Karl Marx

Teorier om mervärdet
(Urval)

1861-1863

Kapitalet. Fjärde boken


Skrivet: Från januari 1862 till juli 1863.
Publicerat: Av Karl Kautsky 1905-1910.
Källa: MEW Bd XXVI, 1-3, Dietz Verlag, Berlin 1968; "Theorien über den Mehrwert".
Översättning: Arno Seyler
Digitalisering: Jonas Holmgren



Innehållsförteckning:



"Teorier om mervärdet" utgör en del av det stora ekonomiska manuskript som Marx skrev 1861-63 och utgör fortsättningen på det första häftet av "Till kritiken av den politiska ekonomin" som kommit ut 1859, och som i sin tur utgjorde en bearbetning för trycket av de två första kapitlen av hans stora manuskript från 1857-58. Hela manuskriptet omfattar 200 tryckark fördelat på 23 häften med genomlöpande paginering från 1-1472 -- allt nedtecknat med Marx' för vanliga dödliga garanterat oläsliga handstil, vilket vållat senare uttolkare stora problem. Manuskriptet utgör i sin helhet det första systematiska, om också inte helt utarbetade utkastet till "Kapitalet". Marx började med att i de fem första häftena nedteckna utkastet till vad som senare skulle bli "Kapitalets" första bok, "Kapitalets cirkulations- och produktionsprocess". I häftena XIX-XXIII finns också element som ingår däri. I häftena XXI-XXIII behandlas diverse teman från "Kapitalet" och i synnerhet sådana som ingår i dess andra band, "Kapitalets cirkulationsprocess". "Kapitalets" tredje band återfinnes i utkast främst i häftena XVI och XVII.

När Marx hade skrivit fem häften som ingår i "Kapitalet I", började han på en historisk utvikning till avsnittet "Kapitalets produktionsprocess", precis som han planerat i sin disposition från 1857. Denna "utvikning" växte emellertid snart över alla gränser, och kom att omfatta häftena VI till XV samt XXIII och därtill ytterligare några historiska skisser. Orsaken till att denna utvikning, som han inledde med det tidigare citerade yttrandet om de borgerliga ekonomernas dokumenterade oförmåga att fatta mervärdet i dess allmänna form, kom att bli så omfångsrik beror självfallet delvis på att merparten av det teoretiska innehållet i vad som senare skulle bli "Kapitalets" band II och III som vi sett inte förelåg i utarbetat skick, utan huvudsakligen blott i form av små skisser i manuskriptet från 1857-58. Marx måste alltså redan här, vid kritiken av teorins historia, för att kunna utveckla sina synpunkter mot de gamla teorierna formulera sina egna, d.v.s. ett positivt teoretiskt arbete som krävde stort utrymme.

Denna omfångsrikedom som den historiskt-kritiska delen sålunda antog, gjorde att Marx fick överge sin ursprungliga plan på att infoga den som en underordnad del i sitt huvudverk, och i sitt brev till Engels 31 juli 1865 förklarar han för första gången som sin avsikt att låta den ingå som en fjärde, likställd bok vid sidan av de tre andra i "Kapitalet".

Som bekant blev det inte Marx förunnat att i tryck få se mera än Kapitalets första band. Hans vän och litteräre arvförvaltare Engels avled 1895, året efter det att han redigerat och utgivit "Kapitalets" tredje band. Det blev nu Karl Kautskys uppgift att ombesörja redigering och utgivning av "Teorier om mervärdet", vilket skedde mellan åren 1905-1910. Verket översattes till flera språk och fick stor betydelse. Bl.a. nämner Lenin ofta arbetets stora betydelse för bolsjevikernas kamp mot opportunismen. Men Kautskys utgåva hade stora brister -- kanske framför allt därigenom att han överhuvudtaget vägrade att betrakta verket såsom en logisk och nödvändig ingrediens i "Kapitalet". Hans inställning bottnade sannolikt i en oförmåga att förstå sambandet mellan teorihistoria och historieteori hos Marx. Utifrån den uppfattningen, att "Teorier om mervärdet" utgjorde ett "parallellverk" till "Kapitalet" som saknade varje ordning och systematik, gick Kautsky löst på arbetet i fråga, stuvade om, missförstod, polerade och utelämnade på ett stundom ideologiskt, och alltid godtyckligt sätt.

Följande översättning kan tvärtom karakteriseras som synnerligen ordagrann, vilket i stället måst gå ut över den språkliga elegansen och begripligheten, varvid det dock genast måste tilläggas att vare sig det ena eller andra tycks ha legat författaren särskilt varmt om hjärtat i detta råutkast. Läsaren kan vara försäkrad om att de flesta obegripligheter i den svenska texten så exakt som möjligt svarar mot -- även för bildade tyskar -- outgrundliga formuleringar i originalet, och att den i sådana fall inte genom tolkningar givits en falsk begriplighet.


FÖRSTA DELEN


[FÖRSTA KAPITLET]

Sir James Steuart

[Distinktion mellan the "profit upon alienation" <"försäljningsprofiten"> och det positiva förmerandet av rikedomen]

||VI-220| Före fysiokraterna förklaras mervärdet - d.v.s. profiten i profitens gestalt - rent genom utbytet, genom varans försäljning utöver sitt värde. Sir James Steuart har på det hela taget inte nått utöver denna inskränkthet utan måste betraktas som dess vetenskaplige reproducent. Jag säger "vetenskaplige" reproducent. Steuart omfattar nämligen inte den illusionen att mervärdet, som för den enskilde kapitalisten uppkommer därur att han säljer varan över dess värde, skulle innebära ett skapande av ny rikedom. Han skiljer därför mellan positiv profit och relativ profit.

"Positiv profit betyder förlust för ingen; den uppstår ur ett förmerande av arbetet, fliten eller driftigheten och har effekten att öka eller utvidga den samhälleliga rikedomen ... Relativ profit betyder förlust för någon; den anger en förskjutning i rikedomens jämvikt mellan de berörda, men innebär inte någon tillväxt till totalfonden ... Den sammansatta profiten är lätt att förstå; det är den slags profit ... som dels är relativ, dels positiv..., båda sorter kan finnas oskiljaktiga i en och samma transaktion." ("Principles of Political Oeconomy", vol I, The Works of Sir James Steuart etc. ed by General Sit James Steuart, his son etc., in 6 vols, London 1805, sid. 275, 276)

Den positiva profiten uppstår ur "arbetets, flitens och driftighetens förökning". Hur den uppstår därur försöker Steuart inte redovisa. Tillägget att denna profit har till effekt att öka och utvidga "the public good" <"den samhälleliga rikedomen"> tycks tyda på att Steuart därmed inte menar något annat än den större mängd bruksvärden som produceras till följd av utvecklingen av arbetets produktivkrafter och att han uppfattar denna positiva profit såsom helt åtskild från kapitalisternas profit som alltid förutsätter en förmering av bytesvärdet. Denna uppfattning bekräftas fullt av hans vidare utredning.

Han säger nämligen:

"I varornas pris betraktar jag två ting som verkligt bestående och helt och hållet olikartade; varornas reala värde och försäljningsprofiten." (sid. 244)

Varornas pris omfattar således två från varandra fullständigt skilda element; för det första deras verkliga värde, för det andra den profit upon alienation som realiseras vid deras avyttrande, deras försäljning.

||221| Denna profit upon alienation uppkommer således därur att varornas pris är högre än deras reala värde eller att varorna säljes över sitt värde. Vinsten på den ena sidan innebär här alltid förlust på den andra. Det skapas inte någon addition to the general stock <tillväxt av totalfonden>. Profiten, d.v.s. mervärdet, är relativ och upplöses into "a vibration of the balance of wealth between parties" <"ett fluktuerande av rikedomens jämvikt mellan de berörda parterna">. Steuart avvisar själv föreställningen att han härmed skulle ha förklarat mervärdet. Hans teori om the vibration of the balance of wealth between parties, hur föga den än berör själva mervärdets natur och ursprung, förblir viktig vid betraktandet av fördelningen av the surplus value <mervärdet> mellan olika klasser och under olika rubriker som profit, ränta, jordränta.

Att Steuart begränsar den enskilde kapitalistens hela profit till denna "relative profit", till profit upon alienation, visar sig i följande passage:

The "real value", säger han, är bestämt genom the "quantity" av arbete som "en arbetare i ett land i allmänhet genomsnittligt kan uträtta... på en dag, en vecka, en månad etc.". För det andra: "genom värdet av arbetarens existensmedel och nödvändiga utgifter för tillfredsställandet av hans personliga behov liksom också ... för anskaffandet av för hans yrke nödvändiga verktyg, vilket bör beräknas i medeltal som ovan ..." För det tredje: "genom materialens värde" (sid. 244, 245). "Känner man till dessa tre faktorer, så är produktens pris bestämt. Det kan inte vara lägre än summan av de tre, det vill säga än det reala värdet; det som överstiger detta utgör tillverkarens profit. Denna kommer att stå i förhållande till efterfrågan och därför att variera alltefter omständigheterna." (a.a. sid. 245) "Härav följer nödvändigheten av en stor efterfrågan för att främja manufakturens uppblomstring ... industriföretagarna reglerar sitt levnadssätt och sina utgifter i överensstämmelse med sin säkra profit." (a.a. sid. 246)

Härav framgår klart: the "manufacturer's" profit, den enskilde kapitalistens profit, är alltid relative profit, alltid profit upon alienation, alltid härledd från överskottet av varans pris utöver dess realvärde, från dess försäljning över sitt värde. Om alltså alla varor såldes till sitt värde, skulle ingen profit existera.

Steuart har skrivit ett särskilt kapitel om detta och undersöker utförligt: "How profits consolidate into prime cost" <"Hur profiterna konsolideras i produktionskostnaderna"> (vol III, a.a. sid. 11 ff).

Steuart förkastar å ena sidan monetär- och merkantilsystemets föreställning, enligt vilken varornas försäljning över sitt värde och den därav uppkommande profiten alstrar mervärde, ett positivt förmerande av rikedomen[A*]; å andra sidan stannar han vid deras åsikt att det enstaka kapitalets profit inte är något annat än detta överskott av priset utöver ||222| värdet, the profit upon alienation som emellertid enligt honom är endast relativ, kompenserar vinsten på den ena sidan med förlusten på den andra och vars rörelse därför ingenting annat är än "a vibration of the balance of wealth between parties".

I detta avseende är Steuart således det rationella uttrycket för monetär- och merkantilsystemet.

Förtjänsten i hans sätt att uppfatta kapitalet ligger i klarläggandet av hur den process förlöper som avskiljer produktionsbetingelserna såsom egendom hos en bestämd klass från arbetsförmågan[1]. Han sysslar mycket med denna kapitalets tillkomstprocess - utan att ännu direkt uppfatta den som sådan, ehuru han uppfattar den som en förutsättning för storindustrin; han behandlar processen särskilt inom jordbruket; och först genom denna åtskiljandeprocess inom jordbruket uppkommer verkligen enligt honom den fabriksmässiga industrin som sådan. Denna åtskiljandeprocess förutsättes hos A. Smith redan som fullbordad.

(Steuarts bok 1767 (London), Turgots 1766, A. Smiths 1775.)[2]

 


[ANDRA KAPITLET]

Fysiokraterna

[1. Överförandet av undersökningen om mervärdets ursprung från cirkulationens till den omedelbara produktionens sfär. Jordräntan som mervärdets enda form]

Analysen av kapitalet inom den borgerliga horisonten tillkommer i huvudsak fysiokraterna. Det är denna förtjänst som gör dem till den moderna ekonomins egentliga upphovsmän. För det första analysen av de olika materiella beståndsdelar i vilka kapitalet existerar och sönderfaller under arbetsprocessen. Man kan inte förebrå fysiokraterna att de, liksom alla sina efterföljare, uppfattar dessa materiella existensformer, som t.ex. instrument, råvaror etc. - åtskilda från de samhälleliga betingelser under vilka de uppträder i den kapitalistiska produktionen, kort sagt i den form i vilken de överhuvudtaget är element i arbetsprocessen, oberoende av dess samhälleliga form - som kapital, och att de därmed gör produktionens kapitalistiska form till dess eviga naturform. För dem ter sig med nödvändighet produktionens borgerliga former som dess naturliga former. Det var deras stora förtjänst att de uppfattade dessa former som samhällets fysiologiska former: såsom ur själva produktionens naturnödvändighet framgående former, vilka är oberoende av viljan, politiken o.s.v. Det rör sig om materiella lagar; felet är bara att ett bestämt historiskt samhällsstadiums materiella lag uppfattas som en abstrakt lag som på samma sätt styr alla samhällsformer.

Förutom denna analys av de materiella element, av vilka kapitalet består inom arbetsprocessen, bestämmer fysiokraterna de former som kapitalet ikläder sig i cirkulationen (capital fixe, capital circulant <fast kapital, rörligt kapital>, om också hos dem under andra namn), och överhuvudtaget sambandet mellan kapitalets cirkulationsprocess och reproduktionsprocess. Härtill skall vi återkomma i kapitlet om cirkulationen[3].

I dessa båda huvudstycken har A. Smith övertagit arvet från fysiokraterna. Hans förtjänst - i detta sammanhang - inskränker sig till att han har fixerat de abstrakta kategorierna och givit exaktare benämningar åt de av fysiokraterna analyserade distinktionerna.

||223| Grundvalen för den kapitalistiska produktionens utveckling är, som vi har sett[4], överhuvudtaget att arbetsförmågan såsom den arbetarna tillhörande varan konfronteras med arbetsbetingelserna såsom till kapitalet i sig knutna och av arbetarna oavhängigt existerande varor. Om vi betraktar arbetsförmågan såsom vara, är bestämmandet av dess värde väsentligt. Detta värde är lika med den arbetstid som kräves för att frambringa de för arbetsförmågans reproduktion nödvändiga livsförnödenheterna, eller lika med priset på de för arbetarens existens som arbetare nödvändiga livsförnödenheterna. Endast på denna grundval inträder en differens mellan arbetsförmågans värde och det värde som nyttjandet <Verwertung> av denna arbetsförmåga skapar, en differens som inte existerar hos någon annan vara, eftersom inte någon annan varas bruksvärde, således inte heller dess bruk, kan höja dess bytesvärde eller de ur den resulterande bytesvärdena. Således en grundval för den moderna ekonomin, vars uppgift det är att analysera den kapitalistiska produktionen, att uppfatta arbetsförmågans värde som någonting fixt, som en given storhet - vilket det i praktiken också är i varje särskilt fall. Minimilönen utgör därför helt riktigt den fysiokratiska lärans ryggrad. Denna fixering var möjlig för dem fastän de ännu inte hade förstått själva värdets natur, eftersom detta värde hos arbetsförmågan representeras av priset för de nödvändiga livsförnödenheterna, följaktligen av en summa bestämda bruksvärden. Utan att vara på det klara med värdets natur i allmänhet kunde de därför, i den mån det var behövligt för deras undersökningar, uppfatta arbetsförmågans värde som en bestämd storhet. Om de sedan misstog sig genom att uppfatta detta minimum som en oföränderlig storhet, som hos dem helt och hållet bestämmes av naturen, inte av det historiska utvecklingsstadium som självt är en storhet underkastad förändring, så ändrar detta ingenting i den abstrakta riktigheten hos deras slutsatser, då ju differensen mellan arbetsförmågans värde och det värde som nyttjandet av denna arbetsförmåga skapar inte alls är beroende av om man ponerar värdet stort eller litet.

Fysiokraterna har överfört undersökningen av mervärdets ursprung från cirkulationens till själva den omedelbara produktionens sfär och därmed lagt grundvalen för analysen av den kapitalistiska produktionen.

Helt riktigt uppställer de fundamentalsatsen att endast det arbete är produktivt som skapar ett mervärde, vars produkt innehåller ett högre värde än summan av de värden som förbrukats under produktionen av denna produkt. Eftersom råvarans och materialets värde är givet, men arbetsförmågans värde lika med minimilönen, så kan tydligen detta mervärde endast bestå i överskottet av det arbete som arbetaren återlämnar till kapitalisten utöver det kvantum arbete som han erhåller genom sin lön. I denna form uppträder det visserligen inte hos fysiokraterna eftersom de överhuvudtaget ännu inte reducerat värdet till dess enkla substans, arbetskvantitet eller arbetstid.

||224| Deras framställningssätt är naturligtvis med nödvändighet bestämt av deras allmänna uppfattning om värdets natur, som hos dem inte är en bestämd samhällelig existensform för den mänskliga aktiviteten (arbete), utan består av materiellt stoff, av jord, natur och stoffets olika modifikationer.

Differensen mellan arbetsförmågans värde och det värde som nyttjandet av den skapar - alltså det mervärde som köpet av arbetsförmågan förskaffar den som använder den - visar sig av alla produktionsgrenar mest påtagligt och ovedersägligt inom jordbruket, modernäringen. Summan av livsförnödenheter som arbetaren förbrukar år efter år eller den mängd av materiellt stoff som han konsumerar, är mindre än den mängd livsförnödenheter som han producerar. I manufakturen ser man överhuvudtaget inte arbetaren direkt producera, varken sina livsförnödenheter eller överskottet därutöver. Processen förmedlas genom köp och försäljning, genom cirkulationens olika moment, och kräver en analys av värdet i allmänhet för att kunna förstås. Inom jordbruket visar det sig omedelbart i överskottet av producerade bruksvärden utöver de av arbetaren konsumerade bruksvärden och kan således begripas utan analys av värdet i allmänhet, utan klar förståelse av värdets natur. Även om värdet sålunda reduceras till bruksvärde och detta till stoff överhuvudtaget. För fysiokraterna är således jordbruksarbetet det enda produktiva arbetet, eftersom det är det enda arbete som skapar ett mervärde, och jordräntan är den enda form av mervärde de känner till. Arbetaren i manufakturen förmerar inte det materiella stoffet; han förändrar bara dess form. Materialet - stoffets mängd - har givits honom från jordbruket. Han lägger visserligen värde till stoffet, men inte genom sitt arbete utan genom sitt arbetes produktionskostnader: genom summan av de livsförnödenheter som han konsumerar under sitt arbete, lika med den minimilön som han erhåller från jordbruket. Eftersom jordbruksarbetet uppfattas som det enda produktiva arbetet, uppfattas mervärdets form, som skiljer jordbruksarbetet från industriarbetet, jordräntan, som mervärdets enda form.

Kapitalets egentliga profit, av vilken jordräntan själv blott är en förgrening, existerar inte hos fysiokraterna av denna anledning. Profiten framstår för dem bara som ett slags högre arbetslön, som betalas av jordägarna, som kapitalisterna konsumerar som reveny, (som således ingår i deras produktionskostnader på samma sätt som minimilönen hos de vanliga arbetarna) och som ökar råvarans värde eftersom den ingår i de konsumtionskostnader som kapitalisten, industriidkaren, drar medan han producerar produkten, förvandlar råvaran till en ny produkt.

Mervärdet i penningräntans form - en annan förgrening av profiten - betecknas därför av en del fysiokrater, som t.ex. den äldre Mirabeau, som naturvidrigt ocker. Turgot härleder däremot dess berättigande ur det förhållandet att penningkapitalisten skulle kunna köpa jord, således jordränta, att hans penningkapital alltså måste förskaffa honom så mycket mervärde som han skulle få om han förvandlade det till jordegendom. Därför är alltså inte heller penningräntan något nyskapat värde, inte mervärde; man har bara förklarat varför en del av det av jordägarna förvärvade mervärdet tillfaller penningkapitalisten i räntans form, alldeles som det på andra grunder ||225| förklaras varför en del av detta mervärde tillfaller industrikapitalisten i profitens form. Eftersom jordbruksarbetet är det enda produktiva arbetet, det enda arbete som skapar mervärde, så är den form av mervärde som skiljer jordbruksarbetet från alla andra arbetsgrenar, d.v.s. jordräntan, mervärdets allmänna form. Industriprofit och penningränta är endast olika beteckningar, rubriker, under vilka jordräntan fördelas och till bestämda delar övergår från jordägarnas i andra klassers händer. Just tvärtemot de senare ekonomerna sedan A. Smith, vilka - eftersom de med rätta uppfattar industriprofiten som den gestalt vari kapitalet ursprungligen tillgodogör sig mervärdet och därför som mervärdets ursprungliga allmänna form - framställer ränta och jordränta endast som förgreningar av industriprofiten som av industrikapitalisten har distribuerats till de olika klasser som är delägare i mervärdet.

Förutom det redan nämnda skälet - att jordbruksarbetet är det arbete där skapandet av mervärde visar sig materiellt påtagligt och oberoende av cirkulationsprocesserna - hade fysiokraterna flera andra motiv som förklarar deras uppfattning.

För det första: därför att jordräntan uppträder inom jordbruket som ett tredje element, som en form av mervärde som inte, eller blott i försvinnande liten omfattning, finns inom industrin. Det var mervärdet utöver mervärdet (profiten), således den mest påtagliga och påfallande formen av mervärdet, mervärdet i andra potens.

"Genom jordbruket", säger den frisk-naive ekonomen Karl Arnd, "Die naturgemässe Volkswirthschaft etc.", Hanau 1845, sid. 461, 462, "alstras - i jordräntan - ett värde som inte förekommer inom industri och handel; ett värde som återstår när hela den nedlagda arbetslönen och hela den använda kapitalräntan har ersatts."

För det andra. Abstraherar man från utrikeshandeln - vilket fysiokraterna riktigt gjorde och måste göra i en abstrakt undersökning av det borgerliga samhället - så står det klart att mängden av i manufakturen etc. sysselsatta, från jordbruket självständigt frigjorda arbetare - de "fria arbetarna" ["free hands"] som Steuart kallar dem - är bestämd av den mängd jordbruksprodukter som jordbruksarbetarna producerar utöver sin egen konsumtion.

"Det är omisskännligt att det relativa antal människor som kan underhållas utan att de själva uträttar jordbruksarbete, måste mätas helt och hållet efter jordbrukarnas produktivkrafter." (R. Jones, "On the Distribution of Wealth", London 1831, sid. 159, 160)

Eftersom jordbruksarbetet sålunda är den naturliga basen (om detta se ett tidigare häftet[5]) inte endast för surplusarbetet i dess egen sfär utan för alla andra arbetsgrenars självständiga existens och således också för det i dessa skapade mervärdet, så är det klart att det [jordbruksarbetet] måste uppfattas som mervärdets skapare, så länge överhuvudtaget det bestämda, konkreta arbetet, inte det abstrakta arbetet och dess mått, arbetstiden, uppfattas som värdets substans.

||226| För det tredje. Allt mervärde, inte bara det relativa, utan det absoluta, beror av en given produktivitet hos arbetet. Om arbetets produktivitet vore utvecklad endast till den grad att en mans arbetstid bara räckte till för att hålla honom själv vid liv, för att producera och reproducera hans egna livsförnödenheter, så skulle inget surplusarbete och inget surplusvärde finnas och då skulle överhuvudtaget ingen differens mellan arbetsförmågans värde och dess realisering finnas. Möjligheten av surplusarbete och surplusvärde utgår därför från en given produktivkraft hos arbetet, från en produktivkraft som sätter arbetsförmågan i stånd att reproducera mera än sitt eget värde och att producera utöver de för livsprocessen nödvändiga behoven. Närmare bestämt måste denna produktivitet, denna grad av produktivitet, från vilken man utgår som förutsättning, förefinnas först och främst - som vi har sett under "För det andra" - inom jordbruksarbetet; den framstår alltså som naturgåva, som naturens produktivkraft. Här, inom jordbruket, är naturkrafternas medverkan - stegrandet av den mänskliga arbetskraften genom exploateringen av naturkrafterna - som något automatiskt, på det hela taget på förhand given. Detta utnyttjande av naturkrafterna i stor skala uppträder inom manufakturen först i och med storindustrins utveckling. Ett visst utvecklingsstadium inom jordbruket, i det egna landet eller i andra länder, framstår som bas för kapitalets utveckling. Så långt sammanfaller här det absoluta mervärdet med det relativa. (Detta gör Buchanan - fysiokraternas store vedersakare - gällande till och med gentemot A. Smith, genom att söka påvisa att jordbrukets utveckling föregick också den moderna stadsindustrins uppkomst.)

För det fjärde. Då det är fysiokratins storhet och särdrag att härleda värdet och mervärdet inte från cirkulationen utan från produktionen, börjar den, i motsats till monetär- och merkantilsystemet, nödvändigtvis med den produktionsgren som överhuvudtaget kan tänkas isolerad, oberoende av cirkulationen, av utbytet, och som inte förutsätter utbyte mellan människa och människa utan endast mellan människan och naturen.

[2. Motsägelser i fysiokratins system: dess feodala hölje och dess borgerliga väsen; kluvenhet i tolkningen av mervärdet]

Därav motsägelserna i fysiokratins system.

Det är faktiskt det första system som analyserar den kapitalistiska produktionen och framställer som eviga naturlagar för produktionen de villkor under vilka kapital produceras och under vilka kapitalet producerar. Å andra sidan framstår det snarare som en borgerlig reproduktion av feodalsystemet, av jordegendomens välde; och de industriella sfärer, inom vilka kapitalet först självständigt utvecklas, framstår däremot som "improduktiva" arbetsgrenar, blott som bihang till jordbruket. Det första villkoret för kapitalutvecklingen är jordegendomens avskiljande från arbetet, den självständiga konfrontationen mellan jorden - detta arbetets grundbetingelse - som självständig makt, som makt i händerna hos en särskild klass, och den frie arbetaren. I denna framställning ter sig därför jordägaren som den egentlige kapitalisten, det vill säga den som tillägnar sig surplusarbetet. Feodalismen reproduceras så sub specie <i gestalt> av den borgerliga produktionen och så förklaras hur jordbruket framstår som den produktionsgren i vilken den kapitalistiska produktionen - d.v.s. produktionen av mervärde - uteslutande framträder. Genom att feodalismen på så sätt förborgerligas får det borgerliga samhället ett feodalt sken.

Detta sken bedrog dr Quesnays adliga anhängare liksom den kapriciöst patriarkaliske gamle Mirabeau. Hos de övriga tänkarna inom ||227| det fysiokratiska systemet, framför allt Turgot, försvinner detta sken fullständigt och framstår det fysiokratiska systemet som det nya kapitalistiska samhälle som tränger sig fram inom det feodala samhällets ram. Detta motsvarar alltså det borgerliga samhället i den epok då det bryter sig fram ur feodalväsendet. Dess utgångspunkt ligger därför i Frankrike, i ett övervägande jordbruksidkande land, inte i England, ett övervägande industriellt, kommersiellt och sjöfarande land. Här är blicken naturligtvis inriktad på cirkulationen, på att produkten får värde, blir till vara först som ett uttryck för det allmänna samhälleliga arbetet - som pengar. För såvitt det alltså inte är fråga om värdets form utan om värdets storlek och realisering, föreligger här profit upon expropriation <avyttringsprofit>, d.v.s. den av Steuart beskrivna relativa profiten. Men om mervärdets skapande skall påvisas i själva produktionssfären, så är det nödvändigt att först gå tillbaka till den arbetsgren där det framträder oberoende av cirkulationen, till jordbruket. Detta initiativ har därför tagits i ett land med förhärskande jordbruk. Idéer besläktade med fysiokraternas finns fragmentariskt hos äldre författare, delvis i själva Frankrike t.ex. hos Boisguillebert. Inte förrän hos dem [fysiokraterna] blir de till ett epokgörande system.

Jordbruksarbetaren, som är hänvisad till minimilönen, det "strict nécessaire" <"allranödvändigaste">, reproducerar mera än detta "strict nécessaire", och detta "mera" är jordräntan, mervärdet, som ägarna till arbetets grundbetingelse, naturen, tillägnar sig. Det sägs således inte: arbetaren arbetar utöver den arbetstid som behövs för reproduktionen av hans arbetsförmåga; det värde han skapar är därför större än värdet av hans arbetsförmåga; eller det arbete som han återger är större än det kvantum arbete som han erhåller i lönens form. Utan i stället: summan av de bruksvärden som han konsumerar under produktionen är mindre än summan av de bruksvärden som han skapar, och på så sätt återstår ett surplus <överskott> av bruksvärden. Om han arbetade endast den tid som behövs för att reproducera sin egen arbetsförmåga, skulle ingenting återstå. Men man vidhåller endast den punkten att jordens produktivitet sätter honom i stånd att under sitt dagsarbete, som antas som givet, producera mera än han behöver konsumera för sin fortsatta existens. Detta surplusvärde framstår sålunda som en naturens gåva, genom vars medverkan en bestämd mängd organiska ämnen - växtfrö, ett antal djur - sätter arbetet i stånd att förvandla mera oorganiska ämnen till organiska.

Å andra sidan tas det för givet att jordägaren såsom kapitalist konfronteras med arbetaren. Han betalar honom för hans arbetsförmåga som arbetaren erbjuder honom som vara, och som kompensation för detta erhåller han [jordägaren-kapitalisten] inte bara en ekvivalent, utan han tillägnar sig också den värdeökning som som nyttjandet av denna arbetsförmåga skapar. Åtskiljandet <Die Entfremdung> av arbetets materiella betingelser från själva arbetsförmågan är förutsatt i detta utbyte. Man utgår ifrån den feodale jordägaren, men han uppträder som kapitalist, blott som varuägare, vilken drar nytta av de av honom mot arbete utbytta varorna, återfår inte bara deras ekvivalent utan ett överskott utöver denna ekvivalent, eftersom han betalar arbetsförmågan blott som vara. Såsom varuägare konfronteras han med den frie arbetaren. Eller denne jordägare är väsentligen kapitalist. Också i detta avseende rymmer fysiokratins system en sanning, såtillvida som arbetarens lösgörande från jorden och från jordägandet är ett grundvillkor ||228| för den kapitalistiska produktionen och produktionen av kapital.

Därav motsägelserna i detta system: att för detta system - som först förklarar mervärdet ur tillägnandet av främmande arbete och detta närmare bestämt på grundval av varuutbytet - värdet inte är en form av det samhälleliga arbetet och mervärdet inte merarbete, utan värdet är blott bruksvärde, blott materiellt stoff och mervärdet blott en gåva av naturen som i stället för ett givet kvantum organiskt stoff återlämnar ett större kvantum till arbetet. Å ena sidan är jordräntan - alltså den verkliga ekonomiska formen för jordegendomen - befriad från sitt feodala skal, reducerad till bara mervärde utöver arbetslönen. Å andra sidan är detta mervärde åter feodalistiskt härlett ur naturen, inte ur samhället - ur förhållandet till jorden, inte ur förhållandet mellan människor. Värdet självt upplöses i enbart bruksvärde, således i materiellt stoff. Å andra sidan intresserar hos detta materiella stoff endast kvantiteten, de producerade bruksvärdenas överskott över de konsumerade, således bruksvärdenas blott kvantitativa förhållande till varandra, deras blotta bytesvärde som slutligen upplöses i arbetstid.

Allt detta är motsägelser i den kapitalistiska produktionen som arbetar sig fram ur det feodala samhället och tolkar det senare på mera borgerligt vis, men ännu inte funnit sin säregna form, liksom t.ex. filosofin som först växer fram i medvetandets religiösa form och därmed å ena sidan förintar religionen som sådan, å andra sidan själv rör sig positivt blott i denna idealiserade, i tankarna teoretiskt upplösta religiösa sfär.

Därför vändes också i de konsekvenser, som fysiokraterna själva drar, det skenbara förhärligandet av jordegendomen till dess ekonomiska förnekande och till hävdandet av den kapitalistiska produktionen. Å ena sidan lägges alla skatter på jordräntan eller konfiskeras med andra ord jordegendomen partialiter, vilket den franska revolutionens lagstiftning sökte genomföra och vilket är resultatet av Ricardos utvecklade moderna ekonomi[6]. Genom att skatten helt vältras över på jordräntan, då denna är det enda mervärdet, - och följaktligen varje beskattning av andra inkomstformer beskattar jorden bara på en omväg och därför på ett ekonomiskt skadligt, produktionshämmande sätt - avlägsnas skatten och därmed all statsintervention från själva industrin. Föregivet sker detta till jordegendomens förmån, inte i industrins intresse, utan i jordegendomens. Härmed sammanhänger: Laissez faire, laissez aller[7], den obehindrade fria konkurrensen, undanröjandet av all statlig inblandning, monopol etc. från industrin. Eftersom industrin inte skapar någonting, bara förvandlar de från jordbruket erhållna värdena till andra former, inte lägger nytt värde till dem, utan som ekvivalent endast återlämnar de levererade varorna i annan form, så är det naturligtvis önskvärt att denna förvandlingsprocess förlöper utan störningar och på billigaste sätt; detta åstadkommer man endast genom den fria konkurrensen, genom att överlämna den kapitalistiska produktionen åt sig själv. Det borgerliga samhällets emancipation från den absoluta monarkin som upprättats på feodalsystemets spillror, äger således bara rum i den till kapitalist ||229| förvandlade feodale jordägarens intresse, som blott är mån om att öka sin rikedom. Kapitalisterna är kapitalister blott i jordägarens intresse, alldeles som den vidareutvecklade ekonomin låter dem vara kapitalister blott i den arbetande klassens intresse.

Man ser således hur litet moderna ekonomer, som herr Eugène Daire, fysiokraternas utgivare och författare av en prisbelönt skrift om dessa, har förstått fysiokratin, när de uppfattar dess specifika satser - om jordbruksarbetets unika produktivitet, om jordräntan som det enda mervärdet, om jordägarnas framstående ställning inom produktionens system - som om de inte hade något samband och vore de endast tillfälligt sammankopplade med dess proklamation av den fria konkurrensen, storindustrins och den kapitalistiska produktionens princip. Man begriper samtidigt hur detta systems feodala sken, alldeles som upplysningens aristokratiska ton, måste göra en mängd feodala herrar till svärmare för och spridare av ett system som i huvudsak proklamerade det borgerliga produktionssystemet på det feodalas ruiner.

[3. Tre samhällsklasser hos Quesnay. Vidare utveckling av den fysiokratiska teorin genom Turgot: Element av en djupare analys av de kapitalistiska förhållandena]

Vi skall nu granska en rad ställen, dels för att utlägga, dels för att bevisa de ovan anförda satserna.

Hos Quesnay själv i hans "Analyse du Tableau Économique" består nationen av 3 klasser av medborgare:

"den produktiva klassen" (agricultural labourers <jordbruksarbetande>), "jordägarnas klass och den sterila klassen" ("alla de medborgare som är sysselsatta med andra tjänster och andra arbeten än jordbrukets"). ("Physiocrates etc.", édit Eugène Daire, Paris 1846, 1:a delen, sid. 58)

Som produktiv klass, som klass som skapar mervärde, framstår endast agrikulturarbetarna, inte jordägarna. Betydelsen av denna classe des propriétaires <jordägarnas klass>, som inte är "steril" eftersom den representerar mervärdet, beror inte därpå att den skapar mervärdet utan uteslutande därpå att den tillägnar sig det.

Turgot har nått längst i sin utveckling. Hos honom framställs på sina ställen även le pur don de la nature <den rena gåvan av naturen> som överskottsarbete och [förklaras] å andra sidan arbetarens nödtvång att lämna ifrån sig det som överstiger hans nödvändiga lön ur hans frånskiljande från arbetsbetingelserna och ur hans konfrontation med dessa som egendom hos en klass som idkar handel därmed.

Det första skälet varför endast jordbruksarbetet är produktivt är att det är den naturliga grundvalen och förutsättningen för det självständiga bedrivandet av alla andra arbeten.

"Hans" (du laboureur <lantmannens>) "arbete bevarar i raden av de mellan samhällets olika medlemmar fördelade arbetena samma framstående plats ... som intogs av det till förvärvandet av hans näring nödvändiga arbetet bland de olika arbeten som han i isolerat tillstånd måste lägga ner på tillfredsställandet av sina olika behov. Det är här inte fråga om ett företräde i ära eller värdighet utan om naturnödvändighet ... Det som hans arbete frambringar ur jorden utöver det som är nödvändigt för tillfredsställandet av hans behov bildar den enda fonden för de löner som alla andra samhällsmedlemmar erhåller i utbyte för sitt arbete. Genom att dessa nu begagnar det i detta utbyte erhållna priset för att för sin del köpa lantmannens produkter, återlämnar de bara till honom" (i materia) "exakt vad de har erhållit. Detta är en väsentlig skillnad ||230| mellan dessa båda slag av arbete." ("Réflexions sur la Formation et la Distribution des Richesses" (1766). Turgot, OEuvres, édit Daire, bd 1, Paris 1844, sid. 9, 10)

Hur uppstår nu mervärdet? Det har sin upprinnelse inte i cirkulationen men realiserar sig i denna. Produkten säljes till sitt värde, inte över sitt värde. Inget överskott av priset över värdet. Men då den säljes till sitt värde, realiserar säljaren ett mervärde. Detta är möjligt endast emedan han själv inte helt betalat det värde som han säljer eller emedan produkten innesluter en värdebeståndsdel som inte betalats av säljaren, inte ersatts med en ekvivalent. Och så är fallet i jordbruksarbetet. Han säljer det han inte har köpt. Detta icke köpta beskriver Turgot till en början som pur don de la nature. Men vi skall se att denna pur don de la nature under hand hos honom förvandlas till det av le propriétaire <jordägaren> inte köpta surplusarbete av the labourers <jordbruksarbetarna>, vilket han säljer i jordbruksprodukterna.

"Så snart lantmannen producerar utöver sina behov, kan han med detta överskott, som naturen lämnar honom som en ren gåva utöver lönen för hans mödor, köpa de andra samhällsmedlemmarnas arbete. Genom att sälja sitt arbete till honom vinner dessa endast sitt livsuppehälle; lantmannen däremot förvärvar förutom sitt uppehälle en oberoende och tillgänglig rikedom som han inte har köpt och som han säljer. Han är således den enda källan till de rikedomar som genom sin cirkulation ger liv åt alla arbeten i samhället, därför att han är den ende, vars arbete producerar någonting utöver arbetslönen." (a.a. sid. 11)

I detta första synsätt uppfattas mervärdets väsen för det första sålunda, att det är värde som realiseras i försäljningen utan att säljaren givit en ekvivalent för det, utan att han köpt det. Obetalt värde. Men för det andra uppfattas det, detta överskott över le salaire du travail <arbetslönen>, som pur don de la nature; genom att det, då det överhuvudtaget är en naturens gåva, är beroende av naturens produktivitet, genom att arbetaren är i stånd att producera mera under sin arbetsdag än vad som behövs för reproduktion av hans arbetsförmåga, mera än vad hans lön uppgår till. I detta första synsätt tillägnar sig ännu arbetaren själv totalprodukten. Och denna totalprodukt sönderfaller i 2 delar. Den första utgörs av hans lön; han framställes som sin egen lönarbetare, som betalar sig själv med den del av produkten som är nödvändig för reproduktionen av hans arbetsförmåga, hans underhåll. Den andra delen, den som går därutöver, är naturens gåva och utgör mervärdet. Naturen hos detta mervärde, hos denna pur don de la nature, kommer dock att gestalta sig tydligare så snart den förutsatta existensen av le propriétaire cultivateur <ägaren som själv brukar jorden> upphör och produktens båda delar, lönen och mervärdet, tillfaller olika klasser, den förra lönarbetaren, den andra le propriétaire <jordägaren>.

För att en klass av lönarbetare skall bildas, i manufakturen eller i själva jordbruket - till en början uppträder alla manufacturiers <fabrikörer och hantverkare> bara som stipendiés <avlönade>, som lönarbetare hos le cultivateur propriétaire - måste arbetsbetingelserna skiljas från arbetsförmågan, och grundvalen för denna åtskillnad är att själva jorden framträder som privategendom hos en del av samhället, så att den andra delen är utesluten från denna materiella betingelse för utnyttjandet av sitt arbete.

"I begynnelsen behövde man inte skilja mellan jordens ägare och dess odlare ... Under dessa första tider, då varje arbetsam människa fann så mycket mark som han ||231| begärde, kunde ingen känna sig föranlåten att arbeta för någon annan ... Men till slut fick varje jordbit sin herre; och de som inte kunde få någon egen jordegendom hittade till en början ingen annan utväg än att utbyta sina händers arbete - i tjänst hos den avlönade klassen" (nämligen la classe des artisans <hantverkarnas klass>, kort sagt alla icke-agrikulturarbetandes klass) - "mot den jordbrukande markägarens produktöverskott." (sid. 12)

Le propriétaire cultivateur med le superflu considérable <det avsevärda överskott>, som jorden gav hans arbete, kunde

"betala folk som brukade hans jord; ty för dem som lever på arbetslönen var det likgiltigt om de förvärvade den genom denna eller vilken annan verksamhet som helst. Äganderätten till jorden måste därför skiljas från odlingsarbetet och så skedde också snart ... Jordägarna börjar ... att vältra över odlingsarbetet på avlönade odlare." (sid. 13)

Därmed inträder alltså förhållandet mellan kapital och lönarbete i själva jordbruket. Det inträder först när ett antal människor finner sig skilda från äganderätten till arbetsbetingelserna - framför allt från mark och jord - och inte har någonting annat att sälja än själva sitt arbete.

För lönarbetaren, som inte längre kan producera någon vara utan måste sälja själva sitt arbete, blir nu minimilönen, d.v.s. ekvivalenten till de nödvändiga livsförnödenheterna, nödvändigtvis till lag i hans utbyte med arbetsbetingelsens ägare.

"Den enkle arbetaren, som ingenting äger utom sina armar och sin flit, har ingenting med mindre han lyckas sälja sitt arbete till andra... Vid varje slags arbete måste det komma och kommer faktiskt därhän, att arbetarens lön inskränkes till det som är nödvändigt för hans livsuppehälle." (a.a. sid. 10)

Så snart nu lönarbetet uppkommit

"delas jordens produkt i två delar: den ena omfattar lantmannens livsuppehälle och vinning som utgör lönen för hans arbete och villkoret för att han skall åta sig att odla jordägarens åker; resten är denna oberoende och disponibla del som jorden ger som ren gåva åt den som odlar den utöver insatsen och lönen för hans mödor; och denna del utgör ägarens andel eller reveny, på vilken han kan leva utan arbete och vilken han använder som han vill". (sid. 14)

Men denna pur don de la terre <rena gåva av jorden> framstår nu redan bestämd som en gåva som den [jorden] ger "à celui qui la cultive" <åt den som odlar den>, således som en gåva den ger åt arbetet; såsom produktivkraft hos det på jorden nedlagda arbetet, en produktivkraft som det äger genom utnyttjandet av naturens produktivkraft och på så sätt hämtar från jorden, men hämtar från jorden endast såsom arbete. I handen av le propriétaire <jordägaren> framträder därför överskottet inte längre som en "naturens gåva" utan som ett tillägnande - utan ekvivalent - av främmande arbete som genom naturens produktivitet är i stånd att producera subsistensmedel utöver det egna behovet, men som genom sin existens som lönarbete är hänvisat till att av arbetsprodukten tillägna sig endast "ce qui lui est nécessaire pour lui procurer sa subsistance" <"det som han nödvändigt behöver för sitt livsuppehälle">.

"Odlaren producerar sin egen lön och dessutom revenyn som tjänar till att avlöna hela klassen av hantverkare och andra avlönade ... Jordägaren har ingenting utan odlarens arbete" (således inte genom pur don de la nature); "han erhåller av honom sin ||232| försörjning och medlen till betalning av de andra avlönades arbeten ... odlaren behöver jordägaren endast på grund av konventionerna och lagarna." (a.a. sid. 15)

Här är alltså mervärdet framställt direkt som den del av arbetet av le cultivateur <odlaren>, vilken le propriétaire <jordägaren> tillägnar sig utan ekvivalent och vars produkt han därför säljer utan att ha köpt den. Det är bara det att det inte är bytesvärdet som sådant som Turgot har i sikte, inte själva arbetstiden, utan överskottet av de produkter som odlarens arbete levererar till jordägaren utöver sin egen lön; vilket överskott av produkter emellertid endast förkroppsligar det kvantum tid som han, utöver den tid han arbetar för reproduktionen av sin lön, arbetar gratis åt jordägaren.

Vi ser således hur fysiokraterna inom jordbrukets ram uppfattar mervärdet korrekt, hur de uppfattar det som produkt av lönarbetarens arbete, fastän de återigen uppfattar detta arbete självt i den konkreta form i vilken det framträder i bruksvärdena.

Den kapitalistiska exploateringen av jordbruket - "arrendering eller hyra av jord" - betecknas inom parentes sagt av Turgot som "den mest fördelaktiga metoden av alla, men den förutsätter ett land som redan är rikt" (a.a. sid. 21).

{Vid undersökning av mervärdet [bör man] övergå från cirkulationens till produktionens sfär. D.v.s. inte bara härleda det från utbytet av vara mot vara utan från utbytet som det äger rum inom produktionen mellan arbetsbetingelsernas ägare och arbetarna själva. Även dessa konfronteras med varandra som varuägare och därför förutsättes på intet sätt produktion oberoende av utbytet.}

{I det fysiokratiska systemet är les propriétaires les salariants <jordägarna de avlönande>, arbetarna och les manufacturiers <fabrikörerna> i alla andra industrigrenar är salariés eller stipendiés <löntagare eller avlönade>. Därför också gouvernants och gouvernés <styrande och styrda>.}

Turgot analyserar arbetsbetingelserna på följande sätt:

"I vilken arbetsgren som helst måste arbetaren på förhand förfoga över verktyg och äga en tillräcklig mängd material som han bearbetar; han måste ha möjligheten att kunna bestrida sitt uppehälle ända fram till försäljningen av sina produkter." (sid. 34)

Alla dessa avances <förskott>, dessa betingelser under vilka arbetet endast kan utföras, som alltså är arbetsprocessens förutsättningar, levererade jorden ursprungligen gratis:

"Den [jorden] tillhandahöll den första fonden av förskott som föregick varje bearbetning av jorden", som frukt, fiskar, djur etc., och redskap som trädgrenar, stenar, bestiaux <husdjur>, som förökas genom en fortplantningsprocess och som dessutom ger årliga produkter som "mjölk, ull, hudar och andra ämnen, som jämte det ur skogarna hämtade virket och veden utgör den första fonden för hantverks- och industriproduktion". (sid. 34)

Dessa arbetsbetingelser, dessa arbetets avances, blir sålunda till kapital så snart de måste förskotteras åt arbetaren av en tredje person och så är fallet från och med det ögonblick då arbetaren ingenting annat äger än själva sin arbetsförmåga.

"När en stor del av samhällets medlemmar var hänvisade enbart till sina händers arbete, måste dessa, som på så sätt levde på sin lön, till att börja med erhålla någonting i förväg, antingen för att anskaffa råmaterial som de bearbetade, eller för att kunna leva fram till utbetalningen av sin lön." (sid. 37, 38)

||233| Turgot förklarar "capitaux" som "valeurs mobiliaires accumulées" <"kapital" som "ackumulerade rörliga värden"> (a.a. sid. 38). Ursprungligen betalar le propriétaire eller cultivateur lönen dagligen direkt och lämnar materialet, t.ex. linet till spinnerskan. När industrin utvecklas, blir större förskott och stabilitet i denna produktionsprocess nödvändiga. Detta ordnas då av les possesseurs of capitaux <kapitalägarna>. I produkternas pris måste de få igen alla sina avances och profiten, lika med

"vad hans pengar skulle ha avkastat, om han hade använt dem till inköp av jordägor, och ... hans salaire[2*] ..., för utan tvivel skulle han vid samma profit föredragit att leva utan varje möda på revenyn från en jordegendom som han skulle kunnat förvärva med samma kapital". (sid. 39)

La classe stipendiée industrieuse är själv subdivisée "en entrepreneurs capitalistes et simples ouvriers" <den avlönade industriella klassen är själv indelad "i kapitalistiska företagare och enkla arbetare"> etc. (sid. 39). På samma sätt som med dessa entrepreneurs förhåller det sig med les entrepreneurs fermiers <arrendatorerna>. De måste likaså kompenseras för alla avances förutom profiten som ovan.

"Allt detta måste på förhand dras av från jordprodukternas pris; överskottet tjänar odlaren till att betala ägaren för tillståndet att utnyttja den jord på vilken han etablerar sitt företag. Detta är arrendeavgiften, jordägarens reveny, nettoprodukten; för allt det som jorden alstrar, inberäknat beloppet av återflytande förskott av alla slag och av därvid gjorda profiter, kan inte betraktas som reveny utan endast som vederlag för odlingskostnader; för om odlaren inte kunde återvinna dessa, så skulle han akta sig för att nedlägga sina medel och sin möda på bruket av andras åkrar." (a.a. sid. 40)

Slutligen:

"Visserligen uppkommer kapitalen delvis ur de arbetande klassernas hopsparade profiter; men eftersom dessa profiter alltid kommer från jorden - för de betalas alla antingen ur revenyn eller ur de kostnader som medverkar till produktionen av revenyn - så är det klart att kapitalen kommer från jorden precis som revenyn, eller snarare att de ingenting annat är än ackumulationen av den del av de värden som produceras av jorden, vilken revenyns ägare eller de som har del i den kan lägga undan varje år utan att använda den för sina behov." (sid. 66)

Det är fullt i sin ordning, eftersom jordräntan utgör det enda mervärdet, [att] ackumulationen uppstår endast ur denna. Det som les capitalistes <kapitalisterna> ackumulerar i övrigt tar de från sin lön (sin reveny som är avsedd för deras konsumtion, för så uppfattas profiten).

Genom att profit liksom löner räknas till frais de culture <odlingens kostnader> och endast överskottet utgör jordägarens reveny, är denne faktiskt utesluten från les frais de culture - och därmed som produktionsagent - alldeles som hos Ricardianerna, trots den hedersplats han får.

Fysiokratins uppkomst hade att göra såväl med motsatsen till colbertismen[8] som i synnerhet med Law-systemets kollaps[9].

[4. Likställande av värde och materia hos Paoletti]

||234| Förväxlingen av värde, eller rättare sagt dess likställande, med materia, och det samband denna åsikt har med fysiokraternas hela synsätt, framträder klart i följande utdrag ur Ferdinando Paoletti: "I veri mezzi di render felici le società" (delvis riktade mot Verri som hade angripit fysiokraterna i sina "Meditazioni sulla Economia politica", 1771). (Paoletti från Toscana, det anförda arbetet, bd XX: Custodi, Parte moderna.)

"Ett sådant mångfaldigande av materia", som produzioni della terra <jordens produkter> är, "har säkert aldrig ägt rum i industrin och är heller inte möjligt. Denna ger bara materian form, modifierar den bara; följaktligen skapas ingenting av industrin. Men, genmäler man, industrin ger materian formen, följaktligen är den produktiv; även om detta inte är någon produktion av materia, så är det ändå en produktion av form. Nå väl, jag skall inte säga emot. Men detta är inte något skapande av rikedom utan tvärtom, det är ingenting annat än en utgift ... Den politiska ekonomin förutsätter och gör till föremål för sin undersökning den materiella och reella produktion som finns enbart i jordbruket, eftersom detta ensamt mångfaldigar den materia och de produkter som utgör rikedomen ... Industrin köper råvarorna från jordbruket för att bearbeta dem; dess arbete ger bara - som vi redan har sagt - dessa råvaror en form, dock lägger den ingenting till dem och mångfaldigar dem inte." (sid. 196, 197). "Ge kocken ett kvantum ärter, av vilka han skall tillreda en middagsmåltid för er; han kommer att servera den välkokt och vällagad, men i samma kvantitet som han har mottagit; men ge däremot samma kvantitet åt trädgårdsmästaren för att anförtro dem åt jorden; när tiden är inne skall han återställa er åtminstone det fyrfaldiga av den mottagna mängden. Detta är den sanna och enda produktionen." (sid. 197) "Värdet får tingen genom människornas behov. Således är varornas värde eller värdeökning inte resultatet av industriarbetet utan av de arbetandes utgifter." (sid. 198) "Knappt har någon ny manufaktur dykt upp förrän den genast utbreder sig inom- och utomlands; och se där! mycket snart pressar konkurrensen från andra industriidkare och köpmän ner priset till dess rätta nivå som ... bestämmes av råvarornas värde och arbetarnas underhållskostnader." (sid. 204, 205)

[5. Fysiokratiska element hos Smith]

I jordbruket utnyttjas först av alla industrigrenar naturkrafterna för produktionen i stort. Deras användning i l'industrie manufacturière <manufakturindustrin> visar sig påtagligt först vid ett högre utvecklingsstadium av den senare. Av följande citat ser man hur A Smith här ännu representerar storindustrins förstadium och följaktligen den fysiokratiska åskådningen och hur Ricardo svarar honom från den moderna industrins ståndpunkt.

||235| I bok II, kap 5 ["An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations"] säger A Smith med avseende på jordräntan:

"Den är naturens verk som återstår efter avdrag eller ersättning för allt som kan betraktas som människoverk. Den är sällan mindre än en fjärdedel och ofta mer än en tredjedel av totalprodukten. Ingen jämnstor mängd av produktivt arbete, använt i manufakturen, kan någonsin åstadkomma en så stor reproduktion. I manufakturen gör naturen ingenting, människan allting; och reproduktionen måste alltid vara proportionell mot styrkan av de agenter som genomför den."

Varpå Ricardo anmärker ["On the principles of political economy, and taxation"], 2:a uppl 1819, not till sid. 61, 62:

"Hjälper inte naturen människan i manufakturen? Är vind- och vattenkraft, som driver våra maskiner och tjänar skeppsfarten, ingenting? Det atmosfäriska trycket och ångkraften som gör det möjligt för oss att begagna oss av underbara maskiner - är inte de naturens gåvor? För att inte tala om värmets verkningar vid avhårdning och smältning av metaller, om luftens sönderdelning vid färgnings- och jäsningsprocessen. Det är omöjligt att nämna någon manufaktur där inte naturen hjälper människan generöst och utan vederlag."

Att fysiokraterna betraktar profiten bara som ett avdrag från jordräntan:

"Fysiokraterna säger t.ex. om priset på ett stycke spets, att en del endast ersätter det som arbetaren konsumerat och att den andra delen bara överflyttas från en mans {nämligen jordägarens} ficka till en annans." ("An Inquiry into those Principles, respecting the Nature of Demand and the Necessity of Consumption, lately advocated by Mr Malthus etc.", London 1821, sid. 96)

Ur fysiokraternas åskådning, vilken uppfattar profiten (räntan inbegripen) som enbart en reveny att konsumeras av kapitalisten, kommer också A Smiths och hans efterföljares åsikt, att kapitalets ackumulation är beroende av kapitalistens personliga återhållsamhet, sparsamhet och försakelse. De kan säga detta därför att de betraktar blott jordräntan som den egentliga, ekonomiska, så att säga legitima källan till ackumulationen.

"Han", säger Turgot, nämligen le laboureur <lantmannen>, "är den ende vars arbete producerar något utöver arbetslönen." (Turgot, a.a. sid. 11)

Profiten är här alltså helt inberäknad i le salaire du travail <arbetslönen>.

||236| "Odlaren producerar utöver denna restitution" <av sin egen lön> "jordägarens reveny; hantverkaren däremot producerar överhuvudtaget ingen reveny, varken för sig själv eller för andra." (a.a. sid. 16) "Allt som jorden alstrar, inberäknat återflytande förskott av alla slag och av därvid gjorda profiter, kan inte betraktas som reveny utan blott som återvändande odlingskostnader." (a.a. sid. 40)

A Blanqui, "Histoire de l'économie politique", Bruxelles 1839, säger på sid. 139:

[Fysiokraterna var av den åsikten att] "det på jordens odling nedlagda arbetet inte bara producerade så mycket som arbetaren behövde för sitt eget uppehälle under hela arbetstiden utan därtill ett överskott av värde" (mervärde) "som kunde läggas till massan av redan befintlig rikedom. De kallade detta överskott nettoprodukt" (de uppfattar således mervärdet i form av de bruksvärden vari det kommer till synes). "Nettoprodukten måste nödvändigtvis falla på jordägarens lott och utgjorde i hans hand en reveny som han fritt kunde disponera. Vad var nu de andra näringsgrenars nettoprodukt? ... Manufakturister, handelsidkare, arbetare - alla dessa var avlönade biträden till jordbruket, den suveräna skaparen och fördelaren av alla nyttigheter. Produkterna av dessa gruppers arbete representerar i ekonomisternas[10] [d.v.s. fysiokraternas] system endast ekvivalenten till deras konsumtion under arbetet, så att rikedomens totalsumma efter arbetets slutförande förblev precis densamma som förut, såvitt inte arbetarna eller ägarna hade lagt undan, d.v.s. sparat det de var berättigade att konsumera. Det på jorden nedlagda arbetet var på så sätt det enda som producerade rikedom och de andra näringarnas arbete ansågs vara sterilt därför att det inte resulterade i någon ökning av det allmänna kapitalet."

(Fysiokraterna skildrade således den kapitalistiska produktionens väsen som mervärdeproduktion. Det gällde för dem att förklara detta fenomen. Och detta var problemet sedan de hade eliminerat merkantilsystemets profit d'expropriation <försäljningsprofit>.

"För att få pengar," säger Mercier de la Rivière, "måste man köpa dem och efter detta köp är man inte rikare än man var förut; man har bara fått samma värde i pengar, som man lämnat ifrån sig i varor." (Mercier de la Rivière, "Ordre naturel et essentiel des sociétés politiques", bd II, sid. 338)

Detta gäller både för ||237| köp och försäljning, liksom det gäller för resultatet av varans hela metamorfos, eller deras resultat, utbytet av olika varor till deras värde, således utbytet av ekvivalenter. Varifrån kommer alltså mervärdet? D.v.s. varifrån kommer kapitalet? Detta var fysiokraternas problem. Deras misstag var att de förväxlade den materians förmering, som till följd av den naturliga vegetationen och fruktbarheten skiljer åkerbruk och boskapsskötsel från manufaktur, med bytesvärdets förmering. Bruksvärdet utgjorde för dem grunden. Och alla varors bruksvärde, reducerat till en "universal"[3*], som skolastikerna säger, var den naturliga materian som sådan, vars förmering i given form endast äger rum i jordbruket.)

G Garnier, A Smiths översättare och själv fysiokrat, klargör deras inbesparingsteori etc. korrekt. Först säger han bara att manufakturen, såsom merkantilisterna påstod om all produktion, kan skapa ett mervärde endast genom the profit of expropriation <försäljningsprofiten>, genom att sälja varorna över deras värde, att det således äger rum endast a new distribution of values created, but no new addition to the created values <en ny fördelning av skapade värden men inget nytt tillägg till de skapade värdena>.

"Hantverkarnas och manufakturisternas arbete som inte öppnar någon ny källa till rikedom kan bli profitabelt endast genom fördelaktigt utbyte och äger bara ett rent relativt värde, ett värde som inte upprepas om det inte på nytt ges tillfälle att uppnå vinst genom utbyte." (Hans översättning "Recherches sur la nature et les causes de la richesse des nations", bd V, Paris 1802, sid. 266[11].)

Eller de besparingar som de gör, the values <de värden> som de säkerställer utöver dem som de ger ut, måste snålas in av deras egen consommation <konsumtion>.

"Visserligen kan hantverkarnas och manufakturisternas arbete inte lägga någonting annat till den allmänna massan av samhällets rikedom än de besparingar som lönarbetarna och kapitalisterna gör, men på detta sätt kan det visserligen bidra till samhällets berikande." (a.a. sid. 266)

Och mera utförligt:

"Arbetarna i jordbruket berikar staten genom själva den produkt som deras arbete åstadkommer. Manufakturens och handelns arbetare skulle däremot kunna berika den endast genom besparingar på bekostnad av sin egen konsumtion. Detta påstående av ekonomisterna är en konsekvens av den distinktion de själva infört och förefaller helt obestridligt. Hantverkarnas och manufakturisternas arbete kan faktiskt inte lägga någonting annat till materians värde än värdet av sitt eget arbete, d.v.s. värdet av de arbetslöner och profiter som detta arbete måste inbringa enligt den tariff [resp kvot] för de ena ||238| som för de andra vilken för tillfället gäller i landet. Dessa löner, hur höga eller låga de än må vara, är alltså vederlaget för arbetet; de är vad arbetaren är berättigad att konsumera och vad han antagligen också konsumerar; för blott i konsumtionen kan han njuta sitt arbetes frukter och denna njutning utgör faktiskt hela hans vederlag. Likaså betraktas profiterna, hur låga eller hur höga de än må vara, som kapitalistens dagliga konsumtion, och denne förutsättes naturligtvis anpassa sina njutningar efter den reveny hans kapital avkastar åt honom. Följaktligen - om inte arbetaren avstår från en viss del av det välstånd han är berättigad till enligt för hans arbete gällande lönetaxa, om inte kapitalisten sparar en del av den reveny hans kapital avkastar åt honom - kommer såväl den ene som den andre att konsumera hela det värde som uppkommit ur arbetet allteftersom arbetet fortskrider. Efter arbetets avslutande kommer totalmassan av samhällets rikedom att vara densamma som den var förut, om de inte bar sparat en del av det de hade rätt att konsumera, av vad de kunnat konsumera utan att anses som slösare. I så fall skulle totalmassan av samhällets rikedom ha ökat med hela värdet av dessa besparingar. Man får således med fog säga att de i manufakturen och handeln verksamma endast genom sina försakelser kan föröka totalmassan av den i samhället förefintliga rikedomen." (a.a. sid. 263, 264)

Garnier har också helt riktigt på känn att A Smiths teori om ackumulation genom besparingar (A Smith var mycket påverkad av fysiokratin, vilket han ingenstans visar mera slående än i sin kritik av fysiokratin) vilar på denna fysiokratiska grundval.

Garnier säger:

"Om slutligen ekonomisterna har påstått att manufaktur och handel endast genom sina försakelser kan föröka den nationella rikedomen, så säger Smith likaså att man bedriver industrin resultatlöst och att ett lands kapital aldrig skulle ökas, om ekonomin inte förökade det genom sina besparingar." (bok II, kap 3) "Smith är alltså av samma åsikt som ekonomisterna" etc. (a.a. sid. 270)

[6. Fysiokraterna som anhängare till det stora, på kapitalistisk grundval baserade jordbruket]

||239| Bland de omedelbara historiska omständigheter som främjade fysiokratins utbredning och till och med dess uppkomst anför A Blanqui i det förut citerade arbetet:

"Av alla de värden som sköt upp i systemets (Law-systemets[9]) överhettade atmosfär blev ingenting annat kvar än ruin, förtvivlan och bankrutt. Blott jordegendomen hade inte gått under i denna storm."

{Därför låter herr Proudhon i "La Philosophie de la Misère" <"Eländets filosofi"> också jordegendomen följa på krediten.}

"Dess situation hade till och med förbättrats eftersom den - kanske för första gången sedan feodalismen - bytte ägare och i stor utsträckning uppdelades." (a.a. sid. 138) Nämligen: "De otaliga byten av ägare som ägde rum under systemets inflytande började sönderstycka jordegendomen ... Jordegendomen kom för första gången loss ur detta tillstånd av förstelning, i vilket feodalsystemet hade hållit den kvar så länge. Det var ett sannskyldigt uppvaknande för jordbruket ... Den" (la terre <jorden>) "övergick nu från den döda handens till cirkulationens regim." (sid. 137, 138)

Turgot lika väl som Quesnay och hans övriga anhängare önskar också kapitalistisk produktion i jordbruket. Som t.ex. Turgot:

"Arrendering eller hyrande av jord ... denna senare metod" (hos det på det moderna arrendesystemet baserade storjordbruket) "är den mest fördelaktiga av alla, men den förutsätter ett land som redan är rikt." (Se Turgot, a.a. sid. 16-21.)

Och Quesnay säger i sina "Maximes générales du gouvernement économique d'un royaume agricole":

"Den för spannmålsodling brukade jorden skall i den mån det är möjligt förenas till stora arrendegods som exploateras av rika jordbrukare" (d.v.s. kapitalister); "för i de stora jordbruksföretagen är utgifterna för byggnadernas underhåll och reparation lägre, omkostnaderna proportionellt mycket mindre och nettoprodukten mycket större än i de små." [sid. 96, 97]

Samtidigt medger Quesnay på det anförda stället, att jordbruksarbetets produktivitetsökning tillfaller le "revenu net" <"nettorevenyn">, således i första hand le propriétaire <jordägaren>, d.v.s. mervärdets ägare, och att det senares relativa ökning inte har sitt upphov i jorden utan i samhälleliga etc. arrangements <åtgärder> för arbetsproduktivitetens ökning. ||240| Ty han säger på det anförda stället:

"Varje fördelaktig" {i.e. au profit du produit net <d.v.s. för nettoprodukten>} "inbesparing på arbeten, vilken man kan genomföra med hjälp av djur, maskiner, vattenkraft o.s.v. kommer befolkningen tillgodo" etc. [sid. 97]

Samtidigt har Mercier de la Rivière (a.a., bd II, sid. 407) en föraning av att mervärdet i manufakturen (vilket Turgot utvecklar för all produktion - som ovan sagts) åtminstone har något att göra med manufakturarbetarna själva. På det citerade stället utbrister han:

"Dämpa er entusiasm, ni blinda beundrare av industrins bedrägliga produkter. Innan ni lovprisar dess underverk, öppna era ögon och se i vilket armod eller åtminstone i vilken torftighet samma arbetare lever som förstå sig på konsten att förvandla tjugo sous till ett värde av tusen taler; vem profiterar då på denna enorma värdeökning? Nåväl! De, genom vilkas händer detta åstadkommes, känner inte välståndet! Ack! Låt er varnas av denna kontrast!"

[7. Motsägelser i fysiokraternas politiska åskådningar. Fysiokraterna och den franska revolutionen]

Motsägelser i ekonomisternas hela system. Bl.a. Quesnay för den absoluta monarkin.

"Makten skall vara en enda ... Systemet med motverkande krafter i en regering är fördärvligt; det visar bara på oenigheten bland de stora och förtrycket av de små." (I de ovan citerade "Maximes générales" etc. [sid. 81])

Mercier de la Riviére:

"Redan därigenom att människan är förutbestämd att leva i samhället är hon förutbestämd att leva under despotismen." ([a a] bd I, sid. 281)

För att inte tala om "folkets vän", marquis de Mirabeau! Mirabeau le père! Och just denna skola kullkastar genom sitt laissez faire, laissez aller[7] colbertismen[8] och överhuvudtaget all inblandning från regeringens sida i det borgerliga samhällets göranden och låtanden. Den låter staten leva vidare endast i porerna på detta samhälle liksom Epikuros' gudar[12] i världens porer! Jordegendomens förhärligande vändes i praktiken till att skatterna skall läggas uteslutande på jordräntan - i realiteten innebärande jordegendomens konfiskation genom staten, precis som hos de radikala bland Ricardianerna[6]. Den franska revolutionen accepterade denna skatteteori trots Roederers och andras invändningar.

Turgot själv, den radikale bourgeoisministern, som inleder den franska revolutionen. Fysiokraterna med allt sitt falska feodala sken arbetande hand i hand med encyklopedisterna[13]! |240||

||241| Turgot sökte antecipera den franska revolutionens åtgärder. Genom en förordning i février <februari> 1776 avskaffade han les corporations <skråna>. (Denna förordning återkallades 3 månader efter sitt offentliggörande.) Likaså upphävde han la corvée des paysans <böndernas tvångsarbete> för vägbygge. Försökte införa impôt unique <enda skatten> på jordräntan.

||241| Senare skall vi än en gång återkomma till fysiokraternas stora förtjänst respecting the analysis of capital <med avseende på analysen av kapitalet>.[14]

Härtill endast detta: (Enligt dem) åstadkommes mervärdet genom produktiviteten hos ett visst slag av arbete, jordbruket. Och på det hela taget har vi själva naturen att tacka för denna speciella produktivitet.

I merkantilsystemet är mervärdet endast relativt. Vad den ene vinner, förlorar den andre. Profit upon alienation eller oscillation of wealth between different parties <försäljningsprofit eller rikedomens fluktuerande mellan olika parter>[4*]. Inom ett land bildas således faktiskt inte något mervärde om totalkapitalet betraktas. Det kan ske endast i den ena nationens förhållande till de andra. Och det överskott som den ena nationen realiserar gentemot den andra, visar sig i pengar (handelsbalansen), därför att pengarna just är bytesvärdets omedelbara och självständiga form. I motsats härtill - för merkantilsystemet förnekar faktiskt bildandet av absolut mervärde - vill fysiokratin förklara detta senare mervärde: le produit net. Och eftersom fysiokraterna håller fast vid bruksvärdet, är jordbruket [för dem] dess enda skapare.

[8. Vulgarisering av den fysiokratiska teorin genom den preussiske reaktionären Schmalz]

Ett av de mest naiva uttrycken för fysiokratin - och hur fjärran från Turgot - finns hos den gamle demagogsnokaren[15], Kungliga Preussiska Geheimerådet Schmalz. T.ex:

"Även om naturen betalar honom" (au bailleur des bienfonds <till jordens arrendegivare>, jordägaren) "dubbelt så mycket som den rättmätiga räntan - av vilket övertygande skäl kunde man ta sig för att beröva honom detta?" ("Économie politique", traduit par Henri Jouffroy etc., bd I, Paris 1826, sid. 90[16].)

Minimilönen framställes hos fysiokraterna på det sättet, att la consommation (eller dépense) des ouvriers est égale au salaire qu'ils recoivent <arbetarnas konsumtion (eller utgifter) är lika med arbetslönen som de erhåller>. Eller som herr Schmalz allmänt uttrycker det (a.a. sid. 120):

"Den genomsnittliga arbetslönen i ett yrke är lika med vad en människa i detta yrke i genomsnitt konsumerar under sitt arbete."

"Jordräntan är det enda elementet i nationens inkomst: ||242| Både kapitalplaceringens räntor och arbetslönen för allt slags arbete förflyttar blott denna jordräntas produkt från den ena handen till den andra." (Schmalz, a.a., bd I, sid. 309, 310)

"Jordens användning, dess bördighet, dess förmåga till årlig reproduktion av jordräntan, är allt som utgör den nationella rikedomen." (a.a. sid. 310) "Om man går tillbaka till grundvalarna, till de ursprungliga elementen av värdet hos alla ting, hur de än är beskaffade, måste man medge, att detta värde inte är något annat än värdet av de enkla naturprodukterna. Det vill säga: fastän arbetet tillägger tingen ett nytt värde och på så sätt höjer priset, består detta nya värde eller detta pris likväl endast av summan av alla dessa naturprodukter som på grund av den nya form arbetet har givit dem, har förstörts, konsumerats eller av arbetaren förbrukats på något sätt." (a.a. sid. 313)

"Detta slags arbete" (det egentliga jordbruket) "är det enda som bidrar till att skapa nya kroppar; det är därför också det enda som till en viss grad kan betraktas som produktivt. Vad beträffar de tillverkande eller industriella arbetena ..., så ger de helt enkelt en ny form åt de kroppar som naturen har alstrat." (Schmalz, a.a. sid. 15, 16)

[9. Mot fysiokraternas vidskepelse]

Verri (Pietro): "Meditazioni sulla Economia politica". (Först tryckt 1771) bd XV, Custodi, Parte moderna, sid. 21, 22:

"Alla företeelser i världsalltet, antingen de är framkallade av människohand eller genom fysikens allmänna lagar, är inte faktiska nyskapelser utan blott en ombildning av materian. Sammansättande och åtskiljande är de enda element som människoanden stöter på om och omigen vid analysen av reproduktionens idé; och likadant förhåller det sig med reproduktionen av värdet och rikedomen, då jord, luft och vatten på åkrarna förvandlas till säd, eller också då en insekts avsöndring genom människohand förvandlas till silke, eller några små metalldelar hopsättes till att framställa ett repeterur."

Vidare: Fysiokraterna kallar

"manufakturarbetarnas klass steril, därför att enligt deras mening manufakturprodukternas värde är lika med det råmaterial plus de livsförnödenheter som manufakturarbetarna konsumerar under fabrikationens gång". (a.a. sid. 25)

||243| Verri pekar däremot på den konstanta fattigdomen hos i contadini <lantfolket> i motsats till den tilltagande rikedomen hos gli artigiani <industriidkarna[5*]> och fortsätter:

"Detta bevisar att industriidkaren i det pris han får icke blott erhåller ersättning för utlagd konsumtion utan en viss del därutöver; och denna del är ett nytt värdekvantum, skapat i den årliga produktionen." (a.a. sid. 26) "Det nyskapade värdet är således den del av jordbruks- eller industriproduktens pris som produkterna ger utöver det ursprungliga värdet av materialierna och de under deras bearbetning nödvändiga konsumtionskostnaderna. I jordbruket måste utsädet och lantmannens konsumtion dras ifrån, likaså i manufakturen råmaterialet och manufakturarbetarens konsumtion; och lika mycket nytt värde skapas årligen som den återstående resten uppgår till." (a.a. sid. 26, 27)

 


[TREDJE KAPITLET]

A Smith

[1. Två definitioner av värdet hos Smith]

A Smith, liksom alla ekonomer worth speaking of <som är värda att tala om>, accepterar fysiokraternas average <genomsnitts-> lön, som han kallar le prix naturel du salaire <arbetslönens naturliga pris>.

"Människan måste alltid leva av sitt arbete och hennes lön måste åtminstone räcka till att säkra hennes existens. Den måste för det mesta till och med vara något högre, annars skulle det inte vara möjligt för arbetarna att bilda familj, varigenom deras släkte inte skulle kunna existera längre än en generation." (["Recherches sur la nature et les causes de la richesse des nations", Paris 1802], bd I, bok I, kap VIII, sid. 136)

A Smith konstaterar uttryckligen att utvecklingen av arbetets produktivkrafter inte kommer arbetaren själv tillgodo. Så här heter det (bok I, kap VIII, edit MacCulloch, London 1828):

"Arbetets produkt utgör den naturliga gottgörelsen eller lönen för arbetet. I detta tingens ursprungliga tillstånd som föregår både besittningstagandet av jord och mark och anhopningen av kapital, tillhör arbetets hela produkt arbetaren. Det finns varken jordägare eller arbetsgivare som han måste dela med. Om detta tillstånd hade blivit bestående, skulle arbetslönen vid hela den tillväxt av produktivkrafterna som följer av arbetsdelningen, ha stigit. Allting skulle undan för undan blivit billigare."

{i varje fall all those things requiring a smaller quantity of labour for their reproduction, but they "would" not only have become cheaper; they have, in point of fact, become cheaper <alla de ting som kräver ett mindre kvantum arbete för sin reproduktion; men de "skulle" inte bara utan har faktiskt blivit billigare>}.

"De skulle ha tillverkats genom ett mindre kvantum arbete; och eftersom varor framställda genom lika kvantiteter arbete vid detta tillstånd på ett naturligt sätt utbytes mot varandra, skulle man också ha köpt dem med ||244| produkten av ett mindre kvantum arbete ... Men detta ursprungliga tillstånd, då arbetaren kunde åtnjuta hela produkten av sitt arbete, kunde inte räcka längre än till det ögonblick då för första gången jord togs i besittning och kapital anhopades. Det tog slut långt innan de största framstegen uppnåtts i utvecklandet av arbetets produktivkrafter, och det vore lönlöst att vidare undersöka vilket inflytande det kunde ha haft på ersättningen eller lönen för arbetet." (bd I sid. 107-109)

A Smith anmärker här mycket klarsynt att den verkligt stora utvecklingen av arbetets produktivkraft börjar först från och med det ögonblick då det förvandlas till lönarbete och konfronteras med arbetsbetingelserna såsom jordegendom å ena sidan och kapital å den andra. Utvecklingen av arbetets produktivkraft börjar således först under sådana betingelser under vilka arbetaren inte längre själv kan tillägna sig dess resultat. Det är därför till ingen som helst nytta att undersöka på vad sätt denna produktivkrafternas ökning skulle ha påverkat eller kunde påverka the "wages" <"lönerna"> - här lika med arbetets produkt - under förutsättning att arbetets produkt (eller denna produkts värde) tillhörde arbetaren själv.

A Smith är i mycket hög grad påverkad av fysiokraternas föreställningar och hela partier som tillhör fysiokraterna löper ofta genom hans verk och motsäger fullständigt de av honom själv uppställda och för honom säregna åsikterna. Som t.ex. i läran om jordräntan o.s.v. Dessa beståndsdelar i hans skrift, som inte är karakteristiska för honom utan i vilka han är enbart fysiokrat[17], skall här för vårt syfte helt lämnas obeaktade.

Redan i första delen av detta arbete, i samband med analysen av varan, har jag påvisat hur A Smith vacklar i bestämmandet av bytesvärdet och i synnerhet ömsom förväxlar, ömsom ersätter bestämmandet av varornas värde genom kvantiteten av det för deras produktion nödvändiga arbetet med den kvantitet levande arbete med vilken varan kan köpas eller, vilket är sak samma, med den varukvantitet med vilken ett bestämt kvantum levande arbete kan köpas.[18] Här gör han arbetets bytesvärde till mått för varornas värde. Detta är faktiskt lönen; för lönen är lika med det kvantum varor som köpes med ett bestämt kvantum levande arbete, eller lika med det kvantum arbete som kan köpas med ett bestämt kvantum varor. Arbetets eller rättare sagt arbetsförmågans värde växlar som vilken som helst annan varas värde och skiljer sig i intet avseende specifikt från andra varors värde. Här görs värde till måttstock och förklaringsgrund för värde, således en cercle vicieux <ett cirkelslut>.

Det skall emellertid i den följande framställningen visa sig, att denna osäkerhet och hopblandning av helt heterogena begrepp inte stör Smiths undersökningar av mervärdets natur och ursprung, eftersom han faktiskt, utan att ens veta det, överallt håller fast vid den rätta definitionen av varornas bytesvärde - nämligen genom det kvantum arbete som har nedlagts i dem, eller arbetstiden. |244||

||VII-283 a| {Hur ofta Smith under sitt arbetes fortskridande, där han verkligen förklarar fakta, uppfattar i produkten nedlagt arbetskvantum som värde och värdebestämmande, kan visas genom många exempel. Till en del finner man dem citerade hos Ricardo.[19] Hela hans lära om hur arbetets delning och förbättrat maskineri påverkar varans pris grundar sig härpå. Här räcker det med ett exempel. I kap XI, bok I talar A Smith om hur många industrivaror som förbilligats under hans tid, jämfört med tidigare århundraden, och han slutar med orden:

"Det kostade en mycket större mängd arbete ||283 b| att föra ut varan i marknaden; och där måste den alltså i utbyte köpa eller erhålla priset för en mycket större mängd arbete." (["Recherches sur la nature et les causes de la richesse des nations", Paris 1802] bd II sid. 156)} |VII-283 b||

||VI-245| Men för det andra beror denna motsägelse och övergången från det ena förklaringssättet till det andra hos A Smith på djupare orsaker, vilket Ricardo, när han påvisade denna motsägelse, har förbisett, inte riktigt värderat och därför inte löst. Antag att alla arbetare är varuproducenter, att de inte bara producerar sina varor utan också säljer dem. Dessa varors värde är bestämt genom den i dem nedlagda nödvändiga arbetstiden. Om nu varorna säljes till sitt värde, så köper arbetaren med en vara som är produkten av 12 timmars arbetstid, igen 12 timmars arbetstid i form av en annan vara, d.v.s. 12 timmars arbetstid realiserad i ett annat bruksvärde. Värdet av hans arbete är således lika med värdet av hans vara, d.v.s. lika med produkten av 12 timmars arbetstid. Försäljningen och återförsäljningen, kort sagt hela utbytesprocessen, varans metamorfos, ändrar ingenting häruti. Den ändrar endast formen för det bruksvärde, vari denna 12 timmars arbetstid visar sig. Arbetets värde är alltså lika med arbetets produkt. I varorna utbytes för det första - i den mån de utbytes enligt sitt värde - lika kvantiteter objektiverat arbete. Men för det andra utbytes ett bestämt kvantum levande arbete mot ett lika stort kvantum objektiverat arbete, ty för det första objektiveras det levande arbetet i en produkt, en vara, som ägs av arbetaren, och för det andra utbytes denna vara i sin tur mot en annan vara, i vilken ett lika stort kvantum arbete är nedlagt. Faktiskt utbytes alltså ett bestämt kvantum levande arbete mot ett lika stort kvantum objektiverat arbete. Det är således inte enbart vara som utbytes mot vara i den proportion i vilken de representerar lika mycket arbetstid i objektiverad form, utan ett kvantum levande arbete utbytes mot en vara som representerar samma kvantum arbete i objektiverad form.

Under denna förutsättning skulle arbetets värde (den varumängd som kan köpas med ett visst kvantum arbete, eller det kvantum arbete som kan köpas med en viss varumängd) likaväl som den i varan nedlagda kvantiteten arbete kunna gälla som mått på dess värde, eftersom arbetets värde alltid representerar samma kvantum arbete i objektiverad form som det levande arbetet kräver för produktionen av denna vara eller ett bestämt kvantum levande arbetstid alltid skulle kommendera[6*] en varumängd som representerar lika mycket arbetstid i objektiverad form. Men nu inträffar motsatsen i alla produktionssätt - framför allt just även i det kapitalistiska produktionssättet - där de materiella arbetsbetingelserna ägs av en eller flera klasser, den blotta arbetsförmågan däremot av en annan klass, arbetarklassen. Arbetsprodukten eller arbetsproduktens värde tillhör inte arbetaren. Ett bestämt kvantum levande arbete kommenderar inte samma kvantum objektiverat arbete, eller ett bestämt kvantum i vara objektiverat arbete kommenderar ett större kvantum levande arbete än vad som är nedlagt i själva varan.

Då nu A Smith helt riktigt utgår från varan och varuutbytet och producenterna således ursprungliga möts blott som varuägare, som varuförsäljare och varuköpare, så upptäcker han (förefaller det honom), att den allmänna lagen genast upphäves i utbytet mellan kapital och lönarbete, mellan ||246| objektiverat arbete och levande arbete och att varorna (för även arbetet är en vara för såvitt det köpes och säljes) inte utbytes i proportion till de arbetskvantiteter som de representerar. Därav sluter han att arbetstiden inte längre är det inneboende mått som reglerar varornas bytesvärde så snart arbetsbetingelserna i jordegendomens och kapitalets form konfronteras med lönarbetaren. Han borde snarare, som Ricardo helt riktigt påpekar för honom, tvärtom ha dragit slutsatsen att termerna "arbetets kvantitet" och "arbetets värde" inte längre är identiska, att således varornas relativa värde, ehuru uttryckt genom den arbetstid som nedlagts på dem, inte regleras av arbetets värde, eftersom den senare termen var riktig blott så länge den förblev identisk med den förra. Att det - även om arbetaren tillägnade sig sin egen produkt, d.v.s. värdet av sin egen produkt - i och för sig vore felaktigt och osmakligt att göra detta värde eller arbetets värde till mått för värdena i samma mening som arbetstiden eller själva arbetet är värdenas mått och värdeskapande element, kan utvecklas längre fram i samband med Malthus[20]. Inte heller då fick det arbete man kan köpa med en vara gälla som måttstock i samma mening som det arbete som är nedlagt i den. Det ena skulle blott vara ett index på det andra.

I varje fall anar A Smith svårigheten att härleda utbytet mellan kapital och arbete, som skenbart grundar sig på helt motsatta och motsägande principer, ur den lag som bestämmer varornas utbyte. Motsägelsen kunde inte heller förklaras så länge kapital konfronteras med arbete i stället för med arbetsförmåga. Att den arbetstid som arbetsförmågan betingar för sin reproduktion och sitt underhåll i hög grad skiljer sig från det arbete den själv kan åstadkomma, kände A Smith väl till. Sålunda citerar han själv Cantillon: "Essai sur la nature du commerce ...":

"Samme författare tillägger att man räknar med att en frisk slavs arbete är värt dubbelt så mycket som hans underhåll. Han tror att den svagaste arbetarens arbete inte kan vara mindre värt än det som en frisk slav presterar." (bd I, bok I, kap VIII, sid. 137, Garnier)

Å andra sidan är det egendomligt att A Smith inte begrep hur litet hans reflexion har att göra med den lag som reglerar varornas inbördes utbyte. Det förhållandet att varorna A och B utbytes i proportion till den arbetstid som ingår i dem, rubbas absolut inte genom de proportioner i vilka producenterna av A och B sinsemellan fördelar produkterna A och B eller rättare sagt deras värde. Om en del av A tillfaller jordägaren, en annan del kapitalisten, en tredje arbetaren, i vilka proportioner som helst, så ändrar detta inte förhållandet att A själv utbytes mot B i överensstämmelse med sitt värde. Proportionen av den arbetstid som är nedlagd i varorna A och B berörs inte alls av det sätt på vilket olika personer tillägnar sig den i A och B nedlagda arbetstiden. "Har utbytet av kläde mot linneväv genomförts, kommer producenterna av klädet att ha den andel i linnet som motsvarar deras tidigare andel i klädet" ([Marx,] "Misère de la Philosophie" <"Filosofins elände"> sid. 29[7*]). Detta är också vad ricardianerna senare med rätta gjort gällande mot ||247| A Smith. T.ex. malthusianen John Cazenove:

"Utbyte av varor och distribution måste betraktas åtskilda ... De omständigheter som inverkar på det förra påverkar inte alltid den senare. Minskningen av produktionskostnaderna för en enskild vara kommer till exempel att förändra dess förhållande till alla andra; men den kommer inte nödvändigtvis att ändra dess egen distribution eller att på något sätt påverka de andras. Å andra sidan kommer en allmän minskning av varornas värden, vilken drabbar dem alla på samma sätt, inte att ändra deras inbördes förhållande; den kan - men behöver inte - inverka på deras distribution o.s.v." (John Cazenove i förordet till sin utgåva av Malthus' "Definitions in Political Economy", London 1853, [sid. VI])

Men eftersom "distributionen" av produktens värde mellan kapitalist och arbetare själv beror på ett exchange <utbyte> mellan varor - varorna och arbetsförmågan - så är A Smith med rätta startled <bestört>. Att han därjämte har gjort arbetets värde eller den grad i vilken en vara (eller pengar) kan köpa arbete, till värdenas mått stör hos Smith den undersökning där han ger teorin för priserna och utvecklar konkurrensens inverkan på profitkvoten o.s.v. Det berövar överhuvudtaget hans verk all enhetlighet och utesluter hos honom en mängd väsentliga frågor från undersökningen. För utvecklandet av mervärdet i allmänhet får det, som vi strax skall se, ingen betydelse, eftersom han här alltid håller fast vid den riktiga tolkningen av värdet såsom bestämt av den arbetstid som är nedlagd i olika varor.

Men nu till hans framställning.

Dessförinnan måste dock en omständighet nämnas. A Smith förväxlar olika saker. För det första står det i bok I, kap V [Garnier]:

"En människa är rik eller fattig beroende på om hon har medel att skaffa sig livsförnödenheter, bekvämligheter och livets glädjeämnen. Men sedan arbetsdelningen väl uppkommit på alla områden, kan människan direkt genom eget arbete numera blott åstadkomma en utomordentligt liten del av allt detta. Den ojämförligt största delen måste hon förvänta sig genom andras arbete; hon kommer följaktligen att vara rik eller fattig alltefter den kvantitet arbete hon är i stånd att kommendera eller köpa. Alltså är en godtycklig varas värde - för den som äger varan och inte själv kan använda eller konsumera den utan har för avsikt att byta ut den mot något annat - lika med den kvantitet arbete vilken han med denna vara kan köpa och kommendera. Arbetet är följaktligen den reella måttstocken för alla varors bytesvärde." (bd I sid. 59, 60)

Vidare:

"De" (les marchandises <varorna>) "innehåller värdet hos en viss kvantitet arbete som vi byter ut mot det ||248| som antages innehålla värdet hos en lika stor kvantitet arbete ... Inte med guld eller silver utan med arbete köptes ursprungligen världens alla rikedomar; och för dem som äger dessa rikedomar och söker byta ut dem mot nya produkter av vad slag det vara må, är värdet exakt lika med den kvantitet arbete som de är i stånd att köpa eller att kommendera." (bok I, kap V, sid. 60, 61)

Slutligen:

"Som herr Hobbes säger - rikedom betyder makt; men den som förvärvar en stor förmögenhet eller erhåller den genom arv, förvärvar därmed inte nödvändigtvis någon politisk makt, vare sig civil eller militär ... Det slag av makt som denna egendom omedelbart och direkt förskaffar honom är makten att köpa; den innebär rätten att kommendera andras arbete i dess helhet eller hela den produkt av detta arbete som för ögonblicket befinner sig på marknaden." (a.a. sid. 61)

Som synes sammanblandar Smith på alla dessa ställen le travail d'autrui <andras arbete> och le produit de ce travail <produkten av detta arbete>. Bytesvärdet av den vara som någon äger, består, efter arbetsdelningens genomförande, av de främmande varor han kan köpa, d.v.s. av det kvantum främmande arbete som är nedlagt i dem, av mängden materialiserat främmande arbete. Och detta kvantum främmande arbete är lika med det kvantum arbete som är nedlagt i hans egen vara. Som han uttryckligen säger:

"Varorna innehåller värdet av en viss kvantitet arbete som vi byter ut mot det som antages innehålla värdet av en lika stor kvantitet arbete."

Tonvikten ligger här på the change <den förändring> som åstadkommits genom arbetets delning, nämligen att rikedomen inte längre består i det egna arbetets produkt utan i det kvantum främmande arbete som denna produkt kommenderar, i det samhälleliga arbete som den kan köpa, och detta kvantum är bestämt genom det kvantum arbete som ingår i den själv. Faktiskt innebär detta endast den tolkningen av bytesvärdet, att min rikedom numera är bestämd av mitt arbete blott i dess egenskap av samhälleligt arbete, och därmed av min arbetsprodukt såsom kommando över samma kvantum samhälleligt arbete. Min vara, som innehåller ett bestämt kvantum nödvändig arbetstid, ger mig kommando över alla andra varor av samma värde, således över ett lika stort kvantum främmande arbete, realiserat i andra bruksvärden. Tonvikten ligger här på det likställande av mitt arbete med främmande arbete, som följer med arbetsdelningen och bytesvärdet, med andra ord med samhälleligt arbete (att även mitt arbete och det i mina varor nedlagda arbetet redan är samhälleligt bestämt och väsentligen ändrar dess karaktär, undgår Adam), absolut inte på skillnaden mellan objektiverat arbete och levande arbete och de specifika lagarna för deras utbyte. Faktiskt säger A Smith här ingenting annat än att varornas värde är bestämt genom den arbetstid som ingår i dem och att varuägarens rikedom består i det kvantum samhälleligt arbete han förfogar över.

Emellertid ger jämställandet av arbete och arbetsprodukt ||249| här förvisso redan en första anledning till förväxling av bestämmandet av varornas värde genom den kvantitet arbete som ingår i dem och bestämmandet av deras värde genom det kvantum levande arbete som de kan köpa, eller deras bestämmande genom arbetets värde. Då A Smith säger:

"Hans förmögenhet är större eller mindre just i proportion till omfånget av denna makt, i proportion till den kvantitet av andras arbete som han kan kommendera, eller, vilket är detsamma" (här ligger den felaktiga identifieringen), "till produkten av andras arbete som han kan köpa" (a.a. sid. 61),

hade han likaväl kunnat säga: Den står i proportion till den kvantitet samhälleligt arbete som ingår i hans egen vara eller fortune <förmögenhet>. Han anmärker ju också:

"De" (les marchandises) "innehåller värdet av en viss kvantitet arbete som vi byter ut mot vad som förutsättes innehålla värdet av en lika stor kvantitet arbete."

(Ordet valeur <värde> är här överflödigt och meningslöst.) Den felaktiga slutsatsen visar sig redan i detta kap V, där det t.ex. står:

"Sålunda är arbetet, då ju dess eget värde aldrig förändras, den enda reella och slutgiltiga måttstocken som i alla tider och allestädes kunde tjäna till att bestämma och jämföra värdet av alla varor." (sid. 66)

Vad som gäller för själva arbetet och därför för dess mått, arbetstiden, att varornas värde alltid står i proportion till den arbetstid som realiseras i dem, hur arbetets värde än må växla, hävdas här för detta växlande värde hos arbetet självt.

Här hade A Smith först utvecklat varuutbytet överhuvudtaget: bytesvärdets, arbetsdelningens och penningens natur. Byteskontrahenterna sammanförs hos honom ännu blott som varuägare. De köper andras arbete i varans form, liksom deras eget arbete framträder i varans form. Det kvantum samhälleligt arbete som de kommenderar är följaktligen lika med det kvantum arbete som ingår i den vara med vilken de själva köper. Men när han i de följande kapitlen kommer att tala om utbytet mellan objektiverat och levande arbete, mellan kapitalist och arbetare, och sedan betonar att varans värde nu inte längre vore bestämt genom det kvantum arbete som ingår i den utan genom det därifrån skilda kvantum främmande levande arbete som den kan kommendera, d.v.s. köpa, så är därmed faktiskt inte sagt att varorna själva inte längre utbytes i proportion till det i dem nedlagda arbetet, utan att berikandet, ökningen <die Verwertung> av det i varan inneboende värde och graden av denna ökning beror av den större eller mindre kvantitet levande arbete som det materialiserade arbetet sätter i rörelse. Och i denna formulering är det riktigt. Men Smith förblir oklar.

[2. Den allmänna teorin om mervärdet hos Smith. Profit, jordränta och ränta som avdrag från arbetarens arbetsprodukt]

||250| I kapitel VI, bok I övergår nu A Smith från ett förhållande där det förutsättes att producenterna endast konfronteras som varuförsäljare och -ägare, till ett förhållande av utbyte mellan arbetsbetingelsernas ägare och den blotta arbetsförmågans ägare.

"I detta första råa samhällstillstånd som föregår kapitalens ackumulation och ägandet av jord och mark är tydligen den arbetsmängd som är nödvändig för förvärvandet av olika bytesobjekt den enda omständighet som kan tillhandahålla någon regel för utbytet ... Det är naturligt att vad som vanligen är produkten av två dagars eller två timmars arbete har det dubbla värdet jämfört med vad som vanligen är produkten av en dags eller en timmes arbete." (bok I, kap VI, sid. 94-95, Garnier)

Således bestämmer den arbetstid som är nödvändig för att producera olika varor, proportionen i vilken de bytes mot varandra, eller deras bytesvärde.

"Under dessa förhållanden tillhör hela arbetsprodukten arbetaren, och den kvantitet arbete som vanligtvis användes för att förvärva eller producera ett utbytbart föremål, är den enda omständighet som kan bestämma den arbetskvantitet som man i regel skulle vara i stånd att köpa, kommendera eller erhålla i utbyte mot detta föremål." (a.a. sid. 96)

Alltså: under denna förutsättning är arbetaren bara varuförsäljare och den ene kommenderar den andres arbete blott för så vitt han köper den andres vara med sin vara. Han kommenderar således med sin vara endast så mycket av den andres arbete som ingår i hans egen vara, då ju båda endast utbyter varor mot varandra och varornas bytesvärde är bestämt genom den arbetstid eller arbetskvantitet som ingår i dem.

Men, så fortsätter Adam:

"Så snart som kapital har anhopats på några enskildas händer, kommer naturligtvis somliga bland dem att använda det till att sätta flitigt folk i arbete och att tillhandahålla dem råvaror och livsförnödenheter för att göra en profit genom försäljningen av deras arbetsprodukter eller genom det som deras arbete har lagt till dessa råvarors värde." (a.a. sid. 96)

Stop, before vi går vidare i citatet. D'abord <till att börja med>, varifrån kommer de gens industrieux <de flitiga människorna> som varken äger medel till underhåll eller arbetsmaterial och svävar i det blå? Avkläder man Smiths uttryck dess naiva formulering, så betyder det inget annat än: den kapitalistiska produktionen börjar i samma ögonblick som arbetsbetingelserna tillhör en klass och det blotta förfogandet över arbetsförmågan en annan klass. Detta avskiljande av arbetet från arbetsbetingelserna utgör förutsättningen för den kapitalistiska produktionen.

Men, för det andra, vad menar A Smith med att the employers of labour använder les ouvriers <de som gör bruk av arbetet använder arbetarna> "för att göra en profit genom försäljningen av deras arbetsprodukter eller genom det som deras arbete ||251| har lagt till dessa råvarors värde"? Menar han därmed att profiten härstammar från försäljningen, att varan säljes utöver sitt värde, alltså vad som Steuart kallar profit upon alienation <försäljningsprofit> som inte är något annat än a vibration of wealth between parties <ett fluktuerande i rikedomen mellan berörda parter[8*]>? Vi låter honom svara själv.

"När den färdiga arbetsprodukten bytes ut, mot pengar eller mot arbete" (här åter en källa till nya misstag) "eller mot andra varor, måste det - utöver vad som skulle räcka till betalning för materialiernas priser och arbetarnas löner - också finnas någonting för profiten till företagaren som har hasarderat sitt kapital i denna affär."

(Vi skall senare återkomma till detta hasarderande, se häfte VII, sid. 173 i kapitlet om den apologetiska framställningen av profiten.)[21] Härstammar detta quelque chose de donné pour les profits de l'entrepreneur, quand l'ouvrage fini est échangé <detta Någonting som måste ges för företagarens profit när den färdiga arbetsprodukten bytes ut> från varans försäljning utöver dess värde, är det den Steuartska profit upon alienation?

"Alltså", fortsätter Adam omedelbart, "upplöses här det värde som arbetarna lägger till råvarorna (så snart som den kapitalistiska produktionen börjat) i 2 delar, av vilka den ena betalar deras lön, den andra arbetsgivarens profit på hela det av honom förskotterade beloppet av råvaror och arbetslöner." (sid. 96, 97)

Här förklarar alltså Smith uttryckligen: profiten som görs vid försäljningen av l'ouvrage fini <den färdiga arbetsprodukten> härrör inte från själva försäljningen, inte därur att varan säljes utöver sitt värde, är inte profit upon alienation. Värdet, d.v.s. det kvantum arbete som arbetarna lägger till materialet, sönderfaller fastmer i 2 delar. Den ena betalar deras löner eller betalas genom deras löner. Därmed återlämnar de endast det kvantum arbete som de har mottagit i lönens form. Den andra delen utgör kapitalistens profit, d.v.s. den är ett kvantum arbete som han säljer utan att ha betalt det. Säljer han alltså varan till dess värde, d.v.s. den arbetstid som nedlagts på den, d.v.s. om han byter ut den mot andra varor enligt värdets lag, så härrör hans profit därav att han inte har betalt en del av det på varan nedlagda arbetet, men ändå säljer den. A Smith har därmed själv vederlagt påståendet att den omständighet, att arbetaren inte längre äger hela produkten av sitt arbete, att han måste dela den eller dess värde med kapitalägaren, upphäver lagen att den proportion i vilken varorna utbytes mot varandra, eller deras bytesvärde, är bestämd genom det kvantum arbetstid som är materialiserat i dem. Han härleder ju tvärtom själv kapitalistens profit därur att denne inte har betalt en del av det arbete som lagts till varan och att därför hans profit uppkommer vid varans försäljning. Vi skall se hur han senare ännu klarare härleder profiten ur det arbete som arbetaren utför utöver det kvantum arbete med vilket han betalar sin lön, d.v.s. ersätter den med en ekvivalent. Därmed har han förstått mervärdets sanna ursprung. Han har samtidigt uttryckligen fastslagit att det inte har sin upprinnelse i de ||252| förskotterade fonderna, vilkas värde - hur nyttiga de än må vara i den reella arbetsprocessen - helt enkelt bara återuppstår i produkten, utan att det uteslutande uppstår ur det nya arbete som les ouvriers ajoutent aux matériaux <arbetarna lägger till råvarorna> i den nya produktionsprocess där dessa fonder figurerar som arbetsmedel eller arbetsinstrument.

Felaktig (och beroende på den i början omnämnda förväxlingen) är däremot frasen:

"När den färdiga arbetsprodukten bytes ut, mot pengar eller mot arbete eller mot andra varor ..." [sid. 96]

Byter han varan mot pengar eller vara, så uppstår hans profit därur att han säljer mera arbete än han har betalt, att han inte byter ett kvantum materialiserat arbete mot ett lika stort kvantum levande arbete. A Smith får alltså inte jämställa l'échange ou contre de l'argent ou contre d'autres marchandises <utbytet mot pengar eller mot andra varor> med l'échange de l'ouvrage fini contre du travail <utbytet av den färdiga arbetsprodukten mot arbete>. För i den första échange uppkommer mervärdet därur att varorna utbytes till sitt värde, motsvarande den på dem nedlagda arbetstid som emellertid till en del inte är betald. Här är förutsättningen att kapitalisten inte byter ut ett kvantum förgånget arbete mot ett lika kvantum levande arbete; att den kvantitet levande arbete han tillägnat sig är större än den kvantitet levande arbete han betalt för. Annars vore arbetarens lön lika med värdet av hans produkt. Profiten vid utbytet av l'ouvrage fini mot pengar eller vara, om de utbytes till sina värden, uppstår således därur, att utbytet mellan l'ouvrage fini och det levande arbetet följer andra lagar, att här inte utbytes några ekvivalenter. Dessa cases <fall> får alltså inte sammanblandas.

Profiten är sålunda ingenting annat än ett avdrag från det värde som arbetarna har lagt till arbetsmaterialet. Men de lägger inte någonting annat till materialet än en ny kvantitet arbete. Arbetarens arbetstid sönderfaller således i två delar, av vilka han från kapitalisten erhållit en ekvivalent, sin lön, för den ena, medan den andra, som han ger denne gratis, konstituerar profiten. A Smith framhäver helt riktigt att endast den del av arbetet (värdet), som arbetaren nyskapar som tillägg till materialet, upplöses i lön och profit, att det nyskapade mervärdet i och för sig således inte har någonting att göra med den (som material och instrument) förskotterade delen av kapitalet.

A Smith, som på så sätt har reducerat profiten till ett tillägnande av andras obetalda arbete, fortsätter omedelbart:

"Man skulle kunna tro att kapitalprofiten endast vore ett annat namn på lönen för ett särskilt slags arbete: övervakning eller ledning." (sid. 97)

Och han vederlägger denna felaktiga åsikt om the labour of superintendence <ledningsarbete>. Till detta skall vi återkomma i ett senare kapitel.[22] Här är det bara viktigt att framhålla att A Smith mycket väl känner till, framhäver och eftertryckligen betonar motsättningen mellan hans egen åsikt om profitens ursprung och denna apologetiska tolkning. Efter att ha framhållit denna motsättning fortsätter han:

||253| "I detta sakernas tillstånd tillhör arbetets produkt inte alltid helt arbetaren. Han måste tvärtom i de flesta fall dela den med den kapitalägare som sysselsätter honom. Inte heller är den kvantitet arbete som vanligen nedlägges på anskaffandet eller tillverkandet av en vara längre den enda omständighet som bestämmer den kvantitet arbete med vilken man vanligtvis kan köpa, kommendera eller erhålla en vara i utbyte. Det är klart att det måste komma till en extra kvantitet för kapitalets profit, vilket har lagt ut arbetslönerna och anskaffat råmaterialierna." (sid. 99)

Detta är helt korrekt. Under förutsättning av kapitalistiska produktionsförhållanden köper objektiverat arbete - representerat genom pengar eller vara - förutom det kvantum arbete som det självt inrymmer alltid ytterligare "une quantité additionelie" <"en extra mängd"> levande arbete "pour le profit du capital" <"för kapitalets profit">, vilket emellertid med andra ord inte betyder annat än att det tillägnar sig en del av det levande arbetet gratis, tillägnar sig det utan att betala för det. Det är Smiths förtjänst framför Ricardo att han så eftertryckligt framhåller hur denna change <vändning> inträder med den kapitalistiska produktionen. Däremot är han underlägsen Ricardo däri att han jämt förföljes av den åsikten, som han dock själv genom sin egen framställning vederlagt, att det genom denna changed relation between materialised labour and living labour <detta förändrade förhållande mellan materialiserat arbete och levande arbete> inträder en change in the determination of the relative value of commodities <en förändring i bestämmandet av varornas relativa värde>, vilka inte för varandra representerar annat än materialised labour, given quantities of realised labour <objektiverat arbete, givna kvantiteter realiserat arbete>.

Sedan Smith sålunda framställt mervärdet i den ena formen, profitens form, som en del av arbetet vilken arbetaren presterar utöver den del av arbetet which pays his wages <som ersätter hans lön>, förfar han likadant med mervärdets andra form, jordräntan. Den ena materiella arbetsbetingelsen, som fjärmats från och därför såsom andras egendom konfronteras med arbetet, är kapitalet; den andra är själva jorden, jorden som jordegendom. Sedan A Smith således talat om le propriétaire de capital <kapitalägaren>, fortsätter han:

"Så snart som jorden i ett land genomgående blivit privategendom, tycker jordägarna, liksom andra människor, om att skörda där de inte har sått, och kräver jordränta också för jordens naturliga produkter ... Han" (l'ouvrier <arbetaren>) "måste till jordägaren avstå en andel av vad hans arbete har samlat eller producerat. Denna andel eller, vilket är detsamma, priset på denna andel utgör jordräntan." (a.a. sid. 99, 100)

I likhet med den egentliga industriella profiten är således jordräntan endast en del av det arbete som arbetaren lägger till les matériaux <råvarorna> och qu'il cède <som han överlåter>, som han utan betalning överlåter till ägaren av jorden och marken, jordägaren, således endast en del av det merarbete han utfört utöver den del av arbetstiden som han arbetar to pay his wages <för att ersätta hans lön> eller för att ge en ekvivalent för den i lönen inbegripna arbetstiden.

A Smith uppfattar således mervärdet, nämligen surplusarbetet, överskottet av det utförda och det i varan realiserade arbetet utöver det betalda arbetet, utöver det arbete som erhållit sin ekvivalent i lönen, som den allmänna kategori ||254| av vilken den egentliga profiten och jordräntan endast är förgreningar. Ändå har han inte åtskilt mervärdet som sådant, som en egen kategori, från de speciella former som det erhåller i profit och jordränta. Därav kommer hos honom, och ännu mera hos Ricardo, mycken villfarelse och bristfällighet i undersökningen.

En annan form, i vilken mervärdet framträder är l'intérêt du capital <kapitalräntan>, räntan (intérêt d'argent <penningräntan>). Men denna

"penningränta är alltid" (säger Smith i samma kapitel) "en avledd reveny som, om den inte betalas ur den profit som härrör från en penningplacering, måste betalas ur någon annan inkomstkälla,"

(alltså antingen jordränta eller lön. I det senare fallet, arbetslönen räknad i medeltal, stammar den inte från mervärdet utan är ett avdrag från själva arbetslönen eller - och i denna form, som vi skall se senare vid tillfälle, förekommer den endast i den outvecklade kapitalistiska produktionen - endast en annan form av profit[23]),

"med mindre att låntagaren är en slösare som ådrar sig ännu en skuld för att betala räntan på den första." (a.a. sid. 105, 106)

Räntan är alltså antingen en del av den profit som görs med lånat kapital; i detta fall är den således en sekundär form av själva profiten, en förgrening av densamma, sålunda bara en ytterligare fördelning mellan olika personer av det i profitens form tillägnade mervärdet. Eller också betalas den ur jordräntan. I så fall gäller detsamma. Eller också betalar låntagaren den ur sitt eget eller ur främmande kapital. I så fall utgör den överhuvudtaget inget mervärde utan bara en annan fördelning av förhandenvarande rikedom, vibration of the balance of wealth between parties <fluktuerande i rikedomens jämvikt mellan de berörda parterna> liksom vid the profit upon alienation <försäljningsprofiten[9*]>. Med undantag av det sista fallet, där räntan inte alls är någon form av mervärdet (och med undantag av det fall där den är ett avdrag från lönen eller själv en form av profit; om detta senare fall talar inte Adam), är räntan således blott en sekundär form av mervärde, blott en del av profiten eller jordräntan (berör bara dess fördelning), utgör alltså inte heller något annat än en del av det obetalda surplusarbetet.

"Mot ränta utlånade penningmedel betraktas av långivaren alltid som kapital. Han förväntar sig att de återställs till honom i behörig tid och att låntagaren under mellantiden betalar honom en viss årsränta för deras användning. Låntagaren kan göra bruk av pengarna antingen som kapital eller som en för den omedelbara konsumtionen avsedd fond. Om han begagnar dem som kapital, så använder han dem till underhåll av produktiva arbetare som reproducerar värdet med en profit. I så fall kan han återställa kapitalet och betala räntan utan att avyttra eller tillgripa någon annan inkomstkälla. Om han begagnar dem som en för omedelbar konsumtion avsedd fond, så handlar han som en slösare och ödslar på de overksamma det som var avsett för de flitigas underhåll. I detta fall kan han varken återställa kapitalet eller betala räntan utan att avyttra eller tillgripa en annan revenykälla som till exempel tillhörigheter eller jordränta." (bd II, bok II, kap IV, sid. 127 ed McCulloch)

||255| Den som alltså lånar pengar, d.v.s. i detta fall kapital, använder dem antingen själv som kapital och gör profit på dem. I så fall är räntan som han betalar till långivaren ingenting annat än en del av profiten under särskilt namn. Eller han förtär de lånade pengarna. Då ökar han långivarens förmögenhet medan han minskar sin egen. Det sker blott en annorlunda distribution av rikedomen som övergår ur slösarens i ockrarens hand, men ingen nybildning av mervärde. För så vitt alltså räntan överhuvudtaget representerar mervärde, är den ingenting annat än en del av profiten, som i sin tur inte är någonting annat än en bestämd form av mervärdet, d.v.s. av obetalt arbete.

Slutligen, anmärker A Smith, att på samma sätt alla inkomster hos personer som lever på skatterna antingen betalas ur lönen och följaktligen är ett avdrag från själva lönen, eller har sitt upphov i profiten och jordräntan, och således bara är rättsanspråk, med vars hjälp olika stånd snyltar på profit och jordränta som själva ingenting annat är än olika former av mervärdet.

