Skrivet: Från januari 1862 till juli 1863.
Publicerat: Av Karl Kautsky 1905-1910.
Källa: MEW Bd XXVI, 1-3, Dietz Verlag, Berlin 1968; "Theorien über den Mehrwert".
Översättning: Arno Seyler
Digitalisering: Jonas Holmgren
"Teorier om mervärdet" utgör en del av det stora ekonomiska manuskript som Marx skrev 1861-63 och utgör fortsättningen på det första häftet av "Till kritiken av den politiska ekonomin" som kommit ut 1859, och som i sin tur utgjorde en bearbetning för trycket av de två första kapitlen av hans stora manuskript från 1857-58. Hela manuskriptet omfattar 200 tryckark fördelat på 23 häften med genomlöpande paginering från 1-1472 -- allt nedtecknat med Marx' för vanliga dödliga garanterat oläsliga handstil, vilket vållat senare uttolkare stora problem. Manuskriptet utgör i sin helhet det första systematiska, om också inte helt utarbetade utkastet till "Kapitalet". Marx började med att i de fem första häftena nedteckna utkastet till vad som senare skulle bli "Kapitalets" första bok, "Kapitalets cirkulations- och produktionsprocess". I häftena XIX-XXIII finns också element som ingår däri. I häftena XXI-XXIII behandlas diverse teman från "Kapitalet" och i synnerhet sådana som ingår i dess andra band, "Kapitalets cirkulationsprocess". "Kapitalets" tredje band återfinnes i utkast främst i häftena XVI och XVII.
När Marx hade skrivit fem häften som ingår i "Kapitalet I", började han på en historisk utvikning till avsnittet "Kapitalets produktionsprocess", precis som han planerat i sin disposition från 1857. Denna "utvikning" växte emellertid snart över alla gränser, och kom att omfatta häftena VI till XV samt XXIII och därtill ytterligare några historiska skisser. Orsaken till att denna utvikning, som han inledde med det tidigare citerade yttrandet om de borgerliga ekonomernas dokumenterade oförmåga att fatta mervärdet i dess allmänna form, kom att bli så omfångsrik beror självfallet delvis på att merparten av det teoretiska innehållet i vad som senare skulle bli "Kapitalets" band II och III som vi sett inte förelåg i utarbetat skick, utan huvudsakligen blott i form av små skisser i manuskriptet från 1857-58. Marx måste alltså redan här, vid kritiken av teorins historia, för att kunna utveckla sina synpunkter mot de gamla teorierna formulera sina egna, d.v.s. ett positivt teoretiskt arbete som krävde stort utrymme.
Denna omfångsrikedom som den historiskt-kritiska delen sålunda antog, gjorde att Marx fick överge sin ursprungliga plan på att infoga den som en underordnad del i sitt huvudverk, och i sitt brev till Engels 31 juli 1865 förklarar han för första gången som sin avsikt att låta den ingå som en fjärde, likställd bok vid sidan av de tre andra i "Kapitalet".
Som bekant blev det inte Marx förunnat att i tryck få se mera än Kapitalets första band. Hans vän och litteräre arvförvaltare Engels avled 1895, året efter det att han redigerat och utgivit "Kapitalets" tredje band. Det blev nu Karl Kautskys uppgift att ombesörja redigering och utgivning av "Teorier om mervärdet", vilket skedde mellan åren 1905-1910. Verket översattes till flera språk och fick stor betydelse. Bl.a. nämner Lenin ofta arbetets stora betydelse för bolsjevikernas kamp mot opportunismen. Men Kautskys utgåva hade stora brister -- kanske framför allt därigenom att han överhuvudtaget vägrade att betrakta verket såsom en logisk och nödvändig ingrediens i "Kapitalet". Hans inställning bottnade sannolikt i en oförmåga att förstå sambandet mellan teorihistoria och historieteori hos Marx. Utifrån den uppfattningen, att "Teorier om mervärdet" utgjorde ett "parallellverk" till "Kapitalet" som saknade varje ordning och systematik, gick Kautsky löst på arbetet i fråga, stuvade om, missförstod, polerade och utelämnade på ett stundom ideologiskt, och alltid godtyckligt sätt.
Följande översättning kan tvärtom karakteriseras som synnerligen ordagrann, vilket i stället måst gå ut över den språkliga elegansen och begripligheten, varvid det dock genast måste tilläggas att vare sig det ena eller andra tycks ha legat författaren särskilt varmt om hjärtat i detta råutkast. Läsaren kan vara försäkrad om att de flesta obegripligheter i den svenska texten så exakt som möjligt svarar mot -- även för bildade tyskar -- outgrundliga formuleringar i originalet, och att den i sådana fall inte genom tolkningar givits en falsk begriplighet.
||VI-220| Före fysiokraterna förklaras mervärdet - d.v.s. profiten i profitens gestalt - rent genom utbytet, genom varans försäljning utöver sitt värde. Sir James Steuart har på det hela taget inte nått utöver denna inskränkthet utan måste betraktas som dess vetenskaplige reproducent. Jag säger "vetenskaplige" reproducent. Steuart omfattar nämligen inte den illusionen att mervärdet, som för den enskilde kapitalisten uppkommer därur att han säljer varan över dess värde, skulle innebära ett skapande av ny rikedom. Han skiljer därför mellan positiv profit och relativ profit.
"Positiv profit betyder förlust för ingen; den uppstår ur ett förmerande av arbetet, fliten eller driftigheten och har effekten att öka eller utvidga den samhälleliga rikedomen ... Relativ profit betyder förlust för någon; den anger en förskjutning i rikedomens jämvikt mellan de berörda, men innebär inte någon tillväxt till totalfonden ... Den sammansatta profiten är lätt att förstå; det är den slags profit ... som dels är relativ, dels positiv..., båda sorter kan finnas oskiljaktiga i en och samma transaktion." ("Principles of Political Oeconomy", vol I, The Works of Sir James Steuart etc. ed by General Sit James Steuart, his son etc., in 6 vols, London 1805, sid. 275, 276)
Den positiva profiten uppstår ur "arbetets, flitens och driftighetens förökning". Hur den uppstår därur försöker Steuart inte redovisa. Tillägget att denna profit har till effekt att öka och utvidga "the public good" <"den samhälleliga rikedomen"> tycks tyda på att Steuart därmed inte menar något annat än den större mängd bruksvärden som produceras till följd av utvecklingen av arbetets produktivkrafter och att han uppfattar denna positiva profit såsom helt åtskild från kapitalisternas profit som alltid förutsätter en förmering av bytesvärdet. Denna uppfattning bekräftas fullt av hans vidare utredning.
Han säger nämligen:
"I varornas pris betraktar jag två ting som verkligt bestående och helt och hållet olikartade; varornas reala värde och försäljningsprofiten." (sid. 244)
Varornas pris omfattar således två från varandra fullständigt skilda element; för det första deras verkliga värde, för det andra den profit upon alienation som realiseras vid deras avyttrande, deras försäljning.
||221| Denna profit upon alienation uppkommer således därur att varornas pris är högre än deras reala värde eller att varorna säljes över sitt värde. Vinsten på den ena sidan innebär här alltid förlust på den andra. Det skapas inte någon addition to the general stock <tillväxt av totalfonden>. Profiten, d.v.s. mervärdet, är relativ och upplöses into "a vibration of the balance of wealth between parties" <"ett fluktuerande av rikedomens jämvikt mellan de berörda parterna">. Steuart avvisar själv föreställningen att han härmed skulle ha förklarat mervärdet. Hans teori om the vibration of the balance of wealth between parties, hur föga den än berör själva mervärdets natur och ursprung, förblir viktig vid betraktandet av fördelningen av the surplus value <mervärdet> mellan olika klasser och under olika rubriker som profit, ränta, jordränta.
Att Steuart begränsar den enskilde kapitalistens hela profit till denna "relative profit", till profit upon alienation, visar sig i följande passage:
The "real value", säger han, är bestämt genom the "quantity" av arbete som "en arbetare i ett land i allmänhet genomsnittligt kan uträtta... på en dag, en vecka, en månad etc.". För det andra: "genom värdet av arbetarens existensmedel och nödvändiga utgifter för tillfredsställandet av hans personliga behov liksom också ... för anskaffandet av för hans yrke nödvändiga verktyg, vilket bör beräknas i medeltal som ovan ..." För det tredje: "genom materialens värde" (sid. 244, 245). "Känner man till dessa tre faktorer, så är produktens pris bestämt. Det kan inte vara lägre än summan av de tre, det vill säga än det reala värdet; det som överstiger detta utgör tillverkarens profit. Denna kommer att stå i förhållande till efterfrågan och därför att variera alltefter omständigheterna." (a.a. sid. 245) "Härav följer nödvändigheten av en stor efterfrågan för att främja manufakturens uppblomstring ... industriföretagarna reglerar sitt levnadssätt och sina utgifter i överensstämmelse med sin säkra profit." (a.a. sid. 246)
Härav framgår klart: the "manufacturer's" profit, den enskilde kapitalistens profit, är alltid relative profit, alltid profit upon alienation, alltid härledd från överskottet av varans pris utöver dess realvärde, från dess försäljning över sitt värde. Om alltså alla varor såldes till sitt värde, skulle ingen profit existera.
Steuart har skrivit ett särskilt kapitel om detta och undersöker utförligt: "How profits consolidate into prime cost" <"Hur profiterna konsolideras i produktionskostnaderna"> (vol III, a.a. sid. 11 ff).
Steuart förkastar å ena sidan monetär- och merkantilsystemets föreställning, enligt vilken varornas försäljning över sitt värde och den därav uppkommande profiten alstrar mervärde, ett positivt förmerande av rikedomen[A*]; å andra sidan stannar han vid deras åsikt att det enstaka kapitalets profit inte är något annat än detta överskott av priset utöver ||222| värdet, the profit upon alienation som emellertid enligt honom är endast relativ, kompenserar vinsten på den ena sidan med förlusten på den andra och vars rörelse därför ingenting annat är än "a vibration of the balance of wealth between parties".
I detta avseende är Steuart således det rationella uttrycket för monetär- och merkantilsystemet.
