Skrivet: I slutet av oktober 1847.
Publicerat: I "Deutsche Brüsseler Zeitung", den 28 oktober
1847.
Källa: Marx Engels Werke bd IV, s. 331; "Die
moralisierende Kritik und die kritisierende Moral".
Översättning: Hans Granlid
Digitalisering: Jonas Holmgren
Kort före och under reformationstiden utvecklades bland tyskarna en litteraturart, vars blotta namn frapperar, "grobian"-litteraturen. I dag går vi mot en med 1500-talet analog omvälvningsepok. Inget under, att "grobian"-litteraturen åter dyker upp bland tyskarna. Intresset för den historiska utvecklingen övervinner lätt den estetiska avsmak, som dessa dags författaralster inger - och ingav redan på 1400- och 1500-talen - en även föga utbildad smak.
Denna diktart är trivial, skrävlande, pratsjuk, prålande, anspråksfullt hård i angreppet, hysteriskt känslig mot andras hårdhet; den svingar svärdet med en oerhörd kraftförbrukning och sträcker det långt ut för att låta det falla platt; den predikar ständigt moral och sårar ständigt moralen; den är patetisk och vulgär i den mest komiska blandning; den bekymrar sig blott om "saken" och går ständigt förbi saken; den sätter med samma inbilskhet upp en småborgerligt "lärd" halvbildning mot den folkliga kunskapen och det s.k. "sunda människoförnuftet" mot vetenskapen; den utgjuter sig med ändlös bredd och en viss självtillräcklig lätthet; den ger en plebejisk form åt ett kälkborgerligt innehåll; den kämpar med skriftspråket för att ge det en så att säga rent kroppslig karaktär; i bakgrunden pekar den gärna på författarens kropp, ty det kliar i fingrarna på denne att få avge några kraftprov, att få visa sina breda axlar och inför offentligheten få sträcka på sina lemmar; den proklamerar en sund själ i en sund kropp; den är omedvetet anstucken av 1500-talets hårklyverier och dess kroppsliga feber; den är lika trollbunden av dogmatiska inskränkta begrepp som den mot allt begrepp vädjar till en småskuren praktik; den rasar mot reaktionen och reagerar mot framsteget; oförmögen att skildra motståndaren komiskt skäller den på ett löjligt sätt ut honom i en hel skala av tongångar; den är Salomo och Morolf, Don Quijote och Sancho Panza, svärmare och kälkborgare i en person; den har en lymmelaktigt upprörd form, den upprörde lymmelns form; över det hela svävar i luften den självbelåtne hedersmannens ärliga medvetande. Sådan var 1600-talets "grobian"-litteratur. Om vårt minne inte sviker oss, har den tyska folkhumorn rest den ett lyriskt minnesmärke i visan om "Heinecke, den starke dräng".
[......]