Karl Marx

Kapitalet. Andra boken.

Kapitalets cirkulationsprocess

1885

Utgiven av Friedrich Engels

Källa: Marx Engels Werke bd XXIV, s. 7-518; "Das Kapital. Band II. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -

Innehållsförteckning:

• Friedrich Engels: Förord
• Friedrich Engels: Förord till andra upplagan
  
  
• Andra boken
  • FÖRSTA AVDELNINGEN. Kapitalets formförändringar och deras kretslopp
    • FÖRSTA KAPITLET. Penningkapitalets kretslopp
      1. Första stadiet. Pengar utbytes mot varor. G-W.
      2. Andra stadiet. Det produktiva kapitalets funktioner
      3. Tredje stadiet, W' - G', produkternas försäljning
      4. Det totala kretsloppet
    • ANDRA KAPITLET. Det produktiva kapitalets kretslopp
      1. Enkel reproduktion
      2. Ackumulation och reproduktion i utvidgad skala
      3. Penningackumulation
      4. Reservfond
    • TREDJE KAPITLET. Varukapitalets kretslopp
    • FJÄRDE KAPITLET. Kretsloppets tre former
    • FEMTE KAPITLET. Omloppstiden
    • SJÄTTE KAPITLET. Cirkulationskostnaderna
      1. Rena cirkulationskostnader
         1. Inköps- och försäljningstid
         2. Bokföring
         3. Pengar
      2. Lagringskostnader
         1. Förrådsbildning i allmänhet
         2. Egentligt varuförråd
      3. Transportkostnader
    
    
  • ANDRA AVDELNINGEN. Kapitalets omslag
    • SJUNDE KAPITLET. Omslagstid och omslagstal
    • ÅTTONDE KAPITLET. Fast och rörligt kapital
      1. Formdifferenserna
      2. Det fasta kapitalets beståndsdelar, förnyelse, underhåll och ackumulation
    • NIONDE KAPITLET. Det förskotterade kapitalets totalomslag, omslagsperioder
    • TIONDE KAPITLET. Teorier om fast och rörligt kapital. Fysiokraterna och Adam Smith
    • ELFTE KAPITLET. Teorier om fast och rörligt kapital. Ricardo
    • TOLFTE KAPITLET. Arbetsperioden
    • TRETTONDE KAPITLET. Produktionstiden
    • FJORTONDE KAPITLET. Omloppstiden
    • FEMTONDE KAPITLET. Omslagstidens inverkan på kapitalinsatsens storlek
      1. Arbetsperioden likamed cirkulationsperioden
      2. Arbetsperioden längre än cirkulationsperioden
      3. Arbetsperioden kortare än omloppsperioden
      4. Resultat
      5. Prisförändringarnas inverkan
    • SEXTONDE KAPITLET. Det variabla kapitalets omslag
      1. Mervärdets årskvot
      2. Det enskilda variabla kapitalets omslag
      3. Det variabla kapitalets omslag ur samhällelig synpunkt
    • SJUTTONDE KAPITLET. Mervärdets cirkulation
      1. Enkel reproduktion
      2. Ackumulation och utvidgad reproduktion
    
    
  • TREDJE AVDELNINGEN. Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation
    • ADERTONDE KAPITLET. Inledning
      1. Undersökningens föremål
      2. Penningkapitalets roll
    • NITTONDE KAPITLET. Tidigare undersökningar av ämnet
      1. Fysiokraterna
      2. Adam Smith
         1. Smiths allmänna synpunkter
         2. Smiths upplösning av bytesvärdet i v + m
         3. Den konstanta kapitaldelen
         4. Kapital och reveny hos Adam Smith
         5. Sammanfattning
      3. Efterföljarna
    • TJUGONDE KAPITLET. Enkel reproduktion
      1. Problemställningen
      2. Den samhälleliga produktionens två avdelningar
      3. Omsättningen mellan de bägge avdelningarna:
         Byte av (v + m) ur avd. I mot c ur avd. II
      4. Omsättningen inom avdelning II.
         Nödvändiga existensmedel och lyxartiklar
      5. Varuomsättningens förmedling genom penningcirkulationen
      6. Det konstanta kapitalet i avdelning I
      7. Variabelt kapital och mervärde i bägge avdelningarna
      8. Det konstanta kapitalet i bägge avdelningarna
      9. Återblick på Smith, Storch och Ramsay
      10. Kapital och reveny: Variabelt kapital och arbetslön
      11. Förnyelse av det fasta kapitalet
          1. Ersättning av det förslitna lasta kapitalet i penningform
          2. Materiell förnyelse av det lasta kapitalet
          3. Slutresultat
      12. Reproduktion av penningmaterialet
      13. Destutt de Tracys reproduktionsteori
    • TJUGUFÖRSTA KAPITLET. Ackumulation och utvidgad reproduktion
      1. Ackumulation i avdelning I
         1. Ackumulation av penningkapital
         2. Tillskottet av konstant kapital
         3. Tillskottet av variabelt kapital
      2. Ackumulation i avdelning II
      3. Schematisk framställning av ackumulationen
         1. Första exemplet
         2. Andra exemplet
         3. Omsättningen av det konstanta kapitalet i avdelning II vid ackumulation
      4. Efterskrift
• Anmärkningar

Förord

Det var inget lätt arbete att färdigställa andra boken av "Kapitalet" i tryckfärdigt skick på ett sådant sätt, att den å ena sidan kunde presenteras som ett sammanhängande och om möjligt avslutat helt och å andra sidan uteslutande som ett verk av författaren, inte av utgivaren. Uppgiften försvårades av att manuskriptet förelåg i form av en stor mängd bearbetade fragment. Ett enda manuskript (nr IV) var, så långt det räckte, färdigredigerat för tryckning men inaktuellt på grund av senare tillkomna redigeringar. Innehållsmässigt var materialet visserligen till största delen genomarbetat, men det var inte språkligt utredigerat. Det var avfattat på det språk som Marx i allmänhet använde i sina utkast: nonchalant stil, familjära, ofta saftigt humoristiska uttryck och vändningar, engelska och franska tekniska termer och ofta hela meningar och t.o.m. sidor på engelska. Tankarna är nedskrivna i den form, vari de vid varje tillfälle sprungit fram ur författarens huvud. Medan enskilda partier blev utförligt behandlade, blev vissa andra och lika viktiga endast skisserade. Det material, som skulle belysa fakta, var samlat men knappast ordnat och ännu mindre bearbetat. Vid slutet av ett kapital, i brådskan att komma över till nästa, finns ofta endast ett par avhuggna satser, som markerar den ofullbordade utvecklingen. Och slutligen: det hela nedskrivet med Marx' välkända handstil, som ofta var oläslig t.o.m. för honom själv.

Jag har nöjt mig med att återge manuskriptens innehåll så ordagrant som möjligt och endast korrigerat den stilistiska framställningen i den omfattning, som Marx själv skulle ha gjort, samt inskjutit förklarande mellanled, endast där det var absolut nödvändigt och meningen dessutom var fullt entydig. Satser, om vars tolkning det kan råda delade meningar, har jag återgett ordagrant. De omarbetningar och tillägg, som jag har utfört, omfattar inalles mindre än tio trycksidor och är endast av formell natur.

Redan en uppräkning av det manuskriptmaterial till bok II, som Marx efterlämnade, bevisar med vilken enastående samvetsgrannhet, med vilken sträng självkritik han strävade att till den yttersta fullkomning bearbeta sina stora ekonomiska upptäckter, innan han publicerade dem. Denna självkritik gav honom endast sällan möjlighet att till både form och innehåll anpassa framställningen efter hans genom nya studier ständigt utvidgade synkrets. Detta material består nu av följande:

För det första ett manuskript, "Zur Kritik der politischen Ökonomie", 1.472 kvartosidor i 23 häften, skrivet under tiden aug. 1861-juni 1863. Det utgör fortsättningen på det år 1859 i Berlin utgivna första häftet med samma titel.[I*] Det behandlar på sid. 1-220 (häfte I-V) och sedan åter på sid. 1159-1472 (häft. XIX-XXIII) de teman som behandlats i bok I av "Kapitalet", d.v.s. det är den första framställningen av pengarnas förvandling till kapital. Sid. 973-1158 (häft. XVI-XVIII) behandlar kapital och profit, profitkvot, köpmanskapital och penningkapital, alltså teman som senare utvecklas i bok III. De ämnen, som behandlas i bok II, liksom ganska många, som senare tas upp i bok III, är däremot inte utredigerade i detta manuskript. De behandlas i förbigående, särskilt i det avsnitt, som utgör manuskriptets huvuddel: sid. 220-972 (häft. VI-XV), Theorien über den Mehrwert. Detta avsnitt innehåller en utförlig kritiskt-historisk framställning av den politiska ekonomins kärnpunkt, mervärdeteorin, och behandlar i samband härmed, i polemik mot föregångarna, de flesta av de frågor, som sedermera självständigt och i logiskt sammanhang analyserats i manuskripten till bok II och III. Jag har för avsikt att, sedan jag avlägsnat de talrika avsnitt, som redan avklarats i bok II och III, senare publicera den kritiska delen av detta manuskript som "Kapitalets" fjärde bok. [1] Trots att detta manuskript är mycket värdefullt, var det föga användbart för den föreliggande utgåvan av bok II.

Det näst äldsta är manuskriptet till bok III. Det är åtminstone till största delen skrivet 1864 och 1865. Först sedan detta i huvudsak var färdigt, började Marx utarbeta bok I, som utkom år 1867. Detta manuskript till bok III utredigerar jag nu för tryckning.

Från nästa period - sedan bok I hade utkommit - föreligger en samling av fyra manuskript i folio, avsedda för bok II och av Marx själv numrerade I-IV. Manuskript I (150 sidor) har förmodligen tillkommit 1865 eller 1867 och utgör den första självständiga, men mer eller mindre fragmentariska utredigeringen av bok II i dess nuvarande indelning. Inte heller av detta var någonting användbart. Manuskript III består dels av en sammanställning av citat och hänvisningar till Marx' excerptsamlingar - mest beträffande första avdelningen av bok II - dels av bearbetningar av enskilda punkter, i synnerhet kritiken av Adam Smiths satser om fast och rörligt kapital och om profitens ursprung, dessutom en framställning av förhållandet mellan mervärdekvot och profitkvot, som hör hemma i bok III. Hänvisningarna hade föga nytt att ge, och utredigeringarna var för såväl bok II som bok III utbytta mot senare bearbetningar och måste därför i huvudsak läggas åt sidan. - Manuskript IV är en tryckfärdig bearbetning av hela första delen och de första kapitlen i andra delen av bok II, och det är också utnyttjat i vederbörlig ordning. Trots att det tydligen tillkommit före manuskript II, kunde det dock med fördel användas för den aktuella delen av boken, då det ägde formella förtjänster, och det var tillräckligt att hämta några tillägg ur manuskript II. - Detta sista manuskript är den enda någorlunda kompletta bearbetning av bok II, som föreligger, och den har tillkommit år 1870. I anvisningarna för den slutliga utredigeringen står det uttryckligen: "Den andra bearbetningen måste läggas till grund."

Efter 1870 blev det åter en paus i arbetet, huvudsakligen på grund av sjukdom. Som vanligt använde Marx sjukdomstiden till studier. Agronomi, amerikanska och särskilt ryska agrara förhållanden, penningmarknad och bankväsen, dessutom naturvetenskaper: geologi och fysiologi och i synnerhet självständiga matematiska arbeten, utgör innehållet i de talrika anteckningsböckerna från denna tid. I början av år 1877 kände han sig så pass återställd, att han kunde återuppta sitt egentliga arbete. Från slutet av mars 1877 föreligger hänvisningar och anteckningar ur ovannämnda fyra manuskript som grundval för en nybearbetning av bok I, med början i manuskript V (56 foliosidor). Manuskriptet omfattar de fyra första kapitlen och är ännu föga genomarbetat. Viktiga punkter behandlas i fotnoter, och materialet är samlat men inte sovrat. Dock är detta den sista kompletta framställningen av denna den första avdelningens viktigaste del. - Ett första försök att åstadkomma ett tryckfärdigt manuskript härav bildar manuskript VI (efter oktober 1877 och före juli 1878): endast 17 kvartosidor, som omfattar större delen av första kapitlet. Ett andra och sista försök föreligger i manuskript VII, daterat "2 juli 1878", endast 7 foliosidor.

Ungefär vid denna tid synes Marx ha kommit till insikt om att han aldrig skulle kunna fullborda en för honom själv tillfredsställande bearbetning av bok II och III, om inte hans hälsotillstånd genomgick en fullständig revolution. I själva verket bär manuskript V-VIII endast alltför tydliga spår av den våldsamma kamp, som han hade att utkämpa mot ett deprimerande sjukdomstillstånd. Det svåraste stycket av första avdelningen var nybearbetat i manuskript V, och återstoden av första samt hela andra avsnittet (med undantag av sjuttonde kapitlet) erbjöd inga nämnvärda teoretiska svårigheter. Det tredje avsnittet däremot, som behandlade det samhälleliga kapitalets reproduktion och cirkulation, krävde enligt Marx' mening en grundlig bearbetning. I manuskript II var nämligen reproduktionen först behandlad utan hänsyn till den penningcirkulation, som förmedlar den, och därefter ännu en gång med hänsyn till denna. Detta skulle avlägsnas och hela avsnittet i övrigt omarbetas på ett sådant sätt, att det motsvarade den vidgade överblick över ämnet, som Marx nu hade fått. Så tillkom manuskript VIII. Det var ett häfte på endast 70 kvartosidor, men vad Marx förmådde tränga ihop på dessa handskrivna sidor, ser man vid en jämförelse med avdelning III i tryck, sedan avdrag gjorts för de ur manuskript II inskjutna styckena.

Även manuskript VIII är endast en preliminär behandling av ämnet, där det framförallt gällde att fastställa de nya synpunkterna gentemot manuskript II och utveckla dem, medan de punkter förbigicks, där inget nytt framkommit. Även ett viktigt avsnitt ur 17:e kapitlet, som f.ö. i viss mån griper in i tredje avdelningen, tas åter upp och utvidgas. Den logiska ordningsföljden avbrytes ofta, behandlingen är här och där ofullständig och i synnerhet på slutet rent fragmentarisk. Men det som Marx ville ha sagt, har ändå på ett eller annat sätt blivit sagt.

Detta är alltså materialet till bok II, av vilket jag - enligt vad Marx kort före sin död yttrade till dottern Eleanor - skulle "göra något". Jag har tagit detta uppdrag i dess snävaste mening: där det överhuvud varit möjligt, har jag begränsat mig till att endast göra ett urval mellan de olika versionerna, och detta på ett sådant sätt att den sista utredigeringen alltid lagts till grund, sedan den jämförts med de tidigare. Verkliga svårigheter - d.v.s. andra än rent tekniska - åstadkom därvid endast första och tredje avdelningarna, men där var de så mycket större. Jag har sökt lösa dem helt i författarens anda.

Citaten har jag i regel översatt, när de användes som belägg för fakta, eller i de fall, då var och en själv kan skaffa sig originalen, som t.ex. när det gäller citat från Adam Smith. Endast i kapitel X var detta inte genomförbart, eftersom här den engelska texten direkt kritiseras. - Citaten ur bok I bär andra upplagans sidnummer, den sista upplaga som Marx fick uppleva.

För bok III föreligger, utom det första utkastet i manuskriptet "Zur Kritik", de förut nämnda styckena i manuskript III plus några i excerpt-häften nedkastade korta anteckningar endast: det nämnda foliomanuskriptet från 1864-65, utredigerat i ungefär samma omfattning som manuskript II till bok II, och slutligen ett häfte från 1875: "Das Verhältnis der Mehrwertsrate zur Profitrate" (mervärdekvotens förhållande till profitkvoten), matematiskt utvecklat (i ekvationer). Arbetet med att göra bok III tryckfärdig fortskrider raskt. Såvitt jag nu kan bedöma, kommer den i huvudsak att bereda en del tekniska svårigheter, bortsett från några av de viktigare avsnitten.

*

Det är här på sin plats att tillbakavisa en anklagelse mot Marx, som först hördes endast lågmält och från något enstaka håll, men som nu - efter hans död - förkunnas som ett avgjort faktum av tyska stats- och katedersocialister [2] och deras anhang, nämligen påståendet att Marx skulle ha plagierat Rodbertus. Jag har redan i annat sammanhang[1*] sagt det väsentligaste härom, men först nu kan jag prestera de avgörande bevisen.

Så vitt jag vet, framställdes anklagelsen första gången i R. Meyers "Emancipationskampf des vierten Standes", sid. 43:

"Ur dessa publikationer" (Rodbertus' skrifter fram till och med sista hälften av trettiotalet) "har Marx bevisligen hämtat största delen av sin kritik."

Innan ytterligare bevisning föreligger, kan jag väl anta, att hela "bevisföringen" inte består i något annat, än att Rodbertus har försäkrat hr Meyer detta. - År 1879 framträdde Rodbertus själv på scenen och skrev till J. Zeller (i Tübinger "Zeitschrift für die gesamte Staatswissenschaft", [3] 1879, sid. 219) angående sin bok "Zur Erkenntnis unserer staatswirtschaftlichen Zustände" (1842) följande:

"Som ni finner, har denna" (den i boken utvecklade tankegången) "redan snyggt nog begagnats av Marx ... visserligen utan att han citerat mig."

Vilket sedan även hans posthume utgivare Th. Kozak utan vidare pladdrar efter. ("Das Kapital" av Rodbertus. Berlin 1884. Inledning, sid. XV.) - I de av R. Meyer 1881 utgivna "Briefen und sozialpolitischen Aufsätzen von Dr. Rodbertus-Jagetsow" säger Rodbertus slutligen rent ut:

"idag finner jag mig bestulen av Schäffle och Marx, utan att jag blir nämnd" (Brief Nr. 60, s. 134).

Och på ett annat ställe tar Rodbertus' anspråk bestämdare form:

"Varur kapitalistens mervärde uppkommer, har jag i mitt 3:e sociala brev påvisat i det väsentliga på samma sätt som Marx, endast kortare och klarare." (Brief Nr. 48, s. 111.)

Marx fick aldrig veta något om dessa beskyllningar för plagiat. I hans exemplar av "Emancipationskampf" var endast den del uppskuren, som berörde Internationalen - jag har själv efter hans död skurit upp resten av boken. Tübingertidskriften hade han aldrig sett. "Briefen etc." till R. Meyer visste Marx inte heller någonting om, och för egen del har jag inte förrän år 1884 genom hr Meyers egen benägna medverkan gjorts uppmärksam på uttalandet om den "bestulne" Rodbertus. Däremot kände Marx till brevet nr 48, ty hr Meyer hade haft vänligheten att skänka Marx' yngsta dotter originalet. Marx, som måste ha hört några dunkla rykten om att den hemliga källan till hans kritik skulle finnas hos Rodbertus, visade mig brevet med den kommentaren, att här hade han äntligen ett autentiskt besked om vad Rodbertus själv gjorde anspråk på, och om han inte påstod något annat, så kunde det göra honom, Marx, detsamma. Att Rodbertus betraktade sin egen framställning som den kortare och klarare, det nöjet kunde han också få ha. I själva verket trodde Marx, att hela historien var utagerad i och med detta Rodbertus-brev.

Därtill hade han så mycket större orsak, som - vilket jag med säkerhet vet - Rodbertus' hela litterära verksamhet var honom obekant till omkring år 1859, då Marx' egen kritik av den politiska ekonomin var färdig inte bara i sina grunddrag utan också i de viktigaste detaljerna. Han började sina ekonomiska studier i Paris år 1843 med de stora engelsmännen och fransmännen. Av de tyska ekonomerna kände han endast Rau och List, och det var nog för hans del. Varken Marx eller jag visste något om Rodbertus' existens, förrän vi år 1848 i "Neue Rheinische Zeitung" nödgades kritisera hans tal som Berlinerriksdagsman och hans handlingar som minister. Vi var så ovetande, att vi frågade riksdagsmännen från Rhenlandet, vem denne Rodbertus var, som så plötsligt hade blivit minister. Men inte heller dessa hade något att förtälja om Rodbertus' ekonomiska skrifter. Att Marx däremot, utan Rodbertus' hjälp, redan vid den tiden mycket väl visste, inte bara varur utan också hur "kapitalistens mervärde uppkommer", det bevisar "Filosofins elände" 1847 och de föredrag om lönarbete och kapital, som han höll i Bryssel 1847 och som publicerades i "Neue Rheinische Zeitung" nr 264-269 år 1849. Först genom Lassalle fick Marx ungefär år 1859 veta, att det fanns en ekonom Rodbertus, och han fick då tag i dennes "tredje sociala brev" i British Museum.

Detta är det verkliga sammanhanget. Men hur ligger det till med det innehåll, som Marx skulle ha "stulit" från Rodbertus?

"Varur kapitalistens mervärde uppkommer", säger Rodbertus, "har jag i mitt 3:e sociala brev påvisat på samma sätt som Marx, endast kortare och klarare."

Alltså är det mervärdeteorin som är kärnpunkten, och det är i själva verket inte lätt att fundera ut något annat, som Rodbertus skulle kunna tänkas återkräva av Marx som sin egendom. Rodbertus påstår alltså, att han är den verklige skaparen av mervärdeteorien, och att Marx har stulit den från honom.

Nå, vad säger oss då hans 3:e sociala brev [4] om mervärdets uppkomst? Jo, helt enkelt att "räntan" - en term, vari han sammanfattar jordränta och profit - inte uppstår genom en "värdeökning" av varans värde utan

"till följd av ett värdeavdrag, som arbetslönen får vidkännas, med andra ord: emedan arbetslönen endast utgör en del av produktens värde",

och vid tillräcklig arbetsproduktivitet

"inte behöver vara lika stor som produktens naturliga bytesvärde, varigenom det blir tillräckligt över till kapitalersättning (!) och ränta".

Vi får emellertid inte veta, vad det är för "naturligt bytesvärde" hos produkten, som inte lämnar något till övers för "kapitalersättning", alltså förmodligen till ersättning för råmaterial och verktygsförslitning.

Lyckligtvis är vi i tillfälle att konstatera, vilket intryck denna Rodbertus' epokgörande upptäckt gjorde på Marx. I manuskriptet "Zur Kritik etc." finns i häfte X, s. 445 ff.: "Digression. Hr Rodbertus. En ny jordränteteori." Endast från denna synpunkt betraktas här det tredje sociala brevet. Och Rodbertus' mervärdeteori i allmänhet avfärdas med den ironiska anmärkningen: "Hr Rodbertus undersöker först, hur det ser ut i ett land, där jordegendomen och kapitalet inte är åtskilda, och kommer då till det viktiga resultatet, att räntan (varmed han menar hela mervärdet) endast är likamed det obetalda arbete eller den mängd produkter, som motsvarar detta arbete."

Den kapitalistiska världen har redan i åtskilliga sekler producerat mervärde och har så småningom också kunnat göra sig en föreställning om dess uppkomst. Den första åsikten härstammade direkt från köpmannapraktiken: mervärdet uppstår genom ett pålägg på produktens värde. Denna uppfattning var den förhärskande bland merkantilisterna, men redan James Steuart insåg, att vad den ene vann på detta sätt, måste den andre ovillkorligen förlora. Likväl kom denna åsikt att spöka länge, i synnerhet bland socialister. Ur den klassiska vetenskapen blev den emellertid bortsopad av Adam Smith.

Hos honom heter det, "Wealth of Nations", bd I, kap VI:

"Så snart kapital (stock) hopats hos enskilda personer, kommer en del av dessa helt naturligt att använda det till att sätta flitiga människor i arbete och lämna dem råmaterial och existensmedel för att genom försäljning av produkterna av deras arbete eller genom det som deras arbete tillfört värdet av dessa råämnen göra profit ... Det värde, som arbetarna tillför råvaran, upplöses i två delar, varav den ena användes till arbetslöner, medan den andra utgör arbetsköparens profit på hela det belopp, som han satsat i råvaror och arbetslöner."

Och lite längre fram skriver han:

"Så snart all jord i ett land har blivit privategendom, föredrar godsägarna liksom alla andra att skörda, där de inte sått, och de kräver jordränta t.o.m. av jordens naturliga avkastning ... Arbetaren ... måste till jordägaren avstå en andel av vad hans arbete har samlat eller producerat. Denna andel eller - vilket är samma sak - priset på denna andel utgör jordräntan."

Härtill anmärker Marx i det förut nämnda manuskriptet "Zur Kritik etc.", s. 253: "Adam Smith uppfattar alltså mervärdet eller överskottsarbetet, överskottet av det arbete, som är utfört och nedlagt i varan utöver det betalda arbetet, alltså utöver det arbete vars ekvivalent är lönen, såsom den allmänna kategori, varav den egentliga profiten och jordräntan endast är förgreningar."

Smith säger vidare i bd I, kap VIII:

"Så snart jorden blivit privategendom, gör jordägaren anspråk på nästan alla produkter, som arbetaren kan frambringa eller insamla där. Godsägarens jordränta utgör det första avdraget från produkten av det arbete som nedlagts på jordstycket. Men lantarbetaren har sällan medel till sitt uppehälle fram till skördetiden. Hans existensmedel förskotteras honom vanligen ur arbetsgivarens, arrendatorns kapital (stock), alltså från en person, som inte hade något intresse av att använda honom, om han inte finge lägga beslag på en del av hans arbetes produkt eller finge tillbaka sitt kapital plus en profit. Denna profit utgör det andra avdraget på det utförda arbetet. Produkterna av nästan allt arbete är underkastade samma avdrag för profit. I alla industrier behöver de flesta arbetare en arbetsgivare, som tillhandahåller råvara samt arbetslön och underhåll, tills arbetet är färdigt. Denne arbetsgivare delar med dem deras arbetsprodukt eller det värde, som de tillfört de bearbetade råvarorna, och i denna andel består arbetsgivarens profit."

Härom säger Marx i det förut nämnda manuskriptet (s. 256): "Här karakteriserar alltså Adam Smith utan omsvep jordränta och kapitalprofit som rena avdrag från arbetarens produkt eller från värdet av hans produkt, likamed det arbete som han har tillfört råmaterialet. Men detta avdrag kan, som Smith tidigare själv klargjort, endast bestå av den del av arbetet, som arbetaren tillför materialet utöver den arbetsmängd, som endast ersätter hans lön eller levererar en ekvivalent för hans lön - alltså ur merarbetet, ur den obetalda delen av hans arbete."

"Var kapitalistens mervärde" (och till på köpet också jordägarens) "kommer ifrån", det visste alltså redan Adam Smith. Marx erkänner detta oförbehållsamt redan 1861, medan Rodbertus och hans beundrarsvärm, som skjuter upp som svampar under statssocialismens milda sommarregn, tycks ha glömt det helt och hållet.

"Likväl", fortsätter Marx, "har Smith inte avskilt mervärdet som sådant som en särskild kategori, från de speciella former, som det erhåller i profit och jordränta. Därför finner man hos honom ännu mer än hos Ricardo många misstag och brister i undersökningen." -

Detta uttalande passar ordagrant in på Rodbertus. Hans "ränta" är helt enkelt summan av jordränta + profit. Om jordräntan ställer han upp en totalt falsk teori, och profiten över tar han utan vidare från sina föregångare. - Marx' mervärde är däremot den allmänna formen för den värdesumma, som produktionsmedlens ägare tillägnar sig utan vederlag, och som spaltas upp i särskilda omvandlade former av profit och jordränta i överensstämmelse med speciella, först av Marx upptäckta lagar. För dessa lagar redogöres i bok III, och först då kommer det att visa sig, hur många mellanled som är nödvändiga, för att man från förståelsen av mervärdet i allmänhet skall nå fram till förståelsen av mervärdets förvandling till profit och jordränta och därmed till förståelse av de lagar, som bestämmer mervärdets fördelning inom kapitalistklassen.

Ricardo går redan betydligt längre än Adam Smith. Hans uppfattning om mervärdet grundas på en ny värdeteori, som det visserligen finns ansatser till hos Smith men som denne nästan hela tiden tappar bort i sin framställning. Denna värdeteori blev utgångspunkten för all senare ekonomisk vetenskap. Genom att bestämma varuvärdet medelst den i varorna nedlagda arbetsmängden får Ricardo fram fördelningen mellan arbetare och kapitalister av den värdemängd, som tillförts råvaran genom arbetet, alltså denna värdemängds klyvning i arbetslön och profit (d.v.s. här mervärde). Han påvisar, att varornas värde förblir oförändrat, hur än förhållandet mellan dessa två beståndsdelar växlar, och han medger endast enstaka undantag från denna lag. Han uppställer till och med några huvudlagar för det ömsesidiga förhållandet mellan arbetslön och mervärde (här uppfattat som profit), även om de är alltför generellt formulerade (Marx, "Kapitalet" I, kap. XV: 1), och påvisar att jordräntan är ett överskott utöver profiten, som uppkommer under vissa omständigheter. - Rodbertus har inte kommit lösningen av något av dessa problem närmare än Ricardo. De inre motsägelserna i Ricardos teori, på vilka hans anhängare kapsejsade, förblev antigen alldeles okända för Rodbertus, eller också förledde de honom ("Zur Erkenntnis etc.") att ställa utopiska krav i stället för att söka ekonomiska lösningar.

Ricardos lära om värdet och mervärdet behövde emellertid inte vänta på Rodbertus' "Zur Erkenntnis etc." för att bli socialistiskt utnyttjad. På sid. 609 i "Kapitalets" första band (2:a uppl.)[II*] citeras "The possessors of surplus produce or capital"[III*] ur en skrift: "The source and Remedy of the National Difficulties. A Letter to Lord John Russell", London 1821. I denna lilla skrift om 40 sidor, vars betydelse borde ha framgått redan av det enda uttrycket surplus produce or capital, och som Marx har dragit fram ur glömskan, heter det:

"Vad som än må tillkomma kapitalisten" (från kapitalistens ståndpunkt), "så kan han aldrig tillägna sig annat än arbetarens merarbete, ty arbetaren måste leva" (s. 23).

Men hur arbetaren lever och hur stort merarbete kapitalisten därmed kan tillägna sig, det är mycket relativt.

"Om kapitalet inte avtar i värde i samma mån som det tilltar i massa, så kommer kapitalisten att avpressa arbetaren produkten av varje arbetstimme utöver det minimum, som arbetaren själv måste leva av ... kapitalisten kan slutligen säga till arbetaren: du ska inte äta något bröd, för man kan leva av rovor och potatis; och dithän har vi nu kommit" (s. 23-24). "Om arbetaren kan tvingas att livnära sig på potatis i stället för bröd, så är det obestridligt, att man kan pressa ut ett större överskott av hans arbete än förut. D.v.s. om han själv måste behålla måndagens och tisdagens arbete, för att han och hans familj skall kunna leva av bröd, så vore det tillräckligt för honom att behålla halva måndagens, om han överginge till potatisdiet, och då kunde halva måndagen och hela tisdagen frigöras antigen till statens eller till kapitalistens fördel" (s. 26). Man förnekar inte (it is admitted), att de intressen, som betalas till kapitalisten, vare sig det sker i form av jordränta, penningränta eller affärsprofit, betalas med andras arbete" (s. 23).

Här har vi alltså hela Rodbertus' "ränta", bara med den skillnaden att det talas om intressen i stället för "ränta".[IV*]

Marx anmärker härtill (manuskriptet "Zur Kritik", s. 852): "Denna nästan okända broschyr - som utkom vid den tiden, då den 'fantastiske lappskomakaren' MacCulloch [5] först började höra av sig - betecknar ett väsentligt framsteg i jämförelse med Ricardo. I denna broschyr betecknas mervärdet (eller 'profiten', som Ricardo kallar det, ofta skriver han också surplus produce - merprodukt eller 'interest' som den kallas i broschyren, direkt som surplus labour eller merarbete. Merarbetet beskrives med andra ord som det arbete, som utföres utan vederlag, som tillägg till det arbete som är nödvändigt för att täcka värdet av arbetskraften, eller som tillägg till det arbete som frambringar en ekvivalent för arbetslönen. Det var lika viktigt att visa, att mervärdet (surplus value) - som realiseras i en merprodukt (surplus produce) - frambringas genom merarbete (surplus labour), som att visa att värdet åstadkommes genom arbete. Detta är i själva verket redan sagt av Adam Smith och utgör ett huvudmoment i Ricardos framställning. Men ingen av dem har fastslagit detta faktum i absolut form och på ett otvetydigt sätt." Längre fram i samma manuskript heter det: "För övrigt är författaren bunden av de ekonomiska begreppen så som han träffar på dem. Alldeles som hos Ricardo förväxlingen av mervärde och profit leder till obehagliga motsägelser, så blir det samma resultat för honom, emedan han kallar mervärdet för 'interest of capital', kapitalränta. Visserligen har han nått ett steg längre än Ricardo genom att härleda allt mervärde ur merarbete, samtidigt som han betonar, att han med kapitalränta menar merarbete i allmänhet, i motsats till dess speciella former, jordränta, penningränta och affärsprofit. Men samtidigt lånar han beteckningen för en av dessa speciella former, 'interest' eller ränta, som namn på mervärdet i allmänhet. Och därmed har han återfallit i den vanliga ekonomiska jargongen" (slang står det i manuskriptet).

Det sista stycket passar exakt på vår Rodbertus. Även han är bunden av de vanliga ekonomiska begreppen. Även han betecknar mervärdet med namnet på en av dess förvandlade underformer, som han till på köpet låter vara helt obestämd: räntan. Resultatet av dessa båda tabbar är, att han återfaller i den ekonomiska jargongen, att han underlåter att kritiskt fullfölja sitt övertag över Ricardo, och att han i stället låter förleda sig att göra sin ofärdiga teori, innan den ännu mognat, till grundval för en utopisk framställning, med vilken han till på köpet kommer för sent. Den ovannämnda broschyren utkom år 1821 och föregriper redan fullständigt Rodbertus' "ränta" av år 1842.

Denna broschyr är endast den första förelöparen för en hel litteratur, som under tjugutalet bekämpar bourgeoisin med dess egna vapen genom att i proletariatets intresse vända Ricardos värde- och mervärdeteori mot den kapitalistiska produktionen. Hela den Owenska kommunismen, i den mån den uppträder i den ekonomiska polemiken, stöder sig på Ricardo. Men vid sidan av honom uppträdde också flera andra författare, och Marx nämner redan år 1847 några av dem i sin polemik mot Proudhon (i "Filosofins elände")[V*]: Edmonds, Thompson, Hodgskin etc., etc. "och ytterligare fyra sidor etcetera". Jag väljer på måfå en av dessa otaliga skrifter: "An Inquiry into the Principles of the Distribution of Wealth, most conducive to Human Happiness", av William Thompson, ny upplaga, London 1850. Denna skrift författades 1822 men trycktes inte förrän 1827. Även här betecknas genomgående den av de icke-producerande klasserna tillägnade rikedomen som ett avdrag från arbetarens produkt, och författaren skräder inte orden:

"Den oupphörliga strävan från det vi kallar samhället bestod i att med bedrägeri och övertalning, med terror och tvång förmå den produktive arbetaren att utföra arbetet för minsta möjliga del av sitt eget arbetes produkt" (s. 28). "Varför skall inte arbetaren erhålla den hela och fullständiga produkten av sitt arbete?" (s. 32). "Denna kompensation, som kapitalisterna pressar ut av den produktive arbetaren under namn av jordränta eller profit, kräver de för bruket av jorden eller andra föremål ... Då den egendomslöse, produktive arbetaren inte äger något annat än sin förmåga att producera, medan alla de materiella ting som är nödvändiga, för att han skall kunna producera, äges av andra, vilkas intressen är rakt motsatta hans egna, varför dessas samtycke är en förutsättning för hans verksamhet - beror det då inte, och måste det inte bero på dessa kapitalisters nåd, hur stor del av sitt eget arbetes produkt arbetaren kan få som ersättning för detta arbete? (s. 125) ... i förhållande till storleken av den undanhållna produkten, vare sig man vill kalla den för skatt, profit eller stöld ... dessa försnillningar"[VI*] (s. 126) o.s.v.

Jag måste erkänna, att jag inte kan undgå en känsla av blygsel, när jag skriver dessa rader. Att den antikapitalistiska engelska litteraturen är så fullständigt okänd i Tyskland, trots att Marx redan i "Filosofins elände" direkt hänvisat till den, och trots att mycket därav - broschyren av 1821, Ravenstone, Hodgskin etc. - flera gånger citeras i första bandet av "Kapitalet", det må vara en sak. Men hur djupt den officiella politiska ekonomin har sjunkit, det bevisas bäst därav, att inte endast en litteratus vulgaris[VII*], som förtvivlat klamrar sig fast vid Rodbertus' rockskört och som "verkligen ingenting har lärt", utan också en professor av facket[VIII*], som "bröstar sig med lärdom", till den grad har glömt sin klassiska ekonomi, att han på fullt allvar anklagar Marx för att ha stulit saker från Rodbertus, som man kan läsa redan hos Adam Smith och Ricardo.

Men vad nytt har då Marx haft att säga om mervärdet? Hur kan det komma sig, att Marx' mervärdeteori har slagit ner som en blixt från klar himmel, och detta i alla civiliserade länder, medan alla hans socialistiska föregångares teorier, Rodbertus' inbegripna, har fallit platt till marken?

En parallell ur kemins historia kan ge oss svar på frågan.

Ännu mot slutet av 1700-talet härskade som bekant den flogistiska teorin, enligt vilken förbränningen tillgick så, att en främmande kropp skilde sig från den förbrinnande kroppen, och denna främmande kropp, ett absolut brännämne, kallades flogisto'n. Denna teori räckte till för att förklara de då kända kemiska fenomenen, även om man vid åtskilliga tillfällen måste göra våld på fakta. Nu framställde Priestley år 1774 en luftart, "som han fann så ren eller så fri från flogiston, att vanlig luft i jämförelse därmed verkade skämd".

Han kallade den "avflogistiserad luft". Strax efteråt framställde svensken Scheele samma luftart och påvisade, att den finns i atmosfären. Han upptäckte också, att den försvinner, om man förbränner en kropp däri eller i vanlig luft, och kallade den därför "eldluft".

"Av dessa resultat drog han den slutsatsen, att den förbindelse som uppstår vid förening av flogiston med en av luftens beståndsdelar" [alltså vid förbränning] "inte är något annat än eld eller värme som avgår genom glaset."[2*]

Både Priestley och Scheele hade framställt syret men visste inte, vad de hade i sina händer. Bägge "förblev bundna" av den "föreliggande flogistonteorin". Det ämne, som skulle störta hela den flogistiska åskådningen och revolutionera kemin, var i deras händer ofruktbart. Men Priestley hade tagit kontakt med kemisten Lavoisier i Paris och meddelat sin upptäckt. Med hjälp av de nyupptäckta fakta undersökte Lavoisier hela den flogistiska kemin, konstaterade att den nya luftarten var ett nytt kemiskt grundämne, och att det vid förbränning inte är det mystiska flogiston, som bortgår ur den förbrinnande kroppen, utan detta nya ämne som förenar sig med kroppen. På detta sätt ställdes hela kemin, som i sin flogistiska form hade stått på huvudet, för första gången på fötterna. Och även om Lavoisier inte - som han senare påstod - har framställt syret samtidigt med och oberoende av Priestley och Scheele, så förblir han dock den verklige upptäckaren av syret, i motsats till de bägge andra, som hade framställt det men inte visste, vad de hade framställt.

På samma sätt som Lavoisier förhåller sig till Priestley och Scheele beträffande syret, förhåller sig Marx till sina föregångare, när det gäller mervärdeteorin. Att den produktvärdedel, som vi nu kallar mervärde, existerar, det var fastställt långt före Marx, och likaså hade mer eller mindre klart uttalats, varav mervärdet består, nämligen av den arbetsprodukt, som det inte betalats något vederlag för. Men längre hade man inte kommit. En grupp - de klassiska borgerliga ekonomerna - undersökte på sin höjd, i vilket storleksförhållande arbetsprodukten fördelas mellan arbetaren och ägaren av produktionsmedlen. En annan grupp - socialisterna - fann denna fördelning orättvis och sökte efter utopiska medel att göra slut på denna orättfärdighet. Bägge grupperna förblev bundna av de vanliga ekonomiska begreppen, såsom dessa förelåg.

Då uppträdde Marx, och han kom i direkt motsättning till alla sina föregångare. Där dessa hade sett en lösning, såg han endast ett problem. Han såg, att här förelåg varken "avflogistiserad luft" eller "eldluft" utan syre - att det här varken rörde sig om att konstatera ett ekonomiskt faktum eller en konflikt mellan detta faktum och den eviga rättvisan eller den sanna moralen, utan om ett faktum som skulle komma att revolutionera hela ekonomin och ge nyckeln till förståelsen av hela den kapitalistiska produktionen - för den som förstod att använda den. Med utgångspunkt från detta faktum undersökte han alla de föreliggande ekonomiska begreppen, liksom Lavoisier med hjälp av syret hade undersökt den flogistiska kemins kategorier. För att få veta vad mervärdet var, måste han först ta reda på vad värdet var. Framförallt måste själva värdeteorin hos Ricardo underkastas kritik. Marx undersökte alltså arbetet med hänsyn till dess värdebildande egenskap och fastslog för första gången, vilket arbete det är som bildar värde, och varför och hur detta sker. Han fastslog även, att värde överhuvud inte är något annat än kristalliserat arbete av detta slag - en sak som Rodbertus aldrig har begripit. Marx undersökte sedan förhållandet mellan varan och pengarna och påvisade, varför och på vad sätt varan i kraft av sin inneboende värdeegenskap under varuutbytet måste åstadkomma motsättningen mellan vara och pengar. Hans på denna grundval uppbyggda penningteori är den första utförliga och numera utan invändningar allmänt accepterad. Han undersökte penningens förvandling till kapital och bevisade, att den beror på köp och försäljning av arbetskraft. Genom att sätta arbetskraften, den värdeskapande kraften, i stället för arbetet löste han med ett slag en av de svårigheter, som Ricardos skola hade kapsejsat på: omöjligheten att bringa det ömsesidiga förhållandet mellan arbete och kapital i samklang med Ricardos lag, att värdet bestämmes av arbetet. Genom att påvisa kapitalets uppdelning i konstant och variabelt lyckades han för första gången framställa mervärdebildningsprocessen i dess verkliga förlopp, i dess detaljer, och därmed förklara den - en sak som ingen av hans föregångare hade gått i land med. Hän konstaterade alltså en uppspaltning av själva kapitalet, en upptäckt som ger nyckeln till lösningen av de mest invecklade ekonomiska problem, något som bok II - och i ännu högre grad bok III - på det mest slående sätt bevisar. Men varken Rodbertus eller de borgerliga ekonomerna hade fattat det minsta av detta spörsmål. Marx undersökte vidare själva mervärdet och fann dess bägge former: absolut och relativt mervärde, samt påvisade de olika men i bägge fallen avgörande roller, som de spelat i den kapitalistiska produktionens historiska utveckling. På grundval av mervärdet utvecklade han den första rationella teorin om arbetslönen och drog för första gången upp huvudlinjerna i den kapitalistiska ackumulationens historia samt gav en framställning av dess historiska tendens.

Och Rodbertus? Sedan, han har läst allt detta, finner han där - tendensekonom som alltid! - ett "Einbruch in die Gesellschaft",[IX*] [6] finner att han själv sagt - fast mycket kortare och klarare - hur mervärdet uppkommer, och slutligen att alltsammans visserligen passar in på "den nuvarande kapitalformen", d.v.s. på kapitalet i dess historiska gestalt, men däremot inte på "kapitalbegreppet", d.v.s. hr Rodbertus' fantasiföreställning om kapitalet. Precis som den gamle Priestley, som ända till sin död höll fast vid flogistonteorin och inte ville veta av syret. Bara med den skillnaden, att Priestley verkligen hade framställt syre, medan Rodbertus i sitt mervärde eller rättare sagt sin "ränta" endast hade återupptäckt en redan allmänt känd sanning, och att Marx handlade annorlunda än Lavoisier, ty han påstod inte att han var den förste, som upptäckt det faktum att mervärde existerar.

Vad Rodbertus i övrigt presterat som ekonom, står på samma nivå. Hans förvandling av mervärdet till en utopi har Marx oavsiktligt kritiserat redan i "Filosofins elände", och vad som för övrigt är att säga därom, har jag sagt i förordet till den tyska upplagan av nämnda skrift. Rodbertus' förklaring, att handelskriserna beror på arbetarklassens underkonsumtion, finns redan i Sismondis "Nouveaux Principes de l'Économie Politique", bd IV, kap IV.[3*] Endast med den skillnaden, att Sismondi därvid alltid hade världsmarknaden för ögonen, medan Rodbertus' horisont inte når utöver den preussiska gränsen. Hans spekulationer, huruvida arbetslönen härstammar ur kapitalet eller ur intäkterna, tillhör skolastiken[X*] och avfärdas definitivt i tredje avdelningen av detta andra band av "Kapitalet". Hans ränteteori har förblivit hans uteslutande egendom och kan slumra i glömskan, tills det Marxmanuskript blir tryckt, som kritiserar den.[XI*] Hans förslag slutligen till den gammalpreussiska jordegendomens frigörelse från kapitalets tryck är alltigenom utopiska: de förbigår nämligen den enda praktiska fråga, som det handlar om - frågan: Hur kan den gammalpreussiske lantjunkaren år efter år få in låt oss säga 20.000 mark och ge ut låt oss säga 30.000 mark utan att sätta sig i skuld?

Ricardoanerna strandade omkring år 1830 på mervärdet. Vad de inte kunde lösa, blev ännu mera olösligt för deras efterföljare, vulgärekonomerna. De bägge problem, som de misslyckades med, var dessa:

För det första: Arbetet är värdets måttstock. Nu har emellertid det levande arbete, som bytes mot kapitalet, ett mindre värde än det förkroppsligade arbete, som det utbytes mot. Arbetslönen, värdet av en bestämd mängd levande arbete, är alltid mindre än värdet av den produkt, som framställes av samma mängd levande arbete, eller den produkt vari detta arbete är nedlagt. I denna formulering är problemet olösligt. Marx har formulerat frågan riktigt och därmed besvarat den. Det är inte arbetet, som har värde. Som värdeskapande verksamhet kan det lika litet ha ett bestämt värde som tyngden en viss vikt, värmen en viss temperatur eller elektriciteten en viss strömstyrka. Det är inte arbetet, som köpes och säljes som en vara, utan det är arbetskraften. Så snart arbetskraften förvandlas till vara, bestämmes des värde av det arbete som är nedlagt i den, som en produkt av samhällelig verksamhet, och värdet är likamed det arbete, som är samhälleligt nödvändigt för att producera och reproducera det. Köp och försäljning av arbetskraft på grundval av detta värde står alltså inte på något sätt i motsats till den ekonomiska värdelagen.

För det andra: Enligt Ricardos värdelag producerar två kapital, som använder lika mycket och lika högt betalt arbete, och under förutsättning att alla andra omständigheter är desamma, under loppet av samma tid produkter av samma värde och likaså mervärde och profit av samma storlek. Men om de använder olika mängd levande arbete, så kan de inte producera samma mängd mervärde eller - som ricardoanerna säger - profit. Nu är emellertid motsatsen fallet. Faktiskt producerar lika stora kapital under lika lång tid i genomsnitt lika stor profit, oavsett hur mycket eller hur litet levande arbete de använder. Här föreligger alltså en motsägelse gentemot värdelagen, en motsägelse som redan Ricardo upptäckte, men som varken han eller hans efterföljare förmådde lösa. Inte heller Rodbertus kunde undgå att märka denna motsägelse, men i stället för att söka lösa den gjorde han den till en av utgångspunkterna för sin utopi ("Zur Erkenntnis" s. 131). Denna motsägelse hade Marx löst redan i manuskriptet "Zur Kritik", men i enlighet med planen för "Kapitalet" följer lösningen först i bok III. Det kommer dock att dröja månader, innan denna kan publiceras. De ekonomer, som betraktar Rodbertus som Marx' hemliga källa och överlägsna föregångare, har här alltså en chans att visa, vad Rodbertus' ekonomi kan prestera. Om de kan på visa, hur en lika stor genomsnittsprofitkvot kan och måste utbildas, inte endast utan kränkning av värdelagen utan tvärtom på dess grundval, då skall vi talas vid på nytt. Emellertid är det nog säkrast, att de skyndar på. De briljanta undersökningarna i denna bok II och dess helt nya resultat på hittills nästan outforskade områden är endast preludier till innehållet i bok III, som redovisar slutresultaten av Marx' analys av den samhälleliga produktionsprocessen på kapitalistisk grundval. Sedan bok III har utkommit, återstår det inte mycket att säga om ekonomen Rodbertus.

Marx har vid flera tillfällen låtit mig förstå, att bok II och bok III av "Kapitalet" skulle tillägnas hans hustru.

London, Marx' födelsedag, den 5 maj 1885.

Friedrich Engels.

Förord till andra upplagan

Den föreliggande andra upplagan är i stort sett ett ordagrant avtryck av den första. Men tryckfelen är rättade, en del stilistiska ofullkomligheter har avlägsnats, och några korta stycken som endast innehåller upprepningar är strukna.

Bok III, som medfört oväntat stora svårigheter, är nu också nästan färdig i manuskript. Om inte min hälsa sviker, kan tryckningen påbörjas redan instundande höst.

London den 15 juli 1893.

F. Engels.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Kapitalets Formförändringar och deras Kretslopp

FÖRSTA KAPITLET

Penningkapitalets kretslopp

Kapitalets kretslopp[4*] försiggår i tre stadier, vilka enligt framställningen i första bandet bildar följande kedja:

Första stadiet: Kapitalisten uppträder som köpare på varumarknaden och arbetsmarknaden; hans pengar omsättes i varor och genomgår cirkulationsstadiet G-W.[XII*]

Andra stadiet: Produktiv konsumtion genom kapitalisten av de inköpta varorna. Han fungerar som kapitalistisk varuproducent, och hans kapital genomgår produktionsprocessen. Resultat: varor av större värde än deras produktionselements.

Tredje stadiet: Kapitalisten återvänder till marknaden, nu som säljare. Hans varor omsättes i pengar, genomgår cirkulationsstadiet W-G.

Formeln för penningkapitalets kretslopp är alltså:

G-W ... P ... W'-G', där punkterna antyder, att cirkulationsprocessen är avbruten, medan W' och G' betecknar, att W och G ökats genom mervärde.

Det första och det tredje stadiet behandlades i första boken, i den mån det var nödvändigt, för att man skulle förstå det andra stadiet, kapitalets produktionsprocess. De olika former, i vilka kapitalet uppträder i sina olika stadier, och som det vid upprepat kretslopp växelvis antar och lägger av, blev därför obeaktade. De utgör nu det närmaste föremålet för undersökningen.

För att renodla dessa former måste man först bortse från alla moment, som ingenting har att göra med formbildningen och formväxlingen som sådana. Därför antar vi här, inte endast att varorna försäljes till sina värden, utan också att detta sker under oförändrade förhållanden. Vi bortser alltså även från de värdeförändringar, som kan inträffa under själva kretsloppet.

1. Första stadiet. Pengar utbytes mot varor. G-W.[5*]

G-W betecknar, att en penningsumma utbytes mot varor. För köparna betyder det, att deras pengar förvandlas till varor, för säljarna att deras varor förvandlas till pengar. Orsaken till att denna vanliga process på varumarknaden samtidigt ingår som ett led i ett enskilt kapitals självständiga kretslopp, är inte i första hand processens form, utan dess materiella innehåll, det säregna sätt, varpå de varor brukas, som byter plats med pengarna. Dessa varor är å ena sidan produktionsmedel, å andra sidan arbetskraft: de materiella och mänskliga faktorerna i varuproduktionen, vilkas speciella beskaffenhet naturligtvis måste motsvara de produkter som skall framställas. Om vi betecknar arbetskraften med A, produktionsmedlen med Pm och summan av de köpta varorna med W, så är W = A + Pm, eller kortare W.[XIII*] Om G-W betraktas efter sitt innehåll, framträder det alltså som G-W; d.v.s. G-W sönderfaller i G-A och G-Pm; penningsumman G delas i två delar, varav den ena användes till inköp av arbetskraft, den andra till inköp av produktionsmedel. Dessa bägge köp hör hemma på olika marknader, det ena på arbetsmarknaden, det andra på den egentliga varumarknaden. Utom denna kvalitativa delning av varusumman, vari G omsättes, uttrycker emellertid G-W dessutom ett synnerligen karakteristiskt kvantitativt förhållande mellan arbetskraften A och produktionsmedlen Pm. Vi vet, att värdet, resp. priset på arbetskraften, vars innehavare salubjuder den som vara, betalas i form av arbetslön, d.v.s. som priset för en arbetsmängd, som innehåller merarbete. Om arbetskraftens dagsvärde är 3 mark, och 3 mark är det värde som frambringas genom 5 timmars arbete, så kommer denna summa att i kontraktet mellan köpare och säljare figurera som priset på eller lönen för, låt oss säga 10 timmars arbete. Om ett dylikt kontrakt avslutas med t.ex. 50 arbetare, så måste de tillsammans leverera köparen 500 arbetstimmar per dag. Därav är hälften, 250 arbetstimmar = 25 tiotimmarsdagar, inget annat än merarbete. Mängden och omfattningen av de produktionsmedel, som skall anskaffas, måste vara tillräckliga för utnyttjandet av denna arbetsmängd.

G-W uttrycker alltså inte endast det kvalitativa förhållandet, att en viss penningsumma, t.ex. 422 £,[XIV*] omsättes i däremot svarande produktionsmedel och arbetskraft, utan uttrycker också ett bestämt kvantitativt förhållande mellan den del av pengarna, som användes till inköp av arbetskraft, och den del som användes till inköp av produktionsmedel, ett förhållande som på förhand är bestämt genom mängden av det merarbete, som ett visst antal arbetare skall prestera.

Om alltså t.ex. i ett spinneri veckolönen för de 50 arbetarna utgör 50 £, så måste 372 £ förbrukas i produktionsmedel, om detta är värdet av de produktionsmedel, som förvandlar 3.000 veckoarbetstimmar - varav 1.500 timmars merarbete - till garn.

I vilken utsträckning olika industrigrenar på grund av användningen av merarbete behöver ett värdetillskott i form av produktionsmedel, är här totalt likgiltigt. Det är endast fråga om att den för produktionsmedel satsade delen av penningsumman - alltså de i G-Pm inköpta produktionsmedlen - under alla omständigheter är tillräcklig och alltså i förväg måste beräknas i motsvarande proportion. Produkter kan endast framställas under förutsättning, att det finns tillräckligt med produktionsmedel för att suga till sig arbetskraften. Om mängden av produktionsmedel är otillräcklig, så kan inte köparen använda det merarbete som han förfogar över, och hans förfoganderätt över merarbetet skulle inte ge något resultat. Om det tvärtom finns mer produktionsmedel än disponibelt arbete, så kan inte överskottet bearbetas och förvandlas till produkter.

Så snart processen G-W är fullbordad, förfogar köparen inte endast över de produktionsmedel och den arbetskraft, som behövs för produktion av en nyttig artikel. Han förfogar också över en större mängd disponibel arbetskraft eller en större mängd arbete än som erfordras för att ersätta arbetskraftens värde, och dessutom över de produktionsmedel som är nödvändiga, för att denna arbetsmängd skall kunna förverkligas eller förkroppsligas. Han förfogar alltså över de faktorer, som erfordras för produktion av artiklar, som har större värde än deras produktionselement, eller en varumängd som innehåller mervärde. Det värde, som han satsat i penningform, har nu erhållit en naturaform, vari det kan förverkligas som värde som alstrar mervärde (i form av varor). Med andra ord: det befinner sig i det tillstånd eller den form av produktivt kapital, som äger förmågan att skapa värde och mervärde. Kapital i denna form betecknar vi här med P.

Men värdet av P är = värdet av A + Pm, = det i A och Pm omsatta G. Det ursprungliga kapitalet G är samma kapitalvärde som P, endast i en annan existensform, nämligen kapitalvärde i penninggestalt eller penningform - penningkapital.

G-W eller uttryckt i dess allmänna form, G-W, en summa av varuköp, som hör hemma i den allmänna varucirkulationen, är därför samtidigt, betraktad som ett stadium i kapitalets självständiga kretslopp, en förvandling av kapitalvärdet från dess penningform till dess produktiva form eller - kortare uttryckt - penningkapitalets förvandling till produktivt kapital. I första stadiet av penningkapitalets kretslopp framträder därför penningen som den förste bäraren av kapitalvärdet och alltså penningkapitalet som den form, vari kapitalet satsas i kretsloppet.

Som penningkapital befinner sig penningen i ett tillstånd, vari den kan fullgöra penningfunktioner: som allmänt bytesmedel och som allmänt betalningsmedel. (Det senare om arbetskraften visserligen köpts tidigare men inte betalas, förrän den varit i verksamhet. Om produktionsmedlen inte finns färdiga i marknaden utan först måste beställas, fungerar penningen i processen G-Pm både som bytesmedel och som betalningsmedel.) Förmågan att tjänstgöra som betalningsmedel och bytesmedel beror inte på att penningkapitalet är kapital utan på att det är pengar.

Å andra sidan kan kapitalvärdet i penningform endast utföra penningfunktioner och inga andra. Det är den bestämda roll, som pengarna spelar i kapitalets kretslopp, och därmed också det sammanhang, som råder mellan det stadium vari de uppträder och övriga stadier i kapitalets kretslopp, som förvandlar penningfunktionerna till kapitalfunktioner. I det fall t.ex., som närmast föreligger, blir pengarna omsatta i varor, vilkas kombination utgör det produktiva kapitalets naturaform, vilken alltså latent, i enlighet med sina möjligheter, redan inrymmer den kapitalistiska produktionsprocessens resultat.

En del av de pengar, som i G-W fullgör penningkapitalets funktion, går under själva kretsloppet över till att utföra funktioner av en sådan art, att deras kapitalkaraktär försvinner, medan deras penningkaraktär blir kvar. Penningkapitalets kretslopp sönderfaller i G-Pm, inköp av produktionsmedel, och G-A, inköp av arbetskraft. Låt oss betrakta den sistnämnda processen för sig. G-A är köp av arbetskraft från kapitalistens sida; från arbetarens sida är det försäljning av arbetskraft - vi kunde här faktiskt använda termen arbete, eftersom det förutsättes, att betalningen skall ske i form av arbetslön. Vad som från köparens synpunkt är G-W (=G-A) är här, liksom vid varje köp, från försäljarens (arbetarens) synpunkt A-G (=W-G), försäljning av hans arbetskraft. Detta är det första cirkulationsstadiet eller varans första formförändring (bok I, kap. III: 2a); för försäljaren av arbetet är det hans varas förvandling till dess penningform. De på så sätt erhållna pengarna använder arbetaren efter hand för inköp av en kvantitet varor, konsumtionsartiklar, som tillfredsställer hans behov. Det totala kretsloppet för hans vara, arbetskraften, framträder alltså som A-G-W, d.v.s. för det första A-G (= W-G) och för det andra G-W, alltså i den enkla varucirkulationens allmänna form, där pengarna endast tjänar till att förmedla varubytet, medan de själva ständigt försvinner från det enskilda kretsloppet.

G-A - inköpet av arbetskraft - är det karakteristiska momentet i förvandlingen av penningkapital till produktivt kapital, emedan det utgör den väsentliga betingelsen för att det värde, som satsats i penningform, verkligen skall förvandlas till kapital, till ett värde som producerar mervärde. G-Pm är nödvändigt, endast för att den inköpta arbetskraften skall kunna utnyttjas. Ur denna synpunkt behandlades därför G-A i bok I, andra avdelningen, Penningens förvandling till kapital. Saken skall här behandlas ur ännu en annan synpunkt, med särskild tonvikt på penningkapitalet som kapitalets företeelseform.

G-A gäller som karakteristiskt för det kapitalistiska produktionssättet, inte emedan arbetskraften köpes och säljes, utan för att arbetet betalas med pengar i form av arbetslön, och emedan detta gäller som ett karakteristiskt kännetecken på penninghushållningen. Huvudmotiveringen för åsikten är alltså inte, att inköpet av arbetskraft innebär ett avtal, som bestämmer att en större mängd arbete skall levereras, än som är nödvändig för att ersätta arbetslönen, arbetskraftens pris, och att dess förbrukning därför innebär merarbete eller - vilket är samma sak - produktion av mervärde.

Här är det återigen inte det irrationella i formen, som anses som det karakteristiska. Det irrationella blir tvärtom förbisett. Det irrationella består däri, att arbetet, den värdebildande faktorn, självt inte har något värde, och att en viss mängd arbete därför inte heller kan ha något värde, som kan uttryckas i ett pris, mätt i pengar. Vi vet emellertid, att arbetslönen endast är en förklädd form, vari arbetskraftens dagsvärde framträder som priset på den arbetsmängd, som denna arbetskraft presterar under loppet av en dag, att alltså det värde, som denna arbetskraft skapar genom det arbete den utför på låt oss säga 6 timmar, uttryckes som värdet av 12 timmars arbete.

G-A gäller som det karakteristiska för penninghushållningen, som dess signatur, emedan arbetet här uppträder som ägarens vara och pengarna därför som dess köpare. Det karakteristiska blir därför köp och försäljning av mänsklig verksamhet och det penningförhållande, som därvid kommer till uttryck. Nu framträder emellertid penningen redan mycket tidigt som köpare av s.k. personliga tjänster, utan att pengar därigenom förvandlades till penningkapital och utan att någon omvälvning skedde i det ekonomiska livets karaktär.

För penningens del är det helt betydelselöst, till vilket slags varor den förvandlas. Penningen är alla varors allmänna ekvivalent, och varorna visar genom priserna, att de ideellt representerar vissa bestämda penningmängder och väntar att bli omvandlade till pengar. Först när de blivit utbytta mot pengar, antar de en sådan form att ägaren kan omsätta dem i de bruksvärden han önskar. Om arbetskraften alltså utbjudes på marknaden som sin ägares vara och säljes på sådana villkor, att han får betalning för sitt arbete i form av arbetslön, så finns ingenting i köpet och försäljningen av arbetskraft, som skiljer denna transaktion från köp och försäljning av varje annan vara. Det karakteristiska är inte, att varan arbetskraft är till salu, utan att arbetskraften uppträder som vara.

Genom G-W, förvandlingen av penningkapital till produktivt kapital, åstadkommer kapitalisten en kombination av produktionens materiella och personliga faktorer, såvitt dessa faktorer består av varor. Om pengar för första gången blir förvandlade till produktivt kapital, eller om de för första gången gör tjänst som penningkapital för ägaren, så måste han först köpa produktionsmedlen, fabrikslokaler, maskiner o.s.v., innan han köper arbetskraften. Produktionsmedlen måste finnas på plats, redan innan han får herraväldet över arbetskraften, om han skall kunna utnyttja den som arbetskraft.

Så ligger det till från kapitalistens synpunkt.

Från arbetarens synpunkt blir produktiv användning av hans arbetskraft möjlig, först från det ögonblick då den är såld och har blivit satt i förbindelse med produktionsmedel. Före försäljningen är den åtskild från produktionsmedlen, från alla materiella betingelser för produktiv verksamhet. Så länge denna åtskillnad varar, kan arbetskraften varken användas till produktion av bruksvärden för ägaren eller till produktion av varor, genom vilkas försäljning han kan skaffa sig sitt levebröd. Men så snart arbetskraften är såld och har satts i förbindelse med produktionsmedlen, utgör den på samma sätt som dessa en del av köparens produktiva kapital.

Trots att i processen G-A penningägaren och ägaren av arbetskraft endast förhåller sig till varandra som köpare och säljare, som penningägare och varuägare, och därför - när saken betraktas från denna synpunkt - står i ett rent penningförhållande till varandra, är köparen dock samtidigt redan på förhand ägare av de produktionsmedel, som utgör de materiella förutsättningarna för produktivt utnyttjande av arbetskraften. Med andra ord: arbetskraftens ägare möter produktionsmedlen som främmande egendom. Å andra sidan framträder säljaren av arbete som främmande arbetskraft i förhållande till köparen, och denna arbetskraft måste den sistnämnde ha herraväldet över, och den måste införlivas med hans kapital, om den skall kunna fungera som verkligt produktivt kapital. Klassförhållandet mellan kapitalist och lönarbetare föreligger alltså redan som en förutsättning i det ögonblick då båda möter varandra i processen G-A (från arbetarens sida A-G). Det är köp och försäljning, ett penningförhållande, men en förutsättning för denna transaktion är, att köparen är kapitalist och säljaren lönarbetare. Och detta förhållande mellan parterna är givet, i och med att de materiella betingelserna för arbetskraftens verksamhet - existensmedel och produktionsmedel - är skilda från arbetskraftens ägare som främmande egendom.

Vi skall inte här sysselsätta oss med frågan, hur denna åtskillnad uppstår. Den är ett faktum, i och med att processen G-A fullbordas. Det som här intresserar oss, är: orsaken till att köp av arbetskraft här framträder som en av penningkapitalets funktioner, medan penningen antar karaktären av kapital, ligger inte bara däri, att pengarna gör tjänst som betalningsmedel för en nyttig mänsklig verksamhet, alltså ingalunda i penningens funktion som betalningsmedel. Penningen kan användas på detta sätt, endast emedan arbetskraften är skild från produktionsmedlen (inklusive de existensmedel, som utgör arbetskraftens egna produktionsmedel). Denna skilsmässa mellan arbetskraft och produktionsmedel kan endast upphävas genom att arbetskraften säljes till produktionsmedlens ägare. Detta medför, att förfoganderätten över arbetet, som inte alls är begränsad till den arbetsmängd, som behövs för att reproducera arbetskraftens pris, också tillhör köparen. Kapitalförhållandet under produktionsprocessen föreligger endast, emedan det redan existerade, då kretsloppet började, existerade i de olika grundläggande ekonomiska förhållanden vari köparen och säljaren stod gentemot varandra, i deras klassförhållande. Detta förhållande ligger inte i penningens egen natur, det är snarare detta förhållandes existens, som förvandlar penningen till penningkapital.

Man gör sig i allmänhet skyldig till två närbesläktade misstag i uppfattningen av penningkapitalet (vilket vi tillsvidare endast har att befatta oss med i den bestämda funktion, vari det möter oss). För det första blir de funktioner, som kapital värdet endast kan fullgöra, emedan det har penningform och alltså uppträder som penningkapital, uppfattade som resultat av att pengarna är kapital, medan dessa funktioner i verkligheten beror på att kapitalvärdet uppträder som pengar och endast är möjliga, på grund av att kapitalet i detta fall har penningform. Å andra sidan blir tvärtom de funktioner, som beror på att man har att göra med kapital, och som förutsätter bestämda samhälleliga förhållanden, sådana som i processen G-A, härledda ur penningens natur. Som följd härav blir alltså pengar förväxlade med kapital.

Även köp och försäljning av slavar är till sin form köp och försäljning av varor. Men penningen kan inte utföra denna funktion, om inte slaveri existerar. Om slaveriet finns, kan pengarna satsas i inköp av slavar, men det faktum att köparen har pengar kan inte möjliggöra slaveri, om det inte redan existerar.

När arbetaren säljer sin arbetskraft i form av försäljning av del egna arbetet eller: arbetslönens form och när penningkapitalet i samhällelig måttstock genomgår förvandlingen från pengar till arbetskraft och produktionsmedel, sker detta inte som isolerade företeelser utan som avgörande samhälleliga förutsättningar för varuproduktionen. Försäljning av arbetskraft i denna form och det speciella kretslopp, som börjar med processen G-W, - betingas av en föregående historisk utveckling, som redan har upplöst den ursprungliga förbindelsen mellan produktionsmedlen och arbetskraften. Denna historiska process har resulterat i att folkets stora massa, arbetarna, har blivit egendomslös, medan de som inte arbetar har tillägnat sig äganderätten till produktionsmedlen. Härvidlag spelar det ingen roll, om förbindelsen före upplösningen hade den formen, att arbetaren själv som produktionsmedel tillhörde de övriga produktionsmedlen eller om han var deras ägare.

Det sakförhållande, som här alltså ligger till grund för processen G-W, är fördelningen; inte en fördelning i vanlig mening såsom fördelning av konsumtionsmedel, utan fördelningen av själva produktionselementen, varvid de materiella faktorerna är koncentrerade på ena sidan, medan arbetskraften är isolerad därifrån på den andra. Produktionsmedlen - den materiella delen av det produktiva kapitalet - måste alltså ha antagit karaktären av kapital i förhållande till arbetaren, innan försäljning av arbetskraften (G-A) kan bli en allmänt samhällelig process.

Vi har tidigare[XV*] sett, att när den kapitalistiska produktionen väl har etablerats, så upprätthåller den inte endast klyftan mellan arbetskraften och produktionsmedlen utan utvidgar den ständigt, tills den blivit det allmänt rådande samhällstillståndet. Men saken har också en annan sida. För att kapital skall kunna anhopas och lägga under sig produktionen, måste handeln och därmed också varuomsättningen och varuproduktionen redan ha uppnått en viss utvecklingsnivå. Produkter kan inte ingå i omsättningen som varor, om de inte är producerade som varor, alltså avsedda för försäljning. Men först på det kapitalistiska produktionssättets grundval framträder varuproduktionen som det normala, förhärskande sättet att producera.

De ryska godsägarna, som efter böndernas s.k. emancipation nu driver sitt jordbruk med lönarbetare i stället för med livegna tvångsarbetare, klagar över två saker.

För det första lider de brist på penningkapital. Så här låter det t.ex.: - Innan man sålt skörden, måste man betala huvuddelen av arbetslönen, och då råder det brist på kontanter. Det är just betalning av arbetslöner, som gör kapital i form av pengar till en förutsättning för att produktionen skall kunna drivas kapitalistiskt. - Dock, godsägarna kan lugna sig. Med tiden utvecklas det kapitalistiska produktionssättet, och då förfogar industrikapitalisten inte bara över sina egna pengar utan också över l'argent des autres[XVI*].

Det andra klagomålet är ännu mera karakteristiskt: Även om man har kontanter, så är det förenat med stora svårigheter att skaffa fram tillräcklig mängd arbetskraft just vid den tidpunkt, då den som bäst behövs. På grund av bykommunens gemensamma äganderätt till jorden är nämligen den ryske lantarbetaren ännu inte alldeles skild från sina produktionsmedel och är alltså inte någon "fri lönarbetare" i ordets fulla bemärkelse. Men förekomsten av "fria lönarbetare" i samhällelig skala är ett oeftergivligt villkor för att G-W, förvandling av pengar till vara, skall leda till att penningkapitalet förvandlas till produktivt kapital.

Givetvis blir därför formeln för penningkapitalets kretslopp - G-W ... P ... W'-G' - den självklara formen för kapitalcirkulationen först på grundvalen av en redan utvecklad kapitalistisk produktion. Den förutsätter ju nämligen, att det finns en lönarbetarklass i samhällelig skala. Den kapitalistiska produktionen producerar, som vi har sett, inte endast varor och mervärde. Den reproducerar också i ständigt ökande omfattning en lönarbetarklass och förvandlar det övervägande flertalet av omedelbara producenter till lönarbetare. Den första förutsättningen för kretsloppet G-W ... P ... W'-G' är den oavbrutna tillgången på lönarbetare, och formeln förutsätter därför, att kapitalet redan har tagit formen av produktivt kapital och att kretsloppet är det produktiva kapitalets kretslopp.

2. Andra stadiet. Det produktiva kapitalets funktioner

Kapitalets här analyserade kretslopp börjar med ett köp, cirkulationsprocessen G-W, då pengarna förvandlas till vara. Kretsloppet måste alltså kompletteras med den motsatta formförändringen W-G, en försäljning som förvandlar varan till pengar. Men det omedelbara resultatet av processen G-W är, att cirkulationen för det i penningform satsade kapitalvärdet avbrytes. Genom att penningkapitalet har förvandlats till produktivt kapital, har kapitalvärdet fått en naturaform, i vilken det inte kan fortsätta att cirkulera utan måste ingå i konsumtionen, nämligen i den produktiva konsumtionen. Arbetskraftens förbrukning, arbetet, kan endast förverkligas i arbetsprocessen. Kapitalisten kan inte åter sälja arbetaren som vara, då denne inte är hans slav och inte har sålt annat än användningen av sin arbetskraft för en viss tid. Kapitalisten kan å andra sidan endast förbruka arbetskraften genom att förbinda den med produktionsmedel och använda den till att frambringa varor. Resultatet av kretsloppets första stadium blir alltså, att arbetskraften och produktionsmedlen inträder i det andra stadiet, kapitalets produktiva stadium.

Vi framställer rörelsen med hjälp av formeln G-W ... P, där punkterna anger, att kapitalets cirkulation är avbrutet, medan kretsloppsprocessen dock fortsätter, i det kapitalet träder ut ur varucirkulationen och träder in i varuproduktionen. Det första stadiet, penningkapitalets förvandling till produktivt kapital, framträder alltså endast som en förelöpare och inledning till det andra stadiet, kapitalets funktion som produktivt kapital.

G-W förutsätter inte endast, att den kapitalist, som förmedlar kretsloppet, har förfoganderätt över värden i vilken bruksform som helst, utan också att han råder över dessa värden i penningform, att han är penningägare. Men första stadiet består just i att kapitalisten gör av med pengar, och om han skall kunna fortsätta att vara penningägare, måste han ge ut pengarna på ett sådant sätt, att själva denna transaktion medför, att de senare återvänder till honom. Men pengarna kan endast komma tillbaka till honom genom försäljning av varor. Inköpet av produktionsmedel och arbetskraft förutsätter därför, att han är varuproducent.

G-A. Lönarbetaren lever endast av att sälja sin arbetskraft. Dess vidmakthållande - hans eget uppehälle - kräver daglig konsumtion. Han måste därför få betalt för sin arbetskraft med korta tidsintervaller för att ständigt kunna upprepa de inköp - processen A-G-W eller W-G-W - som är nödvändiga för hans uppehälle. Kapitalisten måste därför alltid vara penningkapitalist i förhållande till arbetaren, och kapitalet måste ständigt ha formen av penningkapital. Men för att massan av omedelbara producenter, lönarbetarna, skall kunna fullfölja processen A-G-W, måste å andra sidan de nödvändiga existensmedlen vara tillgängliga för dem i köpbar form, d.v.s. i varuform. Detta förhållande kräver alltså redan, att produkterna i stor utsträckning omsättes som varor och att varuproduktionen har uppnått ett betydande omfång. Så snart produktionen medelst lönarbete är dominerande, måste också varuproduktionen vara den allmänna produktionsformen. Denna förutsätter i sin tur en ständigt ökande arbetsdelning i samhällelig skala, d.v.s. en allt större specialisering av de produkter, som de enskilda kapitalisterna producerar som varor, en mer och mer långtgående uppspaltning i självständiga produktionsprocesser, som kompletterar varandra. Omsättningen av arbetskraft (G-A), utvecklas därför i samma takt som omsättningen av produktionsmedel (G-Pm), d.v.s. produktionen av produktionsmedel skiljes från produktionen av den vara, som de skall framställa. Varuproducenten frambringar inte längre sina egna produktionsmedel utan köper dem för att använda dem i en viss produktionsprocess. De kommer utifrån, från självständigt bedrivna produktionsgrenar, fullständigt skilda från hans, och de går in i hans produktionsgren som varor och måste alltså köpas. Varuproduktionens materiella betingelser antar själva i allt större omfattning karaktären av varor, produkter från andra varuproducenter. I samma utsträckning måste kapitalisten uppträda som penningkapitalist, och hans kapital måste i allt högre grad fungera som penningkapital.

Å andra sidan: Det förhållande, som utgör den grundläggande betingelsen för den kapitalistiska produktionen - tillvaron av en lönarbetarklass - framtvingar övergången av all varuproduktion till kapitalistisk varuproduktion. I den mån denna utvecklas, upplöser och tillintetgör den de gamla produktionsformerna, som i första hand tog sikte på att tillfredsställa omedelbara behov och endast förvandlade överskottsprodukterna till varor. Den kapitalistiska produktionsprocessen gör produkternas försäljning till huvudsak, och till en början synes inte själva produktionssättet påverkas därav. Sådan var den kapitalistiska världshandelns första verkan på t.ex. sådana folk som kineser, indier, araber etc. Men när det kapitalistiska produktionssättet fått fotfäste, tillintetgör det alla former av varuproduktion, som baseras på producenternas självständiga arbete eller på överskottsprodukter under naturahushållningen. Först blir varuproduktionen allmän, och sedan förvandlas successivt all varuproduktion till kapitalistisk.[6*]

Oavsett vilka samhälleliga former produktionen har, så förblir alltid arbetare och produktionsmedel dess verksamma faktorer. Men i ett tillstånd av skilsmässa från varandra spelar de endast rollen av potentiella faktorer. För att en produktion överhuvud skall komma till stånd, måste de förenas. Det speciella sätt, varpå denna förbindelse åstadkommes, skiljer de olika ekonomiska tidsperioderna och samhällsstrukturerna från varandra. I föreliggande fall är den frie arbetarens skilsmässa från produktionsmedlen den givna utgångspunkten, och vi har upptäckt, på vad sätt och under vilka betingelser de två förenas i kapitalistens hand som produktivt kapital. Det är arbetskraften och produktionsmedlen, som under produktionsprocessen kombineras med varandra och frambringar varorna, men då produktionens både mänskliga och materiella faktorer tillhör kapitalet, blir också produktionsprocessen kapitalets egen funktion - den kapitalistiska produktionsprocessen, vars natur utförligt behandlats i första boken av detta verk. Varje varuproduktion är samtidigt en exploatering av arbetskraft, men först den kapitalistiska varuproduktionen har utvecklats till en epokgörande exploateringsmetod, som i sin historiska utveckling fullständigt omskapar samhällets ekonomiska struktur genom en organisation av arbetsprocessen och en jättelik utveckling av tekniken, som ställer alla tidigare historiska epoker i skuggan.

Genom de olika roller de spelar vid skapandet av värde och mervärde under produktionsprocessen, skiljer sig produktionsmedel och arbetskraft från varandra - betraktade såsom beståndsdelar av det satsade kapitalvärdet - såsom konstant och variabelt kapital. Som beståndsdelar av det produktiva kapitalet skiljer de sig dessutom från varandra därigenom, att produktionsmedlen förblir i kapitalistens besittning och utgör en del av hans kapital även utanför produktionsprocessen, medan arbetskraften endast är en del av kapitalet, medan produktionsprocessen pågår. Medan arbetskraften endast i säljarens, lönarbetarens hand blir en vara, så blir den å andra sidan ett kapital endast i köparens, kapitalistens hand, och denne får rätten att förbruka den under en viss tidsperiod. Produktionsmedlen själva uppträder som det produktiva kapitalets materiella gestalt, som produktivt kapital, först från det ögonblick då arbetskraften kan införlivas med dem som den personliga beståndsdelen av samma kapital. Lika litet som mänsklig arbetskraft av naturen är kapital, lika litet är produktionsmedlen det. De får denna specifika samhälleliga karaktär endast under bestämda, historiskt utvecklade betingelser, alldeles som de ädla metallerna blir pengar och pengarna blir penningkapital endast under bestämda historiska förhållanden.

När det produktiva kapitalet sättes i verksamhet, förbrukar det sina egna beståndsdelar och omsätter dem samtidigt i produkter av högre värde. Då arbetskraften endast fungerar som ett av kapitalets organ, är också det överskott utöver dess eget värde, som den frambringar genom merarbete, en frukt av kapitalets verksamhet. Arbetskraftens merarbete är ett gratisarbete åt kapitalet och skapar därför mervärde åt kapitalisten, ett värde som inte kostar honom något. Produkten är därför inte endast en vara utan en med mervärde berikad vara. Dennas värde är = P + M, d.v.s. likamed värdet av det förbrukade produktiva kapitalet P plus det därav frambringade mervärdet M. Vi antar, att varan utgöres av 10.000 pund garn, för vars tillverkning produktionsmedel till ett värde av 372 £ och arbetskraft till ett belopp av 50 £ förbrukats. Under spinnprocessen överfördes till garnet värdet av de produktionsmedel, som spinnarna genom sitt arbete förbrukade, till ett belopp av 372 £, och samtidigt skapade de genom sitt arbete ett nytt värde på låt oss säga 128 £. De 10.000 punden garn är nu alltså bärare av ett värde av 500 £.

3. Tredje stadiet, W'-G', produkternas försäljning

Varan blir varukapital såsom fungerande existensform för det redan förökade kapitalvärde, som produktionsprocessen har frambragt. Om varuproduktionen i hela sitt samhälleliga omfång skulle bedrivas kapitalistiskt, så vore alla varor av naturen beståndsdelar av ett varukapital, oavsett om de utgjordes av tackjärn eller brysselspetsar, svavelsyra eller cigarrer. Problemet att utröna, vilket slags varor inom varuarmén som genom sin beskaffenhet är behöriga att befordras till rang och värdighet av kapital, och vilka som får nöja sig med en underordnad ställning som meniga varor, är ett av den skolastiska ekonomins självförvållade kära besvär.

I varuform måste kapitalet fungera som varor. De artiklar, som det består av, och som från början producerats för marknaden, måste säljas, förvandlas till pengar, alltså genomgå processen W-G.

Vi antog, att kapitalistens vara bestod av 10.000 pund bomullsgarn. Vi antog vidare, att produktionsmedel till ett värde av 372 £ förbrukades under produktionsprocessen, och att ett nytt värde på 128 £ tillsattes. Garnet hade då ett värde av 500 £, som fick sitt uttryck i ett motsvarande pris. Detta pris realiseras nu genom försäljningen W-G. Vad är det, som gör att detta enkla förlopp i all varucirkulation samtidigt blir en kapitalfunktion? Det beror tydligen inte på att varan undergår någon förändring. Dess bruksegenskaper förändras inte, ty som bruksföremål betraktad övergår varan oförändrad från säljare till köpare. Dess värdestorlek undergår inte heller någon förändring, ty värdet ändrar bara form. Det existerade förut i garn, nu existerar det i pengar. Så framträder en väsentlig skillnad mellan det första stadiet G-W[XVII*] och det sista stadiet W-G. I första fallet tjänstgör de satsade pengarna som penningkapital, emedan de genom cirkulationen förvandlas till varor med ett specifikt bruksvärde. I andra fallet däremot kan varan göra tjänst som kapital, endast om den redan genom produktionsprocessen, innan den ännu ingår i omsättningen, har fått karaktären av kapital. Under spinnprocessen skapade spinnarna garnvärde till ett belopp av 128 £. Låt oss anta, att 50 £ endast tjänade till att täcka kapitalistens utgifter för inköp av arbetskraft, och att återstående 78 £ utgör mervärde - d.v.s. att arbetskraftens exploateringsgrad är 156%. Då innehåller värdet av de 10.000 punden garn för det första värdet av det förbrukade produktiva kapitalet P, varav den konstanta delen uppgår till 372 £, den variabla till 50 £, sammanlagt 422 £. Denna summa motsvarar värdet av 8.440 pund garn. Men värdet av detta produktiva kapital (P) är likamed värdet av de varor (W), som kapitalisten ursprungligen köpte från andra varuproducenter under kretsloppets första stadium, G-W, och därför likamed den ursprungligen satsade penningsumman. - Emellertid innehåller garnet dessutom ett mervärde på 78 £, som motsvarar värdet av 1.560 pund garn. W som värdeuttryck för 10.000 pund garn är alltså likamed W + ΔW, d.v.s. W plus ett tillskott av W (=78 £), som vi kan kalla w, då det existerar i samma varuform som det ursprungliga värdet W. Värdet av de 10.000 punden garn är = 500 £ eller W + w = W'. Orsaken till att W' i stället för W användas som beteckning på värdet av de 10.000 punden garn, är inte att det absoluta värdet i detta fall uppgår till 500 £. Värdestorleken W bestämmes alltid av den arbetsmängd, som är nedlagd i varan, och W kan därför användas som beteckning för alla varuvärden. Det är varuvärdets relativa storlek, värdestorleken jämförd med det förbrukade produktiva kapitalet, som skiljer W' från W. Dess värde är större än det förbrukade produktiva kapitalet, och det är detta mervärde som vi betecknar med w. De 10.000 punden garn är bärare av det förökade och med mervärde berikade kapitalvärdet, och de är detta såsom en produkt av den kapitalistiska produktionsprocessen. W' är uttryck för ett värdeförhållande, förhållandet mellan varans värde och värdet av det kapital, som förbrukats under dess produktion, och uttrycker alltså värdets sammansättning av kapitalvärde och mervärde. De 10.000 punden garn är varukapital, W', endast som förvandlad form av det produktiva kapitalet P, alltså i ett sammanhang som endast berör det enskilda kapitalets kretslopp, och som endast har betydelse för den kapitalist, som har producerat garnet med sitt kapital.

Det är så att säga endast ett inre förhållande, inte ett yttre, som medför att garnet som värdebärare betraktat är varukapital. Garnet visar inte sitt kapitalistiska ursprung i sin absoluta värdestorlek utan i värdets relativa storlek i jämförelse med värdet av det produktiva kapitalet, innan det blev förvandlat till vara. Om därför de 10.000 punden garn blir sålda till sitt värde, 500 £, så innebär denna försäljning i och för sig ingenting annat än att ett oförändrat värde förvandlas från varuform till penningform, alltså W-G. Men som ett särskilt stadium i ett individuellt kapitals kretslopp innebär denna försäljning, att varans kapitalvärde på 422 £ + mervärdet på 78 £ realiseras, alltså W'-G', förvandling av varukapitalet från varuform till penningform.[7*]

W' skall nu fungera som alla andra varor: förvandlas till pengar, säljas, genomgå cirkulationsfasen W-G. Så länge det värdeförökade kapitalet ligger orörligt på marknaden, står produktionsprocessen stilla. Kapitalet skaper varken produkter eller värden. Allt efter den olika hastighet, varmed kapitalet lägger av sin varuform och antar sin penningform, eller allt efter tempot i försäljningen, kommer samma kapitalvärde att i olika utsträckning tjäna som produkt- och värdebildare, och på samma sätt kommer reproduktionens skala att utvidgas eller minskas. I första boken påvisades, att ett givet kapitals verkningsgrad beror på krafter i produktionsprocessen, vilka i viss mån är oberoende av kapitalets egen storlek.[XVIII*] Här visar det sig, att kapitalets verkningsgrad, ökning eller minskning i produktionen, också påverkas av krafter, som uppstår inom cirkulationsprocessen och är oberoende av kapitalets värdestorlek.

Såsom bärare av det värdeförökade kapitalet måste varumassan W' dessutom i sin helhet genomgå formförändringen W'-G'. Mängden av de försålda varorna blir här det väsentliga. Den enskilda varan figurerar nu endast som en integrerande del av totalmassan. Värdet 500 £ existerar i 10.000 pund garn. Om kapitalisten endast lyckas sälja 7.400 pund garn till dess värde, 372 £, så har han endast ersatt värdet av sitt konstanta kapital, de förbrukade produktionsmedlen. Om han säljer 8.400 pund garn, har han endast fått igen det satsade totalkapitalet. För att få ut mervärdet, 78 £ (= 1.560 pund garn), måste han sälja mera - han måste sälja hela partiet, 10.000 pund garn. De 500 £ ger honom alltså endast värdet av den vara han har sålt, och i cirkulationen är denna transaktion ingenting annat än en enkel varuförsäljning W-G. Om han betalade sina arbetare 64 £ i stället för 50 i lön, så bleve hans mervärde endast 64 £ i stället för 78 £, och exploateringsgraden skulle bli 100 i stället för 156%. Men värdet av hans garn skulle inte undergå någon förändring. Förhållandet mellan värdets olika beståndsdelar skulle ändras, men transaktionen W-G skulle alltjämt endast innebära försäljning av 10.000 pund garn för 500 £, garnets värde.

I ekvationen W' = W + w (= 422 £ + 78 £) är W likamed värdet av P (det produktiva kapitalet) och detta likamed värdet av G, som satsades i G-W, inköpet av produktionsmedel och arbetskraft, i vårt exempel 422 £. Om garnpartiet säljes till sitt värde, så är W = 422 £ och w = 78 £, värdet av merprodukten på 1.560 pund garn. Om vi betecknar w, uttryckt i pengar, med g, så är W'-G' = (W + w) - (G + g), och kretsloppet G-W ... P ... W'-G' kan då få den utförligare beteckningen G-W ... P ... (W + w) - (G + g).

I första stadiet drar kapitalisten bort bruksartiklar från den egentliga varumarknaden och från arbetsmarknaden. I tredje stadiet återkommer han med varor, men endast till en marknad, den egentliga varumarknaden. När han vid försäljningen av sin vara kan tillägna sig en större penningsumma och ett större värde, än han ursprungligen satsade i produktionsprocessen, är orsaken helt enkelt den, att han vid produktionsprocessens avslutning är i stånd att tillföra marknaden större värden, än han ursprungligen drog bort därifrån vid processens början. Han satte in värdet G och tog ut det lika stora värdet W. Han skickar ut W + w på marknaden och tar ut det motsvarande värdet G + g. - I vårt exempel var G likamed värdet av 8.440 pund garn, men han sänder ut 10.000 pund garn på marknaden och återkommer alltså med ett större värde, än han tog därifrån. Han kunde tillföra marknaden detta förökade värde, endast emedan han i produktionsprocessen producerade mervärde (som alikvot del av produkten, uttryckt i merprodukt) genom exploatering av arbetskraften. Endast som produkt av denna process är varumassan varukapital, d.v.s. bärare av det värdeförökade kapitalvärdet. När processen W'-G' fullbordas, realiseras både det satsade kapitalvärdet och mervärdet. Realiserandet av dem bägge sammanfaller i den rad av försäljningar eller den försäljning av hela varumassan på ett bräde, vilken vi betecknar W'-G'. Men som led i cirkulationen har W'-G' olika karaktär för kapitalvärde och mervärde, såtillvida att samma försäljning bildar olika avsnitt i den serie formförändringar, som de bägge värdena genomlöper i sina respektive kretslopp. Mervärdet w skapades först inom produktionsprocessen. Det uppträder alltså för första gången på varumarknaden, till på köpet i varuform, som är dess första cirkulationsform. Därför är också transaktionen w-g dess första cirkulationsprocess eller dess första formförändring, som senare skall kompletteras genom den motsatta cirkulationsprocessen eller den omvända formförändringen g-w.[8*]

Annorlunda förhåller det sig med det kretslopp, som kapitalvärdet samtidigt genomlöper. Dess värde har inte undergått någon förändring, när det betraktas skilt från mervärdet. För kapitalvärdet är därför processen W'-G' i verkligheten W-G, där W är likamed det produktiva kapitalet P, som i sin tur är likamed det ursprungligen satsade penningkapitalet G. Det inleder första stadiet av sitt kretslopp som G, som penningkapital, och återvänder nu genom varuförsäljningen W-G till samma form. Det har alltså genomlöpt cirkulationens bägge motsatta faser: 1) G-W och 2) W-G, och befinner sig nu i den form, i vilken det återigen kan börja samma cirkulationsprocess. För mervärdet är varuförsäljningen den första förvandlingen från varuform till penningform, men för kapitalvärdet är samma försäljning ett återvändande till den ursprungliga penningformen.

Genom processen G-W omvandlades ett penningkapital till arbetskraft (A) och produktionsmedel (Pm) av samma värde. Dessa varor kan inte på nytt tjänstgöra som varor och är inte till salu. Deras värde utgör nu värdet av köparens, kapitalistens, produktiva kapital P. Genom produktionsprocessens produktiva konsumtion förvandlas de till varor, som materiellt är skilda från produktionsmedlen, men i vilka produktionsmedlens värde inte endast är bevarat utan förökat, i vårt exempel från 422 £ till 500 £. Genom denna verkliga formförändring blir de varor, som i första stadiet, G-W, togs bort från marknaden, ersatta av andra varor, som materiellt och ifråga om värdet är annorlunda, och som nu skall säljas på marknaden och förvandlas till pengar. Produktionsprocessen ter sig därför endast som ett avbrott i kapitalvärdets cirkulationsprocess, varav hittills endast den första fasen, G-W, avverkats. Det genomlöper det andra och avslutande avsnittet W-G, förvandlingen av varor till pengar, sedan W förändrats materiellt och ifråga om värde. Om å andra sidan kapitalvärdet betraktas för sig, ser man att det under produktionsprocessen endast har ändrat bruksform. Vid produktionsprocessens början existerade det som 422 £ värde i A och Pm, medan det nu existerar som ett värde av 422 £ i 8.440 pund garn. Om vi alltså endast betraktar de båda faserna i cirkulationsprocessen för kapitalvärdet - som vi tänker oss skilt från mervärdet - så genomlöper det 1) G-W och 2) W-G, där det andra W har samma värde som det första men en annan bruksform, i verkligheten alltså G-W-G, en cirkulationsform som karakteriseras av varans dubbla platsväxling i omvänd riktning: pengar förvandlas till varor, varor till pengar. Kretsloppet betingas av att det värde, som satsats i form av pengar, återvänder i form av pengar.

Varukapitalets uppgift är att vid kretsloppets avslutning på nytt förvandla kapitalvärdet till dess ursprungliga penningform, men samtidigt skall varukapitalet också förvandla mervärdet från dess ursprungliga varuform till penningform.

Här är alltså två saker att lägga märke till. För det första: Kapitalvärdets slutgiltiga återförvandling till sin ursprungliga penningform är en funktion av varukapitalet. För det andra: I denna funktion ingår också mervärdets första formförvandling från dess ursprungliga varuform till penningform. Här spelar alltså penningformen en dubbel roll. Den betecknar å ena sidan, att det värde, som i form av pengar startade processen, återvänder till sin ursprungliga form, och å andra sidan, att ett värde, som ursprungligen ingick i cirkulationen som vara, för första gången förvandlas till pengar. Om de varor, som varukapitalet består av, blir försålda till sitt värde - vilket vi här har förutsatt - så förvandlas W + w till det likvärdiga G + g, och i denna form G + g (422 £ + 78 £ = 500 £) är nu det realiserade varukapitalet i kapitalistens besittning. Kapitalvärde och mervärde föreligger nu i form av pengar, alltså i den allmänna ekvivalentformen.

Vid kretsloppets avslutning befinner sig alltså kapitalvärdet åter i samma form som vid dess början och kan alltså börja ett nytt kretslopp som penningkapital. Just på grund av att kapitalet här både börjar och avslutar kretsloppet som penningkapital, betecknar vi denna form av processen som penningkapitalets kretslopp. Kretsloppet förändrar det satsade värdets storlek, men formen förblir oförändrad.

G + g, det ursprungliga kapitalet plus mervärdet, är ingenting annat än en penningsumma av en bestämd storlek, i vårt exempel 500 £. Men som resultat av kapitalets kretslopp, som realiserat varukapital betraktad, innehåller denna penningsumma kapitalvärde och mervärde, och de är numera inte sammanväxta som i garnet utan existerar bredvid varandra, ty försäljningen av garnet har gett dem bägge självständig penningform. 211/250 därav utgör kapitalvärdet 422 £, och 39/250 därav är mervärdet 78 £. Denna uppspaltning, som åstadkommits genom varukapitalets realiserande, har inte endast det formella innehåll, som vi strax skall behandla, utan den gör sig också gällande i kapitalets reproduktionsprocess, allteftersom g helt eller delvis eller inte alls förbindes med G, alltså beroende på om mervärdet förbrukas av kapitalisten eller ingår i kapitalets kretslopp tillsammans med det ursprungliga kapitalvärdet. G och g kan också var för sig genomlöpa helt olika cirkulation.

