Publicerat: I "Revue der Neuen Rheinischen Zeitung", häfte
2,
i februari 1850.
Källa: Marx Engels Werke bd VII, s. 198; "Rezensionen
aus der »Neuen Rheinischen Zeitung. Politisch-ökonomische Revue«. Zweites Heft".
Översättning: Hans Granlid
Digitalisering: Jonas Holmgren
"En annars mycket frisinnad och för det nya alls inte oemottaglig man i Nürnberg närde ett oerhört hat mot den demokratiska rörelsen. Han vördade Ronge[1] och hade hans bild hängande i rummet. Men när han fick höra, att denne höll sig till demokraterna, hängde han bilden på toaletten. En gång sade han: Å, om vi ändå levde under den ryska knutpiskan, hur lycklig skulle jag inte känna mig! Han dog under oroligheterna, och jag förmodar, att blott missmodet och grämelsen över tidens gång förde honom i graven, även om han redan var gammal." (Band II, s. 321, 322.)
Om denne beklagansvärde kälkborgare från Nürnberg i stället för att dö plockat ihop sina tankespån ur "Korrespondent von und für Deutschland", ur Schiller och Goethe, ur gamla skolböcker och nya lånebibliotekssamlingar, hade han själv besparat sig döden och herr Daumer[2] hans mödosamt utarbetade två band "kombinatorisk-aforistisk grundritning". Vi hade visserligen inte då fått det uppbyggliga tillfället att lära känna den nya tidsålderns religion samtidigt med dess förste martyr.
Herr Daumers verk indelas i två delar, en "förberedande" och en "egentlig". I den förberedande delen uttalar den tyska filosofins trogne Eckhardt[3] sitt djupa bekymmer över att till och med de tänkande och bildade tyskarna sedan två år låtit förleda sig till att uppge tankens oskattbara landvinningar för den blott "yttre" revolutionära verksamheten. Han anser det nuvarande ögonblicket ägnat att ännu en gång vädja till nationens bättre känslor; han hänvisar till följderna av att lättfärdigt släppa hela den tyska bildningen, som ensam gjort den tyske borgaren till den han är. Han sammanställer den tyska bildningens hela innehåll till de kraftfullaste kärnord, som erbjudes av hans beläsenhets skattkammare, och komprometterar därigenom denna tyska bildning lika väl som den tyska filosofin. Hans urval av den tyska andens mest upphöjda alster överträffar i fråga om platthet och trivialitet till och med den ordinäraste läsebok för de bildade ståndens döttrar. Från Goethes och Schillers kälkborgerliga utfall mot den första franska revolutionen, från det klassiska "Väck ej den björn som sover" och fram till den nyaste litteraturen jagar den nya religionens överstepräst träget efter varje ställe, där den tyska perukstocken med sömnigt misstag reagerar mot den honom motbjudande historiska rörelsen. Auktoriteter av samma force[4] som Friedrich Raumer, Berthold Auerbach, Lochner, Moritz Carriére, Alfred Meissner, Krug, Dingelstedt, Ronge, Nürnberger Bote, Max Waldau, Sternberg, German Mäurer, Louise Aston, Eckermann, Noak, Blätter für literarische Unterhaltung, A. Kunze, Ghillany, Th. Mundt, Saphir, Gutzkow, en "född Gatterer"[5] etc. är de pelare, på vilka den nya religionens tempel vilar. Den revolutionära rörelsen, mot vilken ett så mångstämmigt anatema[6] här uttalas, inskränker sig för herr Daumer å ena sidan till det mest banala kannstöpande - som det står på dagordningen i Nürnberg under hägn av "Korrespondent von und für Deutschland" - och å andra sidan till pöbelexcesser, om vilka herr Daumer har den mest befängda föreställning. De källor han här öser ur ansluter sig värdigt till de ovan nämnda: vid sidan av den ofta omtalade Nürnberger Korrespondent figurerar Bamberger Zeitung, Munchner Landbötin, Augsburger Allgemeine Zeitung o.s.v. Samma kälkborgerliga gemenhet, som i proletären blott ser en sedeslös, förkommen trashank och belåtet gnuggar händerna vid junimassakrerna i Paris 1848, då över 3.000 av dessa "trashankar" nedsablades, samma gemenhet upprörs över det hån, som drabbar de själsgoda föreningarna mot djurplågeri. "De rysansvärda kval", utropar herr Daumer på sid. 293, bd I, "som det olyckliga djuret får lida under människans grymma tyrannhand, är för dessa barbarer bara strunt, som man inte bör bekymra sig om!" Hela den moderna klasskampen ter sig för herr Daumer blott som en "råhetens" kamp mot "bildningen". I stället för att förklara den ur dessa klassers historiska betingelser finner han dess orsak i uppviglardriften hos några illvilliga, som hetsar upp pöbelns låga lidelser mot de bildade stånden.