"Alla skatter och alla revenyer som grundar sig på skatter, ämbetsmännens löner, pensioner och årliga underhåll av alla slag härrör i sista hand från den ena eller den andra av dessa tre ursprungliga revenykällor och betalas, direkt eller indirekt, antingen ur arbetslönen, ur kapitalprofiten eller ur jordräntan." (a.a. bok I, kap VI, sid. 106, [Garnier])

Sålunda är penningränta liksom skatt eller från skatterna härrörande revenyer - såvida de inte är avdrag från själva lönen - blott andelar i profit och jordränta, vilka i sin tur upplöses i mervärde, d.v.s. obetald arbetstid.

Detta är A Smiths allmänna teori om mervärdet.

A Smith sammanfattar än en gång sin ståndpunkt, varvid det först blir riktigt klart hur litet han ens försöker att på något sätt motivera att det värde som arbetaren lägger till produkten (efter avdrag av les frais de production <produktionskostnaderna>, råvarornas och arbetsinstrumentens värde) inte längre är bestämt genom den arbetstid som nedlagts i produkten, då arbetaren själv inte helt tillägnar sig detta värde utan måste dela det - värdet eller produkten - med capitaliste och propriétaire <kapitalist och jordägare>. Det sätt på vilket en varas värde fördelas bland varans producenter, ändrar naturligtvis ingenting i dess natur och i varornas inbördes värdeförhållande.

"Så snart som jorden blivit privategendom kräver jordägaren en andel av nästan alla produkter som arbetaren kan frambringa eller samla in på den. Hans jordränta utgör det första avdraget från produkten av det arbete som nedlagts på jorden. Men jordens brukare har sällan medel att försörja sig ända till skördens bärgning. Hans underhåll förskotteras vanligtvis ur en arbetsgivares, arrendators, kapital, vilken inte skulle ha något intresse av att sysselsätta arbetaren om denne inte delade sitt arbetes produkt med honom eller hans kapital inte återställdes jämte en profit. Denna profit blir det andra avdraget ||256| från produkten av det på jorden nedlagda arbetet. Produkten av nästan allt arbete är underkastad samma avdrag för profit. I alla industrier behöver de flesta arbetare en arbetsgivare som måste förskottera råvaror och lägga ut arbetslön och underhåll för dem tills arbetet slutförts. Denne arbetsgivare delar med dem produkten av deras arbete eller det värde som detta arbete lägger till de bearbetade råvarorna, och denna andel utgör hans profit." (bd I, bok I, kap VIII, sid. 109, 110 [ed McCulloch])

Här betecknar A Smith sålunda utan omsvep jordräntan och kapitalprofiten som blotta avdrag från arbetarens produkt eller från värdet av hans produkt, lika med den kvantitet arbete han lagt till materialet. Men detta avdrag kan, som A Smith tidigare själv klargjort, endast bestå av den del av arbetet, som arbetaren lägger till les matériaux utöver det kvantum arbete som betalar blott hans lön eller som endast lämnar en ekvivalent till lönen; således av surplusarbetet, av den obetalda delen av hans arbete. (Inom parentes sagt kan därför profit och jordränta eller kapital och jordegendom aldrig vara source de valeur <källa till värde>.)

[3. Smiths upptäckt av mervärdeproduktionen på alla områden av det samhälleliga arbetet]

Man ser det stora framsteg som A Smith har gjort i analysen av mervärdet och följaktligen av kapitalet jämfört med fysiokraterna. Hos dem är det bara ett bestämt slag av reellt arbete - jordbruksarbetet - som skapar mervärde. De befattar sig alltså med arbetets bruksvärde, inte med arbetstiden, det allmänt samhälleliga arbete som är den enda källan till värdet. Men i detta särskilda arbete är det naturen, jorden, som faktiskt skapar mervärdet vilket upplöses i ett förmerande av (organisk) substans. Överskottet av producerad substans utöver den konsumerade substansen[10*]. De uppfattar emellertid ännu saken inom en mycket inskränkt form och därför på ett genom fantastiska föreställningar förfalskat sätt. Men hos A Smith är det det allmänt samhälleliga arbetet, helt likgiltigt i vilka bruksvärden det än uppträder, den blotta kvantiteten av nödvändigt arbete, som skapar värdet. Mervärdet, antingen det uppträder i form av profit, jordränta eller under den sekundära formen av penningränta, är ingenting annat än en del av detta arbete som ägarna av de materiella arbetsbetingelserna tillägnar sig i utbytet mot det levande arbetet. Hos fysiokraterna framträder följaktligen också mervärdet blott i jordräntans form. Hos A Smith är jordränta, profit och ränta endast olika former av mervärdet.

Om jag, i den mån mervärdet hänförs till det förskotterade kapitalets totalsumma, kallar det kapitalets profit, så gör jag det därför att den i produktionen direkt delaktiga kapitalisten tillägnar sig merarbetet direkt, oavsett under vilka rubriker han senare måste dela detta mervärde med jordägaren eller med kapitalutlånaren. Sålunda betalar arrendatorn direkt till jordägaren. Likaså betalar fabrikören ur det mervärde han tillägnat sig jordräntan till ägaren av tomten som fabriken står på, och räntan till kapitalisten som har förskotterat honom kapital.

||257| {Nu återstår ännu att granska: 1) Förväxlingen av mervärde och profit hos A Smith. 2) Hans åsikter om produktivt arbete. 3) Hur han gör jordränta och profit till värdets källor och hans felaktiga analys av varornas naturel prix <naturliga pris>, där värdet av råvaror och instrument inte anses existera eller behöva beaktas åtskilt från le prix av de 3 sources of revenue <priset av revenyns 3 källor>.}

[4. Smiths bristande förståelse för värdelagens verkan vid utbytet mellan kapital och lönarbete]

Lönen eller den ekvivalent, varmed kapitalisten köper den temporära dispositionen över arbetsförmågan, är inte vara i dess omedelbara form, utan metamorfoserad vara, pengar, varan i dess självständiga form som bytesvärde, som omedelbar materialisation av det samhälleliga arbetet, av den allmänna arbetstiden. Med dessa pengar köper arbetaren naturligtvis varorna till samma pris (här skall bortses från sådana detaljer som att han t.ex. köper under ogynnsammare villkor och omständigheter) som varje annan penningägare. Han konfronteras som köpare med varuförsäljarna liksom varje annan penningägare. Han uppträder i varucirkulationen själv inte som arbetare utan som penningpol gentemot varupol, som ägare av varan i dess allmänna, alltid utbytbara form. Hans pengar förvandlas åter till varor som skall tjäna honom som bruksvärden och i denna process köper han varorna till det pris som de i allmänhet har på marknaden, generellt uttryckt: till deras värde. Han genomför här bara akten P - V[11*], som anger en formförändring men som regel på intet sätt någon förändring av värdestorleken. Då han emellertid genom sitt arbete, som har materialiserats i produkten, inte endast släppt till så mycket arbetstid som motsvarade de pengar han emottagit, inte bara betalt en ekvivalent, utan gratis givit surplusarbete som just utgör källan till profiten, så har han faktiskt (den förmedlande rörelsen, arbetsförmågans försäljning, faller bort i slutresultatet) utgivit ett högre värde än värdet av den penningsumma som utgör hans lön. Han har in return <i gengäld> med mera arbetstid köpt den kvantitet arbete som realiserats i de pengar som tillflyter honom som lön. Man kan således säga att han indirekt likaså köper alla de varor, i vilka de av honom förvärvade pengarna upplöses (vilka ju blott är det självständiga uttrycket för ett bestämt kvantum samhällelig arbetstid), med mera arbetstid än de innehåller, fastän han köper dem till samma pris som alla andra köpare eller ägare av varan i dess första förvandling. Omvänt innehåller de pengar, med vilka kapitalisten köper arbete, ett mindre kvantum arbete, mindre arbetstid, än den arbetskvantitet eller arbetstid som hans arbetare nedlagt på den vara han producerat; förutom det kvantum arbete, som motsvarar den penningsumma som utgör lönen, köper han en extra kvantitet arbete som han inte betalar, ett överskott utöver den arbetskvantitet som motsvarar de av honom utbetalda pengarna. Och denna extra arbetskvantitet utgör just det av kapitalet skapade mervärdet.

Men eftersom de pengar, ||258| med vilka kapitalisten köper arbete (faktiskt till resultatet, om än förmedlat genom exchange <utbyte>, inte direkt mot arbete utan mot arbetsförmåga), inte är något annat än den förvandlade formen av alla andra varor, d.v.s. deras självständiga tillvaro som bytesvärde, så måste det likaväl sägas att alla varor köper mera arbete i utbytet mot det levande arbetet än vad de innehåller. Detta Mera utgör just mervärdet.

Det är A Smiths stora förtjänst att han just i de kapitel i bok I (kap VI, VII, VIII) - där han övergår från det enkla varuutbytet och dess värdelag till utbytet mellan objektiverat och levande arbete, till utbytet mellan kapital och lönarbete, till undersökningen av profit och jordränta i allmänhet, kort sagt till mervärdets ursprung - har på känn att det här uppkommer en spricka, att lagen - vad orsaken till detta än må vara, en orsak som han inte begriper - faktiskt är upphävd i resultatet, att mera arbete utbytes mot mindre arbete (från arbetarens synpunkt), mindre arbete mot mera arbete (från kapitalistens synpunkt) och att han framhäver och rentav blir förvillad av att det med kapitalets ackumulation och jordegendomen - alltså i och med att arbetsbetingelserna blir självständiga gentemot själva arbetet - sker en ny vändning, skenbart (och faktiskt till resultatet) en omkastning av värdelagen till dess motsats. Det är lika mycket hans teoretiska styrka att han känner och framhåller denna motsägelse som det är hans teoretiska svaghet att han förlorar sin tilltro till den allmänna lagen, ja, till lagen för det blotta varuutbytet, att han inte inser hur denna motsägelse uppstår därigenom att själva arbetsförmågan blir vara, och att denna specifika varas bruksvärde, som alltså inte har någonting att göra med dess bytesvärde, självt är den energi som skapar bytesvärdet. Ricardo har ett företräde framför A Smith däri, att dessa skenbara och till resultatet verkliga motsägelser inte förvillar honom. Han är underlägsen A Smith däri, att han inte ens anar att det här föreligger ett problem och att därför den specifika utveckling som värdelagen tar i och med uppkomsten av kapital varken förvånar honom det minsta eller sysselsätter hans tankar. Hur det som är genialt hos A Smith hos Malthus blir reaktionärt gentemot Ricardos ståndpunkt, skall vi senare se.[20]

Samtidigt är det naturligtvis denna insikt hos A Smith som gör honom vacklande, osäker, drar undan fotfästet för honom och hindrar honom från att, i motsats till Ricardo, komma till en enhetlig, teoretisk helhetssyn på den abstrakt allmänna grundvalen för det borgerliga systemet.

||259| Det ovannämnda uttrycket av A Smith, att varan köper mera arbete än den innehåller eller att arbetet betalar ett högre värde för varan än denna innehåller, har formulerats så här av Hodgskin:

"Det naturliga priset (or necessary price <eller nödvändiga priset>) betyder hela den kvantitet arbete som naturen kräver av människan för produktionen av någon vara ... Arbete var det ursprungliga, är nu och kommer alltid att förbli den enda köpeskillingen i våra affärer med naturen ... Vilken kvantitet arbete som än må vara nödvändig för produktionen av en vara, måste arbetaren under samhällets nuvarande tillstånd alltid lämna ifrån sig mycket mera arbete för att förvärva och äga den än vad som erfordras för att köpa den från naturen. Det för arbetaren på så sätt förhöjda naturliga priset är det sociala priset. Man måste alltid skilja mellan de två." (Thomas Hodgskin, "Popular Political Economy etc.", London 1827, sid. 219, 220)

I Hodgskins uppfattning återkommer här såväl det riktiga som det förvirrade och förvirrande i A Smiths betraktelsesätt.

[5. Sammanblandningen av mervärde och profit - ett vulgärt element i Smiths teori]

Vi har sett hur A Smith utvecklar mervärdet i allmänhet, varav jordränta och profit bara är olika former och beståndsdelar. Enligt hans framställning har den del av kapitalet, som består av råvaror och produktionsmedel, ingenting direkt att göra med skapandet av mervärdet. Detta uppstår uteslutande ur den additional quantity of labour <den extra arbetskvantitet> som arbetaren ger utöver den del av sitt arbete vilken utgör den blotta ekvivalenten för hans lön. Det är således också enbart i den förskotterade del av kapitalet som består av lönen, vari mervärdet direkt har sin upprinnelse, för detta är den enda del av kapitalet som inte bara reproduceras utan som producerar ett overplus <överskott>. I profiten däremot är mervärdet beräknat på totalsumman av det förskotterade kapitalet, och utöver denna modifikation tillstöter nya modifikationer genom profiternas utjämning i kapitalets olika produktionssfärer.

Emedan Adam utvecklar mervärdet visserligen i sak men inte uttryckligen i formen av en bestämd, från dess speciella former åtskild kategori, så sammanblandar han det sedan omedelbart med den vidareutvecklade formen av profiten. Detta misstag står kvar hos Ricardo och alla hans efterföljare. Därur uppstår (särskilt påfallande hos Ricardo eftersom värdets grundlag hos honom är genomförd med större systematisk enhetlighet och konsekvens, varvid följaktligen också inkonsekvenserna och motsägelserna framträder mera slående) en rad inkonsekvenser, oupplösta motsägelser och tanklösheter, som ricardianerna (som vi skall se senare i avsnittet om profiten) försöker lösa skolastiskt genom fraseologi.[24] Den grova empirismen slår om till falsk metafysik, skolastik, som förtvivlat söker härleda obestridliga empiriska fenomen genom enkel formell abstraktion direkt ur den allmänna lagen eller att tillrättalägga dem i överensstämmelse därmed. Här, hos A Smith, skall vi strax ge ett exempel, emedan sammanblandningen genast insmyger sig, inte där han avhandlar profit eller jordränta, dessa speciella former av mervärdet, ex professo <speciellt, såsom fackman> utan där han uppfattar dem blott som former av mervärdet i allmänhet, som deductions from the labour bestowed by the labourers upon the materials <avdrag från det arbete arbetarna lagt till råvarorna>.

||260| Efter det att A Smith i bok I, kap VI [sid. 96, 97] har sagt:

"Värdet som arbetarna lägger till råvarorna, upplöses alltså här i två delar, av vilka den ena betalar deras lön, den andra arbetsgivarens profit på hela det av honom förskotterade beloppet av råvaror och arbetslöner",

fortsätter han:

"Han" (l'entrepreneur <företagaren>) "skulle inte ha något intresse av att sysselsätta dessa arbetare, om han inte av försäljningen av deras arbetsprodukter förväntade sig någonting mera än han behöver för att återställa sina fonder, och han skulle inte ha något intresse av att använda ett större kapital i stället för ett mindre, om hans profiter inte stod i en bestämd proportion till det förskotterade kapitalet."

Remarquons d'abord <Låt oss först anmärka>: Efter det att A Smith har reducerat mervärdet, the overplus, som l'entrepreneur gör utöver den värdemängd som behövs pour lui remplacer ses fonds <för att återställa honom hans fonder>, till den del av arbetet som arbetarna lägger till utöver det kvantum som betalar deras lön - således låter detta overplus helt och hållet framspringa ur den del av kapitalet som har lagts ut i arbetslönen, uppfattar han ändå omedelbart detta overplus i profitens form, d.v.s. inte i förhållande till den del av kapitalet ur vilken det framspringer, utan som överskott över totalvärdet av det förskotterade kapitalet, "på hela det av honom förskotterade beloppet av råvaror och arbetslöner" (det är ett misstag att produktionsmedlen har utelämnats här). Han uppfattar således mervärdet direkt i profitens form. Därav de svårigheter som strax skall komma.

Kapitalisten, säger A Smith

"skulle inte ha något intresse av att sysselsätta dessa arbetare om han inte av försäljningen av deras arbetsprodukter förväntade sig någonting mera än han behöver för att återställa sina fonder". [sid. 97]

Kapitalförhållandet en gång förutsatt, är detta helt korrekt. Kapitalisten producerar inte för att tillfredsställa sina behov med produkten; han producerar överhuvudtaget inte med direkt tanke på konsumtionen. Han producerar för att producera mervärde. Men A Smith förklarar inte - såsom flera av hans enfaldiga efterföljare har gjort - mervärdet ur denna förutsättning, som inte innebär något annat än att kapitalisten i den kapitalistiska produktionen producerar för mervärdets skull, d.v.s. han förklarar inte mervärdets existens ur kapitalistens intresse, ur hans begär efter mervärdet. Detta har han fastmer redan härlett från la valeur som les ouvriers ajoutent à la matière au-dessus de la valeur qu'ils ajoutent en échange pour le salaire recu <det värde som arbetarna lägger till råvaran utöver det värde som de lagt till i utbyte mot den lön de emottagit>. Men sedan fortsätter han genast: Kapitalisten skulle inte ha något intresse av att använda ett större kapital i stället för ett mindre, om hans profiter inte stod i en bestämd proportion till det förskotterade kapitalets storlek. Här förklaras profiten inte längre ur mervärdets natur utan ur kapitalistens "intresse". Vilken simpel enfald.

A Smith märker inte hur han, när han på så sätt direkt sammanblandar mervärdet med profiten och profiten med mervärdet, kullkastar den lag om mervärdets ursprung som han nyss ställt upp. ||261| Om mervärdet endast är la partie de la valeur <den del av värdet> (eller av det arbetskvantum) que l'ouvrier ajoute au-delà de la partie qu'il ajoute à la matière afin de payer le salaire <som arbetaren lägger till råvarorna utöver den del som han lägger till dem såsom gottgörelse för arbetslönen>, varför skulle denna 2:a del omedelbart växa när värdet av det förskotterade kapitalet är större i det ena fallet än i det andra? Ännu klarare blir motsägelsen i det exempel som A Smith själv ger strax därefter för att vederlägga den åsikt enligt vilken profiten skulle vara the wages för the so-called labour of superintendence <lönen för det så kallade ledningsarbetet>. Han säger nämligen:

"De" (les profits des fonds <kapitalprofiterna>) "är emellertid helt olika arbetslönen; de följer helt andra lagar och står inte i någon proportion till detta föregivna uppsikts- och ledningsarbetes storlek och natur. De rättar sig helt och hållet efter det uppbjudna kapitalets värde och är större eller mindre alltefter kapitalets storlek. Låt oss t.ex. anta att två olika fabriker är i gång på en ort, där en fabriks genomsnittliga kapitalprofiter årligen uppgår till tio procent. De sysselsätter vardera tjugo arbetare med en årslön av 15 pund vardera, så att varje fabrik årligen utbetalar 300 pund i arbetslön. Låt oss vidare anta att man bearbetar grova materialier till ett värde av blott 700 pund årligen i den ena fabriken och finare material till ett värde av 7000 pund årligen i den andra; det kapital som årligen användes i den förra fabriken kommer således blott att uppgå till 1000, i det andra till 7300 pund. Efter kvoten 10% kommer sålunda företagaren i den ena fabriken att räkna med en årsvinst av omkring 100 pund, i den andra omkring 730 pund. Men trots denna enorma differens i deras profiter kan ändå deras uppsikts- och ledningsarbete vara detsamma eller nästan detsamma." [a.a. sid. 97, 98]

Från mervärdet i dess allmänna form kommer vi strax till en taxe commune de profits <allmän profitkvot>, som inte omedelbart har något med detta att göra. Mais passons outre! <Men låt oss gå vidare!> I båda fabrikerna sysselsättes 20 arbetare; lönen i båda är densamma, = 300 pund. Således ett bevis för att inte händelsevis ett högre slags arbete användes i den ena än i den andra, så att en arbetstimme, alltså även en surplusarbetstimme, i den ena vore lika med flera surplusarbetstimmar i den andra. Tvärtom förutsättes samma genomsnittsarbete i båda, såsom framgår av deras identiska löner. Varför skulle då surplusarbetet som arbetarna ajoutent au-delà du prix de leurs salaires <tillägger utöver priset för sin arbetslön> i den ena fabriken vara värt sju gånger så mycket som i den andra? Eller varför skulle arbetarna i den ena fabriken - därför att det bearbetade materialet i denna är 7 gånger dyrare än i den andra - leverera 7 gånger så mycket surplusarbete som i den andra fastän de erhåller samma lön i båda, således arbetar samma tid för att ||262| reproducera sin lön?

Den sju gånger större profiten i den ena fabriken jämförd med den andra - eller överhuvudtaget lagen för profiten, att den står i proportion till det förskotterade kapitalets storlek - står således prima facie <vid första ögonkastet> i strid med den lag för mervärdet eller profiten (eftersom A Smith direkt identifierar de båda), som säger att de bara består i arbetarnas obetalda surplusarbete. A Smith framkastar detta helt naivt och tanklöst utan den blekaste aning om den motsägelse som föreligger. Alla hans efterföljare - av vilka ingen utreder mervärdet i allmänhet, åtskilt från dess speciella former - har förblivit honom trogna på den punkten. Hos Ricardo framträder detta, som redan nämnts, ännu tydligare.

Eftersom A Smith upplöser mervärdet inte enbart i profit utan också i jordränta - två speciella slag av mervärde, vilkas rörelse bestämmes av helt skilda lagar - så borde han redan därav ha insett att han inte omedelbart fick sammanblanda den allmänna abstrakta formen med någon av dess speciella former. Liksom hos honom så förblir hos alla senare borgerliga ekonomer bristen på teoretiskt sinnelag i uppfattandet av formskillnaderna i de ekonomiska förhållandena regel vid deras klumpigt-grova behandling av och intresse för det empiriskt föreliggande materialet. Därav också deras oförmåga att uppfatta penningen på rätt sätt, där det endast är fråga om olika förvandlingar av bytesvärdets form medan värdestorleken förblir oförändrad.

[6. Smiths felaktiga uppfattning av profit, jordränta och arbetslön som värdets källor]

Lauderdale, i "Recherches sur la nature et l'origine de la richesse publique", traduit par Lagentie de Lavaïsse, Paris 1808, förebrår A Smiths utredning av mervärdet - om vilken han säger att den motsvarar de åsikter som redan framförts av Locke - att kapitalet enligt denna inte vore en ursprunglig källa till rikedom, såsom Smith dock framställer den, utan bara en avledd. De ställen som det är fråga om har följande lydelse:

"För mer än ett århundrade sedan har Locke framfört nästan samma åsikt" (som A Smith) ... " 'Penningen' ", säger han, " 'är någonting sterilt, som inte producerar något; hela nyttan som man drar därav består i att den genom ömsesidig överenskommelse överför vinsten, som var belöningen för en mans arbete, i en annans ficka'." (Lauderdale, sid. 116) "Om denna föreställning om kapitalprofiten vore helt korrekt, så skulle därav följa att den inte vore en ursprunglig källa till rikedom utan en avledd; och att man därför inte kunde betrakta kapital som en av källorna till rikedom, eftersom dess profit inte är något annat än en överföring ur arbetarens ficka till kapitalistens." (a.a. sid. 116, 117)

Såtillvida som kapitalets värde blott återuppstår i produkten kan man inte kalla det för "source de richesse" <"källa till rikedom">. Det är här endast såsom accumulated labour <anhopat arbete>, såsom ett bestämt kvantum materialiserat arbete, som det lägger sitt eget värde till produkten.

Värdeskapande är kapitalet bara såsom förhållande, i den mån det såsom ett tvång över lönarbetet pressar det att utföra surplusarbete, eller sporrar produktivkraften hos arbetet för att skapa relativt mervärde. I båda fallen producerar det värde blott såsom ||263| den från arbetet fjärmade makten av arbetets egna objektiva betingelser över det självt, överhuvudtaget blott såsom en av själva lönarbetets former, såsom betingelse för lönarbetet. Men i den hos ekonomerna vanliga betydelsen, såsom arbete, anhopat i pengar eller varor, verkar kapitalet liksom alla arbetsbetingelser, också de obetalda naturkrafterna, produktivt i arbetsprocessen, i skapandet av bruksvärden, men det blir aldrig källa till värde. Det skapar inte något nytt värde och lägger överhuvudtaget blott bytesvärde till produkten i den mån det självt har bytesvärde, d.v.s. självt upplöser sig i objektiverad arbetstid, så att arbetet är källan till dess värde.

Lauderdale har rätt i att A Smith, efter att ha utvecklat mervärdets och värdets natur, felaktigt framställer kapital, jord och mark som självständiga källor till bytesvärdet. De är källor till reveny för sina ägare, såtillvida som de representerar rättsanspråk på ett visst kvantum surplusarbete som arbetaren måste arbeta utöver den arbetstid som behövs som vederlag för hans lön. Sålunda säger A Smith t.ex:

"Arbetslön, profit och jordränta är de tre urkällorna till all inkomst såväl som till allt bytesvärde." (bok I, kap VI, [sid. 105])

Lika riktigt som det är att de är de trois sources primitives de tout revenu <tre urkällorna till all inkomst>, lika oriktigt är det att de är aussi bien les trois sources primitives de toute valeur échangeable <likaså de tre urkällorna till allt bytesvärde>, eftersom en varas värde uteslutande är bestämt genom den arbetstid som ingår i den. Hur kan A Smith efter att just ha framställt jordränta och profit som blotta deductions <avdrag> från det värde eller det arbete som arbetaren lägger till råmaterialet, kalla dem för sources primitives de la valeur échangeable <urkällor till bytesvärdet>? (De kan vara det endast i den meningen att de sätter la source primitive i rörelse, d.v.s. tvingar arbetaren att utföra surplusarbete.) Såvida de innebär rättsanspråk (betingelser) att tillägna sig en del av värdet, d.v.s. av det i varan objektiverade arbetet, är de inkomstkällor för sina ägare. Men fördelningen eller tillägnandet av värde är väl ändå inte någon källa till det värde som tillägnas. Om detta tillägnande inte ägde rum och om arbetaren erhöll hela produkten av sitt arbete som lön, så skulle den producerade varans värde vara detsamma nu som förut, fastän det inte skulle delas med jordägaren och kapitalisten.

Jordegendom och kapital blir inte därigenom några källor till det värde de tillägnar sig att de utgör inkomstkällor för sina ägare, d.v.s. därigenom att de ger dem makten att tillägna sig en del av de värden som arbetet har skapat. Men det är lika fel att säga att arbetslönen utgör en source primitive de la valeur échangeable, fastän den, eller rättare sagt den fortlöpande försäljningen av arbetsförmågan, utgör en inkomstkälla för arbetaren. Det är arbetet, inte arbetarens arbetslön, som skapar värdet. Arbetslönen är endast redan förefintligt värde eller, om vi betraktar produktionen i dess helhet, den del av det av arbetaren skapade värdet, vilken han själv tillägnar sig, men detta tillägnande skapar inte värdet. Hans arbetslön kan därför stiga eller falla utan att värdet av den vara han producerat påverkas därav. |263||

||265| {Det bör som citat till det ovan sagda tilläggas, att A Smith gör de rubriker, under vilka varans värde tillägnas, till källor för detta värde: Efter att ha vederlagt att profiten bara skulle vara ett annat namn för kapitalistens lön eller wages of labour of superintendence <lön för ledningsarbetet>, avslutar han:

"Följaktligen bildat profiten på fonden eller kapitalet i varornas pris en från arbetslönen helt åtskild källa till värdet som regleras efter helt andra principer." (bok I, kap VI, [sid. 99])

Enligt vad Smith alldeles nyss sagt fördelas la valeur, som arbetarna lägger till materialierna, mellan dem och kapitalisterna i form av löner och profit; arbetet är sålunda den enda source de valeur, och i denna source de valeur har prix des salaires et prix des profits <arbetslönens pris och profitens pris> sin upprinnelse. Men dessa prix själva är inte någon source de valeur. Varken arbetslönen eller profiten.} |265||

[7. Smiths tvekluvna uppfattning om förhållandet mellan värde och reveny. Hans åsikt om det "naturliga priset" såsom summa av arbetslön, profit och jordränta]

||263| Vi skall här lämna helt obeaktat huruvida A Smith betraktar jordräntan som ett konstituerande element i varornas pris. Den frågan är för vår undersökning här så mycket likgiltigare som han uppfattar jordräntan, precis som profiten, blott som en del av mervärdet, deduction from the labour added by the labourer to the raw material <avdrag från arbetet som arbetaren har lagt till råmaterialet> och följaktligen ||264| faktiskt också som deduction from the profit <avdrag från profiten>, såtillvida som hela det obetalda surplusarbetet tillägnas direkt av kapitalisten i hans mellanhavande med arbetet, under vilka rubriker han än senare måste dela detta mervärde med produktionsbetingelsernas ägare, antingen med jordägaren eller utlånaren av kapital. Vi skall således för enkelhetens skull endast tala om lön och profit som de båda rubriker, under vilka det nyskapade värdet uppdelas.

Antag att 12 timmars arbetstid är materialiserad i en vara (frånsett värdet av råmaterial och arbetsredskap som konsumerats däri), så kan vi uttrycka dess värde som sådant endast i pengar. Antag alltså att 12 timmars arbetstid likaledes är materialiserad i 5 shilling. Så är varans värde = 5 shilling. Med le prix naturel des marchandises <varornas naturliga pris> menar A Smith inte någonting annat än deras värde uttryckt i pengar. (Varans marknadspris ligger naturligtvis över eller under dess värde. Ja, som jag skall påvisa senare, skiljer sig alltid till och med varornas genomsnittspris från deras värde.[25] Emellertid har A Smiths utredning av le prix naturel ingenting med detta att göra. Dessutom kan varken varornas marknadspris och ännu mindre växlingarna i deras genomsnittspris begripas utan att en insikt i värdets natur ligger till grund.)

Om mervärdet som ingår i varan uppgår till 20% av dess totalvärde eller, vilket kommer på ett ut, 25% av det nödvändiga arbete som nedlagts på den, skulle således detta värde av 5 shilling, varans prix naturel, kunna upplösas i 4 shilling arbetslön och 1 shilling mervärde (som vi här skall kalla profit för att följa A Smith). Det skulle vara korrekt att säga, att varans värdestorlek, bestämd oberoende av lön och profit, eller dess naturliga pris, skulle kunna upplösas i 4 shilling arbetslön (arbetets pris) och 1 shilling profit (profitens pris). Men det skulle vara felaktigt att säga, att varans värde bildades ur sammanräkningen eller hopfogandet av de oberoende av varans värde reglerade priserna för arbetslönen och för profiten. I det senare fallet skulle det inte finnas någon anledning varför varans totalvärde inte kunde vara 8, 10 shilling etc. allteftersom man antog att arbetslönen vore 5 och profiten 3 shilling etc.

När A Smith undersöker den "naturliga taxan" eller det "naturliga priset" för arbetslönen - vad är det som då vägleder honom? Det är det naturliga priset för de livsförnödenheter som krävs för arbetsförmågans reproduktion. Men på vad sätt bestämmer han det naturliga priset för dessa livsförnödenheter? I den mån han överhuvudtaget bestämmer det, går han tillbaka till det riktiga bestämmandet av värdet, nämligen den för produktionen av dessa livsförnödenheter erforderliga arbetstiden. Men där han lämnar denna rätta väg, råkar han in i un cercle vicieux <ett cirkelslut>. Hur bestämmes livsförnödenheternas naturliga pris som bestämmer arbetslönens naturliga pris? Genom det naturliga priset på "arbetslönen", "profiten", "jordräntan", som bildar det naturliga priset för dessa livsförnödenheter liksom för alla varor. Och så vidare in infinitum <i det oändliga>. Allt prat om lagen om tillgång och efterfrågan hjälper honom naturligtvis inte att komma ur denna cercle vicieux. Ty det "naturliga priset" eller det pris som motsvarar varans värde skall existera just när efterfrågan och tillgång täcker varandra, d.v.s. när varans pris inte genom efterfrågans och tillgångens växlingar ligger över eller under dess värde; med andra ord när varans kostnadspris[26] (eller värdet i den av säljaren tillhandahållna varan) samtidigt är det pris som efterfrågan betalar.

||265| Men som sagt: Vid undersökningen om arbetslönens naturliga pris tar A Smith faktiskt - åtminstone på sina ställen - sin tillflykt tillbaka till det riktiga bestämmandet av varans värde. I det kapitel däremot som handlar om den naturliga taxan eller det naturliga priset för profiten, förirrar han sig, vad gäller den egentliga uppgiften, i intetsägande banaliteter och tautologier. Ursprungligen reglerade han faktiskt varans värde genom lön och profit och jordränta. Men sedan går han omvänt till väga (vilket låg närmare det empiriska skenet och den vanliga föreställningen) och då skall varornas naturliga pris räknas ut och konstrueras genom en summering av de naturliga priserna för lön, profit och jordränta. Det är en av Ricardos viktigaste förtjänster att ha gjort slut på denna förvirring. Vi skall återkomma med några ord till denna punkt när vi behandlar honom.[27]

Här skall vi ytterligare anmärka bara detta: Industriidkaren möter empiriskt den givna storleken av varans värde - ur vilket, såsom en fond, lön och profit skall betalas - i sådan form att ett bestämt marknadspris för varan förblir bestående en kortare eller längre tid trots alla växlingar i arbetslönen.

Lägg alltså märke till denna besynnerliga gång i A Smiths bok: först undersökes varans värde och bestämmes på sina ställen riktigt, så riktigt att han i allmänhet finner ursprunget till mervärdet och dess särskilda former och följaktligen härleder arbetslön och profit från detta värde. Men sedan slår han in på den omvända vägen och söker tvärtom härleda varornas värde (härlett från lön och profit) genom att sätta samman de naturliga priserna för arbetslön, profit och jordränta. Detta senare förhållande leder till att han - emedan han saknar fundamentet - inte någonstans riktigt utvecklar effekten av arbetslönens, profitens etc. svängningar på varupriserna. |VI-265||

||VIII-364| {A Smith. Värdet och dess beståndsdelar. Smiths felaktiga föreställning, se ovan, vilken han utvecklar trots sin ursprungligen riktiga uppläggning, visar sig också i följande mening:

"Jordräntan utgör ... en del av varornas pris, men på ett helt annat sätt än profiten och arbetslönen. Allteftersom dessa är höga eller låga, ger de upphov till höga eller låga spannmålspriser, och en hög eller låg jordränta är resultatet därav." ("Wealth of Nations", bok I, kap 11)[28]} |VIII-364||

[8. Smiths misstag att upplösa hela värdet av den samhälleliga produkten i reveny. Motsägelser i hans åsikter om brutto- och nettoreveny]

||VI-265| Vi kommer nu till en annan punkt som sammanhänger med upplösningen av varans pris eller värde (ty båda förutsättes här ännu vara identiska). Antag att A Smith hade kalkylerat rätt, d.v.s. bestämt varans värde och upplöst det i de beståndsdelar vari detta värde fördelar sig mellan de olika produktionsagenterna, men inte omvänt sökt härleda värdet från priset för dessa beståndsdelar. Men detta à part <lämnat åsido>. Likaså à part det ensidiga sätt varpå lön och profit framställes blott som distributionsformer och följaktligen båda i samma betydelse av revenyer som kan förtäras av sina ägare. Frånsett allt detta visar A Smith själv betänkligheter, och det är här åter hans företräde framför Ricardo, inte att han skulle fullfölja och lösa de betänkligheter han yttrat, utan att han överhuvudtaget visar dem.

||266| A Smith säger nämligen:

"Dessa tre beståndsdelar" (salaires, profits, rente du propriétaire <löner, profiter, jordränta>) "förefaller att direkt eller i sista hand utgöra det totala spannmålspriset."

(Överhuvudtaget varupriset. A Smith tar här blé <spannmål> som exempel eftersom jordräntan inte ingår som konstituerande beståndsdel i priset för vissa varor.)

"En fjärde del kan förefalla nödvändig för att ersätta arrendatorns kapital eller för att kompensera honom för förslitningen av hans dragdjur och hans andra jordbruksredskap. Men man måste betänka att priset för vilket jordbruksredskap som helst, t.ex. för en arbetshäst, självt är sammansatt av ovannämnda tre delar: räntan för jorden på vilken den uppförts, arbetet med uppfödningen och profiten till arrendatorn som förskotterar bådadera, räntan för jorden och lönen för arbetet."

{Här uppträder profiten i den ursprungliga form som inbegriper också jordräntan.}

"Fastän spannmålspriset sålunda kan träda i stället för såväl pris som underhållskostnader för hästen, så sönderfaller ändå hela priset fortfarande, direkt eller i sista hand, i samma tre delar: jordränta, arbete och profit." (bok I, kap VI, [sid. 101, 102])

{Här mycket smaklöst att han plötsligen säger travail <arbete> i stället för lön, men inte sätter propriété <jordegendom> eller capital i stället för jordränta och profit.}

Men låg det inte lika nära till hands att considérer <betänka> att hästuppfödaren eller plogsmeden, hos vilka arrendatorn köpt hästen och plogen, hade låtit priset för produktionsredskapen (i detta fall kanske en annan häst) och råvarorna, såsom foder och järn, ingå i priset för hästen och plogen, på samma sätt som arrendatorn låtit priset för hästen och plogen ingå i priset för vetet, under det att den fond, varur hästuppfödare och plogsmed betalade lön och profit (och jordränta), bara bestod av det nya arbete som de i sin produktionssfär lade till det förhandenvarande värdebeloppet av sitt konstanta kapital? Om således A Smith för arrendatorn medger att, förutom den lön, profit och jordränta han betalat till sig själv och andra, också en 4:e och från dessa olikartad beståndsdel ingår i priset för hans blé, värdet i det av honom förbrukade capital constant såsom hästar, jordbruksredskap etc., så gäller detta också för hästuppfödaren och jordbruksredskapens fabrikör, och det tjänar ingenting till att Smith skickar oss från Pontius till Pilatus. Förresten är exemplet med arrendatorn särskilt illa valt för att skicka oss från Pontius till Pilatus, ty bland the items <posterna> i le capital constant finns här en som absolut inte behöver vara köpt från somebody else <någon annan>, nämligen utsädet - och upplöses denna värdebeståndsdel för anybody <någon> i lön, profit och jordränta?

Men passons först outre <Låt oss först gå vidare> och låt oss se om Smith genomför sin tanke att varje varas värde skulle kunna upplösas i en av inkomstkällorna eller i alla tre: lön, profit, jordränta, och således, såsom avsedda för konsumtion, kunna förtäras eller i varje fall förbrukas d'une manière ou d'une autre <på ett eller annat sätt> för personligt use <bruk> (inte i den industriella konsumtionen). D'abord <Först> ||267| ytterligare något preliminärt. T.ex. vid plockning av bär o.s.v. kan man mena att deras värde upplöses blott i lön, fastän det också här för det mesta behövs några redskap liksom korgar och dyl som arbetsmedel. Emellertid hör dylika exempel inte alls hit, där det är fråga om kapitalistisk produktion.

Låt oss först ännu en gång upprepa den i bok I, kap VI uttalade åsikten.

I bok II, kap II (bd II, Garnier, sid. 212) heter det:

"Det har ... visats att priset för de flesta varor sönderfaller i tre delar, av vilka den ena betalar arbetslönen, den andra kapitalprofiten och den tredje jordräntan."

Enligt detta upplöses hela värdet av varje vara i reveny, tillfaller således som konsumtionsfond den ena eller den andra klassen som lever på denna reveny. Eftersom nu ett lands totalproduktion, t.ex. årligen, blott utgöres av summan av de producerade varornas värden och eftersom värdet av var och en av dessa varor upplöses i revenyer, så måste följaktligen också deras summa, den årliga arbetsprodukten, revenu brut <bruttorevenyn>, årligen kunna förtäras i denna form. Och så invänder Smith strax därpå mot sig själv:

"Då detta gäller med avseende på varje särskild vara för sig, måste det också gälla för alla varor tillsammantagna vilka utgör hela årsprodukten av jorden och arbetet i varje land. Det sammanlagda priset eller bytesvärdet av denna årsprodukt måste upplösas i samma tre delar och fördelas bland landets invånare, antingen som lön för deras arbete eller som profit på deras kapital eller som ränta på deras jordegendom." (a.a. sid. 213)

Detta är faktiskt den nödvändiga konsekvensen. Det som gäller för den enskilda varan, gäller med nödvändighet för totalsumman av varorna. Men quod non <det är inte så> säger Adam. Han fortsätter:

"Fastän nu totalvärdet av jordens och arbetets årsprodukt i ett land på detta sätt fördelas bland de olika invånarna och utgör en reveny för dem, kan vi, liksom vi särskiljer brutto- och nettoreveny för en privat lantegendom, göra samma åtskillnad för revenyerna hos alla invånare i ett stort land." [a.a. sid. 213]

(Halt là! <Stopp ett slag!> Nyss har han ju sagt raka motsatsen. Hos den enskilde förpaktaren kan vi urskilja en 4:e del vari värdet av hans vete t.ex. upplöses, nämligen den del som blott ersätter det förbrukade capital constant. Detta är omedelbart sant för den enskilde förpaktaren. Men om vi går vidare, så upplöses vad som för honom är capital constant på en tidigare punkt på en annan hand, innan det blev kapital i hans hand, i arbetslön, profit etc., kort sagt i reveny. Om det därför är riktigt att varorna, betraktade i den enskilde producentens hand, upplöses i en värdebeståndsdel som inte bildar någon reveny, så måste det vara felaktigt för "tous les habitants d'un grand pays" <"alla invånare i ett stort land">, emedan det som är capital constant i den enes hand får sitt värde därav att det utgått ur en annans hand som sammanlagt pris för lön, profit, jordränta. Nu säger han raka motsatsen.) A Smith fortsätter:

||268| "Bruttorevenyn från en enskild privat lantegendom omfattar överhuvudtaget allting som arrendatorn betalar; nettorevenyn är vad som efter avdrag av alla utgifter för förvaltning, reparationer och övriga nödvändiga omkostnader, blir kvar åt godsägaren att fritt disponera, eller vad denne utan förfång för sin egendom kan införliva med den för omedelbar konsumtion avsedda fonden, det vill säga för sitt matbord o.s.v. Hans verkliga rikedom beror inte av hans bruttoreveny utan av hans nettoreveny." [a.a. sid. 213, 214]

(För det första för A Smith här samman vad som inte hör samman. Det som arrendatorn betalar som jordränta till le propriétaire <jordägaren>, precis som det han betalar som lön till arbetarna, är, just som hans egen profit, en del av varans värde eller pris som upplöses i reveny. Frågan är just den, om varan innehåller ytterligare en värdebeståndsdel? Detta medger han här, liksom han borde medge det i arrendatorns fall, vilket ju dock inte skulle förhindra att hans blé (d.v.s. priset för hans blé eller bytesvärdet) upplöses blott i reveny. För det andra, i förbigående sagt: för den enskilde arrendatorn som arrendator sedd, beror den reella rikedom han kan disponera av hans profit. Å andra sidan kan han som varuägare sälja hela arrendet eller, då han inte äger jorden, hela det capital constant som finns därpå, såsom arbetsboskap, jordbruksredskap etc. Värdet han på så sätt kan realisera, alltså den rikedom han kan förfoga över, betingas av värdet, sålunda också av storleken hos det konstanta kapital som tillhör honom. Emellertid kan han sälja detta igen blott till en annan förpaktare, i vars hand det inte är disponibel rikedom utan konstant kapital. Vi har sålunda fortfarande inte kommit ur fläcken.)

"Bruttoinkomsten för samtliga invånare i ett stort land innefattar den totala årsprodukten av deras jord och deras arbete,"

(nyss hörde vi att denna totalmassa - dess värde - upplöses i löner, profiter och jordränta, idel former av revenu net <nettoreveny>),

"nettoinkomsten den del som förblir disponibel efter avdrag av underhållskostnaderna för vidmakthållandet av, för det första deras fasta, och för det andra deras rörliga kapital"

(nu gör han alltså avdrag för arbetsredskap och råvaror);

"eller den del de kan placera i sin konsumtionsfond utan att tillgripa sitt kapital."

(nu får vi alltså höra att le prix ou la valeur échangeable <priset eller bytesvärdet> för varornas totalsumma, precis som hos den enskilde kapitalisten, så för hela landet upplöses i en quatrième partie <fjärde del> som inte utgör reveny för någon, upplösbar varken i lön, profit eller jordränta.)

"Hela utgiften för underhåll av det fixa kapitalet måste tydligen undantas från samhällets nettoreveny. Varken det råmaterial, varmed de nyttiga maskinerna och industriredskapen, ekonomibyggnaderna o.s.v. måste underhållas, eller produkten av det arbete som kräves för förvandlingen av detta råmaterial till den önskade formen, kan någonsin bli till en del av denna nettoreveny. Priset för detta arbete kan visserligen bilda en del av denna reveny, emedan de på detta sätt sysselsatta arbetarna kan placera hela värdet ||269| av sin lön i sin konsumtionsfond. Men vid andra slags arbeten ingår både priset och produkten i denna konsumtionsfond; priset i arbetarnas, produkten i andra människors [konsumtionsfond], vilka senares underhåll, komfort och förlustelser ökas genom arbetet hos dessa arbetare." (a.a. sid. 214, 215)

Trots allt närmare den riktiga uppfattningen än de andra.[12*]

Här hoppar A Smith återigen i väg från den fråga han skall besvara, frågan om la quatrième partie du prix total <den fjärde del av totalpriset> hos den vara som inte upplöses vare sig i lön, profit eller jordränta. Först någonting alldeles felaktigt. Hos maskinfabrikören, liksom hos varje annan industrikapitalist, upplöses ju arbetet, som façonne maskinens råmaterial etc. dans la forme convenable <förvandlar maskinens råmaterial etc. till den lämpliga formen>, i nödvändigt och surplusarbete, således inte blott i salaires des ouvriers <arbetarnas löner> utan också i profit du capitaliste <kapitalistens profit>. Men värdet av materialet och värdet av de redskap med vars hjälp de av arbetarna façonneras dans la forme convenable, upplöses varken i det ena eller det andra. Att produkter, som på grund av sin natur inte är avsedda för den individuella konsumtionen utan för den industriella konsumtionen, inte ingår i le fonds de consommation <konsumtionsfonden>, har ingenting med saken att göra. Utsädet t.ex. (den del av vetet som tjänar till utsäde) skulle enligt sin natur också kunna ingå i le fonds de consommation, men måste ekonomiskt sett ingå i le fonds de production <produktionsfonden>. Vidare är det alldeles felaktigt att hela priset av de produkter som är avsedda för den individuella konsumtionen skulle ingå tillsammans med själva produkten i le fonds de consommation. Linneväv uppgår t.ex., för så vitt som den inte används till segelduk eller andra produktiva ändamål, som produkt helt i konsumtionen. Men inte dess pris - eftersom en del av detta pris ersätter lingarn, en annan vävstolar etc., och blott en del av linnevävens pris upplöses i reveny av något slag.

Alldeles nyss sade Adam oss att les matières nécessaires <de nödvändiga råvarorna> för maskiner, nyttobyggnader etc., lika litet som de maskiner o.s.v. som tillverkats av dem, "ne peuvent jamais faire partie de ce revenu net <aldrig kan utgöra en del av denna nettoreveny>; således [ingår de] väl i le revenu brut. Strax efteråt, a.a., bok II, kap II, sid. 220, säger han däremot:

"De maskiner och verktyg o.s.v., som bildar det fasta kapitalet hos en enskild eller ett samhälle, utgör varken en del av den enes eller det andras bruttoreveny eller nettoreveny, inte heller pengarna ..." etc.

Adams kast kors och tvärs, hans motsägelser, hans utvikningar från ämnet, bevisar att han här kört fast, och måste köra fast, sedan han gjort salaire, profit och rente <lön, profit och jordränta> till konstituerande beståndsdelar av la valeur échangeable ou du prix total du produit <bytesvärdet eller produktens totalpris>.

 


[FJÄRDE KAPITLET]

Teorier om produktivt och improduktivt arbete

[||VII-300|] Liksom vi hittills har funnit A Smith vara tvekluven i allt annat, så är han det i definitionen av vad han kallar produktivt arbete till skillnad från improduktivt arbete. Vi finner hos honom om vartannat två definitioner av vad han kallar produktivt arbete och skall till att börja med betrakta den första, riktiga definitionen.

[1. Produktivt arbete i den kapitalistiska produktionens bemärkelse är det lönarbete som producerar mervärde]

Produktivt arbete i den kapitalistiska produktionens bemärkelse är det lönarbete som i utbyte mot kapitalets variabla del (den för lön utlagda delen av kapitalet) inte blott reproducerar denna del av kapitalet (eller värdet av sin egen arbetsförmåga) utan därutöver producerar mervärde för kapitalisten. Endast härigenom förvandlas vara eller pengar till kapital, produceras de som kapital. Endast det lönarbete är produktivt som producerar kapital. (Detta är detsamma som att säga att det reproducerar en större värdesumma än den som lagts ned i det, eller ger mera arbete tillbaka än det erhåller i form av lön. Således endast den arbetsförmåga som producerar ett värde som är större än sitt eget.)

The mere existence <den blotta existensen> av en kapitalistklass, således av kapitalet, beror av arbetets produktivitet, men inte av dess absoluta utan av dess relativa produktivitet. T.ex: skulle en arbetsdag endast vara tillräcklig för att hålla arbetaren vid liv, d.v.s. att reproducera hans arbetsförmåga, ||301| så vore arbetet, i absolut mening, produktivt emedan det vore reproduktivt, d.v.s. alltid ersatte de värden som det konsumerat (lika med den egna arbetsförmågans värde). Det skulle emellertid inte vara produktivt i kapitalistisk bemärkelse emedan det inte producerade mervärde. (Det producerade faktiskt inte något nytt värde utan återställde bara det gamla; arbetet skulle ha konsumerat värdet i den ena formen för att reproducera det i den andra. Och i denna bemärkelse har det sagts att den arbetare är produktiv, vars produktion är lika med hans egen konsumtion, och att den arbetare är improduktiv, som konsumerar mera än han reproducerar.)

Denna produktivitet beror av den relativa produktiviteten, d.v.s. att en arbetare inte blott återställer ett gammalt värde, utan skapar ett nytt; att han materialiserar mera arbetstid i sin produkt än som finns materialiserad i den produkt som håller honom vid liv såsom arbetare. På detta slag av produktivt lönarbete grundar sig kapitalet, dess existens.

{Men antag att det inte existerade något kapital och att arbetaren själv tillägnade sig sitt surplusarbete, överskottet av värden som han skapat utöver det överskott av värden som han konsumerar. Då skulle man om detta arbete bara kunna säga att det är sant produktivt, d.v.s. skapar nya värden.}

[2. Fysiokrater och merkantilister om produktivt arbete]

Denna uppfattning om det produktiva arbetet följer naturligt ur A Smiths uppfattning om mervärdets ursprung, alltså om kapitalets väsen. I den utsträckning han hävdar denna uppfattning följer han den ena av fysiokraterna och till och med av merkantilisterna inslagna riktningen, som han bara befriar från ett felaktigt föreställningssätt och vars inre kärna han på så sätt får fram. Fysiokraterna, med sin felaktiga uppfattning att endast jordbruksarbetet vore produktivt, hävdade den riktiga åsikten att, sett från kapitalistisk synpunkt, blott det arbete är produktivt vilket skapar ett mervärde, och detta inte för egen räkning, utan för produktionsbetingelsernas ägare, vilket skapar en produit net <nettoprodukt> inte för sig självt utan för jordägaren. Ty the surplus value <mervärdet> eller surplusarbetstiden objektiveras i en surplus produce <merprodukt> eller produit net. (De uppfattar detta åter felaktigt; eftersom t.ex. mera vete blir kvar än vad arbetare och arrendatorer äter upp; men det blir också mera kläde kvar än vad klädestillverkare (arbetare och mästare) behöver för sin egen klädsel.) The surplus value självt missuppfattar de felaktigt därför att de har en felaktig föreställning om the value och att de reducerar det till arbetets bruksvärde, inte till arbetstid, samhälleligt kvalitetslöst arbete. Inte desto mindre består den riktiga definitionen att endast det lönarbete är produktivt som skapar mera värde än det kostar. A Smith befriar detta från den felaktiga föreställning som är förknippad därmed hos fysiokraterna.

Låt oss gå från fysiokraterna tillbaka till merkantilisterna. Också här finns en sida som, om också omedveten för dem, rymmer samma åsikt om det produktiva arbetet. De utgick från den föreställningen att arbetet är produktivt blott inom de produktionsgrenar vars produkter, exporterade till utlandet, återbär mera pengar än vad de har kostat (eller vad som måste föras ut ur landet för dem), vilka sålunda sätter ett land i stånd att i större omfattning ta del av de nystartade guld- och silvergruvornas produkter. De såg att en snabb tillväxt av rikedomen och av medelklassen ägde rum i dessa länder. Varpå berodde i själva verket detta inflytande hos guldet? Arbetslönen steg inte i samma proportion som varupriserna; arbetslönen sjönk således, och därmed ökades det relativa surplusarbetet, steg profitkvoten, inte därför att arbetaren blivit mera produktiv utan därför att den absoluta arbetslönen (d.v.s. summan av livsförnödenheter som arbetaren erhåller) pressades ned, kort sagt därför att arbetarnas belägenhet försämrades. Arbetet blev således i dessa länder faktiskt mera produktivt för dess exploatörer. Detta fact <faktum> sammanhängde med the influx <tillflödet> av de ädla metallerna; och detta var en - om än blott dunkelt anad - anledning varför merkantilisterna förklarar endast det arbete för produktivt, som används i dylika produktionsgrenar.

||302| "Den markanta [befolknings]tillväxten, som ägde rum under de senaste 50 eller 60 åren i nästan hela Europa, har kanske sin grundorsak i den växande produktiviteten hos de amerikanska gruvorna. Ett ökat överflöd av ädelmetaller" {of course <naturligtvis> till följd av nedgången i deras realvärde} "höjer varornas pris proportionellt mera än arbetets pris; detta förhållande pressar ned arbetarens belägenhet och höjer samtidigt profiterna hos hans exploatör som sålunda använder mera cirkulerande kapital för att leja arbetare, och detta främjar befolkningens tillväxt ... Malthus påpekar att 'upptäckten av gruvorna i Amerika, medan den höjde priset för spannmål 3-4 gånger, höjde priset för arbetet blott 2 gånger ...' Priset för varor avsedda för konsumtion inom landet (t.ex. spannmål) stiger inte omedelbart till följd av tillflödet av pengar, men eftersom profitkvoten inom jordbruket sjunker i jämförelse med den inom industrin, överföres kapital från det förra till den senare: på så sätt avkastar varje kapital en högre profit än förut, och en stegring av profiten är alltid liktydig med en minskning av lönerna." (John Barton, "Observations on the circumstances which influence the condition of the labouring classes of society", London 1817, sid. 29 ff)

För det första skulle alltså enligt Barton under 1700-talets andra hälft samma fenomen ha upprepats som sedan 1500-talets sista tredjedel och under 1600-talet gav impulsen till merkantilsystemet. För det andra, eftersom blott de exporterade varorna mätes i guld och silver enligt dess minskade värde, medan de för home consumption <konsumtion inom landet> [avsedda varorna] fortfarande mätes i guld och silver enligt dess gamla värde (ända tills konkurrensen kapitalisterna emellan upphäver detta mätande med 2 olika mått), syns arbetet i de förra produktionsgrenarna vara omedelbart produktivt, d.v.s. mervärdeskapande, genom att pressa ned arbetslönen under dess gamla nivå.

[3. Tvekluvenhet i Smiths uppfattning om det produktiva arbetet]

[a) Förklaring av det produktiva arbetet som arbete vilket bytes ut mot kapital]

Den andra, förvända, åsikt om produktivt arbete, som Smith utvecklar, är till den grad sammanflätad med den riktiga, att de följer på varandra slag i slag i samma passus. Vi måste därför plocka isär citaten för att illustrera den första uppfattningen.

(bok II, kap III - vol II, ed McCulloch -, sid. 93 ff) "Det finns ett slag av arbete som höjer värdet av det föremål, på vilket det nedlägges; det finns ett annat som inte har en sådan verkan. Det förra kan, emedan det producerar ett värde, betecknas som produktivt, det senare som improduktivt arbete. Sålunda lägger en fabriksarbetares arbete i regel värdet av sitt eget underhåll och sin husbondes profit till värdet av det material han har bearbetat. Däremot tillägger ett tjänstehjons arbete inte något värde. Fastän lönen förskotteras fabriksarbetaren av hans husbonde, kostar den honom i verkligheten ingenting, eftersom lönens värde vanligtvis återställes till honom tillsammans med en profit genom det förhöjda värdet hos det föremål på vilket arbetet har nedlagts. Men en tjänares underhåll återbördas aldrig. En man blir rik genom att sysselsätta en myckenhet av manufakturarbetare; han blir fattig genom att underhålla en myckenhet av tjänstefolk."

På detta ställe - och i dess fortsättning, som vi skall citera senare, hopblandas de motstridiga definitionerna ännu värre - menas med productive labour <produktivt arbete> huvudsakligen éminemment <på ett utmärkande sätt> det arbete som producerar ett mervärde - "its master's profit" <"sin husbondes profit"> - förutom att det reproducerar the value "of his" (the labourer's) "own maintenance" <värdet av "hans" (arbetarens) "eget underhåll">. Inte heller skulle the manufacturer grow rich "by employing a multitude of manufacturers" (working men) <manufakturisten [fabrikören] bli rik "genom att sysselsätta en mängd manufakturister" (arbetare)>, om inte dessa, förutom the value som deras eget maintenance kostar, också tillade ett surplus value.

Men för det andra menar A Smith här med productive labour ett sådant arbete som överhuvudtaget "produces a value" <"producerar ett värde">. Vi skall tills vidare lämna denna ||303| senare förklaring obeaktad och först citera andra ställen där den förra åsikten dels upprepas, dels klarare formuleras, men framför allt också vidareutvecklas.

"Om mängden av livsmedel och kläder, som ... konsumerades av de improduktiva, hade delats ut bland de produktiva arbetarna, skulle de senare ha reproducerat det fulla värdet av sin konsumtion tillsammans med en profit." (a.a. sid. 109; bok II, kap III)

Här är alldeles avgjort en productive labourer <produktiv arbetare> den, som för kapitalisten inte blott reproducerar the full value <det fulla värdet> av de livsförnödenheter som motsvarar lönen, utan även reproducerar det för honom "with a profit" <"med en profit">.

Endast det arbete som producerar kapital är produktivt arbete. Men varor eller pengar blir till kapital därigenom att de utbytes direkt mot arbetsförmåga och utbytes endast för att ersättas med mera arbete än de själva innehåller. Ty arbetsförmågans bruksvärde består för kapitalisten som sådan inte i dess verkliga bruksvärde, i detta speciella konkreta arbetes nytta, att det är spinnarbete, vävarbete o.s.v., lika litet som han bryr sig om bruksvärdet hos produkten av detta arbete, emedan produkten för honom är vara (och det före dess första metamorfos), inte konsumtionsartikel. Vad som intresserar honom hos varan är att den äger mera bytesvärde än han betalade för den; och sålunda består arbetets bruksvärde för honom däri, att han återfår ett större kvantum arbetstid än han har betalt i lönens form. Till dessa produktiva arbetare hör naturligt alla som medarbetar d'une manière ou d'une autre <på ett eller annat sätt> vid varans produktion, från den egentlige kroppsarbetaren till the manager och engineer (till skillnad från kapitalisten). Och sålunda räknar också den senaste engelska officiella rapporten rörande the factories "uttryckligen" upp alla de i fabriken och de tillhörande kontoren anlitade personerna, med undantag av själve fabrikören, under rubriken sysselsatta lönarbetare. (Se rapportens ordalydelse före slutet av skiten.)

Det produktiva arbetet definieras här utifrån den kapitalistiska produktionens ståndpunkt och A Smith har uttömt själva saken begreppsmässigt, träffat huvudet på spiken - det är en av hans största vetenskapliga förtjänster (denna kritiska distinktion mellan produktivt och improduktivt arbete förblir, såsom Malthus riktigt påpekat, hela den borgerliga ekonomins grundval), att han definierar det produktiva arbetet som ett arbete vilket utbytes omedelbart mot kapital, d.v.s. ett utbyte varigenom först arbetets produktionsbetingelser och överhuvudtaget värde, pengar eller vara, förvandlas till kapital (och arbetet till lönarbete i vetenskaplig bemärkelse).

Därmed har också absolut fastslagits vad som är improduktivt arbete. Det är ett arbete som inte utbytes mot kapital utan direkt mot reveny, således mot lön eller profit (naturligtvis också mot de olika kategorier, vilka har del som copartners <delägare> i kapitalistens profit, såsom ränta och jordränta). Där allt arbete delvis ännu betalar sig självt (som t.ex. trälbondens jordbruksarbete), delvis direkt utbytes mot reveny (som manufakturarbetet i Asiens städer), existerar inte något kapital och inte något lönarbete i den borgerliga ekonomins mening. Dessa definitioner har således inte härletts ur arbetets materiella bestämdhet (varken ur naturen hos dess produkt eller ur arbetets bestämdhet som konkret arbete), utan ur den bestämda samhälleliga form, de samhälleliga produktionsförhållanden, under vilka det förverkligas. Följaktligen är t.ex. en skådespelare, till och med en clown, en produktiv arbetare om han arbetar i tjänst hos en kapitalist (entrepreneur <företagare>), åt vilken han återbördar mera arbete än han erhåller av honom i lönens form, medan tvärtom en lappskräddare som uppsöker kapitalisten i hans hem och lappar hans byxor, d.v.s. förskaffar honom blott ett bruksvärde, är en improduktiv arbetare. Den förres arbete utbytes mot kapital, den senares däremot mot reveny. Det förra skapar ett mervärde, i det senare förbrukas en reveny.

Produktivt och improduktivt arbete betraktas här alltid från penningägarens, kapitalistens ståndpunkt, inte arbetarens; därav idiotin hos Ganilh etc., som så föga begriper saken att de kastar upp frågan om skökans, lakejens etc. arbete eller tjänst eller funktion inbringar pengar. |303||

||304| En författare är en produktiv arbetare inte såtillvida som han producerar idéer utan i den mån han berikar den förläggare som ger ut hans skrifter eller såtillvida som han är lönarbetare hos en kapitalist.

Bruksvärdet hos den vara, vari en produktiv arbetares arbete förkroppsligas, må vara av det mest futila <obetydliga> slag. Denna stoffligt-materiella definition har inget som helst samband med denna egenskap som fastmer blott ger uttryck åt ett bestämt samhälleligt produktionsförhållande. Det är en definition av arbetet som inte hänför sig till dess innehåll eller dess resultat utan till dess bestämda samhälleliga form.

Om man å andra sidan förutsätter att kapitalet har bemäktigat sig hela produktionen - alltså att varan (till skillnad från blotta bruksvärdet) inte längre produceras av någon arbetare som själv äger produktionsbetingelserna för produktionen av denna vara -, att således numera bara kapitalisten är producent av varor (med undantag av en enda vara: arbetsförmågan), så måste revenyn utbytas aut <antingen> mot varor som kapitalet ensamt producerar och säljer, aut <eller> mot arbeten som liksom dessa varor köpes för att konsumeras, således blott för deras bestämda materiella egenskapers, för deras bruksvärdes skull, för de tjänsters skull som de genom sina bestämda materiella egenskaper gör åt köparen och konsumenten. För producenten av tjänsterna är dessa prestationer varor. De har ett bestämt bruksvärde (inbillat eller verkligt) och ett bestämt bytesvärde. Men för köparen är dessa tjänster enbart bruksvärden, föremål, varigenom ||305| han konsumerar sin reveny. Dessa improduktiva arbetare erhåller sin andel av revenyn (lönerna och profiterna), sitt copartnership <delägarskap> i de varor som producerats av de produktiva arbetarna, inte gratis; de måste köpa sin share <andel> däri; men de har ingenting att göra med deras produktion.

Men ett är i alla fall klart: ju större del av revenyn (lön och profit) som ges ut på de av kapitalet producerade varorna desto mindre del därav kan ges ut för de improduktiva arbetarnas tjänster, och tvärtom.

Den stoffligt-materiella bestämdheten hos arbetet och därmed hos dess produkt har i och för sig ingenting att göra med denna distinktion mellan produktivt och improduktivt arbete. Kockarna och the waiters <kyparna> i ett offentligt hotell t.ex. är produktiva arbetare såvida deras arbete förvandlas till kapital för hotellägaren. Samma personer är improduktiva arbetare såsom menial servants <tjänstefolk> emedan jag genom deras tjänst inte gör något kapital utan ger ut reveny. Men faktiskt är också samma personer för mig, konsumenten, improduktiva arbetare på hotellet.

"Den del av årsprodukten från jord och arbete i något land, vilket som helst, vilken återställer ett kapital, användes omedelbart endast till underhållet av produktiva arbetare. Den betalar endast lönerna för produktivt arbete. Den del som är direkt avsedd att bilda en reveny, antingen som profit eller som jordränta, kan på samma sätt tjäna till underhåll av såväl produktiva som improduktiva arbetare." (a.a. sid. 98) "Vilken del av sin fond en person än må använda som kapital, så väntar han sig alltid att få den återställd med en profit. Han använder den därför uteslutande till underhåll av produktiva arbetare; och sedan den tjänat honom som kapital, bildar den en reveny för de senare. Så snart han använder en del därav till underhåll av improduktiva arbetare av något slag, är denna del i samma ögonblick undandragen från hans kapital och överförd till den fond som är förbehållen hans direkta konsumtion." (a.a.)

I samma utsträckning som kapitalet bemäktigar sig hela produktionen, som alltså även hemma- och småproduktionen, kort sagt den på egen konsumtion [inriktade] form av industri som inte producerar varor, försvinner, blir det tydligt att de improduktiva arbetarna, vars tjänster utbytes direkt mot reveny, till största delen endast kommer att uträtta personliga tjänster, och blott en ringa del därav (t.ex. kock, sömmerska, lappskräddare etc.) kommer att producera materiella bruksvärden. Att de inte producerar varor ligger i sakens natur. Ty varan som sådan är aldrig omedelbart föremål för konsumtionen utan bärare av bytesvärdet. Blott en helt obetydlig del av dessa improduktiva arbetare kan därför vid ett utvecklat kapitalistiskt produktionssätt vara omedelbart delaktig i den materiella produktionen. Endast genom utbyte av sina tjänster mot reveny deltar de i densamma. Detta utgör inget hinder, som A Smith påpekar, för att värdet av dessa improduktiva arbetares tjänster bestäms och kan bestämmas på samma (eller analogt) sätt som hos de produktiva arbetarna. Nämligen genom de produktionskostnader som deras underhåll eller produktion kostar. Här tillstöter dessutom några andra omständigheter, som inte hör hit.

||306| Den produktive arbetarens arbetsförmåga[13*] är en vara för honom själv. Likaså den improduktive arbetarens. Men den produktive arbetaren producerar vara för sin arbetsförmågas köpare. Den improduktive arbetaren producerar blott ett bruksvärde för honom, inte någon vara utan ett inbillat eller verkligt bruksvärde. Att den improduktive arbetaren inte producerar någon vara för sin köpare men däremot erhåller vara från honom, är karakteristiskt för honom.

"Arbetet hos några av de högst ansedda stånden i samhället är, liksom tjänstefolkets arbete, icke värdebildande ... sålunda är t.ex. monarken med alla sina justitieämbetsmän och officerare som tjänstgör under honom, hela armén och flottan improduktiva arbetare. De är samhällets tjänare och underhålles genom en del av årsprodukten av andra människors flit ... Till samma klass hör ... präster, jurister, läkare, litteratörer och vetenskapsmän av alla slag; skådespelare, gycklare, musiker, operasångare, balettdansare o.s.v." (a.a. sid 94, 95)

I och för sig har, som sagt, denna distinktion mellan produktivt och improduktivt arbete ingenting att skaffa varken med den speciella särarten hos ett arbete eller med det speciella bruksvärde vari denna specialitet förkroppsligas. I det ena fallet utbytes arbete mot kapital, i det andra mot reveny. I det ena fallet förvandlas arbetet till kapital och förskaffar kapitalisten en profit, i det andra fallet är det en utgift, en av de artiklar genom vilka revenyn förbrukas. Arbetaren hos en pianomakare t.ex. är en produktiv arbetare. Hans arbete återställer inte blott den lön han förbrukar, utan i produkten, pianot, varan, som pianomakaren säljer, finns ett surplusvärde utöver lönens värde inneslutet. Antag däremot att jag köper allt material som behövs för tillverkningen av ett piano (eller låt gärna för mig arbetaren själv äga det) och låter tillverka det hemma hos mig i stället för att köpa det i affären. Då är pianomakaren en improduktiv arbetare emedan hans arbete bytes ut direkt mot min reveny.

[b) Förklaring av det produktiva arbetet som arbete vilket realiseras i vara]

Det är emellertid klart att i samma utsträckning som kapitalet bemäktigar sig hela produktionen - således alla varor produceras för handeln och inte för den direkta konsumtionen, och i samma utsträckning utvecklas arbetets produktivitet - så kommer även en stoffligt-materiell skillnad mellan de produktiva och improduktiva arbetarna mer och mer att uppstå genom att de förra, frånsett obetydliga undantag, kommer att producera uteslutande varor, under det att de senare, med få undantag, blott uträttar personliga tjänster. Den förra gruppen kommer därför att producera den direkta, materiella rikedom som består av varor, alla varor såvitt de inte består av själva arbetsförmågan. Detta är en av de synpunkter som föranleder A Smith att tillfoga andra [kriterier] utöver det förra, principiellt bestämmande differentia specifica <skiljemärke>.

Så här låter det i en följd av diverse idéassociationer:

"En tjänares arbete" (till skillnad från the manufacturer's) "... tillägger inte något värde ... En tjänares underhåll återställes aldrig. En man blir rik genom att sysselsätta en myckenhet av fabriksarbetare; han blir fattig genom att underhålla en myckenhet av tjänstefolk. De senares arbete har emellertid sitt värde och förtjänar sin lön likafullt som de förras. Men fabriksarbetarens arbete fixeras och realiseras i ett särskilt föremål eller en säljbar vara som fortsätter att äga bestånd åtminstone under någon tid efter det att arbetet slutförts. Det liksom samlas och magasineras en viss mängd arbete att användas senare, när det behövs. Detta föremål eller, vilket är detsamma, detta föremåls pris kan senare, när det behövs, sätta samma mängd arbete i rörelse som ursprungligen erfordrades för dess produktion. En tjänares arbete ||307| däremot fixeras eller realiseras inte i något bestämt föremål eller en säljbar vara. Hans tjänster försvinner vanligtvis i samma ögonblick som de uträttas och efterlämnar sällan något spår eller något värde, för vilket samma mängd tjänster senare skulle kunna anskaffas ... Arbetet hos några av de högst ansedda stånden i samhället är inte, lika litet som tjänstefolkets arbete, värdebildande och fixeras eller realiseras inte i ett varaktigt föremål eller en säljbar vara." (a.a. sid 93, 94 passim <på spridda ställen>)

För definitionen av den improduktive arbetaren har vi här följande bestämningar som samtidigt uttrycker leden i A Smiths tankegång:

"Det" (the labour of the unproductive labourer <den improduktive arbetarens arbete>) är "improduktivt, inte värdebildande", "tillfogar inte något värde", "underhållet" (of the unproductive labourer) "återställes aldrig", "det fixeras eller realiseras inte i något bestämt föremål eller någon säljbar vara". Fastmera: "hans tjänster försvinner i allmänhet i samma ögonblick som de uträttas och efterlämnar sällan något spår eller något värde, för vilket samma mängd tjänster senare skulle kunna anskaffas." Till slut: "Det fixeras eller realiseras inte i ett varaktigt föremål eller en säljbar vara."

Hos detta synsätt är uttrycken "productive of value" <"produktiv, värdebildande"> eller "unproductive of value" <"improduktiv, icke värdebildande"> uppfattade i en annan betydelse än den ursprungliga. De hänför sig inte längre till produktion av ett mervärde, vilken i och för sig implicerar reproduktionen av en ekvivalent för det konsumerade värdet. Utan en arbetares arbete kallas hädanefter produktivt såvida han ersätter det konsumerade värdet med en ekvivalent genom att medelst sitt arbete lägga till ett lika stort värdekvantum på något material som det som utgjorde hans lön. Här frångås bestämningen genom formen, bestämmandet av de produktiva och improduktiva arbetarna på grundval av deras förhållande till den kapitalistiska produktionen. Av 9:e kapitlet i 4:e boken (där A Smith kritiserar fysiokraternas lära) framgår att A Smith råkade ut för denna aberration <förvillelse> dels i motsättning till, dels genom beroende av fysiokraterna. Om en arbetare årligen blott ersätter ekvivalenten för sin lön, är han inte någon produktiv arbetare för kapitalisten. Han återbördar honom visserligen lönen, köpesumman för sitt arbete. Men detta är precis samma transaktion som om kapitalisten hade köpt varan som denne arbetare har producerat. Han betalar det arbete som är inbegripet i varans capital constant och i lönen. Han äger samma kvantum arbete i varans form som han tidigare ägde i pengarnas form. Hans pengar förvandlas därigenom inte till kapital. I detta fall är det samma sak som om arbetaren själv vore ägare till sina produktionsbetingelser. Han måste årligen dra produktionsbetingelsernas värde från värdet av sin årsprodukt för att återställa dem. Vad han årligen förtärde eller kunde förtära skulle vara [lika] med den del av hans produkts värde, lika med det nya arbete som årligen lagts till hans capital constant. I detta fall skulle således inte någon kapitalistisk produktion äga rum.

Den främsta anledningen till att A Smith kallar detta arbete "produktivt" är att fysiokraterna kallar det "stérile" och "non productive".

Smith talar nämligen i det citerade kapitlet om för oss:

"För det första erkänner de att denna klass" (nämligen de industriella klasserna som inte idkar jordbruk) "årligen reproducerar värdet av sin egen årskonsumtion och åtminstone vidmakthåller existensen av den fond eller det kapital som garanterar deras sysselsättning och deras livsuppehälle ... Arrendatorer och lantarbetare reproducerar visserligen, förutom kapitalet som möjliggör deras arbete och livsuppehälle, också årligen en nettoprodukt, en överskjutande jordränta för jordägaren ... Arrendatorernas och lantarbetarnas arbete är säkert mera produktivt än köpmännens, hantverkarnas och fabriksarbetarnas. Men den ena klassens större produkt gör inte den andras steril och improduktiv." (a.a. bd III, sid 530 [Garnier])

Här återfaller alltså A Smith i den fysiokratiska ||308| åskådningen. Det sant "produktiva arbete", som producerar ett mervärde och därför "un produit net" <"en nettoprodukt">, är jordbruksarbetet. Han överger sin egen åsikt om mervärdet och accepterar fysiokraternas. Samtidigt hävdar han mot dem att fabriks- (och hos honom också det kommersiella) arbetet likväl också skulle vara produktivt, om också inte i ordets eminenta bemärkelse. Han frångår således formbestämningen, bestämmandet av vad som är en "produktiv arbetare" utifrån den kapitalistiska produktionens synpunkt; han hävdar mot fysiokraterna att the non agricultural, industrial class <den icke jordbruksidkande, industriella klassen> reproducerar sin egen lön, således i alla fall producerar ett värde lika med det som den förbrukar, och därigenom

"åtminstone vidmakthåller existensen av den fond eller det kapital som garanterar deras sysselsättning".

På så sätt uppstår, i beroende av och i motsättning till fysiokraterna, hans andra definition av vad som är "produktivt arbete".

"För det andra", säger A Smith, "vore det i detta sammanhang helt felaktigt att betrakta hantverkarna, fabriksarbetarna och köpmännen från samma synpunkt som det enkla tjänstefolket. En tjänares arbete bevarar ingalunda den fond som garanterar hans sysselsättning och livsuppehälle. Tjänaren sysselsättes och underhålles i sista hand på sin herres bekostnad och hans arbete är inte så beskaffat att det skulle kunna återställa dessa kostnader. Hans arbete består i tjänster som vanligtvis förflyktigas och försvinner i samma ögonblick som de uträttas, och som inte fixeras och realiseras i en vara, så att man skulle kunna sälja dem och därigenom återställa värdet av deras underhåll och lön. Däremot fixeras och realiseras hantverkarnas, köpmännens och fabriksarbetarnas arbete helt naturligt i ett säljbart eller utbytbart föremål. Av den anledningen har jag i kapitlet som handlar om produktivt och improduktivt arbete hänfört hantverkare, fabriksarbetare och köpmän till de produktiva, och tjänstefolket till de sterila och improduktiva arbetarna." (a.a. sid 531)

Så snart som kapitalet har bemäktigat sig hela produktionen kommer revenyn, i den mån den överhuvudtaget utbytes mot arbete, inte att utbytas direkt mot arbete som producerar varor, utan blott mot tjänster. Den utbytes delvis mot varor som skall tjäna som bruksvärden, delvis mot services, tjänster, som konsumeras som bruksvärden.

Vara - till skillnad från själva arbetsförmågan - är ett materiellt, inför människan ställt ting av en viss nytta för henne, i vilket ett bestämt kvantum arbete är fixerat, materialiserat.

Vi kommer således fram till den definition som i sak redan är inbegripen under punkt I: en produktiv arbetare är den, vars arbete producerar varor, och närmare bestämt förbrukar denne arbetare inte flera varor än han producerar, än vad hans arbete kostar. Hans arbete fixeras och realiseras

"i ett säljbart och utbytbart ting", "i en vara, så att man skulle kunna sälja den och därigenom återställa värdet av deras underhåll och lön"

(nämligen arbetarnas som producerar dessa varor). Genom att producera varor reproducerar den produktive arbetaren ständigt det variabla kapital som han löpande förtär i lönens form. Han producerar ständigt den fond som betalar honom, "som garanterar hans sysselsättning och hans livsuppehälle".

För det första innesluter A Smith i le travail, qui se fixe et se réalise in a venal and exchangeable commodity <arbetet som fixeras och realiseras i en säljbar och utbytbar vara>, naturligt alla intellektuella arbeten som konsumeras direkt i den materiella produktionen - inte bara den direkte kroppsarbetaren eller maskinarbetaren utan overlooker <uppsyningsman>, ingenieur, manager, commis <kontorist>, kort sagt hela personalens arbete som erfordras i en bestämd sfär av den materiella produktionen för att producera en bestämd vara, och vilkas concours <samverkan> av arbeten (kooperation) är nödvändig för varornas tillverkning. Faktiskt lägger de sitt sammanlagda arbete till le capital constant och förhöjer produktens värde med detta belopp. (Månne gäller detta beträffande bankirer etc.?)

||309| För det andra säger A Smith att i allmänhet, "generally", detta inte är fallet när det gäller de improduktiva arbetarnas arbete. Även när kapitalet har bemäktigat sig den materiella produktionen, när hemindustrin sålunda i stort sett försvunnit och likaså småhantverkaren, som i konsumentens hem skapar bruksvärden för honom, så vet A Smith mycket väl att en sömmerska som jag låter komma hem till mig för att sy skjortor, eller arbetaren för att reparera möbler, eller tjänstehjonet som tvättar, rengör huset etc., eller kokerskan som gör köttet etc. njutbart, lika fullt fixerar sitt arbete i ett ting och faktiskt förhöjer dessa tings värde som sömmerskan som syr i fabriken, mekanikern som reparerar maskinen, arbetarna som rengör maskinen, kokerskan som kokar på ett hotell såsom lönarbeterska hos en kapitalist. Möjligheten finns att också dessa bruksvärden blir varor; skjortorna kan lämnas till pantbanken, huset kan säljas igen, möblerna kan säljas på auktion o.s.v. Möjligheten finns således att även dessa personer har producerat varor och lagt värde till föremålen för sitt arbete. Men detta är en mycket obetydlig kategori bland de improduktiva arbetarna och gäller varken för massan av menial servants <tjänstefolk> [eller för] svartrockar, regeringsfolk, soldater, musikanter o.s.v.

Men hur stort eller litet antalet "improduktiva arbetare" än må vara; så mycket framkommer i alla fall och är admitted <medgivet> genom inskränkningen :

"hans tjänster förgås vanligtvis i samma ögonblick som de uträttas etc.",

att det varken med nödvändighet är arbetets särart eller dess produkts yttre form som gör det "produktivt" eller "improduktivt". Samma arbete kan vara produktivt om jag köper det som kapitalist, som producent, för att realisera det, och improduktivt om jag köper det som konsument, som utbetalare av reveny, för att förtära dess bruksvärde, vare sig detta bruksvärde försvinner i och med själva arbetsförmågans verksamhet eller materialiseras, fixeras i ett föremål.

Kokerskan på hotellet producerar en vara för den som har köpt hennes arbete som kapitalist, för hotellägaren; konsumenten av the muttonchops <fårkotletterna> får betala hennes arbete, och hon återställer åt hotellägaren (frånsett profiten) den fond ur vilken han fortsätter att betala kokerskan. Om jag däremot köper en kokerskas arbete för att hon skall koka köttet etc., inte för att realisera det som arbete överhuvudtaget, utan för att förtära det, för att använda det som detta bestämda konkreta arbete, då är hennes arbete improduktivt; fastän detta arbete fixeras i en materiell produkt och lika väl (till sitt resultat) skulle kunna vara en säljbar vara, vilket den ju faktiskt är för hotellägaren. Men den stora skillnaden förblir (den begreppsmässiga): kokerskan återställer inte för mig (privatmannen) den fond ur vilken jag betalar henne, eftersom jag inte köper hennes arbete som ett värdebildande element utan blott för dess bruksvärdes skull. Hennes arbete återställer lika litet den fond för mig, ur vilken jag betalar henne, d.v.s. hennes lön, som den diné <middag> jag äter på hotellet såsom sådan sätter mig i stånd att köpa och äta samma diné för andra gången. Men denna skillnad finns också mellan varorna. Den vara, som kapitalisten köper för att återställa sitt capital constant (t.ex. bomullstyg om han är kattuntryckare), återställer sitt värde i tryckt kattun. Köper han den däremot för att förbruka kattunen själv, så återställer inte varan utlägget för honom.

Samhällets stora massa, d.v.s. arbetarklassen, måste för övrigt uträtta detta slag av arbete åt sig själv; men kan uträtta det åt sig endast om den först har arbetat "produktivt". Den kan koka köttet åt sig endast om den har producerat en lön att betala köttet med, kan hålla sina möbler och sin bostad rena, borsta sina stövlar endast om den har producerat värdet av möbler, bostadshyra, stövlar. Hos denna de produktiva arbetarnas klass framträder som "improduktivt" blott det arbete som de utför åt sig själva. Detta improduktiva arbete sätter dem aldrig i stånd ||310| att upprepa samma improduktiva arbete på nytt om de inte dessförinnan har arbetat produktivt.

För det tredje. Å andra sidan: en entrepreneur i teatrar, konserter, bordeller o.s.v. köper den temporära förfoganderätten över skådespelarnas, musikanternas, horornas etc. arbetsförmåga - i verkligheten på en omväg som bara är av ekonomiskt-formellt intresse; till resultatet är förloppet detsamma -; han köper detta så kallade "improduktiva arbete", vars "tjänster försvinner i samma ögonblick som de uträttas" och vilka inte fixeras eller realiseras i "ett varaktigt" (particular <särskilt> heter det också) "föremål eller en säljbar vara" (utom dem själva). Deras försäljning till allmänheten återgäldar honom lön och profit. Och dessa services som han på så vis har köpt sätter honom i stånd att köpa dem igen, d.v.s. fonden ur vilken de betalas förnyas genom själva dessa tjänster. Detsamma gäller om arbetet hos de clerks <skrivare> som en advokat sysselsätter på sitt kontor, förutom att dessa services för det mesta dessutom materialiseras i mycket bulky "particular subjects" <omfångsrika "speciella föremål"> i form av enorma travar av aktstycken.

Det är sant att dessa services betalas till entrepreneuren själv ur allmänhetens reveny. Men det är inte mindre sant att detta gäller alla produkter i den mån de ingår i den individuella konsumtionen. Landet kan visserligen inte exportera dessa tjänster som sådana; men det kan exportera dem som förrättar tjänster. Sålunda exporterar t.ex. Frankrike dansmästare, kockar o.s.v., och Tyskland skolmästare. Visserligen exporteras med exporten av dansmästaren och skolmästaren också deras reveny, medan exporten av dansskor och böcker inbringar en return <återbäring> för landet.

Om således å ena sidan en del av det så kallade improduktiva arbetet materialiseras i bruksvärden som lika väl skulle kunna vara varor (vendible commodities <säljbara varor>), så kan å andra sidan en del av de blotta tjänsterna som inte antar objektiv form - som inte får en existens såsom föremål, åtskild från dem som uträttar tjänsterna, och som inte heller ingår som beståndsdelar i någon varas värde - köpas med kapital (av den direkte köparen av arbetet), återställa sin egen lön och avkasta en profit. Kort sagt kan produktionen av dessa tjänster delvis likaväl subsumeras under kapitalet som en del av det arbete som förkroppsligas i nyttiga föremål köpes direkt med revenyn och inte subsumeras under den kapitalistiska produktionen.

För det fjärde. Hela "varornas" värld kan indelas i 2 stora delar. För det första arbetsförmågan - för det andra de från själva arbetsförmågan skilda varorna. Sådana tjänster alltså - som bildar, bevarar, modifierar etc. arbetsförmågan, kort sagt ger den en specialitet eller blott vidmakthåller den, så t.ex. skolmästarens tjänst i den mån den är "industriellt nödvändig" eller nyttig, läkarens tjänst såtillvida den bevarar hälsan, således konserverar alla värdens källa, själva arbetsförmågan o.s.v. - är alltså tjänster som ersättes med "une marchandise qui puisse se vendre etc." <"en vara som kan säljas etc.">, nämligen själva arbetsförmågan i vars produktions- eller reproduktionskostnader dessa tjänster ingår. Emellertid visste A Smith hur litet "education" <"bildning"> som ingår i produktionskostnaderna för massan av working men. Och under alla omständigheter tillhör läkarens tjänster les faux frais de production <produktionens extra omkostnader>. Man kan räkna dem till arbetsförmågans reparationskostnader. Antag att lönens och profitens totalvärde samtidigt sjunker av någon anledning, t.ex. därför att nationen blivit latare, och samtidigt deras bruksvärde därför att arbetet blivit mindre produktivt till följd av missväxt etc., kort sagt att den del av produkten, vars värde är lika med revenyn, minskar därför att en mindre kvantitet nytt arbete har lagts till under det gångna året och därför att det tillagda arbetet blivit mindre produktivt. Om kapitalist och arbetare då ville förtäre samma värdesumma av materiella ting som förut, så skulle de kunna köpa mindre tjänster av läkaren, skolmästaren etc. Om de vore tvungna att fortsätta med samma utgifter till bådadera, så måste de inskränka sin konsumtion av någonting annat. Det är således klart att läkarens och skolmästarens arbete inte direkt skapar den fond ur vilken de betalas, fastän deras arbeten ingår i produktionskostnaderna för den fond som överhuvudtaget skapar alla värden, nämligen i produktionskostnaderna för arbetsförmågan.

||311| A Smith fortsätter:

"För det tredje tycks det under alla förhållanden vara felaktigt att säga att hantverkarnas, fabriksarbetarnas och köpmännens arbete inte förstorar samhällets reala reveny. Till och med om vi t.ex. antar, som det görs i detta system, att värdet av den dagliga, månatliga och årliga konsumtionen hos denna klass vore precis lika med värdet av den dagliga, månatliga och årliga produktionen, så skulle därav inte alls följa att deras arbete inte lägger någonting till samhällets reala reveny, till det reala värdet hos jordens och arbetets årsprodukt i landet. En hantverkare t.ex., som under de första 6 månaderna efter skörden utför ett arbete till ett värde av 10 pund, kommer att lägga ett värde av 10 pund till årsprodukten av jorden och arbetet i samhället, även då han under samma tid förtär för 10 pund spannmål och andra livsförnödenheter. Medan han konsumerade en halvårsreveny på 10 pund i spannmål och andra livsförnödenheter, producerade hans arbete samma värde under samma tid, för vilket han kan köpa en likadan halvårsreveny för sig själv eller någon annan. Följaktligen är värdet såväl av vad som konsumerades som producerades under dessa sex månader inte lika med 10 utan 20 pund. Det är dock möjligt att inte mer än 10 pund av detta värde fanns till på en och samma gång i varje givet ögonblick. Hade däremot spannmålen och de andra livsförnödenheterna till ett värde av 10 pund, som hantverkaren konsumerade, förbrukats av en soldat eller en tjänare, då skulle årsproduktens värdedel, som fanns till vid slutet av de sex månaderna, varit 10 pund mindre än vad den var till följd av hantverkarens arbete. Till och med om man antar att det av hantverkaren producerade värdet i varje ögonblick inte är större än det av honom konsumerade värdet, så är till följd av hans arbete ändå totalvärdet av de i varje ögonblick verkligen på marknaden befintliga varorna större än vad det skulle vara honom förutan." (a.a., bd III, sid. 531-533 [Garnier])

Är inte värdet av de i varje ögonblick på marknaden befintliga varorna större till följd av det "improduktiva arbetet" än vad det skulle vara detta arbete förutan? Finns det inte i varje ögonblick på marknaden förutom vete och kött etc. också horor, advokater, predikningar, konserter, teatrar, soldater, politiker etc.? Dessa pojkar och flickor erhåller inte le blé et autres denrées de nécessité <spannmål och andra livsförnödenheter> eller d'agrément <nöjen> gratis. I gengäld ger de eller påtrugar oss sina tjänster, vilka som sådana har ett bruksvärde och på grund av sina produktionskostnader också ett bytesvärde. Räknat i consommable articles <konsumerbara artiklar> finns det i varje ögonblick, förutom de i les denrées <föremålen> existerande konsumerbara artiklarna, ett kvantum av konsumerbara artiklar i gestalt av services. Totalsumman av konsumerbara artiklar är på så sätt i varje ögonblick större än vad den skulle vara utan de konsumerbara services. Men för det andra är också värdet större; ty det är lika med värdet av de varor som lämnas i utbyte mot dessa services och är lika med värdet hos själva dessa services, emedan här, som vid varje utbyte av vara mot vara, ekvivalent ges för ekvivalent och således samma värde förefinnes dubbelt, en gång på köparens och en gång på säljarens sida.

{A Smith fortsätter med att säga angående fysiokraterna:

"Om företrädarna för detta system säger att hantverkarnas, fabriksarbetarnas och köpmännens konsumtion är lika med värdet av vad de producerar, så menar de därmed antagligen ingenting annat än att dessa arbetares reveny eller den för deras underhåll bestämda fonden är lika med detta värde" {viz: la valeur de ce qu'ils produisent <nämligen: värdet av vad de producerar>}. (a.a. sid. 533)

Häri hade fysiokraterna rätt med tanke på ouvriers och maîtres <arbetare och företagare> tagna tillsammans, av vilka senares profit jordräntan endast utgör en särskild avdelning.}

||312| {A Smith anmärker vid samma tillfälle, d.v.s. i sin kritik av fysiokraterna, bok IV, kap IX (ed Garnier, bd III):

"Årsprodukten från jorden och arbetet i ett samhälle kan ökas bara på två sätt: antingen, för det första, genom ett fullkomnande av den produktiva förmågan hos det nyttiga arbete som för tillfället utföres i samhället eller, för det andra, genom ett förmerande av detta arbetes kvantitet. För att någon fullkomning eller tillväxt av det nyttiga arbetets produktiva förmåga skall komma till stånd, måste antingen arbetarens skicklighet fullkomnas eller måste maskinerna fullkomnas med vilka han arbetar ... Förmerandet av kvantiteten av det nyttiga arbete som för tillfället utföres i ett samhälle, beror uteslutande på förmerandet av det kapital som håller det i gång; och förmerandet av detta kapital måste å sin sida vara precis lika med summan av de besparingar som görs ur revenyerna antingen av dem som leder och förvaltar detta kapital eller av andra som lånar ut det till dem." (sid. 534, 535)

Här finns ett dubbelt cercle vicieux <cirkelslut>. För det första: årsprodukten förmeras genom högre produktivitet hos arbetet. Alla medel för att förhöja denna produktivitet {för så vitt inte genom tillfälliga naturens nycker, såsom särskilt gynnsam väderlek etc.} kräver en ökning av kapitalet. Men för att förstora kapitalet måste arbetets årsprodukt förstoras. Första cercle. För det andra: årsprodukten kan ökas genom ökning av det använda arbetets kvantitet. Men kvantiteten av det använda arbetet kan ökas endast om det kapital dessförinnan ökas, qui le tient (le travail) en activité <som håller det (arbetet) i gång>. Andra cercle. Smith hjälper sig ut ur båda cirkelgångarna genom detta épargner <sparande>. Med detta uttryck menar han nämligen förvandlingen av revenue till capital.

Det är i och för sig redan felaktigt att uppfatta hela profiten som kapitalistens "reveny". Den kapitalistiska produktionens lag kräver fastmer att en del av surplusarbetet, av det obetalda arbete som arbetaren uträttar, förvandlas till kapital. Handlar den enskilde kapitalisten som kapitalist, d.v.s. som kapitalets funktionär, så kan det förefalla honom själv som épargner; men det framstår för honom själv som nödvändigheten av en reservfond. Arbetskvantums ökning är emellertid inte blott beroende av antalet arbetare utan också av arbetsdagens längd. Arbetskvantum kan således förmeras utan att den del av kapitalet ökas som upplöses i arbetslön. Likaså behöver under denna förutsättning inte maskineriet etc. förmeras (fastän det skulle förslitas fortare. Men det ändrar ingenting i sak). Det enda som skulle behöva ökas är den del av råmaterialet som upplöses i utsäde etc. Och det förblir riktigt att i ett visst givet land (abstraherat från utrikeshandeln) merarbetet först och främst måste läggas på jordbruket innan det blir möjligt inom de industrier som därifrån erhåller sitt matière brute <råmaterial>. En del av detta matière brute, såsom kol, järn, trä, fiskar etc. (de senare t.ex. som gödningsämne), kort sagt alla icke-animaliska gödningsmedel kan framskaffas genom att blott förmera arbetet (vid oförändrat antal arbetare). Häruti kan det således inte brista. Å andra sidan har det tidigare påvisats att produktivitetens ökning ursprungligen alltid blott förutsätter koncentration av kapital, men inte ackumulation.[29] Men senare kompletterar de båda processerna varandra.}

{Anledningen till att fysiokraterna predikade laissez faire, laissez passer[7], kort sagt fri konkurrens, har av Smith träffande uttryckts i följande meningar:

"Handeln mellan dessa båda olika klasser av folket" (campagne och ville <land och stad>) "består i sista hand i utbytet av en viss mängd råprodukter mot en viss mängd fabriksprodukter. Ju dyrare följaktligen de senare är, desto billigare kommer de förra att vara; och allting som förhöjer fabriksprodukternas pris i ett land leder till en sänkning av priset för jordens råprodukter och följaktligen till en försvagning av jordbruket."

Nu fördyras emellertid fabriksvarorna av alla entraves, gênes aux manufactures et au commerce étranger <fjättrar och hinder pålagda fabrikerna och utrikeshandeln>. Ergo <följaktligen> etc. (Smith, a.a. sid. 554)}

||313| Smiths andra åsikt, eller rättare sagt hans andra genomgående åsikt, om "produktivt" och "improduktivt arbete" går således ut på att det förra är arbete som producerar vara, det andra sådant arbete som producerar "ingen vara". Han förnekar inte att det ena slag av arbete lika väl som det andra är vara. Se ovan[14*]:

"De senares arbete har ... sitt värde och förtjänar sin lön likafullt som de förras arbete",

(nämligen ekonomiskt sett; det rör sig inte om moraliska etc. synpunkter - varken vid det ena eller det andra slaget av arbete). Begreppet "vara" innesluter emellertid att arbetet förkroppsligas, materialiseras, realiseras i en produkt. Arbetet självt i sin omedelbara tillvaro, i sin levande existens, kan inte omedelbart uppfattas som vara, utan endast arbetsförmågan vars temporära yttring arbetet självt är. Liksom det egentliga lönarbetet kan utredas endast på detta sätt, så också det "improduktiva arbete", som A Smith överallt bestämmer genom de produktionskostnader som kräves för att producera den "improduktive arbetaren". Varan måste således uppfattas såsom existerande åtskild från själva arbetet. Men då sönderfaller varornas värld i två stora kategorier:

å den ena sidan arbetsförmågan;

å den andra sidan själva varorna.

Men arbetets materialiserande etc. får dock inte tas så skotskt som det uppfattas av A Smith. Om vi talar om varan som materiatur av arbetet - i bemärkelsen av dess bytesvärde -, så är detta bara ett inbillat, d.v.s. blott socialt existenssätt för varan, vilket ingenting har att göra med dess kroppsliga realitet; den uppfattas som ett bestämt kvantum samhälleligt arbete eller som pengar. Det är möjligt att det konkreta arbete, vars resultat den är, inte lämnar kvar något spår hos den. På fabriksvaran blir detta spår kvar i den yttre form som råmaterialet fått. I jordbruket etc. syns det inte på produkten, om formen som varan, t.ex. vete, oxe o.s.v. fått, också är en produkt av mänskligt arbete, och närmare bestämt av arbete som gått i arv och kompletterats från generation till generation. Vid annat industriarbete ligger det inte alls i arbetets syfte att ändra tingets form utan bara dess lokalisation i rummet. Om t.ex. en vara fraktas från Kina till England etc., så kan spåret av detta arbete inte urskiljas på själva föremålet (utom av dem som erinrar sig att tinget inte är någon engelsk produkt). Med detta sätt skulle således arbetets materialisering i varan inte kunna förstås. (Här är villfarelsen beroende av att ett samhälleligt förhållande framträder i form av ett ting.)

Däremot förblir det riktigt att varan framträder som förgånget, materialiserat arbete och således - om den inte framträder i form av ett föremål - blott kan framträda i själva arbetsförmågans form; men aldrig omedelbart såsom det levande arbetet självt (inte omedelbart, utan på en omväg som i praktiken förefaller likgiltig men som inte är det vid bestämmandet av de olika arbetslönerna). Produktivt arbete skulle sålunda vara sådant som producerar varor eller direkt producerar, bildar, utvecklar, underhåller, reproducerar själva arbetsförmågan. A Smith utesluter det sistnämnda ur det produktiva arbetets kategori; godtyckligt, men med en viss riktig instinkt att han, om han inneslöt det, skulle öppna dörren på vid gavel för false pretensions <ogrundade anspråk> på produktivt arbete.

Såvida man alltså abstraherar från själva arbetsförmågan, upplöses produktivt arbete i sådant arbete som producerar varor, materiella produkter, vars tillverkning har kostat ett bestämt kvantum arbete eller arbetstid. I dessa materiella produkter är alla produkter av konst och vetenskap, böcker, målningar, statyer o.s.v. inbegripna för så vitt de uppträder i form av ting. Men vidare måste arbetsprodukten vara vara i den meningen att den är "a vendible commodity" <"en säljbar vara">, d.v.s. en vara i dess första form, vilken först måste genomgå sin metamorfos. (En fabrikör kan t.ex. själv bygga en maskin, om han inte kan få den tillverkad någon annanstans, inte för att sälja den utan för att förbruka den som bruksvärde. Emellertid nöter han i så fall ut den som del av sitt konstanta kapital, säljer den således styckevis i form av den produkt till vars tillverkning den medverkat.)

||314| Vissa arbeten av menial servants <tjänstefolk> kunde alltså (potentia <potentiellt>) lika väl te sig som varor och rent av med samma bruksvärden, materiellt sett. De är emellertid inte produktivt arbete emedan de faktiskt inte producerar "varor" utan direkt "bruksvärden". Men vad beträffar arbeten som är produktiva för deras köpare eller employer <den som använder arbetet (arbetsgivare)> själv, som t.ex. skådespelarens arbete för teaterföretagaren, så skulle det framstå som improduktivt arbete genom att dess köpare inte kan sälja det till publiken i varans form utan endast i själva verksamhetens form.

Frånsett detta är produktivt arbete sådant arbete som producerar varor, och improduktivt arbete sådant arbete som producerar personliga tjänster. Det förra slaget av arbete visar sig som ett säljbart ting; det senare måste förbrukas medan det utföres. Det förra innesluter (med undantag av det arbete som bildar själva arbetsförmågan) all materiell och intellektuell rikedom som existerar i tinglig form, kött likaväl som böcker; det andra innefattar alla arbeten som tillfredsställer ett inbillat eller verkligt behov hos individen eller trugas på individen mot dess vilja.

Vara är den borgerliga rikedomens mest elementära form. Förklaringen av "produktivt arbete" i den betydelsen att det är sådant arbete som producerar "vara" motsvarar således också en mycket mera elementär ståndpunkt än den som förklarar att produktivt arbete är sådant som producerar kapital.

A Smiths motståndare har lämnat hans första, vederhäftiga förklaring obeaktad, däremot hållit sig till den andra och framhållit de motsägelser och inkonsekvenser som här blir ofrånkomliga. Här har de återigen underlättat polemiken för sig genom att gå in på arbetets stoffligt-materiella innehåll och framför allt på det förhållande att arbetet måste fixeras i en mer eller mindre varaktig produkt. Men vad som speciellt har framkallat polemiken skall vi strax få se.

Men dessförinnan bara detta: A Smith säger om det fysiokratiska systemet att det är dess stora förtjänst att ha represented <framhållit> att

"nationernas rikedom inte består i det okonsumerbara guldet och silvret utan i det konsumerbara gods som årligen reproduceras genom samhällets arbete". (bd III, bok IV, kap IX, sid. 538 [Garnier])

Här har vi härledningen av hans andra definition of productive labour. Definitionen av mervärdet var naturligtvis beroende av den form, i vilken värdet självt uppfattats. I monetär- och merkantilsystemet manifesterar det sig därför som pengar; hos fysiokraterna som produkt av jorden, som jordbruksprodukt; slutligen hos A Smith rätt och slätt som vara. I den mån fysiokraterna kommer in på värdets substans, upplöses det helt och hållet i blott bruksvärde (materia, stoff), liksom för merkantilisterna i blotta värdeformen[15*], en form vari produkten framträder som allmänt samhälleligt arbete: pengar; hos A Smith är varans båda betingelser, bruksvärde och bytesvärde, sammanfattade; och på så sätt är varje arbete produktivt som tar sig uttryck i något bruksvärde, i en nyttig produkt. Att det är arbetet som däri tar sig gestalt, innebär redan att denna produkt samtidigt är lika med ett bestämt kvantum av allmänt samhälleligt arbete. A Smith, i motsats till fysiokraterna, återställer produktens värde som det essentiella för den borgerliga rikedomen men frigör sig från den blott fantastiska form - av guld och silver - vari värdet framstår för merkantilisterna. Varje vara är i sig pengar. Att A Smith därmed samtidigt också plus ou moins <mer eller mindre> återfaller i den merkantilistiska föreställningen om "varaktigheten", in fact inconsommabilité <i själva verket okonsumerbarhet>, är omisskännligt. Man bör erinra sig det ställe hos Petty (se mitt häfte I, sid. 109[16*], där Petty, "Political Arithmetick", är citerad), där rikedomen värderas enligt den grad i vilken den är oförgänglig, mer eller mindre varaktig och där slutligen guld och silver placeras på toppen "såsom oförgänglig rikedom".

"Genom att" (säger A Blanqui, "Histoire de l'économie politique", Bruxelles 1839, sid. 152) "inskränka egenskapen rikedom uteslutande till sådana värden som är förkroppsligade i materiell substans, strök han ur produktionens bok bort hela den obegränsade massan av immateriella värden, döttrarna till de civiliserade nationernas moraliska kapital" etc.

[4. Den borgerliga politiska ekonomins vulgarisering i definitionen av det produktiva arbetet]

Vad som i särskilt hög grad framkallade polemiken mot A Smiths distinktion mellan produktivt och improduktivt arbete - en polemik som emellertid huvudsakligen inskränker sig till dii minorum gentium <de mindre gudarna> (bland vilka Storch ändå är den mest betydande) emedan den inte finns hos någon betydande ekonom, ||315| inte hos någon om vilken man skulle kunna säga att han gjort någon som helst upptäckt i den politiska ekonomin; den är däremot en käpphäst hos the secondrate fellows <andraplansfigurerna> och alldeles speciellt hos de skolmästaraktiga kompilatörerna och kompendieförfattarna, också hos skönskrivande dilettanter och vulgarisatörer på detta område - är följande omständigheter.

För den stora massan av s.k. "högre" arbetare - som statstjänstemän, militärer, virtuoser, läkare, präster, domare, advokater o.s.v. - som inte blott är improduktiva utan väsentligen destruktiva, men som förstår att tillägna sig en mycket stor del av den "materiella" rikedomen, dels genom försäljning av sina "immateriella" varor, dels genom våldsamt påtrugande av dessa, var det ingalunda angenämt att ekonomiskt förvisas till samma klass som buffoons och menial servants <pajaser och tjänstefolk> och att framstå blott som medkonsumenter, parasiter på de egentliga producenterna (eller rättare sagt produktionsagenterna). Detta var en egendomlig profanering av just de funktioner som hittills varit prydda med en helgongloria och åtnjöt en vidskeplig vördnad. Den politiska ekonomin i dess klassiska period förhåller sig, precis som bourgeoisin själv i dess parvenyperiod, sträng och kritisk till statsmaskineriet etc. Senare inser den och - vilket också visar sig praktiskt - lär den sig genom erfarenhet att nödvändigheten av den ärvda samhällskombinationen av alla dessa delvis helt improduktiva klasser framväxer ur dess egen organisation.

I den mån dessa "improduktiva arbetare" inte skapar njutningar och deras köp därför är helt beroende av det sätt på vilket produktionsagenten vill ge ut sin lön eller sin profit - för så vitt de fastmer blir nödvändiga eller gör sig själva nödvändiga genom kroppsliga bristfälligheter (t.ex. läkare) eller mentala svagheter (t.ex. präster) eller genom konflikten mellan privata och nationella intressen (t.ex. statsmän, alla lawyers <jurister>, poliser, soldater), framstår de för A Smith liksom för industrikapitalisten själv och arbetarklassen som faux frais de production <bikostnader i produktionen>, vilka således i möjligaste mån skall reduceras till det allra nödvändigaste och framställas så billigt som möjligt. Det borgerliga samhället framställer åter i sin egen form allt vad det hade bekämpat i feodal eller absolutistisk form. För detta samhälles, speciellt de högre ståndens, sykofanter <lismare> blir det alltså härnäst ett angeläget ärende att teoretiskt restaurera till och med den rent parasitiska delen av dessa "improduktiva arbetare" eller också att rättfärdiga de överdrivna anspråken hos den oumbärliga delen. Faktiskt proklamerades de ideologiska etc. klassernas beroende av kapitalisterna.

Men för det andra påvisades än av de ena, än av de andra ekonomerna en del av produktionsagenterna (i själva den materiella produktionen) vara "improduktiva". T.ex. jordägaren av den del av ekonomerna som företräder industrikapitalet (Ricardo). Andra (t.ex. Carey) förklarade den egentlige commerçant <köpmannen> vara en "improduktiv" arbetare. Sedan kom till och med en tredje sort som förklarade själve "kapitalisten" vara improduktiv eller åtminstone ville reducera hans anspråk på den materiella rikedomen till "lön", d.v.s. till en "produktiv arbetares" lön. Många bland de intellektuella arbetarna tycktes ansluta sig till denna skepsis. Det var alltså på tiden att ingå en kompromiss och att erkänna "produktiviteten" hos alla inte direkt bland den materiella produktionens agenter inbegripna klasser. Den ena tjänsten är den andra värd, och liksom i "the fable of the bees" <"Fabeln om bina">[30] kunde man påvisa att den borgerliga världen med alla dessa "improduktiva arbetare" också från den "produktiva" ekonomiska synpunkten är den bästa av alla världar; så mycket mera som de "improduktiva arbetarna" å sin sida anställde kritiska betraktelser över produktiviteten hos de klasser som överhuvudtaget var "fruges consumere nati" <"födda att förtära frukterna">[17*] - eller över produktionsagenterna, som t.ex. jordägarna, vilka inte gör någonting alls, o.s.v. Såväl dagdrivarna som deras parasiter måste finna sin plats i den bästa världsordningen.

För det tredje: allteftersom kapitalets herravälde utvecklades och faktiskt också de produktionssfärer, som inte direkt hänförde sig till skapandet av den materiella rikedomen, blev alltmer beroende av det - framför allt när de positiva vetenskaperna (naturvetenskaperna) togs i anspråk som medel i den materiella produktionen -, ||316| trodde sig sykofantiska underlings <lismande lakejer> på den politiska ekonomins område vara nödsakade att förhärliga och rättfärdiga varje verksamhetssfär genom att framställa den "i samband" med produktionen av den materiella rikedomen - såsom ett medel att uppnå den - och genom att hedra var och en med att göra honom till "produktiv arbetare" i den "första" betydelsen, nämligen till en labourer som arbetar i kapitalets tjänst, som på ett eller annat sätt gör nytta vid dess tillväxt.

Då föredrar man sådana män som Malthus som direkt försvarar nödvändigheten och nyttan av "improduktiva arbetare" och blotta parasiter.

[5. Anhängare till Smiths åsikter om det produktiva arbetet. Till föremålets historia]

[a) Ricardo och Sismondi - anhängare av Smiths första förklaring av det produktiva arbetet]

Det är inte mödan värt att gå in på fadäserna rörande denna punkt hos G Garnier (Smiths översättare), Earl of Lauderdale, Brougham, Say, Storch, senare Senior, Rossi o.s.v. Det skall bara citeras några karakteristiska ställen.

Dessförinnan bara ett ställe hos Ricardo där denne påvisar att det är mycket fördelaktigare för de "produktiva arbetarna" om ägarna till mervärdet (profiten, jordräntan) förbrukar det på "improduktiva arbetare" (as menial servants f.i. <som t.ex. tjänstefolk>) än på de lyxprodukter som har producerats av de "produktiva arbetarna".

{Sismondi: "Nouveaux principes d'économie politique", bd I, sid. 148, accepterar den riktiga förklaringen av Smiths distinktion (liksom den accepteras som självklar också hos Ricardo): den reella skillnaden mellan produktiva och improduktiva klasser är:

"Den ena byter alltid ut sitt arbete mot en nations kapital; den andra byter alltid ut det mot en del av nationens reveny."

