Friedrich Engels

ur Flyktinglitteratur

Sociala förhållanden i Ryssland

1875


Publicerat: Ursprungligen den 16 april 1875 i "Volksstaat" nr 43. Utgavs senare separat som broschyr med titeln "Soziales aus Russland". Till broschyren skrev Engels i maj 1875 ett kort förord.
Källa: Marx Engels Werke bd XVIII, s. 556-567 och s. 584-586; "Soziales aus Rußland".
Översättning: Sven Vallmark
Digitalisering: Jonas Holmgren


[Förord]

Följande rader skrevs med anledning av en polemik i vilken jag blev invecklad med en herr Peter Nikititj Tkatsjov. I en artikel om den i London utkommande ryska tidskriften "Vperjod" (Framåt) (i "Volksstaat" 1874, nr 117 och 118) hade jag anledning att helt i förbigående nämna denne herres namn men på ett sätt som tilldrog mig hans värderade fiendskap. Herr Tkatsjov avlät oförtövat ett "Öppet brev till herr Friedrich Engels", Zürich 1874, i vilket han pådyvlar mig allehanda underliga ting och därefter gentemot min krassa ovetenhet för sin egen mening till torgs om sakernas tillstånd och om utsikterna till en social revolution i Ryssland. Både form och innehåll i detta bedrövliga hopkok bar den sedvanliga bakunistiska stämpeln. Då det hade utkommit på tyska fann jag det vara mödan värt att svara i "Volksstaat" (se Flüchtlingsliteratur nr IV och V, Volksstaat 1875, nr 36 och följande). Den första delen av mitt svar skildrade framför allt det bakunistiska sättet att föra den litterära striden och som helt enkelt består i att pådyvla motståndaren en massa direkta lögner. Genom att tryckas av i Volksstaat fick denna huvudsakligen personliga del av mitt svar tillräcklig publicitet. Jag utelämnar den därför här och behåller i det av förlaget önskade särtrycket endast andra delen, som huvudsakligen sysslar med Rysslands samhällsförhållanden, sådana de gestaltat sig efter år 1861, den så kallade bondeemancipationens år.

Utvecklingen i Ryssland är av största vikt för den tyska arbetarklassen. Det bestående ryska riket utgör det sista starka stödet för all västeuropeisk reaktion. Det visade sig på ett slående sätt 1848 och 1849. Emedan Tyskland 1848 försummade att driva Polen till uppror och förklara Ryssland krig (som "Neue Rheinische Zeitung" från början hade krävt), kunde samme tsar[1*] slå ned den ungerska revolutionen, som hade framträngt ända till Wiens portar, och 1850 i Warszawa sitta till doms över Österrike, Preussen och de tyska småstaterna och återställa den gamla förbundsdagen. Och ännu för några få dagar sedan - i början av maj 1875 - har den ryske tsaren[2*], alldeles som för tjugofem år sedan, tagit emot sina vasallers hyllning i Berlin och visat att han också i dag alltjämt är Europas skiljedomare. Ingen revolution i Västeuropa kan slutgiltigt segra, så länge den nuvarande ryska staten samtidigt består. Men Tyskland är dess närmaste granne, och Tyskland får alltså utstå den första anstormen av den ryska reaktionens arméer. Störtandet av den ryska tsarstaten och det ryska rikets frigörelse är alltså ett av de första villkoren för det tyska proletariatets slutgiltiga seger.

Detta störtande behöver dock ingalunda åstadkommmas utifrån, även om ett yttre krig skulle kunna i hög grad påskynda det. I själva det ryska rikets inre finns det element, som kraftigt arbetar på dess ruin.

Först och främst polackerna. Genom hundraårigt förtryck har de försatts i ett läge, där de antingen måste vara revolutionära och understödja varje verkligt revolutionär resning i väster som ett första steg till Polens befrielse eller också gå under. Och just nu befinner de sig i en situation där de endast kan söka sina västeuropeiska bundsförvanter inom proletariatet. Sedan hundra år tillbaka förråds de ständigt av alla borgerliga partier i väster. I Tyskland är bourgeoisien att räkna med först från 1848 och har sedan dess ständigt varit fientligt inställd mot Polen. I Frankrike förrådde Napoleon Polen år 1812 och förlorade till följd av detta förräderi fälttåget, kronan och riket. Hans exempel följdes av borgarkungadömet 1830 och 1846, av den borgerliga republiken 1848 och av det andra kejsardömet i Krimkriget och 1863. Den ene förrådde Polen lika skändligt som den andre. Och än i dag kryper Frankrikes radikala borgerliga republikaner för tsaren för att till priset av förnyat förräderi mot Polen schackra till sig en revanschallians mot Preussen, alldeles som den tyska riksbourgeoisien dyrkar samme tsar som den europeiska fredens skyddsherre, det vill säga de samlade tysk-preussiska annexionernas.