Förtjänsten i hans sätt att uppfatta kapitalet ligger i klarläggandet av hur den process förlöper som avskiljer produktionsbetingelserna såsom egendom hos en bestämd klass från arbetsförmågan[1]. Han sysslar mycket med denna kapitalets tillkomstprocess - utan att ännu direkt uppfatta den som sådan, ehuru han uppfattar den som en förutsättning för storindustrin; han behandlar processen särskilt inom jordbruket; och först genom denna åtskiljandeprocess inom jordbruket uppkommer verkligen enligt honom den fabriksmässiga industrin som sådan. Denna åtskiljandeprocess förutsättes hos A. Smith redan som fullbordad.
(Steuarts bok 1767 (London), Turgots 1766, A. Smiths 1775.)[2]
Analysen av kapitalet inom den borgerliga horisonten tillkommer i huvudsak fysiokraterna. Det är denna förtjänst som gör dem till den moderna ekonomins egentliga upphovsmän. För det första analysen av de olika materiella beståndsdelar i vilka kapitalet existerar och sönderfaller under arbetsprocessen. Man kan inte förebrå fysiokraterna att de, liksom alla sina efterföljare, uppfattar dessa materiella existensformer, som t.ex. instrument, råvaror etc. - åtskilda från de samhälleliga betingelser under vilka de uppträder i den kapitalistiska produktionen, kort sagt i den form i vilken de överhuvudtaget är element i arbetsprocessen, oberoende av dess samhälleliga form - som kapital, och att de därmed gör produktionens kapitalistiska form till dess eviga naturform. För dem ter sig med nödvändighet produktionens borgerliga former som dess naturliga former. Det var deras stora förtjänst att de uppfattade dessa former som samhällets fysiologiska former: såsom ur själva produktionens naturnödvändighet framgående former, vilka är oberoende av viljan, politiken o.s.v. Det rör sig om materiella lagar; felet är bara att ett bestämt historiskt samhällsstadiums materiella lag uppfattas som en abstrakt lag som på samma sätt styr alla samhällsformer.
Förutom denna analys av de materiella element, av vilka kapitalet består inom arbetsprocessen, bestämmer fysiokraterna de former som kapitalet ikläder sig i cirkulationen (capital fixe, capital circulant <fast kapital, rörligt kapital>, om också hos dem under andra namn), och överhuvudtaget sambandet mellan kapitalets cirkulationsprocess och reproduktionsprocess. Härtill skall vi återkomma i kapitlet om cirkulationen[3].
I dessa båda huvudstycken har A. Smith övertagit arvet från fysiokraterna. Hans förtjänst - i detta sammanhang - inskränker sig till att han har fixerat de abstrakta kategorierna och givit exaktare benämningar åt de av fysiokraterna analyserade distinktionerna.
||223| Grundvalen för den kapitalistiska produktionens utveckling är, som vi har sett[4], överhuvudtaget att arbetsförmågan såsom den arbetarna tillhörande varan konfronteras med arbetsbetingelserna såsom till kapitalet i sig knutna och av arbetarna oavhängigt existerande varor. Om vi betraktar arbetsförmågan såsom vara, är bestämmandet av dess värde väsentligt. Detta värde är lika med den arbetstid som kräves för att frambringa de för arbetsförmågans reproduktion nödvändiga livsförnödenheterna, eller lika med priset på de för arbetarens existens som arbetare nödvändiga livsförnödenheterna. Endast på denna grundval inträder en differens mellan arbetsförmågans värde och det värde som nyttjandet <Verwertung> av denna arbetsförmåga skapar, en differens som inte existerar hos någon annan vara, eftersom inte någon annan varas bruksvärde, således inte heller dess bruk, kan höja dess bytesvärde eller de ur den resulterande bytesvärdena. Således en grundval för den moderna ekonomin, vars uppgift det är att analysera den kapitalistiska produktionen, att uppfatta arbetsförmågans värde som någonting fixt, som en given storhet - vilket det i praktiken också är i varje särskilt fall. Minimilönen utgör därför helt riktigt den fysiokratiska lärans ryggrad. Denna fixering var möjlig för dem fastän de ännu inte hade förstått själva värdets natur, eftersom detta värde hos arbetsförmågan representeras av priset för de nödvändiga livsförnödenheterna, följaktligen av en summa bestämda bruksvärden. Utan att vara på det klara med värdets natur i allmänhet kunde de därför, i den mån det var behövligt för deras undersökningar, uppfatta arbetsförmågans värde som en bestämd storhet. Om de sedan misstog sig genom att uppfatta detta minimum som en oföränderlig storhet, som hos dem helt och hållet bestämmes av naturen, inte av det historiska utvecklingsstadium som självt är en storhet underkastad förändring, så ändrar detta ingenting i den abstrakta riktigheten hos deras slutsatser, då ju differensen mellan arbetsförmågans värde och det värde som nyttjandet av denna arbetsförmåga skapar inte alls är beroende av om man ponerar värdet stort eller litet.
Fysiokraterna har överfört undersökningen av mervärdets ursprung från cirkulationens till själva den omedelbara produktionens sfär och därmed lagt grundvalen för analysen av den kapitalistiska produktionen.
Helt riktigt uppställer de fundamentalsatsen att endast det arbete är produktivt som skapar ett mervärde, vars produkt innehåller ett högre värde än summan av de värden som förbrukats under produktionen av denna produkt. Eftersom råvarans och materialets värde är givet, men arbetsförmågans värde lika med minimilönen, så kan tydligen detta mervärde endast bestå i överskottet av det arbete som arbetaren återlämnar till kapitalisten utöver det kvantum arbete som han erhåller genom sin lön. I denna form uppträder det visserligen inte hos fysiokraterna eftersom de överhuvudtaget ännu inte reducerat värdet till dess enkla substans, arbetskvantitet eller arbetstid.
||224| Deras framställningssätt är naturligtvis med nödvändighet bestämt av deras allmänna uppfattning om värdets natur, som hos dem inte är en bestämd samhällelig existensform för den mänskliga aktiviteten (arbete), utan består av materiellt stoff, av jord, natur och stoffets olika modifikationer.
Differensen mellan arbetsförmågans värde och det värde som nyttjandet av den skapar - alltså det mervärde som köpet av arbetsförmågan förskaffar den som använder den - visar sig av alla produktionsgrenar mest påtagligt och ovedersägligt inom jordbruket, modernäringen. Summan av livsförnödenheter som arbetaren förbrukar år efter år eller den mängd av materiellt stoff som han konsumerar, är mindre än den mängd livsförnödenheter som han producerar. I manufakturen ser man överhuvudtaget inte arbetaren direkt producera, varken sina livsförnödenheter eller överskottet därutöver. Processen förmedlas genom köp och försäljning, genom cirkulationens olika moment, och kräver en analys av värdet i allmänhet för att kunna förstås. Inom jordbruket visar det sig omedelbart i överskottet av producerade bruksvärden utöver de av arbetaren konsumerade bruksvärden och kan således begripas utan analys av värdet i allmänhet, utan klar förståelse av värdets natur. Även om värdet sålunda reduceras till bruksvärde och detta till stoff överhuvudtaget. För fysiokraterna är således jordbruksarbetet det enda produktiva arbetet, eftersom det är det enda arbete som skapar ett mervärde, och jordräntan är den enda form av mervärde de känner till. Arbetaren i manufakturen förmerar inte det materiella stoffet; han förändrar bara dess form. Materialet - stoffets mängd - har givits honom från jordbruket. Han lägger visserligen värde till stoffet, men inte genom sitt arbete utan genom sitt arbetes produktionskostnader: genom summan av de livsförnödenheter som han konsumerar under sitt arbete, lika med den minimilön som han erhåller från jordbruket. Eftersom jordbruksarbetet uppfattas som det enda produktiva arbetet, uppfattas mervärdets form, som skiljer jordbruksarbetet från industriarbetet, jordräntan, som mervärdets enda form.
Kapitalets egentliga profit, av vilken jordräntan själv blott är en förgrening, existerar inte hos fysiokraterna av denna anledning. Profiten framstår för dem bara som ett slags högre arbetslön, som betalas av jordägarna, som kapitalisterna konsumerar som reveny, (som således ingår i deras produktionskostnader på samma sätt som minimilönen hos de vanliga arbetarna) och som ökar råvarans värde eftersom den ingår i de konsumtionskostnader som kapitalisten, industriidkaren, drar medan han producerar produkten, förvandlar råvaran till en ny produkt.
Mervärdet i penningräntans form - en annan förgrening av profiten - betecknas därför av en del fysiokrater, som t.ex. den äldre Mirabeau, som naturvidrigt ocker. Turgot härleder däremot dess berättigande ur det förhållandet att penningkapitalisten skulle kunna köpa jord, således jordränta, att hans penningkapital alltså måste förskaffa honom så mycket mervärde som han skulle få om han förvandlade det till jordegendom. Därför är alltså inte heller penningräntan något nyskapat värde, inte mervärde; man har bara förklarat varför en del av det av jordägarna förvärvade mervärdet tillfaller penningkapitalisten i räntans form, alldeles som det på andra grunder ||225| förklaras varför en del av detta mervärde tillfaller industrikapitalisten i profitens form. Eftersom jordbruksarbetet är det enda produktiva arbetet, det enda arbete som skapar mervärde, så är den form av mervärde som skiljer jordbruksarbetet från alla andra arbetsgrenar, d.v.s. jordräntan, mervärdets allmänna form. Industriprofit och penningränta är endast olika beteckningar, rubriker, under vilka jordräntan fördelas och till bestämda delar övergår från jordägarnas i andra klassers händer. Just tvärtemot de senare ekonomerna sedan A. Smith, vilka - eftersom de med rätta uppfattar industriprofiten som den gestalt vari kapitalet ursprungligen tillgodogör sig mervärdet och därför som mervärdets ursprungliga allmänna form - framställer ränta och jordränta endast som förgreningar av industriprofiten som av industrikapitalisten har distribuerats till de olika klasser som är delägare i mervärdet.
Förutom det redan nämnda skälet - att jordbruksarbetet är det arbete där skapandet av mervärde visar sig materiellt påtagligt och oberoende av cirkulationsprocesserna - hade fysiokraterna flera andra motiv som förklarar deras uppfattning.
För det första: därför att jordräntan uppträder inom jordbruket som ett tredje element, som en form av mervärde som inte, eller blott i försvinnande liten omfattning, finns inom industrin. Det var mervärdet utöver mervärdet (profiten), således den mest påtagliga och påfallande formen av mervärdet, mervärdet i andra potens.