I G' har kapitalet återvänt till sin ursprungliga form G, till sin penningform, men det har också genomlöpt en process, vari det har förverkligats som kapital.

För det första är det en kvantitativ differens mellan G' och den ursprungliga penningsumman G. Kapitalvärdet var G = 422 £, men det är nu G' = 500 £, och denna olikhet uttrycker vi i formeln G ... G', där kretsloppets yttersta termer är kvantitativt olika, medan punkterna antyder rörelsen. G' är större än G, och G' minus G = mervärdet M. - Men som resultat av detta kretslopp G ... G' existerar nu endast G', som är den produkt vari hela processen upplöses. G' existerar nu självständigt, oberoende av det kretslopp som framställde det. Kretsloppet är avslutat, och det förökade kapitalet har trätt i dess ställe.

Men G' som G + g, de 500 £ betraktade som 422 £ satsat kapital + ett tillskott på 78 £, är samtidigt uttryck för ett kvalitativt förhållande, ehuru detta kvalitativa förhållande självt endast existerar som ett förhållande mellan penningsummor av samma sort, alltså som kvantitativt förhållande. Det satsade kapitalet, G, har nu åter antagit sin ursprungliga form (422 £) och föreligger som ett resultat av de producerade varornas försäljning. Det har inte endast bevarats, det har även förverkligats som kapital och skiljer sig i detta hänseende från g (78 £), som är dess tillväxt, dess frukt, ett tillskott som det självt har alstrat. Det har uppträtt som ett värde, som kan skapa värde, och därigenom bevisat att det är ett kapital. Som en beståndsdel av G' är G inte längre pengar rätt och slätt utan karakteriseras uttryckligen som penningkapital, ett värde som har förökat sig själv, och som alltså även har den egenskapen att kunna förökas. G spelar rollen av kapital på grund av sitt förhållande till en annan del av G', som det har frambragt. G' är alltså differentierat och innehåller begreppsmässigt olika värdesummor, vilkas inbördes förhållande är ett kapitalförhållande.

Men här har vi endast gett uttryck för ett resultat utan att hänvisa till den process, som har frambragt resultatet.

Olika värde delar skiljer sig inte kvalitativt från varandra, utom i den mån de uppträder som värden på olika artiklar, konkreta ting, alltså i olika bruksformer, och därför betecknas som värden på olikartade varor. Men dessa olikheter har inte sitt ursprung i värdedelarna som sådana. I penningen har alla olikheter mellan varorna försvunnit, emedan penningen är alla varors allmänna ekvivalent. En penningsumma på 500 £ består inte av något annat än likartade enheter, som var och en är värd 1 £. Då värdets ursprung är fullständigt utplånat i denna penningsumma, och då varje spår är försvunnet av den specifika skillnad, som föreligger mellan kapitalets olika beståndsdelar i produktionsprocessen, så återstår ingen annan skillnad än den begreppsmässiga motsättningen mellan det ursprungliga kapitalet (eng. principal) och mervärdet, i vårt exempel det satsade kapitalet på 422 £ och värdeökningen på 78 £.

Vi antar, att G' är t.ex. = 110 £, varav 100 = G, det satsade kapitalet, och 10 = M, mervärdet. De två delarna av dessa 110 £ är absolut likartade och kan inte begreppsmässigt skiljas från varandra. Vilka som helst av dessa 10 £ utgör alltid 1/11 av totalsumman, och det är likgiltigt, vilka av dessa 10 £ som man betraktar som 1/10 av det ursprungliga satsade kapitalet eller av överskottet på 10 £. Kapital och mervärde kan endast betecknas som bråkdelar av totalsumman, i vårt exempel som 10/11 resp. 1/11. Det penninguttryck, som kapitalet framträder i vid kretsloppets avslutning, ger alltså i och för sig inget uttryck för kapitalförhållandet.

Visserligen gäller samma sak för W' (= W + w). Men även om W och w endast är proportionella värdedelar av samma enhetliga varumassa, så är W' ändå direkt förbunden med den produktionsprocess P, som har frambragt den, medan G' är ett värde, som har uppstått genom omsättningen och inte står i något som helst förhållande till P.

Den rent teoretiska skillnad mellan ursprungligt kapital och kapitaltillväxt, som G' betecknar, såvitt det uttrycker resultatet av rörelsen G ... G', försvinner genast, så snart det på nytt aktivt skall fungera som penningkapital och inte längre tjänstgör som penninguttryck för det värdeförökade industrikapitalet. Trots att G' nu skall fungera som G, kan penningkapitalets kretslopp aldrig börja med G' utan endast med G. Kretsloppet kan aldrig börja med ett kapitalförhållande, utan utgångspunkten måste alltid vara ett satsat kapitalvärde. Så snart de 500 £ på nytt satsas i kretsloppet för att än en gång genomgå en värdeökning, är de kretsloppets utgångspunkt, inte dess resultat. Ett kapital på 500 £ är nu insatt i stället för 422 £, mera pengar än förut, ett större kapitalvärde, men förhållandet mellan värdets två beståndsdelar har bortfallit, alldeles som om kapitalet redan från början hade varit 500 £ i st. f. 422 £.

Penningkapitalet uppträder inte aktivt som G', vilket tvärtom är en funktion av W'. Redan i den enkla varucirkulationen, 1) W₁-G, 2) G-W₂, uppträder G aktivt först i andra fasen G-W₂. G framträder här som varuvärdets förvandlade form och som ett resultat av varornas försäljning. Det kapitalförhållande, som uttryckes i G', förhållandet mellan en del av G' som kapitalvärde och en annan del som kapitalökning, får visserligen funktionell betydelse, för så vitt den ständiga upprepningen av kretsloppet G ... G' leder till att G' delas i två självständiga kretslopp, kapitalets och mervärdets, med den följden att de bägge delarna skiljer sig från varandra inte endast kvantitativt, utan också därigenom att de fyller två kvalitativt olika funktioner: G fungerar annorlunda än g. Men i och för sig innefattar formeln G ... G' inte kapitalistens konsumtion utan strängt taget endast kapitalets självförökning och ackumulation, i den mån den sistnämnda närmast uttryckes i en periodisk tillväxt av det ständigt på nytt satsade penningkapitalet.

Trots att formeln G' = G + g är meningslös som definition på kapital, ger ändå först denna formel uttryck för penningkapitalet som ett resultat av pengar, som har alstrat pengar. Men här måste man skilja mellan penningkapitalets funktion i dess första stadium G-W och penningkapitalet

som kretsloppets resultat. I första stadiet cirkulerar G som pengar. När kapitalet i detta fall har antagit penningform, beror det endast på att det i första stadiet skall användas för inköp av arbetskraft (A) och produktionsmedel (Pm), en funktion som det endast kan utföra i penningform. G' däremot, kapitalvärdet och det mervärde, som det har frambragt, ger uttryck för det förökade kapitalvärdet, hela kretsloppets ändamål och resultat. Att det uttrycker detta resultat i penningform, som realiserat penningkapital, beror inte på att det är kapitalets penningform, penningkapital, utan tvärtom därpå, att det är penningkapital, kapital i penningform, d.v.s. att kapitalet i denna form har påbörjat processen, har satsats i penningform. Återförvandlingen till penningform är en funktion av varukapitalet W', som vi sett, inte av penningkapitalet. Men vad beträffar differensen mellan G' och G, så är den (g) endast penningformen av w, ett tillskott till W. G' är = G + g, endast emedan W' var = W + w. Skillnaden mellan dessa två värden och förhållandet mellan kapitalvärdet och det producerade mervärdet föreligger alltså och har fått sitt uttryck i W', redan innan produkterna såldes och förvandlades till G', en penningsumma som gör det möjligt att skilja dessa bägge delar av värdet från varandra, och som därför gör dem användbara till självständiga och inbördes oavhängiga funktioner.

G' är ingenting annat än resultatet av försäljningen av W'. Bägge - både W' och G' - är endast olika former, varuform och penningform, av det förökade kapitalvärdet, och bägge har det gemensamt att de är förökat kapitalvärde. Bägge är förverkligat kapital, emedan kapitalvärdet här är förbundet med ett mervärde, som det har frambragt och som kan skiljas från kapitalvärdet. Förhållandet mellan dem kan uttryckas som ett förhållande mellan två delar av en enhetlig penningsumma eller en enhetlig varumassa. Men som uttryck för det ursprungliga kapitalet i förhållande till och i motsättning till det mervärde som skapats, alltså som ett uttryck för förökat värde, är G' och W' samma sak och uttrycker samma sak, fastän i olika form. De skiljer sig inte från varandra som penningkapital och varukapital utan som pengar och varor. I den mån de framträder som förökat värde, som verksamt kapital, uttrycker de endast resultatet av det produktiva kapitalets funktion, den enda funktion i vilken kapitalvärdet alstrar värde. Det gemensamma för dem är, att bägge - penningkapital och varukapital - är existensformer för kapitalet. Det som skiljer dem åt, kan därför inte vara annat än skillnaden mellan deras penningfunktion och varufunktion. Såsom en direkt produkt av den kapitalistiska produktionsprocessen erinrar varukapitalet om sitt ursprung och är därför till formen mera rationellt, mer gripbart än penningkapitalet, där varje spår av denna process är bortsopat, liksom pengarna överhuvud utplånar varje spår av de olika varornas speciella bruksformer. G', penningkapitalets bisarra form, försvinner därför endast, där penningen själv uppträder som varukapital, och där det (G') är den omedelbara produkten av en produktionsprocess och inte produkternas förvandlade form - alltså i produktionen av själva penningmaterialet. För guldproduktionen skulle t.ex. formeln vara:

G-W ... P ... G' (G + g), där G' figurerar som varuprodukt, emedan P levererar mer guld, än som ursprungligen satsades för inköp av arbetskraft och produktionsmedel. Här försvinner alltså det irrationella i formeln G ... G' (G + g), där en del av en penningsumma framstår som ursprunget till en annan del av samma penningsumma.

4. Det totala kretsloppet

Vi har sett, att cirkulationsprocessen, sedan den genomlöpt sin första fas G-W, avbrytes genom produktionsprocessen P, vari arbetskraften A och produktionsmedlen Pm, som inköptes på marknaden, förbrukas som materiella och värdemässiga beståndsdelar av det produktiva kapitalet. Resultatet av denna konsumtion är en ny vara, W', som har undergått en förändring både materiellt och värdemässigt. Den avbrutna cirkulationsprocessen G-W måste kompletteras med varuförsäljningen W-G. Men som bärare av omsättningens andra och avslutande fas framträder nu W, en materiellt olikartad vara av större värde. Varucirkulationen förlöper därför i två skilda avsnitt: 1) G-W₁ och 2) W'₂, vari en annan vara W'₂ av högre värde och förändrad bruksform avlöser W', medan produktionsprocessen avbryter cirkulationen och omvandlar produktionsmedlen och arbetskraften till en ny produkt.

Då vi i Första boken (4:e kap.) undersökte penningens förvandling till kapital, kom vi fram till formeln G-W-G', som upplöses i 1) G-W₁ och 2) W₁-G', där vi i båda avsnitten möter samma vara. Den vara, som penningen köper i cirkulationens första avsnitt, är samma vara som i andra avsnittet åter förvandlas till mer pengar. Trots denna väsentliga olikhet har bägge cirkulationerna det gemensamt, att pengar förvandlas till varor i första avsnittet, och att varor förvandlas till pengar i andra avsnittet, med den påföljd att pengarna kommer tillbaka till sin utgångspunkt. I bägge fallen återkommer dessutom en större penningsumma än den som ursprungligen satsades. I så fall kan också formeln G-W ... W'-G' betraktas som ett specialfall av den allmänna formeln G-W-G'.

Härav framgår vidare, att i bägge kretsloppen de två värden, som direkt bytes mot varandra, alltid är av samma storlek: G = W och W' = G'. Värdeförändringen sker under metamorfosen P, produktionsprocessen, som förmedlar kapitalets verkliga metamorfos i motsats till varucirkulationens rent formella formförändringar.

Vi skall nu studera den totala rörelsen G-W ... P ... W'-G' eller dess utvecklade form G-W ... P ... W' (W + w) - G' (G + g). Kapitalet framträder här som ett värde, som genomlöper en rad sammanhängande förvandlingar, vilka ömsesidigt betingar varandra, en rad metamorfoser som bildar lika många faser eller stadier i den totala processen. Två av dessa faser ingår i varucirkulationen, medan en tillhör produktionsprocessen. I var och en av dessa tre faser har kapitalet en speciell funktion att fylla och antar i överensstämmelse därmed olika gestalter. Inom denna rörelse inte endast bevaras det satsade värdet, utan det växer, ökar i storlek. I det avslutande stadiet återvänder kapitalet slutligen till den form det hade vid kretsloppets början. Denna totalprocess bildar alltså ett avslutat kretslopp.

Inom varucirkulationen antar kapitalet karaktären av penningkapital och varukapital, under produktionsprocessen däremot formen av produktivt kapital. Det kapital, som under sitt kretslopp antar och åter lägger av dessa former, och som i vart och ett av sina stadier fyller en motsvarande funktion, är industriellt kapital - industriellt här i den betydelsen, att beteckningen omfattar varje kapitalistiskt bedriven produktionsgren.

Penningkapital, varukapital och produktivt kapital användas alltså inte i detta sammanhang som beteckningar för olika slags kapital, som på grund av sina funktioner och sitt innehåll bildar självständiga och från varandra skilda affärsgrenar. Dessa beteckningar motsvarar här endast tre olika funktioner, som det industriella kapitalet utför i tur och ordning under sitt kretslopp.

Kapitalets kretslopp försiggår ostört, endast så länge dess olika faser utan avbrott övergår i varandra. Om kapitalet fastnar i den första fasen G-W, så stelnar penningkapitalet i skattbildning. Om det sker i produktionsfasen, så blir produktionsmedlen liggande till ingen nytta, medan arbetskraften förblir outnyttjad. Och om det inträffar i den sista fasen, W'-G', så hopar sig osäljbara varor och spärrar cirkulationsfloden.

Å andra sidan ligger det i sakens natur, att själva kretsloppet förutsätter, att kapitalet under bestämda perioder blir kvar i kretsloppets olika stadier. I varje särskild fas är industrikapitalet bundet till en bestämd form som penningkapital, produktivt kapital eller varukapital. Först sedan kapitalet har fyllt den funktion, som motsvarar den form, vari det för tillfället befinner sig, antar det en gestalt, som gör en ny förvandlingsfas möjlig. För att klargöra detta har vi i vårt exempel utgått från att kapitalvärdet av den varumängd, som produktionsprocessen frambringar, är likamed summan av de pengar, som ursprungligen satsades, med andra ord: att hela det i penningform satsade kapitalvärdet samtidigt lämnar varje enskilt stadium och går in i nästa. Men vi har tidigare (Första boken, 4:e kap.) påvisat, att en del av det konstanta kapitalet, de egentliga arbetsmedlen (t.ex. maskinerna), alltid tjänstgör i ett större eller mindre antal upprepade kretslopp inom samma produktionsprocess och därför endast successivt avger sitt värde till produkten. Det skall senare visa sig, i vilken utsträckning detta modifierar kapitalets kretslopp. Här skall endast följande påpekas:

I vårt exempel omfattade värdet av det produktiva kapitalet = 422 £ endast den genomsnittliga förslitningen av maskiner, fabriksbyggnader o.s.v., alltså endast den del av värdet, som överföres till garnet, när 10.600 pund bomull förvandlas till 10.000 pund garn under en veckas (= 60 arbetstimmars) spinnprocess. I de produktionsmedel, vartill det satsade konstanta kapitalet om 372 £ förvandlats, figurerade därför också arbetsmedlen, byggnaderna, maskineriet etc., som om man endast hyrt dem på marknaden mot en avgift pr vecka. Detta ändrar dock absolut ingenting i själva sakförhållandet. Vi behöver endast multiplicera den under en vecka producerade garnmängden om 10.000 pund med antalet veckor under ett visst antal år för att få hela värdet av de inköpta och under denna tid förbrukade arbetsmedlen överfört till garnet. Det står då klart, att det satsade penningkapitalet först måste förvandlas till produktionsmedel och alltså ha genomlöpt det första stadiet G-W, innan det kan fungera som produktivt kapital, P. Lika klart är det i vårt exempel, att det kapitalvärde på 422 £, som förvandlades till garn under produktionsprocessen, inte kan ingå som värdebeståndsdel av de 10.000 punden garn i cirkulationsfasen W'-G', förrän denna är färdig. Garnet kan inte säljas, förrän det är spunnet.

I den allmänna formeln för kapitalets kretslopp framställes produkten av P som ett från det produktiva kapitalet avskilt materiellt ting, ett föremål, som existerar avskilt från produktionsprocessen, och vars bruksform skiljer sig från produktionselementens bruksform. Detta är alltid fallet, när produktionsprocessen frambringar materiella ting, även när en del av produkten åter ingår i den förnyade produktionsprocessen. Sålunda tjänar spannmål som utsäde för sin egen produktion, men produkten består endast av spannmål och har alltså en gestalt, som avviker från de samtidigt använda produktionselementen, arbetskraften, redskapen, gödselmedlen. Men det finns självständiga produktionsgrenar, där produkten inte är någon ny, materiell produkt, alltså inte någon vara i egentlig mening. Kommunikationerna, som omfattar både den egentliga transporten av människor och varor och överförande av medelanden i brev, telegram etc., är den viktigaste av dessa produktionsgrenar.

A. Tschuprov[9*] säger härom:

"Fabrikanten kan först producera varor och därefter söka konsumenter för dem"

[sedan hans produkt blivit färdig och utstötts ur produktionsprocessen, går den som en från denna skild vara över i cirkulationen].

"Produktion och konsumtion framträder därför som två olika processer, åtskilda i tid och rum. I transportväsendet, som inte skapar några nya produkter utan endast för människor och föremål, sammanfaller dessa bägge processer. Tjänsterna" [platsförändringen] "måste konsumeras i samma ögonblick som de produceras. Därför är också järnvägarnas kundkrets begränsad till ett område på högst 50 verst" (53 km) "på vardera sidan av järnvägslinjen."

Antingen det är människor eller varor som transporteras, så är resultatet att de har flyttats från en plats till en annan, så att t.ex. garnet nu befinner sig i Indien i stället för i England, där det producerades.

Men det som transportväsendet säljer är själva ortsförändringen, och den åstadkomna nyttoeffekten är oskiljbart förenad med transportprocessen, d.v.s. transportväsendets produktionsprocess. Människor och varor förflyttas med transportmedlet, och denna förflyttning, detta ortsbyte, är just den åstadkomna produktionsprocessen. Nyttoeffekten måste därför konsumeras, medan produktionsprocessen pågår. Den är inte knuten till ett nyttoting, som har en självständig tillvaro, och kan därför inte ingå i cirkulationen som vara, sedan produktionen har avslutats. Men denna nyttoeffekts bytesvärde bestämmes - liksom alla andra varors - genom värdet av de produktionselement (arbetskraft och produktionsmedel) som förbrukats i varan, plus det mervärde, som skapats av de i transportväsendet sysselsatta arbetarnas merarbete. Även när det gäller konsumtionen, förhåller sig denna nyttoeffekt på samma sätt som andra varor. Om den konsumeras individuellt, försvinner dess värde i och med konsumtionen. Om den däremot konsumeras produktivt, så att den själv ingår som en produktionsfas hos den transporterade varan, så överföres dess värde som ett tillskottsvärde på varan själv. Formeln för transportväsendet skulle alltså bli G-W ... P-G', eftersom det ju är produktionsprocessen själv, som betalas och förbrukas, inte en produkt, åtskild från produktionsprocessen. Formeln för transportväsendet är alltså nästan exakt densamma som formeln för produktion av ädla metaller, endast med den skillnaden att G' här är den förvandlade formen av den nyttoeffekt, som frambragts under produktionsprocessen, medan i andra fallet guldet eller silvret är en omedelbar produkt av produktionsprocessen.

Industrikapitalet är den enda existensform för kapitalet, vari detta inte endast tillägnar sig utan också skapar mervärde resp. merprodukt. Det bildar därför grundvalen för den kapitalistiska produktionen, och dess tillvaro innefattar klassmotsättningarna mellan kapitalister och lönarbetare. I den mån industrikapitalet lägger under sig den samhälleliga produktionen, revolutioneras arbetsprocessens teknik och samhälleliga organisation och därmed också samhällets ekonomiskt-historiska struktur. Andra arter av kapital, som före industrikapitalet uppträdde i förgångna eller utdöende samhälleliga produktionstillstånd, blir inte bara underordnade industrikapitalet och förändrade i sina funktioner på ett motsvarande sätt, utan de rör sig numera endast på industrikapitalets grundval, lever och dör, står och faller med denna grundval. Penningkapital och varukapital är - i den mån de fungerar som bärare av egna affärsgrenar vid sidan av industrikapitalet - numera endast självständiga och ensidigt utbildade existensformer för de olika funktionsfaser, som industrikapitalet genomlöper i cirkulationen.

Å ena sidan sammanflätas kretsloppet G ... G' med den allmänna varucirkulationen, lämnar den, återvänder till den och bildar en del av den. Å andra sidan är detta kretslopp från den enskilde kapitalistens ståndpunkt en självständig kapitalrörelse, som sker dels inom den allmänna varucirkulationen, dels utanför den, men som hela tiden bevarar sin självständiga karaktär. Kretsloppet skiljer sig från den allmänna varucirkulationen, för det första genom att det inledande varuköpet G-W och den avslutande varuförsäljningen W'-G' är särpräglade faser i kapitalrörelsen och har sina funktionellt bestämda karaktärer: i G-W är W materiellt bestämt som arbetskraft och produktionsmedel, i W'-G' realiseras kapitalvärdet med tillägg av mervärdet. För det andra omsluter P, produktionsprocessen, den produktiva konsumtionen. För det tredje gör penningens återvändande till utgångspunkten, att rörelsen G ... G' blir en inom sig själv sluten kretsloppsrörelse.

Å ena sidan bildar alltså varje enskilt kapital i sina bägge cirkulationshälfter G-W och W'-G' en drivande kraft i den allmänna varucirkulationen, vari det fungerar eller är infogat antigen som pengar eller som vara, och på så sätt själv utgör ett led i varuvärldens serie av allmänna formförändringar. Å andra sidan utför det inom den allmänna cirkulationen sitt eget självständiga kretslopp, där produktionsprocessen utgör ett genomgångsstadium, och slutligen återvänder det enskilda kapitalet i sin ursprungliga värdeform till utgångspunkten. Under sitt eget självständiga kretslopp, som omfattar den verkliga formförändringen i produktionsprocessen, förändrar kapitalet dessutom sin värdestorlek. Det vänder tillbaka, inte endast som penningvärde, utan som förstorat, förökat penningvärde.

Om vi slutligen undersöker G-W ... P ... W'-G' som en speciell formel för kapitalets kretslopp vid sidan av andra former, som vi senare skall analysera, visar det sig att kretsloppet har följande säregna kännetecken:

1. Det framträder som penningkapitalets kretslopp, emedan industrikapitalet inleder processen som penningkapital och återvänder till utgångspunkten som penningkapital. Formeln själv uttrycker, att pengarna här inte förbrukas utan investeras, att de alltså inte fungerar som pengar i allmänhet utan som kapital i penningform - penningkapital. Formeln visar också, att det inte är bruksvärdet utan bytesvärdet, som är rörelsens dominerande självändamål. Just emedan penningen här är värdets självständiga och konkreta form, ger formeln G ... G', vars utgångspunkt och slutpunkt är verkliga pengar, rent påtagligt uttryck för att den kapitalistiska produktionens drivande motiv är att tjäna pengar. Produktionsprocessen spelar endast rollen av ett oundvikligt mellanled, ett nödvändigt ont i strävandena att tjäna pengar. [Just därför kommer också alla samhällen med kapitalistiskt produktionssystem då och då in i svindelperioder, när man vill tjäna pengar utan förmedling av någon produktionsprocess.]

2. Produktionsstadiet P åstadkommer i detta kretslopp ett avbrott i de två cirkulationsfaserna G-W ... W'-G', vilka i sin tur endast förmedlar den enkla cirkulationen G-W-G'. Kretsloppets form framställer produktionsprocessen formellt och uttryckligen som blott och bart ett medel till att föröka det satsade värdet, alltså berikandet som produktionens mål, något som också är det verkliga förhållandet under det kapitalistiska produktionssystemet.

3. Eftersom kretsloppet börjar med avsnittet G-W, så måste det också avslutas med varucirkulationens motsatta avsnitt, W'-G'. Utgångspunkten är alltså G, penningkapitalet, som skall förökas. Slutpunkten är G', det värdeförökade penningkapitalet G + g, där G är det ursprungliga kapitalvärdet och g det mervärde som det har frambragt. Penningkapitalets kretslopp G skiljer sig från de bägge andra kretsloppen P och W', och detta i dubbel måtto. Å ena sidan därigenom att penningformen bilder kretsloppets både utgångspunkt och avslutning. Men penningen är värdets mest självständiga och påtagliga form, där alla spår av varornas bruksvärde är utplånade. Å andra sidan medför inte industrikapitalets kretslopp med nödvändighet, att produktionens omfattning ökar, formen P ... P övergår därför inte utan vidare till P ... P' (P + p), och formen W' ... W' visar överhuvud inte någon olikhet i värde mellan utgångspunkt och avslutning. - Det karakteristiska för formeln G ... G' är alltså å ena sidan, att kapitalvärdet bildar utgångspunkten och det värdeförökade kapitalet avslutningen, alltså att det satsade kapitalvärdet framträder som medlet och det förökade kapitalvärdet som hela operationens ändamål - vidare att detta förhållande är uttryckt i penningform, värdets självständiga form: penningkapitalet såsom pengar som alstrar pengar. Att skapa mervärde medelst ett satsat värde framträder inte bara som processens A och O utan dessutom uttryckligen i den glittrande penningformen.

4. Då G', det penningkapital som realiseras genom processen W'-G', befinner sig i absolut samma form, som då kretsloppet först inleddes med inköpet av arbetskraft och produktionsmedel, kan G' som förstorat (ackumulerat) penningkapital påbörja ett nytt kretslopp av samma slag. G' är = G + g, och formeln G ... G' ger i varje fall inte omedelbart uttryck för att g skiljes från G, när kretsloppet återupptas. Om kretsloppet betraktas för sig, isolerat, ger denna formel därför endast uttryck för den värdeförökande processen eller ackumulationsprocessen. G-W, inköp av arbetskraft och produktionsmedel, innebär endast produktiv konsumtion, och endast denna ingår i det enskilda kapitalets kretslopp. Visserligen är G-A, inköp av arbetskraft, från arbetarens ståndpunkt A-G, försäljning av arbetskraft, och denna försäljning utgör det första stadiet i den varuomsättning, som förmedlar hans individuella konsumtion: A-G-W (existensmedel). Den andra fasen, G-W, arbetarens inköp av existensmedel, ingår emellertid inte i det enskilda kapitalets kretslopp. Men fasen inledes genom kretsloppet och förutsätter, att den äger rum, eftersom arbetaren framförallt måste leva och alltså uppehålla livet genom individuell konsumtion, om kapitalisten skall finna honom på marknaden som föremål för exploatering. Men denna konsumtion är en förutsättning för kretsloppet, endast i den utsträckning som den skapar betingelser för kapitalets produktiva konsumtion av arbetskraften, alltså endast i den utsträckning arbetarens individuella konsumtion verkligen tjänar till att upprätthålla och reproducera arbetskraften. Medan Pm, de egentliga varor, som ingår i kretsloppet, endast utgör förbrukningsmaterial åt den produktiva konsumtionen, förmedlar processen A-G arbetarens individuella konsumtion, varvid livsmedel förvandlas till hans kött och blod. Visserligen är också kapitalisten en betingelse för kretsloppet, och även han måste leva och konsumera för att kunna fungera som kapitalist. Men för den funktionen är det tillräckligt, om han konsumerar lika mycket som en arbetare, och formeln förutsätter därför inte heller, att han förbrukar mera. Formellt uttryckes inte ens detta, eftersom formeln avslutas med G', som genast på nytt kan fungera som förstorat penningkapital.

W'-G' betecknar direkt en försäljning av varan W'. Men W'-G', försäljning, är å andra sidan också G-W, inköp, och varan köpes till sist endast på grund av sitt bruksvärde för att (bortsett från mellanhandsaffärer) ingå i konsumtionsprocessen, vare sig denna är individuell eller produktiv, beroende på den köpta varans art. Men denna konsumtion ingår inte i det individuella kapitalets kretslopp, som har frambragt W', utan denna produkt blir tvärtom utstött ur kretsloppet såsom en vara, som är till salu. W' är uttryckligen bestämd för främmande konsumtion. Vi finner därför hos företrädarna för merkantilsystemet (för vilket formeln G-W ... P ... W'-G' ligger till grund) en mängd långrandiga predikningar över temat, att varje enskild kapitalist måste nöja sig med en konsumtion motsvarande en arbetares, liksom de kapitalistiska nationerna bör överlåta åt andra och dummare nationer att konsumera varorna, medan de själva skall ta hand om den produktiva konsumtionen som sin egen livsuppgift. Dessa predikningar påminner till både form och innehåll om kyrkofädernas asketiska förmaningar.

*

Kapitalets kretslopp bildar alltså en enhet av cirkulation och produktion och omfattar bägge. I den mån de båda faserna G-W och W'-G' innebär omsättning av varor, utgör kapitalets kretslopp ett led i den allmänna varucirkulationen. Men som funktionellt bestämda stadier i kapitalets kretslopp, vilka inte endast tillhör omsättningen utan också produktionen, fullbordar kapitalet inom den allmänna varucirkulationen sitt eget kretslopp. Den allmänna varucirkulationen tjänar i första stadiet till att ge kapitalet en sådan form, att det kan fungera som produktivt kapital, och i det andra stadiet befriar den kapitalet från varufunktionen[XIX*], som hindrar det från att förnya sitt eget kretslopp, och öppnar samtidigt en möjlighet för kapitalet att skilja sitt eget kretslopp från det mervärde, som den föregående produktionsprocessen har frambragt.

Penningkapitalets kretslopp är den mest ensidiga och därför den mest typiska och karakteristiska företeelseformen för industrikapitalets kretslopp, vars mål och avgörande motiv: värdeökning, penningintäkter och ackumulation, framställes på ett iögonenfallande sätt (köpa för att sälja dyrare). På grund av att den första fasen är G-W - ett inköp av varor - visar formeln också, att det produktiva kapitalets beståndsdelar härledes från varumarknaden, liksom den kapitalistiska produktionsprocessen i sin helhet är betingad av varuomsättning, av handel. Penningkapitalets kretslopp är inte betingat endast av varuproduktionen. Det börjar med varuomsättningen, som är en ofrånkomlig förutsättning för att kretsloppet skall kunna äga rum. Det visar sig redan däri, att G, penningformen, som har sitt ursprung i omsättningen, framträder som det satsade kapitalvärdets första och rena form, vilket inte är fallet med de bägge andra kretsloppsformerna.

Eftersom penningkapitalets kretslopp ger uttryck för det satsade kapitalets värdeförökning, förblir det alltid en allmängiltig formel för industrikapitalet. I det produktiva kapitalets kretslopp, P ... P, framträder kapitalets penningform endast som priset på det produktiva kapitalets beståndsdelar, alltså endast som ett värde, uttryckt i räknepengar, och i denna form fasthålles det i bokföringen.

G ... G' är alltid den särskilda formen för industrikapitalets kretslopp, när nytt kapital först investeras i form av pengar och sedan åter dras tillbaka i samma form, antingen på grund av överflyttning från en bransch till en annan, eller emedan kapitalet dras bort från affärslivet. I samma form uppträder också det mervärde, som för första gången satsas i form av pengar för att fungera som kapital, och detta framträder mest påtagligt, när mervärdet investeras i en annan bransch än den, som det kommer ifrån. G ... G' kan vara ett kapitalets första kretslopp; det kan vara dess sista; det kan fungera som form för det samhälleliga totalkapitalet; det är formen för varje nytt kapitaltillskott, vare sig G representerar nytt, ackumulerat kapital eller gammalt kapital, som i sin helhet har förvandlats till pengar för att överföras från en produktionsgren till en annan.

I alla kretslopp uppträder kapitalet i penningform, och kretsloppet genomföres just för den del av kapitalet, som frambringar mervärdet - det variabla kapitalet. Arbetslönen utbetalas i allmänhet i pengar, och betalningen måste ständigt upprepas med korta mellanrum, eftersom arbetaren lever ur hand i mun. Gentemot arbetaren måste därför kapitalisten ständigt uppträda som penningkapitalist och hans kapital som penningkapital. Här kan man inte - som när det gäller inköp av produktionsmedel och försäljning av produktiva varor - tillämpa en direkt eller indirekt utjämning (så att den större delen av penningkapitalet faktiskt endast uppträder i form av varor och penningen endast i form av räknepengar, och kontanter endast användes vid den slutliga utjämningen av balanserna). Å andra sidan förbrukar kapitalisten en del av det mervärde, som härrör från det variabla kapitalet, för sin privata konsumtion. Denna går genom detaljhandeln, och betalningen sker kontant i mervärdets penningform, på vilka omvägar det än sker. Hur stor eller liten denna del av mervärdet är, ändrar ingenting i sak. Åter och åter igen framträder det variabla kapitalet som penningkapital, placerat i arbetslön (G-A), och g som mervärde, vilket förbrukas för att tillfredsställa kapitalistens privatbehov. G fungerar alltså som investerat variabelt kapitalvärde och g som dess tillskott, och bägge måste ständigt på nytt anta penningform för att kunna konsumeras som pengar.

Emedan både det investerade och det förökade värdet, formelns utgångspunkt och avslutning (G' = G + g), framträder i penningform, med påföljd att kretsloppet börjar med en penningsumma och slutar med en förökad penningsumma, är formeln G-W ... P ... W'-G' ägnad att framkalla föreställningar av rent illusorisk karaktär. Formeln betonar inte värdeökningen i och för sig utan penningformen, det faktum, att vid kretsloppets avslutning en större penningsumma kommer fram, än som ursprungligen satsades, alltså att kapitalistens guld- och silvermängd förökas. Det s.k. monetärsystemet är ingenting annat än ett uttryck för de illusioner, som kretsloppet G-W-G' framkallar. Hela rörelsen äger rum inom varucirkulationen, och formen själv medger egentligen ingen annan förklaring till de bägge faserna: 1) G-W, 2) W-G' än att W i andra fasen säljes över sitt värde, och att som följd därav mer pengar kommer ut ur cirkulationen, än som satsades vid det ursprungliga varuköpet. Däremot ligger G-W ... P ... W'-G', uppfattad som kretsloppets enda form, till grund för det mer utvecklade merkantilsystemet, där inte endast varucirkulationen utan även varuproduktionen framstår som ett nödvändigt element i kretsloppet.

Den illusoriska karaktären hos kretsloppet G-W ... P ... W'-G' och dess motsvarande illusoriska tolkning kommer fram, så snart denna form uppfattas som en engångsform, inte som en växlande form som ständigt förnyas, då formen alltså betraktas som kretsloppets enda och uteslutande form, inte som en av flera. Den pekar emellertid själv hän på andra former.

För det första har hela kretsloppet den kapitalistiska produktionsordningen som förutsättning, och dess basis är därför den kapitalistiska produktionsprocessen jämte de speciella samhällsförhållanden, som betingas av denna process. Kretsloppets första stadium är ju G-W = G-W, men G-A, köpet av arbetskraft, förutsätter tillvaron av lönarbetare och därmed också att produktionsmedlen utgör en del av det produktiva kapitalet. Som följd därav förutsättes också, att produktionsprocessen som helhet - både arbetsprocessen och den värdeförökande processen - redan är en funktion av kapitalet.

För det andra: Om kretsloppet G ... G upprepas, så visar det sig att penningformen även i sista stadiet försvinner på samma sätt som i första stadiet. G-W försvinner för att lämna plats åt P. Den ständigt upprepade investeringen av pengar liksom den ständiga återgången till pengar framstår i och för sig som ytliga företeelser i kretsloppet.

För det tredje: När formeln upprepas, får man följande bild av kretsloppet:

Redan innan det andra kretsloppet är avslutat, uppkommer formeln P .... W'-G'. G-W ... P. Alla efterföljande kretslopp kan alltså uttryckas genom formeln P ... W'-G-W ... P, varför G-W som kretsloppets första stadium kan betraktas som en schematisk förberedelse till det produktiva kapitalets ständigt förnyade kretslopp, liksom det i själva verket är fallet, när industrikapital för första gången investeras i form av penningkapital.

Å andra sidan uppkommer formeln W'-G'. G-W ... P ... W' (förkortad W' ... W'), varukapitalets kretslopp, redan innan det produktiva kapitalets andra kretslopp är avslutat. Sålunda innehåller den första formen redan de både andra, och samtidigt försvinner penningformen, i den mån den inte endast är ett värdeuttryck utan ett värdeuttryck i ekvivalentform, i reda pengar.

Om vi slutligen undersöker ett nytillkommet enskilt kapital, som för första gången skall genomgå kretsloppet G-W ... P ... W'-G', så finner vi att G-W är det förberedande stadiet, förelöparen till den första produktionsprocessen, som detta enskilda kapital skall genomlöpa. Denna fas G-W (G-W), inköpet av arbetskraft och produktionsmedel, har ingen självständig uppgift utan äger rum med hänsyn till den efterföljande produktionsprocessen, som utgör kretsloppets verkliga innehåll. Men detta gäller endast det enskilda kapitalets kretslopp och äger inte giltighet för industrikapitalet i samhällelig måttstock. Försåvitt det kapitalistiska produktionssystemet härskar och därmed också de samhällsförhållanden, som den kapitalistiska produktionen skapar, så är penningkapitalets kretslopp den allmängiltiga formen för industrikapitalets kretslopp. Även om det första kretslopp, som ett nytillkommet industrikapital genomlöper, inte omedelbart ger uttryck för den kapitalistiska produktionen så finns dock denna förutsättning i de samhällsförhållanden, vari kretsloppet äger rum, genom att den ständiga produktionsprocessen förutsätter en ständig upprepning av kretsloppet P ... P. Redan Penningkapitalets första stadium G-W ger uttryck för denna förutsättning, eftersom köpet av arbetskraft endast är möjligt, sedan en lönarbetarklass redan har uppkommit. Å andra sidan är G-Pm, inköpet av produktionsmedel, från säljarens ståndpunkt samtidigt en försäljning av varor, W'-G'. De inköpta produktionsmedlen är redan W' eller varukapital, ty produktionsmedlens varuform förutsätter att de är resultatet av kapitalistisk varuproduktion och endast kan uppkomma som resultat av detta slags produktion.

ANDRA KAPITLET

Det produktiva kapitalets kretslopp

Det produktiva kapitalets kretslopp har den allmänna formeln: P ... W'-G'-W ... P. Då kretsloppet både börjar och slutar med produktionsprocessen eller det produktiva kapitalet P, visar formeln att produktionsprocessen, den värdeförökande processen, ständigt förnyas. Industrikapitalet antar periodiskt upprepad produktiv form. Både kretsloppets utgångspunkt och dess avslutning är produktionsprocessen, som frambringar nya varor. Men därmed är kretsloppets förnyelse given genom själva utgångspunkten. Produktionsprocessen framställes alltså som en reproduktionsprocess med avseende på värdeökningen - inte endast produktion av mervärde utan periodisk reproduktion av mervärde.

En del av W', de frambragta produkterna, kan i vissa fall och i vissa industrigrenar på nytt ingå som produktionsmedel i samma produktionsprocess, som frambragte dem. På så sätt blir det onödigt att förvandla värdet till verkliga pengar eller mynttecken, och det får endast självständigt uttryck som räknepengar i bokföringen. Denna del av värdet ingår inte i cirkulationen. Det finns alltså värden i produktionsprocessen, som inte ingår i kretsloppet. Detsamma gäller om den del av W', som kapitalisten förbrukar in natura som en del av merprodukten. Detta har dock mycket liten betydelse för den kapitalistiska produktionen och kan på sin höjd spela en roll i jordbruket.

Två saker är påfallande, när man jämför det produktiva kapitalets kretslopp med penningkapitalets kretslopp.

För det första: I penningkapitalets kretslopp, G ... G' avbrytes varucirkulationen av produktionsprocessen, som inskjutes mellan kretsloppets första och andra avsnitt, och som endast förmedlar förbindelsen mellan det första varuköpet och den avslutande varuförsäljningen. I det produktiva kapitalets kretslopp däremot framträder hela varuomsättningen endast som ett avbrott i produktionsprocessen. Varuomsättningen förmedlar här förbindelsen mellan det produktiva kapital, som sätter igång kretsloppet, och det produktiva kapital, som avslutar det och samtidigt påbörjar ett nytt kretslopp. Den egentliga varuomsättningen tjänar här synbarligen endast till att möjliggöra den periodiska reproduktionen, som genom denna ständiga förnyelse antar karaktären av kontinuerlig reproduktion.

För det andra: Den totala varuomsättningen har motsatt form i de bägge kretsloppen. Bortsett från värdeförändringen är formeln för penningkapitalets kretslopp G-W-G (G-W. W-G), i det produktiva kapitalets kretslopp däremot W-G-W (W-G. G-W) och antar med andra ord den enkla varuomsättningens form.

1. Enkel reproduktion

Vi betraktar alltså närmast processen W'-G'-W, som förlöper mellan termerna P ... P i varucirkulationen.

Utgångspunkten för denna cirkulation är varukapitalet: W' = W + w = P + w. Varukapitalets funktion är att realisera kapitalvärdet P, som existerar i form av W, en beståndsdel av de producerade varorna, och samtidigt realisera mervärdet w, som också föreligger som en beståndsdel av samma varumassa. Denna process undersökte vi i samband med penningkapitalets kretslopp, men där bildade försäljningen av de producerade varorna andra fasen av den avbrutna cirkulationen och hela kretsloppets sista stadium. Här bildar samma försäljning kretsloppets andra fas men varuomsättningens första stadium. Det första kretsloppet slutade med G', och då G' alldeles som det ursprungliga G på nytt kan sätta igång penningkapitalets kretslopp, var det inte i första hand nödvändigt att undersöka, huruvida G och g fortsätter kretsloppet tillsammans eller beskriver olika banor. Detta hade blivit nödvändigt, endast om vi hade följt det första kretsloppet i dess förnyelse. Denna sak måste emellertid bestämmas i det produktiva kapitalets kretslopp, då redan det första kretsloppet påverkas därav, och då W'-G' framträder som första cirkulationsfasen som skall kompletteras med G-W. Formeln betecknar enkel reproduktion eller reproduktion i utvidgad skala, beroende på om g, mervärdet, ingår i det förnyade kretsloppet tillsammans med kapitalvärdet eller inte, och i överensstämmelse därmed ändrar kretsloppet karaktär.

Låt oss alltså närmast undersöka det produktiva kapitalets enkla reproduktion, varvid vi på samma sätt som i första kapitlet utgår ifrån att alla hithörande förhållanden förblir oförändrade och att varorna köpes och säljes till sitt värde. Under dessa förutsättningar ingår hela mervärdet i kapitalistens personliga konsumtion. När varukapitalet W' är förvandlat till pengar, ingår den del av penningsumman, som motsvarar det ursprungliga kapitalvärdet, på nytt i industrikapitalets kretslopp, medan återstoden - som är till pengar omvandlat mervärde - ingår i den allmänna varucirkulationen. Det är en penningcirkulation, som utgår från kapitalisten men försiggår utanför det individuella kapitalets cirkulation.

I vårt tidigare exempel hade vi att göra med ett varukapital, W', om 10.000 pund garn till ett värde av 500 £. Därav utgjorde 422 £ värdet av det produktiva kapitalet och motsvarade penningvärdet av 8.440 pund garn. Denna del av varukapitalet fortsätter kretsloppet, medan mervärdet om 78 £ (= penningvärdet av 1.560 pund garn) utträder ur kretsloppet och ingår i den allmänna varucirkulationen, där det genomlöper sitt eget kretslopp.

Den ovannämnda utvecklingen kan beskrivas med hjälp av följande formel:

	{	W	}	-	-	{	G	}	-	W
W'		+		-	G'		+
		w		-	-		g		-	w

Här representerar g-w ett större eller mindre antal inköp antingen av egentliga varor eller av personliga tjänster åt kapitalisten eller hans familj. Dessa inköp är utspridda och äger rum vid olika tidpunkter. Pengarna existerar därför tidvis i form av ett penningförråd eller en skatt, avsedd för täckande av löpande utgifter, liksom pengarna alltid får formen av skattsamling, när cirkulationen avbrytes. Dessa pengars funktion som cirkulationsmedel, som också inbegriper deras tillfälliga hopsamlande som skatt, ingår inte i kapitalets kretslopp. Pengarna blir inte investerade utan förbrukade.

Liksom vi tidigare har förutsatt, att det satsade kapitalet alltid i sin helhet lämnar ett stadium för att övergå till nästa, förutsätter vi även här, att varuprodukten av P, som omfattar ett kapitalvärde på 422 £ plus ett mervärde på 78 £, helt och hållet lämnar produktionsprocessen och antar varuform. I vårt exempel, där vi har att göra med en ensartad och delbar varuprodukt, existerar mervärdet i form av 1.560 pund garn, vilket utgör c:a 2,5 uns merprodukt för varje pund garn. Om produkten däremot vore t.ex. en maskin till ett värde av 500 £ och med samma värdesammansättning, så skulle visserligen mervärdet fortfarande utgöra en viss bråkdel av maskinens totalvärde, men de 78 £ mervärde skulle vara oskiljbart förenade med maskinen som helhet. Den kan inte sönderdelas i kapitalvärde och mervärde, utan att man samtidigt slår den i stycken och därmed förintar både dess bruksvärde och dess värde. Värdets två beståndsdelar skulle i detta fall endast kunna framställas rent teoretiskt som beståndsdelar av varukroppen, inte som självständiga delar av varan W', som när det gäller en vara som garn, där varje enskilt pund kan skiljas från resten av de 10.000 punden som en självständig varuenhet. I första fallet måste totalvaran, varukapitalet, maskinen, vara såld i sin helhet, för att g skall kunna börja sin särskilda cirkulation. I exemplet med garnet däremot skulle kapitalisten först kunna sälja de 8.440 punden garn, som motsvarar kapitalvärdet, varpå den senare försäljningen av de 1.560 punden garn skulle starta ett fullständigt fristående kretslopp för mervärdet i formen w (1560 pund garn) - g (78 £) = w (konsumtionsartiklar). Men varje viktsenhet av garnet kan lika lätt uppdelas i element, motsvarande kapitalvärdet och mervärdet, som totalprodukten om 10.000 pund garn. Liksom de 10.000 punden garn kan uppdelas i konstant kapital (C) på 7.440 pund garn till ett värde av 372 £, variabelt kapital (v) på 1.000 pund garn till ett värde av 50 £ och mervärde (m) på 1.560 pund garn till ett värde av 78 £ så kan också varje enskilt pund garn uppdelas i konstant kapital på 11,9 uns, värde 8,9 pence, variabelt kapital på 1,6 uns, värde 1,2 pence och mervärde på 2,5 uns, värde 1,9 pence. Kapitalisten kan också förbruka det mervärde, som finns i varje enskilt pund garn, efter hand som de 10.000 punden garn gradvis blir försålda, och samtidigt också gradvis realisera det konstanta kapitalet plus det variabla kapitalet (c + v). Men även i detta fall är förutsättningen, att garnpartiet, 10.000 pund, blir sålt i sin helhet, och att alltså värdet av det konstanta (c) och variabla (v) kapitalet ersättes genom försäljningen av de 8.440 punden garn. (Bok I, kap. VII: 2.)

Hur det än må förhålla sig med detta, så får i varje fall både kapitalvärdet och mervärdet genom W'-G' penningform och kan som följd därav särskiljas som självständiga penningsummor. I bägge fallen är både G och g ingenting annat än former av samma värde, som ursprungligen fanns i W', där det i varans pris endast ägde ett ideellt penninguttryck.

Formeln w-g-w uttrycker en enkel varucirkulation, vars första fas w-g ingår i varukapitalets cirkulation W'-G' och alltså är ett stadium i kapitalets kretslopp, medan det avslutande avsnittet g-w[XX*] faller utanför detta kretslopp som en självständig rörelse inom den allmänna varucirkulationen. Cirkulationen av W och w, kapitalvärde och mervärde, uppdelas, sedan W' förvandlats till G'. Därav följer:

För det första: När varukapitalet realiseras genom rörelsen W'-G' = W' - (G + g), antar kapitalvärdet och mervärdet, som hittills har burits av samma varumassa, en sådan form, att de kan skiljas från varandra, eftersom de nu föreligger som självständiga penningsummor.

För det andra: Om kapitalvärdet och mervärdet verkligen blir åtskilda, genom att mervärdet användes för att täcka kapitalistens personliga utgifter, medan kapitalvärdet fortsätter sitt kretslopp, så kan den första processen W'-G' i samband med de efterföljande avsnitten G-W och g-w framställas som två olika kretslopp: W-G-W och w-g-w, vilka bägge på grund av sin form hör hemma i den allmänna varucirkulationen.

För övrigt blir i praktiken värdets enskilda delar isolerade i ideell form, även när det gäller sådana varor som bildar ett sammanhängande helt och inte låter sig delas. I byggnadsverksamheten i London, som till den övervägande delen bedrives på kredit, är det t.ex. vanligt, att byggmästaren uppbär förskott, efter hand som byggnadsarbetet fortskrider och uppnår bestämda stadier. Inget av dessa stadier är ett färdigt hus utan endast en verkligen existerande beståndsdel av ett blivande hus, alltså trots sin realitet endast en ideell bråkdel av hela huset, men dock tillräckligt verkligt för att tjäna som säkerhet för de utbetalda förskotten. (Vidare härom i kap. XII).

För det tredje: Om kapitalvärde och mervärde endast delvis blir åtskilda, genom att endast en del av mervärdet användes för kapitalistens personliga förbrukning, eller om t.o.m. hela mervärdet ackumuleras, så undergår kapitalet en förändring inom själva kretsloppet och innan detta avslutats. I vårt exempel var värdet av det produktiva kapitalet likamed 422 £. Om nu kretsloppet fortsätter i nästa stadium G-W, t.ex. som 480 £ eller 500 £, så genomlöper kapitalet kretsloppets senare stadier som ett värde, som är 58 £ eller 78 £ större, än begynnelsevärdet var. Denna förändring kan samtidigt vara kombinerad med en förändring i det produktiva kapitalets värdesammansättning.

W'-G', som i penningkapitalets kretslopp är varuomsättningens andra stadium och kretsloppets avslutande stadium, är i det produktiva kapitalets kretslopp varuomsättningens första stadium och kretsloppets andra stadium. Inom varuomsättningen måste emellertid varje försäljning efterföljas av ett motsvarande inköp, och W'-G' måste därför kompletteras genom G'-W'. Men W'-G' har inte endast den värdeökande processen P bakom sig som kretsloppets första stadium, utan genom varuförsäljningen förvandlas produktionsprocessens resultat, varuprodukten W', till pengar. Både kapitalets värdeökning och försäljningen av den varuprodukt, som var bärare av det ökade kapitalvärdet, är alltså avslutade med W'-G'.

Vi har här alltså förutsatt enkel reproduktion, d.v.s. att mervärdet (g-w) helt åtskiljes från kapitalvärdet (G-W). Då bägge kretsloppen, både w-g-w och W-G-W, till följd av sin form tillhör den allmänna varucirkulationen (och därför inte heller visar någon värdedifferens mellan yttertermerna), så ligger det nära till hands att i likhet med vulgärekonomin uppfatta den kapitalistiska produktionsprocessen som rätt och slätt produktion av varor, bruksvärden, avsedda för konsumtion av ett eller annat slag, som kapitalisten producerar för att byta mot bruksvärden av annat slag. Så framställes saken falskeligen av vulgärekonomin.

W är redan till följd av sitt ursprung kapital i varuform, men processens ändamål, kapitalökning eller berikande, är inte alls något hinder för att kapitalistens privata konsumtion ökar i takt med kapitalets och mervärdets tillväxt. Hela processen förutsätter i stället, att detta sker.

I den mån mervärdet konsumeras av kapitalisten, tjänar i själva verket merprodukten w eller motsvarande del av varuprodukten W' endast till att förvandlas till pengar genom varornas försäljning, så att pengarna senare kan användas för inköp av en rad varor, som ingår i kapitalistens privata konsumtion. Men i detta sammanhang skall man inte bortse från den biomständigheten, att w är ett varuvärde, som inte har kostat kapitalisten något, ett materialiserat merarbete, som ursprungligen uppträder på scenen som en beståndsdel av varukapitalet W'. Merprodukten w är alltså redan från sin tillblivelse knuten till det kretslopp, som kapitalvärdet fullföljer, och om detta kretslopp råkar i stockning eller störes på ett eller annat sätt, så blir resultatet, inte endast att konsumtionen av w minskar eller helt upphör, utan också att samtidigt avsättningen minskar för det varuslag, som utgör ersättning för w. Detsamma blir följden, om de producerade varorna visar sig vara helt eller delvis osäljbara.

Vi har sett, att w-g-w, i sin egenskap av den cirkulation, som förmedlar kapitalistens personliga konsumtion, ingår i kapitalets kretslopp endast för första avsnittets vidkommande, d.v.s. så länge w är en värdebeståndsdel av W'. Cirkulationens andra avsnitt, varuköpet g-w, försiggår oberoende av kapitalets kretslopp. Denna varuomsättning utgår emellertid från kapitalets kretslopp, och de bägge hänger ihop, liksom kapitalets existens förutsätter, kapitalistens existens, och den senares existens förutsätter att han konsumerar mervärde.

Inom den allmänna varucirkulationen fungerar W, t.ex. garn, endast som vara. Men som ett led i kapitalets kretslopp fungerar det som varukapital, en form som kapitalvärdet omväxlande antar och lägger av. När garnet försålts till köpmannen, har det lämnat det speciella kapitals kretslopp, vars produkt det är, men det befinner sig likväl inom den allmänna cirkulationen som en vara. Garnet fortsätter att cirkulera, trots att det inte längre ingår som ett led i spinnerikapitalets självständiga kretslopp. Det kan därför inträffa, att de producerade varorna lämnar cirkulationen och når fram till konsumenterna en lång tid efter försäljningen och långt efter att varorna upphört att fungera som producentens varukapital. Garnet måste då än en gång genomgå samma formförändring inom den allmänna varucirkulationen, som det redan har genomgått inom spinnerikapitalets kretslopp.

Det ändrar ingenting i saken, om garnet åter ingår i ett annat industrikapitals kretslopp. Den allmänna varuomsättningen omfattar i lika hög grad de hopflätade kretslopp, som det samhälleliga totalkapitalets olika delar genomlöper, som omsättningen av de varor, som inte på nytt skall ingå i processen som produktionsmedel utan är avsedda för individuell konsumtion.

Förhållandet mellan kapitalets kretslopp, betraktat som en del av den allmänna omsättningen och som ett led i ett enskilt kapitals självständiga kretslopp, visar sig också, när man betraktar cirkulationen av G' = G + g. G fortsätter kretsloppet som penningkapital, g ingår i den allmänna varuomsättningen (g-w) som kapitalistens privata utgifter och lämnar kapitalets kretslopp. Endast den del av g, som fungerar som förökat penningkapital, ingår i det senare kretsloppet. I w-g-w fungerar penningen endast som mynt, och ändamålet med denna cirkulation är kapitalistens individuella konsumtion. Det är karakteristiskt för vulgärekonomins intellektuella efterblivenhet, att den påstår, att denna cirkulation, som inte ingår i kapitalets kretslopp - omsättningen av den del av värdeproduktionen, som betalar kapitalistens personliga utgifter - skulle vara kapitalets karakteristiska kretslopp.

I den andra fasen, G-W, föreligger kapitalvärdet G = P (det produktiva kapitalets värde, som här öppnar industrikapitalets kretslopp) på nytt, nu skilt från mervärdet, alltså samma värdestorlek som i första stadiet av penningkapitalets kretslopp G-W. Trots att detta stadium har olika placering i de bägge kretsloppen, har penningkapitalet, vartill det produktiva kapitalet nu förvandlats, samma funktion: uppdelning i Pm och A, produktionsmedel och arbetskraft.

Genom försäljningen av varukapitalet, W'-G', har alltså både mervärdet och det ursprungliga kapitalvärdet förvandlats till pengar. Kapitalvärdet har genom löpt fasen W-G och inträder nu i den kompletterande fasen G-W; dess totalcirkulation är alltså W-G-W.

För det första: Penningkapitalet G uppträdde i form I (kretsloppet G ... G') såsom den ursprungliga formen, den form vari kapitalvärdet investerades. I det produktiva kapitalets kretslopp däremot framträder penningkapitalet som en del av den penningsumma, som har uppstått genom varukapitalets försäljning, alltså som ett resultat av försäljningen av den varuprodukt, vartill det produktiva kapitalet förvandlats under produktionsprocessen. Penningkapitalet existerar här från början varken som kapitalvärdets ursprungliga eller som dess slutliga form, då förutsättningen för fasen G-W, inköp av produktionsmedel och arbetskraft, är att kapitalvärdet lägger av den penningform, som det antog i det föregående stadiet, W-G, försäljningen av de producerade varorna. Här förmedlas därför inte heller G-A, inköpet av arbetskraft, genom en förskottering av pengar i kretsloppet. De pengar, som används för att betala arbetskraften, är ingenting annat än 1.000 pund garn till ett värde av 50 £ i penningform, och detta garn är en del av det varuvärde, som arbetskraften redan har frambragt. De pengar, som utbetalas till arbetaren, är endast penningformen av en del av det värde, som han själv redan har frambragt som varuvärde. Och redan av denna orsak är fasen G-W, i den mån den omfattar G-A, inköpet av arbetskraft, inte alls något byte av varor i penningform mot varor i bruksform, utan innefattar andra faktorer, som i och för sig är oberoende av den allmänna varucirkulationen.

G' framkommer genom försäljningen av W, som själv är en produkt av den föregående produktionsprocessen. Hela penningsumman G' framträder därför som ett penninguttryck för det föregående arbetet. I vårt exempel: 10.000 pund garn till ett värde av 500 £, en produkt av spinnprocessen; därav 7.440 pund garn = det satsade konstanta kapitalet (c) = 372 £; 1.000 pund garn = det satsade variabla kapitalet (v) = 50 £; och 1.560 pund garn = mervärdet (m) = 78 £. Om under i övrigt oförändrade förhållanden endast den del av G', som motsvarar det ursprungliga kapitalet - i vårt exempel 422 £ - på nytt investeras i produktionsprocessen, så får arbetarna genom G-A nästa vecka endast en del av värdet av de 10.000 pund garn, som de själva producerar denna vecka.

De pengar, som inflyter genom försäljning av producerade varor, är alltid uttryck för förgånget arbete. För så vitt den kompletterande processen G-W omedelbart fullföljes på varumarknaden, om alltså G utbytes mot på marknaden befintliga varor, så är processen åter en förvandling av förgånget arbete från en form (pengar) till en annan form (varor). Men W-G, försäljningen av den producerade varan, och G-W, varuinköpet, sker i allmänhet inte samtidigt. Detta kan dock undantagsvis inträffa, när t.ex. två industrikapitalister ömsesidigt och samtidigt köper varandras varor, då endast prisskillnaden betalas kontant. Tidsskillnaden mellan genomförandet av W-G och G-W kan vara längre eller kortare. Ehuru G som resultat av processen W-G föreställer förgånget arbete, kan G för processen G-W föreställa den förvandlade formen av varor, som ännu inte alls finns på marknaden utan först senare skall komma dit, eftersom G-W inte behöver äga rum, förrän W blivit nyproducerad. I omsättningen G-W t.ex. (inköp av produktionsmedel) kan man köpa kol, som ännu inte har brutits i gruvan. Likaså kan pengarna representera varor, som produceras samtidigt med de varor, vilkas penninguttryck de är.

Försåvitt mervärdet g inte i sin helhet konsumeras av kapitalisten utan ackumuleras, kan pengarna representera bomull, som skördas först nästa år. På samma sätt förhåller det sig med kapitalistens privata utgifter, g-w, och med arbetslönen, A = 50 £. Detta belopp är inte endast arbetarnas förgångna arbete i penningform utan samtidigt också anvisning på arbete, som utföres just nu eller som skall utföras framdeles. Arbetaren använder kanske pengarna till att köpa en rock, som inte tillverkas förrän nästa vecka. Förfaringssättet tillämpas i all synnerhet beträffande ett mycket stort antal livsmedel, som måste konsumeras nästan omedelbart efter det de producerats, emedan de i annat fall skulle fördärvas. I de pengar, vari arbetaren får sin lön utbetald, erhåller han alltså sitt eget eller andras framtida arbete i förvandlad form. Med en del av hans förgångna arbete ger kapitalisten honom anvisning på hans eget framtida arbete. Det arbete, som han redan har utfört, betalas med hans eget just nu eller framdeles utförda arbete, som ännu inte utgör någon del av de redan befintliga förråden. Här försvinner helt och hållet föreställningen om förrådsbildande. För det andra: I cirkulationen W-G-W byter samma pengar plats två gånger. Kapitalisten tar först emot dem i egenskap av säljare och ger sedan ut dem som köpare. Förvandlingen av varorna till pengar tjänar endast till att förvandla pengarna till varor. Kapitalets penningform, dess tillvaro som penningkapital, är därför endast ett tillfälligt stadium i detta kretslopp. Om cirkulationen fortsätter, antar penningkapitalet verklig penningform och fungerar som cirkulationsmedel, endast när det användes som köpmedel. Däremot uppträder penningkapitalet som egentligt betalningsmedel utan att anta verklig penningform, när kapitalisterna ömsesidigt köper av varandra och endast utjämnar saldot med kontanter. För det tredje: Vare sig penningkapitalet gör tjänst som köpmedel eller betalningsmedel, har det i verkligheten endast till uppgift att utbyta de producerade varorna W mot arbetskraft och produktionsmedel, A och Pm. I vårt exempel skall det garn, vartill det produktiva kapitalet är förvandlat, återförvandlas till samma produktionselement, som ursprungligen frambragte garnet, bortsett från att en del av mervärdet konsumeras av kapitalisten personligen. Kapitalvärdet återbildas alltså från varuformen till samma produktionselement, som frambragte det. Penningkapitalet förmedlar alltså till sist endast återbildningen av varukapitalet till produktivt kapital.

Om kretsloppet skall försiggå normalt, måste W' försäljas till sitt värde och i sin helhet. Vidare innebär W-G-W inte endast, att en vara ersättes av en annan, utan även att ersättningen sker i samma värdeförhållande. Vi utgår ifrån att så sker också i detta fall. Men i det verkliga livet varierar ständigt produktionsmedlens värden. Just i den kapitalistiska produktionen växlar värdeförhållandena oupphörligt på grund av de ständiga förändringar i arbetets produktivitet, som i så hög grad karakteriserar det kapitalistiska produktionssystemet. Här berör vi endast i förbigående de växlingar i produktionsfaktorernas värde, som vi senare skall behandla mera ingående. Produktionselementens förvandling till varuprodukt, P ... W', försiggår i produktionsprocessen, återförvandlingen, W' ... P, i cirkulationsprocessen. De producerade varornas förvandling till pengar sker genom en enkel formförändring men är samtidigt ett led i reproduktionsprocessen som helhet. Processen W-G-W som kapitalets cirkulationsform innebär en funktionellt bestämd ämnesomsättning. Formeln W-G-W förutsätter också, att värdet av W är likamed värdet av de reproduktionselement, som ingick i W', och att dessa två bevarar sitt ursprungliga ömsesidiga värdeförhållande. Förutsättningen är alltså inte endast, att varorna köpes och säljes till sitt värde, utan också att de inte genomgår någon värdeförändring under kretsloppet, ty i så fall kan inte processen förlöpa normalt.

I formeln G ... G' är G kapitalvärdets ursprungliga form, som kapitalet ständigt lägger bort och ständigt på nytt ikläder sig. Men i P ... W'-G'- W ... P är G endast en värdeform, som kapitalet antar under själva kretsloppet och som åter lägges bort, innan kretsloppet avslutas. Penningformen framträder här endast tillfälligtvis som en självständig värdeform. När kapitalet befinner sig i penningform, visar det samma benägenhet att lägga bort penningformen och anta formen av produktivt kapital som att ikläda sig penningform, när det befinner sig i varuform. Så länge kapitalet ligger orörligt som pengar, fungerar det inte som kapital och ökar inte sitt värde utan ligger ofruktbart. I formen G verkar det som kapitalets cirkulationsmedel.[XXI*] Den skenbara självständighet, som kapitalvärdets penningform antar i den första formen av kretsloppet (penningkapitalets), försvinner i denna andra form (det produktiva kapitalets kretslopp), som följaktligen står i viss motsats till den första formen och reducerar den till en form bland flera andra.

Om den andra formförändringen, G-W, stöter på hinder (om det t.ex. råder brist på produktionsmedel), så avbrytes kretsloppet, reproduktionsprocessens ström, i lika hög grad som om kapitalet är fastlåst i form av varukapital. Men det är dock en viss skillnad: kapitalet bevaras längre i penningform än i den förgängliga varuformen. Det upphör inte att vara pengar, när det inte fungerar som penningkapital. Men dess existens som vara och överhuvud bruksvärde upphör, om det kvarhålles för länge i sin funktion som varukapital. I penningform har det dessutom möjlighet att anta en annan form av produktivt kapital än den ursprungliga, medan det i varuform, W', inte kommer ur fläcken.

I processen W'-G'-W är det formellt endast W' som inte omedelbart utgår ur varucirkulationen utan också hänvisar till produktionsprocessen. Men om kretsloppet skall upprepas, är det en nödvändig förutsättning, att också varan W, mot vilken W' bytes, ständigt reproduceras. Denna reproduktion sker emellertid utanför det individuella kretslopp, som omfattar reproduktionen av W'.

I den första formen, penningkapitalets kretslopp, förbereder G-W endast penningkapitalets första förvandling till produktivt kapital. I form II däremot, det produktiva kapitalets kretslopp, representerar samma avsnitt återförvandlingen av varukapital till produktivt kapital, alltså, försåvitt investeringen av industrikapital förblir oförändrad, återförvandling av varukapital till samma produktionselement, som ursprungligen frambragte det. Detta avsnitt framträder alltså även här liksom i penningkapitalets kretslopp som en förberedelse till produktionsprocessen, men samtidigt som ett återvändande till och en förnyelse av densamma, därför också som en förelöpare till reproduktionsprocessen, som innebär en ständig upprepning av den värdeökande processen.

Märk väl, att G-A, inköpet av arbetskraft, inte är ett enkelt varubyte utan inköp av en vara, som skall tjäna till produktion av mervärde, liksom G-Pm, inköp av produktionsmedel, inte är något annat än en oumbärlig materiell förutsättning för genomförandet av detta ändamål.

När processen G-W är fullbordad, har G återförvandlats till produktivt kapital och börjar kretsloppet på nytt. Den utförliga formeln för kretsloppet P ... W'-G'-W ... P är alltså:

{

W

}

-

{

G

}

-

W

...

P

P

...

W'

+

+

w

-

g

-

w

Penningkapitalets förvandling till produktivt kapital är inköp av varor för produktion av varor. Endast i den mån dessa varor förbrukas produktivt, ingår de i kapitalets eget kretslopp. Förutsättningen är, att mervärde frambringas med hjälp av de varor, som konsumeras, och detta är något helt annat än produktion, t.o.m. än varuproduktion, som har producenternas existens till huvudsyfte. Det varubyte, vars grundval är produktion av mervärde, är något helt annat än produktbyte i och för sig med tillhjälp av pengar. De politiska ekonomerna uppfattar emellertid dessa förhållanden som identiska och använder detta som bevis för att överproduktion är omöjlig.

Utom den produktiva konsumtionen av G, som förvandlas till A och Pm, innehåller kretsloppet det första ledet av G-A, inköp av arbetskraft, vilket från arbetarens synpunkt är = A-G = W-G, försäljning av arbetskraft, det första ledet i hans varas förvandling. Arbetslönens kretslopp, A-G-W, omfattar arbetarens personliga konsumtion, men endast det första ledet ingår i kapitalets kretslopp. Det andra ledet, varuköpet, äger rum utanför detta individuella kapitals kretslopp, trots att det utgår därifrån. Men eftersom det är nödvändigt för kapitalistklassen, att arbetarklassen ständigt existerar, är också det varuköp, som förmedlar arbetarnas konsumtion, nödvändigt.

Fasen W'-G' förutsätter både för kapitalvärdets kretslopp och för kapitalistens konsumtion av mervärdet endast, att W' förvandlas till pengar, att varorna blir sålda. Dessa varor köpes naturligtvis endast, emedan de har ett bruksvärde, alltså är användbara för konsumtion av ett eller annat slag, produktivt eller individuellt. Men om W' blir kvar i varucirkulationen i stället för att genast gå ut till konsumenterna, till och med alltså om garnet tillfälligt stannar hos den köpman, som har köpt det, så påverkar detta inte alls fortsättningen av det individuella kapitalets kretslopp, som har producerat garnet och sålt det till köpmannen. Hela processen fortsätter att gå sin gilla gång och därmed även kapitalistens och arbetarens individuella konsumtion. En sak, som är viktig att ha i minnet, när man studerar kriserna.

Så snart W' har sålts, förvandlats till pengar, kan det nämligen återförvandlas till arbetsprocessens och därmed också reproduktionsprocessens reala faktorer. Om därför W' har köpts av den slutlige konsumenten eller av köpmannen-återförsäljaren, spelar härvidlag ingen roll. Storleken av den varumängd, som den kapitalistiska produktionsprocessen frambringar, bestämmes av produktionens eget omfång och av dess eget utvecklingsbehov, däremot inte av en förutbestämd grad av tillgång och efterfrågan eller av behov som skall tillgodoses. Storindustrins eller massproduktionens direkta avnämare kan endast utgöras av andra industrikapitalister eller storköpmän. Inom vissa gränser kan reproduktionsprocessen fortsätta i oförändrad eller t.o.m. utvidgad skala, trots att de varor, som frambringas, i verkligheten inte ingår vare sig i den individuella eller den produktiva konsumtionen. Varornas konsumtion utgör inte något led i det kapitals kretslopp, som frambringat dem. Så snart t.ex. garnet är sålt, kan det kapitalvärde, som garnet representerar, återigen påbörja sitt kretslopp, oavsett vad som till att börja med har skett med det försålda garnet. Så länge produkterna blir sålda, går allt sin gilla gång, sett från kapitalistens ståndpunkt. Hans kapitalvärdes kretslopp avbrytes inte. Om produktionsprocessen utvidgas, vilket medför att den produktiva förbrukningen av produktionsmedel också ökar, så kan reproduktionen av kapitalet åtföljas av ökad individuell förbrukning och alltså även ökad efterfrågan från arbetarnas sida, då denna konsumtion och denna efterfrågan inledes och förmedlas genom den produktiva konsumtionen. Under sådana omständigheter kan produktionen av mervärde växa och därmed också kapitalistens individuella konsumtion öka, och hela reproduktionsprocessen kan befinna sig i det mest blomstrande tillstånd, medan varorna endast skenbart har ingått i konsumtionen och i verkligheten ligger osålda i återförsäljarens lager och alltså alltjämt befinner sig på varumarknaden. Nu följer den ena varuströmmen efter den andra, och det visar sig till sist, att det tidigare flödet endast skenbart har uppslukats av konsumtionen. Varukapitalens inbördes konkurrens på marknaden skärpes, och de som kommer efter tvingas att sälja under priset, endast för att överhuvud få en chans att sälja. Betalningsterminerna börjar förfalla, långt innan de tidigare varuströmmarna ännu har hunnit förvandlas till pengar. Ägarna blir insolventa och måste sälja till vilket pris som helst för att få in kontanter. Dylika försäljningar har absolut ingenting att göra med efterfrågans verkliga nivå. De bestämmes inte av efterfrågan på varor utan av efterfrågan på betalningsmedel, av den absoluta nödvändigheten att förvandla varor till pengar. Så bryter krisen ut. Den visar sig inte genast i minskad efterfrågan på individuella konsumtionsvaror, men däremot i minskad efterfrågan på produktionsmedel, d.v.s. reproduktionsprocessen avtar.

Det kan inträffa, att Pm och A, de produktionsmedel och den arbetskraft, som inköpes, när G fullbordar sin funktion som penningkapital och förvandlas till produktivt kapital, inte köpes och betalas på en gång utan i olika omgångar. Vid dylika tillfällen representerar G-W en rad på varandra följande köp och betalningar, på så sätt att G genomlöper stadiet G-W, medan en annan del blir kvar i penningform för att först senare, vid tidpunkter som produktionsprocessens egna behov avgör, i sin tur genomlöpa detta stadium. Dessa pengar är endast tillfälligt tagna ur cirkulationen för att i ett bestämt ögonblick senare träde i aktion och utöva sin funktion. Denna upplagring av pengar är under dessa omständigheter ett resultat av kapitalets eget kretslopp och samtidigt en funktion, som kretsloppet självt nödvändiggör. Pengarnas tillvaro som köp- och betalningsfond, den avbrutna penningcirkulationen, blir då ett tillstånd, vari penningen utför en av sina funktioner som penningkapital. Det handlar här om penningkapital, därför att de pengar, som i detta fall ligger oanvända, själva utgör en del av penningkapitalet G (nämligen G' minus g = G), d.v.s. värdet av det produktiva kapital, varifrån kretsloppet utgår. Å andra sidan befinner sig alla ur cirkulationen uttagna pengar i skattform. Pengarnas skattform blir här alltså en funktion av penningkapitalet, alldeles som penningformen i varuköpet G-W, där pengarna tjänstgör som köpmedel eller betalningsmedel, är en funktion av penningkapitalet. Orsaken är i bägge fallen, att det är kapitalvärdet som har antagit penningform, och värdets penningform är här ett tillstånd som framtvingas av sammanhanget i industrikapitalets kretslopp och bildar ett av dess stadier. Men samtidigt visar det sig på nytt, att penningkapitalet inte kan utföra annat än penningfunktioner inom industrikapitalets kretslopp, och att dessa penningfunktioner blir kapitalfunktioner endast genom sitt sammanhang med kretsloppets övriga stadier.

Framställningen av G' som ett kapitalförhållande mellan G och g har inte direkt sin grund i penningkapitalets funktion utan beror på att G' är penningformen av varukapitalet W', som å sin sida, betraktat som ett kapitalförhållande, ger uttryck för den föregående ökningen av kapitalvärdet.

Om cirkulationen stöter på hinder, så att G på grund av yttre omständigheter, marknadsförhållanden eller andra faktorer, blir urståndsatt att köpa produktionsmedel och arbetskraft och därför under kortare eller längre tid blir liggande obrukat som pengar, så har pengarna antagit skattform. Samma sak händer också i den enkla varucirkulationen, så snart övergången från W-G till G-W avbrytes genom yttre förhållanden. Det rör sig här om ofrivillig skattbildning. I vårt fall har penningen formen av penningkapital, som ligger ofruktbart. Denna fråga går vi dock för tillfället inte vidare in på.

Men i bägge fallen framträder penningkapitalets kvarblivande i sitt penningtillstånd som resultatet av att en rörelse avbrutits, vare sig avbrottet är ändamålsenligt eller ändamålsvidrigt, frivilligt eller ofrivilligt, i överensstämmelse med penningkapitalets funktioner eller i strid med desamma.

2. Ackumulation och reproduktion i utvidgad skala

Då de proportioner i vilka produktionsprocessen kan utvidgas inte är godtyckliga utan är beroende av den rådande produktionstekniken, kan det ofta inträffa, att det mervärde som frambringas genom ett enkelt kretslopp eller under en begränsad tid, inte är tillräckligt för att anskaffa de nya produktionsmedel, som blir nödvändiga vid en utvidgning. Om mervärdet under sådana omständigheter skall kunna fungera som kapital och ingå i kapitalvärdets kretslopp, måste det hopsamlas under en längre tidsrymd. Mervärdet stelnar då till skatt och bildar i denna form ett latent penningkapital - latent, emedan det inte kan fungera som kapital, så länge det är bundet i penningform.[9a*] Här framträder skattbildningen som ett led i den kapitalistiska ackumulationen men är samtidigt väsensskild från den. Det latenta penningkapital, som hopsamlas, utvidgar nämligen inte reproduktionsprocessen utan bildas, endast emedan den kapitalistiske producenten inte är i stånd att omedelbart utvidga produktionens omfattning.

Om merprodukten säljes till en guld- eller silverproducent, som i gengäld placerar nytt guld eller silver i cirkulationen, eller - vilket kommer på ett ut - om merprodukten hamnar hos en köpman, som för en del därav importerar guld eller silver från utlandet, så bildar det latenta penningkapitalet ett tillskott till den nationella guld- eller silverskatten. I alla andra fall blir följden endast en annan fördelning av den nationella guld- och silverskatten, som när spinneriägaren i vårt exempel lägger undan de 78 £ mervärde som skatt, medan pengarna tidigare gjorde tjänst som cirkulationsmedel.

Om pengarna i vår kapitalists transaktioner förvandlas till betalningsmedel, på så sätt att köparen erlägger betalningen efter kortare eller längre tid, så förvandlas den merprodukt, som skall kapitaliseras, inte till pengar utan till tillgodohavanden, äganderättsanspråk på pengar, som köparen kanske endast har utsikt att komma i besittning av längre fram. Dessa fordringar ingår lika litet i kretsloppets reproduktionsprocess som pengar, vilka investerats i räntebärande papper, ehuru samma pengar kan ingå i andra enskilda industrikapitals kretslopp.

Hela den kapitalistiska produktionens karaktär bestämmes av att förökning av det investerade kapitalvärdet är produktionens ändamål, alltså i första hand produktion av ett maximum av mervärde, men i andra hand (se bok I, kap. 22) produktion av kapital, alltså mervärdets förvandling till kapital. Ackumulation eller produktion i ständigt utvidgad skala är en allmänt verkande tendens inom den kapitalistiska produktionsordningen och fungerar som ett medel till ständigt växande produktion av mervärde, därmed också som ett medel till kapitalistens berikande och som hans personliga syfte. Under den kapitalistiska produktionsordningens fortgående utveckling blir ackumulationen till slut en nödvändighet för den enskilde kapitalisten. Den ständiga förstoringen av hans kapital blir en betingelse för att bevara det. Dessa problem är emellertid redan behandlade i Första boken, och vi skall därför inte gå närmare in på dem här.

Vi undersökte först den enkla reproduktionen, varvid vi förutsatte, att hela mervärdet användes av kapitalisten för hans privata konsumtion. I verkligheten måste under normala förhållanden alltid en del av mervärdet gå till täckande av kapitalistens privata utgifter och en annan del kapitaliseras, och i detta sammanhang är det helt likgiltigt, om det mervärde som produceras under bestämda perioder den ena gången förtäres helt, den andra gången helt kapitaliseras. I ett genomsnitt för en längre tidsperiod äger bägge delarna rum, och den allmänna formeln kan endast framställa genomsnittet. För att inte komplicera formeln är det emellertid mest ändamålsenligt att utgå ifrån att hela mervärdet ackumuleras. Formeln P ... W'-G'-W' ... P' uttrycker, att det produktiva kapitalet reproduceras i större skala och med större värde och som utökat produktivt kapital påbörjar sitt andra kretslopp eller - vilket är samma sak - förnyar sitt första kretslopp. När detta andra kretslopp börjar, har vi åter P som utgångspunkt, endast med den skillnaden att detta P är ett större produktivt kapital än det förra P var. På motsvarande sätt fungerar också det värdeförökade penningkapitalet som investerat kapital i penningkapitalets kretslopp. Om mervärdet kapitaliseras, alltså om penningsumman G', som avslutar det ena kretsloppet, i sin helhet öppnar nästa kretslopp, börjar detta nya kretslopp på nytt med G, som visserligen är ett större penningkapital än det som öppnade det förra kretsloppet, men kvalitativt av samma slag. Ty såväl alla de förhållanden, som är förbundna med dess tillväxt, som motsättningen mellan mervärde och kapitalvärde försvinner, så fort penningkapitalet öppnar ett nytt kretslopp. På precis samma sätt försvinner motsättningen mellan kapitalvärde och mervärde, så snart det produktiva kapitalet (P') öppnar ett nytt kretslopp.

Om vi jämför det produktiva kapitalets kretslopp med penningkapitalets, alltså P ... P' med G ... G', så finner vi att de bägge formlerna inte alls har samma betydelse. G ... G', betraktat som ett enstaka kretslopp, uttrycker endast, att G, penningkapitalet (eller industrikapitalet cirkulerande som penningkapitalet), är penningalstrande pengar, värdealstrande värde, skapar mervärde. I det produktiva kapitalets kretslopp däremot (P ... P') är den värdeförökande processen fullbordad, redan då första stadiet, produktionsprocessen, är genomfört; och sedan andra stadiet, W'-G', avslutats, föreligger redan kapitalvärde och mervärde som realiserat penningkapital, som G', vilket framträdde som det första kretsloppets sista fas.

Den utförliga formeln för det produktiva kapitalets kretslopp

{

W

}

-

{

G

}

-

W

...

P

P

...

W'

+

+

w

-

g

-

w

framställer produktionen av mervärde genom w-g-w, vars andra stadium faller utanför kapitalets kretslopp och betecknar kapitalistens individuella konsumtion av mervärde. Kapitalvärdets kretslopp framställes här som P ... W'-G' ... P. Formeln uppvisar ingen olikhet i värde mellan kretsloppets ändpunkter men ger ändå, på samma sätt som penningkapitalets kretslopp, uttryck för värdeökningen, produktionen av mervärde. Skillnaden är endast den, att försäljningen av de producerade varorna, W'-G', är varucirkulationens första fas i det produktiva kapitalets kretslopp men dess andra fas i penningkapitalets kretslopp.

I formeln P ... P' uttrycker P' inte produktionen av mervärde, utan i stället, att det redan producerade mervärdet är kapitaliserat, och att kapital alltså har ackumulerats. P' betecknar alltså i motsats till P, att det produktiva kapitalet består av det ursprungliga kapitalvärdet med tillägg av ett mervärde, som har ackumulerats under själva kretsloppet.

I alla tre kretsloppen - G ... G', P ... P och W' ... W' - uttrycker G' (som beteckning för den penningsumma som avslutar penningkapitalets kretslopp) och W' (som beteckning för det värdeförökade kapitalet i varuform) bägge det redan värdeförökade kapitalet i penningform eller varuform, och därmed kapitalvärdet som G + g eller som W + w, som ett förhållande mellan kapitalvärdet och det mervärde som det har frambragt. De bägge termerna uttrycker samma resultat i de olika former som kapitalvärdet antar under cirkulationen. Men den värdeökning som har skett är inte frambragt av vare sig varukapitalet eller penningkapitalet, varken av W' eller G'. Penningkapital och varukapital är bägge endast industrikapitalets särskilda former för dess särskilda funktioner. Penningkapital kan endast utföra penningfunktioner, varukapital endast varufunktioner, och skillnaden mellan dem är ingenting annat än skillnaden mellan pengar och varor. På liknande sätt kan industrikapitalet, när det skall fungera som produktivt kapital, endast bestå av samma beståndsdelar som varje annan produktiv arbetsprocess: å ena sidan de materiella arbetsbetingelserna, produktionsmedlen, å andra sidan produktiv, ändamålsenligt verksam arbetskraft.

Alldeles som industrikapitalets sammansättning inom produktionsprocessen bestämmes av de betingelser, som är nödvändiga för all produktion - vare sig den drives på kapitalistisk grundval eller inte - så kan det inom cirkulationen endast existera som varor eller som pengar, de former som motsvarar varucirkulationens krav. Summan av produktionselementen är emellertid på förhand presenterad som produktivt kapital och produktionsprocessen som kapitalets produktionsprocess, genom att arbetskraften är främmande arbetskraft, som kapitalisten har köpt på arbetsmarknaden, och produktionsmedlen varor, som han har köpt på varumarknaden. Under dessa förhållanden blir produktionsprocessen själv en funktion av industrikapitalet, och då de pengar och varor, som dras in i industrikapitalets kretslopp, antingen inleder produktionsprocessen eller har sitt ursprung i den, så blir dessa omsättningsformer också industrikapitalets omsättningsformer. Endast emedan pengar och varor bildar stadier i industrikapitalets kretslopp och utför dess funktioner, fungerar de här som penningkapital och varukapital. Det är därför lika felaktigt att härleda de speciella egenskaper och funktioner, som karakteriserar varorna som varor och pengarna som pengar, ur deras karaktär av kapital, som att omvänt härleda det produktiva kapitalets egenskaper ur produktionsmedlens materiella beskaffenhet.

Om G' definieras som G + g och W' som W + w, så uttryckes i bägge fallen ingenting annat än förhållandet mellan kapitalvärdet och det mervärde som det har frambragt, i ena fallet i penningform, i andra fallet i varuform, vilket ingenting ändrar i sak. Detta förhållande har därför inte sitt ursprung i egenskaper eller funktioner, som tillkommer vare sig pengarna som pengar eller varorna som varor. I bägge fallen är den för kapitalet karakteristiska egenskapen att vara värdealstrande värde endast uttryckt som ett redan föreliggande resultat. W' är alltid ett resultat av produktionsprocessen, av P:s funktion, och G' är i industrikapitalets kretslopp inget annat än W' i förvandlad form. Så snart därför det realiserade penningkapitalet åter inträder i sin speciella funktion som penningkapital, upphör det att ge uttryck för det kapitalförhållande, som ligger i formeln G' = G + g. När processen G ... G' är genomgången och G' börjar kretsloppet på nytt, figurerar det inte som G' utan som G, även om hela det mervärde, som finns i G', blir kapitaliserat.

Det andra kretsloppet börjar i vårt exempel med ett penningkapital på 500 £ i stället för de 422 £ som öppnade det första kretsloppet. Det penningkapital, som öppnar kretsloppet, är ökat med 78 £. Denna skillnad existerar vid jämförelsen mellan det ena och det andra kretsloppet, men jämförelsen kan inte tillämpas på varje enskilt kretslopp. Det investerade kapitalvärdet på 500 £, varav 78 £ ursprungliga var mervärde, skiljer sig inte i något avseende från de 500 £, varmed en annan kapitalist öppnar sitt kapitals första kretslopp. Samma är förhållandet i det produktiva kapitalets kretslopp. Det värdeförökade P' uppträder, då det börjar på nytt, som P, på samma sätt som P i den enkla reproduktionen P ... P.

I stadiet G'-W' ger formeln uttryck för värdeökningen genom men A och Pm framställes inte som A' och Pm'. Då W är likamed summan av A och Pm, är det redan genom W' angivet, att summan av arbetskraftens och produktionsmedlens värde är större än det ursprungliga produktiva kapitalet. Beteckningarna A' och Pm' skulle f.ö. vara missvisande, då det produktiva kapitalets tillväxt är förbunden med en ändring i dess värdesammansättning, som medför att arbetskraftens värde alltid avtar relativt - ofta även absolut - samtidigt som produktionsmedlens värde växer.

3. Penningackumulation

Huruvida det till pengar förvandlade[XXII*] mervärdet genast kan slås samman med kapitalvärdet och sålunda tillsammans med kapitalet G i storheten G' ingå i kretsloppet, beror på förhållanden, som är oavhängiga av att g överhuvud existerar. Om mervärdet skall investeras som startkapital i en ny, oavhängig affärsrörelse, är förutsättningen givetvis att det har uppnått en storlek, som gör det användbart för detta ändamål. Om det skall användas för utvidgning av den redan befintliga affärsrörelsen, så är företagets tekniska utvecklingsstadium och värdeförhållandet mellan det produktiva kapitalets olika materiella beståndsdelar avgörande för minimistorleken av det kapital som måste investeras. Alla produktionsmedel i detta företag står inte bara i ett kvalitativt utan också i ett kvantitativt förhållande till varandra, ett proportionellt omfång. Dessa tekniska förhållanden mellan det produktiva kapitalets olika beståndsdelar och de motsvarande värdeförhållandena är avgörande för vilken storlek mervärdet måste ha uppnått för att kunna användas som tillskott till det produktiva kapitalet och förvandlas till produktionsmedel och arbetskraft.

Spinneriägaren kan sålunda inte öka antalet spindlar utan att samtidigt även företa en motsvarande utökning av det övriga maskineriet, och härtill kommer de ökade utgifterna för bomull och arbetslöner, som en utvidgning av företaget medför. För att denna utvidgning skall kunna genomföras, måste därför mervärdet ha nått en ganska avsevärd storlek (man räknar vanligen med 1 £ pr spindel i nyanskaffningkostnader). Så länge g ännu inte har uppnått denna minimistorlek, måste kapitalets kretslopp upprepas flera gånger, tills summan av mervärdena kan fungera tillsammans G, alltså i G'-W'. Redan rena detaljförändringar, t.ex. i spinnmaskineriet, kräver - i den mån de gör detta mera produktivt - större utgifter för spinnmaterial, utvidgning av den övriga maskinparken etc. Under mellantiden anhopas alltså mervärde (g), och detta anhopande är inte dess eget verk utan resultatet av upprepade produktionsprocesser (P ... P). Dess egen funktion är att förbli i penningtillstånd, tills det utifrån, ur de upprepade värdeökningscirkulationerna, erhållit ett tillskott, stort nog för att möjliggöra g:s aktiva funktion, nämligen att ingå som en ackumulerad del av det fungerande penningkapitalet G. Under mellantiden anhopas det och existerar endast i form av en ständigt växande skatt. Penningackumulationen eller skattbildningen framträder här som en process, som tillfälligtvis åtföljer den verkliga ackumulationen och utvidgningen av industrikapitalets omfång. Tillfälligtvis, ty så länge det hopsamlade mervärdet blir liggande som skatt, fungerar det inte som kapital och tar inte del i den värdeökande processen utan blir liggande som en oanvänd penningsumma, som tillväxer, endast på så sätt att pengar som hopsamlas utan dess åtgörande lägges i samma låda.

En hopsamlad skatt är ingenting annat än pengar, som har tagits ut ur cirkulationen, pengar vilkas cirkulation är avbruten, alltså värde som bevaras i penningform. Skattsamlingen som process är gemensam för all varuproduktion, men den spelar en självständig roll endast i de outvecklade förkapitalistiska formerna. I den kapitalistiska produktionen är det däremot penningkapitalet, som antar formen av en hopsamlad skatt i den utsträckning som pengarna tillfälligtvis måste ligga oanvända som latent penningkapital, tills den hopsparade penningsumman har uppnått den avsedda storleken. Mervärdets anhopning i form av pengar äger då rum utanför kapitalets kretslopp men är samtidigt ett nödvändigt förberedelsestadium för mervärdets förvandling till verkligt fungerande kapital. Det är latent penningkapital på grund av det ändamål, som det har till uppgift att tjäna, och därför är den storlek som det måste uppnå för att ingå i kretsloppet vid varje tillfälle bestämd av det produktiva kapitalets värdesammansättning. Men så länge pengarna ligger orörliga i form av skatt, fungerar de inte som kapital. Penningkapitalet ligger då i träda - inte emedan dess kretslopp är avbrutet, utan för att det ännu inte har uppnått en storlek som gör det användbart som verksamt kapital.

Vi har här uppfattat penninganhopningen i dess ursprungliga form, som en verklig penningskatt. Men den kan också existera i form av rena tillgodohavanden, som utestående varufordringar. Det latenta penningkapitalet kan också under mellantiden självt anta formen av pengar, som alstrar pengar, t.ex. som räntebärande depositioner i banker, som växlar eller värdepapper av ett eller annat slag, men behandlingen av dessa former hör inte hit. Det mervärde, som är förvandlat till pengar, utför då bestämda kapitalfunktioner utanför det industrikapitals kretslopp, som har frambragt mervärdet. Dessa funktioner har för det första ingenting att göra med det kretslopp, som har alstrat mervärdet, och förutsätter för det andra en del kapitalfunktioner, som vi ännu inte har behandlat och som helt och hållet skiljer sig från industrikapitalets funktioner.

4. Reservfond

I den här ovan betraktade formen är den skatt, som det hopsamlade mervärdet bildar, en ackumulerad penningfond. Det ackumulerade kapitalet antar tillfälligtvis formen av skatt, och denna hopsamlade penningskatt är en betingelse för att mervärdet skall kunna förvandlas till kapital. Denna ackumulationsfond kan emellertid också utföra speciella bitjänster, d.v.s. ingå i kapitalets kretslopp utan att anta formen P ... P', alltså utan att den kapitalistiska reproduktionen utvidgas.

Om processen W'-G' blir onormalt förlängd, d.v.s. om det tar längre tid än normalt att sälja de producerade varorna, så att kapitalet blir fastlåst i varuform onormalt lång tid, eller om det visar sig efter försäljningen, att t.ex. priset på de produktionsmedel, som penningkapitalet skall köpa, har stigit, sedan kretsloppet öppnades, så kan ackumulationsfonden användas för att täcka bristen på likvida penningmedel. Ackumulationsfonden kan alltså tjäna som en reservfond, som utjämnar störningar i kretsloppet.

Denna reservfond är något helt annorlunda än de fonder av köp- och betalningsmedel, som normalt ingår i kapitalets kretslopp P ... P. Dessa sistnämnda är en del av det fungerande penningkapitalet (alltså existensformer överhuvud för en del av det kapitalvärde, som deltar i processen), vars delar endast vid olika tidpunkter träder i funktion efter varandra. Under den kontinuerliga produktionsprocessen bildas ständigt penningreserver, eftersom de betalningar som inflyter idag först vid en senare tidpunkt användes för inköp eller varulikvider. Den ena dagen säljes en större varumängd, medan inköp av samma storleksordning äger rum först längre fram. Under dessa tidsintervaller existerar alltid en del av kapitalvärdet i penningform. Däremot är den egentliga reservfonden inte en beståndsdel av det fungerande penningkapitalet, utan mervärde, som hopsamlas för att senare användas som kapital, men som ännu inte har förvandlats till aktivt kapital. Det är f.ö. självklart, att en kapitalist som är i trångmål inte frågar efter vilket ändamål de pengar, som han har i sin hand, ursprungligen var avsedda för, utan han använder dem för att hålla sitt kapitals kretslopp i gång. I vårt exempel var G = 422 £, G' = 500 £. Även om en del av detta kapital på 422 £ har antagit formen av betalnings, och köpmedel och därför existerar som ett penningförråd, så är dessa pengar avsedda att under vanliga förhållanden helt inträda i kretsloppet, och de är också tillräckliga för detta ändamål. Reservfonden är däremot en del av de 78 £ mervärde, och dessa pengar kan vid förändringar i de yttre förhållandena inplaceras i det ursprungliga kapitalets kretslopp, utan att reproduktionen utvidgas. Ackumulationsfonden är redan latent penningkapital, alltså ett led i penningens förvandling till kapital.