Ett uppriktigt och förbehållslöst stöd finner polackerna endast hos de revolutionära arbetarna, eftersom båda parterna har samma intresse av den gemensamme fiendens störtande och eftersom Polens befrielse är likvärdigt med dennes fall.

Men polackernas verksamhet är lokalt begränsad. Den inskränker sig till Polen, Litauen och Ukraina. Det ryska rikets egentliga kärna, Storryssland, förblir så gott som stängt för deras verksamhet. De fyrtio millionerna storryssar är ett alltför stort folk och har genomgått en alltför egenartad utveckling för att kunna påtvingas en rörelse utifrån. Men detta är heller inte alls nödvändigt. Massan av det ryska folket, bönderna, har för visso sedan århundraden framsläpat sitt liv från generation till generation i ett slags historielös försumpning, och den enda omväxling som i någon mån har avbrutit detta ödsliga tillstånd har bestått i enstaka fruktlösa uppror och i nytt förtryck genom adeln och regeringen. På detta historielösa tillstånd har den ryska regeringen själv gjort slut (1861) genom livegenskapens avskaffande, som inte kunde uppskjutas längre, och genom avlösningen från dagsverksskyldigheten, åtgärder som lagts upp på ett så genomfiffigt sätt att de kommer att leda till säker ruin för flertalet både av bönderna och adelsmännen. Själva den situation i vilken den ryske bonden nu har försatts, sätter honom alltså i rörelse, en rörelse som visserligen befinner sig i sin allra första begynnelse men som oavlåtligt drives framåt genom bondemassornas dag för dag försämrade ekonomiska läge. Böndernas jäsande missnöje är redan ett faktum med vilket både regeringen, alla missnöjda och alla oppositionspartier måste räkna.

Härav följer, att när det i fortsättningen är tal om Ryssland, så menas därmed inte hela det ryska riket utan uteslutande Storryssland, d.v.s. det område, vars västligaste guvernement är Pskov och Smolensk och sydligaste Kursk och Voronesj.

 

["Der Volksstaat" Nr 43, den 16 april 1875]

Herr Tkatsjov säger rent ut till de tyska arbetarna att jag i fråga om Ryssland inte ens äger "obetydliga kunskaper" utan tvärtom ingenting annat än "okunnighet" och känner sig därför manad att klargöra sakernas verkliga förhållande för dem och att särskilt klargöra grunden till att en social revolution skulle vara lekande lätt att genomföra just nu i Ryssland, mycket lättare än i Västeuropa.

"Hos oss finns det inget stadsproletariat, det är alldeles riktigt; men i stället har vi inte heller någon bourgeoisie ... våra arbetare kommer att få kämpa blott mot den politiska makten, kapitalets makt är hos oss ännu i sitt frö. Och Ni, min herre, torde veta att kampen med den förra är mycket lättare än med den senare."

Den av den moderna socialismen eftersträvade omvälvningen är i korthet uttryckt proletariatets seger över bourgeoisien och en nyorganisering av samhället genom utplånande av alla klasskillnader. Till detta behövs inte bara ett proletariat som genomför denna omvälvning utan också en bourgeoisie, i vars händer de samhälleliga produktionskrafterna har utvecklat sig så långt att de medger ett slutgiltigt förintande av klasskillnaderna. Också bland vildar och halvvildar finns ofta inga klasskillnader, och varje folk har genomgått ett sådant stadium. Att återställa det kan inte falla oss in redan av den anledningen, att klasskillnaderna med nödvändighet uppstår därur i och med utvecklingen av de samhälleliga produktivkrafterna. Först på en viss, för våra tidsförhållanden till och med mycket hög utvecklingsgrad av de samhälleliga produktivkrafterna blir det möjligt att stegra produktionen till en sådan höjd att avskaffandet av klasskillnaderna kan bli ett verkligt, varaktigt framsteg utan att medföra ett stillestånd eller till och med en tillbakagång i det samhälleliga produktionssättet. Men denna utvecklingsgrad har produktivkrafterna uppnått först i bourgeoisiens händer. Det gör att bourgeoisien också ur den synvinkeln är en lika nödvändig förutsättning för den socialistiska revolutionen som proletariatet självt. En person som kan säga att denna revolution är lättare att genomföra i ett land, därför att detta visserligen inte äger något proletariat men heller inte någon bourgeoisie visar därmed bara att han ännu inte ens har lärt sig socialismens abc.