"Genom jordbruket", säger den frisk-naive ekonomen Karl Arnd, "Die naturgemässe Volkswirthschaft etc.", Hanau 1845, sid. 461, 462, "alstras - i jordräntan - ett värde som inte förekommer inom industri och handel; ett värde som återstår när hela den nedlagda arbetslönen och hela den använda kapitalräntan har ersatts."
För det andra. Abstraherar man från utrikeshandeln - vilket fysiokraterna riktigt gjorde och måste göra i en abstrakt undersökning av det borgerliga samhället - så står det klart att mängden av i manufakturen etc. sysselsatta, från jordbruket självständigt frigjorda arbetare - de "fria arbetarna" ["free hands"] som Steuart kallar dem - är bestämd av den mängd jordbruksprodukter som jordbruksarbetarna producerar utöver sin egen konsumtion.
"Det är omisskännligt att det relativa antal människor som kan underhållas utan att de själva uträttar jordbruksarbete, måste mätas helt och hållet efter jordbrukarnas produktivkrafter." (R. Jones, "On the Distribution of Wealth", London 1831, sid. 159, 160)
Eftersom jordbruksarbetet sålunda är den naturliga basen (om detta se ett tidigare häftet[5]) inte endast för surplusarbetet i dess egen sfär utan för alla andra arbetsgrenars självständiga existens och således också för det i dessa skapade mervärdet, så är det klart att det [jordbruksarbetet] måste uppfattas som mervärdets skapare, så länge överhuvudtaget det bestämda, konkreta arbetet, inte det abstrakta arbetet och dess mått, arbetstiden, uppfattas som värdets substans.
||226| För det tredje. Allt mervärde, inte bara det relativa, utan det absoluta, beror av en given produktivitet hos arbetet. Om arbetets produktivitet vore utvecklad endast till den grad att en mans arbetstid bara räckte till för att hålla honom själv vid liv, för att producera och reproducera hans egna livsförnödenheter, så skulle inget surplusarbete och inget surplusvärde finnas och då skulle överhuvudtaget ingen differens mellan arbetsförmågans värde och dess realisering finnas. Möjligheten av surplusarbete och surplusvärde utgår därför från en given produktivkraft hos arbetet, från en produktivkraft som sätter arbetsförmågan i stånd att reproducera mera än sitt eget värde och att producera utöver de för livsprocessen nödvändiga behoven. Närmare bestämt måste denna produktivitet, denna grad av produktivitet, från vilken man utgår som förutsättning, förefinnas först och främst - som vi har sett under "För det andra" - inom jordbruksarbetet; den framstår alltså som naturgåva, som naturens produktivkraft. Här, inom jordbruket, är naturkrafternas medverkan - stegrandet av den mänskliga arbetskraften genom exploateringen av naturkrafterna - som något automatiskt, på det hela taget på förhand given. Detta utnyttjande av naturkrafterna i stor skala uppträder inom manufakturen först i och med storindustrins utveckling. Ett visst utvecklingsstadium inom jordbruket, i det egna landet eller i andra länder, framstår som bas för kapitalets utveckling. Så långt sammanfaller här det absoluta mervärdet med det relativa. (Detta gör Buchanan - fysiokraternas store vedersakare - gällande till och med gentemot A. Smith, genom att söka påvisa att jordbrukets utveckling föregick också den moderna stadsindustrins uppkomst.)
För det fjärde. Då det är fysiokratins storhet och särdrag att härleda värdet och mervärdet inte från cirkulationen utan från produktionen, börjar den, i motsats till monetär- och merkantilsystemet, nödvändigtvis med den produktionsgren som överhuvudtaget kan tänkas isolerad, oberoende av cirkulationen, av utbytet, och som inte förutsätter utbyte mellan människa och människa utan endast mellan människan och naturen.
Därav motsägelserna i fysiokratins system.
Det är faktiskt det första system som analyserar den kapitalistiska produktionen och framställer som eviga naturlagar för produktionen de villkor under vilka kapital produceras och under vilka kapitalet producerar. Å andra sidan framstår det snarare som en borgerlig reproduktion av feodalsystemet, av jordegendomens välde; och de industriella sfärer, inom vilka kapitalet först självständigt utvecklas, framstår däremot som "improduktiva" arbetsgrenar, blott som bihang till jordbruket. Det första villkoret för kapitalutvecklingen är jordegendomens avskiljande från arbetet, den självständiga konfrontationen mellan jorden - detta arbetets grundbetingelse - som självständig makt, som makt i händerna hos en särskild klass, och den frie arbetaren. I denna framställning ter sig därför jordägaren som den egentlige kapitalisten, det vill säga den som tillägnar sig surplusarbetet. Feodalismen reproduceras så sub specie <i gestalt> av den borgerliga produktionen och så förklaras hur jordbruket framstår som den produktionsgren i vilken den kapitalistiska produktionen - d.v.s. produktionen av mervärde - uteslutande framträder. Genom att feodalismen på så sätt förborgerligas får det borgerliga samhället ett feodalt sken.
Detta sken bedrog dr Quesnays adliga anhängare liksom den kapriciöst patriarkaliske gamle Mirabeau. Hos de övriga tänkarna inom ||227| det fysiokratiska systemet, framför allt Turgot, försvinner detta sken fullständigt och framstår det fysiokratiska systemet som det nya kapitalistiska samhälle som tränger sig fram inom det feodala samhällets ram. Detta motsvarar alltså det borgerliga samhället i den epok då det bryter sig fram ur feodalväsendet. Dess utgångspunkt ligger därför i Frankrike, i ett övervägande jordbruksidkande land, inte i England, ett övervägande industriellt, kommersiellt och sjöfarande land. Här är blicken naturligtvis inriktad på cirkulationen, på att produkten får värde, blir till vara först som ett uttryck för det allmänna samhälleliga arbetet - som pengar. För såvitt det alltså inte är fråga om värdets form utan om värdets storlek och realisering, föreligger här profit upon expropriation <avyttringsprofit>, d.v.s. den av Steuart beskrivna relativa profiten. Men om mervärdets skapande skall påvisas i själva produktionssfären, så är det nödvändigt att först gå tillbaka till den arbetsgren där det framträder oberoende av cirkulationen, till jordbruket. Detta initiativ har därför tagits i ett land med förhärskande jordbruk. Idéer besläktade med fysiokraternas finns fragmentariskt hos äldre författare, delvis i själva Frankrike t.ex. hos Boisguillebert. Inte förrän hos dem [fysiokraterna] blir de till ett epokgörande system.
Jordbruksarbetaren, som är hänvisad till minimilönen, det "strict nécessaire" <"allranödvändigaste">, reproducerar mera än detta "strict nécessaire", och detta "mera" är jordräntan, mervärdet, som ägarna till arbetets grundbetingelse, naturen, tillägnar sig. Det sägs således inte: arbetaren arbetar utöver den arbetstid som behövs för reproduktionen av hans arbetsförmåga; det värde han skapar är därför större än värdet av hans arbetsförmåga; eller det arbete som han återger är större än det kvantum arbete som han erhåller i lönens form. Utan i stället: summan av de bruksvärden som han konsumerar under produktionen är mindre än summan av de bruksvärden som han skapar, och på så sätt återstår ett surplus <överskott> av bruksvärden. Om han arbetade endast den tid som behövs för att reproducera sin egen arbetsförmåga, skulle ingenting återstå. Men man vidhåller endast den punkten att jordens produktivitet sätter honom i stånd att under sitt dagsarbete, som antas som givet, producera mera än han behöver konsumera för sin fortsatta existens. Detta surplusvärde framstår sålunda som en naturens gåva, genom vars medverkan en bestämd mängd organiska ämnen - växtfrö, ett antal djur - sätter arbetet i stånd att förvandla mera oorganiska ämnen till organiska.
Å andra sidan tas det för givet att jordägaren såsom kapitalist konfronteras med arbetaren. Han betalar honom för hans arbetsförmåga som arbetaren erbjuder honom som vara, och som kompensation för detta erhåller han [jordägaren-kapitalisten] inte bara en ekvivalent, utan han tillägnar sig också den värdeökning som som nyttjandet av denna arbetsförmåga skapar. Åtskiljandet <Die Entfremdung> av arbetets materiella betingelser från själva arbetsförmågan är förutsatt i detta utbyte. Man utgår ifrån den feodale jordägaren, men han uppträder som kapitalist, blott som varuägare, vilken drar nytta av de av honom mot arbete utbytta varorna, återfår inte bara deras ekvivalent utan ett överskott utöver denna ekvivalent, eftersom han betalar arbetsförmågan blott som vara. Såsom varuägare konfronteras han med den frie arbetaren. Eller denne jordägare är väsentligen kapitalist. Också i detta avseende rymmer fysiokratins system en sanning, såtillvida som arbetarens lösgörande från jorden och från jordägandet är ett grundvillkor ||228| för den kapitalistiska produktionen och produktionen av kapital.
Därav motsägelserna i detta system: att för detta system - som först förklarar mervärdet ur tillägnandet av främmande arbete och detta närmare bestämt på grundval av varuutbytet - värdet inte är en form av det samhälleliga arbetet och mervärdet inte merarbete, utan värdet är blott bruksvärde, blott materiellt stoff och mervärdet blott en gåva av naturen som i stället för ett givet kvantum organiskt stoff återlämnar ett större kvantum till arbetet. Å ena sidan är jordräntan - alltså den verkliga ekonomiska formen för jordegendomen - befriad från sitt feodala skal, reducerad till bara mervärde utöver arbetslönen. Å andra sidan är detta mervärde åter feodalistiskt härlett ur naturen, inte ur samhället - ur förhållandet till jorden, inte ur förhållandet mellan människor. Värdet självt upplöses i enbart bruksvärde, således i materiellt stoff. Å andra sidan intresserar hos detta materiella stoff endast kvantiteten, de producerade bruksvärdenas överskott över de konsumerade, således bruksvärdenas blott kvantitativa förhållande till varandra, deras blotta bytesvärde som slutligen upplöses i arbetstid.
