade ram. En sådan social rörelse är absolut en mutation, ett skapande "språng" i beteendet hos de stora folkmassor som länge försökt acceptera det oacceptabla och uthärda det outhärdliga. För att lyckas måste detta "språng" inte bara utföras med enastående viljekraft, fantasi, initiativkraft och en spontan tro på en rättvis yttersta orsak. Det krävs också en tillräckligt artikulerad och konkret revolutionär teori som ligger mellan visionen av ett slutgiltigt mål och en klar, kritisk medvetenhet om den existerande verkligheten. En sådan revolutionär teori visar vägen och pekar ut de faktorer och institutioner i den givna samhällsstrukturen som utgör dess väsentliga historiska begränsning och är föremål för alla efterföljande revolutionära omvandlingar.

Av det föregående följer att ett verkligt revolutionärt tänkande om framtiden idag varken kan vara utopiskt i traditionell mening eller vetenskapligt i den positiva vetenskapens mening - även om det innehåller delar av båda.

Traditionella utopier, från Platon och Jambulos till Joakim di Fiori, från More och Campanella till Fichte, Owen, Fourier, Cabet och Saint-Simon, är drömmar om ett perfekt samhälle. De är inte, och kan inte vara, helt skilda från historien: De uttrycker verkliga mänskliga behov och bär i viss mån spår av sin tids samhällsstruktur (spartansk aristokrati i Platons Politeia, tidig feodalism i Augustinus De Civitate Dei, egalitära tendenser bland de fria städernas medborgare i Mores Utopia, sjuttonhundratalsmanufakturens absolutism i Campanellas Civitas solis, nyuppkommen industri i Cabets Voyage en Icarie och Saint-Simons Réorganisation de la société européenne). Ändå är de alla i en mening bestämt ahistoriska: de antar nämligen att det är möjligt att fullständigt tillfredsställa mänskliga behov och att slutgiltigt lösa alla motsättningar, vilket innebär att frammana bilden av historiens definitiva slut. Idealet de beskriver är knappast förenat med en kritik av den givna samhällsverkligheten, hur idealet skall nås är inte klarlagt, de vädjar till förnuftet eller rättskänslan eftersom de samhällskrafter som krävdes för att genomföra dem ännu inte uppenbarat sig. En utopi i traditionell mening är huvudsakligen en fri utforskning av optimala men orealistiska mänskliga möjligheter. Därför kan den inte bli en mäktig och effektiv, praktiskt verkande kraft utan upphäver samhälleliga missförhållanden endast i tanken.

Ändå finns ingen revolutionär åskådning utan ett utopiskt inslag, i form av en Seins-transcendente och Sein-sprengende orientering.[8] Dess fundamentala värden jämlikhet, frihet, universell solidaritet, social rättvisa, fulländande av individens förmågor etc. kan inte rättfärdigas med positiv kunskap. Dessa värden följer en stor humanistisk och utopisk tradition, och uttrycker drömmar, önskningar och förhoppningar hos mänsklighetens främsta tänkare. Ingenting garanterar förverkligandet av de yttersta revolutionära målen; sådana fjärrsynta förväntningar kolliderar med många alternativa möjligheter och kan inte bestyrkas utöver en viss begränsad initial sannolikhet. Genom att praktiskt engagera oss för dem, genom att delta i skapandet av en ny tro hos miljontals människor,[9] axlar vi ett enormt ansvar: Kanske leder vårt arbete till ett avsevärt annorlunda samhälle än det eftersträvade, kanske uppstår helt nya och oväntade problem eller kanske det slutligen leder till ett tragiskt nederlag och en förlust av den bästa mänskliga energi. Emellertid är det bara genom att ta en sådan risk som vi medvetet kan påverka historien och skapa möjligheter som knappast aldrig skulle kunna frammanas av blinda ekonomiska och sociala krafter.

De grundläggande svagheterna i rent vetenskapliga framtidsprojekteringar härrör från det faktum att dessa tenderar att reduceras till enbart extrapoleringar av dominerande objektiva tendenser i den givna samhällsverkligheten.

För det första befattar sig futurologin som positiv, värderingsfri vetenskap inte med de ytterst viktiga samhällsproblem där den inte lyckas skönja några klara tendenser. Detta är en av anledningarna till att vi dränks av information om den otroligt höga levnadsstandarden i det "postindustriella samhället", om nya material, nya instrument och maskiner, nya framsteg för biologi och medicin, nya metoder för kontroll över oss själva och andra etc. Men vi får veta litet eller intet om förhållandet mellan människor, samhällsstrukturen, nya samhälleliga institutioner, fördelningen av politisk makt, och liknande frågor.

För det andra finns motsatta tendenser i den nuvarande samhällsutvecklingen. Några leder till bibehållandet av status quo, andra till förstörelsen av nya former.[10] De som för tillfället är dominerande ger redan upphov till motsatta tendenser, vilka snart nog kan komma att bli dominerande. Därför är extrapolering möjlig i olika riktningar, motsättningar kan lösas på olika sätt: Frågan om vilken av de olika möjliga framtiderna som är den bästa möjliga för människor under vår historiska epok kan inte besvaras inom ramen för en positiv vetenskap, vilken saknar fundamentala värdeantaganden, om man inte ställer frågan vad människan skulle kunna vara, vad hon borde vara, under ett teknologiskt utvecklat samhälles betingelser. Apologetisk positivism, som underförstått eller uttalat accepterar den styrande elitens värderingar, är noga med att alla dess projekteringar håller sig inom givna ramar, och detta är ytterligare en anledning till att framtiden bara uppfattas som en kvantitativ tillväxt av teknik, produkter, tjänster, bekvämlighet och statlig makt.

För det tredje kan tendenser i fråga om mänskligt beteende inte uppfattas på samma sätt som de lagar som styr tingen. Det är sant att beteendet betingas av den naturliga och sociala omgivningen, kulturell tradition, vanor, rådande idéer och normer - som alltid härrör från den styrande eliten. Ur formell synpunkt finns i båda fallen vissa regelbundenheter, som ibland kan uttryckas ganska exakt och med samma slag av symboler. Men en forskare utan fantasi och känsla för processer som äger rum djupt under de sociala fenomenens yta kan lätt bli slav under objektiva tendenser,[11] vanor, strävanden och beteendemönster vilka uppstår som konsekvens av en utbredd känsla av övermättnad och leda eller fastlåsning, revolt och förtvivlan.

Och trots allt måste ett modernt radikalt framtidstänkande, för att kunna bli vägledande för praxis, vara vetenskapligt i en bestämd mening, i betydelsen av en kritisk och inte endast positiv vetenskap. Den förkastar de antivetenskapliga utopisternas antagande att alla möjligheter står öppna, och att följaktligen en vision av framtiden kan vara fullständigt fri. Den uppfattar begränsningarna i de rådande förhållandena och gör stora ansträngningar att, genom en kritisk analys av det givna samhället, fastställa vilken den optimala historiska möjligheten för framtiden är under dessa betingelser. Den avgörande punkten, där en kritisk vetenskap skiljer sig från både en positiv vetenskap och en fruktlös nyromantisk kritik av all vetenskap och teknologi, är den dialektiska uppfattningen av det givna. Det givna innehåller alltid en avgörande inre begränsning, inre negation. Det utgörs inte enbart av processer som bidrar till att upprätthålla och bevara vissa samhällsformer utan också av de processer som hotar dem, fräter sönder dem och slutligen leder till deras sammanbrott[12] och försvinnande. En kritisk vetenskaplig analys har alltså till uppgift att a) visa vad (vilka institutioner och strukturer) som i en konkret historisk situation gör samhällsförhållandena irrationella och omänskliga, b) utröna vilka de verkliga historiska krafter är som skulle kunna upphäva dem och c) undersöka hur dessa krafter skulle kunna stärkas medelst lämplig praktisk, kollektiv handling. Detta är enda sättet att klargöra under vilka historiska betingelser, med vilka konkreta målsättningar och genom vilka handlingar en radikal förändring är möjlig och hur den långa väg ser ut som leder från de ursprungliga omvandlingarna till förverkligandet av det yttersta målet. Sålunda tillägnar sig en kritisk radikal teori maximal frihet inom existerande historiska gränser. Den är både en teori och en strävan mot praxis.

 

Människonaturen och de nya värdena

Grundförutsättningen i allt revolutionärt tänkande är att det är möjligt att bygga upp en verklig gemenskap av fria individer som alla har lika möjlighet till utveckling, skapande arbete och tillfredsställelse av fundamentala materiella och andliga behov. Det traditionella utopiska sättet att rättfärdiga detta antagande var att härleda det ur en alltför optimistisk syn på människonaturen.