De ryska arbetarna - och dessa arbetare är som herr Tkatsjov själv säger "jordbrukare och som sådana inga proletärer utan egendomsägande" - har det alltså lättare, eftersom de inte måste kämpa mot kapitalets makt utan "endast mot den politiska makten", mot den ryska staten. Och denna stat, skriver Tkatsjov:

"gör endast på långt håll intryck av att vara en makt ... Den har inga rötter i folkets ekonomiska liv; den förkroppsligar inte i sig något som helst stånds intressen ... Hos er i väster är staten ingen skenbar makt. Den står med båda fötterna på kapitalet; den förkroppsligar i sig (!!) vissa ekonomiska intressen ... Hos oss i Ryssland förhåller det sig alldeles tvärtom; vår samhällsform har att tacka staten för sin existens, den så att säga i luften hängande staten, som inte har något gemensamt med den bestående sociala ordningen och som har sina rötter i det förgångna och inte i samtiden."

Vi skall inte uppehålla oss vid den förvirrade föreställningen att de ekonomiska intressena på något sätt skulle behöva staten, som de själva har skapat, för att bli förkroppsligade, eller vid det djärva påståendet att den ryska samhällsformen (till vilken dock också böndernas samfällda egendom hör) skulle ha staten att tacka för sin existens eller vid motsägelsen att denna samma stat "inte har något gemensamt" med den bestående sociala ordningen, som dock i högsta grad är dess eget verk. Låt oss hellre ta denna "i luften hängande stat" i betraktande, som inte företräder ens ett enda stånds intressen.

I det europeiska Ryssland äger bönderna 105 millioner desjatiner[3*], adelsmännen (som jag här i korthet kallar godsägarna) 100 millioner desjatiner mark, varav ungefär hälften kommer på 15.000 adelsmän, som alltså i genomsnitt äger 3.300 desjatiner var. Den mark som bönderna äger är alltså endast en obetydlighet större än adelsjorden. Som man ser har alltså adelsmännen inte det ringaste intresse av att den ryska staten, som tryggar deras besittning av halva landet, skall fortbestå. Vidare. Bönderna betalar av sin hälft årligen 195 millioner rubel i grundskatt, adelsmännen 13 millioner! Adelsmännens jordar är i genomsnitt dubbelt så fruktbara som böndernas, eftersom staten vid uppgörelsen om dagsverksskyldighetens avlösning fråntog bönderna inte bara den mesta utan också den bästa marken och tillerkände den adeln, varvid bönderna likväl blev tvungna att för denna sämsta mark betala adeln samma pris som för den bästa.[1] Och den ryska adeln har alltså inget intresse av den ryska statens fortbestånd!

Genom avlösningen har böndernas massa råkat in i ett högst eländigt och fullständigt ohållbart läge. Man har inte bara berövat dem största och bästa delen av deras mark, så att bondejorden i alla fruktbara delar av riket är alldeles för liten för ryska jordbruksförhållanden, för att de skulle kunna leva av den. Man har inte bara ålagt dem att betala ett överdrivet pris, som staten förskotterat och som de nu betalar räntor på till staten och efterhand måste amortera. Man har inte bara vältrat över nästan hela tyngden av grundskatten på dem, medan adeln nästan helt går fri, så att enbart grundskatten äter upp hela bondejordens grundräntevärde och mer till och därför alla ytterligare utskylder, som bonden har att erlägga och som vi strax skall tala om, och som utgör direkta avdrag från den del av hans inkomst som representerar arbetslönen. Nej. Till grundskatt, till räntor och amorteringar på de av staten förskotterade medlen kommer ytterligare provins- och kretsskatter efter den nyinförda lokalförvaltningen. Den väsentligaste följden av denna "reform" var en ny skattebelastning på bönderna. Staten behöll i det stora hela sina inkomster men vältrade över en stor del av utgifterna på provinserna och kretsarna, som av den anledningen utskrev nya skatter. Och i Ryssland är det regel att de högre stånden är nästan skattefria och att bonden betalar nästan allt.

En sådan situation är som skapt för ockraren, och med ryssens nästan exempellösa begåvning för handel på lägre nivå och förmåga att utnyttja gynnsamma tillfällen till affärer är det oundvikligt att folk blir skinnade. Redan Peter I sade på tal om denna ryssens begåvning, att en ryss klarade av tre judar. Ockraren uteblir inte heller. När tiden för skattens erläggande är inne, infinner sig ockraren, kulaken - ofta en rik bonde i samma samhälle - och erbjuder kontanta pengar. Bonden måste under alla förhållanden ha pengar och måste utan att knota gå med på ockrarens villkor. På det sättet råkar han bara i en ännu värre knipa och behöver ännu mer kontanter. När skörden är bärgad kommer spannmålshandlaren; penningbehovet tvingar bonden att göra sig av med en del av den säd, som han och hans familj behöver för livsuppehället. Spannmålshandlaren sprider falska rykten, som pressar ned priset, och betalar ett lågt pris, också detta ofta till en del i högt prissatta varor, ty också trucksystemet är högt utvecklat i Ryssland. Rysslands stora spannmålsexport beror, som man ser, alldeles direkt på bondebefolkningens svält. - En annan form av bondeutsugning är följande: En spekulant arrenderar av regeringen domänjord för en längre tid. Han odlar den själv så länge den ger god avkastning utan gödsling. Sedan delar han upp den i bitar och arrenderar ut den utsugna marken mot hög ränta till bönder i grannskapet, som inte reder sig med sitt eget jordstycke. Alldeles som vi ovan såg prov på det engelska trucksystemet, har vi här precis de irländska middlemen.[4*] Det finns kort sagt inget land där den kapitalistiska parasitismen är så utvecklad, trots det borgerliga samhällets primitiva stadium, där den så har spunnit in hela landet, hela folkets massa i sitt nät, som just i Ryssland. Och alla dessa bondeutsugare skulle alltså inte ha något som helst intresse av den ryska statens bestånd, trots att dess lagar och domstolar beskyddar deras snygga och inkomstbringande förehavanden?