Den allmängiltiga formeln för det produktiva kapitalets kretslopp, vilken sammanfattar enkel reproduktion och reproduktion i utvidgad skala, är:

		1		2
P	...	W'-G'.		G-W		...	P(P')

Om P är = P, så är G i 2) = G' minus g; om P är = P', så är G i 2) större än G' minus g; d.v.s. då är g helt eller delvis förvandlat till penningkapital.

Det produktiva kapitalets kretslopp är den form, i vilken den klassiska ekonomin betraktar industrikapitalets kretsloppsprocess.

TREDJE KAPITLET

Varukapitalets kretslopp

Den allmänna formeln för varukapitalets kretslopp är:

Åtminstone en del av produktionsmedlen har alltid frambragts i den kapitalistiska produktionsprocessen och är därför produkter av andra individuella kapitals kretslopp. I samma utsträckning är de produktionsmedel, som ingår i det ena kapitalets kretslopp, samtidigt ett annat kapitals varuprodukt. G-W för det ena kapitalet är samtidigt W'-G' för ett annat kapital. I vårt tidigare exempel var således det kol och de maskiner, som förbrukas i spinneriet, gruvägarens och den kapitalistiske maskinproducentens varukapital, eftersom bägge ingick som beståndsdelar i spinneriägarens produktiva kapital. Vidare har vi visat i kap. 1: 4, att såväl kretsloppet P ... P som kretsloppet W' ... W' framgår ur kretsloppet P ... P', innan ännu penningkapitalets andra kretslopp är avslutat.

Om reproduktionen sker i utvidgad skala, så är det avslutande W' i varukapitalets kretslopp större än det W', som öppnade kretsloppet, och bör därför här betecknas med W''.

Skillnaden mellan varukapitalets kretslopp och de bägge föregående formerna framgår bl.a. därav, att kretsloppet här öppnas med den totala varucirkulationen, medan varucirkulationen avbrytes av produktionsprocessen i penningkapitalets kretslopp och endast förmedlar förbindelsen mellan de två produktiva stadierna i det produktiva kapitalets kretslopp. I penningkapitalets kretslopp är formeln för cirkulationen G-W ... W'-G' = G-W-G. I det produktiva kapitalets kretslopp är formeln den omvända: W'-G'.G-W = W-G-W, och varukapitalets kretslopp - W' ... W' - har samma form.

Penningkapitalet är värdeförökat penningkapital, G' = G + g, endast när det betraktas som ett resultat av den föregående processen. Men även om mervärdet kapitaliseras, försvinner förhållandet mellan kapitalvärde och mervärde, så snart penningkapitalet eller det produktiva kapitalet öppnar ett nytt kretslopp. Det nya kretsloppet öppnas inte med G' eller P' utan med G eller P. Som inledning till den värdeförökande processen är bägge investerat kapitalvärde, och varje spår av detta kapitals ursprung är utplånat. Varukapitalets kretslopp däremot öppnas med den just producerade, värdeförökade varan eller med samma W', som avslutade det föregående kretsloppet.

Penningkapitalets kretslopp öppnas med ett investerat penningvärde G, som skall förökas. Penningkapitalet har förstorats på grund av ackumulation under det föregående kretsloppet, men för det nya kretsloppet är det fullständigt likgiltigt, om det är 422 eller 500 £ som öppnar kretsloppet. Det rör sig i varje fall om ett satsat kapitalvärde och ingenting annat, och detta kapitalvärde förutsätter inte något kapitalförhållande mellan det ursprungliga kapitalvärdet och mervärdet.

Det skall nu först värdeförökas i det efterföljande kretsloppet. Samma sak gäller för det produktiva kapitalets, P ... P'. Det produktiva kapitalet, P', är alltid, så snart det öppnar ett nytt kretslopp, ett investerat kapitalvärde, vars enda uppgift är att frambringa mervärde och förnya kretsloppet. - Varukapitalets kretslopp öppnas däremot inte med ett investerat varuvärde utan med ett redan värdeförökat kapitalvärde i varuform, som innehåller både det ursprungliga kapitalvärdet och mervärdet och som ännu inte är förvandlat till pengar. Om det gäller enkel reproduktion, så avslutas kretsloppet med ett varukapital, W', av exakt samma storlek som det som öppnade kretsloppet. Om en del av mervärdet ingår i kapitalets nästa kretslopp, så avslutas kretsloppet med W'', men det efterföljande kretsloppet öppnas på nytt med W', som visserligen har utökats med det kapitaliserade mervärdet, men som har kvalitativt samma värdesammansättning som det ursprungliga W', då det varukapital som öppnar kretsloppet alltid består av kapitalvärde och mervärde.

W' framträder som W i kretsloppet för ett enskilt industrikapital inte som form för detta kapital utan som form för ett annat industrikapital, försåvitt produktionsmedlen är en produkt därav. Processen G-W (d.v.s. G-Pm) beträffande det första kapitalet blir för detta andra kapital W'-G'. G-Pm) beträffande det första kapitalet blir för detta andra kapital W'-G'.

I cirkulationsförloppet G-W förhåller sig A och Pm identiskt i den meningen, att de bägge är varor i sin försäljares ägo - i ena fallet arbetaren, som säljer sin arbetskraft, i andra fallet ägaren av produktionsmedlen, som säljer dessa. För köparen, vars pengar här fungerar som penningkapital, är produktionsmedlen och arbetskraften varor, endast tills han har köpt dem, alltså så länge hans eget kapital har form av pengar, medan de varor som han skall köpa tillhör andra. Arbetskraften och produktionsmedlen skiljer sig i detta sammanhang från varandra endast i det hänseendet, att produktionsmedlen kan vara kapital, alltså W', i säljarens hand, om Pm är hans kapitals varuform, medan arbetskraften aldrig är något annat än en vara, så länge arbetaren äger den, och blir kapital först i köparens hand som en beståndsdel av hans produktiva kapital.

Det värdeförökade varukapitalet W' kan inte öppna varukapitalets kretslopp rätt och slätt som ett kapitalvärde, som W. Som varukapital är det alltid dubbeltydigt. Som bruksvärde betraktat är W' produktionsprocessens materiella resultat, i detta fall garn, som har frambragts av den arbetskraft och de produktionsmedel, som ursprungligen inköptes på marknaden som varor. Som värde betraktat består W' däremot alltid av kapitalvärdet P plus det mervärde, som samma produktiva kapital har frambragt.

Först under det efterföljande kretsloppet och sedan W' har förvandlats till pengar, kan kapitalvärdet skiljas från den del av W', som utgör mervärde eller merprodukt. Det är i detta sammanhang oväsentligt, huruvida de bägge värdebeståndsdelarna materiellt låter sig skiljas från varandra, medan kapitalvärdet ännu föreligger i form av en varuprodukt som t.ex. garn, eller om de är odelbara, som när produkten är en maskin. Men kapitalvärde och mervärde kan alltid åtskiljas, sedan varan är såld och W' har förvandlats till G'.

Om den totala varuprodukten är delbar i självständiga, likartade delar, som t.ex. våra 10.000 pund garn, kan också varuförsäljningen uppdelas i en rad på varandra följande försäljningar, och det är då inget som hindrar, att den del av varuprodukten, som omfattar kapitalvärdet, kan lösgöras och säljas, innan mervärdet realiseras och innan W' i sin helhet är sålt.

Av våra 10.000 pund garn är värdet av 8.440 pund = 422 £ = kapitalvärdet. Om kapitalisten först säljer 8.440 pund garn för 422 £, så motsvarar dessa 8.440 pund kapitalvärdet i varuform. Den merprodukt på 1.560 pund garn till ett värde av 78 £, som W' också innehåller, säljes först vid en senare tidpunkt. Kapitalisten kan då avsluta kretsloppet W-G-W, innan merproduktens cirkulation w-g-w påbörjas. Eller också kunde han först sälja 7.440 pund garn till ett värde av 372 £ och använda dessa pengar som konstant kapital (c) till inköp av produktionsmedel och sedan sälja de 1.000 pund garn till ett värde av 50 £ och använda dessa pengar som variabelt kapital (v) till inköp av arbetskraft.

Om varuprodukten är av sådan art, att den kan uppdelas i likartade delar, som kan säljas var för sig, så kan kapitalisten, om han så finner ändamålsenligt, uppdela resultatet av varje enskild försäljning i konstant kapital, variabelt kapital och mervärde (c, v och m) i stället för att vänta, tills hela produkten är såld och förvandlad till pengar.

Av hela garnpartiet (10.000 pund, värde 500 £) kan 7.440 pund = 372 £ representera den konstanta kapitaldelen. Detta delparti kan sedan i sin tur sönderfalla sålunda:

5.535,360 pund garn, värde 276,768 £, ersätter den konstanta värdedelen av de i 7.440 pund garn förbrukade produktionsmedlen. 744,000 pund garn, värde 37,200 £, ersätter det variabla kapitalet. 1.160,640 pund garn, värde 58,032 £, är som merprodukt bärare av mervärdet.

Av de försålda 7.440 punden kan kapitalisten alltså ersätta kapitalvärdet genom försäljning av 6.279,360 pund garn till ett pris av 313, 968 £ samt för egen räkning förbruka värdet av merprodukten, 1.160,640 pund garn = 58,032 £.

På samma sätt kan han förfara med det variabla kapitalvärdet (1.000 pund garn - 50 £) genom att sälja 744 pund garn för 37,200 £, konstant kapitalvärde av 1.000 pund garn; 100 pund garn för 5,000 £, variabel kapitaldel av dito; alltså 844 pund garn för 42,200 £, ersättning för det kapitalvärde som finns i 1.000 pund garn, och slutligen 156 pund garn, värde 7,800 £, som representerar merprodukten och kan förbrukas som sådan.

Slutligen kan han - om försäljningen lyckas - uppdela de återstående 1.560 punden garn, värde 78 £, på så sätt, att försäljningen av 1.160,640 pund garn för 58,032 £ ersätter värdet av de produktionsmedel som finns i 1.560 pund garn, och försäljningen av 156 pund garn, värde 7,800 £, ersätter det variabla kapitalvärdet; alltså tillsammans 1.316,640 pund garn = 65,832 £, utgörande ersättning för det totala kapitalvärdet. Återstår så merprodukten 243,360 pund garn = 12,168 £ för kapitalistens privata konsumtion.

Liksom varje element i garnet - c, v och m - på nytt kan uppdelas i samma beståndsdelar, så förhåller det sig också med varje enstaka pund garn, värde 1 sh. = 12 pence:

Om vi lägger ihop resultaten av de tre ovanstående delförsäljningarna, så rar vi fram samma resultat som vid försäljningen av 10.000 pund garn på en gång.

I konstant kapital har vi:

I variabelt kapital:

I mervärde:

Summa summarum:

W'-G' är i och för sig ingenting annat än försäljning av 10.000 pund garn. Liksom allt annat garn är de 10.000 punden garn en vara. Det är av intresse för köparen att veta, att priset är 1 shilling pr pund eller 500 £ för 10.000 pund. Om han vid affärsuppgörelsen ger sig till att diskutera värdesammansättningen, så sker det endast i den listiga avsikten att påvisa, att säljaren kunde nöja sig med mindre än 1 shilling pr pund och ändå göra en god affär. Å andra sidan är det hans eget behov som avgör, hur stor mängd han skall köpa. Om han t.ex. driver ett väveri, så beror hans garnbehov bl.a. på sammansättningen av det kapital, som han har investerat i väveriet, inte på sammansättningen av säljarens, spinneriägarens, satsade kapital. De förhållanden, i vilka värdet av W' måste uppdelas, å ena sidan i konstant och variabelt kapital, å andra sidan i mervärde, saknar varje realitet utanför det kapitals kretslopp, som har producerat de 10.000 punden garn, oavsett om mervärdet konsumeras eller kapitaliseras. Saken har ingenting att göra med garnets försäljning som sådan. Vi förutsätter dessutom, att W' säljes till sitt värde, och att det alltså endast är frågan om att förvandla värdet från varuform till penningform. För W', betraktat som en funktion av kapitalets kretslopp, är det naturligtvis avgörande, huruvida och i vilken utsträckning pris och värde avviker från varandra, men detta är en fråga som inte intresserar oss under denna analys av rena formskillnader.

I penningkapitalets kretslopp, G ... G', är produktionsprocessen inskjuten mellan de bägge motsatta faserna i kapitalets cirkulation, och den är slutförd innan den avslutande fasen, W'-G', varuförsäljningen, påbörjas. Pengarna satsas som kapital, förvandlas därpå till produktionselement (produktionsmedel och arbetskraft), omskapas genom dessa till en varuprodukt, som i sin tur vid försäljningen åter förvandlas till pengar. Detta är en färdig och avslutad affärstransaktion, vars resultat är den för envar användbara penningen. Ett nytt kretslopp föreligger endast som en möjlighet. G ... P ... G' kan lika gärna vara ett nytt kapitals första kretslopp som det sista kretslopp ett gammalt kapital genomlöper, omedelbart innan det tas ut ur cirkulationen. Den allmänna rörelsen är här G ... G', pengar som gör mera pengar.

I det produktiva kapitalets kretslopp, P ... W'-G'-W ... P(P'), följer den totala cirkulationsprocessen efter det första P och kommer före det andra, men i motsatt ordning i jämförelse med penningkapitalets kretslopp. Det första P betecknar det produktiva kapitalet och dess funktion, produktionsprocessen, som utgör förutsättningen för den efterföljande cirkulationsprocessen. Det avslutande P är däremot ingen produktionsprocess, utan det betecknar endast att industrikapitalet åter har antagit formen av produktivt kapital. Och detta produktiva kapital framträder här som resultat av cirkulationens sista avsnitt, som förvandlar kapitalvärdet till A + Pm, de materiella och mänskliga faktorer som i förening bildar produktivt kapital. Kapitalet har därmed på nytt, oavsett om det är förökat eller inte, antagit en form som tillåter det att fungera som produktivt kapital och som tvingar det att fullborda produktionsprocessen. Rörelsens allmänna form, P ... P, är ett uttryck för reproduktion och framställer inte som penningkapitalets kretslopp, G ... G', värdeökningen som processens ändamål. Formen gör det därför lättare för den klassiska ekonomin att bortse från den kapitalistiska produktionens bestämda form och framställa produktionen i och för sig som processens ändamål. Syftet skall då vara att producera så mycket som möjligt och så billigt som möjligt och att byta produkterna med största möjliga mängd andra produkter, dels för att förnya produktionen (G-W), dels till fördel för kapitalistens personliga konsumtion (g-w). Därvid blir det möjligt att bortse från både pengarnas och penningkapitalets karakteristiska egendomligheter, i det att G och g endast uppträder som tillfälliga omsättningsmedel. Hela processen verkar enkel och naturlig, d.v.s. den har den förflackade rationalismens naturlighet. Även när det gäller varukapitalet, glömmer man ofta bort profiten, och när kretsloppet som helhet skall undersökas framställes varukapitalet i allmänhet endast som vara - däremot som varukapital, när det gäller värdet och dess beståndsdelar. Ackumulationen framställes givetvis på motsvarande sätt.

Varukapitalets kretslopp, W'-G'-W ... P ... W', öppnas av de två faserna i cirkulationsprocessen, och det sker i samma ordningsföljd som i det produktiva kapitalets kretslopp. Därpå följer det produktiva kapitalet och dess funktion, produktionsprocessen, alldeles som i penningkapitalets kretslopp, och hela kretsloppet avslutas med W', produktionsprocessens resultat. På samma sätt som det produktiva kapitalets kretslopp avslutas med P, som förnyar det produktiva kapitalet, så avslutas varukapitalets kretslopp med W', som förnyar varukapitalet. Liksom den form, som kapitalet antar, när det produktiva kapitalets kretslopp avslutas, nödvändiggör att kretsloppet på nytt öppnas med produktionsprocessen, så måste varukapitalets kretslopp på nytt öppnas med varukapitalet W', och kretsloppets första fas blir därför med nödvändighet försäljningen av de producerade varorna, W'-G'. Bägge formerna för kretsloppet är ofullständiga, eftersom avslutningen inte består av värdeförökat kapital i form av pengar. Bägge kretsloppen måste alltså fortsätta vidare, och de innesluter därför reproduktion. Det totala kretsloppet i denna tredje form är W' ... W'.

Det som väsentligen skiljer varukapitalets kretslopp från de bägge andra formerna, är att det redan värdeförökade kapitalet och inte det investerade kapitalvärdet bildar kretsloppets utgångspunkt och inleder den påföljande värdeökningen. W', ett kapitalförhållande, som redan i sin första fas innesluter både kapitalvärdets och mervärdets kretslopp, är här utgångspunkten och verkar bestämmande på kretsloppets karaktär. Mervärdet måste - om också inte i varje enskilt kretslopp, så dock i genomsnitt - dels ackumuleras, men dels också användas i kapitalistens privata konsumtion, genomlöpa cirkulationen w-g-w.

Formen W' ... W' innebär, att de producerade varorna måste förbrukas i sin helhet, om kretsloppet skall förlöpa normalt. Arbetarens individuella konsumtion och kapitalistens individuella förbrukning av den del av merprodukten, som inte ackumuleras, omfattar den totala individuella konsumtionen. Både den individuella och den produktiva konsumtionen ingår därför i sin helhet som betingelser i kretsloppet W'. Den produktiva konsumtionen ingår direkt som ett led i kapitalets kretslopp, men denna produktiva konsumtion omfattar helt naturligt också arbetarens individuella konsumtion, eftersom denna är en förutsättning för arbetskraftens vidmakthållande. Formeln omfattar också kapitalistens personliga konsumtion i samhällelig skala, men innebär inte alls att merprodukten förbrukas av den kapitalist, vars kapital har frambragt den - bortsett från den personliga konsumtion som är nödvändig för hans eget uppehälle.

I penningkapitalets och det produktiva kapitalets kretslopp framträder den totala rörelsen som ett resultat av det investerade kapitalvärdets rörelse. I varukapitalets kretslopp utgår rörelsen i stället från det redan värdeförökade kapitalet, från varuprodukten eller varukapitalet. Först sedan detta varukapital har förvandlats till pengar, förgrenas kretsloppet i kapitalrörelse och kapitalistens personliga konsumtion. I kapitalets kretslopp inneslutes såväl fördelningen av den samhälleliga totalprodukten som av varje individuellt varukapital i en reproduktionsfond och en individuell konsumtionsfond.

G ... G' innebär möjligheten för utvidgning av kretsloppet allt efter storleken av det mervärde (g), som ingår i det förnyade kretsloppet.

I P ... P kan det produktiva kapitalet öppna ett nytt kretslopp med oförändrat eller t.o.m. förminskat värde, medan reproduktionen samtidigt utvidgas. Det kan inträffa, t.ex. när råvara och arbetskraft blir billigare till följd av arbetets stegrade produktivitet. Omvänt kan också reproduktionen begränsas, trots att det produktiva kapitalets värde ökar, om t.ex. produktionselementen fördyras. Detta gäller också för W' ... W'.

I W' ... W' föreligger kapitalet i varuform, redan innan produktionsprocessen öppnas, och det uppträder på nytt i varuform i själva kretsloppet som W (arbetskraft och produktionsmedel). Om de produktionsmedel, som ingår i W, ännu inte är producerade, så hämmas kretsloppet. W måste ständigt reproduceras, till övervägande delen som W', ett annat industrikapitals varuprodukt. I varukapitalets kretslopp är W' rörelsens utgångspunkt, genomgångspunkt och slutpunkt. W' finns där ständigt och är en ständig betingelse för reproduktionsprocessen.

W' ... W' skiljer sig även i ett annat avseende från de bägge föregående formerna.

Alla tre formerna har det gemensamt, att kapitalet öppnar och avslutar kretsloppet i samma form och därmed på nytt antar en gestalt, som tillåter det att än en gång öppna samma kretslopp. I förhållande till själva kretsloppet är utgångspunkten G, P eller W' kapitalvärdets ursprungliga form och därför också den form, i vilken det investeras. Kretsloppets avslutning, G', P eller W', är i alla tre formerna resultatet av en formförändring under det omedelbart föregående stadium, där kapitalet har en annan form än då det öppnade kretsloppet.

Sålunda är G' i penningkapitalets kretslopp en förvandling av W', ett resultat av de producerade varornas försäljning. P, som avslutar det produktiva kapitalets kretslopp, är en förvandling av G, ett resultat av att pengarna har använts till inköp av produktionsmedel och arbetskraft. I bägge fallen förmedlas denna förvandling av den enkla varucirkulationen, då varor och pengar byter plats. I varukapitalets kretslopp är W' en förvandling av P, det produktiva kapitalet. Men här gäller förändringen inte endast kapitalets form utan också dess värdestorlek, och dessutom är förvandlingen inte ett resultat av varucirkulationens formella platsombyten utan en verklig förändring, som det produktiva kapitalets bruksform och värde har genomgått i produktionsprocessen.

I alla tre kretsloppen är utgångspunkten - G, P eller W' (pengar, produktivt kapital eller varukapital) - en förutsättning för kretsloppet, medan avslutningen är betingad av förvandlingar under själva kretsloppet. W som avslutning på ett individuellt industrikapitals kretslopp förutsätter endast samma industrikapital i produktiv form, eller den produktionsprocess ur vilken W' har framgått. G' som avslutning på penningkapitalets kretslopp är en omvandling av W', framkommer genom W'-G' (de producerade varornas försäljning) och förutsätter därför G i köparens hand - pengar, som finns utanför kretsloppet G ... G', som dras in i detta och blir dess avslutning genom försäljningen av W. På liknande sätt förutsätter det avslutande P i det produktiva kapitalets kretslopp, att arbetskraften och produktionsmedlen föreligger utanför kretsloppet och dras in i detta genom varuköpet G-W. Men bortsett från avslutningen, så innebär varken det individuella penningkapitalets kretslopp tillvaron av penningkapital generellt sett, eller det individuella produktiva kapitalets kretslopp tillvaron av produktivt kapital överhuvud. I penningkapitalets kretslopp kan G vara det första penningkapitalet, och i det produktiva kapitalets kretslopp kan P vara det första produktiva kapital, som uppträder på historiens scen. Varukapitalets kretslopp

	{	W	-	{	G	-	W		... P ...	W'
W'		-	G'
		w	-		g	-	w

förutsätter däremot två gånger, att W föreligger utanför kretsloppet. Först i varucirkulationen W-G-W. Detta W är, i den mån det består av produktionsmedel, en vara i säljarens hand. Vidare är det självt ett varukapital, såvitt det är en produkt av en kapitalistisk produktionsprocess, och även om så inte är fallet, är det dock ett varukapital i köpmannens hand. Andra gången framträder varukapitalet, W, som en förutsättning för w-g-w, där det avslutande w även här måste existera som vara för att kunna köpas. Dessutom är arbetskraften och produktionsmedlen varor i lika hög grad som W', antingen de är varukapital eller inte, och de förhåller sig till varandra som varor. Detsamma är också fallet med det andra w i w-g-w. Såvitt W' alltså är = W (A + Pm), d.v.s. frambragt medelst arbetskraft och produktionsmedel som är inköpta på marknaden som varor, så är varor dess egna ursprungselement, och dessa måste i cirkulationen ersättas med varor av samma slag. På liknande sätt måste också de varor som åtgår vid mervärdets förbrukning, det andra w i w-g-w, ersättas på marknaden med samma slags varor.

Där det kapitalistiska produktionssystemet har trängt igenom och underlagt sig den samhälleliga produktionen, är dessutom varje vara i säljarens hand ett varukapital. Den fortsätter att vara det även i köpmannens hand eller blir det, om den ännu inte var det. Eller också måste den utgöra en vara - t.ex. en importerad artikel - som ersätter ursprungligt varukapital, således endast givit detta en annan existensform.

De varor, som ingår i det produktiva kapitalet - produktionsmedlen och arbetskraften - ändrar karaktär, så snart de lämnar varumarknaden och arbetsmarknaden och ingår i produktionsprocessen. Så snart de förenas med varandra, är de inte längre varor utan fungerar som produktivt kapital.

Att W endast i denna form - varukapitalets kretslopp - framträder som förutsättning för W, beror på att utgångspunkten är kapitalet i varuform. Kretsloppet öppnas genom försäljning av W' (såvida det fungerar som kapitalvärde, vare sig förstorat eller inte genom tillsats av mervärde) i de varor, som utgör dess produktionselement. Men denna omsättning omfattar hela cirkulationsprocessen W-G-W (= A + Pm) och är dess resultat. I detta fall både börjar och avslutas varucirkulationen med W, men det sista W avslutar inte kapitalets kretslopp. G-W, inköp av arbetskraft och produktionsmedel på marknaden, är inte sista stadiet i varukapitalets kretslopp utan avslutar endast de bägge första stadierna, som omfattar cirkulationsprocessen och samtidigt inleder produktionsprocessen. Dess resultat är P, vars funktion då påbörjas i produktionsprocessen. Först såsom dess resultat, alltså inte som ett resultat av cirkulationsprocessen, framträder W' som kretsloppets avslutning och i samma form som begynnelsetermen W'. I penningkapitalets och det produktiva kapitalets kretslopp är däremot de pengar eller de produktionsmedel, som avslutar kretsloppet, varucirkulationens omedelbara resultat. Det kretslopp, som cirkulerar mellan ytterpunkterna, beror, vad beträffar penningkapitalets kretslopp, inte av pengar som befinner sig i en främmande köpares hand, och, vad beträffar det produktiva kapitalets kretslopp, inte av främmande produktionsmedel eller främmande arbetskraft. Endast vid kretsloppets slutpunkt förutsättes främmande pengar eller främmande arbetskraft och produktionsmedel som en betingelse för det normala förloppet. Varukapitalets kretslopp, W' ... W', som öppnas och avslutas med varor, förutsätter däremot att här även föreligger varor i främmande ägo genom den inledande varuomsättningen W = A + Pm. Arbetskraft och produktionsmedel inköpes, dras in i kretsloppet och förvandlas till produktivt kapital. Först som ett resultat av denna process fungerar W' som kretsloppets slutform.

Genom inköpet av produktionsmedel förutsätter varukapitalets kretslopp andra industrikapital, som också föreligger i form av varor. Det ligger då nära till hands att betrakta detta kretslopp som det allmängiltiga, som den samhälleliga form, i vilken varje enskilt kapital (bortsett från nyinvesterade sådana) kan betraktas, alltså inte endast som en formel som äger giltighet för varje enskilt industrikapital, utan samtidigt som formeln för det samhälleliga totalkapitalets rörelse, varav varje enskilt industrikapital endast utgör en delrörelse, som är förknippad med övriga industrikapitals rörelser och betingas av dem. Om vi t.ex. betraktar ett lands årliga varuprodukt och analyserar den rörelse, varigenom en del av produkterna ersätter det produktiva kapitalet i alla individuella affärstransaktioner, medan en annan del ingår i de olika klassernas individuella konsumtion, så märker vi, att det är formeln W' ... W' som än rörelseform både för det samhälleliga kapitalet och för det mervärde, resp. den merprodukt, som alstras därur. Det samhälleliga kapitalet är likamed summan av de individuella kapitalen, varvid även statens kapital inräknats, försåvitt staten driver järnvägar, gruvor eller andra industriföretag och det samhälleliga kapitalets totalrörelse är likamed summan av alla dessa individuella kapitals rörelser. Men dessa fakta utesluter inte på något sätt, att de individuella kapitalens kretslopp kan avslöja faktorer, som är dolda när det samhälleliga kapitalet betraktas som en enhet. På samma sätt kan undersökningen av det enskilda kapitalet, betraktat som en del av det samhälleliga totalkapitalet - dess kretslopp sett i sammanhang med de övriga individuella kapitalens kretslopp - lösa problem, som förblir olösliga så länge det enskilda kapitalets kretslopp betraktas isolerat.

I varukapitalets kretslopp W'-W' utgör det från början investerade kapitalvärdet endast ett led i den rörelse, som äger rum mellan kretsloppets ytterpunkter. Varukapitalets kretslopp framträder därför som industrikapitalets totalrörelse och omfattar både den del av produkten, som ersätter det produktiva kapitalet, och den del, som skapar den merprodukt vilken genomsnittligt fördelas mellan den kapitalistiska ackumulationen och kapitalistens individuella konsumtion. I samma mån som mervärdets förbrukning är innesluten, i detta kretslopp som reveny ingår också den individuella konsumtionen i kretsloppet. Individuell konsumtion ingår i kretsloppet även av den orsaken, att dess utgångspunkt är en vara, som kan ha vilken bruksform som helst. Varje produkt, som har utgått ur en kapitalistisk produktionsprocess, är emellertid ett varukapital, oavsett om dess bruksform gör den lämplig för produktiv eller för individuell konsumtion eller för bäggedera.

G ... G' hänvisar endast till värdets kretslopp och framställer ökningen av det investerade kapitalvärdet som processens enda syfte. P ... P (P') framställer kapitalets produktionsprocess som en reproduktionsprocess i oförändrad eller växande skala. W' ... W' däremot omfattar både individuell och produktiv förbrukning och framhäver varuproduktionens kapitalistiska karaktär redan genom sin utgångspunkt. Produktiv konsumtion och värdeökning är endast en gren av varukapitalets rörelse. [I penningkapitalets kretslopp kan de pengar, som utgör kretsloppets resultat, utan vidare uppdelas i konstant och variabelt kapital samt mervärde.] I W' ... W' kan kretsloppets värderesultat endast uppdelas på detta sätt, ur den individuelle kapitalistens synvinkel. Då det frambragta varukapitalet har en bestämd bruksform, som i förväg avgör om det skall konsumeras produktivt eller individuellt, är dess vidare användning i samhällelig skala bestämd på förhand, och det kan absolut inte uppdelas i sina enskilda beståndsdelar. Genom alla dessa egenheter går detta kretslopp utöver gränserna för ett enskilt kapitals individuella kretslopp.

I formeln W' ... W' framträder varukapitalets, d.v.s. den kapitalistiskt producerade totalproduktens, rörelser både som en förutsättning för de individuella kapitalens kretslopp och som deras resultat. Denna formels säregenheter uppfattas därför inte, om man nöjer sig med att betrakta formförändringarna W'-G' och G-W som å ena sidan funktionellt bestämda avsnitt av det enskilda kapitalets formförändringar och å andra sidan som ett led i den allmänna varucirkulationen. Det blir dessutom nödvändigt att klarlägga sammanflätningen av de individuella kapitalens formförändringar med andra kapitals formförändringar och med den del av totalprodukten, som är avsedd för individuell konsumtion. Vid analyseringen av det individuella industrikapitalets kretslopp lägger vi därför helst de bägge första formerna till grund.

Som form för ett enskilt individuellt kapital framträder kretsloppet W' ... W' i t.ex. jordbruket, där man räknar från skörd till skörd. I P ... P utgår man från utsädet, i W' ... W' från skörden eller - som fysiokraterna säger - i den förstnämnda från les avances[XXIII*], i den sistnämnda från les reprises.[XXIV*] Medan omsättningen av de producerade varorna i de bägge första formerna endast framstår som ett led i det enskilda kapitalets kretslopp, framställer å andra sidan varukapitalets kretslopp det investerade kapitalvärdets rörelse endast som ett led i de producerade värdenas kretslopp.

I W' ... W' utgör de varor, som befinner sig på marknaden, den permanenta förutsättningen för produktions- och reproduktionsprocessen. Om man därför enbart tar fasta på denna formel, så verkar det som om alla produktionsprocessens element skulle komma från varucirkulationen och endast bestå av varor. Denna ensidiga uppfattning bortser från de element i produktionsprocessen, som är oberoende av varuelementen.

Då varukapitalets kretslopp öppnas med totalprodukten (totalvärdet), visar det sig att reproduktion i utvidgad skala (bortsett från utrikeshandeln och under i övrigt oförändrad produktivitet) endast är möjlig, när den del av merprodukten, som skall kapitaliseras, i förväg består av produktionsmedel. I den mån de produkter, som frambringas under en produktionsperiod, skapar förutsättningar för efterföljande periods produktion, är reproduktionsprocessen beroende av att produkten och merprodukten antar en form, som gör den lämplig att fungera som tillskottskapital. Ökande produktivitet kan endast öka kapitalmängden utan att öka dess värde, men samtidigt bildas tillskottsmaterial för värdeökningen.

Varukapitalets kretslopp utgör grundvalen för Quesnays "Tableau économique", och det vittnar om hans goda omdömesförmåga, att han i motsats till G ... G' (merkantilisternas isolerat fasthållna form) valde denna form i stället för P ... P.

FJÄRDE KAPITLET

Kretsloppets tre former

Om vi betecknar den totala cirkulationsprocessen med Ck, kan de tre formerna framställas på följande sätt:

Om vi sammanfattar alla tre formerna, så framträder alla processens förutsättningar som dess egna resultat, som en av processen själv producerad förutsättning. Varje moment framstår som utgångspunkt, genomgångsstadium och avslutning. Processen som helhet är en sammanfattning av produktions- och cirkulationsprocess, i det att produktionsprocessen förmedlar varucirkulationen och omvänt.

Gemensamt för alla tre kretsloppen är värdeökning som det avgörande syftet, det drivande motivet. Första formen uttrycker detta omedelbart och formellt. Andra formen öppnar med P, värdeökningsprocessen själv. I tredje formen öppnas kretsloppet med det redan ökade värdet och avslutas med det på nytt ökade värdet, t.o.m. om kretsloppet upprepas i oförändrad skala.

Även i den vanliga varucirkulationen följer på varje försäljning ett köp och omvänt, och kretsloppets former för kapitalvärdets cirkulation, W-G-W och G-W-G, skiljer sig därför inte formellt från varuförvandlingens vanliga former, vars lagar framställdes redan i Första boken (kap. III: 2b, Penningens omlopp). Om man emellertid, i stället för att fästa uppmärksamheten på sakens rent formella sida, undersöker sammanhanget mellan de olika industrikapitalens kretslopp som led i det samhälleliga totalkapitalets reproduktionsprocess, så visar det sig att denna inte kan förklaras genom rena formförändringar av pengar och varor.

I en oavbrutet roterande cirkel är varje punkt samtidigt både utgångspunkt och slutpunkt, men om vi avbryter rotationen, blir inte varje utgångspunkt slutpunkt. Så har vi sett, att inte endast varje särskilt kretslopp förutsätter det andra (implicit), utan också att kretsloppets upprepning i en form inbegriper beskrivning av kretsloppet i de andra formerna. Det visar sig då, att hela skillnaden mellan kretsloppen är av formell natur, en subjektiv skillnad som endast äger giltighet för iakttagaren, då alla tre formerna framträder, så snart kretsloppet upprepas.

Om vart och ett av dessa kretslopp betraktas som en särskild form för den rörelse, i vilken olika individuella industrikapital befinner sig, så existerar också denna olikhet alltid endast som individuell. I verkligheten antar emellertid varje industrikapital samtidigt alla dessa tre former och genomlöper därför också de tre kretsloppen samtidigt utan avbrott. Den del av kapitalvärdet, som i ena ögonblicket fungerar som varukapital, förvandlas i nästa ögonblick till penningkapital, men samtidigt lämnar en annan del av kapitalet produktionsprocessen och inträder i cirkulationen som nytt varukapital. Så rör sig W' ... W' oavbrutet i cirkelform, likaså de båda andra formerna. Kapitalet reproduceras i alla sina stadier just därigenom, att det oupphörligt ändrar form genom att ständigt lämna det ena stadiet för att övergå i nästa. Det totala kretsloppet är en verklig enhet av kretsloppets tre former.

Vi har förut konstaterat, att kapitalvärdet alltid i sin helhet föreligger antingen som penningkapital, som produktivt kapital eller som varukapital. I vårt tidigare exempel var de 422 £ först i sin helhet penningkapital, därpå blev det totala värdet omvandlat till produktivt kapital för att slutligen lämna produktionsprocessen som varukapital - som garn till ett totalvärde av 500 £, varav 78 £ var mervärde. Här åstadkommer de olika stadierna lika många avbrott i kretsloppet. Så länge t.ex. de 422 £ förblir i penningform - d.v.s. tills inköpen G-W (A + Pm) genomförts - existerar och fungerar det totala kapitalet endast som penningkapital. Så snart det är förvandlat till produktivt kapital genom inköp av arbetskraft och produktionsmedel, fungerar det varken som penningkapital eller varukapital. Den totala cirkulationsprocessen är avbruten, liksom å andra sidan den totala produktionsprocessen är avbruten, så snart kapitalet fungerar i ett av de bägge cirkulationsstadierna, det må vara som G eller som W'. Så skulle alltså kretsloppet P ... P komma att framstå inte endast som en periodisk förnyelse av det produktiva kapitalet utan lika mycket som ett avbrott i dess funktion, produktionsprocessen, tills cirkulationsprocessen fullbordats. Produktionen skulle inte bli kontinuerlig utan komma att ske ryckvis och förnyas endast efter tillfälliga avbrott, i den mån de bägge stadierna i cirkulationsprocessen fullbordas fortare eller långsammare. På detta sätt fungerar produktionsprocessen t.ex. hos en kinesisk hantverkare, som endast arbetar för privatkunder, och vars produktionsprocess upphör, tills han får en ny beställning.

Industrikapitalets kretslopp försiggår också på detta sätt, om vi inte följer det totala kretsloppet utan det kretslopp, som varje enskild del av kapitalet genomlöper - och varje enskild del av kapitalvärdet måste i tur och ordning genomlöpa samma kretslopp. Låt oss t.ex. anta, att 10.000 pund garn utgör en spinnares veckoprodukt. Dessa 10.000 pund garn lämnar helt och hållet produktionen och träder in i cirkulationen. Garnets kapitalvärde måste helt förvandlas till penningkapital, och så länge det förblir i denna form, kan det inte på nytt ingå i produktionsprocessen - det måste först inträda i cirkulationen genom att återförvandlas till arbetskraft och produktionsmedel. Kapitalets kretslopp avbrytes oupphörligt, genom att kapitalet om och om igen lämnar ett stadium och inträder i nästa, kastar av en form för att ikläda sig en annan. Vart och ett av dessa stadier är inte endast betinga av det föregående utan utesluter det samtidigt.

Men kontinuitet är den kapitalistiska produktionens karakteristiska kännetecken och är betingad av dess tekniska grundval, även om kontinuiteten inte alltid utan vidare är möjlig att uppnå. Låt oss alltså se efter, hur det går till i verkligheten. Medan t.ex. de 10.000 punden garn uppträder på marknaden som varukapital och där förvandlas till pengar, kommer ny bomull, nytt kol o.s.v. och inträder i produktionsprocessen i detta kapitalvärdes ställe. Andra värden har redan omvandlats från penningform och varuform till produktivt kapital och startar på nytt sin funktion i produktionsprocessen. Samtidigt som de första 10.000 punden garn säljes och förvandlas till pengar, köpes produktionsmedel och arbetskraft för pengar som har influtit genom tidigare försäljning, medan det produktiva kapitalet, som redan har inträtt i produktionsprocessen, oupphörligt omvandlas till nytt garn, som ersätter det samtidigt sålda varukapitalet. Alla delar av kapitalet genomlöper i tur och ordning kretsloppsprocessen, och kapitalet som helhet befinner sig samtidigt i alla kretsloppets stadier. I en oavbruten ström befinner sig industrikapitalet samtidigt i alla kretsloppets stadier och antar samtidigt alla motsvarande former. För den del av kapitalvärdet, som för första gången omvandlas från varukapital till pengar, har kretsloppet W' ... W' därmed öppnats, medan industrikapitalet, betraktat som en helhet i oavbruten rörelse, redan har genomlöpt detta kretslopp. Pengarna satsas med ena handen och tas tillbaka med den andra. Öppnandet av kretsloppet G ... G' på en punkt innebär samtidigt ett återvändande till penningform, när samma kretslopp betraktas från en annan utgångspunkt. Samma gäller det produktiva kapitalet.

Industrikapitalets verkliga kretslopp är därför i sin kontinuitet inte endast en enhet av cirkulations- och produktionsprocesserna utan även en enhet av alla tre kretsloppen. Denna enhet är emellertid möjlig, endast om varje enskild del av kapitalet ständigt genomlöper de på varandra följande stadierna i kretsloppet, ständigt lämnar det ena stadiet för att övergå till nästa, kastar av den ena formen för att ikläda sig den efterföljande, medan industrikapitalet som helhet betraktat samtidigt befinner sig i alla dessa stadier och samtidigt antar alla former, utför motsvarande funktioner och därför samtidigt beskriver alla tre kretsloppen. Samtidigt som delarna uppträder efter varandra, måste de också uppträda bredvid varandra, d.v.s. genom kapitalets delning. I ett differentierat fabrikssystem befinner sig produktionen därför ständigt i alla produktionsprocessens olika stadier och i övergången från ett produktionsstadium till ett annat. Då varje enskilt industrikapitals storlek är beroende av de ekonomiska resurser, som företagaren disponerar över, och av den minimistorlek, som ett kapital måste ha för att ingå i en viss produktionsgren, så måste bestämda proportioner föreligga vid kapitalets delning. Det tillgängliga kapitalets storlek bestämmer produktionsprocessens omfattning, och denna bestämmer i sin tur storleken av det varukapital och det penningkapital, som måste fungera vid sidan av produktionsprocessen. Den kontinuerliga produktion, där kapitalvärdets enskilda beståndsdelar följer efter varandra i ett sammanhängande kretslopp, medan de samtidigt antar alla kretsloppets former och genomlöper samtliga stadier, betingas emellertid av att omvandlingen från en form till en annan, övergången från ett stadium till nästa, obehindrat kan äga rum inom både produktionsprocessen och varucirkulationen. Om det t.ex. visar sig, att den producerade varan delvis är osäljbar, så att stadiet W'-G' inte kan fullbordas, så avbrytes i samma utsträckning själva kretsloppet, och inköpet av produktionsmedel kan omöjliggöras. Samtidigt spärrar de osålda varorna vägen för den nya varuström, som ständigt produceras, och förhindrar dess omvandling till pengar. Om detta fortsätter någon tid, så inskränkes produktionen och hela processen kan slutligen avstanna. Varje sådan blockad bringer oreda i hela processen och medför, att kretsloppet inte längre kan flyta kontinuerligt, medan kapitalvärdet visar en tendens att anhopas i en form, som motsvarar det stadium där kretsloppet stoppades upp. Om kretsloppet hämmas i ett stadium, så begränsas inte verkningarna till den del av kapitalvärdet, som direkt drabbas, utan hela kretsloppet bromsas upp och hotar slutligen att helt avstanna.

Nästa form, vari processen uppträder, är en serie inbördes hophörande faser, där kapitalets övergång till en ny fas är betingad av att det lämnar den föregående. En av kapitalvärdets tre funktionsformer bildar därför också både utgångspunkt och slutpunkt för vart och ett av de tre kretsloppen. Å andra sidan är processen, som helhet betraktad, en enhet av de tre kretslopp, som i verkligheten inte är något annat än former, som tillsammans ger uttryck för processens kontinuitet. Med utgångspunkt från varje enskild form, som kapitalet antar, beskriver det ett specifikt kretslopp, som framstår som uttryck för totalprocessen, och vart och ett av dessa kretslopp är också en betingelse för processens kontinuitet. Varje funktionell forms kretslopp betingar de övriga. Det är en nödvändig betingelse för den totala produktionsprocessen - i synnerhet för det samhälleliga kapitalet - att den samtidigt är en reproduktionsprocess och därmed ett kretslopp i vart och ett av sina moment. Kapitalets olika delar genomlöper successivt de olika stadierna och funktionsformerna. Även funktionsformerna genomlöper därför samtidigt sina egna kretslopp, ehuru alltid en annan del av kapitalet uppträder däri. En del av kapitalet - men en ständigt växlande del, som alltid reproduceras - existerar ständigt som varukapital som förvandlas till pengar, en annan del som penningkapital som förvandlas till produktivt kapital, och en tredje del som produktivt kapital som förvandlas till varukapital. De tre formernas beständiga tillvaro förmedlas av totalkapitalets kretslopp genom just dessa tre stadier.

Som helhet befinner sig kapitalet samtidigt i alla sina olika stadier. Men varje enskild del lämnar i sin tur det ena stadiet för att övergå i nästa, avkastar en form för att ikläda sig en annan och fungerar därför i alla i tur och ordning. Formerna är flytande och föränderliga, och kapitalet kan ikläda sig alla på samma gång, endast därför att dess olika delar befinner sig i olika stadier av sin utvecklingsprocess. Varje form följer den andra och går också före, så att en kapitaldels återvändande till en form betingas av att en annan del av kapitalet återvänder till en annan form. Varje del beskriver oavbrutet sitt eget kretslopp, men det är ständigt en ny del av kapitalet som befinner sig i varje enskild form, och vart och ett av dessa specifika kretslopp utgör endast samtidiga och successiva former i det totala kretsloppet.

Tillsammans förverkligar de tre kretsloppen processens kontinuitet och förhindrar, att totalprocessen avbrytes. Det samhälleliga totalkapitalets rörelser är alltid kontinuerliga, och dess kretslopp är alltid en enhet av de tre kretslopp, som skildrats här ovan.

För individuella kapital kan kontinuiteten i reproduktionen här och där bli avbruten i större eller mindre omfattning. För det första är värdemängderna ofta på olika tidpunkter fördelade på olika portioner i de skilda stadierna och funktionsformerna. För det andra kan fördelningen vara olika allt efter arten av den vara som skall produceras, alltså efter det slag av produktionsområde där kapitalet skall investeras. För det tredje avbrytes kontinuiteten mer eller mindre i produktionsgrenar, som är beroende av årstidernas växlingar, antingen på grund av rena naturbetingelser (som t.ex. i jordbruk och fiske) eller till följd av samhälleliga sedvänjor, som t.ex. i det s.k. säsongarbetet. Produktionsprocessen förlöper mest regelbundet och enhetligt i den egentliga industrin och i gruvdriften. Men denna olikhet mellan produktionsgrenarna medför inga förändringar i kretsloppets allmänna former.

Kapitalet som ett självförökande värde omfattar inte endast klassförhållandena och en bestämd samhällsordning, som beror på arbetets karaktär av lönarbete. Det är också en oavbruten rörelse, en kretsloppsprocess genom olika stadier, som i sin tur innefattar kretsloppets tre olika former. Det kan därför förstås, endast om det uppfattas som en rörelse, inte som ett ting i vila. De som uppfattar det renodlade värdet som en abstraktion, glömmer bort att industrikapitalet i rörelse är just denna abstraktion som en verksam realitet. Värdet genomlöper här olika former och rörelser, i vilka det samtidigt bevaras och förökas. Då vi här närmast intresserar oss för de rena rörelseformerna, tar vi inte hänsyn till att krafter utifrån kan ingripa i kretsloppet och tillintetgöra eller föröka kapitalvärdet. Så mycket är emellertid klart, att oavsett alla värderevolutioner, så kan den kapitalistiska produktionen endast fortgå, så länge kapitalvärdet förökas, d.v.s. så länge det självständiggjorda värdet beskriver sin kretsloppsprocess, så länge alltså värderevolutionen på ett eller annat sätt kan övervinnas och utjämnas. Kapitalets rörelser framstår som resultat av den enskilde industrikapitalistens handlingar, genom att han uppträder som varu- och arbetsköpare, som varuförsäljare och produktiv kapitalist och alltså förmedlar kretsloppet genom sin verksamhet. Om en värderevolution drabbar det samhälleliga kapitalvärdet, så kan det inträffa att de individuella kapitalet går under, emedan det inte kan uppfylla de villkor, som de nya värdeförhållandena uppställer. Ju oftare och våldsammare dessa värderevolutioner uppträder, desto mera gör sig det självständiga samhälleliga värdets rörelser automatiskt gällande med en elementär naturkrafts våldsamhet i förhållande till den enskilde kapitalistens förutseende och beräkning, desto mera blir den normala produktionen underkastad den onormala spekulationen och desto större fara löper varje enskild kapitalist att gå under. Dessa periodiska omvälvningar i värdeförhållandena bekräftar alltså, vad de påstods skulle vederlägga, nämligen att värdet, när det antar kapitalform, uppnår en självständighet som det upprätthåller och fördjupar genom sin egen rörelse. Den serie formförändringar, som kapitalet genomgår under kretsloppet, förutsätter att den förändrade värdestorlek, som är kretsloppets resultat, ständigt jämföres med det ursprungliga värdet. Värdets självständiggörelse i förhållande till den värdeskapande kraften, arbetskraften, inledes genom inköpet av arbetskraft och fullbordas i produktionsprocessen genom exploatering av denna arbetskraft. Men värdet självständiggöres inte på nytt i det efterföljande kretsloppet, där pengar, varor och produktivt kapital endast är växlande former i kapitalvärdets rörelse, och där kapitalets nuvärde jämföres med det ursprungligen satsade kapitalvärdet.

Bailey [7] polemiserar mot uppfattningen, att värdet är en självständig samhällelig realitet, som karakteriserar det kapitalistiska produktionssättet, och i det han stämplar denna uppfattning som en illusion hos vissa ekonomer, säger han:

"Värde är ett förhållande mellan samtidigt befintliga varor, ty det är endast sådana, som överhuvud kan utbytas mot varandra."[XXV*]

Detta säger han i polemik mot varje jämförelse mellan varuvärden som tillhör olika tidpunkter, en jämförelse, som - om penningvärdet är fastställt en gång för alla - endast kan innebära en jämförelse mellan den arbetskraft, som vid de olika tidpunkterna erfordras för produktion av samma slags varor. Detta missförstånd beror på den grundläggande missuppfattningen, att bytesvärde och värde är samma sak, och att alltså värdets form är värdet självt. Slutsatsen blir, att varuvärden inte kan jämföras, när de inte längre aktivt fungerar som bytesvärden och alltså inte längre kan utbytas mot varandra. Bailey har ingen aning om att ett värde endast kan fungera som kapitalvärde eller kapital, försåvitt det under de olika stadierna av sitt kretslopp - vilka ingalunda är "contemporary"[XXVI*] utan följer efter varandra - förblir identiskt med sig självt och jämföres med sig självt.

För att analysera kretsloppets formel i dess renhet är det inte tillräckligt att förutsätta, att varorna säljes till sitt värde, utan också att detta sker under i övrigt oförändrade förhållanden. Låt oss t.ex. ta formen P ... P. Vi bortser från alla tekniska förändringar, som kan påverka produktionsprocessen och minska värdet av ett visst produktivt kapital. Vi bortser också från att prisändringar på råmaterial och andra produktionsmedel kan medföra, att det produktiva kapitalets värde och det i lager befintliga varukapitalets värde kan stiga eller falla. Vi återvänder så till vårt tidigare exempel. Vi förutsatte, att de 10.000 punden garn såldes till sitt värde eller 500 £. Det satsade kapitalvärdet ersattes här av 422 £, d.v.s. värdet av 8.440 pund garn. Men om värdet av bomull, kol etc. har stigit (vi bortser då från rena prisvariationer), så är dessa 422 £ kanske helt otillräckliga för att förnya det produktiva kapitalet. Då krävs ett tillskott av penningkapital, och penningkapital blir bundet. Omvänt blir penningkapital frigjort, om priserna på produktionsmedel faller. Helt normalt förlöper processen endast i den mån värdeförhållandena förblir konstanta. Den förlöper emellertid, så länge störningarna utjämnas när kretsloppet upprepas. Ju våldsammare dessa störningar är, desto större penningreserver fordras för att hålla produktionen igång, tills värdeförhållandena åter kommer i jämvikt. Och då den kapitalistiska produktionens utveckling medför, att produktionens omfång ständigt ökar, och att därmed också behovet av investerat kapital ökar, så blir följden den, att industrikapitalistens funktion i ständigt högre grad monopoliseras av stora penningkapitalister, enskilda eller i kompanjonskap med varandra.

I förbigående kan här påpekas, att om priserna på produktionsmedel förändras, så framträder en olikhet mellan å ena sidan penningkapitalets kretslopp (G ... G') och å andra sidan det produktiva kapitalets (P ... P) och varukapitalets kretslopp (W' ... W').

Om G ... G' betraktas som formel för ett nyinvesterat penningkapital, kommer en sänkning av produktionsmedlens värde - t.ex. råmaterial, hjälpämnen etc. - att medföra ett minskat behov av penningkapital för att starta ett företag av bestämd storlek, eftersom produktionsprocessens omfång är beroende av mängden produktionsmedel, som en given mängd arbetskraft kan bearbeta, men däremot varken av produktionsmedlens eller arbetskraftens värde, som endast har betydelse för storleken av det mervärde som frambringas. Om i stället kostnaderna för produktionsmedel stiger, så kräves ett större penningkapital än tidigare för att grunda ett företag av en viss storlek. I bägge fallen berör värdeförändringarna endast storleken av det penningkapital, som måste investeras. I första fallet frigöres penningkapital, i andra fallet blir penningkapital bundet - allt detta såvida nytt individuellt industrikapital på sedvanligt sätt investeras i en given produktionsgren.

Kretsloppen P ... P och W' ... W' kan framstå som G ... G', endast om rörelsen hos P och W' dessutom är ackumulation, alltså att produktionsprocessen redan är i gång och uttrycker den ständigt upprepade reproduktionsprocessen, att alltså mervärdet ackumuleras och förvandlas till penningkapital. Prisförändringarnas verkningar är också här desamma, som vi tidigare har beskrivit, men däremot är de av en helt annan art, när det gäller kapitalvärdets eget kretslopp. Här är det inte det ursprungligen satsade kapitalet, som direkt påverkas, utan ett industrikapital, som inte befinner sig i sitt första kretslopp utan i reproduktionsprocessen, alltså W ... W, d.v.s., varukapitalet återförvandlas till sina produktionselement, i den mån dessa består av varor. Om värdet (resp. priserna) faller, så föreligger tre alternativ. Reproduktionsprocessen kan fortsätta i samma skala som förut. I detta fall frigöres en del av penningkapitalet, och penningreserver anhopas utan verklig ackumulation och utan att mervärde samlas i en ackumulationsfond. Eller också kan reproduktionsprocessen utvidgas i större skala, än eljest skulle ha skett, under förutsättning att de tekniska förhållandena tillåter detta. Slutligen kan det överflödiga penningkapitalet användas för uppläggning av råvaruförråd etc.

Förhållandet blir det motsatta vid stigande råvarupriser. Antingen måste då reproduktionen inskränkas, eller också måste man - om verksamheten skall hållas igång i oförändrad omfattning - skaffa nytt penningkapital, antingen utifrån eller genom att helt eller delvis ta i anspråk den eventuellt förefintliga ackumulationsfonden, som ursprungligen var avsedd för utvidgning av produktionen. Även detta senare alternativ innebär fastlåsning av penningkapital, fastän kapitaltillskottet här inte kommer utifrån utan utgör en del av industrikapitalistens egna medel.

Modifierande omständigheter kan emellertid inverka på de bägge kretsloppen P ... P och W' ... W'. Om vår bomullsspinnare t.ex. har ett stort lager av bomull (alltså har en stor del av sitt produktiva kapital bunden i bomullsform), så medför ett fall i bomullspriserna, att värdet av hans produktiva kapital minskar i motsvarande grad. Om priserna i stället stiger, så ökar värdet av hans produktiva kapital. Om han å andra sidan har ett stort lager av färdiga varor - i detta fall bomullsgarn - så kommer varje förändring i bomullspriserna också att medföra en mer eller mindre motsvarande förändring i hans varukapitals värde. Om han däremot har sålt sitt garn, innan förändringen i bomullspriserna inträdde, så blir det inga andra verkningar än att han, under i övrigt oförändrade förhållanden, måste investera ett större eller mindre penningbelopp än tidigare för inköp av produktionsmedel. Sådana prissvängningars inverkan på de olika enskilda kapital, som är placerade i samma produktionsgren, kan vara ytterst olika, beroende på de olika förhållanden vari dessa enskilda kapital kan befinna sig.

Penningkapital kan också frigöras eller bindas som följd av att varucirkulationen tar kortare eller längre tid än förut, alltså på grund av ändringar i cirkulationshastigheten. Detta problem ingår emellertid i vår analys av omslaget.[XXVII*] Här begränsar vi oss till att analysera de olika verkningar, som värdeförändringar i det produktiva kapitalets beståndsdelar kan ha för penningkapitalets kretslopp å ena sidan och för det produktiva kapitalets och varukapitalets kretslopp å andra sidan.

På kapitalismens högre utvecklingsstadium, då det kapitalistiska produktionssättet är förhärskande, kommer alltid i cirkulationsavsnittet G-W, en stor del av produktionsmedlen, Pm, att bestå av varor, som själva är varukapital i säljarens hand. Från säljarens ståndpunkt är därför försäljningen av produktionsmedel samtidigt en omvandling av hans varukapital till penningkapital. Men detta är inte alltid fallet. Tvärtom.

Inom varucirkulationen, där industrikapitalet fungerar antingen som pengar eller som varor, genomkorsas ofta dess kretslopp av varucirkulation från de mest olikartade samhälleliga produktionssystem. På varumarknaden är varor och pengar inget annat än varor och pengar, och de ingår lika lätt i bägge grenarna av varukapitalets kretslopp, såväl i kapitalvärdets som i mervärdets (förutsatt att det sistnämnda förbrukas i kapitalistens privata konsumtion) - och allt detta oavsett om varorna är produkter av på slaveri baserad produktion eller av bondeproduktion (ex.: kineser, indiska ryots[XXVIII*]) eller av primitiva kommuner (holländska Ostindien) eller av statlig produktion (sådan den förekommer, grundad på livegenskap, i tidigare epoker av den ryska historien) eller av halvvilda jägarfolk etc. Karaktären av den produktionsprocess, varifrån de härstammar, spelar ingen roll: som varor fungerar de på marknaden, och som varor ingår de i industrikapitalets kretslopp och likaså i mervärdets cirkulation. Det är alltså allsidigheten av varornas härkomst, marknadens utveckling till världsmarknad, som kännetecknar industrikapitalets cirkulationsprocess. Vad som gäller om främmande varor, gäller om främmande pengar: liksom varukapitalet gentemot pengarna fungerar endast som varor, så fungerar dessa pengar gentemot varorna endast som pengar. Pengarna är här världspengar.

Två saker måste dock observeras.

För det första: Så snart processen G-Pm är fullbordad, upphör produktionsmedlen (Pm) att existera som varor och dras in i industrikapitalets kretslopp som produktivt kapital. Men därmed är deras ursprung utplånat, de är införlivade med industrikapitalet och fungerar endast som en av dess existensformer. Detta hindrar dock inte, att dessa samma produktionsmedel alltid måste frambringas på nytt, för att industrikapitalets kretslopp skall hållas igång, och på så sätt är det kapitalistiska produktionssystemet beroende av andra produktionsformer. Dess tendens är emellertid att om möjligt förvandla all produktion till varuproduktion, och det bästa medlet för att uppnå detta mål är just att dra in dessa produkter i kapitalets kretslopp, liksom den utvecklade varuproduktionen själv är kapitalistisk varuproduktion. Industrikapitalet främjar överallt förvandlingen av all produktion till kapitalistisk produktion och därmed också förvandlingen av alla omedelbara producenter till lönarbetare.

För det andra: Utan hänsyn till det produktionssätt, varifrån produkterna härstammar, möter industrikapitalet alltid både de produktionsmedel, som omedelbart ingår i dess kretslopp, och arbetarnas nödvändiga existensmedel som varukapital närmare bestämt som handels- eller köpmanskapital, som i enlighet med sin natur omfattar varor från alla produktionsformer.

Då det kapitalistiska produktionssystemet förutsätter produktion i stor skala, måste också varorna säljas i större partier, alltså till köpmän och inte till enskilda konsumenter. Endast produktionsmedlen säljes direkt till förbrukarna. Men denne förbrukare är en industrikapitalist, och i samma utsträckning är producenten själv en försäljare, sin egen köpman, vilket han för övrigt även kan sägas vara, när han säljer sina varor till en köpman.

Varuhandel som handelskapitalets funktion är en förutsättning för den kapitalistiska produktionen och utvecklas ständigt i takt med dennas egen utveckling. Vi förutsätter alltså tillfälligtvis handelskapitalets närvaro för att illustrera enskilda sidor av den kapitalistiska cirkulationsprocessen, men i vår allmänna analys förutsätter vi direkt försäljning utan köpmannen som mellanhand, emedan den sistnämnde skymmer bort vissa sidor av industrikapitalets rörelser.

Sismondi framställer saken en smula naivt på följande sätt:

"Handeln använder avsevärda kapital, som vid ett hastigt påseende inte ser ut att bilda någon del av det kapital, vars rörelser vi här i detalj har skildrat. Värdet av de tyger, som ligger i köpmannens lagerlokal, verkar vara fullständigt åtskilt från den del av den årliga produktionen, som den rike ger den fattige som lön för hans arbete. Detta kapital har emellertid endast ersatt det kapital, som vi tidigare har talat om. För att komma till klarhet över rikedomens utveckling har vi börjat vår undersökning med dess tillkomst, och sedan har vi följt den fram till dess förbrukning. Det verkade då, som om det kapital, som t.ex. användes för att producera tyger, alltid var detsamma, och utbytet mot konsumenternas inkomster medförde endast, att det delades i två delar: den ena delen tjänade som fabrikantens inkomst, den andra delen utbetalades till arbetarna som arbetslön, medan de framställde nya tyger.

Men man fann snart, att det var till allas fördel att dela upp kapitalet i olika delar, som ömsesidigt ersatte varandra, så att om det behövdes ett kapital på 100.000 för att förmedla hela omsättningen mellan fabrikant och konsument, så fördelades detta kapital i lika stora delar på fabrikanten, grossisten och detaljhandlaren. Fabrikanten kunde då med sin tredjedel uträtta lika mycket som tidigare med hela beloppet, eftersom han, när tygerna hade producerats, genast kunde få dem sålda till grossisten i stället för att vänta på att någon konsument skulle infinna sig som köpare. Och grossistens kapital ersattes i sin tur mycket snart av detaljhandlarens ... Skillnaden mellan de utbetalda arbetslönerna och det pris, som den slutlige konsumenten betalar, måste utgöra kapitalets profit. Den fördelas sedan mellan fabrikanten, grossisten och detaljhandlaren, sedan deras inbördes funktioner blivit fördelade, och det utförda arbetet blir detsamma, fastän det nu tar tre personer och tre kapitaldelar i anspråk i stället för tidigare en person och ett kapital."... - "Alla" (köpmännen) "medverkar indirekt i produktionen, ty denna har konsumtionen som syfte och kan inte anses vara fullbordad, förrän produkten har nått fram till konsumenten."[XXIX*]

Vid undersökningen av kretsloppets allmänna former - liksom för övrigt överallt i denna Andra bok - uppfattar vi pengar som metallpengar, guld- och silvermynt, och utesluter penningsymboler, en specialitet för vissa stater, liksom även kreditpengar, som vi ju ännu inte har undersökt. Detta motsvarar för det första den historiska utvecklingen. Kreditpengar spelar ingen eller i varje fall en underordnad roll under den kapitalistiska produktionens första epok. För det andra är detta tillvägagångssätt även en teoretisk nödvändighet, vilket tydligt framgår av alla tidigare kritiska undersökningar av kreditpengar, som företagits av Tooke och andra. De har oupphörligt tvingats att återvända till en undersökning av hur saken skulle te sig på grundvalen av ren metallisk cirkulation. I detta sammanhang får man inte glömma, att metallpengar kan tjänstgöra både som betalningsmedel och som köpmedel. För enkelhetens skull förutsätter vi i denna bok II, att de endast fungerar som köpmedel.

Betraktad som ett led i den allmänna varucirkulationen bestämmes också industrikapitalets cirkulationsprocess - som endast utgör en del av dess individuella kretsloppsprocess - av de allmänna lagar, som vi tidigare har utvecklat (i Första boken, kap. III). Ju större pengarnas omloppshastighet är, ju fortare alltså varje enskilt kapital antar och kastar av sig varuform och penningform, desto flera sådana formförändringar kan en given penningsumma förmedla. I ju större utsträckning köp och försäljning utjämnas bokföringsmässigt, medan endast saldot betalas kontant, eller i ju högre grad pengarna tjänstgör som betalningsmedel, desto mindre är den penningsumma som behövs för att omsätta en viss värdemängd, liksom pengarnas omloppshastighet är större, om arbetslönerna utbetalas i kortare terminer. Å andra sidan är penningkapitalets storlek beroende av varornas prissumma (priset multiplicerat med varumängden), om cirkulationshastighet och alla övriga omständigheter är konstanta. Om även varornas pris och kvantiteter är givna, är penningmängden beroende av pengarnas eget värde.

Men de lagar, som gäller för den allmänna varucirkulationen, äger bara giltighet i den mån kapitalets cirkulationsprocess består av en rad enkla köp och försäljningar, däremot inte när dessa köp och försäljningar utgör bestämda avsnitt av individuella industrikapitalets kretslopp.

För att klargöra detta är det lämpligast, att man betraktar kretsloppet i dess obrutna sammanhang, så som det ter sig i formlerna för det produktiva kapitalets och varukapitalets kretslopp:

		{	W	-	{	G	-	W		... P(P')
II)	P ... W'		-	G'
			w	-		g	-	w

		{	W	-	{	G	-	W		... P ...	W'
III)	W'		-	G'
			w	-		g	-	w

Som en serie rena cirkulationsförlopp omfattar cirkulationsprocessen endast varornas två motsatta formförändringar, oavsett om dessa antar formen W-G-W eller G-W-G. Till varje separat köp eller försäljning svarar dessutom den motsatta formförändringen av de främmande varor eller de främmande pengar, som kapitalet utbytes mot.

Varje försäljning (W-G) är samtidigt från köparens synpunkt ett inköp (G-W). Försäljningen eller varans första formförändring, W-G, är samtidigt den motsatta förvandlingen av det varuvärde, som här fungerar som pengar, medan förhållandet blir det motsatta i G-W. Allt vad vi tidigare sagt om hopflätningen av en varas förvandling i ett stadium med en annan varas förvandling i ett annat stadium, gäller också kapitalcirkulationen, försåvitt kapitalisten uppträder som köpare och säljare av varor och hans kapital alltså fungerar som pengar i förhållande till främmande varor eller som varor i förhållande till främmande pengar. Men denna sammanflätning av olika formförändringar är inte identisk med hopflätningen av de olika kapitalens förvandlingsserier.

För det första kan inköpet av produktionsmedel - G-W (Pm) - som vi redan har sett, innebära en sammanflätning av olika individuella kapitals formförändringar. En del av bomullsspinnarens varukapital, garnet, skall t.ex. omvandlas till kol. Efter garnförsäljningen har en del av bomullsspinnarens kapital antagit penningform, som sedan genom inköpet av kol omvandlas till varuform, medan en motsvarande del av den kapitalistiske kolproducentens kapital befinner sig i varuform och förvandlas till pengar genom samma transaktion. Samma cirkulationsprocess innebär här motsatta formförändringar för två olika industrikapital, som representerar två olika produktionsgrenar, alltså en sammanflätning av två olika kapitals förvandlingsserier. Vi har emellertid sett, att de produktionsmedel, vartill pengarna omvandlas, inte nödvändigtvis behöver vara varukapital i egentlig mening, d.v.s. dessa produktionsmedel behöver inte nödvändigtvis vara producerade av en kapitalist, och i detta fall är de inte heller industrikapital i varuform. Inköpet av produktionsmedel är alltid köp (G-W) å ena sidan), försäljning (W-G) å den andra men innebär inte alltid en sammanflätning av kapitalens formförändringar. Vidare innebär G-A, inköpet av arbetskraft, aldrig någon kombination av kapitalens formförändringar, ty arbetskraften är visserligen i arbetarens hand en vara men blir inte kapital, förrän den säljes till kapitalisten. Slutligen är de pengar, som kapitalisten tar emot vid försäljningen av de producerade varorna (d.v.s. G' i processen W'-G') inte nödvändigtvis varukapital i penningform. Dessa pengar kan utgöra arbetskraft i penningform - arbetslön - eller de kan ha framkommit genom försäljning av varor, som producerats av självständiga arbetare, slavar, livegna eller kollektiv.

För det andra: Även om vi förutsätter, att hela världsmarknadens produktion bedrives enligt kapitalistiska principer, så medför inte detta, att varje formförändring, som det enskilda kapitalet genomgår i cirkulationen, är knuten till en motsvarande formförändring av motsatt slag i ett annat kapitals kretslopp. I det produktiva kapitalets kretslopp (P ... P) kan de producerade varorna t.ex. vara avsedda för individuell förbrukning och de pengar som de inbringar utgöra en del av ett annat kapitals mervärde och alltså inte ingå i kretsloppet. Omvänt kan försäljaren av produktionsmedel i processen G'-W' (i vilken alltså ackumulerat kapital ingår) använda pengarna till att ersätta hans kapitalförskott eller också till täckning av sina personliga utgifter i stället för att låta dem ingå i kapitalvärdets kretslopp.

På vad sätt de olika beståndsdelarna av det samhälleliga totalkapitalet, varav de enskilda kapitalen endast utgör självständigt fungerande delar, ömsesidigt ersätter varandra under cirkulationsprocessen, framgår inte av den enkla varucirkulationens kombination av formförändringar, som kapitalets kretslopp har gemensamt med all annan varucirkulation, utan här erfordras andra undersökningsmetoder med hänsyn till både kapitalvärdet och mervärdet. Härvidlag har man hittills nöjt sig med fraser, som vid närmare påseende visar sig inte innehålla något annat än obestämda föreställningar, som utan vidare har lånats från den kombination av formförändringar, som kan iakttas i varje varucirkulation.

*

En av de mest påtagliga säregenhet i industrikapitalets kretslopp och därmed också i den kapitalistiska produktionen är, att det produktiva kapitalets beståndsdelar å ena sidan härstammar från varumarknaden, där de oavlåtligen måste köpas på nytt, medan å andra sidan arbetsprocessens produkter ständigt lämnar produktionen som varor och ständigt på nytt måste säljas på varumarknaden. Man kan t.ex. jämföra en modern skotsk arrendator med en gammalmodig småbrukare på kontinenten. Den förstnämnde säljer hela sin produkt och måste därför också köpa alla produktionsmedel, t.o.m. utsädet, på varumarknaden. Den senare förbrukar själv huvuddelen av sin produkt, köper och säljer det minsta möjliga och förfärdigar såvitt möjligt själv sina verktyg, kläder etc.

På grundval härav har man ställt mot varandra naturahushållning, penninghushållning och kredithushållning som den samhälleliga produktionens tre karakteristiska ekonomiska rörelseformer.

Men för det första representerar dessa tre ekonomiska samhällsformer inte några likvärdiga utvecklingsfaser. Den s.k. kredithushållningen är själv endast en speciell form av penninghushållning, i den mån pengar och krediter uttrycker utbytesfunktioner eller utbytessätt mellan producenterna inbördes. Även i den högst utvecklade kapitalistiska produktionen är det penninghushållningen, som bildar grundvalen för kredithushållningen. Penninghushållning och kredithushållning motsvarar endast olika utvecklingsstadier av den kapitalistiska produktionen och kan inte betraktas som självständiga utbytesformer i jämförelse med naturahushållningen. Med samma rätt kunde man ställa naturahushållningens högst olikartade former mot varandra som likvärdiga.

För det andra: När man betecknar en ekonomisk samhällsform som penninghushållning eller kredithushållning, lägger man inte huvudvikten vid produktionsprocessen utan framhäver säregenheterna i kontakterna mellan de olika producenterna inbördes. In så fall skulle den första kategorin behandlas på samma sätt, och då borde beteckningen naturahushållning ersättas med byteshushållning. En fullständigt isolerad naturahushållning som t.ex. Inka-staten i Peru [8] skulle inte passa in i någon av de tre kategorierna.

För det tredje: Då penninghushållning är gemensam för all varuproduktion och produkterna framstår som varor i de mest olikartade samhälleliga produktionsorganismer, skulle en dylik klassificering framhäva som den kapitalistiska produktionens enda kännemärke, att varuproduktionen har uppnått en oerhört stor omfattning, och att likväl de produktionsmedel, som det ena företaget använder, framställes i form av varor i ett annat företag.

I själva verket är varuproduktionen den allmänna formen för kapitalistisk produktion. Men att så är fallet och att utvecklingen alltmer går i denna riktning, beror på att arbetet självt har förvandlats till en vara, och att arbetaren säljer sin arbetskraft till ett pris, som vi antar bestämmes av reproduktionskostnaderna. I samma utsträckning som arbetet blir lönarbete, blir producenten industrikapitalist. Därför uppnår den kapitalistiska produktionen - och därmed också varuproduktionen - sin fulla utveckling, först när även jordbrukaren blir lönarbetare. Penningförhållandet mellan kapitalist och lönarbetare, deras ömsesidiga förbindelse som köpare och säljare, ligger inneslutet i själva det kapitalistiska produktionssystemet. Men detta förhållande beror på produktionens samhälleliga karaktär, inte på sättet för utbytet, vilket tvärtom beror på produktionssättet. Det är för övrigt helt i överensstämmelse med den borgerliga mentaliteten - som inte har intresse för något annat än jakten efter profit - att inte produktionen utan handelsutbytet uppfattas som grundvalen för den ekonomiska verksamheten.[10*]

*

Kapitalisten tillför cirkulationen mindre värde i form av pengar, än han drar ut ur den, emedan han samtidigt tillför cirkulationen större värden i form av varor, än har tar ut därifrån i denna form. Försåvitt han fungerar som personifierat industrikapital, säljer han alltid större varuvärden på marknaden, än han köper därifrån. Om tillgång och efterfrågan täckte varandra, så vore detta liktydigt med att hans kapital inte skulle frambringa vare sig mervärde eller profit. Han skulle då inte lyckas exploatera arbetskraften, och hans kapital skulle i själva verket inte kunna fungera som produktivt kapital. Vidare skulle det produktiva kapitalet ha förvandlats till varukapital, som inte alstrat något mervärde. Under produktionsprocessen skulle det inte ha skapat något mervärde i varuform ur arbetskraften och alltså överhuvud inte kunnat fungera som kapital. Om han ändå ville inhösta profit, så måste han i själva verket försöka "sälja dyrare, än han hade köpt", men detta lyckas i allmänhet endast, om han med den kapitalistiska produktionsprocessens hjälp kan förbättra den billigare men sämre vara, som han har köpt, och på så sätt förvandla den till en dyrare vara. Han säljer varan dyrare, än det kostade att framställa den, inte emedan han säljer den över dess värde, utan för att dess värde verkligen är större än summan av de värden, som ingick i dess produktion.

Kapitalisten förökar sitt kapital efter en kvot, som är större, ju större differensen är mellan tillgång och efterfrågan, d.v.s. ju större skillnaden är mellan de varuvärden, som han säljer på marknaden, och de varuvärden, som han köper. I stället för att eftersträva balans mellan de två söker han åstadkomma största möjliga skillnad mellan dem. Vad som i detta hänseende gäller den enskilde kapitalisten, gäller om kapitalistklassen som helhet.

Försåvitt kapitalisten endast personifierar industrikapitalet, gäller hans egen efterfrågan endast produktionsmedel och arbetskraft. Hans efterfrågan på produktionsmedel är, med hänsyn till dess egenvärde, mindre än hans satsade kapital; han köper produktionsmedel till ett värde, som ligger under värdet på hans kapital och alltså är ännu mycket mindre än värdet av det varukapital, som han investerar.

Vad beträffar hans efterfrågan på arbetskraft, så är den å andra sidan beroende av förhållandet mellan hans variabla kapital och hans totalkapital (alltså w : C) och företer en stadigt fallande tendens i jämförelse med efterfrågan på produktionsmedel, eftersom den kapitalistiska produktionsvecklingen medför, att kapitalets konstanta del ständigt ökar i jämförelse med den variabla. Industrikapitalisten är i ständigt ökande grad en större köpare av produktionsmedel än av arbetskraft.

Då arbetaren väsentligen använder sin lön till inköp av nödvändiga existensmedel, innebär kapitalistens efterfrågan på arbetskraft indirekt också en motsvarande efterfrågan på de varor, som ingår i arbetarklassens konsumtion. Men denna efterfrågan kan inte vara större än det variabla kapitalet eller arbetslönen. Om arbetaren sparar en del av sin lön, så blir följden - bortsett från alla kreditförhållanden - att han hopsamlar pengar som skatt och berövar marknaden en motsvarande efterfrågan på varor.

Den övre gränsen för kapitalistens efterfrågan är C = c + w, men han tillför varumarknaden ett värde, som är likamed c + w + m. Om hans kapital består av 80 c + 20 w + 20 m, så är efterfrågan 80 c + 20 w = 100 och varuutbudet 120, alltså 1/5 större än efterfrågan. Ju större mervärdet eller profitkvoten är, desto mindre blir hans efterfrågan i jämförelse med utbudet.

Trots att produktionens oavbrutna tekniska framsteg leder till att kapitalistens efterfrågan på arbetskraft (och därmed indirekt på nödvändiga existensmedel) ständigt blir mindre än hans efterfrågan på produktionsmedel, så får man å andra sidan inte glömma, att hans efterfrågan på produktionsmedel alltid förblir mindre än summan av hans investerade kapital. Hans efterfrågan på produktionsmedel måste alltså alltid ha mindre värde än varuprodukten från den med lika stort kapital och under i övrigt samma förhållanden arbetande kapitalist, som levererar dessa produktionsmedel till honom. Att det gäller flera kapitalister och inte bara en enda, förändrar ingenting i sak. Om vi antar, att hans kapital är 1.000 £ och dess konstanta del 800 £, så är hans efterfrågan i sin helhet = 800 £, och vid oförändrad profitkvot levererar de tillsammans per 1.000 £ produktionsmedel till ett värde av 1.200 £. Hur mycket därav, som kommer på varje enskild kapitalist, och hur stor del det utgör av hans totalkapital, spelar ingen roll. Kapitalistens efterfrågan täcker alltså endast 2/3 av tillgången, medan hans egen totala efterfrågan endast är = 4/5 av hans egen tillgång, beräknad efter värdets storlek.

Vi måste här inskjuta en parentetisk synpunkt beträffande omslaget.[XXX*] Vi antar att kapitalistens totalkapital är 5.000 £, varav 4.000 £ är fast och 1.000 £ rörligt kapital. Dessa 1.000 £ är = 800 c + 200 w enligt vårt antagande härovan. Hans rörliga kapital måste slå om fem gånger om året, för att hans totalkapital skall kunna slå om en gång om året. Hans varuprodukt är då = 6.000 £, alltså 1.000 £ större än hans satsade kapital, varur i sin tur följer samma mervärdeförhållande som ovan:

5.000 C : 1.000 m = 100 (c + w) : 20 m. Detta omslag ändrar alltså ingenting i proportionerna mellan hans totala efterfrågan och hans totala tillgång - efterfrågan förblir 1/5 mindre än tillgången.

Låt oss anta, att hans fasta kapital skall förnyas på tio år. Han avskriver då årligen 1/10, d.v.s. 400 £, och därefter disponerar han ett värde av 3.600 £ i fast kapital + 400 £ i reda pengar. Om reparationer blir aktuella och kostnaderna inte överstiger det normala, så är de ingenting annat än en kapitalplacering, som han gör först efteråt. Vi kan betrakta saken, som om han hade medräknat reparationskostnaderna, redan då han uppskattade värdet av sitt anläggningskapital, i den mån detta ingår i den årliga varuprodukten, varför dessa kostnader är inräknade i den 10-procentiga av skrivningen. (Om reparationsutgifterna i verkligheten ligger under genomsnittet, så är det givetvis ett plus för honom, liksom det är till hans nackdel, om de överstiger genomsnittet. Detta jämnar emellertid ut sig för hela den kapitalistklass, som är engagerad i samma industrigren.) Om man räknar med ett engångsomslag pr år av hans totalkapital, så förblir hans årliga efterfrågan = 5.000 £, d.v.s. likamed hans ursprungligen satsade kapitalvärde, och i så fall tilltar den med avseende på den rörliga kapitaldelen, medan den ständigt avtar beträffande den fasta delen.

Så kommer vi till reproduktionen. Vi antar, att kapitalisten förbrukar hela mervärdet g och på nytt som produktivt kapital endast satsar den ursprungliga kapitalstorleken C. Nu är hans efterfrågan lika stor som hans tillgång. Men med hänsyn till kapitalets kretslopp är efterfrågan numera endast 5/6 av tillgången. Återstoden förbrukar han, inte som kapitalist utan som privatman.

Hans konto är då, procentuellt sett:

Men denna förutsättning - att kapitalisten regelbundet förbrukar hela mervärdet - rycker i själva verket undan själva grundvalen för det kapitalistiska produktionssystemet, vars avgörande motiv inte är privat konsumtion utan berikande, och förutsättningen skulle alltså utplåna både den kapitalistiska produktionen och kapitalisten själv.

För kapitalistklassen är det dessutom tekniskt omöjligt att konsumera hela mervärdet. Varje kapitalist behöver en ständigt växande reserv för att kunna möta prisfluktuationer och avvakta gynnsamma konjunkturer för köp och försäljning. Vidare måste han ständigt ackumulera kapital för att utvidga produktionen och tillgodogöra sig den tekniska utvecklingens resultat.

För att ackumulera kapital måste han ständigt lägga undan en del av mervärdet i form av pengar, ta bort dem ur cirkulationen och hopsamla dem i form av skatt, till dess kapitalet är tillräckligt stort för utvidgning av det gamla företaget eller startandet av ett nytt. Så länge skattbildningen pågår, ökar den inte kapitalistens efterfrågan. Penningen är demobiliserad, och den tar inte bort någon varuekvivalent från varumarknaden som ersättning för den penningekvivalent, som den tagit i utbyte mot tillförda varor.

Vi bortser här från kreditväsendet, som bl.a. kan leda till att kapitalisten, i den mån pengar flyter in, deponerar dem i en bank på löpande räkning mot ränta.

FEMTE KAPITLET

Omloppstiden[11*]

Kapitalets rörelse genom produktionsprocessen och varucirkulationens två stadier fullbordas, som vi sett, i tur och ordning efter varandra. Den tid, som förflyter, medan kapitalet genomlöper produktionsprocessen och varucirkulationen, utgör dess produktionstid resp. dess cirkulations- eller omloppstid. Kretsloppets hela totaltid är alltså likamed summan av produktionstiden och omloppstiden.

Produktionstiden omfattar självfallet alltid den tidsrymd, som arbetsprocessen kräver, men är inte begränsad till denna. För det första består en del av det konstanta kapitalet av arbetsmedel, maskiner, byggnader o.s.v., som under hela sin tillvaro fortsätter att göra tjänst i den ständigt förnyade arbetsprocessen. De periodiska avbrotten i arbetsprocessen, t.ex. om natten, avbryter visserligen dessa arbetsmedels verksamhet, men de blir kvar på arbetsplatsen. De tillhör arbetsplatsen, inte endast medan de är i verksamhet, utan också under de tidsperioder då de står stilla. För det andra måste kapitalisten ha ett bestämt förråd av råvaror och underhållsmedel till sitt förfogande, för att produktionsprocessen skall kunna fortsätta i en bestämd omfattning under kortare eller längre tid utan att vara beroende av tillfälligheter, som kan lägga hinder i vägen för den dagliga tillförseln från marknaden. Detta förråd av råvaror m.m. förbrukas produktivt endast gradvis. Det föreligger därför en viss differens mellan dess produktionstid[12*] och dess funktionstid. Produktionsmedlens produktionstid omfattar alltså:

1. Den tid då produktionsmedlen är i verksamhet och alltså tjänstgör i produktionsprocessen.

2. De pauser då produktionsprocessen - och därmed också produktionsmedlens verksamhet - avbrytes.

3. Den tid då de ligger i beredskap som en betingelse för produktionsprocessen och alltså redan bildar produktivt kapital men ännu inte har ingått i själva produktionsprocessen.

I samtliga dessa fall rör det sig om skillnaden mellan den tid, då det produktiva kapitalet finns till hands på produktionsplatsen, och den tid då det verkligen deltar i produktionsprocessen. Men dessutom kan produktionsprocessen själv medföra avbrott i arbetsprocessen och därmed även arbetstiden, pauser då arbetsobjektet utlämnas åt påverkan av fysikaliska processer, utan att mänsklig arbetskraft medverkar. I detta fall fortsätter produktionsprocessen, och produktionsmedlen fortsätter att fungera, trots att arbetsprocessen och därmed även produktionsmedlens funktion som arbetsmedel är avbruten. Så är t.ex. fallet med den utsådda spannmålen, med vinet som jäser i källaren, och med arbetsmedlen i många andra branscher, t.ex. i garverierna, där lädret är föremål för kemiska processer. Produktionstiden är i dessa fall längre än arbetstiden, och den ständiga orsaken härtill är, antingen att produktivt kapital befinner sig latent i produktionen utan att fungera i produktionsprocessen, eller att det fungerar i produktionsprocessen utan att delta i arbetsprocessen.

Den del av det latenta produktiva kapitalet, som endast ligger i beredskap som betingelse för produktionsprocessen, såsom bomull, kol o.s.v. i spinneriet, frambringar varken produkter eller värden. Det är kapital, som ligger i träda, men detta tillstånd är en betingelse för produktionsprocessens oavbrutna fortsättning, Byggnader, utrustning etc., som är nödvändiga för förvaringen av det produktiva förrådet (det latenta kapitalet), är förutsättningar för produktionsprocessen och utgör därför beståndsdelar av det investerade produktiva kapitalet. De fyller sin funktion som bevarare av de produktiva beståndsdelarna i det för beredande stadiet. I den mån denna lagring och förvaring kräver arbete, fördyras råvaran, men då denna arbetsprocess är nödvändig, ökar den råvarans värde och producera också mervärde, emedan en del av detta arbete i likhet med allt lönarbete är obetalt. De normala avbrotten i produktionsprocessen, alltså de intervaller där det produktiva kapitalet inte fungerar, producerar varken värde eller mervärde. Detta är en av orsakerna till kapitalistens strävan att låta arbetet pågå även nattetid (Bok I, kap. VIII: 4.)

De intervaller i arbetstiden, som arbetsobjektet måste genomgå under själva produktionsprocessen, skapar varken värde eller mervärde, men de är till fördel för produkten, bildar en del av dess liv och är en process som den måste genomgå. Värdet av utrusningen etc. överföres på produkten i relation till deras totala funktionstid. Genom själva arbetet har produkten införts i detta stadium, och förbrukningen av denna utrustning är en betingelse för produktionen på samma sätt som det bomullsspill, som oundvikligen uppkommer under spinnprocessen, en del som inte ingår i produkten men dock överför sitt värde på den. Den andra delen av det latenta kapitalet - byggnader, maskiner etc. - d.v.s. de arbetsmedel, vilkas funktion endast avbrytes genom de regelbundna faserna i produktionsprocessen, bildar värde utan att ingå i produktionsbildandet. Det totalvärde, som den tillför produkten, är bestämt av dess genomsnittliga varaktighet. Den förlorar värde, d.v.s. bruksvärde, både under den tid, då den fungerar, och under den tid den inte fungerar. Märk dock, att oregelbundna avbrott till följd av produktionsinskränkningar, kriser o.s.v. är rena förluster.

Den del av produktionsmedlen, vars funktion fortsätter oberoende av arbetsprocessen, överför ett värde till den färdiga produkten. Arbetet har här själv ställt produktionsmedlen under sådana betingelser, att de på egen hand genomlöper vissa naturprocesser, vilkas resultat är en bestämd nyttoeffekt eller en förändring av bruksvärdets form. Om arbetet verkligen förbrukar produktionsmedlen på ett ändamålsenligt sätt, så överföres deras värde till produkten. Det är i detta sammanhang utan betydelse, huruvida arbetet oavbrutet måste påverka arbetsföremålet med arbetsmedlens hjälp för att uppnå den åsyftade nyttoeffekten, eller om det är tillräckligt att ställa produktionsmedlen under sådana betingelser, att den avsedda förändringen inträffar som följd av en naturprocess, och utan att arbetet behöver inverka ytterligare på produktionsmedlen.

Många orsaker kan medföra, att produktionstiden blir längre än arbetstiden. Produktionsmedlen kan bilda endast latent, produktivt kapital - alltså fortfarande befinna sig i ett förstadium till den verkliga produktionsprocessen - eller dess egen funktion kan avbrytas genom pauser i produktionsprocessen, eller slutligen kan produktionsprocessen själv betinga avbrott i arbetsprocessen. I inget av dessa fall kan produktionsmedlen uppsuga arbete, alltså inte heller merarbete. Till och med om avbrottet i arbetsprocessen skulle vara oupplösligt förenat med den värdeökande processen, så ökas dock inte det produktiva kapitalets värde genom de tidsperioder, då arbetsprocessen är avbruten, även om själva produktionsprocessen fortsätter. Det är klart, att ju närmare produktionstiden och arbetstiden sammanfaller, desto större blir produktiviteten och värdeökningen av ett givet produktivt kapital under en given tidsrymd. Detta är orsaken till den kapitalistiska produktionens tendens att söka undvika, att produktionstiden blir längre än arbetstiden. Visserligen lyckas aldrig detta helt, och produktionstiden är därför alltid längre än arbetstiden, men överskottet är å andra sidan en nödvändig betingelse för produktionsprocessen. Alltså är produktionstiden alltid den tid, under vilken kapitalet producerar bruksvärden, ökar sitt eget värde och därmed fungerar som produktivt kapital, men denna produktionstid kan också omfatta perioder, då det produktiva kapitalet antingen är latent eller också producerar utan att samtidigt öka i värde.

I cirkulationen rör sig kapitalet i form av varukapital och penningkapital. De bägge cirkulationsprocesserna består i att kapitalet förvandlas från varuform till penningform och från penningform till varuform. Varans förvandling till pengar är här samtidigt en realisation av det mervärde som införlivats med varan, och penningens förvandling till vara är samtidigt en förvandling eller återförvandling av kapitalvärdet till dess produktionselements gestalt. Dessa omständigheter rubbar ingenting i det faktum, att dessa processer, betraktade som cirkulationsprocesser, är enkla formförändringar hos varan.

Omloppstid och produktionstid utesluter varandra ömsesidigt. Under sin omloppstid fungerar inte kapitalet som produktivt kapital och producerar därför varken vara eller mervärde. Om vi betraktar kretsloppet i dess enklaste form, alltså att det samlade kapitalvärdet varje gång i ett slag lämnar det ena stadiet för att inträda i nästa, så ser vi tydligt att produktionsprocessen därmed är avbruten och som följd därav även produktionen av värde och mervärde. Detta avbrott varar under hela omloppstiden, och produktionsprocessen blir snabbare eller långsammare allt efter omloppstidens längd. Om däremot kretsloppet är kontinuerligt, så att kapitalets olika beståndsdelar samtidigt befinner sig i samtliga stadier, medan kapitalvärdet i sin helhet successivt genomlöper hela kretsloppet, så är det klart, att ju längre varje alikvot del är kvar i cirkulationssfären i form av varor eller pengar, desto mindre blir den del av kapitalet som vid varje tidpunkt befinner sig i produktionsprocessen. Produktionstiden står därför i omvänd proportion till omloppstidens längd, och för ett kapital av given storlek är produktionens omfång beroende av omloppstidens längd. Ju närmare ett industrikapital uppnår det ideella resultatet, att omloppstiden är = 0 eller närmar sig noll, desto intensivare är dess produktiva verksamhet, desto större dess produktion och dess värdeökning. Om en kapitalist producerar på beställning och säljer sina produkter till ett företag, som ger honom likvid i form av produktionsmedel, som han behöver, så närmar sig omloppstiden noll.

Kapitalets omloppstid begränsar alltså både produktionstiden och den värdeskapande processen. Den sistnämnda begränsas i synnerhet i förhållande till omloppstidens längd. Denna kan emellertid variera i hög grad från en tid till en annan, och dess begränsning av produktionstiden kan därför också variera i motsvarande grad. Men vad den politiska ekonomin ser, är det som synes, nämligen omloppstidens inverkan på kapitalets värdeökningsprocess överhuvud. Den uppfattar denna negativa inverkan som positiv, emedan följderna är positiva. Den politiska ekonomin är så mycket mera intresserad av att fasthålla denna uppfattning, emedan den synes leverera ett bevis för att kapitalet är i besittning av en mystisk källa till självförökning, som härledes ur varucirkulationen och alltså är oberoende av arbetsprocessen och exploateringen av arbetskraften. Vi skall senare erfara, att t.o.m. den vetenskapliga ekonomin låter lura sig av denna skenbild. Denna inbillning styrkes, såsom också senare skall visa sig, av diverse fenomen: 1) profitens kapitalistiska beräkningsmetod, där den negativa grunden figurerar som positiv, genom att i stället för kapital i de olika anläggningsområdena, där endast omloppstiden är olika, en längre omloppstid verkar som grund för prisstegring, kort sagt som en av grunderna i profiternas utjämning. 2) Omloppstiden utgör endast en del av omslagstiden. Den sistnämnda inkluderar emellertid produktionstiden (resp. reproduktionstiden). Vad som beror på den sistnämnda, ser ut att bero på omloppstiden. 3) Varornas omsättning i variabelt kapital (arbetslön) betingas av deras tidigare förvandling till pengar. Vid kapitalackumulationen sker alltså omsättningen i variabelt tillskottskapital inom cirkulationen eller under omloppstiden. Den därmed givna ackumulationen ser därför ut att bero på omloppstiden.

Inom varucirkulationen genomlöper kapitalet - i den ena eller andra ordningsföljden - de bägge motsatta faserna W-G och G-W. Även omloppstiden sönderfaller alltså i två delar: den tid som går åt för försäljning av de producerade varorna och den tid som behövs för inköp av produktionsmedel. Redan genom analysen av den enkla varucirkulationen (bok I, kap. III) vet vi, att W-G, varuförsäljningen, är den svåraste delen av formförändringen och därför under normala omständigheter kräver den större delen av omloppstiden. Som pengar befinner sig värdet i en form, som lätt tillåter det att anta varuform. I varuform däremot måste det i allmänhet först utbytas mot pengar, innan de kan utbytas mot andra varor. När pengarna skall förvandlas till varor inom industrikapitalets kretslopp, är det emellertid fråga om varor av ett alldeles bestämt slag, nämligen produktionsmedel och arbetskraft. Det kan inträffa, att de behövliga produktionsmedlen inte är tillgängliga på marknaden utan först måste produceras eller anskaffas från avlägsna marknader. Störningar i den normala tillförseln, prisändringar och andra omständigheter kan också åstadkomma svårigheter. Kort sagt: en mängd olika omständigheter, som inte omedelbart framgår av den enkla formförändringen G-W, kan medföra att även inköpet av produktionsmedel ibland kräver längre, ibland kortare tid.