Denna metod tillämpades redan, men för andra syften, i Platons Staten. Hans teori om en strikt hierarkisk struktur i en idealstat, uppdelad i tre skilda stånd (de styrande filosoferna, krigarna och näringsidkarna), är härledd ur hans föreställning om människosjälens tre väsentliga förmögenheter förnuft, mod och begär, med de motsvarande kardinaldygderna vishet, tapperhet, måttfullhet.

I Eumeros och Jambulos hellenistiska utopier finns däremot inga kaster, inget slaveri, ingen arbetsfördelning, ingen statsmakt, och folket lever i ett tillstånd av permanent lycksalighet på sina avlägsna, isolerade öar. Stoikerna (Zenon, Krysippos och andra) drömmer redan om en universell världsstat utan krig, lagar, pengar, makt över människor. En människonaturens inneboende godhet förutsätts uppenbarligen här och i alla andra kollektivistiska utopier. I Mores Utopia finns ingen privategendom, alla individer är jämlika och arbetar fysiskt sex timmar om dagen enligt ett naturenligt behov, utan något tvång. Det förekommer inga brott, inga straff, ingen egoism, inga konflikter (inte ens religiösa) och alla är lyckliga. Enligt More är det begäret och speciella samhälleliga betingelser som gör människan ond. "Medan det fortfarande finns privat egendom, medan penningen fortfarande är alla värdens mått, är det knappast möjligt att driva en rättvis och lyckosam politik ... Så länge penningen består kommer armod, träldom och ängslan att som en ofrånkomlig börda tynga den större och bättre delen av mänskligheten." More är övertygad om att de flesta onda ting skulle utrotas genom pengarnas avskaffande. "Ty vem inser icke att svek, stöld, tjuvnad, strid, tvist, upplopp, mord, förräderi och förgiftning vilket nu genom daglig bestraffning mer uppdämmes än tyglas, allt måste försvinna med penningens avskaffande, och att i samma stund fruktan, bedrövelse, ängslan, plåga och anspänning också försvinner." Ett århundrade därefter uttrycker Campanella en liknande åsikt: När det inte längre finns privat egendom blir all själviskhet meningslös och försvinner. Folk kommer inte längre att kämpa om rikedom utan om ära. Solfolket anser "att svårt armod gör människorna lågsinniga, baksluga, fallna för bedrägeri, tjuvaktiga, intriganta, hemlösa, lögnaktiga ... Men rikedom skapar oförskämdhet, högmod, fåvitskhet, förräderi, inbilskhet, prål, försmädlighet, hjärtlöshet etc. I en sann gemenskap äro emellertid alla lika rika och lika fattiga, rika emedan de äga allt tillsamman och fattiga emedan ingen äger någonting. Och samtidigt tjäna de ej tingen utan tingen tjäna dem."[13]

Redan här kan vi finna en specifik överoptimistisk, perfektionistisk grundsyn på människans inneboende godhet, en syn som dominerat det europeiska tänkandets hela historia fram till nittonhundratalet.

Den uttrycktes i sextonhundratalets teori om naturtillståndet och naturrätten. Enligt Locke är naturtillståndet "ett tillstånd av perfekt frihet och jämlikhet" och även ett tillstånd av "fred, samförstånd, ömsesidig hjälp och omvårdnad".[14]

Den ligger bakom hela upplysningsfilosofin på sjuttonhundratalet. Med Rousseaus välkända ord: "Människan är född fri och överallt är hon i bojor."[15] Människan uppfattas också som en avgjort social, produktiv och rationell varelse, öppen för en oändlig utveckling i framtiden. "Det finns inga gränser för fullkomnandet av människans förmögenheter" skrev Condorcet. "Utan tvekan kan detta framåtskridande äga rum mer eller mindre hastigt, men det kommer aldrig att gå bakåt."[16]

Den optimistiska upplysningsandan har delvis direkt, delvis genom förmedling av tysk klassisk filosofi påverkat Marx tänkande. Givetvis förkastade Marx den då gångbara uppfattningen av människonaturen som abstrakt och ahistorisk. En konsekvens av hans dialektiska ansats bör ha varit upptäckten av inre, motsägande egenskaper i människans Gattungswesen: gott och ont, gemenskap och klassegoism, rationalitet och starka irrationella drifter, kreativitet och destruktivitet etc. I själva beskrivningen av den tidiga kapitalismen antyder Marx att något måste varit i grunden fel hos människan om hon kunnat utforma sådana samhällsförhållanden. Hans beskrivning av den tidiga kommunismen är förvånande realistisk: "Rå kommunism är kulmen av allmän avund och förnedring ... Allmän avund vilken upprättar sig som makt är endast en kamouflerad form av vinningslystnad som återupprättas och tillfredsställes på annat sätt."[17] Men trots att både hans filosofiska metod och hans empiriska kunskaper tvang honom att erkänna att människonaturen har en mörkare sida, förblev Marx tvehågsen på denna punkt, med ena polen av sitt tänkande i upplysningstiden och den andra i tjugonde århundradet, och det dilemma han stod inför förblev olöst. Problemet kan formuleras på följande sätt:

Om människans essens verkligen är "summan av de samhälleliga förhållandena",[18] så är detta ett konkret och historiskt begrepp vilket inbegriper alla sin tids grundläggande motsägelser. Härvid uppstår emellertid frågan om det finns en människans natur i allmänhet, eller om den är relaterad till en bestämd historisk epok. Om det inte är meningsfyllt att tala om en människans natur i allmän betydelse, med avseende på mänsklighetens hela historia, blir begreppet inte bara relativistiskt, utan också uteslutande deskriptivt, värdeneutralt och inadekvat som antropologisk bas för en aktivistisk och kritisk samhällsfilosofi och praxis. En historiskt given totalitet av samhälleliga förhållanden kan endast kritiskt värderas och överskridas om den ställs mot en vision av möjliga, mänskligare samhälleliga förhållanden, vilket förutsätter en allmän värdeföreställning om den mänskliga naturen.

Men om en allmän värdeföreställning om människans natur tas som avgörande kriterium för all kritisk värdering och yttersta mål för mänsklig praxis, föreligger allvarliga risker för en naiv, romantisk och utopisk idealisering av människan.

Det råder inga tvivel om att en allmän uppfattning av människonaturen för Marx inte bara var möjlig utan nödvändig. Han gör en distinktion mellan "konstanta drifter, vilka förekommer under alla förhållanden och endast kan förändras i den form och riktning de tar", och de relativa drifter och begär som "uppstår i en bestämd form av samhällelig organisation".[19] I polemik mot Bentham nämner Marx i Kapitalet att

"den som önskar kritisera alla mänskliga handlingar, rörelser, förhållanden etc. enligt utilitetsprincipen måste först ta sig an människans natur i allmänhet, därefter människans natur sådan den utformats under varje historisk epok".[20]

Om vi noggrant studerar Marx tidiga antropologiska skrifter, ska vi komma till slutsatsen att ondskan är utesluten ur hans begrepp om människans essens och människans natur och förknippad med en historiskt övergående fas av alienation. Så länge som det fortfarande förekommer privategendom, exploatering, rovdjurslika förhållanden mellan människorna, irrationalitet, själviskhet, girighet, avund, aggressivitet etc. är människan alienerad från sin essens. Dessa negativa, empiriskt påvisbara egenskaper hos människan - som de existerat hittills i historien - är inte en del av människans natur. Så länge de är utmärkande för de mänskliga förhållandena är människan ännu inte sant mänsklig. Men kommunismen är "det positiva upphävandet av privategendomen som mänsklig alienation och därför som förverkligandet av det mänskliga väsendet för och genom människan; d.v.s. som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom."[21]

Även om Marx, tvärtemot de ofta upprepade invändningarna från hans kritiker, inte ansåg kommunismen vara historiens yttersta mål utan endast "den närmaste framtidens nödvändiga gestalt och dess energiska princip",[22] påpekade han att kommunismen var "den sanna upplösningen av konflikten mellan människan och naturen och mellan människan och människan."[23]

Erfarenheterna från vårt eget århundrade ger oss emellertid ingen anledning att tro att människans ondska endast förekommer på det "faktiska" området och endast under den tid som föregår den sant mänskliga historien.