Storbourgeoisien i Petersburg, Moskva och Odessa, som särskilt genom järnvägarnas tillkomst har utvecklat sig oerhört raskt under de senaste tio åren och under de senaste svindlaråren hastigt och lustigt har "kraschat med", spannmåls-, hampa-, lin- och talgexportörerna, vilkas hela affärsverksamhet bygger på böndernas elände, hela den ryska storindustri, som äger bestånd endast genom de skyddstullar som regeringen beviljar den, alla dessa betydande och snabbt växande befolkningselement skulle alltså inte ha något intresse av den ryska statens existens? För att inte tala om den tallösa hären av tjänstemän som översvämmar och bestjäl Ryssland och här bildar ett verkligt stånd. Och när nu herr Tkatsjov försäkrar oss att den ryska staten "inte har några rötter i folkets ekonomiska liv, att den inte i sig förkroppsligar något som helst stånds intressen" och att den "hänger i luften", så förefaller det oss snarare som om det inte skulle vara den ryska staten som hänger i luften utan fastmer herr Tkatsjov.

Att de ryska böndernas läge efter frigörelsen från livegenskapen har blivit outhärdligt och i längden ohållbart och att redan av denna anledning en revolution är i antågande i Ryssland är tydligt. Frågan är bara, vad resultatet av denna revolution kan och kommer att bli. Herr Tkatsjov säger att det kommer att bli socialt. Det är en ren tautologi. Varje verklig revolution är en social revolution genom att den för en ny klass till makten och låter denna omgestalta samhället efter sin egen bild. Men han vill säga att den kommer att bli en socialistisk revolution och kommer att införa det av den västeuropeiska socialismen eftersträvade samhällsskicket i Ryssland, innan vi ännu har nått dit i väster - och detta under samhällsförhållanden, där proletariat liksom bourgeoisien endast förekommer sporadiskt och på ett lågt utvecklingsstadium. Och detta skall möjliggöras av att ryssarna så att säga är socialismens utvalda folk och äger arteler, en kooperativ arbetsgemenskap, och har ett gemensamt jordägande.

Artelen, som herr Tkatsjov nämner bara i förbigående men som vi här tar upp, därför att den ända sedan Herzens tid har spelat en hemlighetsfull roll för många ryssar, artelen är en i Ryssland vitt utbredd form av arbetsgemenskap, den enklaste formen av fri kooperation, sådan den förekommer vid jakten hos jägarfolk. Ordet och företeelsen är inte av slaviskt utan av tatariskt ursprung. Bådadera finns hos kirgiser, jakuter etc. å ena sidan, liksom hos lappar, samojeder och andra finska folk å den andra.[2] Därför utvecklar sig artelen i Ryssland ursprungligen i norr och i öster, i beröring med finnar och tatarer, inte i sydväst. Det hårda klimatet nödvändiggör industriell verksamhet av skiftande art, varvid den bristfälliga utvecklingen av städerna och det bristande kapitalet i görligaste mån ersättes genom denna form av kooperation. - Ett av artelens mest karakteristiska kännetecken är medlemmarnas solidariska ansvarighet gentemot tredje part. Den beror ursprungligen på blodsförvantskapsband, som borgensskyldigheten hos de gamla tyskarna, blodshämnden o.s.v. - För övrigt användes ordet artel i Ryssland inte bara för varje form av gemensam verksamhet utan också för allehanda gemensamma inrättningar. Också börsen är en artel.[5*] - I arbetsartelerna väljes alltid en föreståndare (starosta, äldste), som svarar för skattmästarens, bokförarens etc., och om så krävs, affärsledarens funktioner och erhåller en särskild lön. Sådana arteler finns av skilda slag.