"Denna demokratiska reformiver ... eggar upp de lägre samhällsklassernas avund, vrede och rovgirighet mot de högre; just ett snyggt medel att göra människorna ädlare och bättre och grunda ett högre kulturstadium." (Bd I, s. 289.)
Herr Daumer känner inte en gång till de strider "av de lägre samhällsklasserna mot de högre", som det har kostat för att åstadkomma redan en nürnbergsk "kulturnivå" och möjliggöra en drakdödare a la Daumer.
Den andra, "egentliga" delen innehåller nu den nya religionens positiva sida. Här yttrar sig den tyske filosofens hela förtrytelse över den glömska, vari hans strider mot kristendomen råkat, över folkets likgiltighet för religionen, det enda värdiga föremålet för filosofens betraktelser. För att få upprättelse åt sitt genom konkurrensen undanträngda hantverk återstår för vår världsvise inget annat än att grunda en ny religion, sedan han tillräckligt länge skällt på den gamla religionen. Men denna nya religion inskränker sig, i vederbörlig efterföljelse av första delen, till ett fortsatt urval av sentenser, albumverser och versus memoriales[7] ur den tyska kälkborgarbildningen. Den nya Koranens sura[8] är ingenting annat än en rad fraser, i vilka de bestående tyska förhållandena blir moraliskt förskönade och poetiskt broderade. Fraser som inte är mindre sammanvuxna med den gamla religionen därför att de avklätts den omedelbart religiösa formen.
"Helt nya tillstånd och förhållanden i världen kan uppstå blott genom nya religioner. Till exempel och bevis på vad religionerna förmår kan kristendomen och islam tjäna; till ett mycket belysande och kännbart belägg på den vanmakt och resultatlöshet, av vilken den abstrakta, exklusiva politiken lider, kan de rörelser, som sattes i verket år 1848, tjäna." (Bd I, s. 313.)
I denna innehållsrika sats möter vi strax hela ytligheten och okunnigheten hos den tyske "tänkaren" som likställer de små tyska och särskilt bayerska "marserövringarna" med den europeiska rörelsen av 1848 och 1849, och som av de första, ännu helt ytliga utbrotten kräver en stor revolution som växer fram så småningom och koncentreras, att de redan bör frambringa "helt nya tillstånd och förhållanden i världen". Hela den invecklade sociala kamp, som under de sista två åren kom till sina första skärmytslingar mellan Paris och Debrecen, Berlin och Palermo, inskränker sig för den världsvise Daumer till att "i januari 1849 författningsföreningarnas förhoppningar i Erlangen framflyttats till en avlägsen framtid" (bd I, s. 312) och till rädslan för en ny kamp, som ännu en gång kunde skrämma upp herr Daumer på ett oangenämt sätt under hans sysslande med Hafis[9], Mohammed och Berthold Auerbach[10].
Samma skamliga ytlighet gör det möjligt för herr Daumer att totalt ignorera, att kristendomen föregicks av det antika "tillståndets" fullständiga sammanbrott, vars blotta uttryck kristendomen var; att "helt nya tillstånd i världen" inte uppstod inifrån genom kristendomen, utan först då hunnerna och germanerna "utifrån föll över det romerska rikets lik"; att efter den germanska invasionen "de nya tillstånden i världen" inte rättade sig efter kristendomen, utan att kristendomen med varje fas av dessa tillstånd likaså förändrade sig. Kan för övrigt herr Daumer ge oss ett exempel på hur de gamla förhållandena i världen ändrade sig med en ny religion utan att på samma gång de mäktigaste "yttre och abstrakt politiska" konvulsioner inträdde?
Det är klart, att med varje stor historisk omvälvning av de samhälleliga förhållandena också samtidigt människornas åskådningar och föreställningar och därmed deras religiösa föreställningar omvälves. Men skillnaden mellan den nuvarande omvälvningen och alla tidigare består just däri, att man äntligen kommit bakom hemligheten med denna historiska omvälvningsprocess och därför kastar av all religion i stället för att ånyo "förguda" denna praktiska "yttre" process med en ny religions översvinneliga form.
Efter den nya världsvisdomens milda sedeläror, som såtillvida t.o.m. står över Knigge[11], att de innehåller det nödvändiga inte bara om umgänget med människorna utan också om umgänget med djuren - efter Salomos ordspråk kommer den nye Salomos Höga visa.
"Naturen och kvinnan är det sant gudomliga i skillnaden mellan människa och man ... Människans hängivelse åt naturen, mannens åt kvinnan är den äkta, den enda sanna ödmjukheten och självförsakelsen, den högsta, ja, enda dygd och fromhet som finns." (Bd II, s. 257.)
Vi ser här, hur den spekulative religionsstiftarens ytliga okunnighet förvandlas till en mycket utpräglad feghet. Herr Daumer flyr från den historiska tragedi, som rycker honom hotande nära, till den föregivna naturen, d.v.s. till den platta bondeidyllen, och predikar kulten av kvinnan för att bemantla sin egen kvinnliga resignation.