Det tjugonde århundradet kommer att gå till historien inte endast som en tid av teknologisk rationalitet, effektivitet och omfattande frigörelse, utan också som en tid av oerhörda utbrott av mänsklig irrationalitet och bestialitet. Omfattningen och karaktären av blodsutgjutelsen och massgalenskapen i de båda världskrigen, under rasismen, under Stalins utrensningar, i gårdagens Korea, Kongo, Algeriet och Biafra och i dagens Vietnam, Laos och Kambodja, kan inte längre förklaras med den romantiska, dualistiska bilden av en latent positiv essens och ett övergående ont yttre. Ondskan måste ligga djupare än så hos människan. Uppenbarligen är den också ett latent mänskligt beteendemönster som är en produkt av människorasens hela föregående historia, redo att visa sig när gynnsamma betingelser uppstår. Den kommer säkerligen att överföras till många framtida generationer och behöva en lång tidsperiod för att försvinna i sina nuvarande former.

Något som ytterligare komplicerar bilden är en mängd nya, oväntade former av ondska. Livet i överflöd och bekvämlighet har gjort slut på många lidanden, sjukdomar, primitiva former av kamp och förtryck, men det har samtidigt givit upphov till en helt ny patologi. De högst utvecklade samhällena har den högsta procenten självmord, mentalsjukdomar, våldtäkter, ungdomsbrottslighet, narkomani, alkoholism. Industrin och civilisationen har gjort människan rationellare, mäktigare och effektivare på vissa områden, men har samtidigt reducerat värmen, uppriktigheten, solidariteten, spontaniteten i de mänskliga relationerna. Emotionell hunger i det materiella överflödet, desperat ensamhet mitt i massan, leda trots det stora utbudet av underhållning, yttersta maktlöshet mitt bland anordningar som mångfaldigar sinnena och förlänger händerna - detta är den situation den moderna människan ofta reagerar mot genom att utveckla starkt aggressiva och destruktiva beteenden.

En annan förvånande och synnerligen oroväckande tendens i vårt århundrade är den tydliga urholkningen av målsättningar och det stora moraliska förfallet bland ledarna för många framgångsrika revolutionära rörelser. För flertalet av de vanliga deltagarna i dessa rörelser har fenomenet varit så överraskande att de aldrig uppfattat vad som varit i görningen. Vid det här laget står den sociologiska dimensionen av denna process klar: Det rör sig om det revolutionära avantgardets förvandling till en privilegierad byråkratisk elit, vilken äger rum närhelst samhället i sin helhet inte är tillräckligt utvecklat och integrerat. Den antropologiska dimensionen däremot förblir oklar, om endast positiva egenskaper avspeglas i föreställningen om människans essens. Att de stora revolutionärerna, de som gjort historia, skulle lidit ett tragiskt nederlag på grund av att de historiska förhållandena ännu inte var mogna, låter troligt. Men att så många av dem kunnat bli stora demagoger och tyranner, förefaller oförenligt med hela den traditionella utopiska antropologin.

Det alternativ som erbjudes är en negativ, pessimistisk, utopisk åskådning: Ondskan är en permanent beståndsdel i människans liv. Oro, fruktan, hat, avund, egoism, skuldkänslor, självhävdelse och maktlystnad är alltid utmärkande för människan. Denna mörkare sida av människans natur har starkt betonats i hela den moderna kulturen. En starkt antirationalistisk inställning har vuxit fram på många håll, speciellt direkt efter världskrigens slut. En projektering av ett lyckligare och bättre framtida samhälle måste alltså idag besvara frågan om det fortfarande är möjligt att tro på människan, om hon inte är i grunden irrationell, sjuklig, utlämnad åt okända, okontrollerbara, onda krafter inom sig, vilka likt furier förintar alla goda avsikter, alla fina planer.

Det enda svar en modern dialektisk tänkare kan ge är: Sluta betrakta människan som ett ting! Hon är varken ett gott eller ett ont ting. Det är inte sant att det finns ett logos i den historiska processen som oundvikligen kommer att bringa den faktiska människan i allt bättre samklang med en ideal harmonisk, allomfattande entitet. Det är inte heller sant att människan konfronteras med en så kaotisk yttre och inre värld att all hennes medvetna strävan att förändra och nyskapa sin värld och sig själv endast är ett sisyfosarbete.

Det förra är inte sant, eftersom alla kända samhälleliga lagbundenheter endast gäller under bestämda betingelser och med många avvikelser i enskilda fall. Så länge dessa betingelser råder och så länge individen är isolerad, är han oförmögen att ändra lagarna. Men individer kan sluta sig samman och inom den historiska situationens gränser förändra betingelserna och skapa en ny situation, där nya lagar gäller. Trots avsevärd osäkerhet och många överraskningar i samband med en sådan genomgripande förändring, kan åtminstone en del konsekvenser av det medvetna kollektiva engagemanget förutses, eftersom både den historiska processen och den mänskliga naturen har en bestämd struktur, hur mångsidig, motsägande och öppen för fortsatt förändring den än kan vara. Detta är anledningen till att den andra extrema ståndpunkten inte heller kan godtas. Människans frihet kan inte (som hos den tidige Sartre) framställas som en total avsaknad av något bestämt innehåll i människan, avsaknad av att vara något, därför en börda och ett ok. Världen är inte dömd att evigt förbli absurd, som Camus trodde. Människan är inte en fullkomlig främling i sin värld och hon skiljer sig från Sisyfos i den mån hon kan förändra både världen och sin egen natur. Åtminstone några stenar blir kvar på bergets krön. Stora folkmassor handlar åtminstone vid vissa historiska tillfällen på ett sätt som leder till avsevärda förändringar av människans natur.

Förändring är möjlig, därför att människans natur inte är något annat än en mycket komplex och dynamisk helhet, full av spänningar och konflikter mellan motsatta egenskaper och intressen.

För det första finns en diskrepans och en interaktion mellan intressen, drifter och motiv som hör till olika socialisationsnivåer: individ, grupp, generation, nation, klass, historisk epok, mänskligheten som helhet. Sålunda bidrar stora personligheter genom sin karaktär, genom sitt enastående inflytande över sin klass, nation, generation och ibland över hela sin epok, till upprättandet av människonaturen som något konkret universellt. Omvänt är en av kulturens fundamentala effekter att människor internaliserar och tillägnar sig universellt mänskliga värden i en särskild, lokal, regional, nationell och klassavhängig form.

För det andra finns hos människan inre motsägelser mellan positivt och negativt, gott och ont, rationellt och irrationellt, strävan efter frihet och motvilja mot att bära ansvar, kreativt och destruktivt, socialt och egoistiskt, fredligt och aggressivt. Båda är mänskliga och det är möjligt för dessa motstridiga egenskaper att äga bestånd under obestämd tid. Men det är också möjligt att människan under en långvarig tidsperiod kommer att handla på ett sätt som gör att den ena sidan blir dominerande över den andra. Vi har möjlighet att, inom vissa gränser, välja hurudana människor vi ska bli. Medan vi praktiskt levandegör en av de möjliga framtiderna, kommer vi samtidigt att medvetet eller ofrivilligt forma vår egen natur - genom att befästa vissa av våra egenskaper, modifiera andra och skapa en del helt nya attityder, behov, drifter, strävanden, värden.

Ett historiskt faktum som ofta förbises är att vissa värden, som varit av stor vikt i ett inte alltför avlägset förflutet, förlorar sin betydelse och uppväcker avsky och revolt hos nya generationer. Vid ett sådant tillfälle kan man observera en plötslig förändring av det mänskliga beteendet. Detta gäller särskilt de värden som uppkommit under maktlöshet och alla slag av umbäranden och inverkat på beteendet under så lång tid att många teoretiker trott dem vara permanenta beståndsdelar i den mänskliga naturen. Exempel:

1. Materiell knapphet har åstadkommit en varuhunger, en lystnad efter obegränsad privat egendom. Denna omåttliga hunger, denna mentalitet som utmärker homo consumens, utvecklades särskilt när för första gången i historien, nämligen i industrisamhället, betingelser skapades för omfattande tillfredsställelse av materiella behov. Den förlorar dock mycket av sin mening under de förhållanden av överflöd som råder i ett "postindustriellt" samhälle. Andra saker på värdeskalan blir viktigare - man kan redan iaktta denna tendens i avancerade industriländer, där folk i allt större utsträckning prioriterar resor och utbildning framför mat och kläder.