1. för tillfälliga företag efter vilkas avslutande de upplöses;

2. för medlemmar av ett och samma yrke, t.ex. bärare o.s.v.;

3. för egentliga industriella, fortlöpande företag.

De upprättas genom ett av alla medlemmar underskrivet kontrakt. Om nu inte dessa medlemmar kan skjuta samman det nödiga kapitalet, vilket mycket ofta förekommer, t.ex. i fråga om mejerier och fiske (för nät, båtar o.s.v.), så råkar artelen i händerna på ockraren, som skjuter till det som fattas mot hög ränta och därmed tar hand om större delen av arbetsförtjänsten. Men ännu skamlösare exploateras de arteler, som i sin helhet lejer bort sig som lönarbetare åt någon företagare. De dirigerar själva sin industriella verksamhet och besparar därmed kapitalisten kostnaderna för tillsyn. Denne hyr ut usla bostäder åt dem och förskotterar livsmedel, varvid på nytt det avskyvärdaste trucksystem utvecklas. Så till exempel bland skogsarbetarna och tjärbrännarna i guvernementet Archangelsk, i många företag i Sibirien o.s.v. (Jfr Flerovski, "Polozjenie rabotjevo klassa v Rossiji". Arbetarklassens läge i Ryssland, Petersburg 1869). Här tjänar alltså artelen till att väsentligt underlätta utsugningen av lönarbetarna för kapitalisten. Men å andra sidan finns det också arteler, som själva sysselsätter lönarbetare, som inte är medlemmar av sammanslutningen.

Artelen är som synes en på naturlig väg framvuxen och därför ännu mycket outvecklad kooperativ sammanslutning och som sådan på intet sätt rysk eller ens slavisk. Sådana sammanslutningar uppkommer överallt där behovet finns. Så vid mejerierna i Schweiz och bland fiskarna i England, där de till och med är mycket olikartade. De schlesiska rallarna (tyskar, inga polacker), som på fyrtiotalet byggde så många tyska järnvägar var organiserade i fullständiga arteler. Den övervägande förekomsten av denna form i Ryssland visar visserligen att det finns en stark benägenhet för sammanslutning hos det ryska folket, men den visar långt ifrån att det är i stånd att med hjälp av denna benägenhet utan vidare ta språnget från artelen och in i den socialistiska samhällsordningen. För detta krävs framför allt att artelen själv blir utvecklingsduglig, att den frigör sig från den primitiva form i vilken den som vi sett mindre tjänar arbetarna än kapitalet och åtminstone höjer sig till samma nivå som de västeuropeiska kooperativa sällskapen. Finge vi däremot tro herr Tkatsjov (vilket dock efter allt som passerat är mer än vågat) så förhåller det sig ingalunda så. Tvärtom försäkrar han oss med en för hans ståndpunkt högst betecknande stolthet:

"Vad beträffar de efter tyskt (!) mönster sedan kort tid tillbaka till Ryssland överflyttade kooperativa sammanslutningarna och kreditsammanslutningarna, så har dessa av majoriteten av våra arbetare mottagits med total likgiltighet och har nästan överallt gjort fiasko."

De moderna kooperativa sammanslutningarna har åtminstone bevisat att de med framgång kan bedriva storindustri för egen räkning (spinneri och väveri i Lancashire). Hittills har artelen inte bara visat sig vara ur stånd till detta; den strandar till och med med nödvändighet på storindustrin, om den inte utvecklar sig vidare.

De ryska böndernas gemensamhetsegendom, bykommunens kollektiva samägande, upptäcktes omkring år 1845 av det preussiska regeringsrådet Haxthausen och utbasunerades av honom över hela världen som någonting fullkomligt underbart, trots att Haxthausen i sin westfaliska hembygd alltjämt kunde finna gott om kvarlevor av denna företeelse och trots att han såsom regeringstjänsteman till på köpet var skyldig att väl känna till dem. Först av Haxthausen lärde sig Herzen, som själv var rysk godsägare, att hans bönder ägde marken gemensamt, och passade på tillfället att framställa de ryska bönderna som de sanna bärarna av socialismen och som födda kommunister i motsats till arbetarna i den ruttna europeiska västern, som först på konstlad väg måste låta pracka socialismen på sig. Från Herzen förmedlades denna kunskap till Bakunin och från honom till herr Tkatsjov. Låt oss höra vad han har att säga:

"Det stora flertalet av vårt (ryska) folk ... är genomsyrat av gemensamhetsägandets principer. Det är om man så får säga instinktivt, traditionellt kommunistiskt. Kollektivegendomens princip är så djupt sammanvuxen med det ryska folkets hela världsåskådning" (vi skall strax se hur långt den ryska bondens värld sträcker sig), "att regeringen, när den nu börjar begripa att denna idé inte går att förena med ett 'välordnat' samhälles principer, måste gripa till bajonetten och knutpiskan, när den i dessa principers namn vill inprägla den individuella egendomens idé i folkmedvetandet och i folkets liv. Detta gör det klart, att vårt folk, trots sin okunnighet står socialismen mycket närmare än Västeuropas folk, trots att dessa är mer bildade."