Sismondi - likaledes efter A Smith - om mervärdet:

"Fastän arbetaren genom sitt dagliga arbete har frambringat mera än sina dagliga kostnader, händer det sällan - efter delning med jordägaren och kapitalisten - att det blir någonting nämnvärt kvar för honom utöver det absolut nödvändiga." (Sismondi, bd I, "Nouveaux Principes etc.", sid. 87)}

Ricardo säger:

"Om en jordägare eller en kapitalist ger ut sin reveny på en medeltida barons manér, nämligen på underhållet av ett stort antal följeslagare eller tjänstefolk, kommer han att få användning för mycket mera arbete än om han ger ut den på dyrbara kläder eller en bättre inredning, på åkvagnar, hästar eller på inköp av vilka andra lyxvaror som helst. I bägge fallen är nettorevenyn, lika väl som bruttorevenyn, densamma, dock omsättes den förra i olika varor. Om min reveny belöper sig till 10 000 £ så användes nästan samma mängd produktivt arbete, antingen jag omsätter den i dyrbara kläder och dyra möbler o.s.v. eller i en mängd livsmedel och klädesplagg av samma värde. Men om jag omsätter min reveny i varor av det förra slaget, så hålles därefter inte längre något arbete i verksamhet, - jag skulle glädja mig åt mina kläder och möbler och därmed är saken ur världen. Men om jag omsätter min reveny i livsmedel och kläder och det är min önskan att sysselsätta tjänstefolk, så kommer alla dessa, som jag på så sätt kan sysselsätta genom min reveny på 10 000 £ eller genom av mig köpta livsmedel och klädesplagg, att läggas till den tidigare efterfrågan på arbete och denna ökning inträder enbart därför att jag har valt detta sätt att ge ut min reveny. Eftersom arbetarna således är intresserade av efterfrågan på arbete, måste de uppenbarligen önska att så stor del som möjligt av revenyn dras ifrån utgifterna för lyxvaror för att användas till underhållet av tjänstefolk." (Ricardo, "Principles of political economy", 3 uppl, 1821, sid. 475, 476)

[b) Tidiga försök att skilja mellan produktivt och improduktivt arbete (D'Avenant, Petty)]

D'Avenant citerar en lista hos en gammal statistiker, Gregory King, entitled <betitlad> "Scheme of the Income and Expense of the several Families of England, calculated for the year 1688". Här indelar studiosus King folket i dess helhet i två huvudklasser: "increasing the wealth of the Kingdom, 2 675 520 heads" och "decreasing the wealth of the Kingdom, 2 825 000 heads" <"den som förökar kungarikets rikedom, 2 675 520 personer", och "den som förminskar kungarikets rikedom, 2 825 000 personer">; den förra således "produktiv", den andra "improduktiv"; den "produktiva" klassen består av lords, baronets, knights, esquires, gentlemen, persons in offices and places <lorder, baroner, riddare, högvälborna, ståndspersoner, högre och lägre tjänstemän>, köpmän i sjöhandeln, persons in the law, clergymen, freeholders, farmers, persons in liberal arts and sciences, shopkeepers and tradesmen, artisans and handicrafts, naval officers, military officers <jurister, präster, frälsegodsägare, arrendatorer, personer verksamma i de fria konsterna och vetenskaperna, butiksägare, handlande, hantverkare, sjöofficerare, officerare>. Däremot den "improduktiva" klassen: matroser (common seamen), labouring people and out servants (dessa är jordbruksarbetare och fabriksdaglönare), cottagers <torpare> (på D'Avenants tid ännu 1/5 av hela den engelska befolkningen), ||317| common soldiers, paupers, gipsies, thieves, beggars och vagrants generally <meniga soldater, fattighjon, zigenare, tjuvar, tiggare och överhuvudtaget lösdrivare>. D'Avenant förklarar denna ranglista av studiosus King på följande sätt:

"Han menar med detta att den första folkklassen försörjer sig själv på jorden, konsterna och yrkesfliten och varje år lägger något till nationens kapital och bidrar, frånsett detta, varje år så och så mycket av sitt överflöd till underhållet av andra. De som hör hemma i den andra klassen försörjer sig delvis själva genom arbete, men resten, som t.ex. deras kvinnor och barn, livnäres på de andras bekostnad; en årlig börda för publikum i det att de årligen förtär så mycket som annars skulle läggas till nationens totalfond." (D'Avenant, "An Essay upon the probable methods of making a people gainers in the balance of trade", London 1699, sid. 23 och 50)

För övrigt är följande ställe hos D'Avenant inte okarakteristiskt för merkantilisternas föreställningar om mervärdet:

"Exporten av vår egen produkt måste göra England rikt; för att vara vinnare i handelsbalansen måste vi exportera vår egen produkt; därmed köper vi de ting av utländskt ursprung som behövs för vår egen konsumtion, varvid det blir ett överskott kvar åt oss antingen i ädelmetall eller i varor som vi kan sälja till andra länder; detta överskott är profiten som en nation drar av handeln och som är större eller mindre beroende på det exporterande folkets naturliga frugalitet <sparsamhet>" (en frugalitet som finns hos holländarna men inte hos engelsmännen - a.a. sid. 46, 47) "eller på arbetets och fabriksvarornas låga pris som tillåter dem att sälja varorna billigt och till ett pris som inte kan underbjudas på främmande marknader." (D'Avenant, a.a. sid. 45, 46)

{"På det som konsumeras inomlands förlorar blott den ene vad den andre vinner och nationen i sin helhet blir inte det minsta rikare; men allt som konsumeras utomlands är en klar och säker profit." ("An Essay on the East India Trade etc.", London 1697 [sid. 31])}

{Denna skrift, som är en bilaga till ett av D'Avenants arbeten som han söker[31] försvara, är inte densamma som den av McCulloch anförda "Considerations on the East India Trade", 1701.}

För övrigt får man inte föreställa sig dessa merkantilister så dumma som de framställes av senare vulgär-freetraders (frihandelsanhängare). I vol II av sina "Discourses on the publick revenues, and on the trade of England etc.", London 1698, säger D'Avenant bl.a:

"Guld och silver är faktiskt måttet för handeln, men dess källa och ursprung är hos alla nationer landets naturliga eller artificiella produkt, d.v.s. vad deras jord eller deras arbete och industri producerar. Och det är sant att, om en nation genom någon omständighet går förlustig alla slags pengar, så kommer ändå - om nationen är folkrik, flitig, skicklig i handeln, kunnig i sjöfarten, utrustad med goda hamnar, med jord som är fruktbar med avseende på olika produkter - ett sådant folk att ha en handel och snart en mängd av silver och guld. Ett lands reella och effektiva rikedom är sålunda den inhemska produkten." (a.a. sid. 15) "Guld och silver är så långtifrån de enda ting som förtjänar namnet av en nations skatt eller rikedom, att guld faktiskt i grunden inte är mera än de räknepengar som människorna har vant sig vid att räkna med i sina affärsmellanhavanden." (a.a. sid. 16) "Vi menar med rikedom det som håller fursten och den stora massan av hans folk i överflöd, välstånd och säkerhet; likaledes är det en skatt som för människans bruk har förvandlats" (converted) "från guld och silver till byggnader och förbättringar av det odlade landet; likaså andra ting som kan utbytas mot dessa metaller, såsom jordens frukter, fabriksvaror eller utländska varor och skeppsförråd ... Ja, till och med varor som lätt fördärvas kan betraktas som en nations rikedom om de är konvertibla, fastän de än inte är utbytta, mot guld och silver; och vi anser dem inte bara vara rikedom mellan individ och individ utan mellan ett land och ett annat." (a.a. sid. 60 etc.) "Det enkla folket är statskroppens mage. Denna mage" tog inte upp pengarna ordentligt i Spanien, ||318| smälte dem inte ... "Handel och industrier är de enda media genom vilka en sådan digestion (matsmältning) och distribution av guld och silver kan verkställas, som tillför statskroppen näring." (a.a. sid. 62, 63)

Hos Petty finns förresten också redan de produktiva arbetarna (blott att där även soldaterna räknas in):

"Jordbrukare, sjömän, soldater, hantverkare och köpmän är de sanna stöttepelarna i varje samhälle; alla andra stora yrken uppstår ur svagheterna och bristerna hos dessa; nu är sjömannen tre av dessa fyra" (navigator, merchant, soldier <sjöman, köpman, soldat>). ([Petty,] "Political Arithmetick etc.", London 1699, sid. 177.) "En sjömans arbete och skeppsfrakten har alltid karaktären av en exporterad vara, dess överskott över införseln inbringar landet pengar etc." (a.a. sid. 179)

Vid detta tillfälle utvecklar Petty också återigen fördelarna med arbetets delning:

"De som kommenderar sjöhandeln kan arbeta med större profit för billigare frakt än andra med högre (dyrare frakt); ty liksom tyg[18*] blir billigare gjort när den ene [kardar], en annan [spinner, en annan väver] etc., så kan de som kommenderar skeppsbranschen bygga olika slag av skepp för olika ändamål, havsskepp, flod-, handels-, krigs- etc. skepp, och detta är en grundorsak till den billigare frakten [hos holländarna] än hos deras grannar, att de kan disponera ett särskilt slags skepp för varje enskild handelsgren." (a.a. sid. 179, 180)

Här framträder förresten hos Petty helt det Smithska när han fortsätter:

Om skatten tar ifrån industriidkarna etc. för att ge till dem som överhuvudtaget är verksamma på ett sätt, "som inte producerar något materiellt ting eller ting av verklig nytta och värde för samhället - då förminskas publici <samhällets> rikedom: på ett annat sätt får man betrakta rekreationer och stimulanser för anden som, måttligt tillämpade, gör människorna kompetenta och hågade till saker som är viktigare". (a.a. sid. 198) "Efter att ha beräknat hur mycket folk som behövs för industriarbetet, kan resten lugnt och utan skada för allmänheten användas i konsterna och verksamheter som tjänar nöjet och förskönandet och bland vilka naturvetenskapens framåtskridande är den största." (a.a. sid. 199) "Det finns mera att vinna genom fabrikation än genom jordbruk och mera genom handel än genom fabrikation." (a.a. sid. 172) "En sjöman är värd 3 bönder." (sid. 178) |VII-318||

||VIII-346| Petty, mervärde. På ett ställe hos Petty kan man skönja en aning om mervärdets natur, fastän han behandlar det endast i jordräntans form. Särskilt om det sammanställes med följande ställe, där han bestämmer silvrets och spannmålens relativa värde genom de relativa kvantiteter därav som kan produceras på samma arbetstid.

"Om någon kan föra ett uns silver från jordens inre i Peru till London på samma tid som han skulle behöva för att producera en bushel <skäppa> spannmål, så är det ena det andras naturliga pris; om han nu genom brytning i nya och mera givande gruvor med samma uppbåd kan utvinna två uns silver i stället för ett, kommer spannmålen vid ett pris av 10 shilling per bushel att vara lika billig som förut vid ett pris av 5 shilling, caeteris paribus <under för övrigt lika omständigheter>." "Låt hundra man arbeta i 10 år för att skörda spannmål och samma antal samma tid för att utvinna silver och jag säger att nettoutbytet av silver kommer att vara priset för det totala nettoutbytet av spannmål och att lika delar av det ena kommer att bilda priset för lika delar av det andra." "Spannmål kommer att vara dubbelt så dyr om tvåhundra lantmän på samma tid uträttar detsamma som hundra skulle kunna åstadkomma." ("On Taxes and Contributions", 1662) (ed 1679, sid. 31, 24, 67)

De ställen jag syftar på här ovan är följande:

"Om hantverk, industri och de sköna konsterna tillväxer, måste jordbruket gå tillbaka eller lantfolkets arbetsinkomst stiga och följaktligen måste jordräntorna sjunka." (sid. 193) "Om hantverk och industri har ökat i England ..., om en större del än tidigare av befolkningen ägnar sig åt dem, och om spannmålens pris inte är högre i dag än på den tiden då det fanns mera folk på landet och färre sysselsatta i handel, hantverk och industri, då måste ... jordräntorna sjunka redan av denna anledning: antag t.ex. att vetepriset är 5 sh eller 60 d per bushel; och om jordräntan på den jord det växer på är var tredje kärve" (i.e. part, share <d.v.s. del, andel>), "då blir det 20 d för jorden och 40 d för lantmannen; men om lantmannens lön skulle förhöjas med 1/8 eller från 8 till 9 d per dag, då stiger lantmannens andel i en bushel vete från 40 till 45 d, och följaktligen måste jordräntan falla från 20 d till 15 d, för vi förutsätter att vetepriset förblir detsamma, så mycket mera som vi inte kan höja det, för om vi försökte göra det, skulle ||347| spannmål importeras hit (liksom till Holland) från utlandet där jordbrukets läge inte hade ändrats." ("Political Arithmetick" etc., uppl London 1699, sid. 193, 194) |VIII-347||

||VIII-364| {Petty. Med det här ovan anförda stället hos Petty bör sammanställas följande passus, där jordräntan överhuvudtaget är en surplus value, produit net <mervärde, nettoprodukt>:

"Låt oss anta att en man med egen hand odlar spannmål på en bestämd jordareal, d.v.s. han plöjer upp den, sår, harvar, skördar, kör in spannmålen, tröskar den, kort sagt gör vad åkerbruket kräver. Jag påstår att - när denne man har dragit av utsädet samt allt vad han själv förtärt eller lämnat bort i utbyte mot kläder och övriga livsförnödenheter - vad som blir kvar av spannmålen är den verkliga jordräntan för detta år; och medeltalet för sju år, eller rättare sagt det antal år varunder missväxt och god skörd genomgår sin kretsgång, utvisar den ordinära jordräntan för den jord varpå spannmålen har odlats. Men ytterligare en, om än besläktad, fråga är denna: hur mycket är denna spannmål eller denna jordränta värda i pengar? Jag svarar att de är så mycket värda som det blir över hos en annan person som använder sin bästa tid för att gå till malmgruvorna och uppfordra metall, luttra den, prägla mynt och forsla den till den plats där den andra personen har sått och skördat spannmålen. Den summa som blir kvar för denna person efter att ha gjort avdrag för alla utgifter kommer till sitt värde att vara precis lika med den mängd spannmål som blir kvar för lantmannen." ("Traité des taxes"[32], sid 23, 24)} |VIII-364||

[c) John Stuart Mill - anhängare av Smiths andra förklaring av det produktiva arbetet]

||VII-318| Herr J St Mill brottas i sina "Essays on some unsettled questions of political economy", London 1844, också med det produktiva och improduktiva arbetet, varvid faktiskt ingenting nytt kommer till Smiths (andra) förklaring utom att också de arbeten vore produktiva som producerar själva arbetsförmågan.

"Konsumtionens källor kan ackumuleras och anhopas; inte själva konsumtionen. Ett lands rikedom består i totalsumman av de varaktiga källor till konsumtion som där finns, vare sig de är materiella eller immateriella; och sådant arbete eller sådan utgift som eftersträvar att föröka eller bevara dessa varaktiga källor måste kallas produktiva." (a.a. sid. 82) "Vad maskinskötaren eller spinnaren förtär medan de lär sig sin smörja är produktivt konsumerat, d.v.s. deras konsumtion bidrar inte till att minska utan att öka de varaktiga källorna till konsumtion i landet genom att åstadkomma ett nyskapande av dessa källor, som mer än uppväger konsumtionens belopp." (a.a. sid. 83)

Vi skall nu i korthet gå igenom den smörja som riktats mot A Smith angående produktivt och improduktivt arbete.

[6.] Germain Garnier

||319| I V:e bandets notiser till hans översättning av Smiths "Wealth of Nations" (Paris 1802).

Garnier delar fysiokraternas åsikt om "le travail productif" <"det produktiva arbetet"> i dess eminenta mening som han blott mildrar något. Han bekämpar Smiths åsikt enligt vilken

"produktivt arbete ... är det arbete som realiseras i ett föremål, som efterlämnar spår av sin verksamhet och vars produkt kan vara föremål för köp eller byte". (a.a., bd V, sid. 169) |VII-319||

[a) Sammanblandning av arbete som bytes mot kapital med arbete som bytes mot reveny. Felaktig föreställning om ersättande av hela kapitalet genom konsumenternas reveny]

||VIII-347| (Garnier, G) Han anför olika argument mot A Smith (delvis upprepade av senare författare).

"Denna distinktion är falsk, eftersom den hänför sig till en skillnad som inte existerar. Varje arbete är produktivt i den betydelsen vari författaren begagnar ordet produktiv. Arbetet hos den ena som den andra av dessa båda klasser är lika produktivt med avseende på någon njutning, bekvämlighet eller nytta för den som betalar det; annars skulle detta arbete inte erhålla någon lön." [a.a. sid. 171]

{Det är således produktivt emedan det överhuvudtaget producerar något bruksvärde och låter sig säljas, har ett bytesvärde, sålunda självt är vara.} Men i sin utveckling av denna punkt, som en illustration därtill, anför Garnier fastmer exempel, där de "improduktiva arbetarna" gör samma sak, producerar samma bruksvärde eller sort av bruksvärde som de "produktiva". T.ex:

"Tjänaren som står i min tjänst, tänder min eld, friserar mig, rengör och håller mina kläder och möbler i ordning, tillreder min mat o.s.v., uträttar tjänster av precis samma slag som tvätterskan eller linnesömmerskan som rengör eller håller sina kunders linne i stånd; ... som krögaren, värdshus- eller ölstugevärden, vilkas yrke det är att tillreda mat åt folk som vill äta hos honom; som barberaren, frisören" (större delen av dessa karlar räknas emellertid hos A Smith lika litet till les ouvriers productifs <de produktiva arbetarna> som le domestique <tjänaren>), "vilka uträttar direkta tjänster; slutligen som muraren, taktäckaren, snickaren, glasmästaren, kakelugnsmakaren o.s.v. och den mängd byggnadsarbetare man tillkallar för att utföra lagningar och reparationer och vilkas årliga inkomst härrör lika mycket från enkla reparations- och lagningsarbeten som från nybyggen." [a.a. sid. 171, 172]

(A Smith säger ingenstans att le travail qui se fixe dans un objet plus ou moins permanent <det arbete som fixeras i ett mer eller mindre varaktigt föremål> inte lika gott kunde vara reparation som en nyskapelse.)

"Detta slags arbete består mindre i produktion än i underhåll; det har mindre till syfte att lägga värde till de ting det arbetar med än att förebygga deras förfall. Alla dessa arbetare, tjänaren inbegripen, besparar den, som betalar dem, arbetet att hålla sina egna saker i stånd." [a.a. sid. 172]

(Kan således betraktas som en maskin för bevarandet av värdet eller rättare sagt bruksvärdena. Denna ståndpunkt som bygger på ett "épargner" av travail <"besparande" av arbete> har vidare framhävts av Destutt de Tracy. Därom senare. Den enes improduktiva arbete blir inte produktivt därigenom att det besparar någon annan improduktivt arbete. En av de två uträttar det. En del av Smiths travail improductif <improduktiva arbete>, men också endast den del därav som är absolut nödvändig för konsumtionen av ting, som så att säga räknas till konsumtionskostnaderna - och även då endast om den sparar samma tid för en produktiv arbetare - är nödvändig genom arbetets delning. Emellertid förnekar inte A Smith denna "delning av arbetet". Om, enligt honom, var och en vore tvungen att uträtta produktivt och improduktivt arbete och båda slagen av arbete utfördes på ett bättre sätt genom deras uppdelning på två [personer], så skulle detta inte ändra någonting på det förhållandet att det ena av dessa arbeten är produktivt och det andra improduktivt.)

"I de ojämförligt flesta fall arbetar de just för den skull och endast för den skull" (för att en besparar sig arbetet att betjäna sig själv måste 10 betjäna honom - ett märkvärdigt sätt att "spara" arbete; dessutom användes detta slag av "improduktivt arbete" mest av dem som inte gör någonting); "alltså är de antingen alla produktiva eller är ingen av dem produktiv" (a.a. sid. 172).

||348| För det andra. Hos en fransman får inte saknas les ponts et chaussées[19*]. Varför, säger han, kalla produktivt

"arbetet hos en inspektör eller direktör för ett privat företag i handeln eller industrin och improduktivt arbetet hos en förvaltningstjänsteman som övervakar underhållet av de allmänna vägarna och segelbara kanalerna, hamnarna, finansväsendet och andra stora institutioner som stimulerar handelsaktiviteten, som vakar över transportens och trafikledens säkerhet och över efterlevnaden av avtal o.s.v., och som med rätta kan betraktas som en inspektör för den stora sociala industrin? Det är ett arbete av precis samma art, endast i mycket större skala." (sid. 172, 173)

För så vitt en sådan gosse medverkar i produktionen (resp konserverandet och reproduktionen) av materiella ting som skulle kunna säljas om de inte befann sig i statens händer, så skulle Smith kunna kalla dem "produktiva". "Inspecteurs de la grande manufacture sociale" <"inspektörer för den stora sociala industrin"> är franska skapelser.

För det tredje. Är inte det en motsägelse att "le luthier, le facteurs "le parfumeur som smeker mon odorat" <"parfymfabrikören som smeker mitt luktsinne"> vara produktiv och inte le musicien <musikern> som "charme mon oreille" <"tjusar mitt öra">? (sid. 173) Därför att den ene levererar en materiell produkt, skulle Smith svara, men inte den andra. De båda pojkarnas moral och "meriter" har ingenting att göra med den distinktionen.

För det fjärde. Är inte det en motsägelse att "le luthier, le facteurs d'orgues, le marchand de musique, le machiniste <fiolmakaren, orgelbyggaren, musikhandlaren, maskinisten> etc." skall vara produktiva och de professions <yrken>, för vilka dessa arbeten blott är "préparatoires" <"förberedande">, improduktiva?

"De ena som de andra har som yttersta mål för sitt arbete en konsumtion av samma art. Om det mål de ena har ställt upp för sig inte förtjänar att räknas till produkterna av samhällets arbete, varför skall man då bättre behandla vad som bara är ett medel att uppnå detta ändamål?" (a.a. sid. 173)

Enligt detta resonemang är den som äter spannmål lika produktiv som den som producerar den. Ty för vilket ändamål produceras spannmål? För att ätas. Om således ätandets arbete inte är produktivt, varför är då spannmålsodlingen produktiv, qui n'est qu'un moyen pour arriver à cette fin <som endast är ett medel att uppnå detta ändamål>? Den som äter producerar dessutom hjärna, muskler etc., och är inte detta lika ädla produkter som korn eller vete? - skulle en indignerad människovän kunna fråga A Smith.

För det första förnekar inte A Smith att den improduktive arbetaren producerar en produit quelconque <någon som helst produkt>. Annars vore han överhuvudtaget inte någon arbetare. För det andra kan det förefalla besynnerligt att läkaren, som ordinerar piller, inte är någon produktiv arbetare men däremot apotekaren, som trillar dem. Likaså instrumentmakaren som bygger fiolen men inte musikanten som spelar på den. Detta skulle endast bevisa att "produktiva arbetare" levererar produkter som inte har något ändamål utom att tjäna som produktionsmedel för improduktiva arbetare. Vilket emellertid inte är mera besynnerligt än att alla produktiva arbetare när allt kommer omkring för det första levererar medlen till att betala improduktivt arbete, för det andra levererar produkter som konsumeras utan något som helst arbete.

Efter alla dessa anmärkningar (av vilka nr II franzuskin inte kan glömma sina ponts et chaussées; nr III går ut på moral; nr IV antingen framför den idiotin att konsumtionen vore lika produktiv som produktionen - vilket är oriktigt i det borgerliga samhället där den ene producerar och den andre konsumerar - eller att en del av det produktiva arbetet blott levererar materialet för improduktiva arbeten, vilket A Smith inte förnekar någonstans, och av vilka bara nr I innehåller det riktiga att A Smith med sin 2:a definition kallar samma arbeten ||349| produktiva och improduktiva - eller rättare sagt skulle vara tvungen att kalla en förhållandevis ringa del av sitt "improduktiva" arbete för produktivt i enlighet med sin egen definition, vilket således inte säger något mot distinktionen utan mot subsumtionen under distinktionen eller dess tillämpning -) kommer studiosus Garnier äntligen till ämnet.

"Den enda allmänna skillnad som man tydligen skulle kunna finna mellan de båda klasser som Smith tänkt ut består däri att det hos den klass han kallar produktiv alltid finns eller kan finnas en föremedlare mellan föremålets tillverkare och den som konsumerar det; medan det inte kan finnas någon förmedlare hos den klass han kallar improduktiv och förhållandet mellan arbetaren och konsumenten med nödvändighet är direkt och oförmedlat. Det är klart att den som anlitar läkarens erfarenhet, kirurgens skicklighet, advokatens vetande, musikerns eller skådespelarens talang eller slutligen tjänarens tjänster med nödvändighet står i ett direkt och oförmedlat förhållande till var och en av dessa olikartade arbetare vid tidpunkten för deras arbete; medan hos den andra klassens yrken objektet som skall konsumeras består av ett materiellt och påtagligt ting som kan genomgå åtskilliga bytesakter innan det från sin tillverkare hamnar hos sin konsument." (sid. 174)

Med dessa sistnämnda ord visar Garnier malgré lui <oavsiktligt> vilken hemlig idéförbindelse som finns mellan Smiths första distinktion (arbete som bytes ut mot kapital och sådant som bytes ut mot reveny) och den senare (arbete som fixeras i en materiell, vendible commodity <säljbar vara> och [sådant] som inte fixeras däri). De senare kan på grund av sin natur för det mesta inte underkastas det kapitalistiska produktionssättet; de andra kan. Frånsett detta, att på grundval av den kapitalistiska produktionen, där den största delen av de materiella varorna - choses matérielles et palpables <materiella och påtagliga ting> - produceras under kapitalets herravälde av lönarbetare, de [improduktiva] arbetena (eller tjänsterna, vare sig horans eller påvens) endast kan betalas either out of the salairs of the productive labourers, either out of the profits of their employers (and the partners in those profits), quite apart from the circumstance that those productive labourers produce the material basis of the subsistence, and, consequently, the existence of the improductive labourers <antingen ur de produktiva arbetarnas löner eller ur profiterna av deras arbetsgivare (och av delägarna i dessa profiter), helt frånsett att dessa produktiva arbetare skapar den materiella basen för underhållet och följaktligen existensen av de improduktiva arbetarna>. Men det är karakteristiskt för denne ytlige franske fähund att han, som vill vara nationalekonom, sålunda utforskare av den kapitalistiska produktionen, anser det vara oväsentligt vad som gör denna produktion till en kapitalistisk, nämligen utbytet av kapital mot lönarbete i stället för direkt utbyte av reveny mot lönarbete eller av den direkta revenyn som arbetaren betalar till sig själv. Därmed blir den kapitalistiska produktionen själv en oväsentlig form i stället för att vara en nödvändig, om än bara historiskt, således övergående nödvändig form för utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft och arbetets förvandling till samhälleligt arbete.

"Man skulle också vara tvungen att från hans produktiva klass undandra alla de arbetare vars arbete blott består i att rengöra, underhålla eller reparera de färdiga föremålen utan att det därmed för en ny produkt in i cirkulationen." (sid. 175)

(Smith säger ingenstans att arbetet eller dess produkt måste ingå i le capital circulant <det rörliga kapitalet>. Det kan direkt ingå i le capital fixe <det fasta kapitalet>, liksom mekanikerns, som reparerar maskinen i en fabrik. Men då ingår dess värde i produktens, varans, cirkulation, och de reparatörer etc. som gör detta domestiquement <som tjänare> byter ||350| inte ut sitt arbete mot kapital utan mot reveny.)

"På grund av denna skillnad underhålles den improduktiva klassen, som Smith har påpekat, endast ur revenyer. Eftersom denna klass inte har någon förmedlare mellan sig och konsumenten av sina produkter, det vill säga mellan sig och den som åtnjuter dess arbete, betalas den direkt av konsumenten; denne betalar emellertid endast ur revenyer. Däremot betalas den produktiva klassens arbetare för det mesta ur ett kapital eftersom de vanligtvis betalas av en mellanhand som vill dra profit av deras arbete. Men detta kapital ersättes slutligen alltid genom revenyn av en konsument, annars skulle det inte kunna cirkulera och skulle inte avkasta någon profit för sin ägare." [sid. 175]

Detta sistnämnda "mais" <"men"> helt löjligt. För det första ersättes en del av kapitalet genom kapital och inte genom reveny; fastän denna del av kapitalet allt efter omständigheterna cirkulerar eller inte cirkulerar (det senare t.ex. i fråga om utsädet).

[b) Ersättning av det konstanta kapitalet genom utbyte av kapital mot kapital]

Om en kolgruva levererar kol till ett järnverk och från detta järnverk mottager järn som ingår som produktionsmedel i kolgruvans drift, så bytes kolet till detta järns värdebelopp ut mot kapital och reciprokt bytes järnet som kapital ut till sitt eget värdebelopp mot kol. Båda (betraktade som bruksvärden) är produkter av nytt arbete, fastän detta arbete producerade med förefintliga arbetsmedel. Men värdet av årsarbetets produkt är inte produkten av det under året [nytillsatta] arbetet. Det ersätter fastmer värdet av det förgångna arbete som var objektiverat i produktionsmedlen. Den del av totalprodukten som är lika med detta värde är således inte en del av årets arbetsprodukt utan en reproduktion av det förgångna arbetet.

Se t.ex. på produkten av en kolgruvas, ett järnverks, en skogsavverkares och en maskinfabriks dagliga arbete. Le capital constant antages i alla dessa industrier vara = 1/3 av produktens totala värdebeståndsdelar; d.v.s. förhållandet av det preexisterande arbetet till det levande = 1 : 2. Nu levererar alla dessa industrier dagligen vardera en produkt av x, x', x'', x'''. Dessa produkter är vissa kvantiteter av kol, järn, trä och maskiner. Såsom sådana produkter är de produkter av det dagliga arbetet (men likaså av det dagligen förbrukade råmaterialet, bränslet, maskineriet etc. som alla har bidragit till den dagliga produktionen). Deras värden ponerar vi lika med z, z', z'', z'''. Dessa värden är inte produkten av det dagliga arbetet, ty z/3, z'/3, z''/3, z'''/3 är blott lika med det värde som de konstanta elementen i z, z', z'', z''' hade innan de ingick i det dagliga arbetet. Följaktligen utgör också x/3, x'/3, x''/3, x'''/3, eller en tredjedel av de producerade bruksvärdena, blott värdet av det preexisterande arbetet och ersätter det kontinuerligt. {Utbytet som här äger rum mellan preexisterande arbete och produkten av det levande arbetet är av helt annan natur är utbytet mellan arbetsförmågan och de som kapital existerande arbetsbetingelserna.}

x = z; dock är z värdet av hela x, men 1/3 z = värdet av råmaterial etc. som är inbegripet i hela x. Alltså är x/3 en del av arbetets dagliga produkt {men absolut inte produkt av det dagliga arbetet utan fastmer av det därmed förknippade tidigare, preexisterande arbetet}, vari det med det dagliga arbetet förbundna preexisterande arbetet dyker upp igen och återställes. Nu utgör visserligen varje alikvot del av x, som bara är de verkliga produkternas (järnets, kolets etc.) kvantitet, till sitt värde 1/3 preexisterande arbete och 2/3 arbete som producerats eller tillsatts samma dag. Preexisterande arbete och dagens arbete ingår i samma proportion såväl i produkternas summa som i varje enstaka produkt som denna summa består av. Men om jag delar den totala produkten i 2 delar och sätter den ena 1/3 därav på den ena sidan och 2/3 på den andra, så är det detsamma som om den ena 1/3 utgjorde endast preexisterande arbete och de andra 2/3 endast dagens arbete. Faktiskt utgör den första 1/3 allt förgånget arbete som ingick i totalprodukten, d.v.s. hela värdet av de förbrukade produktionsmedlen. Efter avdrag av denna 1/3 kan de andra 2/3 således endast utgöra produkten av dagsarbetet. De utgör faktiskt hela den kvantitet av dagsarbetet som lades till produktionsmedlen.

De senare 2/3 är således lika med producentens reveny (profit och lön). Han kan konsumera dem, d.v.s. ge ut dem på artiklar som ingår i hans individuella konsumtion. Antag att dessa 2/3 av det dagligen producerade kolet inte skulle köpas av konsumenterna eller köparna med pengar utan med de varor som de tidigare hade förvandlat till pengar för att därmed köpa kol. En del kol av dessa 2/3 kommer att ingå i själve kolproducentens individuella konsumtion för privat eldning. Denna del inträder således inte i cirkulationen eller, om den dessförinnan inträtt i cirkulationen, kommer den åter att undandras därifrån ||351| av sina egna producenter. Bortsett från denna del som kolets producenter själva konsumerar av de 2/3 kol, måste de byta ut allt annat (om de vill konsumera det) mot artiklar som ingår i den individuella konsumtionen.

Vid detta utbyte är det helt likgiltigt för dem om säljarna av de konsumabla artiklarna byter ut kapital eller reveny mot kol, d.v.s. om t.ex. klädesfabrikören byter ut sitt kläde mot kol för att elda i sitt privata hus (i detta fall är kolet självt åter en konsumtionsartikel för honom och han betalar det med reveny, med ett kvantum kläde som utgör profit), eller om James, klädesfabrikörens lakej, byter ut klädet som han erhållit som lön, mot kol (i detta fall är det senare åter konsumtionsartikel och utbytt mot klädesfabrikörens reveny, vilken emellertid i sin tur hade bytt ut sin reveny mot lakejens improduktiva arbete), eller om klädesfabrikören byter ut kläde mot kol för att ersätta det i hans fabrik nödvändiga men förbrukade kolet. (I det senare fallet representerar klädet, som klädesfabrikören byter ut, för honom capital constant, värdet av ett av hans produktionsmedel, och kolet representerar för honom inte blott värdet utan detta produktionsmedel in natura. Men för kolmannen är klädet konsumtionsartikel, och båda, såväl klädet som kolet, utgör för honom reveny; kolet såsom reveny i dess icke-realiserade, klädet i dess realiserade form.)

Men vad beträffar den sista 1/3 av kolet, så kan inte kolproducenten ge ut den på artiklar som ingår i hans individuella konsumtion, inte som reveny. Den tillhör produktionsprocessen (eller reproduktionsprocessen) och måste förvandlas till järn, trä, maskiner, till artiklar som bildar beståndsdelar i hans konstanta kapital och förutan vilka kolproduktionen inte skulle kunna förnyas eller fortsätta. Nu skulle han visserligen kunna byta ut också denna 1/3 mot konsumtionsartiklar (eller, vilket är detsamma, mot pengarna från producenterna av dessa artiklar), men ändå endast på villkor att dessa konsumtionsartiklar byts ut igen mot järn, trä, maskiner, att de alltså varken ingår i hans egen konsumtion eller i utgivandet av hans reveny utan i konsumtionen och utgivandet av reveny hos kolets, järnets, maskinens producenter, som emellertid själva åter befinner sig i belägenheten att inte kunna ge ut 1/3 av sin produkt på artiklar för sin individuella konsumtion.

Men antag nu att kolet ingår i järnproducentens, träproducentens, maskinbyggarens capital constant. Å andra sidan ingår järn, trä, maskin i kolmannens capital constant. I den mån alltså som dessa produkter ingår ömsesidigt till samma värdebelopp [i deras respektive konstanta kapital], ersätter de varandra in natura och den ene behöver bara betala balansen till den andre för överskottet som han köper från honom utöver vad han säljer till honom. Faktiskt uppträder också pengarna här i praktiken (förmedelst växlar etc.) blott som betalningsmedel, inte som mynt, cirkulationsmedel, och betalar endast balansen. En del av den 1/3 kol kommer kolproducenten att behöva för sin egen reproduktion, alldeles som han för sin egen konsumtion drog av en del av de 2/3 från produkten.

Hela kvantiteten kol, järn, trä och maskin som på detta sätt ömsesidigt ersättes genom utbyte av konstant kapital mot konstant kapital, av konstant kapital i en naturaform mot konstant kapital i en annan naturaform, har absolut ingenting att göra varken med utbytet av reveny mot konstant kapital eller med utbytet av reveny mot reveny. Det spelar exakt samma roll som utsädet inom jordbruket eller kapitalfonden av boskap i boskapsskötseln. Det är en del av arbetets årliga produkt men inte av produkten av det årliga [nytillsatta] arbetet[15*] (utan av produkten av det årliga arbetet plus det preexisterande arbetet), vilken del (under oförändrade produktionsbetingelser) årligen ersätter sig själv såsom produktionsmedel, såsom capital constant utan att ingå i någon annan cirkulation än den mellan dealers <affärsmän> och dealers och utan att påverka värdet av den del av produkten som ingår i cirkulationen mellan dealers och consumers <konsumenter>.[20*]

Antag att hela 1/3 kol på detta sätt in natura bytes ut mot sina egna produktionselement järn, trä, maskiner. {Det skulle vara möjligt att tänka att den direkt byttes ut blott mot t.ex. maskiner; men maskinbyggaren skulle då åter byta ut den som capital constant, inte bara mot sitt eget utan mot järnproducentens och skogsavverkarens [capital constant].} Sålunda skulle visserligen varje centner[21*] av de 1/3 av hans produkt i kol, ||352| som han bytte ut mot konsumtionsartiklar, d.v.s. bytte ut som reveny - liksom hela produkten - till sitt värde bestå av 2 delar. 1/3 centner skulle vara lika med värdet av i centnern förbrukade produktionsmedel, och 2/3 centner skulle vara lika med det nya arbete som av kolets producent har lagts till på denna 1/3. Men om totalprodukten t.ex. är 30 000 centner, så utbyter han blott 20 000 centner som reveny. De andra 10 000 centner skulle efter förutsättningen vara ersatta genom järn, trä, maskin etc., kort sagt hela värdet av de produktionsmedel som förbrukats i produktionen av de 30 000 centner skulle vara ersatt in natura genom produktionsmedel av samma slag och av samma värdestorlek.

Köparna av de 20 000 centner betalar således faktiskt inte ett dugg för värdet av det preexisterande arbete som rymmes i dessa 20 000 centner; ty av totalprodukten utgör de 20 000 blott de 2/3 av värdet vari det nytillsatta arbetet realiseras. Det är således samma sak som om de 20 000 centner representerade blott (t.ex. under året) nytillsatt arbete och inget preexisterande arbete. Köparen betalar således hela värdet i varje centner, preexisterande arbete plus nytillsatt arbete, och ändå betalar han bara nytillsatt arbete; just därför att han blott köper en kvantitet av 20 000 centner, köper blott den kvantitet av totalprodukten som är lika med värdet av hela det nytillsatta arbetet. Lika litet betalar han jordbrukarens utsäde förutom vetet som han äter. Producenterna har sinsemellan ersatt denna del för varandra; den behöver alltså inte ersättas för dem för andra gången. De har ersatt den genom den del av sin egen produkt som visserligen är den årliga produkten av deras arbete men ingalunda produkten av deras årliga arbete utan fastmer den del av deras årliga produkt som motsvarar det preexisterande arbetet. Utan det nya arbetet skulle inte produkten finnas till; men lika litet skulle den finnas till utan det i produktionsmedlen materialiserade arbetet. Vore den blott en produkt av det nya arbetet, så skulle dess värde vara mindre än vad det är nu, och därav skulle inte någon del av produkten behöva återlämnas till produktionen. Men om inte det andra arbetssättet vore mera produktivt och om det [inte] levererade en större produkt ehuru en del av produkten måste återlämnas till produktionen, så skulle det inte tillämpas.

Fastän nu ingen värdebeståndsdel av den 1/3 kol skulle ingå i de 20 000 centner kol som såldes som reveny, så skulle ändå varje värdeförändring i le capital constant, som representerade 1/3 eller 10 000 centner, åstadkomma en värdeförändring i de andra 2/3 som säljes som reveny. Låt oss anta att produktionen av järn, trä, maskiner o.s.v., kort sagt av de produktionselement vari 1/3 av produkten upplöses, blir dyrare och att kolarbetets produktivitet förblir densamma. Med samma kvantum järn, trä, kol, maskin och arbete skall det som förut produceras 30 000 centner. Men eftersom järn, trä, maskin fördyrats, kostar mera arbetstid än förr, måste det ges mera kol för dem än förut.

||353| Produkten skulle fortfarande vara = 30 000 centner. Kolgruvearbetet har förblivit lika produktivt som det var förut. Med samma kvantum levande arbete och samma mängd trä, järn, maskineri etc. producerar det liksom tidigare 30 000 centner. Det levande arbetet utgör samma värde som tidigare, låt oss säga 20 000 £ (värderat i pengar). Däremot kostar trä, järn etc., kort sagt le capital constant, nu 16 000 £ i stället för 10 000 £, d.v.s. att arbetstiden som har nedlagts på dem har ökat med 6/10 eller 60%. Totalproduktens värde är nu 36 000 £ mot tidigare 30 000 £; har således ökat med 1/5 = 20%, Således kostar även en godtycklig del av produkten 1/5 eller 20% mera än förut. Kostade 1 centner tidigare 1 £, så kostar den nu 1 £ + 1/5 = 1 £ 4 sh. Tidigare var 1/3 eller 3/9 av totalprodukten = capital constant, 2/3 = tillsatt arbete. Nu förhåller sig le capital constant till totalproduktens värde = 16 000 : 36 000 = 16 : 36 = 4 : 9. Det uppgår således till 1/9 mera än förut. Den del av produkten som är = det tillsatta arbetet var tidigare = 2/3 eller 6/9 av produkten, nu = 5/9.

Vi har således:

  capital constant tillsatt arbete
värde = 36 000 £ 16 000 £ (4/9 av produkten) 20 000 £ (samma värde som förut = 5/9 av produkten)
produkt = 30 000 ctr [cwts[21*]] 13 3331/3 cwts 16 6662/3 cwts

Kolarbetarnas arbete skulle inte blivit mera improduktivt; men produkten av deras arbete plus det preexisterande arbetet skulle blivit mera improduktivt, d.v.s. 1/9 mera av totalprodukten skulle krävas för att ersätta värdebeståndsdelen av ||354| le capital constant. 1/9 mindre av produkten skulle vara = värdet av det tillsatta arbetet. Nu kommer producenterna av järn, trä etc. att som förut betala bara 10 000 cwts kol. Dessa kostade dem förut 10 000 £. Nu kommer de att kosta dem 12 000 £. En del av kostnaderna för le capital constant skulle således uppvägas genom att de skulle vara tvungna att betala det förhöjda priset för den del av kolet som de skulle erhålla som ersättning för järn etc. Men kolproducenten måste köpa för 16 000 £ råmaterial hos dem. Det återstår således en balans av 4000 £ gentemot honom, d.v.s. 33331/3 cwts coal <kol>. Han skulle således som förut vara tvungen att leverera 16 6662/3 cwts + 33331/3 cwts = 20 000 cwts kol = 2/3 av produkten till konsumenterna som nu måste betala 24 000 £ i stället för 20 000 £ för det. Därmed får de ersätta inte bara arbete utan en del av le capital constant.

Med avseende på konsumenterna skulle saken vara mycket enkel. Om de fortfarande vill förbruka samma kvantum kol, skulle de vara tvungna att betala 1/5 mera för det och att därmed ge ut 1/5 mindre av sin reveny för andra produkter, om produktionskostnaderna förblivit desamma inom varje bransch. Svårigheten ligger bara häri: hur betalar kolproducenten de 4000 £ järn, trä etc., för vilka deras producenter inte behöver något kol? Han har sålt sina 33331/3 cwts, = dessa 4000 £, till konsumenterna av kolet och för dessa erhållit varor av alla slag. Men de kan ingå varken i hans konsumtion eller i hans arbetares konsumtion utan måste ingå i konsumtionen hos järnets, träets etc. producenter, ty med dessa artiklar måste han ersätta värdet av sina 33331/3 cwts. Man kommer att säga: Saken är mycket enkel. Alla konsumenter av kol har att förbruka 1/5 mindre av alla andra varor eller att ge var sin 1/5 mera av sina varor för kolet. Exakt denna 1/5 förbrukar producenterna av trä, järn etc. mera än tidigare. Emellertid går det inte att prima facie <vid första ögonkastet> förstå hur den förminskade produktiviteten i järnverket, maskinfabriken, skogsavverkningen etc. skall sätta respektive producenter i stånd att förbruka en större reveny än tidigare, since the price of their articles is supposed to be equal to their values, and, consequently, to have risen only in proportion to the diminished productivity of their labour <emedan priset för deras artiklar förutsättes vara lika med deras värden och följaktligen ha stigit blott i proportion till den minskade produktiviteten hos deras arbete>.

Låt oss nu anta att järn, trä, maskineri har stigit 3/5 i värde, d.v.s. 60%, Detta kan nu blott bottna i 2 orsaker. Antingen har järn-, träproduktionen etc. blivit mera improduktiv emedan det levande arbete som där använts har blivit mera improduktivt, således emedan ett större arbetskvantum skulle erfordras för att frambringa samma produkt. I detta fall måste producenterna använda 3/5 mera arbete än förut. Arbetskvoten[22*] har förblivit densamma emedan arbetets förminskade produktivkraft endast övergående drabbar enstaka produkter. Följaktligen har också mervärdekvoten förblivit densamma. Producenten behöver 24 arbetsdagar där han tidigare behövde 15, men han betalar till arbetarna fortfarande blott 10 arbetstimmar under var och en av de 24 [arbetsdagarna] och låter dem som förut varje dag arbeta 2 [timmar] gratis. Om således de 15 [arbetarna] arbetade 150 arbetstimmar åt sig själva och 30 för honom, så de 24 [arbetarna] 240 åt sig själva och 48 för honom. (Profitkvoten bryr vi oss här inte om.) Arbetslönen har sjunkit blott i den mån som den utgivits för järn, trä etc., för maskineri[23*], vilket inte är fallet. De 24 arbetarna förbrukar nu 3/5 mera än tidigare de 15. Således kan kolproducenterna avyttra motsvarande mera av värdet av de 33331/3 cwts till dem, d.v.s. till deras master <husbonde> som lägger ut arbetslönen.

Eller den minskade produktiviteten i järn-, träproduktionen etc. härrör därur att delar av deras konstanta kapital, av deras produktionsmedel har fördyrats. Då inträder samma alternativ igen, och slutligen måste den förminskade produktiviteten upplösas i ett ökat kvantum av det använda levande arbetet; således också i ökad arbetslön som konsumenterna delvis betalat till kolmannen i de 4000 £.

I de produktionsgrenar där merarbetet[24*] användes har mervärdets massa stigit emedan antalet arbetare har stigit. Å andra sidan har profitkvoten sjunkit i den mån som alla beståndsdelar av deras capital constant, vari deras egen produkt ingår, [har stigit]; antingen nu de själva behöver en del av sin egen produkt som produktionsmedel eller, som i kolets exempel, deras produkt ingår som produktionsmedel i deras egna produktionsmedel. Men om det cirkulerande kapital som de utlagt på arbetslön har stigit mera än den del av det konstanta kapitalet som de måste ersätta, så har också deras profitkvot stigit, och de ||355| deltar i förbrukningen av en del av de 4000 £.

En värdestegring hos det konstanta kapitalet (uppkommen ur minskad produktivitet inom de arbetsgrenar som levererar det) ökar värdet av den produkt vari det ingår som capital constant, och förminskar den del av produkten (in natura) som ersätter det nytillsatta arbetet, gör det alltså mera improduktivt, för så vitt det värderas i sin egen produkt. För den del av det konstanta kapitalet som utbytes in natura förblir saken densamma. Det utbytes fortfarande samma kvantum järn, trä, kol in natura för att ersätta det förbrukade järnet, träet, kolet, och prishöjningarna täcker här varandra ömsesidigt. Men det överskott av kol som nu utgör en del av kolmannens capital constant och som inte ingår i detta naturautbyte bytes som förut ut mot reveny (i det ovannämnda fallet till en del inte endast mot lön utan också mot profit), bara med den skillnaden att denna reveny inte tillfaller de tidigare konsumenterna, utan producenterna, inom vars sfär ett större kvantum arbete har använts och antalet arbetare har ökat.

Om en industrigren producerar produkter som endast ingår i den individuella konsumtionen, som varken ingår som produktionsmedel i en annan industri (här menas nämligen med produktionsmedel alltid capital constant) eller i den egna reproduktionen (som t.ex. i jordbruket, boskapsskötseln, kolindustrin där kolet självt ingår som matière instrumentale <hjälpsubstans>), så måste dess årsprodukt {ett eventuellt överskott över årsprodukten utan betydelse i denna fråga} alltid betalas ur reveny, lön eller profit.

Låt oss ta det gamla exemplet med linnetyget[25*]. Tre alnar linnetyg består till 2/3 av konstant kapital och 1/3 av tillsatt arbete. 1 aln linnetyg representerar således tillsatt arbete. Om mervärdet är = 25%, så föreställer 1/5 av alnen profiten och de övriga 4/5 alnar den reproducerade arbetslönen. 1/5 konsumerar fabrikören själv eller, vilket är detsamma, andra konsumerar den och betalar honom dess värde som han konsumerar i deras egna eller andra varor. {För enkelhetens skull uppfattas här hela profiten oriktigt som reveny.} Men 4/5 alnar utger han igen som arbetslön; hans arbetare förbrukar dem som sin reveny antingen direkt eller i utbyte mot andra konsumabla produkter, vars ägare konsumerar linnetyget.

Detta är hela den del av de 3 alnar linnetyg - 1 aln - som linnetygsproducenterna kan förbruka själva som reveny. De andra 2 alnarna representerar fabrikörens konstanta kapital; de måste återförvandlas till produktionsbetingelserna för linnetyget: garn, maskineri etc. Från hans ståndpunkt sett är utbytet av de 2 alnarna linnetyg ett utbyte av konstant kapital; men han kan byta ut dem endast mot andras reveny. Sålunda betalar han kanhända garnet med 4/5 av de 2 alnarna eller 8/5 alnar, och maskineriet med 2/5. Spinnaren och maskinbyggaren kan därav åter konsumera var sin 1/3, således den ene 8/15 alnar av de 8/5 alnarna, den andre 2/15 av de 2/5 [alnarna]. Tillsammans 10/15 eller 2/3 alnar. Men 20/15 eller 4/3 alnar måste ersätta råvarorna lin, järn, kol etc. för dem, och var och en av dessa artiklar upplöses i sin tur i en del som representerar reveny (nytillsatt arbete) och en annan som representerar konstant kapital (råvaror och capital fixe etc.).

Men de sista 4/3 alnarna kan endast förbrukas som reveny. Vad som således slutligen framträder som capital constant i garnet och i maskinen och varmed spinnaren och maskinbyggaren ersätter lin, järn, kol (frånsett den del av järnet, kolet etc., som maskinbyggaren ersätter med maskin) får representera blott en del lin, järn, kol, som utgör lin-, järn-, kolproducentens reveny och för vilken således inte något capital constant behöver ersättas, eller måste det räknas till den del av deras produkt vari, såsom vi påvisat ovan, inte någon del av le capital constant ingår. Men sin reveny i järn, kol, lin etc. förbrukar dessa i linnetyg eller i andra konsumabla produkter emedan deras egna produkter såsom sådana inte alls eller blott till en ringa del ingår i deras individuella konsumtion. På så sätt kan en del av järnet, linet utbytas mot en produkt som endast ingår i den individuella konsumtionen, nämligen linnetyg, och i gengäld för detta ersätta det konstanta kapitalet - för spinnaren helt och för maskinbyggaren delvis, medan spinnaren och maskinbyggaren återigen förbrukar linnetyg med den del av sitt garn, av sin maskin, som utgör reveny, och därmed ersätter vävarens capital constant.

Faktiskt upplöses således hela linnetyget i vävarens, spinnarens, maskinbyggarens, linodlarens, kol- och järnproducentens profiter och löner, medan de samtidigt för linnetygsfabrikören och spinnaren ersätter hela deras konstanta kapital. Räkningen skulle inte stämma, om de sista råmaterialproducenterna behövde ersätta sitt eget konstanta kapital i utbyte mot linnetyget, eftersom detta är en artikel för den individuella konsumtionen, vilken inte ingår i någon produktionssfär såsom produktionsmedel, ||356| som en del av det konstanta kapitalet. Räkningen stämmer emedan linnetyget, som linodlaren, kolmannen, järnmannen, maskinbyggaren etc. köpte med sina respektive produkter, ersätter blott den del av deras produkt som för dem upplöses i reveny, men för deras köpare i konstant kapital. Detta är möjligt blott emedan de ersätter den del av sina produkter som inte upplöses i reveny, sålunda inte kan upplösas i konsumabla produkter, in natura eller genom utbyte av konstant kapital mot konstant kapital.

I det ovan sagda kan det förvåna att arbetets produktivitet i en given industrigren förutsättes förbli densamma och att den ändå skulle ha minskat, om produktiviteten av det levande arbete, som användes i denna industrigren, värderades i dess egen produkt. Men saken är mycket enkel.

Antag att produkten av en spinnares arbete är = 5 lbs[26*] garn. Antag vidare att han därvid behöver blott 5 lbs bomull (alltså inget avfall); ett lb garn kostar, låt oss säga en shilling (vi skall abstrahera från maskineriet d.v.s. förutsätta att dess värde har varken minskat eller ökat; i det aktuella fallet är det således = 0). 1 lb bomull [kostar låt oss säga] 8 d. Av de 5 sh som de 5 lbs garn kostar går 40 d (5 × 8 d) = 3 sh 4 d till bomull och 5 × 4 d = 20 d = 1 sh 8 d till det nytillsatta arbetet. Av hela produkten går således för 3 sh 4 d [det är] 3 + 1/3 lbs garn till le capital constant och 12/3 lbs garn till arbetet. Således ersätter 2/3 av de 5 lbs garn konstant kapital och 1/3 av 5 lbs garn eller 12/3 lbs är den del av produkten, som betalar arbetet. Antag att priset för 1 lb bomull nu stiger 50% från 8 d till 12 d eller en shilling. Det blir då för 5 lbs garn för det första 5 sh för 5 [lbs] bomull och 1 sh 8 d för tillsatt arbete, vars kvantum och följaktligen värde uttryckt i pengar förblir detsamma. Således kostar de 5 lbs garn nu 5 sh + 1 sh 8 d = 6 sh 8 d. Men av dessa 6 sh 8 d går nu 5 sh till råmaterialet och 1 sh 8 d till arbetet.

6 sh 8 d = 80 d, av vilka 60 d går till råmaterial och 20 d till arbete. Arbetet utgör numera blott 20 [d] av värdet av de 5 lbs, av 80 d, eller 1/4 = 25%; förut 331/3%. Å andra sidan utgör råmaterialet 60 d = 3/4 = 75%; förut blott 662/3%. Eftersom de 5 lbs garn nu kostar 80 d, så kostar 1 lb = 80/5 d = 16 d. För sina 20 d - värdet av det [nytillsatta] arbetet - kommer således [spinnaren] att erhålla 11/4 lbs av de 5 lbs garn, och 33/4 lbs för råmaterialet. Förut gick 12/3 lbs garn till arbetet (profit och lön) och 31/3 lbs till det konstanta kapitalet. Värderat i sin egen produkt har således arbetet blivit mera improduktivt fastän dess produktivitet förblivit densamma och bara råmaterialet har fördyrats. Men det har förblivit lika produktivt eftersom samma arbete under samma tid har förvandlat 5 lbs bomull till 5 lbs garn och den egentliga produkten av detta arbete (med avseende på bruksvärdet) är bara den garnform som bomullen erhållit. 5 lbs bomull har nu som förut erhållit garnform genom samma arbete. Men den verkliga produkten består inte bara av denna garnform utan också av den råbomull, den materiella substans, som har erhållit denna form, och värdet av denna substans utgör nu en större del av totalprodukten än förut i förhållande till det formgivande arbetet. Alltså betalas samma kvantum spinnarbete med mindre garn eller har den del av produkten, varmed det ersättes, blivit mindre.

Så långt detta.

[c) Vulgära förutsättningar för Garniers polemik mot Smith. Garniers återfall i fysiokratiska föreställningar. Uppfattningen om de improduktiva arbetarnas konsumtion såsom produktionens källa - ett steg tillbaka jämfört med fysiokraterna]

För det första är det alltså fel när Garnier säger att hela kapitalet en définitive <till sist> alltid ersättes genom le revenu du consommateur <konsumentens reveny>, eftersom en del av kapitalet kan ersättas med kapital och inte genom reveny. För det andra är det fånigt i och för sig eftersom revenyn själv - i den mån den inte är lön (eller lön betald ur lön, reveny härledd ur densamma) - är profit av kapitalet (eller reveny härledd ur kapitalets profit). Slutligen är det fånigt att den del av kapitalet som inte cirkulerar (i den meningen att den inte ersättes genom revenu du consommateur) "ne rendrait aucun profit à son possesseur" <"inte skulle avkasta någon profit för sin ägare">[27*]. Faktiskt - under oförändrade produktionsbetingelser - avkastar denna del inte någon profit (rättare sagt inte något mervärde). Men den förutan skulle kapitalet överhuvudtaget inte kunna producera sin profit.

||357| "Allt man kan sluta sig till av denna skillnad är detta: För att sysselsätta produktivt folk behövs det inte bara revenyn av den som nyttjar deras arbete utan också ett kapital som avkastar profiter åt mellanhänder; för att sysselsätta improduktivt folk räcket det däremot för det mesta med en reveny som betalar dem." (a.a. sid. 175)

Denna enda sats är ett sådant konvolut av nonsens, att man därav får klart för sig att Garnier, översättaren av A Smith, in fact inte alls har förstått något av A Smith och framför allt inte ens anar essensen i "Wealth of Nations" - att det kapitalistiska produktionssättet är det mest produktiva (vilket det i jämförelse med de tidigare formerna absolut är).

Framför allt är det en i högsta grad löjlig vändning emot Smith - som ju förklarar improduktivt arbete vara sådant som betalas direkt ur reveny - att yttra:

"för att sysselsätta improduktivt folk räcker det för det mesta med en reveny som betalar dem".

Men nu motsatsen:

"För att sysselsätta produktivt folk behövs det inte bara revenyn av den som nyttjar deras arbete utan också ett kapital som avkastar profiter åt mellanhänder."

(Hur produktivt måste då inte jordbruksarbetet vara hos herr Garnier, där det förutom revenyn, qui jouit du produit de la terre <som åtnjuter jordens produkt>, dessutom behövs ett kapital, qui donne inte blott des profits aux intermédiaires <som inte blott avkastar profiter för mellanhänderna> utan också une rente foncière aux propriétaires <en jordränta för jordägarna>.)

För att "employer ces gens productifs" <"sysselsätta dessa produktiva personer"> behövs det för det första inte kapital som sätter dem i arbete och, för det andra, reveny som konsumerar deras arbete, utan ingenting annat än kapital vilket skapar den reveny som åtnjuter frukten av deras arbete. Om jag såsom skräddarkapitalist ger ut 100 £ i arbetslön, så förskaffar mig dessa 100 £ t.ex. 120 £. De förskaffar mig en reveny av 20 £, med vilken jag nu, om jag så vill, också kan tillgodogöra mig skräddararbetet i form av en "rock". Om jag däremot köper klädesplagg för 20 £ för att bära dem, så har tydligen dessa klädesplagg inte förskaffat mig de 20 £ med vilka jag köper dem. Och saken skulle vara densamma om jag lät en skräddargesäll komma hem till mig och sy ihop rockar för 20 £. I det första fallet fick jag in 20 £ mera än vad jag hade förut, och i det andra fallet har jag efter transaktionen 20 £ mindre än jag hade förut. Förresten skulle jag snart märka att skräddargesällen som jag betalar direkt ur min reveny dessutom inte gör rocken så billigt som när jag köper den från l'intermédiaire <förmedlaren, mellanhanden>.

Garnier inbillar sig att profiten betalas av konsumenten. Konsumenten betalar varans "värde"; och fastän det ligger en profit för kapitalisten inbakad i den, är varan för honom, konsumenten, billigare än om han hade gett ut sin reveny direkt i arbete för att låta producera i minsta skala för sitt privatbehov. Det framgår här tydligt att Garnier inte har den blekaste aning om vad kapital är. Han fortsätter:

"Erhåller alltså inte många improduktiva arbetare, såsom skådespelare, musiker o.s.v. för det mesta sina arbetslöner via en direktör som drar profiter ur det kapital som är placerat i dylika företag?" (a.a. sid. 175, 176)

Denna anmärkning är riktig men visar bara att en del av de arbetare som A Smith kallar improduktiva i sin andra definition, är produktiva enligt hans första.

"Därav följer att man måste anta, att det i ett samhälle med en mycket talrik produktiv klass existerar en stor ackumulation av kapitaler i händerna på arbetets mellanhänder eller företagare." (a.a. sid. 176)

Verkligen: masslönarbete är endast ett annat uttryck för massor av kapital.

"Det är således inte, som Smith antar, förhållandet mellan kapitalernas och revenyernas massa som bestämmer förhållandet mellan den produktiva och den improduktiva klassen. Detta senare förhållande tycks snarare bero på folkets seder och bruk, på ett mer eller mindre framskridet utvecklingsstadium hos dess industri." (sid. 177)

Om produktiva arbetare är sådana som betalas av kapitalet och improduktiva sådana som betalas av revenyn, så förhåller sig tydligen den produktiva klassen till den improduktiva som kapitalet till revenyn. Emellertid kommer den proportionella tillväxten av de bägge klasserna inte blott att bero på det rådande förhållandet mellan kapitalernas massa och revenyernas massa. Den kommer att bero på i vilket förhållande den växande revenyn (profiten) förvandlas till kapital eller ges ut som reveny. Fastän bourgeoisin ursprungligen är mycket sparsam, kopierar den vid kapitalets, d.v.s. arbetarnas växande produktivitet feodalernas ||358| vana att hålla sig med tjänstefolk. Enligt den senaste rapporten (1861 eller 1862)[28*] angående factories utgjorde det totala antalet personer (managers inbegripna) sysselsatta i de egentliga factories i U[nited] K[ingdom] <det förenade kungariket> bara 775 534,- medan antalet kvinnliga tjänare bara i England utgjorde 1 miljon. Vilken snygg inrättning som låter en fabriksflicka svettas 12 timmar i fabriken för att fabriksherren med en del av hennes obetalda arbete skall kunna ta hennes syster som piga, hennes bror som groom <kammartjänare> och hennes kusin som soldat eller polis i sin personliga tjänst!

Garniers sista tillägg är tautologiskt osmakligt. Förhållandet mellan de produktiva och improduktiva klasserna beror [enligt honom] inte på förhållandet mellan kapital och reveny, eller rather <snarare> på massan av de förefintliga varor som ges ut i form av kapital eller reveny, utan (?) på seder och habitudes du peuple <folkets vanor>, på le degré <utvecklingsstadiet> hos dess industri. Faktiskt inträder den kapitalistiska produktionen först vid ett visst utvecklingsstadium hos industrin.

Såsom bonapartistisk senator svärmar Garnier naturligtvis för lakejer och betjänter överhuvudtaget:

"Inte någon klass av samma antal personer bidrar så mycket till att förvandla de från revenyerna härrörande summorna till kapitalet som tjänstefolket gör." (sid. 181)

Sannerligen, inte från någon annan klass rekryteras en mera mindervärdig del av småborgarskapet. Garnier begriper inte hur Smith

"en man som är en så skarpsinnig iakttagare" inte högre värderar "denna mellanhand, som har placerats vid den rikes sida för att plocka upp resterna av den reveny som denne så sorglöst slösar bort". (a.a. sid 182, 183)

I själva denna fras säger han att han blott "recueillit les débris du revenu" <"plockar upp resterna av revenyn">. Men av vad består denna reveny? Av den produktive arbetarens obetalda arbete.

Efter all denna dåliga polemik mot Smith förklarar Garnier i ett återfall i fysiokratin jordbruksarbetet vara det enda produktiva arbetet! Och varför det? Därför att det

"skapar ännu ett nytt värde, ett värde som inte fanns till i samhället i det ögonblick då detta arbete började sin verksamhet, inte ens som ekvivalent; och det är detta värde som förskaffar jordägaren en jordränta". (a.a. sid. 184)

Vad är då produktivt arbete? Det som skapar ett mervärde, une valeur nouvelle <ett nytt värde> utöver l'équivalent <ekvivalenten> som det erhåller som lön. Det är nu inte Smiths fel att Garnier inte begriper, att utbyte av kapital mot arbete inte betyder något annat än att utbyta en vara av givet värde, lika med ett givet arbetskvantum, mot ett större kvantum arbete än den själv innehåller, och att på så sätt

"skapa ett nytt värde som inte fanns till i samhället i det ögonblick då detta arbete började sin verksamhet, inte ens som ekvivalent". |VIII-358||

||IX-400|[33] Herr G Garnier hade 1796 i Paris utgivit: "Abrégé élémentaire des Principes de l'Économie Politique". Tillsammans med den fysiokratiska åsikten att endast la culture <jordbruket> vore produktivt finns den andra åsikten (som i hög grad förklarar hans polemik mot A Smith), att konsumtionen (som i stor omfattning representeras av "les travailleurs improductifs") vore produktionens källa och att den senares storlek mätes efter den förras storlek. De improduktiva arbetarna tillfredsställer les besoins artificiels <de artificiella behoven> och konsumerar materiella produkter, är sålunda nyttiga på alla sätt. Därför polemiserar han också mot ekonomin (sparsamheten). På sid. XIII de son avertissement (i hans förord) heter det:

"En persons förmögenhet förökas genom sparsamhet; ett samhälles förmögenhet får däremot sin tillväxt ur ökningen av konsumtionen."

Och på sid. 240 i le chapitre om les dettes publiques <kapitlet om statsskulderna>:

"Förbättrandet och utvidgandet av jordbruket och följaktligen framstegen inom industri och handel har inte någon annan orsak än tillväxten av de artificiella behoven."

Il en conclut que les dettes publiques sont une bonne chose, en ce qu'elles augmentent ces besoins <Han drar därav slutsatsen att statsskulderna gör mycken nytta eftersom de förökar dessa behov>. |IX-400||

||IX-421|[34] Schmalz. I sin kritik av den Smithska distinktionen mellan travail productif et travail improductif säger denna tyska efterhörd av fysiokratin (tyska upplagan 1818):

"Jag påpekar bara ... att den skillnad som Smith gör mellan produktivt och improduktivt arbete förefaller oviktig och inte särskilt exakt, om man betänker att andras arbete i allmänhet inte betyder något annat för oss än tidsbesparing och att denna tidsbesparing är allt som utgör dess värde och dess pris."

{Här förväxlar han att ett tings värde och pris inte bestämmes genom den av arbetets delning förorsakade économie du temps <tidsbesparing>, utan att jag erhåller mera bruksvärde för samma värde, att arbetet blir mera produktivt eftersom ett större kvantum produkter levereras under samma tid; men i egenskap av fysiokraternas eftersägare får han naturligtvis inte söka värdet i själva arbetstiden.}

"Snickaren t.ex. som tillverkar ett bord för mig, och betjänten som bär mina brev till posten, rengör mina kläder och skaffar fram saker och ting jag behöver, den ene som den andre uträttar tjänster av precis samma natur; den ene som den andre besparar mig den tid jag skulle vara tvungen att uppbjuda för att förvärva skickligheten och färdigheten därtill." (Schmalz, "Économie Politique", övers av Henri Jouffroy etc., bd I, 1826, sid. 304)

Följande yttrande av samme Schmalzsmörjpotta[29*] är också viktigt för Garniers sammanlänkning for instance <t.ex.> av hans konsumtionssystem (och av den ekonomiska nyttan of vast expenditure <av stora utgifter>) med fysiokratin:

"Detta system" (Quesnays) "gör hantverkarnas och även de enkla konsumenternas konsumtion till en merit, eftersom denna konsumtion, om än indirekt och medelbart, bidrar till nationalinkomstens tillväxt; ty utan denna konsumtion skulle de konsumerade produkterna inte ha producerats av jorden och inte kunnat läggas till jordägarens reveny." (sid. 321) |IX-421||

[19. Avslutande anmärkningar till Smith och hans distinktion mellan produktivt och improduktivt arbete]

||VIII-417| Innan vi nu avslutar A Smith skall vi citera ytterligare två ställen, det första där han luftar sitt hat mot den improduktiva government <regeringen>, det andra där han söker utreda varför industrins etc. framsteg förutsätter fritt arbete. Om Smiths hat mot svartrockarna[30*].

Det första stället låter:

"Det är därför den största oförskämdhet och arrogans om kungar och ministrar gör anspråk på att övervaka privatpersoners sparsamhet och att inskränka deras utgifter genom lagar mot lyx och genom ett förbud mot införsel av utländska lyxvaror. De är själva jämt och utan undantag samhällets största slösare. Låt dem bara noga ge akt på sin egen yppighet, så kan de lugnt låta privatpersonerna sköta sin. Om deras egna extravaganser inte ruinerar staten, kommer deras undersåtars aldrig att göra det." (bd II, bok II, kap III, ed McCulloch, sid. 122)

Och ännu en gång följande ställe[31*]:

"Arbetet hos några av de högst ansedda ständerna i samhället är, i likhet med tjänstefolkets, inte värdebildande"

{det har value, kostar därför en ekvivalent, men det producerar inte något value}

"och fixeras eller realiseras inte i något varaktigt föremål eller en säljbar vara ... Sålunda är t.ex. suveränen med alla sina justitieämbetsmän och officerare som lyder under honom, hela armén och flottan improduktiva arbetare. De är samhällets tjänare och underhålles genom en del av årsprodukten av andra människors flit ... Till samma klass hör ... präster, jurister, läkare, litteratörer och lärda av alla slag; skådespelare, gycklare, musiker, operasångare, balettdansörer o.s.v." (a.a. sid. 94, 95)

Detta är den ännu revolutionära bourgeoisins språk, vilken ännu inte lagt hela samhället, staten etc. under sig. Dessa transcendenta befattningar, gamla och ärevördiga, suveränen, domare, officerare, svartrockar etc., de gamla ideologiska ständerna i sin helhet vilka de ger upphov till, deras lärda, lärare och svartrockar, blir ekonomiskt likställda med svärmen av deras egna lakejer och pajaser, som de och la richesse oisive <den sysslolösa rikedomen>, jordadeln och capitalistes oisifs <sysslolösa kapitalister> underhåller. De är blotta servants du public <samhällets tjänare> liksom de andra är deras servants. De lever på the produce of other people's industry <produkten av andras flit>, måste alltså reduceras till minsta mått. Stat, kyrka etc. är berättigade blott i den mån de är utskott för förvaltning och tillvaratagande av de produktiva borgarnas gemensamma intressen; och deras kostnader, emedan de såsom sådana hör till les faux frais de production <produktionens bikostnader>, måste reduceras till ett oumbärligt minimum. Denna åsikt har historiskt intresse på grund av sin skarpa motsättning, dels till antikens åskådning, där det materiellt produktiva arbetet bär slaveriets brännmärke och enbart betraktas som piedestal för le citoyen oisif <den sysslolöse borgaren>, dels till åskådningen hos den från medeltidens upplösning härstammande absoluta eller aristokratiskt-konstitutionella monarkin, vilken Montesquieu, själv fortfarande fången däri, uttrycker så naivt i följande mening (bok VII, kap IV, "Esprit des lois"):

"Om inte de rika ger ut mycket, kommer de fattiga att dö av svält."

Men så snart bourgeoisin har erövrat terrängen, dels själv har bemäktigat sig staten, dels har ingått en kompromiss med dess gamla innehavare, vidare har känt igen de ideologiska ständerna som kött av sitt eget kött och överallt förvandlat dem till sina egna funktionärer; så snart den själv inte längre som representant för det produktiva arbetet konfronteras med dem, utan de egentliga produktiva arbetarna reser sig mot den och i sin tur talar om för den att den lever på other people's industry; så snart den är tillräckligt bildad för att inte helt gå upp i produktionen utan att också vilja konsumera "bildat"; så snart de intellektuella arbetena själva mera och mera utförs i dess tjänst, inträder i tjänst hos den kapitalistiska produktionen, då vänder sig bladet och den försöker från sin egen ståndpunkt "ekonomiskt" rättfärdiga vad den tidigare kritiskt bekämpat. Dess talesmän och samvetsöverslätare på denna linje är dessa Garniers m.fl. Därtill kommer ivern hos dessa ekonomer, som själva är svartrockar, professorer etc., att bevisa den "produktiva" nytta de gör, att "ekonomiskt" rättfärdiga sina löner.

||418| Det andra stället, som hänför sig till slaveriet, har följande lydelse (a.a., bd III, bok IV, kap IX, sid. 549-551, éd Garnier):

"Dylika sysselsättningar" (d'artisna et de manufacturier <hantverkarens och tillverkarens>) "betraktades" (i plusieurs ancien états <i flera antika stater>) "som passande blott för slavar, och deras utövande var förbjuden för borgarna. Till och med i stater där detta förbud inte gällde, som t.ex. i Aten och Rom, var folket faktiskt utestängt från alla de sysslor som i dag utförs av stadsbefolkningens lägsta klass. Dessa sysslor utfördes i Aten och Rom av de rikas slavar som skötte dem för sina herrars räkning; och rikedomen, makten och protektionen hos de senare gjorde det nästan omöjligt för en fattig fri man att finna avsättning för sin arbetsprodukt om denna måste konkurrera med arbetsprodukten av de rikas slavar. Men slavar är sällan uppfinningsrika, och de för produktionen mest fördelaktiga förbättringar som underlättar och förkortar arbetet, genom maskiner, genom bättre anordningar eller fördelning av arbetet, har alla uppfunnits av friborna män. Om det rentav fallit någon slav in att föreslå en dylik förbättring, så hade hans herre varit böjd att betrakta hans förslag som en ingivelse av lättja och av en önskan att spara den egna mödan på bekostnad av sin herre. Den stackars slaven hade antagligen, i stället för en belöning, inget annat att vänta än ett mycket ovänligt bemötande och kanske till och med en upptuktelse. I de manufakturer som drives med slavar måste följaktligen i regel mera arbete användas för att tillverka samma mängd produkter än i dem som drives av fria. Av den anledningen är arbetsprodukten i manufakturer av det förra slaget i regel dyrare än i dem av det senare. Herr Montesquieu anmärker att de ungerska gruvorna, fastän inte mera givande än de turkiska i deras grannskap, alltid exploateras med mindre kostnader och därför med större profit. De turkiska gruvorna bearbetas med hjälp av slavar, och dessa slavars armar är de enda maskiner vars användning turkarna någonsin tänkt på. De ungerska gruvorna bearbetas av fria män som gör bruk av ett rikligt utrustat maskineri för att underlätta och förkorta sitt arbete. Enligt det lilla vi vet om manufakturprodukternas priser på grekernas och romarnas tid förefaller det som om produkter av finaste kvalitet var ytterst dyra."

A Smith säger själv, a.a. bd III, bok IV, kap I, sid. 5[35]:

"Herr Locke påpekar att man måste skilja mellan penningen och de andra rörliga varorna. All annan lös egendom, menar han, är av så förgänglig natur, att man inte kan bygga mycket på en rikedom som består av detta slag av gods ... Penningen är däremot en verklig vän etc."

Och vidare, a.a. sid. 24, 25:

"De konsumabla varorna, säger man, är snart förstörda, medan guld och silver är av varaktig natur. Om de inte oavbrutet exporterades, så skulle dessa metaller kunna ackumuleras under flera århundraden, så att landets verkliga rikedom skulle tillväxa otroligt."

Monetärsystemets man svärmar för guld och silver emedan de är pengar, bytesvärdets självständiga tillvaro, påtagliga tillvaro, dess i evighet bestående tillvaro, i den mån de inte tillätes bli cirkulationsmedel, en blott flyktig form för varornas bytesvärde. Deras ackumulation, anhopning, skattbildning är således hans sätt att berika sig. Och som jag påvisat i citatet från Petty[36], värderas de andra varorna efter den grad i vilken de är mer eller mindre varaktiga, d.v.s. förblir bytesvärde.

Nu upprepar A Smith för det första samma betraktelse angående varornas relativt större eller mindre varaktighet i det avsnitt där han talar om den för rikedomens bildande mer eller mindre nyttiga konsumtionen, allteftersom den försiggår i mer eller mindre förgängliga konsumtionsartiklar.[37] Här framskymtar alltså monetärsystemet, och detta med nödvändighet, eftersom också vid direkt konsumtion den eventualiteten kvarstår, att ||419| konsumtionsartikeln förblir rikedom, vara, således enhet av bruksvärde och bytesvärde och detta beror av den grad i vilken bruksvärdet är varaktigt och konsumtionen således endast långsamt upphäver dess möjlighet att vara en vara eller bytesvärdets bärare.

För det andra. I sin andra distinktion mellan produktivt och improduktivt labour återkommer han helt - i en utförligare form - till monetärsystemets distinktion.

Det produktiva labour

"fixeras och realiseras i ett särskilt föremål eller en säljbar vara som fortsätter att existera åtminstone under någon tid efter det att arbetet har slutförts. Det liksom samlas och magasineras en viss mängd arbete för att bli använt senare när det behövs."

Däremot försvinner resultaten av improductive labour eller services

"vanligen i samma ögonblick som de presteras och efterlämnar sällan ett spår eller ett värde, för vilket samma mängd tjänster senare skulle kunna anskaffas". (bd II, bok II, kap III, ed McCulloch, sid. 94)

Alltså samma åtskillnad som monetärsystemet gör mellan guld och silver å den ena sidan och varor å den andra, gör Smith mellan varorna och the services <tjänsterna>. Också här är det fråga om ackumulation, men inte längre i skattbildningens form utan i den reella, d.v.s. reproduktionens form. Varan går under i konsumtionen, men sedan frambringar den åter vara av högre värde eller, om den inte användes på detta sätt, är den själv värde varmed andra varor kan köpas. Det är en egenskap hos arbetets produkt att den existerar i ett bruksvärde som är plus ou moins <mer eller mindre> varaktigt och därför kan avyttras igen, i ett bruksvärde vari den är vendible commodity <säljbar vara>, bärare av bytesvärdet, vari den själv är vara - eller faktiskt pengar. Les services des travailleurs improductifs blir inte till pengar igen. Jag kan inte betala några skulder eller köpa varor eller köpa arbete som alstrar surplusvärde för de tjänster som jag betalar advokaten, läkaren, prästen, musikern etc., statsmannen, soldaten etc. för. De har försvunnit som förgängliga konsumtionsartiklar.

Smith säger således au fond <i grund och botten> detsamma som monetärsystemet. Hos dem är blott det arbete produktivt som alstrar pengar, guld och silver. Hos Smith är blott det arbete produktivt som producerar pengar för sin köpare, det är bara det att han ser penningkaraktären i alla varor trots deras förklädnad, medan monetärsystemet ser den blott i den vara som utgör den självständiga tillvaron för bytesvärdet.

Denna distinktion grundar sig på själva den borgerliga produktionens väsen, där rikedomen inte är lika med bruksvärde, utan endast varan, bruksvärdet som bytesvärdets bärare, som pengar, är rikedom. Vad monetärsystemet inte begrep är hur dessa pengar skapas och förökas genom varornas konsumtion, inte genom deras förvandling till guld och silver vari de är kristalliserade såsom självständigt bytesvärde men vari de inte bara förlorar sitt bruksvärde utan dessutom inte förändrar sin värdestorlek.

 


[SJÄTTE KAPITLET]

Utvikning
Tableau Économique suivant <enligt> Quesnay[38]

||X-422| 5000 millions de produit brut annuel (livres tournois) <5000 miljoner årlig bruttoprodukt (i Tours-livres[32*])>

En avances primitives et annuelles, les fermiers dépensent <Arrendatorerna ger ut i ursprungliga och årliga förskott>    En fermages, les propriétaires fonders touchent <I arrendeavgifter uppbär jordägarna>    La classe sterile dispose d'un fonds de <Den sterila klassen förfogat över en fond av>
a') 2000 millions a) 2000 millions a'') 1000 millions
b) 1000 millions   c) 1000 millions
b'') 1000 millions    
d) 1000 millions   b') 1000 millions

   
5000 millions   2000 millions dont moitié reste comme un fonds appartenant à la classe stérile <2000 miljoner av vilka hälften återstår såsom en fond tillhörande den sterila klassen>

[OBS! Streckade linjer är dragna från a) till b), från a) till c), från c) till d), från a') till b'), samt från a'') till b''). - MIA]

För att förtydliga tablån betecknar jag det som Quesnay varje gång tänker sig som utgångspunkt för en cirkulation med a, a', a'', det följande ledet i cirkulationen med b, c, d, respektive b', b''.[39]

Vad som framför allt var iögonfallande i denna tablå och som måste imponera på Quesnays samtida är det sätt på vilket penningcirkulationen framstår som blott bestämd genom varucirkulationen och varuproduktionen, in fact <faktiskt> genom kapitalets cirkulationsprocess.

[1. Cirkulation mellan arrendator och jordägare Penningens återgång till arrendatorn utan att någon reproduktion äger rum]

Arrendatorn betalar till att börja med 2000 miljoner frs i pengar till the landlord, le propriétaire <jordägaren>. För dessa köper den senare från arrendatorn livsmedel för 1000 miljoner. 1000 miljoner i pengar flyter således tillbaka till arrendatorn, medan 1/5 av le produit brut har disponerats, vilken definitivt går ut ur cirkulationen in i konsumtionen. Vidare köper the landlord för 1000 miljoner i pengar 1000 miljoner i fabriksvaror, icke-agrikulturella produkter. Därmed går en andra 1/5 av de (nu fasonerade) produkterna över från cirkulationen in i konsumtionen. Dessa 1000 miljoner i pengar finns nu i händerna på la classe stérile som med dem köper livsmedel för 1000 miljoner från arrendatorn. De andra 1000 miljonerna som arrendatorn har betalt till the landlord i jordräntans form, flyter därmed tillbaka till honom. Å andra sidan har en annan 1/5 av hans produkt tillfallit la classe stérile, ur cirkulationen in i konsumtionen. Vid slutet av denna första transaktion har vi således de 2000 miljonerna i pengar åter i arrendatorns hand. De har genomgått fyra olika slags cirkulationsprocesser.

För det första tjänade de som betalningsmedel för jordräntan. I denna fonction <funktion> cirkulerar de inte någon del av årsprodukten utan är endast en cirkulerande anvisning på den del av le produit brut <bruttoprodukten> som motsvarar jordräntan.

För det andra. För en hälft av de 2000 miljonerna, för 1000 miljoner, köper le propriétaire livsmedel från arrendatorn, realiserar således sina 1000 miljoner i livsmedel. Arrendatorn återfår med de 1000 miljonerna i pengar in fact <faktiskt> blott hälften av den anvisning på 2/5 av sin produkt, vilken han har gett the landlord. Denna gång cirkulerar de 1000 miljonerna - eftersom de tjänar som köpmedel - varor till detta belopp, vilka tillfaller den definitiva konsumtionen. De 1000 miljonerna tjänar här endast som köpmedel för the landlord; han återförvandlar pengarna till bruksvärde (vara som emellertid ingår i den definitiva konsumtionen, som köpes som bruksvärde).

Om vi betraktar blott den enskilda akten, så spelar pengarna för arrendatorn bara den roll som de såsom köpmedel alltid spelar för säljaren, nämligen att vara den förvandlade formen av hans vara. The landlord har sina 1000 miljoner pengar i spannmål, arrendatorn har förvandlat spannmål till ett pris av 1000 miljoner till pengar, har realiserat priset. Men om vi betraktar denna akt i samband med den föregående cirkulationsakten, så framstår penningen här inte blott som en metamorfos av arrendatorns vara, inte som gyllene ekvivalent till hans vara. Dessa 1000 miljoner i pengar är ju blott hälften av de 2000 miljonerna i pengar som arrendatorn har betalat till the ||423| landlord i jordräntans form. Han erhåller för de 1000 miljonerna i varor visserligen 1000 miljoner i pengar men han köper därmed i själva verket blott de pengar tillbaka varmed han betalat jordräntan till the landlord, eller the landlord köper för de 1000 miljoner han erhållit från arrendatorn 1000 miljoner i varor från arrendatorn. Han betalar arrendatorn med de pengar han erhållit från arrendatorn utan ekvivalent[15*].

Detta återflytande av pengarna till arrendatorn låter dem d'abord <vid första anblicken> - i samband med den första transaktionen - inte framstå för honom som enkelt cirkulationsmedel. Men i så fall är detta återflytande väsentligen olikartat från pengarnas återflytande till utgångspunkten, såvitt denna rörelse uttrycker en reproduktionsprocess.

Till exempel: kapitalisten eller - för att helt utelämna det karakteristiska hos den kapitalistiska reproduktionen - en producent ger ut 100 £ för råmaterial, arbetsinstrument och livsförnödenheter för den tid han arbetar. Vi skall förutsätta att han inte lägger mera arbete till produktionsmedlen än han har gett ut för livsförnödenheterna, för lönen han har betalt till sig själv. Om råmaterialet etc. är = 80 £, de förbrukade livsförnödenheterna = 20 £ och det tillagda arbetet dito = 20 £, så är produkten = 100 £. Om han säljer den igen, så flyter de 100 £ i pengar tillbaka till honom o.s.v. Denna återgång av pengarna till deras utgångspunkt uttrycker här inte någonting annat än den ständiga reproduktionen. Metamorfosen är här blott P-V-P[33*], förvandling av pengar till vara och återförvandling av vara till pengar - denna blotta växling av formerna vara och pengar utgör här samtidigt reproduktionsprocessen. Pengarnas förvandling till varor - produktionsmedel och livsförnödenheter; vidare dessa varors inträde som element i arbetsprocessen, deras utträde ur denna som produkt; sedan återigen vara som processens resultat, så snart nämligen den färdiga produkten åter ingår i cirkulationsprocessen och därmed som vara konfronteras med penningen, och slutligen dess återförvandling till pengar, eftersom den färdiga varan endast kan bytas ut mot sina produktionselement efter det att den dessförinnan förvandlats till pengar.

Penningens ständiga återvändo till sin utgångspunkt är här inte blott ett uttryck för dess formella förvandling till vara och varans till pengar, såsom den tar gestalt i den enkla cirkulationsprocessen eller i det blotta varuutbytet, utan samtidigt för varans ständiga reproduktion genom samme producent.[15*] Bytesvärdet (penningen) förvandlas till varor som ingår i konsumtionen, förbrukas som bruksvärden, men [ingår] i den reproduktiva eller industriella konsumtionen, som därför återställer det ursprungliga värdet och följaktligen åter framträder i samma penningsumma (i det ovannämnda exemplet, där producenten endast arbetar för sitt livsuppehälle). P-V-P anger här att P inte bara formellt förvandlas till V, utan att V verkligen konsumeras som bruksvärde, övergår från cirkulationen till konsumtionen, men till den industriella konsumtionen, så att dess värde bibehålles och reproduceras i konsumtionen, att den följaktligen åter visar sig vid processens slut och bibehålles i transaktionen P-V-P.

Däremot äger någon reproduktionsprocess inte rum i det ovannämnda återflytandet av pengarna från the landlord till arrendatorn. Det är som om arrendatorn hade gett the landlord marker eller tickets <biljetter> för 1000 miljoner i produkter. Så snart the landlord löser ut dessa tickets, återflyter de till arrendatorn, inlöser denne dem igen. Om the landlord hade låtit sig betalas hälften av jordräntan omedelbart in natura, så skulle någon penningcirkulation inte alls ha ägt rum. Hela cirkulationen skulle ha inskränkt sig till ett enkelt skifte från hand till hand, en övergång av produkten ur arrendatorns till the landlord's hand. Först ger arrendatorn the landlord pengarna i stället för varan och sedan återlämnar the landlord pengarna till arrendatorn för att ta själva varan. Pengarna användes av arrendatorn som betalningsmedel till the landlord; de tjänar the landlord som köpmedel gentemot arrendatorn. I den förra funktionen avlägsnar de sig från arrendatorn, i den senare återvänder de till honom.

Detta slag av återflytande av pengarna till producenten måste äga rum varje gång han - i stället för en del av sin produkt - betalar värdet av denna produkt i pengar till sin borgenär; och som borgenär framstår här var och en som är coproprietor <delägare> till hans surplus. T.ex: alla skatter betalas av producenterna i pengar. Pengarna är här för dem ett betalningsmedel till staten. Staten köper för dem varor av producenterna. De blir köpmedel i dess hand och återflyter på så sätt till producenterna i samma proportion som deras varor går bort från dem.

Detta moment av återflytande - detta egendomliga, icke genom reproduktionen bestämda återflytande av penningen - måste alltid uppträda vid utbytet av reveny mot kapital. Det som här kommer pengarna att flyta tillbaka är inte reproduktionen utan konsumtionen. Revenyn har betalats i pengar; men den kan konsumeras endast i varor. Pengarna som erhållits såsom reveny från producenterna måste således återbetalas till dem för att man skall erhålla samma värdebelopp i varor, d.v.s. för att konsumera revenyn. De pengar varmed revenyn betalas, alltså t.ex. jordränta, ränta eller skatter {den ||424| industrielle kapitalisten betalar sin reveny till sig själv i produkten, eller vid produktens försäljning den del därav som bildar hans reveny}, har betalningsmedlets allmänna form. Den som betalar revenyn est supposé <förutsättes> att av sin borgenär ha erhållit en del av sin egen produkt, t.ex. arrendatorn de 2/5 av produkten som enligt Quesnay konstituerar jordräntan. Han är bara deras nominelle eller de facto-innehavare.

Den del av arrendatorns produkt som konstituerar hans jordränta behöver således för sin cirkulation mellan arrendator och landlord blott en penningsumma lika med produktens värde, fastän detta värde cirkulerar två gånger. Först betalar arrendatorn jordräntan i pengar; sedan köper the landlord produkter för samma pengar. Det förra är en enkel transfer av pengar, eftersom pengarna fungerar blott som betalningsmedel och det således är förutsatt att varan för vilken de betalas redan finns i den betalandes ägo och inte tjänar honom som köpmedel, att han inte erhåller någon ekvivalent för dem utan fastmera äger denna ekvivalent på förhand. I det senare fallet däremot verkar de som köpmedel, som cirkulationsmedel för vara. Det är som om arrendatorn hade köpt sin andel av produkten av the landlord för de pengar med vilka han betalar sin jordränta. The landlord köper produkten tillbaka från arrendatorn med samma pengar som han på så sätt erhållit från arrendatorn (som emellertid i verkligheten gett bort dem utan ekvivalent).

Samma penningsumma således, som överlämnas av producenterna till revenyägarna i form av betalningsmedel, tjänar innehavarna av revenyn som köpmedel för producenternas varor. Detta dubbla platsombyte av pengarna, ur producentens hand till revenyägarens hand och ur dennes hand tillbaka till producentens hand, uttrycker sålunda blott ett enkelt platsombyte av varan, nämligen ur producentens hand till revenyägarens hand. Eftersom producenten est supposé att vara skyldig revenyägaren en del av sin produkt, betalar han honom faktiskt genom jordräntans pengar endast i efterhand värdet av den vara som redan gått över i hans besittning. Varan finns i hans hand. Men den är inte hans egendom. För de pengar som han betalar i form av reveny köper han in den i sin ägo. Varan byter följaktligen inte hand. När pengarna byter hand, så uttrycker detta endast ett ombyte i äganderätten till varan som förblir i producentens hand som förut. Det är därför pengarna byter plats två gånger, medan varan byter hand bara en gång. Pengarna cirkulerar två gånger för att få varan att cirkulera en gång. Men så cirkulerar de också blott en gång som cirkulationsmedel (köpmedel), medan de cirkulerade andra gången som betalningsmedel, vid vars cirkulation, såsom jag tidigare påvisat, ett samtidigt platsombyte av vara och pengar inte äger rum.

I själva verket kan arrendatorn, om han inte har några pengar utan bara sin produkt, betala sin produkt först efter att dessförinnan ha sålt sin vara, således efter att den redan har genomgått sin första metamorfos, innan han kan utbetala den i pengar till the landlord. Även med hänsyn tagen till detta sker flera platsombyten av pengar än av vara. Först [genomföres] V-P; 2/5 av varan säljes och förvandlas till pengar. Här sker samtidigt ombyte av vara och pengar. Men därpå går dessa samma pengar, utan att varan byter plats, över från arrendatorns till the landlord's hand. Här sker pengarnas platsombyte utan varans platsombyte. Det är samma sak som om arrendatorn hade en copartner <delägare>. Han har emottagit pengarna med måste dela dem med sin copartner. Eller snarare är det med avseende på de 2/5 samma sak som om en servant <tjänare> åt arrendatorn hade emottagit pengarna. Denne servant måste ge dem till arrendatorn, kan inte behålla dem i egen ficka. Pengarnas övergång ur den ena handen till den andra uttrycker här inte alls någon metamorfos av varan utan blott överflyttandet av pengarna ur deras omedelbara innehavares hand till deras ägares hand. Så kan således vara fallet om den förste mottagaren av pengarna blott är pengarnas kolportör för his employer <sin huvudman>. I så fall är pengarna inte heller betalningsmedel utan en enkel överföring ur mottagarens hand, som inte äger dem, i ägarens hand.

Detta slags platsombyte av pengarna har absolut ingenting att göra med varans metamorfos, lika litet som det platsombyte som härrör från det blotta utbytet av en penningsort mot en annan. Men i fråga om betalningsmedel är det alltid underförstått att betalaren har emottagit vara som han betalar i efterhand. I arrendatorns fall har han inte erhållit denna vara; den befinner sig i hans hand innan den finns i the landlord's, och den är en del av hans produkt. Men juridiskt sett erhåller han äganderätten till den först genom att överlämna pengarna han erhållit för den till the landlord. Hans rättsanspråk på varan växlar; själva varan finns fortfarande i hans hand. Men först fanns den i hans hand som besittning, men dess ägare var the landlord. Nu finns den i hans hand som hans egen egendom. Förändringen av den juridiska form under vilken varan befinner sig i samma hand, har naturligtvis inte medfört att själva varan byter hand.

[2. Om penningcirkulationen mellan kapitalist och arbetare]

[a) Den avsmakliga frasen om arbetslönen som kapitalistens förskott till arbetaren. Borgerlig föreställning om profiten som riskpremie]

||425| {Härav ser man samtidigt hur osmaklig den fras är som "förklarar" kapitalistens profit därur att han förskotterar pengar till arbetaren innan han har förvandlat varan till pengar.

För det första. Om jag köper varor för min egen konsumtion, så erhåller jag inte någon "profit", eftersom jag är köparen och varans ägare är "säljaren" och eftersom min vara har penningens form och hans vara först måste förvandlas till pengar. Kapitalisten betalar arbetet först efter att ha konsumerat det, medan andra varor betalas innan de konsumeras. Detta har sitt ursprung i den egendomliga naturen hos den vara som han köper och som faktiskt levereras först sedan den har konsumerats. Penningen uppträder här som betalningsmedel. Kapitalisten har alltid tillägnat sig varan "arbete" innan han betalar den. Men att han köper den enbart för att göra en profit på produktens återförsäljning är ingen grund till att han gör denna profit. Det är ett motiv. Och det skulle inte betyda något annat än: han gör en profit vid köpet av lönarbetet eftersom han vill göra en profit på dess återförsäljning.

För det andra. Men han förskotterar ändå arbetaren den del av produkten som i penningens form tillfaller denne som arbetslön, och besparar honom på så sätt mödan och risken och tiden att själv förvandla den honom tillkommande delen av varan till pengar. Skall inte arbetaren betala honom för den mödan, den risken och den tiden? Således i gengäld erhålla mindre av produkten än annars skulle tillkomma honom?

Därmed kullkastas hela förhållandet mellan lönarbete och kapital och omintetgöres det ekonomiska rättfärdigandet av the surplus value <mervärdet>. Processens resultat är i själva verket att den fond varur kapitalisten betalar lönarbetaren inte är någonting annat än den senares egen produkt, och att kapitalist och arbetare sålunda faktiskt delar produkten sinsemellan i alikvota delar. Men detta faktiska resultat har absolut ingenting att göra med transaktionen mellan kapital och lön (varpå det ekonomiska berättigandet, det ur lagarna för själva varuutbytet framgående berättigandet av the surplus <överskottet> grundar sig). Vad kapitalisten köper är det temporära förfogandet över arbetsförmågan; han betalar det först sedan denna arbetsförmåga har varit verksam, objektiverat sig i produkt. Som överallt där penningen tjänar som betalningsmedel, går här köp och försäljning före penningens reella avyttrande från köparens sida. Men arbetet tillhör kapitalisten efter denna transaktion, som är slutförd innan den verkliga produktionsprocessen börjar. Varan som framkommer som produkt ur denna process tillhör honom helt. Han har producerat den med sina egna produktionsmedel och med av honom köpt - om än inte ännu betalt -, således honom tillhörande arbete. Det är samma sak som om han inte alls hade konsumerat något främmande arbete för dess produktion.

Vinsten som kapitalisten gör, surplusvärdet som han realiserar, har sitt ursprung just däri att arbetaren inte sålt honom i vara objektiverat arbete utan själva sin arbetsförmåga som vara. Hade han mött honom i den förra formen som varuägare[40], så hade kapitalisten inte kunnat göra någon vinst, inte kunnat realisera något surplusvärde eftersom ekvivalenterna enligt värdelagen tar ut varandra, lika kvantitet arbete mot lika kvantitet arbete. Kapitalistens surplus härrör just därav, att han inte köper vara av arbetaren utan själva hans arbetsförmåga och att denna har lägre värde än produkten av denna arbetsförmåga eller, vilket är detsamma, att den realiserar sig i mera objektiverat arbete än vad som är realiserat i den själv. Men nu - för att rättfärdiga profiten - grumlar man själva källan och överger man hela transaktionen i vilken den har sitt ursprung. Emedan kapitalisten faktiskt - så snart processen är kontinuerlig - betalar arbetaren blott ur dennes egen produkt, emedan arbetaren blott betalas med en del av sin egen produkt, och l'avance <förskottet> således blott är ett sken - så heter det nu: arbetaren har sålt sin andel av produkten till kapitalisten innan den hade förvandlats till pengar. (Kanske innan den var duglig att förvandlas till pengar, ty fastän arbetarens arbete objektiverats i en produkt, är än så länge kanske bara en del av the vendible commodity <den säljbara varan> realiserad, t.ex. en del av ett hus.) På så sätt upphör kapitalisten att vara produktens ägare, och därmed upphäves hela den process varigenom han gratis tillägnat sig främmande arbete. Nu står varuägare emot varuägare. Kapitalisten har pengarna, och arbetaren säljer inte sin arbetsförmåga utan vara till honom, nämligen den del av produkten vari hans eget arbete är realiserat.

Han [arbetaren] kommer nu att säga till honom: "Av dessa 5 lbs[26*] twist[34*] t.ex. representerar 3/5 capital constant <konstant kapital>. Dessa tillhör dig. 2/5, alltså 2 lbs, representerar det av mig nytillsatta arbetet. Du skall sålunda betala mig 2 lbs. Du betalar mig således värdet av 2 lbs." Och därmed skulle han inte bara pocket <stoppa i fickan> lönen utan också profiten, kort sagt en penningsumma motsvarande det kvantum materialiserat arbete som han nyss lagt till i form av 2 lbs.

"Men", säger kapitalisten, "har jag inte förskotterat le capital constant?"

"Well", säger arbetaren, "för detta drar du ju av 3 lbs och betalar mig blott 2 lbs."

"Men", insists the capitalist <envisas kapitalisten>, "du kunde inte materialisera ditt arbete, inte spinna, utan min bomull och min spindel. För detta måste du betala extra."

"Well", säger arbetaren, "bomullen skulle ha ruttnat och spindeln skulle ha rostat om jag inte hade använt dem till att spinna. ||426| De 3 lbs twist som du drar av representerar visserligen bara värdet av din bomull och dina spindlar som konsumeras i de 5 lbs twist, som således ingår i dem. Men enbart mitt arbete har - genom att använda dessa produktionsmedel som produktionsmedel - kunnat bevara värdet av bomull och spindel. För denna värdebevarande kraft hos mitt arbete tar jag inget betalt emedan den inte har kostat mig någon extra arbetstid utöver själva spinnandet, för vilket jag får de 2 lbs. Detta är en naturgåva hos mitt arbete, som inte kostar mig någonting men som bevarar värdet av le capital constant. Lika litet som jag debiterar dig för detta, lika litet får du debitera mig för att jag inte skulle kunnat spinna utan spindel och bomull. Men utan spinnandet vore din spindel och din bomull inte värda ett dyft."

Den mot väggen ställde kapitalisten: "De 2 lbs twist är faktiskt värda 2 sh. Så mycket av din arbetstid representerar de. Men jag skall väl inte betala dig för dem innan jag sålt dem? Kanske jag inte säljer dem alls. Detta är risk nr I. För det andra säljer jag dem kanske under deras pris. Det är risk nr II. Och för det tredje tar det i alla fall någon tid att sälja dem. Skall jag för din skull ta båda riskerna och tidsförlusten into the bargain <till på köpet> gratis? Det är bara döden man får gratis."

"Wait a bit" <"Vänta ett tag">, svarar arbetaren, "hurudant är vårt förhållande? Vi möts som varuägare, du som köpare, vi som säljare, ty du vill köpa vår andel i produkten, de 2 lbs, av oss, och de innehåller ingenting annat än vår egen objektiverade arbetstid. Nu påstår du att vi måste sälja vår vara till dig under dess värde, så att du som resultat erhåller mera värde i vara än vad du nu äger i pengar. Vår varas värde är = 2 sh. Du vill ge bara en sh för den, varigenom du - eftersom 1 sh innehåller lika mycket arbetstid som 1 lb twist - byter till dig dubbelt så mycket värde som du byter bort. Vi däremot erhöll hälften av en ekvivalent i stället för en hel ekvivalent, blott ekvivalenten för 1 lb twist i stället för en ekvivalent för 2 lbs. Och varpå grundar du denna fordran som står i strid med värdelagen och lagen för varornas utbyte i förhållande till deras värden? På vad? På att du är köparen och vi är säljarna, att vårt värde existerar i twistens, varans form, och ditt värde i penningens form, på att samma värde i twistens form konfronteras med samma värde i penningens form. Men käre vän! Detta är ju blott en formförändring som beträffar värdets gestalt men lämnar värdestorleken oförändrad. Eller är du av den barnsliga åsikten att varje vara måste säljas under sitt pris, d.v.s. under den penningsumma som motsvarar dess värde, emedan den i penningens form får ett större värde? Men nej, bäste vän, den får inget större värde; dess värdestorlek förändras inte, den framträder blott och bart som bytesvärde.

Betänk också, bäste vän, vilka olägenheter du utsätter dig själv för. Ditt påstående går nämligen ut på att säljaren alltid måste sälja varan under dess värde till köparen. Visserligen var så fallet hos dig tidigare när vi ännu inte sålde vår vara utan själva vår arbetsförmåga. Du köpte den visserligen till dess värde, men du köpte vårt arbete självt under det värde vari det tar gestalt. Men låt oss lämna detta otrevliga minne därhän. Gudskelov har vi kommit ut ur denna position sedan vi - tack vare ditt eget beslut - inte längre behöver sälja vår arbetsförmåga som vara, utan själva varan som är produkten av vårt arbete. Låt oss återkomma till de ledsamheter som du utsätter dig för. Den av dig nyuppställda lagen att säljaren för förvandlingen av sin vara till pengar inte betalar med sin vara, genom utbytet av sin vara mot pengar, utan att han betalar för den genom att sälja varan under dess pris - denna lag, enligt vilken köparen alltid lurar, skörtar upp säljaren, måste gälla för alla köpare och säljare i samma mån. Antag att vi går med på ditt förslag, men på villkor att du själv fogar dig efter den av dig nyskapade lagen, nämligen lagen att säljaren måste ge bort en del av sin vara gratis till köparen för att denne förvandlar den till pengar åt honom. Du köper således våra 2 lbs, som är värda 2 sh, för 1 sh och profiterar på så sätt 1 sh eller 100%. Men nu finns i din hand de 5 lbs twist till ett värde av 5 sh, sedan du nu av oss har köpt de 2 lbs som tillhört oss. Nu tänker du göra en fin affär. De 5 lbs kostar dig blott 4 sh och du vill sälja dem för 5 sh. 'Stopp!' säger din köpare. 'Dina 5 lbs twist är en vara, du är säljare, jag äger samma värde i pengar, jag är köpare. Alltså, enligt lagen som du godkänt måste jag profitera 100% på dig. Du måste sålunda sälja mig de 5 lbs twist 50% under deras värde, för 2½ sh. Jag ger dig då 2½ sh och erhåller för dem varor till ett värde av 5 sh och profiterar på så vis 100% på dig, ty det som gäller för den ene, borde gälla även för den andre.'

Du ser således, bäste vän, varthän din nya lag leder; du skulle bara ha lurat dig själv eftersom du visserligen är köpare för ett ögonblick men sedan säljare igen. I det här fallet skulle du förlora mera som säljare än vad du har vunnit som köpare. Och tänk dig nu riktigt för! Innan de 2 lbs twist fanns till som du nu vill köpa av oss - har du inte dessförinnan gjort andra inköp förutan vilka de 5 lbs twist inte ||426 a| alls hade kommit till? Har du inte förut köpt bomull och spindel som nu är representerade i 3 lbs twist? Den gången mötte dig the cotton jobber <bomullshajen> i Liverpool och the throstle fabricant <spindelfabrikören> i Oldham som säljare, och du dem som köpare; de representerade vara, du penning - precis samma förhållande vari vi nu har nöjet eller missnöjet att möta dig. Skulle inte the sharp cotton jobber <den slipade bomullshajen> och din joviale compère <kollega> från Oldham ha skrattat ut dig om du hade ställt kravet att de skulle lämna dig en del bomull och spindlar gratis, eller, vilket är detsamma, sälja dig dessa varor under deras pris (och deras värde) emedan du förvandlade vara till pengar för dem, men de pengar till vara för dig, emedan de var säljare och du köpare? De riskerade ju ingenting ty de skulle ju få kontanta pengar, bytesvärdet i ren, självständig form. Däremot du själv - vilken risk! Först tillverka twist av spindel och bomull, därpå genomgå produktionsprocessens alla risker och slutligen risken att sälja twisten igen, att återförvandla den till pengar! Osäkerheten om den skall komma att säljas till sitt värde, över eller under sitt värde? Risken att inte sälja den alls, att inte alls kunna återförvandla den till pengar; och as to its quality as twist, you didn't care a strew for it. You did not eat twist, nor drink it, not have any use whatever for it except selling it! <i dess egenskap av twist intresserar den dig ytterst litet. Du varken åt eller drack twist eller hade du någon som helst annan användning för den än att sälja den!> Och så i alla fall tidsförlusten att förvandla twisten till pengar igen, således implicite <inbegripet> att förvandla spindel och bomull till pengar! 'Old boy' <'Gamle gosse'>, skulle dina compères svara, 'don't make a fool of yourself. Don't talk nonsense. What the devil do we care what you propose turning our cotton and our spindles to? What use you destine them for! Burn them, hang them, if you like, throw them to the dogs, but pay them! The idea! We are to make you a present of our goods because you have set up as a cotton spinner, and seem not to feel quite at your ease in that line of business, and magnify yourself its risks and perilous chances! Give up cottonspinning, or don't come into the market with such preposterous ideas!' <'Gör dig inte löjlig. Prata inte strunt. Vad fan bryr vi oss om vad du ämnar göra med vår bomull och våra spindlar? Gör vad du vill med dem! Bränn dem, häng dem, om du har lust, kasta dem för hundarna, men betala dem! Vilken idé! Skall vi ge dig våra saker i present för att du har etablerat dig som bomullsspinnare och tydligen inte riktigt trivs i den branschen och blåser upp dess risker och faror! Sluta upp med bomullsspinneriet eller kom inte till marknaden med sådana bakvända idéer!'>"

På denna apostrofering från arbetarnas sida genmäler kapitalisten med ett förnämt leende: "Man ser att ni, gott folk, har hört klockan klämta men ni vet inte var den hänger. Ni talar om saker som ni inte förstår. Tror ni att jag har betalt the Liverpool ruffian <Liverpoolrufflaren> och the Oldham chap <Oldhamgossen> i reda pengar? The devil I did <I helvete jag gjorde>. Jag har betalt dem med växlar och the cotton of the Liverpool ruffian was in point of fact spun and sold before his bill fell due <Liverpoolbusens bomull var faktiskt färdigspunnen och såld innan hans växel förföll till betalning>. Med er är det någonting helt annat. Ni skall ha kontanter."

"Very well", säger arbetarna, "och vad gjorde the Liverpool ruffian och the Oldham chap with your bills <med dina växlar>?"

"What they were doing therewith?", says the capitalist. "Stupid question! They lodged them with their bankers and got them there discounted." <"Vad de gjorde med dem?", säger kapitalisten, "vilken dum fråga! De lämnade in dem till sina bankirer och fick dem diskonterade.">

"Hur mycket betalade de till bankiren?"

"Let me see! Money is now very cheap. I think they paid something like 3% discount; that is to say not 3% on the sum, but they paid so much on the sum for the time the bill was running as would have come up to 3% on the whole matter if the bill had run for a whole year."

"Still better", say the working men. "Pay us two sh, the value of our commodity - or say 12 sh as we have dealt today per day, but we will deal per week. But take away from that sum 3% per annum for fourteen days."

"But this bill is too small", says the capitalist, "to be discounted by any banker."