Liksom köp och försäljning är åtskilda till tiden, kan de också vara åtskilda till rummet. Försäljningsmarknaden och inköpsmarknaden kan ligga långt ifrån varandra. Därför är det också mycket vanligt i industriföretag, att inköp och försäljning skötes av olika personer. För produktionsprocessen är varucirkulationen lika nödvändig som själva produktionen, och de personer som ombesörjer inköp och försäljning är därför lika oumbärliga som de produktiva arbetarna. Reproduktionsprocessen omfattar både produktion och varuomsättning, och bägge dessa verksamheter måste därför ombesörjas av kapitalisten själv eller av hans anställda. Men detta är lika litet en orsak att förväxla säljare och produktiva arbetare som att förväxla varukapitalets och penningkapitalets funktioner med det produktiva kapitalets funktioner. Försäljarna, måste betalas med en del av de värden, som de produktiva arbetarna frambringar. Men lika litet som kapitalisterna frambringar produkter eller värden genom köp och försäljning, lika litet blir detta arbete värdeskapande, även om det på grund av företagets storlek övervältras på andra. I många företag får personalen sin lön i form av provision. Det är bara en tom fras att påstå, att de betalas av konsumenterna. Konsumenterna kan endast betala, i den mån de antingen själva är producenter eller också tillägnar sig en del av de producerade värdena i egenskap av ägare eller som betalning för personliga tjänster.

Det finns en olikhet mellan W-G och G-W, som inte beror på formskillnaden mellan varor och pengar utan har sin grund i produktionens kapitalistiska karaktär. I och för sig är både köp (G-W) och försäljning (W-G) ingenting annat än överföring av ett givet värde från en form till en annan. Men W'-G', försäljningen av de producerade varorna, realiserar dessutom det mervärde som dessa varor innehåller. Detta är inte fallet med G-W. Därför är försäljningen viktigare än inköpet. G-W är under normala förhållanden en betingelse för värdeökningen, men den realiserar inte mervärdet; den är en inledning till dess produktion, inte ett supplement till den.

I varukapitalets cirkulation W'-G' drar varornas karaktär av bruksvärden upp bestämda gränser för deras försäljning. De är till sin natur förgängliga. Om de inte inom en bestämd tidsfrist ingår i den produktiva eller individuella konsumtionen, om de med andra ord inte blir sålda inom en viss tid, så blir de fördärvade, förlorar sitt bruksvärde och samtidigt därmed egenskapen att vara bärare av bytesvärdet. Både kapitalvärdet och mervärdet går förlorade. Endast i den mån bruksvärdena ständigt förnyas, reproduceras och ersättes med nya bruksvärden av samma eller annat slag, kan de förbli bärare av det beständiga och självförökande kapitalvärdet. Samtidigt är den färdiga varans försäljning, dess inträde i produktiv eller individuell konsumtion alltid en nödvändig betingelse för att reproduktionen oavbrutet skall kunna fortsätta. Bruksvärdena måste inom en bestämd tid förändra sin gamla form för att fortsätta sin existens i en ny. Bytesvärdet bevaras endast genom denna ständiga förnyelse av dess materiella bärare. Olika varors bruksvärden fördärvas fortare eller långsammare; tidsintervallet mellan deras produktion och konsumtion kan alltså vara större eller mindre, och de kan alltså utan att förstöras uppehålla sig längre eller kortare tid som varukapital i cirkulationsstadiet W-G, d.v.s. under olika långa tidsperioder lagras och omsättas på marknaden. Gränsen för varukapitalets omloppstid är beroende av den tid, som kan förgå, utan att själva varan fördärvas och därmed upphör att fungera som varukapital. Ju förgängligare en vara är, desto fortare måste den säljas och desto mindre är dess försäljningsområde. Ju förgängligare en vara är, ju snävare gränser dess materiella beskaffenhet medger för dess omloppstid, desto mindre lämpar den sig som föremål för kapitalistisk produktion. Detta gäller dock inte för folktäta områden, inte heller i den mån avstånden krymper genom kommunikationsmedlens utveckling. I tättbefolkade områden kan emellertid genom koncentration av varuomsättningen skapas relativt stora avsättningsmarknader även för varor av detta slag, och där kan t.ex. stora ölbryggerier och mejerier anläggas.

SJÄTTE KAPITLET

Cirkulationskostnaderna

1. Rena cirkulationskostnader

a) Inköps- och försäljningstid

Kapitalets formförändringar från vara till pengar och från pengar till vara är samtidigt kapitalistens handelstransaktioner, hans försäljning och inköp. Den tid, som dessa formförändringar kräver, är ur kapitalistens synpunkt inköpstid och försäljningstid, den tid då han uppträder på marknaden som köpare eller säljare. Liksom den tid omsättningen kräver är en nödvändig del av kapitalets reproduktionstid, så är också den tid kapitalisten använder för inköp och försäljning en nödvändig del av hans funktionstid som kapitalist, d.v.s. som personifierat kapital. Det är en del av hans affärstid.

[Då vi har antagit, att varorna köpes och säljes till sina värden, rör det sig här om värdets förvandling från en form till en annan, från varuform till penningform eller från penningform till varuform, en formförändring av värdet och ingenting annat. Om varorna säljes till sina värden, så förblir värdestorleken oförändrad i både köparens och säljarens hand - det är endast dess existensform som ändrats. Om varorna inte blir sålda till sina värden, så förblir de omsatta värdenas summa oförändrad: det som är plus å ena sidan, är minus å den andra.

Formförändringarna W-G och G-W är emellertid handelstransaktioner mellan köpare och säljare. De behöver tid för att komma överens, så mycket mer som här en kamp försiggår, där den ena parten söker vinna fördelar över den andra; och då affärsmän möter varandra, gäller: "when greek meets greek then comes the tug of war"[XXXI*][9]. Tillståndsförändringen kostar tid och arbetskraft, en arbetskraft som inte användes för att skapa värden utan för att ge redan befintliga värden en ny form. Det är i detta sammanhang betydelselöst, om den ene söker utnyttja möjligheten att tillägna sig värden på den andres bekostnad genom att sälja dyrt eller köpa billigt. Detta arbete, som ökas genom de ömsesidiga, illvilliga avsikterna, har lika liten möjlighet att öka varornas värde som advokatens arbete under en rättegång att öka värdet av det omstridda föremålet. Detta arbete - som är ett nödvändigt moment i den kapitalistiska produktionsprocessen i dess helhet, där den också innesluter cirkulationen eller inneslutes av denna - spelar ungefär samma roll som förbränningsarbetet hos ett ämne, som användes när man frambringar värme. Detta arbete frambringar inget värme men är ändå ett nödvändigt moment i förbränningsprocessen. Om man t.ex. använder kol för att åstadkomma värme, måste man först förena kolet med syre och därför överföra det från fast form till gasform (ty i koloxiden, förbränningens återstod, befinner sig kolet i gasform), alltså åstadkomma en fysikalisk förändring i dess existensform. Frånskiljandet av kolmolekylerna, som är förenade till en fast helhet, och söndersprängningen av kolmolekylen i dess enskilda atomer måste ske före den nya föreningen, och för detta behövs en viss energimängd, som alltså inte förvandlas till värme utan innebär en förlust. Om varuägarna alltså inte är kapitalister utan självständiga, omedelbara producenter, så är det klart att den tid, som de använder för inköp och försäljning, betyder ett avdrag från deras produktiva arbetstid, och de har därför alltid (under både forntiden och medeltiden) sökt att förlägga dylik verksamhet till helgdagarna.

Det faktum, att den kapitalistiska varucirkulationen antar allt större dimensioner, medverkar självfallet inte till att det arbete, som är förbundet med värdets formförändringar, antar karaktären av värdeskapande arbete. Det vore också märkligt, om detta skulle bli resultatet, när industrikapitalisten i stället för att själv utföra arbetet anställer en person, vars enda uppgift består i att förmedla inköp och försäljning, och som får lön för detta arbete. Sådana anställda funktionärer ställer givetvis inte sin arbetskraft till arbetsköparens förfogande för dennes vackra ögons skull. Det intresserar inte springpojken, som går ut med räkningar, eller handelsresanden, som säljer varorna, att deras arbete varken ökar räkningens storlek eller varornas värde.][13*]

För kapitalisten, som låter andra arbeta åt sig, blir köp och försäljning en huvuduppgift. Då han tillägnar sig många producenters arbetsprodukter i samhällelig skala, antar också hans köp och försäljning motsvarande dimensioner. Men liksom förut skapar inköps- och försäljningstiden inget värde. Handelskapitalets funktion har här en tendens att framkalla illusioner. Men utan att närmare gå in på saken kan vi dock redan från början slå fast: Även om arbetsdelningen leder till att ett improduktivt men nödvändigt arbete i reproduktionens tjänst förvandlas från en bisyssla för ett flertal till ett heltidsarbete för ett fåtal, medför detta ingen förändring i verksamhetens karaktär. En köpman - och vi betraktar här köpmannen som en ren förmedlare av köp och försäljning - kan genom sin verksamhet förkorta inköps- och försäljningstiden för många producenter. Han kan då betraktas som en maskin, som minskar onödigt kraftslöseri eller bidrar till att frigöra produktionstid.[14*]

Då vi först längre fram skall företa en undersökning av handelskapitalet och av köpmannens roll som självständig kapitalist, vill vi för att förenkla problemet på detta stadium av framställningen förutsätta, att den person som ombesörjer inköp och försäljning själv är en lönarbetare. Han förbrukar sin arbetskraft och sin arbetstid på dessa transaktioner, W-G och G-W, och han får sitt uppehälle därav, liksom en annan arbetare lever av t.ex. att spinna garn. Han utför en nödvändig funktion, emedan reproduktionsprocessen själv omfattar improduktiva funktioner. Han arbetar lika bra som andra, men hans arbete skapar varken något värde eller någon produkt. Själv tillhör han produktionens faux frais. Hans nytta består inte i att han förvandlar en improduktiv funktion till en produktiv - det skulle också vara märkligt, om en sådan förvandling kunde bli resultatet av att funktionen överfördes till en annan. Hans nytta består i stället däri, att en mindre del av samhällets arbetskraft och arbetstid, än som eljest skulle vara fallet, blir bunden i denna improduktiva funktion.

Än mer. Vi kan anta, att han är en vanlig lönarbetare, gärna en bättre avlönad sådan. Oavsett lönenivån måste han som lönarbetare arbeta en del av sin tid gratis. Han får kanske betalt för åtta arbetstimmar pr dag men arbetar tio timmar. Varken de två timmarnas merarbete eller de åtta timmarnas nödvändiga arbete frambringar något värde, trots att en del av den samhälleliga värdeprodukten överföres till honom som lön för detta arbete. Ur samhällelig synpunkt utför han tio timmars arbete för att förmedla varucirkulationen, medan han får betalning för endast åtta timmar. Hans arbetskraft är inte användbar för något annat, inte för produktivt arbete, och samhället tillägnar sig varken merprodukt eller mervärde genom densamma. Men de cirkulationsutgifter han representerar minskas med en femtedel, från tio till åtta timlöner. Samhället betalar ingen ekvivalent för en femtedel av denna aktiva cirkulationstid, där han gör sin insats. Om det emellertid är en kapitalist, som äger företaget, så minskas hans utgifter, emedan han slipper att betala för dessa två timmar, och avdraget från hans mervärde blir mindre, vilket är en positiv fördel för honom. Så länge självständiga småproducenter använder en del av sin egen tid för inköp och försäljning, utföres arbetet antingen på fritiden, eller också förkortas den produktiva arbetstiden i motsvarande grad.

Den tid, som användes för förmedling av köp och försäljningar, medför under alla omständigheter utgifter, som ingenting tillför de omsatta värdena:. Dessa utgifter är nödvändiga för att förvandla värdet från varuform till penningform [eller omvänt]. Försåvitt den kapitalistiska varuproducenten själv utför detta arbete, skiljer han sig från den omedelbare varuproducenten endast därigenom, att han köper och säljer i större skala, och förhållandet ändras inte i sak, om hans företags tillväxt gör det nödvändigt för honom att anställa avlönat folk för administrationsarbetet. Arbetskraft och arbetstid måste i viss utsträckning förbrukas i cirkulationsprocessen (försåvitt den är en ren formförändring). Men detta framträder nu som ett ökat kapitalutlägg, då en del av det variabla kapitalet måste användas för inköp av arbetskraft, som endast fungerar i omsättningen. Denna ökade kapitalutgift skapar varken produkt eller värde. Den förminskar i viss utsträckning den omfattning, vari det produktiva kapitalet fungerar. Det är samma sak, som om en del av produkten förvandlades till en maskin, som ombesörjde inköp och försäljning. En sådan maskin skulle innebära ett motsvarande avdrag från produkten, och den skulle inte ingå i produktionsprocessen, trots att den skulle minska den arbetskraft, som förbrukas i cirkulationen. Den skulle endast representera en del av cirkulationskostnaderna.

b) Bokföring

Vid sidan av själva inköpet och försäljningen förbrukas arbetstid även för bokföring, som förutom arbete kräver diverse materiel, såsom pennor, bläck, papper, kontorsmöbler och lokaler. Under detta arbete förbrukas inte endast arbetskraft utan också arbetsmedel. Förhållandet är i stort sett detsamma som beträffande inköps- och försäljningstiden.

Inom sina egna kretslopp, som ett värde i ständig rörelse, existerar kapitalet i både produktions- och omsättningsstadiet endast ideellt i penningform - som räknepengar, i första hand i varuproducentens, resp. den kapitalistiske varuproducentens huvud. Genom bokföringen, som även inbegriper prissättning och kalkylering, fixeras och kontrolleras rörelsen. Produktionens och i synnerhet värdeökningens kretslopp framställes symboliskt med hjälp av bokföringen, där varorna endast uppträder som värdebärare, som namn på ting, vilka ideellt får sitt uttryck i form av räknepengar. Så länge den enskilde varuproducenten ännu klarar sig med att ha räkenskaperna i sitt eget huvud - som t.ex. bönderna i regel alltjämt gör - eller också nöjer sig med enkla anteckningar över utgifter och inkomster, så är det uppenbart, att medan både arbetsförbrukningen och förbrukningen av arbetsmedel kan vara nödvändiga, förkortas samtidigt den tid som kunde användas till produktivt arbete, liksom också de härtill förbrukade arbetsmedlen inte ingår i den verkliga produktionsprocessen och därför inte heller bidrar till att skapa produkter eller värden.[15*] Även om en enskild man övertar som sin huvuduppgift att utföra ett arbete, som tidigare sköttes som bisyssla av en rad små varuproducenter, så innebär detta ingen förändring i sakens natur.

En utveckling av arbetsdelningen, som medför att funktioner blir självständiga, åstadkommer inte att de blir produktiva eller värdebildande, om de inte redan på förhand var det. Då en kapitalist startar ett nytt företag, måste han använda en del av sitt kapital till att avlöna bokhållare och anskaffa bokföringsmateriel. Om hans kapital redan är i funktion, alltså befinner sig i sin ständiga reproduktionsprocess, så måste han ständigt förvandla en del av varuprodukterna till pengar för att avlöna bokhållare, kontorister etc. Denna del av kapitalet är undandragen produktionsprocessen och utgör en del av omsättningskostnaderna såsom ett avdrag från totalprofiten. (Inklusive själva arbetskraften, som uteslutande användes i denna funktion.)

Det är dock en viss skillnad mellan de kostnader, som bokföringen åsamkar företaget, och den improduktiva arbetsförbrukning som förmedlar köp och försäljning. Det sistnämnda arbetet beror uteslutande på produktionens samhälleliga karaktär, vilken innebär att produkterna framställes i form av varor. Bokföringen däremot, som kontrollerar och sammanfattar hela produktionsprocessen, blir mer nödvändig, i ju högre grad produktionsprocessen sker i samhällelig skala och förlorar sin rent individuella karaktär. Bokföring är därför nödvändigare i den kapitalistiska produktionen än i det decentraliserade hantverket och jordbruket, nödvändigare när samhället självt övertar den produktiva verksamheten än i det kapitalistiska produktionssystemet. Bokföringskostnaderna reduceras emellertid relativt, när produktionens koncentration ökar och antar samhällelig karaktär.

Vi inskränker oss här till en allmän översikt av de cirkulationskostnader, som beror på de rena formförändringarna, och anser det överflödigt att här ingå på alla detaljformer. Hur rena formförändringar, som beror på produktionsprocessens samhälleliga karaktär, och som för de små självständiga varuproducenterna knappast medför någon märkbar arbetsförbrukning, kan verka frapperande som väldiga omsättningskostnader, när produktionen koncentreras i samhällelig skala, det framgår bäst av bankväsendet liksom även av kassörens funktion i storföretag, där utbetalningar och inbetalningar av pengar utgör en självständig verksamhet. Det gäller att fasthålla, att dessa omsättningskostnader inte får ett annat innehåll, även om de förändrar gestalt.

c) Pengar

Antingen en produkt tillverkas som vara eller inte, är den alltid materialiserad rikedom, ett bruksvärde, som har till uppgift att ingå i den individuella eller produktiva konsumtionen. När produkten är en vara, får värdet sitt ideella uttryck i varupriset, som dock inte förändrar produktens bruksgestalt. När vissa bestämda varor, som t.ex. guld och silver, tjänstgör som pengar och uteslutande i denna egenskap användes i cirkulationen, är detta ett resultat av produktionens samhälleliga form, av det faktum att produkterna framställes i varuform. Då produkterna under det kapitalistiska produktionssystemet mera allmänt framställes i form av varor och därför också måste förvandlas till pengar, och då den del av den samhälleliga rikedomen, som har varuform, ständigt ökar, så måste också den guld- och silvermängd öka, som tjänstgör som cirkulationsmedel, betalningsmedel, reservfonder etc. Dessa pengar, som fungerar som varor, ingår varken i den individuella eller den produktiva konsumtionen. Det är samhälleligt arbete, kvarhållet i en form där det kan göra tjänst som en ren cirkulationsmekanism. Bortsett från att en del av den samhälleliga rikedomen är bunden i denna improduktiva form, medför myntens förslitning att de ständigt måste förnyas, och att ständigt mera samhälleligt arbete måste förbrukas i guld och silverproduktionen. I högt utvecklade länder är dessa kostnader betydande, emedan den i penningform bundna rikedomen är relativt stor. Som penningvaror åstadkommer guldet och silvret cirkulationskostnader, som helt beror på produktionens samhälleliga form. Dessa utgifter är en del av varuproduktionens faux frais, improduktiva kostnader, och de ökar med själva varuproduktionens utveckling, i synnerhet när det gäller kapitalistisk varuproduktion. Detta är en del av den samhälleliga rikedomen, som måste offras för cirkulationsprocessen.[16*]

2. Lagringskostnader

Cirkulationskostnader, som beror på värdets rena formförändringar, ingår inte i varornas värde. Från kapitalistens ståndpunkt är dessa utgifter ingenting annat än rena avdrag från hans produktiva kapital. De cirkulationskostnader, som vi nu skall undersöka, är av en helt annan karaktär. Utgifter, som egentligen har att göra med produktionsprocessen, kan fortsätta i omsättningen, medan varucirkulationen endast döljer processens produktiva karaktär. Å andra sidan kan förbrukning av arbetskraft och material, som inte ökar varans bruksvärde och därför ur samhällelig synpunkt är improduktiva utgifter, samtidigt åstadkomma ett tillägg till varans försäljningspris och utgöra en källa till den enskilde kapitalistens berikande. Detta följer redan därav, att dessa kostnader är olika i olika produktionsområden och på vissa håll olika för olika individuella kapital inom samma produktionsområde. Genom att de lägges till varornas pris fördelas de i samma proportion, som de kommer på de enskilda kapitalisterna. Men allt arbete, som tillsätter värde, kan också tillsätta mervärde, och i den kapitalistiska produktionen kommer det alltid att tillsätta mervärde, då det värde som det bildar beror på dess egen storlek, och då det mervärde som det bildar beror på den omfattning vari kapitalisten betalar det. Kostnader, som fördyrar varan utan att öka dess bruksvärde, och alltså ur samhällets synpunkt är improduktiva kostnader, kan alltså utgöra en källa till den enskilde kapitalistens berikande. Dylika utgifter blir inte mindre improduktiva, även om prishöjningen fördelas lika mellan alla varor av samma slag. Försäkringsbolag t.ex. fördelar de individuella kapitalisternas förluster på hela kapitalistklassen. Detta hindrar dock inte, att dessa förluster är och förblir förluster, om man ser saken från det samhälleliga totalkapitalets ståndpunkt.

a) Förrådsbildning i allmänhet

Under den tid produkten existerar på marknaden i form av varukapital, så länge den alltså befinner sig på vägen mellan den produktionsprocess, som har frambragt den, och den konsumtionsprocess, vari den skall ingå, bildar den ett varuförråd. I varje kretslopp framträder varukapitalet två gånger som vara på marknaden, därmed också i form av förråd. Ena gången som en varuprodukt, som det kapital, vars kretslopp vi undersöker, självt har frambragt, andra gången som ett annat kapitals varuprodukt, som måste finnas på marknaden för att inköpas och förvandlas till produktivt kapital. Det är visserligen tänkbart, att detta sistnämnda varukapital - produktionsmedlen - först produceras på beställning, och att produktionsprocessen avbrytes före leveransen. Men produktionsprocessens och reproduktionsprocessens jämna förlopp kräver, att produktionsmedlen alltid kan tillhandahållas på marknaden, alltså bilda förråd. Samtidigt omfattar det produktiva kapitalet även inköp av arbetskraft, och då arbetslönen inte är något annat än existensmedlens värde i penningform, så måste huvuddelen av dessa existensmedel finnas på marknaden. Längre fram i denna paragraf skall vi närmare gå in på saken, men redan nu har vi kommit till följande resultat: Om vi utgår från det kapital, som har förvandlats till en varuprodukt och nu skall säljas eller förvandlas till pengar - alltså föreligger som varukapital på marknaden - så är det tillstånd, vari det bildar förråd, ett ofrivilligt uppehåll på marknaden, som strider mot dess ändamål. Ju snabbare försäljningen sker, desto lättare flyter reproduktionsprocessen. Varje fördröjning av formförvandlingen W'-G' hindrar den verkliga ämnesomsättningen, som måste försiggå i kapitalets kretslopp, och därmed också dess vidare funktion som produktivt kapital. Från G-W:s ståndpunkt däremot - inköp av produktionsmedel och arbetskraft - är den ständiga förekomsten av varor på varumarknaden (varuförrådet) en betingelse för reproduktionsprocessens fortsatta förlopp och även en betingelse för investering av nytt kapital eller tillskottskapital.

Varukapitalets tillvaro i form av varuförråd på marknaden kräver byggnader, magasin, lagerutrymmen etc., alltså utlägg av konstant kapital, liksom lagringen även medför utlägg för arbetslöner till lagerpersonalen. Dessutom kan varorna skadas och fördärvas av naturkrafter, väder och vind o.s.v. Till skydd däremot erfordras ytterligare kapitalutlägg till både arbetsmedel och arbetslöner.[17*]

Kapitalets tillvaro i form av varukapital och därmed som varuförråd förorsakar alltså utgifter, som inte tillhör produktionsprocessen utan måste inräknas i omsättningskostnaderna. Dessa omsättningskostnader skiljer sig från dem vi tidigare behandlat däri, att de i viss utsträckning ingår i varornas värde och alltså fördyrar varorna. Under alla omständigheter ligger det kapital och den arbetskraft, som användes vid lagringen och underhållet av varuförrådet, utanför den omedelbara produktionsprocessen. Å andra sidan är detta kapital och denna arbetskraft en beståndsdel av det samhälleliga kapitalet, som måste ersättas medelst en del av den samhälleliga produkten. Detta utlägg verkar alltså som en förminskning av arbetets produktivitet och ökar den kvantitet kapital och arbetskraft, som krävs för att man skall uppnå en bestämd nyttoeffekt. Det utgör omkostnader.

I den mån de utgifter, som hopsamlingen av ett varulager medför, endast är beroende av den tid det tar att förvandla de föreliggande värdena från varuform till penningform och alltså är en följd av produktionsprocessens säregna samhälleliga form - eller närmare bestämt av det faktum, att produkten framställes i varuform och därför måste förvandlas till pengar - så är dessa utgifter av samma karaktär som de omsättningsutgifter, som vi behandlade i föregående avsnitt. Å andra sidan konserveras varans värde här, endast emedan bruksvärdet, själva produkten, förvaras under bestämda förhållanden som medför kostnader, och blir föremål för en behandling, som innebär förbrukning av arbetskraft. Beräkningen av varuvärdena, bokföringen av inköps- och försäljningstransaktionerna inverkar däremot inte på det bruksvärde, i vilket varuvärdet existerar. De har endast att göra med värdets form. Även den ofrivilliga förrådsbildningen beror på uppehåll i värdets nödvändiga formförändringar. Men de kostnader, som denna förrådsbildning medför, skiljer sig likväl från de omsättningsutgifter, som vi behandlade i föregående avsnitt. Här tar arbetsförbrukningen sikte på att bevara bruksvärdet för att på så sätt förhindra att själva värdet går under, medan de utgifter, som är förbundna med försäljningen, däremot har värdets formförändring som sitt omedelbara ändamål. Bruksvärdet ökar inte genom lagringen, tvärtom minskar det. Men värdeminskningen begränsas och produkten bevaras. Trots att nytt, levande arbete tillsättas varan, ökar dock inte dess värde.

Vi skall nu vidare undersöka, i vilken utsträckning dessa improduktiva kostnader är knutna till varuproduktionen i allmänhet och till den högst utvecklade varuproduktionen, den kapitalistiska, i synnerhet, samt å andra sidan i vilken utsträckning de är gemensamma för all samhällelig produktion och endast antar en speciell karaktär, en säregen form, på den kapitalistiska produktionens grundval.

Adam Smith har uppställt den egendomliga teorin, att förrådsbildningen är ett för den kapitalistiska produktionen egenartat fenomen.[18*] Nyare ekonomer, t.ex. Lalor, påstår däremot att förrådsbildningen avtar i takt med den kapitalistiska produktionens utveckling. Sismondi betraktar t.o.m. detta förhållande som en av det kapitalistiska systemets avigsidor. [10]

I själva verket existerar förrådet i tre former: i form av produktivt kapital, i form av individuell konsumtionsfond och i form av varuförråd eller varukapital. Om förrådet minskar i den ena formen, ökar det relativt i en annan, trots att dess absoluta storlek samtidigt kan öka i alla tre formerna.

Det står utan vidare klart, att där produktionen direkt tar sikte på att tillfredsställa egna behov och endast i mindre omfattning sker för byte eller försäljning, där alltså den samhälleliga produkten inte alls eller endast i liten utsträckning antar varuform, så kommer även varuförrådet att bilda endast en liten eller försvinnande del av samhällets rikedom. Konsumtionsfondens del är däremot i detta fall relativt stor, speciellt beträffande förrådet av egentliga existensmedel. Man behöver endast tänka på den gammaldags bondehushållningen. Den övervägande delen av produkterna förvandlas här omedelbart till produktionsmedel eller existensmedel utan att bilda varuförråd, just för att produkterna här förblir i producentens besittning. I detta fall antar de uppsamlade produkterna inte formen av varuförråd, och därav drar Smith den slutsatsen, att inga förråd existerar i samhällen, som är grundade på detta produktionssystem. Smith förväxlar förrådets form med själva förrådet, och han tror, att tidigare samhällen levde ur hand i mun eller litade på slumpen.[19*] Detta är ett barnslig missförstånd.

Förråden av produktivt kapital existerar i form av produktionsmedel, som redan har ingått i produktionsprocessen eller i varje fall är inköpta av en producent och alltså latent tillhör produktionsprocessen. Vi har tidigare sett, att mängden av de produktionsmedel, som i form av maskiner, fabrikslokaler o.s.v. under längre eller kortare tidsperioder gör tjänst i produktionsprocessen, ständigt ökar i takt med arbetets ökande produktivitet, alltså även med det kapitalistiska produktionssystemets expansion, varvid det samhälleliga arbetets produktivitet utvecklas betydligt snabbare än något tidigare produktionssätt. Vi har också sett, att denna ökning av produktionsmedlens mängd samtidigt är både en förutsättning för och en följd av arbetets stegrade produktivitet. Inte endast den absoluta utan även den relativa tillväxten av rikedom i denna form (jfr bok I, kap. XXIII: 2) är karakteriserar framför allt det kapitalistiska produktionssättet. Det konstanta kapitalets materiella existensformer, produktionsmedlen, består emellertid inte endast av sådana arbetsmedel utan även av arbetsmaterial i en mängd olika förarbetningsstadier samt av hjälpämnen. Med produktionens växande omfång och arbetets stigande produktivitet - som är resultatet av samverkan, arbetsdelning, teknikens utveckling o.s.v. - ökar också mängden av de råvaror och hjälpämnen, som ingår i den dagliga reproduktionsprocessen och som alltid måste finnas i beredskap på arbetsplatsen. Storleken av de förråd, som måste föreligga i form av produktivt kapital, växer alltså absolut. Alldeles bortsett från frågan, om råvarulagren skall förnyas dagligen eller med längre tidsintervaller, så måste det alltid finnas ett större förråd i fabriken, än som förbrukas pr dag eller pr vecka, om produktionsprocessen skall kunna fortgå utan störningar. Processens kontinuitet kräver, att den inte hindras av tillfälliga avbrott i de dagliga inköpen, eller av att dagens eller veckans produktion blir liggande osåld och därför inte omedelbart kan omsättas i produktivt kapital. Emellertid är det uppenbart, att det produktiva kapitalet i mycket varierande omfattning kan vara latent eller bilda förråd. Det är t.ex. stor skillnad, om en garnfabrikant måste ha bomull eller kol liggande i beredskap för tre månader eller endast för en. Dylika förråd kan minska relativt i förhållande till produktionsprocessens omfång, även om de ökar absolut.

Detta beror på olika betingelser, som alla i stort sett går ut på att den nödvändiga mängden av råvaror alltid kan tillföras hastigare, säkrare och mera regelbundet, varigenom alla avbrott i produktionen kan undvikas. I ju mindre utsträckning dessa betingelser är uppfyllda, ju mindre snabbheten, regelbundenheten och säkerheten i tillförseln alltså är, desto större måste förrådet av råvaror etc. vara, som väntar på att bearbetas. Dessa betingelser står i omvänd proportion till den kapitalistiska produktionens utvecklingsnivå och därmed utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivkraft. På samma sätt förhåller det sig med förrådet i denna form.

Vad som här framställes såsom förrådets minskning (t.ex. hos Lalor), är dock endast en minskning av förrådet i form av varukapital eller varuförråd i konkret form, alltså endast en formförändring hos ett och samma förråd. Om t.ex. den kolmängd, som dagligen produceras inom det egna landet, är mycket stor, så behöver inte garnfabrikanten lägga upp något stort kollager för att säkra produktionens kontinuitet. Den beständiga och säkra koltillförseln gör detta överflödigt. För det andra är den hastighet, varmed produkten av en process kan övergå som produktionsmedel i en annan process, beroende på transport- och kommunikationsmedlens utveckling. Låga transportkostnader spelar därvid en stor roll. Upprepade transporter av små kolmängder t.ex. skulle ställa sig dyrare än transporten av en större mängd på en gång. Dessa omständigheter framgår ur själva produktionsprocessen. Slutligen är också kreditsystemets utveckling av stor betydelse. Ju mindre beroende garnfabrikanten är av omedelbar försäljning för att kunna förnya sina förråd av råvaror och arbetsmedel, d.v.s. ju bättre utvecklat kreditsystemet är, desto mindre förråd behöver han lägga upp för att betrygga en kontinuerlig garnproduktion i en viss skala, oberoende av tillfälliga fluktuationer i garnförsäljningen. Men härtill kommer, att flera råvaror, halvfabrikat etc. behöver längre tidsperioder för att produceras, och detta gäller i synnerhet de råvaror, som jordbruket levererar. Om inget avbrott skall uppstå i produktionsprocessen, så måste alltså ett tillräckligt stort förråd finnas tillgängligt för tiden fram till nästa råvaruleverans. Om ett dylikt förråd minskar i industrikapitalistens hand, så bevisar detta endast, att det i form av varuförråd ökar i köpmannens lager. Transportmedlens utveckling har sålunda medfört, att den bomull, som ligger i importhamnen, snabbt kan sändas t.ex. från Liverpool till Manchester, så att fabrikanten allt efter sitt behov kan förnya sitt bomullsförråd i relativt små partier åt gången. Men då ligger i stället samma bomull i desto större mängder som varuförråd hos grossisterna i Liverpool. Det rör sig här om en ren formförändring av förrådet, vilket Lalor och andra har förbisett. Och från det samhälleliga kapitalets ståndpunkt är förrådsmängden oförändrad. I och med transportmedlens utveckling minskar även för det enskilda landet den förrådsmängd, som ständigt måste finnas i beredskap. Om sjöfarten mellan England och Amerika är livlig, så går det fortare att förnya Englands bomullsförråd, och därmed minskas behovet av att stora bombullsförråd lagras i England. I samma riktning verkar världsmarknadens utveckling, då allt flera länder kan leverera samma råvaror. Produkterna importeras i mindre kvantiteter och vid olika tidpunkter.

b) Egentligt varuförråd

Vi har redan sett, att på grundvalen av det kapitalistiska produktionssättet antar produkterna varuform, och detta i desto större utsträckning ju mera den kapitalistiska produktionen utvecklas beträffande omfång och djup. Till och med på det kapitalistiska produktionssystemets tidigaste utvecklingsstadium föreligger en betydligt större del av produkterna i form av varor än under tidigare produktionsformer, även om produktionens omfång i bägge fallen är lika stort. Men alla varor - alltså även allt varukapital, som ju också endast består av varor, även om det samtidigt är ett kapitalvärde - bildar en del av varuförrådet, så länge de befinner sig på marknaden, alltså i den mån de inte omedelbart ingår i produktiv eller individuell konsumtion, när de lämnar produktionen. Även om produktionens omfång förblir konstant, växer därför varuförrådet i takt med den kapitalistiska produktionen, genom att produkterna i allt högre grad blir självständiga och fixeras i varuform. Vi har tidigare sett, att detta endast innebär, att förrådet ändrar form, d.v.s. att det tilltar i varuform, medan det avtar i form av direkt produktions- eller konsumtionsförråd. Det gäller endast en förrådets samhälleliga formförändring. Om även totalförrådet ökar i jämförelse med den samhälleliga totalprodukten, så beror det på att produktmängden ökar i takt med den kapitalistiska produktionen.

Efter hand som den kapitalistiska produktionen utvecklas, bestämmes produktionens omfång i ständigt mindre utsträckning av den omedelbara efterfrågan på produkter och i ständigt högre grad av den kapitalmängd, som de individuella kapitalisterna behärskar, genom deras kapitals värdeökningsdrift och nödvändigheten av en kontinuerlig och utvidgad produktionsprocess. Därmed ökar med nödvändighet inom varje produktionsgren den produktmängd, som i varuform befinner sig på marknaden och söker köpare, och som följd därav ökar också den kapitalmängd, som för längre eller kortare tid är bunden i form av varukapital. På så sätt växer varuförrådet.

Slutligen blir huvuddelen av befolkningen förvandlad till lönarbetare, människor som lever ur hand i mun, får sin lön pr vecka, ger ut den dagligen och alltså måste anskaffa sina existensmedel på varumarknaden. Hur rörliga dessa varor än må vara, så måste dock en del av dem ständigt finnas samlade som förråd, för att rörelsen själv skall kunna hållas igång.

Allt detta beror på produktionens form och de därav betingade formförändringar, som produkten måste genomgå i cirkulationsprocessen.

Vilken samhällelig form produktförrådet än antar, så kräver dess bevarande vissa kostnader: byggnader, emballage etc., därjämte produktionsmedel och arbetskraft för att skydda varorna mot förstörelse. Ju mera förråden koncentreras, desto lägre blir dessa kostnader, relativt sett. Dessa omkostnader utgör alltid en del av det samhälleliga arbetet, vare sig utgifterna består av arbetslöner eller förbrukning av produktionsmedel, som redan har frambragts - i det kapitalistiska samhället alltså kapitalutlägg som inte ingår i själva produktionen och därför utgör avdrag från produkten. Dessa omkostnader är lika nödvändiga för att bevara den samhälleliga rikedomen, antingen förrådsbildningen beror på produktionens samhälleliga form - alltså varuformen och de därmed förbundna formförändringarna - eller varuförrådet i det enskilda fallet är en specialform av den förrådsbildning, som är gemensam för alla samhällen, även om det under andra samhällsförhållanden kan anta formen av produktförråd i stället för varuförråd.

Nu uppkommer frågan: i vilken utsträckning ingår dessa kostnader i varornas värde?

När en kapitalist har förvandlat det kapital, som han ursprungligen satsade i produktionsprocessen i form av produktionsmedel och arbetskraft, till en varumängd som är färdig att säljas, och dessa varor blir liggande osålda, så blir följden inte endast den, att hans kapitals värdeökning avstannar. De kostnader, som lagringen åsamkar honom - lokalhyror, tilläggsarbete etc. - utgör en ren förlust. Den slutlige köparen skulle skratta ut honom, om han sade: "Min vara låg osäljbar i sex månader, och att bevara den under denna tid har inte endast bundit så och så mycket kapital för mig utan även åsamkat mig en hel del omkostnader." "Tant pis pour vous"[XXXIII*], svarar köparen, "ty här strax intill står en annan säljare, vars vara blev färdig först igår. Er har lagrats länge och är förmodligen mer eller mindre gnagd av tidens tand. Ni måste alltså sälja billigare än er konkurrent." - Det spelar i detta sammanhang ingen roll, om säljaren är den verklige varuproducenten eller en kapitalist, som endast representerar den verklige producenten. Det är hans uppgift att förvandla varan till pengar. De omkostnader, som lagringen åsamkar honom, är hans privatsak och angår inte köparen, som endast betalar för själva varan, inte för dess cirkulationstid. T.o.m. om kapitalisten med avsikt håller sin vara borta från marknaden vid en tidpunkt, då en prisstegring är aktuell eller väntad, så beror det på om spekulationen är välberäknad och prisstegringen verkligen inträffar, om han skall få igen sina ökade kostnader. Men prisstegringen är inte en följd av dessa kostnader. Om förrådsbildningen beror på en stockning i cirkulationen, ökas inte varornas värde av de därigenom förorsakade kostnaderna. Å andra sidan är ingen förrådsbildning möjlig, utan att varan gör längre eller kortare uppehåll i cirkulationen, utan att kapitalet längre eller kortare tid stannar kvar i sin varuform - alltså: inget förråd utan cirkulationspauser, liksom inga pengar kan cirkulera utan att bilda penningreserv. Alltså inte heller någon varucirkulation utan varuförråd. Om inte kapitalisten inser nödvändigheten av förrådsbildning, när det gäller hans egna varor, så begriper han den i varje fall, när det gäller andra kapitalisters varukapital, dessa som producerar produktionsmedel åt honom själv och existensmedel åt hans arbetare.

Om förrådsbildningen är frivillig eller ofrivillig, om varuproducenten med avsikt lägger upp ett förråd, eller om hans varor bildar ett förråd på grund av att omständigheter i själva cirkulationsprocessen gör motstånd mot deras försäljning, verkar vara utan betydelse i sammanhanget. När man sysslar med detta problem, är det emellertid nyttigt att veta, vad som skiljer den frivilliga förrådsbildningen från den ofrivilliga. Den ofrivilliga förrådsbildningen beror på en stockning i cirkulationen, som är oavhängig av varuproducentens vilja och sätter sig på tvären mot den. Vad är det då, som karakteriserar den frivilliga förrådsbildningen? Även i detta fall söker säljaren bli av med sin vara så fort som möjligt. Han utbjuder ständigt sin produkt som vara, och om han droge undan den ur cirkulationen, skulle den endast bilda en potentiell del av varuförrådet, inte en verklig. Varan som sådan är för honom alltjämt endast en bärare av bytesvärde, och denna roll kan den endast spela genom att lägga bort varuformen och anta penningform.

Varuförrådet måste emellertid ha en viss storlek för att kunna täcka efterfrågan under en viss period. I allmänhet räknar också producenten med en ständig ökning av kundkretsen. För att efterfrågan skall kunna täckas endast för en enda dag, måste en viss del av varuförrådet finnas på marknaden, medan en annan del är rörlig och förvandlas till pengar. Den del som ligger stilla, medan den andra är i rörelse, minskar visserligen oavbrutet, liksom själva förrådets omfång avtar, tills det slutligen helt är försålt. Varuanhopningen är här en nödvändig betingelse för varans försäljning. Förrådet måste dessutom vara större än den genomsnittliga försäljningen eller den genomsnittliga efterfrågan, ty i annat fall skulle en stegrad efterfrågan inte kunna tillgodoses. Å andra sidan måste förrådet beständigt förnyas, emedan det beständigt förtäres. Denna förnyelse av förrådet är i sista hand alltid beroende av att produktionsprocessen tillför marknaden nya varor. Om dessa varor kommer från utlandet eller inte, spelar i detta sammanhang ingen roll. Förnyelsen är avhängig av den tid, som behövs för varornas reproduktion, och förrådet måste vara tillräckligt stort för att inte tömmas, innan nya leveranser hinner anlända. Att dessa leveranser inte kommer från den ursprunglige producenten utan passerar åtskilliga mellanhänder, från grossisten till detaljisten, kan ha en viss betydelse för förrådets form men ändrar ingenting i själva saken. Ur samhällelig synpunkt existerar nu liksom förut en del av kapitalet i form av varuförråd, så länge varan inte har ingått i den produktiva eller individuella konsumtionen. För att tillförsäkra sig en stadigvarande kundkrets söker producenten alltid att frigöra sig från det direkta beroendet av produktionen genom att hålla ett lager, som är tillräckligt för att kunna tillgodose den dagliga efterfrågan. Efter hand bildas inköpsterminer, som motsvarar produktionsperioderna, och under längre eller kortare tid bildar varorna förråd, tills de ersättes av nya varor av samma slag. Endast denna förrådsbildning skapar garantier för cirkulationsprocessens och därmed även reproduktionsprocessens fortbestånd och kontinuitet.

Man måste komma ihåg, att producenten kan ha sålt sina varor, även om de ännu är kvar på marknaden. Om producenten själv ville ha sin egen vara i lager, tills den har sålts till den slutgiltige konsumenten, så behövde han dubbel kapitalinsats, dels som köpman. Det har ingen betydelse för själva varan, om lagringskostnaderna täckes av producenten eller av en eller flera köpmän, och detta oavsett om varan betraktas som en enskild vara eller som en beståndsdel av det samhälleliga kapitalet.

I den mån varuförrådet inte är något annat än de förråd av produktionsmedel och konsumtionsartiklar, som måste vara tillgängliga oavsett produktionens samhälleliga form, är också de utgifter, som det medför i form av arbetskraft och arbetsmedel, lika för alla samhällsformer. Den motsvarande höjningen av varuvärdet fördelas på de respektive varorna och är olika för olika varuslag. Även i detta fall medför lagringskostnaderna en motsvarande minskning av den samhälleliga rikedomen, trots att de å andra sidan är en betingelse för densamma.

Varuförrådet är en normal företeelse, endast i den mån det utgör en betingelse för varucirkulationen och har uppkommit som en nödvändig följd av denna. I detta fall är den skenbara hämningen i cirkulationen ett resultat av varucirkulationen själv, på samma sätt som penningreserver är betingelser för penningcirkulationen. När däremot de varor, som ligger samlade i lagren, inte lämnar plats för efterföljande varutillströmning och lagren till följd därav blir överfyllda, ökas varuförrådet till följd av den hämmade cirkulationen, alldeles som skattbildningen ökar, när penningcirkulationen hämmas. Det är härvid likgiltigt, om varorna lagras i industrikapitalistens magasin eller i köpmannens lagerlokal. Varuförrådet är i detta fall inte en betingelse för den oavbrutna försäljningen utan en följd av att varorna är osäljbara. Kostnaderna förblir desamma, men då de i detta fall beror på varuformen, nämligen nödvändigheten att förvandla varorna till pengar och de svårigheter, som denna formförändring möter, så ingår inte dessa kostnader i varuvärdet utan utgör en värdeminskning, som beror på det misslyckade försöket att realisera värdet.

Då de normala och onormala förrådsbildningarna inte i formellt avseende skiljer sig från varandra och bägge är hämningar i cirkulationen, är de lätta att förväxla, och producenten kan desto lättare lura sig själv, som hans kapital kan fortsätta sin cirkulation, trots att de varor han tidigare producerat ligger osålda i köpmannens lager. Om både produktionen och konsumtionen ökar, så kommer under i övrigt oförändrade förhållanden även varuförrådet att öka. Det förnyas och konsumeras lika hastigt som förut, men dess omfång är större. Den ökning av varuförrådet, som beror på cirkulationshämningar, kan alltså felaktigt uppfattas som ett symtom på en utvidgning av reproduktionsprocessen, i synnerhet när kreditsystemet är så högt utvecklat, att den verkliga rörelsen är höljd i dunkel.

De kostnader, som förrådsbildningen medför, har följande orsaker:

1) minskning (krympning) av produktmängden (t.ex. i fråga om mjölförråd)

2) försämrad kvalitet

3) arbetskraft och arbetsmedel, som förbrukas i skötseln av förrådet.

3. Transportkostnader

Det är här inte nödvändigt att gå in på alla cirkulationskostnadernas detaljer, som t.ex. förpackning, sortering etc. Den allmänna lagen är: de cirkulationskostnader, som endast beror på varans formförändring, tillför inte varan något värde. De utgör endast kostnader för att realisera värdet eller för att omvandla det från en form till en annan. Det kapital, som användes till täckning av dylika utgifter (inklusive arbetslöner), tillhör den kapitalistiska produktionens faux frais, improduktiva utgifter. Dessa utgifter måste täckas av merprodukten, och de utgör för kapitalistklassen i dess helhet ett avdrag från mervärdet eller merprodukten, alldeles som den tid en arbetare använder för inköp av existensmedel för honom är improduktiv tid. Transportkostnaderna spelar emellertid en så stor roll, att vi måste behandla dem här.

Det samhälleliga arbetets ämnesomsättning försiggår i kapitalets kretslopp och i de formförändringar av varan, som utgör en del av kretsloppet. Denna ämnesomsättning kan medföra, att produkterna byter plats och transporteras från ett ställe till ett annat. Varorna kan emellertid omsättas, utan att produkterna förflyttas, och de kan transporteras utan varuomsättning och t.o.m. utan att något produktbyte sker. Ett hus, som byter ägare, cirkulerar som vara, men det flyttas inte från det ena stället till det andra. Rörliga varuvärden, som t.ex. bomull eller tackjärn, kan ligga kvar i sina varulager, samtidigt som de genomlöper dussintals cirkulationsprocesser, köpes och säljes av spekulanter.[20*] Det som här verkligen "rör sig" är äganderätten till en sak, inte saken själv. Å andra sidan spelade transportmedlen en stor roll t.ex. i Inka-staten, trots att den samhälleliga produkten där varken cirkulerade som vara eller ens fördelades genom byteshandel.

Om därför transportväsendet på den kapitalistiska produktionens grundval kan synas förorsaka cirkulationskostnader, så ändrar denna speciella företeelseform ingenting i sak.

Produkternas mängd ökar inte genom transporten. Och de förändringar, som produkternas naturliga egenskaper kan genomgå under transporten, består ytterst sällan av beräknade nyttoeffekter, i allmänhet tvärtom av oundvikliga skador. Men tingens bruksvärden kan endast förverkligas genom konsumtion, och denna konsumtion kan nödvändiggöra produkternas förflyttning från en plats till en annan, vilket utgör motiveringen för transportväsendets produktionsprocess. Det produktiva kapital, som investerats i transportväsendet, tillför alltså de transporterade produkterna värde, dels genom värdeöverföring från transportmedlen, dels genom värdetillsats genom transportarbetet. Denna sistnämnda värdeökning sönderfaller - som i all kapitalistisk produktion - i arbetslön och mervärde.

Inom varje produktionsprocess spelar flyttningen av arbetsföremålen, arbetsmedlen och arbetskraften en stor roll. Bomullen måste t.ex. flyttas från kardningsavdelningen till spinneriet, kolen måste hissas upp ur gruvan till jordytan etc. Halvfabrikatets förflyttning till den slutliga produktionsplatsen, som kan ligga på stort avstånd, uppvisar samma fenomen, fastän i större skala. Och slutligen följer transporten av de färdiga varorna från producenterna till konsumenterna. Först när denna rörelse har fullbordats, är produkten färdig för konsumtion.

Vi har tidigare påvisat som en allmän lag för all varuproduktion, att arbetets produktivitet och produkternas värde står i omvänd proportion till varandra. Detta gäller för transportväsendet liksom för varje annan industriell verksamhet. Ju mindre mängd dött eller levande arbete, som behövs för att transportera en viss varumängd en given vägsträcka, desto större är arbetes produktivitet och omvänt.[21*]

Den absoluta värdestorlek, som transporten tillsätter varorna, står under i övrigt oförändrade förhållanden i omvänd proportion till transportväsendets produktivitet och i direkt proportion till transportsträckan.

Den relativa värdedel, som transportkostnaderna under i övrigt oförändrade förhållanden tillsätter varornas pris, står i direkt proportion till deras omfång och vikt. Det finns emellertid många modifierande omständigheter. Transporten kräver t.ex. större eller mindre försiktighet och som följd därav större eller mindre arbetsinsats, alltefter godsets relativa bräcklighet, ömtålighet, explosionsfarlighet etc. På detta område har järnvägsbyråkraterna utvecklat en betydligt större genialitet beträffande artbestämning än t.o.m. botanister och zoologer. Klassificeringen av gods för de engelska järnvägarna fyller hela volymer och bygger på den allmänna principen att förvandla godsets olikartade naturliga egenskaper till lika många transportsvårigheter och åstadkomma ett motsvarande antal ofrånkomliga förevändningar för att lura upp allmänheten. "Glas, som tidigare var värt 11 £ pr låda, är nu på grund av teknikens framsteg och glastullens avskaffande endast värt 2 £, medan transportkostnaderna är lika höga som förr och kanalfrakterna t.o.m. högre. Tidigare kunde glas och glasvaror för blyinfattningar transporteras intill 50 miles från Birmingham för 10 sh. pr ton. Nu har fraktsatserna stigit till det tredubbla, varvid man skyller på transportriskerna på grund av varans bräcklighet. Men den som inte betalar, när något verkligen skadas under transporten, det är järnvägsbolaget."[22*] Det förhållandet, att det relativa värde, som transportmedlen tillför en produkt, står i omvänd proportion till produktens värde, tycks järnvägsmagnaterna ta som en välkommen orsak att beskatta de transporterade varorna i direkt proportion till deras värde. Industriidkarnas och köpmännens klagomål över dessa förhållanden återkommer på varje sida i den här citerade rapporten.

Den kapitalistiska produktionen utvecklar kommunikationsmedlen, koncentrerar transporterna och ökar deras omfång samt minskar därigenom transportkostnaderna för den enskilda varan. Samtidigt förbrukas en ständigt ökande del av det samhälleliga arbetet i transportväsendet, dels emedan produkterna i ständigt högre grad produceras som varor, dels för att lokala varumarknader i allt större utsträckning avlöses av avlägset belägna marknader.

Transporterna förmedlar varornas faktiska omsättning. Transportväsendet bildar å ena sidan en självständig produktionsgren och därmed också ett speciellt aktionsområde för det produktiva kapitalet. Å andra sidan skiljer sig transportväsendet från övriga industrigrenar genom att uppträda som en fortgående produktionsprocess inom och för cirkulationsprocessen.

ANDRA AVDELNINGEN

Kapitalets omslag

SJUNDE KAPITLET

Omslagstid och omslagstal

Vi har redan tidigare sett, att ett givet kapitals totala kretslopp är likamed summan av dess omloppstid och dess produktionstid. Kretsloppet omfattar den tid som förflyter från det ögonblick, då kapitalvärdet satsas i en bestämd form, och till dess det återvänder i samma form.

Den kapitalistiska produktionens egentliga syfte är alltid att föröka det värde, som investeras i produktionsprocessen, oavsett om kapitalet ursprungligen har satsats i form av pengar eller i form av varor, vilkas värde då uttryckes i pengar på grundval av varornas pris. I bägge fallen antar det satsade kapitalvärdet nya existensformer under kretsloppet. Medan dessa förändringar pågår, blir kapitalet - oavsett vilken form det för tillfället har antagit - alltid bokfört som pengar i kapitalistens räkenskapsböcker.

Antingen vi beskriver kapitalets kretslopp med formeln G ... G' (penningkapitalets kretslopp) eller formeln P ... P (det produktiva kapitalets kretslopp), så innebär bägge: 1) att det satsade värdet har fungerat som kapital, och att värdet har ökat; 2) att det vid kretsloppets avslutning på nytt har antagit sin ursprungliga form. Det investerade kapitalets värdeökning och dess återvändande till sin ursprungliga penningform framgår direkt av formeln G ... G'. Men samma sak gäller också för den andra formeln. Ty utgångspunkten för formeln P ... P är produktionselementens tillvaro, varor med ett givet värde. Formeln innesluter ökningen av detta värde (W' och G') och dess återvändande till sin ursprungliga form, ty vid kretsloppets slut har det satsade värdet åter antagit samma form av produktivt kapital, som det hade vid kretsloppets början.[XXXIV*]

Vi har tidigare konstaterat: "Om produktionen har kapitalistisk form, så har reproduktionen det också. Liksom arbetsprocessen i det kapitalistiska produktionssättet endast framstår som ett medel för mervärdeprocessen, så tjänar reproduktionen endast som ett medel att reproducera det tillskjutna värdet såsom kapital, d.v.s. såsom ett värde som alstrar mervärde." (Bok I, kap. XXI, s. 497).

De tre formlerna för kapitalets kretslopp: I) G ... G', II) P ... P och III) W' ... W', skiljer sig från varandra i flera hänseenden. I formeln P ... P är reproduktionsprocessen, kretsloppets upprepning, redan ett faktum, medan G ... G', penningkapitalets kretslopp, endast innebär en potentiell möjlighet för kretsloppets fortsättning. Men bägge dessa formler skiljer sig från varukapitalets kretslopp, W' ... W', därigenom, att det satsade värdet, i ena fallet i penningform, i andra fallet i form av arbetskraft och produktionsmedel, bildar kretsloppets utgångspunkt och avslutning. I formeln G ... G' är återgången G' = G + g, d.v.s. kretsloppet avslutas med en penningsumma som motsvarar det ursprungligen satsade beloppet plus ett mervärde. Om processen förnyas i samma skala, så öppnar G på nytt kretsloppet, medan mervärdet g inte ingår däri utan endast visar oss, att kapitalet har förökat sitt värde, har frambragt ett mervärde som lämnar kretsloppet. Även i P ... P, det produktiva kapitalets kretslopp, är det det investerade kapitalvärdet P, som bildar utgångspunkten, här i form av produktionsmedel och arbetskraft. Formeln innebär, att kapitalvärdet ökar. Vid enkel reproduktion börjar kretsloppet på nytt med produktionsmedel och arbetskraft av samma värde som förut. Om i stället mervärdet ackumuleras, så öppnas processen på nytt med P', alltså med ett förökat kapitalvärde. Men detta förökade kapitalvärde har samma form som tidigare. I formeln W ... W däremot öppnas inte kretsloppet med ett investerat kapitalvärde utan med varor, som har utgått ur produktionsprocessen och vilkas värde inte endast omfattar det satsade kapitalvärdet utan också mervärdet. Denna form har stor betydelse för framställningen i denna boks tredje avdelning, där de enskilda kapitalens rörelser skall studeras i samband med det samhälleliga totalkapitalets kretslopp. Den är däremot inte användbar vid undersökningen av det enskilda kapitalets omslag, som alltid börjar med en kapitalinsats, antingen i form av pengar eller i varuform, och som alltid förutsätter att kapitalvärdet återvänder till sin ursprungliga form vid kretsloppets avslutning. I fortsättningen kommer vi att använda formel I (penningkapitalets kretslopp), när vi huvudsakligen undersöker omslagets betydelse för mervärdebildningen, medan vi däremot kommer att använda formel II (det produktiva kapitalets kretslopp), när vi undersöker omslagets inflytande på produktionen.

Lika svårt som ekonomerna har att hålla kretsloppens olika former isär, lika litet har de undersökt dessa former med särskild hänsyn till kapitalets omslag. I allmänhet föredrar man G ... G', formeln för penningkapitalets kretslopp, emedan den ligger närmast den enskilde kapitalistens föreställningsvärld och närmast motsvarar hans bokföring, t.o.m. när pengarna endast formellt bildar utgångspunkten i form av räknepengar. Andra ekonomer utgår från det produktiva kapitalet utan att närmare göra klart för sig, huruvida kapitalet då återvänder i varuform eller penningform:

"Det ekonomiska kretsloppet, ... d.v.s. hela produktionsförloppet, från den tidpunkt, då utlägget sker, till den dag då resultatet kommer. I jordbruket är sådden kretsloppets begynnelse och skörden dess avslutning." (S. P. Newman: "Elements of Pol. Econ.", Andover och New York, s. 81.)

Andra börjar med w' (formel III):

"Hela näringslivet kan betraktas som en cirkelgång, som vi kan kalla ett ekonomiskt kretslopp, där ett omlopp är fullbordat varje gång verksamheten, så snart de successiva transaktionerna genomförts, har återvänt till sin utgångspunkt. Begynnelsen kan dateras till den tidpunkt, då kapitalisten tar emot de tillgångar, med vilkas hjälp hans kapital återvänder. Han kan sedan på nytt värva arbetare och ge dem deras underhåll - eller rättare sagt möjlighet att skaffa sig det. Från dem tar han sedan emot de färdiga varorna som han kan göra affärer med. Dessa varor sänder han ut på varumarknaden, där de skall avsluta kretsloppet, genom att han säljer dem och får igen hela sitt kapitalutlägg." (Th. Chalmers: "On Political Economy", 2:a ed., Glasgow 1832, s. 85.)

Så snart hela det kapitalvärde, som en enskild kapitalist har satsat i en eller annan verksamhet, har genomlöpt sitt kretslopp, har det också på nytt antagit sin ursprungliga form och kan nu åter öppna kretsloppet. Processen måste upprepas, om värdet i fortsättningen skall fungera som kapital och även framdeles avkasta mervärde. I kapitalets tillvaro utgör det enskilda kretsloppet endast ett avsnitt, som oavbrutet upprepas, alltså en period. När penningkapitalet har genomlöpt sitt kretslopp (G ... G'), föreligger det återigen i penningform och skall på nytt genomlöpa hela serien av formförändringar, reproduceras och förökas. När det produktiva kapitalets kretslopp (P ... P) är fullbordat, har kapitalet på nytt antagit formen av produktionsmedel och arbetskraft, som utgör betingelserna för ett nytt kretslopp. Kapitalets kretslopp, inte betraktat som en enstaka företeelse utan som en ständigt upprepad process, kallas dess omslag. Tiden för detta omslag är likamed summan av dess produktionstid och dess omloppstid. Omslagstiden är den tid, som förflyter från den tidpunkt, då det samlade kapitalvärdet öppnar ett kretslopp, till den tidpunkt, då det kan öppna nästa kretslopp. Omslagstiden betecknar den periodiska rörelsen i kapitalets livsprocess eller, om man så vill, den tid som åtgår, då ett kapital förnyas, upprepar sin värdeökning och sin produktionsprocess.

Bortsett från individuella tillfälligheter, som kan förkorta eller förlänga omslagstiden för det enskilda kapitalet, så är kapitalets omslagstid olika allt efter de olikartade produktionsgrenar, i vilka det är satsat.

Liksom arbetsdagen är den naturliga måttsenheten för arbetskraftens funktion, så utgör kalenderåret den naturliga måttsenheten för kapitalets omslagstid. Denna måttsenhet har sin naturliga grundval däri, att de viktigaste jordbruksprodukterna skördas en gång om året i den tempererade zonen, som är den kapitalistiska produktionens ursprungsområde.

Om vi betecknar året som måttsenhet för omslagstiden med U, ett visst kapitals omslagstid med u, antalet omslag under ett år med n, så är n = U/u. Om alltså omslagstiden u är 3 månader, så är n = 12/3 = 4, d.v.s. kapitalet slår om 4 gånger om året. Om omslagstiden u är 18 månader, blir omslagstalet 12/18 = 2/3, d.v.s. kapitalet har under ett år tillryggalagt endast 2/3 av sin omslagstid. Om omslagstiden tar flera år, får man multiplicera nämnaren med antalet år.

Från kapitalistens synpunkt är omslagstiden den tidsrymd, under vilken han måste ha sitt kapital investerat, för att värdet skall förökas och kapitalet återvända i sin ursprungliga gestalt.

Innan vi närmare undersöker omslagets inflytande på produktions- och värdeökningsprocessen, måste vi först analysera två nya begrepp, som härledes ur kretsloppet och inverkar på omslagets former.

ÅTTONDE KAPITLET

Fast och rörligt kapital

1. Formdifferenserna

I Bok I, kap. VI (s. 175-176) konstaterades följande: En del av det konstanta kapitalet ingår inte direkt i de produkter, som det bidrar till att framställa, men behåller däremot samma form, som det hade då det först ingick i produktionsprocessen. Det utför alltså under en längre eller kortare tidsperiod i ständigt upprepade arbetsprocesser åter och åter samma funktioner. Detta gäller t.ex. fabriksbyggnader, maskiner etc., kort sagt allt vad vi sammanfattar under beteckningen arbetsmedel. Arbetsmedlen avger värde till produkten i samma förhållande som deras eget bruksvärde och därmed också bytesvärde minskar. Det värde, som sålunda överföres till den enskilda produkten, kan beräknas på grundval av arbetsmedlens genomsnittliga livslängd, från det ögonblick de inträder i produktionsprocessen och till dess de är utslitna och måste ersättas av nya.

Det karakteristiska för denna del av det konstanta kapitalet - de egentliga arbetsmedlen - är alltså följande:

En del av kapitalet har satsats i form av konstant kapital, d.v.s. som produktionsmedel, och dessa fungerar nu som faktorer i arbetsprocessen, så länge den självständiga bruksgestalt varar, som de hade vid inträdet i processen. Dessa produktionsmedel ingår i den färdiga produkten, lämnar produktionsprocessen och ingår i varucirkulationen som en del av produkten. Arbetsmedlen däremot lämnar aldrig produktionsprocessen, sedan de en gång har inträtt däri. Deras funktion binder dem vid produktionen. Därför sitter också en motsvarande del av det investerade kapitalvärdet fast i produktionsprocessen. När arbetsmedlen brukas och därmed också blir nedslitna, överföres en del av deras värde till produkten, medan återstoden av värdet alltjämt är bunden till arbetsmedlet och därmed också till produktionsprocessen. Detta värde avtar emellertid från den ena arbetsprocessen till den andra, till dess arbetsmedlet är helt utslitet och hela dess ursprungliga värde har fördelats på en stor mängd produkter, framställda under en längre eller kortare tid. Så länge arbetsmedlen är funktionsdugliga och i verksamhet, är de också bärare av konstant kapitalvärde, medan en del av deras ursprungliga värde har överförts till arbetsprodukter, som nu cirkulerar på varumarknaden. Ju längre tid det tar, innan arbetsmedlen är utslitna, ju längre tid de alltså varar, desto längre tid förblir det konstanta kapitalvärdet kvar i denna bruksform. Men oavsett om arbetsmedlet varar längre eller kortare tid, så står alltid det värde, som överföres till den enskilda produkten, i omvänd proportion till arbetsmedlens totala funktionstid. Om man har två maskiner av samma värde, varav den ena blir utsliten efter fem år, medan den andra stoppar i tio, så avger den förstnämnda under samma tid dubbelt så mycket värde som den senare.

Den del av kapitalet, som är nedlagd i arbetsmedel, cirkulerar på varumarknaden alldeles som allt annat kapital. När allt kommer omkring, befinner sig hela kapitalvärdet i oavbruten cirkulation, och i denna mening är alltså allt kapital rörligt kapital. Men arbetsmedlens cirkulation, som det här gäller, är egenartad. För det första cirkulerar inte arbetsmedlen i sin bruksform, utan det är endast deras värde som cirkulerar, och för det andra införes detta värde endast gradvis, successivt, i cirkulationen, i samma mån som det överföres till de produkter, som cirkulerar som varor. Så länge arbetsmedlet fungerar, fortsätter dess ursprungliga värde att delvis vara knutet till detsamma, självständigt vis-à-vis det värde som har överförts till de varor som det har bidragit till att producera. Det är denna säregenhet, som ger denna del av det konstanta kapitalet karaktären av fast kapital. Alla andra materiella beståndsdelar av det kapital, som har satsats i produktionsprocessen, bildar i motsats härtill cirkulerande eller rörligt kapital.

Hjälpämnen, som förbrukas av arbetsmedlen (som t.ex. kol av ångmaskinen), eller som förbättrar produktionens yttre betingelser (som t.ex. gas för arbetslokalernas belysning), ingår inte materiellt i produkten. Endast värdet överföres till den färdiga produkten och cirkulerar på marknaden. I detta hänseende förhåller sig hjälpämnena som fast kapital. Å andra sidan förbrukas de i sin helhet under arbetsprocessen och måste ersättas med nya hjälpämnen, om arbetsprocessen skall upprepas. De behåller inte sin självständiga bruksform under och efter användningen, och alltså blir inte heller någon del av kapitalvärdet fixerad i den ursprungliga, materiella formen. Den omständigheten, att dessa hjälpämnen inte ingår materiellt i produkten, utan att endast värdet ingår som en del av produktvärdet, och det därmed sammanhängande förhållandet att dessa ämnens hela funktion är bunden till produktionsprocessen, har förlett enskilda ekonomer som t.ex. Ramsay, samtidigt som även fast och konstant kapital förväxlas, att hänföra hjälpämnena till det fasta kapitalets kategori.

En del av de produktionsmedel, som materiellt ingår i produkten, alltså råmaterial etc., antar därigenom former som tillåter dem att ingå i den individuella konsumtionen. De egentliga arbetsmedlen, det fasta kapitalets materiella bärare, är däremot endast föremål för produktiv konsumtion och kan inte förbrukas individuellt, emedan de inte ingår i den produkt eller det bruksvärde, som de bidrar till att framställa, utan tvärtom bevarar sin självständiga form i förhållande till produkten, så länge de tjänstgör i produktionsprocessen. Transportmedlen utgör ett undantag. Den nyttoeffekt som de frambringar, när de deltar i produktionsprocessen - själva platsförändringen - kan samtidigt ingå t.ex. i en resandes individuella konsumtion. Han betalar då också för konsumtionen, alldeles på samma sätt som han betalar för varje annan konsumtionsvara. Vi har tidigare påvisat, att gränsen mellan råmaterial och hjälpämnen kan vara oklar, som t.ex. i den kemiska produktionen.[XXXV*] Förhållandet är delvis detsamma, när det gäller gränsen mellan å ena sidan arbetsmedlen, å andra sidan hjälpämnen och råmaterial. I jordbruket t.ex. går gödnings- och andra jordförbättringsämnen delvis in i växtprodukten och blir en del av denna. Å andra sidan är verkningarna utspridda över en längre tidsperiod, t.ex. 4-5 år. En del av gödningsämnena ingår därför direkt i produkten och överför därmed sitt värde till den, medan en annan del ligger kvar i jorden i samma form som förut och behåller sitt värde. Denna andra del fortsätter att fungera som produktionsmedel och antar därvid formen av fast kapital. En oxe är fast kapital, så länge han tjänstgör som dragdjur, men om han slaktas och uppätes, fungerar han inte längre som arbetsmedel och alltså inte heller som fast kapital.

Vår indelning av de produktiva värdena i fast och rörligt kapital grundas uteslutande på det säregna sätt, varpå dessa värden cirkulerar. Detta speciella cirkulationssätt beror i sin tur på det särskilda sätt, på vilket arbetsmedlet avger sitt värde till produkten, eller det sätt varpå det förhåller sig som värdebildande faktor i produktionsprocessen. Och denna process i sin tur härrör ur arbetsmedlens speciella sätt att fungera i arbetsprocessen.

Vi vet, att ett bruksvärde, som framkommer som produkt ur en arbetsprocess, senare kan ingå som produktionsmedel i en annan. Huruvida bruksvärdet då antar karaktären av fast kapital, beror uteslutande på dess funktion i den arbetsprocess, där det användes. Däremot blir det inte fast kapital i samma ögonblick det lämnar sin egen produktionsprocess som produkt. Som produkt är t.ex. en maskin en del av maskinfabrikantens varukapital. Fast kapital blir den först för den köpare, som använder den produktivt.

Under i övrigt likartade förhållanden blir arbetsmedlets karaktär av fast kapital mer utpräglad, ju varaktigare arbetsmedlet är. Av dess varaktighet beror nämligen skillnaden mellan dess samlade värde och den del av värdet som det avger till produkten under de upprepade arbetsprocesserna. Ju långsammare denna värdeöverföring försiggår - och arbetsmedlen avger värde vid varje upprepning av samma arbetsprocess - desto större blir det fasta kapitalet, och desto större blir skillnaden mellan det kapital som användes och det som konsumeras i produktionsprocessen. När denna differens har försvunnit, är också arbetsmedlet förbrukat och har förlorat sitt värde samtidigt med sitt bruksvärde. Det har upphört att vara värdebärare. Då arbetsmedlet, i likhet med varje annan bärare av konstant kapital, endast avger värde till produkten i samma utsträckning som det självt förlorar både bruksvärde och värde, så är det klart, att ju långsammare ett bruksvärde går förlorat, ju längre det kan användas i produktionsprocessen, desto längre blir också den tidsperiod under vilken det fungerar som en del av det konstanta kapitalet.

Hjälpämnen, råmaterial, halvfabrikat etc. kan överföra sitt värde till produkten på samma sätt som ett vanligt arbetsmedel och även cirkulera som ett sådant. De fungerar då som fast kapital, trots att det här inte rör sig om arbetsmedel i egentlig mening. Detta är t.ex. fallet med de nyssnämnda jordförbättringsmedlen, vilka tillför jorden kemiska beståndsdelar, vars verkan sträcker sig över flera produktionsperioder eller år. Här blir en del av värdet kvar i jorden som fast kapital, medan en annan del överföres till produkten och följer med i dess cirkulation. I detta fall överföres inte endast en del av det fasta kapitalets värde till produkten, utan också bruksvärdet, den substans som är bärare av denna värdedel, ingår däri.

Bortsett från den grundläggande villfarelsen - förväxlingen av kategorierna fast och rörligt kapital med kategorierna konstant och variabelt kapital - har ekonomernas hittillsvarande begreppsförvirring närmast följande orsaker:

Man uppfattar bestämda materiella egenskaper hos arbetsmedlen som egenskaper hos det fasta kapitalet självt, som t.ex. en byggnads fysiska orörlighet. Det är då en lätt sak att påvisa, att andra arbetsmedel, som också fungerar som fast kapital, har rakt motsatta egenskaper, som t.ex. ett fartyg, som ju i första hand kännetecknas av fysisk rörlighet.

Eller man förväxlar de ekonomiska former, som värdet antar under cirkulationen, med sakliga egenskaper. Man resonerar, som om det redan låge i sakens natur, att ett föremål är kapital i en eller annan form, fast eller rörligt, medan det i själva verket endast blir kapital under vissa samhälleliga betingelser. Vi påvisade i Bok I (kap. V, s. 153-157), att produktionsmedlen i varje arbetsprocess - oavsett under vilka samhälleliga betingelser den försiggår - uppdelas i arbetsmedel och arbetsföremål. Först i den kapitalistiska produktionen blir bägge delarna kapital, nämligen "produktivt kapital", just som detta karakteriserades i förra avdelningen. Därmed återspeglas skillnaden mellan arbetsmedel och arbetsföremål, som har sin grund i arbetsprocessens natur, i den nya skillnaden i form mellan fast och rörligt kapital. Först härigenom [genom produktionens kapitalistiska form] kan ett föremål, som fungerar som arbetsmedel, bli fast kapital. Om det, på grund av sina materiella egenskaper, också kan fungera på annat sätt än som arbetsmedel, så är det eller är det inte fast kapital, beroende på användningssättet. Ett dragdjur är fast kapital, medan det som slaktdjur blir råmaterial, alltså inte fast utan rörligt kapital.

Det som avgör, om ett produktionsmedel är fast kapital, är inte arbetsprocessens tidslängd. Även om råvaran bearbetas i upprepade, sammanhängande arbetsprocesser, som är nödvändiga för framställning av den färdiga produkten, antar produktionsmedlet ändå inte formen av fast kapital, inte ens om kapitalinsatsen blir lika långvarig som för många slags arbetsmedel. Utsäde t.ex. är inte något fast kapital utan ett råmaterial, som kan vara bundet till produktionsprocessen ungefär ett år. Allt kapital är bundet till produktionsprocessen, så länge det fungerar som produktivt kapital, och det gäller alla delar av det produktiva kapitalet, utan hänsyn till dess materiella form, dess funktion eller det sätt varpå värdet ingår i cirkulationen. Om produktionsprocessen varar kortare eller längre tid, och om de använda produktionsmedlen alltså blir bundna till produktionsprocessen under motsvarande kortare eller längre tid, har ingenting att göra med skillnaden mellan fast och rörligt kapital.[23*]

Vissa arbetsmedel, såsom t.ex. de flesta maskiner, blir fastlåsta på det ställe, där de skall tjänstgöra, så snart de ingår i produktionsprocessen som arbetsmedel eller göres i ordning för sin produktiva funktion. Andra är på grund av sin materiella beskaffenhet bundna till en bestämd plats. Så är fallet med sådana produktionsmedel som t.ex. gödningsämnen och odlad jord, fabriksbyggnader, masugnar, kanaler, järnvägar o.s.v. Arbetsmedlets permanenta bundenhet vid den produktionsprocess, inom vilken den skall fungera, är här samtidigt betingad av dess materiella existenssätt. Å andra sidan kan vissa arbetsmedel inte fullgöra sin funktion i produktionsprocessen utan att ständigt ändra plats, förflytta sig, som t.ex. ett lok, ett fartyg, att dragdjur etc. Det är inte arbetsmedlets orörlighet, som i ena fallet ger det karaktären av fast kapital, och det upphör inte heller i andra fallet att vara fast kapital, för att det rör sig, förflyttar sig. Men den omständigheten, att ett arbetsmedel är fast knutet till en viss plats, att det har slagit rötter i själva jorden, ger denna del av det fasta kapitalet en säregen ställning i nationernas ekonomi. Det kan inte exporteras till utlandet, inte uppträda som varor på världsmarknaden. Äganderätten till detta fasta kapital kan växla, det kan köpas och säljas och på så sätt cirkulera ideellt, och denna äganderätt kan t.o.m. cirkulera på utländska marknader, t.ex. i form av aktier. Men dessa skiften av ägare till det fasta kapitalet ändrar ingenting i förhållandet mellan den materiellt bundna och den rörliga delen av ett lands rikedom.[24*]

Det fasta kapitalets säregna cirkulation åstadkommer också, att dess omslag blir säreget. Det värde, som det förlorar genom förslitning, ingår i kretsloppet som en del av produktvärdet. Produkten förvandlas under cirkulationen från vara till pengar. Därmed förvandlas också den del av produktens värde, som härstammar från arbetsmedlet, till pengar, och hela arbetsmedlets värde övergår successivt i penningform, i samma utsträckning som det självt upphör att vara värdebärare. Arbetsmedlets värde får på detta sätt en dubbelexistens. En del förblir bunden vid produktionsprocessen i sin ursprungliga bruksform, medan en annan del lösgör sig därifrån och antar penningform. Efter hand som arbetsmedlet nyttjas, avtar ständigt den del av värdet, som existerar i själva arbetsmedlet, medan den del, som existerar i penningform, ständigt ökar, tills arbetsmedlet slutligen är helt utslitet och dess värde i sin helhet har förvandlats till pengar. Det är dessa förhållanden, som ger det fasta kapitalets omslag dess säregna karaktär. Visserligen förvandlas dess värde till pengar i takt med varornas försäljning, men dessa pengars förvandling till nytt produktivt kapital försiggår på ett helt annat sätt än för de övriga produktionsfaktorerna. Denna del av cirkulationen bestämmes inte endast av varornas försäljning utan först och främst av arbetsmedlets egen reproduktionsperiod, d.v.s. den tid som förflyter, till dess arbetsmedlet är utslitet och måste förnyas. Om en maskins funktionstid är t.ex. 10 år, så är omslagstiden för det kapital, som är nedlagt i maskinen, också 10 år. Innan denna tid har förflutit, skall maskinen inte utbytas utan fortsätter att fungera i sin ursprungliga form. Maskinens värde omsättes under denna tidsperiod successivt som delar av de varuvärden, som den bidrar till att framställa. Därvid förvandlas den gradvis till pengar, till dess den efter 10 års förlopp helt har förvandlats till en penningsumma, som då användes för inköp av en ny maskin av motsvarande slag. Då är maskinens omslag avslutat. Innan denna reproduktionstid börjar, ackumuleras arbetsmedlets värde successivt, närmast i form av en investeringsfond.

Det produktiva kapitalets övriga delar består dels av konstant kapital i form av hjälpämnen och råmaterial, dels av variabelt kapital i form av arbetskraft.

Under analysen av arbetsprocessen och den värdeskapande processen (bok I, kap. V) fann vi, att det produktiva kapitalets olika beståndsdelar förhåller sig helt olika som produktbildare och värdeskapare. Värdet av den konstanta kapitaldel, som består av hjälpämnen och råmaterial, bevaras oförändrat - alldeles som värdet av den del som består av arbetsmedel - i och med att det överföres till produkten. Arbetskraften däremot överför förutom sitt eget värde dessutom en värdeökning till produkten. En del av hjälpämnena förbrukas under arbetsprocessen utan att materiellt ingå i produkten, medan en del andra ingår i det material, varav produkten består. Alla dessa olikheter är emellertid utan betydelse för cirkulationen och därmed även för omslagssättet. Om hjälpämnena och råvarorna helt förbrukas under framställningen av produkten, överföres också hela deras värde till produkten. Detta värde följer därför i sin helhet med i produktens cirkulation, förvandlas till pengar och från pengar återigen tillbaka till produktivt kapital. Omslaget blir inte avbrutet, som fallet är med det fasta kapitalet, utan genomlöper ständigt alla kretsloppets former, så att dessa delar av det produktiva kapitalet ständigt på nytt antar sin ursprungliga produktiva form.

Vad beträffar den variabla beståndsdelen av det produktiva kapitalet, som är satsad i arbetskraft, gäller: Arbetskraften köpes för en bestämd tidsperiod. Så snart kapitalisten har köpt arbetskraften och införlivat den med produktionsprocessen, bildar den hans kapitals variabla beståndsdel. Under denna tid är den dagligen i verksamhet och överför till produkten inte endast sitt eget dagsvärde utan dessutom ett mervärde, som vi dock tillsvidare bortser ifrån. Om arbetskraften köpes för t.ex. en vecka i taget, måste den vid varje veckoslut köpas på nytt. Arbetskraftens värde, som överföres till produkten och förvandlas till pengar genom varornas försäljning, måste ständigt på nytt återförvandlas till arbetskraft. Kretsloppet måste oavbrutet genomlöpas i sin helhet, d.v.s. göra omslag, för att den kontinuerliga produktionen inte skall bli avbruten.

Den del av det produktiva kapitalet, som är investerad i arbetskraft, går alltså i sin helhet över på produkten (vi bortser här fortfarande från mervärdet), genomlöper varucirkulationens bägge formförändringar och förblir genom denna ständiga förnyelse oavbrutet införlivad med produktionsprocessen. Trots att arbetskraften för övrigt fullständigt skiljer sig från råmaterial och hjälpämnen, när det gäller värdebildningen, så sker dess värdeomslag på samma sätt. Därigenom får denna del av det produktiva kapitalet - den del som är nedlagd i arbetskraft, råmaterial och hjälpämnen, och som vi sammanfattar under beteckningen rörligt kapital - ett gemensamt kännetecken, som skiljer den från det fasta kapitalet.

Som vi tidigare påvisat,[XXXVI*] är de pengar, som kapitalisten betalar arbetaren för förbrukningen av dennes arbetskraft, i verkligheten endast ett medel, som sätter arbetaren i stånd att köpa sina nödvändiga existensmedel. I så måtto består det variabla kapitalet materiellt av existensmedel. Men här, då vi undersöker omslaget, rör det sig om formen. Det som kapitalisten köper, är inte arbetarens existensmedel utan själva arbetskraften. Det som utgör hans variabla kapital, är inte arbetarens existensmedel utan hans verksamma arbetskraft. Det som kapitalisten produktivt konsumerar i arbetsprocessen, är själva arbetskraften och inte arbetarens existensmedel. Det är arbetaren själv, som använder de pengar, som han får för sin arbetskraft, till inköp av existensmedel för att leva och för att förnya sin egen arbetskraft. På samma sätt gör kapitalisten, när han omsätter en del av sitt mervärde i existensmedel för eget bruk, utan att man fördenskull påstår, att han får existensmedel som betalning för de varor han säljer. T.o.m. i de fall, då arbetaren får en del av sin lön utbetald in natura, i form av existensmedel, så är detta under kapitalistiska förhållanden en helt ny transaktion. Han säljer sin arbetskraft för ett bestämt pris, och man träffar en överenskommelse, att en del av detta pris skall betalas i form av existensmedel. Detta ändrar blott betalningens form men inte det faktum, att det som han verkligen säljer, är arbetskraften. Avtalet om att en del av lönen skall utgå i form av existensmedel är inte ett avtal mellan arbetare och kapitalist utan ett avtal mellan arbetaren som köpare av en vara och kapitalisten som säljare av samma vara, medan själva försäljningen av arbetskraft, som skedde i första hand, är en transaktion mellan arbetaren som säljare av en vara. (arbetskraften) och kapitalisten som köpare av samma vara. Förhållandet är detsamma, som om t.ex. en maskinfabrikant sålde maskiner till ett järnbruk och toge en leverans smidesjärn som likvid. Det är alltså inte arbetarnas existensmedel, som får karaktären av rörligt kapital i motsats till det fasta kapitalet, inte heller deras arbetskraft, utan den del av det produktiva kapitalets värde, som har använts till inköp av arbetskraft. Det är denna värdedel hos det produktiva kapitalet, som genom formen för sitt omslag får en karaktär, som är gemensam med några och står i motsättning till andra beståndsdelar av den konstanta kapitaldelen.

Värdet av det rörliga kapital, som är nedlagt i arbetskraft och produktionsmedel, förskotteras endast för den tidsperiod som åtgår för att framställa den färdiga produkten, alltefter produktionens skala, som i sin tur är beroende av det fasta kapitalets storlek. Det rörliga kapitalets värde överföres i sin helhet på produkten, återvänder därefter ur cirkulationen genom produktens försäljning och kan på nytt ingå i produktionen. Arbetskraften och produktionsmedlen, vari den rörliga kapitaldelen existerar, blir undandragna cirkulationen i den omfattning, som är nödvändig för framställning och försäljning av den färdiga produkten, men de måste oavbrutet ersättas och förnyas genom återköp, genom återförvandling från penningform till produktivt kapital. Det rörliga kapitalet köpes på marknaden i mindre poster än det fasta kapitalet, men i stället måste det köpas så mycket oftare, ty det måste förnyas på kortare tid. Denna ständiga förnyelse möjliggöres genom produktens ständiga försäljning, som förmedlar hela det rörliga kapitalets cirkulation. Det är inte endast dess värde utan även dess materiella form, som oavbrutet genomlöper hela kretsloppet och genomgår dess formförändringar. Värdet blir ständigt återbildat från varor till samma varors produktionsfaktorer.

Samtidigt med sitt eget värde överför arbetskraften oupphörligt mervärde till produkten, ett mervärde som är materialiserat obetalt arbete. Mervärdet cirkulerar också på marknaden på samma sätt som produktvärdets övriga beståndsdelar, och vid försäljningen förvandlas det till pengar. Då det här närmast är fråga om kapitalvärdets omslag, bortser vi därför tillsvidare från mervärdets omslag, som försiggår samtidigt.

Av det hittills anförda framgår följande:

1. Det fasta och rörliga kapitalets formgivning beror endast på det olikartade omslaget hos det kapitalvärde eller produktiva kapital, som fungerar i produktionsprocessen. Denna olikhet i omslaget beror å sin sida på de olika sätt, varpå det produktiva kapitalets olika beståndsdelar överför sitt värde på produkten. Dessa beståndsdelars andel i produktionen av produktvärdet eller deras roll i värdeökningsprocessen har däremot ingen betydelse i detta sammanhang. I produktionen ingår en rad faktorer, som i materiellt hänseende är mycket olikartade, och denna olikhet medför bland annat, att vissa produktionsfaktorer i sin helhet förbrukas under en enda produktionsprocess, medan andras förslitning sker gradvis under en längre tid och under framställningen av ett större antal produkter. Resultatet blir en motsvarande olikhet i värdets kretslopp och i omslaget.

Det är alltså endast det produktiva kapitalet, som kan uppdelas i fast och rörligt. Däremot existerar inte denna motsättning för industrikapitalets bägge övriga existensformer, varukapitalet och penningkapitalet, och inte heller för dem båda i förhållande till det produktiva kapitalet. Den äger giltighet endast för och inom det produktiva kapitalet. Hur mycket penningkapital och varukapital än må fungera som kapital och cirkulera i rörlig form, så kan de inte bli rörligt kapital i motsats till fast, förrän de har omvandlats till rörliga beståndsdelar av det produktiva kapitalet. Men emedan bägge dessa kapitalformer förekommer i cirkulationen, har - som vi skall finna - den ekonomiska vetenskapen sedan Adam Smiths tid låtit förleda sig att sammanblanda dem med den rörliga delen av det produktiva kapitalet under beteckningen "cirkulerande kapital". Dessa två kapitalformer är också i själva verket cirkulationskapital i motsats till det produktiva kapitalet, men de är inte rörligt kapital i motsats till fast.

2. Den fasta kapitalbeståndsdelens omslag omfattar flera omslag av de rörliga kapitalbeståndsdelarna. Under samma tid, som det fasta kapitalet behöver för ett omslag, slår det rörliga kapitalet om flera gånger. Den ena värdebeståndsdelen av det produktiva kapitalet får formen av fast kapital endast under förutsättning att det produktionsmedel, vari det existerar, inte förslites under den tid, som åtgår för produktens framställning och utlämning ur produktionsprocessen i varuform. En del av det fasta kapitalets värde måste alltid förbli bundet i den gamla bruksformen, medan en annan del överföres till den färdiga produkten, som samtidigt omsätter totalvärdet av det rörliga kapital, som har använts under produktionen.

3. Det fasta kapitalet satsas i produktionsprocessen för hela den tid, som förflyter, tills det produktionsmedel, vari värdet är nedlagt, har blivit helt förbrukat. Detta värde blir i penningform på en gång insatt i cirkulationen, medan samma pengar endast successivt återkommer ur cirkulationen genom försäljningen av de varor, som det fasta kapitalet bidragit till att framställa. Å andra sidan blir också de produktionsmedel det rör sig om uttagna ur cirkulationen och införlivade med produktionsprocessen för hela sin funktionstid. Men under hela denna tid behöver de inte ersättas med nya exemplar av samma slag, och inte heller behöver de reproduceras. De fortsätter under längre eller kortare tid att bidra till produktionen av de varor, som går ut på marknaden, utan att motsvarande värden samtidigt tas tillbaka därifrån. Under hela denna tid är det därför inte heller nödvändigt, att kapitalisten förnyar sin investering. Slutligen: Det produktionsmedel, vari det fasta kapitalvärdet är nedlagt, deltar inte materiellt i kretsloppet, utan det är endast dess värde, som genomlöper kretsloppet, gradvis och efter hand. D.v.s. en del av det fasta kapitalets värde blir ständigt omsatt i varuform och förvandlad till pengar, utan att värdet återförvandlas från pengar till sin ursprungliga form. Denna återförvandling av pengarna till nya produktionsmedel äger rum, först sedan de gamla produktionsmedlen är helt förbrukade.

4. Om produktionsprocessen skall fortsätta kontinuerligt, måste det rörliga kapitalets beståndsdelar ständigt vara tillgängliga, alldeles som det fasta kapitalets. Men det rörliga kapitalets beståndsdelar blir ständigt förnyade in natura (produktionsmedlen genom inköp av nya exemplar, arbetskraften genom oupphörligt förnyade inköp), medan däremot det fasta kapitalets beståndsdelar under sin tillvaro inte kan förnyas, så länge de ännu fungerar. Råmaterial och hjälpämnen finns ständigt i produktionsprocessen, men nya exemplar av samma slag ersätter oupphörligt de gamla, som har förbrukats under framställningen av produkterna. Arbetskraften finns också ständigt i produktionsprocessen, men endast på grund av ständigt förnyade inköp, varvid personskifte ofta förekommer. Däremot fortsätter samma byggnader, maskiner etc. att göra tjänst i samma produktionsprocess, samtidigt som det rörliga kapitalet har sina upprepade omslag.

2. Det fasta kapitalets beståndsdelar, förnyelse, underhäll och ackumulation

I varje särskild kapitalplacering har det fasta kapitalets olika element olika varaktighet och därför också olika omslagstider. I en järnvägsanläggning t.ex. har räls, syllar, schaktningsarbeten, stationsbyggnader, broar, tunnlar, lok och vagnar olika livslängd och olika reproduktionstid. Som följd därav har också det investerade kapitalet olika omslagstider. Byggnader, perronger, vattentorn, viadukter, tunnlar, skärningar och banvallar, kort sagt: allt som i engelskt järnvägsväsen betecknas som works of art, kan fungera utan underhåll en lång följd av år. Det som är mest utsatt för förslitning är rälsen och den rullande materielen (rolling stock).

Då man först började bygga moderna järnvägar, rådde den uppfattningen, även bland de dugligaste och praktiskt mest erfarna ingenjörerna, att en järnvägsanläggning skulle ha en sekellång varaktighet, och att slitaget på rälsen skulle vara så obetydligt, att det ur praktisk-ekonomisk synpunkt helt kunde lämnas ur räkningen. Skenor av god kvalitet ansågs böra hålla i 100-150 år. Ganska snart upptäckte man emellertid, att en skenas livslängd - som naturligtvis är beroende av flera faktorer: tågens hastighet och vikt, trafikfrekvensen, skenornas dimensioner och en mängd andra biomständigheter - i genomsnitt inte översteg 20 år. På vissa delsträckor med speciellt hög trafikfrekvens slits skenorna t.o.m. ut på ett år. I mitten på 60-talet började man använda stålskenor, som kostar ungefär dubbelt så mycket som järnskenor men i stället har mer än dubbelt så lång varaktighet. Träsyllar beräknas hålla 12-15 år. Beträffande den rullande materielen har det visat sig, att godsvagnar är utsatta för betydligt snabbare förslitning än personvagnar. Ett loks livslängd beräknades år 1867 till 10 à 12 år.

Den huvudsakliga förslitningen beror på själva användningen. Slitaget på rälsen står i regel i direkt proportion till antalet tåg. (R. C., nr 17.645).[25*] Vid högre hastigheter ökade slitaget i snabbare proportion än kvadraten på hastigheten; d.v.s. vid fördubblad tåghastighet ökade slitaget mer än fyrdubbelt. (R. C, nr 17.046).

En annan form av förslitning sker genom naturkrafternas inverkan. Så är t.ex. syllarna inte endast utsatta för slitage på grund av tågtrafiken, utan dessutom medför luftfuktighet och nederbörd, att de ruttnar. "Underhållskostnaderna för en bansträcka beror inte så mycket på förslitningen genom tågtrafiken som på kvaliteten hos det trä, järn och murbruk, som utsättes för luftens inverkan. En enda sträng vintermånad kan åstadkomma större skada på banan än ett helt års tågtrafik." (R. P. Williams, On the Maintenance of Permanent Way. Föredrag i Institute of Civil Engineers, hösten 1867. [12]).

Slutligen spelar här liksom överallt i storindustrin den moraliska förslitningen sin stora roll. "Efter tio års förlopp kan man vanligen köpa samma antal vagnar och lok för 30.000 £, som förut kostade 40.000 £. Man måste sålunda beträffande denna materiel räkna med en nedskrivning av 25% på marknadspriset, även om ingen nedskrivning av bruksvärdet skett." (Lardner, "Railway Economy" [s. 120]).

"Rörbroar förnyas inte i sin nuvarande form, och att reparera dem lönar sig inte". (Emedan man nu använder ändamålsenligare brokonstruktioner.) (W. P. Adams, "Roads and Rails", London 1862 [s. 136]).

Genom industrins framsteg blir arbetsmedlen i stor utsträckning oavbrutet revolutionerade. När de måste förnyas, ersättes de därför inte av nya exemplar av den nuvarande utan av den revolutionerade formen. Å ena sidan utgör det redan investerade fasta kapitalet ett hinder för ett snabbt och allmänt införande av förbättrade arbetsmedel. Kapitalet är nu en gång placerat i en bestämd form och har en viss genomsnittlig varaktighet, ett förhållande som motiverar ett gradvis införande av nya maskiner etc. Å andra sidan framtvingar konkurrensen, i synnerhet när avgörande tekniska framsteg har gjorts, ett utbyte av gamla arbetsmedel mot nya, redan innan de gamla är utslitna. Det är framförallt de stora ekonomiska kriserna som framtvingar en sådan forcerad förnyelse av gammal materiel i samhällelig skala.

Den egentliga förslitningen - bortsett från den moraliska - är det värde, som det fasta kapitalet successivt avger till produkten, i genomsnitt i samma proportion som bruksvärdet minskar genom användningen.

Delvis har det fasta kapitalet en viss genomsnittlig varaktighet. Det måste då i sin helhet förskotteras för denna tidsperiod, och när det är förbrukat, måste det ersättas i sin helhet. För levande arbetsmedel, som t.ex. hästar, har naturen själv bestämt reproduktionstiden. När den genomsnittliga livstiden är tillända, måste de förbrukade exemplaren ersättas med nya. En häst kan inte ersättas med en bit i taget utan endast med en annan häst.

Andra element av det fasta kapitalet kan förnyas periodiskt eller successivt. Denna periodiska eller successiva kapitalförnyelse bör noga skiljas från den successiva utvidgningen av en affärsrörelse.

Det fasta kapitalets enskilda beståndsdelar kan delvis vara av samma slag, samtidigt som varje enskild del har olika varaktighet, varför det fasta kapitalet måste förnyas successivt och styckvis. Rälsen på järnvägsstationerna måste t.ex. utbytas oftare än rälsen ute på linjen. Liknande är förhållandet med syllarna. Enligt Lardner utbyttes på de belgiska järnvägarna under 50-talet årligen 8% av syllarna, d.v.s. samtliga utbyttes under en 12-årsperiod. [13] Förhållandet är här alltså, att ett visst belopp förskotteras i form av ett bestämt slags fast kapital. Detta utlägg sker på en gång. Men en viss del av detta fasta kapital, vars värde har ingått i produktens värde och förvandlats till pengar, blir varje år ersatt in natura, medan den andra delen fortsätter att existera i den ursprungliga naturaformen. Det är engångsutlägget och den endast styckvisa reproduktionen, som ger detta kapital dess prägel av fast kapital i motsats till det rörliga kapitalet.