Allt detta är motsägelser i den kapitalistiska produktionen som arbetar sig fram ur det feodala samhället och tolkar det senare på mera borgerligt vis, men ännu inte funnit sin säregna form, liksom t.ex. filosofin som först växer fram i medvetandets religiösa form och därmed å ena sidan förintar religionen som sådan, å andra sidan själv rör sig positivt blott i denna idealiserade, i tankarna teoretiskt upplösta religiösa sfär.
Därför vändes också i de konsekvenser, som fysiokraterna själva drar, det skenbara förhärligandet av jordegendomen till dess ekonomiska förnekande och till hävdandet av den kapitalistiska produktionen. Å ena sidan lägges alla skatter på jordräntan eller konfiskeras med andra ord jordegendomen partialiter, vilket den franska revolutionens lagstiftning sökte genomföra och vilket är resultatet av Ricardos utvecklade moderna ekonomi[6]. Genom att skatten helt vältras över på jordräntan, då denna är det enda mervärdet, - och följaktligen varje beskattning av andra inkomstformer beskattar jorden bara på en omväg och därför på ett ekonomiskt skadligt, produktionshämmande sätt - avlägsnas skatten och därmed all statsintervention från själva industrin. Föregivet sker detta till jordegendomens förmån, inte i industrins intresse, utan i jordegendomens. Härmed sammanhänger: Laissez faire, laissez aller[7], den obehindrade fria konkurrensen, undanröjandet av all statlig inblandning, monopol etc. från industrin. Eftersom industrin inte skapar någonting, bara förvandlar de från jordbruket erhållna värdena till andra former, inte lägger nytt värde till dem, utan som ekvivalent endast återlämnar de levererade varorna i annan form, så är det naturligtvis önskvärt att denna förvandlingsprocess förlöper utan störningar och på billigaste sätt; detta åstadkommer man endast genom den fria konkurrensen, genom att överlämna den kapitalistiska produktionen åt sig själv. Det borgerliga samhällets emancipation från den absoluta monarkin som upprättats på feodalsystemets spillror, äger således bara rum i den till kapitalist ||229| förvandlade feodale jordägarens intresse, som blott är mån om att öka sin rikedom. Kapitalisterna är kapitalister blott i jordägarens intresse, alldeles som den vidareutvecklade ekonomin låter dem vara kapitalister blott i den arbetande klassens intresse.
Man ser således hur litet moderna ekonomer, som herr Eugčne Daire, fysiokraternas utgivare och författare av en prisbelönt skrift om dessa, har förstått fysiokratin, när de uppfattar dess specifika satser - om jordbruksarbetets unika produktivitet, om jordräntan som det enda mervärdet, om jordägarnas framstående ställning inom produktionens system - som om de inte hade något samband och vore de endast tillfälligt sammankopplade med dess proklamation av den fria konkurrensen, storindustrins och den kapitalistiska produktionens princip. Man begriper samtidigt hur detta systems feodala sken, alldeles som upplysningens aristokratiska ton, måste göra en mängd feodala herrar till svärmare för och spridare av ett system som i huvudsak proklamerade det borgerliga produktionssystemet på det feodalas ruiner.
Vi skall nu granska en rad ställen, dels för att utlägga, dels för att bevisa de ovan anförda satserna.
Hos Quesnay själv i hans "Analyse du Tableau Économique" består nationen av 3 klasser av medborgare:
"den produktiva klassen" (agricultural labourers <jordbruksarbetande>), "jordägarnas klass och den sterila klassen" ("alla de medborgare som är sysselsatta med andra tjänster och andra arbeten än jordbrukets"). ("Physiocrates etc.", édit Eugčne Daire, Paris 1846, 1:a delen, sid. 58)
Som produktiv klass, som klass som skapar mervärde, framstår endast agrikulturarbetarna, inte jordägarna. Betydelsen av denna classe des propriétaires <jordägarnas klass>, som inte är "steril" eftersom den representerar mervärdet, beror inte därpå att den skapar mervärdet utan uteslutande därpå att den tillägnar sig det.
Turgot har nått längst i sin utveckling. Hos honom framställs på sina ställen även le pur don de la nature <den rena gåvan av naturen> som överskottsarbete och [förklaras] å andra sidan arbetarens nödtvång att lämna ifrån sig det som överstiger hans nödvändiga lön ur hans frånskiljande från arbetsbetingelserna och ur hans konfrontation med dessa som egendom hos en klass som idkar handel därmed.
Det första skälet varför endast jordbruksarbetet är produktivt är att det är den naturliga grundvalen och förutsättningen för det självständiga bedrivandet av alla andra arbeten.
"Hans" (du laboureur <lantmannens>) "arbete bevarar i raden av de mellan samhällets olika medlemmar fördelade arbetena samma framstående plats ... som intogs av det till förvärvandet av hans näring nödvändiga arbetet bland de olika arbeten som han i isolerat tillstånd måste lägga ner på tillfredsställandet av sina olika behov. Det är här inte fråga om ett företräde i ära eller värdighet utan om naturnödvändighet ... Det som hans arbete frambringar ur jorden utöver det som är nödvändigt för tillfredsställandet av hans behov bildar den enda fonden för de löner som alla andra samhällsmedlemmar erhåller i utbyte för sitt arbete. Genom att dessa nu begagnar det i detta utbyte erhållna priset för att för sin del köpa lantmannens produkter, återlämnar de bara till honom" (i materia) "exakt vad de har erhållit. Detta är en väsentlig skillnad ||230| mellan dessa båda slag av arbete." ("Réflexions sur la Formation et la Distribution des Richesses" (1766). Turgot, OEuvres, édit Daire, bd 1, Paris 1844, sid. 9, 10)
Hur uppstår nu mervärdet? Det har sin upprinnelse inte i cirkulationen men realiserar sig i denna. Produkten säljes till sitt värde, inte över sitt värde. Inget överskott av priset över värdet. Men då den säljes till sitt värde, realiserar säljaren ett mervärde. Detta är möjligt endast emedan han själv inte helt betalat det värde som han säljer eller emedan produkten innesluter en värdebeståndsdel som inte betalats av säljaren, inte ersatts med en ekvivalent. Och så är fallet i jordbruksarbetet. Han säljer det han inte har köpt. Detta icke köpta beskriver Turgot till en början som pur don de la nature. Men vi skall se att denna pur don de la nature under hand hos honom förvandlas till det av le propriétaire <jordägaren> inte köpta surplusarbete av the labourers <jordbruksarbetarna>, vilket han säljer i jordbruksprodukterna.
"Så snart lantmannen producerar utöver sina behov, kan han med detta överskott, som naturen lämnar honom som en ren gåva utöver lönen för hans mödor, köpa de andra samhällsmedlemmarnas arbete. Genom att sälja sitt arbete till honom vinner dessa endast sitt livsuppehälle; lantmannen däremot förvärvar förutom sitt uppehälle en oberoende och tillgänglig rikedom som han inte har köpt och som han säljer. Han är således den enda källan till de rikedomar som genom sin cirkulation ger liv åt alla arbeten i samhället, därför att han är den ende, vars arbete producerar någonting utöver arbetslönen." (a.a. sid. 11)
I detta första synsätt uppfattas mervärdets väsen för det första sålunda, att det är värde som realiseras i försäljningen utan att säljaren givit en ekvivalent för det, utan att han köpt det. Obetalt värde. Men för det andra uppfattas det, detta överskott över le salaire du travail <arbetslönen>, som pur don de la nature; genom att det, då det överhuvudtaget är en naturens gåva, är beroende av naturens produktivitet, genom att arbetaren är i stånd att producera mera under sin arbetsdag än vad som behövs för reproduktion av hans arbetsförmåga, mera än vad hans lön uppgår till. I detta första synsätt tillägnar sig ännu arbetaren själv totalprodukten. Och denna totalprodukt sönderfaller i 2 delar. Den första utgörs av hans lön; han framställes som sin egen lönarbetare, som betalar sig själv med den del av produkten som är nödvändig för reproduktionen av hans arbetsförmåga, hans underhåll. Den andra delen, den som går därutöver, är naturens gåva och utgör mervärdet. Naturen hos detta mervärde, hos denna pur don de la nature, kommer dock att gestalta sig tydligare så snart den förutsatta existensen av le propriétaire cultivateur <ägaren som själv brukar jorden> upphör och produktens båda delar, lönen och mervärdet, tillfaller olika klasser, den förra lönarbetaren, den andra le propriétaire <jordägaren>.
För att en klass av lönarbetare skall bildas, i manufakturen eller i själva jordbruket - till en början uppträder alla manufacturiers <fabrikörer och hantverkare> bara som stipendiés <avlönade>, som lönarbetare hos le cultivateur propriétaire - måste arbetsbetingelserna skiljas från arbetsförmågan, och grundvalen för denna åtskillnad är att själva jorden framträder som privategendom hos en del av samhället, så att den andra delen är utesluten från denna materiella betingelse för utnyttjandet av sitt arbete.
"I begynnelsen behövde man inte skilja mellan jordens ägare och dess odlare ... Under dessa första tider, då varje arbetsam människa fann så mycket mark som han ||231| begärde, kunde ingen känna sig föranlåten att arbeta för någon annan ... Men till slut fick varje jordbit sin herre; och de som inte kunde få någon egen jordegendom hittade till en början ingen annan utväg än att utbyta sina händers arbete - i tjänst hos den avlönade klassen" (nämligen la classe des artisans <hantverkarnas klass>, kort sagt alla icke-agrikulturarbetandes klass) - "mot den jordbrukande markägarens produktöverskott." (sid. 12)
Le propriétaire cultivateur med le superflu considérable <det avsevärda överskott>, som jorden gav hans arbete, kunde
"betala folk som brukade hans jord; ty för dem som lever på arbetslönen var det likgiltigt om de förvärvade den genom denna eller vilken annan verksamhet som helst. Äganderätten till jorden måste därför skiljas från odlingsarbetet och så skedde också snart ... Jordägarna börjar ... att vältra över odlingsarbetet på avlönade odlare." (sid. 13)
Därmed inträder alltså förhållandet mellan kapital och lönarbete i själva jordbruket. Det inträder först när ett antal människor finner sig skilda från äganderätten till arbetsbetingelserna - framför allt från mark och jord - och inte har någonting annat att sälja än själva sitt arbete.