"Well", reply the working men, "we are 100 men. Thus you have to pay to us 1200 sh. Give us a bill for them. This makes 60 £ and is not too small a sum to be discounted; but besides, as you discount it yourself the sum must not be too small for you, since it is the identical sum whence you pretend to derive your profit upon us. <"Vänta ett tag! Pengar är billiga just nu. Jag tror de betalade omkring 3% diskonto; det vill säga inte 3% på summan, utan de betalade så mycket på summan under växelns löptid som skulle motsvara 3% på det hela om växelns löptid hade varit ett helt år." - "Så mycket bättre", säger arbetarna, "betala oss två sh, värdet av vår vara - eller låt oss säga 12 sh eftersom vi i dag gjort upp per dag, men vi vill göra upp per vecka. Men dra då från den summan 3% årsränta för 14 dagar." - "Men den växeln är för liten", säger kapitalisten, "för att någon bankir skulle diskontera den." - "Nå väl", svarar arbetarna, "vi är 100 man. Alltså har du att betala oss 1200 sh. Ge oss en växel på detta belopp. Det blir 60 £ och är inte någon alltför liten summa för att diskonteras; men dessutom, eftersom du diskonterar den själv, borde summan inte alls vara för liten för dig emedan det är precis samma summa ur vilken du påstår dig dra din profit på oss.> Det vore inte något nämnvärt avdrag. Och eftersom vi på så sätt oavkortat behölle största delen av vår produkt, skulle vi snart komma därhän att vi inte längre behövde din diskont. Vi skall naturligtvis inte ge dig mera kredit än vad the stoch jobber <börshajen> ger dig, d.v.s. för fjorton dagar."

Om arbetslönen (vid en helomkastning av förhållandena) härledes ur diskontot på den värdedel av totalprodukten som tillhör dem [arbetarna] - därur att kapitalisten betalar dem denna del i förskott och i pengar - så måste han ge dem mycket kortfristiga växlar, liksom han själv t.ex. betalar till the cotton jobber etc. Arbetaren skulle erhålla den största delen av sin produkt, och kapitalisten skulle snart ha upphört att vara kapitalist. Från att ha varit en produktens ägare skulle han gentemot arbetarna blivit till blott en bankir.

Förresten, just som kapitalisten tar risken att sälja varan under dess ||427| värde, har han i samma mån chansen att sälja den över dess värde. Är produkten osäljbar, så kastas arbetaren på gatan. Sjunker den för en längre tid under marknadspriset, så nedsättes hans arbetslön under genomsnittet och arbetas det short time <förkortad arbetstid>. Han tar således den största risken.

För det tredje. Ingen kommer på idén att arrendatorn, därför att han måste betala jordräntan i pengar, eller industrikapitalisten, därför att han måste betala räntan i pengar - således för att kunna betala dem, dessförinnan måste ha förvandlat sin produkt till pengar - fördenskull får dra av en del av sin jordränta eller sin ränta.}

[b) Varor som arbetaren köper av kapitalisten. Pengarnas återflöde utan att någon reproduktion äger rum]

I den del av kapitalet som cirkulerar mellan le capitaliste industriel <industrikapitalisten> och arbetaren (således den del av det cirkulerande kapitalet som är lika med det variabla kapitalet) äger också rum ett återflöde av penningen till dess utgångspunkt. Kapitalisten betalar arbetslönen till arbetaren i pengar; med dessa köper arbetaren vara av kapitalisten, och på så sätt flyter pengarna tillbaka till kapitalisten. (I praktiken till kapitalistens bankir. Men i själva verket representerar bankirerna totalkapitalet gentemot de enskilda kapitalisterna, totalkapitalet såtillvida som det uppträder som pengar.) Detta återflöde uttrycker i sig självt inte någon reproduktion. Kapitalisten köper med pengar arbete av arbetaren, arbetaren köper för samma pengar vara av kapitalisten. Samma pengar uppträder först som köpmedel för arbete, sedan som köpmedel för vara. Att de återflyter till kapitalisten [beror] därpå att han först uppträder som köpare och sedan åter, gentemot samma parties <parter>, som säljare. Pengarna avlägsnar sig från honom i hans egenskap av köpare, de återvänder till honom i hans egenskap av säljare. Arbetaren däremot uppträder först som säljare och sedan som köpare, först erhåller han alltså pengarna och sedan ger han ut dem, medan kapitalisten i sitt mellanhavande med honom först ger ut och sedan får in dem.

Hos kapitalisten försiggår här rörelsen P-V-P. Han köper vara (arbetsförmåga) med pengar; med produkten av denna arbetsförmåga (vara) köper han pengar, eller han säljer produkten tillbaka till sin förutvarande säljare, arbetaren. Arbetaren däremot representerar cirkulationen V-P-V. Han säljer sin vara (arbetsförmåga) och med de pengar som han har sålt den för köper han en del av sin egen produkt (vara) tillbaka igen. Man skulle visserligen kunna säga: arbetaren säljer vara (arbetsförmåga) för pengar, ger ut dessa pengar för vara och säljer sedan sin arbetsförmåga igen, så att han likaledes representerar P-V-P; och man skulle lika väl kunna säga, eftersom pengarna ständigt fluktuerar mellan honom och kapitalisten allteftersom man ställer sig på den enes eller den andres sida, att både han och kapitalisten representerar rörelsen P-V-P. Emellertid är kapitalisten köparen. Processens förnyelse utgår från honom, inte från arbetaren, medan pengarnas återflöde är nödvändigt eftersom arbetaren måste köpa livsförnödenheter. Det visar sig därvidlag, liksom vid alla förlopp där P-V- P är cirkulationens form på den ena sidan och V-P-V formen på den andra, att bytesprocessens ändamål på den ena sidan är bytesvärde, pengar, och följaktligen deras förmerande, och på den andra sidan bruksvärde, konsumtion. Detta äger också rum vid pengarnas återflöde i det första tänkta fallet, där P-V-P är på arrendatorns sida, V-P-V på the landlord's sida, om man tar i betraktande att de P, varmed han köper av arrendatorn, är penningformen för jordräntan, således redan ett resultat av V-P, den förvandlade formen av den del av produkten som au fond <i grund och botten> in natura tillhör the landlord.

Detta P-V-P, där det arbetare och kapitalist emellan blott är ett uttryck för pengarnas återflöde i gengäld för de pengar som han lagt ut i arbetslön, uttrycker i och för sig inte någon reproduktionsprocess utan bara att köparen gentemot samma parties blir säljare igen. Inte heller uttrycker det pengarna som kapital, nämligen på så vis att - [som vid] P-V-P' - det andra P' skulle vara en större penningsumma än det första P, att P således föreställde ett sig förökande värde <sich verwertenden Wert> (kapital). Fastmer är det blott ett uttryck för det formella återflödet av samma penningsumma (ofta även mindre) till dess utgångspunkt. (Med kapitalist menas här of course <naturligtvis> kapitalistklassen.) Det var sålunda felaktigt gjort av mig att säga i första delen[41] att formen P-V-P ovillkorligen måste vara = P-V-P'. Den kan uttrycka den blotta formen för pengarnas återflöde, såsom jag där redan själv har antytt genom att förklara pengarnas cirkelgång till samma utgångspunkt därur att köparen blir säljare igen.[42]

Det är inte genom detta återflöde som kapitalisten berikar sig. Han har t.ex. betalt 10 sh i arbetslön. För dessa 10 sh köper arbetaren vara av honom. Han har gett arbetaren vara för 10 sh för hans arbetsförmåga. Om han hade gett honom livsförnödenheter till ett pris av 10 sh in natura, så skulle inte någon penningcirkulation, således inte heller något återflöde av pengarna äga rum. Detta fenomen av återflöde har sålunda ingenting att göra med kapitalistens berikande, som härrör enbart därur att kapitalisten i själva produktionsprocessen tillägnar sig mera arbete än han gett ut i lön och att hans produkt följaktligen är större än produktionskostnaderna för hans produkt, under det att de pengar han betalar till arbetaren under inga omständigheter kan belöpa sig till ett mindre belopp än de pengar varmed arbetaren köper vara av honom. Detta formella återflöde har här lika litet med berikandet att göra, uttrycker således lika litet ||428| P såsom kapital, som det finns en värdeökning eller -ersättning i återflödet av pengar som har lagts ut för jordränta, ränta och skatt till jordräntans, räntans, skattens betalare.

P-V-P, såtillvida det representerar pengarnas formella återflöde till kapitalisten, uttrycker endast att hans i pengar utfärdade anvisning har realiserats i hans egen vara.

Som exempel på den felaktiga tolkningen av denna penningrörelse - denna återgång av pengarna till deras utgångspunkt - se Destutt de Tracy[35*]. Som ett andra exempel, med speciell tillämpning på penningcirkulationen mellan arbetare och kapitalist skall här sedan Bray citeras[43]. Slutligen Proudhon[36*] beträffande den penningutlånande kapitalisten.

Denna form av återflöde P-V-P föreligger överallt där köparen blir säljare igen, således hos hela handelskapitalet, där alla köpmän köper från varandra för att sälja och säljer för att köpa. Det är tänkbart att köparen - P - inte kan sälja varan, t.ex. ris, dyrare än han köpt den; han måste kanske sälja den under dess pris. Sålunda skulle här bara ett enkelt återflöde av pengarna äga rum emedan köpet slår om till försäljning utan att P hade hävdat sig som ett sig förökande värde <sich verwertender Wert>, som kapital.

Likaså t.ex. i utbytet av konstant kapital. Maskinfabrikören köper järn av järnproducenten och säljer maskin till honom. I detta fall flyter pengarna tillbaka. De hade givits ut som köpmedel för järn. De tjänar sedan järnmannen som köpmedel för maskin och flyter på så sätt tillbaka till maskinfabrikören. För de pengar han givit ut har han [erhållit] järnet, för de pengar han fått in har han givit ut maskinen. Samma pengar har här cirkulerat sitt dubbla värde. Maskinfabrikören köpte t.ex. för 1000 £ järn, med samma 1000 £ köper järnproducenten maskineri. Järnets och maskineriets värde är sammanlagt = 2000 £. Men då måste det finnas 3000 £ i omlopp: 1000 £ pengar, 1000 £ maskin och 1000 £ järn. Om kapitalisterna skulle byta in natura, så skulle varorna skifta händer utan att en farthing[37*] cirkulerade.

Samma sak om de står i avräkningsförhållande till varandra och pengarna tjänar dem som betalningsmedel. Om papperspengar eller kreditpengar (banksedlar) cirkulerar, så förändrar det saken i ett avseende. Nu existerar det också 1000 £ i sedlar, men de har inga intrinsic values <inneboende värden>. I alla fall existerar också här 3 [gånger 1000 £]: 1000 £ järn, 1000 £ maskiner, 1000 £ i sedlar. Men dessa 3 [gånger 1000 £] existerar bara, som i det första fallet, därför att maskinfabrikören hade 2 [gånger 1000 £]: maskin för 1000 £ och penning - i guld och silver eller i banksedlar - för 1000 £. I båda fall återlämnar järnmannen honom blott nummer två (pengarna) eftersom han endast erhöll dem då maskinfabrikören, såsom köpare, inte omedelbart blev säljare igen, d.v.s. inte hade betalt den första varan, järnet, i vara, och följaktligen betalade det i pengar. Så snart som han betalar det i vara, d.v.s. vara såld till järnmannen, återlämnar denne pengarna till honom. Eftersom det inte betalas dubbelt, en gång i pengar och andra gången i vara.

I båda fall representerar guldet eller banksedeln den förvandlade formen av en vara som maskinfabrikören köpt tidigare eller av en vara som någon annan köpt eller också av en till pengar förvandlad, om än inte köpt vara (såsom vid revenyn) som the landlord (hans förfäder etc.) företräder[44]. Här uttrycker pengarnas återflöde alltså bara att den som givit ut pengarna för vara och kastat dem in i cirkulationen, drar dem tillbaka därur genom försäljning av en annan vara som han sätter in i cirkulationen.

Samma nyss nämnda 1000 £ kan under loppet av en dag passera genom 40, 50 händer kapitalister emellan och blott överflytta kapital från den ene till den andre. Maskin till järnmannen, järn till bonden, spannmål till stärkelse- eller spritfabrikören, o.s.v. Slutligen kan de återgå till maskinfabrikörens hand, från denne till järnproducenten etc. och på så sätt cirkulera över 40 000 £ kapital, varvid de ständigt skulle kunna återvända till den som släppt ut dem. Herr Proudhon sluter sig därav till att den med dessa 40 000 £ gjorda del av profiten som utgörs av penningränta, som således betalas av de olika kapitalisterna - t.ex. av maskinfabrikören till den person som lånat honom de 1000 £, av järnproducenten till den person som lånat honom de 1000 £ vilka han givit ut för länge sedan för kol etc. eller i arbetslön o.s.v. - att dessa 1000 £ avkastar hela den ränta som de 40 000 £ inbringar. Således 2000 £ i ränta om denna är 5%. Varpå han korrekt räknar ut att dessa 1000 £ har avkastat 200%. Och den mannen skall vara en ekonomins kritiker par excellence![B*]

Men fastän P-V-P, såsom återgivande penningcirkulationen mellan kapitalist och arbetare, i och för sig inte anger någon reproduktionsakt, så dock processens ständiga upprepning, återflödets kontinuitet. Överhuvudtaget kan inte någon köpare ständigt uppträda som säljare utan reproduktion av de varor han säljer. Detta gäller visserligen för alla som inte lever på jordränta, ränta eller skatter. Men hos den ena delen försiggår - om akten skall vara fullbordad - alltid återflödet P-V-P, såsom hos kapitalisten i förhållande till arbetaren eller landlord eller rentier (åt dessa senares håll rör det sig om det blotta återflödet). Hos den andra delen är akten fullbordad när den köpt varan, d.v.s. när den har gått igenom V-P-V, såsom hos arbetaren. Det är denna process som den ständigt upprepar. Den har sitt initiativ ständigt såsom säljare, inte såsom köpare. Detsamma gäller för hela den penningcirkulation ||429| som blott anger utgivande av reveny. Kapitalisten förtär själv t.ex. årligen ett visst kvantum. Han har förvandlat sin vara till pengar för att ge ut dessa pengar för varor som han vill konsumera definitivt. Här har vi V-P-V och det äger inte rum något återflöde till honom utan det går till säljaren (t.ex. the shopkeeper <butiksägaren>) som får sitt kapital återställt genom att revenyn ges ut.

Nu har vi sett att ett utbyte, en cirkulation, av reveny mot reveny äger rum. Slaktaren köper bröd av bagaren, bagaren kött av slaktaren; båda förtär de sin reveny. Köttet som slaktaren själv äter och brödet som bagaren själv äter, betalar de inte. Denna del av revenyn förtär båda in natura. Men det är möjligt att det kött som bagaren köper av slaktaren för denne inte ersätter kapital utan reveny, d.v.s. den del av hans sålda kött som inte bara representerar hans profit utan den del av hans profit som han själv vill förtära som reveny. Brödet som slaktaren köper av bagaren är också en utgift ur hans reveny. Om de köper från varandra på räkning, så har den ene eller den andre blott att betala balansen. I den mån som deras ömsesidiga köp och försäljningar uppväger varandra äger någon penningcirkulation inte rum. Men antag att bagaren skulle betala balansen och att denna skillnad betyder reveny för slaktaren. Då ger han ut bagarens pengar för andra konsumtionsartiklar. Antag att det är 10 £ som han ger ut hos skräddaren. Om dessa 10 £ representerar reveny för skräddaren, så ger denne ut dem på liknande sätt. Han köper i sin tur bröd för dem. På så vis flyter pengarna tillbaka till bagaren, men inte längre som ersättning för reveny utan för kapital.

Ännu en fråga som kan komma upp: I processen P-V-P, så som kapitalisten genomför den, så som den representerar ett sig självt förökande värde, drar kapitalisten mera pengar ur cirkulationen än han kastar in i den. (Det var detta som skattsamlaren egentligen ville, men som han inte lyckades med. För han drar inte[38*] mera värde i form av guld och silver ut ur cirkulationen än han kastade in i form av varor. Han äger mera värde i form av pengar, medan han tidigare ägde mera värde i form av varor.) Samtliga produktionskostnader för hans vara antar vi belöpa sig till 1000 £. Han säljer den för 1200 £ eftersom nu 20 procent = 1/5 obetalt arbete ingår i hans vara, vilket han inte har betalt men ändå har sålt. Hur är nu detta möjligt att samtliga kapitalister, hela den industriella kapitalistklassen ständigt drar mera pengar ut ur cirkulationen än de kastar in? Först kan å andra sidan sägas att han ständigt kastar in mera än han drar ut. Hans capital fixe <fasta kapital> måste betalas. Men han säljer det bara i proportion till sin konsumtion, d.v.s. bara styckvis. Det ingår blott till en mycket mindre del i varans värde, under det att det i sin helhet ingår i varans produktionsprocess. Om det cirkulerar i 10 år, så ingår årligen blott 1/10 därav i varan, och för de övriga 9/10 cirkulerar inte några pengar eftersom de överhuvudtaget inte i varans form inträder i cirkulationen. Detta är en sak.

Detta problem skall vi betrakta[46] senare och under tiden återvända till Quesnay.

Men dessförinnan ännu en sak. Banksedlarnas återflöde till en bank som diskonterar eller ger advances <förskott> i sedlar är ett helt annat fenomen än hittills betraktade återflöden av pengar. I det här fallet anteciperas varans förvandling till pengar. Den erhåller penningformen innan den har sålts, kanske innan den har producerats. Kanske har den även redan sålts (mot växlar). I alla fall är den inte betald ännu, inte ännu återförvandlad till pengar. Denna förvandling anteciperas således i varje fall. Så snart som den är såld (eller anses vara såld) flyter pengarna tillbaka till banken, antingen i dess egna sedlar, som då återvänder ur cirkulationen, eller i främmande sedlar som därpå bytes ut (the bankers <bankirerna> emellan) mot dess egna sedlar, så att då båda slag av sedlar undandras cirkulationen och återvänder till sin utgångspunkt, eller i guld och silver. Om detta guld och silver utkräves för bankens sedlar som befinner sig i tredje mans hand, så återvänder sedlarna. Konverteras inte sedlarna, så cirkulerar motsvarande mindre mängd guld och silver som då ligger i bankens reservoar i stället för sedlarna.

I alla dessa fall är förloppet följande: pengarnas existens (varans förvandling till pengar) var anteciperad. Så snart den nu verkligen förvandlas till pengar, förvandlas den för andra gången till pengar. Denna dess andra tillvaro som pengar återvänder emellertid till utgångspunkten, upphäver, ersätter dess första tillvaro som pengar och återvänder ur cirkulationen till banken. Det är kanske samma, identiska sedelmängd som representerar denna andra tillvaro som pengar, som uttryckte den första. Växeln diskonterades t.ex. för en twistfabrikör. Han emottog växeln av vävaren. Med de 1000 £ [som han fick vid växelns diskontering] betalade han kol, bomull etc. De olika händer genom vilka dessa sedlar passerar som betalning för deras varor, ger slutligen ut dem för linneväv, och på så sätt hamnar sedlarna hos vävaren som på förfallodagen med samma sedlar betalar spinnaren, vilken i sin tur återlämnar dem till banken. Det är inte alls nödvändigt att den andra (postuma) förvandlingen av varan till pengar - efter dess anteciperade f[örvandling] - ||430| sker i andra pengar än den första. Och sålunda förefaller det som om spinnaren inte hade fått någonting, ty han har lånat sedlar, och slutet av processen är att han får dem tillbaka och återlämnar sedeln till banken som emitterat den. Men i själva verket har denna identiska sedel under tiden tjänat som cirkulationsmedel och betalningsmedel, och spinnaren har dels betalat sina skulder med den, dels köpt de varor för den som behövdes för twistens reproduktion och har på så sätt realiserat ett surplus (genom exploatering av arbetaren), ur vilket han nu kan återbetala en del till banken. Också i pengar, emedan mera pengar flutit tillbaka till honom än han hade givit ut, förskotterat, lagt ut. Hur? är den fråga som vi tills vidare suspenderat.[46]

[3. Cirkulation mellan arrendator och fabrikör enligt le Tableau Économique]

Således tillbaka till Quesnay. Vi kommer nu till den 3:e och 4:e cirkulationsakten.

P (the landlord) köper fabriksvaror för 1000 miljoner av S (den sterila klassen, fabrikören)[47] (strecket a-c i tablån[39]). Här cirkulerar pengarna - 1000 miljoner - vara till samma belopp. {Eftersom utbytet sker i en omgång. Om P köpte undan för undan av S och om han likaså undan för undan erhöll sin jordränta av F (arrendatorn)[47], så skulle de 1000 miljoner fabriksvarorna t.ex. kunna köpas med 100 miljoner. Ty P köper fabriksvaror för 100 miljoner av S, S för 100 miljoner livsmedel av F, F betalar 100 miljoner jordränta till P; och när detta skett 10 gånger, så skulle för 10 gånger 100 miljoner varor ha överflyttats från S till P, från F till S och för 10 gånger 100 miljoner jordränta från F till P. Hela cirkulationen skulle då ha genomförts med 100 miljoner. Men om F betalar jordräntan på en gång, så skulle av de 1000 miljoner, som nu finns i S:s ägo, och av de 1000 miljoner, som åter finns i F:s ägo, en del kunna vila på kistbotten och en del cirkulera.} Vara för 1000 miljoner har nu flyttats över från S till P, å andra sidan pengar till ett belopp av 1000 miljoner från P till S. Detta är enkel cirkulation. Pengar och vara skiftar bara hand i omvänd riktning. Men förutom de 1000 miljoner livsmedel som arrendatorn har sålt till P och som på så vis gått in i konsumtionen, har 1000 miljoner fabriksvaror, som S sålt till P, gått in i konsumtionen. Dessa existerade före den nya skörden; märk detta väl. (Annars skulle P inte kunna köpa dem med den nya skördens produkt.)

S å sin sida köper nu livsmedel av F för de 1000 miljonerna [strecket c-d i tablån]. Nu har det överförts en andra 1/5 av le produit brut <bruttoprodukten> ur cirkulationen till konsumtionen. Mellan S och F fungerar de 1000 miljonerna som cirkulationsmedel. Men samtidigt kommer här två företeelser till synes som inte är verksamma i processen mellan S och P. I denna process har S återförvandlat en del av sin produkt, fabriksvaror för 1000 miljoner, till pengar. Men i utbytet med F förvandlar han åter pengarna till livsmedel, hos Quesnay lika med lön, han återställer därmed således sitt kapital som han har lagt ut i arbetslön och konsumerat. Denna återförvandling av de 1000 miljonerna till livsmedel uttrycker hos P blott konsumtion, hos S industriell konsumtion, d.v.s. reproduktion, ty han återförvandlar en del av sin vara till ett av dess produktionselement - livsmedel. Den ena metamorfosen av varan, dess återförvandling från pengar till vara, uttrycker här således samtidigt början till den verkliga, inte blott formella metamorfosen, början till varans reproduktion, början till dess återförvandling till dess egna produktionselement. Det är här samtidigt kapitalets metamorfos. För P däremot förvandlas revenyn bara från formen pengar till formen vara. Detta uttrycker blott konsumtion.

Men för det andra: i och med att S köper livsmedel för 1000 miljoner av F, återvänder de andra 1000 miljoner till F som han har betalat som jordränta i pengar till P. Men de återvänder till honom endast därför att han drar dem tillbaka igen ur cirkulationen, återköper dem, mot en ekvivalent av vara till ett värde av 1000 miljoner. Det är detsamma som om the landlord hade köpt av honom för 1000 miljoner livsmedel (förutom de första 1000 miljonerna), d.v.s. som om han hade låtit the farmer leverera den andra delen av sin jordränta i vara och nu hade bytt ut denna vara mot S:s vara. S lifts only for P the second part of the 2000 millions in commodities which F has paid to P in money <S uppbär bara för P den andra del av de 2000 miljonerna i varor som F har betalat i pengar till P>. Om betalning skedde in natura, så hade F givit P livsmedel för 2000 miljoner, så hade P därav själv förtärt 1000 miljoner och bytt de andra 1000 miljoner livsmedel med S mot hans fabriksvaror. I så fall skulle endast ha ägt rum följande: 1) överflyttning av de 2000 miljoner livsmedel från F till P; 2) byteshandel mellan P och S, där den ene byter ut för 1000 miljoner livsmedel mot 1000 miljoner fabriksvaror och vice versa.

I stället har 4 akter ägt rum: ||431| 1) överföring av 2000 miljoner pengar från F till P; 2) P köper för 1000 miljoner livsmedel av F; pengarna flyter tillbaka till F, tjänar som cirkulationsmedel; 3) P köper av S fabriksvaror för 1000 miljoner i pengar; pengarna tjänar som cirkulationsmedel, byter hand i motsatt riktning mot varan; 4) S köper av F livsmedel för de 1000 miljoner i pengar; pengarna fungerar som cirkulationsmedel. Samtidigt cirkulerar de för S som kapital. De flyter tillbaka till F emedan den andra omgången 1000 miljoner livsmedel are lifted <uppbäres>, på vilka the landlord innehade en anvisning från honom. Men pengarna flyter inte direkt tillbaka från the landlord till honom utan först sedan de tjänat som cirkulationsmedel mellan P och S, och dessförinnan, before it lifts the 1000 millions of victuals, has on its passage lifted 1000 millions in manufactures, and transferred them from the manufacturer to the landlord. The conversion of his commodity into money (in the exchange with the landlord) as well as the following conversion of money into victuals (in the exchange with the farmer) are, on the part of S, the metamorphosis of his capital, first into the form of money, and secondly into the form of the constitutive elements necessary to the reproduction of the capital <innan de uppbär de 1000 miljoner livsmedel, på sin väg har uppburit 1000 miljoner fabriksvaror och överfört dem från fabrikören [S] till the landlord [P]. Förvandlingen av hans vara till pengar (i utbytet med the landlord [P]) liksom den därpå följande förvandlingen av pengar till livsmedel (i utbytet med arrendatorn [F]) betyder för S metamorfosen av hans kapital, först till penningformen och sedan till formen av de konstitutiva element som behövs för kapitalets reproduktion>.

Resultatet av de hittillsvarande 4 cirkulationsakterna är således: The landlord har givit ut sin reveny till hälften i livsmedel och till hälften i fabriksvaror. Därmed är de 2000 miljoner han erhåller som jordränta utgivna. Därav har den ena hälften flutit direkt tillbaka till arrendatorn, den andra hälften indirekt via S. Men S har blivit av med en del av sina färdiga varor och har ersatt dem med livsmedel, sålunda med ett element i reproduktionen. Med dessa processer är cirkulationen slut för såvitt the landlord förekommer däri. Men det har överförts ur cirkulationen till konsumtionen (dels den improduktiva, dels den industriella - the landlord har med sin reveny delvis ersatt S:s kapital): 1) 1000 miljoner livsmedel (den nya skördens produkt); 2) 1000 miljoner fabriksvaror (fjolårsskördens produkt); 3) 1000 miljoner livsmedel som ingår i reproduktionen, således i produktionen av de varor som S skall byta ut nästa år mot hälften av the landlord's jordränta.

De 2000 miljoner pengar finns åter i arrendatorns hand. Denne köper nu som ersättning för sina avances annuelles et primitives <årliga och ursprungliga förskott>, i den mån de utgörs dels av verktyg etc., dels av fabriksvaror, som han konsumerar under produktionen, för 1000 miljoner av S. Detta är en enkel cirkulationsprocess. Därmed går 1000 miljoner över i S:s hand, medan den andra delen av hans som vara existerande produkt förvandlas till pengar. Det är på båda sidor metamorfos av kapitalet. Arrendatorns 1000 miljoner återförvandlas till produktionselement för reproduktionen. S:s färdiga vara återförvandlas till pengar, genomgår den formella metamorfosen av vara till pengar, utan vilken kapitalet inte kan återförvandlas till sina produktionselement och således inte heller kan reproduceras. Detta är den 5:e cirkulationsprocessen. Det överförs fabriksvaror för 1000 miljoner (fjolårsskördens produkt) ur cirkulationen till den reproduktiva konsumtionen (a'-b').[39]

Slutligen återförvandlar S de 1000 miljoner pengar, vari nu hälften av hans vara existerar, tillbaka till den andra hälften av dess produktionsbetingelser, nämligen råvaror etc. (a''-b''). Detta är enkel cirkulation. Samtidigt är det för S en metamorfos av hans kapital till dess reproduktiva form, för F en återförvandling av hans produkt till pengar. Den sista 1/5 av le produit brut övergår nu från cirkulationen till konsumtionen.

Nämligen: 1/5 ingår i förpaktarens, arrendatorns, reproduktion, inträder inte i cirkulationen, 1/5 äter the landlord, (det blir 2/5); 2/5 erhåller S; sammanlagt 4/5.[48]

Här stockar sig tydligen räkningen. Quesnay tycks räkna så här: 1000 miljoner (1/5) i livsmedel ger F till P (strecket a-b). Med 1000 miljoner råmaterial ersätter han S:s fond (a''-b''). Och 1000 miljoner livsmedel utgör S:s lön, det han lägger till i värde på varorna och det han förbrukar i livsmedel under loppet av detta tilläggande (c-d). Och 1000 miljoner blir kvar i reproduktionen (a'), inträder inte i cirkulationen. Slutligen ersätter 1000 miljoner av produkten avances (a'-b'). Han förbiser bara att S för dessa 1000 miljoner fabriksvaror köper varken livsmedel eller råvaror av arrendatorn utan återbetalar honom hans egna pengar.

Han utgår nämligen från förutsättningen att arrendatorn förutom sin produit brut äger 2000 miljoner i pengar och att dessa överhuvudtaget utgör den fond ur vilken de cirkulerande pengarna ösas. Dessutom glömmer han att det förutom de 5000 miljoner produit brut också existerar 2000 miljoner produit brut i fabriksvaror som har fabricerats före den nya skörden. Ty de 5000 miljonerna représentent seulement la totalité de la production annuelle, ||432| la totalité de la moisson délivrée aux fermiers <representerar endast årsproduktionen i dess helhet, hela den skörd som bärgats åt arrendatorerna>, men ingalunda fabrikstillverkningens bruttoprodukt, vars reproduktiva element skall ersättas ur denna skörd.

Det förefinnes sålunda: 1) 2000 miljoner pengar hos arrendatorn; 2) 5000 miljoner produit brut de la terre <jordens bruttoprodukt>; 3) 2000 miljoners värde i fabriksvaror. Således 2000 miljoner pengar och 7000 miljoner produkt (agricole et industriel <jordbruks- och industriprodukt>). För att sammanfatta saken kort, förlöper cirkulationsprocessen så här (F = arrendator, P = jordägare, landlord, S = fabrikör, tillhörande den sterila klassen):

F betalar till P 2000 miljoner jordränta i pengar, P köper livsmedel för 1000 miljoner av F. Därmed disposed of <har förfogats över> 1/5 av arrendatorns produit brut. Samtidigt flyter 1000 miljoner pengar tillbaka till honom. P köper vidare varor för 1000 miljoner av S. Därmed disposed of 1/2 av S:s produit brut. Han äger i stället 1000 miljoner i pengar. Med dessa pengar köper han 1000 miljoner livsmedel av F. S ersätter därmed 1/2 av reproduktionselementen i sitt kapital. Därmed har man disponerat över en andra 1/5 av arrendatorns produit brut. Samtidigt ser arrendatorn sig åter i besittning av de 2000 miljonerna i pengar, priset för de 2000 miljoner i livsmedel som han har sålt till P och S. F köper nu varor för 1000 miljoner av S, vilka ersätter 1/2 av dennes avances. Därmed är den andra hälften av fabrikörens produit brut disposed of. Denne S köper slutligen av F råvaror för de sista 1000 miljoner pengar; och därmed är en tredje 1/5 av arrendatorns produit brut disposed of, har den andra hälften av reproduktionselementen i S:s kapital ersatts, men också 1000 miljoner flutit tillbaka till arrendatorn. Denne ser sig åter i besittning av de 2000 miljonerna, vilket är fullt i sin ordning eftersom Quesnay uppfattar honom som kapitalisten, till vilken P blott står i ett förhållande av receiver <mottagare> av reveny och S blott som salarié <avlönad>. Om han betalade dem direkt med sin produit, så skulle han inte ge ut några pengar. Om han alltså ger ut pengar, så köper de [P och S] hans produkt därmed och pengarna flyter tillbaka till honom. Detta är det formella återflödet av pengarna till industrikapitalisten vilken som köpare inleder och slutför hela företaget. Ytterligare 1/5 av avances tillhör reproduktionen. Men det återstår att förfoga över 1/5 av livsmedlen som inte alls har gått in i cirkulationen.

[4. Varucirkulation och penningcirkulation i le Tableau Économique. Olika fall av penningens åter flöde till utgångspunkten]

S köper av arrendatorn livsmedel för 1000 miljoner och råmaterial för 1000 miljoner; och F köper däremot av honom blott varor för 1000 miljoner som ersättning för sina avances. Således har S att betala en balance (balans) av 1000 miljoner som han i sista hand betalar med de 1000 miljoner han erhållit från P. Denna utbetalning av 1000 miljoner till F tycks Quesnay förväxla med köpet av F:s produkt till ett belopp av 1000 miljoner. Hur det förhåller sig därmed, därom måste Baudeau's Observations[49] konsulteras.

Faktiskt hade (enligt vår räkning) de 2000 miljonerna bara tjänat till: 1) att betala jordränta på 2000 miljoner i pengar; 2) att cirkulera arrendatorns 3000 miljoner produit brut (varav 1000 miljoner livsmedel [tillflyter] P och 2000 miljoner livsmedel och råmaterial S) och att cirkulera S:s 2000 miljoner produit brut (varav 1000 miljoner till P som konsumerar dem, och 1000 miljoner till F som konsumerar dem reproduktivt).

Det sista köpet - a''-b'' -, där S köper råvaror av F, återbetalar han honom i pengar.

||433| Alltså än en gång:

S har erhållit 1000 miljoner pengar av P. Med dessa 1000 miljoner pengar köper han livsmedel av F för 1000 miljoner. Med samma 1000 miljoner pengar köper F varor av S. Med samma 1000 miljoner pengar köper S råprodukter av F.

Eller S köper av F råmaterial för 1000 miljoner pengar och livsmedel för 1000 miljoner i pengar. F köper vara för 1000 miljoner [pengar] av S. I detta fall skulle 1000 miljoner flyta tillbaka till S, men blott emedan det var underförstått att han - förutom de 1000 miljoner pengar som han erhåller av the landlord och de 1000 miljoner varor som han fortfarande har till salu - till på köpet hade 1000 miljoner pengar som han själv satt i cirkulation. I stället för att 1000 miljoner cirkulerade varorna mellan honom och arrendatorn skulle enligt denna förutsättning 2000 miljoner ha använts därtill. Sedan skulle 1000 miljoner återvända till S. Ty han köper för 2000 miljoner pengar av arrendatorn. Denne köper av honom för 1000 miljoner, som han skulle vara skyldig att återbetala med hälften av de pengar han erhållit av honom.

I det första fallet köper S i 2 omgångar. För det första ger han ut 1000 miljoner; dessa flyter tillbaka till honom från F; och sedan ger han ut dem ännu en gång, men definitivt, till F, och så flyter ingenting tillbaka.

I det andra fallet däremot köper S på en gång för 2000 miljoner. Om F nu återköper för 1000 miljoner, så stannar dessa hos S. Cirkulationen skulle ha krävt 2000 miljoner i stället för 1000 miljoner, emedan de 1000 miljonerna i det första fallet realiserade 2000 miljoner vara genom 2 omlopp. I det andra fallet [realiserade] 2000 miljoner sammalunda 2000 miljoner vara genom ett omlopp. Om arrendatorn nu återbetalar 1000 miljoner till S, så har S inte mera än i det första fallet. Ty förutom vara för 1000 miljoner har han kastat in i cirkulationen 1000 miljoner pengar ur sin egen, före cirkulationsprocessen existerande fond. Han har lagt ut dem för cirkulationen, därför flyter de tillbaka till honom.

I det första case <fallet>: S [köper för] 1000 miljoner pengar 1000 miljoner vara av F; F [för] 1000 miljoner pengar 1000 miljoner vara av S; S [för] 1000 miljoner pengar 1000 miljoner vara av F, så att F behåller 1000 miljoner.

I det andra case: S [köper för] 2000 miljoner pengar 2000 miljoner vara av F; F [för] 1000 miljoner pengar 1000 miljoner vara av S. Arrendatorn har 1000 miljoner i behåll liksom förut. Men S återfår de 1000 miljoner, vilka var kapital som han förskotterat till cirkulationen och vilka ur denna återställes till honom. S köper för 2000 miljoner vara av F; F för 1000 miljoner vara av S. Således har S under alla omständigheter att betala en balans av 1000 miljoner, men inte mera. Eftersom han - för att betala denna balans - till följd av cirkulationens art har betalat 2000 miljoner till F, återbetalar denne 1000 miljoner till honom, medan han i annat fall inte återbetalar några pengar.

I det första fallet köper S nämligen för 2000 miljoner av F och F för 1000 miljoner av S. Således är balansen fortfarande = 1000 miljoner för F. Men denna balans utbetalas till honom på så sätt att hans egna pengar flyter tillbaka till honom, eftersom S först köper för 1000 miljoner av F, sedan F för 1000 miljoner av S och slutligen S för 1000 miljoner av F. 1000 miljoner har här cirkulerat 3000 miljoner. Men allt som allt (om pengarna är reala pengar) har värde för 4000 miljoner befunnit sig i cirkulationen, 3000 miljoner i vara och 1000 miljoner i pengar. Den cirkulerande och ursprungligen (med avseende på F) i cirkulation satta penningsumman var aldrig högre än 1000 miljoner, d.v.s. aldrig högre än den balans som S hade att betala till F. Genom att F köpte av honom för 1000 miljoner innan han [S] för andra gången köper för 1000 miljoner av F, kan S betala sin balans med dessa 1000 miljoner.

I det andra fallet sätter S 2000 miljoner i cirkulation. Visserligen köper han med dem vara för 2000 miljoner av F. Dessa 2000 miljoner behövs här som cirkulationsmedel och ges ut mot en ekvivalent i vara. Men F återköper för 1000 miljoner av S. 1000 miljoner återvänder således till S eftersom balansen som han skall betala till F blott belöper sig till 1000 miljoner och inte till 2000 miljoner. Han har nu ersatt S med 1000 miljoner i vara, således måste F återbetala de 1000 miljonerna till honom, vilka han nu skulle ha betalat honom i pengar för ingenting. Detta case är märkvärdigt nog för att man skall uppehålla sig ett ögonblick vid det.

Vid den ovan förutsatta cirkulationen av 3000 miljoner vara, varav 2000 miljoner livsmedel och 1000 miljoner fabriksvaror, finns det flera möjliga fall; men då måste man ta med i beräkningen för det första att enligt Quesnays förutsättning 1000 miljoner pengar finns i S:s hand och 1000 miljoner pengar i F:s hand i det ögonblick då cirkulationen börjar mellan de två; för det andra antar vi för åskådlighetens skull att S - förutom de 1000 miljoner som S erhåller från P - har ytterligare 1000 miljoner pengar i kassan.

||434| I. För det första: Fallet såsom det är framställt hos Quesnay. S köper med 1000 miljoner pengar 1000 miljoner vara av F; F köper med de sålunda av S erhållna 1000 miljoner pengar för 1000 miljoner vara av S; slutligen köper S med de 1000 miljoner pengar han sålunda återfått 1000 miljoner vara av F. De 1000 miljoner pengar stannar således hos F, vilka för honom representerar kapital (och som in fact <faktiskt> tillsammans med de andra 1000 miljoner pengar som han erhållit tillbaka av P bildar den reveny, varmed han nästa år på nytt betalar jordräntan i pengar, nämligen 2000 miljoner pengar). 1000 miljoner pengar har här cirkulerat 3 gånger - från S till F, från F till S, från S till F - och detta varje gång för 1000 miljoner vara, således sammanlagt för 3000 miljoner. Om pengarna själva har värde, befinner sig värde för 4000 miljoner i omlopp. Pengar fungerar här bara som cirkulationsmedel men förvandlas till pengar och eventualiter till kapital för F, den sista handen, där de stannar.

II. För det andra: Pengarna fungerar bara som betalningsmedel. I detta fall gör S, som köper vara för 2000 miljoner av F, och F, som köper vara för 1000 miljoner av S, avräkning med varandra. S har vid transaktionens slut att betala en balans av 1000 miljoner i pengar. Fortfarande tillfaller 1000 miljoner pengar F:s kassa, men utan att ha tjänat som cirkulationsmedel. För honom är de överföring av kapital emedan de för honom endast ersätter ett kapital av 1000 miljoner i vara. Därmed har värden för 4000 miljoner inträtt i cirkulation som förut. Men i stället för 3 förflyttningar av 1000 miljoner pengar har bara en ägt rum, och pengarna har blott betalat en med dem jämnstor summa i varuvärden. I det föregående fallet 3 gånger så mycket. Vad som sparats in gentemot case I skulle vara de två överflödiga cirkulationsakterna.

III. För det tredje: F uppträder först som köpare med de 1000 miljoner pengar (som han har från P) och köper för 1000 miljoner vara av S. I stället för att ligga i träda hos honom som fond till betalningen av nästa jordränta cirkulerar de 1000 miljonerna numera. S har nu 2000 miljoner pengar (1000 miljoner pengar av P och 1000 miljoner pengar av F). Med dessa 2000 miljoner pengar köper han vara för 2000 miljoner av F. Nu har 5000 miljoners värde befunnit sig i cirkulation (3000 miljoner vara och 2000 miljoner pengar). Det har ägt rum en cirkulation av 1000 miljoner pengar och 1000 miljoner vara och en cirkulation av 2000 miljoner pengar och 2000 miljoner vara. Av dessa 2000 miljoner pengar cirkulerar de från arrendatorn härrörande 1000 två gånger, de från S härrörande bara en gång. Nu återvänder 2000 miljoner pengar till F, varav emellertid blott 1000 miljoner pengar salderar hans balans, de andra 1000 miljoner pengar, som han själv har satt i cirkulation eftersom han tog initiativet som köpare, flyter tillbaka till honom genom cirkulationen.

IV. För det fjärde: S köper med 2000 miljoner pengar (1000 miljoner pengar från P och 1000 miljoner som han själv sätter i cirkulation ur sin kassa) at once <på en gång> 2000 miljoner vara av F. F återköper 1000 miljoner vara av S, returnerar honom således 1000 miljoner pengar; behåller nu som förut 1000 miljoner pengar för saldering av balansen mellan honom och S. Värden för 5000 miljoner cirkulerade. Två cirkulationsakter.

Av de 2000 miljoner pengar som S returnerar till F representerar 1000 miljoner pengar de pengar som F själv satt i cirkulation och bara 1000 miljoner pengar de pengar som S satt i cirkulation. Här återvänder till F 2000 miljoner pengar i stället för 1000 miljoner pengar, men i verkligheten erhåller han bara 1000 miljoner eftersom han själv satt de andra 1000 miljonerna i cirkulation. Detta i case III. I case IV återvänder 1000 miljoner pengar till S, men det är de 1000 miljoner pengar som han själv har satt i cirkulation ur sin egen kassa - inte ur försäljningen av sina varor till P.

Om i case I liksom i case II aldrig mera än 1000 miljoner pengar cirkulerar, men 3 gånger, medan de cirkulerar, skiftar händer, endast en gång i case II, så beror detta helt enkelt därpå att kreditgivning är underförstådd i case II med därav följande inbesparing av antalet betalningar, medan en snabb rörelse äger rum i case I, men pengarna ändå varje gång uppträder som cirkulationsmedel och värdet således varje gång måste visa sig dubbelt på de båda polerna, en gång i pengar och en gång i vara. Om 2000 miljoner cirkulerar i case III och IV i stället för 1000 miljoner som i case I och II, så sker detta därför att vid ert tillfälle i båda fall (i case III av S såsom köpare som avslutar cirkulationsprocessen, i case IV av S såsom köpare som inleder cirkulationsprocessen) på samma gång varuvärde för 2000 miljoner pengar, kort sagt 2000 miljoner varor på en gång går in i cirkulation och det närmare bestämt under förutsättning att de inte skall betalas efter balansen utan köpas genast.

Det mest intressanta i förloppet är i alla fall de 1000 miljoner pengar som arrendatorn i case III, fabrikören i case IV lämnar kvar, fastän balansen av 1000 miljoner pengar i båda fall betalas till arrendatorn och han inte erhåller ett dyft mera i case III och inte ett dyft mindre i case IV. Naturligtvis utbytes här alltid ekvivalenter och om vi talar om balans så menas därmed inte någonting annat än den värdeekvivalent som betalas i pengar i stället för i vara.

I fall III kastar F in 1000 miljoner pengar i cirkulationen och erhåller därför av S en varuekvivalent eller 1000 miljoner vara. Men S köper nu vara för 2000 miljoner pengar av honom. De första 1000 miljoner pengar som han kastat in återvänder således till honom, emedan 1000 miljoner vara i stället fråntas honom. Med de av honom utgivna pengarna betalas dessa 1000 miljoner vara till honom. De andra 1000 miljoner pengar erhåller han som betalning för de andra 1000 miljoner vara. Denna penningbalans förblir en skuld till honom eftersom han köper överhuvudtaget vara blott för 1000 miljoner pengar, och vara för 2000 miljoner värde köpes från honom.

||435| I case IV kastar S in 2000 miljoner pengar i cirkulationen på en gång, för vilka han tar 2000 miljoner vara av F. F köper av honom tillbaka 1000 miljoner vara med de pengar som S själv givit ut, och på så sätt återvänder 1000 miljoner pengar till S.

I case IV: S ger faktiskt F 1000 miljoner vara (= 1000 miljoner pengar) i vara och 2000 miljoner pengar i pengar, således 3000 miljoner pengar, men erhåller av honom bara 2000 miljoner vara. Följaktligen måste F returnera honom 1000 miljoner pengar.

I case III: F ger S i vara 2000 miljoner vara (= 2000 miljoner pengar) och i pengar 1000 miljoner pengar. Sålunda 3000 miljoner pengar, men han erhåller av honom bara 1000 miljoner vara = 1000 miljoner pengar. Följaktligen måste S returnera 2000 miljoner pengar till honom. 1000 miljoner återbetalar han med de pengar som F själv har satt i cirkulation, 1000 miljoner sätter han själv i cirkulation. Han behåller 1000 miljoner pengar i balans men får inte behålla 2000 miljoner pengar.

I båda fall erhåller S 2000 miljoner vara och F 1000 miljoner vara + 1000 miljoner pengar, d.v.s. penningbalansen. Om i case III dessutom 1000 miljoner pengar tillfaller F, så är det endast pengar som han har satt i cirkulation utöver det som han drar ut ur cirkulationen i vara. Likadant förhåller det sig med S i case IV.

I båda fall måste S betala en balans av 1000 miljoner pengar i pengar emedan han drar vara för 2000 miljoner ut ur cirkulationen och kastar in i den vara för blott 1000 miljoner. I båda fall skall F erhålla en balans av 1000 miljoner pengar i pengar emedan han kastar in vara för 2000 miljoner i cirkulationen och drar ut ur den vara för blott 1000 miljoner, så att de andra 1000 miljoner i vara alltså måste salderas honom i pengar. Det enda som till slut i båda fall kan byta hand är dessa 1000 miljoner pengar. Men eftersom 2000 miljoner pengar finns i cirkulation, måste de flyta tillbaka till den som har satt dem i cirkulation; vare sig nu så att F, som emottagit en balans av 1000 miljoner pengar ur cirkulationen, dessutom har kastat in ytterligare 1000 miljoner pengar i den, eller så att S, som skall betala blott 1000 miljoner pengar som balans, dessutom kastat in 1000 miljoner pengar.

I case III inträder 1000 miljoner pengar i cirkulation utöver den penningmängd som under andra omständigheter behövs för varumängdens cirkulation, eftersom F först uppträder som köpare och följaktligen - hur hans situation till slut än må gestalta sig - måste sätta pengar i cirkulation. I case IV inträder dito 2000 miljoner pengar i cirkulation, i stället för blott 1000 som i II, för det första emedan S uppträder först som köpare och för det andra emedan han köper de 2000 miljoner vara på en gång. I båda fall kan de pengar som cirkulerar mellan dessa köpare och säljare till slut endast vara lika med den balans som en av dem skall betala. Ty de pengar som S eller F ger ut utöver denna summa återbetalas till dem.

Antag att F köper vara för 2000 miljoner av S. Då skulle the case <fallet> gestalta sig sålunda: F ger 1000 miljoner pengar för vara till S. S köper vara för 2000 miljoner pengar av F, varigenom de första 1000 miljonerna returnerar till den senare [F] och 1000 miljoner into the bargain <till på köpet>. F köper åter för 1000 miljoner pengar av S, varigenom dessa pengar returnerar till denne [S]. Vid processens slut skulle F ha vara för 2000 miljoner pengar och de 1000 miljoner som han hade ursprungligen, före cirkulationsprocessens början, och S för 2000 miljoner vara och 1000 miljoner pengar som han också ursprungligen hade. F:s 1000 miljoner pengar och S:s 1000 miljoner pengar skulle ha spelat roll enbart som cirkulationsmedel för att sedan flyta tillbaka som pengar, eller i detta fall även som kapital, till de två som hade givit ut dem. Om de båda hade använt pengar som betalningsmedel, så skulle de avräkna 2000 miljoner vara mot 2000 miljoner vara; deras räkningar tog ut varandra; inte en farthing cirkulerade dem emellan. Således returnerar de pengar som cirkulerar som cirkulationsmedel mellan två parter som står i ett ömsesidigt förhållande av köpare och säljare till varandra; de kan cirkulera på 3 sätt.

[För det första:] Avräkning av de levererade varuvärdena äger rum. I detta fall returnerar pengarna till den som förskotterat dem till cirkulationen och på så sätt bestridit cirkulationskostnaderna med sitt kapital. Om t.ex. F och S vardera köper varor för 2000 miljoner av varandra och S inleder dansen, så köper han vara för 2000 miljoner pengar av F. F returnerar de 2000 miljoner pengar till honom och köper därmed av honom 2000 miljoner vara. Sålunda äger S före som efter affären 2000 miljoner vara och 2000 miljoner pengar. Eller om - som i förut anförda case - båda förskotterar cirkulationsmedlen till lika delar, så returnerar till var och en på sitt håll det som han förskotterat till cirkulationen; som ovan: 1000 miljoner pengar till F och 1000 miljoner till S.

För det andra: De från ömse håll utbytta varuvärdena utjämnar inte varandra. Det uppstår en balans som skall betalas i pengar. Om nu varucirkulationen, som ovan i case I, har ägt rum på så sätt att inte mera pengar inträdde i cirkulation än vad som behövdes för betalningen av denna balans - genom att denna summa alltid bara rörde sig fram och tillbaka mellan de båda parterna - så tillfaller den till slut den siste säljaren, som har balansen på sin sida.

För det tredje: De från ömse håll utbytta varuvärdena utjämnar inte varandra; en balans skall betalas; men varucirkulationen äger rum i en sådan form att mera pengar cirkulerar än vad som behövs för betalningen av balansen; i detta fall returnerar de pengar som överskjuter denna balans till den sida som har förskotterat dem. I case III till den man som erhåller balansen, i case IV till den som har att betala den.

I det andra fallet returnerar pengarna endast om balansmottagaren är den förste köparen som i exemplet med arbetaren och kapitalisten. De byter ägare som i fall II, om den andre uppträder först som köpare.

||436| {Allt detta äger naturligtvis endast rum under förutsättning att den bestämda varusumman köpts och sålts samma personer emellan, så att var och en av dem omväxlande framträder som köpare och säljare gentemot den andra parten. Antag däremot att de 3000 miljoner vara vore lika fördelade bland varuägarna A, A', A'' som säljare och att de konfronteras med köparna B, B', B''. Om de 3 köpen här äger rum samtidigt, alltså bredvid varandra i rummet, så måste 3000 pengar cirkulera, så att varje A kommer i besittning av 1000 pengar och varje B i besittning av 1000 vara. Om köpen följer på varandra i tidsföljd, så kan detta föranleda cirkulation av samma 1000 pengar endast i fall varornas metamorfoser sammanflätas, d.v.s. i fall en del personer framträder som köpare och säljare, om än inte - som i the case ovan - [gentemot] samma personer utan gentemot de ena som köpare och gentemot de andra som säljare.

Som t.ex: A säljer till B för 1000 pengar; A köper med de 1000 pengarna av B'; B' köper med de 1000 pengarna av A'; A' med de 1000 pengarna av B''; B'' med de 1000 pengarna av A''.

Pengarna skulle ha bytt ägare 5 gånger mellan de 6 personerna, men det skulle också har cirkulerats vara för 5000 pengar. Om vara för blott 3000 skall cirkuleras, så ser det ut så här:

A [köper] för 1000 pengar av B; B för 1000 pengar av A'; A' för 1000 pengar av B'. 3 positionsbyten bland 4 personer. Det är P-V.}

De ovan utredda cases motsäger inte den tidigare uppställda lagen: "att vid given cirkulationshastighet hos penningen och vid given prissumma för varorna är kvantiteten av det cirkulerande mediet bestämd" (I, sid. 85)[39*]. I det ovan anförda exemplet I cirkulerar 1000 pengar 3 gånger, nämligen vara till ett belopp av 3000 pengar. De cirkulerande pengarnas mängd är således:

  3000 (prissumma)   3000 (prissumma)    
 = 
 eller 
 =  1000 pengar
  3 (hastighet)   3 omlopp    

I case III eller IV är prissumman för de cirkulerande varorna visserligen densamma, nämligen 3000 pengar, men omloppshastigheten är en annan. 2000 pengar cirkulerar en gång, d.v.s. 1000 pengar + 1000 pengar. Men av dessa 2000 pengar cirkulerar 1000 en gång till. 2000 pengar cirkulerar 2/3 av de 3000 vara, och hälften därav cirkulerar då 1000 pengar, ytterligare 1/3; de ena 1000 pengar gör 2 omlopp, men ett annat 1000 pengar gör blott 1 omlopp. De 2 omloppen av 1000 pengar realiserar ett varupris = 2000 pengar, och det enda omloppet realiserar ett varupris = 1000 pengar, båda två tillsammans = 3000 vara. Vilken är således pengarnas omloppshastighet med avseende på de varor som de cirkulerar här? De 2000 pengar gör 1½ omlopp (detta är detsamma som att först hela summan en gång fullgör ett omlopp och sedan hälften ännu ett = 3/2). Och verkligen:

3000 (prissumma)    

 =  2000 pengar
3/2 omlopp    

Men varigenom är penningomloppets olika hastighet här bestämd?

I både fall III och IV framkommer skillnaden - i motsats till fall I - därigenom att [prissumman] av den varje gång cirkulerande varan där aldrig är större och aldrig mindre än 1/3 av prissumman av den varumängd som överhuvudtaget cirkulerar. Det cirkulerar alltid blott vara för 1000 pengar. I fall III och IV däremot cirkulerar en gång vara för 2000 och en gång för 1000, således den ena gången 2/3 av den förhandenvarande varumängden och en gång 1/3. Det är av samma orsak som större myntsorter måste vara i omlopp i grosshandeln än i detaljhandeln.

Som jag redan framhållit (I, "Umlauf des Geldes"[40*]) visar penningens återflöde närmast på att köparen åter har blivit säljare, varvid det faktiskt är likgiltigt om han säljer till samma personer av vilka han har köpt eller ej. Men om detta försiggår mellan samma personer, så visar sig de fenomen som ger upphov till så många misstag (Destutt de Tracy[41*]). Köparens förvandling till säljare visar på att ny vara finns till salu. Varucirkulationens kontinuitet - liktydig med dess ständiga förnyelse (I, sid. 78[42*]) - således reproduktion. Köparen kan åter bli säljare, såsom fabrikören gentemot arbetaren, utan att detta uttrycker en akt av reproduktion. Det är bara kontinuiteten, detta återflödets upprepning, om vilken detta kan sägas.

Det återflöde av pengarna som utgörs av kapitalets återförvandling till dess penningform, anger med nödvändighet slutet på ett kretslopp och början på en ny reproduktion, om kapitalet som sådant fortsätter att vara i rörelse. Också här var han [kapitalisten], som i alla andra fall, säljare, V-P, och blir sedan köpare, P-V, men först såsom P äger hans kapital åter den form som kan utbytas mot dess reproduktionselement, och V representerar här dessa reproduktionselement. P-V representerar här penningkapitalets förvandling till produktivt eller industriellt kapital.

Vidare kan, som vi har sett, pengarnas återflöde till utgångspunkten indikera att penningbalansen i en rad av köp och försäljningar är på den köpares sida, med vilken följden av dessa processer inledes. F köper för 1000 pengar av S. S köper för 2000 pengar av F. Här flyter 1000 pengar tillbaka till F. Vad angår de andra 1000, äger bara enkelt platsombyte av pengarna mellan S och F rum.

||437| Men slutligen kan ett återflöde av penningen till dess utgångspunkt äga rum utan att betyda betalning av balansen, både 1) när betalningarnas balans utjämnas och någon balans i pengar således inte behöver betalas; och 2) när ingen utjämning sker och en penningbalans således skall betalas. Se de ovan utredda fallen. I alla dessa är det likgiltigt om t.ex. samme S konfronteras med F; utan S representerar här gentemot F, och F gentemot S det totala antalet av samtliga som säljer till honom och som köper av honom (precis som i exemplet där balansbetalning visar sig i penningens återflöde). I alla dessa fall återvänder pengarna till den som så att säga har förskotterat dem till cirkulationen. I denna cirkulation har de uträttat sitt ärende, liksom banksedlar, och återvänder till den som gett ut dem. Här blir de bara cirkulationsmedel. De sista kapitalisterna betalar varandra inbördes och på så sätt återvänder de till den som gett ut dem.

Det återstår alltså ännu den suspenderade <uppskjutna> frågan: kapitalisten drar ut mera pengar ur cirkulationen än han kastade in i den.[46]

[5. Betydelsen av le Tableau Économique i den politiska ekonomins historia]

Tillbaka till Quesnay.

A Smith citerar med någon ironi Marquis de Mirabeaus hyperboliska <överdrivna> sats:

"Sedan världens uppkomst har det funnits tre stora upptäckter ... Den första är uppfinnandet av skriften ... Den andra är uppfinnandet (!) av pengarna ... Den tredje är le Tableau économique, resultatet av de båda andra och deras fullständigande." (éd Garnier, bd III, bok IV, kap IX, sid. 540)

Men faktiskt var detta försök - att framställa hela kapitalets produktionsprocess som reproduktionsprocess, cirkulationen blott som formen för denna reproduktionsprocess och penningcirkulationen som blott ett moment av kapitalets cirkulation, att i denna reproduktionsprocess samtidigt innesluta revenyns ursprung, utbytet mellan kapital och reveny, den reproduktiva konsumtionens förhållande till den definitiva, och att innesluta cirkulationen mellan konsument och producent (in fact mellan kapital och reveny) i kapitalets cirkulation, att slutligen framställa cirkulationen mellan de två stora avdelningarna hos det produktiva arbetet, råproduktion och manufaktur, såsom moment i denna reproduktionsprocess, och att göra allt detta i en Tableau som in fact i alla fall består bara av 5 streck som förbinder 6 utgångspunkter eller slutpunkter, i andra tredjedelen av 1700-talet, den politiska ekonomins barnaålder - var ett högst genialt infall, obestridligt det mest geniala som den politiska ekonomin hittills gjort sig skyldig till.

Vad beträffar kapitalets cirkulation - dess reproduktionsprocess -, de olika former det antar i denna reproduktionsprocess, sambandet mellan kapitalets cirkulation och den allmänna cirkulationen, alltså inte enbart utbytet av kapital mot kapital utan av kapital mot reveny - har Smith faktiskt bara övertagit fysiokraternas arv och strängare rubricerat och specificerat inventariets olika artiklar men knappast genomfört och interpreterat förloppets totalitet så korrekt som den till sin uppläggning var antydd i le Tableau Économique, trots Quesnays felaktiga förutsättningar.

När Smith vidare säger om fysiokraterna:

"Deras arbeten har säkert gjort deras länder några tjänster" (a.a. sid. 538),

så är detta ett oförsynt försynt uttryck för verksamheten hos t.ex. en Turgot, en av den Franska Revolutionens direkta fäder. |437||

 


BILAGOR

Utvikning (om produktivt arbete)

||V-182| En filosof producerar idéer, en poet dikter, en pastor predikningar, en professor kompendier o.s.v. En förbrytare producerar brott. Om man närmare betraktar sambandet av denna senare produktionsgren med samhället i dess helhet, så kommer man att frigöra sig från många fördomar. Förbrytaren producerar inte enbart brott utan också straffrätten och därmed också professorn som håller föreläsningar om straffrätt, och dessutom det ofrånkomliga kompendiet i vilket samme professor släpper ut sina föredrag som "vara" på öppna marknaden. Därmed sker en ökning av nationalrikedomen. Alldeles frånsett den privata njutning som, enligt vad ett kompetent vittne, professor Roscher, försäkrat oss, manuskriptet till kompendiet bereder själve sin upphovsman.[10*]

Förbrytaren producerar vidare hela polisen och kriminalrättsskipningen, hejdukar, domare, bödlar, jurymän o.s.v.; och alla dessa olika näringsgrenar, som bildar lika många kategorier inom den samhälleliga arbetsdelningen, utvecklar olika färdigheter hos människoanden, skapar nya behov och nya sätt att tillfredsställa dem. Enbart tortyren har gett upphov till de mest sinnrika mekaniska uppfinningar och sysselsatt en mängd hedervärda hantverkare i produktionen av dess redskap.

Förbrytaren producerar ett intryck, dels moraliskt, dels tragiskt - alltefter omständigheterna - och gör på så sätt publikens moraliska och estetiska känslor en "tjänst". Han producerar inte bara kompendier om straffrätt, inte bara strafflagsböcker och därmed strafflagsstiftare, utan också konst, skönlitteratur, romaner och till och med tragedier, vilket bevisas inte endast av Müllners "Schuld" och Schillers "Räuber" utan även av "Oidipus" och "Richard the Third". Förbrytaren avbryter det borgerliga livets monotoni och vardagliga säkerhet. Därmed bevarar han det från stagnation och framkallar denna oroliga spänning och upprördhet vilken förutan till och med konkurrensens gadd skulle avtrubbas. Han ger på så vis de produktiva krafterna en eggelse. Medan brottet undandrar arbetsmarknaden en del av den övertaliga befolkningen och därmed minskar konkurrensen arbetarna emellan och till en viss grad förhindrar arbetslönens fall under minimum, absorberar kampen mot brottsligheten en annan del av samma befolkning. Förbrytaren visar sig sålunda vara en av dessa naturliga "utjämnare" som åstadkommer en riktig nivå och yppar ett helt perspektiv av "nyttiga" sysselsättningsgrenar.

In i detalj kan brottets inverkningar på produktivkraftens utveckling påvisas. Skulle lås någonsin ha utvecklats till sin nuvarande fullkomlighet om det inte fanns tjuvar? Skulle framställningen av banksedlar ha framskridit till sin nuvarande fulländning om det inte fanns några ||183| falskmyntare? Skulle mikroskopet ha hittat sin väg till den vanliga kommersiella sfären (se Babbage) utan bedrägerier i handeln? Har inte den praktiska kemin lika mycket att tacka varuförfalskningen och bemödandena att upptäcka den som den redbara produktionsivern? Brottet ger genom ständigt nya sätt att angripa egendomen upphov till ständigt nya försvarsmedel och verkar därmed precis lika produktivt som strejker på uppfinnandet av maskiner. Och om man lämnar det privata brottets sfär: skulle någonsin världsmarknaden uppkommit utan nationella brott? Ja, ens nationer? Och är inte syndens träd tillika kunskapens träd alltsedan Adams tid? Mandeville hade i sin "Fable of the Bees" <"Fabeln om bina"> (1705) redan påvisat alla möjliga yrkesgrenars o.s.v. produktivitet och överhuvudtaget tendensen i hela detta argument:

"Det som vi kallar det onda i världen, såväl det moraliskt som det naturligt onda, det är den stora princip som gör oss till sociala varelser, den fasta grunden, livet och stöttepelaren för alla näringar och sysslor utan undantag; här har vi att söka det sanna ursprunget till alla konster och vetenskaper; och i samma ögonblick som det onda upphörde att existera skulle samhället fördärvas, om inte rentav gå under helt och hållet."

Nu var Mandeville naturligtvis oändligt mycket djärvare och ärligare än de kälkborgerliga apologeterna för det borgerliga samhället. |V-183||

Kapitalets produktivitet Produktivt och improduktivt arbete

[a) Alla produktivkrafter hos det samhälleliga arbetet framstår som produktivkrafter hos kapitalet]

||XXI-1317| Vi har sett, inte bara hur kapitalet producerar, utan hur det självt produceras och hur det framgår ur produktionsprocessen som ett väsentligen förändrat förhållande, hur det utvecklas däri.[50] Å ena sidan omgestaltar det produktionssättet, å andra sidan utgör denna förändrade skepnad hos produktionssättet jämte en speciell utvecklingsgrad hos de materiella produktivkrafterna grundvalen och betingelsen - förutsättningen för dess egen gestaltning.

Eftersom det levande arbetet - genom utbytet mellan kapital och arbetare - är införlivat med kapitalet, och framträder såsom en verksamhet som tillhör kapitalet så snart som arbetsprocessen börjar, framstår alla produktivkrafter hos det samhälleliga arbetet som produktivkrafter hos kapitalet, precis som arbetets allmänna samhälleliga form framträder i penningen såsom egenskap hos ett ting. På så sätt framstår nu produktivkraften hos det samhälleliga arbetet och dess särskilda former som produktivkrafter och former hos kapitalet, hos det objektiverade arbetet, hos de [objektiva[43*]] sakliga arbetsbetingelserna, vilka i självständiggjord gestalt gentemot det levande arbetet personifieras av kapitalisten. Det rör sig här återigen om den omkastning av förhållandet, vars uttryck vi redan vid undersökningen av penningväsendet har betecknat som fetischism.[51]

Kapitalisten är själv makthavare endast som personifierat kapital. (I den italienska bokföringen är också denna hans roll som kapitalist, som personifierat kapital, ständigt ställd i motsats till honom som enbart person och som sådan framstår han bara som privat konsument och gäldenär till sitt eget kapital.)

Kapitalets produktivitet - även om man blott tar arbetets formella underordnande under kapitalet i betraktande - består framför allt i tvånget till surplusarbete, till att arbeta utöver det omedelbara behovet, ett tvång som det kapitalistiska produktionssättet har gemensamt med tidigare produktionssätt men som det utövar och verkställer på ett för produktionen mera fördelaktigt sätt.

Till och med om man tar detta blott formella förhållande i betraktande - den allmänna form för den kapitalistiska produktionen som har sitt mindre utvecklade sätt gemensamt med det mera utvecklade - visar sig produktionsmedlen, de materiella arbetsbetingelserna - arbetsmaterial, arbetsmedel (och livsförnödenheter) - inte underordnade under arbetaren utan han underordnad under dem. Han använder inte dem - de använder honom. Och därmed är de kapital. Kapital employs labour <använder arbete>. De är inte medel för honom till att producera produkter, vare sig i form av omedelbara underhållsmedel eller som bytesmedel, som varor. Utan han är ett medel för dem, dels för att bevara deras värde, dels för att göra det fruktbärande, d.v.s. att öka deras värde, för att uppsuga surplus labour.

Redan detta förhållande är i all sin enkelhet en omkastning, ett personifierande av saken och ett försakligande av personen; ty vad som skiljer denna form från alla tidigare är att kapitalisten behärskar arbetaren, inte i kraft av någon personlig egenskap, utan endast såtillvida att han är "kapital"; hans herravälde är bara det objektiverade arbetets herravälde över det levande, av arbetarens produkt över arbetaren själv.

Men ännu mera komplicerat och skenbart mera mysteriöst blir förhållandet i och med utvecklingen av det specifikt kapitalistiska produktionssättet, då inte bara dessa omedelbart materiella ting - vilka alla är produkter av arbetet, vilka, betraktade som bruksvärde, är både materiella arbetsbetingelser och arbetsprodukter, betraktade som bytesvärde, är objektiverad allmän arbetstid eller pengar - sätter sig på tvären gentemot arbetaren och konfronterar honom som "kapital", utan då [också] formerna för det samhälleligt utvecklade arbetet: kooperation, manufaktur (som form för arbetets delning), fabrik (som form för det på maskineriets materiella bas organiserade samhälleliga arbetet) framstår som utvecklingsformer av kapitalet. Följaktligen framstår de ur dessa former av det samhälleliga arbetet utvecklade produktivkrafterna, följaktligen också vetenskap och naturkrafter, som kapitalets produktivkrafter. I sanning, arbetets samfälldhet i kooperationen, kombinationen i arbetets delning, utnyttjandet av naturkrafterna och vetenskapen samt av arbetets produkter i maskineriet för produktionen - allt detta framstår för de enskilda arbetarna själva som lika främmande och sakligt, som blotta existensformen för de arbetsmedel som är oberoende av dem och som behärskar dem, som dessa [arbetsmedel] själva framstår [för dem] i sin enkla synliga gestalt såsom material, instrument etc., som funktioner hos kapitalet och därför hos kapitalisten.

De samhälleliga formerna för deras eget arbete eller formerna för deras eget ||1318| samhälleliga arbete är förhållanden som utbildats helt oberoende av de enskilda arbetarna; arbetarna, såsom underordnade under kapitalet, blir element i dessa samhälleliga bildningar, men dessa samhälleliga bildningar tillhör inte dem. De framträder gentemot dem såsom skepnader av själva kapitalet, såsom kombinationer vilka - till skillnad från deras isolerade arbetsförmåga - tillhör kapitalet, är framsprungna ur det och införlivade med det. Och detta antar en desto mera real form ju mera å ena sidan själva deras arbetsförmåga genom dessa former modifieras på ett sådant sätt att den blir vanmäktig i sin självständighet, d.v.s. utanför detta kapitalistiska sammanhang, att dess självständiga produktionsförmåga brytes ned, och å andra sidan arbetsbetingelserna med maskineriets utveckling också teknologiskt framträder som dominerande över arbetet och samtidigt ersätter det, undertrycker det och gör det överflödigt i dess självständiga former.

I denna process, där de samhälleliga egenskaperna hos deras arbete framträder för dem så att säga kapitaliserade - såsom i maskineriet t.ex. de synliga arbetsprodukterna framstår som härskare över arbetet - sker naturligtvis detsamma med naturkrafterna och vetenskapen, produkten av den allmänna historiska utvecklingen i dess abstrakta kvintessens - de framträder gentemot dem som kapitalets makter. De avskiljes faktiskt från den enskilde arbetarens skicklighet och kunskaper och - fastän de, betraktade utifrån sin källa, återigen är en produkt av arbetet - de framträder överallt, där de inträder i arbetsprocessen, såsom införlivade med kapitalet. Kapitalisten som använder en maskin behöver inte förstå den. (Se Ure.)[52] Men i maskinen framträder den realiserade vetenskapen som kapital gentemot arbetarna. Och i själva verket framstår ju alla dessa på samhälleligt arbete baserade användningarna av vetenskap, naturkraft och arbetsprodukter i stora mängder själva blott som medel för exploatering av arbetet, som medel att tillägna sig surplusarbete och därför som kapitalet tillhörande krafter gentemot arbetet. Kapitalet använder naturligtvis alla dessa medel endast för att exploatera arbetet, men för att exploatera det måste det använda dem på produktionen. Och sålunda framstår utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkrafter och betingelserna för denna utveckling såsom kapitalets verk, gentemot vilket den enskilde arbetaren inte bara förhåller sig passiv, utan vilket försiggår i motsättning till honom.

Kapitalet självt är dubbelt eftersom det består av varor:

[1] Bytesvärde (pengar); men sig förökande värde <sich verwertender Wert>, värde som skapar värde, växer som värde och får ett tillskott därigenom att det är värde. Detta reducerar sig till utbytet av ett givet kvantum objektiverat arbete mot ett större kvantum levande arbete.

[2] Bruksvärde; och här framträder det i enlighet med sina bestämda förhållanden i arbetsprocessen. Men just här förblir det inte blott [råmaterial[43*]], arbetsmaterial, arbetsmedel, som äger arbetet, som har införlivat arbetet, utan med arbetet också dess samhälleliga kombinationer och den mot dessa samhälleliga kombinationer svarande utvecklingen av arbetsmedlen. Först den kapitalistiska produktionen utvecklar i stor skala arbetsprocessens betingelser - sliter dem loss från den enskilde självständige arbetaren - både dess materiella och dess subjektiva betingelser, men utvecklar dem till makter som behärskar den enskilde arbetaren och som är främmande för honom.

På så sätt blir kapitalet ett mycket mysteriöst väsen. |1318||[53]

||1320| Kapitalet är således produktivt:

1) som tvång till surplusarbete;

2) genom att i sig absorbera och tillägna sig (personifiera) det samhälleliga arbetets produktivkrafter och de allmänna samhälleliga produktivkrafterna, liksom vetenskapen.

Frågan är: hur eller varigenom visar sig arbetet vara produktivt gentemot kapitalet eller som produktivt arbete, då arbetets produktivkrafter är transponerade <överförda> till kapitalet? Och då samma produktivkraft inte kan räknas två gånger, en gång som arbetets produktivkraft och andra gången som kapitalets produktivkraft? {Arbetets produktivkraft - kapitalets produktivkraft. Men arbetsförmågan är produktiv genom skillnaden mellan dess värde och det värde det skapar <seiner Verwertung>.}

[b) Produktivt arbete i den kapitalistiska produktionens system]

Blott den borgerliga inskränkthet som tar produktionens kapitalistiska former för dess absoluta former - och därför för produktionens eviga naturformer - kan förväxla frågan vad som är produktivt arbete från kapitalistisk synpunkt med frågan vilket arbete som överhuvudtaget är produktivt eller vad produktivt arbete överhuvudtaget är, och kan därför tycka sig vara mycket vis när den svarar att varje arbete som överhuvudtaget producerar någonting, resulterar i någonting som helst, eo ipso <just därigenom, av sig självt> är produktivt arbete.

[För det första:] endast det arbete är produktivt som förvandlas direkt till kapital; således endast det arbete som gör det variabla kapitalet variabelt och följaktligen = C + Δ[54]. Om det variabla kapitalet före sitt utbyte mot arbetet är = x så att vi har ekvationen y = x, så är det arbete produktivt arbete vilket förvandlar x till x + h och följaktligen gör y = x till y' = x + h. Detta är den ena punkten som skall diskuteras. Arbete som avsätter mervärde eller som tjänar kapitalet som agency <drivande kraft> att avsätta mervärde och följaktligen att konstituera sig som kapital, som sig förökande värde.

För det andra: arbetets samhälleliga och allmänna produktivkrafter är kapitalets produktivkrafter; men dessa produktivkrafter beträffar bara arbetsprocessen eller berör bara bruksvärdet. De framstår som egenskaper som tillkommer kapitalet som ting, som dess bruksvärde. De berör inte omedelbart bytesvärdet. Antingen 100 arbetare arbetar tillsammans eller var och en av de 100 arbetar ensam, så är värdet av deras produkt = 100 arbetsdagar, antingen de manifesterar sig i en stor eller en liten mängd produkter, d.v.s. oberoende av arbetets produktivitet.

||1321| Arbetets olika produktivitet berör bytesvärdet bara på ett sätt.

Om arbetets produktivitet utvecklas t.ex. inom en enskild arbetsgren - om det t.ex. inte längre blott undantagsvis väves med power-looms <mekaniska vävstolar> i stället för med handvävstolar och om vävandet av en aln med power-loom bara kräver halva den arbetstid som kräves med hand-loom <handvävstol>, så motsvarar 12 timmar av en hand-loom-weaver <handvävare> inte längre ett värde av 12 timmar utan av 6, eftersom den nödvändiga arbetstiden numera har blivit 6 timmar. Handvävarens 12 timmar är numera blott = 6 timmars samhällelig arbetstid, fastän han arbetar 12 timmar som förut.

Men här är det inte fråga om detta. Tag däremot en annan produktionsgren, t.ex. typsätteriet, där något maskineri ännu inte användes, så att 12 timmar i denna gren producerar precis lika mycket värde som 12 timmar i sådana produktionsgrenar där maskineriet etc. är mycket långt utvecklat. Såsom värdeproducerande förblir arbetet därför alltid den enskildes arbete, ehuru bara allmänt uttryckt. Det produktiva arbetet - såsom värdeproducerande arbete - konfronteras därför alltid med kapitalet som arbete hos den enskilda arbetsförmågan, hos den enskilde arbetaren, vilka samhälleliga kombinationer som dessa arbetare än må ingå i produktionsprocessen. Medan kapitalet sålunda gentemot arbetaren representerar arbetets samhälleliga produktivkraft, representerar arbetarens produktiva arbete gentemot kapitalet alltid blott den enskilde arbetarens arbete.

För det tredje: om det framstår som en naturegenskap hos kapitalet - sålunda en egenskap framsprungen ur dess bruksvärde - att framtvinga surplusarbete och att göra anspråk på arbetets samhälleliga produktivkrafter, så framstår det omvänt som en naturegenskap hos arbetet att sätta sina egna samhälleliga produktivkrafter som kapitalets produktivkrafter och sin egen surplus [produkt] som kapitalets surplusvärde, som kapitalets självförmering.

Dessa 3 punkter skall nu utredas och därur skall skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete härledas.

Ad 1. Kapitalets produktivitet består däri att det konfronteras med arbetet i dess form av lönarbete, och arbetets produktivitet däri att det konfronteras med arbetsmedlen i deras form av kapital.

Vi har sett att pengar förvandlas till kapital, d.v.s. att ett bestämt bytesvärde förvandlas till sig förökande bytesvärde, till värde plus mervärde därigenom att en del av pengarna förvandlas till sådana varor som tjänar arbetet som arbetsmedel (råmaterial, instrument, kort sagt de materiella arbetsbetingelserna) och att en annan del användes till inköp av arbetsförmåga. Det är emellertid inte detta första utbyte mellan pengarna och arbetsförmågan eller det blotta köpet av denna, vilket förvandlar pengar till kapital. Detta köp införlivar the use <bruket> av arbetsförmågan med kapitalet för en bestämd tid eller gör ett bestämt kvantum levande arbete till ett av själva kapitalets existensformer, så att säga till dess entelechi <inneboende livgivande kraft>.

I den verkliga produktionsprocessen förvandlas det levande arbetet till kapital i det att det å ena sidan reproducerar arbetslönen - d.v.s. det variabla kapitalets värde - å andra sidan avsätter ett surplusvärde; och genom denna förvandlingsprocess förvandlas hela penningsumman till kapital, fastän den del därav som omedelbart varierar bara är den del som har givits ut som arbetslön. Om värdet var = c + v, så är det nu = c + (v + x), vilket är detsamma som = (c + v) + x[55], eller, kan man säga, den ursprungliga penningsumman, värdestorleken, har vuxit i värde, den framstår på samma gång som självbevarande och som självökande värde.

(Märk väl: Den omständighet att endast kapitalets variabla del frambringar dess tillväxt, ändrar absolut ingenting däri att det totala ursprungliga värdet genom denna process [framstår] som förhöjt, har utökats med ett mervärde, att den totala ursprungliga penningsumman således har förvandlats till kapital. Ty det ursprungliga värdet är = c + v (konstant och variabelt kapital). I processen blir det till c + (v + x); den senare delen utgör den reproducerade del som har uppkommit genom det levande arbetets förvandling till objektiverat, en förvandling som är betingad och inledd genom utbytet av v mot arbetsförmåga eller dess förvandling till lön. Men c + (v + x) är = c + v (det ursprungliga kapitalet) + x. Dessutom kunde förvandlingen av v till v + x, således av (c + v) till (c + v) + x endast försiggå genom att en del av pengarna förvandlas till c. Den ena delen kan förvandlas till variabelt kapital endast genom att den andra förvandlas till konstant kapital.)

I den verkliga produktionsprocessen förvandlas arbetet realiter till kapital, men denna förvandling är betingad av det ursprungliga utbytet mellan pengar och arbetsförmåga. Först genom denna direkta förvandling av arbete till objektiverat arbete, som inte tillhör arbetaren utan kapitalisten, förvandlas pengarna till kapital, också den del därav som fått formen av produktionsmedel, arbetsbetingelser. Dessförinnan är pengarna - antingen de existerar i sin egen form eller i form av varor (produkter) i en sådan skepnad att de kan tjäna som produktionsmedel för nya varor - endast kapital i sig <an sich>.

||1322| Först detta bestämda förhållande till arbetet förvandlar pengar eller vara till kapital, och det arbete - som genom detta sitt förhållande till produktionsbetingelserna, vilket motsvarar ett bestämt förhållande i den verkliga produktionsprocessen, förvandlar pengar eller vara till kapital, d.v.s. som bevarar och ökar värdet av det från arbetsförmågan lösgjorda objektiverade arbetet - är produktivt arbete. "Produktivt arbete" är bara ett förkortat uttryck för hela det förhållande och sätt på vilket arbetsförmågan figurerar i den kapitalistiska produktionsprocessen. Men distinktionen mot andra slag av arbete är av största betydelse emedan termen uttrycker exakt den bestämda form av arbete varpå hela det kapitalistiska produktionssättet och själva kapitalet är baserade.

Produktivt arbete är således sådant som - i den kapitalistiska produktionens system - producerar mervärde för sin employer <arbetsgivare> eller som förvandlar de objektiva arbetsbetingelserna till kapital och deras ägare till kapitalist, sålunda arbete som producerar sin egen produkt som kapital.

Om vi således talar om produktivt arbete, så talar vi om samhälleligt bestämt arbete, arbete som innebär ett alldeles bestämt förhållande mellan köparen och säljaren av arbetet.

Fastän nu de pengar som finns i besittning hos arbetsförmågans köpare - eller som vara [i form] av produktionsmedel och livsförnödenheter för arbetaren - blir till kapital först genom processen - blir först i processen förvandlade till kapital - och fastän dessa [pengar och] ting följaktligen före sitt inträde i processen inte är kapital utan först skall bli kapital, så är de ändå kapital i sig: de är det på grund av den självständiga gestalt vari de konfronteras med arbetsförmågan och arbetsförmågan med dem, ett förhållande som betingar och säkerställer utbytet mot arbetsförmågan och den därpå följande processen, den verkliga förvandlingen av arbetet till kapital. De har från början den samhälleligt bestämda karaktär gentemot arbetarna, vilken gör dem till kapital och ger dem kommandot över arbetet. De är därför gentemot arbetet förutsatta såsom kapital.

Som produktivt arbete kan därför betecknas sådant som utbytes direkt mot pengarna såsom kapital eller, vilket bara är ett förkortat uttryck för samma sak, som utbytes omedelbart mot kapital, d.v.s. mot pengar som är kapital i sig och som är bestämda att fungera som kapital, eller som såsom kapital konfronteras med arbetsförmågan. I uttrycket "arbete som utbytes omedelbart mot kapital" är inbegripet att arbetet utbytes mot pengarna såsom kapital och att det förvandlar dem actu <faktiskt> till kapital. Vad omedelbarhetens bestämning beträffar, så skall detta strax visa sig tydligare.

Produktivt arbete är således sådant som för arbetaren blott reproducerar det i förväg bestämda värdet av hans arbetsförmåga, men som däremot såsom värdeskapande verksamhet ökar kapitalet eller konfronterar arbetaren själv med de värden i kapitalets form, vilka det har skapat.

[c) Två väsentligen olika moment i utbytet mellan kapital och arbete]

I utbytet mellan kapital och arbete måste, som vi såg vid undersökningen av produktionsprocessen[56], två väsentligen olika, fast varandra betingande moment urskiljas.

För det första: Det första utbytet mellan kapital och arbete är en formell process, i vilken kapitalet figurerar som pengar och arbetsförmågan som vara. Arbetsförmågans försäljning äger ideellt eller juridiskt rum i denna första process, fastän arbetet betalas först sedan det har utförts vid dagens, veckans etc. slut. Detta ändrar ingenting i denna transaktion, i vilken arbetsförmågan säljes. Vad som här omedelbart säljes är inte en vara i vilken arbetet redan har objektiverats utan själva bruket av arbetsförmågan, således faktiskt själva arbetet, eftersom arbetsförmågans use <bruk> är dess action <verksamhet> - d.v.s. arbete. Det är således inte genom varuutbyte förmedlat utbyte av arbete. När A säljer stövlar till B, så utbyter båda arbete, den ene i stövlar objektiverat arbete, den andre i pengar objektiverat arbete. Men här utbytes på den ena sidan objektiverat arbete i dess allmänna samhälleliga form, d.v.s. som pengar, mot det ännu blott som förmåga existerande arbetet; och vad som köpes eller säljes är bruket av denna förmåga, således själva arbetet, fastän värdet av den sålda varan inte är arbetets värde (ett irrationellt uttryck), utan arbetsförmågans värde. Det sker således ett omedelbart utbyte mellan objektiverat arbete och arbetsförmåga som de facto upplöses i levande arbete; således mellan objektiverat arbete och levande arbete. Lönen - arbetsförmågans värde - visar sig följaktligen, såsom vi tidigare utrett, som omedelbart köpepris <Kaufpreis>, d.v.s. arbetets pris.[57]

I detta första moment är förhållandet mellan arbetare och kapitalist detsamma som förhållandet mellan säljare och köpare av vara. Kapitalisten betalar arbetsförmågans värde, således värdet av den vara han köper.

Men samtidigt köpes arbetsförmågan enbart därför att det arbete som den kan uträtta och förpliktar sig att uträtta är större än det arbete som kräves för arbetsförmågans reproduktion och följaktligen manifesterar sig i ett större värde än arbetsförmågans värde.

||1323| För det andra: Det andra momentet i utbytet mellan kapital och arbete har i själva verket ingenting att göra med det första och är strängt taget inte något utbyte alls.

I det första momentet sker ett utbyte mellan pengar och vara - mellan ekvivalenter - och arbetare och kapitalist konfronteras blott som varuägare. Det utbytes ekvivalenter. (D.v.s. det ändrar ingenting i sakförhållandet när de bytes ut; och om arbetets pris ligger över eller under arbetsförmågans värde eller om det är lika med det, ändrar ingenting i transaktionen. Den kan således ske enligt den allmänna lagen för varuutbytet.)

I det andra momentet sker överhuvudtaget inte något utbyte. Penningägaren har upphört att vara varuköpare och arbetaren att vara varusäljare. Penningägaren fungerar nu som kapitalist. Han konsumerar den vara han köpt och arbetaren levererar den emedan bruket av hans arbetsförmåga är själva hans arbete. Genom den tidigare transaktionen har arbetet självt blivit del av den materiella rikedomen. Arbetaren utför det, men det tillhör kapitalet och är numera blott en funktion av kapitalet. Det utföres därför direkt under dess kontroll och direktion; och den produkt vari det objektiveras är den nya skepnad i vilken kapitalet framträder eller snarare vari det actu <faktiskt> förverkligas som kapital. I denna process objektiverar sig därför arbetet direkt, förvandlar sig omedelbart till kapital efter att förut formellt ha införlivats med kapitalet genom den första transaktionen. Och det förvandlar sig här mera arbete till kapital än vad som förut lagts ut i köpet av arbetsförmågan. Det sker i denna process ett tillägnande av en del obetalt arbete, och endast härigenom förvandlar sig pengarna till kapital.

Fastän i själva verket något utbyte här inte äger rum, så är - om man bortser från förmedlingarna - resultatet detta, att i processen - båda moment sammantagna - ett bestämt kvantum objektiverat arbete har bytts ut mot ett större kvantum levande arbete. Detta kommer till uttryck i processens resultat på så vis att det kvantum arbete som har objektiverats i dess produkt är >[44*] än det kvantum arbete som är objektiverat i arbetsförmågan och följaktligen > än det objektiverade arbete som betalas till arbetaren, eller att kapitalisten i den verkliga processen återfår, således erhåller, inte blott den del av kapitalet som han givit ut i arbetslön utan också ett surplusvärde som ingenting kostar honom. Det omedelbara utbytet mellan arbete och kapital betyder här: 1) den omedelbara förvandlingen av arbete till kapital, [till en] materiell beståndsdel av kapitalet i produktionsprocessen; 2) utbytet av ett bestämt kvantum objektiverat arbete mot samma kvantum levande arbete plus ett surpluskvantum levande arbete som tillägnas utan utbyte.

Uttrycket att produktivt arbete är sådant arbete som utbytes omedelbart mot kapital omfattar alla dessa moment och är bara en härledd formel för att det är arbete som förvandlar pengar till kapital, som bytes ut mot produktionsbetingelserna i deras egenskap av kapital, arbete således som i sitt förhållande till produktionsbetingelserna inte möter dem såsom enkla produktionsbetingelser, och som inte möter dem såsom arbete rätt och slätt utan specifik social bestämning.

Detta inbegriper: 1) det ömsesidiga förhållandet mellan pengar och arbetsförmåga såsom vara, köp och försäljning mellan penningägaren och ägaren av arbetsförmågan; 2) det direkta underordnandet av arbetet under kapitalet; 3) den reella förvandlingen av arbetet till kapital i produktionsprocessen eller, vilket är samma sak, skapandet av mervärdet för kapitalet. Två slags utbyte mellan arbete och kapital äger rum. Det första uttrycker blott köpet av arbetsförmågan och därför actu av arbetet och följaktligen av dess produkt. Det andra den direkta förvandlingen av levande arbete till kapital eller dess objektivering som förverkligande av kapitalet.

[d) Det produktiva arbetets specifika bruksvärde för kapitalet]

Resultatet av den kapitalistiska produktionsprocessen är varken blott produkt (bruksvärde) eller vara, d.v.s. ett bruksvärde som har ett bestämt bytesvärde. Dess resultat, dess produkt är skapandet av mervärdet för kapitalet och därför en faktiskt förvandling av pengar eller vara till kapital, vilket de före produktionsprocessen blott är till intentionen, i sig, till sin bestämmelse. I produktionsprocessen insuges mera arbete än vad som har köpts, och detta insugande, ||1324| tillägnande av främmande obetalt arbete, vilket verkställes i produktionsprocessen, är det omedelbara ändamålet med den kapitalistiska produktionsprocessen; ty vad kapitalet som kapital (sålunda kapitalisten som kapitalist) vill producera är varken direkt bruksvärde för egen konsumtion eller vara som skall förvandlas, först till pengar och sedan till bruksvärde. Dess ändamål är berikandet, värdets självökning, dess förstorande, således bibehållandet av det gamla värdet och skapandet av mervärde. Och denna den kapitalistiska produktionsprocessens specifika produkt uppnår det blott i utbytet mot arbetet, som därför kallas produktivt arbete.

Arbetet måste, för att producera vara, vara nyttigt arbete, producera ett bruksvärde, ta sig gestalt i ett bruksvärde. Och enbart sådant arbete som tar sig gestalt i vara, således i bruksvärden, är därför arbete mot vilket kapitalet byter ut sig. Detta är en självklar förutsättning. Men det är inte denna konkreta karaktär hos arbetet, dess bruksvärde som sådant - att det således t.ex. är skräddararbete, skomakararbete, spinnande, vävande etc. - som utgör dess specifika bruksvärde för kapitalet, som karakteriserar det som produktivt arbete i den kapitalistiska produktionens system. Vad som utgör dess specifika bruksvärde för kapitalet är inte dess bestämda nyttighetskaraktär, lika litet som de särskilda nyttiga egenskaperna hos den produkt vari det objektiveras, utan dess karaktär av bytesvärdesskapande element, abstrakt arbete. Och detta inte för att det överhuvudtaget föreställer ett bestämt kvantum av detta allmänna arbete, utan ett större kvantum än vad som ingår i dess pris, d.v.s. i arbetsförmågans värde.

Arbetsförmågans bruksvärde är för det [kapitalet] just överskottet av den kvantitet arbete som den [arbetsförmågan] levererar utöver den kvantitet arbete som är objektiverat i den själv och som följaktligen krävs för dess reproduktion. Det [arbetet] levererar naturligtvis detta kvantum i den bestämda form som tillkommer det såsom speciellt nyttigt arbete, som spinnarbete, vävarbete etc. Men denna dess konkreta karaktär, som överhuvudtaget sätter det i stånd att framträda som vara, är inte dess specifika bruksvärde för kapitalet. För detta [kapitalet] består detta bruksvärde i dess [arbetets] kvalitet som arbete överhuvudtaget och i differensen hos det arbetskvantum det presterar utöver det arbetskvantum det kostar.

En bestämd penningsumma x blir kapital därigenom att den uppträder i sin produkt som x + h; d.v.s. att det kvantum arbete som ingår i det som produkt är större än det kvantum arbete som ursprungligen ingick däri. Och detta är resultatet av utbytet mellan penningen och det produktiva arbetet, eller endast det arbete är produktivt som sätter det objektiverade arbetet i stånd att i utbyte mot detsamma manifestera sig som ett utökat kvantum objektiverat arbete.

Den kapitalistiska produktionsprocessen är därför inte heller blott produktionen av varor. Den är en process som absorberar obetalt arbete, som förvandlar material och arbetsmedel - produktionsmedlen - till medel för absorptionen av obetalt arbete.

Av det hittills sagda framgår att bestämmandet av arbetet som produktivt arbete tills vidare absolut ingenting har att göra med arbetets bestämda innehåll, med dess speciella nytta eller det särskilda bruksvärde vari det framträder.

Samma slag av arbete kan vara produktivt eller improduktivt.

Milton t.ex., who did the "Paradise Lost" for 5 £ <som skrev det "Förlorade paradiset" för 5 pund sterling> var en improduktiv arbetare. Däremot är den skriftställare som levererar fabriksarbete åt sin förläggare en produktiv arbetare. Milton producerade the "Paradise Lost" av samma orsak som en silkesmask producerar silke. Det var en verksamhet som utgick från hans natur. Han sålde senare produkten för 5 £. Men den litteraturproletär i Leipzig som fabricerar böcker (t.ex. kompendier i ekonomi) under sin förläggares direktion är en produktiv arbetare; ty hans produkt är på förhand underordnad under kapitalet och tillverkas endast för dess förökning. En sångerska som säljer sin sång på egen hand är en improduktiv arbetare. Men samma sångerska, engagerad av en entreprenör som låter henne sjunga för att göra pengar, är en produktiv arbetare; för hon producerar kapital.

[e) Improduktivt arbete såsom arbete som presterar tjänster; köp av tjänster på kapitalismens betingelser. Vulgär uppfattning av förhållandet mellan kapital och arbete såsom ett utbyte av tjänster]

||1325| Här måste man särskilja olika frågor.

Om jag köper ett par byxor eller om jag köper tyg och tar hem en skräddaregesäll som jag betalar för hans tjänst (d.v.s. hans skräddararbete) att förvandla detta tyg till byxa, är för mig, för såvitt jag bara bryr mig om byxan, alldeles likgiltigt. Jag köper byxorna hos en merchant-tailor <skräddare med ett lager av tyger och kläder> i stället för att operera på det senare sättet, därför att det senare sättet är dyrare, därför att byxan kostar mindre arbete och följaktligen är billigare om the capitalist-tailor producerar den än om jag låter den producera på det senare sättet. Men i båda fall förvandlar jag pengarna, med vilka jag köper byxan, inte till kapital utan till byxa, och i båda fall är det för mig fråga om att använda pengarna blott som cirkulationsmedel, d.v.s. att förvandla dem till detta bestämda bruksvärde. Här fungerar pengarna således inte som kapital, fastän de i det ena fallet bytes ut mot vara, i det andra köper själva arbetet som vara. De fungerar endast som pengar, närmare bestämt som cirkulationsmedel.

Å andra sidan är skräddaregesällen inte någon produktiv arbetare fastän hans arbete levererar mig produkten, byxan, och honom priset för hans arbete, pengarna. Det är möjligt att det arbetskvantum som gesällen åstadkommer är större än det som ingår i det pris han erhåller av mig. Och detta är till och med sannolikt eftersom priset för hans arbete är bestämt genom det pris som de produktiva skräddaregesällerna erhåller. Men detta är absolut likgiltigt för mig. Om han arbetar 8 eller 10 timmar efter det att priset en gång har fastställts, är helt oväsentligt för mig. Det enda det gäller är bruksvärdet, byxan, varvid jag - antingen jag köper den på det ena eller det andra sättet - naturligtvis är intresserad av att betala så litet som möjligt för den, men inte mera eller mindre i det ena fallet än i det andra, eller att betala blott dess normala pris. Detta är en utgift för min konsumtion, inte någon ökning utan en minskning av mina pengar. Det är inte alls något medel till berikande, lika litet som något annat sätt att ge ut pengar för min personliga konsumtion vore ett medel till berikande.

Någon av Paul de Kocks savants <lärda> må göra gällande att jag utan detta köp, liksom utan köp av bröd, inte kan leva och således inte heller kan berika mig, att det sålunda är ett indirekt medel till, eller åtminstone ett villkor för, mitt berikande. På samma sätt som mitt blodomlopp, min andningsprocess är villkor för mitt berikande. Men för den skull berikar mig i och för sig varken mitt blodomlopp eller min andningsprocess, vilka fastmer båda förutsätter en kostsam ämnesomsättning, utan vars oumbärlighet det inte skulle finnas några fattiga satar. Det blotta omedelbara utbytet av pengar mot arbete förvandlar följaktligen inte pengar till kapital eller arbete till produktivt arbete.

Vad är nu det karakteristiska i detta utbyte? Varigenom skiljer det sig från utbytet av pengar mot produktivt arbete? Å ena sidan därigenom att pengarna ges ut såsom pengar, som självständig form av bytesvärdet som skall förvandlas till bruksvärde, till livsmedel, föremål för den personliga konsumtionen. Pengarna förvandlas således inte till kapital utan förlorar tvärtom sin existens som bytesvärde, för att förbrukas, förtäras som bruksvärde. Å andra sidan är arbetet för mig av intresse blott som bruksvärde, som tjänst varigenom tyg förvandlas till byxa, den tjänst som dess bestämda nyttiga karaktär presterar åt mig.

Däremot består den tjänst som samme skräddaregesäll - anställd hos en merchant-tailor - uträttar åt denne kapitalist ingalunda däri att han förvandlar tyg till byxor, utan däri att den nödvändiga arbetstid som är objektiverad i ett par byxor är = 12 arbetstimmar och lönen som gesällen erhåller är = 6 timmar. Tjänsten som han gör honom består således däri att han arbetar 6 timmar gratis. Att detta sker i form av byxmakeri döljer bara det verkliga förhållandet. Så snart the merchant-tailor kan, försöker han därför åter förvandla byxorna till pengar, d.v.s. till en form i vilken den bestämda karaktären av skräddararbete fullständigt har försvunnit och vari den tjänst han gjort följaktligen kommer till uttryck på så sätt att det nu i stället för 6 timmars arbetstid motsvarande en bestämd penningsumma förefinns 12 timmars arbetstid motsvarande den dubbla penningsumman.

Jag köper skräddararbetet för tjänstens skull, för att det såsom skräddararbete skall tillfredsställa mitt behov av kläder, sålunda tjäna ett av mina behov. The merchant-tailor köper det som ett medel att göra 2 taler[45*] av 1 taler. Jag köper det för att det producerar ett bestämt bruksvärde, för att det gör en bestämd tjänst. Han köper det för att det skapar mera bytesvärde än vad det kostar, blott som ett medel att utbyta mindre arbete mot mera arbete.

Där utbytet av pengar mot arbete sker direkt - utan att arbetet producerar kapital, således inte är produktivt arbete - köpes det såsom tjänst, vilket överhuvudtaget ingenting annat är än ett uttryck för det speciella bruksvärde som arbetet liksom varje annan vara erbjuder; men ett specifikt uttryck för det särskilda bruksvärdet hos arbetet såvitt detta gör tjänster inte som sak utan som verksamhet, vilket dock ingalunda skiljer det från en maskin, t.ex. en klocka. Do ut facias, facio ut facias, facio ut des, do ut des <Jag ger för att du må göra, jag gör för att du må göra, jag gör för att du må ge, jag ger för att du må ge>[58] är här helt likgiltiga former för samma förhållande, medan detta do ut facias <jag ger för att du må göra> i den kapitalistiska produktionen uttrycker ett mycket specifikt förhållande mellan det materiella värde som ges och den levande verksamhet som tillägnas. Emedan alltså det specifika förhållandet mellan arbete och kapital inte alls ingår i detta köp av tjänster, antingen är helt utplånat eller inte alls finns till, är det hos Say, Bastiat och konsorter naturligtvis favoritformen för att uttrycka förhållandet mellan kapital och arbete.

Hur dessa tjänsters värde regleras och hur själva detta värde bestämmes genom arbetslönens lagar är en fråga som inte har någonting att göra med undersökningen av det föreliggande förhållandet och har sin plats i kapitlet om arbetslönen.

Av detta framgår att det blotta utbytet av pengar mot arbete inte förvandlar det senare till produktivt arbete, att å andra sidan detta arbetes innehåll tills vidare är ovidkommande.

Arbetaren kan själv köpa arbete, d.v.s. varor som frambringas i form av tjänster och det gör absolut ingen skillnad om han ger ut sin lön på sådana tjänster eller om han ger ut sin lön på vilka andra varor som helst. De tjänster han köper må vara mer eller mindre nödvändiga, t.ex. en läkares eller en svartrocks tjänst, precis som han kan köpa bröd eller brännvin. Såsom köpare - d.v.s. såsom företrädare för pengar gentemot vara - befinner sig arbetaren i precis samma kategori som kapitalisten då han uppträder enbart som köpare, d.v.s. då det bara gäller att förvandla pengar till varuform. Hur priset för dessa tjänster bestämmes och i vilket förhållande det står till den egentliga arbetslönen, i vad mån det regleras genom lagarna för den senare, i vad mån inte, är frågor som skall utredas i en avhandling om arbetslönen och som är helt likgiltiga för den föreliggande undersökningen.

Om sålunda det blotta utbytet av pengar mot arbete inte förvandlar det senare till produktivt arbete, eller, vilket är detsamma, de förra inte till kapital, så framstår också arbetets innehåll, dess konkreta karaktär, dess speciella nytta närmast som likgiltigt, liksom vi nyss har sett att samma arbete utfört av samme skräddaregesäll i det ena fallet framstår som produktivt och i det andra inte.

Vissa tjänster eller bruksvärden, resultat av vissa verksamheter eller arbeten, förkroppsligar sig i varor, andra efterlämnar däremot inte något påtagligt resultat, åtskilt från personen; eller deras resultat är inte någon säljbar vara. T.ex. tillfredsställer den tjänst som en sångare gör mig mitt estetiska behov, men det jag njuter av existerar bara i en från själva sångaren oskiljbar aktion, och så snart som hans arbete, sjungandet, är slut, är också min njutning slut: jag njuter av själva verksamheten - dess reverberation <genljud> i mitt öra. Dessa tjänster själva, liksom den vara jag köper, kan vara nödvändiga eller blott skenbart nödvändiga, t.ex. en soldats eller en läkares eller en advokats tjänst, eller de kan vara tjänster som bereder mig njutningar. Detta ändrar inte någonting i deras ekonomiska bestämning. Om jag är frisk och inte behöver någon läkare eller om jag har turen att inte behöva processa, så skyr jag som pesten att ge ut pengar för medicinska eller juridiska tjänster.

||1328|[59] Tjänsterna kan också vara påtvungna, ämbetsmannatjänster etc.

Om jag köper en lärares tjänst, inte för att utveckla mina färdigheter utan för att förvärva en förmåga med vars hjälp jag kan förtjäna pengar - eller om andra köper denne lärare åt mig - och om jag verkligen lär mig någonting, vilket i och för sig är helt oberoende av betalningen för tjänsten, så ingår dessa utbildningskostnader precis som mina underhållskostnader i produktionskostnaderna för min arbetsförmåga. Men den speciella nyttan hos denna tjänst ändrar ingenting i det ekonomiska förhållandet; det är inte något förhållande i vilket jag förvandlar pengar till kapital eller varigenom den som förrättar tjänsten, läraren, förvandlar mig till sin kapitalist, till his master. Det är därför också helt likgiltigt för den ekonomiska bestämningen av detta förhållande om läkaren kurerar mig, om läraren är framgångsrik i sin undervisning, om advokaten vinner min process. Vad som betalas är tjänsten som sådan, vars resultat enligt dess natur inte kan garanteras av den som gör tjänsten. En mängd tjänster ingår i konsumtionskostnaderna för varor, t.ex. kokerskans, pigans etc.

Det är karakteristiskt för alla improduktiva arbeten att de blott står mig till buds i den utsträckning - liksom köpet av alla andra varor för konsumtionen - som jag exploaterar produktiva arbetare. Av alla människor har därför den produktive arbetaren det minsta kommandot över improduktiva arbetares tjänster, fastän han måste betala mest för de ofrivilliga tjänsterna (stat, skatter). Men omvänt växer min makt att anlita produktiva arbetare inte alls i samma proportion som jag använder mig av improduktiva arbetare, utan den minskar tvärtom i samma proportion.

De produktiva arbetarna kan själva vara improduktiva arbetare i förhållande till mig. Om jag t.ex. låter tapetsera mitt hus och dessa tapetserare är lönarbetare hos en master som säljer detta hantverksarbete till mig, så är det för mig detsamma som om jag hade köpt ett tapetserat hus, som om jag hade gett ut pengar på en vara för min konsumtion. Men för the master, som låter dessa arbetare tapetsera, är de produktiva arbetare, ty de producerar mervärde åt honom. |1328||

||1333| I hur hög grad - från kapitalistisk ståndpunkt - den arbetare inte är produktiv som visserligen producerar säljbar vara - men blott till beloppet av sin egen arbetsförmåga, således inte något mervärde för kapitalet - ser man redan av de ställen hos Ricardo där han säger att the very existence of such people är a nuisance <den blotta existensen av sådant folk är ett ofog>[60]. Detta är kapitalets teori och praxis.

"Såväl teorin beträffande kapitalet som också praktiken att stoppa arbetet på den punkt där det kan producera en profit för kapitalisten utöver underhållskostnaderna för arbetaren, förefaller stå i strid med de naturliga lagar som reglerar produktionen." (Th Hodgskin, "Popular Political Economy", London 1827, sid. 238) |1333||

||1336| Kapitalets produktionsprocess. Vi har sett: denna produktionsprocess är inte enbart produktionsprocess av varor utan produktionsprocess av surplus value <mervärde>, absorption av surplusarbete och därför produktionsprocess av kapital. Den första formella utbytesakten av pengar mot arbete eller kapital mot arbete är endast till sin möjlighet ett tillägnande av främmande levande arbete med hjälp av objektiverat arbete. Den verkliga tillägnandeprocessen försiggår först i den verkliga produktionsprocessen som har lämnat denna första formella transaktion bakom sig, vari kapitalist och arbetare konfronteras blott som varuägare, förhåller sig till varandra som köpare och säljare. Och därför stannar alla vulgärekonomer kvar vid denna första formella transaktion - som t.ex. Bastiat - just för att svindla bort det specifika förhållandet. I utbytet mellan pengar och improduktivt arbete framträder denna skillnad på ett slående sätt. Här utbytes pengar mot arbete enbart som vara. I stället för att detta utbyte då bildar kapital är det en utgift av reveny. |1336||

[f) Hantverkarnas och böndernas arbete i det kapitalistiska samhället]

||1328| Men hur förhåller det sig då med självständiga hantverkare eller bönder, som inte använder några arbetare, som således inte producerar såsom kapitalister? Antingen - som alltid i böndernas fall [men t.ex. inte en trädgårdsmästare som jag tar hem] - är de varuproducenter, och jag köper varan av dem, varvid det t.ex. inte ändrar någonting i sak att hantverkaren levererar den på beställning och att bonden levererar sitt supply <utbud> efter måttet av sina medel. I detta förhållande möter jag dem som säljare av varor, inte som säljare av arbete, och detta förhållande har således ingenting att göra med utbytet av kapital och arbete, således inte heller med skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete, vilken beror blott därav om arbetet bytes ut mot pengar såsom pengar eller mot pengar såsom kapital. De hör följaktligen varken hemma i kategorin av produktiva eller av improduktiva arbetare fastän de är producenter av varor. Men deras produktion är inte underordnad under det kapitalistiska produktionssättet.

Det är möjligt att dessa producenter, som arbetar med egna produktionsmedel, inte blott reproducerar sin arbetsförmåga utan skapar mervärde genom att deras position tillåter dem att tillägna sig sitt eget surplusarbete eller en del därav (eftersom en del tas ifrån dem i form av skatter etc.). Och här möter vi en egendomlighet som är karakteristisk för ett samhälle i vilket ett bestämt produktionssätt är förhärskande fastän alla produktionsförhållanden ännu inte är underkastade detta. I det feodala samhället t.ex. - vilket man bäst kan studera i England, eftersom feodalsystemet här importerades färdigt från Normandie och dess form satte sin särprägel på ett i många avseenden olikartat samhällsunderlag - erhåller också de förhållanden ett feodalt uttryck vilka är främmande för feodalismens väsen, t.ex. blotta penningförhållanden, där det på intet sätt är fråga om ömsesidiga personliga tjänster av furste och vasall. Det är t.ex. en fiktion att småbonden innehar sin gård som förläning.

Precis på samma sätt i det kapitalistiska produktionssättet. Den oberoende bonden eller hantverkaren klyves i två personer.

"I de små företagen är företagaren ofta sin egen arbetare." (Storch, bd I, S:t Petersburg-uppl, sid. 242)

Såsom ägare av produktionsmedlen är han kapitalist, såsom arbetare är han sin egen lönarbetare. Han betalar således som kapitalist sin lön till sig själv och drar sin profit av sitt kapital, d.v.s. han exploaterar sig själv som lönarbetare och betalar i the surplus value till sig själv den tribut som arbetet är skyldigt kapitalet. Kanske betalar han som jordägare ännu en tredje del (jordränta) till sig själv, precis som industrikapitalisten - vilket vi skall se senare[46*] - betalar ränta till sig själv när han arbetar med sitt eget ||1329| kapital och betraktar detta som någonting som han är skyldig sig själv, inte som industrikapitalist utan som kapitalist rätt och slätt.

Produktionsmedlens [ekonomiska[43*]] samhälleliga bestämdhet i den kapitalistiska produktionen - så att de ger uttryck åt ett bestämt produktionsförhållande - är till den grad hopväxt med, och i det borgerliga samhällets föreställningssätt så oskiljaktig från dessa produktionsmedels materiella tillvaro som produktionsmedel, att denna bestämdhet (kategoriska bestämdhet) tillämpas även i sådana fall där förhållandet direkt motsäger den. Produktionsmedlen blir till kapital endast såvida de som en självständig makt har blivit självständiga gentemot arbetet. I det anförda fallet är producenten - arbetaren - innehavare, ägare av sina produktionsmedel. De är således inte kapital, lika litet som han är lönarbetare i förhållande till dem. Inte desto mindre uppfattas de som kapital och han i sig själv kluven, så att han såsom kapitalist använder sig själv såsom lönarbetare.