Andra delar av det fasta kapitalet består av olika beståndsdelar av olika varaktighet, vilka därför också måste förnyas på olika tidpunkter. Detta gäller i synnerhet beträffande maskiner. Vad här nyss anförts om den olika livslängden hos ett fast kapitals olika beståndsdelar, gäller här om livslängden hos olika beståndsdelar i samma maskin, som figurerar som en beståndsdel av detta fasta kapital.

Ett företag kan utvidgas successivt som följd av maskineriets förnyelse. Samtidigt som det fasta kapitalet fortsätter att göra tjänst i produktionsprocessen, kommer en del av dess värde att överföras till produkten och förvandlas till pengar. Dessa pengar hopsamlas därpå i en reservfond, som senare skall användas till förnyelse av det utslitna maskineriet. Pengarna kan emellertid också användas till utvidgning av företaget eller till införande av förbättringar, som ökar maskineriets effektivitet. På denna grundval är reproduktion i utvidgad skala möjlig under kortare eller längre tid. Denna reproduktion i utvidgad skala beror inte på ackumulationen - mervärdets förvandling till kapital - utan på att den del av det fasta kapitalet, som har överförts till produkten, användes till inköp av nya produktionsmedel, redan innan de gamla maskinerna är utslitna. Det beror naturligtvis på affärsföretagets speciella art, hur långt och i vilken utsträckning en dylik successiv expansion är möjlig, alldeles som det beror på maskineriets art, hur stor reservfonden måste vara för att kunna användas till inköp av nya maskiner. I vilken utsträckning detaljförbättringar av de gamla maskinerna är genomförbara, beror givetvis också på förbättringarnas art och maskinernas egen konstruktion.[XXXVII*]

På vad sätt sådana utvidgningar genomföres, beror på omständigheterna. Bildlikt uttryckt: Ibland kan man utöka en byggnad genom att bygga på flera våningar. I andra fall måste utökningen ske i sidled, varvid större tomtyta blir erforderlig. I den kapitalistiska produktionen förslösas mycket kapital genom dylika ryckvisa utvidgningar av det enskilda företaget, emedan expansionen inte sker i överensstämmelse med någon samhällelig plan utan bestämmes av de oerhört växlande förhållanden, under vilka den enskilde kapitalisten verkar. Följden blir ett enormt slöseri med produktivkrafterna.

Den gradvisa nyinvesteringen av penningreserverna är lättast att genomföra i jordbruket. Både den odlingsbara jorden och det ökande boskapsbeståndet kan i allmänhet utan svårighet gradvis absorbera nytt kapital.

Det fasta kapitalet kräver särskilda underhållskostnader. En del av underhållet åstadkommes under själva arbetsprocessen; det fasta kapitalet fördärvas, om det inte tjänstgör i arbetsprocessen. (Se Bok I, kap. VI o. XIII). Den engelska lagstiftningen betraktar det därför också som vanhävd (waste), om en utarrenderad jordlott inte odlas på sedvanligt sätt. (W. A. Holdsworth, Barrister at Law, "The Law of Landlord and Tenant", London 1857, s. 96). Detta underhåll, som åstadkommes under arbetsprocessen, är en gratis naturgåva av det levande arbetet. Och denna arbetets bevarande karaktär är av dubbel art. Å ena sidan bevaras de förbrukade produktionsmedlens värde genom att överföras till produkten. Å andra sidan bevarar arbetet den del av arbetsmedlens värde, som inte överföres på produkten, genom att arbetsmedlets bruksvärde bibehålles medelst den produktiva verksamheten.

Det fasta kapitalets underhåll kräver emellertid också positiva åtgärder. Maskineriet måste då och då rengöras. Det är här fråga om ett tilläggsarbete, utan vilket maskineriet inte skulle kunna fungera, ett beskydd mot skadliga påverkningar, som är oundvikliga i produktionsprocessen, alltså maskineriets bevarande i arbetsdugligt skick i ordets bokstavliga bemärkelse. Det fasta kapitalets normala livslängd beräknas givetvis alltid med hänsyn till att denna betingelse blir uppfylld, alldeles som man förutsätter, att en människa, som i genomsnitt lever i 30 år, också tvättar sig regelbundet. Det är här inte heller fråga om ersättning för värdeminskning genom förslitning, utan om ett ständigt återkommande tilläggsarbete, som maskinens användning nödvändiggör. Under denna arbetsprocess fungerar den inte som arbetsmedel utan som råmaterial. Det kapital, som användes i detta underhållsarbete, är rörligt kapital, trots att det inte användes i den allmänna arbetsprocess, som framställer produkterna. Detta arbete utföres emellertid i samband med produktionen, och dess värde måste därför också ersättas genom produkternas försäljning, liksom de utgifter som tillkommer endast tillhör den del av det rörliga kapitalet, som användes för täckning av de allmänna improduktiva utgifterna, och som fördelas på produkternas värde enligt en årlig genomsnittskalkyl. Vi har tidigare sett, att detta rengöringsarbete i den egentliga industrin utföres gratis av arbetarna, antingen under vilopauserna eller under själva produktionsprocessen, där det är upphovet till de flesta olycksfallen. Detta arbete inräknas inte i produktens pris. Konsumenten erhåller det alltså gratis, medan kapitalisten samtidigt slipper ifrån att betala denna del av sina maskiners underhåll. Arbetaren betalar personligen detta underhåll, och detta är ett av de mysterier, som är förknippade med kapitalets självunderhåll. I verkligheten skapas här ett arbetarens juridiska anspråk på maskineriet, och enligt vanlig borgerlig rättspraxis skulle det göra honom till meddelägare i produktionsmedlen. I vissa produktionsgrenar räknas dock detta underhållsarbete till de löpande omkostnaderna, alltså som delar av det rörliga kapitalet, nämligen i sådana företag där maskineriet vid rengöringen måste tas ut ur produktionsprocessen och rengöringen inte kan ske under pågående drift. Detta gäller t.ex. järnvägarnas rullande materiel, lok och vagnar. Ett lok exempelvis måste var tredje dag köras till lokstallet för att där rengöras, och därvid måste ångpannan först avkylas för att inte skadas under rengöringen. (R. C, nr 17.823).

De egentliga reparationerna kräver utlägg av kapital och arbete, som inte inräknats i det ursprungligen investerade kapitalet och alltså inte heller alltid kan ersättas och täckas genom det fasta kapitalets successiva värdeersättning. Om det fasta kapitalets värde är t.ex. = 10.000 £ och dess totala livstid = 10 år, så ersätter dessa 10.000 £, efter 10 år helt förvandlade till pengar, endast värdet av det ursprungliga anläggningskapitalet, men de ersätter inte det kapital och arbete, som under tiden lagts ut för reparationer. Detta är en överskjutande värdebeståndsdel, som inte förskotteras på en gång utan vid behov, och vars olika förskottsperioder helt naturligt måste bli tillfälliga. Dylika kapitalutlägg i arbetsmedel och arbetskraft, som senare satsas i småposter, kräver allesammans fast kapital.

Alla skador, som maskineriets enskilda delar blir utsatta för, är enligt sakens natur tillfälliga, och tillfälliga blir därför också de därigenom behövliga reparationerna. Men man kan ur denna massa utskilja två slags reparationsarbeten, som har en mer eller mindre fast karaktär och infaller under bestämda perioder av det fasta kapitalets livstid; och det är dels maskineriets barnsjukdomar, dels de betydligt talrikare åkommor, som drabbar åldersperioden över medellivslängden. Även om en maskin har en aldrig så fulländad konstruktion vid inträdet i produktionsprocessen, så framträder snart under de dagliga påfrestningarna diverse brister, som måste korrigeras efteråt. Å andra sidan: Ju längre tid en maskin fungerat utöver den normalt genomsnittliga livstiden, ju mera normalt slitage som alltså har hopat sig i den, varigenom materialet blivit nött och ålderdomsskröpligt, desto talrikare och kostsammare blir de reparationer, som är nödvändiga, för att den skall kunna tjänstgöra, tills den är helt utsliten. Det är på samma sätt, som när en gammal man för att inte dö i förtid åsamkas större utgifter för läkarvård och medicin än en man, som står i sin mannaålders fulla kraft. Trots sin tillfälliga karaktär fördelas alltså reparationskostnaderna i ojämna mängder på det fasta kapitalets olika funktionsperioder.

Av detta liksom av reparationernas i övrigt tillfälliga karaktär kan följande slutsatser dras:

Å ena sidan är de verkliga reparationskostnaderna av tillfällig natur liksom själva de omständigheter, som åstadkommer dessa reparationer, och de nödvändiga reparationernas omfång är olika fördelat på det fasta kapitalets olika funktionsperioder. Å andra sidan förutsätter man, när man uppskattar det fasta kapitalets genomsnittliga livslängd, att det ständigt skall hållas i arbetsdugligt skick, dels genom rengöring (varvid även lokalernas renhållning medräknas), dels genom reparationer, så ofta som dylika erfordras. Värdeöverföringen genom det fasta kapitalets förslitning är beräknad efter dess genomsnittliga livslängd, men denna genomsnittsperiod är själv beräknad på att man oavbrutet satsar det tillsatskapital, som erfordras för att hålla det i fullgott skick.

Emellertid är det också ganska klart, att det värde som tillsättes produkten genom dessa reparationer inte kan tas ut i varupriset, samtidigt med att reparationskostnaderna betalas. En spinneriägare kan t.ex. inte sätta ett högre pris på garnet denna vecka, för att en spinnmaskin gick sönder härom dagen och måste repareras. Företagets genomsnittliga kostnader har inte på något sätt förändrats genom detta missöde med en maskin. I detta fall, liksom vid all värdebestämning, är det genomsnittet som är avgörande. Erfarenheten visar storleken av de utgifter som i genomsnitt tillkommer på grund av dylika missöden och till följd av de nödvändiga reparationerna av det fasta kapital, som har investerats i en viss industrigren. Dessa genomsnittliga utgifter fördelas på det fasta kapitalets hela funktionsperiod, slås ut på produkternas pris och ersättes genom varornas försäljning.

Det kapital, vars värde ersättes på detta sätt, utgör en del av det rörliga kapitalet, även om utläggets art varierar. Då det är av största vikt, att alla maskinfel snabbt blir avhjälpta, har varje större fabrik vid sidan av den egentliga fabrikspersonalen en grupp tekniker, ingenjörer, mekaniker, snickare, murare etc. Deras lön utgör en del av det variabla kapitalet, och värdet av deras arbete slås ut på produkterna. Men utgifterna för produktionsmedel bestämmes enligt en genomsnittsberäkning och utgör enligt denna beräkning oavbrutet en värdedel i produkten, trots att utgifterna i verkligheten utbetalas i oregelbundna perioder och därför också ingår i det fasta kapitalet i oregelbundna perioder. Det kapital, som nedlägges i egentliga reparationer, utgör i flera avseenden ett kapital av speciellt slag, som inte kan hänföras vare sig till det rörliga eller det fasta kapitalet men i stort sett måste betraktas som en del av det rörliga kapitalet.

Bokföringens art påverkar naturligtvis inte det verkliga sammanhanget mellan tingen, varöver man för bok. Men det är intressant att lägga märke till att det i många affärsbranscher är vanligt att räkna ihop reparationskostnaderna med det fasta kapitalets verkliga förslitning på följande sätt. Vi antar, att det satsade fasta kapitalet är 10.000 £ och dess genomsnittliga livslängd 15 år. Den årliga förslitningen är då 666²/₃ £. Om emellertid livslängden beräknas till endast 10 år, så lägges årligen 1.000 £ för det fasta kapitalets förslitning i stället för 666³/₂ £; d.v.s. man reserverar 333¹/₃ £ för reparationsarbeten etc. (Talen 10 och 15 är endast på måfå valda exempel). Dessa beräkningar hindrar naturligtvis inte, att det fasta kapitalet och reparationskostnaderna tillhör skilda kategorier. Enligt denna beräkningsmetod har man t.ex. antagit, att den lägsta kostnadsnivån för underhåll och reparationer av ångfartyg skulle vara 15%, alltså en reproduktionstid på 6²/₃ år. På 60-talet subventionerade den engelska regeringen det stora rederiföretaget Peninsular and Oriental Steam Navigation Co (P. & O.) med 16% pr år, vilket alltså motsvarar en reproduktionstid av 6¹/₃ år. Vad beträffar järnvägar, så är medellivslängden för ett lok 10 år, men om reparationerna inräknas, antas förslitningen till 12¹/₂%, vilket reducerar livslängden till 8 år. För gods- och personvagnar beräknas förslitningen till 9%, alltså en medellivslängd på 11¹/₉ år.

Beträffande hyreskontrakt för hus och andra ting, som för ägarna utgör fast kapital, har lagstiftningen överallt erkänt skillnaden mellan å ena sidan det normala slitaget, som åstadkommes av tidens tand, naturkrafternas inflytande och själva den normala förslitningen och å andra sidan de tillfälliga reparationer, som erfordras för att hålla huset i stånd under dess normala livslängd och normala användning. De förstnämnda kostnaderna faller i regel på ägaren, de senare på hyresgästen. Reparationerna kan i sin tur indelas i vanliga småreparationer och reparationer av större omfattning. De sistnämnda innebär delvis en förnyelse av det fasta kapitalet och faller också på ägaren, såvida inte kontraktet uttryckligen säger motsatsen. Ett exempel enligt engelsk rättspraxis:

"En hyresgäst, som hyr år efter år, är endast skyldig att hålla huset vind och vattentätt, så länge detta kan ske utan mera omfattande reparationer, och överhuvud endast svara för sådana reparationer som kan betecknas som vanliga. Och även i detta fall måste man ta hänsyn till husets ålder och allmänna beskaffenhet vid den tidpunkt då hyresgästen övertog det, ty han är inte skyldig vare sig att ersätta gammal och utsliten materiel eller att gottgöra den värdeminskning, som oundvikligen uppkommit på grund av husets ålder och regelbundna användning." (Holdsworth: "Law of Landlord and Tenant", s. 90, 91).

Något helt annat än ersättningen för förslitningen och underhålls- och reparationskostnaderna är försäkringen, som gäller förstörelse genom exceptionella naturföreteelser, eldsvåda, översvämning etc. Denna förstörelse måste gottgöras ur mervärdet och förorsakar ett avdrag från detta. Eller, om saken betraktas från samhällelig ståndpunkt: Alldeles bortsett från befolkningstillväxten måste samhället som helhet producera mera, än vad som behövs för att ersätta den normala förslitningen och konsumtionen. Produktionen måste dessutom vara tillräcklig för att ersätta den förstörelse, som uppkommer genom naturkatastrofer och andra oförutsedda händelser. I själva verket är det endast en mycket liten del av det kapital, som skall användas till ersättning för förslitningen av det fasta kapitalet, som föreligger i form av penningreserver. Huvuddelen av detta kapital är redan placerad i själva produktionsapparaten, dels i form av successiva utvidgningar av det enskilda produktionsföretaget under själva reproduktionsperioden, dels i form av självständiga anläggningar, som producerar fast kapital. Så är t.ex. en maskinfabrik inriktad på det syftemålet, att kundkretsens fabriker årligen utvidgas, och att en del därav ständigt behöver mer eller mindre omfattande reparationer.

När förslitningen och reparationskostnaderna beräknas på grundval av ett samhälleligt genomsnitt, kan det inte undvikas, att stora olikheter uppkommer, t.o.m. för kapitalanläggningar av samma storleksordning eller som även i övrigt arbetar under samma förhållanden och i samma bransch. I praktiken varar maskineriet längre än genomsnittsperioden för den ene kapitalisten men kortare tid än den genomsnittliga för den andre. Den enes reparationskostnader ligger över genomsnittet, den andres under o.s.v. Det pristillägg på varan, som skall täcka förslitning och reparationer, är däremot lika för dem alla och bestämmes av genomsnittet. Den ene får alltså igen mera, än han lagt ut, den andre mindre. Detta liksom en rad andra omständigheter, som vid lika exploatering av arbetskraften ger olika kapitalister i samma bransch olika stor vinst, bidrar till att försvåra förståelsen av mervärdets verkliga natur.

Gränsen mellan egentliga reparationer och ersättning för slitage, mellan underhålls- och förnyelsekostnader, är mer eller mindre flytande. Detta är orsaken till den ständiga tvisten t.ex. i järnvägsbolagen, huruvida vissa utgifter skall bokföras på underhålls- eller förnyelsekontot, om de skall bestridas av de löpande utgifterna eller av grundkapitalet (driftskostnader eller kapitalutgifter). Överförandet av reparationskostnaderna på kapitalkontot i stället för vinst- och förlustkontot är en välkänd metod, som järnvägsdirektionerna använder för att på konstlad väg öka bolagsvinsterna. Erfarenheten har emellertid redan gett den första vinken om hur dessa utgifter skall bokföras. Efterarbetena under järnvägens första verksamhetsperiod är t.ex. "inga reparationer utan måste betraktas som en integrerande del av banbygget och bör alltså bokföras på kapitalkontot, eftersom de inte beror på förslitningen eller trafikens normala inverkan utan hänger samman med anläggningens ursprungliga och oundvikligen ofullbordade skick." (Lardner: a.a. s. 40). "Däremot är det den enda riktiga metoden att belasta varje års inkomst med den värdeminskning, som är en nödvändig förutsättning för denna inkomst, oavsett om beloppet har utbetalats eller inte." (Captain Fitzmaurice: "Committee of Inquiry on Caledonian Railway", avtryckt i "Money Market Review", 1868).

I praktiken blir det omöjligt och meningslöst att skilja mellan ersättning och underhåll av det fasta kapitalet i jordbruket, i varje fall när det ännu inte arbetar med ångkraft. "På en lantgård med ett komplett, dock inte onödigt stort förråd av jordbruksredskap (arbets- och hushållningsredskap av alla slag) brukar man, grovt räknat, göra årliga avskrivningar med i genomsnitt 15-25% av anskaffningsvärdet." (Kirchhof: "Handbuch der landwirtschaftlichen Betriebslehre", Dessau 1852, s. 137).

När det gäller en järnvägs rullande materiel, är det alldeles omöjligt att skilja på reparationer och ersättning. "Vi håller vår rullande materiel konstant till antalet. Hur många lok vi än har, så uppehåller vi detta antal. Om ett lok blir utslitet under årens lopp och måste ersättas med ett nytt, så bygger vi ett nytt och bokför kostnaden på utgiftskontot, medan vi givetvis samtidigt krediterar kontot för inkomsten av den materiel, som blivit över från det gamla loket. Det blir alltid en hel del över ... Hjul, axlar, ångpanna etc., kort sagt en stor del av det gamla loket blir över." (T. Gooch, Chairman of Great Western Railway Co.[XXXVIII*], R. C. nr 17.327-29). - "Att reparera betyder att förnya; för mig existerar inte ordet ersättning; ... om ett järnvägsbolag har köpt en vagn eller ett lok, så borde man underhålla dem så väl, att de kan fortsätta att rulla i evighet." (17.784) "Vi räknar med 8½ pence pr engelsk mil i lokomotivkostnader. Med dessa 8½ pence underhåller vi loken permanent - Vi förnyar dem. Om ni köper en ny maskin, så ger ni utpengar i onödan ... På den gamla maskinen finns alltid ett par hjul, en axel eller någon annan del, som alltjämt är användbar, och med sådana delar kan man sätta ihop en maskin billigare, en som är lika bra som en ny." (17.790) "Jag producerar nu varje vecka ett nytt lok, d.v.s. ett nästan nytt, ty pannan, cylindrarna och chassiet är nya, medan resten utgöres av delar från det gamla loket." (17.823. Archibald Sturrock, Locomotive Superintendent of Great Northern Railway[XXXIX*], i R. C. år 1867). På samma sätt med vagnarna: "Under årens lopp blir lok- och vagnparken oavbrutet förnyad; den ena gången byter man ut hjulen, den andra gången blir det nya chassier. De delar, som mest är i rörelse, är mest utsatta för slitning, och de blir undan för undan utbytta; lok och vagnar genomgår då en sådan rad av reparationer, att det efteråt inte finns ett spår kvar av det gamla materialet ... Men t.o.m. om det är alldeles omöjligt att reparera dessa gamla vagn- och lokdelar, kan de efter nedskrotning åter ingå i processen som råvara till nya delar och försvinner därför aldrig helt och hållet från järnvägen. Det rörliga kapitalet befinner sig alltså i ständig reproduktion; vad som måste ske med hela bansträckan på en gång, om hela anläggningen förnyas, det sker med den rullande materielen undan för undan, år från år. Denna materiel har en flerårig existens, och den befinner sig i en oavbruten föryngringsprocess." (Lardner, a.a. s. 116).

Denna process, som den här är framställd av Lardner, när det gäller järnvägar, passar inte som mönster för en enskild fabrik men utgör en god bild av den ständiga, partiella, tillsammans med reparationerna löpande reproduktionen av det fasta kapitalet inom en hel industribransch eller överhuvud inom den totala produktionen, som den ter sig i samhällelig skala.

Det finns siffror, som bevisar hur finurliga direktioner kan manipulera med begreppen reparationer och ersättning för att höja företagsvinsterna. I det ovan citerade föredraget av R. B. Williams lämnades uppgifter om en del engelska järnvägsbolags genomsnittliga avskrivningar under flera år för reparationer och underhåll av bansträckor och byggnader. Följande siffror nämndes, och de avser avskrivningar på vinst- och förlustkontot (årligen pr engelsk mil av resp. bansträckor):

Differenserna mellan dessa siffror beror till mycket liten del på motsvarande olikheter i de verkliga utgifterna. De beror nästan uteslutande på de olika beräkningsmetoderna, allt eftersom utgifterna har debiterats kapitalkontot eller vinst- och förlustkontot. Williams säger rent ut:

"De mindre beloppen bokföres, när detta erfordras för en högre utdelning, medan beloppen ökas, när inkomsterna tillåter detta."[12]

I enskilda fall är det fasta kapitalets förslitning - och därmed också dess ersättning - utan varje praktisk betydelse, så att endast reparationskostnaderna tas med i beräkningen. Vad Lardner säger om "works of art" ifråga om järnvägar, gäller generellt för alla sådana anläggningar av varaktig natur, kanaler, dockor, järn- och stenbroar etc.:

"Den förslitning, som mera solida anläggningar utsättes för genom tidens tand, försiggår nästan omärkligt under kortare tidsperioder, men efter långa tidsrymder, såsom hela sekler, måste t.o.m. de mest solida konstruktioner helt eller delvis förnyas. Vid beräkningen av de årliga reparationskostnaderna måste man emellertid också räkna med de tillfälliga skador, som då och då kan drabba även de solidaste och varaktigaste anläggningar. Denna omärkliga förslitning kan, i jämförelse med det mera påtagliga slitaget hos andra delar av banan, jämföras med de sekulära och periodiska variationerna i himlakropparnas rörelser. Tidens inverkan på en järnvägs mera massiva konstruktioner, såsom broar, tunnlar, viadukter etc., ger exempel på vad man kan kalla en sekulär förslitning. Den snabbare och mera påtagliga värdeminskning, som kompenseras på kortare tider genom reparationer eller ersättning, är en motsvarighet till de periodiska variationerna. Även oberoende av dessa regelbundet återkommande reparationer går inte åren spårlöst förbi, och hur länge det än må dröja, så måste ovillkorligen den dagen komma, då anläggningen är utsliten och en nybyggnad blir nödvändig. I ekonomiskt hänseende kan emellertid denna tidpunkt vara så avlägsen, att man i praktiken inte behöver räkna med den." (Lardner: a.a. s. 38, 39).

Detta gäller alla sådana anläggningar av sekulär varaktighet, där det förskotterade kapitalet alltså inte ersättes undan för undan i takt med förslitningen, utan man endast överför de årliga genomsnittskostnaderna för underhåll och reparationer på produktpriset.

Som vi har sett, användes huvuddelen av de pengar, som motsvarar det fasta kapitalets värdeminskning, till nyanskaffningar under året eller t.o.m. under kortare intervaller. Ändå behöver varje kapitalist en amorteringsfond för den del av det fasta kapitalet, som först efter flera års förlopp på en gång inträder i reproduktionen och då måste ersättas i sin helhet. En stor del av det fasta kapitalet är av sådan beskaffenhet, att det inte kan reproduceras successivt. Även när reproduktionen sker successivt, kan det vara nödvändigt att hopsamla en större eller mindre penningreserv, innan en nyanskaffning blir möjlig. Därvid räcker inte vilken godtycklig penningsumma som helst, utan det fordras ett belopp av bestämd storlek.

Om vi undersöker dessa förhållanden under förutsättning av enkel penningcirkulation och utan att ta hänsyn till kreditsystemet (vilket vi senare skall analysera), så finner vi denna rörelsens mekanism: I första boken (kap. III, 3a) visades, att om en del av de pengar, som finns i ett samhälle, ständigt ligger outnyttjade i form av skatt, medan en annan del tjänstgör som cirkulationsmedel eller som reservfond för de pengar, som direkt deltar i cirkulationen, så växlar beständigt den proportion, vari den totala penningmängden fördelas på skatt och cirkulationsmedel. När en större kapitalist använder sin hopsamlade reserv till inköp av nytt maskineri eller annat fast kapital, kastas pengarna in i cirkulationen på en gång för att sedan så småningom fördelas som cirkulationsmedel och reserver i andra kapitalisters händer. Genom amorteringsfonden, vari i förhållande till det fasta kapitalets förslitning dess värde återvänder till utgångspunkten, bildar en del av de cirkulerande pengarna återigen en skatt - för längre eller kortare tid - i händerna på samma kapitalist, vars skatt hade förvandlats till cirkulationsmedel och avlägsnats från honom. De reserver, som har hopsamlats i ett samhälle, är samtidigt i oavbruten rörelse genom att omväxlande tjänstgöra som cirkulationsmedel för att sedan på nytt avlägsnas ur penningcirkulationen som reserver. Efter hand som kreditsystemet utvecklas - och dess utveckling löper med nödvändighet parallellt med storindustrins och den kapitalistiska produktionens utveckling - upplöses dessa penningreserver och fungerar i stället som kapital, dock inte i händerna på ägarna utan på andra kapitalister, som får förfoganderätten över dem.

NIONDE KAPITLET

Det förskotterade kapitalets totalomslag, omslagsperioder

Vi har tidigare påvisat, att det produktiva kapitalets fasta och rörliga beståndsdelar är olikartade och slår om på olika tidpunkter, likaså att det fasta kapitalets olika beståndsdelar i samma företag också har olika omslagsperioder alltefter deras olika varaktighet och reproduktionstid. (Beträffande den verkliga eller skenbara olikheten i omslaget för olika beståndsdelar av det rörliga kapitalet i samma företag, se avsnitt 6 i slutet av detta kapital.)

1) Det förskotterade kapitalets totala omslag är genomsnittsomslaget för dess olika beståndsdelar; angående beräkningssättet se vidare här nedan. Om det endast rör sig om olika tidsperioder, är det naturligtvis enklast att beräkna genomsnittet, men:

2) här föreligger inte endast en kvantitativ utan också en kvalitativ skillnad.

Det rörliga kapital, som ingår i produktionsprocessen, överför hela sitt värde på produkten och måste därför oavbrutet ersättas in natura genom produktens försäljning, om produktionsprocessen skall kunna försiggå utan avbrott. Det fasta kapital, som ingår i produktionsprocessen, överför endast en del av sitt värde (förslitningen) på produkten och fortsätter trots slitaget att fungera i produktionsprocessen; det behöver därför endast ersättas in natura med kortare eller längre intervaller och i varje fall inte så ofta som det rörliga kapitalet. Denna nödvändighet av ersättning, reproduktionsterminen, är inte endast kvantitativt olika för det fasta kapitalets olika beståndsdelar, utan som vi har sett kan en del av det varaktigare, fleråriga fasta kapitalet ersättas årligen eller med kortare intervaller och införlivas med det gamla fasta kapitalet in natura. När det gäller fast kapital av annan beskaffenhet, kan ersättningen endast ske på en gång, när det är helt utslitet. Det är därför nödvändigt att reducera det fasta kapitalets olika delars speciella omslag till en likartad form av omslag, så att de endast blir åtskilda kvantitativt, till omslagstiden.

Denna kvalitativa samhörighet förekommer inte, om vi till utgångspunkt tar P ... P - den kontinuerliga produktionsprocessens form. Vissa element av P måste nämligen oavbrutet ersättas in natura, andra inte. I penningkapitalets kretslopp, G ... G' framträder däremot denna samhörighet i omslaget. Vi tar t.ex. en maskin till ett värde av 10.000 £, som varar i 10 år, och varav alltså årligen 1/10 = 1.000 £ återförvandlas till pengar vid produkternas försäljning. Dessa 1.000 £ har under loppet av ett år återförvandlats från penningkapital till produktivt kapital och varukapital och därifrån till penningkapital, på samma sätt som det rörliga kapitalet. Om vi lägger penningkapitalet till grund, är det alldeles likgiltigt, huruvida dessa 1.000 £ efter ytterligare ett år användes till inköp av nytt maskineri. När vi skall beräkna det produktivt kapitalets totala omslag, tar vi därför alltid penningformen till utgångspunkt, så att penningformen också avslutar omslaget. Vi betraktar alltid värdet, som om det var satsat i penningform, även när det rör sig om en oavbruten produktionsprocess, där värdets penningform endast är räknepengar. På detta sätt kan vi alltid beräkna det genomsnittliga omslaget.

3) Härav följer, att även om fast kapital, vars reproduktion och omslagstid omspänner flera år, utgör den övervägande delen av det satsade produktiva kapitalet, så kan det rörliga kapitalets upprepade omslag under loppet av ett enda år betydligt överstiga det satsade kapitalets" totalvärde.

Vi antar, att det fasta kapitalet = 80.000 £, dess reproduktionstid = 10 år, d.v.s. att 8.000 £ pr år återgår till sin penningform, eller 1/10 av dess omslag genomföres årligen. Vi antar vidare, att det rörliga kapitalet = 20.000 £ och slår om 5 gånger om året. Det totala kapitalet är då = 100.000 £. Det omslagna fasta kapitalet är = 8.000 £, det omslagna rörliga kapitalet = 5 × 20.000 = 100.000 £. Det under året omslagna kapitalet är alltså = 108.000 £, d.v.s. 8.000 £ mera än det satsade kapitalet. 1 + 2/25 av kapitalet har slagit om.

4) Det satsade kapitalets värdeomslag skiljer sig alltså från dess verkliga reproduktionstid eller den reella omslagstiden för dess beståndsdelar. Ett kapital på 4.000 £ slår t.ex. om fem gånger pr år. Det omslagna kapitalet är då 5 × 4.000 = 20.000 £. Men det som vid slutet av varje omslag återvänder för att på nytt satsade, är det ursprungligen satsade kapitalet på 4.000 £. Dess storlek förändras inte genom antalet omslagsperioder, under vilka det på nytt fungerar som kapital (bortsett från mervärdet).

I vårt exempel i punkt 3 har alltså enligt förutsättningen vid årets slut till kapitalistens hand återvänt a) ett värdebelopp på 20.000 £, som han på nytt satsar i kapitalets rörliga beståndsdelar, och b) ett belopp på 8.000 £, som lösgjorts genom förslitningen av det satsade fasta kapitalets värde. Dessutom fortsätter som förut samma fasta kapital sin existens i produktionsprocessen, men nu med ett värde, som minskat från 80.000 till 72.000 £. Det skulle alltså behövas ytterligare en nioårig period av produktionsprocessen, innan det satsade fasta kapitalet har levat ut sin tid och både som produktbildare och som värdeskapare blivit utslitet och måste ersättas. Det satsade kapitalvärdet måste alltså genomgå en cykel av omslag, i ovannämnda fall t.ex. en cykel av 10 årliga omslag - och då är denna cykel bestämd genom det använda fasta kapitalets livstid, därmed också dess reproduktions - eller omslagstid.

Det kapitalistiska produktionssättets utveckling medför, att det fasta kapitalets värde och varaktighet ständigt ökar, och samtidigt förlänges det fasta kapitalets omslagstid, så att den nu kan uppskattas till omkring tio år. Medan å ena sidan det fasta kapitalets utveckling förlänger omslagstiden, så blir den å andra sidan förkortad genom den ständiga omvälvning av produktionsmedlen, som ävenledes oavbrutet tilltar i takt med det kapitalistiska produktionssättets utveckling. Därav följer också växlingen i produktionsmedel och nödvändigheten att ständigt ersätta dem till följd av deras moraliska förslitning, långt innan de är fysiskt utslitna. Man kan förmoda, att en period på i genomsnitt 10 år är vanlig i storindustrins viktigaste branscher. Det väsentliga härvidlag är dock inte en bestämd siffra. Så mycket står klart: Genom denna cykel av sammanhängande omslag, som omfattar en tidsrymd av flera år, då kapitalet är bundet genom sin fasta beståndsdel, bildas ett materiellt underlag för de periodiska kriserna, varvid näringslivet genomgår en serie, som börjar med avspänning, fortsätter med normal livaktighet och högkonjunktur samt slutar i en kris. Visserligen satsas det fasta kapitalet vid mycket varierande tidpunkter. Emellertid är krisen alltid utgångspunkten för stora nyinvesteringar och bildar också i större eller mindre utsträckning den materiella grundvalen för nästa omslagsperiod i samhällelig omfattning.[25a*]

5) Beträffande de metoder, som tillämpas vid beräkningen av omslaget, ger vi här ordet åt en amerikansk ekonom:

"I vissa industrigrenar slår hela kapitalet om flera gånger under ett år, i andra branscher slår en del av kapitalet om mer än en gång om året, medan en annan del har en längre omslagstid. Kapitalisten måste emellertid beräkna sin profit efter den genomsnittstid, som hela hans kapital behöver för att slå om en gång. Vi antar, att en kapitalist har hälften av sitt kapital satsat i byggnader och maskiner, som skall förnyas efter tio år, en fjärdedel i verktyg etc., som skall förnyas efter två år, och den sista fjärdedelen placerad i arbetslöner och råvaror, som skall slå om två gånger om året. Vi säger, att hans kapital är 50.000 dollars. Då kommer hans ärliga utlägg att se ut så här:

Den genomsnittliga omslagstiden för hela hans kapital är alltså 50.000 / 33.750 = 11/3 år eller 16 månader." [14] ... "Vi antar ett annat fall: En fjärdedel av totalkapitalet på 50.000 dollars cirkulerar i tio år, en fjärdedel på ett år, den återstående hälften 2 gånger på ett år. Då blir det årliga utlägget:

(Scrope: "Pol. Economy", ed. Alonzo Potter, New York 1841, s. 141, 142). [15]

6) Verkliga och skenbara olikheter i de olika kapitaldelarnas omslag. - Samme Scrope säger på samma ställe [s. 141]:

"Det kapital, som en fabrikant, jordbrukare eller köpman lägger ut i form av arbetslöner, cirkulerar fortast, då det kanske slår om en gång i veckan, om hans personal har veckolön, genom veckoinkomsterna av hans försäljningar eller inlöpande fakturalikvider. Det kapital, som satsats i råvaror eller färdiga produkter, cirkulerar långsammare; låt oss säga, att det slår om två eller fyra gånger om året, beroende på den tid som förflyter mellan inköpet av det ena och försäljningen av det andra, förutsatt att hans inköp och försäljningar sker på samma betalningsvillkor. Det kapital, som bundits i verktyg och maskiner, cirkulerar ännu långsammare, då det i genomsnitt slår om, d.v.s. konsumeras och förnyas, kanske endast en gång vart femte eller tionde år. Vissa verktyg kan dock slitas ut på betydligt kortare tid. Det kapital, som investerats i byggnader, t.ex. fabrikslokaler, butiker, lagerhus och magasin, samt i vägar, bevattningsanläggningar etc., ser överhuvud knappt ut att cirkulera. Men även dylika anläggningar blir i själva verket, likaväl som de förut nämnda, fullständigt förbrukade, medan de bidrar till produktionen, och måste reproduceras, för att produktionen skall kunna fortsätta. Enda skillnaden är, att de konsumeras och reproduceras långsammare än de övriga ... Det i detta fall aktuella kapitalet slår om kanske först efter 20 eller 50 år."

Scrope förväxlar här den skillnad i rörelsen hos bestämda delar av det rörliga kapitalet, som betingas av betalningsterminer och kreditförhållanden för den enskilde kapitalisten, med de omslag som beror på kapitalets egen natur. För det första måste man observera, att beträffande själva arbetslönen uppstår olikheter beroende på betalningsterminens längd, d.v.s. den tid under vilken arbetaren ger kapitalisten kredit, alltså beroende på förut påvisade lagen:

"För alla periodiska betalningar, oavsett deras ursprung, står betalningsmedlets nödvändiga mängd i direkt proportion till om lönen utbetalas pr vecka, månad, kvartal, halvår o.s.v. Här gäller den betalningsperiodens längd." (Bok I, kap. III: b, s. 122.)

För det andra: I veckoprodukten ingår inte endast hela det nyvärde, som tillkommit vid dess produktion genom veckoarbetet, utan även hela värdet av de råvaror och hjälpämnen, som förbrukats i veckoprodukten. Med produkten cirkulerar detta värde, som nedlagts i den. Genom försäljningen erhåller produkten penningform och måste på nytt omsättas i samma produktionselement. Detta gäller lika mycket arbetskraften som råvarorna och hjälpämnena. Men vi har redan sett (kap. VI: 2a), att produktionens kontinuitet kräver ett förråd av produktionsmedel, olika för olika affärsgrenar, och i samma bransch återigen olika för olika beståndsdelar av detta element i det rörliga kapitalet, t.ex. för kol och bomull. Trots att dessa ämnen oupphörligt måste ersättas in natura, behöver man inte beständigt göra nyinköp av dem. Hur ofta nyinköp måste ske, beror på det upplagda förrådets storlek, hur länge det dröjer innan det är förbrukat. När det gäller arbetskraften, förekommer ingen sådan förrådsbildning. Återförvandlingen till pengar sker för den kapitaldel, som investerats i arbete, parallellt med samma återförvandling för den kapitaldel, som nedlagts i råvaror och hjälpämnen. Men dessa återförvandlingar av pengarna, å ena sidan till arbetskraft, å andra sidan till råvaror, försiggår skilda från varandra på grund av de bägge beståndsdelarnas olika köp- och betalningsterminer: den ena köpes som produktivt förråd för längre tidsperioder, den andra som arbetskraft för kortare perioder, t.ex. en vecka. Å andra sidan måste kapitalisten jämte förrådet av produktionsmedel även hålla ett förråd av färdiga varor. Bortsett från försäljningssvårigheter etc. skall t.ex. en viss mängd produceras på beställning. Medan den sista delen därav produceras, ligger den färdiga delen på lagret och inväntar den tidpunkt, då hela beställningen är klar för leverans. Andra differenser i det rörliga kapitalets omslag uppkommer, så snart enskilda element därav måste bli kvar längre än andra i ett preliminärt stadium av produktionsprocessen (exempelvis torkning av virke).

Kreditväsendet, som Scrope här tar hänsyn till, liksom även till handelskapitalet, modifiera omslaget för den enskilde kapitalisten. I samhällelig skala modifieras omslaget av kreditväsendet, endast i den mån det påskyndar inte bara produktionen utan även konsumtionen.

TIONDE KAPITLET

Teorier om fast och rörligt kapital
Fysiokratema och Adam Smith

Hos Quesnay framträder skillnaden mellan fast och rörligt kapital som avances primitives[XL*] och avances annuelles[XLI*]. Han framställer helt korrekt denna skillnad som en differens inom det produktiva kapital, som införlivats med den omedelbara produktionsprocessen. Då det kapital, som användes i jordbruket, för Quesnay gäller såsom det enda verkligt produktiva, så framträder dessa skillnader endast beträffande jordbrukskapitalet. För det rörliga kapitalet blir därför omslagstiden 1 år, medan den blir längre (t.ex. 10 år) för det fasta kapitalet. Inom parentes sagt kom fysiokraterna under utvecklingens förlopp att överföra dessa skillnader även på andra slag av kapital, på industrikapitalet överhuvud. Ur samhällelig synpunkt förblir skillnaden mellan årliga och fleråriga insatsen så viktig, att många ekonomer, t.o.m. efter Adam Smith, återgår till denna bestämning.

Skillnaden mellan dessa två delar av kapitalet visar sig först, sedan de insatta pengarna har omsatts i produktivt kapital, eftersom skillnaden endast och allenast berör det sistnämnda. Quesnay har därför ingen som helst tanke på att hänföra penningen vare sig till de ursprungliga eller till de årliga insatserna. Som produktionsinsats - d.v.s. som produktivt kapital - har kapitalets bägge delar antagit en form, som skiljer dem både från pengarna och från de varor, som föreligger på marknaden. Quesnay skiljer då också alldeles riktigt mellan det produktiva kapitalets bägge delar med hänsyn till det sätt, varpå värdet överföres till den färdiga produkten, det sätt varpå det cirkulerar som en del av produktvärdet och därmed också med hänsyn till de förhållanden, under vilka kapitalets olika delar förnyas, i det att värdet av den årliga insatsen förnyas i sin helhet varje år, medan värdet av det övriga kapitalet ersättas successivt under längre perioder.[26*]

Adam Smiths enda framsteg är, att han generaliserar begreppen och tillämpar dem på alla former av produktivt kapital, inte som Quesnay endast på jordbrukskapitalet. Därav följer utan vidare, att de allmängiltiga begreppen fast och rörligt kapital träder i stället för de ursprungliga och årliga insatserna, som är hämtade från jordbrukets speciella förhållanden, så att ett omslag av det fasta kapitalet alltid omfattar mer än ett omslag av det rörliga kapitalet, oavsett dettas varaktighet. Därmed har Adam Smith förvandlat de årliga insatserna till rörligt kapital och de ursprungliga insatserna till fast kapital. Men till denna generalisering av begreppen inskränker sig också hans framsteg. Hans framställning är för övrigt betydligt underlägsen Quesnays.

Det grovt empiriska sätt, på vilket Smith inleder undersökningen, avslöjar omedelbart oklarheten:

"There are two different ways in which an capital may be employed so as to yield a revenue or profit to its employer."[XLII*] ("Wealth of Nations", bok II, kap. I, s. 185, ed. Aberdeen 1848.)

De olika sätt, varpå ett värde kan utnyttjas för att fungera som kapital och avkasta ett mervärde, är lika mångskiftande som investeringsmöjligheterna överhuvud. Det handlar om de olika produktionsgrenar, vari kapital kan placeras. I denna formulering sträcker sig frågan ännu längre. Den inkluderar frågan, huruvida värde, även om det inte utnyttjas som produktivt kapital, kan för sin ägare fungera som kapital, t.ex. som räntebärande kapital, köpmanskapital etc. Men här har vi redan fullständigt avlägsnat oss från undersökningens verkliga syfte, nämligen frågan, hur det produktiva kapitalets uppdelning i sina olika element, bortsett från deras olika användningsområden, inverkar på deras omslag.

Adam Smith fortsätter omedelbart: "First, it may be employed in raising, manufacturing, or purchasing goods, and selling them again with a profit."[XLIII*] Det enda, som Smith här har att säga oss, är att kapitalet kan användas i både jordbruket, manufakturen och handeln. Han talar alltså endast om kapitalets olika användningsområden, även om sådana, där - såsom i handeln - kapitalet inte medverkar i den omedelbara produktionsprocessen och alltså inte fungerar som produktivt kapital. Därmed överger han helt den grundval, varpå fysiokraterna bygger, när de framställer skillnaden mellan det produktiva kapitalets olika delar och deras inflytande på omslaget. Ja, han använder t.o.m. handelskapitalet som exempel i en fråga, där det uteslutande handlar om de olika sätt, varpå det produktiva kapitalets enskilda delar ingår i produktionsprocessen och den värdeskapande processen, och den inverkan, som skillnaden mellan dessa enskilda delar utöver på kapitalets omslag och reproduktion.

Smith fortsätter: "The capital employed in this manner yields no revenue or profit to its employer, while it either remains in his possenssion or continues in the same shape."[XLIV*] - The capital employed in this manner! Men Smith talar om kapital, som är satsat i jordbruket eller i industrin, och han omtalar sedan, att detta kapital sönderfaller i fast och rörligt! Kapitalets användning på detta sätt kan alltså inte göra det till vare sig fast eller rörligt.

Eller menar han måhända, att när ett kapital användes för produktion av varor, som skall säljas med profit, måste värdet, sedan det har förvandlats till varor, också säljas för att genom denna försäljning för det första övergå från säljarens till köparens ägo och för det andra förvandlas från varor till pengar, och att det därför är till ingen nytta för producenten, så länge det - från hans synpunkt sett - behåller sin gamla form? Men då ställer sig saken på följande sätt: Samma kapital, som var produktivt, så länge det deltog i produktionsprocessen, har nu gått in i cirkulationen och fungerar där som varukapital och penningkapital; det är därför inte längre vare sig fast eller rörligt kapital. Och detta gäller i lika hög grad de beståndsdelar av produktvärdet, som kommer från råvaror och hjälpämnen, alltså från rörligt kapital, som det värde som tillföres genom arbetsmedlens förslitning, alltså genom fast kapital. Inte heller genom detta resonemang kommer vi alltså ett steg närmare skillnaden mellan fast och rörligt kapital.

Vidare hos Smith:

"The goods of the merchant yield him no revenue or profit till he sells them for money, and the mony yields him as little till it is again exchanged for goods. His capital is continually going from him in one shape, and returning to him in another, and it is only by means of such cirkulation, or successive exchanges, that it can yield him any profit. Such capitals, therefore, may very properly be called cirkulating capitals."[XLV*]

Det som Smith här karakteriserar som rörligt kapital, vill jag kalla cirkulationskapital, kapital i de former det antar under cirkulationen, där det genomlöper varubytets formförändringar, dess ämnesomsättning och ägareskiften - med andra ord varukapital och penningkapital i motsats till det produktiva kapitalet, som tillhör produktionsprocessen. Men detta har inget att göra med frågan, hur industrikapitalisten uppdelar sitt kapital, när han placerar det i ett produktivt företag, utan det rör sig om de olika former, som samma industrikapital i sitt livslopp oupphörligen antar och avlägger. Adam Smiths idéer beskriver här en kräftgång i jämförelse med fysiokraterna, och den består däri, att han blandar ihop värdets formförändringar under cirkulationen med de formförändringar, som kapitalvärdet undergår, medan det ännu har formen av produktivt kapital, och där kretsloppets säregna karaktär beror på det sätt, varpå det produktiva kapitalets olika faktorer deltar i den värdeskapande processen och överför sitt värde till produkten. Vi skall längre fram närmare undersöka följderna av denna grundläggande sammanblandning av å ena sidan skillnaden mellan produktivt kapital och cirkulationskapital och å andra sidan skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Den del av det investerade kapitalet, som placerats i fast kapital, omsätts med produkten på samma sätt som det rörliga kapitalet, och bägge blir på samma sätt förvandlade till pengar vid varornas försäljning. Skillnaden består endast däri, att det fasta kapitalets värde omsättes successivt, vilket medför att det ävenså successivt återvänder till industrikapitalet i penningform och inte kan reproduceras i sin naturaform förrän efter kortare eller längre tids förlopp.

Att Adam Smith med rörligt kapital här inte menar något annat än cirkulationskapital, d.v.s. kapitalvärde i den form det antar under cirkulationen (varukapital och penningkapital), det framgår med all önskvärd tydlighet av det synnerligen olämpliga exempel, som han har valt. Han tar som exempel en kapitalform, som inte har något att göra med produktionsprocessen utan hör hemma i cirkulationen, alltså endast består av cirkulationskapital, nämligen handelskapitalet.

Hur absurt det är att börja med ett exempel, där kapitalet överhuvud inte figurerar som produktivt kapital, det får vi strax därpå veta av honom själv: "The capital of the merchant is altogether a circulating capital."[XLVI*] Men skillnaden mellan rörligt och fast kapital skall ju, som han själv senare uttryckligen säger, härledas ur väsensskillnader inom det produktiva kapitalet självt. Å ena sidan har Smith den fysiokratiska definitionen i huvudet, å andra sidan de formförändringar som kapitalvärdet genomlöper under sitt kretslopp, och bägge begreppen blandas ihop huller om buller.

Det är emellertid alldeles omöjligt att inse, hur profit skulle kunna uppkomma, endast genom att värdet ändrar form från pengar till varor och från varor till pengar. Varje förklaring blir här omöjlig, emedan han som utgångspunkt tar handelskapitalet, som uteslutande fungerar inom cirkulationen. Vi skall senare återkomma till detta. Men låt oss innan dess höra, vad han har att säga om det fasta kapitalet:

"Secondly, it (capital) may be employed in the improvement of land, in the purchase of useful machines and instruments of trade, or in such like things as yield a revenue or profit without changing masters, or circulating any further. Such capitals, therefore, may very properly be called fixed capitals. Different occupations require very different proportions between the fixed and circulating capital employed in them ... Some part of the capital of every master artificer or manufacturer must be fixed in the instruments of his trade. This part, however, is very small in some, and very great in others ... The far greater part of the capital of all such master artificers" ()[XLVII*] "however is circulated, either in the wages of the workmen, or in the price of the materials, and to be repaid with a profit by the price of the work."[XLVIII*]

Bortsett från de barnsliga idéerna om profitens källa är det också i övrigt påtagligt, hur oklart och förvirrat hela resonemanget är: Från maskinfabrikantens synpunkt är t.ex. maskinen en produkt, som cirkulerar som varukapital, och (för att tala med Smith) "is parted with, changes masters, circulates further".[XLIX*] Enligt hans egen definition skulle maskinen alltså inte vara fast utan rörligt kapital. Denna förvirring beror i sin tur på att han förväxlar skillnaden mellan fast och rörligt kapital, som hör hemma i produktionsprocessen, med de former, som samma kapitalvärde antar under cirkulationen - med varukapital och penningkapital. Alltefter sin roll i kapitalets livsprocess kan samma ting alltså hos Adam Smith fungera som fast kapital, när det är bundet till produktionsprocessen, och som "rörligt" kapital, varukapital, när det har överflyttats till cirkulationen.

Men Smith förändrar på en gång hela indelningsgrunden och kullkastar, vad han några rader tidigare har inlett hela undersökningen med. Först säger han: "Det finns två olika sätt, på vilka ett kapital kan användas för att avkasta inkomster eller profit för ägaren", nämligen som fast eller som rörligt kapital. Detta skulle alltså vara olika sätt att använda olika, av varandra oberoende kapital, som kapital t.ex. kan användas antingen i industrin eller i jordbruket. - Men nu heter det: "Different occupation require very different proportions between the fixed and ciculating capitals employed in them."[L*] Fast och rörligt kapital är nu inte längre olika, självständiga kapitalplaceringar utan betecknas som olika delar av samma produktiva kapital, vilka i olika investeringsområden utgör olika andelar av kapitalets totalvärde. Det är alltså olikheter, som har sitt ursprung i själva det produktiva kapitalets faktiska uppdelning, och som därför endast gäller med avseende på detta. Men detta visar, att handelskapitalet inte kan betraktas som rörligt kapital in motsats till det fasta kapitalet, som Adam Smith framställer saken med orden: "En köpmans kapital är helt och hållet rörligt kapital." Det är i själva verket ett kapital, som endast fungerar inom cirkulationen och därför står i motsättning till det produktiva kapitalet - det kapital, som är bundet i produktionsprocessen - i dess helhet. Det kan därför inte heller kombineras med den rörliga delen av det produktiva kapitalet och ställas i motsättning till det produktiva kapitalets fasta beståndsdel.

I de exempel, som Smith anför, räknas arbetsmedlen till det fasta kapitalet, medan han som rörligt kapital karakteriserar arbetslöner och råvaror - hjälpämnen inberäknade (repaid with a profit by the price of the work).

Här utgår han alltså närmast från arbetsprocessens olika beståndsdelar, å ena sidan arbetskraft (arbete) och råvaror, å andra sidan arbetsmedlen. Men alla dessa är beståndsdelar av det produktiva kapitalet, emedan ett värde, som skall tjänstgöra som kapital, är investerat i dem. På så sätt utgör de de materiella beståndsdelarna, existensformerna för det produktiva kapitalet, d.v.s. det kapital som fungerar i produktionsprocessen. Varför kallas nu den ena delen fast? Emedan "some parts of the capital must be fixed in the instruments of trade".[LI*] Men även den andra delen är bunden, i arbetslön och råvaror. Emellertid, maskiner och "instruments trade ... such like things ... yield a revenue or profit without changing masters, or circulating any further. Such capitals, therefore, may very properly be called fixed capitals."[LII*]

Vi kan t.ex. ta bergsbruket. Här användes inte alls någon råvara, eftersom arbetsobjektet, t.ex. kopparmalm, är en naturprodukt, som först måste utvinnas genom arbete. Den koppar, som skall framställas, processens materiella produkt, som senare går ut på marknaden som en vara, bilder ingen beståndsdel av det produktiva kapitalet, eftersom ingen del av kapitalvärdet har investerats i kopparmalm. Medan kopparmalmen materiellt ingår i produkten utan att tillföra den något värde, ingår å andra sidan produktionsprocessens övriga beståndsdelar - arbetskraften, hjälpämnena, såsom kol, vatten o.s.v., - överhuvud inte materiellt i den färdiga produkten men tillför den hela sitt värde. Kolen förbränns helt och hållet, och maskinerna blir slitna, men endast värdet överföres till produkten. Slutligen står arbetaren lika självständig som maskinen i förhållande till produkten, kopparn. Endast det värde, som han producerar genom sitt arbete, utgör nu en beståndsdel av kopparvärdet. I detta exempel byter alltså ingen enda av det produktiva kapitalets beståndsdelar ägare, och inte heller fortsätter någon av dem i cirkulationen, emedan ingen av dem ingår materiellt i produkten. Vart tog då det rörliga kapitalet vägen? Enligt Adam Smiths definition skulle hela det kapital, som användes i en koppargruva, bestå av fast kapital.

Sen kan vi ta ett exempel från en industri, i vilken redan bearbetade råvaror och även hjälpämnen materiellt ingår i produkten. Vi väljer ett bomullsspinneri. När produkten (garnet) säljes, byter också råvaran (bomullen) ägare, lämnar produktionsprocessen och inträder i konsumtionsprocessen. Men så länge bomullen utgör en del av det produktiva kapitalet, säljer ägaren den inte, utan han bearbetar den och förvandlar den till garn. Han släpper den inte ur sina händer. Eller, för att använda Smiths grovt missvisande och banala uttryckssätt, han inhöster ingen profit "by parting with it, by its changing masters, or by circulating it."[LIII*] Lika orimligt som det skulle vara, att han läte sina maskiner ingå i cirkulationen, lika otänkbart är det för honom att låta råmaterialet göra det. Det är bundet till produktionsprocessen i lika hög grad som spinnmaskinerna och fabriksbyggnaderna. Ja, en del av det produktiva kapitlet måste vara investerad i kol, bomull etc. lika beständigt som i arbetsmedel. Skillnaden är endast den, att den kvantitet bomull och kol, som behövs för t.ex. en veckas produktion, alltid förbrukas i sin helhet under produktionen av veckoprodukten och därför varje vecka måste ersättas av en ny sats bomull och kol. Trots att denna del av det produktiva kapitalet förblir oförändrat till sin art, förnyas förrådet oavbrutet, medan samma spinnmaskin och samma fabriksbyggnad fortsätter att göra tjänst under många veckors produktion utan att behöva förnyas. Som element av det produktiva kapitalet är alla dess beståndsdelar oavbrutet införlivade med produktionsprocessen, som inte skulle kunna försiggå utan dem. Och alla det produktiva kapitalets beståndsdelar, fasta såväl som rörliga, skiljer sig i lika hög grad från cirkulationskapitalet, d.v.s. varukapitalet och penningkapitalet.

På samma sätt förhåller det sig med arbetskraften. En del av det produktiva kapitalet måste ständigt vara bunden i denna form, och överallt använder samme kapitalist inte endast samma maskiner utan också samma arbetare under en längre tid. Skillnaden mellan arbetarna och maskinerna består inte i att de sistnämnda i motsats till arbetskraften köpes en gång för alla. Detta är f.ö. inte alltid fallet beträffande maskinerna, ty de kan ju köpas på avbetalning. Skillnaden består i stället däri, att arbetskraftens värde i sin helhet ingår i produkten, medan endast en del av maskinvärdet överföres till den enskilda produkten.

Adam Smith blandar ihop olika begrepp, då han säger om det rörliga kapitalet i motsats till det fasta: "The capital employed in this manner yields no revenue or profit to its employer, while it either remains in his possession or continues in the same shape."[LIV*] Han jämställer här varans rent formella formförändringar vid köp och försäljning med den materiella formförändring, som sker under själva produktionsprocessen. Han blandar utan vidare ihop varans förvandling till pengar och pengarnas förvandling till vara, alltså köp och försäljning, med den förvandling, som produktionselementen måste genomgå för att kunna framträda som färdig produkt. Hans exempel på rörligt kapital är köpmanskapitalet, där varorna förvandlas till pengar och pengarna till varor - formförändringen W-G-W, som tillhör varucirkulationen. För det fungerande industrikapitalet har emellertid denna formförändring inom cirkulationen den betydelsen, att de producerade varorna och de pengar, som försäljningen inbringar, på nytt förvandlas till produktionsfaktorer - produktionsmedel och arbetskraft - och därigenom möjliggör den oavbrutna reproduktionsprocessen. Hela denna formförändring äger rum i cirkulationen, och det är den, som förmedlar varornas övergång från en ägare till en annan. Inom produktionsprocessen och arbetsprocessen försiggår däremot de formförändringar, som är nödvändiga för att förvandla produktionselementen till den åsyftade produkten. Adam Smith håller fast vid att en del av produktionsmedlen (de egentliga arbetsmedlen) tjänstgör i arbetsprocessen (vilket han felaktigt uttrycker: yield a profit to their master[LV*]) utan att förändra sin ursprungliga form och blir endast gradvis utslitna, medan en annan del (råvarorna och hjälpämnena) ändrar form och just genom denna formförändring fyller sin funktion som produktionsmedel. Men de olikartade sätt, varpå dessa enskilda delar av det produktiva kapitalet förhåller sig under arbetsprocessen, bildar endast den materiella grundvalen för skillnaden mellan fast och rörligt kapital - inte skillnaden själv. Detta framgår redan därav, att denna materiella grundval är lika för alla produktionssystem, både kapitalistiska och inte kapitalistiska. Denna materiella olikhet mellan det produktiva kapitalets enskilda delar ligger emellertid till grund för de olika sätt, varpå värdeöverföringen till produkten sker, och därmed även för värdets återvändande till den kapitalistiske producenten genom produktens försäljning - och först här finner vi skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Kapitalet är alltså inte fast, för att kapitalvärdet är bundet vid arbetsmedlet, utan för att en del av det värde, som är placerat i arbetsmedel, förblir bunden till dessa, samtidigt som en annan del cirkulerar som en beståndsdel av produktens värde.

"If it" (the stock) "is employed in procuring future profit, it must procure this profit by staying with him" (the employer), "or by going from him. In the one case it is a fixed, in the other it is a circulating capital."[LVI*] (s. 189).

Man blir överraskad av att i detta uttalande möta den vanlige kapitalistens grovt empiriska föreställning om vad profit egentligen är, en åsikt som står i skarp motsättning till Adam Smiths djupare vetenskapliga insikter. I produktens pris har här medtagits värdet av både råvaror och arbetskraft, liksom också ersättning för värdet av arbetsmedlens förslitning. Men härigenom uppkommer ingen profit. Huruvida det värde, som har satsats i produktionsprocessen, ersättes i sin helhet eller successivt, på en gång eller gradvis genom produkternas försäljning, kan endast spela någon roll för den tidpunkt, då värdet återvänder till den kapitalistiske producenten i penningform. Men mervärdet kan uppenbarligen inte uppkomma på detta sätt. Underlaget för Smiths resonemang är den vanliga inbillningen, att mervärdet uppkommer under cirkulationen, emedan det får penningform först vid produktens försäljning. I verkligheten är uppräkningen av de olika sätt, varpå profiten uppkommer, endast ett felaktigt uttryck för att det produktiva kapitalets olika beståndsdelar fungerar på olika sätt under produktionsprocessen. Slutligen härledes hela resonemanget inte ur det produktiva kapitalets egen funktion, av arbetsprocessen eller den värdeskapande processen, utan har endast subjektiv giltighet för den enskilde kapitalisten, som utnyttjar den ena kapitaldelen på ett sätt, den andra på ett annat sätt.

Quesnay däremot härleder dessa olikheter ur arbetsprocessens egen natur. För att denna process skall kunna pågå oavbrutet, måste hela värdet av det årliga tillskottet ersättas genom årsproduktens värde, medan däremot den ursprungliga insatsen endast behöver ersättas successivt, varav följer att den är återbetald och reproducerad först efter en längre tid, exempelvis en 10-årsperiod. Adam Smiths resonemang är alltså betydligt svagare än Quesnays.

Smith ger överhuvud ingen annan definition på det fasta kapitalet, än att det består av arbetsmedel, som inte ändrar form under produktionsprocessens förlopp, och som fortsätter att göra tjänst, tills de är helt utslitna, samtidigt som de bevarar sin självständighet gentemot produkten. Han förbiser, att det produktiva kapitalets alla beståndsdelar bevarar sin självständiga form (som arbetsmedel, råmaterial och arbetskraft) gentemot den produkt, som cirkulerar som vara, och att skillnaden mellan å ena sidan arbetsmedlen och å andra sidan råmaterial och arbetskraft endast består däri, att arbetskraften i motsats till arbetsmedlen ständigt inköpes på nytt i stället för att köpas för arbetarnas hela livstid, och att råvarorna ständigt består av nytt material i motsats till arbetsmedlen, där samma föremål oupphörligt fortsätter att fungera. Samtidigt skapas den falska föreställningen, att det fasta kapitalets värde inte deltar i cirkulationen, detta trots att Adam Smith givetvis tidigare har påvisat, att det fasta kapitalets förslitning ingår som en del av produktens pris.

Beträffande det fasta och det rörliga kapitalet framhäver han inte heller, att skillnaden mellan dem endast består däri, att det rörliga kapitalet helt och hållet ersättes genom produktens värde och därför också genomgår exakt samma formförändringar som produkten själv, vilket däremot inte är fallet med det fasta kapitalet. Han blandar i stället ihop det rörliga kapitalet med de former, som kapitalet ikläder sig, när det lämnar produktionsprocessen och inträder i cirkulationen som varukapital och penningkapital. Men bägge formerna, varukapital och penningkapital, är i lika hög grad bärare av värdet hos både de fasta och de rörliga beståndsdelarna av det produktiva kapitalet. Bägge är omsättningskapital i motsats till det produktiva kapitalet men inte cirkulerande kapital i motsats till det fasta.

Slutligen döljes själva kärnan i det kapitalistiska produktionssättet genom den felaktiga framställningen av profitens uppkomst. Smith framställer saken så, att profiten uppkommer ur det fasta kapitalet, genom att detta stannar kvar i produktionsprocessen, och ur det rörliga kapitalet, genom att detta lämnar produktionsprocessen och fortsätter cirkulationen. På detta sätt döljer identiteten i omslaget den väsentliga skillnaden mellan det variabla kapitalets och den rörliga delens av det konstanta kapitalet andel i den värdeskapande processen och i produktionen av mervärde. Härigenom fördunklas i ännu högre grad den kapitalistiska produktionens hemlighet. Den gemensamma beteckningen cirkulerande kapital upphäver nyssnämnda skillnad, vilket den politiska ekonomin på senare tid har fört ännu vidare genom att betona skillnaden mellan fast och rörligt kapital i stället för skillnaden mellan variabelt och konstant kapital såsom det väsentliga och avgörande.

Sedan Adam Smith först har betecknat fast och rörligt kapital som två skilda slag av kapitalinvestering, vilka var för sig kan avkasta profit, säger han:

"Inget fast kapital kan ge någon avkastning utan med tillhjälp av rörligt kapital. De effektivaste maskiner och arbetsverktyg kan ingenting producera utan medverkan av rörligt kapital, som skaffar fram de råvaror som skall bearbetas och svarar för underhållet av de arbetare som skall använda arbetsmedlen." (a.a. s. 188).

Här kommer det fram, vad de föregående termerna: yield a revenue, make a profit[LVII*] etc. betyder, nämligen att bägge kapitaldelarna medverkar vid produktbildningen.

Smith ger nu följande exempel:

"That part of the capital of the farmer which is employed in the implements of agriculture is a fixed, that which is employed in the wages and maintenance of his labouring servants is a circulating capital."[LVIII*]

(Här betecknas alltså skillnaden mellan fast och rörligt kapital helt korrekt som en följd av olikartad cirkulation, det produktiva kapitalets olika beståndsdelars omslag.)

"He makes a profit of the one by keeping it in his own possession, and of the other by parting with it. The price or value of his labouring cattle is a fixed capital"

(här återkommer den korrekta åsikten, att skillnaden hänför sig till värdet, inte till det materiella elementet),

"in the same manner as that of the instruments of husbandry; their maintenance" (dragdjurens) "is a circulating capital, in the same may as that of the labouring servants. The farmer makes his profit by keeping the labouring cattle, and by parting with their maintenance.[LIX*]

(Arrendatorn behåller kreaturfodret, säljer det inte. Han konsumerar det som kreatursfoder, medan han förbrukar boskapen själv som arbetsinstrument. Skillnaden är endast den, att det kreatursfoder, som ingår i arbetsdjurets uppehälle, helt och hållet förbrukas och ständigt måste ersättas med nytt kreatursfoder ur jordbrukets produktion eller genom inköp. Kreaturen själva blir ersatta, endast i den mån de i tur och ordning blir arbetsodugliga.)

"Both the price and the maintenance of the cattle which are bought in and fattened, not for labour but for sale, are a circulating capital. The farmer makes his profit by parting with them."[LX*]

(Varje varuproducent, alltså även den kapitalistiske, säljer sin produkt, resultatet av hans produktionsprocess, men fördenskull bildar denna produkt varken någon fast eller rörlig beståndsdel av hans produktiva kapital. Detta befinner sig nu snarare i en form, vari det har utstötts ur produktionsprocessen, och måste fungera som varukapital. Slaktdjuren fungerar i produktionsprocessen som råmaterial, detta till skillnad från dragdjuren som är arbetsinstrument. De förstnämnda ingår därför som en substans i produkten, och hela deras värde ingår i densamma liksom även hjälpämnenas [fodermedlen]. Därför utgör de en rörlig del av det produktiva kapitalet, inte för att den försålda produkten - slaktdjuren - här har samma naturaform som råmaterialet, den ännu inte gödda boskapen. Detta är en tillfällighet. Men samtidigt hade Smith av detta exempel kunnat lära, att det inte är produktionselementets materiella gestalt, som avgör om dess inneboende värde skall benämnas fast eller rörligt, utan detta bestämmes av dess funktion i produktionsprocessen.)

"The whole value of the seed too is a fixed capital. Though it goes backwards and forwards between the ground and the granary, it never changes masters, and therefore it does not properly circulate. The farmer makes his profit not by its sale, but by its increase."[LXI*]

I detta uttalande om utsädet framträder hela inkonsekvensen i Smiths tankegång. Enligt Smith skulle utsädet vara fast kapital, om det inte förekomme någon change of masters[LXII*], d.v.s. om utsädet ersattes direkt ur årets skörd och droges från denna. Det skulle däremot vara rörligt kapital, om man först sålde hela årsprodukten och sedan för en del av de influtna pengarna köpte utsäde av någon annan jordbrukare. I ena fallet skulle change of masters föreligga, i det andra fallet inte. Smith förväxlar här än en gång rörligt kapital och varukapital. Produkten är varukapitalets materiella bärare. Men det gäller givetvis endast den del av produkten, som verkligen ingår i cirkulationen och inte direkt återvänder in i produktionsprocessen, varifrån den just kommit som produkt.

Antingen bonden tar utsädet från sin egen skörd eller först säljer hela skörden och sedan använder en del av pengarna för inköp av utsäde, så ersätter han i bägge fallen endast det utsäde, som bildade grunden till hans förra skörd, och genom denna ersättning inhöstar han ingen profit. I det ena fallet inträder utsädet tillsammans med resten av produkten i cirkulationen såsom vara, och i det andra fallet figurerar det endast i bokföringen som en värdebeståndsdel av det investerade kapitalet. Men i bägge fallen förblir det en rörlig beståndsdel av det produktiva kapitalet. Det förbrukas helt och hållet för att frambringa den färdiga produkten, och det måste i sin helhet ersättas ur denna för att möjliggöra reproduktionen.

"Råmaterialet och biämnena förlorar alltså den självständiga gestalt, som de hade då de inträdde i arbetsprocessen som bruksvärden. Annorlunda är det med de egentliga arbetsmedlen. Ett instrument, en maskin, en fabriksbyggnad, ett kärl o.s.v. tjänstgör i arbetsprocessen, endast så länge de bevarar sin ursprungliga gestalt och imorgon åter kan fortsätta i arbetsprocessen i precis samma form som igår. Liksom de under sitt livslopp, arbetsprocessen, bevarar sin självständiga gestalt gentemot produkten, så bevarar de den också, sedan de tjänat ut. Kvarlevorna av maskiner, verktyg, fabriksbyggnader o.s.v. existerar alltjämt åtskilda från de produkter, som de bidrog till att framställa." (Bok I, kap. VI, s. 175.)

Produktionsmedlen användes alltså på olika sätt under framställningen av produkterna. Vissa av dem bevarar sin självständiga form i förhållande till produkterna, medan vissa andra förändrar sin form eller t.o.m. förlorar den helt och hållet. Denna skillnad beror på arbetsprocessens egen natur och gäller därför också de arbetsprocesser, vilka endast går ut på att tillfredsställa producentens egna behov utan produktbyte eller varuproduktion, som t.ex. i forna tiders patriarkaliska gårdsbruk. Adam Smith förfalskar dessa förhållanden genom att 1) införa den här alls inte tillämpliga bestämningen av profiten, att vissa förhållanden ger ägarna profit genom att bibehålla sin gestalt, andra genom att förlora den; 2) blanda ihop de materiella förändringar, som en del av produktionsmedlen undergår i arbetsprocessen, med de formförändringar som har att göra med varubytet, formförändringar som samtidigt innebär förändringar i äganderätten till de cirkulerande varorna.

Kapitalets omslag förutsätter, att reproduktionen förmedlas genom cirkulationen, alltså genom produktens försäljning och förvandling till pengar, vilka i sin tur förvandlas till produktionselement (produktionsmedel och arbetskraft). Men i den mån den kapitalistiske producenten använder en del av sin produkt som produktionsmedel i sitt eget företag, säljer han i själva verket produkten till sig själv, och på detta sätt figurerar transaktionen i hans bokföring. Denna del av reproduktionen är då inte förmedlad genom cirkulationen utan sker omedelbart, inom hans eget företag. Den del av produkten, som sålunda åter fungerar som produktionsmedel, ersätter emellertid rörligt kapital, inte fast, om 1) dess värde i sin helhet ingår i produkten och 2) om den själv in natura helt har blivit ersatt genom ett nytt exemplar ur den nya produkten.

Adam Smith låter oss nu veta, vad rörligt och fast kapital består av. Han räknar upp de materiella ting, som är fast kapital, och de som är rörligt, precis som om begreppen fast och rörligt kapital vore materiella naturegenskaper hos tingen och inte berodde på deras funktion i den kapitalistiska produktionsprocessen. Och ändå gör han i samma kapitel (vol. II, kap. 1) den anmärkningen, att, ehuru ett visst ting, t.ex. ett boningshus, som är avsett för omedelbar konsumtion,

"may yield a revenue to its proprietor, and thereby serve in the function of a capital to him, it cannot yield any to the public, nor serve in the function of a capital to it, and the revenue of the whole body of the people can never be in the smallest degree increased by it"[LXIII*] (a.a. s. 186).

Här säger alltså Adam Smith rentut, att kapitalegenskapen inte är knuten till tingen under alla förhållanden utan är en funktion, som de allt efter omständigheterna kan utöva eller inte. Men vad som gäller för kapitalet i allmänhet, det måste också gälla för dess enskilda delar.

Samma ting kan utgöra en beståndsdel av det rörliga eller av det fasta kapitalet, beroende på vilken funktion det fyller i arbetsprocessen. En oxe, som tjänstgör som dragare (arbetsmedel), utgör t.ex. en materiell existensform för det fasta kapitalet, medan samma oxe såsom slaktdjur (råvara) är en beståndsdel av bondens rörliga kapital. Å andra sidan kan samma ting dels fungera som en beståndsdel av det produktiva kapitalet, dels tillhöra den omedelbara konsumtionsfonden. Ett hus är t.ex., om det tjänstgör som arbetslokal, en fast beståndsdel av det produktiva kapitalet, men om det användes som boningshus, är det i denna egenskap överhuvud inte alls någon form av kapital. I många fall kan samma arbetsmedel fungera än som produktionsmedel, än som konsumtionsmedel.

Det ena av de misstag, som följer av Smiths uppfattning, är att han karakteriserar det fasta och det rörliga kapitalet som egenskaper hos tingen. Redan analysen av arbetsprocessen (Bok I, kap. V) visar, att ett ting än kan vara arbetsmedel, än arbetsmaterial, än produkt, beroende på vilken roll samma ting spelar i processen. Begreppen fast och rörligt kapital beror i sin tur på vilken roll dessa olika faktorer spelar i arbetsprocessen och därmed också i den värdeskapande processen.

För det andra visar Smith vid uppräkningen av de ting, varav fast och rörligt kapital består, att han blandar ihop dessa två begrepp, som endast äger giltighet för det produktiva kapitalet, med skillnaden mellan det produktiva kapitalet som helhet och de kapitalformer som hör hemma i cirkulationen, nämligen varukapitalet och penningkapitalet. Han säger på samma ställe (s. 188):

"The circulating capital consists ... of the provisions, materials, and finished work of all kinds that are in the hands of their respective dealers, and of the money that is necessary for circulating and distributing them etc."[LXIV*]

Här har han återigen likställt rörligt kapital med varukapital och penningkapital, alltså med två kapitalformer, som överhuvud inte har någonting med produktionsprocessen att skaffa, och som inte är rörligt kapital i motsats till fast utan cirkulationskapital i motsats till produktivt kapital. Råvaror och annat material, som verkligen tillskjutits i produktionsprocessen, betraktar han endast som delar av det rörliga kapitalet vid sidan av varukapitalet och penningkapitalet. Han säger:

"... The third and last of the three portions into which the general stock of the society naturally divides itself, is the circulating capital, of which the characteristic is, that it affords a revenue only by circulating or changing masters. This is composed likewise of four parts: first, of the money ..."[LXV*]

(Men pengar är aldrig en form av produktivt, i produktionsprocessen fungerande kapital. De är aldrig annat än en av de former, som kapitalet antar i cirkulationsprocessen.) -

"secondly, of the stock of provisions which are in the possession of the butcher, the grazier, the farmer ... and from the sale of which they expect to derive a profit ... Fourthly and lastly, of the work which is made up and completed, but which is still in the handsof the merchant and manufacturer." - Och: "thirdly, of the materials, whether altogether rude or more or less manufactured, of clothes, furniture, and building, which are not yet made up into any of those three shapes but which remain in the hands of the growers, the manufacturers, the mercers and drapers, the timbermerchants, the carpenters and joiners, the brickmakers etc."[LXVI*]

Grupperna 2 och 4 innehåller ingenting annat än produkter, vilka som sådana har lämnat produktionsprocessen och måste säljas - kort sagt: de fungerar nu som varor eller varukapital, och de har alltså en sådan form och intar en sådan ställning i processen, att de inte kan utgöra någon del av det produktiva kapitalet. Detta oavsett deras slutliga bestämmelse, d.v.s. antingen de enligt sitt ändamål (bruksvärde) kommer att hamna i den individuella eller den produktiva konsumtionen. Dessa produkter i grupp 2 är näringsmedel, i grupp 4 alla andra färdiga produkter, som alltså själva i sin tur endast består av färdiga arbetsmedel eller färdiga njutningsmedel (d.v.s. näringsmedel, inte inräknade i grupp 2).

Att Smith i samband härmed också talar om köpmannen, visar hans förvirring. Så snart producenten har sålt sin produkt till en köpman, utgör den inte längre någon del av hans kapital. Ur samhällelig synpunkt är produkten visserligen alltjämt ett varukapital, även om den nu har en annan ägare än producenten, men eftersom den är ett varukapital, är den varken fast eller rörligt kapital.

I varje produktion, som inte är inriktad på omedelbar egenkonsumtion, måste produkten cirkulera som vara, d.v.s. bli försåld, inte nödvändigtvis för att frambringa profit, utan för att producenten överhuvud skall kunna leva. Beträffande den kapitalistiska produktionen tillkommer det i produkten dolda mervärdet, som också realiseras vid varans försäljning. Produkten lämnar produktionsprocessen som vara och är alltså varken någon fast eller rörlig del därav.

F.ö. talar Smith här emot sig själv. Vilken än de färdiga produkternas materiella gestalt eller deras bruksvärde - nyttoeffekt - må vara, så fungerar de här allesammans som varukapital, alltså kapital i en form, som tillhör cirkulationsprocessen. När de befinner sig i denna form, utgör de inga beståndsdelar av sin ägares eventuella produktiva kapital. Detta hindrar dock inte alls, att de, så snart de har sålts, i sin köpares hand blir beståndsdelar av produktivt kapital, antingen rörligt eller fast. Det visar sig här, att samma ting, som vid en viss tidpunkt är varukapital i motsats till produktivt kapital, kan ingå som en del av det produktiva kapitalet - antingen fast eller rörligt - så snart de lämnar varumarknaden.

Bomullsspinnarens produkt - garnet - är varuformen för hans kapital, det är hans varukapital. Denna produkt kan inte på nytt fungera som beståndsdel av hans produktiva kapital, varken som arbetsmaterial eller som arbetsmedel. Men sedan vävaren har köpt garnet, ingår det som en rörlig beståndsdel i hans produktiva kapital. För spinneriägaren är garnet emellertid bärare av värdet för en del av både hans fasta och hans rörliga kapital (bortsett från mervärdet). På motsvarande sätt är en maskin varukapital i fabrikantens hand, och innan han har sålt den, är den varken rörligt eller fast kapital. Om maskinen säljes till en annan fabrikant, som skall använda den, kommer den att utgöra en del av köparens fasta kapital. T.o.m. om en produkt, i enlighet med sin bruksform, delvis åter kan ingå som produktionsmedel i den process, varifrån den själv kom - såsom t.ex. kol i kolproduktionen - så representerar just den för försäljning avsedda delen av produktionen varken fast eller rörligt kapital utan är varukapital.

Å andra sidan kan en produkt på grund av sin art vara helt olämplig att ingå som beståndsdel i ett produktivt kapital, vare sig som arbetsmaterial eller som arbetsmedel. Så är t.ex. fallet med alla slags livsmedel. Inte desto mindre är produkten varukapital för sin producent och innehåller värde, som härrör från både fast och rörligt kapital, allteftersom det kapital, som blev använt i produktionsprocessen, överförde sitt värde helt eller delvis till produkten.

Hos Smith figurerar i grupp 3 råmaterialet (råämne, halvfabrikat, hjälpämnen) å ena sidan inte som om de redan hade införlivats med det produktiva kapitalet utan i själva verket endast som en bestämd del av de bruksvärden, varav den totala samhälleliga produkten består, ett slags varumassa vid sidan av de under punkterna 2 och 4 uppräknade övriga materiella beståndsdelarna, livsmedel etc. Å andra sidan blir de visserligen upptagna såsom införlivade med det produktiva kapitalet och därmed också som delar därav i producentens hand. Förvirringen visar sig däri, att de dels uppfattas som fungerande i producentens händer (in the hands of the growers, manufacturers etc.),[LXVII*] dels som fungerande i köpmännens händer (mercers, drapers, timbermerchants),[LXVIII*] där de är rent varukapital, inte beståndsdelar av det produktiva kapitalet.

När Adam Smith räknar upp det cirkulerande kapitalets olika delar, glömmer han i själva verket totalt bort skillnaden mellan fast och rörligt kapital, som ju endast äger giltighet för det produktiva kapitalet. Han ställer tvärtom varukapital och penningkapital - d.v.s. de bägge kapitalformer, som tillhör cirkulationen - i motsats till det produktiva kapitalet, men uppenbarligen även detta utan att vara medveten därom.

Slutligen är det anmärkningsvärt, att Smith under sin uppräkning av det rörliga kapitalets olika beståndsdelar alldeles glömmer bort arbetskraften. Denna glömska har två orsaker.

Bortsett från penningkapitalet, som Smith endast nämner i förbigående, visar hans framställning, som vi har sett, att rörligt kapital hos honom endast är ett annat namn på varukapital. Men den arbetskraft, som säljes på marknaden, är inte något kapital och alltså inte heller någon form av varukapital. Arbetaren är inte någon kapitalist, trots att han har en vara att sälja, nämligen sitt eget skinn. Först när arbetskraften är såld och har ingått i produktionsprocessen - alltså sedan den upphört att cirkulera som vara - blir den en beståndsdel av det produktiva kapitalet: variabelt kapital som källa till mervärde, rörlig beståndsdel av det produktiva kapitalet med hänsyn till kapitalvärdets omslag. Då Smith här förväxlar det rörliga kapitalet med varukapital, kan han inte få in arbetskraften under sin rubrik cirkulerande kapital. I stället framträder det variabla kapitalet hos honom i form av de varor, som arbetaren köper för sin lön, av arbetarnas livsmedel, och i denna form bör det kapitalvärde, som investerats i arbetslöner, tillhöra det cirkulerande kapitalet. Men det är arbetskraften, arbetaren själv, som införlivas med produktionsprocessen - inte de existensmedel, av vilka arbetaren får sitt uppehälle. Visserligen har vi tidigare (Bok I, kap. XXI) påvisat, att reproduktionen av arbetaren själv genom hans individuella konsumtion är ett led i det samhälleliga kapitalets reproduktionsprocess. Men detta äger ingen giltighet för den enskilda, isolerade produktionsprocess, som vi här behandlar. De acquired and useful abilities[LXIX*] (a.a. s. 187), som Smith placerar under rubriken fast kapital, ingår tvärtom som beståndsdelar av det rörliga kapitalet, så snart de är lönarbetarens abilities och denne har sålt sin arbetskraft, inklusive sina abilities.

Smith gör sig skyldig till ett grovt fel, när han indelar den samhälleliga rikedomen i 1) en omedelbar konsumtionsfond, 2) fast kapital, 3) rörligt kapital. Enligt detta skulle samhällets rikedom kunna indelas i: å ena sidan konsumtionsfonden, som inte utgör någon del av det fungerande samhälleliga kapitalet, ehuru delar av den ständigt kan fungera som kapital, och å andra sidan kapital. En del av rikedomen skulle alltså fungera som kapital, en annan del som icke-kapital eller konsumtionsfond. Och här ser det ut, som om det vore en oundgänglig nödvändighet för allt kapital att vara antingen fast eller rörligt, ungefär som det för ett däggdjur är en naturnödvändighet att vara antingen hanne eller hona. Vi har emellertid sett, att motsatsen fast-rörligt endast är tillämplig på det produktiva kapitalets element, att det alltså vid sidan därav existerar en betydande mängd kapital, som befinner sig i en form - varukapital och penningkapital, som varken kan vara fast eller rörligt.

Under det kapitalistiska systemet omsätts hela den samhälleliga produktionen som varor på marknaden - bortsett från de produkter, som producenten direkt använder som produktionsmedel i sitt eget företag. Det är då självklart, att både den fasta och den rörliga delen av det produktiva kapitalet, liksom även hela konsumtionsfonden - måste komma från varukapitalet. Det betyder i verkligheten ingenting annat, än att både produktions- och konsumtionsmedel på basis av den kapitalistiska produktionen närmast uppträder som varukapital, även om de har till uppgift att senare fungera som konsumtions- eller produktionsmedel - liksom arbetskraften själv omsättes på marknaden, visserligen inte som varukapital utan som vara.

Därav uppstår ytterligare en förvirring hos Adam Smith. Han säger:

"Of these four parts"

(av circulating capital, d.v.s. kapitalets former av varukapital och penningkapital, som tillhör cirkulationsprocessen - två delar, som förvandlas till fyra, emedan Smith återigen skiljer på varukapitalets beståndsdelar)

"three - provisions, materials, and finished work, are either annually or in a longer or shorter period, regularly withdrawn from it, and placed either in a fixed capital, or in the stock, reserved for immediate consumption. Every fixed capital is both originally derived from, and requires to be continually supported by, a circulating capital. All useful machines and instruments of trade are originally derived from the circulating capital, which furnishes the materials of which they are made and the maintenance of the workmen who make them. They require, too, a capital of the same kind to keep them in constant repair" (a.a. s. 188).[LXX*]

Bortsett från de produkter, som producenten själv förbrukar i sitt eget företag, gäller följande allmänna lag för all kapitalistisk produktion: Alla produkter cirkulerar som varukapital på marknaden, oavsett om produkterna efter sin art är avsedda att ingå i en ny produktionsprocess som fast eller rörligt produktivt kapital, eller om de är avsedda för individuell konsumtion och är olämpliga att tjänstgöra som produktivt kapital. Eftersom alla produkter hamnar på marknaden som varor, måste alla produktions- och konsumtionsmedel, alla den produktiva och individuella konsumtionens beståndsdelar inköpas på marknaden i form av varor. Detta låter banalt, som en truism, men är naturligtvis riktigt. Det gäller det fasta kapitalets beståndsdelar i lika hög grad som det rörliga kapitalets element, arbetsmedlen i lika hög grad som råvarorna. (Därvid får man inte förbise, att det produktiva kapitalet innehåller element, som finns i naturen, och som alltså inte är några produkter.) Spinnmaskinen inköpes på marknaden liksom bomullen. Men därav följer ingalunda, att varje fast kapital ursprungligen härstammar från ett rörligt. Denna slutsats beror endast på att Adam Smith blandar ihop cirkulationskapital med rörligt kapital. Och till på köpet motsäger han sig själv. Enligt hans egen uppräkning utgör maskinerna som varor en del av grupp 4 i det rörliga kapitalet. Att de härstammar från det rörliga kapitalet, betyder alltså endast, att de fungerade som varukapital, innan de fungerade som maskiner, men att de materiellt härstammar från sig själva, på samma sätt som bomullen som ett rörligt element av spinnerikapitalet härstammar från bomullen på marknaden. När Smith senare härleder det fasta kapitalet ur det rörliga, med den motiveringen att det behövs arbete och råmaterial för att framställa maskiner, så är det tillräckligt att replikera, att också fast kapital i form av arbetsmedel är nödvändigt för att framställa både maskiner och råmaterial, eftersom det produktiva kapitalet alltid inkluderar arbetsmedel men inte alltid arbetsmaterial. Smith säger själv strax därefter:

"Lands, mines, and fisheries, require all both i fixed and circulating capital to cultivate them;"

(han medger alltså, att det behövs inte endast rörligt utan också fast kapital för produktion av råmaterial)

"and" (här en ny tokighet) "their produce replaces with a profit, not only those capitals, but all the others in society."[LXXI*](a.a. s. 188).

Detta är alldeles galet. Dessa verksamhetsgrenar levererar visserligen råvaror, hjälpämnen etc. för alla andra industrigrenar. Men produkternas värde ersätter inte värdet av allt annat samhälleligt kapital; det ersätter endast deras eget kapitalvärde (plus mervärdet). Här är det återigen fysiokraterna, som spökar hos Adam Smith.

Ur samhällelig synpunkt är det riktigt, att den del av varukapitalet, som består av produkter, vilka endast kan fungera som arbetsmedel, förr eller senare - om de inte överhuvud skall produceras som onyttiga, osäljbara - också fungerar som arbetsmedel, d.v.s. på den kapitalistiska produktionens basis, och, så snart de inte längre fungerar som varor, måste bilda verkliga, redan innan dess förutsedda element av det samhälleliga produktiva kapitalets fasta del.

Här måste man emellertid skilja på två olika typer av fast kapital, där skillnaden beror på produktens naturaform.

En spinnmaskin t.ex. har inget bruksvärde, om den inte utnyttjas för sitt ändamål, alltså inte fungerar som produktionselement, d.v.s. från kapitalistisk ståndpunkt som fast beståndsdel av ett produktivt kapital. Men spinnmaskinen är flyttbar. Den kan exporteras från tillverkningslandet och direkt eller indirekt säljas i ett annat land i utbyte mot t.ex. råvaror eller champagne. I tillverkningslandet har den då endast fungerat som varukapital men aldrig, inte ens efter försäljningen, som fast kapital.

Däremot kan produkter, som genom inkorporering med marken är bundna vid en viss plats - och som därför också endast kan utnyttjas lokalt -, som t.ex. fabriksbyggnader, järnvägar, broar, tunnlar, fartygsdockor m.m., liksom också jordförbättringar o.dyl., inte exporteras i sin materiella form, eftersom de inte är transportabla. Antingen är de till ingen nytta, eller också måste de, så snart de är försålda, fungera som fast kapital i tillverkningslandet. För den kapitalistiske producent, som t.ex. i spekulationssyfte bygger fabriker eller förbättrar markområden för att sedan sälja dem, är dessa ting former av hans varukapital, alltså enligt Adam Smith former av det rörliga kapitalet. Men ur samhällelig synpunkt måste dylika värden förr eller senare ingå i en produktionsprocess i det egna landet - i annat fall är de till ingen nytta. Därav följer ingalunda, att oflyttbara ting utan vidare utgör fast kapital. De kan (som t.ex. boningshus etc.) tillhöra konsumtionsfonden och är då överhuvud inte något kapital, ehuru de självfallet utgör en beståndsdel av den samhälleliga rikedomen, varav kapitalet endast är en del. Producenten av dessa ting - för att nu använda Smiths vokabulär - skaffar sig profit genom deras försäljning. Alltså rörligt kapital! Köparen kan endast dra nytta av dem genom att använda dem i produktionsprocessen. Alltså fast kapital!

Äganderätt, t.ex. till en järnväg, kan när som helst byta ägare, och dess innehavare kan göra sig en profit genom att sälja denna rätt, t.o.m. till utlandet - äganderätten kan ju exporteras, däremot inte själva järnvägen. Men i varje fall måste dessa ting i det land, där de är belägna, antingen ligga outnyttjade eller fungera som fasta beståndsdel av ett produktivt kapital. På samma sätt kan fabrikanten A inhösta profit genom att sälja sin fabrik till fabrikanten B, vilket emellertid inte hindrar att fabriken efteråt liksom förut fungerar som fast kapital.

De arbetsmedel, som är oskiljbara från den mark de vilar på kan från producentens synpunkt vara varukapital, och de utgör då ingen del av hans fasta kapital, men de är inte desto mindre avsedda att ingå som ett led i samhällets fasta kapital. Därav följer emellertid ingalunda, att fast kapital nödvändigtvis måste bestå av orörliga ting. Ett fartyg eller ett lok gör nytta just genom att röra sig, men de fungerar dock som fast kapital, inte för producenten men för den kapitalist som använder dem. Å andra sidan kan ting, som i verklig mening är fixerade i produktionsprocessen och aldrig lämnar den, sedan de inträtt däri, vara rörliga beståndsdelar av det produktiva kapitalet. Så är t.ex. fallet med det kol, som förbrukas för att driva ångmaskinen i produktionsprocessen, den gas som användes för fabrikslokalernas belysning o.s.v. Dessa utgör rörliga kapital, inte för att de materiellt ingår i produkten, utan emedan deras värde i sin helhet överföres till produkten och därför också i sin helhet måste ersättas genom varans försäljning.

I det senast anförda Smithcitatet bör följande fras observeras:

"A circulating capital which furnishes ... the maintenance of the workmen who make them"[LXXII*] (maskiner etc.).

Hos fysiokraterna figurerar den kapitaldel, som förskotterats i arbetslöner, alldeles riktigt som avances annuelles[LXXIII*] i motsats till avances primitives[LXXIV*]. Å andra sidan är det arbetarnas existensmedel (the maintenance of the workmen, som Smith säger), som fysiokraterna uppfattar som en del av bondens produktiva kapital. Detta är en ofrånkomlig följd av deras säregna teori. Det värde, som arbetet tillför produkten, är för dem endast likamed värdet av arbetslönen eller värdet av de existensmedel, som är nödvändiga för att hålla arbetskraften vid liv. Denna doktrin gör det omöjligt för dem att upptäcka skillnaden mellan konstant och variabelt kapital. Om det är arbetet, som förutom att reproducera sitt eget pris också producerar mervärde, så producerar det mervärde i industrin likaväl som i jordbruket. Men då kärnan i det fysiokratiska systemet är, att mervärde endast uppkommer i jordbruket, så kan detta mervärde inte härstamma från arbetskraften utan måste bero på naturens egen medverkan. Och just därför betraktar de jordbruksarbetet som produktivt arbete i motsats till alla andra slag av arbete.

Adam Smith uppfattar arbetarnas existensmedel som rörligt kapital i motsats till det fasta,

1) emedan det rörliga kapitalet i motsats till det fasta av honom förväxlas med de kapitalformer, som tillhör cirkulationen - en förväxling som hans efterföljare kritiklöst tagit i arv. När varukapitalet uppfattas som rörligt kapital, så måste självfallet också arbetarnas existensmedel anses som rörligt kapital i ett samhälle, där hela den samhälleliga produkten antar varuform.

2) Men i Smiths framställning finns också en underström av fysiokratiska föreställningar, fastän dessa inte stämmer med den esoteriska - verkligt vetenskapliga - delen av hans egen analys.

Det satsade kapitalet omsättes överhuvud i produktivt kapital, d.v.s. det antar formen av produktionsmedel, som själva är produkter av tidigare arbete. (Detta gäller även arbetskraften.) Endast i denna form kan kapitalet fungera i produktionsprocessen. Om man nu sätter arbetarnas existensmedel i stället för arbetskraften, så kommer givetvis dessa existensmedel att stå i samma relation till den värdeskapande processen som t.ex. råvarorna eller fodret till dragdjuren, som Smith enligt fysiokratiskt mönster jämställer dem med. Existensmedlen kan inte själva öka sitt värde eller frambringa ett mervärde. De överför endast sitt eget värde till produkten, på samma sätt som övriga beståndsdelar av det produktiva kapitalet, och de kan inte tillföra mera värde än de själva äger. Från det fasta kapitalet, som består av arbetsmedel, skiljer de sig, liksom råvaror, halvfabrikat etc., endast såtillvida, att de (åtminstone för kapitalisten, som betalar dem) helt och hållet förbrukas i produkten, i vars bildande de ingår, och att deras värde alltså helt måste ersättas, vilket beträffande det fasta kapitalet endast sker successivt. Den del av det produktiva kapitalet, som satsats i arbetskraft (resp. arbetarnas existensmedel) skiljer sig nu alltså endast materiellt, inte med avseende på arbets- och värdeökningsprocessen, från det produktiva kapitalets övriga materiella beståndsdelar. Skillnaden består endast däri, att den med en del av de objektiva produktbildarna (material, säger Smith helt allmänt) tillhör det rörliga kapitalets kategori, i motsats till en annan del av de objektiva produktbildarna, som tillhör det fasta kapitalets kategori.