För lönarbetaren, som inte längre kan producera någon vara utan måste sälja själva sitt arbete, blir nu minimilönen, d.v.s. ekvivalenten till de nödvändiga livsförnödenheterna, nödvändigtvis till lag i hans utbyte med arbetsbetingelsens ägare.
"Den enkle arbetaren, som ingenting äger utom sina armar och sin flit, har ingenting med mindre han lyckas sälja sitt arbete till andra... Vid varje slags arbete måste det komma och kommer faktiskt därhän, att arbetarens lön inskränkes till det som är nödvändigt för hans livsuppehälle." (a.a. sid. 10)
Så snart nu lönarbetet uppkommit
"delas jordens produkt i två delar: den ena omfattar lantmannens livsuppehälle och vinning som utgör lönen för hans arbete och villkoret för att han skall åta sig att odla jordägarens åker; resten är denna oberoende och disponibla del som jorden ger som ren gåva åt den som odlar den utöver insatsen och lönen för hans mödor; och denna del utgör ägarens andel eller reveny, på vilken han kan leva utan arbete och vilken han använder som han vill". (sid. 14)
Men denna pur don de la terre <rena gåva av jorden> framstår nu redan bestämd som en gåva som den [jorden] ger "ā celui qui la cultive" <åt den som odlar den>, således som en gåva den ger åt arbetet; såsom produktivkraft hos det på jorden nedlagda arbetet, en produktivkraft som det äger genom utnyttjandet av naturens produktivkraft och på så sätt hämtar från jorden, men hämtar från jorden endast såsom arbete. I handen av le propriétaire <jordägaren> framträder därför överskottet inte längre som en "naturens gåva" utan som ett tillägnande - utan ekvivalent - av främmande arbete som genom naturens produktivitet är i stånd att producera subsistensmedel utöver det egna behovet, men som genom sin existens som lönarbete är hänvisat till att av arbetsprodukten tillägna sig endast "ce qui lui est nécessaire pour lui procurer sa subsistance" <"det som han nödvändigt behöver för sitt livsuppehälle">.
"Odlaren producerar sin egen lön och dessutom revenyn som tjänar till att avlöna hela klassen av hantverkare och andra avlönade ... Jordägaren har ingenting utan odlarens arbete" (således inte genom pur don de la nature); "han erhåller av honom sin ||232| försörjning och medlen till betalning av de andra avlönades arbeten ... odlaren behöver jordägaren endast på grund av konventionerna och lagarna." (a.a. sid. 15)
Här är alltså mervärdet framställt direkt som den del av arbetet av le cultivateur <odlaren>, vilken le propriétaire <jordägaren> tillägnar sig utan ekvivalent och vars produkt han därför säljer utan att ha köpt den. Det är bara det att det inte är bytesvärdet som sådant som Turgot har i sikte, inte själva arbetstiden, utan överskottet av de produkter som odlarens arbete levererar till jordägaren utöver sin egen lön; vilket överskott av produkter emellertid endast förkroppsligar det kvantum tid som han, utöver den tid han arbetar för reproduktionen av sin lön, arbetar gratis åt jordägaren.
Vi ser således hur fysiokraterna inom jordbrukets ram uppfattar mervärdet korrekt, hur de uppfattar det som produkt av lönarbetarens arbete, fastän de återigen uppfattar detta arbete självt i den konkreta form i vilken det framträder i bruksvärdena.
Den kapitalistiska exploateringen av jordbruket - "arrendering eller hyra av jord" - betecknas inom parentes sagt av Turgot som "den mest fördelaktiga metoden av alla, men den förutsätter ett land som redan är rikt" (a.a. sid. 21).
{Vid undersökning av mervärdet [bör man] övergå från cirkulationens till produktionens sfär. D.v.s. inte bara härleda det från utbytet av vara mot vara utan från utbytet som det äger rum inom produktionen mellan arbetsbetingelsernas ägare och arbetarna själva. Även dessa konfronteras med varandra som varuägare och därför förutsättes på intet sätt produktion oberoende av utbytet.}
{I det fysiokratiska systemet är les propriétaires les salariants <jordägarna de avlönande>, arbetarna och les manufacturiers <fabrikörerna> i alla andra industrigrenar är salariés eller stipendiés <löntagare eller avlönade>. Därför också gouvernants och gouvernés <styrande och styrda>.}
Turgot analyserar arbetsbetingelserna på följande sätt:
"I vilken arbetsgren som helst måste arbetaren på förhand förfoga över verktyg och äga en tillräcklig mängd material som han bearbetar; han måste ha möjligheten att kunna bestrida sitt uppehälle ända fram till försäljningen av sina produkter." (sid. 34)
Alla dessa avances <förskott>, dessa betingelser under vilka arbetet endast kan utföras, som alltså är arbetsprocessens förutsättningar, levererade jorden ursprungligen gratis:
"Den [jorden] tillhandahöll den första fonden av förskott som föregick varje bearbetning av jorden", som frukt, fiskar, djur etc., och redskap som trädgrenar, stenar, bestiaux <husdjur>, som förökas genom en fortplantningsprocess och som dessutom ger årliga produkter som "mjölk, ull, hudar och andra ämnen, som jämte det ur skogarna hämtade virket och veden utgör den första fonden för hantverks- och industriproduktion". (sid. 34)
Dessa arbetsbetingelser, dessa arbetets avances, blir sålunda till kapital så snart de måste förskotteras åt arbetaren av en tredje person och så är fallet från och med det ögonblick då arbetaren ingenting annat äger än själva sin arbetsförmåga.
"När en stor del av samhällets medlemmar var hänvisade enbart till sina händers arbete, måste dessa, som på så sätt levde på sin lön, till att börja med erhålla någonting i förväg, antingen för att anskaffa råmaterial som de bearbetade, eller för att kunna leva fram till utbetalningen av sin lön." (sid. 37, 38)
||233| Turgot förklarar "capitaux" som "valeurs mobiliaires accumulées" <"kapital" som "ackumulerade rörliga värden"> (a.a. sid. 38). Ursprungligen betalar le propriétaire eller cultivateur lönen dagligen direkt och lämnar materialet, t.ex. linet till spinnerskan. När industrin utvecklas, blir större förskott och stabilitet i denna produktionsprocess nödvändiga. Detta ordnas då av les possesseurs of capitaux <kapitalägarna>. I produkternas pris måste de få igen alla sina avances och profiten, lika med
"vad hans pengar skulle ha avkastat, om han hade använt dem till inköp av jordägor, och ... hans salaire[2*] ..., för utan tvivel skulle han vid samma profit föredragit att leva utan varje möda på revenyn från en jordegendom som han skulle kunnat förvärva med samma kapital". (sid. 39)
La classe stipendiée industrieuse är själv subdivisée "en entrepreneurs capitalistes et simples ouvriers" <den avlönade industriella klassen är själv indelad "i kapitalistiska företagare och enkla arbetare"> etc. (sid. 39). På samma sätt som med dessa entrepreneurs förhåller det sig med les entrepreneurs fermiers <arrendatorerna>. De måste likaså kompenseras för alla avances förutom profiten som ovan.
"Allt detta måste på förhand dras av från jordprodukternas pris; överskottet tjänar odlaren till att betala ägaren för tillståndet att utnyttja den jord på vilken han etablerar sitt företag. Detta är arrendeavgiften, jordägarens reveny, nettoprodukten; för allt det som jorden alstrar, inberäknat beloppet av återflytande förskott av alla slag och av därvid gjorda profiter, kan inte betraktas som reveny utan endast som vederlag för odlingskostnader; för om odlaren inte kunde återvinna dessa, så skulle han akta sig för att nedlägga sina medel och sin möda på bruket av andras åkrar." (a.a. sid. 40)
Slutligen:
"Visserligen uppkommer kapitalen delvis ur de arbetande klassernas hopsparade profiter; men eftersom dessa profiter alltid kommer från jorden - för de betalas alla antingen ur revenyn eller ur de kostnader som medverkar till produktionen av revenyn - så är det klart att kapitalen kommer från jorden precis som revenyn, eller snarare att de ingenting annat är än ackumulationen av den del av de värden som produceras av jorden, vilken revenyns ägare eller de som har del i den kan lägga undan varje år utan att använda den för sina behov." (sid. 66)
Det är fullt i sin ordning, eftersom jordräntan utgör det enda mervärdet, [att] ackumulationen uppstår endast ur denna. Det som les capitalistes <kapitalisterna> ackumulerar i övrigt tar de från sin lön (sin reveny som är avsedd för deras konsumtion, för så uppfattas profiten).
Genom att profit liksom löner räknas till frais de culture <odlingens kostnader> och endast överskottet utgör jordägarens reveny, är denne faktiskt utesluten från les frais de culture - och därmed som produktionsagent - alldeles som hos Ricardianerna, trots den hedersplats han får.
Fysiokratins uppkomst hade att göra såväl med motsatsen till colbertismen[8] som i synnerhet med Law-systemets kollaps[9].
||234| Förväxlingen av värde, eller rättare sagt dess likställande, med materia, och det samband denna åsikt har med fysiokraternas hela synsätt, framträder klart i följande utdrag ur Ferdinando Paoletti: "I veri mezzi di render felici le societā" (delvis riktade mot Verri som hade angripit fysiokraterna i sina "Meditazioni sulla Economia politica", 1771). (Paoletti från Toscana, det anförda arbetet, bd XX: Custodi, Parte moderna.)