2. Ett tillstånd av maktlöshet och utsatthet inför alienerad politisk makt gav upphov till maktlystnad och en uppenbar överskattning av politisk auktoritet. Denna anfäktelse utvecklades särskilt i stor skala i de mest utvecklade länderna - i vårt land genom införandet av olika former av halvdemokrati, d.v.s. en samhällstyp där den politiska makten fortfarande är alienerad och etablerad i strikt hierarkisk ordning, men samtidigt är tillgänglig för ett betydligt större antal medborgare. Men maktlystnaden har uppkommit som en konsekvens av förödelsen av andra värden. Den är ett substitut för en strävan efter andlig och skapande kraft, ett osvikligt tecken på nihilism och förfall. Dock förlorar den all mening när de viktigaste politiska funktionerna deprofessionaliseras och höggradigt decentraliseras, när varje individ får verkliga möjligheter att delta i styrelseprocessen.

3. I ett samhälle där människan är dömd till en rutinmässig teknisk verksamhet - som hon inte fritt valt och som inte erbjuder henne något tillfälle att förverkliga sina potentiella förmågor - kommer framgångsmotivet helt naturligt att bli den främsta drivkraften i all mänsklig verksamhet, varvid pragmatismen vinner mark som den enda relevanta filosofin. Inte desto mindre kan man redan skönja betingelser under vilka avgörande förändringar av människans motivation skulle kunna ske. Om individen fick en verklig möjlighet att välja sin plats i den samhälleliga arbetsfördelningen enligt arten av sina förmågor, begåvningar och strävanden, om den yrkesmässiga verksamheten i allmänhet kunde reduceras till ett minimum och till en funktion av sekundär vikt, i förhållande till de fritt valda aktiviteterna under fritiden, skulle framgångsmotivet förlora sin dominerande ställning. Framgång skulle inte längre betraktas som något över allt annat stående som är värt vilka uppoffringar som helst, utan endast som en naturlig konsekvens av något betydligt viktigare. Denna viktigare och absolut väsentliga sak är själva skapandet (oavsett om det gäller vetenskap, konst, politik eller personliga relationer), objektifieringen av vår varelse enligt "skönhetens lagar", tillfredsställelsen av andra människors behov, utvecklingen av en verklig gemenskap med andra människor genom resultaten av vårt handlande.

Generellt kan sägas att armod, svaghet, ofrihet, social och nationell osäkerhet, känslan av underlägsenhet, tomhet och fattigdom som tynger flertalet människor, ger upphov till sådana försvars- och kompensationsmekanismer som nations- och klasshat, egoism, flykt från ansvar, aggressivt och destruktivt beteende etc. Många nutida former av ondska skulle faktiskt kunna övervinnas i ett samhälle som garanterade individen tillfredsställelse av grundläggande vitala behov, befrielse från tvångsmässigt rutinarbete, direkt deltagande i beslutsfattandet, relativt fri tillgång till lagrad information, förlängd utbildning, möjlighet att tillägna sig verkliga kulturella värden, skydd av fundamentala mänskliga rättigheter.

Vi kan dock inte idag förutsäga vilka nya problem, spänningar och konflikter, vilka nya former av ondska som kommer att uppstå i det så kallade "postindustriella" samhället. Av denna anledning bör vi vara kritiska mot all naiv teknicistisk optimism, som förväntar sig att alla problem kommer att lösas under det materiella överflödets betingelser.

En avsevärd förbättring av individernas levnadsförhållanden medför inte automatiskt att en verklig mänsklig gemenskap växer fram, i vilken den solidaritet finns utan vilken en radikal frigörelse av människan är omöjlig. Ty det är möjligt att avskaffa fattigdomen och ändå bibehålla exploateringen, att ersätta tvångsmässigt arbete med lika meningslös och förnedrande förströelse, att tillåta deltagande i oviktiga frågor inom ett i grunden byråkratiskt system, att låta medborgarna formligen dränkas av väl valda och väl uttolkade halvsanningar, att använda den förlängda utbildningen till förlängd programmering av människors hjärnor, att göra den gamla kulturen allmänt tillgänglig samtidigt som man allvarligt inskränker möjligheterna att skapa den nya, att reducera moral till rätt och tillgodose vissa rättigheter utan att kunna skapa en allomfattande mänsklig känsla av ansvar och solidaritet.

 

Deltagande demokrati och problemet byråkrati

Det avgörande problem mänskligheten kommer att få brottas med ännu under en lång tid är hur det är möjligt att undvika att kontroll över ting tid efter annan, i varje ny samhällsform, återgår till att bli en kontroll över människor.

Detta problem är av avgörande vikt för varje radikal vision av framtiden: Förekomsten av alienerad koncentrerad ekonomisk och politisk makt i händerna på en styrande elit, vare sig den består av militärer, privata ägare av produktionsmedlen, företagsledare, professionella politiker eller t.o.m. av vetenskapsmän och filosofer, skulle förhindra varje genomgripande förändring av de mänskliga förhållandena. Uppdelningen av människor i historiska subjekt och objekt skulle medföra en ansvällning av maktapparaten, en konservering av det ideologiska sättet att tänka, en kontroll över massmedia, inskränkningar i den politiska och andliga friheten. Följaktligen skulle en varaktig koncentration av makt i händerna på en särskild samhällsgrupp utgöra en faktor som väsentligt begränsade hela den fortsatta utvecklingen.

Lyckligtvis skapar den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen, med alla vittgående konsekvenser den har på det ekonomiska, sociala och kulturella planet, historiska möjligheter till ett radikalt avskaffande av alla de institutioner som under den tidigare historien tillåtit vissa privilegierade eliter att styra över människor (staten, politiska partier, armén, den politiska polisen, säkerhetstjänsten etc.).

1. Dessa institutioner är nödvändiga för att hålla samman, skydda, reglera och styra samhället, endast när det är sönderdelat och desintegrerat, vilket är fallet med alla underutvecklade, men även med halvindustrialiserade samhällen. Emedan det finns en mängd motstridiga särskilda intressen - hos olika företag och näringsgrenar, olika regioner och nationaliteter - krävs en särskild maktfaktor som medlar, förlikar och styr i allmänintressets namn, trots att detta allmänna intresse ännu inte uppkommit. En av de viktigaste konsekvenserna av den nuvarande vetenskapliga och teknologiska revolutionen är upplösningen av alla konstgjorda hinder och integreringen av små, relativt självständiga ekonomiska system till större enheter.

2. Stora system krävde ända tills helt nyligen stora byråkratiska apparater. Men en genomgripande förändring äger rum i det att vi inträder i en ny fas av den teknologiska revolutionen - cybernetikens tidsålder. Alla rutinmässiga administrativa sysslor, inklusive informationsanalys och utforskning av optimala lösningar för vissa givna program, kommer att utföras betydligt snabbare och precisare av elektroniska datorer. En avsevärd del av byråkratin kommer därigenom att förlora sitt existensberättigande.

3. Det enda av den nuvarande byråkratins alla olika skikt som med säkerhet kommer att fortleva är de experter som utformar och testar de alternativa programmen, inom ramen för de godtagna allmänna politiska målsättningarna, kriterierna och fastställda prioriteringarna. Det är nödvändigt att de enda kvarvarande yrkespolitikerna - högutbildade administratörer och tjänstemän - blir strikt underställda de valda politiska organen. Avsevärd makt och stort inflytande förblir fortfarande i deras händer. Till skillnad från övriga medborgare har de fri tillgång till all information. De har mer tid än andra att studera data och försöka fastställa vissa allmänna tendenser. Genom blotta valet och tolkningen av data, genom valet av vissa möjligheter och uteslutandet av andra under utarbetandet av alternativa lösningar och slutligen genom en skev presentation av resultatet av godtagna program, kommer dessa yrkespolitiker att bibehålla en avsevärd förmåga att framkalla en önskad handlingsinriktning. Möjligheterna att kontrollera denna förmåga och hålla den inom bestämda gränser är dock många.

För det första måste yrkespolitikernas underordning under motsvarande församlingar och självstyreråd vara så fullständig att den innebär att varje tjänsteman är fullständigt ansvarig inför dessa organ och omedelbart kan avsättas.

För det andra kommer professionella politiska experter att ha olika roller och i viss utsträckning olika intressen. De får inte tillåtas bilda ett politiskt block eller kontrollera något slag av politisk organisation. De kommer att utföra sin funktion som experter bäst om de eliminerar alla lojaliteter till personer eller grupper och alla ideologiska synpunkter och tvingas följa principen om teknologisk rationalitet, d.v.s. att försöka finna de mest adekvata medlen för uppnåendet av de mål som uppställts av folkets valda representanter.