I själva verket är detta framställningssätt, hur irrationellt det on first view <vid första ögonkastet> än må förefalla, ändå so far <så långt> riktigt: producenten skapar visserligen i det anförda fallet sitt eget surplus value {ifall han säljer sin vara till dess värde}, eller hela produkten objektiverar bara hans eget arbete. Men att han kan tillägna sig själv hela produkten av sitt eget arbete och att överskottet av hans produkts värde utöver genomsnittspriset, f.i. <t.ex.> av hans dagsarbete, inte tillägnas av en tredje master, har han inte sitt eget arbete att tacka för - vilket inte skiljer honom från andra arbetare - utan ägandet av produktionsmedlen. Det är således endast genom ägandet av dessa som han kan bemäktiga sig sitt eget surplusarbete, och på så sätt förhåller han sig som sin egen kapitalist till sig själv som lönarbetare.

Åtskiljandet [av produktionsmedlen från arbetet] framstår som det normala förhållandet i detta samhälle. Där det alltså inte äger rum i verkligheten, förutsättes det och - som vi nyss har påvisat - so far med rätta; ty (till skillnad t.ex. från fornromerska eller norska förhållanden eller från amerikanska i nordvästra delen av the United States) framstår föreningen här som tillfällig, åtskillnaden som det normala, och därför håller man fast vid åtskillnaden som det gällande förhållandet till och med om personen i sig förenar de olika funktionerna. Det framkommer här på ett slående sätt att kapitalisten som sådan blott är funktion av kapitalet och arbetaren funktion av arbetsförmågan. Det är då också en lag att den ekonomiska utvecklingen fördelar funktionerna på olika personer; och hantverkaren eller bonden som producerar med sina egna produktionsmedel kommer antingen undan för undan att förvandlas till en liten kapitalist som exploaterar också främmande arbete, eller han kommer att gå miste om sina produktionsmedel {till en början kan detta ske fastän han förblir deras nominelle ägare, som t.ex. genom hypoteker} och förvandlas till en lönarbetare. Detta är tendensen i den samhällsform där det kapitalistiska produktionssättet är förhärskande.

[g) Sidoordnad definition av det produktiva arbetet såsom ett arbete som objektiveras i materiell rikedom]

Vid betraktande av den kapitalistiska produktionens väsentliga förhållanden kan således antagas att hela varusfären, alla sfärer av den materiella produktionen - av den materiella rikedomens produktion - (formellt eller reellt) är underkastade det kapitalistiska produktionssättet {detta kan antagas eftersom det approximativt sker i allt större utsträckning, eftersom detta är det principiella målet och eftersom endast i detta fall arbetets produktivkrafter kan utvecklas till högsta nivå}. Under denna förutsättning, som ger uttryck at the limit <här: målet> och som sålunda allt mer närmar sig den exakt riktiga framställningen av verkligheten, är alla inom varuproduktionen sysselsatta arbetare lönarbetare och de konfronteras inom alla dessa sfärer med produktionsmedlen såsom kapital. Det kan sålunda betecknas som karakteristiskt för de produktiva arbetarna, d.v.s. de arbetare som producerar kapital, att deras arbete objektiveras i varor, [arbetets produkter[47*]], i materiell rikedom. Och på så sätt skulle det produktiva arbetet ha fått en andra, sidoordnad definition, vilken skiljer sig från dess avgörande karakteristikum som är absolut likgiltigt för arbetets innehåll och oberoende av detta.

[h) Yttringar av kapitalismen på den immateriella produktionens område]

Inom den icke-materiella produktionen, också om den bedrives helt och hållet för utbyte och således producerar varor, finns det två möjligheter:

1) Den resulterar i varor, bruksvärden, vilka äger en av producenterna och konsumenterna oberoende och åtskild gestalt, vilka således kan existera i en intervall mellan produktion och konsumtion, vilka kan cirkulera i denna intervall som säljbara varor, som t.ex. i fråga om böcker, målningar, kort sagt alla konstprodukter som är åtskilda från den skapande konstnärens konstnärliga arbete. Här är den kapitalistiska produktionen tillämplig blott i mycket ringa omfattning, om t.ex. en författare exploaterar en mängd andra som hantlangare för ett gemensamt verk, t.ex. en encyklopedi. ||1330| Det stannar här för det mesta vid övergångsformen till den kapitalistiska produktionen, nämligen att de olika vetenskapliga eller konstnärliga producenterna, hantverkare eller fackmän arbetar för ett gemensamt handelskapital hos förläggarna, ett förhållande som inte har någonting att göra med det egentliga kapitalistiska produktionssättet och ännu inte ens formellt är underordnat detta. Att exploateringen av arbetet är störst just inom dessa övergångsformer ändrar ingenting i sak.

2) Produktionen kan inte skiljas från produktionsakten, som t.ex. hos alla utövande konstnärer, talare, skådespelare, lärare, läkare, präster etc. Också här förekommer kapitalistiskt produktionssätt endast i ringa utsträckning och kan enligt sakens natur blott förekomma i några sfärer. I vissa undervisningsanstalter kan t.ex. lärarna blott vara lönarbetare för undervisningsanstaltens företagare. Talrika dylika undervisningsfabriker existerar i England. Fastän de inte är produktiva arbetare i förhållande till eleverna, så är de det i förhållande till sin företagare. Han byter ut sitt kapital mot deras arbetsförmåga och berikar sig genom denna process. Likaså hos teaterföretag, nöjesetablissemang o.s.v. Gentemot publiken förhåller sig skådespelaren som konstnär, men gentemot sin företagare är han produktiv arbetare. Alla dessa företeelser hos den kapitalistiska produktionen på detta område är så obetydliga, jämförda med produktionen i dess helhet, att de kan lämnas helt obeaktade.

[i) Det produktiva arbetets problem sett utifrån den materiella produktionsprocessen i dess helhet]

I och med utvecklingen av det specifikt kapitalistiska produktionssättet, där många arbetare samverkar i produktionen av samma vara, måste naturligtvis det förhållande vari deras arbete direkt står till produktionens föremål, vara mycket olikartat. De tidigare omnämnda hantlangarna i en fabrik[61] t.ex. har ingenting direkt att skaffa med bearbetningen av råmaterialet. De arbetare som är tillsyningsmän för dem som har direkt att göra med denna bearbetning, står ett steg längre bort; ingenjören har åter ett annat förhållande och arbetar huvudsakligen enbart med sin hjärna etc. Men helheten av dessa arbetare - som äger arbetsförmåga av olika värde, fastän massan av de sysselsatta håller sig på nära nog samma nivå - producerar det resultat vilket - om man ser på resultatet av blotta arbetsprocessen - kommer till uttryck i vara eller materiell produkt; och alla tillsammans, liksom en verkstad, bildar den levande produktionsmaskinen för dessa produkter, då de, om man betraktar produktionsprocessen i dess helhet, byter ut sitt arbete mot kapital och reproducerar kapitalistens pengar som kapital, d.v.s. som sig förökande värde, självexpanderande värde.

Just det är ju det säregna hos det kapitalistiska produktionssättet att det åtskiljer de olika arbetena, sålunda också de intellektuella arbetena från kroppsarbetena - eller de arbeten i vilka den ena eller den andra sidan överväger - och att det fördelar dem på olika personer, vilket emellertid inte hindrar att den materiella produkten är dessa personers gemensamma produkt eller objektiverar deras gemensamma produkt i materiell rikedom; vilket å andra sidan lika litet hindrar eller inte alls ändrar någonting däri att var och en av dessa personer står i lönarbetarens förhållande till kapitalet, och i denna eminenta mening den produktive arbetarens förhållande. Alla dessa personer är inte blott omedelbart sysselsatta i produktionen av materiell rikedom, utan byter ut sitt arbete omedelbart mot pengar i kapitalets form och reproducerar följaktligen omedelbart - förutom sin lön - ett mervärde för kapitalisten. Deras arbete består av betalt arbete plus obetalt surplusarbete.

[j) Transportindustrin som en gren av den materiella produktionen. Det produktiva arbetet i transportindustrin]

Förutom den extraktiva industrin, jordbruket och manufakturen existerar ännu en fjärde sfär inom den materiella produktionen, som också genomgår hantverksföretagets, manufakturföretagets och det mekaniska företagets olika stadier; det är transportindustrin, vare sig den transporterar människor eller varor. Det produktiva arbetets, d.v.s. lönarbetarens, förhållande till kapitalet är här precis detsamma som på andra områden av den materiella produktionen. Det åstadkommes här vidare en materiell förändring av arbetsförmålet - en förändring i rummet, en ortsförändring. Beträffande transporten av människor framstår detta bara som en tjänst som företagaren gör dem. Men förhållandet mellan köparna och säljarna av denna tjänst har ingenting att göra med den produktive arbetarens förhållande till kapitalet, lika litet som det mellan säljarna och köparna av twist <bomullsgarn>.

Betraktar vi däremot processen med avseende på varor, så ||1331| försiggår här visserligen i arbetsprocessen en förändring med arbetsföremålet, varan. Dess läge i rummet förändras och därmed sker en förändring av dess bruksvärde genom att bruksvärdets läge i rummet förändras. Dess bytesvärde ökar i samma utsträckning som denna förändring av bruksvärdet kräver arbete, en kvantitet av arbete som bestämmes dels genom förbrukningen av det konstanta kapitalet - således den mängd objektiverat arbete som ingår i varan - dels genom mängden av levande arbete som i värdeförökningsprocessen av alla andra varor.

Så snart som varan har anlänt till sin bestämmelseort har den förändring försvunnit som skett med dess bruksvärde och den kommer sedan blott till uttryck i dess förhöjda bytesvärde, i varans fördyring. Fastän nu det reala arbetet här inte efterlämnat något spår på bruksvärdet, är det ändå förverkligat i denna materiella produkts bytesvärde, och sålunda gäller för denna industri som för de andra sfärerna inom den materiella produktionen, att arbetet förkroppsligas i varan, fastän det inte efterlämnat något märkbart spår på varans bruksvärde.

Vi har här att göra endast med det produktiva kapitalet, d.v.s. med det kapital som användes i den omedelbara produktionsprocessen. Senare skall vi komma till kapitalet i cirkulationsprocessen. Och först sedan, [när vi kommer till] den säregna gestalt som kapitalet antar såsom merkantilt kapital kan frågan besvaras huruvida de arbetare som det sysselsätter är produktiva eller inte produktiva.[48*] |XXI-1331||

 


ANDRA DELEN


[TIONDE KAPITLET]

Ricardos och A Smiths teori om kostnadspriset.[62] (Vederläggning)

[A. Ricardos teori om kostnadspriset]


[1. Sammanbrottet för fysiokraternas teori och den senare utvecklingen av åsikterna om jordräntan]

||XI-522| I och med Andersons tes (delvis också hos A Smith): "det är inte räntan från jorden som bestämmer priset för dess produkt, utan det är priset för denna produkt som bestämmer jordräntan"[49*] var fysiokraternas lära kullkastad. Jordbruksproduktens pris - sålunda varken själva produkten eller jorden - hade därmed blivit jordräntans källa. Därmed föll åsikten att jordräntan skulle vara the offspring <resultatet> av jordbrukets exceptionella produktivitet som i sin tur skulle vara the offspring av den speciella fertility of the soil <fruktbarheten hos jorden>. Ty om samma kvantum arbete vore verksamt i ett särskilt fruktbart element och fördenskull självt var exceptionellt fruktbart, så skulle detta bara kunna komma till uttryck däri att det manifesterade sig i en jämförelsevis stor mängd av produkter och att priset för den enstaka produkten följaktligen var relativt lågt, däremot inte i det omvända resultatet att priset för dess produkt var högre än det för andra produkter i vilka samma kvantum arbete objektiverats och att detta pris därför - förutom profit och lön - till skillnad från andra varor till på köpet skulle avkasta en jordränta. (A Smith återvänder i sin undersökning av jordräntan delvis på nytt till den fysiokratiska ståndpunkten efter att tidigare ha vederlagt eller åtminstone förnekat den genom sin ursprungliga uppfattning av jordräntan som del av surplusarbetet.)

Denna utmönstring av den fysiokratiska åsikten sammanfattar Buchanan med orden:

"Den föreställningen att jordbruket alstrar en produkt och en därur framspringande jordränta därför att naturen och människans aktivitet samverkar i odlingen, är blott en inbillning. Inte i produkten har jordräntan sin upprinnelse utan i priset till vilket produkten säljes; och detta pris erhålles inte därför att naturen understöder produktionen utan därför att det är det pris som anpassar konsumtionen till utbudet."[63]

Efter att ha undanröjt denna fysiokratiska åsikt - som emellertid var fullt berättigad in its deeper sense <i dess djupare mening> eftersom fysiokraterna betraktade jordräntan som det enda surplus och capitalist and labourers together <kapitalist och arbetare tillsammans> blott som jordägarens salariés <avlönade> - återstod bara följande åsikter som möjliga:

||523| [För det första:] Åsikten att jordräntan härstammar från jordbruksprodukternas monopolpris[50*] och monopolpriset därifrån att jordägarna äger monopol på mark och jord. Enligt denna åsikt ligger jordbruksproduktens pris ständigt över dess värde. Det sker ett surcharge of price <prispålägg> och lagen för varuvärdena är bruten genom jordegendomens monopol.

Jordräntan härstammar från jordbruksprodukternas monopolpris eftersom tillgången ständigt ligger under the level <nivån> för efterfrågan eller efterfrågan ständigt över the level för tillgången. Men varför ökar då inte tillgången till the level för efterfrågan? Varför utjämnar inte en additional <extra tillkommande> tillförsel detta förhållande och upphäver den inte därmed i enlighet med denna teori all jordränta? För att förklara detta tar Malthus sin tillflykt å ena sidan till fiktionen att jordbruksprodukterna skaffar sig sina konsumenter direkt (därom senare apropå hans bråk med Ricardo), och å andra sidan till Andersons teori emedan the additional supply <den extra tillförseln> kostar [jämförelsevis] mera arbete och jordbruket blir mindre produktivt. Såvida denna åsikt inte blott beror på en fiktion sammanfaller den med Ricardos teori. Också här ligger priset ovanför värdet, surcharge <överpris>.

[För det andra:] Ricardos teori: Det existerar inte någon absolut jordränta utan bara en differentialränta. Också här ligger priset för jordbruksprodukterna, som ger jordränta, över deras individuella värde och i den mån jordräntan överhuvudtaget existerar, existerar den genom överskottet av jordbruksprodukternas pris över deras värde. Det är bara det att detta överskott av priset över värdet här [i jordbruket] inte motsäger den allmänna värdeteorin (fastän the fact <faktum> kvarstår) eftersom värdet av respektive varor inom varje produktionsgren inte bestämmes genom varans individuella värde utan genom det värde som den får under branschens allmänna produktionsbetingelser. Också här är priset för de jordräntegivande produkterna ett monopolpris, ett monopol såsom det förekommer i alla industrigrenar, bara att det i denna gren blir bestående och därför antar jordräntans form såsom åtskild från surplusprofiten. Också här är det fråga om överskott av the demand <efterfrågan> över the supply <tillgången> eller, vilket är samma sak, att the additional demand inte kan tillgodoses genom en additional supply till de priser som the original supply <den ursprungliga tillgången> hade innan priserna höjdes till följd av överskottet av efterfrågan över tillgången. Också här uppkommer jordräntan <differentialräntan> ur överskottet av priset över värdet, prisstegringar på den bättre jorden utöver produktens värde, vilka ger upphov till the additional supply.

[För det tredje:] Jordräntan är blott räntan på det på jord och mark nedlagda kapitalet.[51*] Denna åsikt har med Ricardos det gemensamt att den förnekar den absoluta jordräntan. Den måste erkänna differentialräntan emedan jordegendomen, på vilka lika stort kapital har nedlagts, avkastar jordräntor av olika storlek. Faktiskt går den således ut på Ricardos åsikt att viss jord inte avkastar någon jordränta och att, där någon egentlig jordränta avkastas, detta är differentialränta. Det är bara det att den absolut inte kan förklara jordräntan från den jord på vilken inte något kapital har nedlagts, från vattenfall, fyndigheter etc. Den var i själva verket inte någonting annat än ett försök att med utgång från den kapitalistiska ståndpunkten rädda jordräntan gentemot Ricardo - under namn av ränta [d.v.s. kapitalränta].

Slutligen: Ricardo antar att produktens pris är lika med dess värde på den jord som inte ger någon jordränta, eftersom det är lika med genomsnittspriset, d.v.s. utlagda medel + genomsnittsprofit. Han förutsätter således felaktigt att varans värde är lika med varans genomsnittspris. Bortfaller denna felaktiga förutsättning, så förblir den absoluta jordräntan möjlig emedan jordbruksprodukternas värde, liksom värdet av en hel stor kategori av alla andra varor, ligger över deras genomsnittspris men till följd av jordegendomen inte - som i fallet av dessa andra varor - utjämnas till genomsnittspriset. Denna åsikt antar således i likhet med monopolteorin att jordegendomen som sådan har att göra med jordräntan; den accepterar liksom Ricardo differentialräntan och slutligen antar den att värdelagen inte alls brytes genom den absoluta jordräntan.

[2. Ricardos bestämmande av värdet genom arbetstiden. Det historiskt berättigade och bristfälligheterna i hans undersökningssätt]

Ricardo utgår från bestämmandet of the relative values (eller exchangeable values) of commodities by "the quantity of labour" <av varornas relativa värden (eller bytesvärden) genom "arbetsmängden">. (När vi hunnit till slutet kan vi granska de olika betydelser i vilka Ricardo använder termen value <värde>. Därpå beror Baileys kritik och samtidigt bristfälligheten hos Ricardo.) Karaktären av detta "labour" <"arbete"> undersökes inte närmare. Om två varor är ekvivalenter - eller är ekvivalenter i en bestämd proportion eller, vilket är detsamma, är olika stora beroende på ||524| kvantiteten "arbete" som ingår i dem - så är det ju också klart att de är lika med hänsyn till substansen såtillvida som de är bytesvärden. Deras substans är arbete. Följaktligen är de "värde". Deras storlek är olika allteftersom det ingår mer eller mindre av denna substans i dem. Men vad nu beträffar formen - arbetets speciella bestämning såsom arbete som skapar bytesvärde eller som manifesterar sig i bytesvärden - karaktären av detta arbete, så undersöker Ricardo inte denna. Följaktligen begriper han inte sambandet mellan detta arbete och pengarna eller att det måste ta sig gestalt i pengar. Han fattar därför inte alls sambandet mellan bestämmandet av varans bytesvärde genom arbetstid och nödvändigheten av att varorna förvandlas till pengar. Därav hans felaktiga penningteori. Hos honom rör det sig från början endast om värdestorlek. D.v.s. att varuvärdenas storlekar förhåller sig som de arbetskvantiteter som krävs till deras produktion. Härifrån utgår Ricardo. Han betecknar A Smith uttryckligen som sin utgångspunkt (kap I, avd I).

Ricardos metod består nu i följande: Han utgår från bestämmandet av varans värdestorlek genom arbetstiden och undersöker sedan om de övriga ekonomiska förhållandena, kategorierna, motsäger denna värdebestämning eller i vad mån de modifierar den. Man ser vid första ögonkastet såväl det historiskt berättigade i detta förfaringssätt, dess vetenskapliga nödvändighet i ekonomins historia, som samtidigt också dess vetenskapliga otillräcklighet, en otillräcklighet som visar sig inte bara i framställningssättet (formellt) utan som också leder till felaktiga resultat eftersom den hoppar över nödvändiga mellanled och söker påvisa kongruensen av de ekonomiska kategorierna sinsemellan på ett direkt sätt.

Historiskt var detta undersökningssätt berättigat och nödvändigt. Den politiska ekonomin hade med A Smith utvecklats till en viss totalitet, liksom avslutat det område som den omfattar, så att Say kunde sammanfatta den systematiskt på ett ytligt sätt i en skolbok. Det förekommer mellan Smith och Ricardo sedan blott detaljundersökningar om produktivt och improduktivt arbete, penningväsen, befolkningsteori, jordegendom och skatter. Smith själv rör sig med stor naivitet i en permanent motsägelse. Å ena sidan söker han utröna det inre sammanhanget mellan de ekonomiska kategorierna eller den dolda strukturen hos det borgerliga ekonomiska systemet. Å andra sidan framställer han jämsides därmed sammanhanget som det skenbart är givet i konkurrensens fenomen och som det alltså ter sig för den ovetenskaplige betraktaren, just så som det ter sig för den som är praktiskt inblandad och har intresse i den borgerliga produktionsprocessen. Dessa båda sätt att uppfatta - av vilka det ena tränger in i det inre sammanhanget, så att säga i det borgerliga systemets fysiologi, det andra blott beskriver, katalogiserar, berättar och sorterar under schematiserande begreppsbestämningar vad som framträder på dess yta, så som det visar sig och syns - går hos Smith inte bara ogenerat sida vid sida, utan huller om buller och motsäger varandra oavbrutet. Hos honom är detta försvarligt (med undantag av några detaljundersökningar, t.ex. om penningen) eftersom hans ärende faktiskt var tvåfaldigt. Å ena sidan försöket att tränga in i det borgerliga samhällets fysiologi, men å andra sidan dels att först beskriva dess på ytan synliga livsformer, att skildra dess på ytan synliga sammanhang, dels att skapa en nomenklatur för dessa företeelser och adekvata förståndsbegrepp, således att delvis först reproducera dem i språket och i tankeprocessen. Det ena arbetet intresserar honom lika mycket som det andra och eftersom båda försiggår oberoende av varandra, blir följden här ett fullständigt motsägelsefullt föreställningssätt, varvid det ena uttrycker det inre sammanhanget mer eller mindre riktigt, det andra med samma rätt och utan något som helst inre förhållande - utan allt samband med det andra sättet att uppfatta - uttrycker sammanhanget som det visar sig på ytan. A Smiths efterföljare, i den mån som de inte representerar en reaktion av äldre, övervunna synsätt mot honom, kan nu ostört fortsätta med sina detaljundersökningar och betraktelser och alltid åberopa A Smith till sitt stöd, antingen de anknyter till den esoteriska eller till den exoteriska delen av hans verk eller, vilket nästan alltid är fallet, blandar ihop bådadera. Men Ricardo träder äntligen emellan och beordrar vetenskapen halt. Grundvalen, utgångspunkten för det borgerliga systemets fysiologi - för förståelsen av dess inre organiska sammanhang och livsprocess - är värdets bestämmande genom arbetstiden. Detta är Ricardos utgångspunkt och han tvingar nu vetenskapen att överge sin hittillsvarande slentrian och att avlägga räkenskap huruvida de övriga kategorierna som den utvecklat och beskrivit - produktions- och bytesförhållanden, former av denna grundval - motsvarar eller motsäger denna utgångspunkt, huruvida en vetenskap som blott återger, reproducerar processens yttre existensformer (således också dessa företeelser själva) överhuvudtaget motsvarar denna grundval, på vilken det borgerliga samhällets inre sammanhang, dess verkliga fysiologi, beror eller vilken utgör dess utgångspunkt, - hur det överhuvudtaget förhåller sig med denna motsägelse mellan systemets skenbara och verkliga rörelse. Detta är alltså Ricardos stora ||525| historiska betydelse för vetenskapen, och därför gav den andefattige Say, som tack vare honom förlorat sitt fotfäste, fritt utlopp åt sin förargelse i frasen que "sous prétexte de l'étendre" (la science) "on l'a poussée dans le vide" <att "man under förevändning att utveckla vetenskapen har stött ut den i tomrummet">.[64] Det hänger nära ihop med denna vetenskapliga förtjänst att Ricardo avslöjar och formulerar klassernas ekonomiska motsättning - så som det inre sammanhanget visar den - och att sålunda inom ekonomin roten till den historiska kampen och utvecklingsprocessen upptäckes. Carey (se ifrågavarande ställe längre fram) utpekar honom därför som kommunismens fader.

"Ricardos system är ett tvedräktens system ... det går ut på att alstra fiendskap mellan klasser och nationer ... Hans skrift är den sannskyldiga handboken för demagogen som strävar efter makt förmedelst fördelning av jorden, krig och plundring." (sid. 74, 75. H C Carey, "The Past, the Present, and the Future", Philadelphia 1848)

Framträder sålunda å ena sidan det vetenskapligt berättigade och stora historiska värdet hos Ricardos undersökningssätt, så ligger å andra sidan den vetenskapliga bristfälligheten i hans metod i öppen dag, vilket skall visa sig i detalj längre fram.

Därför också den utomordentligt egendomliga och nödvändigtvis bakvända strukturen i hans verk. Hela verket består (i tredje upplagan) av 32 kapitel. Därav handlar 14 kapitel om skatter, de innehåller således endast tillämpningen av de teoretiska principerna[65]. Det 20:e kapitlet "Value and Riches, their Distinctive Properties" är enbart en undersökning om skillnaden mellan bruksvärde och bytesvärde, således en komplettering till första kapitlet "On Value". Det 24:e kapitlet "Doctrine of A Smith concerning the Rent of Land", likaså det 28:e kapitlet "On the comparative value of gold, corn and labour etc." och det 32:a kapitlet "Mr Malthus's Opinions on Rent" är blott kompletteringar till och delvis ett försvar för Ricardos jordränteteori, således blott ett bihang till kapitel II och III som handlar om jordräntan. Det 30:e kapitlet "On the Influence of demand and supply on Prices" är blott ett bihang till 4:e kapitlet "On natural and market price". Ett andra bihang till detta kapitel är det 19:e kapitlet "On sudden changes in the channels of trade". Det 31:a kapitlet "On Machinery" är bara ett tillägg till 5:e och 6:e kapitlen "On Wages" och "On Profits". Det 7:e kapitlet "On Foreign Trade" och det 25:e "On Colonial Trade" är blott en tillämpning - liksom kapitlet om skatter - av de tidigare uppdragna principerna. Det 21:a kapitlet "Effects of Accumulation on Profits and Interest" är ett tillägg till kapitlen om jordräntan, profiter och arbetslön. Det 26:e kapitlet "On Gross and Net Revenue" är ett bihang till kapitlen om arbetslön, profiter och jordränta. Slutligen det 27:e kapitlet "On Currency and Banks" står helt isolerat i verket och är bara en vidareutveckling, delvis en modifikation av de i hans tidigare skrifter framförda åsikterna om pengar.

Ricardos teori avhandlas således uteslutande i verkets första 6 kapitel. Om jag talar om dess felaktiga systematik, så sker det med avseende på denna del. Den andra delen består av tillämpningar, förklaringar och tillägg (med undantag av kapitlet om pengarna), vilka enligt sakens natur är kastade huller om buller och inte gör något anspråk på systematik. Men den felaktiga systematiken i den teoretiska delen (de 6 första kapitlen) är inte någon tillfällighet, utan given genom själva undersökningssättet hos Ricardo och den bestämda uppgift han ställt upp för sin forskning. Den felaktiga strukturen uttrycker det vetenskapligt otillräckliga hos själva undersökningssättet.

Kap I handlar "On Value". Det sönderfaller i sin tur i 7 avsnitt. I det första avsnittet undersökes egentligen frågan: Motsäger arbetslönen bestämmandet av varuvärdena genom den arbetstid som ingår i dem? I tredje avsnittet påvisas att ingåendet av vad jag kallar konstant kapital i varans värde inte motsäger värdebestämmandet och att arbetslönens stigande eller fallande påverkar varuvärdena lika litet. I 4:e avsnittet undersökes huruvida användandet av maskineri och annat fast och varaktigt kapital, i den mån som det inom olika produktionssfärer ingår i olika proportioner i det totala kapitalet, modifierar bestämmandet av the exchangeable values <bytesvärdena> genom arbetstiden. I 5:e avsnittet undersökes huruvida stigandet eller fallandet av the wages <lönerna> modifierar bestämmandet av värdena genom arbetstid om det inom olika produktionssfärer användes kapital av olika varaktighet och olika omslagstid. Man ser sålunda att inte bara varor förekommer i detta första kapitel - och ingenting annat behövs när värdet som sådant skall analyseras - utan också arbetslön, kapital, profit, den allmänna profitkvoten, till och med, som vi skall se, kapitalets olika former som de framkommer ur cirkulationsprocessen, och vidare skillnaden mellan "natural and market price" <"naturligt pris och marknadspris">, vilken senare till och med spelar en avgörande roll i de följande kapitlen, kap II och III: "On Rent" och "On Rent of Mines". Detta andra kapitel "On Rent" ||526| - det tredje "On Rent of Mines" är blott ett supplement därtill - inledes i överensstämmelse med gången i hans undersökningssätt mycket riktigt med frågan: Motsäger jordegendomen och jordräntan bestämmandet av varuvärdena genom arbetstiden?

"Det återstår emellertid", så inleder han det 2:a kapitlet "On Rent", " att överväga om tillägnandet av jord och den därav följande uppkomsten av jordränta skall åstadkomma någon som helst förändring i varornas relativa värde, oberoende av den kvantitet arbete som behövs till deras produktion." (sid. 53. "On the Principles of Political Economy", 3:e uppl, London 1821)

För att genomföra denna undersökning introducerar han inte endast en passant förhållandet av "market price" and "real price" (monetary expression of value) <"marknadspris" och "verkligt pris" (monetärt uttryck för värdet)> utan han utgår från hela den kapitalistiska produktionen och hela sin uppfattning om förhållandet mellan arbetslön och profit. Det 4:e kapitlet "On Natural and Market price", det 5:e "On Wages" och det 6:e "On Profits" är därför inte bara föregripna utan fullt utvecklade i de båda första kapitlen "On Value" och "On Rent" och i kap III som appendix till kap II. I de senare 3 kapitlen, i den mån de erbjuder någonting teoretiskt nytt, fyller han bara här och var några luckor och kommer han i efterhand med närmare definitioner, som för det mesta rätteligen skulle ha fått sin plats redan i kap I och II.

Ricardos hela verk är således innefattat i dess första två kapitel. I dessa konfronteras de utvecklade borgerliga produktionsförhållandena, således också de utvecklade kategorierna av den politiska ekonomin, med sin princip, bestämmandet av värdet, och de avfordras räkenskap huruvida de direkt överensstämmer med denna princip eller hur det förhåller sig med de skenbara avvikelser som de åstadkommer i varornas värdeproportioner. De innesluter hela hans kritik av den hittillsvarande politiska ekonomin, den kategoriska brytningen med A Smiths genomgående motsägelse i hans esoteriska och exoteriska betraktelsesätt, och de ger genom denna kritik samtidigt några alldeles nya och överraskande resultat. Därav den stora teoretiska njutning som dessa två första kapitel bereder, då de i koncentrerad korthet kritiserar det gamla som utmynnat och förlorat sig i vidlyftighet, och då de framställer hela det borgerliga ekonomiska systemet såsom underkastat en fundamental lag och därmed utkristalliserar kvintessensen ur fenomenens divergens och mångfald. Men den teoretiska tillfredsställelse, som dessa två första kapitel skänker because of their originality <på grund av sin originalitet>, enhetlighet i grundsynen, simpleness <enkelhet>, koncentration, tankedjup, nyhet och comprehensiveness <förtätad korthet>, går med nödvändighet förlorad i verkets fortsättning. Även där fascineras vi på sina ställen av originaliteten i några enstaka utredningar. Men det hela framkallar trötthet och leda. Fortsättningen innebär inte längre någon fortsatt utveckling. Såvitt den inte består i enformig formell tillämpning av samma principer på allsköns utifrån hämtat material eller i polemiskt hävdande av dessa principer, innehåller den antingen blott upprepningar eller kompletteringar, på sin höjd några frappanta slutledningar här och var i de sista delarna.

I Ricardos kritik måste vi särskilja vad han själv inte skilt åt. [För det första] hans teori om mervärdet, vilken naturligtvis existerar hos honom, fastän han inte fixerar mervärdet såsom åtskilt från dess särskilda former: profit, jordränta, ränta. För det andra hans teori om profiten. Vi skall börja med den senare fastän den inte hör hemma i denna avdelning utan i det historiska bihanget till avdelning III[66].

[3. Ricardos förvirring i frågan om det "absoluta" och det "relativa" värdet. Hans bristande förståelse för värdeformerna]

Först bara några anmärkningar om hur Ricardo blandar ihop definitionerna av the "value". Härpå beror Baileys polemik mot honom. Men den är också viktig för oss.

Till att börja med kallar Ricardo värdet "value in exchange" <"bytesvärde"> och definierar det liksom A Smith som "the power of purchasing other goods" <"förmågan att köpa andra varor">. (sid. 1, "Principles ...") Detta är bytesvärdet såsom det närmast kommer till synes. Men sedan går han vidare till den verkliga definitionen av värdet:

"Det är den proportionella mängd av varor som arbetet producerar, vilken bestämmer deras nuvarande eller tidigare relativa värde" (a.a., sid. 9)

"Relative value" betyder här ingenting annat än det genom arbetstiden bestämda exchangeable value. Men relative value kan också ha en annan innebörd, nämligen om jag uttrycker en varas bytesvärde i en annan varas bruksvärde, t.ex. sockrets bytesvärde i kaffets bruksvärde.

"Två varor ändrar sitt relativa värde och vi vill veta i vilkendera förändringen faktiskt har skett." (sid. 9)

Which variation? <Vilken förändring?> Detta "relative value" kallar Ricardo senare också "comparative value" <"jämförande värde">. (sid. 448 ff) Vi vill veta i vilken vara som "variationen" har ägt rum. Det vill säga variationen av det "värde" som ovan kallats relative value. T.ex: 1 lb[26*] socker = 2 lbs kaffe. Senare: 1 lb socker - 4 lbs kaffe. Den "variation" som vi vill ha reda på är om den för sockret eller den för kaffet "nödvändiga arbetstiden" har förändrats, om sockret kostar 2 gånger mera arbetstid än tidigare eller kaffet två gånger mindre, och vilken av dessa "variations" i den för deras respektive produktion nödvändiga arbetstiden som har åstadkommit denna variation i deras bytesförhållande. Detta "relative eller comparative value" av socker och kaffe - det förhållande i vilket de bytes ut mot varandra - är således inte detsamma som the relative value i dess första betydelse. I den första betydelsen är sockrets relative value bestämt genom den mängd socker som kan ||527| produceras under en bestämd arbetstid. I det andra fallet uttrycker the relative value av socker [och kaffe] det förhållande i vilket de bytes ut mot varandra, och växlingar i detta förhållande kan vara resultatet av en växling av the "relative value" i den första betydelsen i kaffet eller i sockret. Förhållandet i vilket de bytes ut mot varandra kan förbli detsamma fastän deras "relative values" i den första betydelsen har förändrats. 1 lb socker kan fortfarande vara = 2 lbs kaffe fastän arbetstiden för produktionen av sockret och kaffet har stigit till det dubbla eller minskat till hälften. Variations i deras comparative value - d.v.s. om sockrets bytesvärde uttryckes i kaffe och vice versa - kommer att visa sig endast om the variations i deras relative value i den första betydelsen, d.v.s. de genom arbetskvantiteten bestämda values, har förändrats i olika grad, om således comparative changes har ägt rum. Absolute changes - om de inte förändrar det ursprungliga förhållandet, således är lika stora och rör sig åt samma håll - kommer inte att åstadkomma någon förändring i the comparative values, inte heller i dessa varors penningpriser, eftersom pengarnas värde, om det förändras, kommer att förändras likadant för bådadera. Antingen jag sålunda uttrycker två varors värden i deras egna ömsesidiga bruksvärden eller i deras penningpris, d.v.s. anger båda värdena i en tredje varas bruksvärde, så är dessa relative eller comparative values eller priser desamma, och the changes i dessa måste åtskiljas från deras relative values i den första betydelsen, d.v.s. såtillvida de inte uttrycker någonting annat än en förändring i den arbetstid som kräves för deras egen produktion och som således är objektiverad i dem själva. Det senare relative value framstår således som "absolute value" jämfört med the relative values i den andra betydelsen, i betydelsen av ett realt uttryck för en varas bytesvärde i en annan varas bruksvärde eller i pengar. Därför förekommer också hos Ricardo uttrycket "absolute value" för "relative value" i den första betydelsen.

Om i det ovan anförda exemplet 1 lb socker kostar samma arbetstid som förut, så har dess "relative value" i den första betydelsen inte förändrats. Men om kaffet kostar halva kvantum arbete, så har the value of socker, uttryckt i kaffe, förändrats, eftersom kaffets "relative value" i den första betydelsen har förändrats. The relative values av socker och kaffe framträder sålunda som åtskilda från deras "absolute values", och denna skillnad kommer till synes eftersom t.ex. sockrets comparative value inte heller har förändrats i jämförelse med varor vilkas absolute values förblivit oförändrade.

"Den undersökning som jag vill fästa läsarens uppmärksamhet på hänför sig till effekten av förändringarna i varornas relativa värde och inte i deras absoluta värde" (sid. 15)

Detta "absolute" value kallar Ricardo annars också "real value" <"verkligt värde"> eller value rätt och slätt (t.ex. sid. 16).

Se Baileys hela polemik mot Ricardo i:

"A Critical Dissertation on the Nature, Measures, and Causes of Value; chiefly in reference to the writings of Mr Ricardo and his followers. By the Author of Essays on the Formation and Publication of Opinions", London 1825. (Se också av samme författare: "A Letter to a Political Economist; occasioned by an article in the Westminster Review etc.", London 1826) som delvis handlar om dessa olika moment i definitionen av värdebegreppet, vilka inte är utredda hos Ricardo utan bara faktiskt förekommer och sammanblandas, och där Bailey bara hittar "motsägelser". För det andra [är Bailey] emot the "absolute value" eller "real value" till skillnad från the comparative value (eller relative value i den andra betydelsen).

"I stället för att uppfatta värdet som ett förhållande mellan två ting", säger Bailey i den först nämnda skriften, "betraktar de" (Ricardo and his followers <Ricardo och hans anhängare>) "det som ett positivt resultat som produceras genom en bestämd mängd arbete." (a.a. sid. 30)

De betraktar "värdet som någonting immanent och absolut". (a.a. sid 8)

Den senare förebråelsen har sitt ursprung i Ricardos bristfälliga framställning, eftersom han inte alls undersöker värdet med hänsyn till formen - den bestämda form som arbetet antar såsom värdets substans - utan blott värdestorlekarna, kvantiteterna av detta abstrakt-allmänna och i denna form samhälleliga arbete, vilka åstadkommer skillnaden i varornas värdestorlekar. I annat fall skulle Bailey insett att värdebegreppets relativitet inte alls upphäves därigenom att alla varor, i den mån de är bytesvärden, blott är relativa uttryck för den samhälleliga arbetstiden och att deras relativitet inte alls enbart består i den proportion i vilken de bytes ut mot varandra utan i alla dessa varors förhållande till detta samhälleliga arbete såsom deras substans.

Tvärtom måste, som vi skall se längre fram, Ricardo fastmera klandras för att han mycket ofta glömmer bort detta "real" eller "absolute value" och endast håller fast vid the "relative" eller "comparative values".

||528| Alltså:

[4.] Ricardos framställning av profit, profitkvot, genomsnittspriser etc.

[a) Ricardos förväxling av det konstanta och variabla kapitalet med det
fasta och rörliga kapitalet. Hans felaktiga förklaring av förändringen i de relativa värdena]

I avsnitt III av första kapitlet förklarar Ricardo att - om jag säger att varans värde är bestämt genom arbetstiden - denna arbetstid innefattar både det arbete som direkt har nedlagts på varan i den senaste arbetsprocessen och den arbetstid som ingår i råmaterialet och i arbetsmedlen som kräves för varans produktion. Alltså inte bara den arbetstid som ingår i det nytillsatta arbete som betalats och köpts med arbetslönen, utan också den arbetstid som ingår i den del av varan som jag kallar capital constant. Bristfälligheten visar sig genast i överskriften för detta avsnitt III av kapitel I. Den har följande lydelse:

"Inte blott det direkt på varan nedlagda arbetet påverkar varuvärdet utan också det arbete som nedlagts på redskap, verktyg och byggnader som understöder det direkt utförda arbetet." (sid. 16)

Här har råmaterialet utelämnats, men det på råmaterialet nedlagda arbetet skiljer sig likväl lika mycket från "the labour applied immediately to commodities" <"det direkt på varor nedlagda arbetet"> som det på arbetsmedel, "implements, tools, and buildings" <"redskap, verktyg och byggnader"> nedlagda arbetet. Men Ricardo har redan nästa avsnitt i tankarna. I detta avsnitt utgår han ifrån att de begagnade arbetsmedlen ingår till lika beståndsdelar i produktionen av de olika varorna. I nästa avsnitt undersökes skillnaden som blir följden av att le capital fixe ingår i olika proportioner [i varorna]. Följaktligen kommer Ricardo inte fram till begreppet konstant kapital, varav en del består av capital fixe <fast kapital> och den andra, råmaterial och matières instrumentales <hjälpmaterial>, av rörligt kapital, precis som det rörliga kapitalet inte enbart omfattar det variabla kapitalet utan inbegriper råmaterial etc. och alla i konsumtionen överhuvudtaget (inte enbart i arbetarnas konsumtion) ingående livsförnödenheter.[67]

Den proportion i vilken konstant kapital ingår i en vara påverkar inte varornas värden, inte de relativa kvantiteter arbete som ingår i varorna, men den påverkar direkt de olika kvantiteter av mervärde eller surplusarbete som ingår i varor vilka innehåller lika mycket arbetstid. Denna varierande proportion åstadkommer följaktligen genomsnittspriser som avviker från varornas värden.

Beträffande avsnitt IV och V av kap I måste först och främst anmärkas att - i stället [för att syssla med] den ytterst viktiga och den omedelbara produktionen av mervärde påverkande skillnaden i den proportion i vilken konstant och variabelt kapital bildar beståndsdelar i samma kapitalmängd inom olika produktionssfärer - sysslar Ricardo uteslutande med skillnaderna i kapitalets form och i de olika proportioner vari samma kapital antar dessa olika former, med formskillnader såsom de framgår ur kapitalets cirkulationsprocess, således fast och rörligt kapital, mer eller mindre fast kapital (d.v.s. fast kapital av olika varaktighet) och kapitalets olika omloppshastighet eller omslag. Närmare bestämt är Ricardos sätt att sköta undersökningen följande: han förutsätter en allmän profitkvot eller en genomsnittsprofit av samma storlek för olika kapitalinvesteringar av samma storlek eller för olika produktionsgrenar där kapital av lika storlek tas i anspråk - eller, vilket är detsamma, profit i förhållande till storleken av de i olika produktionssfärer använda kapitalen. I stället för att förutsätta denna allmänna profitkvot borde Ricardo hellre ha undersökt huruvida dess existens överhuvudtaget överensstämmer med bestämmandet av värdena genom arbetstiden; han skulle då ha funnit att den prima facie <vid första ögonkastet> motsäger detta bestämmande i stället för att stå i överensstämmelse därmed, att dess existens således först måste utvecklas genom en mängd av mellanled, en utveckling som skiljer sig mycket från en enkel subsumtion under värdelagen. Han skulle på så sätt ha fått en helt annan insikt i profitens natur och inte ha identifierat den direkt med mervärdet.

Efter att nu en gång ha gjort denna förutsättning frågar Ricardo sig vidare: hur kommer ett stigande eller sjunkande av arbetslönen att påverka "the relative values" när capital fixe och circulant <fast och rörligt kapital> ingår i olika proportioner? Eller rättare sagt inbillar han sig att behandla frågan på detta sätt. I verkligheten behandlar han den på ett helt annat sätt. Han behandlar den så här. Han frågar sig: hur kommer arbetslönens stigande eller sjunkande att påverka de respektive profiterna när kapitalen har olika omloppshastighet och är sammansatta av de olika kapitalformerna i olika proportioner? Och då finner han naturligtvis att, allteftersom mycket eller litet capital fixe ingår, stigandet eller sjunkandet av lönerna måste påverka kapitalen på mycket olika sätt allteftersom en större eller mindre del av dessa [kapital] består av variabelt kapital, d.v.s. av kapital som direkt ges ut i arbetslön. För att sålunda åter utjämna profiterna i de olika ||529| produktionssfärerna, alias <med andra ord> för att återställa den allmänna profitkvoten, måste varornas priser - till skillnad från deras värden - regleras på annat sätt. Följaktligen, konkluderar han vidare, påverkar dessa skillnader "the relative values" när lönerna stiger eller sjunker. Han borde ha sagt motsatsen. Fastän dessa skillnader inte angår the values i och för sig, åstadkommer de genom sin varierande inverkan på profiterna inom de olika grenarna varierande genomsnittspriser som skiljer sig från själva the values, eller - låt oss säga - kostnadspriser som inte är direkt bestämda genom varornas värden utan genom kapitalet som har lagts ner på dem, plus den genomsnittliga profiten. Han borde således ha sagt: dessa genomsnittliga kostnadspriser skiljer sig från varornas värden. I stället drar han slutsatsen att de är identiska och övergår med denna felaktiga förutsättning till undersökningen av jordräntan.

Vidare misstar sig Ricardo om han tror att han först genom de 3 cases <3 fall> som han undersöker kommer på "the variations" i "the relative values" oberoende av den arbetstid som ingår i dem; således in fact <i själva verket> på skillnaden mellan varornas kostnadspriser och värden. Han har ju utgått ifrån denna skillnad genom att förutsätta en allmän profitkvot och följaktligen förutsätta att kapitalen trots de varierande proportionerna i sina organiska beståndsdelar avkastar en profit i proportion till sin storlek, under det att mervärdet som de avkastar är absolut bestämt genom det kvantum obetald arbetstid som de absorberar, och detta [kvantum] vid given arbetslön helt beror på storleken av den del av kapitalet som givits ut som lön, men inte på kapitalets absoluta storlek.

Vad han i själva verket undersöker är detta: Om vi förutsätter kostnadspriser som skiljer sig från varornas värden - och med antagandet av en allmän profitkvot är denna skillnad underförstådd - hur blir då dessa kostnadspriser (som nu för omväxlings skull heter "relative values") i sin tur själva ömsesidigt modifierade, proportionellt modifierade genom stigande eller sjunkande arbetslön och vid olika proportioner i kapitalets organiska beståndsdelar? Vid närmare begrundan av saken skulle Ricardo ha funnit att blotta existensen av en allmän profitkvot - vid olikheterna i kapitalets organiska beståndsdelar såsom de först visar sig i den omedelbara produktionsprocessen som skillnad mellan variabelt och konstant kapital och senare ytterligare ökas genom de skillnader som har sitt ursprung i cirkulationsprocessen - medför kostnadspriser som divergerar från värdena, till och med om man förutsätter att arbetslönen förblir konstant. Han skulle således ha funnit en skillnad som är helt oberoende av arbetslönens stigande eller sjunkande och därmed en ny formbestämning. Han skulle också ha insett hur ojämförligt mycket viktigare och betydelsefullare insikten i denna skillnad är för den totala teorin än hans undersökning av variationen i varornas kostnadspriser, vilken förorsakats av stigande eller sjunkande arbetslön. Det resultat som han nöjer sig med - och denna förnöjsamhet står i överensstämmelse med hela hans undersökningssätt - är följande: Om the variations i varornas kostnadspriser (eller, som han säger, "relative values") en gång är godtagna och medtagna i beräkningen - såvitt de inträffar till följd av changes <förändringar>, stigande eller sjunkande, av arbetslönen när kapital av olika organisk sammansättning är investerade inom olika branscher - så förblir den lag gällande, motsäger det inte den lag som säger att varornas "relative values" är bestämda genom arbetstid, ty alla andra än blott tillfälliga variations i varornas kostnadspriser kan endast förklaras genom en förändring i den för deras respektive produktion nödvändiga arbetstiden.

Det måste däremot betraktas som en stor förtjänst att Ricardo förknippar skillnaderna mellan fast och rörligt kapital med kapitalets olika omslagstid och att han härleder alla dessa skillnader ur den varierande cirkulationstiden, in fact således ur kapitalets cirkulations- eller reproduktionstid.

Till att börja med skall vi betrakta dessa skillnader själva så som han närmast framställer dem i avsnitt IV (kap I), och först därefter det sätt på vilket han låter dem verka eller åstadkomma förändringar i "the relative values".

1) "På varje stadium av den samhälleliga utvecklingen kan emellertid inom olika yrkesgrenar begagnade verktyg, redskap, byggnader och maskiner vara av olika livslängd och kräva olika mängder arbete för sin tillverkning." (a.a. sid. 25)

Vad beträffar "the different portions of labour to produce them" <"de olika mängder arbete som behövs för deras tillverkning">, så kan detta innebära - och detta tycks här vara Ricardos enda synpunkt - att de mindre varaktiga [verktygen, maskinerna etc.] kan kräva mera arbete (sig upprepande omedelbart arbete) dels för sitt repair <underhåll> och dels för sin reproduktion, eller också att maskineri etc. av samma degree of durability <varaktighetsgrad> kan vara mer eller mindre dyra, en produkt av mer eller mindre arbete. Denna senare synpunkt, mycket betydelsefull för förhållandet mellan variabelt och konstant kapital, har ingenting att göra med Ricardos undersökning och tas därför inte heller någonstans upp av honom som självständig synpunkt.

||530| 2) "Likaså kan de proportioner, vari det kapital som skall underhålla arbetet" (det variabla kapitalet) "och det kapital som givits ut för verktyg, maskineri och byggnader" (det fasta kapitalet) "vara kombinerade på olika sätt" [i totalkapitalet]. Vi har således en "skillnad i graden av det fasta kapitalets varaktighet och denna variation i de proportioner vari båda kapitalformer kan vara kombinerade." (sid. 25)

Man ser genast varför den som råmaterial existerande delen av det konstanta kapitalet inte intresserar honom. Den tillhör själv det rörliga kapitalet. Om arbetslönen stiger, så föranleder detta inte någon merutgift för den del av kapitalet som består av maskineri och som inte behöver ersättas utan stannar kvar, men däremot för den del som består av råmaterial eftersom denna ständigt måste ersättas och således också ständigt måste reproduceras.

"Maten och kläderna som arbetaren konsumerar, byggnaderna i vilka han arbetar, verktygen som medverkar vid hans arbete, alla är av förgänglig natur. Men det finns en väldig skillnad i de tider dessa olika kapital äger bestånd ... Allteftersom ett kapital är underkastat snabb förgängelse och ofta måste reproduceras eller allteftersom det konsumeras långsamt, klassificerar man det under det rörliga eller det fasta kapitalet." (sid. 26)

Här är sålunda skillnaden mellan fixed och circulating capital reducerad till skillnaden i reproduktionstiden (som sammanfaller med cirkulationstiden).

3) "Vidare måste noteras att det rörliga kapitalet kan cirkulera eller flyta tillbaka till sin ägare inom mycket varierande tidsskeden. Det vete som en förpaktare har köpt till utsäde[C*] är fast kapital jämfört med det vete som en bagare har köpt för att förvandla det till bröd. Den ene lämnar det i jorden och kan få en återbäring först efter ett år, den andre kan få det malet till mjöl och sälja det som bröd till sina kunder, så att han har sitt kapital disponibelt igen inom en vecka för att därmed på nytt börja samma operation eller någon annan." (sid. 26, 27)

Denna skillnad i olika rörliga kapitals cirkulationstider - varifrån härrör den? Därifrån att samma kapital i det ena fallet befinner sig längre tid i den egentliga produktionssfären utan att arbetsprocessen samtidigt fortsätter. Så t.ex. vin som ligger i källaren för att få sin mognad, vissa kemiska processer vid garvning, färgning etc.

"Två näringsgrenar kan således begagna sig av samma kapitalmängd, men den kan vara mycket skiljaktigt uppdelad med avseende på den fasta och den rörliga andelen." (sid. 27)

4) "Å andra sidan åter kan två företagare använda samma belopp av såväl fast som rörligt kapital, ändå kan livslängden på deras fasta kapital" (således också dess reproduktionstid) "vara mycket varierande. Den ene har möjligtvis ångmaskiner till ett värde av 10 000 £, medan den andre äger fartyg till samma värde." (sid. 27, 28)

"Olika livslängd på deras kapital ... eller, vilket är samma sak, ... tiden som måste förflyta till dess att ett varuparti kan släppas ut på marknaden." (sid. 30)

5) "Det behöver knappast framhållas att varor, på vars produktion samma mängd arbete har nedlagts, ändå kommer att vara olika till sitt bytesvärde om de inte kan föras i marknaden inom samma tid." (sid. 34)

[Resumé:] 1) Skillnad sålunda i proportionen mellan fast och rörligt kapital. 2) Skillnad i det rörliga kapitalets omslag till följd av arbetsprocessens avbrott medan produktionsprocessen fortsätter. 3) Skillnad i the durability av the fixed capital. 4) Skillnad i den förhållandevis kortare eller längre tid varunder en vara överhuvudtaget (utan avbrott i arbetstiden, utan skillnad mellan produktions- och arbetstid[52*]) förblir underkastad arbetsprocessen innan den kan inträda i den egentliga cirkulationsprocessen. Detta senare case utreder Ricardo på följande sätt:

"Antag att jag sysselsätter tjugo man under ett år med en kostnad av 1000 £ för produktionen av en vara. Vid årets slut anställer jag åter tjugo man för ytterligare ett år med en förnyad insats av 1000 £ för att fullborda eller förbättra samma vara. Efter utgången av andra året släpper jag ut varan på marknaden. Om profiten skall vara 10 procent, så måste min vara säljas för 2310 £ eftersom jag har uppbjudit ett kapital av 1000 £ under ett år och ett kapital av 2100 £ under ytterligare ett år. Någon annan använder precis samma mängd arbete, men han använder alltsammans på en gång under det första året. Han sysselsätter 40 man med en kostnad av 2000 £ och vid första årets slut säljer han med 10% profit, d.v.s. för 2200 £. Här har vi alltså 2 varor framför oss på vilka precis samma mängd arbete har nedlagts, av vilka den ena säljes för 2310 £ och den andra för 2200 £." (sid. 34)

||531| Men hur åstadkommer nu denna difference - vare sig i the degree of durability of fixed capital, or the time of revolution of circulating capital, or a variety in the proportions in which the two sorts of capital may be combined <vare sig i varaktighetsgraden av det fasta kapitalet eller i omloppstiden av det rörliga kapitalet, eller en växling i de proportioner vari de båda kapitalformerna må vara sammansatta> eller slutligen the different time, in which commodities, upon which the same quantity of labour is bestowed <den varierande tid under vilken varor varpå samma kvantitet arbete har nedlagts> - [hur åstadkommer denna difference] en variation i the relative values of these commodities <i dessa varors relativa värden>? Ricardo säger d'abord <till att börja med>: därför att

"denna skillnad ... och proportionernas mänga variationsmöjligheter etc. frambringar - förutom den för produktionen av varor nödvändiga större eller mindre mängden arbete - ytterligare en orsak till förändringarna i deras relativa värde, nämligen stigandet eller sjunkandet av arbetets värde". (sid. 25, 26)

Och hur bevisas detta?

"Ett stigande av arbetslönen kommer då oundvikligen att påverka varor, som producerats under så olika betingelser, också på olika sätt." (sid. 27)

nämligen där lika stora kapital användes in different trades <i olika näringsgrenar> och det ena kapitalet huvudsakligen består av fast kapital och bara till en ringa del av kapital "employed in the support of labour" <"använt för arbetets underhåll">, medan det förhåller sig just tvärtom med det andra kapitalet. Först och främst är det nonsens att tala om påverkan på "the commodities" <"varorna">. Han menar deras values. Men på vad sätt påverkas de av dessa omständigheter? Not at all <Inte alls>. Det som påverkas är i båda fall profiten. Den som t.ex. ger ut blott 1/5 av kapitalet som variabelt kapital kan - vid lika arbetslön och lika kvot av surplusarbete och om mervärdets kvot är = 20% - blott producera [ett mervärde av] 4 på 100; däremot skulle den andre, som lagt ut 4/5 som variabelt kapital, producera 16 i mervärde. Ty i det första fallet är det som arbetslön utgivna kapitalet = 100/5 = 20, och 1/5 eller 20% av 20 är = 4. Och i det andra fallet är det som arbetslön utgivna kapitalet = 4/5 × 100 = 80. Och 1/5 eller 20% av 80 = 16. I det första fallet skulle profiten vara = 4 och i det andra = 16. Genomsnittsprofiten för bådadera skulle vara (16+4) ÷ 2 eller 20 ÷ 2 = 10%. Detta är i själva verket the case som Ricardo talar om. Om de sålunda båda sålde till kostnadspriser - och Ricardo tar detta för givet - så skulle vardera sälja sin vara för 110. Antag nu att arbetslönen stiger t.ex. med 20% av sitt tidigare belopp. Förut kostade en man 1 £, numera 1 £ 4 sh eller 24 sh. Den förste måste fortfarande ge ut 80 £ i konstant kapital (eftersom Ricardo här abstraherar från [rå]materialet, kan vi göra likadant) och för de 20 arbetare som han sysselsätter måste han, förutom de 20 £, dessutom ge ut 80 sh, d.v.s. 4 £ mera. Hans kapital är således numera 104 £. Och då skulle av de 110 £ - eftersom arbetarna åstadkom ett mindre i stället för ett större mervärde - blott 6 £ profit återstå för honom. 6 £ på 104 blir 510/13%. Den andre mannen däremot, som sysselsätter 80 arbetare, skulle behöva betala 320 sh mera, alltså 16 £ mera. Han måste således ge ut 116 £. Om han nu säljer för 110 £, så skulle han, i stället för att göra en vinst, få vidkännas en förlust av 6 £. Men detta case inträffar endast därför att genomsnittsprofiten redan har modifierat förhållandet mellan det arbete han givit ut och det mervärde han själv producerat.

I stället alltså för att undersöka den viktiga frågan vilka variations som måste ske för att den ene, som av 100 £ ger ut 80 i arbetslön, inte gör en 4 gånger större profit än den andre, som av 100 £ blott ger ut 20 i arbetslön, undersöker Ricardo den underordnade frågan hur det kommer sig att - sedan den stora differensen utjämnats, d.v.s. vid en given profitkvot - any alteration of that rate of profit genom en höjning of wages f.i. <varje förändring av denna profitkvot, t.ex. genom en höjning av lönerna> skulle drabba den mycket mera som sysselsätter många arbetare med 100 £ än den som sysselsätter få arbetare med 100 £, och att följaktligen - samma profitkvot förutsatt - den enes varupriser måste stiga och den andres sjunka för att profitkvoten - eller kostnadspriserna - i fortsättningen skall kunna förbli desamma.

Den första illustration som Ricardo ger har absolut ingenting att göra med "any rise in the value of labour" <"någon som helst stegring av arbetets värde"> fastän han ursprungligen kungjort att hela variationen i "the relative values" <"de relativa värdena"> skulle ha sitt ursprung i denna cause <orsak>. Hans illustration ser ut så här:

"Antag att två personer sysselsätter vardera etthundra man under ett år med att bygga två maskiner, och att en annan sysselsätter samma antal med att odla spannmål, då skall varje maskin vid årsslutet ha samma värde som spannmålen, ty de har alla producerats med samma kvantitet arbete. Antag att ägaren till den ena maskinen använder den under det följande året till att med hjälp av hundra man fabricera kläde, och ägaren till den andra använder sin maskin likaledes till att med hjälp av hundra man tillverka bomullsvaror, medan lantbrukaren fortsätter att sysselsätta hundra man med att odla spannmål som förut. Under det andra året kommer alla att sysselsätta samma mängd arbete,"

{d.v.s. att lägga ut samma kapital i arbetslön men ingalunda att employ the same quantity of labour <använda samma mängd arbete>}

"men klädesfabrikörens varor och maskiner ||532| kommer, liksom bomullsvarufabrikörens, att vara resultatet av tvåhundra mans arbete under ett år, eller rättare sagt av hundra mans arbete under två år; däremot har spannmålen producerats genom hundra mans arbete under ett år. Om således spannmålen har ett värde av 500 £, så skulle egentligen klädesfabrikörens maskin och tyg ha ett sammanlagt värde av 1000 £ och bomullsvarufabrikörens maskin och bomullsvaror likaledes det dubbla värdet av spannmålen. Men de kommer att ha mer än det dubbla värdet av spannmålen, därför att det första årets profit ur tygfabrikörens och bomullsindustriidkarens kapital har lagts på dessa bådas kapital, under det att jordbrukarens profit har givits ut och förbrukats. Varorna värderas således i överensstämmelse med den varierande livslängden hos deras kapital eller, vilket är detsamma, i överensstämmelse med den tid som måste förflyta till dess att ett varuparti kan släppas ut på marknaden, däremot inte i exakt proportion till den kvantitet arbete som nedlagts på dem. Resultatet kommer inte att bli ett förhållande av 2 till 1 utan ett något större som kompensation för den längre tidsrymd som måste förflyta innan de mest värdefulla varorna kan föras i marknaden. Antag att det för varje arbetares arbete årligen betalas 50 £ eller att ett kapital av 5000 £ användes och att profiten utgör 10%. Då kommer såväl de båda maskinernas som spannmålens värde vid det första årets slut att vara vardera 5500 £. Under det andra året kommer fabrikörerna och jordbrukaren återigen att använda vardera 5000 £ för arbetarnas underhåll och följaktligen att sälja sina varor omigen för 5500 £. Emellertid måste fabrikörerna, för att vara jämställda med jordbrukaren, erhålla inte bara 5500 £ för samma kapital av 5000 £ som givits ut för arbete, utan därtill en summa av 550 £ som profit på de 5500 £ som de har investerat i maskiner, och deras varor måste därför" (nämligen därför att samma årliga profitkvot av 10% har förutsatts som en nödvändighet och en lag) "säljas för 6050 £."

{Således uppstår på grund av genomsnittsprofiten - den av Ricardo förutsatta allmänna profitkvoten - genomsnittspriser eller kostnadspriser som skiljer sig från varornas värden.}

"Här ser vi alltså kapitalister, som årligen använder precis samma kvantitet arbete för produktionen av sina varor, vilkas producerade varor emellertid differerar till sitt värde på grund av de olika kvantiteter fast kapital eller anhopat arbete som har använts av var och en."

{Not on account of that, but on account of both those ragamuffings having the fixed idea that both of them must draw the same spoil from "the support they have given to labour"; or that, whatever the respective values of their commodities, those commodities must be sold at average prices, giving each of them the same rate of profit. <Inte fördenskull utan därför att dessa båda uslingar har den fixa idén att de båda måste tillskansa sig samma byte ur "det understöd de låtit komma arbetet till del" eller att dessa varor, vilka deras respektive värden än må vara, måste säljas till genomsnittspriser som avkastar samma profitkvot för bådadera.>}

"Kläde och bomullsvaror har samma värde eftersom de är produkter av samma arbetskvantum och samma kvantitet fast kapital; men spannmål är inte av samma värde" {skall vara costprice <kostnadspris>} "som dessa varor, eftersom den, vad beträffar det fasta kapitalet, har producerats under andra villkor." (sid. 29-31)

Denna högst clumsy illustration <otympliga illustration> för en högst enkel sak har gjorts så invecklad för att inte helt enkelt behöva säga: Eftersom lika stora kapital, vad proportionen av deras organiska beståndsdelar eller deras cirkulationstid än må vara, avkastar lika stora profiter - vilket är omöjligt om varorna säljes till deras värden etc. - så existerar kostnadspriser för dessa varor som skiljer sig från deras värden. Och detta ligger förvisso i den allmänna profitkvotens begrepp.

Låt oss gå igenom det komplicerade exemplet och reducera det till dess föga "komplicerade" genuine dimensions <verkliga dimensioner>. Och låt oss för detta ändamål börja bakifrån och påpeka i förväg, simultaneously for a clearer understanding, that Ricardo "supposes" <samtidigt för bättre förståelse, att Ricardo "antar"> att råmaterialet inte kostar lantbrukaren och bomullsbusen någonting, vidare att jordbrukaren inte ger ut något kapital på arbetsredskap, slutligen att inte någon del av det capital fixe som bomullsjycken givit ut ingår som déchet <förslitning, nötning> i hans produkt. Alla dessa förutsättningar är visserligen osmakliga men är i och för sig inte till någon skada för exemplet.

Allt detta förutsatt är Ricardos exempel, börjat bakifrån, följande: jordbrukaren ger ut 5000 £ i arbetslön; bomullskanaljen 5000 £ i arbetslön och 5500 i maskineri. Den förre ger alltså ut 5000 £ och den senare 10 500, den senare således ||533| dubbelt så mycket som den förre. Om båda således skall göra en profit på 10%, så måste jordbrukaren sälja sin vara för 5500 och bomullsbusen sin för 6050 £ (eftersom det är förutsatt att ingen part <del> av de 5500 i maskineri såsom déchet utgör någon värdebeståndsdel i produkten). Det är helt ofattbart vad Ricardo härmed ville ha gjort klart för sig själv om inte att varans kostnadspriser, i den mån de är bestämda genom värdet av les avances <de förskott> som ingår i varan + samma årliga profitprocent, skiljer sig från varornas värden och att denna skillnad har sitt ursprung däri att varorna säljes till sådana priser att de avkastar samma profitkvot på det förskotterade kapitalet; kort sagt att denna skillnad mellan cost-prices och values är identisk med en allmän profitkvot. Till och med den skillnad mellan capital fixe och capital circulant <fast kapital och rörligt kapital>, vilken han för in här, är i detta exempel idel blå dunster. Ty om t.ex. de 5500 £ mera som bomullsspinnaren använder skulle bestå av råmaterial medan arrendatorn inte behövde något utsäde etc., så skulle resultatet bli precis detsamma. Exemplet visar inte heller, som Ricardo menar, that <att>

"varorna som de" (the cotton-manufacturer and the farmer <bomullsfabrikören och jordbrukaren>) "producerat likväl skiljer sig till sitt värde på grund av de olika kvantiteter fast kapital eller anhopat arbete som använts av dem". (sid. 31)

Ty enligt hans förutsättning använder the cotton-manufacturer för 5500 £ fixed capital och jordbrukaren för 0; den ene använder det, den andre använder det inte. De använder det således inte alls "in different quantities" <"i olika mängder">, lika litet som man kan säga att någon som äter kött och någon som inte gör det, äter kött "in different quantities". Däremot är det riktigt att de - vartill han kommer fram på ett bedrägligt sätt genom ett "or" <"eller"> - använder "accumulated labour", d.v.s. objektiverat arbete, "in different quantities", nämligen den ene för 10 500 £ och den andre blott för 5000. Men att de använder "different quantities of accumulated labour" <"olika kvantiteter anhopat arbete"> betyder inte någonting annat än att de lägger ut "different quantities of capital" <"olika kvantiteter kapital"> i sina respective trades <respektive näringsgrenar>, att profitens storlek står i proportion till denna skillnad i storleken av kapitalen de använt eftersom samma profitkvot är förutsatt, och slutligen att denna skillnad i profitens storlek, som står i proportion till kapitalens storlek, kommer till uttryck, visar sig, i varornas respektive cost-prices. Men varifrån the clumsiness <otympligheten> i Ricardos illustration?

"Här ser vi alltså två kapitalister, som årligen använder precis samma mängd arbete för produktionen av sina varor, vilkas producerade varor emellertid differerar till sitt värde." (sid. 30, 31)

D.v.s. de använder inte the same quantity of labour - immediated and accumulated labour, taken together - <samma mängd arbete - omedelbart och anhopat arbete, sammantaget ->, men de använder samma kvantum variabelt, i arbetslön utlagt kapital, samma kvantitet levande arbete. Och eftersom pengar bytes ut mot accumulated labour, d.v.s. mot varor som existerar i form av maskineri etc., endast enligt varornas lag, eftersom mervärdet endast uppstår ur tillägnandet av en del av det använda levande arbetet utan betalning, så är det klart (eftersom enligt förutsättningen inte någon del av maskineriet ingår i varan som déchet) att båda kan göra samma profit endast om profit och mervärde är identiska. The cotton-manufacturer måste sälja sin vara för 5500 £ liksom jordbrukaren, fastän han lägger ut ett mer än dubbelt så stort kapital. Och till och med om hela maskineriet ingick i varan, skulle han kunna sälja sin vara blott för 11 000 £, d.v.s. han skulle inte ens göra 5% profit, medan jordbrukaren gör 10%. Men med dessa olika profiter skulle jordbrukaren och fabrikören ha sålt sina varor till deras värden, förutsatt att de 10% som jordbrukaren gör utgör verkligt, i hans vara ingående, obetalt arbete. Om de sålunda säljer sina varor med samma profit, så blir ettdera nödvändigt: Antingen lägger the manufacturer godtyckligt 5% på sina varor, och då har the manufacturer's och the farmer's varor sammantagna sålts över sitt värde. Eller det faktiska mervärde som jordbrukaren förskaffar sig är kanske 15%. Och båda lägger ett genomsnitt av 10% på sin vara. I detta fall - fastän de ifrågavarande varornas cost-price varje gång ligger över eller under deras värde - har varorna tillsammans sålts till sitt värde och är utjämningen av själva profiterna bestämd genom det sammanlagda mervärde som ingår i dem. Häri, i ovanstående sats av Ricardo, om den riktigt modifieras, ligger den riktiga tanken - att proportionen av variabelt och konstant kapital, förutsatt att det utlagda kapitalet är lika stort, måste frambringa varor av olika stora värden och därför av olika profit, att utjämningen av dessa profiter följaktligen måste frambringa kostnadspriser som skiljer sig från varornas värden.

"Här ser vi alltså kapitalister som årligen använder precis samma mängd" (immediate, living <omedelbart, levande>) "arbete för produktionen av sina varor, vilkas producerade varor emellertid differerar till sitt värde" (i.e. have cost-prices different from their values <d.v.s. har kostnadspriser som skiljer sig från deras värden>) "på grund av de olika kvantiteter fast kapital eller anhopat arbete som har använts av var och en." [sid. 30, 31]

Emellertid slår denna föraning inte igenom hos Ricardo. Den förklarar bara slingrandet hit och dit och den uppenbara felaktigheten i illustrationen som hittills inte hade någonting att göra med "different quantities of fixed capital employed" <"olika kvantiteter av använt fast kapital">.

Låt oss nu gå längre tillbaka i analysen. The manufacturer bygger under det första året en maskin med hjälp av 100 man, jordbrukaren producerar under tiden spannmål dito med 100 man. Under andra året tar the manufacturer maskinen och tillverkar cotton med den, vartill han återigen använder 100 man. Jordbrukaren däremot använder återigen 100 man till spannmålsodling. Antag, säger Ricardo, att spannmålens värde är årligen 500 £. Låt oss nu utgå ifrån att det obetalda arbete som ingår däri är = 25% [av det betalda arbetet], således på 400 = 100. Då skulle maskinen vid det första årets slut dito vara värd 500 £, varav 400 £ = betalt arbete och 100 £ det obetalda arbetets värde. Vi ||534| förutsätter att hela maskinen har förbrukats vid det andra årets slut, ingått i värdet av the cottons. Faktiskt antar Ricardo detta genom att vid andra årets slut jämföra inte bara the value of the cotton goods, but the "value of the cotton goods and the machine" med "the value of the corn" <inte bara bomullsvarornas värde utan "bomullsvarornas och maskinens värde" med "spannmålens värde">.

Well. Värdet av the cottons måste då vid andra årets slut vara lika med 1000 £, nämligen 500 maskinens värde och 500 det nytillsatta arbetets värde. Spannmålens värde däremot 500, nämligen värdet av 400 arbetslön och 100 obetalt arbete. Hittills finns det inte någonting i detta case som motsäger värdelagen. The cotton-manufacturer gör 25% profit, precis som the corn-manufacturer; men den förres vara är = 1000 och den senares = 500, eftersom det ingår 200 mans arbete i den förres vara och i den senares varje år blott 100 mans, och vidare realiseras de 100 profit (mervärde) som the cotton-manufacturer har gjort på maskinen under det första året - genom att i den absorbera 1/5[53*] obetald arbetstid från de arbetare som byggt den - för honom först det andra året, då han inte förrän nu i the cotton's värde samtidigt realiserar maskinens värde. Men nu kommer poängen. The cotton-manufacturer säljer till mera än 1000 £, således till ett högre värde än det som ingår i hans vara, medan the farmer säljer till 500, sålunda till spannmålens värde enligt förutsättningen. Om således endast dessa båda personer behövde byta, the manufacturer spannmål från the farmer och the farmer bomull från the manufacturer, så vore det detsamma som om the farmer sålde varan under dess värde, [d.v.s.] gjorde mindre än 25%, och the manufacturer sålde the cottons över deras värde. Låt oss utelämna de 2 kapitalisterna (clothman <klädesmannen> och cotton-man <bomullsmannen>) som Ricardo onödigtvis blandar in här och låt oss modifiera hans sats därhän att vi talar enbart om the cotton-man. För illustrationen är le double emploi <den dubbla tillämpningen> i nuvarande läge helt gagnlös. Alltså:

"Men de" (the cottons) "kommer att ha mer än det dubbla värdet av spannmålen, därför att det första årets profit ur ... bomullsindustriidkarens kapital har lagts till hans kapital medan jordbrukarens givits ut och förbrukats."

(Denna senare borgerligt skönmålande fras är här teoretiskt helt meningslös. Moraliska betraktelser har ingenting med saken att göra.)

"Varorna värderas således i överensstämmelse med den varierande livslängden hos deras kapital eller, vilket är detsamma, i överensstämmelse med den tid som måste förflyta till dess att ett varuparti kan släppas ut på marknaden, däremot inte i exakt proportion till den kvantitet arbete som nedlagts på dem. Resultatet kommer inte att bli ett förhållande av 2 till 1 utan ett något större som kompensation för den längre tidsrymd som måste förflyta innan de mest värdefulla varorna kan föras i marknaden." (sid. 30)

Om the manufacturer sålde varan till dess värde, så skulle han sälja den för 1000 £, dubbelt så dyrt som spannmålen, eftersom det ingår dubbelt så mycket arbete i den, 500 £ accumulated labour i maskineriet (varav han inte har betalt 100 £) och 500 i cottonarbetet, varav han återigen inte har betalt 100. Men han räknar så här: under det första året gav jag ut 400, och genom exploateringen av arbetarna skapade jag därmed en maskin som är värd 500 £. Jag gjorde således en profit av 25%. Under det andra året ger jag ut 900 £, nämligen 500 för bemälda maskin och 400 åter för arbete. Om jag nu åter vill göra 25%, så måste jag sälja the cottons för 1125, således 125 £ över deras värde. Ty dessa 125 £ representerar inte något arbete som ingår i the cottons, varken arbete som ackumulerats under det första året eller som lagts på under det andra. Den totala mängden arbete som ingår i dem är blott = 1000 £. Å andra sidan kan man tänka sig att de två gör ett utbyte eller att hälften av kapitalisterna befinner sig i the cotton-manufacturer's läge och den andra hälften i the farmer's. På vad sätt skall nu den förra hälften få betalt de 125 £? Ur vilken fond? Uppenbarligen väl ändå endast från den andra hälften. Men då är det tydligt att denna andra hälft inte gör en profit på 25%. Den förra hälften skulle då lura den andra under förevändning av en allmän profitkvot, medan profitkvoten för the manufacturer in fact <faktiskt> skulle vara 25% och för the farmer mindre än 25%. Saken måste således gå till på annat sätt.

Antag, för att rätta till illustrationen och göra den mera åskådlig, att the farmer använder 900 £ under det andra året. Då har han - om profiten är 25% - under det första året gjort 100 £ av de 400 som han ger ut, under det andra året 225, sammanlagt 325 £. The manufacturer däremot under det första året 25% på de 400 £, men under det andra blott 100 på 900 (eftersom de 500 i maskineri inte avkastar något mervärde utan bara de 400 i arbetslön), d.v.s. blott 111/9%. Eller låt the farmer åter ge ut 400, då har han gjort 25% under det första året liksom under det andra, tillsammans 25% eller 200 £ på 800 £ utlägg under 2 år. The manufacturer däremot under det första året 25%, under det andra 111/9%, 200 £ på 1300 i utlägg under 2 år = 155/13%. Vid en utjämning [till genomsnitt] skulle således the manufacturer ha att lägga på 205/26% och the farmer dito[68]. Eller detta skulle vara genomsnittsprofiten. Det skulle bli mindre än 500 £ för the farmer's vara och över 1000 £ för the manufacturer's vara.

||535| I varje fall ger the manufacturer under det första året ut 400 £, under det andra 900, medan the farmer varje gång bara ger ut 400 £. Om the manufacturer i stället för att tillverka cottons hade byggt ett hus (om han vore byggmästare), så skulle vid första årets slut ingå 500 £ i det ofärdiga huset och han måste därtill ge ut 400 £ på arbete för att fullborda det. The farmer, vars kapital slog om under ett år, kan åter kapitalisera en del av de 100 £ profit, t.ex. 50, han kan ge ut dem på nytt på arbete, vilket the manufacturer i the supposed case <i det antagna fallet> inte kan. Om profitkvoten i båda fall skall vara densamma, så måste den enes vara säljas över, och den andres under sitt värde. Detta sker faktiskt eftersom konkurrensen söker jämna ut värdena till kostnadspriser.

Men det är fel, som Ricardo säger, att här produceras a variation in the relative values "on account of the different degrees of durability of capitals" eller "on account of the time which must elapse before one set of commodities can be brought to market" <en variation i de relativa värdena "på grund av den varierande graden av varaktighet hos kapitalen" eller "på grund av den tid som måste förflyta innan ett parti varor kan föras i marknaden">. Det är fastmera antagandet av en allmän profitkvot som trots de olika values, vilka är betingade av cirkulationsprocessen, frambringar lika kostnadspriser som skiljer sig från dessa endast genom arbetstiden bestämda values.

Ricardos illustration sönderfaller i två exempel. I det andra kommer the durability of capital <kapitalets varaktighet> eller kapitalets karaktär av fast kapital inte alls in. Det är bara fråga om kapital av olika storlek, vilka emellertid ger ut samma kvantitet kapital i arbetslön, d.v.s. ger ut samma variabla kapital, och där profiterna skall vara lika fastän mervärdena och värdena måste vara olika.

I det första exemplet kommer the durability inte heller in. Det är fråga om en längre arbetsprocess - varans längre vistelse i produktionssfären innan den kan inträda i cirkulationen, tills den är färdiggjord. Här använder i hans exempel också the manufacturer under andra året större kapital än the farmer, fastän han under båda åren använder samma variabla kapital. Men jordbrukaren skulle - på grund av sin varas kortare vistelse i arbetsprocessen, av dess snabbare förvandling till pengar - kunna använda större variabelt kapital under det andra året. Dessutom är den del av profiten som konsumeras som reveny för the farmer tillgänglig för konsumtion vid första årets slut, för the manufacturer först vid det andra årets slut. Han måste således ge ut extra kapital för sitt livsuppehälle, han måste förskottera det för sig. Det är här för övrigt helt beroende av i vad mån de kapital som slår om under ett år åter kapitaliserar sina profiter, således av de uppkomna profiternas verkliga storlek, för att case II skall kunna kompenseras, för att profiterna skall kunna utjämnas. Där ingenting finns, finns ingenting att utjämnas. Här producerar kapitalen åter värden, således mervärden, således profiter som inte står i proportion till deras storlek. Om så skall vara fallet, måste det existera cost-prices som skiljer sig från the values.

Ricardo ger en tredje illustration som emellertid sammanfaller exakt med det första exemplet i den första illustrationen och som inte innehåller någonting nytt.

"Antag att jag sysselsätter tjugo man under ett år med en insats av 1000 £ för produktionen av en vara. Och vid årets slut anställer jag åter tjugo man för ytterligare ett år med en förnyad insats av 1000 £ för att fullborda eller förbättra samma vara. Efter utgången av andra året släpper jag ut varan på marknaden. Om profiten skall vara 10%, måste min vara säljas för 2310 £ eftersom jag har uppbjudit ett kapital av 1000 £ under ett år och ett kapital av 2100 £ under ytterligare ett år. Någon annan använder precis samma mängd arbete, men han använder det alltsammans på en gång under det första året. Han sysselsätter fyrtio man med en kostnad av 2000 £ och vid det första årets slut säljer han med 10% profit, d.v.s. för 2200 £. Här har vi alltså två varor, på vilka precis samma mängd arbete har nedlagts, av vilka den ena säljes för 2310 £ och den andra för 2200 £.

Detta fall ser ut att skilja sig från det sist anförda fallet, i verkligheten är det emellertid detsamma." (sid. 34, 35)

Is not only the same "in fact", but "in appearance" too <Det är detsamma inte blott "i verkligheten" utan också "till synes">, det är bara det att the commodity heter "maskin" i det ena fallet och här "commodity" rätt och slätt. I det första exemplet gav the manufacturer under det första året ut 400 och under det andra 900, denna gång under det första 1000 och under det andra 2100, the farmer under det första 400 och under det andra 400. Denna gång ger den andre mannen under det första året ut 2000 och under det andra ingenting alls. Det är hela skillnaden. Men fabula docet <sensmoralen, kärnpunkten> hänför sig i båda fallen till att den ene under det andra året ger ut hela produkten av det första (mervärdet inbegripet) plus en additional sum <ett extra belopp>.

Dessa exempels clumsiness visar att Ricardo brottas med en svårighet som han själv inte kommer på det klara med och som han ännu mindre övervinner. The clumsiness består i detta: det första exemplet i den första illustrationen skall införa the durability of the capital; det gör nothing of the sort <ingenting dylikt>; detta hade Ricardo omöjliggjort för sig därigenom att han inte låter någon del av le capital fixe ingå i varan såsom déchet, att han således utelämnar just det moment vari det särpräglade cirkulationssättet av le capital fixe framträder. Vad han demonstrerar är blott att ett större kapital användes på grund av arbetsprocessens längre varaktighet än där arbetsprocessen varar kortare tid. Det tredje exemplet är menat att illustrera något härifrån skiljaktigt men illustrerar faktiskt detsamma. Men det andra exemplet i den första ||536| illustrationen skulle visa vilka skillnader som uppstår på grund av olika proportioner av capital fixe. I stället visar det bara skillnaden mellan två kapital av olika storlek, fastän båda ger ut samma kapitaldel i arbetslön. Och därtill kommer the manufacturer som agerar utan bomull och garn, och arrendatorn utan utsäde och redskap. Den totala ohållbarheten, ja tarvligheten av denna illustration framgår ovedersägligt ur dess inre oklarhet.

[b) Ricardos sammanblandning av kostnadspriserna med värdet och de motsägelser i hans värdeteori som uppkommer därur. Hans bristande förståelse för processen av profitkvotens utjämning och för förvandlingen av värdena till kostnadspriser]

Om den praktiska tillämpningen av alla dessa illustrations uttalar han sig äntligen:

"Värdedifferensen uppkommer i båda fallen ur profitens ackumulation till kapital och är följaktligen bara en rättvis gottgörelse" (som om det vore fråga om justice <rättvisa>) "för den tid under vilken profiten hölls inne." (sid. 35)

Vad annat betyder det än att ett kapital måste avkasta 10% under en bestämd cirkulationstid, t.ex. ett år, vilken dess specifika cirkulationstid än må vara och helt oberoende av de olika mervärden som kapital av lika storlek alltefter proportionen av sina organiska beståndsdelar måste producera i different trades <olika näringsgrenar>, oavsett cirkulationsprocessen.

De slutsatser som Ricardo borde ha dragit var följande:

[För det första:] Kapital av lika storlek producerar varor av olika värden och avkastar följaktligen olika mervärden eller profiter eftersom värdet är bestämt genom arbetstiden, och den mängd arbetstid som ett kapital realiserar inte beror på dess absoluta storlek utan på det variabla kapitalets storlek, på det kapital som givits ut i arbetslön. För det andra: Även förutsatt att lika stora kapital producerar lika värden (fastän olikheten i produktionssfären för det mesta sammanfaller med olikheten i cirkulationssfären), så varierar ändå alltefter deras cirkulationsprocess den tidsrymd under vilken de kan tillägna sig lika kvantiteter obetalt arbete och förvandla det till pengar. Detta resulterar således i en andra differens i värdena, mervärdena och profiterna, som kapital av lika storlek i different trades måste avkasta under en bestämd tidsrymd.

Om således profiterna skall vara lika, t.ex. som percentage <procentsats> på kapital under ett år, så att alltså kapital av lika storlek under lika tidsrymder avkastar lika profiter, så måste varornas priser skilja sig från deras värden. Dessa kostnadspriser för samtliga varor sammantagna, deras summa, kommer att vara lika med deras värde. Likaså kommer den sammanlagda profiten att vara lika med det sammanlagda mervärde som dessa kapital tillsammans avkastar t.ex. under ett år. Genomsnittsprofiten, således också kostnadspriserna, skulle vara blott imaginära och ogrundade, om vi inte tog värdebestämmandet som grundval. Utjämningen av mervärdena i different trades ändrar ingenting i detta sammanlagda mervärdes absoluta storlek utan bara dess fördelning i the different trades. Men bestämmandet av detta mervärde självt framgår endast ur bestämmandet av värdet genom arbetstid. Utan detta är genomsnittsprofiten ett genomsnitt av ingenting, blott fancy <ett fantasifoster>. Och den kunde då likaväl vara 1000 som 10%.

Alla Ricardos illustrationer tjänar honom bara till att smuggla in förutsättningen av en allmän profitkvot. Och detta sker i första kapitlet "On value", fastän wages <arbetslöner> efter vad han säger inte avhandlas förrän i 5:e kapitlet och profiter i det 6:e. På vad sätt mervärdet, profiten och rentav en allmän profitkvot skall härledas ur blotta bestämmandet av varornas "värde" förblir hos Ricardo höljt i mörker. Det enda som han i illustrationerna ovan in fact påvisar är att varornas priser, i den mån de är bestämda genom en allmän profitkvot, är helt olika varornas värden. Och han kommer fram till denna skillnad genom att förutsätta denna profitkvot som law <lag>. Man ser att, om man förebrår honom alltför mycken abstraktion, så vore den motsatta förebråelsen befogad: brist på abstraktionsförmåga, oförmåga att glömma profiten i varornas värden, ett fact <faktum> som träder honom till mötes i konkurrensen.

Emedan Ricardo - i stället för att härleda kostnadsprisernas skiljaktighet från värdena ur själva värdebestämmandet - medger att inflytelser oberoende av arbetstiden bestämmer själva "värdena" - (här hade varit rätta platsen för honom att ta fasta på begreppen the "absolute" or "real value" or "value" rätt och slätt <det "absoluta" eller "reala värdet" eller "värdet" rätt och slätt>) - och på sina ställen upphäver värdelagen, så stödde sig hans motståndare, som t.ex. Malthus, härpå för att angripa hela hans ||537| värdeteori. Malthus anmärkte med rätta att differenserna mellan kapitalets organiska beståndsdelar samt mellan kapitalens omslagstider i olika trades utvecklar sig samtidigt med produktionens framsteg, så att man skulle komma fram till A Smiths ståndpunkt att bestämmandet av värdet genom arbetstid inte längre skulle vara tillämpligt på "civiliserade" tider. (Se också Torrens.) Å andra sidan har hans lärjungar tagit sin tillflykt till de mest eländiga skolastiska påhitt för att få dessa fenomen att överensstämma med grundprincipen (se [James] Mill och den eländige Peter McCulloch)[69].

Utan att uppehålla sig vid detta resultat som framgår av hans egna illustrationer - nämligen att, alldeles frånsett arbetslönens stigande eller sjunkande, under förutsättning av oförändrad arbetslön varornas kostnadspriser måste skilja sig från deras värden om kostnadspriserna är bestämda genom samma percentage of profit - kommer Ricardo i detta avsnitt in på den inverkan som arbetslönens stigande eller sjunkande utövar på kostnadspriserna, till vilka värdena redan är utjämnade.

Poängen i saken är i och för sig utomordentligt enkel.

The farmer ger ut 5000 £ till 10%; hans vara är = 5500 £. Om profiten sjunker med 1%, från 10 till 9, på grund av att arbetslönen har stigit och arbetslönens stigande har åstadkommit denna reduktion, så säljer han fortfarande för 5500 som förut (eftersom det har förutsatts att han ger ut hela sitt kapital i arbetslön). Men av dessa 5500 tillhör honom inte längre 500 utan blott 45414/109. The manufacturer's kapital består av 5500 £ i maskineri och 5000 £ i labour. De senare 5000 representerar fortfarande 5500 £ i resultatet, det är bara det att han nu inte ger ut 5000 utan 504595/109 och härpå bara gör en profit av 45414/109 liksom the farmer. Däremot kan han inte längre räkna med 10% på le capital fixe eller 550 utan blott med 9% eller 495. Han kommer således att sälja sin vara för 5995 i stället för 6050 £, och på så sätt har till följd av arbetslönens stigande penningpriset för the farmer's vara förblivit detsamma, men the manufacturer's har sjunkit, sålunda har värdet av the farmer's vara, compared <jämfört> med the manufacturer's, stigit. Hela poängen går ut på att, om the manufacturer sålde sin vara till samma värde som förut, skulle han göra en högre profit än genomsnittsprofiten eftersom enbart den för arbetslön utlagda delen av kapitalet direkt berörs av arbetslönens stigande. Denna illustration utgår redan från kostnadspriser som är reglerade genom en genomsnittsprofit av 10% och som skiljer sig från varornas värden. Frågan är på vad sätt profitens stigande och sjunkande påverkar dessa kostnadspriser alltefter den varierande proportion i vilken fast och rörligt kapital ingår i det [totala kapitalet]. Med den väsentliga frågan, nämligen värdenas förvandling till kostnadspriser, har denna illustration (hos Ricardo sid. 31, 32) ingenting att skaffa. Den är trevlig eftersom Ricardo här överhuvudtaget påvisar att lönens stigande, som under förutsättning av lika sammansättning av kapitalen - tvärtemot den vulgära åsikten - bara skulle frambringa en minskning av profiten utan att påverka varuvärdena, vid olika sammansättning av kapitalen bara åstadkommer en sänkning av några varors pris i stället för - som vulgäråsikten tror - en höjning av alla varors pris. Här har vi ett varuprisernas fall till följd av profitkvotens fall eller, vilket är detsamma, arbetslönens höjning. En stor del av varans kostnadspris i the manufacturer's fall är bestämd genom genomsnittsprofiten som han räknar på le capital fixe. Om sålunda denna profitkvot sjunker eller stiger till följd av arbetslönens stigande eller sjunkande, så kommer dessa varors pris i överensstämmelse därmed att sjunka (as to that part of the price resulting from the profit calculated upon the fixed capital <vad beträffar den del av priset som uppkommer ur den på det fasta kapitalet beräknade profiten>) eller att stiga. Detsamma gäller för "circulating capitals returnable at distant periods and vice versa" <"rörliga kapital som flyter tillbaka i längre perioder och omvänt"> (McCulloch [sid. 300]). Om de kapitalister som använder mindre variabelt kapital fortsatte att beräkna och lägga sitt fasta kapital med samma profitkvot på varans pris, så skulle deras profitkvot stiga, och det i samma proportion som de använder mera capital fixe i jämförelse med dem vars kapital till större delar består av variabelt kapital. Detta skulle utjämnas genom konkurrensen.

"Ricardo", säger Peter Mac, "var den förste som undersökte effekterna av the fluctuations i arbetslönen på varornas värde när de i deras produktion engagerade kapitalen inte är av samma varaktighet." (sid. 298, 299) "Ricardo har inte bara visat att det är omöjligt att höja alla varors pris på grund av lönernas stigande, utan att ett stigande av lönerna i många fall med nödvändighet leder till ett sjunkande av priserna och ett sjunkande av lönerna till ett stigande av priserna." (sid. 299, McCulloch, "The Principles of Political Economy", Edinburgh 1825)

Ricardo bevisar sin historia genom att, för det första, förutsätta kostnadspriser som är reglerade genom en allmän profitkvot.

För det andra: "Arbetets värde kan inte stiga utan en minskning av profiten." (sid. 31)

Således tas redan i kap I "On Value" de lagar för givna som i kap V och VI "On Wages" och "Profits" skall deduceras ur kapitlet "On Value". Inom parentes sagt ||538| drar Ricardo helt felaktigt den slutsatsen att, eftersom "there can be no rise in the value of labour without a fall of profits", there can be no rise of profits without a fall in the value of labour <eftersom "arbetets värde inte kan stiga utan en minskning av profiten", så kan det inte finnas någon ökning av profiten utan en minskning i arbetets värde>. Den första lagen hänför sig till mervärdet. Men eftersom profiten är lika med proportionen av mervärdet till det totala förskotterade kapitalet, kan profiten vid lika value of labour rise <stiga> om det konstanta kapitalets värde sjunker. Ricardo förväxlar överhuvudtaget mervärde med profit. Därav felaktiga lagar om profiten och profitkvoten.

Den sista illustrationens allmänna fabula docet:

"Omfattningen av den genom arbetets stigande eller sjunkande" (eller, vilket är detsamma, profitkvotens stigande eller sjunkande) "förorsakade förändringen i varornas relativa värde är således beroende av andelen fast kapital i det totala använda kapitalet. Alla varor som produceras med mycket värdefulla maskiner eller i mycket värdefulla byggnader eller som kräver en avsevärd tid innan de kan föras i marknaden, kommer att minska i sitt relativa värde, medan alla de som produceras huvudsakligen förmedelst arbete eller som snabbt kan föras i marknaden, kommer att öka i relativt värde." (sid. 32)

Ricardo kommer igen in på det som egentligen ensamt sysselsätter honom i hans undersökning. Dessa variations in the cost-prices of commodities resulting from a rise or fall in wages <förändringar i varornas kostnadspriser som härrrör från lönernas stigande eller sjunkande> är obetydliga i jämförelse med dem som i samma cost-prices härrör från the variations in the values of commodities {Ricardo is far from expressing this truth in these adequate terms}, the quantity of labour employed in their production <förändringarna i varornas värden {Ricardo är långt ifrån att klä denna sanning i dessa adekvata ord}, d.v.s. i den för deras produktion använda kvantiteten arbete>. Således kan man på det stora hela taget "abstrahera" från detta, och värdelagen förblir också därefter praktiskt riktig. (Han borde ha tillagt att the cost-prices även utan the values, as determined by the time of labour <kostnadspriserna även utan de genom arbetstiden bestämda värdena> förblir oförklarliga.) Detta är den verkliga gången i hans undersökning. Faktiskt är det klart att, oaktat varuvärdenas förvandling till kostnadspriser - dessa senare förutsatta - en change <förändring> i dessa endast och allenast kan bero på en change i deras values, i den arbetstid som behövs för deras produktion, såtillvida den inte härrör från ett permanent sjunkande eller stigande - a permanent alteration in the rate of profit <en permanent förändring i profitkvoten> som bara kan etableras under loppet av många år. {Och dessa kostnadspriser måste särskiljas från marknadspriserna; de är varornas genomsnittsmarknadspriser i the different trades. Marknadspriset självt inbegriper ett genomsnitt redan såtillvida som varorna inom samma sfär är bestämda genom priserna av de varor som har producerats under de i denna sfär normala average <genomsnittliga> produktionsbetingelserna. Ingalunda under de sämsta betingelserna, såsom Ricardo antar om jordräntan, ty genomsnittsefterfrågan står i samband med ett bestämt pris, till och med i fråga om spannmål. Ett visst kvantum tillgångar säljes således inte över detta pris. I annat fall skulle efterfrågan sjunka. De producenter som producerar under (below), inte inom genomsnittsbetingelserna måste därför ofta sälja sin vara, inte blott under dess värde, utan under dess kostnadspris.}

"Läsaren borde emellertid vara medveten om att denna orsak till förändringarna i varorna" (menas cost-prices eller, som han tror, relative values of commodities <varornas relativa värden>) "är jämförelsevis obetydlig till sina verkningar ... Annat är det med den andra stora orsaken till förändringen i varornas värde, nämligen ökningen eller minskningen i den för deras produktion erforderliga mängden arbete ... En förändring av den permanenta profitkvoten i större omfattning är följden av orsaker som endast gör sig gällande under loppet av flera år, medan däremot förändringar i de för produktionen av varor erforderliga arbetskvantiteterna förekommer dagligen. Varje förbättring av maskinerna, verktygen och byggnaderna liksom även vid utvinningen av råmaterial spar arbete och sätter oss i stånd att med större lätthet producera den vara till vilken förbättringen användes, vilket resulterar i en förändring av dess värde. Vid värderingen av orsakerna till förändringen av varors värde vore det felaktigt att helt försumma den effekt som förorsakas av arbetets ökning eller minskning, men det vore också oriktigt att tillmäta den alltför stor betydelse." (sid. 32, 33)

Han kommer alltså helt att bortse från den.

Så till den grad konfyst är hela detta avsnitt IV av kap I "On Value" att - fastän Ricardo i början tillkännager att han ville undersöka den effekt av the variations som arbetslönens stigande eller sjunkande i samband med kapitalets olika sammansättning åstadkommer på [varornas] values - han i själva verket illustrerar detta blott emellanåt, att han däremot in fact fyller huvuddelen av avsnitt IV med illustrationer som visar att antagandet av en allmän profitkvot, helt oberoende av arbetslönens stigande eller sjunkande - vid av honom själv förutsatt konstant arbetslön - ||539| måste åstadkomma cost-prices som skiljer sig från varornas values, och det till och med oberoende av en difference [i proportionen] of fixed och circulating capital. Detta glömmer han åter bort vid slutet av avsnittet.

Han aviserar undersökningen i avsnitt IV med följande ord:

"Denna skillnad i varaktigheten av det fasta kapitalet och de många variationsmöjligheterna av proportionerna vari kapitalets båda former kan kombineras, frambringar förutom den för produktionen av varor nödvändiga större eller mindre kvantiteten arbete ytterligare en orsak till förändringarna i deras relativa värde, nämligen stigandet eller sjunkandet av arbetets värde." (sid. 25, 26)

In fact påvisar han d'abord genom sina illustrations att först den allmänna profitkvoten ger the different combination av the sorts of capital (nämligen variabelt och konstant etc.) denna verkan att differentiera the prices of the commodities från deras values, att således den [profitkvoten], och inte the value of labour <arbetets värde> som förutsattes vara konstant, är the cause of those variations <orsaken till dessa variationer>. Sedan - först i andra rummet - utgår han från cost-prices som på grund av den allmänna profitkvoten redan skiljer sig från the values och undersöker hur variations in the value of labour påverkar dessa. Nr 1, det viktigaste, undersöker han inte, glömmer han helt bort, och han avslutar avsnittet som han börjat det:

"Det har påvisats i varje avsnitt att en höjning av arbetets värde utan en förändring av arbetskvantiteten bara förorsakar ett fall i bytesvärdet av de varor till vars produktion fast kapital användes. Ju större mängden av fast kapital, desto mera kommer bytesvärdet att minska." (sid. 35)

Och i det följande avsnittet V (kap I) fortsätter han på denna line <linje>, d.v.s. han undersöker bara hur varornas cost-prices kan varieras genom a variation in the value of labour, or wages, inte om proportionen of fixed och circulating capitals är olika för two equal capitals in two different occupations <för två lika kapital i två olika användningssfärer>, utan om there is "unequal durability of fixed capital" eller också "unequal rapidity in the return of the capitals to their owners" <om det finns "olika varaktighet av det fasta kapitalet" eller också "olika hastighet varmed kapitalen återvänder till sina ägare">. Känslan för det riktiga som ännu finns i avsnitt IV om skillnaden mellan cost-prices och values på grund av den allmänna profitkvoten, kommer här inte längre fram. Här avhandlas blott den sekundära frågan om variationen i själva the cost-prices. Detta avsnitt är därför faktiskt av ringa teoretiskt intresse frånsett de då och då anförda formskillnader av kapitalen som har sitt ursprung i cirkulationsprocessen.

"I den mån fast kapital har kortare varaktighet, blir det till sin karaktär mera likt det rörliga kapitalet. Det kommer att förbrukas och att reproduceras värdemässigt på kortare tid för att bibehålla fabrikörens kapital." (sid. 36)

Således ledes också the lesser durability <den kortare varaktigheten> och skillnaden mellan fixed och circulating capital överhuvudtaget tillbaka till skillnaden i reproduktionstiden. Detta är förvisso en definition av utslagsgivande betydelse. Ingalunda den enda. Le capital fixe ingår helt i arbetsprocessen och bara successivt och bitvis i den värdeskapande processen. Detta är en annan huvudskillnad i deras cirkulationsform. Vidare: le capital fixe ingår - måste ingå - i cirkulationsprocessen endast efter sitt bytesvärde, medan dess bruksvärde uppgår i arbetsprocessen och aldrig lämnar den. Detta är en annan viktig skillnad i cirkulationsformen. Båda skillnader i cirkulationsformen beträffar också cirkulationstiden; men de är inte identiska med dennas degrees <grader> och differences.

Mindre durabelt <varaktigt> kapital kräver mera ständigt arbete:

"för att bibehålla den ursprungliga nivån av sin prestationsförmåga; men det på så sätt använda arbetet kan betraktas som om det i verkligheten hade använts på den producerade varan, som då måste innesluta ett värde som motsvarar detta arbete." (sid. 36, 37) "Men om förslitningen av maskinen är stor och om den arbetsmängd som behövs för dess underhåll årligen motsvarar femtio mans arbete, då måste jag begära ett tillägg på priset för mina varor, som är lika med det som skulle ha erhållits av varje annan fabrikör som sysselsätter femtio man för produktionen av andra varor utan att överhuvudtaget använda något maskineri. Emellertid kommer en höjning av arbetslönen inte att på samma sätt beröra sådana varor som produceras med ett maskineri som snabbt nötes ut och andra som framställes med ett maskineri som nötes ut långsamt. Vid produktionen av den ena varan överföres fortlöpande en stor kvantitet arbete på den"

{men med sin general rate of profits i huvudet ser han inte att därmed också en relativt great deal of surplus labour would be continually transferred to the commodity <en relativt stor del surplusarbete fortlöpande skulle överföras på varan>},

"medan det vid produktionen av den andra överföres mycket litet."

{Hence very little surplus labour, hence much less value, if the commodities exchanged according to their values <Följaktligen mycket litet merarbete, följaktligen mycket mindre värde om varorna bytes ut till sina värden>.}

"Därför minskar varje höjning av lönerna eller, vilket är detsamma, ||540| varje minskning av profiten det relativa värdet av de varor som produceras med kapital av lång varaktighet och ökar motsvarande det relativa värdet av de andra som produceras med kapital som snabbt nötes ut. Ett sjunkande av lönerna skulle ha precis motsatt verkan." (sid. 37, 38)

Med andra ord: Den manufacturer som använder fixed capital of less durability <fast kapital av kortare varaktighet>, använder relativt mindre fast och mera i arbetslön utlagt kapital än den som employs capital of greater durability <använder kapital av längre varaktighet>. Fallet sammanfaller således med det föregående [som visar] hur en variation of wages påverkar kapital av vilka det ena använder förhållandevis mera fast kapital än det andra. There is nothing new <Däri finns ingenting nytt>.

Vad Ricardo för övrigt på sid. 38-40 säger om machinery skall sparas tills vi kommer till kap XXXI "On Machinery"[54*].

Det är märkligt hur Ricardo på slutet nästan ordagrant snuddar vid sanningen för att sedan släppa den igen och hur han efter detta ställe, som strax skall anföras, återvänder till den honom behärskande idén om effekten av en alteration in the value of labour på cost-prices och definitivt avslutar undersökningen med denna underordnade betraktelse.

Stället där han snuddar vid sanningen är detta:

"Man ser därför att i samhällets tidiga utvecklingsstadier, innan det användes mycket maskineri eller kapital med lång livslängd, de med lika kapital producerade varorna äger ungefärligen lika värde och att de sinsemellan endast ökar eller minskar på grund av den större eller mindre kvantitet arbete som erfordras för deras produktion,"

{denna eftersats är dålig; den hänför sig inte heller till the value utan till the commodities <varorna>, varvid den är meningslös utom om det rör sig om deras prices; ty att the values fall <värdena sjunker> i förhållande till arbetstiden betyder att values fall or rise as they fall or rise <att värdena sjunker eller stiger som de sjunker eller stiger>};

"men efter införandet av dessa kostsamma verktyg med lång livslängd är de med användning av lika kapital producerade varorna av mycket varierande värde. Fastän de i förhållande till varandra fortfarande är underkastade ett stigande eller sjunkande i den mån mer eller mindre arbete erfordras för deras produktion, är de också underkastade en annan, om än mindre förändring genom lönernas och profiternas stigande eller sjunkande. Eftersom de för 5000 £ sålda varorna kan vara produkten av ett kapital som är lika stort som ett annat varmed varor har producerats som säljes för 10 000 £, kommer de vid deras produktion gjorda profiterna att vara desamma. Men dessa profiter skulle vara olika om inte varornas priser ändrades med profitkvotens stigande eller sjunkande." (sid. 40, 41)

Här säger Ricardo i själva verket:

Lika stora kapital producerar varor av lika värden, om proportionen av deras organiska beståndsdelar är densamma, om de ger ut lika stora andelar i arbetslön och arbetsbetingelser. I deras varor objektiveras då samma kvantiteter arbete, således lika värden {frånsett den differens som skulle kunna uppstå genom cirkulationsprocessen}. Däremot producerar lika stora kapital varor of very unequal value <av mycket olika värde>, om deras organiska sammansättning är olika, framför allt om den som fast kapital existerande delen står i mycket olika proportion till den i arbetslön utlagda delen. För det första ingår blott en del av det fasta kapitalet som värdebeståndsdel i varan, varigenom således redan värdestorlekarna blir mycket olika allteftersom mycket eller litet fast kapital har använts vid varans produktion. För det andra är den i arbetslön utlagda delen - räknad i procent på samma kapitalmängd - mycket mindre, således också den totala arbetsmängden som är objektiverad i varan, således också surplusarbetet som - vid en given arbetsdag av samma längd - konstituerar mervärdet. Om därför dessa lika stora kapital - vars varor har olika värden vari olika mervärden och följaktligen olika profiter ingår - skall avkasta lika profiter på grund av sin identiska storlek, så måste the prices of the goods (as determined by the general rate of profit on a given outlay) <varornas priser (såsom bestämda genom den allmänna profitkvoten på ett givet utlägg)> skilja sig mycket från the values of the goods <varornas värden>. Därav följer inte att the values har ändrat sin natur utan att the prices skiljer sig från the values. Det är så mycket mera egendomligt att Ricardo inte kommit fram till denna slutsats som han ju ändå ser att en ändring i the rate of profit (eller rate of wages) - även under förutsättning av cost-prices som är bestämda genom en general rate of profit - måste ändra dessa kostnadspriser för att the rate of profit ||541| i de olika trades skall kunna förbli densamma. Hur mycket mera måste således inte the establishment of a general rate of profit <upprättandet av en allmän profitkvot> förändra the unequal values <de olika värdena>, då ju denna general rate of profit överhuvudtaget inte är något annat än en utjämning av the different rates of surplus value i de olika varorna som har producerats av equal capitals.

Efter att sålunda - om inte utvecklat och begripit - så i alla fall själv faktiskt ha konstaterat skillnaden mellan cost och value, cost-prices och varornas values, slutar Ricardo med följande mening:

"Malthus tycks tro att det vore min åsikt att ett tings kostnader och värde skulle vara detsamma. Så är fallet om han med kostnader menar 'produktionskostnader' inklusive profit." (sid. 46, not) (Således utlägg plus profit som är bestämd genom the general rate of profit.)

Med denna bedrägliga och av honom själv vederlagda förväxling av cost-prices och values går han vidare till betraktandet av jordräntan.

[Här följer] vad Ricardo säger i avsnitt VI kap I beträffande effekten av the variations in the value of labour upon the cost-price of gold <variationerna i arbetets värde på guldets kostnadspris>:

"Kan man inte betrakta guld som en vara som produceras med sådana andelar av de båda sorterna av kapital vilka kommer närmast den genomsnittliga mängden som användes vid produktionen av de flesta varorna? Kan inte dessa andelar vara ungefär lika långt borta från båda ytterlighetsfall - det ena där det användes litet fast kapital och det andra där det användes litet arbete - så att de framstår som ett skäligt medeltal?" (a.a. sid. 44),

detta gäller fastmera beträffande de varor, i vars sammansättning de olika organiska beståndsdelarna ingår i average <genomsnittlig> proportion, och dito deras cirkulations- och reproduktionstid är average. Hos dessa sammanfaller cost-price och value eftersom genomsnittsprofiten sammanfaller hos dem, men sålunda endast hos dem, med deras verkliga mervärde.

Hur bristfälliga avsnitten IV och V av kap I än må förefalla i undersökningen av the influences av the variations in the value of labour on the "relative values" <effekten av variationerna i arbetets värde på de "relativa värdena">, vilken (teoretiskt sett) är en bisak jämfört med förvandlingen av the values till cost-prices genom the average rate of profits <den genomsnittliga profitkvoten>, så drar Ricardo ändå betydelsefulla konsekvenser därav och kullkastar en av de sedan A Smith mest efterhängsna villfarelserna, nämligen att arbetslönens höjning, i stället för att åstadkomma en minskning av profiten, raises the prices of commodities <höjer varupriserna>. Detta ligger visserligen redan i blotta begreppet values och modifieras på intet sätt genom deras förvandling till cost-prices, eftersom denna överhuvudtaget bara beträffar fördelningen av det mervärde som gjorts av totalkapitalet på de olika trades eller different capitals in different spheres of production <olika näringsgrenar eller olika kapital i olika produktionssfärer>. Men det var viktigt att Ricardo framhävde saken och till och med visade på motsatsen. Han säger sålunda med rätta i avsnitt VI kap I:

"Innan jag lämnar detta ämne kan det vara på sin plats att konstatera, att Adam Smith och alla författare som följer efter honom mig veterligen undantagslöst har påstått att ett stigande av arbetets pris skulle ha till följd en motsvarande höjning av alla varupriser."