"Ett sådant mångfaldigande av materia", som produzioni della terra <jordens produkter> är, "har säkert aldrig ägt rum i industrin och är heller inte möjligt. Denna ger bara materian form, modifierar den bara; följaktligen skapas ingenting av industrin. Men, genmäler man, industrin ger materian formen, följaktligen är den produktiv; även om detta inte är någon produktion av materia, så är det ändå en produktion av form. Nå väl, jag skall inte säga emot. Men detta är inte något skapande av rikedom utan tvärtom, det är ingenting annat än en utgift ... Den politiska ekonomin förutsätter och gör till föremål för sin undersökning den materiella och reella produktion som finns enbart i jordbruket, eftersom detta ensamt mångfaldigar den materia och de produkter som utgör rikedomen ... Industrin köper råvarorna från jordbruket för att bearbeta dem; dess arbete ger bara - som vi redan har sagt - dessa råvaror en form, dock lägger den ingenting till dem och mångfaldigar dem inte." (sid. 196, 197). "Ge kocken ett kvantum ärter, av vilka han skall tillreda en middagsmåltid för er; han kommer att servera den välkokt och vällagad, men i samma kvantitet som han har mottagit; men ge däremot samma kvantitet åt trädgårdsmästaren för att anförtro dem åt jorden; när tiden är inne skall han återställa er åtminstone det fyrfaldiga av den mottagna mängden. Detta är den sanna och enda produktionen." (sid. 197) "Värdet får tingen genom människornas behov. Således är varornas värde eller värdeökning inte resultatet av industriarbetet utan av de arbetandes utgifter." (sid. 198) "Knappt har någon ny manufaktur dykt upp förrän den genast utbreder sig inom- och utomlands; och se där! mycket snart pressar konkurrensen från andra industriidkare och köpmän ner priset till dess rätta nivå som ... bestämmes av råvarornas värde och arbetarnas underhållskostnader." (sid. 204, 205)
I jordbruket utnyttjas först av alla industrigrenar naturkrafterna för produktionen i stort. Deras användning i l'industrie manufacturičre <manufakturindustrin> visar sig påtagligt först vid ett högre utvecklingsstadium av den senare. Av följande citat ser man hur A Smith här ännu representerar storindustrins förstadium och följaktligen den fysiokratiska åskådningen och hur Ricardo svarar honom från den moderna industrins ståndpunkt.
||235| I bok II, kap 5 ["An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations"] säger A Smith med avseende på jordräntan:
"Den är naturens verk som återstår efter avdrag eller ersättning för allt som kan betraktas som människoverk. Den är sällan mindre än en fjärdedel och ofta mer än en tredjedel av totalprodukten. Ingen jämnstor mängd av produktivt arbete, använt i manufakturen, kan någonsin åstadkomma en så stor reproduktion. I manufakturen gör naturen ingenting, människan allting; och reproduktionen måste alltid vara proportionell mot styrkan av de agenter som genomför den."
Varpå Ricardo anmärker ["On the principles of political economy, and taxation"], 2:a uppl 1819, not till sid. 61, 62:
"Hjälper inte naturen människan i manufakturen? Är vind- och vattenkraft, som driver våra maskiner och tjänar skeppsfarten, ingenting? Det atmosfäriska trycket och ångkraften som gör det möjligt för oss att begagna oss av underbara maskiner - är inte de naturens gåvor? För att inte tala om värmets verkningar vid avhårdning och smältning av metaller, om luftens sönderdelning vid färgnings- och jäsningsprocessen. Det är omöjligt att nämna någon manufaktur där inte naturen hjälper människan generöst och utan vederlag."
Att fysiokraterna betraktar profiten bara som ett avdrag från jordräntan:
"Fysiokraterna säger t.ex. om priset på ett stycke spets, att en del endast ersätter det som arbetaren konsumerat och att den andra delen bara överflyttas från en mans {nämligen jordägarens} ficka till en annans." ("An Inquiry into those Principles, respecting the Nature of Demand and the Necessity of Consumption, lately advocated by Mr Malthus etc.", London 1821, sid. 96)
Ur fysiokraternas åskådning, vilken uppfattar profiten (räntan inbegripen) som enbart en reveny att konsumeras av kapitalisten, kommer också A Smiths och hans efterföljares åsikt, att kapitalets ackumulation är beroende av kapitalistens personliga återhållsamhet, sparsamhet och försakelse. De kan säga detta därför att de betraktar blott jordräntan som den egentliga, ekonomiska, så att säga legitima källan till ackumulationen.
"Han", säger Turgot, nämligen le laboureur <lantmannen>, "är den ende vars arbete producerar något utöver arbetslönen." (Turgot, a.a. sid. 11)
Profiten är här alltså helt inberäknad i le salaire du travail <arbetslönen>.
||236| "Odlaren producerar utöver denna restitution" <av sin egen lön> "jordägarens reveny; hantverkaren däremot producerar överhuvudtaget ingen reveny, varken för sig själv eller för andra." (a.a. sid. 16) "Allt som jorden alstrar, inberäknat återflytande förskott av alla slag och av därvid gjorda profiter, kan inte betraktas som reveny utan blott som återvändande odlingskostnader." (a.a. sid. 40)
A Blanqui, "Histoire de l'économie politique", Bruxelles 1839, säger på sid. 139:
[Fysiokraterna var av den åsikten att] "det på jordens odling nedlagda arbetet inte bara producerade så mycket som arbetaren behövde för sitt eget uppehälle under hela arbetstiden utan därtill ett överskott av värde" (mervärde) "som kunde läggas till massan av redan befintlig rikedom. De kallade detta överskott nettoprodukt" (de uppfattar således mervärdet i form av de bruksvärden vari det kommer till synes). "Nettoprodukten måste nödvändigtvis falla på jordägarens lott och utgjorde i hans hand en reveny som han fritt kunde disponera. Vad var nu de andra näringsgrenars nettoprodukt? ... Manufakturister, handelsidkare, arbetare - alla dessa var avlönade biträden till jordbruket, den suveräna skaparen och fördelaren av alla nyttigheter. Produkterna av dessa gruppers arbete representerar i ekonomisternas[10] [d.v.s. fysiokraternas] system endast ekvivalenten till deras konsumtion under arbetet, så att rikedomens totalsumma efter arbetets slutförande förblev precis densamma som förut, såvitt inte arbetarna eller ägarna hade lagt undan, d.v.s. sparat det de var berättigade att konsumera. Det på jorden nedlagda arbetet var på så sätt det enda som producerade rikedom och de andra näringarnas arbete ansågs vara sterilt därför att det inte resulterade i någon ökning av det allmänna kapitalet."
(Fysiokraterna skildrade således den kapitalistiska produktionens väsen som mervärdeproduktion. Det gällde för dem att förklara detta fenomen. Och detta var problemet sedan de hade eliminerat merkantilsystemets profit d'expropriation <försäljningsprofit>.
"För att få pengar," säger Mercier de la Rivičre, "måste man köpa dem och efter detta köp är man inte rikare än man var förut; man har bara fått samma värde i pengar, som man lämnat ifrån sig i varor." (Mercier de la Rivičre, "Ordre naturel et essentiel des sociétés politiques", bd II, sid. 338)
Detta gäller både för ||237| köp och försäljning, liksom det gäller för resultatet av varans hela metamorfos, eller deras resultat, utbytet av olika varor till deras värde, således utbytet av ekvivalenter. Varifrån kommer alltså mervärdet? D.v.s. varifrån kommer kapitalet? Detta var fysiokraternas problem. Deras misstag var att de förväxlade den materians förmering, som till följd av den naturliga vegetationen och fruktbarheten skiljer åkerbruk och boskapsskötsel från manufaktur, med bytesvärdets förmering. Bruksvärdet utgjorde för dem grunden. Och alla varors bruksvärde, reducerat till en "universal"[3*], som skolastikerna säger, var den naturliga materian som sådan, vars förmering i given form endast äger rum i jordbruket.)
G Garnier, A Smiths översättare och själv fysiokrat, klargör deras inbesparingsteori etc. korrekt. Först säger han bara att manufakturen, såsom merkantilisterna påstod om all produktion, kan skapa ett mervärde endast genom the profit of expropriation <försäljningsprofiten>, genom att sälja varorna över deras värde, att det således äger rum endast a new distribution of values created, but no new addition to the created values <en ny fördelning av skapade värden men inget nytt tillägg till de skapade värdena>.
"Hantverkarnas och manufakturisternas arbete som inte öppnar någon ny källa till rikedom kan bli profitabelt endast genom fördelaktigt utbyte och äger bara ett rent relativt värde, ett värde som inte upprepas om det inte på nytt ges tillfälle att uppnå vinst genom utbyte." (Hans översättning "Recherches sur la nature et les causes de la richesse des nations", bd V, Paris 1802, sid. 266[11].)
Eller de besparingar som de gör, the values <de värden> som de säkerställer utöver dem som de ger ut, måste snålas in av deras egen consommation <konsumtion>.
"Visserligen kan hantverkarnas och manufakturisternas arbete inte lägga någonting annat till den allmänna massan av samhällets rikedom än de besparingar som lönarbetarna och kapitalisterna gör, men på detta sätt kan det visserligen bidra till samhällets berikande." (a.a. sid. 266)
Och mera utförligt:
"Arbetarna i jordbruket berikar staten genom själva den produkt som deras arbete åstadkommer. Manufakturens och handelns arbetare skulle däremot kunna berika den endast genom besparingar på bekostnad av sin egen konsumtion. Detta påstående av ekonomisterna är en konsekvens av den distinktion de själva infört och förefaller helt obestridligt. Hantverkarnas och manufakturisternas arbete kan faktiskt inte lägga någonting annat till materians värde än värdet av sitt eget arbete, d.v.s. värdet av de arbetslöner och profiter som detta arbete måste inbringa enligt den tariff [resp kvot] för de ena ||238| som för de andra vilken för tillfället gäller i landet. Dessa löner, hur höga eller låga de än må vara, är alltså vederlaget för arbetet; de är vad arbetaren är berättigad att konsumera och vad han antagligen också konsumerar; för blott i konsumtionen kan han njuta sitt arbetes frukter och denna njutning utgör faktiskt hela hans vederlag. Likaså betraktas profiterna, hur låga eller hur höga de än må vara, som kapitalistens dagliga konsumtion, och denne förutsättes naturligtvis anpassa sina njutningar efter den reveny hans kapital avkastar åt honom. Följaktligen - om inte arbetaren avstår från en viss del av det välstånd han är berättigad till enligt för hans arbete gällande lönetaxa, om inte kapitalisten sparar en del av den reveny hans kapital avkastar åt honom - kommer såväl den ene som den andre att konsumera hela det värde som uppkommit ur arbetet allteftersom arbetet fortskrider. Efter arbetets avslutande kommer totalmassan av samhällets rikedom att vara densamma som den var förut, om de inte bar sparat en del av det de hade rätt att konsumera, av vad de kunnat konsumera utan att anses som slösare. I så fall skulle totalmassan av samhällets rikedom ha ökat med hela värdet av dessa besparingar. Man får således med fog säga att de i manufakturen och handeln verksamma endast genom sina försakelser kan föröka totalmassan av den i samhället förefintliga rikedomen." (a.a. sid. 263, 264)
Garnier har också helt riktigt på känn att A Smiths teori om ackumulation genom besparingar (A Smith var mycket påverkad av fysiokratin, vilket han ingenstans visar mera slående än i sin kritik av fysiokratin) vilar på denna fysiokratiska grundval.