Att arbetslönen är rörligt kapital i motsats till fast och i detta hänseende hör ihop med råvaror, hjälpämnen o.s.v., har inget att göra med de olika roller, som det variabla och det konstanta kapitalet spelar i den värdeskapande processen. Det hänger endast ihop med de omständigheter, under vilka denna del av det satsade kapitalvärdet har måst ersättas, alltså reproduceras ur produktens värde med hjälp av cirkulationen. Inköp och försäljning av arbetskraft tillhör cirkulationsprocessen. Men först inom produktionsprocessen förvandlas arbetskraftens värde (inte för arbetaren utan för kapitalisten) från en bestämd konstant storhet till en variabel storhet, och först därigenom blir det satsade värdet ett kapital, ett självförökande värde. Men genom att Smith betraktar, inte arbetslönen utan arbetarnas existensmedel, som en del av det produktiva kapitalet, gör han det omöjligt att förstå skillnaden mellan variabelt och konstant kapital, alltså att överhuvud förstå den kapitalistiska produktionsprocessen. Arbetskraftens karaktär av variabelt kapital i motsats till det konstanta kapitalet, som satsats i konkreta produktbildare, döljes under den bestämningen, att den kapitaldel, som satsats i arbetskraft, i fråga om omslaget tillhör det produktiva kapitalets rörliga del. Hela problemet blir fullständigt obegripligt, när man, i stället för arbetskraften, räknar arbetarnas existensmedel till det produktiva kapitalet. Om arbetskraftens värde betalas i pengar eller in natura i form av existensmedel, är i detta sammanhang likgiltigt. Men givetvis är det sistnämnda alternativet ett undantag inom den kapitalistiska produktionen.[27*]

Genom att framhäva som det avgörande kännetecknet för det kapitalvärde, som är investerat i arbetskraft, att det utgör en del av det rörliga kapitalet, har Adam Smith fullständigt lyckats förhindra sina efterföljare från att uppfatta arbetskraftens värde som variabelt kapital. Denna tankegång härstammar från fysiokraterna men bygger inte på fysiokraternas förutsättning. De riktiga och mera djuplodande analyser, som Smith utförde i andra sammanhang, slog inte igenom, men det gjorde detta hans misstag. Ja, senare ekonomiska skriftställare har gått ännu längre. De har inte endast betonat som ett avgörande kännetecken för den kapitaldel, som är satsad i arbetskraft, att den är rörligt kapital, utan de har t.o.m. sagt, att det rörliga kapitalets viktigaste kännetecken är, att det användes för inköp av arbetarnas existensmedel. Härtill anslöts helt naturligt läran om att de nödvändiga existensmedlen bildar en konsumtions- eller lönefond[LXXV*] av en given storlek, vilken å ena sidan begränsar arbetarnas andel i den samhälleliga produkten men å andra sidan också i sin helhet måste förbrukas för uppköp av arbetskraft.

ELFTE KAPITLET

Teorier om fast och rörligt kapital
Ricardo

Ricardo tar upp skillnaden mellan fast och rörligt kapital endast för att kunna framställa undantagen från värderegeln, nämligen sådana fall, då arbetslönens höjd påverkar priserna. Den saken kommer vi att behandla först i bok III.

Men hans ursprungliga oklarhet visar sig redan från början genom det godtyckliga sätt, varpå han i början av sin analys behandlar kapitalbegreppet:

"This difference in the degree of durability of fixed capital and this variety in the proportions in which the two sorts of capital may be combined." - Principles s. 25.[28*]

Om vi nu frågar, vilka dessa bägge kapitalsorter är, så får vi höra:

"The proportions, too, in which the capital that is to support labour, and the capital that is invested in tools, machinery, and buildings, may be variously combined." - a.a.[29*]

Alltså: fast kapital = arbetsmedel och cirkulerande kapital = kapital som är investerat i arbete. Redan uttrycket "kapital, som skall underhålla arbetet", är en plattityd, hämtad från Adam Smith. Å ena sidan blir här det cirkulerande kapitalet sammanblandat med det variabla kapitalet, d.v.s. med den del av det produktiva kapitalet, som satsats i arbetslöner. Men å andra sidan blir definitionen här dubbelt oriktig, emedan motsatsen inte är hämtad från den värdeskapande processen - konstant och variabelt kapital - utan från cirkulationsprocessen. Det är Smiths tidigare förvirring som spökar.

För det första: differenserna i varaktighetsgraden hos det fasta kapitalet och olikheterna i det konstanta och det variabla kapitalets sammansättning uppfattas som likvärdiga. Men denna sistnämnda olikhet är bestämmande för produktionen av mervärdet, medan däremot den förstnämnda - såvida det gäller den värdeskapande processen - endast har samband med det sätt, varpå värdet överföres från produktionsmedlen till produkten. När det gäller cirkulationsprocessen, har den endast betydelse för det satsade kapitalets förnyelseperiod eller, annorlunda uttryckt, den tid för vilken detta har blivit satsat. Om man nöjer sig med att studera problemet från de färdiga fenomenens ståndpunkt i stället för att söka genomskåda den kapitalistiska produktionsprocessens inre förlopp, så sammanfaller i själva verket dessa olikheter. Vid fördelningen av det samhälleliga mervärdet mellan de kapital, som är placerade i olika industrigrenar, har skillnaden mellan de fasta kapitalens varaktighet och kapitalets organiska sammansättning alldeles samma verkan som vid utjämnandet av den allmänna profitkvoten och vid värdenas förvandling till produktionspriser.

För det andra: om man utgår från cirkulationsprocessen, så uppdelas kapitalet i fast kapital, som består av arbetsmedel, och rörligt kapital, som består av arbetslöner, råvaror o.s.v. Om man däremot utgår från arbets- och värdeökningsprocessen, så får man å ena sidan produktionsmedel (arbetsmedel och arbetsmaterial) = konstant kapital, å andra sidan arbetskraften = variabelt kapital. För kapitalets organiska sammansättning (Bok I, kap. XXIII, s. 540) spelar det ingen som helst roll, om samma mängd konstant kapital består av en större del arbetsmedel och en mindre del arbetsmaterial eller tvärtom, utan här är alltsammans beroende på förhållandet mellan det kapital, som är satsat i produktionsmedel, och det kapital, som är nedlagt i arbetskraft. Omvänt: från cirkulationsprocessens ståndpunkt är det fullständigt likgiltigt, hur en given värdemängd rörligt kapital uppdelas i arbetsmaterial och arbetslön. I ena fallet tillhör arbetsmaterialet samma kategori som arbetsmedlen, i motsats till det kapitalvärde, som nedlagts i arbetskraft. I andra fallet tillhör den kapitaldel, som satsats i arbetskraft, samma kategori som den del, som nedlagts i arbetsmaterial, i motsats till den i arbetsmedel investerade kapitaldelen.

Hos Ricardo framträder därför den värdedel av kapitalet, som satsats i arbetsmaterial (råvaror och hjälpämnen) inte på någondera sidan. Den försvinner helt och hållet. Den passar nämligen inte på det fasta kapitalets sida, emedan den i sitt cirkulationssätt sammanfaller med den kapitaldel, som nedlagts i arbetskraft. Och den kan inte heller placeras på det rörliga kapitalets sida, ty då skulle likställandet av fast och rörligt kapital med konstant och variabelt kapital, som kritiklöst övertagits från Adam Smith, komma att upphäva sig själv. Ricardo är alldeles för logisk för att inte inse detta, och då föredrar han att låta denna kapitaldel försvinna helt och hållet i analysen.

Här måste påpekas, att kapitalisten enligt den politiska ekonomins språkbruk förskotterar det kapital, som satsas i arbetslöner, i olika terminer, allteftersom han utbetalar lönen pr vecka, månad eller kvartal. I själva verket förhåller det sig ju alldeles tvärtom. Det är arbetaren, som förskotterar kapitalisten sin arbetskraft för en vecka, en månad eller ett kvartal. (Se Bok I, s. 150). Om kapitalisten köpte arbetskraften, i stället för att betala den, om han alltså i förväg betalade arbetaren hans arbetslön pr dag, vecka, månad eller kvartal, då kunde man tala om ett förskott för dessa arbetsterminer. Men eftersom han betalar, först sedan arbetet har varat i dagar, veckor, månader, i stället för att köpa och betala den för den termin, som den skall vara, så blir det hela att kapitalistiskt hokus pokus, och det förskott, som arbetaren ger kapitalisten i form av arbete, förvandlas till ett förskott, som kapitalisten ger arbetaren i form av pengar. Det ändrar ingenting i sak, att kapitalisten i allmänhet först efter längre eller kortare tid får tillfälle att sälja produkten. Vad köparen företar sig med den vara han har köpt, är något som inte angår säljaren. Kapitalisten får inte en maskin billigare, för att han måste satsa hela dess värde på en gång, medan samma värde återvänder till honom endast successivt ur cirkulationen. Men han behöver inte heller betala bomullen dyrare, därför att dess värde helt ingår i den förfärdigade produkten och därför i sin helhet och på en gång blir ersatt genom produktens försäljning. Men vi återvänder till Ricardo.

1) Det karakteristiska för det variabla kapitalet är, att en bestämd, given (alltså som sådan konstant) kapitaldel, en given värdesumma (som vi antar lika med arbetskraftens värde, fastän det här är likgiltigt, om arbetslönen är lika, större eller mindre än arbetskraftens värde) utbytes mot en värdeskapande kraft - arbetskraften - som inte endast reproducerar sitt eget värde utan dessutom frambringar ett mervärde, ett värde som inte fanns förut och som inte kostat något i utbyte. Denna karakteristiska egenskap hos den i arbetslön satsade kapitaldelen, vilken toto coelo[LXXVI*] skiljer den såsom variabelt kapital från det konstanta kapitalet, försvinner, så snart den kapitaldel, som nedlagts i arbetslön, endast betraktas från cirkulationsprocessens ståndpunkt och alltså framträder som rörligt kapital gentemot det fasta kapital, som satsats i arbetsmedel. Detta framgår redan därav, att det så sammanföres med den del av det konstanta kapitalet som är satsad i arbetsmaterial under rubriken rörligt kapital, och samtidigt ställes i motsats till den del av det konstanta kapitalet, som har satsats i arbetsmedel. Man bortser då helt och hållet från mervärdet, alltså just från den faktor, som förvandlar den investerade värdesumman till kapital. Likaså bortser man från att det värde, som motsvarar arbetslönen, frambringas under själva arbetsprocessen, som ett nyproducerat värde, medan det värde, som överföres från råvaran till produkten, inte nyproduceras utan redan på förhand föreligger i produktvärdet, där det konserveras och därför endast på nytt framträder som en värdebeståndsdel hos produkten. Skillnaden mellan fast och rörligt kapital är däremot av ett helt annat slag: Värdet av de arbetsmedel, som användes vid en varas produktion, ingår endast delvis i varans värde och ersättes därför också devis och successivt genom varans försäljning. Arbetskraften, råvarorna och hjälpämnena ingår däremot i sin helhet i varuvärdet och ersättes därför också i sin helhet vid varans försäljning. Såtillvida framstår med hänsyn till cirkulationsprocessen den ena delen av kapitalet som fast, den andra som rörlig eller cirkulerande. I bägge fallen gäller det en överföring till produkten av givna, investerade värden och om dessas återvinnande vid produktens försäljning. Skillnaden består nu endast däri, huruvida värdeöverföringen och därmed också värdeersättningen sker successivt eller på en gång. Därmed försvinner den helt avgörande skillnaden mellan variabelt och konstant kapital, och mervärdebildningens och den kapitalistiska produktionens hela hemlighet utsuddas tillsammans med de omständigheter, som förvandlar vissa värden och de ting, i vilka de framträder, till kapital. Alla kapitalets beståndsdelar skiljer sig endast genom cirkulationssättet (och varans cirkulation har naturligtvis endast att göra med redan existerande, givna värden); och ett särskilt cirkulationssätt är gemensamt för det kapital, som nedlagts i arbetslöner, och den kapitaldel, som investerats i råvaror, halvfabrikat och hjälpämnen, i motsats till den del, som satsats i arbetsmedel.

Man förstår därför, varför den borgerliga politiska ekonomin under ett helt århundrade, från generation till generation, instinktivt kunde hålla fast vid Adam Smiths förväxling av begreppen konstant och variabelt kapital med begreppen fast och rörligt kapital. Den kapitaldel, som satsats i arbetslön, skiljer sig hos dessa ekonomer inte alls från den del, som nedlagts i råvaror, och den skiljer sig endast formellt - antingen den cirkulerar styckevis eller helt genom produkten - från det konstanta kapitalet. Därmed är grundvalen för förståelsen av den kapitalistiska produktionens verkliga rörelse, och därmed också av den kapitalistiska exploateringen, i ett slag kullkastad. Det hela rör sig ju endast om återfåendet av förskotterade värden.

Det verkar betydligt mera störande, att Ricardo kritiklöst accepterar denna begreppsförvirring, än att Adam Smith gör sig skyldig till den, ty Ricardo har mera konsekvent än Smith analyserat värde och mervärde, och han har i själva verket vidareutvecklat den vetenskaplige Adam Smith i motsats till den vulgäre. Vad beträffar Smiths apologeter, kan man snarare konstatera, att den konsekventa begreppsförvirringen är det enda, som gör ett harmoniskt intryck i deras verk.

Hos fysiokraterna finner man inget av denna förvirring. Skillnaden mellan avances annuelles[LXXVII*] och avances primitives[LXXVIII*] rör endast de olika reproduktionsperioderna för kapitalets olika beståndsdelar, speciellt beträffande jordbrukskapitalet, och har inget samband med deras uppfattning av mervärdet men utgör en självständig del av deras teori. Enligt denna uppkommer inte mervärdet från kapitalet i allmänhet utan helt och hållet från det kapital, som är nedlagt i jordbruket, och detta är själva kärnan i den fysiokratiska teorin.

2) Det väsentliga kännetecknat på det variabla kapitalet - och därmed även på förvandlingen av ett godtyckligt värde till kapital - är, att kapitalisten byter ut en bestämd, given (och i den meningen konstant) värdestorhet mot en värdeskapande kraft, alltså byter ut en värdestorhet mot värdeproduktion, värdesjälvförökning. Om kapitalisten betalar ut arbetslönen i reda pengar eller in natura i form av existensmedel, spelar i detta sammanhang ingen som helst roll. Det gäller endast själva formen för det investerade värdet: i ena fallet pengar, varmed arbetaren själv köper sina existensmedel, i andra fallet existensmedel, som han direkt konsumerar. I själva verket förutsätter den utvecklade kapitalistiska produktionen, att arbetslönen utbetalas i pengar, eftersom den överhuvud bygger på penninghushållningen. Men det är inte det värde, som investeras i arbetslöner, och ännu mindre arbetslönens form av pengar eller existensmedel, som förvandlar värdena till kapital och skapar mervärde. Dess grundval är utbytet av värde mot en värdeskapande kraft, förvandlingen av en konstant storhet till en variabel. -

Arbetsmedlens karaktär av fast kapital beror på deras varaktighet, alltså på en materiell egenskap. Alltefter graden av varaktighet kommer de att under i övrigt lika förhållanden förslitas snabbare eller långsammare, alltså fungera längre eller kortare tid som fast kapital. Men denna materiella egenskap, varaktigheten, är inte alls tillräcklig för att ge ett arbetsmedel karaktären av fast kapital. Råvarorna i metallindustrin är lika varaktiga som maskinerna, ja, t.o.m. varaktigare än vissa beståndsdelar i dessa maskiner, läder, trä etc. Inte desto mindre bildar den metall, som tjänar som råvara, en del av det rörliga kapitalet, medan det arbetsmedel, som kanske är tillverkat av samma slags metall, utgör en del av det fasta kapitalet. Det är alltså inte de rent materiella egenskaperna, inte den större eller mindre förgängligheten, som avgör, om samma metall i ena fallet bildar fast, i andra fallet rörligt kapital. Skillnaden mellan dessa två slags kapital beror på den roll, som metallen spelar i produktionsprocessen - i ena fallet som arbetsföremål, i andra fallet som arbetsmedel.

Arbetsmedlens funktion i produktionsprocessen kräver i regel, att de under längre eller kortare perioder alltid på nytt tjänstgör i nya arbetsprocesser. Denna funktion förutsätter därför en längre eller kortare varaktighet hos det material, varav arbetsmedlen tillverkats. Men materialets varaktighet gör det inte i och för sig till fast kapital. Samma material är som råvara rörligt kapital, och de politiska ekonomer, som förväxlar skillnaden mellan varukapital och produktivt kapital med skillnaden mellan fast och rörligt kapital, betecknar en maskin som rörligt kapital, när den betraktas som en produkt, men som fast kapital, när den betraktas som arbetsmedel.

Även om det inte är varaktigheten hos det material, varav arbetsmedlet är tillverkat, som gör det till fast kapital, så kräver dock dess funktion som arbetsmedel, att det består av ett relativt varaktigt material. Materialets varaktighet är alltså en betingelse för dess funktion som arbetsmedel och därmed också den materiella grundvalen för det säregna cirkulationssätt, som gör det till fast kapital. Under i övrigt likvärdiga förhållanden karakteriserar den längre eller kortare varaktigheten arbetsmedlet i högre eller lägre grad som fast kapital, och dessa två egenskaper är därför nära förbundna med varandra.

Om den kapitaldel, som nedlagts i arbetskraft, uteslutande betraktas som rörligt kapital, alltså i motsats till det fasta kapitalet, och om därvid också skillnaden mellan konstant och variabelt kapital förväxlas med skillnaden mellan fast och rörligt kapital, så är det naturligt - eftersom arbetsmedlets karaktär av fast kapital till väsentlig del beror på dess materiella egenskaper - att man också söker härleda arbetslönens karaktär av rörligt kapital ur existensmedlens materiella egenskaper för att sedan göra dessa egenskaper till karakteristiska kännetecken på rörligt kapital överhuvud.

Det som kapitalisten verkligen köper för arbetslönen är själva arbetet, den verksamma, värdeskapande arbetskraften, levande arbete, som kapitalisten byter mot dött, förgånget arbete och därpå införlivar med sitt kapital, som först därigenom förvandlas till ett självförökande värde. Men denna värdeförökande kraft säljer kapitalisten inte. Den utgör ständigt endast en beståndsdel av hans produktiva kapital, på samma sätt som hans arbetsmedel, och den är aldrig en del av hans varukapital som t.ex. den färdiga produkten, som han säljer. Inom produktionsprocessen, som beståndsdelar av det produktiva kapitalet, står inte arbetsmedlen gentemot arbetskraften som fast kapital, lika litet som arbetsmaterial och hjälpämnen sammanfaller därmed som rörligt kapital. Gentemot bägge står arbetskraften som en personlig faktor, medan de övriga utgör de materiella faktorerna - detta sett från arbetsprocessens ståndpunkt. Bägge står som konstant kapital gentemot arbetskraften, det variabla kapitalet - detta sett från värdeökningsprocessens ståndpunkt. Eftersom värde inte är något annat än redan utfört arbete, som har antagit materiell form, och då den verksamma arbetskraften inte är något annat än arbete, som håller på att anta materiell form, så följer därav, att arbetskraften, så länge den är verksam, ständigt skapar värde och mervärde, och att det som hos den framträder som rörelse - som värdeskapande - hos produkten framträder i vila, ett redan frambragt värde. När arbetskraften har verkat, består kapitalet inte längre av å ena sidan arbetskraft, å andra sidan produktionsmedel. Det kapitalvärde, som var nedlagt i arbetskraft, är nu ett värde, som (plus mervärdet) har tillförts produkten. För att upprepa processen måste man sälja produkten och för de därvid influtna pengarna ständigt köpa ny arbetskraft och införliva den med det produktiva kapitalet. Detta ger den del av kapitalet, som nedlagts i arbetskraft, karaktären av rörligt kapital liksom arbetsmaterialet, i motsats till det fasta kapital, som alltjämt är placerat i arbetsmedel.

Helt annorlunda ställer sig saken, om huvudvikten lägges på det variabla kapitalets sekundära sida, nämligen att det i likhet med en del av det konstanta kapitalet har karaktären av rörligt kapital. Det väsentliga blir då, att det kapital, som nedlagts i arbetslöner, i sin helhet överföres till produkten och ersättes genom dennas försäljning, medan det fasta kapitalvärdet successivt överföres till produkten. Det kapital, som är satsat i arbetslöner, betraktas då inte som bestående av arbetskraft utan av de existensmedel, som arbetaren köper för sin lön. Det fasta kapitalet består då av de mera varaktiga arbetsmedlen, vilka också blir ersatta efter längre tidsintervaller, medan det kapital, som är nedlagt i arbetskraft, består av existensmedel, som oftare måste ersättas med nya.

Gränsen mellan längre och kortare varaktighet är emellertid flytande.

"The food and clothing consumed by the labourer, the buildings in which he works, the implements with which his labour is assisted, are all of a perishable nature. There is, however, a vast difference in the time for which these different capitals will endure: a steamengine will last longer than a ship, a ship than the clothing of the labourer, and the clothing of the labourer longer than the food which he consumes." - (Ricardo, a.a. s. 26.)[30*]

Här glömmer Ricardo, att huset som arbetaren bor i, hans möbler, hans husgeråd etc. alla har samma karaktär av varaktighet som arbetsmedlen. Samma slags ting användes i ena fallet som konsumtionsmedel, i andra fallet som arbetsmedel.

Skillnaden är denna, enligt Ricardos sätt att uttrycka saken:

"According as capital is rapidly perishable and requires to be frequently reproduced, or is of slow consumption, it is classed under the heads of circulating, or fixed capital."[31*]

Härtill fogar han en not:

"A division not essential, and in which the line of demarcation cannot be accurately drawn."[32*]

Så har vi då lyckligt och väl återvänt till fysiokraterna, där skillnaden mellan årliga och ursprungliga investeringar var en skillnad i kapitalets varaktighet och därför också en skillnad i reproduktionstiden. Men det som hos dem är uttryck för ett viktigt fenomen i den samhälleliga produktionen och i "Tableau économique" också framställes i samband med cirkulationsprocessen, blir här en subjektiv och, som Ricardo själv säger, överflödig åtskillnad.

När det kapital, som är nedlagt i arbete, endast genom sin varaktighet och därmed genom sin reproduktionsperiod skiljer sig från det kapital, som satsats i arbetsmedel, när den ena delen av kapitalet består av existensmedel, liksom den andra består av arbetsmedel, medan de bägge endast skiljer sig från varandra genom sin längre eller kortare varaktighet - liksom ju arbetsmedlen själva har olika lång varaktighet - då är naturligtvis alla differentia specifica mellan i arbetskraft och i produktionsmedel investerat kapital utsuddade.

Denna framställning strider totalt både mot Ricardos värdelära och mot hans teori om profiten, som faktiskt är en mervärdeteori. Hans undersöker överhuvud skillnaden mellan fast och rörligt kapital, endast i den mån värdelagen påverkas av att de kapital, som är investerade i olika industrigrenar, är sammansatta av fast och rörligt kapital i olika proportioner, och i synnerhet för att utröna, i vilken utsträckning en höjning eller en sänkning av arbetslönerna under dessa omständigheter påverkar priserna. Men t.o.m. inom detta begränsade område begår han de grövsta fel, emedan själva grundvalen för hans analys är ohållbar, genom att han förväxlar fast och rörligt kapital med konstant och variabelt.

Följden blir: 1) Emedan han uppfattar arbetskraften som rörligt kapital, ger han en felaktig definition av det rörliga kapitalet självt, och i synnerhet missförstår han de förhållanden, som motiverar att arbetskraften subsumeras under denna del av kapitalet. 2) Han förväxlar samtidigt de orsaker, som gör att arbetslönen betecknas som variabelt kapital, med de orsaker, som gör att den räknas till det rörliga kapitalet i motsats till det fasta.

Det står från början klart, att definitionen av arbetslönen som rörligt kapital är av underordnad betydelse och inte lämnar rum för förståelsen av dess säregna funktion i arbetsprocessen. Det kapital som är nedlagt i arbete och det som satsats i råvaror etc. blir likvärdiga. En definition, som blandar ihop en del av det konstanta kapitalet med det variabla, kan enligt sakens egen natur inte ge uttryck för det som skiljer konstant och variabelt kapital från varandra. Å andra sidan blir visserligen de kapital, som har nedlagts i arbetskraft resp. arbetsmedel, ställda i motsats till varandra, men inte emedan de på olikartat sätt ingår i värdeproduktionen, utan därför att de överför sitt värde till produkten på olika tidpunkter.

Det rör sig hela tiden om huru ett givet värde - vare sig det är satsat i arbetslön, råvaror eller arbetsmedel - överföres till produkten för att sedan genom dennas försäljning återvända till utgångspunkten. Den enda skillnaden består här i det speciella sätt, varpå värdet överföres och cirkulerar.

Arbetskraftens kontraktsenliga pris förblir ett bestämt givet pris, vare sig arbetslönen utbetalas i pengar eller in natura i existensmedel. I förra fallet är det emellertid uppenbart, att pengarna själva inte ingår i produktionsprocessen på samma sätt som det material, varav produktionsmedlen består. Om däremot de existensmedel, som arbetaren köper för sin lön, slås ihop med råvarorna etc. som rörligt kapital i motsats till arbetsmedlen, får saken ett helt annat utseende. Då verkar det, som om värdet av dessa ting - arbetarnas existensmedel - överfördes till produkten genom den arbetskraft, som förtär dem, på samma sätt som produktionsmedlens värde. I bägge fallen är det då endast fråga om att de värden, som nedlagts i produktionsprocessen, på nytt uppträder som produktvärden. (Fysiokraterna tog detta på allvar och förnekade därför, att industriarbetet kan skapa mervärde.) I det tidigare återgivna citatet från Wayland[LXXIX*] heter det:

"Det är likgiltigt, i vilka former kapitalet uppträder ... De olika slags mat, kläder och husrum, som är nödvändiga för människornas liv och bekvämlighet, förändras också. De förbrukas, allteftersom tiden går, och deras värde framträder på nytt etc." ("Elements of Pol. Econ.", s. 31, 32.)

De kapitalvärden, som satsats i produktionen i form av produktionsmedel och existensmedel, återfinnes här på samma sätt i produktens värde. Därmed är den kapitalistiska produktionsprocessens förvandling till ett fullständigt mysterium lyckligt och väl genomförd, och ursprunget för det mervärde, som föreligger i produkten, har effektivt smusslats bort.

Därmed fullföljes den fetischism, som är karakteristisk för den borgerliga politiska ekonomin, som förvandlar tingens samhälleliga och ekonomiska ställning i den samhälleliga produktionsprocessen till naturegenskaper hos tingen själva. T.ex.: arbetsmedel är fast kapital - en skolastisk definition, som leder till motsägelser och förvirring. I analysen av arbetsprocessen (Bok I, kap. V) har vi tidigare påvisat, att det helt och hållet beror på den roll, som de olika tingen spelar i arbetsprocessen, alltså deras funktion, om de skall betraktas som arbetsmedel, arbetsmaterial eller produkt. På precis samma sätt är arbetsmedlen fast kapital, endast när produktionsprocessen är kapitalistisk och produktionsmedlen därmed fungerar som kapital och har kapitalets samhälleliga karaktär. För det andra är arbetsmedlen fast kapital, endast i den mån deras värden överföres till produkten på ett speciellt sätt. I annat fall förblir de arbetsmedel utan att vara fast kapital. Likaså kan hjälpämnen, som t.ex. gödsel, bli fast kapital, när värdet överföres till produkten på samma sätt som arbetsmedlens värde, men därav följer inte, att gödseln är något arbetsmedel. Här handlar det i själva verket inte om definitioner eller begreppsbestämningar, utan det gäller bestämda funktioner, som uttryckes i bestämda kategorier.

Om det är så, att existensmedlen under alla förhållanden har den egenskapen att vara kapital, som är nedlagt i arbetslön, så får också detta rörliga kapital den egenskapen "att underhålla arbetet" (to support labour, enligt Ricardos vokabulär; a.a. s. 25). Om existensmedlen inte vore "kapital", så skulle de alltså inte "underhålla arbetet". I själva verket är det deras karaktär av kapital, som ger dem just egenskapen att underhålla kapitalet genom andras arbete.

Om existensmedlen i och för sig är rörligt kapital, och om arbetslön och rörligt kapital endast är två beteckningar för samma begrepp, så följer därav, att arbetslönens storlek är beroende av förhållandet mellan arbetarantalet och den tillgängliga mängden rörligt kapital - en oerhört populär föreställning hos vulgärekonomerna. I verkligheten är emellertid den mängd existensmedel, som arbetaren kan köpa på marknaden, och den mängd existensmedel, som kapitalisten kan tillägna sig för sin personliga konsumtion, beroende av förhållandet mellan mervärdet och arbetslönen.

Ricardo förväxlar - i likhet med Barton[32a*] - överallt det variabla kapitalets förhållande till det konstanta med det rörliga kapitalets förhållande till det fasta. Vi skall senare (i Bok III, kap. I-III) erfara, hur detta fördärvar hans analys av profitkvoten.

Ricardo likställer också de olikheter i omslagstiden, som beror på helt andra orsaker, med skillnaden mellan fast och rörligt kapital:

"It is also to be observed that the circulating capital may circulate, or be returned to its employer, in very unequal times. The wheat bought by a farmer to sow is comparatively a fixed capital to the wheat purchased by a baker to make into leaves. The one leaves it in the ground, and can obtain no return for a year the other can get it ground into flour, sell it as bread to his customers, and have his capital free, to renew the same, or commence any other employment in a week" (a.a. s. 26, 27).[33*]

Det är karakteristiskt, att vetet, trots att det i och för sig är ett livsmedel, men här fungerar som råvara, för det första är rörligt kapital, emedan det i och för sig är ett livsmedel, och för det andra är fast kapital, emedan reproduktionsperioden är ett helt år. Men det är inte den längre eller kortare reproduktionsperioden, som avgör om ett produktionsmedel är fast kapital eller ej, utan det sätt varpå det överför sitt värde till produkten.

Den av Adam Smith förorsakade förvirringen har lett till följande resultat:

1) Skillnaden mellan fast och rörligt kapital förväxlas med skillnaden mellan produktivt kapital och varukapital. Därvid kan man absolut inte inse, varför ett visst slags kapital skall vara mera fast eller rörligt än ett annat.

2) Allt rörligt kapital identifieras med det kapital, som investeras i arbetslöner. Detta fel förekommer hos J. St. Mill [16] och andra.

3) Skillnaden mellan variabelt och konstant kapital, som redan hos Barton, Ricardo m.fl. förväxlas med skillnaden mellan rörligt och fast kapital, reduceras slutligen helt och hållet till denna sistnämnda, såsom t.ex. hos Ramsay [17], som betecknar alla produktionsmedel, råvaror etc. såväl som arbetsmedel såsom fast kapital och endast det i arbetslöner nedlagda kapitalet såsom rörligt. Men då reduktionen sker i denna form, uppfattar man inte den verkliga skillnaden mellan konstant och variabelt kapital.

4) Hos de nyaste engelska - och i synnerhet skotska - ekonomerna, som betraktar allting från bankknoddarnas obeskrivligt bornerade ståndpunkt - såsom Macleod [18], Patterson [19] m.fl. - förvandlas skillnaden mellan fast och rörligt kapital till skillnaden mellan money at call och money not at call (deponerade medel, som man kan ta ut utan uppsägning resp. sådana, som endast kan tas ut efter föregående uppsägning).

TOLFTE KAPITLET

Arbetsperioden

Vi tar två olika företag, t.ex. ett bomullsspinneri och en lokomotivfabrik. Bägge har lika lång arbetsdag, låt oss säga tio timmar. I det ena företaget levereras varje dag och varje vecka en bestämd kvantitet färdig produkt, nämligen bomullsgarn. I det andra företaget måste arbetsprocessen pågå kanske under flera månader för att åstadkomma en färdig produkt, ett lok. I ena fallet är arbetsprocessen repetitiv, och samma arbetsmoment börjar ständigt på nytt, varje dag eller varje vecka. I andra fallet är arbetsprocessen kontinuerlig, omfattar ett större antal dagliga arbetsprocesser, vilka kombineras med varandra och genom denna samverkan först efter en längre tid kan frambringa en färdig produkt. Trots att den dagliga arbetsprocessen i bägge fallen tar lika lång tid, är det en betydande skillnad i fråga om produktionstidens längd, d.v.s. den tid som de kombinerade arbetsprocesserna kräver för att framställa en färdig produkt och sända ut den på marknaden som en vara, alltså för att förvandla den från produktivt kapital till varukapital. Skillnaden mellan fast och rörligt kapital har ingenting att göra med detta förhållande. Den skillnad, som det här rör sig om, skulle föreligga, även om man i dessa två industrigrenar använde fast och rörligt kapital i exakt samma proportioner.

Dessa olikheter i produktionsprocessens tidslängd föreligger inte endast mellan olika produktionsområden utan kan också förekomma inom ett och samma produktionsområde, beroende på storleken av den produkt som skall levereras. Ett vanligt boningshus bygges på kortare tid än en större fabriksbyggnad och kräver därför ett mindre antal kontinuerliga arbetsprocesser. Om det tar tre månader att bygga ett lok, kan det ta ett eller flera år att bygga ett pansarskepp. För att producera spannmål behöver man nästan ett år, att producera nötkreatur tar flera år, skogsproduktion kan kräva 12 till 100 år. En landsväg kan kanske byggas på några månader, medan en järnväg kräver flera års arbete. En vanlig matta gör man kanske på en vecka, medan en finare gobeläng kan ta år i anspråk etc. Produktionstiden är olika för varje enskild produkt.

Skillnaden i produktionstid måste uppenbarligen medföra en motsvarande olikhet i omslagshastigheten - även vid lika stort kapitalutlägg - alltså en skillnad i de tidsperioder, för vilka ett givet kapital har satsats. Vi antar, att ett bomullsspinneri och en lokomotivfabrik använder lika stort kapital, att fördelningen mellan konstant och variabelt kapital och mellan fast och rörligt kapital är lika, och slutligen, att arbetsdagen är lika lång och delas i samma proportioner nödvändigt arbete och merarbete. För att dessutom avlägsna alla ovidkommande yttre omständigheter, som härrör ur cirkulationsprocessen, antar vi, att bäggedera, både garnet och loket, tillverkas på beställning och betalas vid leveransen. Varje vecka får garnfabrikanten tillbaka sitt rörliga kapital, när han levererar garnet (vi bortser här från mervärdet), och samtidigt får han också ersättning för det fasta kapitalets förslitning. Han kan alltså starta kretsloppet på nytt med samma kapital som förut. Dess omslag är fullbordat. Lokomotivfabrikanten däremot måste under tre månaders tid vecka efter vecka satsa nytt kapital i arbetslön och råvaror, och först efter tre månader, då loket levererats, antar det rörliga kapitalet, som successivt investerats under framställningen av denna enda produkt, en sådan form, att kretsloppet kan börja på nytt. Nu som först får han också ersättning för maskineriets förslitning. Utlägget sker i första fallet för en vecka, medan i andra fallet veckoutlägget måste multipliceras med 12. Under förutsättning att alla andra förhållanden är lika, måste lokfabrikanten ha satsat tolv gånger så mycket rörligt kapital som garnfabrikanten.

I detta sammanhang är det emellertid likgiltigt, om det pr vecka satsade kapitalet i de två företagen är av samma storlek. Oavsett kapitalets storlek måste i ena fallet insättas rörligt kapital för en vecka, i det andra fallet för tolv veckor, innan kapitalet återvänder i penningform för att på nytt kunna investeras som rörligt kapital.

Skillnaden i omslagshastighet eller den tid, som måste förflyta, innan kapitalvärdet på nytt kan ingå i en ny arbetsprocess eller värdeförökande process, är beroende av förhållanden, som vi här nedan närmare skall redogöra för.

Vi antar, att byggandet av ett lok eller någon annan maskin tar 100 arbetsdagar i anspråk. Från de arbetares synpunkt, som är sysselsatta i spinneriet eller lokomotivfabriken, bildar de hundra arbetsdagarna en ojämn rad skilda arbetsprocesser, tio timmar pr dag. Men med hänsyn till produkten - loket eller maskinen - bildar de hundra arbetsdagarna en sammanhängande storhet, en arbetsdag om tusen arbetstimmar, en enda oavbruten produktionsprocess. En sådan arbetsdag, som består av ett större eller mindre antal arbetsdagar i följd efter varandra, kallar jag en arbetsperiod. Om vi talar om en arbetsdag, så menar vi den arbetstid, under vilken arbetaren på en dag måste ge ut sin arbetskraft. Om vi däremot talar om en arbetsperiod, så menar vi det antal sammanhängande arbetsdagar, som åtgår i en viss industrigren för att leverera en färdig produkt. Produkten av varje enskild arbetsdag är här endast en delprodukt, som föres vidare dag för dag, och som först vid slutet av en längre eller kortare arbetsperiod antar formen av ett färdigt bruksvärde.

Avbrott och störningar i den samhälleliga produktionsprocessen, t.ex. på grund av kriser, inverkar därför helt annorlunda på ensartade produkter, som kan levereras pr dag eller vecka, än på sådana, som kräver en längre sammanhängande period för att färdigställas. När det gäller sådana produkter som garn, kol etc., innebär en kris endast, att produktionen inskränkes från den ena dagen till den andra. Det ställer sig helt annorlunda med fartyg, byggnader, järnvägar o.dyl. Där är det inte endast själva arbetet, som avbrytes, utan en sammanhängande arbetsprocess blir avbruten, och om arbetet inte fullföljes, är de produktionsmedel och det arbete, som redan nedlagts i produktionen, till ingen nytta. T.o.m. om arbetet senare återupptas, så har en värdeminskning skett under mellantiden.

Under hela arbetsperioden anhopas i skikt på skikt det värde, som det fasta kapitalet dagligen avger till produkten, tills denna är färdig. Och här framträder samtidigt den praktiska betydelsen av skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Det fasta kapitalet är placerat i produktionsprocessen för en längre tid, och det behöver inte förnyas förrän kanske efter flera års förlopp. Om en ångmaskin dagligen avger ett stycke av sitt värde till garnet, som kan levereras pr dag eller vecka, eller till ett lok, som kan säljas först efter tre månader, har ingen som helst betydelse för storleken av det kapital, som behövs för inköpet av ångmaskinen. I ena fallet strömmar kapitalvärdet tillbaka i mindre poster, t.ex. veckovis, i andra fallet i större mängd, t.ex. kvartalsvis. Men i bägge fallen förnyas ångmaskinen först efter tjugu år. Så länge den tid, som åtgår för att framställa och sälja produkten, är kortare än ångmaskinens egen funktionstid, fortsätter samma ångmaskin att fungera under flera arbetsperioder i produktionsprocessen.

Helt annorlunda förhåller det sig med det investerade kapitalets rörliga beståndsdelar. Värdet av den arbetskraft, som är köpt för en vecka, överföres under veckans lopp till produkten, och vid veckans slut måste arbetslönen utbetalas. Och detta kapitalutlägg upprepas varje vecka under loppet av dessa tre månader, utan att kapitalisten kan täcka utgifterna genom att sälja produkten. Varje vecka måste nytt tillskottskapital användas för betalning av arbetskraft, och - om vi bortser från alla kreditförhållanden - måste kapitalisten vara i stånd att under tre månader lägga ut arbetslön, fastän han endast betalar ut den i veckoransoner. På samma sätt är det med den andra delen av det rörliga kapitalet, nämligen råvaror och hjälpämnen. Skikt efter skikt av arbete tillföres produkten och ökar dess värde. Men inte endast den förbrukade arbetskraftens värde utan också mervärdet överföres ständigt till produkten, denna än så länge ofärdiga produkt, som ännu inte fått den färdiga varans gestalt och alltså inte ännu är klar att ingå i cirkulationen. På samma sätt tillföres produkten värdet av råvaror och hjälpämnen.

Alltefter arbetsperiodens längd, som är beroende av produktens art eller dess avsedda nyttoeffekt, kräves ett ständigt förnyat tillskott av rörligt kapital (arbetslön, råvaror och hjälpämnen), varav ingen del antar en cirkulationsduglig form, och som därför inte heller kan tjäna till att förnya processen utan tvärtom inkorporeras i produktionsprocessen i form av produktivt kapital. Men omslagstiden är likamed summan av produktionstiden och kapitalets cirkulationstid. En förlängning av produktionstiden minskar därför omslagshastigheten i lika hög grad som en förlängning av cirkulationstiden. I föreliggande fall måste vi emellertid beakta två saker.

För det första: kapitalet blir under en längre tid bundet i produktionen. Det kapital, som t.ex. under den första veckan satsas i arbete, råvaror etc., blir i lika hög grad som det fasta kapitalet bundet till själva produktionen i hela tre månader, och då kapitalet är bundet till en ännu inte färdig produkt, kan det inte i varugestalt inträda i cirkulationen.

För det andra: då den arbetsperiod, som kräves för produktionsprocessen, varar i tre månader men i själva verket endast bildar en sammanhängande arbetsprocess, så måste oavbrutet, vecka efter vecka, en ny portion rörligt kapital tillsättas. Mängden av det gradvis satsade kapitalet ökar alltså med arbetsperiodens längd.

Vi har förutsatt, att lika stora kapital investerats i spinneriet och maskinfabriken, att dessa kapital är i samma proportioner uppdelade i konstant och variabelt kapital, likaså i fast och rörligt, och att bägge dessa industrigrenar har lika lång arbetsdag - kort sagt, att alla förhållanden är identiska, alla utom arbetsperiodens längd. Under första veckan har bägge företagen lika stora utlägg, men spinneriprodukten kan omedelbart säljas och betalningen användas för inköp av ny arbetskraft och nya råvaror, varpå produktionen kan fortsätta i samma skala. Maskinfabrikanten däremot kan först efter tre månader, då produkten blivit färdig, återförvandla i penningform det rörliga kapital, som han satsat den första veckan, och använda det på nytt. För det första återvänder alltså det satsade kapitalet på olika tidpunkter. Men för det andra har lika stort produktivt kapital använts i spinneriet och maskinfabriken, men kapitalutläggets storlek är ändå helt olika för spinneriägaren och maskinfabrikanten, emedan den förstnämndes kapital fort förnyas och en ny arbetsperiod genast kan påbörjas, under det att maskinfabrikantens kapital förnyas relativt långsamt och arbetsprocessen ständigt kräver nya kapitaltillskott. Alltså är de tidslängder olika varunder bestämda delar av kapitalet förnyas (d.v.s. investeringstidens längd), liksom även den kapitalmängd, som i mån av arbetsprocessens längd måste satsas (detta trots att det pr dag eller vecka använda kapitalet är lika stort). Denna omständighet måste därför observeras, emedan investeringens tidslängd kan växa (liksom i de fall, som behandlas i följande kapitel), utan att fördenskull den kapitalmängd, som måste satsas, ökar i proportion till denna tidslängd. Kapitalet måste satsas under längre tid, och en större kapitalmängd blir bunden i form av produktivt kapital.

På den kapitalistiska produktionens tidigaste utvecklingsstadier drives företag av stora dimensioner, som kräver långa arbetsperioder och därmed också stora kapitalinsatser under längre tid, antingen inte alls på kapitalistisk grundval, såsom t.ex. gator, kanaler etc., som anlägges på kommunens eller statens bekostnad (och i äldre tider mest tillkom genom tvångsarbete). Eller också, när det gäller produkter, som kräver en längre arbetsperiod, då endast en mindre del finansieras av kapitalisten själv. Vid bostadsbygge t.ex. betalar den privatperson, för vars räkning huset bygges, portionsvis förskott till byggnadsentreprenören. I själva verket amorterar han därför huset, vartefter dess produktionsprocess fortskrider. I den utvecklade kapitalismens tidsålder däremot, där stora kapitalmängder är samlade i enskildas händer, och där flera kapitalister sluter sig samman i aktiebolag, samtidigt som kreditväsendet är högt utvecklat, bygger en kapitalistisk entreprenör endast undantagsvis på beställning för privatpersoners räkning. Han gör affärer med att bygga hela rader av hus och stadskvarter för bostadsmarknaden, på samma sätt som enskilda kapitalister gör affärer som kontraktörer för järnvägsbyggen.

En byggnadsentreprenörs uttalande inför 1857 års bankkommitté ger oss en föreställning om hur den kapitalistiska produktionen har revolutionerat byggnadsindustrin i London. I hans ungdom, sade han, byggdes husen i regel på beställning, och byggkostnaderna betalades under byggnadstiden i kvotdelar till byggmästaren, vartefter vissa stadier av bygget fullbordades. På spekulation byggdes endast föga. Entreprenörerna kunde göra det ibland, huvudsakligen för att ge sina arbetare regelbunden sysselsättning och på så sätt hålla ihop byggarlagen. Under de senaste 40 åren har allt detta grundligt förändrats. Numera bygges endast en ringa del på beställning. Den som ämnar köpa ett hus söker ut ett bland dem, som byggts på spekulation eller som är under byggnad. Entreprenören arbetar nu inte för kunderna utan för byggnadsmarknaden. På precis samma sätt som alla andra industriidkare måste han föra ut färdiga varor i marknaden. Medan en byggmästare tidigare hade tre eller kanske fyra hus under byggnad samtidigt i spekulationssyfte, måste han nu köpa ett stort tomtområde (d.v.s. enligt kontinentals språkbruk arrendera det på i regel 99 år), sätta upp ett par hundra hus på området och sålunda ge sig in på ett företag, som överstiger hans tillgångar med det 20-50-dubbla. De erforderliga penningmedlen anskaffas medelst hypotek, och pengarna ställes till entreprenörens förfogande, allteftersom byggnadsarbetet fortskrider. Om då en kris inträffar, som stoppar upp förskottsbetalningarna, så kan hela företaget gå över styr. I bästa fall får husen stå ofullbordade, tills det blir bättre tider; i värsta fall går de under klubban och slumpas bort till halva priset. Utan spekulationsbygge i stor skala kan nu för tiden ingen entreprenör vara med i konkurrensen. Profiten på själva byggena är ytterst obetydlig; huvudvinsten kommer av jordräntans stegring och ett skickligt utväljande och utnyttjande av byggnadstomterna. Enligt detta spekulationssystem, som grundas på framtida efterfrågan, är nästan hela Belgravia och Tyburnia liksom även de många tusen villorna kring London byggda. (I förkortad form återgivet ur "Report from the Select Committee on Bank Acts", del I, 1857, utdrag: frågorna 5413-18, 5535-36.)

Utförandet av anläggningar i stor skala och med mycket lång arbetsperiod råkar fullständigt i händerna på den kapitalistiska produktionen, först då kapitalets koncentration redan har gått mycket långt och å andra sidan kreditsystemets utveckling ger kapitalisten möjlighet att satsa främmande kapital i stället för sitt eget och därmed också låta andra överta riskerna. Det är självklart, att förhållandet, huruvida det kapital, som satsats i produktionen, tillhör företagaren eller inte, helt saknar inflytande på omslagshastigheten och omslagstiden.

Alla förhållanden, som ökar den enskilda arbetsdagens produkt (d.v.s. som ökar arbetets produktivitet), såsom samverkan, arbetsdelning, användning av maskineri o.s.v., förkortar samtidigt arbetsperioden vid sammanhängande produktionsprocesser. Så förkortar maskineriet byggnadstiden för hus, broar etc. Slåttermaskiner och tröskverk förkortar den arbetsperiod, som krävs för förvandlingen av den mogna säden till spannmål. De tekniska framstegen inom varvsindustrin förkortar i allt hastigare takt omslagstiden för det kapital, som investerats i rederinäringen. Dessa förbättringar, vilka förkortar arbetsperioden och därmed också den tid, under vilken rörligt kapital måste satsas, är dock oftast förknippade med ökade insatser av fast kapital. I vissa näringsgrenar kan arbetsperioden å andra sidan förkortas redan medelst en utvidgad samverkan. Anläggningstiden för en järnväg kan t.ex. förkortas på så sätt, att stora skaror arbetare sättes in och samtidigt påbörjar arbetet på flera punkter utmed den planerade bansträckan. Omslagstiden förkortas i detta fall genom ökning av det investerade kapitalet. En större mängd produktionsmedel och arbetskraft måste förenas under kapitalistens bestämmanderätt.

Varje förkortning av arbetsperioden är därför i regel förknippad med en ökning av det kapital, som måste satsas för kortare tid, så att kapitaltillskottet ökar i takt med omslagshastigheten. Men man måste komma ihåg, att hela denna utveckling är beroende av att herraväldet över produktionsmedel och existensmedel i ständigt ökande grad samlas i enskildas händer, alltså av kapitalkoncentrationen. I den utsträckning som kreditväsendet förmedlar kapitalkoncentrationen, bidrar det samtidigt till att förkorta arbetsperioden och därmed även omslagstiden.

I de produktionsgrenar, där arbetsperioden - vare sig den är kontinuerlig eller avbruten - bestämmes av naturförhållandena, kan ingen förkortning ske med hjälp av ovan angivna medel.

"Uttrycket snabbare omslag kan inte tillämpas på spannmålsskördar, eftersom endast ett omslag pr år är möjligt. Vad beträffar boskapen, vill vi helt enkelt fråga: hur skall man påskynda omslaget av två- och treåriga får och fyra- och femåriga oxar?" (W. Walter Good: "Political, Agricultural, and Commercial Fallacies", London 1866, s. 325.)

Behovet att ha kontanter disponibla (t.ex. för att täcka fasta utgifter, såsom skatter, jordränta etc.) medför ofta, att bonden t.ex. säljer och slaktar boskap, som ännu inte uppnått den ekonomiskt lämpligaste åldern, vilket är till skada för boskapsuppfödningen. Men på längre sikt kan också en stegring av köttpriserna bli följden.

"De människor, vilka tidigare huvudsakligen uppfödde boskap, som under sommaren levde på betesmarkerna i Midland counties[LXXX*] och på vintern stallfodrades i de östliga grevskapen ... har på grund av de vacklande och sjunkande spannmålspriserna råkat i ett sådant läge, att de får vara nöjda med att dra fördel av de höga priserna på smör och ost. Smöret saluför de varje vecka på marknaden för att få in pengar till de löpande utgifterna. För osten kan de få ut förskott av en återförsäljare, som hämtar den, så snart den är färdig, och som naturligtvis själv bestämmer priset. Av dessa orsaker och då jordbruket behärskas av den politiska ekonomins grundsatser, blir kalvarna, som tidigare från de mjölkproducerande områdena såldes till södern för uppfödning, massvis offrade, ofta då de är endast är 8-10 dagar gamla, i slakthusen i Birmingham, Manchester, Liverpool och andra storstäder i grannskapet. Om vi inte hade maltskatten, så skulle bonden inte endast ha tjänat mera och kunnat behålla nötkreaturen, tills de blev äldre och tyngre, utan han hade också kunnat använda malt i stället för mjölk för uppfödning av kalvar, och då skulle den nuvarande katastrofala bristen på ungnöt ha kunnat undvikas. Om man nu råder dessa småbrukare att uppföda kalvar, så svarar de: Vi vet mycket väl, att kalvuppfödning med mjölk skulle löna sig, men dels måste vi lägga ut pengar, och det kan vi inte, och dels måste vi vänta länge, innan vi får tillbaka pengarna, medan vi, när vi producerar och säljer mjölk, genast får igen dem." (Good: a.a., s. 12, 13.)

När omslagstidens förlängning har sådana följder för engelska småbrukare, är det lätt att inse, vilka störningar den måste åstadkomma hos småbönderna på kontinenten.

När arbetsperioden förlänges, växer det värde, som det fasta kapitalet successivt avger till produkten, och denna värdedels återförvandling till pengar fördröjes. Men detta dröjsmål förorsakar inte något förnyat utlägg av fast kapital. Maskinen fortsätter att fungera i produktionsprocessen, vare sig ersättningen i penningform för dess förslitning återvänder långsammare eller snabbare. Annorlunda förhåller det sig med det rörliga kapitalet. Vid arbetsperiodens förlängning blir inte endast kapitalet bundet under en motsvarande längre tid, utan man måste också ständigt satsa nytt kapital i form av arbetslön, råvaror och hjälpämnen. En förlängning av arbetsperioden inverkar därför helt olika på det fasta och det rörliga kapitalet. Det fasta kapitalet fortsätter att fungera, vare sig arbetsperioden är lång eller kort. Om det däremot tar längre tid än beräknat, innan det rörliga kapitalet återvänder i penningform, om det blir bundet i form av en osåld eller ofärdig produkt och inget tillskottskapital finns att tillgå, avstannar produktionsprocessen.

"Medan bonden svälter, lägger hans kreatur på hullet. Det hade fallit rikligt med regn, och gräset stod frodigt. Den indiske bonden svälter ihjäl bredvid en fet oxe. Religionens vidskepliga föreskrifter förefaller vara grymma mot den enskilda människan, men de tjänar till att vidmakthålla samhället. Boskapsstammens bevarande säkrar jordbrukets fortbestånd och därmed källorna till framtida livsuppehälle och välstånd. Det låter måhända cyniskt och bedrövligt, men det är så: I Indien är det lättare att ersätta en människa än en oxe." ("Return, East India. Madras and Orissa Famine", nr 4, s. 4.)

Jämför med följande sats ur "Manava-Dharma-Sastra" [20], kap. X, § 62:

"Att offra livet utan belöning för att rädda livet på en präst eller en ko ... kan tillförsäkra dessa lågt stående kaster saligheten."

Det är naturligtvis omöjligt att leverera ett femårigt djur, innan fem år har gått. Men inom vissa gränser är det möjligt att genom förändrade uppfödningsmetoder göra slaktdjur leveransfärdiga på kortare tid. Detta praktiserades i synnerhet av Bakewell. Fram till år 1855 var engelska får i likhet med franska inte slaktfärdiga före det fjärde eller femte året. Enligt Bakewells system kan redan ett årsgammalt får vara färdiggött och i varje fall före det andra årets slut fullständigt utvuxet. Genom sorgfälligt urval reducerade Bakewell - som arrenderade Dishley Grange - fårens benstomme till det minimum, som krävdes för deras existens. Hans fårras kallades New Leicesters.

"Fåruppfödaren kan nu leverera tre får till marknaden på samma tid, som det förut tog att få ett enda leveransfärdigt, och dessa får uppvisar en kraftigare utveckling av de kroppsdelar, som ger mest kött. Nästan hela deras vikt består av kött." (Lavergne: "The rural Economy of England etc.", 1855, s. 22.)

De metoder, som förkortar arbetsperioden, är i olika industribranscher användbara i högst olika utsträckning och utjämnar inte olikheterna i respektive arbetsperioders längd. För att hålla oss till vårt tidigare exempel, så kan användningen av nya verktygsmaskiner förkorta arbetsperioden för tillverkningen av ett lok, absolut taget. Men om förbättrade arbetsmetoder samtidigt ökar dags- och veckoprodukten i bomullsspinneriet i ännu högre grad, så har i alla fall arbetsperiodens längd i maskinfabriken ökat relativt i jämförelse med spinneriet.

TRETTONDE KAPITLET

Produktionstiden

Arbetstid är alltid produktionstid, en tid på kapitalet är bundet i produktionsprocessen. Men hela den tid, då kapitalet är bundet i produktionsprocessen, är fördenskull inte nödvändigtvis arbetstid.

Det är här inte fråga om sådana avbrott i arbetsprocessen, som betingas av arbetskraftens naturliga begränsning, fastän vi tidigare har visat, i hur hög grad det faktum, att fast kapital - fabriksbyggnader, maskineri o.s.v. - ligger oanvänt under avbrott i arbetsprocessen, har utgjort ett motiv för en onaturlig förlängning av arbetsprocessen och för införande av skiftgång och nattarbete.[LXXXI*] Det gäller här sådana avbrott, som betingas av produktens egen natur och är oberoende av arbetsprocessens längd, avbrott, under vilka arbetsföremålet måste genomgå kortvarigare eller längre naturprocesser, fysikaliska, kemiska eller fysiologiska förändringar, under vilkas fortgång arbetsprocessen är helt eller delvis vilande.

Så måste t.ex. vinet ligga en längre tid i källaren för jäsning och därpå ytterligare en tid för att "mogna". I vissa industrigrenar måste produkten undergå en torkningsprocedur, så t.ex. i krukmakeriet, eller utsättas för kemisk påverkan, som t.ex. i blekeriet. Höstsäden behöver kanske nio månader för att mogna, och mellan sådden och skörden är arbetsprocessen nästan helt avbruten. I skogsbruket förflyter många år, kanske ett helt sekel, från frösådden till den dag, då man kan skörda en färdig produkt, och under alla dessa år erfordras ytterst ringa arbetsinsatser för den växande skogens skötsel.

I alla dessa fall nedlägges tillskottsarbete endast tidtals under en stor del av produktionstiden. Det förhållande, som beskrevs i förra kapitlet, då det kapital, som redan är bundet i produktionsprocessen, måste tillföras mera kapital och arbete, förekommer här endast med längre eller kortare tidsintervaller.

I samtliga dessa fall består alltså det investerade kapitalets produktionstid av två perioder: en period, då kapitalet befinner sig i arbetsprocessen; en andra period, då den ofärdiga produkten överlämnas åt naturprocessernas påverkan utan att befinna sig i arbetsprocessen. Även om dessa perioder delvis kan korsa varandra och glida över i varandra, så ändrar detta ingenting i själva sakförhållandet, nämligen att arbets- och produktionsperiod här inte sammanfaller. Produktionsperioden är längre än arbetsperioden. Men först då hela produktionsperioden gått till ända, är produkten färdig och kan förvandlas från produktivt kapital till varukapital. I proportion till den produktionstid, som inte består av arbetstid, blir alltså även omslagstiden förlängd. Så snart den överskjutande produktionstiden inte är bestämd av obevekliga naturlagar - såsom vid spannmålens mognad, skogsträdens tillväxt o.s.v. - kan omslagstiden ofta mer eller mindre förkortas genom artificiell förkortning av produktionstiden. Några exempel: Kemisk blekning i stället för ängsblekning medelst solljuset. Effektivare torkningsapparater för torkningsprocesserna. I garveriet, där garvsyrans inträngande i hudarna tog 6-18 månader med den gamla metoden, avverkas numera denna process med tillhjälp av luftpump på 1½-2 månader. (J. G. Courcelle-Seneuil: "Traité théorique et pratique des entreprises industrielies etc.", Paris 1857, 2:a uppl. [s. 49].) Det mest storstilade exemplet på konstlad förkortning av den del av produktionstiden, som betingas av naturprocesser, finner man i järn- och stålproduktionens historia under de senaste 100 åren. Det gäller särskilt råjärnets förvandling till stål från den omkring 1780 upptäckta puddlingmetoden fram till bessemerprocessen och de senare tillämpade modernaste metoderna. Produktionstiden har blivit enormt förkortad, men i motsvarande grad har också behovet av fast kapital ökat.

Den amerikanska produktionen av skoläster levererar ett märkligt exempel på skillnaden mellan produktionstid och arbetstid. Här beror en väsentlig del av produktionskostnaderna på att råvaran, virket, måste lagras ända upp till 18 månader för torkning, för att inte den färdiga lästen skall krympa och ändra form. Under hela denna tid är inte träet föremål för någon direkt arbetsprocess. Omslagstiden för det satsade kapitalet bestämmes därför inte endast av den tid, som själva tillverkningen kräver, utan också av den tid, då virket ligger på tork. Det är bundet i produktionsprocessen i 18 månader, innan det kan inträda i den egentliga arbetsprocessen. Detta exempel visar också, hur omslagstiderna för olika delar av det rörliga totalkapitalet kan variera till följd av omständigheter, som inte har något att göra med cirkulationen utan har sitt ursprung i produktionsprocessen.

Särskilt tydligt framträder skillnaden mellan produktionstid och arbetstid i jordbruket. På våra breddgrader får man endast en spannmålsskörd om året. Förkortning eller förlängning av produktionstiden (vilken för höstsäd är i genomsnitt 9 månader) är i sin tur beroende av växlingen mellan goda och dåliga år och kan inte i förväg bestämmas och kontrolleras såsom i den egentliga industrin. Endast biprodukter, såsom mjölk, ost etc., kan fortlöpande produceras och säljas under kortare perioder. Med arbetstiden förhåller det sig däremot på följande sätt:

"Antalet arbetsdagar för jordbruket i Tysklands olika delar kan man med hänsyn till klimatet och övriga aktuella omständigheter för jordbrukets tre huvudsäsonger beräkna sålunda: För vårsäsongen från mitten av mars eller början av april till mitten av maj 50-60 arbetsdagar; för sommarsäsongen från början av juni till slutet av augusti 65-80 arbetsdagar; och för höstsäsongen från början av september till slutet av oktober eller ett stycke in i november 55-75 arbetsdagar. Under vintern förekommer endast enklare arbeten, såsom gödselspridning, snickeri- och reparationsarbeten, torgkörslor o.s.v." (F. Kirchhof: "Handbuch der landwirtschaftlichen Betriebslehre", Dessau 1852, s. 160.)

Ju ogynnsammare klimatet är, desto mer sammanträngd blir arbetsperioden och den tid, då kapitalet kan användas i jordbruket. Se t.ex. på Ryssland. I dess nordliga delar kan jordbruksarbete utföras endast 130-150 dagar om året. Man förstår, vilken förlust det skulle bli för landet, om 50 miljoner människor av de 65 miljoner, som bor i landets europeiska del, skulle bli utan sysselsättning under de 6 eller 8 vintermånader, då jordbruksarbetet ligger nere. 200.000 bönder arbetar i Rysslands 10.500 fabriker, men dessutom har man överallt ute i byarna skapat en egen hemindustri. Det finns byar, där alla bönder sedan generationer tillbaka är vävare, garvare, skomakare, lås- och knivsmeder etc. Så är det i synnerhet i guvernementen Moskva, Vladimir, Kaluga, Kostroma och Petersburg. Inom parentes sagt, så blir denna hemindustri mer och mer infogad i den kapitalistiska produktionen: så får t.ex. vävarna sitt arbetsmaterial levererat direkt från köpmän eller genom förmedling av agenter. (Återgivet i förkortad form efter: "Reports by H. M. Secretaries of Embassy and Legation, on the Manufactures, Commerce etc.", nr 8, 1865, s. 86, 87.) Man ser här, hur skillnaden mellan den långa produktionstiden och den kortare arbetstiden har skapat en naturlig grundval för kombination av jordbruk och hantverksmässiga bisysslor, och att dessa sistnämnda blir en stödjepunkt för de kapitalister, som till en början tränger sig in som mellanhänder. Efter hand som den kapitalistiska utvecklingen fullbordar skilsmässan mellan manufaktur och jordbruk, blir lantarbetaren i ständigt högre grad beroende av tillfälliga bisysslor, varigenom hans läge försämras. Som vi senare skall påvisa, utjämnas alla olikheter i omslaget - för kapitalistens del, däremot inte för arbetarens.

I den egentliga industrin, i bergsbruket, transportväsendet o.s.v., är driften kontinuerlig, det arbetas regelbundet år ut och år in, och, bortsett från prisfluktuationer och kriser, som kan betraktas som onormala företeelser, fördelas kapitalinvesteringarna jämnt över hela året, medan kapitalet samtidigt under i övrigt oförändrade marknadsförhållanden i jämn ström flyter tillbaka från cirkulationen. I de branscher däremot, där arbetstiden endast utgör en del av produktionstiden, är kapitalinsatserna mycket olika under olika årstider, medan intäkterna samtidigt inflyter periodvis på tidpunkter, som är beroende av naturförhållandena. I dylika företag måste man därför satsa stora mängder rörligt kapital för längre tid än i vanliga industriföretag av samma storlek. Det fasta kapitalets livslängd skiljer sig också här betydligt från den tid, då det verkligen fungerar produktivt. Differensen mellan arbetstid och produktionstid medför naturligtvis också, att det fasta kapitalets användningstid oupphörligt blir avbruten under längre eller kortare tid, såsom t.ex. i jordbruket i fråga om dragare, redskap och maskiner. Om detta fasta kapital består av arbetsdjur, kräver det i stort sett lika stora utgifter för foder etc., vare sig djuren arbetar eller inte. I fråga om döda arbetsmedel så sker en viss värdeminskning, även då de inte är i bruk. Det sker alltså överhuvud en fördyring av produkten, emedan värdeöverföringen till produkten måste beräknas, inte efter den tid, under vilken det fasta kapitalet fungerar, utan efter den tid, under vilken det förlorar i värde. Att det fasta kapitalet ligger oanvänt under kortare eller längre tid, vare sig detta medför löpande utgifter eller inte, är i dessa produktionsgrenar i lika hög grad en förutsättning för dess normala användning, som att t.ex. en viss mängd bomull går till spillo i spinneriet. Likaså gäller i varje arbetsprocess den under normala tekniska förhållanden ofrånkomliga, improduktivt utgivna arbetskraften precis lika mycket som den produktiva. Varje förbättring, som minskar den improduktiva förbrukningen av arbetsmedel, råvaror och arbetskraft, minskar också produktens värde.

I jordbruket kombineras dessa bägge faktorer: den längre arbetsperioden och den stora differensen mellan arbetstid och produktionstid. Hodgskin säger härom alldeles korrekt:

"Jag anser, att skillnaden i tid" (men han skiljer här inte på arbetstid och produktionstid) "som erfordras för färdigställandet av jordbruksprodukterna, och den tid, som åtgår i andra näringsgrenar, är huvudorsaken till jordbrukarnas beroendeställning. De kan inte få ut sina varor på marknaden förrän efter ett år. Under hela året måste de skuldsätta sig hos skomakare, snickare, smed, vagnmakare och andra yrkesutövare, som de behöver anlita, och vilkas produkter blir färdiga på några dagar eller veckor. På grund av denna naturliga omständighet och till följd av den snabbare rikedomsökningen i de övriga näringsgrenarna är jordägarna, trots att de har monopol på hela rikets jord och dessutom tillägnat sig monopol på lagstiftningen, ändå inte i stånd att rädda sig och sina tjänare, arrendatorerna, undan ödet att bli landets mest beroende människor." (Thomas Hodgskin: "Popular Political Economy", London 1827, s. 147, not.)

Alla metoder, som inriktas dels på att fördela utgifterna för arbetslöner och arbetsmedel i jordbruket jämnare över hela året, dels på att förkorta omslagstiden genom odling av flera slags produkter för att möjliggöra flera olika skördar pr år, medför samtliga ett ökat behov av rörligt kapital i form av arbetslöner, gödningsämnen, utsäde o.s.v. Så vid övergången från treskifte med träda till växelbruk utan träda. På samma sätt vid cultures dérobées i Flandern.

"Om man tar rotfrukterna i culture dérobée: samma fält bär först spannmål, lin, raps för människornas behov, och efter skörden odlar men rotfrukter för kreaturens utfodring. Detta system, som gör det möjligt att permanent utfodra nötboskapen i ladugården, ger god gödselavkastning och blir därigenom en hörnsten för växelbruket. I områden med sandjord användes mer än en tredjedel av arealen till cultures dérobées; det innebär i själva verket, att man har ökat den odlade arealen med en tredjedel."

Förutom rotfrukter odlas också klöver och andra fodermedel på detta sätt.

"Jordbruk, som enligt detta system är drivet till en punkt, där det övergår i trädgårdsskötsel, kräver givetvis ett relativt stort anläggningskapital. I England räknar man med 250 francs pr hektar. I Flandern skulle bönderna sannolikt finna en kalkyl om 500 francs pr hektar alltför lågt beräknad." (« Essais sur l'Économie Rurale de la Belgique » av Emile de Laveleye, Bruxelles 1863, s. 59, 60, 63.)

Låt oss slutligen se på skogsbruket.

"Virkesproduktionen skiljer sig från huvuddelen av den övriga produktionen väsentligen därigenom, att naturkraften här verkar självständigt, och att den naturliga förnyelsen inte kräver några insatser av arbete och kapital. T.o.m. när skogarna förnyas genom sådd och plantering, erfordras f.ö. en ringa mängd människo- och kapitalkraft vid sidan av naturkrafternas verkan. Dessutom kan skog växa och trivas även på magra jordar, där det inte lönar sig att odla spannmål. Men ett lönsamt skogsbruk kräver å andra sidan betydligt större arealer än spannmålsodlingen, ty inget rationellt, vetenskapligt bedrivet skogsbruk är möjligt på små skiften, där biprodukterna i regel går till spillo och en effektiv skogsvård är svår att genomföra. Dessutom är produktionsprocessen bunden till så långa tidsperioder, att den spränger gränserna för ett privatföretags affärsmässiga planläggning, som ibland t.o.m. går utöver tiden för ett människoliv. Det kapital, som utlagts för markförvärvet,"

(vid samhällelig produktion bortfaller detta kapitalutlägg, och där gäller frågan endast, hur mycket mark man kan disponera för skogsbruk i stället för att använda den för spannmålsodling och som betesmark)

"ger nämligen återbäring först efter mycket lång tid, och omslagstiden är för vissa trädslag ända upp till 150 år. Dessutom erfordras för ett effektivt skogsbruk ett levande trädbestånd, som omfattar 10-40 gånger så många som den årliga avverkningen. Ingen kan därför bedriva regelbundet skogsbruk, som inte äger en betydande skogsareal och dessutom har andra intäkter till sitt förfogande." (Kirchhof: a.a. s. 58.)

Den långa produktionstiden (som består av arbetstid i relativt ringa omfattning) med därav följande långa omslagstid medför, att skogsbruket är olämpligt som kapitalistiskt privatföretag, och detta gäller i lika hög grad, om ett bolag träder i stället för den enskilde kapitalisten. Kulturens och industrins utveckling överhuvud har i alla tider åstadkommit en så intensiv skogskövling, att alla åtgärder, som företagits till skogarnas skydd, i jämförelse därmed ter sig ytterst obetydliga.

I Kirchhofs ovan citerade uttalande är följande mening särskilt värd att observera: "Dessutom erfordras för ett effektivt skogsbruk ett levande trädbestånd, som omfattar 10-40 gånger så många som den årliga avverkningen." Alltså en omslagstid på 10-40 år.

Liknande förhållanden gäller boskapsskötseln. En del av hjorden (kreatursstocken) stannar i produktionsprocessen, medan en annan del säljes som årlig produkt. Endast en del av kapitalet slår här om varje år, på samma sätt som det fasta kapitalet, maskineri, arbetsdjur etc. Fastän detta kapital är bundet i produktionsprocessen för en längre tid och därmed förlänger totalkapitalets omslagstid, så utgör det dock inte fast kapital i ordets egentliga mening.

Det som här kallas bestånd eller stock - en bestämd mängd levande träd eller kreatur - intar en mellanställning mellan arbetsmedel och arbetsmaterial, och vid rationell drift måste, allt efter de naturliga reproduktionsbetingelserna, en betydande del alltid föreligga i denna form.

Ett annat slags förråd, som endast potentiellt bildar produktivt kapital, men som ändå måste finnas lagrat i större eller mindre kvantiteter, allt efter verksamhetens natur, och som därför också måste satsas för en längre tid, trots att det endast successivt ingår i produktionsprocessen, har en liknande inverkan på omslaget. Hit hör t.ex. den gödsel, som ännu inte har spritts ut över åkrarna, likaså hö och andra fodermedel, som ingår i boskapsuppfödningen.

"En avsevärd del av driftkapitalet ligger bunden i lantbrukets förråd. Men sådana förråd kan mer eller mindre förlora sitt värde, om man inte vidtar nödvändiga försiktighetsmått för att bevara dem. Bristande tillsyn kan t.o.m. medföra, att de blir totalt förstörda. Det är först och främst nödvändigt att ha noggrann uppsikt över lador, källare, foder- och spannmålsbodar, att alltid hålla dem ordentligt stängda, att rengöra och vädra dem o.s.v. Spannmål och vissa andra produkter måste då och då röras om för att inte "brinna ihop", och potatis och rovor måste skyddas mot frost, vatten och för hög värme." (Kirchhof, s. 292.)

"Vid beräkning av det egna behovet, speciellt för boskapsuppfödningen, varvid en avvägning måste ske mellan tillgången och behovet, måste man tillse, att man utöver det dagliga behovet även har en reserv för oförutsedda behov. Om man då märker, att behovet inte kan helt täckas medelst egna produkter, får man ta i övervägande att genom andra produkter (ersättningsmedel) söka täcka bristen, eventuellt också anskaffa andra, billigare produkter. Brist på hö kan t.ex. täckas med rotfrukter, tillsatta med halm. Överhuvud måste man alltid ha för ögonen både realvärdet och marknadspriset på de olika produkterna och med ledning därav bestämma konsumtionen. Om t.ex. havren ligger högt i pris, medan ärter och råg är relativt billiga, så kan man med fördel ersätta en del av hästarnas foderhavre med ärter eller råg och i stället sälja den havre, som då blir över" (ibid. s. 300).

Vi har tidigare påvisat vid undersökningen av förrådsbildningen, att en bestämd, större eller mindre kvantitet potentiellt produktivt kapital alltid måste vara tillgänglig för att successivt kunna ingå i produktionsprocessen som produktionsmedel. Vi har också nämnt, att storleken av dessa kapitalförråd i ett företag av en viss storlek i en bestämd bransch är beroende av svårigheterna att förnya produktionsförrådet, avståndet till närmaste avsättningsområde, kommunikationsmedlens utveckling o.s.v. Alla dessa omständigheter har betydelse för storleken av det kapital, som måste finnas till hands i form av produktivt förråd, och därmed också för storleken av det totalt satsade kapitalet och för omslagstiden. Vissa av dessa omständigheter har sitt ursprung i produktionsprocessen, andra i cirkulationen.

"Vidare måste alla sådana inventariedelar eller tillbehör som hantverksredskap, såll, korgar, rep, vagnssmörja, spik o.s.v. finnas till hands för omedelbar ersättning ur förrådet, desto mera, ju mindre möjligheterna är att anskaffa sådan ersättning. Dessutom måste hela verktygsförrådet varje vinter få en noggrann översyn och vid behov kompletteras och iståndsättas. Om inga hantverkare eller handelsbodar finns i närheten, måste man ha ett större förråd, än om sådana finns i grannskapet. Om man väljer den riktiga tidpunkten, kan man å andra sidan göra billigare inköp, om man köper ett större parti på en gång. Men samtidigt bindes då en större del av driftkapitalet, vilket inte alla företag orkar med." (Kirchhof, s. 301.)

Som vi har sett, kan alltså skillnaden mellan produktionstid och arbetstid få högst olika följder. Det rörliga kapitalet kan befinna sig i produktionen, innan det ingår i den egentliga arbetsprocessen (ex. lästfabrikationen); eller det kan befinna sig i produktionen efter att ha genomgått den egentliga arbetsprocessen (ex. vin, utsädesspannmål); eller produktionstiden kan då och då genombrytas av arbetstiden (ex. jordbruk, skogsbruk). En större del av produkten kan förbli bunden i produktionsprocessen, medan en betydligt mindre del ingår i cirkulationen (ex. skogsbruk, boskapsskötsel). För hur lång tid det rörliga kapitalet bindes som potentiellt produktivt kapital, beror dels på produktionsprocessens natur, dels på marknadsförhållandena etc., kort sagt på förhållanden, som tillhör cirkulationen.

Vi skall senare (i bok III) se, vilka orimliga teorier MacCulloch, James Mill och andra har åstadkommit under sitt försök att identifiera arbetstiden med produktionstiden, ett försök som beror på en felaktig tillämpning av värdeteorin.

*

De sammanhängande omslagsperioder, som vi tidigare behandlat, är betingade av varaktigheten hos det fasta kapital, som investerats i produktionsprocessen. Då denna omfattar en längre eller kortare serie av år, så blir det också en rad av årliga eller under året upprepade omslag av det fasta kapitalet.

I jordbruket uppstår en sådan omslagsperiod ur systemet med växelbruk.

"Arrendetiden bör i varje fall inte vara kortare än omloppstiden för det tillämpade växelbruket. Vid treskifte bör man alltså räkna med 3, 6 eller 9 år. Vid treskifte med ett års träda blir åkern emellertid odlad endast 4 gånger på 6 år. Om man då växlar med höst- och vårsäd, och om jordens beskaffenhet kräver, att man också växlar med vete och råg, ärter och havre, så måste man räkna med att det ena sädesslaget är fördelaktigare att odla än det andra. Därför blir skördens värde olika från det ena året till det andra, annorlunda i arrendeperiodens första hälft än i den andra. Inte ens det genomsnittliga skördeutbytet under en hel växelbruksperiod blir alltid detsamma, eftersom utbytet inte endast beror på jordens bördighet utan också är beroende av väderleksförhållanden, marknadspriser och en mängd andra faktorer. Om man nu beräknar skördeutbytet efter ett medelgott skördeår under hela omloppstiden och efter genomsnittspriser, så kommer man fram till ett skördeutbyte, som gäller som genomsnitt för varje omloppstid. Detta blir dock inte fallet, om avkastningen beräknas för endast halva omloppstiden, alltså för 3 år, eftersom totalavkastningen då skulle utfalla olika. Härav framgår, att arrendetiden vid treskifte måste vara minst 6 år. Men det är fördelaktigare för både ägaren och arrendatorn, att arrendetiden utgör en flerdubbling av arrendetiden (sic!) och alltså vid treskifte i stället för 6 år sättes till 12, 18 eller ännu flera år, vid 7-skifte till 14 eller 28 i stället för 7 år." (Kirchhof, s. 117, 118.)

[Här står i manuskriptet: "Det engelska växelbruket. Not att införa här."]

FJORTONDE KAPITLET

Omloppstiden

Alla hittills betraktade faktorer, som påverkar omloppsperioderna för de olika kapital, som satsats i skilda näringsgrenar, och därmed också de tider, under vilka kapital måste investeras, har sitt ursprung i produktionsprocessen, liksom även skillnaden mellan fast och rörligt kapital, skillnaden i arbetsperioder o.s.v. Kapitalets omslagstid är emellertid likamed summan av dess produktionstid och dess omlopps- eller cirkulationstid. Det är därför självklart, att en skillnad i omsättningstiden medför en motsvarande skillnad i omslagstiden. Mest påtagligt framträder detta, om man antingen jämför två olika kapitalinvesteringar, vari alla faktorer av betydelse för omslagstiden är lika och endast omloppstiderna olika, eller om man undersöker ett givet kapital med given sammansättning av fast och rörligt kapital, given arbetsperiod etc. oförändrade, medan omloppstiderna hypotetiskt varierar.

Den viktigaste delen av omloppstiden är den tid, som går åt till försäljningen av de färdiga produkterna, alltså den tid då kapitalet ligger lagrat som varukapital. Omloppstiden och därmed också omslagstiden varierar med försäljningstiden. En fördröjning av försäljningen kan också medföra ökade lagringskostnader, d.v.s. nya kapitalutlägg. Det är från början klart, att den tid, som åtgår för att sälja de färdiga produkterna, kan vara mycket olika för enskilda kapitalister i samma bransch, alltså inte endast för de kapital, som investerats i olika produktionsgrenar, utan också för de olika, självständiga kapital, som är placerade i en viss affärsgren. Vi skall här nöja oss med att konstatera detta enkla faktum: Alla de omständigheter, som medför, att omslagstiden blir olika i olika industrigrenar, medför också, när de gör sig gällande individuellt, att omslagstiden kan bli olika för enskilda företag inom samma bransch, som t.ex. när en kapitalist har möjlighet att sälja sina varor fortare än konkurrenten, när den ene i högre grad än den andre använder metoder, som förkortar arbetsperioden o.s.v.

En av orsakerna till differenser i försäljningstiden och därmed också i omslagstiden är olika avstånd till den marknad, där varan skall säljas. Under hela transporttiden från produktionsorten till varumarknaden är kapitalet bundet som varukapital, om produkten är tillverkad på beställning. I annat fall tillkommer den tid, som åtgår för att finna en köpare. Kommunikationsmedlens utveckling förkortar transporttiden men upphäver inte den relativa skillnaden i omloppstid mellan de olika kapitalen eller mellan de olika delar av samma varukapital, som går till olika marknader. Snabbgående ångare t.ex. förkortar transporttiden till både nära och fjärran belägna hamnar. Den relativa skillnaden kvarstår, ehuru dess betydelse minskats. Men de relativa differenserna kan på grund av transportväsendets utveckling förskjutas på ett sätt, som inte motsvarar de verkliga avstånden. En järnväg, som anlägges från ett industricentrum till en stor stad, kan medföra, att det kommersiella avståndet mellan dessa orter blir kortare än till en geografiskt mera närbelägen ort, dit ingen järnväg leder. På motsvarande sätt kan det relativa avståndet mellan de stora befolkningscentra och industrianläggningarna förskjutas, med den påföljd att gamla industriområden avfolkas och ersättes av nya. (Härtill kommer, att längre transporter alltid blir relativt billigare än kortare dito.)

Transportväsendets utveckling medför en förkortning av tidsavstånden. Samtidigt ökar inte endast mängden av transportmedel, så att t.ex. flera fartyg samtidigt avgår till samma hamn och flera järnvägståg samtidigt kan vara på väg mellan två städer, utan det går t.ex. lastfartyg mellan Liverpool och New York flera gånger i veckan och dagligen flera stycken godståg mellan Manchester och London. Därmed minskas visserligen inte tidsavståndet, och omloppstiden påverkas inte heller direkt, men varorna kan avsändas med kortare mellanrum och nå fram till marknaden successivt, utan att man behöver anhopa större mängder i form av varukapital. Försäljningen fördelas därför också över kortare perioder, så att en del av varorna ständigt förvandlas till pengar, medan en annan del cirkulerar som varukapital. Genom denna fördelning av återflödet blir den totala omloppstiden och därmed även omslagstiden förkortad. Transportmedlen utvecklas i första hand i syfte att förbinda de stora industricentra med de stora befolkningscentra. Å andra sidan leder denna utveckling av transportväsendet till en ännu snabbare tillväxt av både de stora befolkningscentra och industriområdena, samtidigt som herraväldet över kapitalet koncentreras på ständigt färre händer. Denna utveckling medför även en förskjutning av det relativa förhållandet mellan respektive produktionscentra och avsättningsmarknader. En produktionsort, som tidigare hade ett fördelaktigt läge vid en landsväg eller en kanal, ligger nu vid en bibana långt från stambanan, medan en annan ort, som förut låg vid sidan av de större samfärdslederna, numera blivit en knutpunkt i trafiken, där flera järnvägslinjer korsar varann. Denna ort blomstrar, medan den förstnämnda går tillbaka. Transportväsendets utveckling medför alltså förändringar i marknadsförhållandena och i varornas omloppstid, alltefter de produktiva anläggningarnas geografiska läge. Dessa faktorers betydelse för kapitalets omslag visar sig bl.a. i de ständiga stridigheterna mellan järnvägsdirektionerna och representanterna för industrin och köpmanskåren på de olika orterna. (Se t.ex. den förut citerade blåboken från Railway Committee.)

Alla produktionsgrenar, som på grund av produktens natur huvudsakligen är hänvisade till lokala avsättningsmarknader - t.ex. bryggerierna - utvecklas i första hand i större befolkningscentra. Kapitalets snabbare omslag utjämnar här delvis de högre lokalkostnaderna och andra ökade utgifter.

Den kapitalistiska produktionens framsteg och den snabba utvecklingen av transport- och kommunikationsmedlen förkortar å ena sidan omloppstiden för den enskilda varan med medför samtidigt, att det blir nödvändigt att arbeta för ständigt mera avlägsna marknader, d.v.s. för världsmarknaden. Mängden av de varor, som befinner sig under transport till fjärran belägna bestämmelseorter växer enormt, och därmed ökar också absolut och relativt den del av det samhälleliga kapitalet, som ständigt under längre tidsperioder är bunden i form av varukapital. Samtidigt ökar också den del av den samhälleliga rikedomen, som i stället för att direkt göra tjänst i produktionen blir bunden till transport- och kommunikationsväsendet och där i form av fast eller rörligt kapital tjänstgör i varucirkulationen.

Avståndet från produktionsorten till varumarknaden förlänger inte endast den första delen av omloppstiden, försäljningstiden, utan också den andra delen, den tid som åtgår för att på nytt förvandla pengarna till produktivt kapital. Vi antar, att varorna skickas till Indien, och att transporten tar t.ex. fyra månader. Vi sätter försäljningstiden = 0, d.v.s. varorna levereras på beställning och betalas till producentens agent omedelbart vid leveransen. Det tar ytterligare fyra månader, innan dessa pengar når fram till England. Sammanlagt dröjer det alltså hela åtta månader, innan detta kapital åter kan fungera som produktivt kapital och påbörja ett nytt kretslopp. Den inverkan, som dessa förhållanden har på omslagstiden, skapar det praktiska underlaget för de olika kreditterminerna, liksom den transoceana handeln i t.ex. Venedig och Genua utgör en av källorna till det egentliga kreditväsendet.

"Krisen år 1847 möjliggjorde för den tidens bank- och handelsväsen att reducera växlarnas löptid mellan Fjärran Östern och Europa från 10 månader å dato till 6 månader vid anfordran, och de senaste 20 årens utveckling av kommunikationerna med anläggning av telegraflinjer o.s.v. har medfört en reduktion av denna tid till 4 månader såsom första steg till 4 månader vid anfordran. Resan för ett segelfartyg från Calcutta till London runt Goda Hoppsudden tar i genomsnitt 90 dagar. En löptid på 4 månader efter anfordran skulle då motsvara en kredit på omkring 150 dagar. Det nuvarande systemet med en löptid på 6 månader efter anfordran motsvarar en kredittid på cirka 210 dagar." ("London Economist", 16 juni 1866.) -

Däremot:

"Den brasilianska handelns sedvänja är fortfarande 2 eller 3 månader efter anfordran, och växlar från Antwerpen" (på London) "dras i regel på 3 månader å dato, och t.o.m. Manchester och Bradford drar växlar på London på 3 månader och ännu längre tid. Genom en tyst överenskommelse får köpmannen sålunda en betryggande möjlighet att realisera sin vara, visserligen inte före men ändå till den tid, då växeln förfaller till betalning. Därför är den indiska sedvänjan beträffande växlar inte orimlig. Indiska produkter, som i London i regel säljes på 3 månaders kredit, kan inte realiseras på kortare tid än 5 månader, medan det i genomsnitt tar ytterligare 5 månader från inköpet i Indien, tills varan är levererad i det engelska varuhuset. Försäljningstiden blir här 10 månader, medan växlarna löper endast 7 månader." (Ibid. 30 juni 1866.) "Den 2 juli 1866 kungjorde 5 stora londonbanker, som huvudsakligen gör affärer på Indien och Kina, liksom även pariserbanken Comptoire d'Escompte, att från den 1 januari 1867 deras filialer och agenturer i Orienten endast skulle köpa och sälja sådana växlar, som inte var dragna på längre tid än 4 månader efter anfordran." (Ibid. 7 juli 1866.)

Detta försök att förkorta kredittiden misslyckades dock och måste senare uppges. (Sedermera har Suezkanalens tillkomst revolutionerat allt detta.)

Det säger sig självt, att en förlängd omloppstid ökar risken för prisvariationer på marknaden, då den period förlänges, inom vilken prisförändringar kan förekomma.

Olikheterna i betalningsvillkor vid köp och försäljning kan dels medföra individuella olikheter för olika företag inom samma bransch, dels åstadkomma olika omslagtider för olika branscher, beroende på vilka betalningsvillkor som tillämpas. Vi skall inte just nu ytterligare uppehålla oss vid detta för kreditväsendet viktiga problem.

Leveranskontraktens omfattning, vilken ökar med den kapitalistiska produktionens utveckling, åstadkommer också olikheter i omslagstiden. Leverenskontraktet är en transaktion mellan köparen och säljaren och tillhör alltså varumarknaden, cirkulationen. Försäljningen är ett led i cirkulationen, men differenserna i fråga om omslagstiden slår omedelbart tillbaka på produktionen, och om de ökade beställningarna inte åtföljes av ökade kreditmöjligheter, så kommer omslagstiden att förlängas i motsvarande grad. I bomullsspinneriet t.ex. produceras varje dag en viss mängd garn. Men om spinneriet får ett leveranskontrakt på en garnmängd, som motsvarar 6 veckors produktion, så krävs en kapitalinsats av samma storleksordning, som om det gällde att leverera t.ex. en maskin, vars tillverkning tar lika lång tid. Förutsättningen är givetvis, att hela beställningen skall effektueras på en gång, och att betalning sker, först då hela partiet är levererat. Varje dag produceras visserligen en bestämd del av den färdiga produkten. Men dagsproduktionen utgör endast en del av den totala leverans, som kontraktet stipulerar, och under tiden anhopas de färdiga varorna som potentiellt kapital.

Vi kommer nu till omloppstidens andra period: köptiden eller den period, då kapitalet återförvandlas från penningform till produktivt kapital. Under denna period måste kapitalet längre eller kortare tid förbli i penningform, och en viss del av det investerade totalkapitalet kommer alltså att permanent fungera som penningkapital, ehuru denna del består av ständigt växlande element. Ett företag måste alltid ha ett visst belopp tillgängligt i form av pengar, och fastän dessa pengar ständigt förvandlas till produktivt kapital, förblir beloppet oförändrat, emedan nya likvider ständigt strömmar in vid försäljningen av de producerade varorna. En viss del av det investerade kapitalet befinner sig alltså ständigt i penningform, alltså i en form, som inte hör hemma i produktionen utan tillhör cirkulationen.

Vi har redan påvisat, att försäljning på fjärran belägna marknader, då kapitalet bindes för längre tid i form av varukapital, inte endast fördröjer dess återförvandling till pengar utan även dess förvandling från penningkapital till produktivt kapital.

Vidare har vi påvisat (kap. VI), att ett stort avstånd från råvarukällan till produktionsplatsen gör det nödvändigt att inköpa råvaror i större mängder och för längre tid och sålunda binda ett större kapital i form av produktivt förråd. Därmed ökas mängden av investerat kapital, och samtidigt förlänges investeringstiden.

I vissa branscher kan också investeringstiden förlängas, på grund av att råvarorna under bestämda säsonger utbjudes på marknaden i särskilt stora kvantiteter. Så arrangeras t.ex. i London var tredje månad stora ullauktioner, som behärskar ullmarknaden, medan däremot bomullsmarknaden i stort sett kontinuerligt förnyas från skörd till skörd, även om tillförseln kan variera i någon mån. Dylika perioder, som bestämmer inköpstiderna, påverkar också spekulationsköpen av dessa råvaror, på samma sätt som de producerade varornas natur kan leda till att fabrikanten håller dem borta från marknaden i spekulationssyfte.

"Även lantbrukaren måste alltså i viss mån vara spekulant och därför, beroende på konjunkturerna, hålla sina produkter borta från marknaden ..."

Så följer några allmänna regler.

"Emellertid är produktens försäljning beroende dels av producenten personligen, dels av själva produkten och dels av de lokala förhållandena. Den som på grund av skicklighet och tur (!) är i besittning av tillräckligt rörelsekapital kan inte klandras, om han någon gång låter sin spannmålsskörd ligga inne ett år, då priset är ovanligt lågt. Den som däremot saknar rörelsekapital eller överhuvud (!) spekulationssinne, han låter sig nöja med de löpande genomsnittspriserna och måste alltså sälja, så snart och så ofta han har möjlighet därtill. Om ull får ligga längre än ett år, blir den i regel skadad, medan däremot spannmål och liknande produkter kan lagras ett par år, utan att kvaliteten försämras. Sådana produkter, som ständigt drabbas av kraftiga prisvariationer, lagrar man med full rätt sådana år, då försäljningspriserna ligger under produktionspriserna. Men det kan vara riskabelt att dröja med försäljningen av sådana produkter, som antingen medför dagliga utgifter, som t.ex. slaktdjur, eller kan kvalitativt försämras, som t.ex. frukt, potatis m.m. I många trakter har en produkt sitt högsta genomsnittspris en viss årstid och sitt lägsta pris en annan årstid. Spannmål har t.ex. på många platser ett lägre pris vid mikaelitiden än vid tiden mellan jul och påsk. På många orter kan dessutom vissa produkter endast säljas med fördel på bestämda tider, så t.ex. ull på ullmarknaderna i sådana trakter, där ullhandeln vanligen ligger nere o.s.v." (Kirchhof, s. 302.)

Beträffande omloppstidens andra hälft, då penningen återförvandlas till produktivt kapital, gäller det inte endast denna förvandling i och för sig, inte endast den tid, under vilken penningen återförvandlas (beroende på avståndet till marknaden, där produkten säljes), utan framförallt gäller det den omfattning, vari en del av det investerade kapitalet alltid måste befinna sig i penningform.

Bortsett från all spekulation så är de produktiva förrådens storlek beroende av marknadsförhållandena och är därför olika för olika slags råvaror. För dessa inköp måste man satsa stora penningsummor, som endast gradvis återvänder, snabbare eller långsammare, beroende på omslagstiden. En del av de pengar, som återvänt, utbetalas ständigt på nytt för kortare terminer såsom arbetslöner. Men en annan del måste behållas under längre tid som en reservfond för inköp av råvaror etc. Denna reservfond existerar i form av penningkapital, ehuru dess omfattning varierar.

I nästa kapital skall vi visa, hur andra omständigheter, som har sitt ursprung dels i produktions-, dels i cirkulationsprocessen, nödvändiggör, att en viss del av det investerade kapitalet alltid finns tillgängligt i penningform. Men i allmänhet märker man, att ekonomerna har en viss benägenhet att glömma, att en del av det nödvändiga kapitalet ständigt växelvis genomlöper de tre formerna: penningkapital, produktivt kapital och varukapital, men att en viss del av kapitalet alltid måste vara bunden i var och en av dessa tre former, även om den relativa storleken av dessa delar ständigt växlar. Ekonomerna har särskilt lätt att glömma den del, som ständigt fungerar som penningkapital, ehuru just detta förhållande ständigt gör sig starkt gällande i det praktiska affärslivet och utgör en förutsättning för förståelsen av den borgerliga ekonomin.

FEMTONDE KAPITLET

Omslagstidens inverkan på kapitalinsatsens storlek

I detta och nästföljande kapitel skall vi undersöka omslagstidens inflytande på kapitalets värdeökning.