{Detta i överensstämmelse med A Smiths andra förklaring av the value, enligt vilken det är lika med the quantity of labour a commodity can purchase <den kvantitet arbete som en vara kan köpa>.}

"Jag hoppas jag har lyckats visa att det inte finns några grunder för en dylik åsikt och att bara de varor kommer att stiga för vilka det har använts mindre fast kapital än för det medium vari priset uttryckes" (här blir the relative value = the expression av value in money <uttrycket för värdet i pengar>) "och att alla de varor för vilka mera har använts säkert kommer att sjunka i pris så snart lönerna stiger. Å andra sidan kommer vid ett sjunkande av lönerna endast de varor att sjunka, på vilka en mindre andel fast kapital har nedlagts än på det medium vari priset skattas, medan alla de, på vilka mera har nedlagts, faktiskt kommer att stiga i pris." (sid. 45)

Detta tycks vara felaktigt vad det gäller penningpriserna. Om guld stiger eller sjunker in value <i värde>, from whatever causes <av vilka som helst orsaker> så sjunker det likformigt med avseende på alla varor vars värde uttryckes i detta. Emedan det sålunda utgör ett trots sin föränderlighet relativt oförändrat medium, så är det absolut omöjligt att se hur någon som helst relativ sammansättning av capital fixe och capital circulant däri - jämfört med varorna - skulle kunna åstadkomma någon skillnad. Men här kommer Ricardos felaktiga förutsättning in, att pengarna, i den mån de tjänar som cirkulationsmedel, utbytes som vara mot vara. Varorna är däri värdesatta innan de cirkulerar dem. Antag att i stället för guld wheat <vete> vore mediet. Om t.ex. wheat såsom en vara, vari mera än det average <genomsnittliga> variabla kapitalet ingår i stället för konstant kapital, stiger relativt i sitt produktionspris på grund av arbetslönens stigande, så skulle alla varor värderas i vete av högre "relativt värde". [Värdet av] de varor, vari det ingick mera fast kapital, skulle då uttryckas i mindre vete än förut, inte därför att deras specifika pris har sjunkit i jämförelse med vetet utan därför att det överhuvudtaget har sjunkit. En vara som innehöll just lika mycket arbete - i motsats till accumulated labour - som i vete, skulle uttrycka sitt stigande genom att uttrycka sig i mera vete ||542| än en vara vars pris hade sjunkit i jämförelse med vetet. Om samma orsaker som får vetepriset att stiga, får t.ex. priset för kläder att stiga, så skulle kläderna visserligen inte uttryckas i mera vete än förut, men de vars pris sjunkit jämfört med vetet, t.ex. cottons, i mindre vete. Cottons och kläder skulle uttrycka skillnaden mellan sina priser med vete som medium.

Men vad Ricardo åsyftar är något annat. Han menar: Vete hade till följd av arbetslönens höjning stigit jämfört med cottons men inte jämfört med kläder. Kläder skulle således utbytas mot vete till det gamla priset, cottons mot vete till det förhöjda priset. I och för sig är den förutsättningen högst tarvlig att variations i arbetslönens pris i England t.ex. skulle förändra guldets kostnadspriser i Kalifornien där arbetslönen inte har stigit. Utjämningen av värdena genom arbetstid och ännu mindre av kostnadspriserna genom en allmän profitkvot existerar inte i denna omedelbara form olika länder emellan. Men ta även vetet, en inhemsk produkt. Antag att ett qr[55*] vete har stigit från 40 till 50 sh, d.v.s. 25%. Om kläderna också har stigit 25%, så är de värda 1 qr vete som förut. Om the cotton har sjunkit 25%, så är samma mängd cotton, som förut var värd 1 qr, numera värd blott 6 bushel vete. Och detta mått i vete uttrycker exakt proportionen mellan priserna för cotton och kläder emedan de mätes med samma mått, med 1 qr vete.

Förresten är denna åsikt tarvlig också i en annan mening. Priset för den vara som tjänar såsom värdemätare och följaktligen såsom penning existerar överhuvudtaget inte, eftersom jag annars skulle behöva - förutom den vara som tjänar som penning - ännu en vara som tjänar som penning - a double measure of values <en dubbel värdemätare>. Penningens relativa värde uttryckes i alla varors oräkneliga priser; ty i vart och ett av dessa priser, vari varans bytesvärde uttryckes i pengar, kommer pengarnas bytesvärde till uttryck i varans bruksvärde. Det kan följaktligen inte bli tal om ett stigande eller sjunkande av priset på penningen. Jag kan säga: penningens vetepris eller dess klädespris har förblivit detsamma; dess cottonpris har stigit, vilket är detsamma som att the cotton's penningpris har sjunkit. Men jag kan inte säga att pengarnas pris har stigit eller sjunkit. Men Ricardo tror faktiskt att t.ex. penningens cottonpris skulle ha stigit eller att the cotton's penningpris har sjunkit därför att pengarna har stigit i relativt värde i jämförelse med cotton, under det att de skulle ha behållit samma värde i jämförelse med kläder eller vete. Båda mätes således med olika mått.

Detta avsnitt VI "On an invariable measure of value" handlar om "värdemätaren" men utan att innehålla något som helst av betydelse. Sammanhanget mellan värdet, dess immanenta mått, arbetstiden, och nödvändigheten av ett yttre mått på varuvärdena har han inte insett, inte ens framkastat som en fråga.

Redan i början visar sig det ytliga manéret:

"Så snart varor ändras i sitt relativa värde, är det önskvärt att det finns hjälpmedel med vilka man kan konstatera vilka av dem som har sjunkit och vilka som har stigit i sitt verkliga värde. Detta kan endast uppnås genom att jämföra den ena varan efter den andra med ett oföränderligt standardmått på värdet, vilket självt inte är underkastat någon av de svängningar som andra varor är utsatta för." (sid. 41, 42) Men "det finns inte någon vara som inte är utsatt för samma förändringar ..., det betyder att det inte finns någon vara vars produktion inte kan kräva mera eller mindre arbete." (sid. 42)

Men om det fanns en sådan vara, så skulle dels effekterna av the rise or fall of wages <lönernas stigande eller sjunkande> och the different combinations of fixed and circulating capital, fixed capital of the same durability, the length of time before it can be brought to market <de olika kombinationerna av fast och rörligt kapital, av det fasta kapitalet av samma varaktighet, tidsrymden innan den kan föras i marknaden> etc., hindra den från

"att vara en fullkomlig värdemätare med vars hjälp vi noggrant skulle kunna bestämma alla andra tings förändringar". (sid. 43) "Den skulle vara en fullkomlig mätare för värdet av alla under precis samma betingelser producerade ting, men inte alls för andra." (a.a.)

D.v.s. om dessa "other things" <"andra ting"> varierade, så skulle vi (om penningens värde inte steg eller sjönk) kunna säga att variationen beror på en höjning eller sänkning "i deras värden", på den för deras produktion erforderliga arbetstiden. Hos de andra things skulle vi inte kunna veta om the "variations" i deras penningpriser beror på de andra anledningarna etc. Vi skall återkomma senare till denna ingalunda väl [formulerade vändning]. (I samband med en senare kommande revision av penningteorin.)

Kap I, avsnitt VII. Förutom den viktiga doktrinen om "relative" wages, profits and rents, vartill vi skall återkomma senare, innehåller detta avsnitt ingenting utom läran att, om penningen sjunker eller stiger i värde, en motsvarande ökning eller minskning av arbetslönen etc. inte ändrar någonting i förhållandena utan blott i deras monetary expression <uttryck i pengar>. Om samma vara får sitt uttryck i dubbelt så många £, så gör den del av varan det också som upplöses i profit, wages eller rent. Men inbördes proportionen av dessa tre och av the real values <de reala värden> som de representerar förblir densamma. Dito när profiten är dubbelt så många £, så kommer numera också 100 £ till uttryck i 200 £, således förblir proportionen mellan profit och kapital, d.v.s. profitkvoten, oförändrad. Förändringarna i det monetära uttrycket träffar profit och kapital samtidigt, dito profit, wages, rent. Detta gäller också för den senare [jordräntan], såvida den inte beräknas på the acre[56*] utan på kapitalet som förskotterats i jordbruket etc. Kort sagt finns variationen i detta fall inte i the commodities etc.

"Ett stigande av lönerna av denna anledning kommer utan tvivel ofrånkomligen att vara ledsagat av ett stigande av varupriserna. Man skall emellertid i dylika fall alltid finna att arbetet och alla varor sinsemellan är oförändrade och att förändringen inskränkte sig till penningen." (sid. 47)

[5.] Genomsnitts- eller kostnadspriser och marknadspriser

[a) Inledande anmärkningar: Individuellt värde och marknadsvärde; marknadsvärde och marknadspris]

||543| I sin utredning av differentialräntan uppställer Ricardo i kap II "On Rent" följande sats:

"Varors bytesvärde, de må tillverkas industriellt eller vara produkter av bergsbruk eller av jorden, bestämmes inte genom den mindre kvantitet arbete som är tillräcklig för deras produktion under mycket gynnsamma betingelser och som kan åtnjutas uteslutande av dem som har särskilt gynnsamma produktionsmöjligheter, utan genom den större kvantitet arbete som med nödvändighet måste uppbådas för deras produktion av dem som inte åtnjuter dylika produktionsförhållanden - av dem som ständigt producerar dem under de mest ogynnsamma betingelserna; det vill säga under de mest ogynnsamma betingelser varunder produktionen med hänsyn till den efterfrågade kvantiteten produkter nödvändigtvis måste fortgå." (sid. 60, 61)

Den sista meningen är inte helt korrekt. The "quantity of produce required" <"den efterfrågade kvantiteten produkter"> är inte någon fix storhet. [Det skulle vara korrekt att säga:] A certain quantity of produce required within certain limits of price <en bestämd kvantitet av den efterfrågade produkten inom bestämda prisgränser>. Om priset stiger utöver dessa limits, så minskar the "quantity required" med efterfrågan.

Ovanstående mening kan allmänt uttryckas så här: värdet av varan - produkten av en speciell produktionssfär - är bestämt genom det arbete som kräves för att producera hela massan, totalsumman av de varor som tillhör denna produktionssfär, inte genom den speciella arbetstid som varje enskild kapitalist eller employer <arbetsgivare> inom denna produktionssfär måste använda. De allmänna produktionsbetingelserna och arbetets allmänna produktivitet inom denna speciella produktionssfär, t.ex. inom the cotton-manufacture <bomullsvarufabrikationen>, är de genomsnittliga produktionsbetingelserna och den genomsnittliga produktiviteten inom denna sfär, the cotton-manufacture. Den kvantitet arbete varigenom således t.ex. en aln bomullstyg är bestämd, är inte den kvantitet arbete som ingår i den, d.v.s. som dess manufacturer has had expended upon it <som dess tillverkare har kostat på den>, utan den genomsnittliga kvantitet varmed samtliga cotton-manufacturers på marknaden produce one yard of cotton-goods <producerar en aln bomullstyg>. De speciella betingelser nu, under vilka de enskilda capitalists t.ex. inom the cotton-manufacture producerar, sönderfaller nödvändigtvis i 3 klasser. En del producerar under genomsnittliga betingelser, d.v.s. de individuella produktionsbetingelser under vilka de producerar sammanfaller med sfärens allmänna produktionsbetingelser. De genomsnittliga betingelserna är deras verkliga betingelser. Produktiviteten hos deras arbete har den genomsnittliga storleken. Deras varors individuella värde sammanfaller med dessa varors allmänna värde. Om de t.ex. säljer en aln cotton för 2 sh - genomsnittsvärdet - så säljer de den till det värde som de av dem producerade alnarna representerar in natura. En annan klass producerar under bättre betingelser än de genomsnittliga. Det individuella värdet av deras varor ligger under deras allmänna värde. Om de säljer dem till detta allmänna värde, så säljer de dem över deras individuella värde. En tredje klass slutligen producerar under sämre än de genomsnittliga produktionsbetingelserna.

Nu är the "quantity of produce required" <den "efterfrågade kvantiteten produkter"> från denna speciella produktionssfär inte någon fix storhet. Om varornas värde överstiger certain limits <bestämda gränser> för genomsnittsvärdet, så minskar the "quantity of produce required" eller denna quantity är bara required at a given price - or at least within certain limits of price <efterfrågad till ett bestämt pris - eller åtminstone inom bestämda prisgränser>. Det är således lika möjligt att den sista klassen måste sälja under det individuella värdet av sina varor, just som den bäst ställda klassen alltid säljer över deras individuella värde. Det kommer framför allt att bero på det numeriska förhållandet eller det proportionella storleksförhållandet mellan de klasser[70] som definitivt settled <har fastställt> genomsnittsvärdet. Om den mellersta klassen numeriskt starkt överväger, kommer den att fastställa det. Om denna klass är numeriskt svag och den under sämre än genomsnittsbetingelserna arbetande klassen numeriskt stark och övervägande, så settles denna klass the general value of the produce of that sphere <så fastställer denna klass produktens allmänna värde inom denna sfär>, fastän det då inte alls ännu är givet och till och med mycket osannolikt att just den enskilde kapitalist i den senare klassen, som här åter är den sämst ställde, fäller utslaget. (See <Se> Corbet[71].)

Mais laissons ça à part <Men låt oss lämna detta åt sidan>. Det allmänna resultatet är detta: Det allmänna värde som produkterna från denna klass har är detsamma för alla, hur det än må förhålla sig till varje särskild varas individuella värde. Detta gemensamma värde är varornas marknadsvärde, det värde varmed de uppträder på marknaden. Uttryckt i pengar är detta marknadsvärde marknadspriset, liksom värde uttryckt i pengar överhuvudtaget är pris. Det verkliga marknadspriset ligger än över, än under detta marknadsvärde och överensstämmer endast tillfälligtvis därmed. Men inom en viss period utjämnas svängningarna och man kan säga att genomsnittet av de verkliga marknadspriserna är marknadspriset som representerar marknadsvärdet. Antingen det verkliga marknadspriset till storleken, d.v.s. kvantitativt, i ett givet ögonblick motsvarar detta marknadsvärde eller inte, så har det i alla fall den kvalitativa bestämningen gemensamt med det senare att alla på marknaden befintliga varor ur samma produktionssfär (givetvis under förutsättning att kvaliteten är densamma) har samma pris eller faktiskt representerar det allmänna värdet av varorna inom denna sfär.

||544| Den av Ricardo ovan i och för jordränteteorin uppställda satsen har därför av hans efterföljare tolkats därhän att två olika marknadspriser inte kan existera samtidigt på samma marknad eller att de samtidigt på marknaden befintliga produkterna av samma slag har samma pris, eller - då vi här kan abstrahera från det tillfälliga hos detta pris - samma marknadsvärde.

Konkurrensen - dels kapitalisternas sinsemellan, dels köparnas av varan med dem samt köparnas inbördes - åstadkommer således här att varje enskild varas värde inom en speciell produktionssfär är bestämt genom totalmassan av samhällelig arbetstid som totalmassan av varorna inom denna speciella samhälleliga produktionssfär kräver - inte genom de enskilda varornas individuella värden eller den arbetstid som den enskilda varan har kostat dess specielle producent och säljare.

Men därav följer av sig självt att de kapitalister som tillhör den första klassen, vars produktionsbetingelser är gynnsammare än de genomsnittliga produktionsbetingelserna, under alla omständigheter gör en surplusprofit, att deras profit således ligger ovanför den allmänna profitkvoten inom denna sfär. Det är således inte genom profiternas utjämning inom en speciell produktionssfär som konkurrensen åstadkommer marknadsvärdet eller marknadspriset. (För den föreliggande undersökningen är denna skillnad ovidkommande eftersom skillnaderna i produktionsbetingelserna - hence the different rates of profits <härav de olika profitkvoterna> för de enskilda kapitalisterna - inom samma sfär blir bestående, hurudant förhållandet mellan the market price och the market value <mellan marknadspriset och marknadsvärdet> än må vara.) Det är tvärtom: konkurrensen utjämnar här de olika individuella värdena till samma, lika, odifferentierade marknadsvärde därigenom att den tillåter differensen inom de individuella profiterna, de enskilda kapitalisternas profiter och deras avvikelser från sfärens genomsnittliga profitkvot. Den till och med framkallar differensen genom att åstadkomma samma marknadsvärde för varor som har tillverkats under ojämförligt gynnsammare produktionsbetingelser, således med olika arbetsproduktivitet, som alltså representerar individuella olika stora kvantiteter arbetstid. Den vara som producerats under de gynnsammare betingelserna innehåller mindre arbetstid än den som producerats under ogynnsammare, men säljes till samma pris och har samma värde som om den innehöll samma arbetstid, vilket den inte gör.

[b) Ricardos förväxling av marknadsvärdets och kostnadsprisernas tillblivelseprocess]

Ricardo använder nu, när han uppställer jordränteteorin, två satser som inte bara uttrycker en olikartad utan den motsatta verkan av konkurrensen. Den första är att produkterna inom samma sfär säljes till ett och samma marknadsvärde, att konkurrensen således framtvingar olika profitkvoter, avvikelser från den allmänna profitkvoten. Den andra är att profitkvoten måste vara densamma för varje kapitalplacering eller att konkurrensen framkallar en allmän profitkvot. Den första lagen gäller för de olika självständiga kapital som har placerats inom samma produktionssfär. Den andra gäller för de kapital som är placerade i olika produktionssfärer. Genom den första aktionen åstadkommer konkurrensen marknadsvärdet, d.v.s. samma värde för varor inom samma produktionssfär, fastän detta identiska värde måste ge upphov till olika profiter, den åstadkommer således samma värde trots eller fastmer på grund av differenta profitkvoter. Genom den andra aktionen (som förresten genomföres på annat sätt; det är nämligen konkurrensen mellan kapitalisterna i de olika sfärerna vilken förflyttar kapitalet ur den ena i den andra sfären, medan den andra konkurrensen, i den mån den inte hänför sig till köparna, försiggår mellan kapitalen inom samma sfär) etablerar konkurrensen kostnadspriset, d.v.s. samma profitkvot i de olika produktionssfärerna, fastän denna identiska profitkvot står i strid med värdenas olikhet och således endast kan framtvingas genom priser som skiljer sig från värdena.

Eftersom Ricardo begagnar båda delarna för sin jordränteteori, d.v.s. lika värde eller pris med olika profitkvot och lika profitkvot med olika värden, så är det högst egendomligt att han inte intuitivt känner på sig denna dubbelbestämning och att han till och med i det avsnitt där han ex professo <i egenskap av fackman> avhandlar marknadspriset, kap IV "On Natural and Market Price", inte alls behandlar marknadspriset eller marknadsvärdet, varifrån han ändå på det ovan anförda stället utgår för att förklara differentialräntan, surplusprofiterna som kristalliseras till jordräntor ||545|. Utan han talar här blott om reduktionen av priserna i de olika produktionssfärerna till kostnadspriser eller genomsnittspriser, således om marknadsvärdena i de olika produktionssfärerna i deras förhållande till varandra, inte om konstituerandet av marknadsvärdet inom varje särskild sfär; och utan detta konstituerande existerar överhuvudtaget inga marknadsvärden.

Marknadsvärdena i varje särskild sfär, således marknadspriserna i varje särskild sfär (om marknadspriset motsvarar the "natural price", d.v.s. blott representerar värdet i pengar), skulle leverera mycket olika profitkvoter, eftersom lika stora kapital i de olika sfärerna (helt bortsett från de skillnader som uppstår ur deras olika cirkulationsprocesser) använder konstant och variabelt kapital i mycket olika proportioner och således åstadkommer mycket skiljaktiga mervärden och följaktligen profiter. Utjämningen av de olika marknadsvärdena - så att samma profitkvot åstadkommes i de olika sfärerna, så att lika stora kapital levererar lika stora genomsnittsprofiter - är således möjlig endast därigenom att marknadsvärdena förvandlas till kostnadspriser som skiljer sig från de verkliga värdena.[D*]

Vad konkurrensen åstadkommer inom samma produktionssfär är bestämmandet av varans värde inom denna sfär genom den arbetstid som genomsnittligt kräves inom denna, således bildandet av marknadsvärdet. Vad konkurrensen åstadkommer de olika produktionssfärerna emellan är bildandet av samma allmänna profitkvot i de olika sfärerna genom utjämning av de olika marknadsvärdena till marknadspriser, som föreställer kostnadspriserna vilka skiljer sig från de verkliga marknadsvärdena. Konkurrensen i detta 2:a fall eftersträvar sålunda inte alls att anpassa varornas priser till deras värden, utan tvärtom att reducera deras värden till kostnadspriser som skiljer sig från dem, att upphäva avvikelserna av deras värden från kostnadspriserna.

Det är enbart detta senare förlopp som Ricardo betraktar i kap IV och besynnerligt nog betraktar han det som en varuprisernas reduktion - genom konkurrensen - till deras värden, en reduktion av the market price <ett pris som skiljer sig från värdet> till the natural price <det i pengar uttryckta värdet>. Denna blunder bottnar emellertid i det redan i kap I "On Value" begångna felet att identifiera cost-price och value, vilket i sin tur kom sig därav att han vid en punkt där han sedan blott har att utreda "value", där han således blott har att göra med "vara", plumsar i med den allmänna profitkvoten och med alla de förutsättningar som uppkommer ur de mera utvecklade kapitalistiska produktionsförhållandena.

Likaså är undersökningsgången som Ricardo därför följer i kap IV helt ytlig. Han utgår från varornas "accidental and temporary variations of price" <"tillfälliga och temporära prissvängningar"> (sid. 80) på grund av de växlande förhållandena i efterfrågan och tillgång.

"Med prisets stigande eller fallande höjes antingen profiterna över den allmänna nivån eller också pressas de ner under den, och kapitalet uppmuntras antingen att ägna sig åt produktionen ifråga eller också påverkas det att dra sig bort ifrån den." (sid. 80)

Här är the general level of profit <profitens allmänna nivå> de olika produktionssfärerna emellan, between "the particular employments" <mellan "de speciella verksamheterna"> redan förutsatt. Men det skulle ju först utredas hur the general level of price <den allmänna prisnivån> inom samma employment och the general level of profit mellan the different employments kommer till stånd. Ricardo skulle då ha förstått att den senare operationen redan förutsätter kapitalförflyttningar hit och dit - eller en genom konkurrensen bestämd partition of the whole social capital between its different spheres of employment <fördelning av hela det samhälleliga kapitalet på dess olika verksamhetssfärer>. Har det väl förutsatts att marknadsvärdena eller de genomsnittliga marknadspriserna i de olika sfärerna är reducerade till kostnadspriser som avkastar samma genomsnittliga rate of profit {så är emellertid endast fallet i de sfärer där inte jordegendomen kommer emellan; där den interferes <kommer emellan> kan konkurrensen inom samma sfär konstituera priserna till värdet och värdet till marknadspriset men inte reducera det senare till kostnadspriset} så kommer mera konstanta avvikelser av marknadspriset från kostnadspriset, ett stigande över eller fallande under detta i särskilda sfärer, att förorsaka nya vandringar och ny fördelning av the social <det samhälleliga> kapitalet. Den första vandringen sker för att åstadkomma kostnadspriser som skiljer sig från värdena, den andra för att anpassa de verkliga marknadspriserna till kostnadspriserna så snart de stiger över eller faller under dessa. Den första är en förvandling av värdena till kostnadspriser. Den andra är en rotation av de verkliga ||546| tillfälliga marknadspriserna i de olika sfärerna kring kostnadspriset, som nu framstår som the natural price, fastän det skiljer sig från värdet och bara är ett resultat av social action <samhällelig aktion>. Det är nu detta senare ytliga förlopp som Ricardo undersöker och då och då omedvetet sammanblandar med det andra. Naturligtvis är det "the same principle" <"samma princip"> som åstadkommer bådadera, nämligen the principle that <principen att>

"var och en som har friheten att placera sitt kapital där det behagar honom ... självfallet kommer att välja den mest fördelaktiga placeringen. Naturligtvis kommer han att vara missbelåten med en profit av 10 procent om han genom en omplacering av sitt kapital kan uppnå en profit av 15 procent. Denna oupphörliga strävan hos alla kapitalägare att överge ett mindre lönande företag till förmån för ett mera fördelaktigt frambringar en stark tendens att nivellera profitkvoten för alla eller att vid varje tillfälle bringa profiterna i ett sådant inbördes förhållande att de enligt de berörda parternas mening uppväger den fördel som den ene har eller synes ha gentemot den andre." (sid. 81)

Denna tendency <tendens> åstadkommer att totalmassan av den samhälleliga arbetstiden fördelar sig på de olika produktionssfärerna i överensstämmelse med det samhälleliga behovet. Härigenom förvandlas samtidigt värdena i de olika sfärerna till kostnadspriser och å andra sidan utjämnas de verkliga prisernas variations <avvikelser> från kostnadspriserna i de skilda sfärerna.

Allt detta säger A Smith. Ricardo säger själv:

"Ingen författare har mera uttömmande och förträffligare än dr Smith påvisat kapitalets tendens att överge placeringar där de producerade varornas pris inte täcker de totala utgifterna för deras produktion och transport till marknaden inklusive den ordinära profiten" (således kostnadspriserna). (sid. 342, not)

Förtjänsten hos Ricardo, vars blunder på det hela taget härrör därifrån att han här inte är kritisk mot A Smith, består däri att han närmare bestämmer denna migration of capital from one sphere to the other <kapitalets vandring från den ena sfären till den andra> eller rättare sagt det sätt på vilket detta sker. Men detta kunde han göra blott emedan kreditväsendet var mera utvecklat på hans tid än på Smiths tid. Ricardo säger:

"Det är kanske ytterligt svårt att följa de steg varigenom en sådan förändring kommer till stånd: den åstadkommes antagligen inte genom en fullständig växling av en fabrikörs placeringssfär utan blott genom en minskning av hans kapital inom en viss placeringssfär. I alla rika länder finns det en grupp av människor som bildar den så kallade penningklassen (eng: the monied class, ty: Klasse der Geldleute)[E*]; dessa människor utövar inte något yrke utan lever av räntorna på sina pengar som är placerade i växelaffärer eller i lån till den flitigare delen av samhället. Också bankirerna placerar större kapital på samma sätt. Det på så vis använda kapitalet utgör ett rörligt kapital av stort omfång som i större eller mindre utsträckning anlitas av de olika grenarna av landets näringsliv. Det finns kanske inte någon aldrig så rik fabrikör som inskränker sitt företag till den omfattning som hans medel tillåter honom: han har alltid en del av detta inte bundna kapital [till sitt förfogande] vilken ökas eller minskas i proportion till utvecklingen av efterfrågan på hans varor. Så snart efterfrågan på siden stiger och den på kläde sjunker, vandrar måhända inte klädesfabrikören med sitt kapital till sidenindustrin utan avskedar några av sina arbetare och inställer sin efterfrågan på lån hos bankirer och finansmän. Sidenfabrikörens fall däremot ligger till på precis omvänt sätt. Han lånar mera och på så sätt överförs kapital från den ena branschen till den andra utan att någon fabrikör behöver överge sin vanliga hantering. Om vi betraktar marknaderna i en stor stad och ser med vilken regelbundenhet de i erforderlig omfattning förses med inhemska och utländska produkter under de skiftningar i efterfrågan som uppkommer ur modenycker eller förskjutningar i befolkningssiffrorna utan att det fördenskull som regel inställer sig följder i form av en överhopning på grund av för rikliga leveranser eller ett alltför högt pris genom leveranser som inte motsvarar efterfrågan, då måste vi medge att den princip enligt vilken kapital tillförs varje industrigren i precis den omfattning den behöver, har en mera vittgående verkan än vad man i allmänhet tror." (sid. 81, 82)

Det är således krediten varigenom hela kapitalistklassens kapital ställes till förfogande för varje sfär, inte i proportion till kapitalisternas kapitalinnehav inom denna sfär, utan i proportion till deras produktionsbehov - medan i konkurrensen det ena enskilda kapitalet framstår som självständigt gentemot det andra. Krediten är såväl resultatet av som ett villkor för den kapitalistiska produktionen, och detta förskaffar oss en fin övergång från kapitalens konkurrens till kapitalet som kredit.

[c) De båda definitionerna av "det naturliga priset" hos Ricardo. Kostnadsprisernas variationer genom variationerna i arbetets produktivitet]

I början av kapitel IV säger Ricardo att han med natural price menar varornas value <värde>, d.v.s. det genom deras relativa arbetstid bestämda price, och med market price the accidental and temporary deviations <med marknadspris de tillfälliga och temporära avvikelserna> från detta natural price eller value ||547|. I hela fortsättningen av kapitlet menar han - till och med uttryckligen i klara ord - något helt annat med natural price, nämligen det från the value skiljaktiga kostnadspriset. I stället alltså för att utveckla hur konkurrensen förvandlar values till cost-prices, således åstadkommer permanent deviations from the values <varaktiga avvikelser från värdena> beskriver han i överensstämmelse med A Smith hur konkurrensen reducerar the market prices in different trades <marknadspriserna i olika näringsgrenar> till cost-prices.

Sålunda står det i början av kap IV:

"Om vi betraktar arbetet som grundval för varornas värde och de för deras produktion erforderliga proportionerliga kvantiteterna arbete som det mått varefter de motsvarande kvantiteterna varor bestämmes som skall lämnas i byte mot varandra, så får man ändå inte tillvita oss att vi förnekar de tillfälliga och temporära avvikelserna av varornas faktiska pris eller marknadspris från detta deras ursprungliga och naturliga pris." (sid. 80)

Här är således natural price lika med value och market price ingenting annat än the deviation av the actual price from value <avvikelsen av det faktiska priset från värdet>.

Däremot:

"Låt oss anta att alla varor har just sitt naturliga pris, att följaktligen profiterna i alla grenar på grund därav uppvisar precis samma kvot eller dock bara skiljer sig såtillvida som det enligt de inblandades bedömande motsvarar en verklig eller förment fördel som de äger eller saknar." (sid. 83)

Här är således natural price lika med cost-price, d.v.s. lika med det pris vari proportionen av profiten till the advances <utläggen> som ingår i varan är densamma, fastän lika värden av varor som levererats av kapital i olika trades rymmer mycket olika mervärden och följaktligen olika profiter. Om priset skall leverera samma profit måste det således skilja sig från varans value. Å andra sidan levererar kapital av samma storlek varor av mycket olika värdestorlekar allteftersom det ingår en större eller mindre del av le capital fixe i varan. Men därom mera i samband med kapitalens cirkulation.

Med utjämning genom konkurrens menar Ricardo därför också blott svängningen av the actual prices eller actual market prices kring the cost-prices eller the natural price as distinguished from value <kostnadspriserna eller det naturliga priset till skillnad från värdet>, utjämningen av the market price in different trades to general cost-prices <av marknadspriset i olika branscher till allmänna kostnadspriser>, således just till prices som skiljer sig från the real values in the different trades:

"Den för varje kapitalist utmärkande strävan att överföra sitt kapital från en mindre profitabel bransch till en som avkastar mera profit, bevarar därför varornas marknadspris från att fixeras någon längre tid antingen avsevärt över eller under deras naturliga pris. Denna konkurrens anpassar varornas bytesvärden till varandra" {också the different real values} "på så sätt att - efter betalning av lönerna för det till deras produktion nödvändiga arbetet och av alla andra kostnader som kräves för att återställa det ursprungliga tillståndet av det placerade kapitalets prestationsförmåga - det återstående värdet eller överskottet i varje bransch står i proportion till värdet av det placerade kapitalet." (sid. 84)

Detta är exactly the case <Precis så förhåller det sig>. Konkurrensen adjusts the prices in the different trades <reglerar priserna i de olika branscherna> så att "the remaining value or overplus" <"det återstående värdet eller överskottet">, d.v.s. profiten, motsvarar the value of the capital employed <värdet av det placerade kapitalet> men inte varans real value, inte the real overplus of value which it contains after the deduction of expenses <inte det reala värdeöverskottet som den innesluter efter avdrag av utläggen>. To bring this adjustment about, the price of one commodity must be raised above, and the other be depressed below their respective real values <För att åstadkomma denna anpassning måste priset för den ena varan höjas över och för den andra sänkas under deras respektive reala värden>. Det är inte varornas värde utan deras kostnadspris, d.v.s. de på dem nedlagda expenses + the general rate of profit <utläggen + den allmänna profitkvoten>, kring vilka konkurrensen tvingar marknadspriserna i the different trades att svänga.

Ricardo fortsätter:

"I 7:e kapitlet av 'The Wealth of Nations' har allting som rör denna fråga avhandlats på ett ypperligt sätt." (sid. 84)

In fact <Faktiskt>. Det är hans okritiska tillit till den Smithska traditionen som här leder Ricardo på avvägar.

Ricardo avslutar kapitlet som vanligt [med att säga] att han i de följande undersökningarna vill "leave entirely out of consideration" the accidental deviations av the market prices från the cost-price <"lämna" de tillfälliga avvikelserna av marknadspriserna från kostnadspriset "helt ur räkningen"> (sid. 85), men förbiser att han inte alls beaktar the constant deviations av the market prices <de konstanta avvikelserna av marknadspriserna>, såvitt de motsvarar the cost-prices, från varornas real values och att han har ersatt the value med the cost-price.

Kap XXX "On the influence of demand and supply on prices".

Vad Ricardo här försvarar är att det permanenta priset är bestämt genom the cost-price, inte genom supply or demand <tillgång eller efterfrågan>: att således det permanenta priset är bestämt genom varornas värde blott så vitt detta värde bestämmer the cost-price. Om vi antar att varornas priser är justerade på så vis att de alla avkastar 10% profit, så måste varje konstant change <förändring> i dessa vara bestämd genom en change i deras values, i den arbetstid som kräves för deras produktion. Liksom detta value fortsätter att bestämma the general rate of profit, så fortsätter dess changes att bestämma the variations i the cost-prices, fastän differensen av dessa cost-prices från the values därigenom naturligtvis inte upphäves. Vad som upphäves är blott att differensen mellan value och actual price inte ||548| skall vara större än den genom den allmänna profitkvoten åstadkomna differensen mellan cost-prices och values. I och med changes in the values of commodities <förändringar i varornas värden> förändras deras cost-prices. A "new natural price" <Ett "nytt naturligt pris"> (sid. 460) bildas. Arbetaren kan t.ex. producera 20 hattar på samma tid som han tidigare producerade 10 hattar, och om arbetslönen utgjorde 1/2 av the expense <utgiften> för hatten, så har the expense, d.v.s. cost of production <produktionskostnaden> för de 20 hattarna, i den mån den utgöres av arbetslön, sjunkit med hälften. Ty samma arbetslön betalas nu för att producera 20 hattar som tidigare för 10. I varje hatt ingår således numera blott 1/2 av the expenses för arbetslön. Om hattmakaren sålde hattarna till samma pris, så skulle han sälja dem över kostnadspriset. Om profiten var 10%, så skulle den nu (förutsatt att utgiften för att producera ett bestämt kvantum hattar ursprungligen var 50 för råvaror etc. och 50 för arbete) vara 462/3%. Utgiften är nu 50 för råvaror etc. och 25 för arbetslön. Om varan säljes till det gamla priset, så är profiten = 35/75 eller 462/3%. Det nya natural price kommer således till följd av fallet i the value att sjunka så långt att priset avkastar blott 10%. Fallet i värdet eller i den för varans produktion nödvändiga arbetstiden visar sig däri att det användes mindre arbetstid för samma kvantum vara, således också mindre betald arbetstid, mindre arbetslön, och däri att item <likaså> the expense, arbetslönen som betalas (till kvantiteten; detta förutsätter inte något fall i arbetslönens nivå), sjunker proportionellt för varje enskild varas produktion. Detta gäller om the change i värdet har försiggått i själva hattarbetet. Om den hade försiggått i materialet eller i arbetsredskap, så skulle det i dessa sfärer likaledes kommit till uttryck i en diminution of expense of wages for the production of a certain given quantity of produce <i en minskning av löneutgiften för produktionen av en bestämd given kvantitet produkter>, men det skulle för the hat-manufacturer <hattfabrikören> framstå som om hans capital constant hade kostat honom mindre. The cost-prices eller "natural prices" (som har ingenting alls att göra med "nature") kan sjunka på två sätt till följd av en change - här ett sjunkande - in the value of commodities <i varornas värde>:

[För det första] därigenom att arbetslönen som givits ut i produktionen of a given quantity of commodities <av en given kvantitet varor> sjunker därför att totalmassan av den på denna quantity expended absolute amount of labour, paid labour och unpaid labour <kvantitet [varor] nedlagda absoluta mängden arbete, betalt arbete och obetalt arbete> har sjunkit;

för det andra: om till följd av arbetets ökade eller minskade produktivitet (båda fall kan inträffa, det ena när det variabla kapitalet minskar i förhållande till det konstanta, det andra när arbetslönen stiger till följd av livsförnödenheternas fördyring) proportionen av mervärdet till varans värde eller till värdet av det på varan nedlagda arbetet förändras, således när profitkvoten stiger eller sjunker, när the amount of labour <arbetsmängden> fördelas olika.

Detta senare skulle kunna förändra produktionspriserna eller kostnadspriserna endast såvida variations in the value of labour <förändringar i arbetets värde> påverkar dem. I det förra fallet förblir the value of labour detsamma. Men i det senare fallet förändras inte varornas values utan bara fördelningen mellan labour och surplus labour <arbete och merarbete>. Emellertid skulle i detta fall ändå finnas en change i produktiviteten, således i de enskilda varornas value. Samma kapital kommer att producera flera varor än förut i det ena fallet, i det andra mindre. Varumassan vari det manifesterar sig skulle ha samma värde, men de enskilda varorna olika värden. Arbetslönens värde bestämmer visserligen inte varornas värde, men värdet av de varor (som ingår i arbetarens konsumtion) bestämmer arbetslönens värde.

Är varornas kostnadspriser i the different trades <i de olika näringsgrenarna> väl fastställda, stiger eller faller de i relation till varandra med en växling i varornas values. Om arbetets produktivitet stiger, om den för produktionen av en viss vara nödvändiga arbetstiden minskar, om således dess värde sjunker, vare sig denna change of productivity <förändring av produktiviteten> sker i det sist [på varan] använda arbetet eller i dess konstanta kapital, så måste också denna varas cost-price falla i motsvarande grad. The absolute amount of labour <Den absoluta mängden arbete> som nedlagts på den har minskat, således också the amount of paid labour som ingår i den, the amount av arbetslön som givits ut på den, även om arbetslönens nivå förblivit densamma. Om varan såldes till sitt gamla kostnadspris, så skulle den avkasta en högre profit än the general rate of profit, ty förut var denna profit 10% på de högre utläggen. Den skulle således numera vara högre än 10% på de minskade utläggen. Omvänt, om arbetets produktivitet minskar, kommer varornas real values att stiga. Om profitkvoten är given - eller, vilket är detsamma, om kostnadspriserna är givna - är deras relativa stigande eller fallande beroende av stigandet eller fallandet, av variationen i varornas real values. Till följd av denna variation träder new cost-prices <nya kostnadspriser> eller, som Ricardo säger efter Smith, "new natural prices" <"nya naturliga priser"> i stället för de gamla.

I det sist anförda kap XXX identifierar Ricardo the natural price, d.v.s. kostnadspriset, även till namnet med the natural value <det naturliga värdet>, d.v.s. det genom arbetstid bestämda värdet.

"Deras pris" (of monopolised commodities <för monopoliserade varor>) "har inte något ovillkorligt samband med deras naturliga värde. Priserna för de varor däremot som är utsatta för konkurrens ... kommer i sista hand ... att bero på deras ... produktionskostnader." (sid. 465)

Här är alltså cost-prices eller natural prices direkt ||549| identifierade med "natural value", d.v.s. med the "value".

Denna konfusion förklarar varför en mängd senare gubbar post Ricardum <efter Ricardo>, liksom t.ex. själve Say, kunde sätta "the cost of production" <"produktionskostnaderna"> såsom prisernas yttersta regulativ utan att ha den blekaste aning om bestämmandet av värdet genom arbetstiden, ja, till och med direkt bestrider det senare, medan de hävdar det förra.

Hela denna Ricardos blunder och den därav följande felaktiga framställningen av jordräntan etc., likaså de felaktiga lagarna om profitkvoten etc. härrör därifrån att han inte skiljer mervärde från profit, just som han överhuvudtaget i likhet med de övriga ekonomerna handskas med formbestämningarna på ett plumpt sätt och utan begrepp. Det sätt varpå han lät lura sig av A Smith skall visas i det följande. |549||

||XII-636| Tilläggas bör till det förut sagda att Ricardo inte känner till någon annan skillnad mellan value och natural price än att det senare är the monetary expression av the value <penninguttrycket för värdet> och således kan förändras genom en change i värdet av the precious metals <ädelmetallerna> utan att the value förändras. Men denna change gäller endast värderingen, the expression av the value in money <värdets uttryck i pengar>. Sålunda säger han t.ex:

"Den" (utrikeshandeln) "kan bara påverkas av en ändring i det naturliga priset, inte i det naturliga värdet, till vilket varor kan produceras i dessa länder, och detta uppnås genom en förändring av ädelmetallernas fördelning." (a.a. sid. 409) |XII-636||

[B. Smiths teori om kostnadspriset]


[1. Smiths felaktiga förutsättning i teorin om kostnadspriserna. Ricardos inkonsekvens genom bibehållande av Smiths identifiering av värde och kostnadspris]

||XI-549| Låt oss till att börja med nämna att även enligt A Smith

"finns det alltid några varor vars pris sönderfaller endast i två delar, nämligen i arbetslönerna och kapitalprofiterna". (["Recherches sur la nature et les causes de la richesse des nations", Paris 1802], bok I, kap VI, vol I, sid. 103)

Således kan denna differens med Ricardo här lämnas helt utan avseende.

Efter att först ha utvecklat att la valeur échangeable <bytesvärdet> upplöses i arbetskvantum, att det värde som ingår i la valeur échangeable efter avdrag av råmaterial etc. upplöses i den del av arbetet som betalas till arbetaren och i den del som inte betalas till honom, vilken senare del upplöses i profit och jordränta (och profiten i sin tur eventuellt i profit och ränta), slår Smith plötsligen om och i stället för att upplösa la valeur échangeable i lön, profit och jordränta, gör han tvärtom dessa senare till upphovet till la valeur échangeable, låter dem såsom självständiga valeurs échangeables bilda produktens valeur échangeable och sammansätter varans valeur échangeable av de självständigt och oberoende därav bestämda valeurs av salaire, profit och rente <värden av arbetslön, profit och jordränta>. I stället för att la valeur är deras källa, blir de till källan för la valeur.

"Lön, profit och jordränta är de tre ursprungliga källorna till all inkomst liksom till allt bytesvärde." (vol I, bok I, kap VI, sid. 105)

Efter att ha formulerat det inre sammanhanget, behärskas han plötsligen åter av fenomenets åsyn, sakens sammanhang som det visar sig i konkurrensen, och i konkurrensen visar sig allting alltid förvänt, alltid ställt på huvudet.

Det är nu från denna senare förvända utgångspunkt som Smith utvecklar skillnaden mellan "prix naturel des marchandises" <"varornas naturliga pris"> och deras "prix de marché" <''marknadspris">. Ricardo övertar detta från honom men glömmer att A Smiths "prix naturel" enligt Smiths egna premisser inte är någonting annat än det ur konkurrensen resulterande kostnadspriset och att detta kostnadspris hos Smith själv är identiskt med varans "value" blott i den mån som Smith glömmer bort sin djupare uppfattning och stannar vid den felaktiga, ur det yttre skenet hämtade åsikten att the échangeable value av the commodities <varornas bytesvärde> bildas genom en sammansättning av de självständigt bestämda values of wages, profit and rent <värden av arbetslön, profit och jordränta>. Fastän Ricardo genomgående bekämpar denna åsikt, accepterar han den på samma åsikt grundade konfusionen eller identifieringen av valeur échangeable och cost-price eller natural price hos A Smith. Denna sammanblandning är förståelig hos Smith därför att hela hans undersökning av le prix naturel utgår från hans andra, felaktiga åsikt om the value. Men hos Ricardo är den helt obefogad därför att han inte någonstans accepterar denna felaktiga åsikt hos Smith utan ex professo bekämpar den såsom en inkonsekvens. Men Smith lyckades med att åter vilseleda honom genom le prix naturel.

Efter att ha sammansatt varans värde av de oberoende av denna och självständigt bestämda värdena av arbetslön, profit och jordränta frågar Smith sig nu: hur bestämmes dessa elementarvärden? Och här utgår Smith från fenomenet såsom det föreligger i konkurrensen.

Kap VII bok I "Du prix naturel des marchandises, et de leur prix de marché":

"I varje samhälle eller provins finns det en medel- eller genomsnittstaxa för löner - profiter - jordränta." (a.a. vol I, sid. 110) Denna "genomsnittliga taxa kan man kalla den naturliga taxan för lön, profit och jordränta för den tid och den plats där denna taxa communément <i allmänhet> råder." (sid. 110, 111) "Om en varas pris är just så högt att det räcker till för att betala jordränta, lön och profiter enligt deras naturliga taxa, så säljes varan till sitt natural price, till sitt naturliga pris." (sid. 111)

Detta naturliga pris är då varans kostnadspris, och kostnadspriset sammanfaller med varans värde eftersom det har förutsatts att den senares värde sammansättes av värdena för lön, profit och jordränta.

"Varan ||550| avyttras precis för det som den är värd" (varan säljes då till sitt värde) "ou (eller) vad den verkligen kostar den person som för den i marknaden" (till sitt värde eller till sitt kostnadspris för den person som för den i marknaden); "visserligen innesluter begreppet tillverkningskostnader för en vara i allmänt språkbruk inte profiten för den som säljer den igen, men om denna person överlåter den till ett pris som inte för honom avkastar den i hans trakt brukliga profiten, så förlorar han tydligen något på affären. Genom en annan placering av sitt kapital skulle han emellertid kunna uppnå denna profit." (sid. 111)

Här har vi hela uppkomsthistorien för le prix naturel och till på köpet i fullt adekvat språk och dito logik, eftersom varans valeur bildas av priserna för lön, profit och jordränta, men de senares verkliga värde bildas i sin tur när de står på sin naturliga taxa, och det är klart att varans valeur är identiskt med dess kostnadspris och detta med varans prix naturel. Profitens nivå, d.v.s. profitkvoten, dito lönens, förutsättes givna. Likaså [är de givna] vid bildandet av kostnadspriset. De är satta före detta. De framstår således också för den enskilde kapitalisten såsom givna. Hur och var och varför angår honom inte. Smith ställer sig här på den enskilde kapitalistens, agentens i den kapitalistiska produktionen ståndpunkt, vilken fastställer kostnadspriset för sin vara. Så och så mycket för arbetslön etc., så och så mycket utgör den allmänna profitkvoten. Ergo: Så ter sig för denne kapitalist den operation varigenom varans kostnadspris fastställes eller, som det förefaller honom vidare, varans värde, ty han vet likaledes att marknadspriset ligger än över, än under detta kostnadspris, som framstår för honom såsom varans idealpris, dess absoluta pris, till skillnad från dess prisfluktuationer, kort sagt såsom dess värde, såvitt han överhuvudtaget har tid att fundera över dylika ting. Och genom att placera sig mitt i konkurrensen fortsätter Smith också att resonera och argumentera med den säregna logiken hos den i denna sfär fångne kapitalisten. Han invänder: med kostnader menar man i det dagliga livet inte profiten som säljaren gör (och som nödvändigtvis utgör ett överskott över hans expenses <utgifter>). Varför inberäknar du då profiten i kostnadspriset? A Smith svarar å den tillfrågade, djupt tänkande kapitalistens vägnar sålunda:

Profit måste generellt ingå i kostnadspriset eftersom jag skulle känna mig lurad om det ingick blott en profit av 9 i stället för 10% i kostnadspriset[72].

Denna naivitet, varmed Smith å ena sidan uttalar de innersta tankarna hos den kapitalistiska produktionens agent och klart och tydligt framställer sakerna precis som de ter sig för denne och som han föreställer sig dem och som de vägleder honom i praktiken och till synes faktiskt tilldrar sig, allt under det att han å andra sidan på sina ställen avslöjar det djupare sammanhanget, ger hans bok dess stora charm.

Man ser här också varför Smith - trots svåra inre skrupler på denna punkt - upplöser varans värde blott i jordränta, profit och lön och utelämnar le capital constant, fastän han naturligtvis erkänner det för varje "enskild" kapitalist. Ty annars skulle det heta: varans värde består av lön, profit, jordränta och den värdedel hos varan som inte består av lön, profit, jordränta. Det skulle då vara nödvändigt att fastställa värdet oberoende av lön, profit och jordränta.

Om varans pris förutom utlägget för genomsnittslönen etc. ger genomsnittsprofiten och - om jordränta ingår i den - den genomsnittliga jordräntan, så säljes den till sitt naturliga pris eller kostnadspris, och närmare bestämt är detta kostnadspris lika med dess värde, eftersom dess värde ju inte är någonting annat än en addition av de naturliga värdena av lön, profit och jordränta.

||551| För övrigt utvecklar Smith nu, efter att nu en gång ha ställt sig i konkurrensen och förutsatt profitkvoten etc. som given, le naturel prix eller kostnadspriset korrekt, nämligen detta kostnadspris såsom skiljaktigt från marknadspriset.

"Det naturliga priset respektive totalvärdet av jordränta, arbete och profit som måste betalas för att föra den" (varan) "dit" [i marknaden]. (a.a. sid. 112)

Detta varans kostnadspris skiljer sig från varans prix actuel <faktiska pris> eller prix de marché <marknadspris>. (sid. 112) Det senare beror av tillgång och efterfrågan.

Varans produktionskostnader eller kostnadspris är just "la valeur entiére des rente, salaires et profits qu'il en coûte pour amener cette marchandise au marché" <"totalvärdet av jordränta, löner och profiter som det kostar att föra denna vara i marknaden">. Om tillgång och efterfrågan motsvarar varandra, så är le prix de marché lika med le prix naturel.

"Om den på marknaden utsläppta mängden precis räcker till att tillfredsställa den effektiva efterfrågan men inte mera, så överensstämmer marknadspriset exakt ... med det naturliga priset." (vol I, a.a. sid. 114) "Alltså utgör det naturliga priset så att säga centralpriset kring vilket alla varors priser ständigt svänger. Slumpen kan ibland hålla dem svävande en bra bit däröver och ibland till och med pressa ner dem något därinunder." (vol I, a.a. sid. 116)

Därav drar Smith sedan slutsatsen att på det hela taget

"hela den årligen på en godtycklig varas tillförsel till marknaden nedlagda fliten" kommer att motsvara samhällets behov eller den "effektiva efterfrågan". (sid. 117)

Vad Ricardo uppfattar som apportionnement <fördelning> av le capital général <det allmänna kapitalet> på the different trades framträder här ännu i den mera naiva formen av den verksamhet som behövs för att producera "en viss vara". Prisernas utjämning mellan säljarna av samma vara till marknadspriset och utjämningen av de olika varornas marknadspriser till kostnadspriset hopblandas här ännu huller om buller.

Smith kommer här blott någon enstaka gång in på the influence av the variation in the real values of commodities <verkan av variationen i varornas reala värden> på le prix naturel eller kostnadspriserna.

Nämligen i jordbruket

"producerar samma mängd arbete under olika år helt olika varumängder, medan den i andra [produktionssfärer] alltid frambringar samma eller nästan samma kvantitet. Samma arbetsstyrka kommer i jordbruket under olika år att producera helt olika mängder av spannmål, vin, olja, humle o.s.v. Men samma antal spinnare och vävare framställer varje år samma eller nära nog samma kvantitet linneväv eller ylletyg ... Vid den andra sortens näringsflit" (annan än jordbrukets), "där produkten av lika arbetskvantiteter alltid förblir densamma eller så gott som densamma" (d.v.s. så länge som produktionsvillkoren förblir desamma) "kan produktionen bringas i närmare överensstämmelse med den effektiva efterfrågan." (sid. 117, 118)

Här inser Smith att a mere change in the productivity <blotta förändringen i produktiviteten> av "quantités égales de travail" <"lika arbetsmängder">, således i varornas verkliga värden, förändrar the cost-prices. Detta förflackar han igen genom ett återförande till förhållandet av supply and demand <tillgång och efterfrågan>. Enligt hans egna undersökningar är saken, såsom han framställer den, felaktig. Ty, om "des quantités égales du travail" inom jordbruket till följd av säsongväxlingarna etc. levererar olika mängder av produkter, så har han själv klarlagt hur på grund av maskineriet, arbetsdelningen etc. "des quantités égales du travail" inom industrin etc. levererar mycket olika mängder produkt. Således är det inte denna skillnad som skiljer jordbruket från de övriga industrigrenarna. Det är det förhållandet att i det ena fallet användes "produktivkraften i förutbestämd grad" och att den i det andra fallet beror av naturomständigheter. Men som resultat kvarstår att varornas värde eller the quantity of labour <arbetskvantiteten>, som alltefter arbetets produktivitet has to be expended on a given commodity <måste nedläggas på en given vara> förändrar dess kostnadspriser.

I den följande satsen har Smith också redan [visat] hur the migration of capitals <kapitalens vandring> från en trade till en annan åstadkommer kostnadspriset i de olika trades. Emellertid är detta hos honom inte tydligt som hos Ricardo. Ty om ||552| varans pris faller under dess natural price, så sker det enligt hans framställning därför att ett av elementen i detta pris faller under the natural tax eller nivå. Det sker sålunda inte enbart genom undandragande av kapitalen eller kapitalens migration utan genom att labour, capital or land vandrar från den ena branschen till den andra. På, denna punkt är hans uppfattning mera konsekvent än Ricardos, men felaktig.

"Vilken del i detta" (naturliga) "pris som än må betalas under sin naturliga nivå, så känner de personer vars intresse lider avbräck genast förlusten och kommer omedelbart därpå att undandra produktionen av varan i fråga så mycket jord eller så mycket arbete eller så mycket kapital att den på marknaden utsläppta mängden snart räcker blott till att täcka den effektiva efterfrågan. Dess marknadspris kommer därför snabbt att stiga till det naturliga priset. Åtminstone skulle detta ske överallt där det råder fullständig frihet." (a.a. sid. 125)

Detta är den väsentliga skillnaden hur Smith och Ricardo uppfattar utjämningen till le prix naturel. Smiths [uppfattning] grundar sig på hans felaktiga förutsättning att de 3 elementen självständigt bestämmer varans värde, medan Ricardos grundar sig på den korrekta förutsättningen att det är profitens genomsnittskvot (vid en given lön) som allena bestämmer kostnadspriserna.

[2. Smiths teori om arbetslönens, profitens och jordräntans "naturliga nivå"]

"Det naturliga priset förändras med den naturliga nivån hos sina beståndsdelar: lönen, profiten och jordräntan." (a.a. sid. 127)

Och nu söker Smith i kap VIII, IX, X och XI i bok I bestämma le taux naturel <den naturliga nivån> för dessa "parties constituantes" <"beståndsdelar">, lön, jordränta och profit samt les variations av denna taux.

Kap VIII: "Des salaires du travail."

I början av the chapter <kapitlet> om lönen utreder Smith - och överger därmed den bedrägliga konkurrensståndpunkten - till att börja med mervärdets sanna natur, och profit och jordränta som blotta former av detta.

I fråga om lönen intar han en ståndpunkt för att bestämma le taux naturel, nämligen själva arbetsförmågans värde, den nödvändiga arbetslönen.

"En människa måste alltid leva av sitt arbete och hennes lön måste åtminstone vara tillräcklig för att klara hennes uppehälle. Den måste för det mesta till och med vara något högre, annars vore det inte möjligt för arbetarna att bilda familj, varigenom deras släkte inte skulle kunna existera längre än en generation." (a.a. sid. 136)

Detta blir emellertid betydelselöst emedan han aldrig frågar sig: hur bestämmer man de nödvändiga livsförnödenheternas, i.e. <d.v.s.> varans värde överhuvudtaget? Och här måste Smith - eftersom han frångått sin grunduppfattning - säga: Arbetslönens pris bestämmes genom livsförnödenheternas pris och livsförnödenheternas pris genom arbetslönens pris. Efter att en gång ha förutsatt att arbetslönens värde är fixerat, beskriver han åter exakt dess svängningar såsom de framträder i konkurrensen och de omständigheter som framhäver dessa svängningar. Detta hör hemma i den exoteriska delen och angår oss inte här.

(Framför allt [behandlar han] kapitalets accroissement, ackumulation, men säger oss inte vad som bestämmer denna, eftersom denna accroissement kan vara snabb endast om antingen arbetslönens nivå är relativt låg och arbetsproduktiviteten hög (i detta fall är lönernas stigande alltid blott en följd av en tidigare permanent låg lönenivå) eller om ackumulationskvoten är låg men arbetsproduktiviteten hög. I det förra fallet skulle han från sin ståndpunkt sett vara tvungen att deducera arbetslönens nivå ur profitkvoten, i.e. <d.v.s.> ur arbetslönens nivå, i det senare fallet ur the gross amount of profit <profitens bruttobelopp>, vilket emellertid i sin tur skulle nödvändiggöra undersökningar om varans värde.)

Han vill härleda varans värde ur arbetets värde såsom ett constitutional element <grundläggande element>. Och han härleder å andra sidan arbetslönens nivå därur att

"arbetslönerna ... inte svänger jämsides med livsförnödenheternas pris" (sid. 149) och att "arbetslönerna varierar från ort till ort i högre grad än livsförnödenheternas pris". (a.a. sid. 150)

I själva verket innehåller kapitlet ingenting som hör till saken utom bestämmandet av minimilönen, alias arbetsförmågans värde. Här anknyter Smith instinktmässigt åter till sin djupare uppfattning, men överger denna sedan åter, så att till och med hans ovannämnda bestämmande inte [betyder] någonting. Ty varigenom skall de nödvändiga livsförnödenheternas, således varornas värde överhuvudtaget bestämmas? Till en del genom the natural price of labour <arbetets naturliga pris>. Och varigenom skall detta bestämmas? Genom the value of necessaries, or commodities in general <värdet av förnödenheter eller varor i allmänhet>. Vilken bedrövlig knipa. För övrigt innehåller kapitlet inte ett ord om saken, om the natural price of labour, ||553| utan blott undersökningar om stigandet av the wages <lönerna> över the level <nivån> av the natural tax, nämligen i proportion till snabbheten varmed kapitalet ackumuleras, till progressiviteten av kapitalets ackumulation. Sedan undersökes de olika samhällstillstånd vari detta sker, och slutligen ger han bestämmandet av varans värde genom arbetslönen och av arbetslönens genom värdet av the necessaries ett slag i ansiktet genom att påvisa att detta [inte] tycks vara fallet i England. Dessemellan - eftersom arbetslönen är bestämd genom the necessaries som [behövs] inte blott för livsuppehället utan [också] för befolkningens reproduktion - kommer ett stycke malthusiansk befolkningsteori.

Efter att Smith nämligen försökt påvisa att arbetslönen stigit under 1700-talet, speciellt i England, framkastar han frågan om detta skall betraktas "comme un avantage ou comme un inconvénient pour la société <"som en fördel eller nackdel för samhället">. (a.a. sid. 159) Vid detta tillfälle återvänder han sedan för en kort stund till sin djupare uppfattning, enligt vilken profit och jordränta blott är delar av arbetarens produkt. Arbetarna, säger han,

"utgör för det första den ojämförligt största delen av samhället. Kan man således någonsin betrakta som en nackdel för det hela vad som förbättrar belägenheten för den största delen av det hela? Ett samhälle kan säkerligen inte betraktas som lyckligt och blomstrande om den ojämförligt största delen av dess medlemmar är fattiga och eländiga. Dessutom kräver blotta billigheten att de som livnär och klär hela nationen och skaffar den husrum får åtminstone en tillräcklig andel i produkten av sitt eget arbete för att drägligt kunna livnära, klä och hysa sig själva." (sid. 159, 160)

Vid detta tillfälle kommer han in på befolkningsteorin.

"Fastän fattigdomen otvivelaktigt hämmar giftermål, förhindrar den inte alltid dessa. Den tycks till och med gynna fruktbarheten ... Den bland kvinnor av stånd så ofta förekommande ofruktsamheten påträffar man mycket sällan inom de lägre samhällsklasserna ... Men fastän fattigdomen inte förhindrar barnalstringen, inverkar den ytterst ogynnsamt på uppfödandet av barnen. Den späda telningen spirar visserligen upp, men i en sådan karg jordmån och i ett sådant bistert klimat att den snart kommer att vissna och dö ... Varje djurart förökar sig av naturen i förhållande till sina existensmedel, ingen art kan någonsin förmera sig därutöver. Men i ett civiliserat samhälle kan bristen på existensmedel pålägga blott de undre befolkningsskikten inskränkningar mot en ytterligare förökning av människosläktet ... På så sätt reglerar efterfrågan på arbetare, liksom i fråga om varje annan vara, med nödvändighet deras produktion, påskyndar den när den framskrider för långsamt och hämmar den när den utvecklar sig för fort ..." (a.a. sid. 160-163 passim <på spridda ställen>)

Sambandet mellan minimilönen och de olika samhällstillstånden är detta:

"Den till gesäller och drängar av alla slag betalda lönen måste sätta den ene som den andre i stånd att säkra sitt stånds fortbestånd allteftersom samhällets ökande, minskande eller oförändrade efterfrågan må kräva det." (a.a. sid. 164) (La société! c'est-à-dire - le capital <Samhället! det vill säga - kapitalet>.)

Han påvisar sedan att slaven är "dyrare" än den frie arbetaren eftersom den senare själv vakar över sin "déchet" <"förslitning">, medan den hos den förre [övervakas] "sous l'administration d'un maître peu attentif ou d'un inspecteur négligent" <"under förvaltning av en oaktsam herre eller en vårdslös uppsyningsman">. (a.a. sid. 164) "Fonden" för att reparer <ersätta> le "déchet" har "ekonomiserats" av den frie arbetaren medan den slösas bort och förvaltas slarvigt hos slaven.

"Den fond som - om jag får säga så - är avsedd för ersättning och återställande av slavens naturliga förslitning förvaltas vanligtvis av en vårdslös herre eller en likgiltig uppsyningsman. Den fond som är bestämd att uppfylla samma funktion hos en fri man tas om hand av denne själv. I förvaltningen av den förra fonden insmyger sig naturligtvis den oordning som vanligen är förhärskande i rikt folks hushållning under det att de fattigas förnöjsamhet och sparsamma omsorg överförs på förvaltningen av den senare fonden." (sid. 164)

Det hör till bestämmandet av minimilönen eller av le naturel prix du travail <arbetets naturliga pris> att den är lägre för den frie lönarbetaren än för slaven. Detta råkar komma med hos Smith.

"Det av fria människor uträttade arbetet är, när allt kommer omkring, billigare än slavars [arbete]." (sid. 165) "Liksom en väl tilltagen avlöning av arbetet är resultatet av växande rikedom, så är denna själv orsaken till en växande befolkning. Att beklaga sig över detta betyder ||554| att jämra sig över den naturnödvändiga orsaken och verkan av en betydande allmän prosperitet." (sid. 165)

Smith fortsätter att plädera för hög arbetslön.

Den "stimulerar inte bara fortplantningen hos det enkla folket" utan "stegrar också dess flit. Arbetslönerna är en sporre för fliten som, liksom varje annan mänsklig egenskap, utvecklas i förhållande till den uppmuntran den får. En riklig försörjning ökar arbetarens kroppskrafter. Och den välgörande förhoppningen att förbättra sin situation ... stimulerar honom att anstränga sina krafter till det yttersta. Där det finns höga löner är arbetarna fördenskull mera aktiva, flitiga och nitiska än där lönerna befinner sig på en låg nivå." (a.a. sid. 166)

Men hög lön sporrar också arbetarna till överansträngning och till precocious <för tidig> ruin av deras arbetsförmåga.

"Om arbetare är välbetalda i ackordslön är de rentav mycket benägna att arbeta ut sig och att ruinera sin hälsa och sin kondition inom några få år." (sid. 166, 167) "Om företagarna alltid lydde förnuftets och humanitetens bud, så skulle de vara tvungna att oftare dämpa än sporra ansträngningarna hos många av sina arbetare." (sid. 168)

Han pläderar vidare emot att "en något bättre försörjning än den vanliga skulle förleda arbetarna till lättja". (sid. 169)

Sedan "undersöker han om det är sant att arbetaren skulle vara latare under goda än under dåliga tider och hur det överhuvudtaget är bevänt med förhållandet mellan arbetslön och prix des denrées <livsförnödenheternas pris>. Här slipper inkonsekvensen återigen in.

"Arbetets penningpris bestämmes nödtvunget genom två faktorer: genom efterfrågan på arbete och priset för de ting som behövs för livets nödtorft och trevnad ... Arbetets penningpris bestämmes genom vad som kräves för köpet av denna kvantitet" (av för livsuppehället nödvändiga och angenäma ting). (a.a. sid. 175)

[Vidare undersöker han] varför - med anledning av efterfrågan på arbete - arbetslönen kan stiga under goda år och sjunka under dåliga. (sid. 176 ff)

Orsakerna härför under goda och dåliga år uppväger varandra.

"Knappheten under ett dyrår tenderar till att genom avtagandet av efterfrågan på arbete minska dess pris, medan däremot livsförnödenheternas höga pris inom sig bär tendensen att höja det. Däremot tenderar överflödet under ett billigt år genom ökning av efterfrågan att höja arbetets pris, medan däremot livsförnödenheternas låga pris inom sig har tendensen att sänka det. Vid livsförnödenheternas normala prisfluktuationer tycks dessa båda orsaker utjämna varandra. Häri får man antagligen till en del söka orsaken till att arbetslönerna överallt är mycket stabilare och beständigare än livsförnödenheternas pris." (sid. 177)

Till slut, efter allt detta vinglande, ställer han mot arbetslönen som källa till varornas värde åter sin ursprungliga djupare uppfattning att varornas värde är bestämt genom arbetskvantiteten; och om arbetaren under goda år eller med kapitalets tillväxt erhåller mera varor, så producerar han också mycket mera varor, eller den enskilda varan innehåller en mindre kvantitet arbete. Han kan således erhålla ett större kvantum vara av lägre värde och på så sätt - detta är den underförstådda slutledningen - kan profiten växa trots stigande absolut arbetslön.

"Arbetslönernas stigande höjer med nödvändighet många varors pris eftersom den del av priset som utgörs av lön ökar, och leder fördenskull till en minskning av deras konsumtion inom- och utomlands. Samma orsak som höjer arbetslönen, nämligen kapitalets tillväxt, tenderar emellertid till en stegring av arbetets produktiva förmåga och sätter en mindre arbetskvantitet i stånd att frambringa en större mängd produkter." [Detta sker genom] en delning av arbetet, användning av maskineri, uppfinningar etc. ... "Det finns således många varor som på grund av dessa förbättringar produceras med mycket mindre arbete än förut, så att arbetets förhöjda pris mer än kompenseras genom en minskning av dess mängd." (sid. 177, 178)

Arbetet betalas bättre, men det ingår mindre arbete i den enskilda varan, det behöver således betalas mindre. På så sätt låter han sin felaktiga teori, enligt vilken arbetslönen såsom ett konstituerande element i värdet bestämmer varans värde, upphävas eller rättare sagt paralyseras, kompenseras av sin korrekta teori, enligt vilken varans värde bestämmes genom det arbete som ingår i den.

||555| Kap IX: Des Profits des capitaux.

Här skall således bestämmas the natural tax av det andra element som bestämmer och konstituerar varornas natural price eller värde. Vad Smith säger om orsaken till profitkvotens fallande (sid. 179,189,190,193, 196, 197 etc.) skall behandlas senare[58*].

Här befinner sig Smith nu i stort bryderi. Han säger att redan bestämmandet av lönens taux moyen <genomsnittsnivå> gick ut på att det skulle vara le "taux habituel des salaires" <den "sedvanliga nivån för arbetslönerna"> (sid. 179), den faktiskt givna lönenivån. "Mais ceci même ne peut guère s'obtenir à l'égard des profits de capitaux" <"Men knappast ens detta kan man komma fram till i fråga om kapitalprofiter">. (sid. 179) Förutom av l'entrepreneur's <företagarens> tur eller otur "ce profit se ressent ... de chaque variation qui survient dans le prix des marchandises" <"påverkas denna profit ... av varje ändring i varupriserna"> (sid. 180), medan vi ju just skulle bestämma le naturel prix av dessa marchandises <varor> genom the natural tax of profit såsom ett av "värdets" konstituerande element. Detta är svårt redan in one single trade for a single capitalist <i en enda näringsgren för en enda kapitalist>.

"Bestämmandet av genomsnittsprofiten för alla dessa olika i ett stort kungarike idkade näringsgrenar måste vara ännu mycket svårare." (sid. 180)

Men om les "profits moyens des capitaux" <"kapitalens genomsnittsprofiter"> kan man göra sig en föreställning, "quelque idée d'après l'intérêt de l'argent" <"någon idé i analogi med penningräntan">:

"Jag skulle vilja ta det som ett rättesnöre att överallt där man kan företa sig mycket med pengar, ger man vanligtvis också mycket för deras nyttjande, och överallt där man kan företa sig föga med dem, ger man vanligen också litet därför." (sid. 180, 181)

Smith säger inte att räntefoten bestämmer profiterna. Han säger uttryckligen motsatsen. Men för olika epokers räntesats har man annaler som saknas för profitkvoten. Räntesatserna är således symptom varefter man kan bedöma profitkvotens ungefärliga nivå. Men uppgiften var inte att jämföra nivån av olika givna profitkvoter utan att bestämma profitkvotens natural tax. Smith tar sin tillflykt till en biundersökning om penningräntefotens nivå vid olika tider, vilket inte alls berör det problem han förelagt sig. Han betraktar summariskt olika epoker i England, jämför dem sedan med Skottland, Frankrike, Holland och finner att - med undantag av de amerikanska kolonierna -

"höga arbetslöner och höga kapitalprofiter - de särskilda förhållandena i nya kolonier undantagna - sällan någonsin går ihop". (sid. 187)

Här försöker redan A Smith, i likhet med Ricardo men to a certain point <i viss mån> bättre, att ge en approximativ förklaring av de höga profiterna:

"Nya kolonier måste alltid under en ansenlig tid vara kapitalfattigare i förhållande till sin territoriella areal och glesare befolkade i förhållande till omfånget av sitt kapital än de flesta andra länder. De äger mera jord och mark än kapital till dess brukande. Vad de förfogar över användes därför endast till brukandet av den bördigaste och fördelaktigast belägna jorden i närheten av kusten och vid de segelbara flodernas stränder. Och även sådan jord och mark säljes ofta till ett pris som ligger till och med under värdet av dess naturliga produkt." (Den kostar sålunda in fact ingenting.) "Kapital som användes till köp och kultivering av dessa markområden måste avkasta en mycket stor profit och följaktligen medge betalning av en mycket hög ränta. Den snabba kapitalanhopningen i ett lönande företag sätter plantageägaren i stånd att öka sin arbetsstyrka snabbare än den kan uppbådas i ett ungt nybygge. De arbetare han kan få tag i avlönas därför mycket rikligt. I samma takt som kolonin vidareutvecklas minskar så småningom kapitalprofiterna. Har den bördigaste och gynnsammast belägna jorden väl tagits helt i besittning, så kan man genom uppodling av de till sin bördighet och sitt läge sämre markområdena numera blott uppnå en mindre profit och sedan blott uppbringa en lägre ränta på det kapital som användes på detta sätt. I de flesta av våra kolonier har i överensstämmelse därmed ... räntefoten sjunkit anmärkningsvärt." (sid. 187-189)

Detta är, fastän resonerat på annat sätt, en av grundvalarna för Ricardos förklaring av profitens fall. På det hela taget förklarar Smith här allting genom kapitalens konkurrens, med vilkas accroissement <tillväxt> profiten faller och med vilkas minskning den stiger, och därefter stiger eller sjunker då omvänt också arbetslönen.

||556| "Just som en minskning av samhällets kapitaltillgångar eller av den fond som är avsedd att upprätthålla näringslivet sänker arbetslönerna, så höjer den också kapitalprofiterna och följaktligen penningräntan. Genom sänkningen av arbetslönerna kan ägarna av det kapital som återstår för samhället föra sina varor i marknaden med mindre kostnader än förut; och eftersom numera mindre kapital användes för leveranser av varor till marknaden, är de i stånd att sälja dem dyrare." (sid. 191, 192)

[Smith] talar sedan om den högsta och lägsta möjliga taux <[profit-]kvoten>.

"Den högsta kvoten" är den "som av priset för de flesta varor förtär allt vad som skulle tillfalla jordräntan och som lämnar kvar blott vad som förslår till betalning av det arbete som har tillverkat varorna och fört dem i marknaden - och det till den lägsta taxa till vilken arbete någonsin kan avlönas, d.v.s. motsvarande arbetarens blotta livsuppehälle." (sid. 197, 198)

"Den lägsta vanliga profitkvoten måste alltid uppgå till något mera än vad som är tillräckligt för att ersätta de tillfälliga förluster som varje kapitalplacering är utsatt för. Det är detta överskott allena som utgör den rena eller nettoprofiten." (sid. 196)

Smith karakteriserar in fact <faktiskt> själv vad han säger om the "natural tax of profit":

"Köpmännen i Storbritannien betraktar den dubbla räntan som en god, rimlig, rättvis profit. Med dessa uttryck menar jag inte någonting annat än en vanlig och bruklig profit." (sid. 198)

Och faktiskt kallar Smith denna "profit commun et d'usage" <"vanliga och brukliga profit"> visserligen varken modéré <måttlig> eller honnête <hederlig>, utan han benämner den "natural tax of profit", men säger oss ingalunda vad det är för någonting eller hur det bestämmes, fastän vi skall bestämma the "natural price" of the commodity <varans "naturliga pris"> förmedelst denna "natural tax of profit".

"I länder med snabbt växande välstånd kan den låga profitkvoten uppväga de höga arbetslönerna i många varors pris och sätta dessa länder i stånd att sälja sina varor precis lika billigt som sina mindre prospererande grannar, där arbetslönerna kanske är lägre." (sid. 199)

Låga profiter och höga löner står här inte i växelverkan med varandra, utan samma orsak - the quick growth or accumulation of capital <kapitalets snabba tillväxt eller ackumulation> - åstadkommer bådadera. Båda ingår i priset, de konstituerar det. Om således de ena är höga medan de andra är låga, så förblir priset detsamma etc.

Smith uppfattar här profiten helt som surcharge <pålägg>, ty han säger vid kapitlets slut:

"I realiteten tenderar höga profiter mycket mera än höga löner att höja produktens pris." (sid. 199) Om t.ex. lönerna för alla i les fabriques des toiles <linnevävsfabrikerna> sysselsatta arbetare stiger med 2 deniers (pence) per dag, så skulle detta förhöja priset för ett "stycke linneväv" blott med så många 2 d som antalet sysselsatta arbetare, "multiplicerat med antalet använda arbetsdagar. Denna del av varupriset, som utgörs av lön, stiger alla de olika tillverkningsstadierna igenom blott i aritmetisk proportion till löneökningen. Men om profiterna för alla de olika arbetsgivarna för de omnämnda arbetarna ökar med 5 procent, förhöjes den del av varupriset som utgörs av profit alla de olika tillverkningsstadierna igenom i geometrisk proportion till profitökningen ... Löneökningen inverkar på varuprisernas höjning på samma sätt som den enkla räntan på ökningen av skulder. Profitökningen verkar på liknande sätt som ränta på ränta." (sid. 200, 201)

Vid slutet av detta chapter <kapitel> säger Smith oss också varifrån han har fått hela denna åsikt att varans pris - eller dess värde - bildas av lönernas och profiternas värden, nämligen från les amis du commerce <handelns vänner>[59*], från de i praktiken konkurrensfrälsta.

"Våra köpmän och fabriksherrar besvärar sig mycket över de dåliga verkningarna av höga löner, att de driver upp priserna och följaktligen inkräktar på den in- och utländska avsättningen av deras varor. Om de dåliga verkningarna av höga profiter yttrar de sig inte. När det gäller ||557| de förkastliga konsekvenserna av deras egna vinster tiger de. De klagar bara över andra." (sid. 201)

Kap X "Des salaires et des profits dans les divers emplois du travail et des capitaux". Detta berör bara detaljer, är således the chapter om konkurrensen och på sitt sätt mycket bra. Helt exoteriskt.

{Produktivt och improduktivt arbete:

"Följaktligen är lotterispelet inom de juridiska yrkena långt ifrån absolut rättvist. Liksom många andra fria och hedervärda yrkesgrenar är de med avseende på penninginkomsterna tydligen underbetalda." (vol I, bok I, kap X, sid 216, 217)

Likaså säger han om soldaterna:

"Deras sold är lägre än vanliga arbetares lön, medan strapatserna under deras dagliga tjänstgöring är mycket större." (vol I, bok I, kap X, sid. 223)

Om flottans matroser:

"Sjömännens skicklighet och färdighet är vida större än nästan alla andra hantverkares, och hela deras liv är utan avbrott skådeplatsen för mödor och faror ... Deras lön är inte högre än vanliga hamnarbetares lön, som reglerar sjömännens lönenivå." (vol I, bok I, kap X, sid. 224)

Ironiskt:

"Utan tvivel skulle det vara otillbörligt att jämföra en pastorsadjunkt eller en kyrkoherde med en vanlig hantverksgesäll. Likväl kan man utan tvekan hysa den åsikten att en pastorsadjunkts eller en kyrkoherdes betalning och en gesälls lön är av samma art." (vol I, bok I, kap X, sid. 271)

Les "gens-de-lettres" <De "lärde"> betecknar han uttryckligen som underpaid <underbetalda> till följd av deras för stora antal och han påminner om att före uppfinningen av l'imprimerie <boktrycket> "étudiant et mendiant" <"student och tiggare"> (vol I, kap X, sid. 276, 277) var identiska och han tycks tillämpa det in a certain sense <i viss mening> på les gens-de-lettres.}

Kapitlet är fullt av skarpa iakttagelser och betydelsefulla påpekanden.

"I ett samhälle eller en region är de genomsnittliga och vanliga profitkvoterna i de olika investeringssfärerna varandra mycket mera lika än penninglönerna för olika slags arbeten." (a.a. sid. 228)

"Genom att erbjuda större kapital en placeringsmöjlighet sänker marknadens ökande omfång den skenbara profiten; men eftersom härför erfordras leveranser från längre håll ökar den tillverkningskostnaderna. Minskningen av den ena och ökningen av de andra tycks upphäva varandra i de flesta fall" (i fråga om sådana artiklar som bröd, kött etc.). (a.a. sid. 232)

"I de mindre städerna och landskommunerna kan handeln på grund av marknadens begränsning inte alltid expandera i samma grad som kapitalet. Därför kan en bestämd persons profitkvot på dylika orter visserligen vara mycket hög, men summan eller totalbeloppet av hans profit och följaktligen också av hans årliga ackumulation kan aldrig vara mycket stora. Däremot kan handeln i stora städer expandera i samma utsträckning som kapitalet växer, och den kredit som beviljas en sparsam och driftig man stiger ännu mycket snabbare än hans kapital. Hans handel utvidgas proportionellt till summan av hans kapital och hans kredit." (a.a. sid. 233)

Smith påpekar mycket riktigt i fråga om de falska statistiska framställningarna av arbetslönen, t.ex. på 1500- och 1600-talen, att lönerna här t.ex. bara var för cottiers <torpare> som under den tid de inte var sysselsatta på sina cottages <torp> eller för sina maîtres <herrar> (som gav dem en stuga, "en liten köksträdgård, litet gräs som foder för en ko och kanske en eller två acres[56*] mager jord" och en mycket dålig lön när de sysselsatte dem)

"ställde sin överskjutande tid till förfogande för envar mot ett litet vederlag och arbetade för mindre lön än andra arbetare". (sid. 241) "Dags- eller veckoersättningen tycks emellertid ha betraktats som totallön av många författare som samlat ihop förgångna tiders arbets- och livsmedelspriser och funnit ett nöje i att framställa bådadera som underbart låga." (sid. 242)

Han påpekar överhuvudtaget allmänt riktigt:

"Denna likhet i summan av för- och nackdelar inom de olika sysselsättningssfärerna för arbete och kapital kan förekomma endast då de som ägnar sig åt dem, utövar dem som sin enda eller huvudsakliga sysselsättning." (sid. 240)

Förresten har detta - speciellt i fråga om the agricultural wages <lönerna i jordbruket> så snart som time blir precious <tiden blir dyrbar> - redan rätt så bra utretts av Steuart[73].

||558| Angående stadskapitalets ackumulation under medeltiden anmärker Smith i detta kapitel mycket riktigt att den huvudsakligen beror på exploateringen av the country <landsbygden> (såväl genom le commerce <handeln> som genom les métiers <hantverken>) (Ockrarna kom till. Också redan la haute finance <storfinansen>; kort sagt penninghandlarna.)

"Genom dylika regleringar var visserligen varje grupp" (inom städernas skrån) "förpliktad att köpa de varor den behövde förvärva från andra [grupper] inom staden något dyrare än den annars skulle ha gjort, men i gengäld sattes den i stånd att i samma mån sälja sina egna varor dyrare. I detta avseende var saken 'lika lång som bred' som man säger. Vid handeln de olika grupperna inom staden emellan fanns det genom dessa regleringar ingen som förlorade något. Men vid handeln med landsbygden gjorde alla stora vinster. Och detta slags affärer underhåller och berikar varje stad. Varje stad får hela sitt livsuppehälle och alla råvaror för hantverk och industri från landsbygden. Den betalar båda huvudsakligen på två sätt: för det första genom att återsända en del av de bearbetade och förädlade råvarorna till landsbygden, varigenom deras pris stiger med arbetarnas löner och mästarnas eller de omedelbara arbetsgivarnas profiter; för det andra genom att till landsbygden leverera en del av de råvaror eller hantverksprodukter som införts av staden antingen från andra länder eller från avlägsna delar av det egna landet, varigenom dessa varors ursprungliga pris likaledes förhöjes med åkarnas eller sjömännens löner och med profiterna för de köpmän som sysselsätter dessa arbetare. Förtjänsten av den förra av dessa båda affärsgrenar utgör den vinst som staden får genom sina tillverkningar. Den senare grenens förtjänst utgör inrikes- och utrikeshandelns vinst. Arbetarnas löner och de olika arbetsgivarnas profiter utgör totalsumman som dessa båda branscher vinner. Om några regleringar således leder till en förhöjning av löner och profiter utöver den nivå som eljest skulle vara förhanden, så sätter de staden i stånd att med ett mindre kvantum av sitt arbete köpa produkten av en större arbetsmängd från landsbygden."

{Här återvänder Smith sålunda till det riktiga bestämmandet av värdet. Se a.a. vol I, bok I, kap X, sid. 259. Bestämmandet av värdet genom la quantité du travail <arbetskvantiteten>. Detta skall anföras som exempel när hans utredning av mervärdet behandlas. Om priserna för de varor som bytes mellan stad och landsbygd är så beskaffade att de representerar quantités égales du travail <lika mängder arbete>, så är de lika med deras värden. Profit och lön på bägge sidor kan således inte bestämma dessa värden, utan uppdelningen av dessa värden bestämmer profit och lön. Följaktligen finner Smith också att staden, som byter en mindre quantité du travail mot landsbygdens större, tar hem surplusprofit och surpluslön i sitt mellanhavande med landsbygden. Detta skulle inte vara fallet om staden inte sålde sin vara till landsbygden över dess värde. I så fall skulle "profits et salaires" inte stiga "au dessus de ce qu'ils devraient être naturellement" <"utöver vad de naturenligt borde vara">. Är profit och lön således ce qu'ils doivent être naturellement <vad de naturenligt skall vara>, så bestämmer de inte varans värde utan de bestämmes genom detta värde. Profit och lön kan sedan bara framgå ur en delning av varans givna värde såsom en förutsättning för dem, men detta värde kan inte framgå, inte resultera ur profiter och löner såsom utgångspunkt för bestämmandet av detta [värde] självt.}

"De förskaffar stadens köpmän och hantverkare en fördel gentemot jordägarna, farmarna och lantarbetarna och förstör den naturliga jämvikt som annars skulle råda i den handel som idkas mellan stad och landsbygd. Den totala årsprodukten av samhällets arbete delas årligen upp på dessa båda människogrupper. Med hjälp av dylika" (av staden instiftade) "regleringar erhåller stadsborna en större del därav än vad som eljest skulle falla på deras lott, och lantborna erhåller en mindre andel. Det pris som staden faktiskt betalar för livsmedel och råvaror som den årligen inför är sammansatt av den mängd hantverks- och andra varor som den årligen säljer. Ju dyrare dessa senare säljes desto billigare köpes de förra. Stadens näringsflit blir mera, och landsbygdens näringsflit mindre vinstgivande." (sid. 258-260)

Om således, efter Smiths framställning, stadens och landsbygdens varor även såldes i proportion av la quantité du travail som på ömse håll ingår i dem, så skulle de säljas till sina värden, och profiten och lönen på båda sidor skulle således inte kunna bestämma dessa värden utan de skulle bestämmas genom dem. Utjämningen av profiterna - olika på grund av kapitalens olika organiska sammansättning - angår oss här inte eftersom den, i stället för att åstadkomma en differens i profiterna, gör dem mera lika.

||559| "Emedan stadsborna är församlade på en ort, kan de lätt sluta sig samman. De obetydligaste i städer bedrivna näringarna har i överensstämmelse därmed organiserat sig på den ena eller andra orten i skrån." (sid. 261) "Lantborna lever kringspridda på ställen som är avlägsna från varandra och kan fördenskull inte lätt sammansluta sig. De har aldrig organiserat sig i skrån och skråandan har heller aldrig fått fotfäste hos dem. Man har aldrig ansett en lärlingstid vara behövlig för att utbilda någon för jordbruket, landsbygdens huvudnäring." (sid. 262)

Vid detta tillfälle kommer Smith in på nackdelarna med "arbetets delning". Bonden bedriver en intelligentare hantering än fabriksarbetaren som är underkastad arbetets delning.

"Ledningen av arbeten som modifieras med varje omslag i väderleken och många andra tillfälligheter erfordrar större sakkunskap och omtänksamhet än ledningen av arbeten som alltid är desamma eller nästan desamma." (sid. 263)

Arbetets delning utvecklar arbetets samhälleliga produktivkraft eller det samhälleliga arbetets produktivkraft, men på bekostnad av arbetarens allmänna produktivförmåga. Och han konfronteras därför också med denna stegring av den samhälleliga produktivkraften som stegrad produktivkraft - inte av sitt arbete utan av den makt som behärskar det, av kapitalet. Om stadens arbetare är mera utvecklad än landsbygdens, så beror det endast på det faktum att hans arbetssätt för med sig att han får leva samhälleligt, medan den andres arbetssätt tvingar honom att leva direkt med naturen.

"Den överlägsenhet som städernas näringsliv överallt i Europa äger gentemot landsbygdens beror inte helt och hållet på skråna och deras lagar. Den främjas genom många andra reglementeringar. De höga tullarna på utländska hantverks- och industriprodukter och på alla genom främmande köpmän importerade varor verkar i samma riktning." (sid. 265) Dessa "reglementeringar skyddar dem" (städerna) "mot konkurrensen från utlandet". (a.a.)

Detta är en operation, inte längre av stadsbourgeoisin, utan av den redan som corps de nation <huvuddel av nationen> eller åtminstone som riksständernas tredje stånd eller som underhus på nationell skala lagstiftande bourgeoisin. Stadsbourgeoisins särdrag - inriktat mot landsbygden - är acciser och avgifter vid stadsportarna, överhuvudtaget de indirekta skatterna som har sitt ursprung i städerna (se Hüllmann), medan de direkta har sitt ursprung på landsbygden. Det skulle kunna förefalla som om acciserna t.ex. vore en skatt som staden indirekt pålägger sig själv. Lantbon måste förskottera den men får den återbetald i produktens pris. Detta var emellertid inte fallet under medeltiden. Efterfrågan från staden på hans produkter - i den mån han överhuvudtaget förvandlade dessa till varor och pengar - var för det mesta tvångsmässigt begränsad till stadens maktsfär, så att han inte hade någon möjlighet att höja priset för sin produkt med hela beloppet av stadens skatt.

"I Storbritannien tycks överlägsenheten av stadens näringsliv över landsbygdens tidigare ha varit större än för närvarande. Jordbruksarbetets löner närmar sig fabriksarbetets, och profiterna på det i jordbruket placerade kapitalet närmar sig handels- och industrikapitalets, och detta i högre grad än de lär ha gjort under det förra seklet" (1600-talet) "resp i början av det nuvarande seklet" (1700-talet). "Denna förändring kan betraktas som en nödvändig om än mycket senkommen följd av den utomordentliga uppmuntran som städernas näringsliv åtnjutit. Det kapital som anhopas här blir med tiden så stort att det inte längre kan placeras med den gamla profiten inom sin egen näringsgren. Denna näring har som alla andra sina gränser och kapitaltillväxten reducerar med nödvändighet profiten eftersom den skärper [konkurrensen]. Profiternas minskning i staden tvingar kapital till landsbygden, där det, genom att skapa en ny efterfrågan på jordbruksarbete, automatiskt driver upp dess löner. Det breder sedan ut sig, om jag får säga så, över jordens och markens yta, och genom sin placering i jordbruket återställes det delvis till landsbygden, på vars bekostnad det ursprungligen i stor utsträckning ackumulerats i städerna.'' (sid. 266, 267)

I kap XI av bok I försöker Smith nu att bestämma the natural tax of rent <den naturliga nivån för jordräntan>, för det tredje element som konstituerar varans värde. Vi skall spara detta så länge tills vi först än en gång återvänt till Ricardo.

Så mycket är klart av det föregående: När A Smith identifierar varans natural price eller cost-price med dess value, så sker detta efter att han dessförinnan övergivit sin korrekta åsikt om value och bytt ut den mot den som tränger sig på, emanerar ur konkurrensens fenomen. I konkurrensen framstår the cost-price, inte the value, såsom det som reglerar the market prices, så att säga såsom det immanenta priset - såsom varornas värde. Men i konkurrensen framstår detta kostnadspris självt såsom återgivet genom den givna genomsnittsnivån av lön, profit och jordränta. Dessa försöker Smith följaktligen att fastställa fristående, oberoende av varans värde och fastmer som element av the natural price. Men Ricardo, vars huvudsakliga ärende är att vederlägga denna villfarelse hos Smith ||560|, accepterar dess nödvändiga men för honom själv i konsekvensens namn omöjliga resultat - identitet of values and cost-prices.

 


[FEMTONDE KAPITLET]

Ricardos teori om mervärdet

[B. Ricardo om mervärde]


1. Arbetets kvantum och arbetets värde

[||XII-650|] Ricardo inleder genast kap I "On Value" med överskriften till avsnitt I:

"Värdet av en vara eller kvantiteten av en annan vara mot vilken den bytes ut är beroende av den proportionella mängd arbete som behövs för dess produktion, men inte av det högre eller lägre vederlag som betalas för detta arbete."

På samma manér som karakteriserar hela hans undersökning inleder Ricardo här sin bok med att säga att bestämmandet av varornas värde genom arbetstid inte motsäger lönen eller den varierande ersättningen för denna arbetstid eller detta arbetskvantum. Han vänder sig från första början emot A Smiths förväxling mellan bestämmandet av varornas värde genom the proportional quantity of labour required for their production and the value of labour <den relativa kvantiteten arbete som kräves för deras produktion och arbetets värde> (eller the compensation of labour <ersättningen för arbetet>).

Det är klart att den proportionella kvantitet arbete som ingår i två varor A och B absolut inte påverkas av om de arbetare som producerar A och B erhåller mycket eller litet av produkten av sitt arbete. Värdet av A och B är bestämt genom det kvantum arbete som deras produktion kostar, men inte genom arbetets kostnad för the owners <ägarna> av A och B. Arbetskvantum och arbetsvärde är två olika ting. Det kvantum arbete som ingår i A resp B har ingenting att göra med hur mycket i A och B ingående arbete som A:s och B:s ägare har betalt eller själva uträttat. A och B bytes inte ut i proportion till det betalda arbete, utan i proportion till den totala kvantitet arbete - betalt och obetalt - som ingår i dem.

"A Smith, som bestämde bytesvärdets ursprungliga källa så noga och som följaktligen var förpliktad att påstå att alla ting alltefter den större eller mindre mängd arbete som nedlagts på dem är mer eller mindre värdefulla, har själv också uppställt en annan måttstock för värdet och förklarar att ting är mer eller mindre värdefulla allteftersom de utbytes mot en större eller mindre enhet av detta normalmått ... som om dessa vore två likvärdiga begrepp och som om just därför att någons arbete blivit dubbelt så produktivt och han följaktligen kan producera den dubbla kvantiteten av en vara, vederbörande ovillkorligen skulle vara i stånd att för det" (nämligen för sitt arbete) "byta till sig det dubbla av den tidigare mängden. Om detta verkligen vore riktigt, om arbetarens vederlag alltid motsvarade det han producerar, så skulle den på en vara nedlagda mängden arbete och den kvantitet arbete som kan köpas med denna vara, vara lika, och vardera skulle tillförlitligt kunna mäta andra tings förändringar. De är emellertid inte lika." (sid. 5)

A Smith påstår inte någonstans that "these were two equivalent expressions" <att "dessa vore två likvärdiga begrepp">. Han säger tvärtom: Eftersom arbetarens lön i den kapitalistiska produktionen inte längre är lika med hans produkt, eftersom således det kvantum arbete som en vara kostar och det kvantum vara som arbetaren kan köpa med detta arbete är två olika ting, just därför upphör den relativa kvantitet arbete som ingår i varor att bestämma deras värde, bestämmes tvärtom detta värde genom the value of labour <värdet av det arbete>, genom det kvantum arbete, som jag kan köpa, kommendera, med en bestämd mängd varor. Därför blir the value of labour värdenas mått i stället för the relative quantity of labour <den relativa kvantiteten arbete>. Ricardo svarar A Smith korrekt att den relativa kvantitet arbete som ingår i två varor inte alls påverkas av hur mycket av dessa kvantiteter arbete som tillfaller arbetarna själva, hur detta arbete avlönas, att det således - om the relative quantity of labour var varuvärdenas mätare före arbetslönens tillkommande (en lön som skiljer sig från själva produktens värde) - inte alls finns någon anledning varför den [denna relative quantity of labour] inte skulle förbli det efter arbetslönens tillkommande. Han svarar riktigt att A Smith kan använda båda uttryck så länge de är ekvivalenta, men att detta inte är någon anledning att använda det felaktiga uttrycket i stället för det riktiga så snart de har upphört att vara ekvivalenta.

Men därmed har Ricardo ingalunda löst det problem som är den innersta kärnan i A Smiths motsägelse. Value of labour och quantity of labour förblir "equivalent expressions" såvitt det är fråga om objektiverat arbete. ||651| De upphör att vara det så snart objektiverat arbete bytes ut mot levande arbete.

Två varor bytes ut i proportion till det arbete som är objektiverat i dem. Lika kvantiteter objektiverat arbete bytes jämnt ut mot varandra. Arbetstiden är deras standard measure <normalmått>, men just fördenskull är de "more or less valuable, in proportion as they will exchange for more or less of this standard measure" <"mer eller mindre värdefulla allteftersom de bytes ut mot mer eller mindre av detta normalmått">. Om en arbetsdag ingår i varan A, så bytes den ut mot vilket kvantum vara som helst vari likaledes en arbetsdag ingår, och den är "more or less valuable" i den proportion som den bytes ut mot mera eller mindre objektiverat arbete i andra varor, ty denna bytesproportion uttrycker, är identisk med det relativa kvantum arbete som ingår i den själv.

Men nu är lönarbete vara. Det är till och med den grundval varpå produktionen av produkterna som varor äger rum. Värdelagen är inte tillämplig på det. Således styr denna överhuvudtaget inte den kapitalistiska produktionen. Här föreligger en motsägelse. Detta är det ena problemet för A Smith. Det andra, som vi möter senare mera utvecklat hos Malthus, är att utnyttjandet av en vara (som kapital) inte står i proportion till det arbete som ingår i den, utan till det främmande arbete som den kommenderar, till det herravälde den ger över mera främmande arbete än det arbete som ingår i den själv. Detta ger in fact <faktiskt> en andra dold orsak att hävda: med uppkomsten av den kapitalistiska produktionen bestämmes varornas värde inte genom det arbete som ingår i dem utan genom det levande arbete som de kommenderar, således genom arbetets värde.

Ricardo svarar helt enkelt att så är det nu en gång i den kapitalistiska produktionen. Han inte bara slår slint att lösa problemet. Han skönjer det inte ens hos A Smith. I överensstämmelse med hela uppläggningen av sin undersökning nöjer han sig med att fastslå att arbetets varierande värde - kort sagt arbetslönen - inte upphäver värdebestämningen av de från själva arbetet åtskilda varorna genom det relativa arbetskvantum som ingår i dem. "They are not equal" <"De är inte lika">, nämligen "the quantity of labour bestowed on a commodity, and the quantity of labour which that commodity would purchase" <"den kvantitet arbete som nedlagts på en vara och den kvantitet arbete som kan köpas för denna vara">. Han nöjer sig med att konstatera detta faktum. Men varigenom skiljer sig varan arbete från andra varor? Den ena är levande arbete, den andra objektiverat arbete. Således bara två olika former av arbete. Varför gäller då för det ena en lag som inte gäller för det andra, eftersom skillnaden blott är formell? Ricardo svarar inte, han väcker inte ens frågan.

Det hjälper inte heller att han säger:

"Är inte arbetets värde ... föränderligt eftersom det - i likhet med alla andra ting" (vill säga varor) - "inte enbart påverkas av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, vilket ovillkorligen förändras med varje förändring av samhällets struktur, utan också av det varierande priset för livsmedel och andra livsförnödenheter för vilka arbetslönerna ges ut?" (sid. 7)

Att the price of labour <arbetets pris> liksom andra varors pris changerar med demand och supply <efterfrågan och tillgång>, bevisar enligt Ricardo inte någonting när det är fråga om the value of labour, lika litet som denna prisförändring genom supply och demand bevisar någonting när det är fråga om the value of other commodities <andra varors värde>. Men att the "wages of labour" <"arbetslönerna"> - vilket är blott ett annat uttryck för value of labour - påverkas av "the varying price of food and other necessaries, on which the wages of labour are expended" <"det varierande priset för livsmedel och andra förnödenheter, för vilka arbetslönerna ges ut">, klarlägger lika litet varför the value of labour bestämmes (eller tycks bestämmas) annorlunda än the value av andra commodities. Ty också dessa påverkas av the varying price of other commodities which enter into their production, against which they are exchanged <det varierande priset för andra varor som ingår i deras produktion, mot vilka de bytes ut>. Och the expenditure of the wages of labour upon food and necessaries <utgivandet av arbetslönerna för livsmedel och förnödenheter> betyder väl ingenting annat än the exchange av the value of labour against food and necessaries <utbytet av arbetets värde mot livsmedel och förnödenheter>. Frågan är ju den: varför bytes labour och de varor, mot vilka det bytes ut, inte i överensstämmelse med värdelagen, inte i förhållande till de relativa arbetskvantiteterna?

Ställd på detta sätt - med värdelagen som förutsättning - är frågan i sig själv omöjlig att besvara och den är det därför att labour som sådant konfronteras med varan, ett bestämt kvantum omedelbart arbete som sådant med ett bestämt kvantum objektiverat arbete.

Denna svaghet i Ricardos utredning har, som vi skall se senare, bidragit till upplösningen av Ricardos skola och till tarvliga hypoteser.

||652| Wakefield säger med rätta:

"Om man behandlar arbete som en vara och kapital, d.v.s. produkten av arbete, som en annan vara, så skulle - om dessa båda varors värden bestämdes genom lika mängder arbete - en given mängd arbete under alle förhållanden bytas ut mot en sådan mängd kapital som frambringats genom samma mängd arbete; förgånget arbete skulle alltid bytas ut mot samma mängd kapital som nuvarande arbete. Men arbetets värde i förhållande till andra varor bestämmes - åtminstone såvitt lönen utgör en andel i produkten - inte genom lika mängder arbete utan genom förhållandet mellan tillgång och efterfrågan." (E G Wakefield, not till sid. 230 i vol I av hans utgåva av A Smiths "Wealth of Nations", London 1836)

Detta är också en av Baileys käpphästar; att ta reda på senare. Också Say som är mycket glad över att supply och demand här plötsligen skall vara avgörande.

Till 1. Återstår att tillägga: Kap I, avsn 3 bär följande överskrift:

"Inte blott det omedelbart på varor nedlagda arbetet påverkar varuvärdet utan också det arbete som har nedlagts på redskap, verktyg och byggnader, vilka understöder det omedelbart utförda arbetet." [David Ricardo, "On the principles ...", London 1821, sid. 16]

En varas värde är sålunda bestämt såväl genom det kvantum objektiverat (förgånget) arbete som kräves för dess produktion som genom det kvantum levande (nuvarande) arbete som kräves för dess produktion. Med andra ord: kvantiteter arbete påverkas inte alls av den formella skillnaden om arbetet är objektiverat eller levande, förgånget eller nuvarande (omedelbart) arbete. Om denna skillnad är ovidkommande vid bestämmandet av varornas värden, varför blir den då av så avgörande betydelse när förgånget arbete (kapital) bytes mot levande arbete? Varför skulle den upphäva värdelagen här i detta fall, då skillnaden som sådan - såsom det visar sig i fråga om varan - är ovidkommande för bestämmandet av värdet? Ricardo besvarar inte den frågan, han inte ens väcker den.

2. Arbetsförmågans värde. Value of labour

För att bestämma mervärdet måste Ricardo, liksom fysiokraterna, A Smith m.fl., först bestämma arbetsförmågans värde eller - som han säger efter A Smith och dennes föregångare - the value of labour.

Hur bestämmes nu arbetets värde eller natural price? Enligt Ricardo är nämligen the natural price ingenting annat än the monetary expression of value <penninguttrycket för värdet>.

"Liksom alla andra ting som köpes och säljes och vars mängd kan öka eller minska" (d.v.s. liksom alla andra varor) "har också arbetet sitt naturliga pris och sitt marknadspris. Arbetets naturliga pris är det pris som erfordras för att för arbetarna, den ene som den andre, möjliggöra att livnära sig och att säkra existensen av sitt stånd utan förökning eller förminskning." (Borde vara: with that rate of increase required by the average progress of production <med den tillväxtkvot som kräves för produktionens genomsnittliga tillväxt>.) "Arbetarens förmåga att underhålla sig och sin familj, vilken senare är nödvändig för att bibehålla arbetarnas antal ..., är beroende av priset för de livsmedel, livsförnödenheter och livets trevligheter, vilka erfordras för underhållet av arbetaren och hans familj. Arbetets naturliga pris kommer att stiga vid en förhöjning av livsmedlens och livsförnödenheternas pris och att sjunka vid dessa prisers fall." (sid. 86)

"Detta borde inte uppfattas så som om arbetets naturliga pris, även om det uttryckes i livsmedel och för livet nödvändiga bruksvaror, vore absolut konstant och oföränderligt. Det varierar vid olika tider i samma land och är mycket olika i olika länder. Det beror på ett avgörande sätt av folkets seder och bruk." (sid. 91)

The value of labour är således bestämt genom de i ett givet samhälle traditionellt erforderliga livsförnödenheterna för arbetarnas underhåll och fortplantning.

Men varför? Enligt vilken lag är the value of labour så bestämt?

Ricardo ger faktiskt inget annat svar än att lagen om supply and demand reducerar arbetets genomsnittspris till de (i ett givet samhälle) för arbetarens underhåll (fysiskt eller socialt) nödvändiga livsförnödenheterna ||653|. Han bestämmer värdet här, i en av grundvalarna för hela systemet, genom tillgång och efterfrågan, såsom Say skadeglatt påpekar. (Se Constancios översättning.)

Han borde ha talat om arbetsförmåga i stället för arbete. Men därmed skulle också kapitalet ha framstått såsom de materiella arbetsbetingelser som framträder som en självständig makt gentemot arbetaren. Och kapitalet skulle då genast ha framstått som ett bestämt samhälleligt förhållande. Men för Ricardo skiljer det sig blott som "accumulated labour" från "immediate labour" <"ackumulerat arbete" från "omedelbart arbete">. Och det är då något blott materiellt, blott ett element i arbetsprocessen, varur förhållandet mellan arbetare och kapital, wages and profits, aldrig någonsin kan utvecklas.

"Kapital är den del av ett lands rikedom som användes för produktionen och som består av livsmedel, kläder, verktyg, råmaterial, maskineri o.s.v., ting som behövs för att arbetet skall ge resultat." (sid. 89) "Mindre kapital, vilket är detsamma som mindre arbete ..." (sid. 73) "Arbete och kapital, d.v.s. anhopat arbete." (a.a. sid. 499)

Det hopp som Ricardo här gör har Bailey riktigt haft på känn:

"Ricardo, nog så snillrik, undviker en svårighet som vid första ögonkastet tycks stå hindrande i vägen för hans teori, att värdet är beroende av den i produktionen använda arbetsmängden. Håller man strängt fast vid denna princip, så följer därav att arbetets värde är beroende av den arbetsmängd som använts för dess produktion - vilket är uppenbart nonsens. Genom en skicklig vändning gör Ricardo därför arbetets värde beroende av den mängd arbete som kräves för lönens produktion; eller, för att använda hans egna ord, han påstår att arbetets värde borde beräknas efter den arbetsmängd som behövs för lönens produktion, varmed han menar den arbetsmängd som är nödvändig för produktionen av de pengar eller den vara som arbetaren får. Lika väl skulle man kunna säga att värdet av tyg inte bör beräknas efter den arbetsmängd som användes för dess produktion utan efter den arbetsmängd som har använts för produktionen av det silver mot vilket tyget bytes ut." (sid. 50, 51, [S. Bailey,] "A Critical Dissertation on the Nature, Measures, and Causes of Value etc.", London 1825)

Denna invändning är korrekt efter bokstaven. Ricardo skiljer mellan nominal and real wages. Nominal wages är arbetslönen uttryckt i pengar, d.v.s. money wages.

Nominal wages is "det antal pund som årligen betalas till arbetaren", men real wages is "det antal arbetsdagar som behövs för att vinna dessa pund". (Ricardo a.a. sid. 152)

Eftersom the wages är = the necessaries av the labourer <arbetarens livsförnödenheter> och värdet av dessa wages (av the real wages) är = värdet av dessa necessaries, så är tydligen också värdet av dessa necessaries = the real wages, = det arbete de kan kommendera. Förändras värdet av the necessaries, så förändras värdet av the real wages. Antag att arbetarens necessaries bestode enbart av spannmål och att det för honom nödvändiga kvantum livsmedel vore 1 qr[55*] spannmål per månad. Då är värdet av hans arbetslön = värdet av 1 qr spannmål; stiger eller faller värdet av 1 qr spannmål, så stiger eller faller värdet av det månatliga arbetet. Men hur mycket värdet av 1 qr spannmål än må stiga eller falla (hur mycket eller hur litet arbete än må ingå i 1 qr spannmål), så är det alltid lika med värdet av en månads arbete.

Och här har vi den dolda orsaken till varför A Smith säger att, så snart kapitalet och följaktligen lönarbetet kommer in, reglerar inte the quantity of labour bestowed upon the produce, but the quantity of labour it can command <inte den kvantitet arbete som nedlagts på produkten utan den kvantitet arbete som den kan kommendera> dess värde. Det genom arbetstid bestämda värdet av spannmål (och of other necessaries <och av andra livsförnödenheter>) varierar; men så länge som the natural price of labour betalas, förblir det kvantum arbete som kommenderar 1 qr spannmål detsamma. Det har således ett permanent relativt värde jämfört med spannmål. Det är också därför som hos Smith value of labour och value of corn (for food - se D Hume)[74] [are] standard measures of value, because a certain quantity of corn so long as the natural price of labour is paid, commands a certain quantity of labour, whatever be the quantity of labour bestowed upon one qr of corn <hos Smith värde av arbete och värde av spannmål (som här står för livsmedel - se D Hume)[74] är normalmått för värdet, eftersom en bestämd kvantitet spannmål, så länge som det naturliga priset för arbete betalas, kommenderar en bestämd kvantitet arbete, vilken kvantitet arbete som än må ha nedlagts på 1 qr spannmål>. Samma kvantum arbete kommenderar alltid samma bruksvärde eller rather <rättare sagt> samma bruksvärde kommenderar alltid samma kvantum arbete.

På det sättet bestämmer till och med Ricardo the value of labour, its natural price <arbetets värde, dess naturliga pris>. Ricardo säger: Ett qr spannmål har mycket varierande värde fastän det alltid kommenderar samma ||654| kvantum arbete eller kommenderas av det. Ja, säger A Smith: hur mycket det genom arbetstid bestämda värdet av ett qr spannmål än må variera, arbetaren måste alltid betala (offra) samma kvantum arbete för att köpa det. Således förändras spannmålens värde men inte arbetets värde, ty 1 månads arbete är = 1 qr spannmål. Också spannmålens värde förändras endast för så vitt vi betraktar det arbete som kräves för dess produktion. Betraktar vi däremot det kvantum arbete mot vilket den bytes ut, vilket den sätter i rörelse, så förändras dess värde inte. Och därför är just the quantity of labour, against which a qr of corn is exchanged, the standard measure of value <den kvantitet arbete varemot ett qr spannmål bytes ut, normalmåttet för värdet>. Men de andra varornas värden förhåller sig till the labour som de förhåller sig till spannmålen. Ett givet kvantum spannmål kommenderar a given quantity of labour <en given kvantitet arbete>. A given quantity of every other commodity commands a certain quantity of corn <En given kvantitet av varje annan vara kommenderar en viss kvantitet spannmål>. Hence every other commodity - or rather the value of every other commodity - is expressed by the quantity of labour it commands, since it is expressed by the quantity of corn it commands, and the latter is expressed by the quantity of labour it commands <Följaktligen uttryckes varje annan vara - eller rättare sagt värdet av varje annan vara - genom den kvantitet arbete den kommenderar, eftersom den uttryckes genom den kvantitet spannmål som den kommenderar och den senare uttryckes genom den kvantitet arbete den kommenderar>.