För det tredje måste hela deras arbete kritiskt undersökas av de oberoende politologerna. Det framtida samhället måste fästa stort avseende vid det kritiska vetenskapliga studiet av både politiken i allmänhet och av den faktiska politiska praktiken. Till skillnad från dagens "politologi" som antingen är apologetisk eller sysslar med avlägsna händelser, kommer det framtida samhället att behöva en politisk teori som söker upptäcka begränsningarna i den aktuella praktiken och inte endast studerar fenomenen erfarenhetsmässigt, utan även gör projekteringar och utarbetar lösningar, parallellt med det arbete experterna i statsapparaten utför.

4. Den viktigaste och verkligt revolutionära förändringen i den politiska organisationen i det framtida samhället gäller uppdragningen av allmänna politiska riktlinjer, definitionen av allmänna mål, uppställningen av värderingskriterier för möjliga, alternativa politiska program. Det förhåller sig inte bara så att dessa politiska nyckelfunktioner måste genomgå en radikal demokratisering - själva den syn på politik som finns implicit i dem måste förändras i grunden. Enligt Weber[24] är politik a) den mängd åtgärder som vidtagits för att delta i styrandet eller för att påverka fördelningen av makt, antingen mellan stater eller mellan olika grupper i samma stat; b) denna verksamhet är huvudsakligen statens verksamhet och c) staten är "ett förhållande där en människa dominerar över en annan, grundat på bruket av legitimt våld". Politik i denna mening, till skillnad från sann praxis, kallades av Marx "alienationens sfär". Politisk verksamhet kan alltså förvandlas till praxis under följande betingelser:

1. Den politiska praxis utgörs av människans dominans över ting. Tingen i människans värld är emellertid produkter av objektifierat mänskligt arbete. Därför är politisk praxis framför allt en kontroll och rationell styrning av de samhällskrafter som i själva verket är den samhälleliga människans forces propres.

2. Kriteriet för värdering mellan olika alternativ i denna process är tillfredsställelsen av de verkliga mänskliga behoven, i all den rikedom de uppvisar under givna historiska betingelser.

3. Den politiska praxis har inte som mål att en samhällsgrupp ska dominera över det övriga samhället. Därför är den en aktivitet av universell karaktär, som angår varje människa.

4. Politisk praxis är inte åtskild från andra former av praxis. I motsats till alienerad politisk verksamhet grundar den sig på en filosofisk vision av människans natur och historien, den behöver inte kränka moraliska normer, dess val förutsätter en vetenskaplig kännedom om alla möjligheter i den givna historiska situationen. Den har även inslag av ädel tävlan, av spel, av konst. Att handla politiskt på mänskligt sätt innebär bland annat "att skapa enligt skönhetens lagar".

5. En dylik verksamhet utan förtryck, förmynderskap och fruktan är ytterst tilltalande och blir ett dagligt behov. Genom deltagande i denna verksamhet utvecklar individen en viktig dimension av sitt samhälleliga vara och får tillträde till ett vidsträckt fält där han kan uttrycka många av sina potentiella förmågor och har möjlighet att bejaka sig själv som begåvad, intensiv och kreativ personlighet.

Denna syn på politisk praxis är inte alls någon ren fantasi eller ett utslag av filosofisk poesi. Var och en som deltagit i en verkligt revolutionär rörelse har erfarit, åtminstone under en begränsad tidsperiod, vad politik skulle kunna vara om den inte låg i en privilegierad elits händer. Här uppstår dock frågan om inte varje sådant försök att demokratisera och humanisera politiken är begränsat i tiden och dömt att slutligen misslyckas. Är det inte möjligt endast under den revolutionära omvandlingen och utplåningen av den gamla makten? Kommer inte alltid ett ögonblick när principen om frihet måste ersättas med principen om ordning, när en ny samhällsordning sätts i funktion, när det revolutionära avantgardet över en natt förvandlas till en ny byråkrati? Finns inte alltid behovet av någon form av elit i ett komplext modernt samhälle?

Den avgörande nya historiska företeelse som har relevans för denna fråga är att den betydande minskning av tvångsmässigt arbete och produktion, som kommer att äga rum i stor skala i ett utvecklat framtida samhälle, kommer att frigöra väldiga mänskliga resurser och möjligheter till politisk aktivitet. Den allmänna skolningen och bildningen, inklusive kunskapen om politik, hos dessa potentiella politiska "amatörer" behöver inte vara underlägsen de "professionellas". Genom deltagande i den lokala gemenskapens liv och i olika frivilliga organisationer har många fått en tillfredsställande erfarenhet av offentliga angelägenheter och styrelsemetoder. Man bör heller inte förbise att politiken, genom de moderna massmedias avslöjanden av en stor del av hemlighetsmakeriet och myglet bakom kulisserna, till stor del har avmystifierats och att många av dess institutioner och representanter förlorat den utstrålning de haft i det förflutna. Den skillnad i kompetens som av gammalt funnits mellan de politiska organisationernas ledare och deras medlemmar, och generellt sett mellan en politisk elit och den breda massan, håller sålunda på att raderas ut. För första gången i historien står det klart att det i den samhälleliga arbetsfördelningen inte finns något behov av en speciell yrkeskår som beslutar och styr i folkets namn. Byråkratin som oberoende, alienerad politisk faktor blir överflödig.

Att den socialistiska rörelsen hittills inte lyckats utveckla en sammanhängande och konkret teori om upphävandet av byråkratin och uppbyggandet av det nya samhällets politiska struktur är en konsekvens av en synnerligen paradoxal utveckling under de två senaste årtiondena.

Flera revolutioner har ägt rum i eftersatta östeuropeiska och asiatiska länder, vägledda av en teori om demokratisk socialism som uppstått under den relativt utvecklade västkapitalismens betingelser. Marx skulle aldrig ha kallat ett i huvudsak byråkratiskt samhälle "socialistiskt" - han visste att en verklig gemensam social kontroll över produktivkrafterna ännu inte är möjlig under industrialiseringens begynnelsefas. Detta är anledningen till att han i Grundrisse zur Kritik der politischen Ökonomie uttryckligen fastslog att en sådan möjlighet kommer att uppstå i ett utvecklat samhälle, där "produktionsförhållandena blir universella, hur reifierade de än kan vara", där människan inte längre direkt behärskas av människor utan av "abstrakta reifierade samhälleliga krafter". Först då kommer de fritt sammanslutna producenterna att kunna ställa hela samhällsutvecklingen under sin medvetna, planerade kontroll. Men detta kräver en materiell bas "som är resultatet av en lång och smärtfylld historisk utveckling".

Det är meningslöst att nu begrunda i vilken utsträckning Lenin och Bolsjevikpartiet var medvetna om den väsentliga skillnaden mellan förhållandena i Ryssland 1917-22 och de förhållanden under vilka Marx teori om självstyre kunde tillämpas. Faktum är att Lenin och hans medarbetare inte trodde att en socialistisk revolution i Ryssland kunde lyckas utan en revolution i hela Europa. Sovjeterna, vilka upprättades redan under den första ryska revolutionen 1905, var en speciell form av självstyre. Dessvärre fanns efter inbördeskrigets slut inga sovjeter längre, ingen stark, organiserad arbetarklass. För att kunna överleva, för att besegra den yttre fienden, de kontrarevolutionära krafterna, den vita terrorn, svälten, och för att komma över det totala ekonomiska sammanbrottet, hade Bolsjevikpartiet inget annat val än att antingen ge upp eller fortsätta med militära och byråkratiska metoder. Detta dilemma var en historisk nödvändighet, vilket däremot absolut inte kan hävdas vad det senare händelseförloppet beträffar, Stalins förbrytelser, den rent ideologiska identifikationen av denna typ av postkapitalistiskt byråkratiskt samhälle med socialismen.

Av detta följer att den revolutionära rörelsen i Ryssland, Kina och andra underutvecklade länder aldrig utvecklade någon teori om hur byråkratin ska ersättas med ett system av självstyre, eftersom de historiska betingelserna för en sådan genomgripande förändring av den politiska strukturen ännu inte existerade.