I själva verket är det gemensamma ägandet av marken en företeelse som vi återfinner hos alla indogermanska folk på låg utvecklingsnivå, från Indien till Irland och till och med hos de malajer, vars utveckling har ägt rum under indiskt inflytande, t.ex. på Java. Ännu 1608 tjänade det med laga kraft gällande samhälleliga gemenskapsägandet[6*] av marken engelsmännen till förevändning att förklara landet för herrelöst i det nyerövrade Nordirland och som sådant konfiskera det för kronans räkning. I Indien består än i dag en rad former för samhälleligt gemenskapsägande.[6*]

I Tyskland var det allmänt. De här och där ännu kvarlevande allmänningarna (kommunaljordarna) är en kvarleva. Särskilt i bergstrakterna finner man också alltjämt ofta tydliga spår, då och då förekommande uppdelningar av allmänningarna o.s.v. Utförligare underrättelser och enskildheter om det gammaltyska samhälleliga gemensamhetsägandet[6*] kan inhämtas i Maurers skrifter, som på denna punkt är klassiska. I Västeuropa jämte Polen och Ukraina blev denna samhälleliga gemenskapsegendom[6*] vid en viss nivå av samhällsutvecklingen till ett hinder, en hämsko för jordbruksproduktionen och avskaffades efterhand i allt större utsträckning. I Storryssland däremot (d.v.s. det egentliga Ryssland) har den bestått till denna dag och utgör därmed samtidigt ett bevis för att jordbruksproduktionen och den däremot svarande samhälleliga organisationen på landsbygden här alltjämt befinner sig på en mycket outvecklad nivå, vilket också verkligen är fallet. Den ryske bonden lever och verkar endast inom sin samhällsgemenskap, inom sin by. Hela den övriga världen existerar för honom blott i den mån den blandar sig i denna hans samhällsgemenskap. Detta gäller i så hög grad att i ryskan samma ord, "mir", å ena sidan betyder "världen", å andra sidan "bygemenskapen". "Vesj mir" - hela världen - betyder för bonden församlingen av bygemenskapens medlemmar. När alltså herr Tkatsjov talar om de ryska böndernas "världsåskådning", så har han uppenbarligen översatt det ryska "mir" fel. En sådan total isolering av de enskilda bysamhällena från varandra, som visserligen skapar likartade men raka motsatsen till gemensamma intressen i hela landet, är den naturliga grunden för den orientaliska despotismen. Och från Indien till Ryssland har denna samhällsform, varhelst den varit förhärskande, frambringat en dylik despotism, ständigt funnit sitt komplement i den. Inte endast den ryska staten i största allmänhet utan också dess speciella form, tsardespotismen, är, i stället för att hänga i luften, en nödvändig och logisk produkt av de ryska samhällsförhållanden, med vilka herr Tkatsjov säger att den "inte har något gemensamt"! - Rysslands utveckling i borgerlig riktning skulle också här efterhand göra slut på det samhälleliga gemensamhetsägandet, utan att den ryska regeringen behövde ingripa med "bajonett och knutpiska". Detta så mycket mer som den gemensamt ägda marken i Ryssland inte odlas gemensamt av bönderna och först produkten delas, så som fallet ännu är i vissa trakter i Indien. Tvärtom delas jorden gång efter annan upp mellan de enskilda familjeöverhuvudena, och var och en odlar sin andel för sig. Därför är stora skillnader i välstånd mellan medlemmarna i bygemenskapen möjliga, och sådana skillnader existerar i själva verket också. Nästan överallt finns det därvid en del rika bönder - här och där millionärer - som spelar ockrarens roll och suger ut massan av bönderna. Ingen vet detta bättre än herr Tkatsjov. Samtidigt som han inbillar de tyska arbetarna, att man bara med knutpiska och bajonett kan driva ut "kollektivegendomens idé" ur de ryska bönderna, dessa instinktiva, traditionella kommunister, berättar han i sin ryska broschyr på sidan 15:

"Mitt ibland bönderna utvecklar sig en klass av ockrare (kulaker), uppköpare och utarrenderare av bonde- och adelsjord, en bondearistokrati."

Det rör sig här om samma blodsugare, som vi närmare har skildrat ovan.