Men hur bestämmes förhållandet av de andra varornas värde till spannmålen (necessaries)? Genom den quantity of labour they command <den kvantitet arbete de kommenderar>. Och hur bestämmes den quantity of labour they command? Genom the quantity of corn that labour commands <den kvantitet spannmål som arbetet kommenderar>. Här råkar Smith oundvikligt in i en cercle vicieux <ett cirkelslut>. (Fastän han by the by <i förbigående sagt> aldrig använder detta measure of value <värdemått> när han gör en verklig utredning.) Dessutom förväxlar han här, vilket Ricardo också ofta gör, arbetet - vilket, såsom han och Ricardo säger, är "the foundation of the value of commodities" <"grundvalen för varornas värde">, medan "the comparative quantity of labour which is necessary to their production" är "the rule which determines the respective quantities of goods which shall be given in exchange for each other" <"den relativa kvantitet arbete som är nödvändig för deras produktion" är "den norm som bestämmer de respektive kvantiteter varor som skall lämnas i utbyte mot varandra"> (Ricardo, a.a. sid. 80) - förväxlar han detta immanenta mått för värdet med det yttre måttet, med penningen, vilket förutsätter att värdet redan är bestämt.

A Smith tar miste om han därav, att ett bestämt kvantum arbete är exchangeable <kan bytas ut> mot ett bestämt kvantum bruksvärden, drar den slutsatsen att detta bestämda kvantum arbete är måttet för värdet och alltid har samma värde, medan samma kvantum bruksvärde kan representera mycket skiftande bytesvärden. Men Ricardo tar dubbelt miste genom att, för det första, inte fatta problemet som föranleder Smiths misstag; för det andra genom att själv, utan hänsyn till varuvärdenas lag och tagande sin tillflykt till the law of supply and demand <lagen om tillgång och efterfrågan>, bestämma arbetets värde, inte genom den arbetskvantitet bestowed upon the force of labour, but upon the wages allotted to the labourer <som nedlagts på [produktionen av] arbetskraften utan på [produktionen av] de löner som betalats till arbetaren>, således genom att in fact säga: arbetets värde bestämmes genom värdet av de pengar som betalas för det! Och varigenom bestämmes detta värde? Varigenom bestämmes den summa pengar som betalas? Genom det kvantum bruksvärden som kommenderar en bestämd kvantitet arbete eller kommenderas av denna, varigenom han bokstavligen hemfaller åt den inkonsekvens han själv klandrat hos A Smith.

Samtidigt hindrar detta honom, som vi sett, från att - i överensstämmelse med varuutbytets lag - begripa den specifika skillnaden mellan vara och kapital, mellan utbytet av vara mot vara och av kapital mot vara.

Det ovan anförda exemplet var detta: 1 qr spannmål är = 1 månads arbete, låt oss säga = 30 arbetsdagar. (Arbetsdagen räknad à 12 timmar.) I så fall är värdet av 1 qr spannmål < 30 arbetsdagar. If <Om> 1 qr spannmål vore produkten av 30 arbetsdagar, så skulle arbetets värde vara = arbetets produkt. Således inget mervärde och följaktligen ingen profit. Inget kapital. Således är i själva verket värdet av 1 qr spannmål, om det utgör lönen för 30 arbetsdagar, alltid < än 30 arbetsdagar. Mervärdet beror på hur mycket mindre detta värde är. Om t.ex. 1 qr spannmål är = 25 arbetsdagar, så är mervärdet = 5 arbetsdagar = 1/6 av den totala arbetstiden. Om 1 qr (= 8 bushels[60*]) är = 25 arbetsdagar, så är 30 arbetsdagar = 1 qr 13/5 [= 93/5] bushels. Värdet av de 30 arbetsdagarna (d.v.s. lönen) är således alltid mindre än värdet av den produkt vari de 30 arbetsdagarna ingår. Spannmålens värde bestämmes således inte genom det ||655| arbete den kommenderar, varemot den bytes ut, utan genom det arbete som ingår i den. Däremot bestämmes värdet av de 30 dagars arbete alltid genom 1 qr spannmål, vilket det än må vara.

3. Mervärde

Frånsett förväxlingen av labour och arbetsförmåga bestämmer Ricardo the average wages <genomsnittslönerna> eller the value of labour <arbetets värde> korrekt. Det bestämmes nämligen, säger han, varken genom de pengar eller genom de livsförnödenheter som arbetaren erhåller utan genom den arbetstid som det kostar att producera dem; genom den kvantitet arbete som är objektiverad i arbetarens livsförnödenheter. Detta kallar han the real wages. (Se senare.)

Denna definition framkommer hos honom med nödvändighet. Eftersom the value of labour bestämmes genom the value av de nödvändiga livsförnödenheter på vilka detta value is to be expended <skall ges ut>, och the value of necessaries, like that of all other commodities, is determined by the quantity of labour bestowed upon them <och värdet av livsförnödenheterna, liksom det av alla andra varor, bestämmes genom den kvantitet arbete som nedlägges på dem>, så följer därav självklart that the value of labour = the value of necessaries, = the quantity of labour bestowed upon these necessaries <att arbetets värde är = livsförnödenheternas värde, = den kvantitet arbete som lägges ned på dessa livsförnödenheter>.

Hur korrekt denna formel (frånsett den direkta konfrontationen av labour och capital) än är, så är den ändå inte till fyllest. Visserligen producerar eller - i betraktande av processens kontinuitet - reproducerar den enskilde arbetaren som ersättning för sina wages inte de produkter varav han lever {han kanske producerar produkter som inte alls ingår i hans konsumtion, och även om han producerar livsförnödenheter, producerar han tack vare arbetets delning blott a single part of necessaries, f.i. corn och gives it only one form (t.ex. den of corn, not of bread) <blott en enda del av förnödenheter, t.ex. spannmål, och ger den bara en form (t.ex. spannmålens, inte brödets)>}, men han producerar vara till värdet av sina livsförnödenheter eller han producerar sina livsförnödenheters värde. Om vi betraktar hans genomsnittskonsumtion, betyder det således: den arbetstid som ingår i de dagliga necessaries utgör en del av hans arbetsdag. Han arbetar en del av dagen för att reproducera värdet av sina necessaries; den vara som produceras under denna del av arbetsdagen har samma värde eller representerar samma kvantum arbetstid som den som ingår i hans dagliga necessaries. Det beror på värdet av dessa necessaries (således på arbetets samhälleliga produktivitet, inte på produktiviteten hos den särskilda bransch inom vilken han arbetar) hur stor del av hans arbetsdag som ägnas åt reproduktionen eller produktionen av detta värde, d.v.s. av ekvivalenten för hans livsförnödenheter.

Ricardo förutsätter naturligtvis att den arbetstid som ingår i de dagliga necessaries är = den dagliga arbetstid som arbetaren måste arbeta för att reproducera värdet av dessa necessaries. Men han för in en svårighet och han suddar ut den klara förståelsen av sakförhållandet genom att inte omedelbart framställa en del av arbetarens arbetsdag såsom ägnad åt reproduktionen av värdet av hans egen arbetsförmåga. Därur uppkommer dubbel förvirring. Mervärdets ursprung blir inte klarlagt och därför förebrår Ricardos efterföljare honom att han inte har fattat, inte har utrett mervärdets natur. Därav delvis deras skolastiska försök att förklara mervärdet. Men genom att sålunda mervärdets ursprung och natur inte uppfattas klart, betraktas surplusarbetet + det nödvändiga arbetet, kort sagt totalarbetsdagen, som en fix storhet, förbises skillnaderna i mervärdets storlek, felbedömes kapitalets produktivitet, tvånget till surplusarbetet, till det absoluta surplusarbetet å ena sidan, å andra kapitalets inneboende tendens att förkorta den nödvändiga arbetstiden [till förmån för surplusarbetet], och utvecklas således inte kapitalets historiska berättigande. Däremot hade A Smith redan uttalat den riktiga formeln. Så viktigt det var att upplösa the value in labour <värdet i arbete>, lika viktigt var det att upplösa the surplus value in surplus labour <mervärdet i merarbete>, och detta i klara ordalag.

Ricardo utgår från den kapitalistiska produktionens realitet såsom den föreligger. Arbetets värde är < än värdet av den produkt det skapar. Produktens värde är följaktligen > än värdet av det arbete som producerar den eller än värdet av the wages <lönen>. Överskottet av produktens värde utöver värdet av the wages är = mervärde. (Ricardo säger oriktigt profit men identifierar här, som nyss sagt, profit och mervärde och talar i själva verket om det senare.) För honom är det ett faktum att produktens värde är > än värdet av the wages. Hur detta faktum uppstår förblir dunkelt. Totalarbetsdagen är längre än den del av arbetsdagen som kräves för produktionen av the wages. Varför framgår inte. Totalarbetsdagens längd förutsättes därför oriktigt vara fix, varav följer direkt felaktiga konsekvenser. Mervärdets ökning eller minskning kan följaktligen enbart förklaras av den stigande eller fallande produktiviteten hos det samhälleliga arbete som producerar the necessaries. D.v.s. endast det relativa mervärdet begripes.

||656| Det är klart att, om arbetaren behövde hela sin dag för att producera sina egna livsförnödenheter (d.v.s. varor motsvarande värdet av sina egna livsförnödenheter), så skulle något mervärde inte vara möjligt och således inte någon kapitalistisk produktion och inte något lönarbete. För att detta skall kunna existera måste det samhälleliga arbetets produktivitet vara tillräckligt utvecklad, så att något överskott av totalarbetsdagen utöver den arbetstid som behövs för reproduktionen av the wages, d.v.s. surplusarbete av någon omfattning, skall kunna existera. Men det är lika klart att arbetets produktivitet vid en given arbetstid (längd av arbetsdagen), och å andra sidan att arbetsdagens längd vid en given produktivitet kan vara mycket varierande. Det är vidare klart att, om en viss utveckling av arbetets produktivitet måste förutsättas för att surplusarbete skall kunna existera, detta surplusarbetes blotta möjlighet (alltså förhandenvaron av detta nödvändiga minimum av arbetets produktivitet) ännu inte skapar dess verklighet. För att åstadkomma denna måste arbetaren först tvingas till att arbeta utöver denna längd [av den nödvändiga arbetstiden] och detta tvång utövar kapitalet. Detta saknas hos Ricardo och därav [uppstår] hela kampen om bestämmandet av normalarbetsdagen.

På ett lågt utvecklingsstadium av arbetets samhälleliga produktivitet, d.v.s. där surplusarbetet är relativt ringa, kommer den klass som lever på andras arbete överhuvudtaget att vara fåtalig i förhållande till antalet arbetare. Den kan växa väsentligt (proportionellt) i den mån produktiviteten, således det relativa surplusvärdet, utvecklas.

Det är vidare understood <förutsatt> att arbetets värde varierar mycket mellan olika tider i samma land och vid samma tid mellan olika länder. Den kapitalistiska produktionens hemvist är emellertid de tempererade zonerna. Arbetets samhälleliga produktivkraft må vara mycket outvecklad men kan ändå just i produktionen av the necessaries kompensera å ena sidan de naturliga agenternas fruktbarhet (som t.ex. jordens bördighet) och å andra sidan invånarnas anspråkslöshet (på grund av klimatet etc.) - liksom fallet är för båda delarna t.ex. i Indien. Under primitiva förhållanden kan minimilönen på grund av ännu icke utvecklade sociala behov vara mycket låg (kvantitativt efter bruksvärden räknad) men ändå kosta mycket arbete. Men även om själva det för dess produktion nödvändiga arbetet vore blott av mellanstorlek, så skulle det producerade mervärdet, uttryckt i bruksvärden - fastän det skulle stå högt i förhållande till lönen (till den nödvändiga arbetstiden), således vid en hög mervärdekvot - vara lika ynkligt (proportionellt) som själva lönen.

Låt oss anta att den nödvändiga arbetstiden är = 10, surplusarbetet = 2, totalarbetsdagen = 12 timmar. Om den nödvändiga arbetstiden vore = 12, surplusarbetet = 22/5 och totalarbetsdagen = 142/5 timmar, så skulle de producerade värdena vara mycket olika. I det första fallet = 12 timmar, i det 2:a = 142/5 timmar. Likaså mervärdenas absoluta storlekar. I det ena fallet = 2 timmar, i det andra = 22/5. Ändå skulle mervärdets eller surplusarbetets kvot vara densamma, emedan 2 : 10 = 22/5 : 12. Om det utlagda variabla kapitalet vore större i det 2:a fallet, så skulle dock det av kapitalet approprierade mervärdet eller surplusarbetet också vara det. Om surplusarbetet i det senare fallet steg med 5/5 timmar i stället för med 2/5 timmar, så att det blev = 3 timmar och totalarbetsdagen = 15 timmar, så skulle mervärdekvoten ha stigit fastän den nödvändiga arbetstiden eller minimilönen hade ökat, ty 2 : 10 = 1/5, men 3 : 12 = 1/4. Bådadera skulle kunna inträffa om minimilönen hade ökat från 10 till 12 timmar till följd av spannmålens etc. fördyring. Till och med i detta fall skulle mervärdekvoten således inte bara kunna förbli oförändrad utan amount <mängd> av och kvot för mervärdet skulle kunna öka.

Men antag att den nödvändiga arbetslönen vore = 10 som förut, surplusarbetet = 2 och alla andra förhållanden oförändrade (här således utan hänsynstagande till förminskade produktionskostnader för le capital constant). Låt arbetaren nu arbeta 22/5 timmar mera, varav han tillägnar sig själv 2 timmar, men 2/5 är surplusarbete. I detta fall kommer lön och mervärde att öka i samma grad, men lönen att representera mera än den nödvändiga arbetslönen eller den nödvändiga arbetstiden.

Om man tar en given storhet och delar den i två delar, så är det klart att den ena delen blott kan öka i den mån som den andra minskar och vice versa. Men så är ingalunda fallet vid tillväxande storheter (fluxioner). Och arbetsdagen är en sådan tillväxande storhet (så länge man inte har tillkämpat sig en normalarbetsdag). När det är fråga om dylika storheter kan båda delar öka, antingen likformigt eller olikformigt. Den enas tillväxt betingas inte av den andras avtagande och vice versa. Detta är väl det enda fall där både lön och mervärde kan tillväxa, möjligtvis också i samma grad, med avseende på bytesvärdet. Vad gäller bruksvärdet är detta självklart; detta kan öka ||657| fastän t.ex. värdet av the labour avtar. Från 1797 till 1815, då spannmålspriset i England och den nominella arbetslönen steg avsevärt, ökades antalet dagliga arbetstimmar betydligt inom de viktigaste industrierna, som också befann sig i ett hänsynslöst utvecklingsstadium, och jag tror att detta har hejdat profitkvotens fall (eftersom det har hejdat mervärdekvotens fall). Men i så fall förlänges den normala arbetsdagen under alla omständigheter och förkortas arbetarens normala livslängd, således den normala varaktigheten av hans arbetsförmåga i motsvarande grad. Detta gäller när en sådan förlängning av arbetsdagen är konstant. Är den blott temporär för att kompensera en temporär fördyring av arbetslönen, så behöver den (med undantag för barn och kvinnor) inte ha någon annan följd än att den förhindrar profitkvotens fall i de företag där en förlängning av arbetstiden efter sakens natur är möjlig. (Minst är detta möjligt i jordbruket.)

Detta har Ricardo inte alls beaktat eftersom han varken undersöker mervärdets ursprung eller det absoluta mervärdet och därför betraktar arbetsdagen som en given storhet. För detta fall är således hans lag - att mervärde och lön (han säger oriktigt profit och lön) med avseende på bytesvärdet kan stiga eller falla endast i omvänt förhållande - felaktig.

Låt oss anta [två fall], det första att den nödvändiga arbetstiden förblir densamma, dito surplusarbetet. Sålunda 10 + 2; arbetsdagen = 12 timmar, mervärdet = 2 timmar; mervärdekvoten = 1/5.

[Det andra:] den nödvändiga arbetstiden förblir densamma; surplusarbetet växer från 2 till 4 timmar. Sålunda 10 + 4 = 14 timmars arbetsdag; mervärdet = 4 timmar; mervärdekvoten = 4 : 10 = 4/10 = 2/5.

I bådadera fallen är den nödvändiga arbetstiden densamma; men mervärdet är i det andra fallet dubbelt så stort som i det första, och arbetsdagen i det andra fallet 1/6 större än i det första. Vidare skulle de producerade värdena - motsvarande arbetskvantiteterna - vara mycket olika fastän arbetslönen är densamma; i det första fallet =12 timmar, i det andra = 12 + 12/6 = 14. Det är således fel att - under förutsättning att arbetslönen är densamma (till värdet, d.v.s. den nödvändiga arbetstiden) - mervärdet som ingår i 2 varor skulle förhålla sig som de arbetskvantiteter som ingår i dem. Detta är korrekt endast om normalarbetsdagen är densamma.

Antag vidare att den nödvändiga arbetslönen på grund av ökningen av arbetets produktivkraft faller från 10 till 9 timmar (fastän den, expended <utgiven> i bruksvärden, skulle förbli constant <oförändrad>), och likaså surplusarbetstiden sjunker från 2 till 14/5 (9/5). I detta fall 10 : 9 = 2 : l4/5. Således skulle surplusarbetstiden minska i samma proportion som den nödvändiga arbetstiden. Mervärdekvoten densamma i båda fallen, ty 2 = 10/5 och l4/5 = 9/5. 14/5 : 9 = 2 : 10. Det kvantum bruksvärden som skulle kunna köpas för mervärdet skulle efter förutsättningen också förbli detsamma. (Detta skulle emellertid endast gälla för bruksvärden, the necessaries.) Arbetsdagen skulle minska från 12 till 104/5. Värdemängden som produceras i det andra fallet skulle vara mindre än i det första fallet. Och trots dessa olika arbetskvantiteter skulle mervärdekvoten i båda fallen vara densamma.

Vid utredningen av mervärdet har vi skilt på: mervärde och mervärdekvot. I betraktande av en arbetsdag är mervärdet = det absoluta antalet timmar som det representerar, 2, 3 etc. Kvoten är = förhållandet av detta antal timmar till det antal timmar som utgör det nödvändiga arbetet. Denna skillnad är mycket viktig redan av den anledningen att den indikerar arbetsdagens varierande längd. Om mervärdet = 2, så är kvoten = 1/5 när den nödvändiga arbetstiden = 10, och den är 1/6 när den nödvändiga arbetstiden = 12. I det ena fallet är arbetsdagen = 12 timmar, i det andra = 14. I det första fallet är mervärdekvoten större och ändå arbetar arbetaren ett mindre antal timmar om dagen. I det andra fallet är mervärdekvoten mindre, arbetsförmågans värde högre och ändå arbetar arbetaren ett större antal timmar under dagen. Här ser vi hur mervärdekvoten vid oförändrat mervärde (men förändrad arbetsdag) kan förändras. I det förra fallet - 10 : 2 och 9 : l4/5 - såg vi hur mervärdet självt vid oförändrad mervärdekvot (men förändrad arbetsdag) kan förändras (i det ena fallet 2, i det andra l4/5).

Tidigare (i kap 2) har jag visat att - om arbetsdagens längd är given, dito den nödvändiga arbetstiden och därmed mervärdekvoten är given - mervärdets massa beror på antalet av samma kapital samtidigt sysselsatta arbetare.[75] Detta var en tautologisk utsaga. Ty om 1 arbetsdag ger mig 2 surplustimmar, så ger mig 12 arbetsdagar 24 surplus [timmar] eller 2 surplusdagar. Satsen blir emellertid mycket viktig i samband med bestämmandet av profiten som är lika med förhållandet av mervärdet till det förskotterade kapitalet, således beroende av mervärdets absoluta storlek. Detta blir betydelsefullt emedan kapital av lika storlek men av olikartad organisk sammansättning sysselsätter olika antal arbetare och följaktligen måste producera olika mervärden och således olika profiter. Vid fallande mervärdekvot kan profiten stiga och vid stigande mervärdekvot kan profiten falla, eller profiten kan förbli densamma om mervärdekvotens stigande eller fallande kompenseras genom en motsatt ändring i antalet sysselsatta arbetare. Här ser vi genast hur ytterst felaktigt det är att identifiera lagarna ||658| för mervärdets stigande och fallande med lagarna för profitens stigande och fallande. Betraktar man enbart den enkla lagen om mervärdet, så förefaller det tautologiskt att säga att mervärdets absoluta amount <belopp> vid en given mervärdekvot (och en given arbetsdag) betingas av mängden av det använda kapitalet. Ty ökningen av denna kapitalmassa och ökningen av antalet samtidigt sysselsatta arbetare är efter förutsättningen identiska eller bara ett uttryck för samma faktum. Men när man kommer till undersökningen av profiten, där massan av det använda totalkapitalet och antalet sysselsatta arbetare är mycket varierande för kapital av samma storlek, så förstår man lagens vikt.

Ricardo utgår från varor av ett givet värde, d.v.s. från varor som representerar ett givet kvantum arbete. Och från denna utgångspunkt tycks absolut mervärde och relativt mervärde alltid sammanfalla. (Det förklarar i alla fall ensidigheten i hans förfaringssätt och passar ihop med hela hans undersökningsmetod att utgå från varornas värde såsom varande bestämt genom den arbetstid som nedlagts på dem och att sedan undersöka huruvida detta påverkas av lön, profit etc.) Skenet är emellertid bedrägligt eftersom det här inte handlar om vara utan om den kapitalistiska produktionen, om varorna som produkter av kapitalet.

Antag att ett kapital sysselsätter ett bestämt antal arbetare, t.ex. 20, och att arbetslönen är = 20 £. Låt oss, för att förenkla saken, ponera le capital fixe = 0, d.v.s. lämna det ur räkningen. Antag nu att dessa 20 arbetare spinner upp bomull för 80 £ till bomullsgarn om de arbetar 12 timmar om dagen. Om ett lb[26*] bomull kostar 1 sh, så kostar 20 lbs 1 £, och 80 £ = 1600 lbs. Om 20 arbetare spinner upp 1600 lbs på 12 timmar, så spinner de 1600/12 lbs = 1331/3 lbs på 1 timme. Om alltså den nödvändiga arbetstiden är = 10 timmar, så är surplusarbetet = 2 timmar och dessa = 2662/3 lbs bomullsgarn. Värdet av de 1600 lbs skulle vara = 104 £. Ty om 10 arbetstimmar = 20 £, så är 1 arbetstimme = 2 £ och 2 arbetstimmar = 4 £, således 12 [arbetstimmar] = 24 £. (80 £ [råmaterial] + 24 £ = 104 £.)

Men om vi antar att arbetarna arbetar 4 timmar surplustid, så är deras produkt = 8 £ (jag avser surplusvärdet som de åstadkommer, deras produkt är in fact = 28 £[76]. Totalprodukten = 1211/3 £[77]. Och dessa 1211/3 £ = 18662/3 lbs bomullsgarn. 1 lb bomullsgarn skulle fortfarande ha samma värde eftersom produktionsbetingelserna förblivit oförändrade; det skulle innehålla lika mycket arbetstid. Efter förutsättningen skulle också den nödvändiga arbetslönen förblivit konstant (dess värde, den arbetstid som ingår i den).

Vare sig dessa 18662/3 lbs bomullsgarn produceras under de förstnämnda eller under de senare betingelserna, d.v.s. med 2 eller med 4 timmar surplusarbete, så skulle de i båda fall ha samma värde. Nämligen 131/3 £ för de 2662/3 lbs bomull som ytterligare spinnes upp. Detta belopp lagt till de 80 £ för de 1600 lbs blir 931/3 £, och i båda fall 4 extra arbetstimmar av 20 man = 8 £. Sammanlagt 28 £ för arbetet, blir således 1211/3 £. Arbetslönen är i båda fall densamma. Ett lb bomullsgarn kostar i båda fall 13/10 sh. Eftersom värdet av 1 lb bomull = 1 sh, skulle i båda fall 3/10 sh = 33/5 d (eller 18/5 d) återstå för det nytillsatta arbetet i 1 lb bomullsgarn.

Ändå skulle förhållandet mellan värde och mervärde i varje lb bomullsgarn under de förutsatta omständigheterna vara mycket olika [i de båda fallen] . I det första fallet - eftersom det nödvändiga arbetet = 20 £ och surplusarbetet = 4 £, eller det förra = 10 timmar och det senare = 2 timmar - förhåller sig surplusarbetet till det nödvändiga arbetet = 2 : 10 = 2/10 = 1/5. (Likaså 4 £ : 20 £ = 4/20 = 1/5.) I de 33/5 d [= 18/5 d] för [arbetet i] 1 lb bomullsgarn ingår således i detta fall 1/5 obetalt arbete = 18/25 d eller 72/25 f[37*] = 222/25 f. I det andra fallet däremot är den nödvändiga arbetstiden = 20 £ (10 arbetstimmar) och surplusarbetet = 8 £ (4 arbetstimmar). Surplusarbetet skulle förhålla sig till det nödvändiga = 8 : 20 = 4/10 = 2/5. I de 33/5 d [= 18/5 d] för [arbetet i] 1 lb bomullsgarn ingår 2/5 av hela det obetalda arbetet, således [36/25 d = 144/25 f] = 519/25 f eller 1 d 119/25 f. Surplusvärdet i 1 lb bomullsgarn, ||659| fastän det har samma värde i båda fall och fastän samma arbetslön betalas i båda fall, är i det ena fallet dubbelt så stort som i det andra. I den enskilda varan såsom en alikvot del av produkten måste naturligtvis samma förhållande mellan värdet av arbetet och surplusvärdet gälla som i hela produkten.

I det ena fallet är det utlagda kapitalet = 931/3 £ för bomull - och hur mycket för arbetslön? Arbetslönen är här 20 £ för 1600 lbs och 31/3 £ för ytterligare 2262/3 lbs. Sålunda 231/3 £. Och totalutgiften av kapital är = 931/3 £ + 231/3 £ = 1162/3 £. Produkten = 1211/3 £. (Merutlägget av 31/3 £ [variabelt] kapital skulle inbringa blott 131/3 sh [= 2/3 £] i mervärde. 20 £ : 4 £ = 31/3 £ : 2/3 £.)

I det andra fallet däremot skulle kapitalutlägget vara blott 931/3 £ + 20 £ = 1131/3 £ och till de 4 £ mervärde skulle 4 £ komma till. Samma mängder bomullsgarn produceras i båda fall och båda har samma värde, d.v.s. de representerar lika totalkvantiteter arbete, men dessa lika totalkvantiteter arbete har satts i rörelse av kapital av olika storlek, fastän arbetslönen är densamma; däremot är arbetsdagarna av olika storlek och följaktligen är kvantiteterna av obetalt arbete olika. Om vi betraktar ett enda lb bomullsgarn i sänder, så är den arbetslön som betalas för det, eller det kvantum betalt arbete som ingår i det, olika [i de båda fallen]. Samma arbetslön är här fördelad på en större varumängd, inte därför att arbetet är mera produktivt i det ena fallet än i det andra utan därför att den totala kvantiteten obetalt surplusarbete som har satts i rörelse är större i det ena fallet än i det andra. Med samma kvantum betalt arbete produceras följaktligen i det ena fallet flera lbs bomullsgarn än i det andra, fastän lika kvantiteter bomullsgarn produceras i båda fall och representerar lika kvantiteter totalarbete (betalt och obetalt). Hade däremot i det andra fallet arbetets produktivitet ökat, så skulle värdet av 1 lb bomullsgarn under alla omständigheter (hur mervärdets förhållande till det variabla kapitalet än må gestalta sig) ha sjunkit.

I ett sådant fall vore det sålunda fel att säga att - eftersom värdet av 1 lb bomullsgarn är givet, nämligen = 1 sh 33/5 d, vidare värdet av det tillsatta arbetet är givet, nämligen 33/5 d, och arbetslönen, d.v.s. den nödvändiga arbetstiden, efter förutsättningen är densamma - att mervärdet fördenskull skulle vara detsamma och att 2 kapital under för övrigt lika omständigheter skulle ha producerat bomullsgarnet med samma profit. Det skulle vara riktigt om det handlade om 1 lb bomullsgarn, men det rör sig här om ett kapital som har producerat 18662/3 lbs bomullsgarn. Och för att få veta hur stor dess profit (d.v.s. egentligen mervärdet) är på ett lb, måste vi veta hur lång arbetsdagen är eller hur stort det kvantum obetalt arbete är (vid en given produktivitet) som detta kapital sätter i rörelse. Men det kan man inte se på den enskilda varan.

Hos Ricardo finns sålunda bara utredningen av vad jag kallat det relativa mervärdet. Han utgår ifrån (såsom också Smith och hans föregångare tycks ha gjort) att arbetsdagens storlek är given. (På sin höjd omnämnes hos Smith skillnader i arbetsdagens längd inom olika arbetsgrenar, vilka jämnar ut eller kompenserar varandra genom arbetets relativt större intensitet, svårighet, vidrighet o.s.v.) Från denna utgångspunkt utvecklar han det relativa mervärdet på det hela taget korrekt. Innan vi återger huvudpunkterna i hans utveckling först bara några citat som illustrerar Ricardos uppfattning.

"Arbetet av en miljon människor i industri och hantverk kommer alltid att producera samma värde men inte alltid samma rikedom." (a.a. sid 320)

D.v.s. produkten av deras dagliga arbete kommer alltid att vara produkten av 1 miljon arbetsdagar, innehålla samma arbetstid, vilket är fel, eller är riktigt blott om samma normalarbetsdag - med hänsyn tagen till the different difficulties etc. of different branches of labour <de olika svårigheterna etc. i olika branscher> - vore allmänt etablerad.

Men till och med då är satsen felaktig i den allmänna form vari den här formuleras. Antag att den normala arbetsdagen vore 12 timmar; att en mans årsprodukt i pengar vore = 50 £ och att penningvärdet förblev oförändrat. I detta fall vore produkten av 1 miljon man alltid 50 miljoner £ årligen. Om vi antar att det nödvändiga arbetet vore = 6 timmar, så är det för denna miljon man utgivna kapitalet årligen = 25 000 000 £. Mervärdet är dito = 25 miljoner £. Produkten skulle alltid vara 50 miljoner, vare sig arbetarna erhåller 25 eller 30 eller 40 miljoner. Men i det första fallet skulle mervärdet vara = 25 miljoner, i det 2:a = 20 miljoner och i det 3:e = 10 miljoner. Om det utlagda kapitalet utgjordes enbart av variabelt kapital, d.v.s. enbart av det kapital som ges ut i arbetslön för dessa 1 miljon man, så skulle Ricardo ha rätt. Han har därför bara rätt i det enda fall där totalkapitalet är lika med det variabla kapitalet; detta är hos honom, liksom hos A Smith, en genomgående förutsättning ||660| för såvitt han talar om hela samhällets kapital, vilken inte är förhanden hos den kapitalistiska produktionen för en isolerad trade <näringsgren> och ännu mycket mindre för hela samhällets trade.

Den del av det konstanta kapitalet som ingår i arbetsprocessen utan att ingå i den värdeskapande processen, ingår inte i produkten (i produktens värde) och angår oss följaktligen inte här där det är frågan om årsproduktens värde, hur viktigt det än må vara att ta hänsyn till denna del av det konstanta kapitalet vid bestämmandet av den allmänna profitkvoten. Men annorlunda ligger det till med den del av det konstanta kapitalet som ingår i årsprodukten. Vi har sett att en del av denna del av det konstanta kapitalet eller vad som uppträder som konstant kapital inom en produktionssfär, uppträder inom en annan sfär som en omedelbar produkt av arbetet under loppet av samma produktionsperiod av ett år, att således en stor del av det årligen utlagda kapitalet, vilken från den enskilde kapitalistens eller den speciella produktionssfärens synpunkt ter sig som konstant kapital, upplöses i variabelt kapital från samhällets eller kapitalistklassens synpunkt. Denna del är således inbegripen i de 50 miljoner, i den del av de 50 miljoner som utgör variabelt kapital eller har lagts ut i arbetslön.

Men annorlunda förhåller det sig med den del av det konstanta kapitalet vilken förbrukas för att ersätta det i industrin, hantverket och jordbruket förbrukade konstanta kapitalet, med den förbrukade delen av det konstanta kapital som är sysselsatt i de produktionsgrenar som producerar konstant kapital, d.v.s. råmaterial i dess första form, capital fixe och matières instrumentales <hjälpsubstanser>. Värdet av denna del visar sig åter, reproduceras i produkten. Och det beror helt på dess faktiska storlek, i vilka proportioner det ingår i hela produktens värde (förutsatt att arbetets produktivitet inte förändras; men hur den än förändras, så har det en bestämd storlek). (I genomsnitt, frånsett några undantag i jordbruket, kommer emellertid också den totala mängden av produkterna, således den av 1 miljon man producerade rikedom, som Ricardo särskiljer från value, att bero på storleken av detta konstanta kapital som är en förutsättning för produktionen.) Denna del av produktens värde skulle inte existera utan det nya årsarbetet av de 1 miljon man. Å andra sidan skulle arbetet av de 1 miljon man inte frambringa samma mängd produkter utan detta konstanta kapital som existerar oberoende av deras årsarbete. Det ingår som produktionsbetingelse i arbetsprocessen, men det arbetas inte en timme mera för att reproducera värdet av denna del. Som värde är den således inte resultatet av årsarbetet fastän dess värde inte skulle ha reproducerats detta årsarbete förutan.

Antag att den del av det konstanta kapitalet vilken ingår i produkten vore = 25 miljoner, så skulle värdet av produkten av de 1 miljon man vara = 75 miljoner; om den vore = 10, så bara = 60 miljoner etc. Och eftersom proportionen av det konstanta kapitalet till det variabla växer under loppet av den kapitalistiska utvecklingen, kommer värdet av årsprodukten av de 1 miljon man att visa en tendens att beständigt växa i samma proportion som det förgångna arbetet växer vilket medverkar som en faktor i deras årsproduktion. Redan härav ser man att Ricardo varken kunde förstå ackumulationens väsen eller profitens natur.

Samtidigt med ökningen av proportionen av det konstanta kapitalet till det variabla ökar också arbetets produktivitet, de producerade produktivkrafter varmed det samhälleliga arbetet verkar. På grund av samma tilltagande produktivitet hos arbetet minskar visserligen en del av det förhandenvarande konstanta kapitalet beständigt i värde emedan dess värde inte rättar sig efter den arbetstid som det ursprungligen har kostat utan efter den arbetstid varmed det kan reproduceras och denna beständigt minskar med arbetets ökande produktivitet. Fastän det konstanta kapitalets värde alltså inte växer i proportion till dess massa, så växer det likväl, eftersom dess storlek växer ännu snabbare än dess värde faller. Men till Ricardos åsikter om ackumulationen skall vi återkomma senare.

Så mycket blir dock här klart att vid en given arbetsdag värdet av årsarbetets produkt för denna miljon man kommer att variera mycket alltefter den varierande massan av konstant kapital som ingår i produkten, och att det trots arbetets växande produktivitet kommer att vara högre där det konstanta kapitalet utgör en stor del av totalkapitalet än under samhälleliga förhållanden där det utgör en relativt liten del därav. Med utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivitet, åtföljd som den är av det konstanta kapitalets tillväxt, kommer därför också en relativt allt större del av arbetets årsprodukt att tillfalla kapitalet som sådant och kapitalegendomen följaktligen (frånsett revenyn) beständigt att öka och kommer proportionen av den värdedel som den enskilde arbetaren och även arbetarklassen skapar att sjunka mer och mer ||661| i jämförelse med produkten av deras förgångna arbete, varmed de konfronteras i kapitalets gestalt. Alienationen och motsatsförhållandet mellan arbetsförmågan och de objektiva arbetsbetingelser som blivit självständiga i kapitalet, växer därmed ständigt. (Bortsett från det variabla kapitalet, den del av årsarbetets produkt som behövs för arbetarklassens reproduktion; men arbetarklassen konfronteras till och med med dessa sina underhållsmedel som kapital.)

Ricardos åsikt att arbetsdagen är given, begränsad, ett fixt kvantum, finns också uttalad på andra ställen hos honom, t.ex.

"de" (the wages of labour and the profit of stock <arbetslönen och kapitalprofiten>) "har tillsammans alltid samma värde" (a.a. sid. 499, kap XXXII: "Mr Malthus's opinions on rent"),

vilket med andra ord bara betyder: arbetstiden (den dagliga), vars produkt delas mellan wages of labour och profits of stock, är alltid densamma, är konstant.

"Löner och profit kommer tillsammans att ha samma värde." (a.a. sid. 491, not)

Jag behöver här inte upprepa att man här i stället för profit alltid bör läsa surplus value <mervärde>.

"Lön och profit sammantagna kommer alltid att äga samma värde." (sid. 490, 491)

"Lönerna måste uppskattas efter sitt verkliga värde, d.v.s. efter den kvantitet arbete och kapital som har uppbjudits för deras produktion, men däremot inte efter sitt nominella värde i rockar, hattar, pengar eller spannmål." (a.a. kap I: "On Value", sid. 50)

Värdet av livsförnödenheterna som arbetaren erhåller (köper för sina wages), spannmål, kläder etc., är bestämt genom den totala arbetstiden som deras produktion kräver, såväl det kvantum omedelbart arbete som det kvantum objektiverat arbete necessary for their production <som behövs för deras produktion>. Men Ricardo trasslar till saken genom att inte uttrycka den i klara ordalag, genom att inte säga: "their real value, viz that quantity of their working day required to reproduce the value of their own necessaries, the equivalent of the necessaries paid to them, or exchanged for their labour" <"deras reala värde, d.v.s. den del av deras [arbetarnas] arbetsdag som behövs för reproduktionen av värdet av deras egna livsförnödenheter, av ekvivalenten till de livsförnödenheter som betalas till dem eller bytes ut mot deras arbete">. The real wages <Reallönen> bestämmes genom the average time <den genomsnittliga tid> som arbetaren dagligen måste arbeta för att producera eller reproducera sina egna wages.

"Arbetaren erhåller ett verkligen högt pris för sitt arbete bara då hans lön kan köpa produkten av en stor kvantitet arbete." (a.a. sid. 322)

4. Relativt mervärde. [Relativ arbetslön]

Detta är in fact den enda form av mervärdet, som Ricardo utvecklar under beteckningen profit. [Han menar:]

Den kvantitet arbete som erfordras för varans produktion och som ingår i den bestämmer dess värde, som följaktligen är någonting givet, en bestämd storhet. Denna storhet delas mellan lönarbetare och kapitalist. (Ricardo, i likhet med Smith, tar här inte hänsyn till det konstanta kapitalet.) Det är klart att den enes andel endast kan växa eller minska i samma proportion som den andres minskar eller växer. Eftersom varornas värde härrör från arbetarnas arbete, så är det som under alla omständigheter är en förutsättning [för värdet], detta arbete självt; men det kan inte utföras utan att arbetaren lever och håller sig vid liv, d.v.s. erhåller den nödvändiga arbetslönen (minimilönen, lön = arbetsförmågans värde). Lön och mervärde - dessa båda kategorier på vilka varans värde eller själva produkten fördelas - står således inte bara i omvänt förhållande till varandra, utan det primära, det avgörande är lönernas rörelse. Deras stigande eller fallande åstadkommer den motsatta rörelsen hos profiten (mervärdet). Lönen stiger eller faller inte därför att profiten (mervärdet) faller eller stiger, utan tvärtom: emedan lönen stiger eller faller, faller eller stiger mervärdet (profiten). Den merprodukt (rättare sagt det mervärde) som återstår sedan arbetarklassen erhållit sin andel av sin egen årsprodukt, utgör den substans som kapitalistklassen lever av.

Eftersom varornas värde är bestämt genom det kvantum arbete som ingår i dem och eftersom lön och mervärde (profit) bara är delar, proportioner, vari två klasser av producenter fördelar varans värde sinsemellan, så är det klart att lönens stigande eller fallande visserligen bestämmer mervärdekvoten (profitkvoten) men inte påverkar varans värde eller price (as monetary expression of the value of a commodity) <pris (såsom en varas värde uttryckt i pengar)>. Den proportion vari något helt fördelas mellan två shareholders <delägare>, gör det hela varken större eller mindre. Det är således ett misstag och en fördom att lönernas stigande stegrar varupriserna; det får bara profiten (mervärdet) att falla. Till och med de undantag som Ricardo anför, där lönernas stigande sägs få några varors bytesvärden att falla och andras att stiga, är felaktiga såvitt det rör sig om värden, och korrekta blott för kostnadspriser.

||662| Om mervärdekvoten (profitkvoten) nu är bestämd genom lönens relativa nivå - hur bestämmes då denna? Bortsett från konkurrensen genom livsförnödenheternas pris. Det senare beror i sin tur av arbetets produktivitet som är desto större ju bördigare jorden är (här förutsätter Ricardo den kapitalistiska produktionen). Varje "improvement" <"förbättring"> nedsätter varornas, livsförnödenheternas pris. Arbetslönen eller the value of labour <arbetets värde> stiger eller faller således i omvänt förhållande till utvecklingen av arbetets produktivkraft i den mån det senare producerar necessaries som ingår i arbetarklassens average consumption <genomsnittskonsumtion>. Mervärdekvoten (profitkvoten) faller eller stiger således i direkt förhållande till utvecklingen av arbetets produktivkraft eftersom denna utveckling sänker eller höjer arbetslönen.

Profitkvoten (mervärdekvoten) kan inte falla utan att arbetslönen stiger och kan inte stiga utan att arbetslönen faller.

Arbetslönens värde skall inte bestämmas efter den kvantitet livsförnödenheter som arbetaren erhåller utan efter den kvantitet arbete som dessa livsförnödenheter kostar (in fact den del av arbetsdagen som han tillägnar sig själv), efter den proportionella andel som arbetaren erhåller av totalprodukten eller rather <rättare sagt> av produktens totalvärde. Det är möjligt att hans arbetslön, beräknad i bruksvärden (varu- eller penningmängd) stiger (vid stigande produktivitet) och med avseende på värdet likväl faller, och tvärtom. Det är en av Ricardos stora förtjänster att han har undersökt den relativa eller proportionate arbetslönen och fixerat den som kategori. Ditintills hade lönen alltid blott betraktats som en enkel faktor och följaktligen arbetaren som ett djur. Men här betraktas han i sitt sociala sammanhang. Klassernas förhållande till varandra är mera betingat av the proportionate wages än av the absolute amount of wages.

De ovan uppställda satserna skall nu styrkas genom citat ur Ricardo.

"Hjortens värde, produkten av jägarens dagsarbete, motsvarar precis fiskarnas värde, produkten av fiskarens dagsarbete. Värdeförhållandet mellan fisken och villebrådet bestämmes helt och hållet genom den arbetsmängd som ingår i bådadera, oberoende av den producerade mängden eller av en hög eller låg nivå för lönerna och profiten. Om ... fiskaren ... sysselsätter tio man vilkas arbete kostar 100 £ per år och vilka genom sitt arbete på en dag fångar tjugo laxar; om ... jägaren ... också sysselsätter tio man vilkas arbete kostar 100 £ om året och vilka förskaffar honom tio hjortar på en dag, så skulle det naturliga priset för en hjort vara två laxar, sak samma om den andel av totalprodukten, som tillfaller de män som producerat den, är stor eller liten. Den eventuellt som lön betalda andelen är av största betydelse för frågan om profiten, ty det är utan vidare uppenbart att profiterna är höga eller låga i precis samma proportion som lönerna är låga eller höga. Men detta kan inte på minsta sätt påverka det proportionella värdet av fisk och villebråd eftersom lönen är hög eller låg i båda yrken samtidigt." (Kap I "On Value", sid. 20, 21)

Man ser att Ricardo härleder varans hela värde ur the labour av the men employed <de sysselsatta männens arbete>. Det är deras eget arbete eller dess produkt eller denna produkts värde som fördelas mellan dem och kapitalet.

"Ingen förändring av arbetslönerna kan åstadkomma någon som helst förändring i dessa varors relativa värde; ty om vi antar att de stiger, så behövs det ändå inte någon större kvantitet arbete i någotdera yrke utan de kommer att betalas med ett högre pris ... Lönerna kan stiga tjugo procent och profiterna i överensstämmelse därmed sjunka i större eller mindre utsträckning utan att därigenom åstadkomma ens den minsta förändring i dessa varors relativa värde." (a.a. sid. 23)

"Arbetets värde kan inte stiga utan att profiten sjunker. Om spannmålen fördelas mellan farmaren och arbetaren, så kommer det att återstå desto mindre för den förre ju större den senares andel är. Likaså kommer vid fördelningen av kläde eller bomullsvaror mellan arbetaren och hans företagare att återstå desto mindre för den senare ju större den förres andel är." (a.a. sid. 31)

||663| "A Smith och alla i hans fotspår gående författare påstod mig veterligen undantagslöst att ett stigande av arbetets pris skulle resultera i en motsvarande prisstegring för alla varor. Jag hoppas att jag lyckats påvisa att det inte finns några skäl för en dylik åsikt." (a.a. sid. 45)

"En förhöjning av lönerna till följd av en bättre betalning för arbetaren eller på grund av svårigheter i anskaffandet av de livsförnödenheter på vilka lönerna ges ut, förorsakar med undantag av några få fall inte någon prisstegring, men den har en betydande effekt på minskningen av profiten." Annorlunda förhåller det sig om the rise of wages <höjningen av lönerna> härrör från en "förändring av penningvärdet". "I det ena fallet" {nämligen i det sistnämnda fallet} "användes inte någon ökad andel av landets årsarbetearbetarnas underhåll, medan en ökad andel nedlägges därpå i det andra." (a.a. sid. 48) |663||

||663| "Arbetets naturliga pris kommer att stiga vid en prisförhöjning för livsmedlen och de livsviktiga varorna men att sjunka vid ett fall av dessa priser." (a.a. sid. 86)

"Det produktöverskott som återstår sedan befolkningens behov har mättats måste med nödvändighet stå i proportion till produktionens lätthet [eng: the facility of production], d.v.s. det mindre antalet i produktionen sysselsatta personer." (sid. 93)

"Varken farmaren som brukar den jord som bestämmer priset eller fabrikören som tillverkar varor avstår från någon del av produkten till förmån för jordräntan. Totalvärdet av deras varor delas blott i två delar: den ena utgör kapitalprofiten, den andra arbetslönen." (a.a. sid. 107)

"Men antag nu att priset för siden, sammet, möbler och en rad andra varor som arbetaren inte behöver, stiger på grund av ett större kvantum arbete som lagts ned på dem - kommer inte detta att påverka profiten? Förvisso inte; ty ingenting annat än en höjning av lönen kan inkräkta på profiten. Siden och sammet konsumeras inte av arbetaren och de kan följaktligen inte driva upp lönen." (a.a. sid. 118)

"Om tio mans arbete på åkerjord av en viss kvalitet inbringar 180 qrs vete och dess värde uppgår till 4 £ per qr eller 720 £ ..." (sid. 110) "... så måste denna summa av 720 £ i alla fall delas mellan lön och profit ... Antingen lönen eller profiten stiger eller faller, så måste bådadera alltid täckas ur beloppet på 720 £. Å ena sidan kan profiten aldrig stiga så högt att den uppslukar så mycket av de 720 £ att inte tillräckligt mycket blir kvar att det räcker till att förse arbetarna med de absolut nödvändiga varorna, å andra sidan kan lönerna aldrig stiga så högt att ingenting av beloppet återstår för profiten." (a.a. sid. 113)

"Profiten betingas av höga eller låga löner, lönerna av priset för de livsviktiga varorna och priset för de livsviktiga varorna huvudsakligen av priset för livsmedlen, eftersom alla övriga artiklar nästan obegränsat kan förmeras." (a.a. sid. 119)

"Fastän det produceras ett större värde" (vid en försämring av jorden), "så konsumeras av producenterna en större andel av vad som efter betalning av jordräntan blir kvar av detta värde" {han identifierar här labourers och producers} "och detta - och enbart detta - bestämmer profiten." (a.a. sid. 127)

"Det nödvändiga kännetecknet för en förbättring är att den nedbringar det för en varas produktion tidigare nödvändiga arbetet; men denna minskning kan inte försiggå utan en minskning av varans pris eller relativa värde." (a.a. sid. 70)

"Minska produktionskostnaderna för hattar - och deras pris kommer till slut att reduceras till deras nya naturliga pris, fastän efterfrågan kanske har fördubblats, tre- eller fyrdubblats. Minska arbetarnas underhållskostnader genom att sänka det naturliga priset för livsmedlen och kläderna, som uppehåller livet - och lönerna kommer till slut att sjunka, fastän efterfrågan på arbetare ||664| kan ha stigit högst avsevärt." (a.a. sid. 460)

"I den mån som det faller mindre på lönens del, kommer det att falla mera på profitens och vice versa." (a.a. sid. 500)

"Det har varit ett av syftena med detta arbete att visa att arbetslönerna sjunker och kapitalprofiten stiger med varje nedgång i livsförnödenheternas faktiska värde - med andra ord att en mindre andel av ett givet årligt värde betalas till den arbetande klassen, och en större till dem vars fonder sysselsätter denna klass."

{Det är endast i denna helt banala fras som Ricardo, om inte anar, så dock i ord uttrycker the nature of capital. Det är inte accumulated labour employed by the labouring class, by the labourers themselves, but it is "funds", "accumulated labour", "employing this class", employing present, immediate labour <inte ackumulerat arbete som användes av arbetarklassen, av arbetarna själva, utan det är "fonder", "ackumulerat arbete", som "sysselsätter denna klass", som använder nuvarande, omedelbart arbete>.}

"Antag att värdet av de i en viss fabrik framställda varorna är 1000 £ som skall delas upp mellan företagaren och hans arbetare" (här har vi åter hans uttryck för kapitalets natur; kapitalisten är the master, arbetarna är his labourers <hans arbetare>) "i proportionen 800 £ för arbetarna och 200 £ för företagaren. I händelse att dessa varors värde sjunker till 900 £ och 100 £ sparas in på arbetslöner till följd av prisfallet på livsförnödenheter, så lider företagarens nettoinkomst på intet sätt något avbräck." (sid. 511, 512)

"Om arbetarens skor och kläder genom förbättringar i maskineriet kan tillverkas med en fjärdedel av den arbetstid som nu behövs för deras produktion, så kommer de antagligen att sjunka med 75%; men det är långt ifrån riktigt att anta att arbetaren därigenom sättes i stånd att ständigt förbruka fyra rockar och fyra par skor i stället för en rock eller ett par skor. Hans lön kommer genom konkurrensens verkan och stimulansen till befolkningsökning inom kort att anpassa sig till de livsförnödenheters nya värde, på vilka den ges ut. Om dessa förbättringar omfattar arbetarens alla konsumtionsvaror, så finner vi honom sannolikt efter några år i besittning av en blott ringa, om överhuvudtaget någon höjning av hans välbefinnande, fastän dessa varors bytesvärde undergår en ganska betydande minskning i jämförelse med vilken som helst annan vara och fastän de är produkten av en avsevärt mindre mängd arbete." (a.a. sid. 8)

"När lönerna stiger, så sker det alltid på bekostnad av profiten och när de sjunker, så stiger alltid profiten." (a.a. sid. 491, not)

"Det har varit min strävan genom hela detta verk att visa, att profitkvoten aldrig kan höjas på annat sätt än genom en sänkning av lönerna och att en bestående sänkning av lönerna inträder enbart genom en prissänkning för de livsförnödenheter varpå lönerna ges ut. Om alltså arbetarens livsmedel och andra livsförnödenheter genom tillväxt av utrikeshandeln eller genom förbättringar i maskineriet kan föras i marknaden till ett lägre pris, kommer profiten att stiga. Om vi, i stället för att odla vår egen spannmål eller för att själva tillverka arbetarens kläder och andra livsförnödenheter, upptäcker en ny marknad där vi kan förse oss med dessa varor på ett billigare sätt, så kommer lönerna att falla och profiten att stiga. Men om de genom utrikeshandelns utvidgning eller maskineriets förbättringar till ett lägre pris anskaffade varorna är av det slag som uteslutande konsumeras av de rika, så kommer inte någon förändring av profitkvoten att äga rum. Lönekvoten påverkas inte fastän vin, sammet, siden och andra dyra varor faller med 50%, och profiterna förblir följaktligen oförändrade.

Fastän alltså utrikeshandeln är mycket fördelaktig för ett land, eftersom den ökar mängden och mångfalden av de ting på vilka revenyn kan användas och eftersom den genom varornas överflöd och billighet ger stimulans till sparande" (och why not incentives to spending? <och varför inte stimulans till utgifter?>) "och till ackumulation av kapital, så visar den ingen tendens att öka kapitalprofiten med mindre de importerade varorna är sådana varor varpå arbetslönen ges ut.

De anmärkningar jag gjort beträffande utrikeshandeln är på samma sätt tillämpliga på inrikeshandeln. Profitkvoten förhöjes aldrig"

{alldeles nyss har han sagt motsatsen; han menar tydligen: never unless by the improvements mentioned the value of labour is diminished <aldrig, med mindre arbetets värde minskas genom de nämnda förbättringarna>}

"genom en bättre arbetsfördelning, genom uppfinning av maskiner, genom väg- och kanalbyggnad eller vilka andra medel som helst som förkortar det för varornas tillverkning eller transport använda arbetet. Dessa är faktorer som påverkar priset och som alltid har gynnsamma följder för konsumenterna eftersom de sätter dem i stånd att i utbyte mot samma arbete erhålla en större kvantitet av de varor på vilka förbättringen har använts. På profiten har de emellertid ingen som helst verkan. Å andra sidan ökar varje ||665| sänkning av arbetslönen profiten, men den påverkar inte varornas pris. Det ena är fördelaktigt för alla klasser, ty alla klasser är konsumenter;"

(men på vad sätt då advantageous to the labouring class <fördelaktigt för den arbetande klassen> då Ricardo utgår ifrån att dessa varor, om de ingår i arbetarens konsumtion, förminskar arbetslönen och att de, om de inte förminskar den genom att bli billigare, inte heller ingår i den?)

"det andra är fördelaktigt enbart för producenterna; de gör större vinster, men allting bibehåller sitt gamla pris."

(Hur är nu detta möjligt igen, då Ricardo förutsätter att the diminution in the wages of labour, which raises profits <den minskning av arbetslönerna som förhöjer profiterna> sker just emedan priset för the necessaries har fallit och således inte alls "every thing remains at its former price" <"allting bibehåller sitt gamla pris">.)

"I det första fallet erhåller de lika mycket som förut, men varje ting" (åter fel; det skulle nämligen stå: every thing necessaries excluded <allting utom livsförnödenheterna>), "varpå deras vinster ges ut, har sjunkit i bytesvärde." (sid. 137, 138)

Man ser att denna passus har avfattats synnerligen inkorrekt. Men bortsett från denna formella sida är allt detta korrekt blott om man läser "rate of surplus value" <"mervärdekvot"> i stället för rate of profit <profitkvot>, liksom i hela denna undersökning om det relativa mervärdet. Till och med när det gäller lyxvaror kan dessa improvements öka den allmänna profitkvoten, eftersom profitkvoten i dessa speciella produktionssfärer, liksom i alla andra, ingår i utjämningen av alla speciella profitkvoter till en average <genomsnitts-> profitkvot. Om det konstanta kapitalets värde i dylika fall på grund av de omnämnda inflytelserna faller i förhållande till det variabla, eller om omslagstiden minskar (d.v.s. en change <förändring> i cirkulationsprocessen [äger rum]), så stiger profitkvoten. Vidare har effekten av the foreign trade <utrikeshandeln> uppfattats mycket ensidigt. Det väsentliga för den kapitalistiska produktionen är produktens utveckling till vara, vilket på ett avgörande sätt är förknippat med marknadens utvidgning, med världsmarknadens uppkomst, således med foreign trade.

Frånsett detta uppställer Ricardo sålunda den korrekta satsen att alla improvements - vare sig genom arbetsdelning, förbättring av maskineriet, utveckling av transportmedlen, utrikeshandel, kort sagt alla medel som förkortar den arbetstid som behövs för varornas fabrikation eller transport - förhöjer mervärdet (hence <härav> profiten), följaktligen berikar kapitalistklassen, emedan och såtillvida dessa "improvements" depreciate the value of labour <"förbättringar" minskar arbetets värde>.

Vi måste till slut i detta avsnitt citera ännu några ställen där Ricardo undersöker the nature of proportionate wages <den proportionella lönens natur>.

"Om jag måste leja en arbetare för en vecka och jag betalar honom åtta shilling i stället för tio utan att en förändring i penningvärdet har ägt rum, så kan arbetaren antagligen erhålla mera livsmedel och livsförnödenheter för sina åtta shilling än förut för tio. Men detta har sitt ursprung inte, som A Smith och på sistone Malthus påstår, i en höjning av hans löns reala värde utan måste ledas tillbaka till ett fall i värdet av de ting varpå han ger ut sin lön - två helt skilda saker. Man förebrår mig emellertid att jag begagnar mig av ett nytt och ovanligt uttryckssätt, som inte skulle vara förenligt med vetenskapens sanna principer, om jag kallar detta ett fall i lönens reala värde." (a.a. sid. 11, 12)

"Inte på grundval av den absoluta mängd produkter som varje klass erhåller kan vi korrekt bedöma kvoten för profiten, jordräntan och lönerna, utan på grund av den kvantitet arbete som erfordrades för tillverkningen av denna mängd. Genom förbättringar av maskineriet och jordbruksmetoderna kan totalprodukten fördubblas; men om löner, jordränta och profit likaledes förhöjes till det dubbla, så kommer alla tre att stå i samma förhållande till varandra som förut och man kan inte hos någondera tala om en relativ förändring. Om däremot lönerna inte blir fullt delaktiga i denna förhöjning och blott stiger med hälften i stället för att fördubblas ..., så tror jag att det är riktigt att säga att lönerna har sjunkit men profiten har stigit. Om vi nämligen hade ett oföränderligt mått att mäta värdet av denna produktion med, så skulle vi finna att det har tillfallit arbetarklassen ... mindre och kapitalistklassen mera värde än förut." (a.a. sid. 49)

"Det behöver inte alls vara ett verkligt [löne-]fall, ty den" (lönen) "kan förskaffa honom en större mängd billiga varor än hans tidigare lön." (a.a. sid. 51)

Quincey poängterar några av de av Ricardo utvecklade satserna i motsats till de andra ekonomerna.

Av ekonomerna före Ricardo "fick man, om man frågade efter vad som bestämde alla varors värde, det svaret att detta värde bestämdes huvudsakligen genom lönen. Om man nu frågade: vad är det som bestämmer lönen? upplystes man om att lönen rättar sig efter värdet av de varor varpå den ges ut; svaret var alltså i själva verket att lönen bestämdes genom varornas värde." (sid. 560 "Dialogues of Three Templars on Political Economy, chiefly in relation to the principles of Mr Ricardo", ||666| "London Magazine", vol IX, 1824)

I samma "Dialogues" står det angående lagen om the measure of value by the quantity of labor och by the value of labor <mätningen av värdet genom arbetets mängd och genom arbetets värde>:

"De båda formlerna är så långt ifrån bara två olika uttryck för samma lag, att det bästa sättet att negativt formulera herr Ricardos lag (nämligen värdet av A förhåller sig till värdet av B som de arbetsmängder som producerar dem) skulle vara att säga att värdet av A förhåller sig inte till värdet av B som värdena av de arbeten som producerar dem." [sid. 348]

(Om kapitalets organiska sammansättning vore densamma i A och i B, så skulle man faktiskt kunna säga att de förhåller sig som the values of the producing labour <som värdena av de arbeten som producerar dem>. Ty the accumulated labour i de båda varorna skulle då förhålla sig som the immediate labour i dem. Men kvantiteterna betalt arbete i dem skulle förhålla sig som totalkvantiteterna av immediate labour som nedlagts på dem. Antag att sammansättningen vore C80 V20 och mervärdekvoten = 50%. Om det ena kapitalet vore = 500 och det andra = 300, så skulle produkten i det ena fallet vara = 550 och i det andra = 330. Men de skulle då också förhålla sig som 5 × 20 = 100 (arbetslön) till 3 × 20 = 60; 100 : 60 = 10 : 6 = 5 : 3. 550 : 330 = 55 : 33 eller som 55/11 : 33/11 (5 × 11 = 55 och 3 × 11 = 33); således = 5 : 3. Men även då skulle man endast känna till deras förhållande, inte deras verkliga värden, eftersom mycket olika värdesatser motsvarar proportionen 5 : 3.)

"Om priset är 10 sh, så kan lön och profit sammanlagt inte utgöra mera än tio shilling. Men är det inte tvärtom lön och profit som tillsammans bestämmer priset? Nej, detta är den gamla föråldrade doktrinen." (sid. 204 Th de Quincey, "The Logic of Political Economy", Edinburgh [and London] 1844)

"Den nya ekonomin har påvisat att varje pris är bestämt genom den proportionella mängden av det producerande arbetet, och blott genom denna. När det självt en gång är fastställt, så bestämmer priset ipso facto <genom själva detta sakförhållande> den fond varur såväl lönen som profiten får sina respektive andelar." (a.a. sid 204) "Varje förändring som kan rubba det bestående förhållandet mellan lön och profit måste utgå från lönen." (a.a. sid. 205)

Ricardos doktrin om jordräntan innehåller den nyheten att han tillämpar den i frågan huruvida den sätter the law of actual value actually by side <verkligen sätter lagen om det verkliga värdet ur spel>. (a.a. sid. 158)

 


[SEXTONDE KAPITLET]

Ricardos profitteori

[1. Enstaka fall av distinktion mellan mervärde och profit hos Ricardo]

Det har redan utförligt påvisats att lagarna för mervärdet - eller rättare sagt mervärdekvoten - (arbetsdagen tagen för given) inte så omedelbart och enkelt sammanfaller med profitens lagar eller kan tillämpas på dem som Ricardo gör det, att han felaktigt identifierar mervärde och profit, att dessa är identiska endast såvida hela kapitalet består av variabelt kapital eller omedelbart ges ut i arbetslön, att således det som Ricardo avhandlar under namnet "profit" överhuvudtaget inte är någonting annat än mervärdet. Endast i detta fall upplöses också totalprodukten enkelt i arbetslön och mervärde. Ricardo delar tydligen Smiths åsikt att årsproduktens totalvärde upplöses i revenyer. Därav följer också hans förväxling av värde och kostnadspris.

Det behöver här inte upprepas att profitkvoten inte omedelbart styres av samma lagar som mervärdekvoten.

För det första har vi sett att profitkvoten kan stiga eller falla till följd av jordräntans fallande eller stigande, oberoende av any change in the value of labour <någon förändring i arbetets värde>.

För det andra: The absolute amount of profit <profitens absoluta belopp> är = the absolute amount of surplus value <mervärdets absoluta belopp>. Men det senare är inte endast bestämt genom mervärdekvoten utan lika mycket genom antalet anlitade arbetare. Samma amount of profit är därför möjlig vid fallande mervärdekvot och ökande antal arbetare och tvärtom etc.

För det tredje: Profitkvoten är vid en given mervärdekvot avhängig av the organic composition of capital.

För det fjärde: Profitkvoten är vid ett givet mervärde (varmed den procentuella organic composition of capital också förutsättes vara given) beroende av värdeförhållandet mellan kapitalets olika delar, vilka kan afficieras i olika mån, dels genom economy of power <kraftbesparing> etc. vid användningen av produktionsbetingelserna, dels genom variations of value <variationer i värdet> som kan beröra en del av kapitalet medan de lämnar de andra oberörda.

Slutligen måste de skillnader i kapitalets composition, vilka uppkommer ur cirkulationsprocessen, tas med i beräkningen.

||667| Några reflexioner som smugit sig in hos Ricardo själv borde ha fått honom att fatta skillnaden mellan mervärde och profit. Genom att inte skilja på dem tycks han, såsom antyddes redan vid analysen av kap I "On Value", här och där hemfalla åt vulgäråsikten att profiten skulle vara blott ett pålägg ovanpå varans värde, t.ex. när han talar om bestämmandet av profiten på kapital där det fasta kapitalet dominerar etc.[61*]. Därav följer mycken idioti hos hans efterföljare. Denna vulgäråsikt måste uppstå om den sats - som praktiskt taget är korrekt - att kapital av lika storlek i genomsnitt avkastar profiter av lika storlek eller att profiten är beroende av det använda kapitalets storlek, inte är förmedlad genom en rad mellanled med de allmänna värdelagarna etc., kort sagt om profit och mervärde identifieras, vilket är riktigt endast för totalkapitalet. Följaktligen saknas hos Ricardo också alla möjligheter att bestämma en allmän profitkvot.

Ricardo inser att profitkvoten inte påverkas av sådana variations of the value of commodities <variationer i varornas värde> som inverkar likformigt på alla delar av kapitalet, som t.ex. variation in the value of money <förändring i penningens värde>. Han borde således därav ha dragit slutsatsen att den [profitkvoten] påverkas av sådana variations in the value of commodities som inte inverkar likformigt på alla delar av kapitalet; att variations i profitkvoten således är möjliga vid oförändrat value of labour, och detta till och med i motsatt riktning mot the variations in the value of labour. Men framför allt borde han ha hållit fast vid att han här beräknar the surplus produce eller, vilket hos honom är detsamma, surplus value eller, vilket åter är samma sak, surplus labour - så snart han betraktar det sub specie av profiten (från profitens synvinkel) - inte i proportion till enbart det variabla kapitalet utan i proportion till hela det förskotterade kapitalet.

Han säger beträffande en change <förändring> i the value of money:

"En förändring i penningvärdet, hur stor den än må vara, åstadkommer inte ensam någon skillnad i profitkvoten; ty om vi antar att fabrikörens varor stiger från 1000 £ till 2000 £ eller med 100 procent, så kommer hans profitkvot att vara densamma om hans kapital, varpå penningens förändringar har samma effekt som på produktvärdet, om hans maskineri, byggnaderna och hans varulager stiger likaså med 100 procent ... Om han med ett kapital av ett bestämt värde genom arbetsbesparing kan fördubbla produktmängden och den sjunker till hälften av sitt tidigare pris, så kommer den fortfarande att stå i samma proportion till det kapital som frambringat den och profitkvoten följaktligen alltjämt att vara densamma. Om penningvärdet genom någon tillfällighet sjunker med hälften på samma gång som fabrikören med användande av samma kapital fördubblar produktmängden, så kommer produkten att säljas till dubbla värdet i pengar jämfört med tidigare. Men det kapital som använts för dess produktion kommer likaledes att äga dubbla sitt tidigare penningvärde, och därför kommer produktens värde också i detta fall att stå i samma förhållande till kapitalets värde som förut." (a.a. sid. 51, 52)

Om Ricardo med produce här menar the surplus produce, så är saken korrekt. Ty

  surplus produce (value)  
profitkvoten är = 
 . 
  kapital  

Om the surplus produce sålunda är = 10 och kapitalet = 100, så är profitkvoten = 10/100 = 1/10 = 10%. Men om han menar totalprodukten, så har saken inte uttryckts exakt. Med proportionen av the value of the produce to the value of the capital <av produktens värde till kapitalets värde> menar han då tydligen ingenting annat än överskottet av varans värde över det förskotterade kapitalets värde. Man ser under alla omständigheter att han här inte identifierar profiten med mervärdet och inte profitkvoten med

  surplus value   surplus value  
mervärdekvoten som är = 
 eller 
 . 
  value of labour   variabelt kapital  

Ricardo säger (i kap XXXII):

"Men förutsättningen var att råprodukterna varav varorna tillverkas har sjunkit i pris, och av den anledningen kommer varorna att sjunka. Må så vara att de kommer att sjunka, men deras prisfall kommer inte att åtföljas av någon nedgång i producentens penninginkomst. Om han säljer sin vara för mindre pengar, så gör han det bara därför att ett av råmaterialen varav den framställts har sjunkit i värde. Om tygfabrikören säljer sitt tyg för 900 £ istället för 1000 £, så kommer hans inkomst inte att bli mindre om ullen, varav det producerats, har minskat med 100 £ i värde." (a.a. sid. 518)

(Den punkt som Ricardo här egentligen behandlar, nämligen effekten i ett praktiskt case <fall>, angår oss här inte. En plötslig depreciering av ullen skulle förvisso (menligt) påverka the money income av the clothiers <penninginkomsten för de tygfabrikörer> som händelsevis hade en stor stock in trade <ett stort förråd> av färdigt tyg på lager som tillverkats vid en tid då ullen var dyrare och som skall säljas efter att den har ||668| deprecierats.)

Om, såsom Ricardo här förutsätter, the clothiers sätter i gång samma mängd arbete som förut {de skulle kunna sätta i gång mycket mera emedan en del av det frigjorda kapitalet som tidigare blivit expended <givits ut> blott för råmaterial numera kan bli expended <ges ut> för råmaterial + labour}, så är det klart att deras "money income", absolut taget, "will not be less" <"inte kommer att vara mindre">, men deras profitkvot kommer att vara större än förut; ty samma, låt oss säga 10 procent liksom tidigare, således 100 £ måste nu beräknas på 900 £ i stället för 1000 £. I det första fallet är profitkvoten = 10%, i det andra = 1/9 = 111/9%. Då Ricardo nu rentav utgår ifrån att the raw produce of which commodities are made <den råprodukt varav varor är tillverkade> överhuvudtaget faller, så skulle the general rate of profit <den allmänna profitkvoten> stiga, inte blott the rate of profit i en viss trade <näringsgren>. Att Ricardo inte inser detta är så mycket mera besynnerligt som han inser det omvända case <fallet>.

Ricardo behandlar nämligen i avsnittet (kap VI) "On Profits" the case att - till följd av en fördyring av the necessaries <livsförnödenheterna> på grund av brukande av sämre åkerjord och därav följande stigande av differentialräntan - för det första arbetslönen stiger och för det andra all raw produce <alla råprodukter> från the surface of the earth <jordens yta>. (Ett ingalunda nödvändigt antagande. Bomull kan mycket väl falla, också silke, till och med ull och lin, fastän spannmål stiger i pris.)

Han säger för det första att arrendatorns mervärde (han säger profit) kommer att minska emedan värdet av produkten från de 10 man han sysselsätter är = 720 £ som förut, men han måste lämna ifrån sig mera av denna funds <fond> till wages <löner>. Och han fortsätter:

"Profitkvoten kommer emellertid att sjunka ytterligare eftersom arrendatorns kapital ... består till en stor del av jordbruksprodukter såsom spannmål, hö, otröskat vete och korn, hans hästar och kor, som alla har stigit i pris till följd av produkternas allmänna prisstegring. Hans absoluta profit kommer att minska från 480 £ till 445 £ 15 sh. Om hans kapital emellertid av nyss nämnda orsak ökas från 3000 £ till 3200 £, så kommer hans profitkvot vid ett spannmålspris av 5 £ 2 sh 10 d att ligga under 14 procent. Om någon fabrikör likaledes har placerat 3000 £ i sitt företag, så måste han på grund av lönernas stigande höja sitt kapital för att vara i stånd att i fortsättningen driva sitt företag. Om hans varor tidigare såldes för 720 £, så avyttras de i fortsättningen till samma pris, men arbetslönerna, som tidigare belöpte sig till 240 £, kommer vid ett spannmålspris av 5 £ 2 sh 10 d att stiga till 274 £ 5 sh. I det förra fallet erhåller han differensen av 480 £ som profit på sitt kapital av 3000 £, i det senare uppnår han blott en profit av 445 £ 15 sh på sitt förhöjda kapital, vilken därmed överensstämmer med arrendatorns förändrade profitkvot." (a.a. sid. 116, 117)

Här skiljer således Ricardo mellan absolute profits (lika med surplus value) och rate of profits samt påvisar också att profitkvoten till följd av värdeförändringen i det förskotterade kapitalet faller mera än vad de absolute profits (surplus value) faller till följd av the rise in the value of labour <av höjningen av arbetets värde>. The rate of profits skulle här också ha fallit om the value of labour hade förblivit oförändrat, eftersom samma absoluta profit då måste beräknas på ett större kapital. Det motsatta fallet, ett stigande av profitkvoten (att skilja från ett stigande av the surplus value eller av the absolute profit) skulle således äga rum i det först från honom [Ricardo] citerade fallet, där värdet av the raw produce faller. Det visar sig således att profitkvotens stigande eller fallande även bestämmes genom andra omständigheter än stigandet och fallandet av the absolute profit och stigandet och fallandet av dess kvot, beräknad på det i arbetslön utlagda kapitalet.

Ricardo fortsätter efter det sistnämnda citatet:

"Smycken, järn-, silver- och kopparvaror kommer inte att stiga, eftersom inte någon av de från jordens yta utvunna råprodukterna ingår i dem." (a.a. sid. 117)

Dessa varors priser kommer inte att stiga, men profitkvoten i dessa trades skulle stiga utöver profitkvoten i de andra trades. Ty i de senare kommer (på grund av arbetslönens stigande) ett mindre mervärde på ett förskotterat kapital som på dubbla grunder har ökat i värde; för det första därför att utgiften för arbetslön har stigit, för det andra därför att utgiften för råmaterial har stigit. I det andra fallet faller ett ||669| mindre mervärde på ett förskotterat kapital som ökat blott i sin variabla del på grund av arbetslönens stigande.

På dessa ställen kullkastar Ricardo själv hela sin profitteori som grundar sig på den felaktiga identifikationen av mervärdekvoten med profitkvoten.

"Således nedsättes under alla förhållanden jordbruks- och industriprofiterna genom en prisstegring för råprodukterna om denna åtföljes av en höjning av lönerna." (a.a. sid. 113, 114)

Av vad Ricardo själv sagt framgår att - även om den [denna prisstegring] inte är accompanied by a rise of wages <inte åtföljes av en höjning av lönerna> - the rate of profits would be lowered by an enhancement of that part of the advanced capital, consisting of raw produce <profitkvoten skulle sänkas genom en höjning av den del av det förskotterade kapitalet som består av råprodukter>.

"Men antag att priset för siden, sammet, möbler och en rad andra varor som arbetaren inte behöver, stiger på grund av ett större kvantum arbete som lagts ned på dem - kommer inte detta att påverka profiten? Förvisso inte; ty ingenting annat än en höjning av lönen kan inkräkta på profiten. Siden och sammet konsumeras inte av arbetaren och de kan följaktligen inte driva upp lönen." (a.a. sid. 118)

Certainly; the rate of profits in those peculiar trades would fall, although the value of labour - wages - remained the same <Förvisso; profitkvoten i dessa speciella näringsgrenar skulle falla fastän arbetets värde - lönerna - skulle förbli detsamma>. Råmaterialet för sidenfabrikörer, pianofabrikörer, möbelfabrikörer etc. skulle fördyras, följaktligen skulle proportionen av samma mervärde till det utlagda kapitalet och hence the rate of profit <och därför profitkvoten> falla. Och den allmänna profitkvoten består i the average <genomsnittet> av de speciella profitkvoterna i alla branches of business <näringsgrenar>. Eller dessa fabrikörer skulle höja priserna för sina varor för att göra samma genomsnittsprofit som förut. En dylik nominell prisstegring påverkar inte direkt profitkvoten men the expenditure of profit <utgivandet av profiten>.

Ricardo återkommer än en gång till det ovan behandlade fallet där mervärdet (the absolute profit) minskar därför att priset för the necessaries (och därmed jordräntan) stiger.

"Jag måste ännu en gång framhäva att profitkvoten skulle sjunka mycket fortare än vad jag har antagit i min beräkning: ty om produktens värde är vad jag uppgivit under de antagna betingelserna, kommer värdet av arrendatorns kapital att förhöjas avsevärt eftersom det nödvändigtvis består av många varor som stigit i pris. Innan spannmål kan stiga från 4 £ till 12 £ kommer bytesvärdet av hans kapital antagligen att fördubblas och i stället för 3000 £ kommer det att ha ett värde av 6000 £. Om hans profit således utgör 180 £ eller 6 procent av hans ursprungliga kapital, så är profitkvoten vid denna tid i verkligheten inte högre än 3 procent, eftersom 6000 £ à 3 procent avkastar 180 £, och under dessa betingelser skulle en ny arrendator endast kunna vara verksam i jordbruket med 6000 £ i sin ficka. Många näringsgrenar kommer att dra större eller mindre fördelar ur samma källa. Bryggaren, brännvinsfabrikören, tyg- eller linnevävsfabrikören kommer delvis att kompenseras för minskningen av sin profit genom värdestegringen av sina förråd av råmaterial och färdigvaror; fabrikören av järnvaror, av smycken och av många andra varor däremot skulle i likhet med dem vars kapital helt och hållet består av pengar, vara utsatta för profitkvotens hela fall utan att få någon som helst kompensation." (a.a. sid 123, 124)

Det viktigaste är här bara det som Ricardo förbiser, nämligen att han kullkastar sin identifikation av profit och mervärde och att [han medger att] profitkvoten, oberoende av the value of labour <arbetets värde>, kan påverkas av en variation in the value of the constant capital <en förändring i värdet av det konstanta kapitalet>. För övrigt är hans illustration blott delvis korrekt. Den vinst som farmer, clothier <arrendatorn, tygfabrikören> etc. skulle göra genom prisstegringen av deras inneliggande och på marknaden befintliga stock of commodities <varulager>, skulle naturligtvis upphöra så snart som de avhänt sig dessa varor. Värdeökningen av deras kapital skulle inte heller längre vara någon vinst för dem så snart som detta kapital har konsumerats och måste reproduceras. De befinner sig då alla i samma belägenhet som den av Ricardo själv anförde nye arrendator som måste förskottera ett kapital av 6000 £ för at göra en vinst av 3%. Däremot ||XIII-670| skulle jeweller, manufacturer of hardware, money dealer <juveleraren, järnvarufabrikören, penningkapitalisten> etc., fastän de till att börja med inte erhållit någon kompensation för förlusten, uppnå en högre profitkvot än 3%, eftersom endast deras i arbetslön utgivna kapital, inte deras konstanta kapital, skulle ha ökat i värde.

Viktigt är här vidare i samband med den av Ricardo nämnda kompensationen av den fallande profiten genom ökning av kapitalets värde att det för kapitalisten - och överhuvudtaget vid delningen av arbetets årsprodukt - inte bara är fråga om produktens fördelning bland revenyns olika shareholders <delägare> utan också om denna produkts uppdelning i kapital och reveny.

[2.] Bildandet av den allmänna profitkvoten (average profits) (eller "general rate of profits") ("usual profits")

[a) Den givna genomsnittsprofitkvoten såsom utgångspunkt för Ricardos profitteori]

Ricardo är här teoretiskt inte alls klar.

"Jag har redan påpekat att en varas marknadspris kan överstiga dess naturliga eller nödvändiga pris då den kanske produceras i ringare omfattning än vad den nya efterfrågan på den kräver. Detta är emellertid blott en temporär företeelse. Den höga profiten på det kapital som nedlagts på denna varas produktion kommer naturligtvis att dra kapital till den branschen och så snart som den erforderliga fonden förefinns och varumängden har ökat i motsvarande grad, kommer priset att falla och profiten inom den branschen kommer att anpassa sig till den allmänna nivån. Ett fall i den allmänna profitkvoten är ingalunda oförenligt med en till bestämda branscher begränsad ökning av profiten. Genom profiternas olikhet överförs kapital från den ena placeringen till den andra. Medan alltså profiten i allmänhet kan falla och så småningom stabilisera sig på en lägre nivå till följd av en höjning av lönen och av de tilltagande svårigheterna att förse en växande befolkning med livsförnödenheter, kan arrendatorns profit för en kortare tid ligga över den tidigare nivån. En bestämd gren av utrikes- eller den koloniala handeln kan också under någon tid åtnjuta en utomordentlig stimulans." (a.a. sid. 118, 119)

"Man måste komma ihåg att priserna ständigt fluktuerar på marknaden och det i första hand på grund av det relativa förhållandet mellan efterfrågan och tillgång. Fastän tyg bjudes ut för 40 sh per yard och skulle kunna avkasta den normala kapitalprofiten, kan det genom en allmän förändring i modet ändå stiga till 60 eller 80 sh ... Tygfabrikörerna kommer tidtals att göra ovanliga profiter, men naturligtvis kommer kapital att strömma till denna bransch ända tills tillgång och efterfrågan åter har hamnat på sin rätta nivå, varpå tygets pris åter kommer att sjunka till 40 sh, dess naturliga och nödvändiga pris. På samma sätt kan spannmål i samband med varje ökning i efterfrågan stiga så högt i pris att det inbringar mera än den allmänna profiten åt arrendatorn. Om det finns gott om bördig mark kommer spannmålens pris åter att sjunka till sin förra nivå sedan den mängd kapital som erfordras för dess produktion har investerats, och profiten kommer att vara densamma som förut. Om det emellertid inte finns tillräckligt med bördig mark och om det behövs mera än den vanliga mängden kapital och arbete för produktionen av den behövliga extra kvantiteten, så kommer spannmålen inte att sjunka till sin förra nivå. Dess naturliga pris drives upp och i stället för att håva in förhöjda profiter kommer arrendatorn att se sig tvungen att nöja sig med den reducerade kvot, som är det ofrånkomliga resultatet av lönernas höjning på grund av livsförnödenheternas fördyring." (a.a. sid. 119, 120)

Om arbetsdagen är given (eller om det förekommer endast sådana differences in the working days in different trades as are compensated by the peculiarities of different labour <olikheter i arbetsdagarna inom olika näringsgrenar som kompenseras genom olika arbetens särart>), så är - eftersom arbetslönen on an average <i genomsnitt> är densamma - den allmänna kvoten för mervärdet, i.e. of surplus labour <d.v.s. för merarbetet>, given. Detta har Ricardo i tankarna. Och han förväxlar denna general rate of surplus value <allmänna mervärdekvot> med the general rate of profits. Jag har visat att profitkvoterna i different trades vid samma general rate of surplus value måste vara helt olika om varorna såldes till sina respektive värden. Den allmänna profitkvoten blir till genom att det totala producerade mervärdet beräknas på samhällets (kapitalistklassens) totala kapital; följaktligen representerar varje kapital inom varje särskild trade en alikvot del av totalkapitalet med samma ||671| organiska sammansättning, såväl i fråga om sammansättningen av konstant och variabelt som av rörligt och fast kapital. Som en sådan alikvot del drar det sin dividend i proportion till sin storlek ur det surplus value som alstrats av det sammanlagda kapitalet. Det på så sätt fördelade mervärdet eller den andel av mervärdet som tillfaller ett separat kapital av en viss given storlek, t.ex. 100, under en viss given period, t.ex. 1 år, utgör the average profit eller general rate of profit vilken som sådan ingår i produktionskostnaderna of every trade <för varje näringsgren>. Är andelen [per 100] = 15, så är the usual profit = 15% och kostnadspriset = 115. Det kan vara lägre, t.ex. om bara en del av det förskotterade kapitalet ingår som déchet <förslitning> i den värdeskapande processen. Men det är alltid = det konsumerade kapitalet + 15, the average profit på det förskotterade kapitalet. Om 100 ingick i produkten i det ena fallet och i det andra blott 50, så skulle kostnadspriset i det ena fallet vara = 100 + 15 = 115 och i det andra = 50 + 15 = 65; båda kapitalen skulle i så fall ha sålt sina varor till samma kostnadspris, d.v.s. till ett pris som skulle avkasta samma rate of profit för bådadera. Det är klart att framställningen, förverkligandet och bildandet av den allmänna profitkvoten nödvändiggör förvandlingen av värdena till kostnadspriser som skiljer sig från värdena. Ricardo däremot utgår från identiteten av värden och kostnadspriser emedan han förväxlar profitkvot och mervärdekvot. Därför har han inte den blekaste aning om the general change <den allmänna förändring> som försiggår i the prices av varorna till följd av bildandet av en general rate of profit innan det kan bli tal om någon general rate of profit. Han förutsätter denna rate of profits såsom någonting i förväg givet som därför hos honom ingår till och med i bestämmandet av värdet. (Se kap I "On Value".) Med the general rate of profit som förutsättning undersöker han blott de exceptionella prisförändringar som erfordras för upprätthållandet av denna general rate, för fortbeståndet av denna general rate of profit. Han har inget begrepp om att en förvandling av values till cost-prices först måste ske för att skapa the general rate of profits, att han således på grundval av en [given] general rate of profits inte längre omedelbart opererar med the values of commodities.

Också i ovan anförda passus återges enbart A Smiths uppfattning, men till och med denna är ensidigt återgiven emedan Ricardo håller fast vid sin fixa idé om en general rate of surplus value. Profitkvoten stiger enligt honom bara inom särskilda trades över the level <[den allmänna] nivån> av den anledningen att the market price inom dessa stiger över the natural price på grund av förhållandet mellan supply och demand <tillgång och efterfrågan>, av underproduktionen eller överproduktionen inom särskilda trades. Konkurrensen, tillförseln av nytt kapital till någon trade eller undandragande av gammalt kapital från någon annan trade kommer sedan att anpassa market price och natural price till varandra och att reducera profiten inom den särskilda trade till the general level <den allmänna nivån>. Här är the real level of profits <profitens verkliga nivå> förutsatt som konstant och given, och det är bara fråga om att reducera profiten till denna level i de särskilda trades där den höjer sig däröver eller sjunker därunder på grund av supply och demand. Därvidlag utgår Ricardo till och med alltid ifrån att de varor vars priser avkastar mera än the average profit ligger över, och de som ger mindre ligger under sitt värde. Om deras marknadsvärde genom konkurrensen anpassar sig till deras värde, så har the level fastställts.

The level själv kan enligt Ricardo endast stiga eller falla om arbetslönen faller eller stiger (relativt varaktigt), d.v.s. kvoten av det relativa mervärdet, vilket sker utan förändring av priserna. (Fastän Ricardo här själv medger en mycket betydande förändring av priserna inom different trades alltefter deras olika sammansättning av rörligt och fast kapital.)

Men till och med om en general rate of profits, och därmed kostnadspriser, har etablerats, kan the rate of profits inom särskilda trades stiga emedan arbetstiden här är längre och the rate of absolute surplus value stiger. Att konkurrensen bland arbetarna inte kan uppväga detta bevisar statens inblandning. Utan att the market price här stiger över the natural price kommer profitkvoten då att stiga inom dessa särskilda trades. Kapitalens konkurrens kan emellertid och kommer i det långa loppet att åstadkomma att denna surplusprofit inte helt tillfaller kapitalisterna inom dessa speciella trades. De kommer att bli tvungna att sänka sina varor under deras "natural prices", eller de andra trades kommer att höja sina priser något (om inte faktiskt att höja - vilket kan ha uppvägts genom att dessa varors värde sjunker - så dock i alla fall att ||672| inte sänka dem så lågt som utvecklingen av arbetets produktivkraft i de egna trades skulle kräva). The general level kommer att stiga, och kostnadspriserna kommer att ändras.

Vidare: om en ny trade uppkommer inom vilken det användes oproportionerligt mycket levande arbete i förhållande till det ackumulerade arbetet, där således kapitalets sammansättning ligger långt under the average composition <den genomsnittliga sammansättningen> som bestämmer the average profit, så kan förhållandena av supply och demand inom en ny trade medge att dess produktion säljes över sitt kostnadspris, närmare sitt verkliga värde. Om konkurrensen utjämnar detta, så är detta möjligt endast genom en höjning av the general level, därför att kapitalet på det hela taget åstadkommer, sätter i rörelse ett större kvantum obetalt surplusarbete. Förhållandet av supply och demand åstadkommer i det första fallet inte, som Ricardo menar, att varan säljes över sitt värde, utan bara att den säljes över sitt kostnadspris, till ett pris som närmar sig dess värde. Utjämningen kan således inte åstadkomma att den reduceras till den gamla level <nivån>, utan att en ny level etableras.

[b) Ricardos felaktiga uppfattning om den koloniala handelns och överhuvudtaget utrikeshandelns inflytande på profitkvoten]

Detsamma gäller t.ex. colonial trade <den koloniala handeln>, där value of labour <arbetets värde> på grund av slaveri och naturens bördighet är lägre än i det gamla country <landet> (eller möjligen på grund av att jordegendomen faktiskt eller på grund av lagstiftning inte har utvecklats). Om moderlandets kapital är fritt transferable to this new trade <fritt kan överföras till denna nya bransch>, så kommer de visserligen att nedbringa den specifika surplus profit inom denna trade, men att höja the general level of profit (såsom A Smith helt korrekt påpekar).

Ricardo försöker här alltid att klara sig med frasen: men inom de gamla trades har ju kvantiteten av använt arbete förblivit densamma, dito arbetslönen. Men the general rate of profit är bestämd genom proportionen av det obetalda arbetet till det betalda och till det förskotterade kapitalet, inte inom den ena eller den andra trade utan i alla trades till vilka kapitalet freely may be transferred <fritt kan överföras>. Proportionen förblir kanske densamma i 9/10; om den förändras i 1/10, så måste the general rate of profit förändras i alla 10/10. Närhelst den mängd obetalt arbete ökar som sättes i rörelse av ett kapital av en given storlek, kan konkurrensen ändå bara åstadkomma att kapital av lika storlek åtnjuter lika dividender, lika andelar i detta ökade surplusarbete, men inte att dividenden av varje enskilt kapital, trots det ökade surplusarbetet i proportion till det förskotterade totalkapitalet, förblir densamma, att den nedbringas till den gamla andelen i surplusarbetet. Om Ricardo antar detta, så har han absolut ingen anledning att bestrida A Smiths åsikt att endast kapitalens tilltagande konkurrens till följd av deras ackumulation nedsätter profitkvoten. Ty han antar här själv att profitkvoten sänkes genom blotta konkurrensen, fastän the rate of surplus value ökar. Givetvis sammanhänger detta med hans andra felaktiga förutsättning, nämligen att the rate of profits (bortsett från en sänkning eller höjning av arbetslönen) aldrig kan stiga eller falla utom på grund av temporära avvikelser av the market price från the natural price. Och vad är the natural price? Priset är = advances <utlägg> + average profit. Detta går således igen ut på förutsättningen att the average profit aldrig kan falla eller stiga annorlunda än the relative surplus value.

Ricardo tar följaktligen fel om han i motsats till Smith säger:

"Enligt min mening kan ingen som helst växling från den ena utrikeshandeln till en annan eller från inrikes- till utrikeshandel ändra profitkvoten." (a.a. sid. 413)

Lika felaktig är hans åsikt att the rate of profits inte påverkar kostnadspriserna eftersom den inte påverkar the values.

Ricardo misstar sig om han tror att - [om profiten ökar] in consequence of a favoured foreign trade <till följd av en förmånlig utrikeshandel> - the general level <[profitens] allmänna nivå> alltid måste åstadkommas genom att [profiten] reduceras till den gamla nivån och inte genom att [the general level] förhöjes.

"Det påstås att profiternas nivellering skall åstadkommas genom profiternas allmänna ökning, men jag är av den åsikten att profiterna inom den gynnade näringsgrenen snabbt kommer att sjunka till den allmänna nivån." (a.a. sid. 132, 133)

Genom sin alldeles felaktiga uppfattning om profitkvoten missförstår Ricardo fullständigt effekten av the foreign trade <utrikeshandeln> såvida den inte direkt sänker the food of the labourers <arbetarnas livsmedel>. Han ser inte av vilken enorm betydelse t.ex. för England anskaffandet ||673| av billigare råmaterial för industrin är och att i detta fall - som jag påvisat tidigare[62*] - profitkvoten stiger fastän priserna sjunker, under det att i motsatt fall profitkvoten kan falla vid stigande priser t.o.m. om arbetslönen förblir densamma i bådadera fallen.

"Det är därför inte till följd av marknadens tillväxt som profitkvoten stiger.'' (a.a. sid. 136)

The rate of profit beror inte på den enskilda varans pris utan på den mängd surplusarbete som kan åstadkommas med ett givet kapital. Ricardo misskänner också i andra fall betydelsen av the market eftersom han inte förstår penningens väsen.

(Att notera som tillägg till det ovanstående: Ricardo gör alla dessa blunders därför att han vill genomdriva sin identifiering av mervärdekvot och profitkvot med hjälp av våldsamma abstraktioner. Vulgus <Obildat folk> har därav dragit den slutsatsen att de teoretiska sanningarna är abstraktioner som motsäger de faktiska förhållandena, i stället för att tvärtom se att Ricardo inte går tillräckligt långt i den riktiga abstraktionen och därför drives till den felaktiga.[78])

[3.] Lagen om profitkvotens fall

[a) Felaktiga förutsättningar i Ricardos uppfattning om profitkvotens fall]

Detta är en av de viktigaste punkterna i Ricardos system.

Profitkvoten har en tendens att falla. Varför? A Smith säger: till följd av den växande ackumulationen och den åtföljande tilltagande konkurrensen mellan kapitalen. Ricardo genmäler: Konkurrensen kan utjämna profiterna (vi har ovan sett att han här inte är konsekvent) inom the different trades <de olika näringsgrenarna>; men den kan inte sänka den allmänna profitkvoten. Detta skulle vara möjligt endast om kapitalen till följd av kapitalets ackumulation växte så mycket snabbare än befolkningen att efterfrågan på arbete blev varaktigt större än dess supply <tillgång> och att arbetslönen följaktligen varaktigt steg nominellt, reellt och till bruksvärdet - i värde och i bruksvärde. Så är inte fallet. Ricardo är inte någon optimist som tror på dylika fabler.

Eftersom profitkvot och mervärdekvot för honom nu en gång är identiska - den relativa mervärdekvoten eftersom han förutsätter arbetsdagen som oföränderlig - så kan ett permanent fall av profiten eller profitens tendens att falla bara förklaras av samma orsaker som betingar ett permanent fall, eller en tendens därtill, i kvoten för mervärdet, d.v.s. den del av dagen som arbetaren inte arbetar för sig utan för kapitalisten. Men vilka är dessa betingelser? Om man utgår från en given arbetsdag, så kan den del därav som arbetaren arbetar gratis för kapitalisten bara falla, minska, om den del han arbetar för sig själv växer. Och detta är (under förutsättning att the value of labour betalas) endast möjligt om värdet av the necessaries, av de livsförnödenheter, varpå hans arbetslön ges ut, ökar. Men nu är det så att industrivarornas värde ständigt avtar till följd av utvecklingen av arbetets produktivkrafter. Saken kan således bara förklaras på så sätt att livsförnödenheternas huvudbeståndsdel - food <livsmedel> - ständigt ökar i värde. Detta i sin tur därför att jordbruket ständigt minskar i bördighet. Det är samma förutsättning som enligt Ricardos tolkning av jordräntan förklarar dennas existens och tillväxt. Profitens ständiga fall är följaktligen förknippat med ett ständigt stigande av jordräntekvoten. Jag har redan visat att Ricardos uppfattning av jordräntan är felaktig. Därmed bortfaller således den ena grundvalen för hans förklaring av the fall in the rate of profits. Men för det andra beror den på den felaktiga förutsättningen att rate of surplus value och rate of profit är identiska; att således ett fall i the rate of profit är identiskt med ett fall i the rate of surplus value, vilket faktiskt blott skulle kunna förklaras på Ricardos sätt. Därmed är hans teori eliminerad. Profitkvoten faller - fastän the rate of surplus value förblir oförändrad eller stiger - därför att det variabla kapitalet minskar i och med utvecklingen av arbetets produktivkrafter i förhållande till det konstanta kapitalet. Den faller således inte därför att arbetet blir mera improduktivt utan därför att det blir mera produktivt; inte därför att arbetaren exploateras mindre utan därför att han exploateras mera, vare sig genom att the absolute surplus time <den absoluta mer[arbets]tiden> ökar eller - så snart som staten hejdar detta - genom att the relative surplus time ökar därför att the relative value of labour minskar, vilket är oskiljaktigt förknippat med den kapitalistiska produktionen.

Ricardos teori grundar sig således på två felaktiga förutsättningar:

1) på den felaktiga förutsättningen att jordräntans existens och tillväxt betingas av jordbrukets avtagande bördighet.

2) på den felaktiga förutsättningen att profitkvoten är = kvoten av det relativa mervärdet och endast kan stiga eller falla i omvänd proportion till arbetslönens fallande eller stigande.

 


[SJUTTONDE KAPITLET]

Ricardos ackumulationsteori. Kritik av denna (Krisernas utveckling ur kapitalets natur)

[1. Smiths och Ricardos misstag att inte fästa avseende vid det konstanta kapitalet. Reproduktion av det konstanta kapitalets olika delar]

[||XIII-694|] Till att börja med sammanställer vi de ställen som är starkt utspridda över Ricardos hela verk.

"... alla produkter av ett land konsumeras; men det gör den största tänkbara skillnad om de konsumeras av dem som reproducerar ett annat värde eller av dem som inte gör det. När vi säger att reveny sparas och lägges till kapitalet, så menar vi att den del av revenyn, om vilken det sägs att den lagts till kapitalet, förbrukas av produktiva i stället för improduktiva arbetare." (Här har vi samma distinktion som hos A Smith.) "Det finns inget större misstag än att anta att kapital förökas genom icke-konsumtion. Om arbetets pris steg så högt att mera arbete inte kunde användas trots kapitalets tillväxt, så skulle jag säga att en dylik tillväxt av kapital ändå konsumeras improduktivt." (sid. 163, not)

Här [gäller det] således blott [frågan] om [produkterna] konsumeras av arbetare eller inte. Som A Smith m.fl. Men samtidigt är det fråga om the industrial consumption av de varor som bildar konstant kapital, som konsumeras såsom arbetsredskap eller arbetsmaterial eller också konsumeras på ett sådant sätt att de genom denna konsumtion förvandlas till arbetsredskap och arbetsmaterial. Genast från början felaktig, d.v.s. ensidig är uppfattningen att accumulation of capital skulle vara lika med conversion of revenue into wages <förvandling av reveny till löner>, lika med accumulation of variable capital. Hela frågan om ackumulationen behandlas därmed på ett felaktigt sätt.

Framför allt är det nödvändigt att få klarhet i fråga om reproduktionen av det konstanta kapitalet. Vi betraktar här den årliga reproduktionen eller året som tidsmått för reproduktionsprocessen.

En stor del av det konstanta kapitalet - le capital fixe - ingår i den årliga arbetsprocessen utan att ingå i den årliga värdeskapande processen. Det konsumeras inte. Det behöver således inte reproduceras. Det bibehålles - och med dess bruksvärde också dess bytesvärde - därigenom att det överhuvudtaget ingår i produktionsprocessen och förblir i kontakt med det levande arbetet. Ju större denna del av kapitalet är i ett land under detta år, desto större är proportionellt dess blott formella reproduktion (bibehållande) under nästa år under förutsättning att produktionsprocessen förnyas, fortsättes, hålles i gång också blott i samma skala. Reparationerna och dylikt som behövs för bibehållandet av det fasta kapitalet räknar vi till dess ursprungliga arbetskostnader. Det har ingenting gemensamt med bibehållandet i den ovan avsedda betydelsen.

En andra del av det konstanta kapitalet konsumeras årligen i varornas produktion och måste följaktligen också reproduceras. Därtill hör hela den del av det fasta kapitalet som årligen ingår i den värdeskapande processen samt hela den del som består av rörligt kapital, råmaterial och matières instrumentales <hjälpsubstanser>.

Vad nu denna andra del av det konstanta kapitalet anbelangar, så måste man särskilja:

||695| En stor del av vad som framträder i en produktionssfär som konstant kapital - som arbetsmedel och arbetsmaterial - är samtidigt produkten av en parallell produktionssfär. Garnet hör t.ex. till vävarens konstanta kapital; det är spinnarens produkt som kanske dagen innan ännu befann sig i vardande. Om vi här säger samtidigt, så menar vi producerat under samma år. Samma varor i olika faser passerar olika produktionssfärer under loppet av samma år. Ur den ena framgår de såsom produkt, i den andra ingår de såsom varor som blir till konstant kapital. Och alla konsumeras de under året såsom konstant kapital, vare sig det sker genom att blott deras värde ingår i varan som i fråga om le capital fixe, eller genom att också deras bruksvärde ingår i den, som i fråga om det rörliga kapitalet. Medan den vara som producerats i den ena produktionssfären ingår i den andra produktionssfären för att där konsumeras som konstant kapital - vid sidan av denna följd av produktionssfärer vari samma vara inträder - produceras samtidigt sida vid sida dess olika element eller olika faser. Den konsumeras under samma år ständigt som konstant kapital i den ena sfären och produceras som vara i den andra, parallella sfären. Samma varor som sålunda konsumeras som konstant kapital under årets lopp, produceras på så sätt också ständigt under samma år. Maskinen nötes ut i sfär A. Samtidigt produceras den i sfär B. Det konstanta kapital som konsumeras under året i de produktionssfärer som producerar livsförnödenheter, produceras samtidigt i andra produktionssfärer, så att det under årets lopp eller vid årets slut åter har ersatts in natura. Bådadera, såväl livsförnödenheterna som denna del av det konstanta kapitalet, är produkter av det nya, under året verksamma arbetet.

Jag har tidigare visat[63*], hur den värdedel av produkten från de produktionssfärer som producerar livsförnödenheter, d.v.s. den värdedel som ersätter det konstanta kapitalet inom dessa produktionssfärer, utgör revenyn för producenterna av detta konstanta kapital.

Men så existerar vidare en del av det konstanta kapitalet vilken årligen konsumeras utan att ingå som beståndsdel i de produktionssfärer som producerar livsförnödenheter (konsumerbara varor). Den kan således inte heller ersättas ur dessa sfärer. Vi åsyftar den del av det konstanta kapitalet - av arbetsredskap, råmaterial och matières instrumentales - som själv konsumeras industriellt i bildandet, i produktionen av det konstanta kapitalet, av maskineriet, råmaterialet och les matières instrumentales. Denna del ersättes in natura, som vi sett[64*], antingen direkt ur produkten av dessa produktionssfärer själva (som t.ex. när det gäller utsäde, boskap, till en del kol) eller genom utbyte av en del av de olika produktionssfärernas produkter som bildar konstant kapital. Här sker ett utbyte av kapital mot kapital.

Genom existensen och konsumtionen av denna del av det konstanta kapitalet ökas inte bara produkternas massa utan också årsproduktens värde. Den värdedel av årsprodukten som är lika med denna del av det konsumerade konstanta kapitalet återköper in natura eller drar ur årsprodukten tillbaka den del därav som in natura skall ersätta det konsumerade konstanta kapitalet. Den värdedel av sådden t.ex. som utgörs av utsädet bestämmer den värdedel av skörden (och därmed den kvantitet spannmål) vilken måste återlämnas som konstant kapital till jorden, till produktionen. Förutan det under året nytillsatta arbetet skulle denna del inte reproduceras; men den har i själva verket producerats genom fjolårets eller förgånget arbete och är - såvida arbetets produktivitet inte förändras - det värde som den lägger till årsprodukten, den är resultatet inte av innevarande års utan av fjolårets arbete. Ju större proportionellt det använda konstanta kapitalet är i ett land, desto större kommer också denna del av det konstanta kapitalet att vara, som konsumeras i det konstanta kapitalets produktion och som inte bara kommer till uttryck i en större produktmassa utan som också ökar denna produktmassas värde. Detta värde är således inte bara resultatet av innevarande års arbete utan lika mycket resultatet av fjolårets, av förgånget arbete, fastän det utan the immediate annual labour <årets omedelbara arbete> lika litet åter skulle uppträda som den produkt vari det ingår. Om denna del växer, så växer inte bara den årliga produktmassan utan också dess värde, till och med om the annual labour förblir detsamma. Denna tillväxt är en form av kapitalets ackumulation, som det är mycket viktigt att förstå. Och ingenting kan vara mera avlägset från denna insikt än Ricardos sats:

"En miljon människors arbete i fabrikerna kommer alltid att producera samma värde men inte alltid samma rikedom." (a.a. sid. 320)

Denna miljon of men kommer - om arbetsdagen är given - alltefter arbetets produktivitet inte bara att producera mycket olika varumängder, utan värdet av denna mängd kommer att vara mycket olika allteftersom den har producerats med mycket eller litet konstant kapital, allteftersom den således har tillförts mycket eller litet värde som härrör från fjolårets, från förgånget arbete.

[2. Det konstanta kapitalets värde och produktens värde]

Vi förutsätter här till en början överallt där vi talar om reproduktionen av det konstanta kapitalet - för enkelhetens skull - att arbetets produktivitet och följaktligen produktionssättet förblir oförändrade. Vad som skall ersättas som konstant kapital är - vid en given produktionsskala - ett bestämt kvantum in natura. Om produktiviteten förblir densamma, så förblir också ||696| värdet av detta kvantum konstant. Om det inträffar växlingar i arbetets produktivitet varigenom samma kvantitet kan reproduceras dyrare eller billigare, med mera eller med mindre arbete, så inträder också förändringar i det konstanta kapitalets värde, vilka påverkar the surplus produce efter avdrag av det konstanta kapitalet.

Antag t.ex. att 20 qrs[55*] [vete] à 3 £ = 60 £ behövs för utsäde. Om 1 qr reproduceras med 1/3 mindre arbete, så kostar 1 qr numera blott 2 £. 20 qrs för utsäde måste dras ifrån produkten som förut; men den del som de utgör av hela produktens värde är numera blott 40 £. Som ersättning för samma capital constant behövs då en mindre del av värdet och en mindre del in natura av totalprodukten, fastän 20 qrs måste återlämnas såsom utsäde till jorden liksom förut.[79]

Om det årligen konsumerade konstanta kapitalet är 10 miljoner hos den ena nationen, blott 1 miljon hos den andra och det årliga arbetet av 1 miljon människor = 100 miljoner £, så skulle produktens värde hos den första nationen vara = 110 och hos den andra blott 101 miljoner. Ändå vore det inte bara möjligt utan säkert att den enskilda varan skulle vara billigare hos nation I än hos nation II, eftersom den senare med samma arbete skulle producera en mycket mindre varumassa, mycket mindre än differensen mellan 10 och 1. Visserligen avgår en större del av produktens värde som ersättning för kapitalet hos nation I, jämfört med nation II, och således också ert större del av totalprodukten. Men så är totalprodukten också mycket större.

När det gäller fabriksvaror är det allmänt känt att 1 miljon [arbetare] i England inte bara producerar en mycket större produkt utan en produkt av mycket högre värde än t.ex. i Ryssland, fastän den enskilda varan är mycket billigare. I jordbruket däremot tycks inte råda samma förhållande mellan kapitalistiskt utvecklade och relativt outvecklade nationer. Den efterblivna nationens produkt är billigare än den kapitalistiskt utvecklade nationens. Om man ser till penningpriset. Men ändå förefaller den utvecklade nationens produkt vara produkten av mycket mindre arbete (under året) än den efterblivnas. I England t.ex. är mindre än 1/3 [av arbetarna] sysselsatta inom jordbruket, i Ryssland 4/5; 5/15 där, 12/15 här. Dessa siffror bör inte tas à la lettre <bokstavligen>. I England är t.ex. en massa människor i the not agricultural industry, inom maskinbyggandet, handeln, transportväsendet etc. sysselsatta med produktionen och framskaffandet av element för the agricultural production, vilka inte är sysselsatta därmed i Ryssland. Man kan således inte bestämma proportionen av i jordbruket sysselsatta personer direkt på grundval av the immediately upon agriculture employed individuals <[antalet av] i jordbruket omedelbart anställda personer>. I länder med kapitalistisk produktion deltar indirekt i denna agricultural produktion många som i mera outvecklade länder är direkt engagerade däri. Skillnaden förefaller emellertid större än vad den är. Men för landets hela civilisation är denna skillnad mycket viktig, även om den blott består däri att ett stort antal i jordbruket engagerade producenter inte direkt deltar i detta, att de är befriade från lantlivets idioti och tillhör den industriella befolkningen.

Men detta d'abord à part <tills vidare åsido>. Och låt oss vidare bortse från att de flesta agricultural peoples <jordbruksfolk> är tvungna att sälja sin produkt under dess värde, under det att the agricultural produce <jordbruksprodukten> stiger till sitt värde i länder med utvecklad kapitalistisk produktion. I varje fall ingår i värdet av produkten av the English agriculturist en värdedel av konstant kapital som inte ingår i värdet av produkten av the Russian agriculturist. Antag att denna värdedel är lika med 10 mans dagsarbete. Och antag att en engelsk arbetare sätter detta konstanta kapital i rörelse. Jag talar om den del av det konstanta kapitalet av the agricultural produce som inte ersättes genom nytt arbete såsom fallet är t.ex. med jordbruksredskapen. Om det behövs 5 ryska arbetare för att producera samma produkt som 1 engelsman producerar förmedelst det konstanta kapitalet, och om det konstanta kapital som ryssen använder är lika med 1, så skulle den engelska produkten vara = 10 + 1 = 11 arbetsdagar och ryssens = 5 + 1 = 6. Om den ryska jorden är så mycket bördigare än den engelska att den utan användande av det konstanta kapitalet eller med ett 10 gånger mindre konstant kapital producerar lika mycket spannmål som engelsmannen med sitt 10 gånger större, så förhåller sig värdena av samma kvantiteter engelsk och rysk spannmål som 11 : 6. Om 1 qr rysk spannmål säljes för 2 £, så säljes den engelska för 32/3 £, enär 2 : 32/3 = 6 : 11. Den engelska spannmålens penningpris och värde skulle således vara mycket högre än den ryska spannmålens, men ändå skulle den engelska produceras med mindre arbete eftersom det förgångna arbete som åter framträder, såväl i produktens massa som i dess värde, inte kostar något tillskott av nytt arbete. Så skulle alltid vara fallet om engelsmannen använde mindre immediate labour än ryssen men om det större konstanta kapital som han använder - och som inte kostar honom någonting, fastän det har kostat och måste betalas - inte höjde arbetets produktivitet i den utsträckning att den ryska jordens naturliga bördighet därigenom kompenserades. Penningpriserna för the agricultural produce kan således ligga högre i länder med kapitalistisk produktion än i ||697| de mera outvecklade, fastän den i själva verket kostar mindre arbete. Den innehåller mera immediate + past labour <omedelbart + förgånget arbete>, men detta past labour kostar ingenting. Produkten skulle vara billigare om inte skillnaden i den naturliga bördigheten kom emellan. Därmed skulle också de högre penningpriserna för arbetslönen vara förklarade.