Paradoxalt nog har en sådan teori ännu inte utvecklats av den nya vänstern som verkar under betydligt gynnsammare betingelser. Som en följd av den höga graden av materiell utveckling, ekonomisk integration, utbildning, men också p.g.a. de avsevärda demokratiska framstegen i det förflutna, är åtminstone i vissa västländer byråkratiseringen i den postkapitalistiska utvecklingen på intet sätt den enda och nödvändiga utvägen. I stället för ett sökande efter alternativa former av politisk organisation, baserade på självstyrelsens princip, har det i studentrörelsen och den nya vänstern uppstått en utbredd misstro mot allt vad politiska institutioner heter. Denna inställning är lätt att förstå som en våldsam reaktion mot den revolutionära statens uppenbara förfall efter revolutionens seger i öst. Den innehåller dock en felaktig generalisering från erfarenheter av specifikt regional karaktär. En dialektisk negering av staten är något betydligt mindre och samtidigt betydligt mer än en total upplösning. Betydligt mindre därför att en del av statens funktioner och institutioner måste äga bestånd och inneslutas i den nya politiska strukturen. Betydligt mera därför att en total negation av det bestående praktiskt taget inte är någon negation alls. En verklig negation av staten innebär upphävandet av dess väsentliga inre begränsningar: maktmonopol i händerna på en särskild samhällsgrupp, användning av skenbart legitimt våld i avsikt att skydda och befrämja denna privilegierade elits intressen. Detta upphävande leder inte till anarki eller frånvaro av all organiserad myndighet, utan till ett alternativt, i verklig mening demokratiskt styrelsesystem, utan någon yttre, alienerad makt.

 

Erfarenheten av jugoslaviskt självstyre

Erfarenheten av det jugoslaviska självstyret kan redan anses vara ett bevis av stor historisk betydelse på att materiell produktion, såväl som många andra viktiga sociala aktiviteter - utbildning, hälsovård, vetenskaplig forskning, masskultur etc. - framgångsrikt kan dirigeras av motsvarande självstyreorgan, också i ett halvutvecklat och tämligen desintegrerat land. Stora ekonomiska och politiska svårigheter är följden av inkonsekvens och en grundläggande dualism i det jugoslaviska systemet. Utöver nätverken av arbetarråd och andra självstyreinstitutioner på mikronivån, i speciella företag och lokala samfälligheter, existerar fortfarande de klassiska maktinstitutionerna på makronivån, i samhället som helhet (stat, parti, professionell politik, byråkrati). Dessa båda politiska strukturer råkar finnas till samtidigt men är i själva verket oförenliga. En naturlig utvidgning och integrering av skilda självstyreorgan till en helhet, skulle innebära en praktisk negation av staten och göra slut på professionell politik. Därför söker dessa institutioner till varje pris manipulera arbetarråden och hindra varje ytterligare vertikal utveckling av självstyret genom att inskränka dess materiella bas, genom att med otaliga förslag reducera vidden av dess beslutsfattande, genom att ständigt ingripa via partiorganisationen och utöva påtryckningar på företagsledarna, genom att bestämt motsätta sig deprofessionalisering och verklig demokratisering av politiska nyckelfunktioner på övergripande samhällsnivå.

Den fundamentala lärdom man kan dra av den jugoslaviska erfarenheten är att självstyre på inga villkor får identifieras med decentralisering och att ett lokalt, atomiserat, desintegrerat självstyresystem inte allvarligt kan hota den byråkratiska makten. Därför bör ett integrerat självstyre omfatta följande tre nivåer:

1. Arbetarråden i fabrikerna, servicenäringar och i alla andra slag av lokala samfälligheter.

2. Förmedlande organ, både horisontella (för samordning inom en hel region) och vertikala (för ett helt verksamhetsområde).

3. Självstyreinstitutioner på övergripande samhällsnivå.

1. Arbetarråden är de fundamentala cellerna i den direkta arbetardemokratin. Inom de gränser som utstakats av rådande lagstiftning och godtagna allmänna politiska riktlinjer skulle dessa enheter ha full frihet att besluta om vad som ska produceras, vilka tjänster som ska erbjudas, med vem man ska samarbeta, hur arbetet ska organiseras, utvecklingsriktning, inkomstfördelning - efter nödvändiga bidrag till hela samhällets behov. Följande svårigheter kan väntas på denna nivå av självstyre:

a) Arbetarna saknar allmän kunskap och information om alla aspekter av produktionsprocessen i sin fabrik. Därför är de som medlemmar i arbetarråden vanligen mycket aktivare i debatter om allmänna riktlinjer och löneproblem än i speciella teknologiska, ekonomiska och kommersiella frågor, där de ofta måste lita till den expertkunskap företagsledarna besitter. Detta är en allvarlig begränsande faktor. Erfarenheten visar emellertid att förlängd utbildning för arbetare, inklusive specialkurser för medlemmar i arbetarråden, väsentligt ökar deras deltagande.

b) En av de största farorna för självstyret är uppkomsten av små oligarkiska grupper, bestående av företagsledare, administrativa ledare och politiska funktionärer (sekreterare i partiorganisationen, fackföreningen, ungdomsorganisationen), vilka strävar efter att helt ta kontrollen över arbetarrådet. Styrkan hos en sådan maktelit härrör ur flera källor. Den åtnjuter fullt stöd från de politiska maktfaktorerna utanför företaget, i utbyte mot oklanderlig lojalitet och lydnad när så krävs. Den har full tillgång till information och därigenom möjlighet att manipulera arbetarrådet genom lämpligt urval och tolkning av data. Slutligen är makteliten i motsats till arbetarna välorganiserad och monolitisk. Å andra sidan är arbetarna i majoritet i råden och har rätt att vägra återvälja dem eller kan utesluta dem ur rådet, ersätta dem i deras funktioner och även avstänga dem från företaget helt och hållet. Dessa små informella oligarkiska gruppers makt minskar avgjort, i den utsträckning arbetarna får politisk erfarenhet och blir medvetna om de nya formerna av klasskamp. Makteliterna förlorar också successivt mark under loppet av den teknologiska revolutionen och den gradvisa utjämningen av skillnaderna mellan manschettarbetare och kroppsarbetare.

c) En avgörande begränsande faktor för självstyret är en politisk organisation kontrollerad av politisk byråkrati. Det är inte bara så att byråkratin tenderar att samarbeta med företagsledningen och de teknokratiska elementen inom företaget genom att erbjuda beskydd i utbyte mot lojalitet. (En otillräckligt utbildad och okunnig företagsledare behöver en hel del politiskt beskydd, varför byråkratin föredrar sina egna män framför opponenter med bättre kvalifikationer.) Den försöker också manipulera arbetarna direkt genom deras politiska organisation. När arbetarråden vägrar godta vissa beslut som kokats ihop i någon politisk kommitté vidtar partiet följande åtgärder: Först kommer den föreslagna linjen att förespråkas av experter och politiska "aktivister", därefter kommer den att klubbas på massmöte, där hela kollektivet deltar men möjligheten till verklig diskussion är praktiskt taget obefintlig, slutligen kommer hela ärendet till arbetarrådet som vid det laget befinner sig under hårt psykologiskt tryck från flera håll. Tveklöst skulle de politiska partiernas försvinnande på ett högt postkapitalistiskt utvecklingsstadium vara ett enormt framsteg i självstyrets utveckling.

d) Under varuproduktionens förhållanden har självstyret ännu inte universellt mänsklig karaktär. Under det att de producerar för marknaden, konkurrerar och söker maximera sin inkomst, kommer arbetarna med nödvändighet i konflikt med andra arbetare och antar ibland t.o.m. rollen som exploatörer (genom missbruk av företagets eller hela den ekonomiska branschens fördelaktiga läge på marknaden, genom att sälja varor till överpriser eller genom att utnyttja arbetarklassens samlade investeringar för att få extrainkomster). Under sådana förhållanden vore marknaden det enda som reglerade produktionen, ägandet av produktionsmedlen skulle anta karaktären av gruppägande, arbetarna skulle anta rollen som kollektiv kapitalist.[25] Redan detta visar behovet av självstyreorgan på högre nivåer, vars uppgift skulle vara att samordna, dirigera och korrigera de oönskade konsekvenserna av varuförhållandena medan de ännu existerar. Helt säkert kommer i en tid av överflöd produktionen för mänskliga behov att gradvis ersätta produktion för profit.

2. De förmedlande självstyreorganen omfattar två slags nätverk - ett baserat på principen om territoriell enhet, det andra baserat på principen om en bestämd verksamhet. Historien ger exempel på det förra, t.ex. fria städer, ruralt självstyre. För att man ska kunna betrakta en lokal eller regional regering som en självstyreinstitution bör åtminstone två villkor vara uppfyllda: a) en avsevärd grad av självständighet gentemot de centrala myndigheterna, b) ett verkligt demokratiskt sätt att välja medlemmarna till dylika organ.

a) förutsätter en viss grad av decentralisering eller för att vara mer exakt en modell i vilken optimal balans mellan principerna om demokratisk centralism och decentralisering uppnåtts, b) innebär frånvaron av varje slag av alienerad politisk makt, varje privilegierad samhällelig elit, varje speciell samhällsgrupp som förfogar över tillräcklig ekonomisk makt för att kunna påverka utgången av ett till synes fritt och formellt demokratiskt val. Det bästa som kan uppnås utan dessa villkor är en viss politisk pluralism, en maktkamp mellan olika motsatta krafter och intressen, som ändå inte tillåter den vanlige medborgaren att uttrycka och genomföra sin vilja, men åtminstone väcker honom ur hans tidigare dvala och ger ett visst spelrum för politiska initiativ.