Herr Daumers naturdyrkan är för övrigt av eget slag. Han lyckas uppträda reaktionärt t.o.m. mot kristendomen. Han försöker framställa den gamla förkristliga naturreligionen i moderniserad form. Därvid kommer han visserligen bara fram till ett kristet-germanskt-patriarkaliskt naturdravel, som yttrar sig t.ex. på följande sätt:
"Ljuva, heliga natur
låt mig gå i dina spår,
led mig vid din hand
som ett barn i band!
Sådant har kommit ur modet; men inte till fördel för bildningen, framsteget och den mänskliga lycksaligheten." (Bd II, s. 157.)
Naturdyrkan inskränker sig, som vi ser, till söndagspromenader av en kråkvinkelbo som ger tillkänna sin barnsliga förvåning över att göken lägger sina ägg i andras bon (bd II, s. 40), över att tårarna som bestämmelse har att hålla ögats yta fuktig (bd II, s. 73) etc., och som slutligen med heliga rysningar deklamerar Klopstocks[12] Vårode för sina bara (bd II, s. 23 ff.). Om den moderna naturvetenskapen, som i förbindelse med den moderna industrin revolutionerar hela naturen och bland andra barnsligheter också gör slut på människans barnsliga förhållande till naturen, är det givetvis inte tal. I stället får vi hemlighetsfulla antydningar och förvånade kälkborgaraningar om Nostrademus' profetior[13], skottarnas andra vision och den animala magnetismen. För övrigt vore det önskvärt, att Bayerns tröga bondehushållning, den mark, där svartrockarna och "daumrarna" likformigt växer, äntligen en gång omvandlades med modernt åkerbruk och moderna maskiner.
Med kvinnodyrkan förhåller det sig alldeles som med naturdyrkan. Det är självklart, att herr Daumer inte säger ett ord om kvinnornas nuvarande samhälleliga ställning, att det tvärtom bara rör sig om kvinnan som sådan. Han söker trösta kvinnorna över deras borgerliga misär genom att ägna dem en lika tom som hemlighetsfull fraskult. Så lugnar han dem över det förhållandet att deras talanger upphör med äktenskapet, då de då har nog med barnen (bd II, s. 237), med att de har förmåga att ända till sitt sextionde år sköta barn (bd II, s. 244) o.s.v. Herr Daumer kallar detta "mannens hängivelse åt kvinnan". Och för att finna de nödvändiga ideala kvinnogestalterna för sin manliga hängivelse i sitt fosterland är han tvungen att ta sin tillflykt till olika aristokratiska damer från förra århundradet. Kvinnokulten reduceras alltså åter till diktarens betryckta förhållande till ärade beskyddarinnor - Wilhelm Meister.
Den "bildning", över vars förfall herr Daumer uppstämmer jeremiader, är bildningen under den tid då Nürnberg blomstrade som fri riksstad, då Nürnbergs industri, detta mellanting mellan konst och hantverk, spelade en betydande roll, det tyska småborgerskapets bildning, som går under med detta småborgerskap. Om tidigare klassers undergång, såsom ridderskapets, kunde ge stoff åt storslagna tragiska konstverk, kommer kälkborgerligheten karakteristiskt nog inte längre än till vanmäktiga yttringar av en fanatisk illvilja och till en samling Sancho Panzaartade tänkespråk och visdomsregler. Herr Daumer är den torra, helt humorfria fortsättningen på Hans Sachs[14]. Den tyska filosofin, vridande sina händer och veklagande vid sin fosterfars, den tyska kälkborgerlighetens dödsbädd, det är den rörande bild den nya tidsålderns religion uppvisar för oss.
[1] Ronge, Johannes (1813-1887), kaplan, grundare av den tyskkatolska rörelsen; levde som demokratisk emigrant i London 1849-1861.
[2] Daumer, Georg Friedrich (1800-1875), tysk småborgerlig diktare och filosof, vars arbete "Den nya tidsålderns religion" här kritiseras av Marx och Engels.
[3] "Den trogne Eckhardt", hjälte i de tyska folksagorna.
[4] Force (fr.) - styrka.
[5] Engelhardt, Magdalene, född Gatterer, tysk författarinna.
[6] Anatema - förbannelse, bannlysning.
[7] Versus memoriales (lat.) - minnesverser.
[8] Sura - kapitel i Koranen.
[9] Hafis (1300-1389), persisk lyrisk diktare.
[10] Auerbach, Berthold (1812-1882), författare till berättelser om bönderna i Schwarzwald.
[11] Knigge, Adolf (1752-1796), tysk författare och frimurare.
[12] Klopstock, Friedrich Gottlieb (1724-1803), tysk diktare, författare till "Messias".
[13] Nostradamus (1503-1566) fransk läkare och astrolog.
[14] Sachs, Hans (1494-1576), skomakare och diktare i Nürnberg, den mest berömde av de tyska "mästersångarna".