Låt oss ta ett varukapital, som är produkten av en arbetsperiod om t.ex. 9 veckor. Om vi för tillfället bortser från den värdedel i produkten, som har tillkommit genom det fasta kapitalets genomsnittsförslitning, liksom även från det mervärde, som blivit tillsatt under produktionsprocessen, så är produktens värde likamed värdet av det rörliga kapital, som satsats för dess produktion, d.v.s. arbetslönen och de råvaror och hjälpämnen, som förbrukats under produktionen. Om vi antar, att detta värde är = 900 £, så blir utlägget 100 £ pr vecka. Den periodiska produktionstiden, som här sammanfaller med arbetsperioden, utgör alltså 9 veckor. Det spelar härvidlag ingen roll, om man antar, att det handlar om en arbetsperiod för en kontinuerlig produkt eller om en kontinuerlig arbetsperiod för en snabbt framställd produkt, detta under förutsättning att den kvantitet av den snabbt framställda produkten, som på en gång går ut på marknaden, kostar 9 veckors arbete. Vi antar, att omloppstiden varar tre veckor, hela omslagsperioden alltså 12 veckor. Efter 9 veckor är det satsade produktiva kapitalet förvandlat till varukapital, men det hamnar nu tre veckor i cirkulationsperioden. Den nya produktionsperioden kan inte starta förrän i början av trettonde veckan, och produktionen finge då stå stilla i tre veckor, d.v.s. under en fjärdedel av hela omslagsperioden. Det spelar inte heller någon roll, om man förutsätter, att det i genomsnitt dröjer, tills varan är såld, eller att denna tid skulle vara betingad av avståndet till marknaden eller av betalningsterminen för den sålda varan. Under varje 3-månadersperiod skulle produktionen stå stilla i 3 veckor, alltså under hela året 4 × 3 = 12 veckor = 3 månader = 1/4 av den årliga omslagsperioden. Om produktionen alltså skall vara kontinuerlig och utan avbrott pågå vecka efter vecka i samma omfattning, så föreligger endast två alternativa möjligheter.

Antingen måste produktionens skala inskränkas, så att de 900 £ räcker till för att hålla arbetet igång både under arbetsperioden och under det första omslagets omloppstid. Med den tionde veckan börjar så en andra arbets- och omslagsperiod, innan den första omslagsperioden är slut, ty omslagsperioden är 12 veckor, arbetsperioden 9 veckor. 900 £ fördelade på 12 veckor blir 75 £ pr vecka. Först och främst är det klart, att en sådan inskränkt skala för företaget förutsätter, att det fasta kapitalets dimensioner förändras, alltså överhuvud en minskning av företaget. För det andra är det tveksamt, om denna nedskärning överhuvud är tänkbar, då det i enlighet med produktionsutvecklingen vid de olika företagen existerar ett minimum av kapitalinsats, som inte kan underskridas, om företaget skall kunna fortsätta att vara konkurrensdugligt. Detta minimum växer oavbrutet i takt med produktionens kapitalistiska utveckling och är alltså inte konstant. Mellan det alltid givna normalminimum och det normalmaximum, som alltid håller på att utvidgas, föreligger emellertid flera mellanstadier, som tillåter många variationer ifråga om kapitalinsatserna storlek. Inom dessa gränser kan därför också inskränkningen ske, och dess nedre gräns är det vid varje tidpunkt aktuella normalminimum. - När produktionen hämmas, när marknaderna blir överfyllda, när råvarorna fördyras etc., inskränkes den normala investeringen av rörligt kapital på grundval av en viss mängd fast kapital genom arbetstidsförkortning (t.ex. halvtidsarbete), medan under perioder av högkonjunktur en abnorm ökning av det rörliga kapitalet på en given grundval av fast kapital försiggår dels genom förlängning av arbetstiden, dels genom högt uppdriven arbetsproduktivitet. I företag, där man redan från början kalkylerat med dylika svängningar, övervinner man svårigheterna dels med hjälp av de ovannämnda medlen, dels genom att samtidigt använda ett större arbetarantal, detta i kombination med användningen av fast reservkapital, t.ex. reservlok vid en järnväg etc. Sådana abnorma variationer tar vi emellertid inte upp här, där vi utgår från normala förhållanden.

För att göra produktionen kontinuerlig har man här alltså fördelat samma mängd rörligt kapital över en längre tidrymd, över 12 veckor i stället för 9. Under varje givet tidsavsnitt fungerar alltså ett reducerat produktivt kapital; den rörliga delen av det produktiva kapitalet är minskad från 100 till 75 eller med 1/4. Det totalbelopp, varmed det under 9 veckors arbetsperiod fungerande produktiva kapitalet minskas, är = 9 × 25 = 225 £, eller 1/4 av 900 £. Men omloppstidens förhållande till omslagsperioden är 3 : 12 = 1 : 4. Därav följer: Om produktionen inte skall avbrytas under omloppstiden för det produktiva kapital, som förvandlats till varukapital, måste den tvärtom fortsätta samtidigt och kontinuerligt vecka efter vecka, och om inte något särskilt rörligt kapital är tillgängligt för ändamålet, så får man lösa problemet genom inskränkning i driften, genom att minska den rörliga beståndsdelen av det fungerande produktiva kapitalet. Den rörliga kapitaldel, som sålunda frigjorts för produktion under omloppstiden, förhåller sig till det rörliga totalkapitalet som omloppstiden till omslagsperioden. Såsom redan påpekats, gäller detta endast för sådana produktionsgrenar, där arbetsprocessen vecka efter vecka utföres i samma skala, där det alltså inte är fråga om att för olika arbetsperioder investera växlande kapitalbelopp, såsom t.ex. i jordbruket.

Men om vi tvärtom antar, att företaget förkastar en inskränkning av produktionens omfattning och därmed också en minskning av det rörliga kapital, som skall satsas varje vecka, så kan kontinuitet i produktionen endast åstadkommas genom ett rörligt tillskottskapital, i vårt ovanstående exempel 300 £. Under en 12 veckors omslagsperiod blir 1.200 £ successivt satsade, varav 300 £ är fjärdedelen, liksom 3 veckor är 1/4 av 12. Efter 9 veckors arbetsperiod är kapitalvärdet - 900 £ - förvandlat från produktivt kapital till varukapital. Arbetsperioden är slut, men den kan inte förnyas med samma kapital. Under de 3 veckor, då det befinner sig i cirkulationen, alltså fungerar som varukapital, intar det i förhållande till produktionsprocessen en ställning, som om det överhuvud inte existerade. Vi bortser här från alla kreditförhållanden och förutsätter, att kapitalisten opererar endast med eget kapital. Men medan det kapital, som satsats för den första arbetsperioden, efter fullbordad produktionsprocess under en tid av tre veckor hamnar i cirkulationsprocessen, så fungerar det tillskjutna tillsatskapitalet, 300 £, på ett sådant sätt, att produktionens kontinuitet inte blir rubbad.

Här måste vi nu observera följande:

För det första: Arbetsperioden för det först investerade kapitalet, 900 £, är slut efter 9 veckor, och det återvänder inte förrän 3 veckor senare, alltså först vid början av den 13:e veckan. Men en ny arbetsperiod startar genast med 300 £ i tillskottskapital. På så sätt blir produktionens kontinuitet säkrad.

För det andra: Funktionerna för det ursprungliga kapitalet, 900 £, och för det vid slutet av den första arbetsperioden om 9 veckor nyinsatta kapitalet, 300 £, som startar den andra arbetsperioden omedelbart efter den förstas slut - dessa funktioner är under den första omslagsperioden skarpt åtskilda eller kan i varje fall vara det, medan de däremot under den andra omslagsperioden blandas med varandra.

Vi försöker konkretisera saken.

Första omslagsperiod 12 veckor. Första arbetsperiod 9 veckor. Omslaget av det satsade kapitalet fullbordas i början av den 13:e veckan. Under de sista 3 veckorna fungerar ett tillskottskapital på 300 £ och startar den andra 9 veckors arbetsperioden.

Andra omslagsperioden. I början av den 13:e veckan har 900 £ återvänt och kan börja ett nytt omslag. Men den andra arbetsperioden har redan startat med de 300 £, som tillkom under den 10:e veckan. Vid den 13:e veckans början är därför redan 1/3 av arbetsperioden avverkad och 330 £ förvandlade från produktivt kapital till produkt. Då ytterligare endast 6 veckor erfordras för avslutande av den andra arbetsperioden, kan endast 2/3 av det återkomna kapitalet om 900 £, alltså 600 £, ingå i den andra arbetsperiodens produktionsprocess. 300 £ är frigjorda från de ursprungliga 900 £ för att spela samma roll, som de tillskjutna 300 £ spelade under den första arbetsperioden. Vid slutet av den andra omslagsperiodens 6:e vecka är den andra arbetsperioden fullbordad. Det däri satsade kapitalet, 900 £, återvänder efter 3 veckor, alltså mot slutet av den 9:e veckan i den andra 12 veckors omslagsperioden. Under de tre sista veckorna av dess omloppstid inträder det frigjorda kapitalet om 300 £. Därmed börjar den tredje arbetsperioden för ett kapital om 900 £ i den andra omslagsperiodens 7:e vecka eller den 19:e årsveckan.

Tredje omslagsperioden. Vid slutet av den andra omslagsperiodens 9:e vecka återvänder ytterligare 900 £. Men den tredje arbetsperioden började redan under den förra omslagsperiodens 7:e vecka, och 6 veckor är redan avverkade. Den har alltså endast tre veckor kvar. Av de återkomna 900 £ ingår alltså endast 300 £ i produktionsprocessen. Den fjärde arbetsperioden fyller ut de återstående 9 veckorna i denna omslagsperiod, och alltså börjar under årets 37:e vecka samtidigt både den fjärde omslagsperioden och den femte arbetsperioden.

För att förenkla beräkningarna antar vi följande: Arbetsperiod 5 veckor, omloppstid 5 veckor, omslagsperiod alltså 10 veckor; året beräknas omfatta 50 veckor, kapitalutlägg pr vecka 100 £. Arbetsperioden kräver alltså ett rörligt kapital om 500 £ och omloppstiden ett tillskottskapital om ytterligare 500 £. Arbetsperioder och omslagstider kommer då att se ut på följande sätt:

Ifall omloppstiden är = 0 och omslagsperioden alltså är likamed arbetsperioden, så blir antalet omslag likamed antalet arbetsperioder under året. Vid 5-veckors arbetsperioder alltså 50/5 veckor = 10, och värdet av det omslagna kapitalet skulle då bli = 500 × 10 = 5.000. I tabellen, där vi antar en omloppstid av 5 veckor, produceras likaså årligen varor till ett värde av 5.000 £, varav emellertid 1/10 eller 500 £ alltid existerar i form av varukapital och återvänder först efter 5 veckor. Vid årets slut har den 10:e arbetsperiodens produkt (46:e-50:e arbetsveckan) fullbordat endast hälften av sin omslagstid, eftersom dess omloppstid infaller under de första 5 veckorna påföljande år.

Vi tar ytterligare ett tredje exempel: Arbetsperiod 6 veckor, omloppstid 3 veckor, veckoinsats i arbetsprocessen 100 £.

1:a arbetsperioden: 1:a-6:e veckan. Vid 6:e veckans slut ett varukapital om 600 £, återvänder vid slutet av 9:e veckan.

2:a arbetsperioden: 7:e-12 veckan. Under 7:e-9:e veckan investeras 300 £ i tillskottskapital. Vid 9:e veckans slut återvänder 600 £. Därav under 10:e-12:e veckan ett kapitaltillskott om 300 £. Vid slutet av 12:e veckan alltså 300 £ rörligt kapital, i varukapital bundet 600 £, retur vid 15:e veckans slut.

3:e arbetsperioden: 13:e-18:e veckan. 13:e-15:e veckan tillskott om 300 £, sedan återvänder 600 £, varav 300 £ utgjorde tillskottet för 16:e-18:e veckan. Vid 18:e veckans slut 300 £ rörligt kapital i penningform; 600 £ i varukapital, som återvänder vid slutet av 21:a veckan. (Se den mera detaljerade framställningen av detta exempel under II härnedan.)

Under 9 arbetsperioder (= 54 veckor) produceras alltså 9 × 600 = 5.400 £ varor. Vid den 9:e arbetsperiodens slut har kapitalisten 300 £ i pengar och 600 £ i varor, som ännu inte fullbordat sin omloppstid.

Om vi jämför dessa tre exempel, finner vi för det första, att det endast är i andra exemplet som en successiv inlösen sker av både kapital I (500 £) och kapital II (likaså 500 £), varför dessa bägge kapitaldelar fungerar oberoende av varandra, och att detta kan ske, emedan vi här undantagsvis utgår från förutsättningen, att arbetsperiod och omloppstid bildar var sin hälft av omslagsperioden. I alla andra fall skär de båda kapitalens rörelser varann - oavsett eventuella olikheter mellan omslagstidens bägge perioder - vilket i exempel I och III sker redan fr.o.m. den andra omslagsperioden. Därvid bildar tillskottskapital II tillsammans med en del av kapital I det kapital, som fungerar under andra omslagsperioden, medan återstoden av kapital I frigöres för kapital II:s ursprungliga funktion. Det kapital, som är verksamt under varukapitalets omloppstid, är här inte identiskt med det för detta ändamål ursprungligen satsade kapital II, men det har samma värde och utgör lika stor bråkdel av det investerade totalkapitalet.

För det andra så ligger det kapital, som fungerat under arbetsperioden, outnyttjat under omloppstiden. I det andra exemplet fungerar kapitalet under 5 veckor av arbetsperioden och ligger outnyttjat under 5 veckors omloppstid. Alltså ligger kapital I outnyttjat under hälften av året. Men det tillskottskapital, som är nödvändigt för att säkra produktionens kontinuitet under omloppstiden, bestämmes inte av totalomfånget och inte heller av antalet omloppstider under året, utan endast av omloppstidens förhållande till omslagsperioden. (Här förutsätter vi givetvis, att alla omslag sker under samma betingelser.) I exempel II erfordras därför 500 £ i tillskottskapital, inte 2.500 £. Detta beror helt enkelt därpå, att tillsatskapitalet inträder i omslaget likaväl som det ursprungligen satsade kapitalet och alltså på samma sätt som detta ersätter sin massa genom antalet omslag.

För det tredje: Om produktionstiden är längre än arbetstiden, ändrar ingenting i de här undersökta förhållandena. Därigenom förlänges visserligen de totala omslagsperioderna, men detta förlängda omslag medför inte något behov av tillskottskapital för arbetsprocessen. Tillskottskapitalets ändamål är endast att utfylla de under omloppstiden uppkomma luckorna i arbetsprocessen, och det skall alltså endast skydda produktionen från störningar, som har sin upprinnelse i omloppstiden. Störningar, som beror på produktionens egna betingelser, får utjämnas på annat sätt, en sak som vi här inte skall gå in på. Däremot finns det företag, där man endast arbetar periodvis, på beställning, och där avbrott alltså kan inträffa mellan arbetsperioderna. I sådana företag bortfaller behovet av så och så mycket tillskottskapital. Å andra sidan har säsongarbetet i de flesta fall en viss gräns för kapitalets återflöde. Samma arbete kan inte åter påbörjas nästa år med samma kapital, om inte detta kapitals cirkulationstid har utlöpt under tiden. Däremot kan omloppstiden vara kortare än avståndet från den ena produktionsperioden till den andra. I detta fall ligger kapitalet outnyttjat, om det inte under mellantiden användes på annat håll.

För det fjärde: Det kapital, som satsats för en arbetsperiod, t.ex. de 600 £ i exempel III, placeras dels i råvaror och hjälpämnen, produktivt förråd för arbetsperioden, i konstant, rörligt kapital, dels också i variabelt, rörligt kapital, i betalning av själva arbetet. Den del, som placerats i konstant, rörligt kapital, fungerar eventuellt inte under samma tidslängd såsom produktivt förråd: råvaran t.ex. behöver kanske inte ligga lagrad för hela arbetsperioden, och kolen kan anskaffas för två veckor i taget. Då vi här ännu inte räknar med kredit, måste emellertid denna del av kapitalet, om den inte är disponibel i form av produktivt förråd, vara disponibel i penningform för att i mån av behov förvandlas till produktivt förråd. Detta påverkar inte storleken av det för 6 veckor satsade konstanta, rörliga kapitalvärdet. Däremot - bortsett från penningförrådet för oförutsedda utgifter, alltså den egentliga reservfonden för utjämning av störningar - utbetalas arbetslönen med kortare intervaller, vanligen pr vecka. Om kapitalisten alltså inte tvingar arbetaren att lämna längre förskott i form av arbetskraft, måste det kapital, som behövs för arbetslöner, finnas till hands i penningform. Vid kapitalets återvändande måste alltså en del behållas kvar i penningform för betalning av arbetskraften, medan återstoden kan förvandlas till produktivt förråd.

Tillskottskapitalet indelas på samma sätt som det ursprungligen investerade. Det som emellertid skiljer det från kapital I är, att det för att vara disponibelt för sin egen arbetsperiod måste (vi bortser alltjämt från kreditväsendet) vara satsat redan under kapital I:s hela första arbetsperiod, vari det inte ingår. Redan under denna tid kan det åtminstone delvis förvandlas till konstant, rörligt kapital, som är investerat för hela omslagsperioden. I vilken utsträckning det antar denna form, eller hur länge det behåller formen av tillskottspenningkapital, till den tidpunkt då denna förvandling blir nödvändig, det kommer att bero dels av branschens speciella produktionsbetingelser, dels av lokala omständigheter, dels av råvarornas prisvariationer etc. Om vi undersöker det samhälleliga totalkapitalet, finner vi, att alltid en större eller mindre del av detta tillskottskapital för längre eller kortare tid kommer att existera i form av penningkapital. Vad däremot beträffar den del av kapital II, som placeras i arbetslöner, så förvandlas den alltid först småningom till arbetskraft, vartefter kortare arbetsperioder fullbordas och betalas. Denna del av kapital II föreligger alltså i form av penningkapital under arbetsperiodens hela förlopp, tills den i och med sin förvandling till arbetskraft ingår i det produktiva kapitalets funktion.

Att detta tillskottskapital, som är nödvändigt för omloppstidens förvandling för kapital I till produktionstid, nu gör sitt inträde, ökar alltså inte endast det satsade kapitalets storlek och den tidslängd, under vilken totalkapitalet nödvändigt måste vara satsat, utan det ökar också i synnerhet den del av det investerade kapitalet, som existerar i form av penningförråd, alltså befinner sig i penningkapitalets tillstånd och har formen av potentiellt penningkapital.

Detta förekommer likaså - vad beträffar investeringen både i form av produktivt förråd och i form av penningförråd - om den genom omloppstiden framtvingade klyvningen av kapitalet i två delar - kapital för den första arbetsperioden och ersättningskapital för omloppstiden - inte frambringas genom ökning av det utlagda kapitalet utan genom minskning av produktionsskalan. I förhållande till produktionens skala ökar här snarare tillväxten av det i penningform bundna kapitalet.

Vad som överhuvud uppnås genom denna fördelning av kapitalet i ursprungligt produktivt kapital och tillskottskapital, är den oavbrutna serien av arbetsperioder, den ständiga funktionen av en lika stor del tillskjutet som produktivt kapital. Vi kan se på exempel II. Det kapital, som ständigt befinner sig i produktionen, är här 500 £. Då arbetsperioden är = 5 veckor, arbetar det under 50 veckor (som vi här räknat som ett år) 10 gånger. Produkten uppgår därför också, bortsett från mervärdet, till 10 × 500 = 5.000 £. Om saken betraktas från synpunkten av det omedelbart och oavbrutet i produktionsprocessen verksamma kapitalet - ett kapitalvärde av 500 £ - verkar alltså omloppstiden alldeles utsuddad. Omslagsperioden sammanfaller med arbetsperioden; omloppstiden blir = 0.

Om kapitalet på 500 £ däremot vore regelbundet hämmat i sin produktiva verksamhet genom omloppstiden 5 veckor, så att det inte vore produktionsdugligt förrän efter 10 veckors omslagsperiod, så bleve det på de 50 årsveckorna 5 omslag å 10 veckor och däri 5 produktionsperioder å 5 veckor, alltså sammanlagt 25 produktionsveckor med en totalprodukt av 5 × 500 = 2.500 £; 5 omloppstider å 5 veckor, alltså total omloppstid likaså 25 veckor. Om vi här säger, att detta kapital om 500 £ har slagit om 5 gånger under året, så är det tydligt och klart, att det under hälften av varje omslagsperiod inte alls har fungerat som produktivt kapital, och summan av det hela blir alltså, att kapitalet ifråga endast har fungerat under den ena hälften av året men inte alls under den andra.

I vårt exempel tillkommer för dessa 5 omloppstiders bestånd ett ersättningskapital om 500 £, och därigenom höjes omslaget från 2.500 till 5.000 £. Men det investerade kapitalet är nu 1.000 £ i stället för 500 £. 5.000 : 1.000 = 5. Det blir alltså 5 omslag i stället för 10. Så räknar man också i praktiken. Men då det sedan heter, att kapitalet om 1.000 £ har slagit om 5 gånger under året, så glömmer de korttänkta kapitalisterna bort omloppstiden, och i deras tomma skallar bildas en virrig föreställning, att detta kapital under de successiva 5 omslagen oavbrutet fungerat i produktionsprocessen. Men när vi säger, att detta kapital om 1.000 £ har slagit om 5 gånger, så har vi räknat in både omloppstid och produktionstid. I själva verket är det så, att om 1.000 £ verkligen vore permanent verksamma i produktionsprocessen, så måste produkten under våra förutsättningar bli 10.000 £ i stället för 5.000. Men om man skall ha 1.000 £ permanent placerade i produktionsprocessen, måste man överhuvud ha satsat 2.000 £. Ekonomerna, som överhuvud inte har något klart begrepp om omslagets mekanism, förbiser oupphörligt detta huvudmoment, att alltid endast en del av industrikapitalet kan vara faktiskt engagerad i produktionsprocessen, om produktionen skall fortgå utan avbrott. Medan den ena delen befinner sig i produktionsperioden, måste samtidigt en annan del fungera i cirkulationsperioden. Eller med andra ord: den ena delen kan fungera som produktivt kapital endast under den förutsättningen, att en annan del i form av varu- eller penningkapital befinner sig utanför den egentliga produktionen. Om man förbiser detta, förbiser man överhuvud penningkapitalets betydelse och roll.

Vi skall nu undersöka, vilken olikhet i omslaget som uppkommer, i den mån omslagsperiodens bägge avsnitt - arbetsperioden och cirkulationsperioden - är lika eller arbetsperioden är längre, resp. kortare än cirkulationsperioden, och vidare hur detta inverkar på kapitalets bindande i form av penningkapital.

Vi antar, att det kapital, som i varje fall skall satsas, är 100 £ pr vecka och att omslagsperioden är 9 veckor. Alltså är det kapital, som skall satsas under varje omslagsperiod, = 900 £.

1. Arbetsperioden likamed cirkulationsperioden

Detta fall måste, trots att det i verkligheten endast förekommer undantagsvis, tjäna som utgångspunkt för undersökningen, emedan förhållandena här ter sig enklast och mest påtagliga.

De två kapitalen (kapital I, som har satsats för första arbetsperioden, och tillsatskapital II, som fungerar under kapital I:s cirkulationsperiod) avlöser varandra i sina rörelser utan att skära varandras banor. Med undantag för den första perioden är därför också vart och ett av de bägge kapitalen satsade endast för sin egen omslagsperiod. Denna kan, som i de följande exemplen, vara 9 veckor, arbetsperiod och omloppsperiod alltså vardera 4½ vecka. Vi får då följande årsschema:

Under loppet av de 51 veckor, som vi här har antagit som ett år, har kapital I fullbordat 6 hela arbetsperioder, alltså 6 × 450 = 2.700 £, och kapital II under 5 hela arbetsperioder producerat varor för 5 × 450 = 2.250 £. Dessutom har kapital II under de sista 1½ veckorna av året (från mitten av den 50:e till slutet av den 51:a veckan) producerat för ytterligare 150 £ - 51 veckors totalprodukt alltså 5.100 £. Beträffande den omedelbara produktionen av mervärde, som nu produceras under arbetsperioden, skulle totalkapitalet om 900 £ alltså ha slagit om 5²/₃ gånger (5²/₃ × 900 = 5.100 £). Men om vi undersöker det verkliga omslaget, så finner vi, att kapital I har slagit om 5²/₃ gånger, då det vid slutet av den 51:a veckan ännu har 3 veckor kvar av sin 6:e omslagsperiod; 5²/₃ × 450 = 2.555 £; och kapital II 5¹/₆ gånger, då det först genomfört 1½ vecka av sin 6:e omslagsperiod, och alltså ytterligare 7½ veckor därav kommer på nästa år. 5¹/₆ × 450 = 2.325 £; det verkliga totalomslaget är alltså = 4.875 £.

Vi kan betrakta kapital I och kapital II som två i förhållande till varandra helt självständiga kapital. I sina rörelser är de helt och hållet självständiga, och dessa rörelser kompletterar varandra, endast emedan deras arbets- och cirkulationsperioder direkt avlöser varandra. De kan betraktas som två helt oavhängiga kapital, som tillhör olika kapitalister.

Kapital I har fullbordat 5 fullständiga omslagsperioder och 2/3 av den 6:e. Vid årets slut befinner det sig i varukapitalform, och ytterligare 3 veckor behövs för dess normala realiserande. Under denna tid kan det inte ingå i produktionsprocessen. Det fungerar som varukapital - det cirkulerar. Av sin senaste omslagsperiod har det endast genomfört 2/3. Detta uttrycker vi sålunda: det har slagit om endast 2/3 gånger, endast 2/3 av dess totalvärde har fullbordat ett fullständigt omslag. Vi säger: 450 £ genomför sitt omslag på 9 veckor, alltså 300 £ på 6 veckor. Detta uttryckssätt tar inte hänsyn till de organiska förhållandena mellan omslagstidens bägge specifikt olika beståndsdelar. Den exakta meningen i påståendet, att det satsade kapitalet om 450 £ har gjort 5²/₃ omslag, är endast att det har fullbordat 5 hela omslag och endast 2/3 av det 6:e. Om vi däremot säger, att det omslagna kapitalet är 5²/₃ gånger det satsade kapitalet, alltså i exemplet härovan = 5²/₃ × 450 £ = 2.550 £, så är påståendet såtillvida korrekt, att om detta kapital om 450 £ inte vore kompletterat med ett annat kapital om 450 £, så måste i själva verket en del därav befinna sig i produktionsprocessen, en annan del i cirkulationsprocessen. Om omslagstiden skall uttryckas i mängden av det omslagna kapitalet, så kan den aldrig uttryckas annat än i en viss mängd befintligt värde (i verkligheten av färdig produkt). Det faktum, att det satsade kapitalet inte befinner sig i ett tillstånd, vari det på nytt kan öppna produktionsprocessen, får sitt uttryck däri, att endast en del därav befinner sig i produktionsdugligt tillstånd. Eller, annorlunda uttryckt: att kapitalet för att befinna sig i ett tillstånd av kontinuerlig produktion skulle delas i en del, som ständigt befunne sig i produktionsperioden, och en annan del, som ständigt befunne sig i cirkulationsperioden, alltefter dessa perioders inbördes proportioner. Det är samma lag, som bestämmer mängden av ständigt fungerande produktivt kapital genom omloppstidens förhållande till omslagstiden.

Av kapital II är vid slutet av den 51:a årsveckan, som vi här räknar som årets sista, 150 £ satsade i produktionen av en ännu inte färdig produkt. En annan del befinner sig i form av rörligt konstant kapital - råvaror etc. - d.v.s. i en form, i vilken det kan fungera som produktivt kapital i produktionsprocessen. Men en tredje del befinner sig i penningform, nämligen åtminstone det belopp, som beräknas åtgå till arbetslöner för återstoden av arbetsperioden (tre veckor). Dessa pengar utbetalas emellertid först vid slutet av varje vecka. Trots att nu denna del av kapitalet vid det nya årets början, alltså vid början av en ny omslagscykel, inte befinner sig i formen av produktivt kapital utan i penningkapitalets gestalt, i vilken den inte kan ingå i produktionsprocessen, så är ändå, när det nya omslaget öppnas, rörligt variabelt kapital, d.v.s. levande arbetskraft, verksamt i produktionsprocessen. Detta fenomen beror därpå, att arbetskraften visserligen vid arbetsperiodens början - vi kan säga pr vecka - köpes och förbrukas men inte betalas förrän vid veckans slut. Penningen fungerar här som betalningsmedel. Å ena sidan befinner den sig därför ännu som pengar i kapitalistens hand, medan å andra sidan arbetskraften - varan, i vilken den omsättes - redan är i verksamhet i produktionsprocessen, varför samma kapitalvärde här alltså framträder dubbelt.

Om vi endast studerar arbetsperioderna, så ser vi, att

Det investerade totalkapitalet om 900 £ har alltså fungerat som produktivt kapital 5²/₃ gånger under året. Huruvida omväxlande 450 £ fungerar i produktionsprocessen och 450 £ i cirkulationsprocessen, eller om 900 £ under 4½ veckor fungerar i produktionsprocessen och 4½ veckor i cirkulationsprocessen, har ingen betydelse för mervärdeproduktionen.

Om vi däremot betraktar omslagsperioderna, så ser vi följande omslag:

Ty totalkapitalets omslag är likamed summan av de genom I och II omslagna beloppen, dividerad med summan av I och II.

Det bör observeras, att kapital I och II, även om de vore självständiga i förhållande till varandra, dock endast skulle bilda olika, självständiga delar av det samhälleliga kapital, som investerats i samma produktionsområde. Om alltså det samhälleliga kapitalet inom detta produktionsområde endast bestode av I och II, så skulle samma beräkning gälla för det samhälleliga kapitalets omslag i detta produktionsområde, som här gäller för de båda beståndsdelarna I och II av samma privatkapital. I utvidgad skala kan varje del av det totala samhällskapital, som investerats i ett speciellt produktionsområde, beräknas på samma sätt. Slutligen är emellertid omslagstalet för det totala samhälleliga kapitalet likamed summan av det i de olika produktionsområdena omslagna kapitalet, dividerad med summan av det kapital, som investerats i dessa produktionsområden.

Vidare bör observeras, att, liksom här i ett och samma privatföretag kapitalen I och II strängt taget har olika omslagsår (genom att omslagsperioden för kapital II börjar 4½ veckor senare än perioden för kapital I och året för I därför utlöper 4½ veckor tidigare än för II), så börjar också de olika privatkapitalen inom samma produktionsområde sina affärer vid helt olika tidpunkter och fullbordar därför också sina årsomslag på olika tider under året. Samma genomsnittsräkning, som vi här ovan använde för I och II, är också här tillräcklig för att reducera omslagsåren för det samhälleliga kapitalets olika, självständiga delar till ett enhetligt omslagsår.

2. Arbetsperioden längre än cirkulationsperioden

Arbets- och omslagsperioderna för kapitalen I och II genomkorsar varandra i stället för att alternera. Samtidigt sker här ett frigörande av kapital, vilket inte förekom i det förut undersökta fallet.

Detta ändrar emellertid ingenting i följande förhållanden: 1) liksom förut är antalet arbetsperioder för det satsade totalkapitalet likamed värdesumman av de bägge satsade kapitaldelarnas årsprodukt, dividerad med det investerade totalkapitalet; 2) totalkapitalets omslagstal är likamed summan av de bägge omslagna beloppen, dividerad med summan av de både satsade kapitalen. Vi måste även här betrakta de bägge kapitaldelarna, som om de genomförde av varandra fullständigt oberoende omslagsrörelser.

*

Vi antar alltså återigen, att man satsar 100 £ pr vecka i arbetsprocessen. Vi tänker oss, att arbetsperioden varar 6 veckor, och den kräver alltså varje gång 600 £ i satsat kapital (kapital I). Cirkulationsperiod 3 veckor, alltså liksom förut 9 veckors omslagsperiod. Vi förutsätter, att ett kapital II om 300 £ inträder under kapital I:s tre veckor långa cirkulationsperiod. Om vi betraktar de bägge kapitalen som oberoende av varandra, får vi följande schema för årsomslaget:

Produktionsprocessen pågår oavbrutet i samma skala hela året om. De bägge kapitalen I och II förblir fullständigt åtskilda. Men för att framställa dem åtskilda måste vi upplösa deras verkliga korsningar och sammanflätningar och därvid också ändra omslagstalet. Enligt tabellen härovan skedde nämligen omslaget för.

Men detta stämmer inte, emedan, som vi skall få se, de verkliga produktions- och cirkulationsperioderna inte absolut sammanfaller med perioderna i ovanstående schema, där det huvudsakligen gällde att låta de bägge kapitalen I och II framstå som oavhängiga av varandra.

I verkligheten har nämligen kapital II ingen särskild arbets- och cirkulationsperiod, skild från kapital I. Arbetsperioden är 6 veckor, cirkulationsperioden 3 veckor. Då kapital II endast är = 300 £, kan det endast utfylla en del av en arbetsperiod. Förhållandet är detta. Vid slutet av 6:e veckan träder ett produktvärde om 600 £ i cirkulation och återvänder i penningform vid slutet av den 9:e veckan. I början av den 7:e veckan träder kapital II i verksamhet och täcker behoven för den närmaste arbetsperioden, 7:e-9:e veckan. Men enligt vårt antagande är vid 9:e veckans slut endast halva arbetsperioden avverkad. Det nyss återvända kapitalet om 600 £ träder alltså vid den 10:e veckans början åter i verksamhet och utfyller med 300 £ de förskott, som erfordras for 10:e-12:e veckorna. Därmed är den andra arbetsperioden fullbordad. Ett produktvärde på 600 £ befinner sig i cirkulation och kommer att återvända vid den 15:e veckans slut. Samtidigt har 300 £, det ursprungliga kapital II:s belopp, frigjorts och kan fungera under första hälften av den nya arbetsperioden, alltså under 13:e-15:e veckorna. Sedan återvänder de 600 £, varav 300 £ räcker till arbetsperiodens slut och 300 £ frigöres för nästa.

Förloppet ser alltså ut så här:

På detta sätt resulterar ett kapital om 600 £ i åtta hela omslagsperioder (I: 1:a-9:e veckan, II: 7:e-15:e; III: 13:e-21:a; IV: 19:e-27:e; V: 25:e-33:e; VI: 31:a-39:e; VII: 37:e-45:e; VIII: 43:e-51:a veckan) fram till slutet av den 51:a veckan. Men eftersom 49:e-51:a veckorna kommer på den åttonde cirkulationsperioden, måste här de 300 £ frigjort kapital rycka in och hålla produktionen i gång. Därmed får omslaget vid årets slut följande utseende: 600 £ har genomfört sitt kretslopp åtta gånger, vilket gör 4.800 £. Därtill kommer produkten av de sista tre veckorna (49:e-51:a), som emellertid inte avverkat mer än en tredjedel av sitt kretslopp om 9 veckor och alltså ingår i omslagssumman med endast 1/3 av sitt belopp, alltså med 100 £. Om alltså årsprodukten av 51 veckor är 5.100 £, så är det omslagna kapitalet endast 4.800 + 100 = 4.900 £. Det investerade totalkapitalet om 900 £ har slagit om 5⁴/₉ gånger, alltså obetydligt mera än i exempel I.

I det föreliggande exemplet förutsattes ett fall, där arbetstiden = 2/3 och omloppstiden = 1/3 av omslagsperioden, och arbetstiden alltså är en enkel multipel av omloppstiden. Frågan är nu, om det förut nämnda frigörandet av kapital förekommer, även om de nyssnämnda förutsättningarna inte föreligger.

Vi antar, att arbetsperioden är 5 veckor, omloppstiden 4 veckor, kapitalinsats pr vecka 100 £.

Ända till den 14:e veckans slut (11:e-14:e) fungerar de förut frigjorda 400 £; 100 £ av de dessförinnan återkomna 500 £ kompletterar behovet för den tredje arbetsperioden (11:e-15:e veckan), så att på nytt 400 £ frigöres för den 4:e arbetsperioden. Samma fenomen upprepas för varje arbetsperiod; vid dess början är 400 £ tillgängliga, som räcker för de första 4 veckorna. Vid den 4:e veckans slut återvänder 500 £ i pengar, varav endast 100 £ erfordras för den sista veckan, medan de övriga 400 £ frigöres för nästa arbetsperiod.

Vi antar vidare en arbetsperiod på 7 veckor med kapital 1 om 700 £ samt en omloppstid på 2 veckor med kapital II om 200 £.

Här omfattar den första omslagsperioden 1:a-9:e veckan, varav en första arbetsperiod 1:a-7:e veckan, med en insats om 700 £, och första cirkulationsperioden 8:e-9:e veckan. Vid 9:e veckans slut återvänder de 700 £ i pengar.

Den andra omslagsperioden, 8:e-16:e veckan, omsluter den andra arbetsperioden, 8:e-14:e veckan. För 8:e och 9:e veckan är behovet täckt genom kapital II. Vid 9:e veckans slut återvänder ovannämnda 700 £, och därav förbrukas till arbetsperiodens slut (10:e-14:e veckan) 500 £. Då återstår 200 £ frigjorda att fungera under nästa arbetsperiod. Den andra omloppsperioden varar 15:e-16:e veckan, och vid 16:e veckans slut återvänder 700 £. Från och med nu upprepas i varje arbetsperiod samma fenomen. Kapitalbehovet för de bägge första veckorna är täckt genom de 200 £, som frigjorts vid slutet av den förra arbetsperioden; vid andra veckans slut återvänder 700 £; men av arbetsperioden återstår nu endast 5 veckor, varför den endast kan förbruka 500 £. 200 £ frigöres alltså ständigt för nästa arbetsperiod.

Härav framgår alltså, att i vårt exempel, där arbetsperioden antogs vara längre än omloppsperioden, under alla omständigheter vid slutet av varje arbetsperiod ett penningkapital har frigjorts, som är av samma storlek som det i cirkulationsperioden satsade kapital II. I våra tre exempel var kapital II i det första = 300 £, i det andra = 400 £ och i det tredje = 200 £. De vid slutet av varje arbetsperiod frigjorda kapitalen var resp. 300, 400 och 200 £.

3. Arbetsperioden kortare än omloppsperioden

Vi börjar återigen med en omslagsperiod om 9 veckor, varav en arbetsperiod om 3 veckor, för vilken vi disponerar kapital I = 300 £. Omloppstiden antar vi till 6 veckor. För dessa 6 veckor erfordras ett tillskottskapital om 600 £. Detta belopp kan vi emellertid indela i två kapital å 300 £, vilka utfyller var sin arbetsperiod. Vi får då tre kapital om vartdera 300 £, varav alltid ett, alltså 300 £, är engagerat i produktionen, medan de båda andra, alltså 600 £, är i omlopp.

Vi har här en exakt spegelbild av exempel I, endast med den skillnaden, att det nu är tre kapital i stället för två, som avlöser varann. Någon skärning eller sammanflätning av kapitalens vägar förekommer inte, utan varje enskilt kapital kan följas för sig till årets slut. Lika litet som i exempel I blir något kapital frigjort vid slutet av en arbetsperiod. Kapital I är helt och hållet investerat vid slutet av den 3:e veckan, återvänder i sin helhet vid 9:e veckans slut och träder åter i funktion i början av den 10:e veckan. På samma sätt med kapital II och III. Den regelbundna och fullständiga avlösningen omöjliggör varje frigörande av kapital.

Totalomslaget kan beräknas sålunda:

Vi skall nu också ta ett exempel, där omloppsperioden inte utgör en jämn multipel av arbetsperioden; t.ex. arbetsperiod 4 veckor, cirkulationsperiod 5 veckor. De motsvarande kapitalbeloppen skulle då bli: kapital I = 400 £, kapital II = 400 £, kapital III = 100 £. Vi återger endast de tre första omslagen.

Här förekommer hopflätning av kapitalen i så måtto, att arbetsperioden för kapital III, vilket inte har någon självständig arbetsperiod, emedan det endast räcker för en vecka, sammanfaller med den första arbetsveckan för kapital I. Men så finns också vid arbetsperiodens slut av både kapital I och kapital II ett belopp om 100 £ frigjort, lika stort som hela kapital III. Om nämligen kapital III fyller ut den första veckan för kapital I av alla arbetsperioderna fr.o.m. den andra, och om vid denna första veckas slut hela kapital I, 400 £, återvänder, så har kapital I endast 3 veckor kvar av arbetsperioden och ett däremot svarande kapitalutlägg av 300 £. De sålunda frigjorda 100 £ är då tillräckliga för kapital II under nästa arbetsperiods första vecka. Vid slutet av denna vecka återvänder hela kapital II med 400 £, men då den påbörjade arbetsperioden endast kan absorbera ytterligare 300 £, så blir vid dess slut återigen 100 £ frigjorda, och så vidare. Kapital frigöres alltså vid slutet av arbetsperioden, så snart omloppstiden inte är en enkel multipel av arbetsperioden. Detta frigjorda kapital är då lika stort som den kapitaldel, som skall utfylla cirkulationsperiodens överskott under en arbetsperiod eller under en multipel av arbetsperioder.

I alla dessa exempel har vi antagit, att både arbetsperioden och omloppstiden under hela året förblir oförändrade i vårt godtyckligt valda företag. Denna förutsättning var nödvändig, om vi ville komma underfund med omloppstidens inflytande på omslag och kapitaltillskott. Att den i verkligheten inte gäller i denna obegränsade omfattning, förändrar ingenting i saken.

I hela denna avdelning har vi endast studerat det rörliga kapitalets omslag, inte det fasta kapitalets. Och detta av den enkla orsaken, att den behandlade frågan ingenting har att göra med det fasta kapitalet. De arbetsmedel etc., som användes i produktionsprocessen, bildar fast kapital, endast om deras användningstid varar längre än det rörliga kapitalets omslagsperiod. Vare sig den totaltid, som bildas av det rörliga kapitalets omslagsperioder, är längre eller kortare, så satsar man inte på nytt däri den del av det produktiva kapitalet, som för denna tid placerats inom densamma. Denna kapitaldel fortsätter att fungera i sin gamla bruksform. Skillnaden är endast denna: alltefter de enskilda arbetsperiodernas olika längd i det rörliga kapitalets omslagsperioder avlämnar det fasta kapitalet en större eller mindre del av sitt originalvärde till produkten av resp. arbetsperiod, och alltefter cirkulationstidens längd i varje omslagsperiod återvänder denna av det fasta kapitalet till produkten avgivna värdedel snabbare eller långsammare i penningform. Det föremåls natur, som vi behandlar i denna avdelning - omslaget för det produktiva kapitalets rörliga del - framgår av denna kapitaldels egen natur. Det rörliga kapital, som användes under en arbetsperiod, kan inte användas i en ny arbetsperiod, förrän det har fullbordat sitt omslag, förvandlats till varukapital och därefter till penningkapital samt slutligen åter till produktivt kapital. För att få den första arbetsperioden att omedelbart kontinuerligt följas av en ny sådan måste man därför satsa nytt kapital, som förvandlas till produktivt, rörligt kapital, och detta i tillräcklig mängd för att fylla den lucka, som uppstår genom cirkulationsperioden för det rörliga kapital, som satsats i den första arbetsperioden. Därav beror den inverkan, som längden av det rörliga kapitalets arbetsperiod utövar på arbetsprocessens produktionsskala och på det investerade kapitalets fördelning, liksom också på nya tillskott av kapital. Men det var just detta vi skulle undersöka i denna avdelning.

4. Resultat

Av vår hittills utförda undersökning framgår:

A. De olika beståndsdelar, vari kapitalet måste delas, för att en del därav ständigt skall kunna befinna sig i arbetsperioden, medan andra delar befinner sig i cirkulationsperioden, avlöser varandra liksom olika, självständiga privatkapital i två alternativa fall: 1) Om arbetsperioden är likamed cirkulationsperioden, omslagsperioden alltså delad i två lika långa avsnitt. 2) Om cirkulationsperioden är längre än arbetsperioden men samtidigt utgör en enkel multipel av arbetsperioden, så att en cirkulationsperiod är = n arbetsperioder, varvid n måste vara ett helt tal. I dessa bägge fall blir ingen del av det successivt satsade kapitalet frigjord.

B. Däremot blir i samtliga fall, då 1) cirkulationsperioden är längre än arbetsperioden utan att utgöra en enkel multipel av denna, och då 2) arbetsperioden är längre än cirkulationsperioden - ständigt en del av det rörliga totalkapitalet frigjord från och med andra omslaget samt periodiskt vid slutet av varje arbetsperiod. Och om arbetsperioden är längre än cirkulationsperioden, är det frigjorda kapitalet lika stort som den för cirkulationsperioden satsade delen av totalkapitalet; men om cirkulationsperioden är längre än arbetsperioden, är det frigjorda kapitalet lika stort som den kapitaldel, som skall utfylla cirkulationsperiodens överskott utöver en arbetsperiod eller en multipel av arbetsperioder.

C. Härav följer, att om man betraktar det samhälleliga totalkapitalet med huvudvikten lagd på dess rörliga del, så måste frigörande av kapital utgöra regeln, medan däremot avlösningen genom kapitaldelar, som successivt fungerar i produktionsprocessen, tillhör undantagen. Ty arbetsperioder och cirkulationsperioder av samma längd eller en enkel multipel av arbetsperioder, dessa regelbundna proportioner mellan omslagsperiodens bägge beståndsdelar, har ingenting alls att göra med sakens natur och kan därför i stort sett endast förekomma undantagsvis.

En mycket betydande del av det samhälleligt cirkulerande kapitalet, som slår om flera gånger om året, kommer alltså att under den årliga omslagsperioden regelbundet befinna sig i formen av frigjort kapital.

Det är vidare klart, att (under i övrigt oförändrade förhållanden) storleken av detta frigjorda kapital växer med arbetsprocessens omfång eller med produktionens skala, alltså överhuvud med den kapitalistiska produktionens utveckling: i fallet B 2), emedan det investerade totalkapitalet växer; i B 1), emedan den kapitalistiska produktionens utveckling ökar cirkulationsperiodens längd, alltså även omslagsperiodens i de fall, då arbetsperioden förlänges, och detta utan något regelmässigt förhållande mellan de bägge perioderna.

I det första fallet skulle vi t.ex. lägga ut 100 £ pr vecka. För en sexveckors arbetsperiod 600 £, för en treveckors cirkulationsperiod 300 £, tillsammans 900 £. Här frigöres ständigt 300 £. Om vi däremot satsar 300 £ pr vecka, så blir det 1.800 £ för arbetsperioden och 900 £ för cirkulationsperioden, sålunda även 900 £ i stället för 300 £ periodiskt frigjorda.

D. Totalkapitalet om t.ex. 900 £ måste delas i två delar, liksom här ovan 600 £ för arbetsperioden och 300 £ för cirkulationsperioden. Den del, som verkligen satsas i arbetsprocessen, blir därigenom minskad med en tredjedel, från 900 till 600 £, Varvid även produktionsskalan reduceras med en tredjedel. Å andra sidan har de 300 £ endast till uppgift att göra arbetsperioden kontinuerlig, så att 100 £ pr vecka kan satsas i arbetsprocessen året om.

Rent teoretiskt är det samma sak, om 600 £ arbetar under 6 × 8 = 48 veckor (produkt = 4.800 £), eller om hela kapitalet om 900 £ under 6 veckor placeras i arbetsprocessen och sedan under 3 veckors cirkulationsperiod ligger outnyttjat. I det senare fallet skulle det under 48 veckor arbeta 5¹/₃ × 6 = 32 veckor (produkt = 5¹/₃ × 900 = 4.800 £) och ligga outnyttjat i 16 veckor. Men bortsett från den hårdare förslitningen av det fasta kapitalet under dessa 16 veckors dödsäsong och fördyringen av arbetet - som ju måste betalas under hela året, fastän det endast är i verksamhet en del därav - är ett sådant regelbundet avbrytande av produktionsprocessen överhuvud oförenligt med den moderna storindustrin. Kontinuiteten är själv en av arbetets produktivkrafter.

Om vi nu lite närmare studerar det frigjorda, i själva verket i beredskap liggande kapitalet, så upptäcker vi, att en betydande del därav alltid måste ha formen av penningkapital. Vi återgår till exemplet: arbetsperiod 6 veckor, cirkulationsperiod 3 veckor, kapitalinsats pr vecka 100 £. Vid mitten av den andra arbetsperioden, i slutet av 9:e veckan, återvänder 600 £, varav endast 300 £ behöver satsas under resten av arbetsperioden. Vid den andra arbetsperiodens slut blir alltså 300 £ därav frigjorda. I vilket tillstånd befinner sig dessa 300 £? Vi antar, att 1/3 behöver satsas i arbetslöner, 2/3 i råvaror och hjälpämnen. Av de återkomna 600 £ befinner sig alltså 200 £ för arbetslöner i penningform och 400 £ i form av produktivt förråd, i form av element för det konstanta, rörliga produktiva kapitalet. Men då den andra hälften av arbetsperiod II endast kräver hälften av detta produktiva förråd, befinner sig den andra hälften under 3 veckor i form av överskjutande produktivt förråd, tillräckligt för en arbetsperiod. Kapitalisten vet emellertid, att han endast behöver hälften av denna del, d.v.s. 200 £, av det återkomna kapitalet (= 400 £) för den löpande arbetsperioden. Det blir alltså marknadsförhållandena, som får avgöra, om han genast åter skall förvandla dessa 200 £ helt eller delvis till överskjutande produktivt förråd eller i avvaktan på gynnsammare konjunkturer helt eller delvis behålla dem i penningform. Å andra sidan är det självklart, att den del, som skall läggas i arbetslöner, = 200 £, bibehålles i penningform. Kapitalisten kan inte lagra arbetskraften såsom råvarorna i ett varumagasin, sedan han köpt den. Han måste införliva den med produktionsprocessen och betalar den vid veckans slut. Av det frigjorda kapitalet om 300 £ kommer alltså i varje fall dessa 100 £ att ha formen av frigjort penningkapital, d.v.s. kapital som inte är nödvändigt för arbetsperioden. Det i form av penningkapital frigjorda kapitalet måste alltså vara minst lika stort som den kapitaldel, som nedlagts i arbetslöner. Maximalt kan det omfatta hela det frigjorda kapitalet. I praktiken svänger det ständigt mellan dessa ytterligheter.

Det penningkapital, som sålunda frigjorts genom omslagsrörelsens rena mekanism, måste (vid sidan av det successivt återvändande fasta kapitalet och det penningkapital, som i form av variabelt kapital erfordras i varje arbetsprocess) spela en betydande roll, så snart kreditsystemet utvecklas, och måste samtidigt utgöra en av dess grundvalar.

Vi antar, att i vårt exempel cirkulationstiden förkortas från 3 till 2 veckor, inte som en normal företeelse utan t.ex. som följd av goda konjunkturer, förkortade betalningsterminer etc. Det kapital om 600 £, som satsats under arbetsperioden, återvänder en vecka tidigare än behövligt och är alltså för denna vecka frigjort. Liksom förut blir dessutom i mitten av arbetsperioden 300 £ frigjorda (hälften av dessa 600 £), men för 4 veckor i stället för 3. På penningmarknaden befinner sig alltså under en vecka 600 £ och dessutom 300 £ under 4 veckor i stället för 3. Då detta inte gäller endast en utan många kapitalister, och då det inträffar vid olika tidpunkter i olika branscher, så kommer på detta sätt mera disponibelt penningkapital att föreligga på penningmarknaden. Om detta tillstånd varar under en längre tid, kommer produktionen att utvidgas, där detta är möjligt. Kapitalister, som laborerar med lånat kapital, minskar sin efterfrågan på penningmarknaden, vilket lättar denna i lika hög grad som ökade utbud. Och slutligen kan de belopp, som nu är överflödiga för att hålla mekanismen igång, definitivt hamna på penningmarknaden.

På grund av omloppstidens[LXXXII*] förkortning från 3 till 2 veckor och därmed omslagsperiodens från 9 till 8 veckor blir 1/9 av det satsade totalkapitalet överflödigt, och en sexveckors arbetsperiod kan nu hållas igång lika oavbrutet med 800 £ som förut med 900 £. En värdedel av varukapitalet = 100 £, en gång återförvandlad till pengar, förblir därför i denna form av penningkapital utan att vidare fungera som en del av det kapital, som satsats i produktionsprocessen. Medan produktionen fortsätter i oförändrad omfattning och under i övrigt konstanta betingelser, såsom priser etc., minskas det satsade kapitalets värdesumma från 900 till 800 £. Resten - 100 £ - av det ursprungligen investerade värdet utskiljes i form av penningkapital. I denna form inträder det på penningmarknaden och bildar ett tillskott till de där verksamma kapitalen.

Man förstår härigenom, hur ett överflöd av penningkapital kan uppstå, och detta inte endast i den meningen, att tillgången på penningkapital är större än efterfrågan. Detta är alltjämt endast ett relativt överflöd, vilket t.ex. förekommer i "den depressiva perioden", som efter en kris öppnar den nya konjunkturcykeln. Här menas i stället, att en viss del av det satsade kapitalvärdet är överflödig för den totala samhälleliga reproduktionsprocessen (som även inkluderar cirkulationsprocessen) och därför avskiljes i form av penningkapital, alltså ett överflöd som uppkommer vid konstant produktionsskala och oförändrade priser, endast genom omslagsperiodens förkortning. Den större eller mindre mängd pengar, som befinner sig i cirkulation, har inte något som helst inflytande härpå.

Vi antar nu tvärtom, att cirkulationsperioden förlänges, t.ex. från 3 till 5 veckor. Då återvänder redan vid nästa omslag det satsade kapitalet 2 veckor för sent. Den sista delen av produktionsprocessen under denna arbetsperiod kan inte fullbordas genom själva mekanismen i det investerade kapitalets omslag. Om detta tillstånd varar en längre tid, kan här en krympning ske i produktionsprocessens omfång - liksom i förra fallet en utvidgning blev följden. För att fortsätta processen i samma skala måste man öka det satsade kapitalet för hela cirkulationsperiodens förlängning med 2/9 = 200 £. Detta tillsatskapital kan man endast få från penningmarknaden. Om cirkulationsperiodens förlängning gäller en eller flera stora branscher, kan penningmarknaden utsättas för ett tryck, såvida inte denna verkan upphäves genom någon motverkan från annat håll. Även i detta fall är det tydligt och klart, att detta tryck, liksom förut varje kapitalöverflöd, inte har någonting att göra med en ändring vare sig i varupriserna eller i mängden tillgängliga cirkulationsmedel.[34a*]

5. Prisförändringarnas inverkan

Vi har hittills räknat med oförändrade priser och oförändrad produktionsskala å ena sidan, förlängd eller förkortad cirkulationstid å den andra. Låt oss nu i stället räkna med oförändrad omslagsperiod och oförändrad produktionsskala å ena sidan men å andra sidan prisförändringar, d.v.s. fallande eller stigande priser på råvaror, hjälpämnen och arbetskraft eller de bägge förstnämnda av dessa faktorer. Vi antar, att priset på råvaror och hjälpämnen, liksom även arbetslönen, minskas med hälften. I vårt exempel skulle då pr vecka behövas 50 £ i stället för 100 och för 9 veckors omslagsperiod 450 £ satsat kapital i stället för 900 £. Till att börja med utskiljes 450 £ av det satsade kapitalvärdet i form av penningkapital, men produktionsprocessen antas fortsatt i samma skala och med samma omslagsperiod och uppdelad på samma sätt som förut. Även den årliga produktkvantiteten förblir oförändrad, men dess värde har sjunkit till hälften. Varken en forcering av omloppet eller en förändring av den cirkulerande penningmängden har åstadkommit denna växling, som även åtföljes av en förändring i tillgång och efterfrågan på penningkapital. Tvärtom. Värde- och prissänkningen med hälften för det produktiva kapitalets beståndsdelar hade för det första den följden, att ett med hälften reducerat kapitalvärde hade satsats för det i oförändrad skala drivna företaget X, och att alltså endast hälften så mycket pengar kommer att släppas ut på marknaden från företaget X, då nämnda företag investerar detta kapitalvärde i första hand i form av pengar, d.v.s. som penningkapital. Den penningmängd, som placerats i cirkulationen, skulle ha minskats, emedan produktionselementens priser sjunkit. Detta skulle bli den första effekten.

Men för det andra: Hälften av det ursprungligen investerade kapitalvärdet om 900 £, = 450 £, som a) omväxlande genomlöpte penningkapitalets, det produktiva kapitalets och varukapitalets former och b) samtidigt alltid befann sig vid varandras sida, delvis i form av penningkapital, delvis i form av produktivt kapital och delvis i form av varukapital, skulle bli avlägsnat ur företaget X:s kretslopp och därför komma att uppträda på penningmarknaden som ett tillskott av penningkapital, alltså fungera som en extra beståndsdel. Dessa frigjorda 450 £ i pengar verkar som penningkapital, inte för att de är pengar, som blivit över i driften av företaget X, utan emedan de utgör beståndsdelar av originalkapitalvärdet, därför fortsätter att fungera som kapital och inte skall användas som rena cirkulationsmedel. Det närmast till hands liggande sättet att låta dem fungera som kapital är att placera ut dem som penningkapital på penningmarknaden. Å andra sidan kunde man också (bortsett från det fasta kapitalet) fördubbla produktionsskalan. Med samma investerade kapital om 900 £ skulle man då kunna bedriva en produktionsprocess av fördubblat omfång.

Om å andra sidan priserna på det produktiva kapitalets rörliga delar ökade med hälften, så skulle man behöva 150 £ pr vecka i stället för 100 £, alltså i stället för 900 £ 1.350 £. Ett tillskottskapital om 450 £ skulle behövas för företagets bedrivande i oförändrad skala, och detta skulle i viss mån alltefter penningmarknadens läge utöva ett större eller mindre tryck på denna. Om allt kapital, som där fanns disponibelt, redan vore efterfrågat, så skulle konkurrensen om det tillgängliga kapitalet skärpas. Om däremot en del av kapitalet låge outnyttjat, så skulle det i viss utsträckning tas i bruk.

Men för det tredje kan också, vid en given produktionsskala, oförändrad omslagshastighet och oförändrade priser på det rörliga produktiva kapitalets beståndsdelar, priset på företaget X:s produkter falla eller stiga. Om priset faller för de varor, som företaget X levererar, så sjunker priset på dess varukapital, från 600 £, som företaget ständigt satte i rörelse, t.ex. till 500 £. En sjättedel av det investerade kapitalets värde återvänder alltså inte från cirkulationsprocessen (det i varukapitalet inneboende mervärdet diskuteras inte här) utan försvinner däri. Men då värdet resp. priset på produktionselementen förblir oförändrade, så räcker dessa återvändande 500 £ endast till att ersätta 5/6 av det kapital om 600 £, som oavbrutet är engagerat i produktionsprocessen. Det behövs alltså ett tillskott av 100 £ penningkapital, för att produktionen skall kunna fortsätta i samma skala.

Omvänt: Om priserna på företaget X:s produkter höjdes, så ökade även varukapitalets pris exempelvis från 600 £ till 700 £. En sjundedel av dess pris = 100 £ härstammar inte från produktionsprocessen, där det inte har satsats, utan kommer från cirkulationsprocessen. Men det behövs endast 600 £ för att ersätta det produktiva kapitalets element; alltså har 100 £ frigjorts.

Orsakerna till att i första fallet omslagsperioden förkortas eller förlänges, i andra fallet priserna på råvaror och arbetskraft och i tredje fallet priserna på de levererade produkterna ökar eller minskar, faller utom ramen för vår hittillsvarande undersökning.

Vad som däremot otvivelaktigt hör hit, är detta:

1:a fallet. Oförändrad produktionsskala, oförändrade priser på produktionselement och produkter, förändringar i cirkulations- och därmed omslagsperioden.

Enligt förutsättningarna i vårt exempel kan man genom cirkulationsperiodens förkortning satsa en niondel mindre totalkapital, vilket betyder en reducering från 900 till 800 £ samt 100 £ penningkapital frånskilt.

Firman X levererar som förut samma 6-veckorsprodukt med samma värde av 600 £, och då man arbetar hela året utan avbrott, levererar företaget på 51 veckor samma produktmängd till ett värde av 5.100 £. Alltså sker ingen förändring beträffande mängden av och priset på de produkter, som företaget släpper ut i cirkulationen, och inte heller någon ändring ifråga om leveranstiderna. Men 100 £ är avskilda, eftersom processen på grund av cirkulationstidens förkortning nu är tillgodosedd med endast 800 £ i stället för tidigare 900 £. Dessa 100 £ existerar i form av penningkapital. De representerar emellertid inte alls den del av det investerade kapitalet, som ständigt måste fungera i form av penningkapital. Vi förutsätter, att av det satsade rörliga kapital I = 600 £ måste ständigt 4/5 = 480 £ utläggas i produktionsmaterial och 1/5 - 120 £ i arbetslöner, alltså pr vecka 80 £ i produktionsämnen och 20 £ i arbetslön. Även kapital II, 300 £, måste alltså delas i 4/5 = 240 £ för produktionsämnen och 1/5 = 60 £ för arbetslöner. Det kapital, som går till arbetslöner, måste alltid föreligga i penningform. Så snart varuprodukter till ett värdebelopp av 600 £ genom försäljning återförvandlats till penningform, kan 480 £ därav förvandlas till produktionsämnen (produktivt förråd), medan 120 £ får behålla sin penningform för att användas till betalning av arbetslöner under 6 veckor. Dessa 120 £ är det minimibelopp av det återvända kapitalet om 600 £, som alltid måste ersättas och förnyas i penningform, och därför alltid vara tillgängligt såsom en i penningform fungerande del av det investerade kapitalet.

Om nu dessa 300 £, som periodiskt frigjorts för 3 veckor och som är delbara i 240 £ produktivt förråd och 60 £ arbetslön, genom omloppstidens förkortning undandras 100 £, som utskiljes i form av penningkapital - och alltså helt försvinner ur omslagets mekanism - varifrån kommer då pengarna för dessa 100 £? Endast till en femtedel består de av penningkapital, som periodiskt frigjorts inom omslagen. Men 4/5 = 80 £ är redan ersatta genom tillskott av produktionsförråd till samma värde. På vilket sätt blir detta tillskjutna produktionsförråd förvandlat till pengar, och varifrån kommer pengarna till denna omsättning?

Om omloppstidens förkortning en gång har påbörjats, så blir av de ovannämnda 600 £ i stället för 480 £ endast 400 £ återförvandlade till produktionsförråd. De övriga 80 £ bibehåller sin penningform och bildar tillsammans med de ovannämnda 20 £ för arbetslöner de 100 £ utskilt kapital. Ehuru dessa 100 £ i och med köpet av 600 £ varukapital härstammar från cirkulationen och nu tas ut därifrån, eftersom de inte på nytt satsas i arbetslöner och produktionselement, så får man inte glömma, att de i penningformen har återfått den form, vari de ursprungligen kom in i cirkulationen. I början blev 900 £ i pengar satsade i produktionsförråd och arbetslöner. För att utföra samma produktionsprocess behöver man numera endast 800 £. De härmed i penningform utskilda 100 £ utgör nu ett nytt penningkapital, som söker ett investeringsobjekt - en ny faktor på penningmarknaden. De befann sig visserligen periodiskt redan tidigare i formen av frigjort penningkapital och tillskjutet produktivkapital, men dessa latenta tillstånd utgjorde själva förutsättningar för produktionsprocessens utförande, eftersom de var betingelser för dess kontinuitet. Nu behövs de inte mer för detta ändamål och bildar därför nytt penningkapital och en beståndsdel av penningmarknaden, och detta trots att de inte alls utgör vare sig något tillskottselement till det befintliga samhälleliga penningförrådet (ty de existerade vid transaktionens början och kom därigenom in i cirkulationen) eller en nyackumulerad skatt.

Dessa 100 £ är nu i själva verket uttagna ur cirkulationen, såvitt de utgör en del av det tillskjutna penningkapitalet, som inte mer användes i samma affärstransaktion. Men att ta ut dessa 100 £ ur cirkulationen är möjligt, endast emedan förvandlingen av varukapital till pengar och av dessa pengar till produktivt kapital, W'-G-W, påskyndats med en vecka, en forcering som alltså även gäller omloppet av de pengar, som är verksamma i processen. De är uttagna därur, eftersom de inte längre behövs för omslaget av kapital X.

Vi har här antagit, att kapitalet tillhör den som använder det. Men om kapitalet vore lånat, skulle detta inte ändra något i saken. På grund av den förkortade omloppstiden hade affärsmannen X inte behövt låna 900 £ utan klarat sig med 800. De 100 £, som återgår till borgenären Y, bildar som förut 100 £ nytt penningkapital, men nu hos Y i stället för hos X. Om kapitalisten X vidare erhåller sina produktionsämnen till ett värde av 480 £ på kredit, så att han nu endast behöver tillskjuta 120 £ i pengar för arbetslöner, så skulle han nu kunna skaffa sig produktionsämnen på kredit för 80 £ mindre, vilka alltså skulle bilda ett överskjutande varukapital för den kreditgivande kapitalisten, medan kapitalisten X hade 20 £ utskilda i pengar.

Det tillskjutna produktionsförrådet är nu reducerat med 1/3. Det var, såsom 4/5 av 300 £, tillskottskapital II = 240 £, men är nu endast = 160 £, d.v.s. tillskottsförråd för två veckor i stället för tre. Det förnyas nu varannan vecka i stället för var tredje, men varje gång endast för två veckor i stället för tre. Inköpen, t.ex. på bomullsmarknaden, upprepas sålunda oftare men i mindre poster. Samma mängd bomull lämnar marknaden, ty produktkvantiteten förblir oförändrad. Men försäljningen fördelas annorlunda i tiden och utsträckes över längre tid. Vi tar två exempel, i ena fallet 3 månader, i andra fallet 2, och vi antar att årskonsumtionen av bomull är 1.200 balar. I första fallet säljes:

I andra fallet däremotsäljes:

De i bomull satsade pengarna återvänder alltså fullständigt först en månad senare, i november i stället för oktober. Om alltså på grund av omloppstidens och därmed även omslagets förkortning 1/9 av det investerade kapitalet, = 100 £, utskiljes i form av penningkapital, och om dessa 100 £ består av 20 £ periodiskt överskjutande penningkapital för en veckas arbetslöner och 80 £, som existerade som periodiskt överskjutande produktionsförråd för en vecka - så motsvarar ifråga om dessa 80 £ minskningen av fabrikantens överskjutande produktionsförråd ökningen av bomullsförsäljarens varuförråd. Lagringstiden hos försäljaren förlänges lika mycket som lagringstiden i fabrikantens produktionsförråd förkortas.

Hittills har vi antagit, att omloppstidens förkortning i företaget X beror på att X säljer sin vara snabbare eller fortare får betalt eller ger kortare kreditfrist. Denna förkortning beror alltså på en snabbare varuförsäljning, varukapitalets förvandling till penningkapital, W'-G, cirkulationsprocessens första etapp. Förkortningen kunde också ha sitt ursprung i andra fasen G-W och därmed i en samtidig förändring antingen i arbetsperioden eller i omloppstiden för kapitalen Y, Z etc., vilka levererar kapitalisten X hans rörliga kapitals produktionselement.

Om t.ex. bomull, kol etc. under de gamla transportförhållandena behövde tre veckor för transporten från sin produktions- eller stapelplats till kapitalisten X:s produktionsplats, så måste X:s minimum av produktionsförråd räcka, tills han fått in nya förråd för minst 3 veckor. Så länge bomull och kol är under transport, kan de inte fungera som produktionsmedel. De utgör i stället arbetsobjekt för transportindustrin och det däri verksamma kapitalet och samtidigt cirkulerande varukapital för kolproducenten eller bomullsgrossisten. Vid förbättrade transportmöjligheter reduceras transporttiden till exempelvis 2 veckor. Då kan produktionsförrådet förvandlas från ett 3-veckorsförråd till ett 2-veckors. Därmed frigöres det för ändamålet satsade tillskottskapitalet, 80 £, och likaså de 20 £ för arbetslöner, emedan det omslagna kapitalet om 600 £ återvänder en vecka tidigare.

Om å andra sidan t.ex. arbetsperioden för det kapital, som levererar råvara, förkortas (varpå vi lämnat exempel i de föregående kapitalen), kan det produktiva förrådet minskas, eftersom råvarans förnyelseintervaller härigenom förkortas.

Om däremot omloppstiden och därmed omslagsperioden förlänges, så blir det nödvändigt att sätta in tillskottskapital. Det får tas ur kapitalistens egen ficka, om han har tillgång till reservkapital. Men detta måste i en eller annan form existera som en del av penningmarknaden. För att det skall bli disponibelt, måste det tas ut ur sin gamla form: aktier måste t.ex. säljas, deponerade pengar uppsägas, varför även i detta fall penningmarknaden indirekt påverkas. Om kapitalisten inte har tillskottskapital, måste han skaffa fram det. Vad beträffar den del av tillskottskapitalet, som behövs för arbetslöner, så skall den under normala omständigheter alltid tillskjutas i penningform, och därmed åstadkommer kapitalisten X sin andel av direkt tryck på penningmarknaden. För den del, som skall satsas i produktionsämnen, blir detta oundvikligt, endast i den mån han måste betala kontant. Om han kan köpa dem på kredit, så har inköpet inget direkt inflytande på penningmarknaden, emedan tillskottskapitalet då tillskjutes direkt som produktionsförråd och inte i första hand som penningkapital. För den händelse kreditgivaren omedelbart låter diskontera den av X utställda växeln, så kommer detta att ha en indirekt verkan i andra hand på penningmarknaden. Om han däremot använder växeln som likvid för att täcka en egen skuld, så inverkar detta extra investerade kapital varken direkt eller indirekt på penningmarknaden.

2:a fallet. Prisförändring för produktionsämnena, alla övriga omständigheter oförändrade.

Vi har nyss antagit, att totalkapitalet om 900 £ är investerat till 4/5 = 720 £ i produktionsämnen och till 1/5 = 180 £ i arbetslöner.

Om produktionsämnenas pris minskas med hälften, så behöver de för en 6 veckors arbetsperiod endast 240 £ i stället för 480 och för tillsatskapital II endast 120 £ i stället för 240. Kapital I reduceras alltså från 600 £ till 240 + 120 = 360 £ och kapital II från 300 £ till 120 + 60 = 180 £, d.v.s. totalkapitalet reduceras från 900 £ till 360 + 180 = 540 £. Alltså utskiljes 360 £.

Detta utskilda penningkapital, som nu är overksamt och därför söker investeringsobjekt på penningmarknaden, är ingenting annat än ett stycke av det ursprungligen som penningkapital satsade kapitalet 900 £, ett stycke, som genom prissänkningen på de produktionselement, vari det periodiskt återförvandlas, har blivit överflödigt, såvida företaget inte skall utvidgas utan fortsätta i den hittillsvarande skalan. Om denna prissänkning inte berodde på tillfälliga omständigheter (särskilt rikt skördeutfall, riklig tillförsel etc.) utan på ökad produktivkraft i den bransch, som levererar råvaran, så skulle detta penningkapital utgöra ett absolut tillskott till penningmarknaden, överhuvud till det i penningform disponibla kapitalet, emedan det inte längre fungerar som någon integrerande beståndsdel av det redan använda kapitalet.

3:e fallet. Förändringar i produktens eget marknadspris.

Vid prisfall går här en del av kapitalet förlorat, varför det måste ersättas genom nytt tillskott av penningkapital. Denna säljarens förlust kan återvinnas genom köparen - direkt, om produktens marknadspris endast fallit på grund av tillfälliga konjunkturväxlingar och sedan återgår till sitt normala läge; indirekt, om prisfallet orsakas av en värdeförändring, som påverkar den gamla produkten, och om denna produkt åter ingår som produktionselement i en annan produktionsserie och här frigör en viss mängd kapital. I bägge fallen kan det kapital, som X förlorat, och för vars ersättande han utövar tryck på penningmarknaden, tillföras av hans affärsvänner som nytt tillskottskapital. Det blir då en ren bokföringsfråga.

Om däremot produktpriset stiger, så tillägnar sig kapitalisten ur cirkulationen en kapitaldel, som han aldrig hade satsat. Den är inte någon organisk del av det i produktionsprocessen investerade kapitalet, och om produktionen inte utvidgas, bildar denna kapitaldel ett utskilt penningkapital. Då vi här har antagit, att produktionselementens priser var givna före produktens framträdande som varukapital på marknaden, så kunde här en verklig värdeförändring ha förorsakat prishöjningen, om förändringen ifråga verkade retroaktivt, t.ex. om råvarorna efteråt hade stigit i pris. I detta fall skulle kapitalisten X profitera på sin såsom varukapital cirkulerande produkt och på sitt inneliggande lager. Denna vinst skulle ge honom ett kapitaltillskott, som han för sitt företags fortsatta drift behövde som kompensation för de nya, högre priserna på produktionselementen.

Eller också är prishöjningen endast av övergående natur. Vad kapitalisten X då behöver som tillskottskapital, faller å andra sidan ut som frigjort, såvida hans produkt bildar ett produktionselement för andra affärsbranscher. Vad den ene har förlorat, har den andre vunnit.

SEXTONDE KAPITLET

Det variabla kapitalets omslag

1. Mervärdets årskvot

Vi tar som exempel ett rörligt kapital om 2.500 £, varav 4/5 = 2.000 £ utgör konstant kapital (produktionsämnen) och 1/5 = 500 £ variabelt, i arbetslöner satsat kapital.

Omslagsperioden är 5 veckor, arbetsperioden 4 veckor, cirkulationsperioden 1 vecka. Då är kapital I = 2.000 £, bestående av 1.600 £ konstant och 400 £ variabelt kapital. Kapital II = 500 £, varav 400 £ konstant och 100 £ variabelt. För varje arbetsvecka satsas ett kapital om 500 £. Under ett år (50 veckor) framställes en produkt av 50 × 500 = 25.000 £. Kapital I om 2.000 £, som oavbrutet användes under en arbetsperiod, slår alltså om 12½ gånger. 12½ × 2.000 = 25.000 £. Av dessa 25.000 £ är 4/5 = 20.000 £ konstant, i produktionsmedel satsat kapital och 1/5 - 5.000 £ variabelt, i arbetslöner nedlagt kapital. Totalkapitalet, 25.000 £, slår däremot om 25.000 / 2.500 = 10 gånger.

Det under produktionen förbrukade variabla, rörliga kapitalet kan fungera på nytt i cirkulationsprocessen, endast om den produkt, vari dess värde är reproducerat, blir såld, förvandlad från varukapital till penningkapital, för att på nytt användas till betalning av arbetskraft. Men på samma sätt förhåller det sig med det i produktionen nedlagda konstanta, rörliga kapitalet (produktionsämnena), vilkas värde åter framträder som en del av produktens värde. Vad dessa bägge delar - den variabla och den konstanta delen av det rörliga kapitalet - har gemensamt, och vad som skiljer dem från det fasta kapitalet, är inte, att deras värde, som överförts till produkten, kommer i cirkulation genom varukapitalet, d.v.s. cirkulerar genom produkternas cirkulation som varor. En värdedel av produkten och därmed den som vara cirkulerande produkten, alltså av varukapitalet, består alltid av det fasta kapitalets förslitning eller den värdedel av det fasta kapitalet, som det under produktionen överfört till produkten. Men skillnaden är denna: Det fasta kapitalet fortsätter att fungera i sin gamla bruksform i produktionsprocessen under en längre eller kortare serie av det rörliga kapitalets omslagsperioder (= rörligt konstant + rörligt variabelt kapital), medan betingelsen för varje enskilt omslag är ersättningen av det totala kapital, som utträtt ur produktionsområdet och i varukapitalets gestalt inträtt i cirkulationen. Den första fasen av cirkulationen W'-G' har rörligt konstant och rörligt variabelt kapital gemensamt. I den andra fasen skils de åt. De pengar, vartill varan har återförvandlats, blir delvis omsatta i produktionsförråd (rörligt konstant kapital). Alltefter de olika beståndsdelarnas köpterminer blir en del tidigare, en annan del senare förvandlad frän pengar till produktionsämnen, men slutligen är hela omvandlingen fullbordad. En annan del av de genom varans försäljning lösgjorda pengarna ligger kvar som penningförråd för att så småningom tas i anspråk vid betalningen av den arbetskraft, som införlivats med produktionsprocessen. Den bildar det rörliga variabla kapitalet. Inte desto mindre kommer hela ersättningen av den ena eller andra delen varje gång från kapitalets omslag, dess förvandling till produkt, från produkt till vara, från vara till pengar. Detta är orsaken till att det rörliga kapitalets - både det konstanta och det variabla - omslag, utan hänsyn till det fasta kapitalet, i det förra kapitalet behandlades särskilt och gemensamt.

För det problem, som vi nu skall ta itu med, måste vi gå ett steg vidare och behandla det rörliga kapitalets variabla del, som om den ensam utgjorde det rörliga kapitalet. D.v.s. vi bortser från det konstanta rörliga kapitalet, som slår om tillsammans med den variabla delen.

2.500 £ är investerade, och årsproduktens värde är 25.000 £. Men då det rörliga kapitalets variabla del är 500 £, så är det variabla kapital, som innehålles i 25.000 £ = 25.000 / 5 = 5.000 £. Om vi dividerar dessa 5.000 £ med 500, så får vi omslagstalet 10, detsamma som för totalkapitalet 2.500 £.

Denna genomsnittsberäkning, där årsproduktens värde divideras med det investerade kapitalets värde och inte med värdet av den kapitaldel, som oavbrutet använts under en arbetsperiod (här alltså inte med 400 utan med 500, inte med kapital I utan med kapital I + kapital II), är i detta fall, då det endast gäller mervärdesproduktionen, absolut exakt. Vi skall senare finna, att den från en annan synpunkt inte är alldeles exakt, liksom denna genomsnittsberäkning överhuvud inte är alldeles exakt. D.v.s. den är tillräcklig för kapitalistens praktiska behov, men den uttrycker inte exakt eller träffande omslagets alla verkliga omständigheter.

Hittills har vi helt och hållet bortsett från den del av varuvärdet, som tillföres produkten i form av mervärde under produktionsprocessen. Vi skall nu ägna vår uppmärksamhet åt denna sida av saken.

Vi antar, att det pr vecka satsade variabla kapitalet om 100 £ frambringar ett mervärde på 100% = 100 £. Under en omslagsperiod på 5 veckor kommer då ett variabelt kapital om 500 £ att skapa ett mervärde om 500 £, vilket betyder, att halva arbetsdagen består av merarbete.

Men om 500 £ variabelt kapital producerar 500 £ mervärde, så frambringar 5.000 £ ett mervärde på 10 × 500 = 5.000 £. Det investerade variabla kapitalet är emellertid = 500 £. Förhållandet mellan den totala mängd mervärde, som frambringas under ett år, och värdet av det satsade variabla kapitalet kallar vi mervärdets årskvot. Denna är alltså i föreliggande fall = 5.000 / 500 = 1.000%. Om vi undersöker saken närmare, visar det sig, att denna kvot är likamed kvoten av det mervärde, som det investerade variabla kapitalet producerar under en omslagsperiod, multiplicerad med antalet omslag för det variabla kapitalet (ett antal, som sammanfaller med antalet omslag för hela det rörliga kapitalet).

Det variabla kapital, som satsas under en omslagsperiod, är i föreliggande fall 500 £, och under omslagsperioden produceras också ett mervärde på 500 £. Mervärdekvoten under en omslagsperiod är därför 100%. Dessa 100% multiplicerade med antalet omslag under året (10) blir = 1.000%.

Detta gäller mervärdets årskvot. Men vad beträffar den mängd mervärde, som produceras under en viss omslagsperiod, så är denna mängd likamed värdet av det under perioden satsade variabla kapitalet multiplicerat med mervärdekvoten, i detta fall alltså (500 × 100) / 100 = 500 £. Om det investerade kapitalet vore 1.500 £ och mervärdekvoten oförändrad, så skulle mervärdemängden bli = (1.500 × 100) / 100 = 1.500 £.

Det härovan behandlade kapitalet om 500 £, som slår om 10 gånger om året och årligen producerar ett mervärde av 5.000 £, för vilket årskvoten alltså är = 1.000%, kan vi här kalla kapital A.

Så förutsätter vi, att ett annat variabelt kapital om 5.000 £, som vi kan kalla B, satsas för ett helt år (d.v.s. här 50 veckor) och slår om endast en gång på året. Vi förutsätter vidare, att produkten vid årets slut säljes och betalas samma dag den blir färdig, att alltså det penningkapital, vartill den förvandlats, återvänder samma dag. Cirkulationsperioden är alltså = 0, omslagsperioden = arbetsperioden = 1 år. I föreliggande fall satsas varje vecka ett variabelt kapital om 100 £ i arbetsprocessen, vilket under 50 veckor blir 5.000 £. Mervärdekvoten antas vara densamma som i föregående exempel, 100%, d.v.s. en arbetsdag av samma längd består till hälften av merarbete. Under loppet av 5 veckor satsas ett variabelt kapital om 500 £, mervärdekvoten är 100%, och den mängd mervärde, som produceras under dessa 5 veckor, är alltså i bägge fallen 500 £. Den mängd arbetskraft, som exploateras, är liksom exploateringsgraden enligt våra förutsättningar densamma som för kapital A.

Varje vecka frambringar det satsade variabla kapitalet om 100 £ ett mervärde om 100 £, på 50 veckor alltså 50 × 100 = 5.000 £. Den årliga mervärdemängden är densamma som i det förra exemplet, men mervärdets årskvot är en helt annan. Den är likamed det under året producerade mervärdet dividerat med det satsade variabla kapitalet: 5.000 m / 5.000 v = 100%, medan den för kapital A var = 1.000%.

För kapital A har liksom för kapital B varje vecka satsats 100 £ variabelt kapital; värdeökningsgraden eller mervärdekvoten är alltså densamma = 100%; det variabla kapitalets storlek är också densamma = 100 £. Samma mängd arbetskraft blir exploaterad, exploateringsgraden är lika i bägge fallen, och arbetsdagen delas på samma sätt i hälften merarbete och hälften nödvändigt arbete. Det under året använda variabla kapitalbeloppet är lika stort = 5.000 £, sätter samma mängd arbetskraft i verksamhet och suger ut samma mängd merarbete ur den. Och ändå är mervärdets årskvot i ena fallet 1.000%, i andra fallet 100%, alltså en differens på 900%.

Detta förhållande kan visserligen ge intryck av att mervärdekvoten inte endast beror på exploateringsgraden och den mängd arbetskraft, som det variabla kapitalet mobiliserar, utan dessutom på mystiska inflytanden, som härrör ur cirkulationsprocessen. I själva verket har fenomenet tolkats på detta sätt - även om det inte sagts rentut utan i mera komplicerade och förstuckna former - och har åstadkommit en fullständig förvirring inom den ricardoska skolan sedan början av 20-talet.

Mystiken försvinner genast, om man inte endast skenbart utan i verkligheten ställer de bägge kapitalen, A och B, under exakt samma förhållanden. Detta kan endast förekomma, om det variabla kapital B under samma tidsrymd helt och hållet förbrukas till betalning av arbetskraft liksom kapital A.

I detta fall skulle B:s variabla kapital om 5.000 £ utbetalas under loppet av 5 veckor, med 1.000 £ pr vecka eller 50.000 £ under loppet av ett år. Enligt våra förutsättningar skulle mervärdet då också vara likamed 50.000 £. Det totala variabla kapitalet om 50.000 £ dividerat med det satsade kapitalet om 5.000 £ ger tio omslag om året. Mervärdekvoten, 5.000 m / 5.000 v = 100%, multiplicerad med antalet omslag = 10 ger en årskvot på 50.000 m / 5.000 v = 1.000%. Alltså är mervärdets årskvot densamma för bägge kapitalen nämligen 1.000%, men mervärdets mängd är 50.000 £ för kapital B och 5.000 £ för kapital A. I bägge fallen råder nu samma relation mellan den producerade mervärdemängden och de investerade kapitalvärdena, alltså 10 : 1. Men då har också kapital B förbrukat 10 gånger så mycket arbetskraft som kapital A under lika lång tid.

Det är endast det kapital, som verkligen användes i arbetsprocessen, som producerar mervärde, och endast för detta kapital gäller mervärdets lagar, alltså även den lagen, att vid en given mervärdekvot bestämmes mervärdets mängd av det variabla kapitalets relativa storlek.[LXXXIII*]

Arbetsprocessen själv mätes i tid. Om arbetsdagens längd är given (som här, där vi jämställer alla förhållanden mellan kapital A och kapital B för att klart belysa differensen i mervärdets årskvot), så består arbetsveckan av ett bestämt antal arbetsdagar. Eller vi kan betrakta en på måfå vald arbetsperiod, t.ex. 5 veckor med 10 timmars daglig arbetstid 6 dagar i veckan, som en enda arbetsdag på 300 timmar. Vi måste då också multiplicera detta tal med det antal arbetare, som dagligen är sysselsatta i arbetsprocessen. Om antalet arbetare är 10, så är veckodagen = 600 timmar och en 5-veckors arbetsperiod = 3.000 timmar. Lika stora variabla kapital är alltså använda vid lika stor mervärdekvot och lika lång arbetsdag, om lika stor mängd arbetskraft (en arbetskraft av samma pris multiplicerad med samma antal) under lika lång tid sättes i rörelse.

Vi återvänder nu till våra ursprungliga exempel. I bägge fallen A och B används lika stora variabla kapital, 100 £ pr vecka, under årets alla veckor. De variabla kapital, som fungerar i produktionsprocessen, är därför lika, men de investerade variabla kapitalen är helt olika. I exempel A satsas för varje 5-veckorsperiod 500 £, varav 100 £ används varje vecka. I exempel B satsas för den första 5-veckorsperioden 5.000 £, varav dock endast 100 £ pr vecka används, vilket gör 500 £ under de 5 veckorna, alltså endast 1/10 av det satsade kapitalet. För den andra 5-veckorsperioden satsas 4.500 £, varav endast 500 £ används, o.s.v. Det variabla kapital, som blivit satsat för en bestämd tidsperiod, förvandlas till använt, d.v.s. verkligen fungerande och verksamt variabelt kapital, endast i den mån det verkligen inträder i de av arbetsprocessen fylla avsnitten av denna tidsperiod, alltså verkligen fungerar i arbetsprocessen. Under mellantiden, då en del därav har blivit satsad för att användas först under en senare tidsperiod, är denna sistnämnda del praktiskt taget obefintlig för arbetsprocessen och har därför inget inflytande varken på värde- eller mervärdeproduktion. Ta t.ex. kapital A om 500 £. Det är satsat för 5 veckor, men varje vecka ingår endast 100 £ därav successivt i arbetsprocessen. Under den första veckan används 1/5 av kapitalet, medan övriga 4/5 ligger oanvända men måste finnas tillgängliga för de påföljande 4 veckornas arbetsprocess.

De omständigheter, som påverkar förhållandet mellan det satsade och det använda variabla kapitalet, har - under förutsättning att mervärdekvoten är given - betydelse för produktionen av mervärde, endast i den mån de inverkar på mängden av det variabla kapital, som verkligen blir använt i produktionsprocessen under en bestämd tidsperiod, t.ex. 1 vecka, 5 veckor etc. Det satsade kapitalet fungerar som variabelt kapital endast under den tid, då det verkligen användes, däremot inte under den tid, då det ligger lagrat som förråd. Men alla omständigheter, som inverkar på förhållandet mellan det satsade och det använda variabla kapitalet, tar sig uttryck i motsvarande olikheter i omslagstiden (som bestämmes genom olikheter i arbetsperioden eller cirkulationsperioden eller i bäggedera). Mervärdeproduktionens lag är, att vid lika mervärdekvot lika stor mängd fungerande variabelt kapital frambringar lika stor mängd mervärde. Om alltså av de två kapitalen A och B under lika lång tid och med samma mervärdekvot lika stor del används som variabelt kapital, kommer de också att frambringa samma mängd mervärde under loppet av denna tidsperiod, oavsett olikheterna mellan det satsade och det använda variabla kapitalet och mellan det producerade mervärdet och - inte det använda utan - det totalt investerade variabla kapitalet. Detta är en nödvändig konsekvens av de lagar, som vi tidigare har uppställt angående mervärdeproduktionen, och står inte på något sätt i strid med dem.

Vi skall nu undersöka det första 5-veckors produktionsavsnittet för kapital B. Vid slutet av den femte veckan är 500 £ använda och förbrukade. Värdeprodukten är 1.000 £ och mervärdekvoten alltså 500 m / 500 v = 100%, densamma som för kapital A. Det faktum, att kapital A nu kan realisera både det satsade kapitalet och mervärdet, medan kapital B inte kan göra det, har ingenting att göra med denna undersökning, som endast befattar sig med mervärdeproduktionen och dess förhållande till det variabla kapitalet. Om vi däremot inte beräknar mervärdets förhållande till det variabla kapital, som användes i produktionsprocessen, utan i stället förhållandet till det totalt investerade variabla kapitalet om 5.000 £, så får vi en mervärdekvot på 500 m / 5.000 v = 1/10 = 10%. Alltså en mervärdekvot för kapital B 10% och för kapital A 100%, d.v.s. 10 gånger högre. Om nu detta uppfattas, som om mervärdekvoten skulle vara olika för kapital, som har satt lika stora mängder arbete i rörelse, och detta till på köpet arbete, som består av lika stora delar betalt och obetalt arbete, och att detta skulle strida mot de lagar för mervärdeproduktionen, som vi tidigare har utvecklat - så ger sig svaret självt, så snart man betraktar de faktiska förhållandena: För kapital A ger beräkningen mervärdets verkliga kvot, d.v.s. förhållandet mellan det variabla kapital, som verkligen användes under de 5 veckorna, och det mervärde som produceras under samma tid. När det gäller kapital B däremot, så har beräkningen inget sammanhang varken med produktionen av mervärde eller med den motsvarande bestämningen av mervärdekvoten. De 500 £ mervärde, som här produceras med ett variabelt kapital om 500 £, ställes nämligen inte i relation till de 500 £, som används i produktionen, utan i stället till ett kapital om 5.000 £, varav 4.500 £ inte har medverkat i produktionen av detta mervärde på 500 £. Tvärtom handlar det om ett variabelt kapital, som endast så småningom skall fungera under de följande 45 veckorna, och som inte har någon andel i den första 5-veckors produktionsprocessen, som vi här har undersökt. Den skenbara differensen mellan A:s och B:s mervärdekvot är därför i verkligheten inte något problem. Vi skall nu jämföra mervärdets årskvoter för de bägge kapitalen B och A. För kapital B har vi 5.000 m / 5.000 V = 100%; för kapital A 5.000 m / 500 V = 1.000 %. Men förhållandet mellan mervärdekvoterna är detsamma som förut. Där hade vi

och nu har vi

men 10 % / 100% = 100% / 1.000% alltså samma förhållande som här ovan.

Likväl är problemet nu omvänt. Kapital B:s årskvot på 100% avviker inte - inte ens skenbart - från de kända lagarna för mervärdeproduktionen och den motsvarande mervärdekvoten. Under året har satsats och produktivt konsumerats 5.000 v, och dessa 5.000 v har producerat 5.000 m. Mervärdekvoten uttryckes alltså i det ovanstående bråket 5.000 m / 5.000 v = 100%.

Årskvoten stämmer med den verkliga mervärdekvoten. Det är här inte kapital B utan kapital A, som uppvisar en avvikelse, som måste redas ut.

Mervärdets årskvot är här 1.000%. Förut jämfördes det mervärde, som kapital B frambringade under 5 veckor, med hela årsinvesteringen på 5.000 £, varav endast 1/10 användes i mervärdeproduktionen. Nu blir kapital A:s mervärde för ett år, 5.000 £, jämfört med 500 £ variabelt kapital, d.v.s. med endast 1/10 av det variabla kapital, som verkligen har använts under produktionen av de 5.000 £ mervärde. Detta mervärde är produkten av ett variabelt kapital om 5.000 £, som har förbrukats under loppet av 50 veckor, och inte produkten av ett variabelt kapital om 500 £, som har förbrukats på 5 veckor.

Kapital A satsas aldrig för längre tid än 5 veckor. Vid 5:e veckans slut har det återvänt och kan upprepa samma process 10 gånger under året genom 10 omslag. Detta medför två konsekvenser.

För det första: Det under A satsade kapitalet är endast 5 gånger så stort som den kapitaldel, som användes varje vecka. Kapital B däremot, som endast slår om en gång pr år (var 50:e vecka) är 50 gånger så stort som den kapitaldel som användes varje vecka. Förhållandet mellan det kapital, som satsas i produktionsprocessen under loppet av ett år, och det kapital, som ständigt på nytt används under en bestämd produktionsperiod, t.ex. en vecka, beror på omslagstiden. Detta framgår av förutsättningarna i vårt första exempel, där det mervärde, som producerades under loppet av 5 veckor, inte jämfördes med det kapital, som användes under denna tidsperiod, utan i stället med det 10 gånger större kapital, som användes under loppet av 50 veckor.

För det andra: Kapital A:s omslagsperiod på 5 veckor utgör endast 1/10 av året, varför året omfattar 10 sådana omslagsperioder, där kapital A:s 500 £ ständigt på nytt kommer till användning. Det totalt använda kapitalet är här likamed det kapital, som satsats för 5 veckor, multiplicerat med antalet omslag under ett år. Hela det kapital, som används under loppet av året, är därför 5.000 £, medan det investerade kapitalet endast är tiondelen så stort eller 500 £. Dessa 500 £ används ständigt på nytt, och det satsas aldrig annat än samma 500 £ var femte vecka. Även kapital B använder endast 500 £ under loppet av 5 veckor. Men då omslagsperioden här är = 50 veckor, så motsvarar det under året använda kapitalet inte det kapital, som används under 5 veckor, utan det kapital, som satsats för 50 veckor. Mervärdets mängd bestämmes emellertid av det variabla kapital, som används, och inte av det under årets lopp satsade kapitalet. Med en given mervärdekvot är den därför av samma storlek för ett kapital på 5.000 £, som slår om en gång om året, som för ett kapital på 500 £, som slår om 10 gånger pr år.

Det variabla kapital, som invändes i produktionsprocessen und året - eller, om man så vill, den del av årsprodukten, som motsvarar det variabla kapitalet - är det under året verkligen använda, produktivt konsumerade variabla kapitalet. Därav följer, att när kapital A:s och kapital B:s årliga omslag av variabelt kapital är av samma storlek och mervärdekvoten är densamma, så måste också det årliga mervärdet bli lika för bägge. Eller med andra ord: Oavsett det investerade variabla kapitalets storlek så bestämmes mervärdes årskvot, definierad på detta sätt, av den genomsnittliga mervärdekvoten.

Detta är den enda konsekvens, som följer av lagarna om mervärdets produktion och om bestämmandet av mervärdekvoten. Vi skall nu vidare undersöka förhållandet mellan det årliga kapitalomslaget och det investerade variabla kapitalet. Vi finner då:

I bägge relationerna uttrycker täljaren det investerade kapitalet multiplicerat med antalet omslag; för A 500 × 10; för B 5.000 × 1. Eller också multiplicerat med den inverterade, på ett år beräknade omslagstiden. A:s omslagstid är 1/10 år; den inverterade omslagstiden är 10/1 år, alltså 500 × 10/1 = 5.000; för B: 5.000 × 1/1 = 5.000. Nämnaren uttrycker det omslagna kapitalet multiplicerat med det inverterade antalet omslag; för A 5.000 × 1/10, för B 5.000 × 1/1.

Den arbetsmängd (det betalda + det obetalda arbetet), som sättes i rörelse av de bägge variabla kapitalen, är här lika stor i båda fallen, emedan det variabla kapital, som användes i produktionsprocessen, i bägge fallen är av samma storlek. Detta gäller även exploateringsgraden.