Under de senaste åren har det jugoslaviska samhället uppmärksammat ett trängande behov av förmedlande funktionella självstyreorgan och erbjuder idag en del intressanta nya alternativ. På det ekonomiska området utgörs dessa av frivilliga sammanslutningar av företag som bistår varandra med kapitalinvesteringar, nytt material, kadrer, information, för att stödja varandra under kriser och för att förena sina ansträngningar i planeringen av framtiden.

Inom andra områden utgörs de av sammanslutningar för utbildning, vetenskap, kultur, som är oberoende av den statliga administrationen, vilken sköts av valda representanter för skolor och universitet, vetenskapliga institut och vetenskapsakademier, teatrar, förlag, museer och gallerier. Var och en av dessa sammanslutningar har både lokala råd och regionala och nationella församlingar som har det slutliga avgörandet i alla ärenden rörande utbildning, vetenskap och kultur och även tar ansvaret för fördelningen av tillgängliga fondmedel. Dessa fonder bildas oberoende av statsbudgeten och på automatiskt sätt, genom att de tilldelas en viss (i lag fastställd) procentandel av de totala fondmedel som anslås varje år för att täcka allmänna samhälleliga behov. Det står klart att ett konsekvent genomförande av detta tillvägagångssätt helt skulle eliminera byråkratins kontroll över dessa områden.

För att stoppa detta fastställde byråkratin inkomstprocenten i lag, så att den skulle kunna ingripa och allokera extrafonder efter behag, vilket orsakat missnöje och en känsla av att när allt kommer omkring ingenting vunnits genom införandet av självstyre. Detta exempel visar både hur dessa nya organisationsformer skulle kunna fungera under mer gynnsamma förhållanden och hur ofullständigt och bristfälligt självstyret måste bli om det inte genomförts på alla nivåer av den samhälleliga organisationen.

3. Huvudproblemet beträffande självstyret är hur det ska kunna upprättas på övergripande samhällsnivå. Det har aldrig tidigare i historien funnits något samhälle där den centrala politiska auktoriteten haft formen av självstyre. Det enda möjliga undantaget är Pariskommunen - men detta gällde bara en stad och en begränsad tidsperiod. Inte ens den atenska demokratin skulle kunna uppfylla kraven - eftersom slavar och där bofasta utlänningar förnekades alla politiska rättigheter.

I det jugoslaviska systemet är centrala politiska institutioner fortfarande av statskaraktär. En del inslag av självstyre infördes i nationalförsamlingen för flera år sedan i form av råd för ekonomi, social- och hälsovård, kultur och utbildning. Till skillnad från andra medlemmar av nationalförsamlingen var de flesta medlemmarna i dessa organ inte yrkespolitiker och utbyttes också regelbundet. Detta viktiga steg följdes dock inte av flera. Dessa tre råd har fortfarande färre rättigheter än de övriga (det ekonomiska rådet får exempelvis endast yttra sig om budgeten men inte besluta om den). Valet av medlemmar till dessa råd kontrolleras fortfarande helt av de politiska organisationerna, utan någon som helst tendens till ytterligare progressiv demokratisering.

Följande villkor måste vara uppfyllda om en central politisk struktur (parlament, nationalförsamling eller arbetarrådskongress) ska kunna kallas självstyrande:

a) En sådan institution skulle i praktiken och inte bara konstitutionellt och i politiska deklarationer vara den högsta överordnade myndigheten. Den skulle ta hela ansvaret för utstakandet av de långsiktiga målen och även vara ansvarig för den direkta allmänna politiken rörande ekonomin, kulturen och alla andra områden av samhällslivet. Den kommer också att ansvara för all lagstiftning. Den kommer att kontrollera genomförandet av alla planer och program samt ha rätten att utnämna eller när som helst avsätta varje professionell ämbetsman.

b) Alla andra politiska eller halvpolitiska institutioner som är nödvändiga för ett rationellt beslutsfattande och ett effektivt genomförande av godtagna planer måste absolut underställas det centrala självstyreorganet. Detta gäller inte endast dem som verkställer besluten, utan även de experter som är sysselsatta med utformningen av de politiska riktlinjerna. Deras uppgift blir att utforska möjliga alternativ inom föreskrivna ramar och undersöka möjliga konsekvenser av godtagna lösningar. Men ramarna ska uppställas och alternativen väljas av det självstyrande organet. En av dess svårare uppgifter blir att kontrollera de institutioner som ansvarar för allmän ordning och försvar, och därför direkt besitter materiell makt. Det säger sig självt att ett utvecklat självstyresystem är oförenligt med spionage på de egna medborgarna och upprätthållandet av en stor milis och armé för huvudsakligen interna behov. I den utsträckning krig omöjliggörs och mänskligheten utvecklar en sann anda av internationellt samarbete och solidaritet, kommer arméer och liknande organisationer att efterhand förlora sitt existensberättigande.

c) Det är väsentligt för självstyrets centrala institutioner att de förblir oberoende av politiska partier. I postkapitalistiska samhällen är partiet t.o.m. ett ännu viktigare centrum för alienerad politisk makt än staten. De grundläggande besluten fattas och de viktigare förändringarna av den allmänna politiken godkänns i politbyråer eller motsvarande partiorgan. Det radikala överskridandet av byråkratismen innebär därför inte bara ombildandet av de statliga organen till självstyreorgan, utan även en frigörelse från partiets förmyndarskap, där dess funktioner först skulle reduceras till rent utbildningsmässiga och teoretiska uppgifter, för att senare helt vittra bort (när socialistiska mål och en ny socialistisk moral allmänt accepterats) och ersättas av en pluralism av mindre formella politiska grupperingar och lös politisk organisation utan partiapparater, hierarki, strikt disciplin. Lojaliteten måste gälla de människor vars intressen man representerar, inte ledarskapet.

d) Valet av folkrepresentanter måste vara mer demokratiskt än någonsin tidigare i historien. Detta kommer att möjliggöras genom att det inte finns någon alienerad ekonomisk eller politisk makt, varken storfinans eller partibossar som kan gynna vissa kandidater framför andra. Det kommer att finnas konkurrens, det kommer att finnas demagogi, det kommer att finnas motsatta enskilda intressen. Men framgång i val kommer inte att medföra vare sig privilegier, varaktig makt eller en lovande politisk karriär - ingenting utom ansvar och anseende. Otvivelaktigt kommer denna omständighet att grundligt förändra kandidaternas motivation och följaktligen det intryck de ger. Man bör också ta med i beräkningen att kandidaterna kommer att möta ett nytt slag av väljare - mycket högre utbildade och politiskt mer medvetna än någonsin tidigare i historien. Sådana väljare skulle förstå att uppskatta de olika kandidaternas kompetens, politiska skicklighet och moraliska integritet.

e) En gång valda och närsomhelst möjliga för väljarna att avsätta, skulle folkrepresentanterna vara tvungna att styra med folkets samtycke, i en ständig dialog med självstyreinstitutioner på lägre nivå. Sålunda kommer t.ex. det preliminära utkastet till varje viktigt lagförslag, varje allmän planering av den framtida politiken, varje ekonomisk plan att framläggas för offentlig diskussion och kritik. I sin slutliga form kan och bör självstyret ha samma egenskaper som Hegels konkreta allmänna, d.v.s. något allmänt som omfattar hela rikedomen hos det specifika och det individuella. Naturligtvis finns det risk för att det slutliga resultatet av alltför många influenser blir ett eklektiskt, osammanhängande utkast som aldrig kommer att realiseras i praktiken.

Men dessa risker finns i varje demokrati. Självstyret garanterar inte de mest rationella och mest mänskliga lösningarna, än mindre garanterar det människans lycka - det är endast en form av samhällsorganisation som erbjuder optimala möjligheter. Det beror på kreativiteten, fantasin, viljestyrkan och den intellektuella och moraliska förmågan hos de personer som innehar det högsta politiska ansvaret vid en viss tidpunkt om denna möjlighet kommer att förverkligas, men också på mobiliseringen av hela samhällets främsta krafter.