Det som gav gemenskapsegendomen den svåraste stöten var i sin tur avlösningen av dagsverksskyldigheten. Adelsmännen fick sig den största och bästa delen av jorden tilldelad. Bönderna fick knappt tillräckligt, ofta inte tillräckligt, för sitt livsuppehälle. Samtidigt tillerkändes adelsmännen skogen. Det bränsle och virke, som bonden tidigare fritt hade kunnat ta ur skogen, måste han nu köpa. På så sätt har bonden nu inte mer än sitt hus och den öppna jorden, utan medel att odla upp den, och i genomsnitt inte tillräckligt med jord för att kunna uppehålla livet på sig och sin familj från den ena skörden till den andra. Under sådana förhållanden och under trycket av skatter och ocker är den gemensamt ägda jorden inte längre någon välgärning utan en boja. Bönderna överger den ofta, med eller utan familj, för att livnära sig som kringvandrande arbetare.[3]

Man ser alltså att gemenskapsegendomen i Ryssland för länge sedan har passerat sin blomstringstid och av allt att döma går mot sin upplösning. Likväl finns otvivelaktigt möjligheten att överföra denna samhällsform i en högre, om den består så länge att omständigheterna mognat för detta och om den visar sig utvecklingsduglig i så måtto att bönderna inte längre odlar jorden var för sig utan gemensamt.[4] Den skulle då överföras i denna högre form utan att de ryska bönderna behövde genomgå de enskilt ägda jordbrukens borgerliga mellanstadium. Men detta kan endast ske, om en proletär revolution segerrikt genomföres i Västeuropa redan före gemenskapsegendomens fullständiga sönderfall och skänker den ryske bonden också de materiella betingelser som krävs för ett sådant överförande och för den omvälvning i hela hans jordbrukssystem, som endast därigenom kan genomdrivas. Det är alltså rena skrävlet, när herr Tkatsjov säger att de ryska bönderna står "socialismen närmare" än Västeuropas egendomsarbetare, trots att bönderna är "egendomsägare". Det förhåller sig alldeles tvärtom. Om något ännu skall rädda den ryska gemenskapsegendomen och kunna ge den tillfälle att förvandlas till en ny verkligt livsduglig form, så är det en proletär revolution i Västeuropa.

Herr Tkatsjov gör det lika lätt för sig med den politiska revolutionen som med den ekonomiska. Det ryska folket, berättar han, "protesterar oupphörligt" mot slaveriet, protester som tar sig form i "religiösa sekter ... skattevägran ... rövarband" (de tyska arbetarna kan gratulera sig till att Rackar-Hans hädanefter kan betraktas som den tyska socialdemokratins fader) "... mordbränder ... upplopp ... och som gör att man kan kalla det ryska folket en instinktiv revolutionär". Och följaktligen är Tkatsjov övertygad om "att det bara är nödvändigt att samtidigt inom flera trakter väcka till liv den hopade känsla av förbittring och missnöje, som ... alltid kokar inom vårt folk". Då kommer "föreningen av de revolutionära krafterna att äga rum av sig själv och kampen ... kommer att utveckla sig på ett gynnsamt sätt för folkets sak. Den praktiska nödvändigheten, självbevarelsedriften" åstadkommer sedan alldeles av sig själv "ett fast och oupplösligt förbund mellan de protesterande byarna och samhällena".

Lättare och behagligare kan man helt enkelt inte föreställa sig en revolution. Man slår samtidigt till på tre, fyra platser och sedan gör "den instinktive revolutionären", "den praktiska nödvändigheten" och "självbevarelsedriften" allt annat "alldeles av sig själv". Hur det med tanke på denna lekande lätthet kan komma sig att revolutionen inte redan har genomförts, folket befriats och Ryssland förvandlats till det socialistiska mönsterlandet, det kan man helt enkelt inte fatta.

I själva verket står det helt annorlunda till. Det ryska folket, denna instinktiva revolutionär, har visserligen gjort otaliga enskilda bondeuppror mot adeln och mot enskilda tjänstemän, men aldrig mot tsaren så när som på att en falsk tsar har ställt sig i spetsen för de upproriska och gjort anspråk på tronen. Det sista stora bondeupproret under Katarina II möjliggjordes endast genom att Jemeljan Pugatjov utgav sig för hennes gemål Peter III, vilken inte skulle ha blivit mördad av sin fru utan avsatt och inspärrad men nu hade undkommit. Tsaren är tvärtom den ryske bondens jordiske gud. Till Gud är det högt, till tsaren långt, så ljuder hans nödrop. Det råder inget tvivel om att massan av bondebefolkningen särskilt efter dagsverksskyldighetens avlösning råkat i ett läge som mer och mer tvingar den till kamp också mot regeringen och tsaren, men sagan om "den instinktive revolutionären" får herr Tkatsjov försöka komma med på annat håll.