Garnier säger:
"Om slutligen ekonomisterna har påstått att manufaktur och handel endast genom sina försakelser kan föröka den nationella rikedomen, så säger Smith likaså att man bedriver industrin resultatlöst och att ett lands kapital aldrig skulle ökas, om ekonomin inte förökade det genom sina besparingar." (bok II, kap 3) "Smith är alltså av samma åsikt som ekonomisterna" etc. (a.a. sid. 270)
||239| Bland de omedelbara historiska omständigheter som främjade fysiokratins utbredning och till och med dess uppkomst anför A Blanqui i det förut citerade arbetet:
"Av alla de värden som sköt upp i systemets (Law-systemets[9]) överhettade atmosfär blev ingenting annat kvar än ruin, förtvivlan och bankrutt. Blott jordegendomen hade inte gått under i denna storm."
{Därför låter herr Proudhon i "La Philosophie de la Misčre" <"Eländets filosofi"> också jordegendomen följa på krediten.}
"Dess situation hade till och med förbättrats eftersom den - kanske för första gången sedan feodalismen - bytte ägare och i stor utsträckning uppdelades." (a.a. sid. 138) Nämligen: "De otaliga byten av ägare som ägde rum under systemets inflytande började sönderstycka jordegendomen ... Jordegendomen kom för första gången loss ur detta tillstånd av förstelning, i vilket feodalsystemet hade hållit den kvar så länge. Det var ett sannskyldigt uppvaknande för jordbruket ... Den" (la terre <jorden>) "övergick nu från den döda handens till cirkulationens regim." (sid. 137, 138)
Turgot lika väl som Quesnay och hans övriga anhängare önskar också kapitalistisk produktion i jordbruket. Som t.ex. Turgot:
"Arrendering eller hyrande av jord ... denna senare metod" (hos det på det moderna arrendesystemet baserade storjordbruket) "är den mest fördelaktiga av alla, men den förutsätter ett land som redan är rikt." (Se Turgot, a.a. sid. 16-21.)
Och Quesnay säger i sina "Maximes générales du gouvernement économique d'un royaume agricole":
"Den för spannmålsodling brukade jorden skall i den mån det är möjligt förenas till stora arrendegods som exploateras av rika jordbrukare" (d.v.s. kapitalister); "för i de stora jordbruksföretagen är utgifterna för byggnadernas underhåll och reparation lägre, omkostnaderna proportionellt mycket mindre och nettoprodukten mycket större än i de små." [sid. 96, 97]
Samtidigt medger Quesnay på det anförda stället, att jordbruksarbetets produktivitetsökning tillfaller le "revenu net" <"nettorevenyn">, således i första hand le propriétaire <jordägaren>, d.v.s. mervärdets ägare, och att det senares relativa ökning inte har sitt upphov i jorden utan i samhälleliga etc. arrangements <åtgärder> för arbetsproduktivitetens ökning. ||240| Ty han säger på det anförda stället:
"Varje fördelaktig" {i.e. au profit du produit net <d.v.s. för nettoprodukten>} "inbesparing på arbeten, vilken man kan genomföra med hjälp av djur, maskiner, vattenkraft o.s.v. kommer befolkningen tillgodo" etc. [sid. 97]
Samtidigt har Mercier de la Rivičre (a.a., bd II, sid. 407) en föraning av att mervärdet i manufakturen (vilket Turgot utvecklar för all produktion - som ovan sagts) åtminstone har något att göra med manufakturarbetarna själva. På det citerade stället utbrister han:
"Dämpa er entusiasm, ni blinda beundrare av industrins bedrägliga produkter. Innan ni lovprisar dess underverk, öppna era ögon och se i vilket armod eller åtminstone i vilken torftighet samma arbetare lever som förstå sig på konsten att förvandla tjugo sous till ett värde av tusen taler; vem profiterar då på denna enorma värdeökning? Nåväl! De, genom vilkas händer detta åstadkommes, känner inte välståndet! Ack! Låt er varnas av denna kontrast!"
Motsägelser i ekonomisternas hela system. Bl.a. Quesnay för den absoluta monarkin.
"Makten skall vara en enda ... Systemet med motverkande krafter i en regering är fördärvligt; det visar bara på oenigheten bland de stora och förtrycket av de små." (I de ovan citerade "Maximes générales" etc. [sid. 81])
Mercier de la Riviére:
"Redan därigenom att människan är förutbestämd att leva i samhället är hon förutbestämd att leva under despotismen." ([a a] bd I, sid. 281)
För att inte tala om "folkets vän", marquis de Mirabeau! Mirabeau le pčre! Och just denna skola kullkastar genom sitt laissez faire, laissez aller[7] colbertismen[8] och överhuvudtaget all inblandning från regeringens sida i det borgerliga samhällets göranden och låtanden. Den låter staten leva vidare endast i porerna på detta samhälle liksom Epikuros' gudar[12] i världens porer! Jordegendomens förhärligande vändes i praktiken till att skatterna skall läggas uteslutande på jordräntan - i realiteten innebärande jordegendomens konfiskation genom staten, precis som hos de radikala bland Ricardianerna[6]. Den franska revolutionen accepterade denna skatteteori trots Roederers och andras invändningar.
Turgot själv, den radikale bourgeoisministern, som inleder den franska revolutionen. Fysiokraterna med allt sitt falska feodala sken arbetande hand i hand med encyklopedisterna[13]! |240||
||241| Turgot sökte antecipera den franska revolutionens åtgärder. Genom en förordning i février <februari> 1776 avskaffade han les corporations <skråna>. (Denna förordning återkallades 3 månader efter sitt offentliggörande.) Likaså upphävde han la corvée des paysans <böndernas tvångsarbete> för vägbygge. Försökte införa impôt unique <enda skatten> på jordräntan.
||241| Senare skall vi än en gång återkomma till fysiokraternas stora förtjänst respecting the analysis of capital <med avseende på analysen av kapitalet>.[14]
Härtill endast detta: (Enligt dem) åstadkommes mervärdet genom produktiviteten hos ett visst slag av arbete, jordbruket. Och på det hela taget har vi själva naturen att tacka för denna speciella produktivitet.
I merkantilsystemet är mervärdet endast relativt. Vad den ene vinner, förlorar den andre. Profit upon alienation eller oscillation of wealth between different parties <försäljningsprofit eller rikedomens fluktuerande mellan olika parter>[4*]. Inom ett land bildas således faktiskt inte något mervärde om totalkapitalet betraktas. Det kan ske endast i den ena nationens förhållande till de andra. Och det överskott som den ena nationen realiserar gentemot den andra, visar sig i pengar (handelsbalansen), därför att pengarna just är bytesvärdets omedelbara och självständiga form. I motsats härtill - för merkantilsystemet förnekar faktiskt bildandet av absolut mervärde - vill fysiokratin förklara detta senare mervärde: le produit net. Och eftersom fysiokraterna håller fast vid bruksvärdet, är jordbruket [för dem] dess enda skapare.
Ett av de mest naiva uttrycken för fysiokratin - och hur fjärran från Turgot - finns hos den gamle demagogsnokaren[15], Kungliga Preussiska Geheimerådet Schmalz. T.ex:
"Även om naturen betalar honom" (au bailleur des bienfonds <till jordens arrendegivare>, jordägaren) "dubbelt så mycket som den rättmätiga räntan - av vilket övertygande skäl kunde man ta sig för att beröva honom detta?" ("Économie politique", traduit par Henri Jouffroy etc., bd I, Paris 1826, sid. 90[16].)
Minimilönen framställes hos fysiokraterna på det sättet, att la consommation (eller dépense) des ouvriers est égale au salaire qu'ils recoivent <arbetarnas konsumtion (eller utgifter) är lika med arbetslönen som de erhåller>. Eller som herr Schmalz allmänt uttrycker det (a.a. sid. 120):
"Den genomsnittliga arbetslönen i ett yrke är lika med vad en människa i detta yrke i genomsnitt konsumerar under sitt arbete."
"Jordräntan är det enda elementet i nationens inkomst: ||242| Både kapitalplaceringens räntor och arbetslönen för allt slags arbete förflyttar blott denna jordräntas produkt från den ena handen till den andra." (Schmalz, a.a., bd I, sid. 309, 310)
"Jordens användning, dess bördighet, dess förmåga till årlig reproduktion av jordräntan, är allt som utgör den nationella rikedomen." (a.a. sid. 310) "Om man går tillbaka till grundvalarna, till de ursprungliga elementen av värdet hos alla ting, hur de än är beskaffade, måste man medge, att detta värde inte är något annat än värdet av de enkla naturprodukterna. Det vill säga: fastän arbetet tillägger tingen ett nytt värde och på så sätt höjer priset, består detta nya värde eller detta pris likväl endast av summan av alla dessa naturprodukter som på grund av den nya form arbetet har givit dem, har förstörts, konsumerats eller av arbetaren förbrukats på något sätt." (a.a. sid. 313)
"Detta slags arbete" (det egentliga jordbruket) "är det enda som bidrar till att skapa nya kroppar; det är därför också det enda som till en viss grad kan betraktas som produktivt. Vad beträffar de tillverkande eller industriella arbetena ..., så ger de helt enkelt en ny form åt de kroppar som naturen har alstrat." (Schmalz, a.a. sid. 15, 16)
Verri (Pietro): "Meditazioni sulla Economia politica". (Först tryckt 1771) bd XV, Custodi, Parte moderna, sid. 21, 22:
"Alla företeelser i världsalltet, antingen de är framkallade av människohand eller genom fysikens allmänna lagar, är inte faktiska nyskapelser utan blott en ombildning av materian. Sammansättande och åtskiljande är de enda element som människoanden stöter på om och omigen vid analysen av reproduktionens idé; och likadant förhåller det sig med reproduktionen av värdet och rikedomen, då jord, luft och vatten på åkrarna förvandlas till säd, eller också då en insekts avsöndring genom människohand förvandlas till silke, eller några små metalldelar hopsättes till att framställa ett repeterur."