I svåra stunder av missräkning och nederlag (och dessa kommer alltid att finnas - varje bild av det framtida samhället som ett tillstånd av evig lycka är i högsta grad orealistisk) kommer det alltid att göras försök att återgå från självstyre till någon mer auktoritär politisk struktur. Därför är det av yttersta vikt att vidta alla åtgärder för att förhindra alienering av den begränsade makt som koncentrerats i händerna på självstyrets centrala organ. Denna makt måste vara temporär (vilket innebär en nödvändig växling av personer som innehar politisk auktoritet), den får inte innebära någon permanent plats i makthierarkin och på inga villkor några materiella förmåner eller löner som överstiger dem som ges åt dugliga och högt kvalificerade arbetare och vetenskapsmän.

För att hindra tänkbara försämringar av de politiska institutionerna bör samhället i förväg vidta bestämda åtgärder för att skydda sig mot demagogi, maktlystnad och potentiella "karismatiska" ledare. Förvisso är det bästa skyddet lämplig politisk utbildning, utvecklandet av en kritisk anda och skapandet av en fri och oberoende allmän opinion. Detta är det effektivaste sättet att snabbt avslöja dessa bakåtsträvande politiska tendenser och säkra människans motståndskraft mot dem.

Den traditionella kollektiva psykiska benägenheten att förhärliga, dyrka, att alltid låta sig luras av en ny myt och en ny personkult, bör ersättas av en attityd av kritik och motstånd mot varje potentiell Machtmensch, mot varje auktoritärt beteende. I ett framtida samhälle kommer detta att vara mycket lättare än idag, inte bara p.g.a. ny samlad historisk erfarenhet och betydligt förbättrad utbildning, utan även p.g.a. en ny känsla av rättslig och ekonomisk trygghet, vilken för de flesta individer är ett oumbärligt psykologiskt villkor för offentligt kritiskt engagemang.

Styrelsen av människor som om de vore ting är det grundläggande samhälleliga onda den tidigare historien skapat. Detta onda är dubbelt ont, eftersom det förnedrar både styrande och styrda. Det radikala överskridandet av detta onda är historiskt möjligt i varje utvecklat land. Men denna möjliga framtid kan bli verklighet endast om vi tar de viktiga inledande stegen mot den nu.

 


Noter:

[1] Detta skrevs innan händelsen i fråga ägt rum. Övers. anm.

[2] De två viktigaste källorna är Marx tal i Amsterdam 1872, citerat i M. Steklov: History of the First International (International Publishers, New York 1928, s. 240), och Marx "Konspekt der Debatten über das Sozialistengesetz" (1878) i Marx-Engels: Briefe an Bebel, Liebknecht, Kautsky und Andere (Verlagsgenossenschaft Ausländischer Arbeiter in der USSR, Moskva 1933, s. 516).

Se även Engels inledning till Marx: Klasstriderna i Frankrike 1848- 1850 (Gidlunds, Stockholm 1971) och Engels: Critique of the Social Democratic Draft Program del II (1891).

[3] Engels förord till Marx: Klasstriderna i Frankrike 1848-1850.

[4] Rosa Luxemburg: Die Akumulation des Kapitals, i Gesammelte Werke VI. Berlin 1923, s. 379-380.

[5] The Programme of the Communist International, "International Press Correspondence" VIII, Nr. 92, 31 december 1928, s. 1749-68.

[6] Anf. arb., s. 1756.

[7] XIII Siezd Usesojuznoj Kommunisticeskoj Partiji, s. 166, 245.

[8] Mannheim: Ideologie und Utopie, 3 uppl. Frankfurt/Main 1952, s. 169. Se Arnhelm Neusüss: Utopisches Bewusstsein und freischwebende Intelligenz. Verlag Anton Hain, 1968.

[9] Gramsci var den enda marxistiska tänkare som inte dolde förhållandet att revolutionära idéer, hur vetenskapligt de än härletts och utvecklats, för flertalet människor blir en tro som knappast kan bestridas med rationell argumentation. ("Bland massorna kan filosofin bara existera som en tro.") ("Studiet av filosofin och den historiska materialismen", The Modern Prince & other writing. London 1957, s. 71.) Hela Gramscis attityd till ideologins problem var mycket uppriktig, särskilt gentemot de "marxister" som försöker ge ett sken av vetenskap åt varje pragmatisk rationalisering ad hoc, åt varje uppenbar mystifikation.

[10] Så a) medan människans arbete blir alltmer desintegrerat och uppspaltat uppstår också ett växande behov att skapa stora teknologiska, ekonomiska, kommersiella system och system för kommunikation, vilket kräver medveten styrning och planering, b) Tendensen att producera för marknaden dominerar fortfarande även i socialistiska länder. Alla mänskliga produkter och förmågor har förvandlats till varor, inklusive fackkunskap, filosofiska skrifter, konstföremål, protestsånger och sex. Emellertid vinner i de utvecklade länderna redan en motsatt tendens mark: beroende på överflöd eller av humanitära skäl behandlas en växande mängd produkter och tjänster inte längre enbart som varor. Så är fallet med fri utbildning och hälsovård, kulturstöd, etc. I det postindustriella samhället kommer denna tendens troligen att förstärkas, c) En av konsekvenserna av den växande arbetsfördelningen i ett allt komplexare samhälle är att förvaltning blivit ett särskilt yrke. På grund av detta har byråkratiseringen snabbt expanderat och större delen av den ekonomiska och politiska makten koncentrerats i statens och partiapparatens händer. Emellertid har också den utbredda arbetsfördelningen minskat arbetstiden, höjt levnadsstandarden och gett varje samhällsmedlem möjlighet att delta i beslutsprocessen. Genom detta finns en växande tendens till deltagande och självstyrelse, d) I många länder förekommer i vår tid både återuppkomsten av nationalistiska rörelser och ideologier (också i socialismen) och skapandet av övernationella församlingar, åtföljt av ideologin om en världsstat och världsregering.

Ovanstående är på intet sätt en fullständig lista på alla motstridiga tendenser i det samtida samhället.

[11] Bloch kritiserar samhällsutopisterna för att de i alltför stor utsträckning bortser från analysen av objektiva tendenser i det existerande samhället. Men han säger också att en mekanisk överbetoning av dessa tendenser kan leda till ett försvagande av strävan efter praxis, något mycket karakteristiskt för socialdemokraten som helt antiutopisk typ. "En objektivistisk dyrkare av det objektivt möjliga väntar alltså och blundar tills de ekonomiska villkoren för socialismen helt uppfyllts. Men de är aldrig så helt uppfyllda eller så perfekta att de inte behöver någon handlingsvilja eller någon föregripande dröm i denna viljas subjektiva faktor." (Ernst Bloch: Das Prinzip Hoffnung B. II. Aufbau Verlag, Berlin 1955, s. 148.)

[12] Denna analys av det kapitalistiska samhället utvecklades av Marx i Kapitalet. Hans lag om profitkvotens fallande tendens är ett typiskt exempel på en negativ objektiv tendens.

[13] Campanella: Solstaten. Federativs förlag, Stockholm 1934, s. 51-52.

[14] John Locke: Treatise of Government, band II, kap. 2 och 5.

[15] Rousseau: Le Contrat social I, kap. 1.

[16] Condorcet: Progrès de l'Esprit Humain, inledn. till Epoque I.

[17] Marx: Ekonomisk-filosofiska manuskripten. Se E. Fromm (red.): Marx's Concept of Man, New York 1961, s. 125.

[18] Marx: Teser om Feuerbach.

[19] Marx: Heilige Familie, MEGA V, s. 359.

[20] Marx: Capital I. Chicago 1906, s. 668.

[21] Marx: Ekonomisk-filosofiska manuskripten. (Se Marx: Människans frigörelse. Aldus, Stockholm 1965, s. 85.)

[22] Anf. arb., s. 96.

[23] Anf. arb., s. 86.

[24] Max Weber: Politik als Beruf, 1919.

[25] På tal om "rå", "primitiv", "tanklös" kommunism, sade Marx att i detta slag av samhälle är gemenskapen en "universell kapitalist" (Ekonomisk-filosofiska manuskripten).

 


Kommentarer:

[A] Marx införde uttrycket 'proletariatets diktatur' i motsättning till Blanquis elitistiska syn på organiseringen av den kommande arbetarstaten, och med det avsåg han hela arbetarklassens (inklusive lantarbetarnas) demokratiska herravälde under en begränsad period. I den leninistiska terminologin däremot innebär 'proletariatets diktatur' partiets diktatur över proletariatet under en obestämd period - MIA.

 


Last updated on: 9.4.2010