Men till och med om massan av de ryska bönderna vore aldrig så instinktivt revolutionär, till och med om vi föreställer oss att man kunde göra revolution på beställning på samma sätt som man gör ett stycke blommigt bomullstyg eller en tekanna, till och med då frågar jag mig om det verkligen är tillåtet för en människa som är äldre än tolv år att föreställa sig gången av en revolution på ett så övermåttan barnsligt sätt som här. Och dessutom måste man betänka att detta skrevs efter det att den första revolutionen av denna bakunistiska modell - i Spanien 1873 - hade misslyckats på ett så glänsande sätt. Också där slog man till på flera platser samtidigt. Också där räknade man med att den praktiska nödvändigheten och självbevarelsedriften redan av sig själv skulle åstadkomma ett fast och oupplösligt förbund mellan de protesterande samhällena. Och vad skedde? Varje samhälle, varje stad försvarade endast sig själv, och om ömsesidigt bistånd var det inget tal. Med endast 3.000 man slog Pavia på fjorton dagar ned den ena staden efter den andra och gjorde slut på hela den anarkistiska härligheten (jfr mitt arbete "Bakunisterna i arbete", där detta skildras i detalj).

Inget tvivel, Ryssland står inför en revolution. Finanserna är genomruttna. Skatteskruven verkar inte längre. Räntorna på den gamla statsskulden betalas med nya lån, och varje nytt lån stöter på allt större svårigheter. Man kan endast skaffa pengar under förevändning av järnvägsbyggande! Förvaltningen är sedan gammalt genomkorrumperad. Tjänstemännen lever mer på stöld, bestickning och utpressning än av sin lön. Hela jordbruksproduktionen - den för Ryssland ojämförligt viktigaste - har bringats fullständigt i oordning genom frigörelsen 1861. Storgodsen saknar tillräcklig arbetskraft, bönderna saknar tillräckligt med jord och är nedtryckta av skatter och utsugna av ockrare. Jordbruksproduktionen avtar från år till år. Det hela hålles med möda och endast skenbart samman genom en orientalisk despoti, om vars godtycke vi i väster inte förmår göra oss någon som helst föreställning. Det är en despotism som inte bara från dag till dag kommer i allt mer skriande motsättning till de upplysta klassernas åskådningar och särskilt då till den snabbt växande huvudstadsbourgeoisien, utan som också under sin nuvarande bärare har blivit förvirrad och osäker på sig själv och som ena dagen gör eftergifter för liberalismen för att nästa morgon förskräckt återta dem och som därför mer och mer berövar sig själv all kredit. Samtidigt råder bland de i huvudstaden koncentrerade upplysta skikten av nationen en växande insikt att detta läge är ohållbart och att en omvälvning förestår, varvid man hyser illusionen att man skulle kunna leda denna omvälvning in i en lugn konstitutionell strömfåra. Här finns alla förutsättningar för en revolution förenade, en revolution, som inledd av de högre klasserna i huvudstaden, kanske rentav av regeringen själv, genom bönderna snabbt måste drivas vidare ut över den första konstitutionella fasen. Denna revolution kommer att bli av den största betydelse för hela Europa redan därigenom att den med ett slag kommer att förinta den sista hittills intakta reserven för den samlade europeiska reaktionen. Denna revolution är i säkert antågande. Endast två händelser skulle kunna uppskjuta den för någon längre tid: ett segerrikt krig mot Turkiet eller Österrike, för vilket det behövs pengar och säkra allianser, eller också ett för tidigt upprorsförsök, som på nytt jagar de besuttna klasserna i armarna på regeringen.

 


Anmärkningar:

[1] Ett undantag ägde rum endast i Polen där regeringen ville ruinera den fientligt inställda adeln, medan den ville vinna bönderna. [1894 saknas denna fotnot].

[2] Om artelen se bl.a.: "Sbornik materialov ob arteljach v Rossiji" (Materialsamling om artelerna i Ryssland), S:t Petersburg 1873, 1. Hft.

[3] Om böndernas läge jfr. bl.a. regeringskommissionens officiella rapport om jordbruksproduktionen (1873), vidare Skaldin "V Sacholusti i v stolitse" (På den avlägsnaste landsbygden och i huvudstaden), Petersburg 1870; den senare skriften av en liberalkonservativ.

[4] I Polen, särskilt i guvernementet Grodno, där adeln genom upproret 1863 till stor del blivit ruinerad, köper eller arrenderar bönderna nu ofta adelsgods och odlar dem odelade och för gemensam räkning. Och dessa bönder har sedan århundraden inte längre någon gemenskapsegendom och är inga storryssar utan polacker, litauer och vitryssar.

 


Noter:

[1*] Nikolaus I.

[2*] Alexander II.

[3*] 1 desjatin = 1.09 ha

[4*] Mellanhänder (storarrendatorer som i sin tur arrenderar ut småstycken).

[5*] (1894) saknas den sista meningen.

[6*] (1894) gemensamhetsegendom.