Vad går den ursprungliga ackumulationen ut på, vilket är dess historiska ursprung? Såvitt den ej är blott en förvandling av slavar och livegna till lönarbetare, alltså blott en formförändring, betyder den allenast expropriation av de omedelbara producenterna, d.v.s. upplösning av den på eget arbete vilande privategendomen.
Privategendom, som motsats till samhällelig, kollektiv egendom, består blott, där arbetsmedlen och de övriga yttre betingelserna för arbetet tillhör privatpersoner. Allteftersom dessa privatpersoner är arbetare eller icke-arbetare, har också privategendomen en annan karaktär. De oändliga schatteringar, som den vid första anblicken erbjuder, återspeglar blott de mellan de båda extremerna liggande mellantillstånden.
Arbetarens privategendom till sina produktionsmedel är grundvalen för smådriften, smådriften en nödvändig betingelse för utvecklingen av den samhälleliga produktionen och arbetarens fria individualitet. Visserligen existerar detta produktionssätt också inom slaveriet, livegenskapen och andra förhållanden av beroende. Men det blomstrar, utvecklar hela sin energi och erövrar sin klassiska form endast, där arbetaren är fri privatägare till de arbetsbetingelser han hanterar, bonden till åkern, som han brukar, hantverkaren till verktyget han hanterar, som virtuosen sitt instrument.
Denna industriella regim av små självständiga producenter, som arbetar för egen räkning, förutsätter splittring av jorden och av övriga produktionsmedel. Den utesluter, liksom de senares koncentration, även kooperation, arbetsdelning inom samma produktionsprocess, samhälleligt behärskande och reglering av naturen, fri utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna. Den är blott förenlig med trånga naturvuxna skrankor för produktion och samhälle. Att vilja föreviga densamma vore, som Pecqeur med rätta säger, att "dekretera den allmänna medelmåttigheten".[1] På en viss höjdpunkt frambringar den de materiella medlen till sitt eget förintande. Från detta ögonblick börjar de krafter och lidelser, vilka känner sig fängslade, att röra på sig i samhällets sköte. Den måste förintas, och den blir förintad. Dess förintande, förvandlandet av individuella och splittrade produktionsmedel till samhälleligt koncentrerade, därmed av de mångas dvärgegendom till de fås jätteegendom, därmed expropriationen av den stora folkmassan från gård och grund, från livsmedel och arbetsinstrument, denna fruktansvärt svåra expropriation av folkets massa, bildar kapitalets förhistoria. Den omfattar en räcka våldsamma metoder, av vilka vi låtit blott de som metoder för ursprunglig ackumulation epokgörande passera revy. Expropriationen av omedelbara producenter fullbordas med den skoningslösaste vandalism och under den pådrivande kraften av de mest infama, de smutsigaste och mest småaktigt fula lidelser. Den på eget personligt arbete beroende privategendomen, som så att säga sammanknyter den enskilde oberoende arbetsindividen med sina arbetsbetingelser utträngs av den kapitalistiska privategendomen, som vilar på exploatering av främmande men formellt fritt arbete, på lönarbetets system[2].
Så snart denna omvandlingsprocess till djup och omfång tillräckligt upplöst det gamla samhället, så snart arbetarna förvandlats till proletärer, deras arbetsbetingelser till kapital, så snart det kapitalistiska produktionssättet står på egna ben,[3] får den ytterligare socialiseringen av arbetet och den ytterligare förvandlingen av jord och andra produktionsmedel till samhälleligt utnyttjade, alltså socialiserade produktionsmedel,[4] därmed ock den ytterligare expropriationen av privatägarna, en ny form. Vad som nu är att expropriera är icke längre den självhushållande arbetaren utan den flera arbetare exploaterande kapitalisten.
Denna expropriation fullbordas genom spelet av den kapitalistiska produktionens immanenta lagar, genom centralisationen av kapitalen.[5] Varje kapitalist slår nu ihjäl flera. Hand i hand med denna centralisation eller de många kapitalisternas expropriation genom de få utvecklar sig i städse växande skala arbetsprocessens kooperativa form,[6] den medvetna tekniska användningen av vetenskapen, det planmässiga utnyttjandet av jorden, förvandlingen av arbetsmedlen till allenast gemensamt användbara arbetsmedel, ekonomiseringen av alla produktionsmedel (genom deras bruk som produktionsmedel för kombinerat, samhälleligt arbete),[7] sammanflätningen av alla folk i världsmarknadens nät och därmed den kapitalistiska regimens internationella karaktär. Med det beständigt avtagande antalet kapitalmagnater, som åtnjuter alla fördelarna av denna omvandlingsprocess, växer massan av elände, tryck, träldom, urartning, utsugning men också upproriskheten[8] hos den städse svällande och genom den kapitalistiska produktionsprocessens mekanism skolade, förenade och organiserade arbetarklassen. Kapitalmonopolet blir till en boja för det produktionssätt, som uppblomstrar med och under detsamma. Produktionsmedlens centralisation och arbetets socialisering når en punkt, vid vilken de icke kan fördra sitt kapitalistiska hölje. Detta spränges. Den kapitalistiska privategendomens timma slår. Expropriatörerna blir exproprierade.
Det ur det kapitalistiska produktionssättet framgående sättet att tillägna sig egendom, och därmed den kapitalistiska privategendomen, är den första negationen av den individuella, på eget arbete grundade privategendomen. Men den kapitalistiska produktionen frambringar med nödvändigheten hos en naturprocess sin egen negation. Det är negationens negation. Denna återställer icke arbetarens privategendom men väl den individuella egendomen på grundval av den kapitalistiska erans resultat: kooperationen och gemensamhetsbesittningen av jord och de genom arbetet själv producerade produktionsmedlen.
Förvandlingen av den på individernas eget arbete beroende splittrade privategendomen i kapitalistisk egendom är naturligen en process, som är ojämförligt mer långsam, hård och förenad med svårigheter än förvandlingen av den faktiskt redan på samhällelig produktiv drift vilande kapitalistiska egendomen i samhällelig egendom. Då handlade det om folkmassans expropriation genom några få usurpatorer, nu om de få usurpatorernas expropriation genom folkets massa.
[1]. C. Pecqueur: "Théorie nouvelle d'économie sociale et politique", Paris 1842, s. 435
[2] "Vi lever i fullständigt nya samhälleliga förhållanden ... vi strävar att skilja varje art av egendom från varje art av arbete." (Sismondi: "Nouveaux Principes de l'Economie Politique", vol. II, s. 434.)
[3] I den franska upplagan läses i stället: "Så snart den kapitalistiska regimen uppehälles enbart genom den ekonomiskt tvingande makten av sakernas tillstånd" ("par la sente force économique des choses").
[4] I den tyska texten "gemeinschaftliche", i franska upplagan tillagt "med ett ord gemensamma" ("communs, en un mot").
[5] I franska upplagan står: - - "lagar, som utmynnar i kapitalens koncentration".
[6] Uteslutet i franska upplagan.
[7] Denna mening ur franska upplagan.
[8] "Die Empörung." I franska upplagan "la résistance" (motståndet).