Vidare: Fysiokraterna kallar
"manufakturarbetarnas klass steril, därför att enligt deras mening manufakturprodukternas värde är lika med det råmaterial plus de livsförnödenheter som manufakturarbetarna konsumerar under fabrikationens gång". (a.a. sid. 25)
||243| Verri pekar däremot på den konstanta fattigdomen hos i contadini <lantfolket> i motsats till den tilltagande rikedomen hos gli artigiani <industriidkarna[5*]> och fortsätter:
"Detta bevisar att industriidkaren i det pris han får icke blott erhåller ersättning för utlagd konsumtion utan en viss del därutöver; och denna del är ett nytt värdekvantum, skapat i den årliga produktionen." (a.a. sid. 26) "Det nyskapade värdet är således den del av jordbruks- eller industriproduktens pris som produkterna ger utöver det ursprungliga värdet av materialierna och de under deras bearbetning nödvändiga konsumtionskostnaderna. I jordbruket måste utsädet och lantmannens konsumtion dras ifrån, likaså i manufakturen råmaterialet och manufakturarbetarens konsumtion; och lika mycket nytt värde skapas årligen som den återstående resten uppgår till." (a.a. sid. 26, 27)
A Smith, liksom alla ekonomer worth speaking of <som är värda att tala om>, accepterar fysiokraternas average <genomsnitts-> lön, som han kallar le prix naturel du salaire <arbetslönens naturliga pris>.
"Människan måste alltid leva av sitt arbete och hennes lön måste åtminstone räcka till att säkra hennes existens. Den måste för det mesta till och med vara något högre, annars skulle det inte vara möjligt för arbetarna att bilda familj, varigenom deras släkte inte skulle kunna existera längre än en generation." (["Recherches sur la nature et les causes de la richesse des nations", Paris 1802], bd I, bok I, kap VIII, sid. 136)
A Smith konstaterar uttryckligen att utvecklingen av arbetets produktivkrafter inte kommer arbetaren själv tillgodo. Så här heter det (bok I, kap VIII, edit MacCulloch, London 1828):
"Arbetets produkt utgör den naturliga gottgörelsen eller lönen för arbetet. I detta tingens ursprungliga tillstånd som föregår både besittningstagandet av jord och mark och anhopningen av kapital, tillhör arbetets hela produkt arbetaren. Det finns varken jordägare eller arbetsgivare som han måste dela med. Om detta tillstånd hade blivit bestående, skulle arbetslönen vid hela den tillväxt av produktivkrafterna som följer av arbetsdelningen, ha stigit. Allting skulle undan för undan blivit billigare."
{i varje fall all those things requiring a smaller quantity of labour for their reproduction, but they "would" not only have become cheaper; they have, in point of fact, become cheaper <alla de ting som kräver ett mindre kvantum arbete för sin reproduktion; men de "skulle" inte bara utan har faktiskt blivit billigare>}.
"De skulle ha tillverkats genom ett mindre kvantum arbete; och eftersom varor framställda genom lika kvantiteter arbete vid detta tillstånd på ett naturligt sätt utbytes mot varandra, skulle man också ha köpt dem med ||244| produkten av ett mindre kvantum arbete ... Men detta ursprungliga tillstånd, då arbetaren kunde åtnjuta hela produkten av sitt arbete, kunde inte räcka längre än till det ögonblick då för första gången jord togs i besittning och kapital anhopades. Det tog slut långt innan de största framstegen uppnåtts i utvecklandet av arbetets produktivkrafter, och det vore lönlöst att vidare undersöka vilket inflytande det kunde ha haft på ersättningen eller lönen för arbetet." (bd I sid. 107-109)
A Smith anmärker här mycket klarsynt att den verkligt stora utvecklingen av arbetets produktivkraft börjar först från och med det ögonblick då det förvandlas till lönarbete och konfronteras med arbetsbetingelserna såsom jordegendom å ena sidan och kapital å den andra. Utvecklingen av arbetets produktivkraft börjar således först under sådana betingelser under vilka arbetaren inte längre själv kan tillägna sig dess resultat. Det är därför till ingen som helst nytta att undersöka på vad sätt denna produktivkrafternas ökning skulle ha påverkat eller kunde påverka the "wages" <"lönerna"> - här lika med arbetets produkt - under förutsättning att arbetets produkt (eller denna produkts värde) tillhörde arbetaren själv.
A Smith är i mycket hög grad påverkad av fysiokraternas föreställningar och hela partier som tillhör fysiokraterna löper ofta genom hans verk och motsäger fullständigt de av honom själv uppställda och för honom säregna åsikterna. Som t.ex. i läran om jordräntan o.s.v. Dessa beståndsdelar i hans skrift, som inte är karakteristiska för honom utan i vilka han är enbart fysiokrat[17], skall här för vårt syfte helt lämnas obeaktade.
Redan i första delen av detta arbete, i samband med analysen av varan, har jag påvisat hur A Smith vacklar i bestämmandet av bytesvärdet och i synnerhet ömsom förväxlar, ömsom ersätter bestämmandet av varornas värde genom kvantiteten av det för deras produktion nödvändiga arbetet med den kvantitet levande arbete med vilken varan kan köpas eller, vilket är sak samma, med den varukvantitet med vilken ett bestämt kvantum levande arbete kan köpas.[18] Här gör han arbetets bytesvärde till mått för varornas värde. Detta är faktiskt lönen; för lönen är lika med det kvantum varor som köpes med ett bestämt kvantum levande arbete, eller lika med det kvantum arbete som kan köpas med ett bestämt kvantum varor. Arbetets eller rättare sagt arbetsförmågans värde växlar som vilken som helst annan varas värde och skiljer sig i intet avseende specifikt från andra varors värde. Här görs värde till måttstock och förklaringsgrund för värde, således en cercle vicieux <ett cirkelslut>.
Det skall emellertid i den följande framställningen visa sig, att denna osäkerhet och hopblandning av helt heterogena begrepp inte stör Smiths undersökningar av mervärdets natur och ursprung, eftersom han faktiskt, utan att ens veta det, överallt håller fast vid den rätta definitionen av varornas bytesvärde - nämligen genom det kvantum arbete som har nedlagts i dem, eller arbetstiden. |244||
||VII-283 a| {Hur ofta Smith under sitt arbetes fortskridande, där han verkligen förklarar fakta, uppfattar i produkten nedlagt arbetskvantum som värde och värdebestämmande, kan visas genom många exempel. Till en del finner man dem citerade hos Ricardo.[19] Hela hans lära om hur arbetets delning och förbättrat maskineri påverkar varans pris grundar sig härpå. Här räcker det med ett exempel. I kap XI, bok I talar A Smith om hur många industrivaror som förbilligats under hans tid, jämfört med tidigare århundraden, och han slutar med orden:
"Det kostade en mycket större mängd arbete ||283 b| att föra ut varan i marknaden; och där måste den alltså i utbyte köpa eller erhålla priset för en mycket större mängd arbete." (["Recherches sur la nature et les causes de la richesse des nations", Paris 1802] bd II sid. 156)} |VII-283 b||
||VI-245| Men för det andra beror denna motsägelse och övergången från det ena förklaringssättet till det andra hos A Smith på djupare orsaker, vilket Ricardo, när han påvisade denna motsägelse, har förbisett, inte riktigt värderat och därför inte löst. Antag att alla arbetare är varuproducenter, att de inte bara producerar sina varor utan också säljer dem. Dessa varors värde är bestämt genom den i dem nedlagda nödvändiga arbetstiden. Om nu varorna säljes till sitt värde, så köper arbetaren med en vara som är produkten av 12 timmars arbetstid, igen 12 timmars arbetstid i form av en annan vara, d.v.s. 12 timmars arbetstid realiserad i ett annat bruksvärde. Värdet av hans arbete är således lika med värdet av hans vara, d.v.s. lika med produkten av 12 timmars arbetstid. Försäljningen och återförsäljningen, kort sagt hela utbytesprocessen, varans metamorfos, ändrar ingenting häruti. Den ändrar endast formen för det bruksvärde, vari denna 12 timmars arbetstid visar sig. Arbetets värde är alltså lika med arbetets produkt. I varorna utbytes för det första - i den mån de utbytes enligt sitt värde - lika kvantiteter objektiverat arbete. Men för det andra utbytes ett bestämt kvantum levande arbete mot ett lika stort kvantum objektiverat arbete, ty för det första objektiveras det levande arbetet i en produkt, en vara, som ägs av arbetaren, och för det andra utbytes denna vara i sin tur mot en annan vara, i vilken ett lika stort kvantum arbete är nedlagt. Faktiskt utbytes alltså ett bestämt kvantum levande arbete mot ett lika stort kvantum objektiverat arbete. Det är således inte enbart vara som utbytes mot vara i den proportion i vilken de representerar lika mycket arbetstid i objektiverad form, utan ett kvantum levande arbete utbytes mot en vara som representerar samma kvantum arbete i objektiverad form.
Under denna förutsättning skulle arbetets värde (den varumängd som kan köpas med ett visst kvantum arbete, eller det kvantum arbete som kan köpas med en viss varumängd) likaväl som den i varan nedlagda kvantiteten arbete kunna gälla som mått på dess värde, eftersom arbetets värde alltid representerar samma kvantum arbete i objektiverad form som det levande arbetet kräver för produktionen av denna vara eller ett bestämt kvantum levande arbetstid alltid skulle kommendera[6*] en varumängd som representerar lika mycket arbetstid i objektiverad form. Men nu inträffar motsatsen i alla produktionssätt - framför allt just även i det kapitalistiska produktionssättet - där de materiella arbetsbetingelserna ägs av en eller flera klasser, den blotta arbetsförmågan däremot av en annan klass, arbetarklassen. Arbetsprodukten eller arbetsproduktens värde tillhör inte arbetaren. Ett bestämt kvantum levande arbete kommenderar inte samma kvantum objektiverat arbete, eller ett bestämt kvantum i vara objektiverat arbete kommenderar ett större kvantum levande arbete än vad som är nedlagt i själva varan.
Då nu A Smith helt riktigt utgår från varan och varuutbytet och producenterna således ursprungliga möts blott som varuägare, som varuförsäljare och varuköpare, så upptäcker han (förefaller det honom), att den allmänna lagen genast upphäves i utbytet mellan kapital och lönarbete, mellan ||246| objektiverat arbete och levande arbete och att va