Hittills har vi bara talat om reproduktionen av det förefintliga kapitalet. Arbetaren ersätter sin lön med en surplus produce eller surplus value som utgör kapitalistens profit (jordräntan inberäknad). Han ersätter den del av årsprodukten som tjänar honom på nytt som lön. Kapitalisten har förbrukat sin profit under året, men arbetaren har skapat en produktdel som på nytt kan förbrukas som profit. Den del av det konstanta kapitalet som har konsumerats i livsförnödenheternas produktion ersättes med konstant kapital som har producerats under året genom nytt arbete. Producenterna av denna nya del av det konstanta kapitalet förvärvar sin reveny (profit och lön) i den del av livsförnödenheterna som är lika med den värdedel av det konstanta kapitalet som har konsumerats i deras produktion. Det konstanta kapital slutligen, som konsumeras i produktionen av det konstanta kapitalet, i produktionen av maskineri, råmaterial och matière instrumentale, ersättes in natura eller genom kapitalutbyte ur totalprodukten av de olika produktionssfärer som producerar det konstanta kapitalet.

[3. Nödvändiga betingelser för kapitalets ackumulation. Amortering av det fasta kapitalet och dess roll i ackumulationsprocessen]

Men hur förhåller det sig nu med kapitalets förmerande, dess ackumulation till skillnad från reproduktionen, med förvandlingen av reveny till kapital?

För att förenkla frågan förutsätter vi att arbetets produktivitet förblir oförändrad, att inga changes <förändringar> inträffar i produktionssättet, att således samma kvantum arbete förblir erforderligt för att producera samma kvantum vara, att kapitalets tillväxt således kostar lika mycket arbete som fjolårets produktion av kapital av samma amount <belopp>.

En del av mervärdet måste förvandlas till kapital i stället för att förbrukas som reveny. Den måste förvandlas dels till konstant, dels till variabelt kapital. Och den proportion vari den delar upp sig i dessa två olika kapitaldelar är beroende av kapitalets förutsatta organiska sammansättning, eftersom produktionssättet förblir oförändrat och likaså de båda delarnas proportionella värde. Ju högre produktionen är utvecklad, desto större kommer den del av mervärdet att vara som förvandlas till konstant kapital i jämförelse med den del av mervärdet som förvandlas till variabelt kapital.

Först måste alltså en del av mervärdet (och av the surplus produce som motsvarar det i livsförnödenheter) förvandlas till variabelt kapital; d.v.s. nytt arbete skall köpas för den. Detta är möjligt endast om arbetarnas antal ökar eller om arbetstiden, under vilken de arbetar, förlänges. Detta senare [blir möjligt] när t.ex. en del av arbetarbefolkningen var sysselsatt blott till hälften eller 2/3, eller också genom en absolut förlängning av arbetsdagen för kortare eller längre perioder, vilken i så fall dock måste betalas. Detta får emellertid inte betraktas som ett konstant medel för ackumulationen. Arbetarbefolkningen kan växa när hittills improduktiva arbetare förvandlas till produktiva eller när befolkningsdelar som inte förut har arbetat, t.ex. kvinnor och barn, fattighjon, inlemmas i produktionsprocessen. Denna senare punkt utelämnar vi här. Slutligen genom absolut tillväxt av arbetarbefolkningen samtidigt med tillväxten av den allmänna befolkningen. Om ackumulationen skall vara en stadigvarande, fortlöpande process, så är denna absoluta tillväxt av befolkningen ett villkor (fastän den minskar relativt i förhållande till det använda kapitalet). Befolkningstillväxten framstår som grundval för ackumulationen såsom en stadigvarande process. Men detta förutsätter en average <genomsnitts-> lön som tillåter en stadigvarande tillväxt av arbetarbefolkningen, inte blott dess reproduktion. För oförutsedda händelser drar den kapitalistiska produktionen redan försorg genom att överanstränga en del av arbetarbefolkningen och att hålla den andra som reservarmé halvt eller [helt] utarmad till hands.

Men hur förhåller det sig med den andra del av mervärdet, som skall förvandlas till konstant kapital? För att förenkla frågan abstraherar vi från utrikeshandeln och betraktar en isolerad nation. Låt oss ta ett exempel. Vi antar att mervärdet som en linnevävare har frambringat är = 10 000 £, varav han vill förvandla one half <den ena hälften> till kapital, således 5000 £. Därav skulle enligt [kapitalets] organiska sammansättning i den mekaniska vävnadsindustrin 1/5 ges ut som arbetslön. Vi abstraherar här från kapitalets omslag som kanske gör det möjligt att en summa för fem veckor förslår för honom, varpå han säljer och på så sätt ur cirkulationen återfår kapitalet för lön. Vi antar att han måste hålla en reserv av 1000 £ för arbetslön för 20 man hos sin banker <bankir> och undan för undan ge ut dem på wages <löner> under året. Sedan måste 4000 £ förvandlas till konstant kapital. För det första måste han köpa så mycket garn som 20 man kan väva upp under året. (Vi abstraherar alltid från omslagstiden för kapitalets rörliga del.) Vidare [måste han] öka antalet vävstolar i sin fabrik, dito kanske tillsätta en ny ångmaskin eller upprusta den gamla etc. Men för att kunna köpa detta måste han finna garn på marknaden, vävstolar etc. Han måste förvandla sina 4000 £ till garn, vävstolar, kol o.s.v., ||698| d.v.s. köpa dem. För att köpa dem måste de emellertid finnas till. Eftersom vi har förutsatt att reproduktionen av det gamla kapitalet har skett under de gamla betingelserna, så har garnspinnaren gett ut hela sitt kapital för att leverera det under fjolåret av vävarna begärda kvantum garn. Hur skall han då tillgodose the additional demand by an additional supply of yarn <den ökade efterfrågan genom en ökad tillförsel av garn>?

Likadant förhåller det sig med maskinfabrikören som levererar vävstolarna etc. Han har blott producerat tillräckligt med nya vävstolar för att täcka den konsumtion som i väveribranschen uppstår on an average <i genomsnitt>. Men den ackumulationslystne vävaren beställer för 3000 £ garn och för 1000 £ vävstolar, kol (då det förhåller sig likadant med kolfabrikören) etc. Eller han ger in fact <faktiskt> spinnaren 3000 £, maskinbyggaren och kolmannen etc. 1000 £ för att de skall förvandla dessa pengar till garn, vävstolar och kol åt honom. Han skulle således vara tvungen att vänta tills denna process är slutförd innan han kunde börja sin ackumulation - sin produktion av ny linneväv. Detta vore avbrott I.

Men nu befinner sig spinnaren med de 3000 £ i samma belägenhet som vävaren med de 4000, bara med den skillnaden att han genast drar av profiten. Han kan finna ett additional number of spinners <ytterligare ett antal spinnare>, men han behöver lin, spindlar, kol etc. Likaså [behöver] kolmannen nytt maskineri eller verktyg förutom de nya arbetarna. Och maskinfabrikören som skall leverera de nya vävstolarna, spindlarna etc. [behöver] förutom the additional labourers <de tillkommande arbetarna> järn etc. Men värst ligger det till med linodlaren som inte kan leverera the additional quantity of flax <extrakvantiteten lin> förrän nästa år.

För att vävaren således utan vidlyftigheter och avbrott varje år skall kunna förvandla en del av sin profit till konstant kapital - och för att ackumulationen skall vara en kontinuerlig process - är det nödvändigt att han finner an additional quantity of yarn <en extrakvantitet garn>, vävstolar etc. på marknaden. Han såväl som spinnaren, kolmannen etc. behöver blott anställa flera arbetare om de finner lin, spindlar, maskiner på marknaden.

En del av det konstanta kapitalet som årligen beräknas vara försliten och som ingår såsom déchet <förslitning> i produktens värde, förbrukas i själva verket inte. Tag t.ex. en maskin som varar i 12 år och kostar 12 000 £, då är the average déchet <den genomsnittliga förslitningen> som beräknas för varje år = 1000 £. Vid slutet av de 12 åren har sedan, eftersom 1000 £ årligen ingår i produkten, värdet av de 12 000 £ reproducerats, och en ny maskin av samma slag kan köpas till detta pris. Reparationerna och lappningarna som behövs under de 12 åren hänför vi till maskinens produktionskostnader och har ingenting att göra med vårt spörsmål. I själva verket skiljer sig verkligheten dock från denna genomsnittskalkyl. Maskinen arbetar kanske bättre under det andra året än under det första. Och ändå är den efter 12 år inte längre användbar. Det är som med ett djur som on an average <i genomsnitt> lever 10 år men fördenskull inte dör bort 1/10 varje år, fastän det vid slutet av de 10 åren måste ersättas med en ny individ. Naturligtvis inträder ett visst antal maskiner etc. under loppet av samma år alltid i det stadium då de verkligen måste ersättas genom nya maskiner. Ett bestämt kvantum av det gamla maskineriet etc. måste således varje år verkligen in natura ersättas med nytt. Och detta motsvarar the yearly average production of machinery <den årliga genomsnittsproduktionen av maskineri> etc. Det värde varmed de skall betalas [härrör] från varorna och ligger ready <redo> alltefter deras (maskinernas) reproduktionstid. Men the fact <faktum> återstår att en stor värdedel av årsprodukten, av det värde som årligen betalas för den, visserligen behövs för att efter exempelvis 12 år ersätta det gamla maskineriet, men alls inte verkligen erfordras för att årligen ersätta 1/12 [av maskineriet] in natura, vilket in fact till och med skulle vara ogörligt. Denna fond kan möjligen delvis användas för betalning av arbetslön eller köp av råmaterial innan varan, som ständigt sättes i cirkulation men inte genast återvänder ur cirkulationen, har sålts eller betalats. Så kan emellertid inte ske under hela året, eftersom de under året omsatta varorna inbringar sitt fulla värde och således måste betala, inbringa, såväl arbetslönen som råmaterialet, det förbrukade maskineriet och the surplus value vilka ingår i dem. Där alltså mycket konstant kapital, således också mycket capital fixe användes, existerar i den värdedel av produkten vilken ersätter le déchet av det fasta kapitalet, en ackumulationsfond, vilken av den som förfogar över den kan användas för investering av nytt capital fixe (eller också av rörligt kapital) utan att för denna del av ackumulationen något som helst avdrag från the surplus value äger rum. (Se MacCulloch.)[80] Denna ackumulationsfond förefinnes inte på produktionsstadier och hos nationer där något stort capital fixe inte existerar. Detta är en viktig punkt. Det är en fond för ständigt åstadkommande av förbättringar, utvidgningar etc.

[4. Produktionsgrenarnas ömsesidiga beroende i ackumulationsprocessen. Omedelbar förvandling av en del av mervärdet till konstant kapital i jordbruket och i maskinbyggandet]

Men vad vi här vill komma fram till är följande. Även om det i maskinfabrikationen använda totalkapitalet blott räckte till att ersätta maskineriets årliga déchet, så skulle det ändå producera mycket mera maskineri än vad som motsvarar det årliga behovet eftersom le déchet delvis bara existerar idealiter, och realiter måste ersättas in natura först efter ett visst antal år. Det på så sätt använda kapitalet levererar således årligen en massa maskineri som är tillgängligt för nya kapitalplaceringar och som anteciperar dessa nya kapitalplaceringar. Maskinfabrikören börjar t.ex. sin fabrikation under innevarande år. Låt oss säga att han under årets lopp levererar maskineri för 12 000 £. Han skulle då under de 11 följande åren - om det enbart gäller reproduktionen av det maskineri han producerat - behöva reproducera blott för 1000 £ och inte ens denna årliga produktion skulle konsumeras årligen; ännu mindre om han använder hela sitt kapital. För att det senare skall kunna hållas i gång och löpande ||699| varje år blott kunna reproduceras, erfordras en ny, kontinuerlig utvidgning av den fabrikationsgren som använder dessa maskiner. (En ännu större utvidgning om han ackumulerar själv.)

Här kräves således - även om det i denna produktionssfär investerade kapitalet blott reproduceras - en ständig ackumulation i de övriga produktionssfärerna. Men denna kontinuerliga ackumulation finner därmed också ständigt något av sina element tillgängligt på marknaden. Här finns i en produktionssfär ett ständigt förråd av varor för ackumulation, för nytillkommande industriell konsumtion i andra sfärer, till och med om blott det förefintliga kapitalet inom denna sfär reproduceras.

Med avseende på de 5000 £ profit eller mervärde som förvandlas till kapital, t.ex. av vävaren, finns 2 möjliga fall, alltid under förutsättning att han finner det arbete på marknaden som han måste köpa för 1000 av dessa 5000 £ för att i överensstämmelse med betingelserna inom sin produktionssfär kunna förvandla de 5000 £ till kapital. Denna del [av det kapitaliserade mervärdet] förvandlas till variabelt kapital och ges ut i wages <lön>. Men för att kunna använda detta arbete behöver han garn, additional machinery <nytillkommande maskineri> {utom om arbetsdagen förlänges; i detta fall bara förslites maskineriet fortare, förkortas dess reproduktionstid, men samtidigt produceras mera surplus value; och om maskineriets värde måste omfördelas inom en kortare tid på de producerade varorna, så produceras dock ojämförligt mera varor, så att trots denna snabbare förslitning en mindre del av maskinvärdet ingår i den enskilda varans värde eller pris. Omedelbart nytt kapital behöver i detta fall inte läggas ut för själva maskineriet. Maskineriets värde måste bara ersättas något fortare. Men les matières instrumentales kräver i detta fall the advance of additional capital <utlägg av nytt kapital>} och additional matières instrumentales. Antingen finner vävaren dessa sina produktionsbetingelser på marknaden. Då skiljer sig köpet av dessa varor från köpet av andra varor endast därigenom att han köper varor för den industriella konsumtionen i stället för varor för den individuella konsumtionen. Eller han finner dem inte på marknaden. Då måste han beställa dem (som t.ex. när det gäller maskiner av ny konstruktion) precis som när han måste beställa artiklar för den privata konsumtionen som han inte finner på marknaden. Om råmaterialet (lin) först måste produceras på kommando {som t.ex. indigo, jute etc. från de indiska ryots <jordbrukarna> på order av och med förskott från engelska köpmän}, så skulle linnevävarens ackumulation i den egna rörelsen för detta år vara omöjlig. Antag å andra sidan att spinnaren förvandlar de 5000 £ till kapital och att vävaren inte ackumulerar. Då kommer det spunna garnet att vara osäljbart fastän alla dess produktionsbetingelser fanns tillgängliga på marknaden, och de 5000 £ har in fact förvandlats till garn men inte till kapital.

(Krediten, om vilken vi här inte skall tala mer, ombesörjer att det ackumulerade kapitalet inte användes just i den sfär där det har bildats utan där det har den största chansen att bli använt med fördel. Varje kapitalist kommer emellertid att föredra att investera sin ackumulation i sin egen trade <näringsgren>. Om han investerar den i andra trades, så blir han moneyed capitalist <penningkapitalist> och uppbär blott räntor i stället för profit med mindre han slår sig på spekulationer. Vi talar här emellertid om the average accumulation <genomsnittsackumulationen> och endast i exemplen om ackumulation placerad i en särskild trade.)

Hade å andra sidan linodlaren utvidgat sin produktion, d.v.s. ackumulerat, men inte spinnaren, vävaren och maskinfabrikören etc., så skulle han ha överflödigt lin i lagret och antagligen producera mindre nästa år.

{Vi bortser här tills vidare helt från den individuella konsumtionen och betraktar blott relationerna producenterna emellan. Om sådana existerar, så utgör producenterna för det första ömsesidigt en marknad för de kapital som de ömsesidigt måste remplacera <ersätta>; för en del av livsförnödenheterna bildar de nyanställda eller mera långvarigt [än förut] sysselsatta arbetarna en marknad; och eftersom mervärdet växer nästa år, kan kapitalisterna förbruka en växande del av revenyn och utgör således to a certain extent <i viss mån> en marknad för varandra. Trots detta kan en stor del av årsprodukten alltjämt förbli osäljbar.}

Frågan måste nu formuleras sålunda: Under förutsättning av allmän ackumulation, d.v.s. under förutsättning att kapitalet ackumulerar mer eller mindre inom alla trades, vilket in fact är ett villkor för den kapitalistiska produktionen och vilket är kapitalistens drift såsom kapitalist lika mycket som det är skattsamlarens drift att anhopa pengar (men vilket också är en nödvändighet för att den kapitalistiska produktionen skall kunna fortgå) - vilka är betingelserna för denna allmänna ackumulation och vari upplöser den sig? Eller, eftersom linnevävaren kan representera för oss kapitalisten i allmänhet: vilka är betingelserna för att han ostört skall kunna återförvandla de 5000 £ mervärde till kapital och fortsätta ackumulationsprocessen år efter år? Att ackumulera de 5000 £ betyder ingenting annat än att förvandla dessa pengar, denna värdesumma till kapital. Villkoren för kapitalets ackumulation är således precis desamma som för dess ursprungliga produktion eller reproduktion överhuvudtaget.

Men dessa villkor var att det köptes arbete för en del av pengarna och för den andra delen varor (råmaterial och maskineri etc.) som kunde konsumeras industriellt av detta arbete. {Somliga varor kan konsumeras enbart industriellt, som t.ex. maskineri, råmaterial, halvfabrikat etc. Andra, som t.ex. hus, hästar, vete, brödsäd (av vilka senare det tillverkas brännvin eller stärkelse) etc. kan konsumeras industriellt och individuellt.} För att dessa varor skall kunna köpas måste de finnas på ||700| marknaden såsom varor - på mellanstadiet mellan den fullbordade produktionen och den ännu inte påbörjade konsumtionen, i säljarnas händer, i cirkulationsstadiet - eller upon notice <på beställning> kunna anskaffas (produceras som t.ex. i fråga om byggandet av nya fabriker etc.). Så var fallet - det hade förutsatts vid kapitalets produktion och reproduktion - på grund av den i den kapitalistiska produktionen genomförda arbetsdelningen i samhällelig skala (distribution of labour and capital between the different trades <fördelning av arbete och kapital mellan de olika näringsgrenarna>), på grund av den samtidigt på hela området försiggående parallella produktionen och reproduktionen. Detta var marknadens villkor, villkoret för kapitalets produktion och reproduktion. Ju större kapitalet, ju högre utvecklad arbetets produktivitet och överhuvudtaget den kapitalistiska produktionens omfattning är, desto större är också mängden av de varor som befinner sig i övergångsstadiet från produktionen till konsumtionen (den individuella och den industriella), d.v.s. i cirkulationen, på marknaden, och desto större är säkerheten för varje särskilt kapital att finna sina reproduktionsbetingelser färdiga på marknaden. Detta är fallet så mycket mera som varje särskilt kapital i enlighet med den kapitalistiska produktionens väsen 1) arbetar i en skala som inte är bestämd genom individuell efterfrågan (beställning etc., privatbehov) utan genom en strävan att realisera så mycket arbete - och följaktligen surplusarbete - som möjligt och att leverera största möjliga massa varor med ett givet kapital; och 2) varje särskilt kapital söker att inta största möjliga plats på marknaden och att undantränga, utesluta sina medtävlare. Kapitalens konkurrens.

{Ju mera kommunikationsmedlen utvecklas, desto mera kan förråden på marknaden minska.}

"Där produktion och konsumtion är förhållandevis stora kommer det naturligtvis vid en given tidpunkt på marknaden att finnas ett förhållandevis stort överskott i mellanstadiet på vägen från producenten till konsumenten, utom när hastigheten varmed tingen säljes tilltar till den grad att den motverkar effekterna av ökad produktion, vilka annars skulle inställa sig." (sid. 6, 7 i "An Inquiry into those Principles, respecting the Nature of Demand and the Necessity of Consumption, lately advocated by Mr Malthus etc.", London 1821)

Ackumulationen av nytt kapital kan således endast äga rum på samma villkor som reproduktionen av det redan förefintliga kapitalet.

{Vi går här inte alls in på det fallet att mera kapital har ackumulerats än vad som kan placeras i produktionen, t.ex. i form av pengar som ligger i träde hos bankirer. Därav utlåningen till utlandet etc., kort sagt investeringsspekulationen. Lika litet betraktar vi det fall där det visar sig vara omöjligt att sälja massan av de producerade varorna, kriser etc. Detta hör hemma i avsnittet om konkurrensen. Vi skall här bara undersöka kapitalets former i olika skeden av dess utveckling och utgår då alltid ifrån att varorna säljes till sitt värde.}

Vävaren kan återförvandla de 5000 £ mervärde till kapital om han förutom arbete för de 1000 £ finner garn etc. ready <färdigt> på marknaden eller kan få det på beställning; därtill fordras alltså att en surplus produce har producerats av de varor som ingår i hans konstanta kapital, framförallt av sådana som behöver en längre produktionstid för sin framställning och som inte snabbt eller överhuvudtaget inte inom ett år kan förmeras, som t.ex. råmaterialet, linet.

{Här kommer - vilket emellertid bara är en form av förmedling och följaktligen inte hör hemma här utan i undersökningen av kapitalens konkurrens - köpmanskapitalet in i leken som i varuupplag håller ready <redo> förråd för ökande konsumtion, individuell eller industriell.}

Liksom produktionen och reproduktionen av det förefintliga kapitalet inom en sfär förutsätter parallell produktion och reproduktion inom andra sfärer, så förutsätter ackumulationen eller bildandet av additional capital in one trade <tillskottskapital inom en näringsgren> en samtidig eller parallell tillkomst of additional production in the other trades <av tillskottsproduktion inom de andra näringsgrenarna>. Sålunda måste omfattningen av produktionen öka samtidigt inom alla sfärer som levererar konstant kapital (motsvarande den genom efterfrågan bestämda average andel som varje särskild sfär har i produktionens allmänna tillväxt), och alla de sfärer levererar konstant kapital som inte tillverkar the finished produce <den färdiga produkten> för den individuella konsumtionen. Det viktigaste därvidlag är tillväxten av maskineriet (verktygen), råmaterial, matières instrumentales, eftersom - om dessa betingelser finns till - alla andra industrier, de må leverera halv- eller helfabrikat vari de ingår, bara behöver sätta mera arbete i rörelse.

En ständig surplusproduktion i alla sfärer tycks således vara nödvändig för att ackumulation skall vara [möjlig].

Detta måste definieras litet närmare.

Sedan den andra väsentliga frågan:

Mervärdet, här en del av profiten (jordräntan inbegripen; om the landlord <jordägaren> vill ackumulera, d.v.s. förvandla jordränta till kapital, så är det alltid industrikapitalisten som får mervärdet i sin hand, till och med om arbetaren förvandlar en del av sin reveny till kapital), som återförvandlas till kapital, utgörs blott av under ||701| det gångna året nytillsatt arbete. Frågan är om detta nya kapital helt ges ut på arbetslön, bara bytes ut mot nytt arbete?

Vad som talar för detta: Allt värde har sitt ursprung i arbetet. Allt konstant kapital är ursprungligen arbetets produkt lika väl som det variabla kapitalet. Och här tycks vi åter bevittna kapitalets omedelbara uppkomst ur arbetet.

Vad som talar emot detta: Skall bildandet av tillskottskapital försiggå under sämre produktionsbetingelser än reproduktionen av det gamla kapitalet? Skall man gå tillbaka till en lägre nivå av produktionssättet? Så måste emellertid vara fallet om det nya värdet gavs ut blott på immediate labour <omedelbart arbete> som således också, utan capital fixe etc., skulle vara tvunget att först självt producera detta [capital fixe etc.], precis som arbetet ursprungligen först självt måste frambringa sitt konstanta kapital. Detta är rent nonsens. Men det är förutsättningen hos Ricardo m.fl. Detta måste närmare undersökas.

Den första frågan är denna:

Kan en del av mervärdet förvandlas till kapital därigenom att kapitalisten, i stället för att sälja det eller rättare sagt the surplus produce vari det tar sig gestalt, använder det direkt som kapital? Ett bejakande av denna fråga skulle redan innebära att hela summan av det mervärde som skall förvandlas till kapital, inte förvandlas till variabelt kapital eller inte ges ut i arbetslön.

Beträffande den del av the agricultural produce som består av spannmål eller boskap är detta genast klart. En del av spannmålen, vilken tillhör den del av skörden som utgör the surplus produce eller the surplus value för the farmer (likaså en del av boskapen), kan, i stället för att säljas, omedelbart åter tjäna som produktionsbetingelse, som utsäde eller arbetsdjur. Likadant förhåller det sig med den del av de på själva landet producerade gödningsämnen som samtidigt cirkulerar såsom varor på marknaden, d.v.s. som kan säljas. Denna del av the surplus produce, som tillfaller honom som surplus value, som profit, kan the farmer genast åter förvandla till produktionsbetingelse inom sin egen produktionssfär och följaktligen omedelbart förvandla till kapital. Denna del ges inte ut i wages, förvandlas inte till variabelt kapital. Den undandras den individuella konsumtionen utan att konsumeras produktivt i Smiths och Ricardos mening. Den konsumeras industriellt, men som råmaterial, inte som livsförnödenheter, varken av produktiva eller improduktiva arbetare. Men spannmålen tjänar inte enbart som livsmedel för produktiva arbetare etc., utan också som matière instrumentale för boskap, som råmaterial för brännvin, stärkelse etc. Boskapen i sin tur (göd- eller arbetsboskap) tjänar inte enbart som livsmedel utan levererar råmaterial för en massa industrier, såsom fäll, skinn, fett, ben, horn etc. och som dragare dels i jordbruket självt och dels i transportindustrin.

I alla industrier där reproduktionstiden sträcker sig över mera än ett år, t.ex. när det gäller en stor del av boskapen, virket o.s.v., som dock på samma gång ständigt måste reproduceras, d.v.s. som kräver användandet av ett bestämt kvantum arbete, sammanfaller ackumulationen med reproduktionen i den mån som det nytillsatta arbete, som inte blott utgörs av betalt utan också av obetalt arbete, måste anhopas in natura ända tills produkten är säljbar. (Här är inte tal om anhopandet av den i enlighet med den allmänna profitkvoten årligen tillförda profiten - detta är inte någon verklig ackumulation utan bara ett sätt att kalkylera - utan om anhopandet av det totala arbete som upprepas under flera år, där således inte bara betalt utan också obetalt arbete anhopas in natura och genast åter förvandlas till kapital. Anhopandet av profiten är däremot i dylika fall oberoende av kvantiteten nytillsatt arbete.)

Likadant förhåller det sig med handelsväxterna (antingen de levererar råmaterial eller matières instrumentales). Deras frön och den del av dem som åter kan användas som gödning etc. föreställer en del av den totala produkten. Om den vore osäljbar, så skulle detta inte ändra någonting däri att den, så snart den åter ingår som produktionsbetingelse, utgör en del av det totala värdet och som ||702| sådan utgör konstant kapital för den nya produktionen.

Därmed är redan en väsentlig punkt avklarad - råmaterial och livsförnödenheter (food) i den mån de är egentlig agricultural produce <jordbruksprodukt>. Här sammanfaller således ackumulation direkt med reproduktion i en större skala, så att en del av the surplus produce åter tjänar direkt som produktionsmedel i sin egen produktionssfär utan att bytas ut mot arbetslön eller andra varor.

Den andra väsentliga punkten är maskineriet. Inte den maskin som producerar varor utan den maskinproducerande maskinen, det maskinproducerande maskineriets capital constant. Om detta [maskineri] finns, behövs det ingenting annat än arbete för att leverera den extraktiva industrins råmaterial, järn etc., för [tillverkningen av] behållare och maskiner. Och med de senare har maskinerna för bearbetningen av själva råmaterialet levererats. Den svårighet det här gäller är att inte råka in i ett förutsättningarnas cercle vicieux <cirkelslut>. Saken är nämligen den att för att producera mera maskineri behövs det mera material (järn etc., kol etc.), och för att producera detta behövs det mera maskineri. Om vi antar att industriidkare som producerar [maskinbyggande] maskiner och industriidkare som producerar maskiner (med hjälp av dessa maskinbyggande maskiner) är av samma kategori eller inte, ändrar ingenting i saken. Så mycket är klart. En del av the surplus produce utgörs av maskinbyggande maskiner (åtminstone kommer det an på maskinfabrikören att så blir fallet). Dessa behöver inte säljas utan kan åter ingå in natura som konstant kapital i nyproduktionen. Här [har vi] alltså den andra kategorin av the surplus produce som ingår direkt (eller förmedlad genom byte inom samma produktionssfär) som konstant kapital i nyproduktionen (ackumulationen) utan att ha genomgått processen av en föregående förvandling till variabelt kapital.

Frågan om en del av the surplus value direkt kan förvandlas till konstant kapital övergår närmast i frågan om en del av the surplus produce - vari the surplus value manifesterar sig - direkt åter kan ingå som produktionsbetingelse i sin egen produktionssfär utan att först avyttras.

Som allmän lag gäller:

Där en del av produkten, således också av the surplus produce (d.v.s. av det bruksvärde vari the surplus value manifesterar sig), direkt, utan förmedling - såsom arbetsmedel eller arbetsmaterial - åter kan ingå i den produktionssfär varur den har kommit, kan och måste ackumulationen inom denna produktionssfär ta sig uttryck på sådant sätt, att en del av the surplus produce, i stället för att säljas, direkt (eller genom utbyte med andra specialister inom samma produktionssfär, vilka ackumulerar på liknande sätt) åter införlivas som betingelse för reproduktionen, så att ackumulation och reproduktion i en större skala här sammanfaller direkt. De måste sammanfalla överallt, men inte på detta direkta sätt.

Detta är också tillämpligt på en del av les matières instrumentales <hjälpsubstanserna>. T.ex. årsprodukten av kol. En del av the surplus produce kan användas för att själv producera kol igen, den kan således av sina producenter nyttjas direkt, utan förmedling, såsom konstant kapital för produktion i en större skala.

I industriområdena finns det maskinfabrikörer som bygger hela fabriker åt fabrikörerna. Antag att 1/10 är surplus produce eller obetalt arbete. Om denna 1/10 av the surplus produce manifesteras i fabriksbyggnader som har byggts för och sålts till tredje man eller i en fabriksbyggnad som producenten låter bygga åt sig själv, som han så att säga säljer till sig själv, ändrar uppenbarligen ingenting i saken. Det är här bara fråga om arten av bruksvärde vari surplusarbetet objektiverar sig, om det åter kan ingå som produktionsbetingelse i produktionssfären ||703| hos den kapitalist som äger the surplus produce. Här [har vi] åter ett exempel på hur betydelsefullt bestämmandet av bruksvärdet är för de ekonomiska formbestämningarna.

Här har vi sålunda redan en betydande del av the surplus produce, hinc <följaktligen> av the surplus value, vilken kan och måste förvandlas direkt till konstant kapital för att ackumuleras som kapital, och vilken förutan någon ackumulation av kapital överhuvudtaget inte kan äga rum.

För det andra har vi sett att - där den kapitalistiska produktionen är utvecklad, där således också arbetets produktivitet, således det konstanta kapitalet, således framförallt också den del av det konstanta kapitalet som består av fast kapital, är utvecklade - den blotta reproduktionen av det fasta kapitalet i alla sfärer och parallellt därmed också reproduktionen av det förhandenvarande kapital som producerar fast kapital, bildar en ackumulationsfond, d.v.s. maskineri, d.v.s. konstant kapital för produktion i en utvidgad skala.

För det tredje. Följande fråga återstår: kan en del av the surplus produce återförvandlas till kapital (konstant kapital) genom ett (förmedlat) utbyte mellan producenten av t.ex. maskineriet, arbetsredskapen etc. och producenten av råmaterial, järn, kol, metaller, trä etc., alltså genom utbyte av olika beståndsdelar i det konstanta kapitalet? Om t.ex. fabrikören av järn, kol, trä etc. köper maskineri eller redskap av maskinfabrikören och maskinfabrikören metall, trä, kol etc. av urproducenten, så ersätter de sitt capital constant eller bildar de nytt genom utbyte av dess korresponderande beståndsdelar. Frågan är här huruvida så är fallet när det gäller the surplus produce?

[5. Förvandling av det kapitaliserade mervärdet till konstant och variabelt kapital]

Tidigare hade vi sett[65*] att i samband med den enkla reproduktionen av det satsade kapitalet den i reproduktionen av det konstanta kapitalet förbrukade delen av det konstanta kapitalet ersättes antingen direkt in natura eller genom utbyte producenterna av det konstanta kapitalet emellan, ett utbyte av kapital mot kapital, men däremot varken av reveny mot reveny eller av reveny mot kapital. Vidare ersättes det konstanta kapital som förbrukas eller konsumeras industriellt i produktionen av konsumerbara artiklar - artiklar som ingår i den individuella konsumtionen - genom nya produkter av samma slag som är resultatet av nytillsatt arbete och som således upplöses i reveny (lön och profit). I överensstämmelse därmed representerar den del av produktmassan inom de sfärer som producerar konsumerbara artiklar - den del som är lika med den värdedel av dessa artiklar som ersätter deras konstanta kapital - revenyn för producenterna av det konstanta kapitalet, medan omvänt den del av produktmassan inom de sfärer som producerar konstant kapital - den del som representerar nytillsatt arbete och följaktligen utgör revenyn för producenterna av detta konstanta kapital - representerar det konstanta kapitalet (ersättningskapitalet) för producenterna av livsförnödenheterna. Detta förutsätter således att producenterna av det konstanta kapitalet utbyter sin surplus produce (det betyder här överskottet av deras produkt utöver den del därav som är lika med deras konstanta kapital) mot livsförnödenheter, d.v.s. att de konsumerar dess värde individuellt. Denna surplus produce är emellertid lika med

1) = lön (eller den reproducerade fund <fonden> för lönen), och denna del måste förbli bestämd (från kapitalistens sida) för utgiften av wages, således för den individuella konsumtionen (och, förutsatt att minimilönen betalas, kan också arbetaren ge ut the wages han sålunda erhållit blott på livsförnödenheter);

2) = kapitalistens profit (jordräntan inbegripen). Denna del kan, om den är tillräckligt stor, konsumeras delvis individuellt och delvis industriellt. Och i detta senare fall försiggår mellan producenterna av konstant kapital ett utbyte av deras produkter, vilket emellertid inte längre är ett utbyte av den produktdel som representerar deras capital constant som ömsesidigt skall ersättas, utan av en del av the surplus produce, revenyn (nytillsatt arbete), som förvandlas direkt till konstant kapital, varigenom sedan massan av konstant kapital ökar och omfattningen av reproduktionen utvidgas.

Således förvandlas också i detta fall en del av den förefintliga surplus produce, av det under året nytillsatta arbetet, direkt till konstant kapital utan att dessförinnan ha förvandlats till variabelt kapital. Det visar sig således också här att den industriella konsumtionen av the surplus produce - eller ackumulationen - ingalunda är detsamma som att hela the surplus produce ges ut i wages till produktiva arbetare.

Man kan föreställa sig följande: maskinfabrikören säljer sin vara (en del därav) till producenten av t.ex. vävnader. Denne betalar honom i pengar. För dessa pengar köper han järn, kol etc. i stället för livsförnödenheter. Om man betraktar den allmänna processen är det emellertid klart att producenterna av livsförnödenheterna inte kan köpa något ersättningsmaskineri eller ersättningsråmaterial om producenterna av ersättningen av det konstanta kapitalet inte köper deras livsförnödenheter, om således denna cirkulation inte väsentligen är ett utbyte av livsförnödenheter mot konstant kapital. Genom åtskiljandet av köp- från försäljningsakt kan naturligtvis mycket väsentliga störningar och förvecklingar komma in i dessa utjämningsprocesser.

||704| Om ett land inte självt kan leverera den mängd maskineri som möjliggör ackumulation av kapital, så köper det detta i utlandet. Dito om det inte självt kan frambringa den erforderliga mängden av livsförnödenheter (för wages) och råmaterial. Här, då den internationella handeln kommer emellan, blir det solklart att en del av landets surplus produce - i den mån som den är bestämd för ackumulationen - inte förvandlas till arbetslön utan direkt till konstant kapital. Men då kvarstår föreställningen, att de sålunda utgivna pengarna därborta i utlandet helt och hållet ges ut på arbetslön. Vi har sett att så inte är fallet och inte kan vara det även om man abstraherar från utrikeshandeln.

I vilken proportion som the surplus produce delas upp mellan variabelt och konstant kapital beror av kapitalets genomsnittliga sammansättning, och ju mera utvecklad den kapitalistiska produktionen är, desto mindre kommer relativt den direkt i arbetslön utgivna delen att vara. Föreställningen att the surplus produce - eftersom den blott är produkten av det under året nytillsatta arbetet - också blott förvandlas till variabelt kapital, d.v.s. blott ges ut i arbetslön, motsvarar överhuvudtaget den felaktiga föreställningen att - eftersom produkten blott är arbetets resultat eller materialisation - dess värde upplöses blott i reveny, d.v.s. lön, profit och jordränta, vilket är Smiths och Ricardos felaktiga föreställning.

En stor del av det konstanta kapitalet, nämligen det fasta kapitalet, kan bestå av sådant som ingår direkt i produktionsprocessen för tillverkning av livsförnödenheter, råvaror etc., eller tjänar antingen till cirkulationsprocessens avkortning, som t.ex. järnvägar, vägar, anordningar för flod- och kanalfart, telegrafer etc., eller till förvaring och uppläggning av varulager, som t.ex. dockor, varumagasin etc., eller också sådant som först efter en lång reproduktionstid ökar bördigheten, som t.ex. nivelleringsarbeten, dräneringsarbeten etc. Allteftersom en större eller mindre del av the surplus produce användes på något av dessa slag av capital fixe, kommer de närmaste omedelbara följderna för reproduktionen av livsförnödenheter etc. att vara mycket olika.

[6. Krisernas problem (Inledande anmärkningar). Förstörelse av kapital genom kriser]

Om vi förutsätter surplusproduktion av konstant kapital - d.v.s. större produktion än vad som behövs för att ersätta det gamla kapitalet, således också för att producera den gamla kvantiteten livsförnödenheter - så bereder surplusproduktionen eller ackumulationen inom de sfärer som använder maskiner, råvaror etc. inte någon större svårighet. Om det erforderliga surplusarbetet är tillgängligt, så finner de [kapitalisterna] sedan på marknaden alla medel till att bilda nytt kapital, till att förvandla sina surpluspengar till nytt kapital.

Men hela ackumulationsprocessen upplöser sig främst i surplusproduktion, som å ena sidan motsvarar befolkningens naturliga tillväxt och å andra sidan utgör en immanent grundval för de företeelser som framträder i kriserna. Omfattningen av denna surplusproduktion är bestämd av själva kapitalet, det aktuella utvecklingsstadiet hos produktionsbetingelserna och kapitalisternas måttlösa drift att berika sig och att öka sitt kapital, men ingalunda konsumtionen som är stävjad från början genom att större delen av befolkningen, arbetarbefolkningen, kan utvidga sin konsumtion blott inom mycket snäva gränser, och å andra sidan efterfrågan på arbete avtar relativt i samma proportion som kapitalismen utvecklas, fastän den tilltar absolut. Därtill kommer att utjämningarna alla är tillfälliga och att proportionen i kapitalens användning i de särskilda sfärerna visserligen utjämnas genom en ständig process, varvid själva processens beständighet likafullt förutsätter den ständiga disproportion som den ständigt, ofta våldsamt, måste jämna ut.

Vi behöver här endast betrakta de former som kapitalet genomgår i sina olika utvecklingsstadier. De reella förhållanden inom vilka den verkliga produktionsprocessen försiggår, undersökes således inte. Vi utgår alltid ifrån att varan säljes till sitt värde. Kapitalens konkurrens betraktas inte, inte heller kreditväsendet, inte heller samhällets verkliga beskaffenhet, vilket ingalunda består enbart av arbetarnas och industrikapitalisternas klasser, där konsumenter och producenter således inte är identiska, den förra kategorin (av konsumenter, vilkas revenyer delvis är sekundära, härledda ur profiten och lönen, inte primära) är mycket större än den andra, och där följaktligen dess sätt att ge ut sin reveny och dennas storlek åstadkommer mycket stora modifikationer i ekonomin och speciellt i kapitalets cirkulations- och reproduktionsprocess. Som vi redan funnit i samband med undersökningen om penningen[81] - både såtillvida den i allmänhet är en form som skiljer sig från varans naturalform och i dess form som betalningsmedel - att den innesluter möjligheten av kriser, så framgår detta emellertid ännu tydligare vid undersökningen av kapitalets allmänna natur utan att de andra reala förhållandena ännu behandlats som bildar förutsättningarna för den verkliga produktionsprocessen.

||705| Den av Ricardo adopterade (egentligen [James] Mill tillhörande) åsikten hos den fadde Say (vartill vi skall återkomma i avsnittet som behandlar denna bedrövliga figur), att någon överproduktion inte är möjlig eller åtminstone inte någon general glut of the market <allmän övermättnad av marknaden>, grundar sig på satsen att produkter bytes mot produkter[82] eller, som Mill uttryckte saken, på den "metafysiska jämvikten mellan säljare och köpare"[83], [vilket uttryck] vidareutvecklades till [satsen om] den enbart genom själva produktionen bestämda efterfrågan eller också om identiteten mellan demand och offer <efterfrågan och utbud>. Samma sats finns också i den framför allt av Ricardo omtyckta formen att any amount of capital <varje mängd av kapital> i varje land kan be employed productively <användas produktivt>.

"Say", säger Ricardo i kap XXI av "Effects of Accumulation on profits and interest", "har ... på ett fullt tillfredsställande sätt visat att det inte finns någon kapitalmängd som inte kan nyttjas i ett land, eftersom efterfrågan begränsas endast genom produktionen. Ingen producerar utom i avsikt att konsumera eller att sälja, och han säljer aldrig utom i avsikt att köpa någon annan vara som kan vara till någon omedelbar nytta för honom eller som kan bidraga till framtida produktion. Genom att producera blir han således med nödvändighet antingen konsument av sina egna varor eller köpare och konsument av någon annans varor. Man kan inte anta att han under någon längre tid skulle vara felunderrättad om de varor han mest fördelaktigt kan producera för att uppnå det mål han tagit sikte på, nämligen att komma i besittning av andra varor. Det är därför inte sannolikt att han bestående" (det är här överhuvudtaget inte fråga om evigheten) "kommer att producera en vara på vilken det inte finns någon efterfrågan." (sid. 339, 340)

Ricardo, som överallt vinnlägger sig om att vara konsekvent, finner att hans auktoritet Say här spelar honom ett spratt. Han anmärker i en not till det ovan citerade stället:

"Står det följande helt i samklang med Says princip? 'Ju större den omfattning är vari disponibla kapital finns i övermått i förhållande till omfattningen av sina placeringsmöjligheter, desto mera kommer räntesatsen på kapitalutlåningar att sjunka.' (Say, vol II, sid. 108) Om kapital av vilken storlek som helst kan investeras i ett land, hur kan man då säga att det i förhållande till de för ändamålet existerande placeringsmöjligheterna kan finnas i övermått." (a.a. sid. 340, not)

Eftersom Ricardo åberopar Say, skall vi senare kritisera Says satser i samband med [kritiken av] denne humbug själv.

För tillfället här bara detta: Vid reproduktionen, precis som vid the accumulation of capital, är det inte blott fråga om att ersätta samma mängd bruksvärden, av vilka kapitalet består, i den gamla omfattningen eller i en utvidgad skala (när det gäller ackumulationen), utan om att ersätta värdet av det förskotterade kapitalet jämte den ordinära profitkvoten (mervärdet). Om således varornas marknadspriser (allas eller de flestas, vilket är helt ovidkommande) genom någon som helst omständighet eller kombination av omständigheter har fallit långt under sina kostnadspriser, så krymper å ena sidan kapitalets reproduktion. Men i än högre grad stagnerar ackumulationen. Surplus value som anhopats i form av pengar (guld eller sedlar) skulle endast med förlust kunna förvandlas till kapital. De ligger därför i träde i bankerna såsom skatt eller i form av kreditpengar, vilket inte ändrar någonting alls i själva saken. Samma stockning skulle kunna inträda av motsatta orsaker, om de reala förutsättningarna för reproduktionen saknades (som t.ex. vid prisstegring för spannmål eller därför att inte tillräckligt mycket konstant kapital in natura har anhopats). Det inträder en stockning i reproduktionen och följaktligen i cirkulationsförloppet. Köp och försäljning blockerar varandra och outnyttjat kapital uppträder i form av pengar som ligger i träde. Samma fenomen (som för det mesta föregår kriserna) kan uppträda när produktionen av surpluskapitalet försiggår mycket snabbt och dess återförvandling till produktivt kapital driver upp efterfrågan på alla dess beståndsdelar till den grad att den verkliga produktionen inte kan hålla jämna steg och följaktligen priserna för alla varor som ingår i kapitalbildandet stiger. I detta fall sjunker räntesatsen betydligt, hur mycket profiten än må stiga, och detta fall av räntesatsen leder sedan till de mest vågade spekulationsföretag. Reproduktionens stockning leder till minskning av det variabla kapitalet, till ett fall av arbetslönen och till ett sjunkande av den använda mängden arbete. Detta reagerar i sin tur ånyo på priserna och föranleder nytt prisfall.

Det får aldrig glömmas att det i den kapitalistiska produktionen inte direkt är fråga om bruksvärde utan om bytesvärde och speciellt om surplusvärdets ökning. Detta är den kapitalistiska produktionens drivkraft, och det är just en snygg uppfattning som - för att bortresonera motsägelserna i den kapitalistiska produktionen - abstraherar från dess grundval och gör den till en produktion som är inriktad på producenternas omedelbara konsumtion.

Vidare: eftersom kapitalets cirkulationsprocess inte lever ett dagsländeliv utan fastmer sträcker sig över längre perioder innan kapitalet återvänder till sig självt, eftersom denna period emellertid sammanfaller med det tidsskede varunder marknadspriserna ||706| jämnar ut sig till kostnadspriser, eftersom stora omvälvningar och changes försiggår på marknaden under denna period, eftersom stora changes äger rum i arbetets produktivitet och följaktligen också i varornas reala värde, så är det alldeles klart att under tiden mellan utgångspunkten - det ursprungligen satsade kapitalet - och dess återvändande vid slutet av någon av dessa perioder stora katastrofer måste äga rum och kriselement måste hopas och utvecklas, vilka på intet sätt undanröjes genom den eländiga frasen att produkter bytes ut mot produkter. Jämförelsen av värdet vid en tid med samma varors värde vid en senare tid, något som herr Bailey[84] anser vara en skolastisk fantasiföreställning, utgör tvärtom grundprincipen för kapitalets cirkulationsprocess.

När vi talar om förstörelse av kapital genom kriser måste vi särskilja två helt olika saker:

[För det första.] I den mån reproduktionsprocessen stockar sig, arbetsprocessen inskränkes eller på sina håll helt upphör, förintas verkligt kapital. Det maskineri som inte begagnas är inte något kapital. Det arbete som inte exploateras är så gott som förlorad produktion. Råmaterial som ligger där oanvänt är inte något kapital. Byggnader (likaså nybyggda maskiner) som antingen förblir obegagnade eller ofullbordade, varor som ruttnar i varulagret, allt detta är förstörelse av kapital. Allt detta hänför sig till att reproduktionsprocessen stockar sig och att de förhandenvarande produktionsbetingelserna faktiskt inte fungerar såsom produktionsbetingelser, att de inte sättes i verksamhet. Deras bruksvärde och deras bytesvärde går på det sättet åt fanders.

Men för det andra menas med kapitalets förstörelse genom kriser en depreciering av värdemassor vilken hindrar dem från att senare åter i samma skala förnya sin reproduktionsprocess som kapital. Det är varuprisernas ruinerande fall. Därigenom förstörs inte några bruksvärden. Vad den ene förlorar, vinner den andre. Värdemassor som fungerar som kapital förhindras att förnya sig som kapital i samma hand. De gamla kapitalisterna gör bankrutt. Om värdet av de varor ur vilkas försäljning de reproducerar sitt kapital var = 12 000 £, varav kanske 2000 £ profit, och om de sjunker till 6000 £, så kan denne kapitalist varken fullgöra sina kontraktsenliga förpliktelser eller, även om han inte hade några, med de 6000 £ återuppta sin rörelse i samma skala när varupriserna stiger igen till sina kostnadspriser. På så sätt har kapital för 6000 £ förintats, fastän köparen av dessa varor - eftersom han förvärvat dem till halva deras kostnadspris - mycket väl kan stå sig bra och till och med göra en profit när affärerna lever upp igen. En stor del av samhällets nominella kapital, d.v.s. av det existerande kapitalets bytesvärde, har förintats en gång för alla, fastän just denna förstörelse, eftersom den inte drabbar bruksvärdet, mycket väl kan främja den nya reproduktionen. Det är på samma gång den period då the monied interest <finansintressena> berikar sig på bekostnad av the industrial interest <industriintressena>. Vad nu fallet av blott fiktivt kapital, statspapper, aktier etc., beträffar - såvitt det inte leder till statens eller aktiebolagets bankrutt och såvitt reproduktionen i sin helhet inte hämmas därigenom på grund av att krediten undergräves för industrikapitalister som håller dylika papper - så är det blott fråga om rikedomens överförande från den ena handen till den andra och kommer på det hela taget att ha en god verkan på reproduktionen såtillvida som parvenyerna, i vars händer dessa aktier eller papper hamnar till ett lågt pris, för det mesta är mera företagsamma än de gamla ägarna.

[7. Simpelt förnekande av överproduktionen av varor jämsides med erkännande av överflödet på kapital]

Ricardo är, såvitt han själv är medveten därom, alltid konsekvent. Hos honom är således satsen att någon överproduktion (av varor) inte är möjlig, identisk med satsen, att någon plethora <något överflöd> eller superabundance of capital <någon uppsjö av kapital> inte är möjlig.[F*]

"Det kan således inte vara så att en summa kapital har ackumulerats i ett land, vilken inte kan placeras produktivt så länge inte lönerna till följd av en prisförhöjning för de nödvändiga konsumtionsartiklarna stiger så högt och därför så litet blir kvar för kapitalprofiten att stimulansen till ackumulation upphör." (a.a. sid. 340) "Därav framgår ... att det inte finns någon gräns för efterfrågan och inte någon skranka för användningen av kapital så länge det avkastar någon profit och att det inte finns någon annan tillräcklig anledning till ett fall av profiten än en förhöjning av lönerna, hur gott om kapital det än må finnas. Vidare kan tilläggas att den enda verksamma och bestående orsaken till lönernas höjning är den tilltagande svårigheten att anskaffa livsmedel och livsviktiga konsumtionsartiklar ||707| för det stigande antalet arbetare." (a.a. sid. 347, 348)

Vad skulle Ricardo då inte ha sagt om stupiditeten hos sina efterföljare som förnekar överproduktionen i den ena formen (som general glut of commodities in the market <allmänt överflöd av varor på marknaden>) och icke blott erkänner den i den andra formen som surproduction of capital, plethora of capital, superabundance of capital <överproduktion av kapital, för stor mängd av kapital, uppsjö av kapital> utan gör den till en väsentlig punkt i sina doktriner?

Ingen tillräknelig ekonom i den postricardianska epoken förnekar the plethora of capital. Alla förklarar de fastmera kriserna därigenom (om inte genom fantasier om krediten). Alla medger således överproduktionen i den ena formen men förnekar den i den andra. Det återstår sålunda bara frågan hur dessa båda former av överproduktion förhåller sig till varandra, den form vari den förnekas till den form i vilken den bejakas.

Ricardo själv visste egentligen ingenting om kriser, om allmänna, ur själva produktionsprocessen uppstående världsmarknadskriser. Kriserna mellan 1800 och 1815 kunde han förklara genom spannmålsfördyringen till följd av missväxt, genom papperspengarnas depreciering, genom kolonialvarornas depreciering etc., genom att marknaden till följd av kontinentalsystemet med våld inskränkts på grund av politiska, ej ekonomiska orsaker. Kriserna efter 1815 kunde han också förklara, dels genom ett missväxtår, genom brist på spannmål, dels genom spannmålsprisernas fall då de orsaker hade upphört verka som enligt hans egen teori måste driva upp spannmålspriserna under kriget och under Englands avspärrning från kontinenten, dels genom övergången från krig till fred och de därur framspringande "sudden changes in the channels of trade" <"plötsliga förändringarna i handelsvägarna">. (Se hans "Principles", kap XIX: "On sudden Changes in the Channels of Trade.")

De senare historiska fenomenen, särskilt världsmarknadskrisernas nästan regelbundna periodicitet, tillät inte längre Ricardos efterföljare att förneka fakta eller att tolka dem som tillfälliga facts. I stället hittade de - bortsett från dem som förklarar allting genom krediten för att sedan erkänna att de själva måste förutsätta the superabundance of capital - på den nätta distinktionen mellan plethora of capital och overproduction. Med avseende på den senare bibehöll de Ricardos och Smiths fraser och goda skäl, medan de ur den förra söker deducera fenomen som annars vore oförklarliga för dem. Vissa kriser förklarar Wilson t.ex. genom plethora av fast kapital, andra genom plethora av rörligt kapital. Själva kapitalets plethora hävdas av de bästa ekonomerna (t.ex. Fullarton) och har redan till den grad stadfästs som en stående fördom att denna fras återfinns som en självklarhet till och med i den lärde herr Roschers[85] kompendium.

Frågan är således: vad är plethora of capital och varigenom skiljer sig denna tingest från overproduction?

(Rättvisan kräver i alla fall att man nämner att andra ekonomer, t.ex. Ure, Corbet m.fl., betecknar the overproduction som storindustrins reguljära tillstånd i den mån det är fråga om inlandet. Den leder således till kriser endast under certain circumstances <under vissa omständigheter>, där också den utländska marknaden krymper.)

Enligt samma ekonomer är kapital = pengar eller varor. Överproduktion av kapital är således = överproduktion av pengar eller varor. Och ändå skall de båda fenomenen inte ha någonting gemensamt med varandra; inte ens överproduktion av pengar, eftersom dessa hos dem är vara, så att hela fenomenet upplöses i överproduktion av varor, som de medger under den ena benämningen men förnekar under den andra. När det vidare talas om överproduktion av fast kapital eller rörligt kapital, så beror det på att varorna här inte längre betraktas i denna enkla bestämning utan i sin bestämning som kapital. Men därmed tillstår man å andra sidan åter att det i den kapitalistiska ||708| produktionen och dess fenomen - f.i. overproduction <t.ex. överproduktion> - inte rör sig blott om det enkla förhållandet vari produkten framträder, är bestämd, som vara, utan om dess samhälleliga bestämning, varigenom den blir någonting mera och även någonting annat än vara.

Överhuvudtaget: såvida frasen plethora of capital i stället för överproduktion av varor inte blott är ett undvikande uttryckssätt eller en samvetslös tanklöshet som erkänner samma fenomen som faktiskt existerande och nödvändigt när det kallas a, men förnekar det när det kallas b, som alltså i själva verket har skrupler och betänkligheter endast angående fenomenets benämning, inte angående fenomenet självt, eller också vill kringgå svårigheten att förklara fenomenet genom att förneka det i den ena formen (under det ena namnet) där det står i strid med ens fördomar, och erkänna det blott i en form varmed man inte förknippar någon tanke - om vi bortser från dessa sidor, så innebär övergången från frasen "överproduktion av varor" till frasen "plethora of capital" faktiskt ett framsteg. Vari består detta framsteg? Däri att producenterna då konfronteras inte blott som varuägare utan som kapitalister.

[8. Ricardos förnekande av den allmänna överproduktionen. Krisen blir möjlig som ett resultat av varans och penningens inneboende motsättningar]

Ännu några meningar från Ricardo:

"Man blir ... frestad att anta, att Adam Smith tror att vi på något sätt skulle vara tvungna" (så är faktiskt fallet) "att producera ett överskott av spannmål, ylle- och järnvaror, och att kapitalet som producerat dem inte kan placeras på annat sätt. Det är emellertid alltid en fråga om gottfinnande hur ett kapital skall placeras och därfår kan det aldrig för någon längre tid finnas något överskott av någon som helst vara. Om det fanns, så skulle den sjunka under sitt naturliga pris, och kapital skulle överföras till en annan, mera profitabel placering." (sid. 341, 342, not)

"Produkter köpes alltid genom produkter eller genom tjänster; penningen är blott ett medium varigenom utbytet verkställes."

(D.v.s. penningen är blott cirkulationsmedel, och bytesvärdet självt är blott en försvinnande form för utbytet av product mot product - vilket är fel.)

"Det kan produceras för mycket av en bestämd vara, varav sedan ett sådant överutbud kan uppkomma på marknaden att det satsade kapitalet inte återställes. Så kan emellertid inte vara fallet med alla varor." (a.a. sid 341, 342) "Om denna ökade produktion och den därur uppkommande efterfrågan kommer att sänka profiten eller inte, beror uteslutande av löneökningen, och löneökningen - utom för en kort tid - av lättheten att producera livsmedlen och de nödvändiga konsumtionsartiklarna för arbetaren." (a.a. sid. 343) "När köpmän placerar sitt kapital i utrikeshandeln eller i fraktfarten, så sker det alltid av fri vilja och aldrig av tvång. Det sker därför att deras profit kommer att bli något större i dessa branscher än i inrikeshandeln." (sid. 344)

Vad kriserna angår, så har alla de författare som framställer prisernas verkliga rörelse, eller alla de praktiker som tar till pennan vid givna tidpunkter under krisen med rätta ignorerat det påstått teoretiska pladdret och nöjt sig med att det - påståendet att inga gluts of market <övermättnader av marknaden> är möjliga - är sant i den abstrakta teorin men felaktigt i praktiken. De regelbundet återkommande kriserna har faktiskt reducerat Says med fleras struntprat till en fraseologi som numera blott in times of prosperity is used, but is thrown to the winds in times of crisis <användes under goda tider men som slänges undan under kristider>.

||709| Under världsmarknadskriserna blir motsägelserna och motsättningarna i den borgerliga produktionen uppenbara. I stället för att nu undersöka vad de motstridande element består i, som kommer till utbrott i katastrofen, nöjer sig apologeterna med att förneka själva katastrofen och att inför dess regelbundna periodicitet framhärda i att produktionen aldrig skulle råka i någon kris om den bara rättade sig efter läroböckerna. Apologetiken består då i en förfalskning av de enklaste ekonomiska förhållandena och speciellt i ett fasthållande vid enheten gentemot motsättningen.

Om t.ex. köp och försäljning - eller rörelsen av varans metamorfos - utgör en enhet av två processer eller rättare sagt förloppet av en process igenom två motsatta faser, således väsentligen utgör en enhet av båda faser, så betyder denna rörelse ett lika väsentligt åtskiljande och självständiggörande av dessa faser från varandra. Eftersom de nu ändå hör ihop, så kan självständiggörandet av de sammanhörande momenten endast uppträda som någonting våldsamt, som en förstörelseprocess. Det är just i krisen som enheten är verksam, enheten av de skilda momenten. Den självständighet som de varandra tillhörande och kompletterande momenten antar gentemot varandra, förintas våldsamt. Krisen manifesterar således enheten av de moment som blivit självständiga gentemot varandra. Någon kris skulle inte finnas förutan denna inre enhet av dessa skenbart gentemot varandra likgiltiga moment. Men nej, säger den apologetiske ekonomen. Eftersom enheten finns, kan ingen kris finnas. Vilket ju inte betyder någonting annat än att de motsatta momentens enhet utesluter motsättningen.

För att bevisa att den kapitalistiska produktionen inte kan leda till allmänna kriser, förnekas alla betingelser och formbestämningar, alla principer och differentiae specificae <åtskiljande särdrag>, kort sagt själva den kapitalistiska produktionen, och påvisas faktiskt beträffande det kapitalistiska produktionssättet att, om det i stället för att vara en specifikt utvecklad, särpräglad form för den samhälleliga produktionen, vore ett produktionssätt som låg långt tillbaka i tiden, bortom dess mest primitiva begynnelse, så skulle dess karakteristiska motsättningar, motsägelser och följaktligen också dessa senares utbrott i kriserna inte existera.

"Produkter", så står det hos Ricardo som här följer Say, "köpes alltid genom produkter eller genom tjänster; penningen är blott ett medium varigenom utbytet verkställes."

Här förvandlas för det första vara, som rymmer motsättningen mellan bytesvärde och bruksvärde, till blott en produkt (bruksvärde), och utbytet av varor därför till blotta byteshandeln med produkter, med blotta bruksvärden. Man går inte bara tillbaka till tiden före den kapitalistiska produktionen utan till och med bortom den blotta varuproduktionen, och man förnekar den kapitalistiska produktionens mest intrikata fenomen - världsmarknadskrisen - genom att förneka den kapitalistiska produktionens första villkor, nämligen att produkten måste bli vara och följaktligen manifestera sig som pengar och genomgå metamorfosens process. I stället för att tala om lönarbete talas det om "services", ett ord i vilket den specifika bestämningen hos lönarbetet och dess användning uteslutits - nämligen att öka värdet av de varor mot vilka det bytes ut, att alstra surplusvärde - och därmed också det specifika förhållande varigenom pengar och vara förvandlas till kapital. "Service" är arbete uppfattat blott som bruksvärde (en bisak inom den kapitalistiska produktionen), precis som varans väsen och dess inneboende motsägelse undertryckes i ordet "produkt". Penningen uppfattas då konsekvent också blott som en produktutbytets förmedlare, inte som en väsentlig och nödvändig existensform för varan som måste manifestera sig som bytesvärde - som allmänt samhälleligt arbete. Då ||710| bytesvärdets väsen elimineras genom varans förvandling till blott bruksvärde (produkt), kan man lika gott förneka - eller måste man fastmera förneka - penningen som en väsentlig och i metamorfosens process gentemot varans ursprungliga form självständig form för denna.

Här bortresoneras således kriserna genom att glömma bort eller förneka de första förutsättningarna för den kapitalistiska produktionen: produktens existens som vara, varans fördubbling i vara och pengar, de därur framgående momenten av åtskiljande i varuutbytet, slutligen förhållandet mellan penningen eller varan och lönarbetet.

Inte mycket bättre är för övrigt de ekonomer (som t.ex. J St Mill) som söker förklara kriserna genom de enkla möjligheter till kris - som t.ex. åtskiljandet av köp och försäljning - vilka ingår i varornas metamorfos. Dessa bestämningar, som förklarar krisens möjlighet, förklarar inte på långt när dess verklighet och inte heller varför processens faser råkar i en sådan konflikt att deras inre enhet endast kan göra sig gällande genom en kris, genom en våldsam process. Detta åtskiljande framträder i krisen; det är krisens elementarform. Att förklara krisen genom denna dess elementarform betyder att förklara krisens existens genom att formulera dess existens i dess mest abstrakta form, d.v.s. att förklara krisen genom krisen.

"Ingen", säger Ricardo[66*], "producerar utom i avsikt att konsumera eller att sälja och han säljer aldrig utom i avsikt att köpa någon annan vara som kan vara till någon omedelbar nytta för honom eller som kan bidraga till framtida produktion. Genom att producera blir han således med nödvändighet antingen konsument av sina egna varor" (goods) "eller köpare och konsument av någon annans varor. Man kan inte anta att han under någon längre tid skulle vara felunderrättad om de varor som han mest fördelaktigt kan producera för att uppnå det mål han tagit sikte på, nämligen att komma i besittning av andra varor. Det är därför inte sannolikt att han bestående" (continually) "kommer att producera en vara på vilken det inte finns någon efterfrågan." [a.a. sid. 339/340]

Detta barnsliga pladder är värdigt en Say, men inte Ricardo. Först och främst producerar ingen kapitalist för att konsumera sin produkt. Och när vi talar om den kapitalistiska produktionen, så sägs det med rätta: "Ingen producerar i avsikt att konsumera sin produkt", inte ens om han återanvänder delar av sin produkt i den industriella konsumtionen. Men här är det fråga om den privata konsumtionen. Nyss glömdes det bort att produkten är vara. Nu glömmer man till och med bort den samhälleliga arbetsdelningen. Under förhållanden då människor producerar åt sig själva finns det visserligen inga kriser men inte heller någon kapitalistisk produktion. Vi har heller aldrig hört talas om att antikens folk med sin slavproduktion någonsin känt av några kriser, fastän också i antiken somliga producenter gjorde bankrutt. Alternativets första led är nonsens. Likaså det andra. En människa som har producerat har inte något val om hon vill sälja eller inte. Hon måste sälja. Just i kriserna händer det att hon inte kan sälja eller blott under kostnadspriset, eller att hon till och med måste sälja med en faktisk förlust. Vad gagnar det således henne eller oss att hon har producerat för att sälja? Det gäller just att få veta vad det är som gäckar hennes goda avsikter.

Vidare:

"Ingen säljer utom i avsikt att köpa någon annan vara som kan vara till någon omedelbar nytta för honom eller som kan bidraga till framtida produktion."

Vilken gemytlig framställning av de borgerliga förhållandena! Ricardo glömmer till och med att någon kan sälja för att betala och att dessa tvångsförsäljningar spelar en betydande roll i kriserna. Kapitalistens främsta syfte när han säljer är att återförvandla sin vara eller rättare sagt sitt varukapital till penningkapital och att därmed realisera sin vinst. Konsumtionen - revenyn - är härvidlag inte alls det ledande motivet i denna process, vilket den däremot är för den som säljer varor blott för att förvandla dem till livsförnödenheter. Detta är emellertid inte kapitalistisk produktion, hos vilken revenyn framträder som resultat, inte som bestämmande syfte. Envar säljer främst för att sälja, d.v.s. för att förvandla vara till pengar.

||711| Under krisen kan en person vara mycket belåten med att ha sålt utan att till en början tänka på att köpa. Skall emellertid det realiserade värdet nu åter fungera som kapital, så måste det genomgå reproduktionsprocessen, således åter bytas ut mot arbete och varor. Men krisen består just i störnings- och stagnationsmomentet i reproduktionsprocessen. Och denna störning kan inte förklaras genom att den inte förekommer under de tider då ingen kris råder. Det är inget tvivel om att ingen "will continually produce a commodity for which there is no demand" <"bestående skall producera en vara på vilken det inte finns någon efterfrågan"> (sid. 339, 340), men en sådan simpel hypotes är heller inte på tal. Den har inte heller någonting med saken att göra. "The possession of other goods" <"ägandet av andra varor"> är inte i främsta rummet den kapitalistiska produktionens mål, utan tillägnandet of value, of money, of abstract wealth <av värde, av pengar, av abstrakt rikedom>.

Ricardo utgår här också från den tidigare av mig belysta tesen hos James Mill[83] om den "metafysiska jämvikten mellan köp och försäljningar" - en jämvikt som enbart ser till enheten men inte till åtskildheten i köp- och försäljningsprocesserna. Därav också Ricardos påstående (efter James Mill):

"Det kan produceras för mycket av en bestämd vara, varav ett sådant utbudsöverskott sedan kan uppkomma på marknaden att det satsade kapitalet inte återställes. Så kan emellertid inte vara fallet med alla varor." (sid. 341, 342)

Penningen är inte bara "the medium by which the exchange is effected" <"mediet varigenom utbytet verkställes"> (sid. 341) utan samtidigt the medium by which the exchange of produce with produce becomes dissolved into two acts, independent of each other, and distant from each other, in time and space <mediet varigenom utbytet av produkt mot produkt sönderdelas i två av varandra oberoende och till tid och rum åtskilda akter>. Men denna felaktiga uppfattning om penningen grundar sig hos Ricardo därpå att han överhuvudtaget enbart har bytesvärdets kvantitativa bestämning för ögonen - nämligen att det är = ett bestämt kvantum arbetstid - att han däremot glömmer den kvalitativa bestämningen att det individuella arbetet måste framträda endast genom sitt avyttrande (alienation) som abstrakt allmänt samhälleligt arbete.[G*]

Att blott vissa, inte alla sorters varor kan åstadkomma "a glut in the market" <"ett utbudsöverskott på marknaden">, att överproduktionen således alltid blott kan vara partiell, är en futtig undanflykt. Om man så till att börja med blott betraktar varans natur, så möter det inget hinder att det finns ett överskott av alla varor på marknaden och att följaktligen alla faller under sitt pris. Det rör sig ju här endast om krismomentet. Nämligen alla varor utom pengarna [kan finnas i överflöd]. Att en vara med nödvändighet måste ta sig uttryck som pengar betyder bara: alla varor måste med nödvändighet göra det. Och lika väl som svårigheten att genomgå denna metamorfos finns för en enskild vara, kan den finnas för alla varor. Den allmänna karaktären hos varornas metamorfos, som innesluter såväl åtskillnaden mellan köp och försäljning som deras enhet, innebär - i stället för att utesluta möjligheten av en general glut <ett allmänt utbudsöverskott> - tvärtom just möjligheten av en general glut.

Men vidare ligger nu bakom Ricardos och liknande resonemang visserligen inte bara förhållandet mellan köp och försäljning utan också mellan tillgång och efterfrågan, vilket förhållande vi skall utreda först när vi behandlar kapitalens konkurrens. Liksom Mill säger att köp är försäljning etc., så är efterfrågan tillgång och tillgång efterfrågan, men likafullt faller de isär och kan bli självständiga gentemot varandra. Tillgången på alla varor kan i ett givet ögonblick vara större än efterfrågan på alla varor genom att efterfrågan på den allmänna varan, penningen, bytesvärdet, är större än efterfrågan på alla särskilda varor eller genom att momentet att ge varan formen av pengar, att realisera dess bytesvärde, dominerar över momentet att återförvandla varan till bruksvärde.

Om förhållandet mellan efterfrågan och tillgång uppfattas i en vidare och mera konkret betydelse, så kommer förhållandet mellan produktion och konsumtion in. Här måste åter enheten hos dessa båda moment framhållas, vilken existerar i sig själv och som våldsamt gör sig gällande just i krisen, gentemot det likaså existerande tillståndet av åtskillnad och motsättning, vilka rentav karakteriserar den borgerliga produktionen.

Vad motsatsen mellan partiell och universell överproduktion beträffar, nämligen såtillvida det blott är fråga om att hävda den förra för att undkomma den senare, så är därom följande att säga:

För det första: Kriserna föregås för det mesta av en allmän inflation of prices <prisstegring> för alla artiklar som omfattas av den kapitalistiska produktionen. De deltar därför alla i den efterföljande crash och är alla overburdening the market <de överhopar marknaden> till de priser som de hade före the crash. Marknaden kan absorbera en massa av varor till priser som faller, som har fallit under deras kostnadspriser, vilka den inte skulle kunna absorbera till deras tidigare marknadspriser. Varumassans övermått är alltid relativt, d.v.s. det är ett övermått till vissa priser. De priser till vilka varorna sedan absorberas är ruinerande för producenten eller köpmannen.

||712| För det andra:

För att en kris (således också överproduktionen) skall vara allmän räcker det att den drabbar de ledande handelsartiklarna.

[9. Ricardos felaktiga åsikt om förhållandet mellan produktion och konsumtion under kapitalismens villkor]

Vi vill förhöra oss närmare om hur Ricardo söker bortresonera a general glut of the market <ett allmänt utbudsöverskott på marknaden>:

"Det kan produceras för mycket av en viss vara, av vilken ett sådant utbudsöverskott sedan kan uppkomma på marknaden att det satsade kapitalet inte återställes. Så kan emellertid inte vara fallet med alla varor. Efterfrågan på spannmål är begränsad genom de munnar som skall äta den, den på skor och rockar genom de personer som skall bära dem. Men fastän ett samhälle eller en del av ett samhälle kan ha så mycket spannmål, hattar och skor som det är i stånd och villigt att konsumera, kan man inte säga detsamma om varje annan vara som produceras på naturligt eller konstgjort sätt. Somliga skulle konsumera mera vin om de hade en möjlighet att förskaffa sig det. Andra, som har tillräckligt med vin, kommer att önska anskaffa flera möbler eller att förbättra deras kvalitet. Åter andra skulle däremot vilja försköna sin fastighet eller bygga till sina hus. Önskan att göra allt detta eller något av detta finns i varje människas hjärta. Ingenting annat behövs än medlen därtill, och ingenting annat kan frambringa dessa medel ån en höjning av produktionen." (a.a. sid. 341, 342)

Kan man tänka sig ett mera barnsligt resonemang? Det låter så här: Det kan måhända produceras mera av en speciell vara än vad som kan konsumeras. Men detta kan inte gälla alla varor samtidigt. Därför att de behov som tillfredsställes genom varor inte känner några gränser och alla dessa behov inte är tillfredsställda samtidigt. Tvärtom. Tillfredsställandet av ett behov gör ett annat så att säga latent. Det kräves sålunda ingenting annat än medlen att tillfredsställa dessa behov, och dessa medel kan endast uppbringas genom en ökning av produktionen. Följaktligen är någon allmän överproduktion inte möjlig.

Vad skall allt detta tjäna till? Under tider av överproduktion är en stor del av nationen (speciellt arbetarklassen) sämre än någonsin försedd med spannmål, skor etc., för att inte tala om vin och furniture <möbler>. Om överproduktion kunde inträda först efter det att alla medborgare hade tillfredsställt om än blott de nödvändigaste behoven, så skulle i det borgerliga samhällets hittillsvarande historia inte bara en allmän, utan inte ens en partiell överproduktion någonsin ha kunnat inträffa. Om t.ex. the market is glutted by shoes or calicoes or wines or colonial produce <marknaden är övermättad med skor eller bomullstyg eller viner eller kolonialvaror>, betyder detta att kanske 4/6 av nationen har mer än tillfredsställt sitt behov av skor, bomullstyg etc.? Vad har överproduktionen överhuvudtaget med de absoluta behoven att göra? Den har bara att göra med de betalningsstarka behoven. Det är inte fråga om absolut överproduktion - överproduktion i och för sig, i förhållande till det absoluta behovet eller till en önskan att äga varorna. I denna bemärkelse existerar varken partiell eller allmän överproduktion. Och står de inte alls i något inbördes motsatsförhållande.

Men, kommer Ricardo att säga, when there is a lot of people, who want shoes and calicoes, why do they not procure themselves the means of obtaining them by producing something wherewith to buy shoes and calicoes <om det finns en massa folk som behöver skor och bomullstyg, varför förskaffar de sig inte medlen till att förvärva dem genom att producera någonting som de kan köpa skor och bomullstyg för>? Vore det inte ännu enklare att säga: Varför producerar de inte skor och calicoes för sig själva? Och vad som är ännu besynnerligare med överproduktionen: De egentliga producenterna av the very commodities which glut the market <av samma varor som överflödar marknaden> - arbetarna - stand in want of them <lider brist på dem>. Här kan man inte säga att de borde producera tingen för att obtain <få> dem, emedan de har producerat dem men ändå inte har dem. Det kan inte heller sägas att den bestämda varan gluts the market därför att det inte finns något behov av den. Om således inte ens den partiella överproduktionen kan förklaras därigenom att de varor which glut the market mer än nog tillfredsställer behovet av dem, så kan den universella överproduktionen inte bortförklaras därigenom att det föreligger behov, otillfredsställda behov, av många av de varor som finns på marknaden.

Låt oss stanna vid linnevävarens exempel[67*]. Så länge som reproduktionen fortsatte oavbrutet - således också den fas i denna reproduktion där den såsom vara, såsom säljbar vara, existerande produkten, linneväven, återförvandlades till pengar - så länge, kan vi säga, konsumerade också arbetarna, som producerade linneväven, en del därav, och i och med utvidgningen av reproduktionen - d.v.s. ackumulationen - förbrukade de därav i stigande omfattning, eller också sysselsattes det flera arbetare i linnevävens produktion, vilka samtidigt till en del var dess konsumenter.

[10. Krisens förvandling från möjlighet till verklighet. Krisen såsom uttryck för alla motsägelser inom den borgerliga ekonomin]

Innan vi nu går ett steg vidare skall blott detta sägas:

[Genom] att den omedelbara produktionsprocessen och cirkulationsprocessen faller isär från varandra ökar och vidareutvecklas den krisens möjlighet som visade sig vid varans blotta metamorfos.[86] Så snart som de inte flytande går över i varandra ||713| utan gör sig självständiga gentemot varandra, har vi krisen där.

Vid varans metamorfos ter sig krisens möjlighet så här:

För det första måste varan, som realt existerar såsom bruksvärde, ideellt, i priset, såsom bytesvärde, förvandlas till pengar. V-P[68*]. Har denna svårighet, försäljningen, klarats av, så möter köpet, P-V, inte längre någon svårighet, eftersom pengarna omedelbart kan bytas ut mot allting. Varans bruksvärde, nyttan av arbetet som ingår i den, måste förutsättas, annars är den överhuvudtaget inte någon vara. Det är vidare förutsatt att varans individuella värde är = dess samhälleliga värde, d.v.s. att den arbetstid som är materialiserad i den är = den samhälleligt nödvändiga arbetstid som behövs för att frambringa denna vara. Krisens möjlighet, såtillvida som den visar sig i metamorfosens enkla form, har således blott sitt ursprung däri, att formskillnaderna - faserna - som den passerar under sin utveckling för det första är former och faser som nödvändigtvis kompletterar varandra, för det andra är delar av processen och former som trots denna nödvändiga inre samhörighet existerar likgiltiga för varandra, faller isär i tid och rum, åtskiljbara, åtskilda från och oberoende av varandra. Krisens möjlighet ligger således bara i åtskiljandet av försäljning och köp. Det är endast i varans form som varan här måste genomgå denna svårighet. Så snart som den har iklätt sig penningens form har den kommit över svårigheten. Men i fortsättningen upplöses också detta i åtskiljandet av försäljning från köp. Om varan inte kunde dra sig tillbaka ur cirkulationen i penningens form eller uppskjuta sin återförvandling till vara - som vid den omedelbara byteshandeln - om köp och försäljning sammanföll, så skulle krisens möjlighet under de givna förutsättningarna bortfalla. Ty det har förutsatts att varan utgör bruksvärde för andra varuägare. I den omedelbara byteshandelns form är varan icke utbytbar endast om den inte har något bruksvärde eller om det inte finns några andra bruksvärden på den andra sidan mot vilka den skulle kunna bytas ut. Således blott under dessa båda villkor: om det antingen producerats någonting onyttigt på den ena sidan eller ingenting nyttigt på den andra sidan, som skulle kunna bytas ut som ekvivalent mot det förra bruksvärdet. I båda dessa fall skulle emellertid något utbyte överhuvudtaget inte äga rum. Men om ett utbyte ägde rum, så skulle dess moment inte falla isär. Köparen skulle vara säljare och säljaren köpare. Det kritiska moment som uppkommer ur formen för utbytet - såtillvida det är cirkulation - skulle således bortfalla, och om vi säger att den enkla formen för metamorfosen innesluter möjligheten av en kris, så säger vi bara att möjligheten av ituslitandet och isärfallandet av moment som väsentligen kompletterar varandra, ligger i själva denna form.

Men detta beträffar också innehållet. Vid den omedelbara byteshandeln inriktar producenten huvuddelen av sin produktion på att tillgodose sina egna behov eller, vid en något vidare utvecklad arbetsdelning, på att tillfredsställa behov han vet finns hos hans medproducenter. Vad som skall bytas ut såsom vara är överskottet, och det är oväsentligt om detta överskott bytes ut eller inte. I varuproduktionen är produktens förvandling till pengar, d.v.s. försäljningen, conditio sine qua non <ett oeftergivligt villkor>. Den omedelbara produktionen för det egna behovet bortfaller. I och med ickeförsäljningen är krisen här ett faktum. Svårigheten att förvandla varan - den särskilda produkten av individuellt arbete - till pengar, dess motsats, till abstrakt allmänt, samhälleligt arbete, ligger däri, att penningen inte framstår som någon särskild produkt av individuellt arbete, att den person som har sålt, som således äger varan i penningens form, inte är tvungen att genast köpa igen, att åter förvandla pengarna till någon särskild produkt av individuellt arbete. I byteshandeln finns inte denna motsättning. Här kan ingen vara säljare utan att vara köpare, och ingen kan vara köpare utan att vara säljare. Säljarens svårighet - under förutsättning att hans vara har bruksvärde - härrör bara ur lättheten för köparen att uppskjuta pengarnas återförvandling till vara. Svårigheten att förvandla varan till pengar, d.v.s. att sälja, härrör bara från det förhållandet att varan måste förvandlas till pengar, men inte pengarna omedelbart till vara, att försäljning och köp således kan falla isär. Vi har sagt att denna form innebär krisens möjlighet, d.v.s. möjligheten av att de moment som hör ihop, som är oskiljaktiga, skiljes åt och följaktligen åter förenas våldsamt, att deras samhörighet genomdrives genom den våldsamhet som ||714| utövas på deras inbördes självständighet. Och vidare är kris ingenting annat än att enheten i produktionsprocessens faser, som har gjort sig självständiga gentemot varandra, våldsamt gör sig gällande.

Krisens allmänna, abstrakta möjlighet betyder ingenting annat än den mest abstrakta formen för krisen, utan innehåll, utan något betydelsefullt motiv. Försäljning och köp kan falla isär. De utgör således en potentiell kris och deras sammanfallande förblir alltid ett kritiskt moment för varan. Men de kan också flytande gå över i varandra. Kvar står sålunda att krisens mest abstrakta form (och därför krisens formella möjlighet) är själva varans metamorfos, i vilken den i varans enhet inneslutna motsägelsen mellan bytesvärde och bruksvärde och mellan pengar och vara ingår blott som däri inbegripen rörelse. Men [de moment] varigenom denna möjlighet av kris blir till [en faktisk] kris rymmes inte i denna form själv; den innebär bara att formen för en kris förefinnes.

Och detta är det viktiga när vi betraktar den borgerliga ekonomin. Världsmarknadskriserna måste uppfattas som den reala sammanfattningen och våldsamma utjämningen av alla motsägelser i den borgerliga ekonomin. De enskilda moment som sålunda sammanfattas i dessa kriser måste alltså framträda och utvecklas i varje sfär av den borgerliga ekonomin, och i den mån vi tränger längre in i den måste å ena sidan nya bestämningar av denna konflikt utvecklas och å andra sidan påvisas att dess mera abstrakta former återkommer och är inneslutna i de mera konkreta.

Man kan således säga: Krisen i sin första form är metamorfosen av själva varan, isärfallandet av köp och försäljning.

Krisen i sin andra form är penningens funktion som betalningsmedel, där penningen figurerar i 2 olika, i tiden åtskilda moment, i två olika funktioner. Dessa båda former är ännu helt abstrakta, fastän den andra är mera konkret än den första.

När vi betraktar kapitalets reproduktionsprocess, (som sammanfaller med dess cirkulation) måste det således först påvisas att dessa ovannämnda former upprepar sig enkelt eller rättare sagt först här får ett innehåll, en grundval varpå de kan manifestera sig.

Låt oss betrakta den rörelse som kapitalet genomgår från och med det ögonblick då det som vara lämnar produktionsprocessen för att åter därur framgå som vara. Om vi här abstraherar från alla vidare bestämningar i fråga om innehållet, så måste det totala varukapitalet och varje enskild vara som det består av genomgå processen V-P-V[69*], varans metamorfos. Krisens allmänna möjlighet som finns inneboende i denna form - isärfallandet av köp och försäljning - finns således inneboende i kapitalets rörelse såtillvida det också är vara och ingenting annat än vara. Av det inre sammanhanget hos varornas metamorfoser framgår dessutom att den ena varan förvandlas till pengar därför att den andra ur penningformen återförvandlas till vara. Vidare framträder således isärfallandet av köp och försäljning här på så sätt att det ena kapitalets förvandling ur formen vara till formen pengar måste svara mot det andra kapitalets återförvandling ur formen pengar till formen vara, det ena kapitalets första metamorfos mot det andra kapitalets andra metamorfos, det ena kapitalets utträde ur produktionsprocessen mot det andras återinträde i produktionsprocessen. Detta ihopväxande och sammanflätande av olika kapitals reproduktions- eller cirkulationsprocesser nödvändiggörs å ena sidan genom arbetsdelningen, å andra sidan har det en tillfällig karaktär, och sålunda utvidgas redan krisens innehållsbestämning.

Men för det andra, vad beträffar den möjlighet till kris som har sitt ursprung i penningens form som betalningsmedel, så visar sig hos kapitalet redan en mycket mera real grundval för denna möjlighets förverkligande. Vävaren, t.ex., måste betala hela le capital constant, vars element har levererats av spinnare, linodlare, maskinfabrikör, järn-, virkes- och kolproducent o.s.v. I den mån de senare producerar konstant kapital som endast ingår i produktionen av det konstanta kapitalet utan att ingå i den slutliga varan, vävnaden, så ersätter de varandras produktionsbetingelser genom utbyte av kapital. Antag nu att ||715| vävaren säljer vävnaden för 1000 £ till köpmannen, men mot en växel, så att pengarna figurerar som betalningsmedel. Vävaren i sin tur kanske säljer växeln till bankiren, hos vilken han måhända därmed betalar en skuld eller vilken även diskonterar växeln åt honom. Linodlaren har sålt till spinnaren mot en växel, spinnaren till vävaren, dito maskinfabrikören till vävaren, dito järn- och virkesproducenten till maskinfabrikören, dito kolproducenten till spinnaren, vävaren, maskinfabrikören, järn- och virkesproducenten. Dessutom har järn-, kol-, virkes- och linmannen betalt varandra med växlar. Om köpmannen nu inte betalar, så kan vävaren inte betala sin växel till bankiren.

Linodlaren har dragit [en växel] på spinnaren, maskinfabrikören på vävaren och spinnaren. Spinnaren kan inte betala eftersom vävaren inte kan betala, ingendera betalar maskinfabrikören, denne inte järn-, virkes- och kolmannen. Och alla dessa i sin tur, som inte realiserar sina varors värde, är oförmögna att ersätta den del som ersätter le capital constant. På detta sätt uppkommer en allmän kris. Detta är faktiskt ingenting annat än den genom penningen som betalningsmedel utvecklade möjligheten av krisen, men vi ser här, i den kapitalistiska produktionen, redan ett sammanhang av de ömsesidiga skuldfordringarna och obligationerna, av köpen och försäljningarna, där [krisens] möjlighet kan utvecklas till verklighet.

Under alla omständigheter: Om köp och försäljning inte låser varandra och följaktligen inte behöver våldsamt utjämnas - om å andra sidan penningen som betalningsmedel fungerar på ett sådant sätt att fordringarna upphäver varandra, att således den i penningen som betalningsmedel i sig inneboende motsägelsen inte förverkligas - om således dessa båda abstrakta former av krisen inte realiter framträder som sådana, så existerar ingen kris. Någon kris kan inte existera utan att köp och försäljning åtskiljas från varandra och råkar i motsättning till varandra eller att de i penningen som betalningsmedel inneboende motsägelserna framträder, således utan att krisen framträder samtidigt i den enkla formen - i motsättningen mellan köp och försäljning, i motsättningen i penningen som betalningsmedel. Men detta är också blotta former - allmänna möjligheter till en kris, följaktligen också former, abstrakta former för den verkliga krisen. I dem framstår krisens existens i dess enklaste former och i dess enklaste innehåll såtillvida som själva denna form är dess enklaste innehåll. Men ännu så länge är det inte något grundat innehåll. Den enkla penningcirkulationen och till och med penningens cirkulation som betalningsmedel - bådadera förekommer långt före den kapitalistiska produktionen utan att kriser förekommer - är möjliga och verkliga utan kriser. Varför dessa former visar sin kritiska sida, varför motsägelsen som potentia <potentiellt> rymmes i dem, actu <faktiskt> framträder som sådan, kan således inte förklaras enbart ur dessa former.

Därav ser man ekonomernas enorma fadäs, vilka - sedan de inte längre kunde bortresonera överproduktionens och krisernas fenomen - lugnar sig med att dessa former rymmer möjligheten av krisers uppkomst, att det således beror på tillfälligheter om de inte uppträder och att deras inträffande således framstår som blotta slumpen.

De i varucirkulationen och vidare i penningcirkulationen utvecklade motsägelserna - och därmed krisens möjligheter - reproduceras av sig själva i kapitalet i det att utvecklad varucirkulation och penningcirkulation i själva verket endast äger rum på kapitalets grundval.

Men nu är det fråga om att söka följa upp vidareutvecklingen av den potentiella krisen - den reala krisen kan bara härledas ur den kapitalistiska produktionens reala rörelse, konkurrens och kredit - såvitt den framgår ur de formbestämningar för kapitalet som är utmärkande för kapitalet såsom kapital och inte bara är inbegripna i dess blotta existens som vara och pengar.

||716| Kapitalets blotta (omedelbara) produktionsprocess kan här i sig inte tillfoga någonting nytt. För att den överhuvudtaget skall kunna existera är dess betingelser förutsatta. Av denna anledning tillkommer inte något nytt kriselement i det första avsnittet om kapitalet - den omedelbara produktionsprocessen. I sig ingår det däri eftersom produktionsprocessen innebär ett tillägnande och därmed en produktion av mervärde. Men det kan inte framträda i själva produktionsprocessen, eftersom det där inte är fråga om realiserandet av det inte blott reproducerade värdet, utan om mervärdet.

Förhållandet kan framträda först i cirkulationsprocessen som i och för sig samtidigt är reproduktionsprocess.

Här måste vidare noteras att vi måste avhandla cirkulationsprocessen eller reproduktionsprocessen innan vi har behandlat det färdiga kapitalet - kapital och profit - eftersom vi måste framställa inte blott hur kapitalet producerar utan hur kapitalet produceras. Men den verkliga rörelsen utgår från det förefintliga kapitalet - den verkliga rörelsen är den som har till utgångspunkt den utvecklade kapitalistiska produktion som börjar av sig själv och förutsätter sig själv. Reproduktionsprocessen och de däri vidareutvecklade anlagen till kriser behandlas därför blott ofullständigt under denna rubrik och tarvar sin komplettering i kapitlet "Kapital och profit".[87]

Kapitalets totala cirkulationsprocess eller totala reproduktionsprocess utgörs av enheten av dess produktionsfas och dess cirkulationsfas, en process som genomgår de båda processerna såsom sina faser. Däri ligger en vidare utvecklad möjlighet eller abstrakt form av krisen. De ekonomer som förnekar krisen håller därför endast fast vid enheten av dessa båda faser. Vore de bara åtskilda utan att bilda en enhet, så skulle något våldsamt åstadkommande av deras enhet just inte vara möjligt och inte heller någon kris skulle vara möjlig. Vore de bara en enhet utan att vara åtskilda, så skulle heller inte något våldsamt åtskiljande vara möjligt, vilket åter skulle betyda kris. Denna är ett våldsamt åstadkommande av enheten mellan moment som gjort sig självständiga och ett våldsamt självständiggörande av moment som väsentligen utgör en enhet. |716||

[11. Om krisens former]

||770 a| Till sid. 716 [i Marx' manuskript].

Sålunda:

1) Krisernas allmänna möjlighet är given i själva processen av kapitalets metamorfos, och detta i dubbel bemärkelse, såtillvida som penningen fungerar som cirkulationsmedel - isärfallande av köp och försäljning; och såtillvida som den fungerar som betalningsmedel, där den verkar i två olika moment, som värdemätare och som värdets realisering. Dessa båda moment faller isär. Om värdet har changerat under intervallen, om varan i försäljningsögonblicket inte är värd vad den var värd i det ögonblick då penningen fungerade som mått för värdena och därför för de ömsesidiga förpliktelserna, så kan förpliktelsen inte uppfyllas ur varans försäljningssumma och följaktligen hela den rad av transaktioner inte salderas, vilka retroaktivt är beroende av denna enda transaktion. Kan varan inte säljas, om så blott under en bestämd tidrymd, till och med om dess värde inte har changerat, så kan pengarna inte fungera som betalningsmedel, eftersom de måste fungera som sådant inom en bestämd, i förväg utsatt tidrymd. Men eftersom samma penningsumma här fungerar vid en rad ömsesidiga transaktioner och förpliktelser, så inträder här insolvens inte blott på en punkt utan på många punkter, och därför inträder kris.

Detta är krisens formella möjligheter. Den förra är möjlig utan den senare - d.v.s. kriser utan kredit, utan att penningen fungerar som betalningsmedel. Men den andra är inte möjlig utan den förra, d.v.s. utan att köp och försäljning faller isär. Men i det senare fallet uppkommer krisen inte bara därför att varan är osäljbar utan därför att den inte är säljbar inom en bestämd tidrymd och krisen uppkommer och härleder sin karaktär inte bara ur varans osäljbarhet utan ur icke-realiserandet av en hel rad av betalningar som beror av försäljningen av denna bestämda vara inom denna bestämda tidsfrist. Detta är den egentliga formen för penningkriserna.

Om krisen således inträder därför att köp och försäljning faller isär, så utvecklas den som penningkris så snart som penningen är utvecklad som betalningsmedel, och denna andra form för kriserna är en självklarhet så snart som den förra inträder. I en undersökning om varför krisens allmänna möjlighet blir verklighet, i en undersökning av krisens betingelser, är det således helt överflödigt att bry sig om formen för de kriser som har sitt ursprung i penningens utveckling som betalningsmedel. Just därför tycker ekonomerna om att förebära denna självklara form som krisernas orsak. (I den mån som penningens utveckling som betalningsmedel sammanhänger med utvecklingen av krediten och av the overcredit <överkrediten> måste emellertid orsaken till den senare utredas, men här är ännu inte den rätta platsen för detta.)

2) I den mån som kriserna framgår ur prisförändringar och prisrevolutioner som inte sammanfaller med värdeförändringarna för varorna, kan de naturligtvis inte utvecklas vid undersökningen av kapitalet i allmänhet, där med varornas värden identiska priser är förutsatta.

3) Krisernas allmänna möjlighet är själva kapitalets formella metamorfos, isärfallandet i tid och rum av köp och försäljning. Men detta är aldrig krisens orsak. Ty det är ingenting annat än den mest allmänna formen för krisen, således krisen själv i dess mest allmänna uttryck. Man kan emellertid inte säga att krisens abstrakta form skulle vara krisens orsak. Om man frågar efter dess orsak, så vill man just veta varför dess abstrakta form, formen för dess möjlighet, förvandlas till verklighet.

4) Krisernas allmänna betingelser, i den mån de är oberoende av prisfluktuationer (antingen de sammanhänger med kreditväsendet eller inte) - såsom varande särskilda från värdeförändringar - måste kunna härledas ur den kapitalistiska produktionens allmänna betingelser. |770 a||

||716| (Kris kan uppkomma: 1) vid återförvandlingen till produktivt kapital; 2) genom värdeförändringar i elementen av det produktiva kapitalet, i synnerhet hos råvarorna, t.ex. om bomullsskörden minskar i omfång. Dess värde stiger därmed. Här har vi ännu inte att göra med priser utan med värden.) |716||

||770 a| Första momentet. Återförvandling av pengar till kapital. En bestämd nivå av produktionen eller reproduktionen är förutsatt. Le capital fixe kan här betraktas som given, oföränderlig, som icke ingående i den värdeskapande processen. Eftersom råvarornas reproduktion inte enbart är beroende av det arbete som nedlagts på dem, utan av arbetets produktivitet som i sin tur är förknippad med naturförhållanden, så kan själva mängden, ||XIV-771 a| massan av produkt från samma arbetskvantitet minska. (Under bad seasons <dåliga år>.) Råvarornas värde stiger sålunda, deras mängd avtar, eller den proportion vari pengarna måste återförvandlas till de olika beståndsdelarna av kapitalet för att kunna fortsätta produktionen i den gamla skalan, är rubbad. Mera måste ges ut för råvaror, mindre blir kvar för arbete, och samma mängd arbete som förut kan inte absorberas. För det första inte fysiskt på grund av bortfall av råvaror. För det andra därför att en större värdedel av produkten måste förvandlas till råvaror och således en mindre värdedel kan förvandlas till variabelt kapital. Reproduktionen kan inte upprepas i samma skala. En del av le capital fixe står stilla, en del arbetare har sparkats ut på gatan. Profitkvoten faller emedan värdet av det konstanta kapitalet har stigit i förhållande till det variabla och mindre variabelt kapital användes. De fixa kostnaderna - ränta, jordränta - som är anteciperade på grundval av oföränderlig profitkvot och arbetsexploatering, förblir desamma och kan delvis inte betalas. Därav kris, arbetskris och kapitalkris. Detta är således en störning av reproduktionsprocessen genom en värdestegring av den ena delen av det konstanta kapitalet vilken måste ersättas ur produktens värde. Vidare äger en fördyring av produkten rum, fastän profitkvoten faller. Om denna produkt ingår som produktionsmedel i andra produktionssfärer, så åstadkommer dess fördyring här samma derangement <störning> i reproduktionen. Om den ingår i den allmänna konsumtionen som livsförnödenhet, så ingår den antingen samtidigt i arbetarnas konsumtion eller inte. I det förra fallet sammanfaller den i sina verkningar med en derangement i det variabla kapitalet, varom vi skall tala senare. Men i den mån som den överhuvudtaget ingår i den allmänna konsumtionen kan därmed (om konsumtionen av produkten inte avtar) efterfrågan på andra produkter minskas och följaktligen deras återförvandling till pengar motsvarande deras värde förhindras, och kan på så sätt den andra sidan av deras reproduktion, inte återförvandlingen av pengar till produktivt kapital utan återförvandlingen av vara till pengar, rubbas. I varje fall minskar profitmängden och mängden av arbetslönen inom denna bransch och därmed en del av de nödvändiga returns <intäkterna> på försäljningen av varor från andra produktionsgrenar.

Men denna inadequacy <otillräcklighet> av råmaterial kan också inträda utan påverkan av the seasons eller av den naturbetingade produktiviteten hos det arbete som levererar råmaterialet. Om nämligen en otillbörlig del av surplusvärdet, av surpluskapitalet har lagts ut på maskineri etc. inom denna gren, så är materialet, fastän det skulle vara tillräckligt i den gamla produktionskalan, otillräckligt i den nya. Detta upptstår således ur en disproportionate <oproportionerlig> förvandling av the surplus capital till dess olika element. Detta är ett case <fall> av surplusproduktion av fast kapital och ger upphov till precis samma fenomen som i det första fallet. (Se föregående sida.) |XIV-771 a||

||XIV-861 a| [...][70*]

Eller de [kriserna] beror på överproduktion av fast kapital och följaktligen relativ underproduktion av rörligt kapital.

Eftersom det fasta kapitalet, liksom det rörliga, består av varor, finns det ingenting mera löjeväckande än att samma ekonomer som förnekar överproduktionen av varor, medger överproduktionen av fast kapital.

5) Kriser som har sitt ursprung i störningar i reproduktionens första fas; således en rubbning i förvandlingen av varorna till pengar eller en rubbning i försäljningen. Vid kriser av det första slaget uppkommer krisen ur störningar i återflödet av det produktiva kapitalets element. |XIV-861 a||

[12. Motsättningar mellan produktion och konsumtion under kapitalismens betingelser. Förvandling av överproduktionen av ledande konsumtionsartiklar till allmän överproduktion]

||XIII-716| Innan vi nu går närmare in på de nya formerna för krisen[88], anknyter vi åter till Ricardo och till det ovan anförda exemplet. |716||

||716| Så länge som vävaren reproducerar och ackumulerar köper också hans arbetare en del av hans produkt, de ger ut en del av sin arbetslön på bomullstyg. Emedan han producerar har de the means <medlen> att köpa en del av hans produkt, de ger honom således delvis the means att sälja den. Köpa - uppträda som demand <efterfrågan> - kan arbetaren endast varor som ingår i den individuella konsumtionen, eftersom han inte själv realiserar sitt arbete och således inte heller själv äger betingelserna för dess realiserande - arbetsmedel och arbetsmaterial. Detta utesluter således redan den största delen av producenterna (arbetarna själva där produktionen är kapitalistiskt utformad) som konsumenter, som köpare. De köper inte något råmaterial och inte några arbetsmedel, de köper enbart livsförnödenheter (varor som ingår omedelbart i the individual consumption). Därför finns det ingenting löjligare än att tala om identitet av producenter och konsumenter, eftersom inom ett utomordentligt stort antal trades <näringsgrenar> - inom alla som inte levererar omedelbara konsumtionsartiklar - massan av deltagarna i produktionen är absolut utestängda från köpet av sina egna produkter. De är aldrig omedelbart konsumenter eller köpare av denna stora del av sina egna produkter, fastän de betalar en del av deras värde i de konsumtionsartiklar som de köper. Här visar sig också tvetydigheten i ordet konsument och det felaktiga i att identifiera det med ordet köpare. I fråga om den industriella konsumtionen är det just arbetarna som konsumerar maskineri och råmaterial, förbrukar dem i arbetsprocessen. Men de förbrukar dem inte för sig. Därför är de inte heller deras köpare. För dem är de inte några bruksvärden, inte några varor, utan objektiva betingelser i en process, i vilken de själva är de subjektiva betingelserna.

||717| Men det kan sägas att deras employer <arbetsgivare> representerar dem vid inköpet av arbetsmedel och arbetsmaterial. Men han representerar dem under andra villkor än om de skulle representera sig själva. Nämligen på marknaden. Han måste sälja en massa varor som representerar mervärde, obetalt arbete. Arbetarna skulle bara ha att sälja en mängd varor som skulle reproducera det i produktionen - i värdet av arbetsmedlen, arbetsmaterialet och arbetslönen - förskotterade värdet. Han behöver därför en större marknad än vad de skulle behöva. Men sedan kommer det an på honom och inte på dem om han anser marknadsvillkoren vara tillräckligt gynnsamma för att börja reproduktionen.

De är således producenter utan att vara konsumenter - till och med om reproduktionsprocessen inte störs - av alla de artiklar som inte måste konsumeras individuellt utan industriellt.

Således finns det ingenting tarvligare än att - för att bortförklara kriserna - påstå att konsumenter (köpare) och producenter (säljare) är identiska i den kapitalistiska produktionen. De är helt åtskilda. Bara såtillvida reproduktionsprocessen pågår kan denna identitet hävdas för en av 3000 producenter, d.v.s. för kapitalisten. Omvänt är det lika felaktigt att konsumenterna skulle vara producenter. The landlord <Jordägaren> producerar inte, men ändå konsumerar han (jordräntan). Likadant förhåller det sig med hela the monied interest <penningkapitalet>.

De apologetiska fraserna som vill bortförklara kriserna är viktiga såtillvida som de alltid bevisar motsatsen till vad de vill bevisa. För att bortförklara krisen hävdar de enhet där det finns motsättning och motsägelse. Detta är således viktigt såtillvida som det kan sägas: de bevisar att någon kris inte skulle existera om de motsättningar de bortfantiserar verkligen inte existerade. Men i själva verket existerar krisen emedan dessa motsägelser existerar. Varje skäl som de anför mot krisen är en bortfantiserad motsägelse, således en verklig motsägelse, således en orsak till krisen. Viljan att bortfantisera motsägelserna är samtidigt ett uttryck för en from önskan att de verkligen existerande motsägelserna inte bör existera.

Vad arbetarna i själva verket producerar är mervärde. Så länge som de producerar det har de något att konsumera. Så snart som detta upphör, upphör deras konsumtion eftersom deras produktion upphör. Men ingalunda har de något att konsumera emedan de producerar en ekvivalent till sin konsumtion. Utan så snart som de producerar blott en sådan ekvivalent upphör deras konsumtion, har de inte någon ekvivalent att konsumera. Antingen nedlägges eller förkortas deras arbete eller nedsättes under alla omständigheter deras arbetslön. I det senare fallet - och om produktionsskalan förblir densamma - konsumerar de inte någon ekvivalent till sin produktion. Men dessa means <medel> fattas då inte för dem därför att de inte producerar tillräckligt mycket, utan därför att de kan tillägna sig för litet av sin produkt.

Om man således helt enkelt reducerar förhållandet till ett förhållande mellan konsumenter och producenter, så glömmer man bort att de producerande lönarbetarna och den producerande kapitalisten är två producenter av helt olika slag, frånsett de konsumenter som inte producerar alls. Motsättningen bortförklaras åter därigenom att man abstraherar från en i produktionen faktiskt existerande motsättning. Det blotta förhållandet av lönarbetare och kapitalist innefattar:

1) att den största delen av producenterna (arbetarna) är icke-konsumenter (icke-köpare) av en mycket stor del av sin produkt, nämligen av arbetsmedlen och av arbetsmaterialet;

2) att den största delen av producenterna, arbetarna, kan konsumera en ekvivalent till sin produkt endast så länge de producerar mera än denna ekvivalent - nämligen the surplus value <mervärdet> eller the surplus produce <merprodukten>. De måste alltid vara överproducenter, producera utöver sitt behov, för att kunna vara konsumenter eller köpare inom ||718| gränserna för sitt behov.

Hos denna klass av producenter framträder således enheten av produktion och konsumtion i alla fall prima facie <vid första åsynen> såsom falsk.

När Ricardo säger att den enda gränsen för the demand är produktionen själv och att denna är begränsad genom kapitalet[71*], så betyder det i själva verket - om de felaktiga förutsättningarna skalas bort - ingenting annat än att den kapitalistiska produktionen har sin begränsning enbart i kapitalet, vari emellertid också arbetsförmågan är inbegripen som är inkorporerad med (och köpt av) kapitalet såsom en av dess produktionsbetingelser. Frågan är just om kapitalet som sådant också utgör gränsen för konsumtionen. I varje fall gör den det i negativ bemärkelse, d.v.s. det kan inte konsumeras mera än vad som produceras. Men frågan är om den gör det också positivt, om det kan och måste konsumeras lika mycket - på grundval av den kapitalistiska produktionen - som det produceras. Ricardos sats, rätt analyserad, utsäger just motsatsen av vad den avser att säga - nämligen att produktionen inte sker med hänsyn till existerande skrankor för konsumtionen utan är begränsad enbart genom kapitalet självt. Och detta är förvisso karakteristiskt för produktionssätt.

Enligt förutsättningen är alltså marknaden t.ex. glutted <övermättad> med cottons (bomullsväv), så att de till en del är osäljbara, helt osäljbara eller säljbara blott långt under sitt pris. (Till att börja med skall vi säga värde, emedan vi vid betraktandet av cirkulationen eller av reproduktionsprocessen ännu så länge har att göra med värdet, ännu inte med kostnadspriset och än mindre med marknadspriset.)

Vid hela denna undersökning är för övrigt följande självklart: Det skall inte förnekas att det inom enstaka sfärer kan överproduceras och att det av den anledningen kan produceras för litet inom andra sfärer; att partiella kriser således kan uppkomma ur disproportionate production (proportionate production är emellertid alltid bara resultatet av disproportionate production på grundval av konkurrensen) och en allmän form för denna disproportionate production kan vara överproduktion av fast kapital eller å andra sidan överproduktion av rörligt kapital.[H*] Liksom det är ett villkor för varorna att de säljes till sitt värde, att bara den samhälleligt nödvändiga arbetstiden ingår i dem, så är det ett villkor för en hel produktionssfär av kapitalet att bara den nödvändiga delen av samhällets totala arbetstid användes inom denna speciella sfär, bara den arbetstid som kräves för att tillgodose det samhälleliga behovet (demand). Om mera användes, så må visserligen bara den nödvändiga arbetstiden ingå i varje enskild vara; men i summan [av sfärens hela produktion] ingår mera än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, precis som den enskilda varan visserligen har bruksvärde men summan [av varor inom en sfär] under de givna förutsättningarna förlorar en del av sitt bruksvärde.

Emellertid talar vi här inte om krisen såtillvida den beror på disproportionate production, d.v.s. på en disproportion i fördelningen av det samhälleliga arbetet mellan de enskilda produktionssfärerna. Därom kan bli tal blott då kapitalens konkurrens behandlas. Där har redan sagts[72*] att marknadsvärdets stigande eller fallande på grund av denna disproportion resulterar i transfer and withdrawal of capital from one trade to the other, migration of capital of one trade to the other <överföring och tillbakadragande av kapital ur den ena näringsgrenen till den andra, vandring av den ena näringsgrenens kapital till den andra>. Denna utjämning innebär dock själv redan att den förutsätter motsatsen till utjämning och således kan innesluta krisen, att krisen själv kan vara en form för utjämningen. Men detta slags kris erkänner Ricardo m.fl.

I samband med produktionsprocessen har vi sett[89] att det är den kapitalistiska produktionens hela strävan att tillskansa sig så mycket surplusarbete som möjligt, således att materialisera så mycket omedelbar arbetstid som möjligt med ett givet kapital genom arbetstidens förlängning eller genom förkortning av den nödvändiga arbetstiden, genom utveckling av arbetets produktivkrafter, användning av kooperation, arbetsdelning, maskineri etc., kort sagt produktion i stor skala, således massproduktion. I den kapitalistiska produktionens väsen ligger sålunda produktion utan hänsyn till marknadens begränsning.

När det gäller reproduktionen förutsättes först att produktionssättet förblir oförändrat, och det förblir det under någon tid när produktionen utvidgas. Mängden av de producerade varorna ökar här av den anledningen att mera kapital användes, inte emedan det användes mera produktivt. Men kapitalets blotta kvantitativa ökning ||719| innebär samtidigt att dess produktivkraft ökas. Om dess kvantitativa ökning är en följd av produktivkraftens utveckling, så utvecklas omvänt denna åter på förutsättningen av en vidare, utvidgad kapitalistisk bas. Här äger växelverkan rum. Reproduktionen på en bredare basis, ackumulationen, även om den ursprungligen ter sig som blott en kvantitativ utvidgning av produktionen - med mera kapital under samma produktionsbetingelser - framstår därför alltid på en viss punkt också kvalitativt som större fruktbarhet hos de betingelser under vilka reproduktionen försiggår. Därav en ökning i produktmängden, och detta inte blott i det enkla måttförhållande vari kapitalet har vuxit i den utvidgade reproduktionen - i ackumulationen.

Men tillbaka till vårt exempel med bomullsväven.

Stockningen på marknaden som är glutted with calicoes <övermättad med bomullsväv> rubbar vävarens reproduktion. Denna störning drabbar i första hand hans arbetare. Dessa är således i mindre omfattning eller inte alls längre konsumenter av hans vara - av cottons <bomullsvaror> - oc