Av förhållandet mellan det årligen omslagna och det investerade variabla kapitalet framgår också 1) förhållandet mellan det satsade kapitalet och det variabla kapital, som användes under en bestämd arbetsperiod. Om omslagstalet är = 10, som i exempel A, så är omslagstiden = 5 veckor (om man räknar med 50 veckor pr år). För denna tid måste variabelt kapital tillskjutas, och det för 5 veckor tillskjutna kapitalet måste vara 5 gånger så stort som det variabla kapital, som användes under en vecka. D.v.s. endast 1/5 av det tillskjutna kapitalet (här 500 £) kan användas under loppet av en vecka. I exempel B däremot, där omslagstalet är = 1, är omslagstiden = 1 år = 50 veckor. Förhållandet mellan det satsade kapitalet och det som används pr vecka är alltså 50 : 1. Om förhållandet vore detsamma för B som för A, så måste B satsa 1.000 £ i stället för 100. - 2) Härav följer, att B under årets lopp måste tillskjuta ett 10 gånger så stort kapital som A för att under samma tid kunna använda samma mängd variabelt kapital i produktionsprocessen och vid en given mervärdekvot sätta igång samma mängd arbete (betalt och obetalt) och producera lika stor mängd mervärde. Den verkliga mervärdekvoten uttrycker ingenting annat än förhållandet mellan det under en viss tidrymd använda variabla kapitalet och det under samma tidrymd producerade mervärdet - eller den mängd obetalt arbete, som det under denna tidrymd använda variabla kapitalet sätter i rörelse. Mervärdekvoten har absolut ingenting att göra med den del av det variabla kapitalet, som är investerad under den tid, då den inte används i produktionsprocessen.

Av det redan sagda framgår tvärtom, att mervärdets årskvot endast i ett enda fall sammanfaller med den verkliga mervärdekvoten, som uttrycker arbetets exploateringsgrad. Detta specialfall inträffar, när det investerade kapitalet slår om endast en gång om året, varvid alltså detta kapital är likamed det under året omslagna, och förhållandet mellan den under året producerade mervärdemängden och det för denna produktion använda kapitalet sammanfaller med förhållandet mellan den under året producerade mervärdemängden och det under året satsade kapitalet.

A) Mervärdets årskvot är =

Men den under året producerade mervärdemängden är likamed den verkliga mervärdekvoten, multiplicerad med det variabla kapital, som använts för dess produktion. Detta kapital är likamed det investerade kapitalet, multiplicerat med dess omslagstal, vilket vi kan kalla n. Formeln A) förvandlas därmed till:

B) Mervärdets årskvot är =

T.ex. för kapital B = 100 × 5.000 × 1 / 5.000 eller 100%.

Endast om n = 1, d.v.s. om det satsade variabla kapitalet slår om endast en gång om året, alltså är likamed det under året använda kapitalet, är mervärdets årskvot likamed den verkliga mervärdekvoten.

Om vi kallar mervärdets årskvot M', den verkliga mervärdekvoten m', det satsade variabla kapitalet v och omslagstalet n, så är M' = (m' × v × n) / v = m' × n; alltså M' = m' × n; och M' = m', endast om n = 1, alltså M' = m' × 1 = m'.

Vidare följer: den årliga mervärdekvoten är alltid = m' × n, d.v.s. likamed den verkliga kvoten för mervärde, producerat under en omslagsperiod genom det under perioden konsumerade variabla kapitalet, multiplicerad med detta variabla kapitals omslagstal under året eller (vilket är samma sak) multiplicerad med dess under året som helhet beräknade inverterade omslagstid. (Om det variabla kapitalet slår om 10 gånger under året, så är dess omslagstid = 1/10 år; dess inverterade omslagstid alltså = 10/1 = 10.)

Och vidare: M' = m', om n = 1. M' är större än m', om n är större än 1, d.v.s. om det satsade kapitalet slår om mer än en gång under året eller om det omslagna kapitalet är större än det investerade.

Slutligen: M' är mindre än m', om n är mindre än 1, d.v.s. om det under året omslagna kapitalet endast är en del av det investerade och omslagsperioden alltså är längre än 1 år.

Vi dröjer ett ögonblick vid det sistnämnda fallet.

Vi bibehåller alla förutsättningar från vårt tidigare exempel men förlänger omslagsperioden till 55 veckor (kapital C). Arbetsprocessen erfordrar 100 £ pr vecka i variabelt kapital, alltså 5.500 £ för hela omslagsperioder, och producerar 100 m pr vecka; m' är alltså liksom hittills 100%.

Omslagstalet är här = 50/55 = 10/11, emedan omslagstiden är 1 + 1/10 år (året räknat som 50 veckor) = 10/11.

M' = (100% × 5.000 × 10/11) / 5.500 = 100 × 10/11 = 1.000/11 = 90¹⁰/₁₁%, alltså mindre än 100%. Om mervärdets årskvot också här vore 100, så skulle 5.500 £ variabelt kapital producera 5.500 £ i mervärde under loppet av 1 år, medan det i det givna exemplet kräver 11/10 år. De 5.500 v producerar under året endast 5.000 m; alltså är mervärdets årskvot = 5.000 m / 5.000 v = 10/11 = 90¹⁰/₁₁%.

Mervärdets årskvot, eller jämförelsen mellan det under året producerade mervärdet och det överhuvud satsade variabla kapitalet (till skillnad från det under året omslagna variabla kapitalet), är därför inte något rent subjektivt, utan kapitalets verkliga rörelse åstadkommer själv detta motsatsförhållande. Till ägaren av kapital A har vid årets slut hans satsade variabla kapital 500 £, återvänt och dessutom 5.000 £ mervärde. Det är inte kapitalmängd, som han har använt under året, utan den som periodiskt återvänder till honom, som uttrycker storleken av hans investerade kapital. Om kapitalet vid årets slut delvis existerar som produktionsförråd, delvis som varu- eller penningkapital, har ingen betydelse för saken, inte heller proportionerna mellan dessa olika poster. Till ägaren av kapital B har 5.000 £, hans investerade kapital, återvänt och därtill 5.000 £ mervärde. För ägaren av kapital C är 5.000 £ mervärde producerade under året (5.000 £ satsade och en mervärdekvot på 100%), men hans satsade kapital har ännu inte återvänt och inte heller hans producerade mervärde.

M' = m' × n uttrycker, att den mervärdekvot, som gäller för det under en omslagsperiod använda variabla kapitalet -

skall multipliceras med antalet omslagsperioder eller reproduktionsperioder hos det investerade variabla kapitalet, det antal perioder, vari dess kretslopp förnyas.

I Bok I, kap. IV (Penningens förvandling till kapital) och kap. XXI (Enkel reproduktion) har vi redan sett, att kapitalvärdet överhuvud är satsat, inte utgivet, eftersom detta värde, sedan det genomgått de olika faserna av sitt kretslopp, återvänder till sin utgångspunkt - nu berikat genom mervärde. Det är detta, som karakteriserar det som satsat kapital. Den tid, som förflyter från dess utgångspunkt till dess slutpunkt, är den tid, för vilken det är investerat. Hela det kretslopp, som kapitalvärdet genomlöper, d.v.s. den tid, som förflyter från dess satsning till dess återvändande, bildar dess omslag, och den tid omslaget varar utgör en omslagsperiod. När denna period är till ända, kretsloppet alltså avslutat, kan samma kapitalvärde börja samma kretslopp på nytt, återigen värdeförökas och producera mervärde. Om det variabla kapitalet, såsom i exempel A, slår om 10 gånger pr år, så frambringas under årets lopp med samma kapitalinsats 10 gånger så mycket mervärde som under en omslagsperiod.

Man måste klargöra för sig kapitalinsatsens natur, som den ter sig från det kapitalistiska samhällets ståndpunkt.

Kapital A, som slår om 10 gånger under året, har satsats 10 gånger under året. Det har satsats på nytt för varje ny omslagsperiod. Men därtill kommer, att A aldrig satsar mer än detta samma kapitalvärde om 500 £ i produktionsprocessen. Så snart dessa 500 £ har fullbordat sitt kretslopp, satsas de i ett nytt kretslopp, ty pengarna kan endast bevara sin karaktär av kapital genom att ständigt på nytt fungera i upprepade produktionsprocesser. Det satsas därför aldrig för längre tid än 5 veckor. Om omslaget varar längre tid, så räcker inte kapitalet. Om omslagstiden förkortas, blir en del kapital överflödigt. Det har inte satsats 10 kapital om vardera 500 £, utan ett kapital på 500 £ satsas ständigt på nytt 10 gånger. Mervärdets årskvot beräknas därför inte på ett 10 gånger satsat kapital om 500 £ eller på 5.000 £ utan på ett en gång satsat kapital om 500 £, på samma sätt som då en enkrona[LXXXIV*] cirkulerar 10 gånger: den föreställer alltid endast en enda cirkulerande enkrona, fastän den utför samma funktion som 10 kronor. Men för den ägare, i vars hand den för tillfället befinner sig, har den liksom förut samma värde om 1 krona.

Kapital A visar också vid varje omslags slut och likaså vid årets slut, att dess ägare endast opererar med ett kapitalvärde på 500 £. Därför får han varje gång endast tillbaka 500 £. Hans investerade kapital är alltså aldrig mera än 500 £. Det investerade kapitalet om 500 £ fungerar därför som nämnare i det bråk, som uttrycker mervärdets årskvot. Vi hade för denna uppställt formeln: M' = m' × v × n = m' × n. Då den verkliga mervärdekvoten m' = m/v = mervärdemängden dividerad med det variabla kapital, som har producerat den, kan vi i m' × n sätta in värdet av m', alltså m/v, och får då fram den andra formeln: M' = (m × n) / v.

Men genom sitt tiofaldiga omslag, och därmed genom den tiofaldiga förnyelsen av insatsen, utför detta kapital om 500 £ samma funktion som ett 10 gånger större kapital, samma funktion som ett kapital om 5.000 £, alldeles som 500 enkronor, vilka fullbordar 10 omlopp on året, fullgör samma funktion som 5.000 enkronor, vilka genomför endast ett omlopp.

2. Det enskilda variabla kapitalets omslag

"Vilken samhällelig form produktionsprocessen än må ha, så måste den vara kontinuerlig eller periodiskt genomlöpa samma stadier om och om igen ... Betraktad i sitt inre sammanhang och under sin ständiga rörelse och förnyelse är varje samhällelig produktionsprocess samtidigt en reproduktionsprocess ... Som periodiskt tillskott till kapitalvärdet eller som periodisk frukt av det satsade kapitalet får mervärdet formen av en inkomst, som härrör från kapitalet." (Bok I, kap. XXI, sid. 497.)

För kapital A har vi 10 5-veckors omslagsperioder. I den första av dessa satsas 500 £ variabelt kapital - d.v.s. varje vecka omsätter 100 £ i arbetskraft, varför 500 £ har förbrukats i arbetskraft vid den första omslagsperiodens slut. Dessa 500 £, ursprungligen en del av det satsade totalkapitalet, har nu upphört att vara kapital. De har utbetalats i löner till arbetarna, som i sin tur använder pengarna till inköp av existensmedel. De förbrukar under loppet av dessa 5 veckor existensmedel till ett värde av 500 £, och därmed är ett motsvarande varuvärde utplånat. (Om arbetaren möjligen kan spara en slant, kan denna inte heller betraktas som kapital.) De inköpta existensmedlen har arbetaren konsumerat improduktivt - om man bortser från att de har vidmakthållit arbetskraften, som är en oumbärlig produktionsfaktor för kapitalisten. - Men samtidigt har kapitalisten omvandlat dessa 500 £ till arbetskraft av samma värde (resp. pris), och denna arbetskraft konsumerar han produktivt i arbetsprocessen. Vid de fem veckornas slut finns där en värdeprodukt på 1.000 £. Hälften därav, 500 £, är det reproducerade värdet av det för inköp av arbetskraft satsade variabla kapitalet, medan den andra hälften, 500 £, är nyproducerat mervärde. Men 5 veckors arbetskraft har, genom en omsättning, där en del av kapitalet förvandlats till variabelt kapital, likaså konsumerats, om också produktivt. Det arbete, som var verksamt igår, är inte samma arbete, som är i verksamhet idag. Dess värde plus det av arbetet skapade mervärdet existerar nu som värdet av en produkt, ett ting som är skilt från själva arbetskraften. Men vid produktens förvandling till pengar kan den del av dess värde, som motsvarar värdet av det investerade variabla kapitalet, på nytt användas till inköp av arbetskraft och därpå återigen fungera som variabelt kapital. Den omständigheten, att samma arbetare, d.v.s. samma bärare av arbetskraften, sysselsättes med det inte endast reproducerade utan även till penningform återförvandlade kapitalvärdet, har ingen betydelse. Det är också möjligt, att kapitalisten under den nya omslagsperioden använder nya arbetare i stället för de gamla.

I själva verket förbrukas alltså under de 10 5-veckors omslagsperioderna i arbetslöner successivt ett kapital om 5.000 £, inte 500, och dessa arbetslöner förbrukas i sin tur av arbetarna för inköp av existensmedel. Det sålunda satsade kapitalet om 5.000 £ är förbrukat och existerar inte mer. Å andra sidan blir arbetskraft till ett värde, inte av 500 utan av 5.000 £ successivt införlivad med produktionsprocessen och reproducerar inte endast sitt eget värde = 5.000 £ utan producerar även ett överskott, ett mervärde på 5.000 £. Det variabla kapital om 500 £, som satsas i den andra omslagsperioden, är inte identiskt med de 500 £, som satsades i den första omslagsperioden och redan är förbrukade i form av arbetslöner. Men dessa 500 £ är ersatta av ett nytt variabelt kapital om 500 £, som under den första omslagsperioden producerades i varuform och återförvandlades till penningform. Detta nya penningkapital är alltså penningformen för den varumängd, som nyproducerades under den första omslagsperioden. Den omständigheten, att kapitalisten åter förfogar över en lika stor penningsumma om 500 £, d.v.s. bortsett från mervärdet precis lika stort penningkapital, som han ursprungligen satsade, döljer det faktum, att han opererar med ett nyproducerat kapital. Den del av varuvärdet, som ersätter det konstanta kapitalet, är däremot inte nyproducerat utan har endast förändrat form. - När vi undersöker den tredje omslagsperioden, så är det uppenbart, att det variabla kapital, som satsas, inte är ett gammalt utan ett nyproducerat kapital, ty det är ett varuvärde, som producerades under den andra omslagsperioden och nu har förvandlats till pengar. Den varumängd, som producerades under den första omslagsperioden, är försåld. Dess värdedel, som är likamed det satsade kapitalets variabla värdedel, omsattes i ny arbetskraft för den andra omslagsperioden och producerade en ny varukvantitet, som i sin tur såldes och varav en värdedel är ett variabelt kapital, som satsas i den tredje omslagsperioden. Och så vidare genom alla 10 omslagsperioderna.

Under dessa går var femte vecka nyproducerade varumängder (vilkas värde, såvitt det ersätter variabelt kapital, också är nyproducerat, inte endast återuppträder som i den konstanta, rörliga kapitaldelen) ut på marknaden för att införliva ständigt ny arbetskraft med produktionsprocessen.

Vad som alltså uppnås med det investerade variabla kapitalets (500 £) 10-faldiga omslag, är inte, att detta kapital om 500 £ kan produktivt konsumeras 10 gånger, utan att ett variabelt kapital, som räcker i 5 veckor, kan användas i 50 veckor. Det används tvärtom 10 × 500 £ variabelt kapital under de 50 veckorna, och kapitalet 500 £ räcker. alltid endast i 5 veckor, varför det efter de 5 veckornas slut måste ersättas med ett nyproducerat kapital om 500 £. Detta äger rum likaväl för kapital A som för kapital B. Men här börjar en olikhet att göra sig gällande.

Vid slutet av den första 5-veckorsperioden har både A och B vardera satsat ett variabelt kapital om 500 £. I bägge fallen är värdet omsatt i arbetskraft och ersatt genom ett nytt värde, som denna arbetskraft har skapat. För B liksom för A har arbetskraften inte endast ersatt det variabla kapitalet om 500 £ med ett nytt värde av samma storlek, utan den har dessutom frambringat ett mervärde på 500 £.

Men när det gäller B, har värdeprodukten ännu inte antagit en sådan form, att den på nytt kan fungera som produktivt kapital. Det är däremot fallet med A. Till årets slut har B hopsamlat ett ständigt ökande värde, som täcker det satsade kapitalet och dessutom innehåller ett mervärde, men detta värde antar inte en sådan form, att det kan tjänstgöra som produktivt kapital förrän efter årets slut. Värdet är visserligen förnyat, men Värdeformen (här den absoluta värdeformen, dess penningform) är inte förnyad.

För den andra 5-veckorsperioden (och på samma sätt successivt för varje 5-veckorsperiod under året) måste alltså ytterligare 500 £ vara tillgängliga liksom för den första perioden. Bortsett från alla kreditförhållanden måste alltså vid årets början finnas ett latent, satsat penningkapitel om 5.000 £, som successivt under årets lopp förbrukas till inköp av arbetskraft.

När det gäller A, är däremot kretsloppet, det satsade kapitalets omslag, fullbordat redan efter de 5 första veckornas förlopp, varför värdeersättningen redan då befinner sig i sin ursprungliga penningform och kan sätta ny arbetskraft för 5 veckor i rörelse.

Under den andra 5-veckorsperioden förbrukar både A och B ny arbetskraft och utbetalar ett nytt kapital om 500 £ i arbetslöner. De första 500 £, som arbetarna har använt till inköp av existensmedel, är förbrukade; i varje fall har kapitalisten inte längre någon bestämmanderätt över dem. Under nästa omslagsperiod används ett nytt kapital på 500 £ till inköp av ny arbetskraft, och existensmedel till samma värde tas bort ur marknaden. Kort sagt: man förbrukar ett nytt kapital om 500 £, inte det gamla. För A är detta nya kapital på 500 £ ett värde, som frambringats i produktionsprocessen som ersättning för de 500 £, som satsades i den förra omslagsperioden. För B har detta nya värde däremot antagit en form, vari det ännu inte kan fungera som variabelt kapital. Värdeersättningen finns där men inte i form av variabelt kapital. För att produktionsprocessen skall kunna fortsätta under nästa 5-veckorsperiod, måste därför ett tillskottskapital om 500 £ vara disponibelt och satsas i den i detta fall nödvändiga penningformen. A och B konsumerar alltså under 50 veckor lika mycket variabelt kapital, köper och förbrukar lika stor mängd arbetskraft. Men B måste betala den med ett satsat kapital likamed dess totalvärde = 5.000 £. A däremot betalar den successivt med de 500 £, som satsas för 5 veckor i taget och ständigt förnyas. Här satsas alltså aldrig ett större penningkapital än för 5 veckor, d.v.s. aldrig ett större belopp än de 500 £, som satsades för de första 5 veckorna. Dessa 500 £ räcker under hela året. Det är därför klart, att vid samma exploateringsgrad av arbetet, samma mervärdekvot, måste årskvoterna för A och B stå i omvänd proportion till storleken av de variabla penningkapital, vilka måste satsas för att under året sätta samma mängd arbetskraft i rörelse. A: 5.000 m / 500 v = 1.000%. B: 5.000 m / 5.000 v = 100%. Men 500 v : 5.000 v = 1 : 10 = 100% : 1.000%.

Skillnaden beror på olikheter i omslagsperioderna, d.v.s. de perioder, i vilka värdeersättningen av det variabla kapital, som använts under en viss tidrymd, åter kan fungera som kapital, alltså som nytt kapital. För B liksom för A förekommer samma värdeersättningen för det under samma perioder använda variabla kapitalet. Mervärdets tillväxt är också densamma under samma perioder. För B uppkommer visserligen varje 5-veckorsperiod en värdeersättning på 500 £ plus 500 £ mervärde, men denna värdeersättning bildar inte något nytt kapital, eftersom den inte befinner sig i penningform. För A är det gamla kapitalvärdet inte endast ersatt med ett nytt, utan det är återigen framställt i sin penningform och därmed insatt som nytt funktionsdugligt kapital.

Om värdeersättningens förvandling till pengar, alltså till den form, vari det variabla kapitalet satsas, inträffar förr eller senare, är uppenbarligen en omständighet, som saknar betydelse för själva mervärdets produktion. Denna beror på storleken av det använda variabla kapitalet jämte arbetets exploateringsgrad. Men den nyssnämnda omständigheten inverkar på storleken av det penningkapital, som måste satsas för att under året sätta en viss mängd arbetskraft i rörelse, och bestämmer därför mervärdets årskvot.

3. Det variabla kapitalets omslag ur samhällelig synpunkt

Låt oss för ett ögonblick betrakta saken ur samhällelig synpunkt. En arbetare kostar t.ex. 1 £ i veckan, och arbetsdagen är 10 timmar. Hos A liksom hos B är under året 100 arbetare sysselsatta (100 £ pr vecka för 100 arbetare gör för 5 veckor 500 £ och för 50 veckor 5.000 £), och dessa arbetar under en 6-dagars arbetsvecka 60 timmar var. Alltså: 100 arbetare gör 6.000 arbetstimmar i veckan och på 50 veckor 300.000 arbetstimmar. Denna arbetskraft är annekterad av A liksom av B och kan alltså inte användas av samhället för något annat ändamål. Såtillvida är saken alltså, samhälleligt sett, lika hos A och B. Vidare: hos både A och B får 100 arbetare tillsammans en årslön på 5.000 £ (de 200 arbetarna alltså summa summarum 10.000 £), ett belopp som förbrukas för inköp av existensmedel. Även härvidlag är förhållandet alltså, samhälleligt sett, detsamma för A och B. Då arbetarna i bägge fallen avlönas pr vecka, förbrukar de också varje vecka en motsvarande mängd existensmedel, som de betalar med pengar, vilka på så sätt kommer in i cirkulationen. Men här upphör likheten.

För det första. De pengar, som A:s arbetare sätter i cirkulation, är inte, som för B:s arbetare, endast värdet av deras arbetskraft i penningform. Pengarna är redan från och med andra omslagsperioden efter affärens påbörjande arbetarnas egen värdeprodukt (= arbetskraftens pris plus mervärdet) från förra omslagsperioden varmed hans arbete under den andra omslagsperioden betalas. Beträffande B är detta inte fallet. Pengarna är visserligen ett betalningsmedel för redan utfört arbete, men det betalas inte med dessa arbetares egen värdeprodukt. Detta kan inte ske förrän i början av andra året, då även B:s arbetare avlönas med utbytet av deras egen värdeprodukt från förra året.

Ju kortare kapitalets omslagsperiod är - ju oftare dess reproduktionsterminer alltså förnyas under året - desto fortare förvandlas arbetarnas värdeprodukt till pengar, för desto kortare tid måste kapitalisten satsa sina pengar i produktionsprocessen, desto mindre är det kapital han måste satsa i proportion till produktionens omfång, och desto större är i proportion därtill den kvantitet mervärde, som han vid given mervärdekvot tar ut under året, emedan han så mycket oftare kan göra nyinköp av arbetare med penningformen av deras egen värdeprodukt och sätta deras arbete i rörelse därmed.

När produktionsskalan är given, avtar det satsade variabla kapitalets storlek i proportion till omslagstidens förkortning, medan mervärdets årskvot ökar. Om det satsade kapitalets storlek är given, växer produktionsskalan och därmed vid given mervärdekvot även den absoluta mängden av det under en omslagsperiod producerade mervärdet, i samma utsträckning som reproduktionsperioden förkortas, samtidigt som mervärdets årskvot stegras i motsvarande grad. Av vår undersökning har överhuvud hittills framgått, att man alltefter omslagsperiodernas olika längd måste satsa penningkapital av högst varierande storlek för att sätta i rörelse samma mängd produktivt rörligt kapital och samma arbetsmängd vid samma exploateringsgrad av arbetet.

För det andra - och detta har samband med den första olikheten - betalar arbetaren under B liksom under A de existensmedel, som han köper, med det variabla kapitalet, som i hans hand förvandlats till cirkulationsmedel. Han drar t.ex. inte endast bort vete från marknaden utan ersätter samtidigt också vetets värde med en motsvarande penningsumma. I motsats till A:s arbetare betalar arbetaren hos B inte sina existensmedel med pengar, som representerar värdet av de produkter, som han själv har producerat och som under årets lopp har blivit omsatta på marknaden. Han betalar visserligen existensmedlen med pengar, men han förser inte samtidigt marknaden med varor, som säljarna kan köpa för de pengar de har fått. Från marknaden tas alltså både arbetskraft och existensmedel för denna arbetskraft samt arbetsmedel och produktionsmedel, och som ersättning tillföres marknaden en summa pengar, men däremot får marknaden under årets lopp inte ta emot någon produkt, som ersätter de därifrån borttagna materiella elementen för det produktiva kapitalet. Om vi antar, att samhället inte är kapitalistiskt utan kommunistiskt, så bortfaller penningkapitalet nästan helt, alltså även de förklädnader av transaktionerna, som pengarna åstadkommer. Saken skulle då helt enkelt reduceras till att samhället i förväg måste beräkna, hur mycket arbete, produktionsmedel och existensmedel man utan olägenhet kan satsa på långsiktiga projekt som t.ex. järnvägsbyggen, vilka för lång tid framöver, kanske åratal, varken levererar produktionsmedel eller existensmedel eller någon annan nyttig effekt men i stället tar bort arbete, produktionsmedel och existensmedel från den årliga totalproduktionen. I det kapitalistiska samhället däremot, där det samhälleliga förnuftet alltid gör sig gällande först i efterhand, kan och måste på detta sätt svåra störningar oavbrutet inträffa. Det uppstår å ena sidan ett tryck på penningmarknaden, medan det å andra sidan just är ett föregående överflöd på penningkapital, som har bidragit till att framkalla dylika företag i överdriven skala, alltså just de omständigheter, som senare åstadkommer trycket på penningmarknaden. Penningmarknaden blir tryckt, då behovet av penningkapital i stor skala blir aktuellt under långa tidsperioder, och detta alldeles bortsett från att industriidkare och affärsmän placerar det för driften av deras företag behövliga penningkapitalet i järnvägsspekulationer etc. och ersätter driftkapitalet genom lån på penningmarknaden. Dessutom uppstår ett tryck på samhällets disponibla produktiva kapital. Då produktivt kapital oavbrutet undandrages marknaden och endast ersättes genom penningekvivalenter, så ökar den köpkraftiga efterfrågan utan någon samtidig ökning av varutillförseln. Därigenom stiger priserna på både existensmedel och produktionsämnen. Härtill kommer, att det under dylika förhållanden alltid dyker upp svindlare, som manipulerar med stora kapitalöverföringar. En liga av spekulanter, entreprenörer, ingenjörer, advokater etc. berikar sig. De förorsakar en stark ökning av efterfrågan på konsumtionsvaror, och samtidigt stiger också arbetslönerna. Jordbruket och överhuvud livsmedelsproduktionen stimuleras visserligen, men då denna produktion inte kan ökas omedelbart utan först efter minst ett år, ökar importen av dessa produkter liksom även importen av kolonialvaror (kaffe, socker, vin etc.) och av lyxartiklar. Därav uppkommer importöverskott och spekulationer i denna del av importverksamheten. I de branscher, där produktionen hastigt kan stegras, som t.ex. den egentliga manufakturen, bergsbruket etc., medför prisstegringen en plötslig expansion, som snart efterföljes av ett sammanbrott. En motsvarande tendens gör sig gällande på arbetsmarknaden att i de nya industrigrenarna dra in inte endast mängder av arbetslösa utan också arbetare, som redan har sysselsättning. Överhuvud har sådana jätteföretag som t.ex. järnvägsbyggen en tendens att dra till sig arbetskraft från sådana arbetsområden, som kräver starka armar, såsom t.ex. jordbruket. Detta fortsätter, t.o.m. sedan de nya företagen hunnit utvecklas till en etablerad bransch och en för densamma nödvändig grupp av ambulerande anläggningsarbetare har uppkommit. Det är t.ex. alltid fallet, när järnvägsbyggandet under en period sker i större skala än vanligt. En del av den arbetslösa reservarmén, som håller lönerna nere, får sysselsättning, lönerna stiger över hela linjen, t.o.m. i de branscher, där arbetslösheten redan tidigare var obetydlig. Detta varar, tills den oundvikliga kraschen åter kastar ut reservarmén i arbetslöshet och lönerna på nytt pressas ner till minimum och därunder.[35*]

I den mån omslagsperiodens längd är bestämd av arbetsperioden i egentlig mening, d.v.s. den period som behövs för att göra produkten färdig för marknaden, så är den beroende av produktionens materiella betingelser i respektive industribransch. I jordbruket avgöres dessa produktionsbetingelser väsentligen av naturförhållandena, i industrin och bergsbruket växlar de med den samhälleliga utvecklingen av själva produktionsprocessen.

Arbetsperiodens längd kan vara beroende av de enskilda leveransernas storlek och är i dessa fall bestämd av den förhärskande sedvänjan. Men det materiella underlaget för denna sedvänja är alltid produktionsskalan, och rena tillfälligheter gör sig gällande endast i enstaka fall.

Slutligen: Om omslagsperiodens längd är beroende av cirkulationsperiodens längd, kommer den att variera med de ständigt växlande konjunkturerna, de större eller mindre avsättningssvårigheterna och den därav beroende nödvändigheten att placera produkten på närmare eller mera avlägset belägna marknader. Bortsett från de omedelbara verkningarna av den större eller mindre efterfrågan spelar prissvängningarna här en huvudroll, genom att inköpen avsiktligt begränsas, när priserna faller, utan att produktionen inskränkes i motsvarande grad. När priserna stiger, gör sig den omvända tendensen gällande, och produkterna kan t.o.m. säljas, innan de är producerade. Det egentliga materiella underlaget för omsättningstiden är dock det verkliga avståndet från produktionsplatsen till avsättningsmarknaden.

Engelskt bomullstyg eller garn säljes t.ex. till Indien. Exportören betalar den engelske textilfabrikanten (och han gör det villigt, så länge penningmarknaden har en stark ställning. Så snart fabrikanten själv blir tvungen att finansiera sina affärer medelst kreditoperationer, är det redan på tok.) Exportören säljer senare sina bomullsprodukter på den indiska marknaden, varvid han får igen sitt satsade kapital. Innan dessa pengar influtit, är förhållandet, samhälleligt sett, precis detsamma, som om arbetsperiodens längd nödvändiggjorde tillskott av nytt penningkapital för att produktionsprocessen skall kunna hållas igång i oförminskad skala. Det penningkapital, varmed fabrikanten avlönar sina arbetare och dessutom förnyar de övriga delarna av sitt rörliga kapital, är inte penningformen för de av honom producerade textilprodukterna. Detta kan bli fallet, först då värdet av dessa produkter återvänt till England i varu- eller penningform. Det handlar alltså om ett förnyat tillskott av penningkapital. Skillnaden är endast den, att det inte satsas av fabrikanten utan av exportören - kanske medelst kreditoperationer. Den engelska marknaden tillföres emellertid inte samtidigt härmed något nytt tillskott av varor, som kan köpas med dessa pengar och ingå i den individuella eller produktiva konsumtionen. Om detta tillstånd inträder under längre tid och i större skala, så måste det åstadkomma samma följder som förut den förlängda arbetsperioden.

Det kan nu tänkas, att dessa textilvaror även i Indien säljes på kredit. Med denna kredit köpes i Indien en produkt, som skickas till England, eller också utfärdas en växel på beloppet. Om detta tillstånd förlänges, så utsättes den indiska penningmarknaden för ett tryck, vars återverkan på England kan framkalla en kris. Denna kris framkallar i sin tur - t.o.m. om den är förbunden med export av ädla metaller till Indien - en kris i det sistnämnda landet på grund av bankrutt för engelska affärsföretag och deras indiska filialer, vilka erhållit krediter av de indiska bankerna. Så uppstår samtidigt kriser både på de marknader, som har en aktiv, och på de marknader, som har en passiv handelsbalans. Och förhållandena kan kompliceras ytterligare. England har t.ex. skickat silvertackor till Indien, men de engelska fordringsägarna i Indien indriver nu sina fordringar där, och inom kort måste Indien skicka tillbaka silvertackorna till England.

Det är möjligt, att exporthandeln till Indien och importhandeln därifrån ungefär utjämnar varandra, ehuru den senare (med undantag för speciella omständigheter, såsom höjda bomullspriser etc.) till omfånget bestämmes av den förstnämnda och stimuleras av den. Handelsbalansen mellan England och Indien kan förefalla utjämnad eller endast uppvisa obetydliga svängningar åt ena eller andra hållet. Men så snart krisen bryter ut i England, visar det sig, att osålda bomullsvaror lagras i Indien (d.v.s. har förvandlats från varukapital till penningkapital - överproduktion på denna sida), och att det å andra sidan inte endast ligger osålda förråd av indiska produkter i England, utan också att en stor del av de sålda och konsumerade varupartierna ännu inte är betald. Vad som alltså framträder som en kris på penningmarknaden, är i själva verket uttryck för rubbningar i själva produktions- och reproduktionsprocessen.

För det tredje: Beträffande det använda rörliga kapitalet (både det variabla och det konstanta) så åstadkommer omslagsperiodens längd, i den mån den har samband med arbetsperiodens längd, denna skillnad: Vid flera omslag under året kan en del av det variabla eller konstanta rörliga kapitalet levereras genom sina egna produkter, såsom vid kolproduktion, inom klädkonfektionen etc. I annat fall går det inte, åtminstone inte under årets lopp.

SJUTTONDE KAPITLET

Mervärdets cirkulation

Vi har hittills sett, att en förändring i omslagsperioden åstadkommer en förändring i mervärdets årskvot, t.o.m. om den mervärdemängd, som årligen frambringas, är oförändrad.

Men dessutom har omslagsperiodens längd med nödvändighet betydelse för ackumulationen - mervärdets kapitalisering - och inverkar därmed även indirekt på mervärdets mängd.

Vi observerar nu närmast, att kapitalisten A (i förra kapitalets exempel) har en löpande periodisk avkastning, alltså med undantag för omslagsperioden i företagets början finansierar sin egen konsumtion under året med sin mervärdeproduktion och inte behöver betala den ur egna fonder. Detta sistnämnda är däremot fallet med kapitalisten B. Han producerar visserligen under samma tidrymd lika mycket mervärde som A, men mervärdet är inte realiserat och kan därför inte konsumeras, vare sig individuellt eller produktivt. I den mån det gäller den individuella konsumtionen, blir mervärdet anteciperat. Kapitalisten måste därför tillgripa sina reservfonder.

En del av det produktiva kapitalet, som det är svårt att klassificera, nämligen det tillskottskapital, som är nödvändigt för reparationer och vidmakthållande av det fasta kapitalet, framstår nu också i ny dager.

Hos A satsas denna kapitaldel inte alls eller endast delvis vid produktionens början. Den behöver inte vara disponibel eller överhuvud existera. Den kommer från själva företaget, genom att mervärde omedelbart förvandlas till kapital, d.v.s. direkt användes som kapital. En del av det mervärde, som periodiskt under året inte endast producerats utan även realiserats, kan bestrida de för reparationer etc. nödvändiga utgifterna. En del av det kapital, som behövs för driften av företaget i dess ursprungliga skala, frambringas sålunda under verksamheten av företaget självt genom kapitalisering av en del av mervärdet. Detta är omöjligt för kapitalisten B. Hos honom måste den ifrågavarande kapitaldelen bilda en del av det ursprungligen satsade kapitalet. I bägge fallen kommer denna kapitaldel att i kapitalistens bokföring figurera som satsat kapital, vilket den ju också är, då den enligt vårt antagande utgör en del av det produktiva kapital, som är nödvändigt för företagets verksamhet i oförminskad skala. Men det spelar en oerhört stor roll, ur vilken fond denna kapitaldel hämtas. För B är den verkligen en del av det kapital, som ursprungligen skulle satsas eller vara disponibelt. För A däremot är den en del av mervärdet, som användes som kapital. Detta senare fall visar, att inte endast det ackumulerade kapitalet utan också en del av det ursprungligen satsade kapitalet kan vara ett endast kapitaliserat mervärde.

Så snart krediten har nått en viss utveckling, blir förhållandet mellan det ursprungligen satsade kapitalet och det kapitaliserade mervärdet ännu mera invecklat. En del av det produktiva kapital, varmed A startar sitt företag eller fullföljer det under året, lånar han t.ex. hos bankir C, emedan han från början inte har tillräckligt kapital för att driva företaget. Det belopp, som bankir C lånar honom, är ingenting annat än mervärde, som industrimännen D, E och F har deponerat hos C. Från A:s ståndpunkt rör det sig här ännu inte om ackumulerat kapital. Men i själva verket spelar A här endast rollen av en agent, som kapitaliserar det mervärde, som D, E och F tillägnat sig.

I bok I, kap. XXII har vi sett, att ackumulationen, mervärdets förvandling till kapital, till sitt verkliga innehåll är en reproduktionsprocess i utvidgad skala, en expansion, som kan ta sig uttryck i anläggning av nya fabriker eller också intensifiera driften i dess hittillsvarande skala.

Produktionen kan utvidgas successivt, genom att en del av mervärdet användes till förbättringar, vilka antingen endast ökar arbetets produktivitet eller samtidigt även möjliggör ett intensivare utnyttjande av arbetskraften. Där arbetsdagen inte är begränsad genom lagstiftning, kan det vara tillräckligt att öka det rörliga kapitalet, samtidigt som arbetsdagen förlänges, varigenom det fasta kapitalets användningstid förlänges, medan dess omslagstid i motsvarande grad förkortas. Eller också kan det kapitaliserade mervärdet möjliggöra marknadsspekulationer i råvaror etc. - operationer för vilka det ursprungligen satsade kapitalet inte skulle ha varit tillräckligt, - o.s.v.

Emellertid är det klart, att där det större antalet omslagsperioder medför en oftare förekommande realisation av mervärdet under året, måste det komma perioder, då man varken kan förlänga arbetsdagen eller företa småförbättringar. Å andra sidan kan hela företaget utvidgas i proportionell skala genom nya byggnationer, genom arbetsfondens utvidgning etc. I vissa branscher, såsom i jordbruket, är detta möjligt endast inom vissa gränser och kräver dessutom tillskottskapital av en storleksordning, som endast kan åstadkommas genom flera års ackumulation av mervärde.

Jämsides med den verkliga ackumulationen eller mervärdets omvandling till produktivt kapital ackumuleras därför även pengar, varvid en del av mervärdet samlas i form av latent penningkapital, vilket först senare, när det har nått ett visst omfång, kan fungera som aktivt tillskottskapital.

Så ter sig saken från den enskilde kapitalistens ståndpunkt. Med den kapitalistiska produktionens utveckling utvecklas emellertid samtidigt kreditsystemet. Det penningkapital, som kapitalisten ännu inte kan använda i sitt eget företag, lånar han ut till andra, och av dessa får han ränta på pengarna. För honom är det penningkapital i egentlig mening, ett kapital av annat slag än det produktiva kapitalet. Men det fungerar som kapital i någon annans hand. Det är klart, att ju oftare mervärdet realiseras, samtidigt som dess produktionsskala stiger, i desto högre grad tillföres penningmarknaden nytt kapital, varav åtminstone största delen kommer att användas till utvidgad produktion.

Den enklaste form, vari det tillskjutna latenta penningkapitalet kan existera, är den hopsamlade skatten ["pengar på kistbottnen"]. En dylik skatt kan bestå av guld eller silver, som direkt eller indirekt har erhållits genom byteshandel med de länder, som producerar ädla metaller. Och endast på detta sätt kan, absolut taget, ett lands penningskatt växa. Det är å andra sidan möjligt - och detta är vanligen fallet - att denna skatt inte är något annat än pengar, som tagits ut ur den inhemska cirkulationen och i enskilda kapitalisters händer antagit formen av skatt. Det är vidare möjligt, att detta latenta penningkapital endast består av värdesymboler - vi bortser här alltjämt från kreditpengar - eller också av i juridiska dokument fastslagna rättsanspråk, som kapitalisten äger gentemot tredje man. I alla dessa fall, oavsett tillskottspenningkapitalets existensform, representerar det, såvida det är kapital in spe, ingenting annat än kapitalisternas rättsanspråk på samhällets framtida årliga tillskottsproduktion.

"Mängden av verkligen ackumulerad rikedom ... är så avgjort obetydlig i jämförelse med samhällets produktivkrafter, oavsett civilisationsstadiet, eller också endast i jämförelse med den verkliga konsumtionen i detta samhälle under endast några få år - så obetydlig, att lagstiftarnas och de politiska ekonomernas huvudintresse borde inriktas på produktivkrafterna och deras framtida fria utveckling, inte som hittills på den rena ackumulerade rikedomen, som först faller i ögonen. Huvuddelen av den s.k. ackumulerade rikedomen är utan tvivel endast nominell och består inte av verkliga föremål, fartyg, byggnader, textilvaror, odlad jord, utan även av rena rättsanspråk, anspråk på samhällets framtida årliga produktiva krafter, rättskrav som uppstått och förevigats genom utkomstmedlens eller institutionernas osäkerhet ... Bruket av dylika ting (ackumulationer av fysiska föremål eller verklig rikedom) som uteslutande medel för ägarna att tillägna sig rikedom, som samhällets framtida produktivkrafter först måste skapa - detta bruk skulle så småningom berövas dem genom fördelningens naturlagar utan användande av våld; med stöd av samverkande arbete (co-operative labour) skulle det på några få år berövas dem." (William Thompson: Inquiry into the Principles of the Distribution of Wealth. London 1850, s. 453. - Denna bok utkom första gången 1824.)

"Man betänker sällan - de flesta anar det inte ens - hur ytterst ringa, i fråga om både mängd och verkningskraft, de faktiska ackumulationerna i samhället är i jämförelse med de mänskliga produktivkrafterna, ja t.o.m. jämfört med en enda generations vanliga konsumtion under några få år. Orsaken är uppenbar, men verkningarna är mycket skadliga. Den rikedom, som årligen förtäres, försvinner i och med förbrukningen; den existerar en ganska kort tid och påverkar oss, endast medan vi njuter eller förbrukar den. Men den varaktigare delen av rikedomen, t.ex. möbler, maskiner, byggnader, har vi för ögonen hela livet igenom såsom bestående minnesmärken övermänskliga bemödanden. I kraft av äganderätten till denna fasta och varaktiga del av den samhälleliga rikedomen - jord, råvaror, de verktyg varmed man arbetar, de byggnader vari arbetet utföres - behärskar dessa föremåls ägare till sin egen fördel de årliga produktivkrafterna hos alla verkligt produktiva arbetare i samhället, hur obetydliga dessa föremål än må vara i jämförelse med arbetets ständigt förnyade produkter. Befolkningen i Storbritannien och Irland är 20 miljoner; genomsnittskonsumtionen för varje individ - män, kvinnor och barn - är sannolikt ungefär 20 £, sammanlagt en rikedom på ungefär 400 miljoner £, den årligen förbrukade arbetsprodukten. Det ackumulerade kapitalets totalbelopp i dessa länder överstiger uppskattningsvis inte 1.200 miljoner eller tre gånger den årliga arbetsprodukten, d.v.s. vid lika fördelning ett kapital om 60 £ pr person. De mer eller mindre noggranna summorna av dessa uppskattade belopp är här av mindre betydelse än förhållandet mellan den samlade rikedomen och den årliga produkten. Räntorna på dessa totalkapital skulle räcka till uppehälle åt hela befolkningen med nuvarande levnadsstandard ungefär två månader på året, och själva det samlade ackumulerade kapitalet skulle (om man kunde finna köpare) ge hela befolkningen arbetsfritt uppehälle i hela tre år! Efter denna tids förlopp skulle människorna stå där utan bostad, kläder eller mat, och de finge då välja mellan att svälta eller att bli slavar åt dem, som hade försörjt dem under dessa tre år. Som tre år förhåller sig till livslängden hos en frisk generation - låt oss säga 40 år - så förhåller sig storleken och betydelsen av den verkliga rikedomen - det ackumulerade kapitalet t.o.m. i det rikaste land - till dess produktivkraft under en enda generation. Och då räknar vi inte med vad som kunde produceras med förnuftiga säkerhetsanordningar och i synnerhet under samverkan, utan till det som verkligen produceras under nuvarande bristfälliga och osäkra förhållanden ... Och för att uppehålla och föreviga denna till synes väldiga massa av tillgängligt kapital - eller snarare det genom detsamma förvärvade herraväldet och monopolet över det årliga arbetets produkter i det nuvarande tillståndet av dirigerad fördelning - skall hela detta fruktansvärda maskineri, osäkerhetens laster, förbrytelser och lidanden förevigas. Ingenting kan ackumuleras, förrän de nödvändiga behoven är tillfredsställda, och de mänskliga önskningarnas stora ström söker ständigt tillfredsställelse av nya behov - orsaken till det relativt obetydliga beloppet av samhällets verkliga rikedom i varje givet ögonblick. Det är ett evigt kretslopp av produktion och konsumtion. I denna oerhörda mängd av årlig produktion och konsumtion skulle den obetydliga verkliga ackumulationen knappast märkas; och dock är huvudintresset i stort sett inriktat, inte mot den väldiga mängden produktivkraft utan mot den obetydliga ackumulationen. Men den sistnämnda är annekterad av några få och har förvandlats till ett verktyg, varmed man kan tillägna sig den stora massans årligen återkommande arbetsprodukter. Därför är detta verktyg av avgörande betydelse för nämnda fåtal ... Omkring 1/3 av den nationella årsprodukten undandras nu producenten under beteckningen offentliga utgifter och konsumeras improduktivt av människor, som inte ger något i gengäld, d.v.s. av folk som inte deltar i produktionsprocessen som producenter ... Folket häpnar vid åsynen av den ackumulerade rikedomen, i synnerhet när den är koncentrerad på ett fåtal händer. Men de årligen producerade massorna rullar förbi liksom oändliga och oräkneliga vågor i en mäktig ström och försvinner i konsumtionens omätliga ocean. Och dock är denna oavbrutna konsumtion betingelsen inte endast för alla njutningar utan för hela människosläktets existens. Det är mängden och fördelningen av denna årsprodukt, som framförallt skulle göras till föremål för undersökning. Den verkliga ackumulationen är av helt sekundär betydelse och blir föremål för intresse nästan uteslutande på grund av sitt inflytande på årsproduktens fördelning ... Den verkliga ackumulationen och fördelningen blir här" (i Thompsons skrift) "analyserade med hänsyn till och underordnade produktivkrafterna. I de flesta andra system har produktivkrafterna betraktats med utgångspunkt från ackumulationen och i avsikt att föreviga den bestående fördelningen. När det gäller att bevara det nuvarande fördelningssättet, har man ingenting till övers för hela mänsklighetens ständigt aktuella elände eller välbefinnande. Maktutövningen, bedrägeriets och slumpens förevigande, det har man kallat säkerhet; och för att bevara denna falska säkerhet har man utan förbarmande offrat alla människosläktets produktivkrafter" (ibid. s. 440- 443).

*

För reproduktionen föreligger endast två normala möjligheter, bortsett från störningar, som medför inskränkningar i produktionen i given skala.

Antingen försiggår reproduktionen i enkel skala.

Eller också kapitaliseras mervärdet (ackumulation).

1. Enkel reproduktion

Vid enkel reproduktion blir det mervärde, som årligen eller med flera omslag pr år periodiskt producerats och realiserats, improduktivt konsumerat av sin ägare kapitalisten.

Den omständigheten, att produktvärdet delvis består av mervärde, delvis av det reproducerade variabla kapitalets värde och delvis av det förbrukade konstanta kapitalets värde, saknar betydelse för både mängden och värdet av totalprodukten, ett värde som i form av varukapital beständigt ingår i cirkulationen och lika beständigt tas ut därifrån för att förbrukas produktivt eller individuellt, d.v.s. för att tjäna som produktions- eller konsumtionsmedel. Bortsett från det konstanta kapitalet påverkas därigenom endast den årliga produktens fördelning mellan arbetare och kapitalister.

T.o.m. om man förutsätter enkel reproduktion, måste därför en del av mervärdet alltid existera i penningform, emedan den annars inte kan användas till inköp av konsumtionsartiklar. Vi skall här närmare undersöka denna förvandling av mervärdet från dess ursprungliga varuform till pengar. För enkelhetens skull förutsätter vi, att problemet föreligger i sin mest elementära form, nämligen att cirkulationen uteslutande förmedlas av metallpengar, d.v.s. pengar, som representerar ett verkligt varuvärde.

Enligt de lagar, som gäller för den enkla varucirkulationen (bok I, kap. III), måste de metallpengar, som finns i ett land, inte endast vara tillräckliga för att få varorna att cirkulera. De måste också räcka till för att kunna förmedla de svängningar i varuomsättningen, som dels beror på variationer i pengarnas omloppshastighet, dels på prisfluktuationer, dels på de växlande och olikartade förhållanden, under vilka pengarna fungerar som betalningsmedel och som egentliga omsättningsmedel. De proportioner, vari den föreliggande penningmängden delas i hopsamlad skatt och cirkulerande pengar, växlar ständigt, men den totala penningmängden är alltid likamed summan av de pengar, som hopsamlats som skatt, och de cirkulerande pengarna. Ur samhällelig synpunkt är hela denna penningmängd en successivt hopsamlad skatt. I den mån denna skatt delvis förbrukas genom förslitning, måste den i likhet med varje annan produkt årligen ersättas på nytt. Detta sker i själva verket genom direkt eller indirekt utbyte av en del av landets årliga produkter mot produkter från guld- och silverproducerande länder. Denna transaktionens internationella karaktär döljer emellertid dess enkla förlopp. För att därför reducera problemet till dess enklaste och mest lättfattliga uttryck måste man förutsätta, att landet har egen guld- och silverproduktion, som alltså utgör en del av den samhälleliga totalproduktionen i varje land.

Bortsett från det guld och silver, som produceras för lyxändamål, måste produktionens årliga minimum motsvara penningmetallernas årliga förslitning. Vidare: Om värdesumman av den årligen producerade och cirkulerande varumängden ökar, så måste också den årliga guld- och silverproduktionen ökas, såvida den ökade värdesumman av de cirkulerande varorna och den penningmängd, som erfordras för deras cirkulation (och motsvarande skattbildning), inte kompenseras genom större hastighet i penningcirkulationen och genom vidgad funktion av penningen som betalningsmedel, d.v.s. att köp och försäljningar i större utsträckning regleras genom bokföring utan användning av verkliga pengar.

En del av den samhälleliga arbetskraften och en del av de samhälleliga produktionsmedlen måste alltså årligen förbrukas för guld- och silverproduktionen.

Då vi förutsätter enkel reproduktion, kommer också produktionen av guld och silver att planeras endast för att täcka förbrukningen - i detta fall det genomsnittliga slitaget på guld- och silvermynten. Enligt vår förutsättning förbrukar kapitalisterna mervärdet för egen del utan att kapitalisera det. De placerar det då direkt i cirkulationen i penningform, som i denna produktionsgren är produktens naturaform, och inte, som i andra produktionsgrenar, resultatet av produktens försäljning.

På motsvarande sätt blir inte heller arbetslönen - den penningform, vari det variabla kapitalet satsas - och värdet av råvaror, hjälpämnen och det fasta kapitalets förslitning ersatta genom produktens försäljning och förvandling till pengar, utan genom produkten själv, som i sin naturaform redan är pengar.

Låt oss studera kretsloppet och omslaget för det kapital, som är satsat i produktionen av ädla metaller. Som utgångspunkt väljer vi formeln G-W ... P ... G'. Om termen W i G-W inte består endast av arbetskraft och produktionsmedel utan även av fast kapital, varav endast en värdedel förbrukas i P, så är det klart, att G' - produkten - är en penningsumma likamed det i arbetslöner utlagda variabla kapitalet plus det i produktionsmedel utlagda rörliga konstanta kapitalet plus värdedelen av det förslitna fasta kapitalet plus mervärdet. Om G' vid oförändrat allmänt guldvärde vore mindre, skulle gruvföretaget vara improduktivt, och om detta allmänt vore fallet, skulle framdeles guldvärdet komma att stiga i jämförelse med varor, vilkas värde inte ändras; d.v.s. varupriserna skulle sjunka, och i framtiden skulle alltså den i G-W satsade penningsumman vara mindre.

Om vi därnäst undersöker endast den cirkulerande delen av det kapital, som satsats i G - utgångspunkten för G-W ... P ... G' - så märker vi, att en bestämd penningsumma satsats för att användas till inköp av arbetskraft och produktionsmedel. Men den blir inte genom detta kapitals kretslopp uttagen ur cirkulationen för att på nytt införas däri. Produkten är redan i sin naturaform pengar och behöver alltså inte först genom utbyte, genom en cirkulationsprocess, förvandlas till pengar. Den utträder ur produktionsprocessen och går in i cirkulationen, inte i form av varukapital, som måste återförvandlas till penningkapital, utan som penningkapital, som måste återförvandlas till produktivt kapital, d.v.s. på nytt inköpa arbetskraft och produktionsmedel. Penningformen för det cirkulerande kapital, som förbrukats i arbetskraft och produktionsmedel, ersättes inte genom produktens försäljning utan genom själva produktens naturaform, alltså inte genom att dess värde på nytt tas ut ur cirkulationen i penningform utan genom tillskott av nyproducerade pengar.

Vi antar, att detta rörliga kapital är = 500 £, omslagsperioden = 5 veckor, arbetsperioden = 4 veckor, cirkulationsperioden endast = 1 vecka. Vid produktionsprocessens början måste man disponera ett penningbelopp, tillräckligt stort för successiv betalning av 5 veckors arbetslöner. Vid 6:e veckans början har 400 £ influtit och 100 £ har frigjorts. Detta upprepas oupphörligt. Här liksom tidigare kommer vid en viss tidpunkt under omslaget 100 £ ständigt att föreligga i frigjord form. Men i detta fall består de av tillskjutna nyproducerade pengar, alldeles som de övriga 400 £. Vi hade här 10 omslag på året, och årsprodukten blev = 5.000 £ guld. (Cirkulationsperioden uppstår här inte genom den tid, som varans förvandling till pengar kostar, utan genom tiden för pengarnas förvandling till produktionselement.)

För varje annat kapital om 500 £, som slår om under samma betingelser, är den oupphörligt förnyade penningformen den förvandlade formen av det producerade varukapitalet, som var 4:e vecka ingår i cirkulationen och genom sin försäljning - alltså genom periodiskt borttagande av den penningmängd, i vars gestalt det ursprungligen inträdde i processen - alltid på nytt erhåller denna penningform. Här blir däremot under varje omslagsperiod ett nytt tillskottskapital om 500 £ överfört från produktionsprocessen till cirkulationen för att därifrån beständigt ta bort produktionsämnen och arbetskraft. Dessa i cirkulationen placerade pengar tas inte vidare bort därifrån genom detta kapitals kretslopp utan förökas ytterligare genom oupphörligt nyproducerade guldkvantiteter.

Vi antar, att den variabla delen av detta rörliga kapital är = 100 £. I den vanliga varuproduktionen skulle dessa 100 £ vara tillräckliga för att ständigt på nytt betala arbetskraften. Även här, i guldproduktionen, är detta fallet, men de 100 £, varmed arbetskraften betalas, är inte produktens värde, förvandlat till pengar, utan en del av produkten själv. Guldproducenten betalar sin arbetskraft direkt med en del av den produkt, som arbetarna själva har frambragt. De 1.000 £, som på detta sätt årligen utbetalas som arbetslöner och som arbetarna placerar i cirkulationen, återvänder därför inte till sin utgångspunkt genom detta kapitals kretslopp.

Vad vidare beträffar det fasta kapitalet, så kräver det vid företagets grundande, att ett större penningkapital satsas, som alltså går in i cirkulationen. Liksom allt fast kapital återvänder det endast delvis under årets lopp. Men här återvänder det som en del av produkten själv utan att säljas och förvandlas till pengar. Det fasta kapitalet återfår alltså inte sin ursprungliga penningform genom att dra ut pengar ur cirkulationen utan genom att anhopa en motsvarande del av produkten. Det kapital, som sålunda åter skapats, är inte en penningsumma, som så småningom dragits ut ur cirkulationen för att ersätta det fasta kapital, som ursprungligen satsades. Det är en kvantitet nya pengar.

Vad slutligen mervärdet beträffar, så är även detta likamed en del av den nya guldprodukten, som i varje ny omslagsperiod ingår i cirkulationen för att enligt vårt antagande konsumeras improduktivt, användas för inköp av existensmedel och lyxartiklar.

Enligt vår förutsättning ersätter emellertid hela denna årliga guldproduktion - som drar bort arbetskraft och produktionsmedel från marknaden och i stället förser den med ständigt nya tillskott av pengar - endast de pengar, som blivit utslitna under året. Den kompletterar alltså endast det samhälleliga penningförrådet, som ständigt om också i växlande proportioner existerar i de bägge formerna: hopsamlad skatt och cirkulerande pengar.

Enligt varucirkulationens lag måste det totala penningförrådet vara likamed den penningmängd, som behövs för cirkulationen, plus ett i skattform föreliggande penningbelopp, vilket alltefter cirkulationens behov till- eller avtar men också har till speciell uppgift att fungera som en nödvändig reservfond av betalningsmedel. Vad som måste betalas i reda pengar - såvida inte kontona utjämnas bokföringsmässigt - är varornas värde. Att en del av detta värde består av mervärde och alltså inte har kostat varuförsäljaren något, saknar betydelse i sammanhanget. Under förutsättning att producenterna alla är självständiga ägare till sina produktionsmedel, förekommer alltså varucirkulation inbördes mellan dem. Bortsett från den konstanta delen av deras kapital kunde man då dela deras årliga merprodukt, i analogi med det kapitalistiska systemet, i två delar: den ena delen, a), som endast ersätter deras nödvändiga existensmedel, och den andra delen, b), som de dels förbrukar till lyxartiklar, dels använder för att utvidga produktionen. Del a) representerar då det variabla kapitalet, del b) mervärdet. Men denna indelning skulle inte alls inverka på storleken av den penningkvantitet, som erfordras för omsättningen av deras totalprodukt. Under i övrigt oförändrade förhållanden skulle den totala varumängdens värde vara oförändrat och därmed också den penningmängd, som behövs för omsättningen. De måste också ha lika stora penningreserver, om omslagsperioderna är oförändrade, d.v.s. lika stor del av kapitalet måste ständigt existera i penningform - eftersom vi förutsätter, att deras produktion liksom hittills är varuproduktion. Att en del av varuvärdet består av mervärde, är alltså utan betydelse för storleken av det kapital, som erfordras för företagets drift.

En motståndare till Tooke, som håller sig till formeln G-W-G', frågar honom, hur kapitalisten då bär sig åt för att ständigt kunna ta ut mera pengar ur cirkulationen, än han lägger dit. Man måste fatta frågan rätt. Den gäller inte, hur mervärdet uppstår. Detta, som är det enda verkliga problemet, behöver ur kapitalistens synpunkt ingen förklaring. Det värde, som satsas, vore ju inte kapital, om det inte berikades med ett mervärde. Då det alltså enligt förutsättningen är kapital, blir mervärdet en självklar sak.

Frågan är alltså inte: Hur uppstår mervärdet? Utan: Varifrån kommer de pengar, som realiserar det?

I den borgerliga ekonomin är alltså mervärdets existens en självklar sak. Men detta innebär också, att en del av den varumängd, som går in i omsättningen, är en merprodukt, alltså representerar ett värde, som kapitalisten inte med sitt kapital införde i cirkulationen, och att kapitalisten alltså med sin produkt för in i cirkulationen ett överskott utöver sitt kapital och sedan åter tar ut detta överskott ur cirkulationen.

Det varukapital, som kapitalisten placerar i cirkulationen, har ett större värde (varifrån det kommer, varken förklaras eller begripes, men c'est un fait[LXXXV*] från denna självklarhetsståndpunkt) än det produktiva kapital, som han tog ut därifrån i form av arbetskraft och produktionsmedel. Under denna förutsättning är det alltså klart, varför inte endast kapitalisten A utan även B, C, D etc. genom utbyte av sina varor beständigt kan ta ut ur cirkulationen mer värde än värdet av deras ursprungligen och sedan på nytt investerade kapital. A, B, C, D etc. tillför beständigt cirkulationen ett större varuvärde (och denna operation är lika mångsidig som de självständigt fungerande kapitalen) i form av varukapital, än de tar ut därifrån i form av produktivt kapital. Dessa kapitalister kan alltså sinsemellan ständigt dela en värdesumma (d.v.s. gemensamt undandra cirkulationen ett produktivt kapital) likamed värdesumman av vars och ens satsade produktiva kapital, och de kan också ständigt dela en värdesumma, som är likamed överskottet av alla de olika varuvärden utgör värdet av det produktiva kapital, som de sätter in i cirkulationen.

Men varukapitalet måste säljas och förvandlas till pengar, innan det kan återförvandlas till produktivt kapital och innan mervärdet kan förbrukas. Varifrån kommer pengarna till detta? Detta problem verkar till en början mycket komplicerat, och varken Tooke eller någon annan har hittills lyckats lösa det.

Vi antar, att det rörliga kapital på 500 £, som är satsat i form av penningkapital, utgör en del av kapitalistklassens totala rörliga kapital. Vi bortser här från omslagsperioden. Mervärdet är 100 £. Hur kan nu kapitalistklassen som helhet dra ut 600 £ ur cirkulationen, om man ständigt placerar endast 500 £ däri?

Sedan detta penningkapital på 500 £ förvandlats till produktivt kapital, förvandlats det vidare i produktionsprocessen till ett varuvärde på 600 £, och så befinner sig i cirkulation inte endast ett varuvärde om 500 £, motsvarande det ursprungligen satsade penningkapitalet, utan även ett nyproducerat mervärde på 100 £.

Detta tillskjutna mervärde har i varuform ingått i cirkulationen. Den saken är fullt klar. Men härmed har man inte skaffat fram de pengar, som erfordras för att omsätta detta ökade varuvärde.

Det lönar sig inte att söka kringgå svårigheterna medelst mer eller mindre trovärdiga undanflykter.

T.ex.: Vad beträffar det konstanta rörliga kapitalet, så är det klart, att inte alla investerar det samtidigt. Medan kapitalisten A säljer sin vara, d.v.s. hans satsade kapital antar penningform, så antar omvänt köparen B:s i penningform existerande kapital formen av hans produktionsmedel, vilka just A producerar. Genom samma transaktion, varigenom A:s producerade varukapital återfår sin penningform, återfår B:s kapital sin produktiva form, förvandlas från penningform till produktionsmedel och arbetskraft - samma penningsumma fungerar i denna dubbelsidiga process som i varje enkel affärsuppgörelse W-G. Om A å andra sidan åter förvandlar sina pengar till produktionsmedel, köper han från C, som i sin tur använder pengarna för att betala D o.s.v. På detta sätt verkar det, som om hela problemet vore löst. Men:

Ingen av de lagar, som gäller för den cirkulerande penningkvantiteten i varucirkulationen (bok I, kap III) ändras på något sätt genom produktionsprocessens kapitalistiska karaktär.

Om man alltså säger, att det i penningform cirkulerande samhälleliga kapital, som skall satsas, utgör 500 £, så har man redan tagit med i beräkningen, att detta å ena sidan är den summa, som samtidigt var tillskjuten, men att å andra sidan sätter mer än 500 £ i rörelse som produktivt kapital, emedan de omväxlande fungerar som penningfonder åt flera olika produktiva kapital. Denna "förklaring" utgår alltså ifrån att de pengar existerar, vars tillvaro skulle förklaras. -

Man kunde vidare säga r Kapitalisten A producerar varor, som kapitalisten B konsumerar individuellt, improduktivt. B:s pengar realiserar alltså A:s varukapital, och samma penningsumma tjänar alltså till att realisera B:s mervärde och A:s rörliga konstanta kapital. Här förutsätter man emellertid ännu mera direkt, att det problem, som skulle lösas, redan är löst. Nämligen: Varifrån får B egentligen dessa pengar, som han använder för att täcka sina utgifter? Hur har han själv förvandlat sitt mervärde till pengar? -

Ytterligare kunde man säga, att en del av det rörliga variabla kapital, som A ständigt utbetalar till sina arbetare, oupphörligt återvänder till honom ur cirkulationen, och att endast en viss del därav ständigt måste finnas tillgänglig för betalning av arbetslöner. Men en viss tid förflyter dock alltid mellan utbetalningen av arbetslönerna och pengarnas återkomst, och under den tiden kunde de pengar, som utbetalats i arbetslöner, bl.a. också tjäna till att realisera mervärdet. - Men vi vet för det första, att ju längre denna tid är, desto större måste också det penningförråd vara, som kapitalisten A ständigt måste ha till sitt förfogande. För det andra ger arbetaren ut pengarna, köper varor för dem och realiserar därmed det mervärde, som finns i dessa varor. Samma pengar, som satsats i form av variabelt kapital, medverkar alltså även i mervärdets realiserande. Vi skall inte här ytterligare fördjupa oss i detta problem, men så mycket bör sägas: Hela kapitalistklassen och de improduktiva personer, som är beroende av den, måste alldeles som arbetarklassen införa pengar i cirkulationen för att överhuvud kunna använda mervärdet till täckning av sina personliga utgifter, och därför måste också pengar tas ut därifrån för att tjäna detta ändamål. Denna senaste förklaring skulle endast minska den sålunda erforderliga penningmängden, inte helt avlägsna den. -

Slutligen kunde man säga: Det placeras dock ständigt större penningmängder i cirkulationen till inköp av fast kapital, varje gång ett nytt företag grundas, medan pengarna endast successivt åter dras ut ur cirkulationen under årens lopp. Kan inte denna summa vara tillräcklig för att realisera mervärdet? - Härpå kan man svara, att i summan 500 £ (som även inkluderar skattbildning för nödvändiga reservfonder) redan har inräknats beloppets användning som fast kapital, kanske inte genom den som satsade beloppet, utan genom någon annan. Dessutom innehåller ju också de arbetsmedel, varav det fasta kapitalet består, mervärde, och problemet är just, varifrån de pengar kommer, som användes till att realisera detta. -

Det allmänna svaret har vi redan givit: Om man har en varukvantitet på t.ex. X × 1.000 £ att sätta i cirkulation, så har det absolut ingen betydelse för mängden av de därtill erforderliga pengarna, om detta varuvärde innehåller mervärde eller inte, om varorna är kapitalistiskt producerade eller inte. Själva problemet existerar alltså inte. Under i övrigt givna betingelser beträffande penningens omloppshastighet etc. erfordras en viss penningsumma för att man skall få varuvärdet X × 1.000 £ att cirkulera, alldeles oberoende av hur stor del av detta värde som tillfaller varornas egentlige producent. Om det här existerar något problem, så sammanfaller det med det allmänna problemet, nämligen varifrån den penningsumma kommer, som är nödvändig för varornas cirkulation i ett land.

Emellertid föreligger dock från den kapitalistiska produktionens synpunkt skenbart ett speciellt problem. Det är nämligen här, som kapitalisten ser ut att vara utgångspunkten för hela penningcirkulationen. De pengar, som arbetaren använder för inköp av existensmedel, fanns förut i penningform för det variabla kapitalet och placerades därför ursprungligen av kapitalisten i cirkulationen som betalningsmedel för arbetskraft. Kapitalisten placerar dessutom i cirkulationen de pengar, som för honom ursprungligen bildar penningformen för hans konstanta, fasta och rörliga kapital; han använder dem som betalningsmedel för arbetsmedel och råvaror. Men i övrigt figurerar kapitalisten inte vidare såsom utgångspunkt för den penningmängd, som befinner sig i cirkulationen. Nu finns det emellertid endast två tänkbara utgångspunkter: kapitalisten och arbetaren. Alla representanter för "tredje man" måste antingen få sina pengar från en av dessa två klasser som betalning för sina tjänster, eller också är de delägare i mervärdet såsom rentierer, aktieägare etc. och får då pengarna utan motprestationer. Att mervärdet inte i sin helhet hamnar i industrikapitalistens ficka, utan han måste dela med sig till andra, har ingenting att göra med problemet som sådant. Frågan gäller, hur han bär sig åt för att realisera sitt mervärde, inte hur pengarna sedan fördelas. I vårt exempel kan vi därför tillsvidare betrakta kapitalisten som ensam ägare av mervärdet. Vad arbetaren beträffar, har vi redan sagt, att han endast är den sekundära utgångspunkten, medan kapitalisten är den primära utgångspunkten för de pengar, som arbetaren tillför cirkulationen. De pengar, som blivit satsade som variabelt kapital, fullbordar redan sitt andra omlopp, då arbetaren använder dem som betalning för sina existensmedel.

Kapitalistklassen förblir alltså penningcirkulationens enda utgångspunkt. Om den för inköp av produktionsmedel behöver 400 £ och för inköp av arbetskraft 100 £, så placerar den 500 £ i cirkulationen. Men det mervärde, som ligger dolt i produkten, är vid en mervärdekvot av 100% likamed ett värde av 100 £. Hur kan kapitalisten oupphörligt dra ut ur cirkulationen 600 £, om han beständigt satsar endast 500 £? Ingenting kan uppkomma av ingenting. Kapitalistklassen som helhet kan inte ta ut ur cirkulationen någonting, som inte tidigare blivit tillfört densamma.

Vi bortser här ifrån att 400 £ kanske är tillräckliga för att omsätta produktionsmedel till ett värde av 4.000 £ och arbetskraft för 1.000 £, varjämte de övriga 100 £ kan omsätta ett mervärde på 1.000 £. Detta förhållande mellan penningsumman och det varuvärde, som den sätter i omlopp, har ingen betydelse. Problemet förblir detsamma. Om inte samma penningbelopp förmedlade en rad köp och försäljningar under årets lopp, så skulle 5.000 £ behövas i cirkulationen som kapital och ytterligare 1.000 £ för att realisera mervärdet. Problemet gäller, varifrån dessa sistnämnda pengar kommer, vare sig det erfordras 1.000 eller 100 £. I varje fall är det fråga om ett belopp utöver det, som placerades i cirkulationen.

Hur paradoxalt det än må förefalla vid första ögonkastet, så är det i själva verket kapitalistklassen själv, som sätter de pengar i cirkulation, vilka realiserar det i varorna dolda mervärdet. Men väl att märka: dessa pengar kommer inte in i cirkulationen såsom kapital utan som betalning för kapitalistklassens individuella konsumtion. De utgör alltså inte något satsat kapital, trots att kapitalistklassen är utgångspunkten för deras cirkulation.

Vi kan som exempel ta en enskild kapitalist, som startar sitt företag, t.ex. en arrendator. Under det första året satsar han ett penningkapital av, låt oss säga 5.000 £ (4.000 till produktionsmedel och 1.000 till arbetskraft). Vi antar, att mervärdekvoten är 100% och det mervärde han tillägnar sig =1.000 £. De nyssnämnda 5.000 £ innefattar alla pengar, som han satsar i form av penningkapital. Men mannen måste också leva, och han får inte in några pengar före årets slut. Vi antar, att hans årskonsumtion utgör 1.000 £. Detta belopp måste han ha tillgång till, eller han måste, om man så vill, bevilja sig själv ett förskott på 1.000 £ under det första året. Men detta förskott har endast rent subjektiv betydelse. Det betyder endast, att han under det första året måste betala sin individuella konsumtion ur egen ficka i stället för ur sina arbetares gratisproduktion. Han satsar inte dessa pengar som kapital. Han använder dem som betalning för de existensmedel, som han förbrukar. Värdet av dessa existensmedel utbetalar han i form av pengar, som tillföres cirkulationen, samtidigt som han tar tillbaka motsvarande varuvärden ur den. Dessa varor förbrukar han och upphör därmed att stå i något som helst förhållande till deras värden, men de pengar, som han har betalat ut, fortsätter att fungera som cirkulationsmedel. Men värdet av dessa pengar har han tagit ut ur cirkulationen i form av produkter, och när dessa förbrukades, förintades också det värde, som existerade i dem. Det är alldeles borta. Vid årets slut tillför han cirkulationen ett varuvärde på 6.000 £ och säljer det. Därmed återvänder för hans räkning: 1) hans investerade penningkapital om 5.000 £; 2) det realiserade mervärdet om 1.000 £. Han har satsat 5.000 £ som kapital och fört in dem i cirkulationen, och ur den tar han nu ut 6.000 £ - 5.000 för kapital och 1.000 för mervärde. Dessa sistnämnda 1.000 £ har realiserats med hjälp av de pengar, som han tillfört cirkulationen - inte satsat som kapitalist utan förbrukat som konsument. De återvänder nu till honom i penningform för det mervärde som han producerat. Och från och med nu upprepas denna operation varje år. Men fr.o.m. andra året är de 1.000 £, som han konsumerar improduktivt, ständigt den förvandlade formen, penningformen för det mervärde, som producerats i hans eget företag. Han ger ut dem årligen, och de återvänder också årligen till honom.

I detta sammanhang har det ingen betydelse, om kapitalet slår om oftare än en gång pr år. Däremot har omslagstiden betydelse för storleken av den penningsumma, som kapitalisten, utöver det satsade kapitalet, måste förfoga över vid företagets start.

Kapitalisten placerar inte dessa pengar i cirkulationen som kapital. Men det är typiskt för hans ekonomiska status, att han i väntan på mervärdets återkomst är i stånd att leva på de pengar, som han har i sin ägo.

I detta fall hade vi antagit, att den penningsumma, som kapitalisten - innan den första delen av hans kapital hade återvänt - för att betala sin personliga förbrukning sätter i cirkulation, är exakt lika stor som det mervärde han producerat och som det alltså gäller att realisera. Vad beträffar den enskilde kapitalisten, är detta uppenbarligen ett godtyckligt antagande. Men under förutsättning av enkel reproduktion måste det vara riktigt för kapitalistklassen i dess helhet. Det uttrycker endast samma sak, som denna förutsättning innebär, nämligen att hela mervärdet, men också endast detta, alltså inte ens en bråkdel av den ursprungliga kapitalstocken, förbrukas improduktivt. Samtidigt förutsatte vi även, att den totala produktionen av ädla metaller endast är tillräcklig för att ersätta myntförslitningen.

De guldproducerande kapitalisterna får hela sin produkt i guld, både den del, som ersätter konstant kapital, och den, som ersätter variabelt kapital, liksom också den del som består av mervärde. En del av det samhälleliga mervärdet består alltså av guld, inte av en produkt, som först under cirkulationen förvandlas till pengar. Produkten själv består från början av guld och går in i cirkulationen som betalning för produkter. Detsamma gäller här om arbetslönen, det variabla kapitalet, och om ersättningen för det satsade konstanta kapitalet. Medan alltså en del av kapitalistklassen tillför cirkulationen ett varuvärde, som (inklusive mervärdet) är större än det satsade penningkapitalet, så tillför en annan del av kapitalisterna cirkulationen ett penningvärde, som (inklusive mervärdet) är större än det varuvärde, som de tar ut därur för att förmedla guldproduktionen. Medan en del av kapitalisterna oupphörligt pumpar ut mera pengar ur cirkulationen, är de sätter in i den, så pumpar den guldproducerande delen ständigt in mer pengar, än den drar ut i form av produktionsmedel.

Trots att en del av guldprodukten är guldproducenternas mervärde, så är den totala guldprodukten likväl endast avsedd att ersätta slitaget på de mynt, som förmedlar varucirkulationen. Hur stor del av detta guld som användes för att realisera mervärdet, och hur stor del som skall realisera varuvärdenas övriga beståndsdelar, är i detta sammanhang likgiltigt.

Om man förlägger landets guldproduktion till andra länder, så ändras absolut ingenting i saken. En del av den samhälleliga arbetskraften och de samhälleliga produktionsmedlen i det ena landet användes för produktion av varor, som exporteras till det guldproducerande landet för att där utbytas mot guld. Det produktiva kapital, som användes för att producera exportvarorna, förser lika litet den inhemska marknaden med varor, som om det direkt hade använts i guldproduktionen. I det egna landet är produkten guld och ingår i cirkulationen i penningform. Den del av det samhälleliga mervärdet, som denna produkt innehåller, existerar direkt i penningform, och ur inhemsk synpunkt har det aldrig haft någon annan form. Från den guldproducerande kapitalistens synpunkt är en del av produkten mervärde, medan en annan del ersätter hans kapital. Proportionerna mellan dessa delar är beroende av proportionerna mellan å ena sidan arbetslöner och mervärdet och å andra sidan de cirkulerande varornas värde. Den del, som bildar mervärdet, fördelas bland kapitalistklassens olika medlemmar. Trots att kapitalisterna ständigt betalar sin personliga konsumtion med mervärden, som ständigt inflyter i penningform vid försäljningen av nya produkter - så kommer dock alltid en del därav att föreligga som pengar i kapitalisternas fickor, alldeles som en del av arbetslönen, åtminstone i början av veckan, föreligger som pengar i arbetarnas fickor. Och denna del är inte begränsad genom den del av guldprodukten[LXXXVI*], som ursprungligen bildar mervärdet för de guldproducerande kapitalisterna, utan genom den proportion, vari guldprodukten överhuvud fördelas mellan kapitalister och arbetare, och vari det varuvärde[LXXXVII*], som skall cirkulera, består av mervärde och värdets övriga beståndsdelar.

Den del av mervärdet, som inte existerar i andra varor utan har form av pengar, utgör emellertid en del av det guld, som produceras under årets lopp, endast i den mån just detta guld användes för att realisera mervärdet. De övriga pengar, som i ständigt växlande mängd föreligger i kapitalistklassens ägo som mervärde i penningform, är inte en del av årets guldproduktion utan en del av de tidigare i landet ackumulerade penningmängderna.

Enligt vårt antagande räcker den årliga guldproduktionen endast precis till att ersätta de under året förslitna pengarna. Om vi nu endast riktar uppmärksamheten på denna årliga guldproduktion och bortser från den del av den årligen producerade varumängd, som cirkulerar med hjälp av tidigare ackumulerade pengar, så ser vi, att det finns tillräckligt med pengar för att omsätta de producerade varorna, redan på grund av att det å andra sidan årligen produceras mervärde i form av guld. Detsamma gäller guldproduktens övriga delar, som ersätter det satsade penningkapitalet.

Här måste man nu lägga märke till två saker.

För det första: De pengar, som kapitalisten utbetalar i mervärde - liksom de pengar han satsar i arbetslöner eller annat produktivt kapital - är i verkligheten arbetarnas produkt, nämligen de arbetarens, som är sysselsatta i guldproduktionen. De har nyproducerat både den del av guldprodukten, som "tillskjutes" dem såsom arbetslön, och den del av nämnda produkt, vari de kapitalistiska guldproducenternas mervärde realiseras. När den del av det producerade guldet, som ersätter det satsade konstanta kapitalet, nu på nytt kan anta guldform[LXXXVIII*], så är även detta ett resultat av det arbete, som arbetarna årligen nedlagt i produktionen. Då man började bearbeta gruvan, utbetalade kapitalisten detta kapital i form av pengar, som utgjorde en del av samhällets cirkulerande penningmängd. Det konstanta kapital, som senare anskaffas, betalas däremot med en del av arbetarnas årliga produkt. Kapitalistens investering framträder också här endast som en form, som beror på att arbetaren varken är ägare av sina egna produktionsmedel eller under produktionen förfogar över de existensmedel, som producerats av andra arbetare.

Men för det andra: Vad beträffar den existerande penningmängd, som oberoende av den årliga guldproduktionen dels befinner sig i skattform, dels i form av cirkulerande pengar, så måste det förhålla sig just så, d.v.s. ursprungligen ha förhållit sig så, som det förhåller sig med den årliga guldproduktionen. Till denna punkt skall vi återkomma i slutet av denna avdelning. Innan dess ytterligare några anmärkningar.

*

Vid studiet av omslaget märkte vi, att ändringar i omslagstidens längd under i övrigt oförändrade förhållanden kräver växlande mängder penningkapital, för att produktionen skall kunna fortsätta i samma skala. Penningcirkulationen måste därför ha tillräckliga anpassningsmöjligheter för att kunna möta dessa ständiga svängningar.

Om man i övrigt antar konstanta förhållanden - beträffande arbetsdagen även oförändrad längd, intensitet och produktivitet - men räknar med förändrad delning av värdeprodukten mellan arbetslön och mervärde, så att antingen den förstnämnda ökar och det sistnämnda minskar eller tvärtom, så beröres därigenom inte den cirkulerande penningmängden. Denna förändring kan försiggå utan någon som helst ökning eller minskning av den penningmängd, som befinner sig i cirkulationen. Låt oss särskilt studera det fall, då arbetslönen över lag stiger och mervärdekvoten - under de förutsatta betingelserna - därmed generellt faller och - likaså enligt vår förutsättning - ingen förändring förekommer beträffande den cirkulerande varukvantitetens värde. I detta fall måste visserligen ett större penningkapital satsas som variabelt kapital. Men i samma grad som behovet av variabelt kapital ökar, i samma grad minskar mervärdet, alltså även den penningmängd, som är nödvändig for dess realiserande. Den penningsumma, som behövs för att omsätta det totala varuvärdet, beröres lika litet härav som varuvärdet självt. Varans kostnadspris[LXXXIX*] stiger för den enskilde kapitalisten, men dess samhälleliga produktionspris förblir oförändrat. Vad som förändras, är de proportioner, vari produktionspriset - bortsett från den konstanta värdedelen - för varan fördelas i arbetslön och profit.

Men, säger man, en ökning av det variabla penningkapitalet (penningvärdet är givetvis förutsatt vara konstant) medför, att en större penningmängd hamnar i arbetarnas händer. Härav följer en ökad efterfrågan på varor från arbetarnas sida. En annan följd är stegrade varupriser. - Eller man säger: Om arbetslönen stiger, så höjer kapitalisterna varupriserna. - I bägge fallen förorsakar arbetslönernas allmänna stegring en höjning av varupriserna. Därför behövs en större penningsumma för att få varorna att cirkulera, vare sig man förklarar prisstegringen på det ena eller det andra sättet.

Svar på den första uppfattningen: Om arbetslönen stiger, kommer i synnerhet arbetarnas efterfrågan på nödvändiga existensmedel att öka. I betydligt mindre utsträckning kommer deras efterfrågan på lyxartiklar att öka eller efterfrågan att uppstå på artiklar, som tidigare inte förekom i deras konsumtion. Den plötsligt stegrade efterfrågan på nödvändiga existensmedel kommer säkerligen att tillfälligt stegra deras pris. Följden blir: En större del av det samhälleliga kapitalet användes för produktion av nödvändiga existensmedel, en mindre del för produktion av lyxartiklar, emedan de sistnämnda faller i pris på grund av det minskade mervärdet och därmed kapitalisternas minskade efterfrågan på dessa varor. I den utsträckning som arbetarna däremot använder löneökningen till inköp av lyxvaror, kommer löneförhöjningen inte att medföra prisstegring på nödvändiga existensmedel, eftersom arbetarna då endast uppträder som köpare av lyxartiklar i stället för kapitalisterna. Relativt ökad lyxkonsumtion för arbetarna och relativt minskad lyxkonsumtion för kapitalisterna - voilà tout.[XC*] Efter en del svängningar cirkulerar en varumängd av samma värde som tidigare. - Vad de tillfälliga svängningarna beträffar, så medför de Inte något annat resultat, än att penningkapital, som förut användes i spekulativa företag på börsen eller i utlandet, nu placeras i den inhemska cirkulationen.

Svar på den andra uppfattningen: Om det stode i de kapitalistiska producenternas makt att godtyckligt höja varupriserna, så kunde och skulle de göra det även utan att höja arbetslönerna. Arbetslönerna skulle då aldrig kunna stiga, om varupriserna faller. Kapitalistklassen skulle aldrig bekämpa Trade-Unions, då kapitalisterna under alla omständigheter skulle kunna göra, vad de nu endast undantagsvis och under ganska speciella förhållanden är i stånd till, nämligen att använda varje höjning av arbetslönen som förevändning för ännu kraftigare prishöjningar och därmed håva in en ännu större profit än tidigare.

Påståendet, att kapitalisterna kan höja priserna på lyxartiklarna, emedan dessa röner minskad efterfrågan (på grund av kapitalisternas minskade köpkraft), innebär en ganska originell tillämpning av lagen om tillgång och efterfrågan. Såvida resultatet av löneförhöjningen inte endast blir, att arbetarna i stället för kapitalisterna köper lyxvaror i samma utsträckning, kommer priserna på lyxartiklar att sjunka som följd av den minskade efterfrågan. Och om arbetarna använder lönetillägget till inköp av lyxvaror, kommer varken efterfrågan eller priserna på nödvändiga existensmedel att öka. Om priserna på lyxvaror sjunker, medan priserna på nödvändiga existensmedel stiger, blir följanden den, att kapitalet överflyttas från lyxproduktion till produktion av nödvändighetsartiklar, tills den samhälleliga produktionen åter har kommit i jämvikt. Resultatet av hela processen blir, att det samhälleliga kapitalet och därmed även penningkapitalet delas mellan produktionen av lyxvaror och nödvändighetsartiklar i förändrade proportioner.

Hela resonemanget är ett skrämskott från kapitalisterna och deras sykofanter.

Tre faktorer levererar underlaget för denna skrämseltaktik.

1) Det är en allmän lag för penningcirkulationen, att när de omsatta varornas prissumma stiger, så måste under i övrigt oförändrade förhållanden också den cirkulerande penningmängden öka - oberoende av om den ökade prissumman har sin grund i höjda varupriser eller ökad varuproduktion. Nu förväxlas orsak och verkan. Arbetslönen stiger visserligen (om också sällan och endast undantagsvis i takt) med prishöjningarna på nödvändiga existensmedel. Men löneökningen är en följd av, inte en orsak till de stigande varupriserna.

2) Vid en partiell eller lokal stegring av arbetslönerna - d.v.s. en stegring endast inom vissa branscher - kan följden bli en prisstegring på dessa industribranschers produkter. Men t.o.m. detta beror på en rad omständigheter. T.ex. att arbetslönen här inte var ovanligt låg och profitkvoten därmed inte abnormt hög, att efterfrågan på dessa varor inte minskar genom prisstegringen (att prisstegringen inte föregicks av minskat utbud) etc.

3) En allmän stegring av arbetslönerna höjer varupriserna i de branscher, där det variabla kapitalet är större än genomsnittet, men sänker priserna i de branscher, där det konstanta resp. fasta kapitalet är större än genomsnittet.

*

Under behandlingen av den enkla varucirkulationen (bok I, kap. III: 2) påvisades, huru varubytet förmedlas genom penningcirkulationen och löper parallellt med den. "När en vara ersättes med en annan, överlåtes penningvaran på en tredje hand. Cirkulationen avsöndrar ständigt pengar." (Bok I, s. 97). Exakt samma faktum visar sig i den kapitalistiska varuproduktionen på så sätt, att en del av kapitalet ständigt existerar i form av penningkapital, samtidigt som en del av mervärdet ständigt befinner sig i penningform i sina ägares händer.

Bortsett härifrån är penningens kretslopp - d.v.s. dess återvändande till utgångspunkten - såvida det utgör ett moment i kapitalets omslag, ett helt annorlunda fenomen än penningens omlopp[36*], som ständigt avlägsnar den från utgångspunkten genom en rad av mellanhänder (bok I, s. 98). Likväl medför ökad omslagshastighet just därigenom ökad omloppshastighet.

Vad i första hand det variabla kapitalet beträffar: Om t.ex. ett penningkapital på 500 £ i form av variabelt kapital slår om 10 gånger under året, så är det klart, att denna alikvota del av den cirkulerande penningmängden får dess tiodubbla värdesumma = 5.000 £ att cirkulera. På ett år gör den tio omlopp mellan kapitalist och arbetare. Tio gånger pr år får arbetaren sin lön och använder den till att betala de varor som han förbrukar. Om det variabla kapitalet endast gjorde ett omslag om året, så skulle det med samma produktionsskala endast förekomma ett engångsomlopp på 5.000 £.

Vidare: Den konstanta delen av det rörliga kapitalet är t.ex. = 1.000 £. Om kapitalet slår om 10 gånger, så säljer kapitalisten sin vara 10 gånger under året, alltså även den konstanta rörliga delen av dess värde. Samma alikvota del av den cirkulerande penningmängden (= 1.000 £) går 10 gånger om året från den ena till den andra. Detta är 10 förflyttningar av dessa pengar från en hand till en annan. För det andra: Kapitalisten köper produktionsmedel 10 gånger om året; detta blir i sin tur 10 penningförflyttningar från en hand till en annan. Med ett penningbelopp på 1.000 £ har industrikapitalisten sålt varor för 10.000 £, varpå varor åter inköpts för 10.000 £. Genom ett 20-faldigt omlopp av 1.000 £ i pengar har man fått ett varuförråd för 20.000 £ att cirkulera.

När omslagshastigheten ökar, så ökar också omloppshastigheten för den del av pengarna, som realiserar mervärdet. Däremot medför inte en ökad omloppshastighet för pengarna nödvändigtvis en i motsvarande grad ökad omslagshastighet för kapitalet som helhet och för penningkapitalet; d.v.s. en ökning av pengarnas omloppshastighet medför inte med nödvändighet en snabbare förnyelse av reproduktionsprocessen.

Ett snabbare penningomlopp förekommer, varje gång ett flertal transaktioner genomföres med samma penningmängd. Detta kan bli fallet även vid samma reproduktionsperioder för kapitalet på grund av förändrade tekniska åtgärder för penningomloppet. Vidare: Det antal transaktioner kan öka, i vilka penningen byter ägare, utan att det gäller en verklig varuomsättning (spekulationsaffärer på börsen o.s.v.). Å andra sidan kan enstaka led i penningomsättningen bortfalla. T.ex. då lantbrukaren själv är jordägare, förekommer inget omlopp mellan arrendatorn och jordägaren, och då industrikapitalisten själv äger kapitalet, förekommer inget omlopp mellan honom och kreditgivaren.

*

Vad beträffar den ursprungliga bildningen av en penningskatt i ett land och hur ett fåtal tillägnar sig den, så är det onödigt att här närmare gå in på den saken.

Grundvalen för det kapitalistiska produktionssystemet är lönarbetet, varvid arbetslönen utbetalas i pengar, samtidigt som naturaprestationer, skatter o.s.v. förvandlas till penningprestationer. En av betingelserna, för att det kapitalistiska produktionssättet skall kunna utvecklas i större skala, är därför, att man förfogar över en penningmängd, tillräcklig för att förmedla varucirkulationen och bilda erforderliga reservfonder. Detta är en historisk förutsättning för det kapitalistiska produktionssystemet; men saken får inte uppfattas så, att man först hopsamlar en tillräcklig penningmängd och därpå börjar med den kapitalistiska produktionen. Denna utvecklas i stället samtidigt med de betingelser, som möjliggör den, och en av dessa är en tillräcklig tillgång på ädla metaller. Därför är en ökad tillförsel av ädla metaller sedan 1500-talet en väsentlig faktor i den kapitalistiska produktionens utvecklingshistoria.

Men när det gäller att tillfredsställa det ytterligare behovet av penningmaterial på basis av det kapitalistiska produktionssättet, så kommer å ena sidan mervärde i produktform in i cirkulationen utan de för dess realiserande behövliga pengarna och å andra sidan mervärde i guld utan produktens föregående förvandling till pengar.

Sedan den kapitalistiska produktionsordningen har stadgat sig, försiggår en ständig tillväxt både av varuproduktionen och av penningmaterialets mängd. Medan den allmänna varuproduktionen tillför cirkulationen en ständigt ökande varumängd, strömmar samtidigt nya penningmängder in i den från guld- och silverproduktionen. Den ökande penningmängden gör det möjligt att realisera en ökande varumängd.

2. Ackumulation och utvidgad reproduktion

Om ackumulationen försiggår i form av reproduktion i utvidgad skala, är det klart, att inga nya problem uppstår med hänsyn till penningcirkulationen.

Vad närmast beträffar det tillskott av penningkapital, som erfordras för det växande produktiva kapitalets funktion, så härstammar det från den del av det realiserade mervärdet, som kapitalisterna placerar i cirkulationen såsom penningkapital i stället för att använda det för sin personliga konsumtion. Pengarna finns redan i kapitalisternas händer, men de användes nu på ett helt annat sätt.

Som följd av det produktiva kapitalets ökning hamnar nu emellertid en större varumängd i cirkulationen. Samtidigt med denna ökade varumängd infördes i cirkulationen en del av de för dess realiserande tillskjutna pengarna, i den mån värdet av denna varumängd är likamed värdet av det produktiva kapital, som förbrukats i dess produktion. Denna penningmängd har satsats just som tilläggskapital och återvänder därför till kapitalisten genom hans kapitals omslag. Men här uppstår återigen samma fråga som förut: Varifrån kommer dessa tillskottspengar, som skall realisera det tilläggsmervärde, som nu existerar i varuform?

I stort sett blir svaret detsamma som förut. Den cirkulerande varumängdens prissumma har ökat, inte emedan priserna på en viss varumängd har stigit, utan för att den nu cirkulerande varumängden är större än förut, utan att detta har utjämnats genom något prisfall. Det penningtillskott, som erfordras för att få denna större varumängd med större värde i cirkulation, måste anskaffas, antingen genom att den redan befintliga penningmängden utnyttjas bättre - vare sig nu detta sker genom utjämning av betalningsbalansen, genom ökad omloppshastighet för varje enskilt penningstycke eller med andra medel - eller genom att hopsamlade penningreserver placeras i cirkulationen. Det senare innebär inte endast, att penningkapital, som ligger ofruktbart, träder i funktion som köp- eller betalningsmedel; eller också att penningkapital, som redan fungerar som reservfond, samtidigt som det för sin ägare fullbordar denna funktion, för samhället är i aktiv cirkulation (t.ex. i banker, där pengarna ständigt utlånas), alltså fyller en dubbel funktion - utan även, att de stillastående reservfonderna av mynt blir ekonomiskt utnyttjade.

"För att pengarna ständigt skall flyta som mynt, måste myntet ständigt stelna till pengar. Myntets ständiga omlopp betingas av dess ständiga stockning i större eller mindre kvantiteter i form av reservfonder av mynt, som överallt uppkommer inom cirkulationen och samtidigt betingar densamma; dessa reservfonders bildning, fördelning, upplösning och återbildning växlar ständigt, deras existens upphör ständigt, deras försvinnande äger ständigt rum. Adam Smith har uttryckt denna myntets oupphörliga förvandling till pengar och pengarnas till mynt sålunda, att varje varuägare vid sidan av den särskilda vara, som han säljer, ständigt måste ha på lager en viss summa av den allmänna vara, med vilken han köper. Vi såg, att i cirkulationen W-G-W det andra ledet G-W sönderfaller i en rad köp, som inte försiggår på en gång utan successivt i tiden, så att en del av G cirkulerar som mynt, den andra delen vilar som pengar. Pengarna är här faktiskt blott suspenderat mynt, och de enskilda beståndsdelarna av den cirkulerande myntmassan uppträder ständigt växlande, än i den ena, än i den andra farmen. Denna cirkulationsmedlets första förvandling till pengar framställer därför ett enbart tekniskt moment av själva penningomloppet." (Marx: "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. Sthlm 1943, s. 131.) - "Mynt" i motsats till pengar användes här för att karakterisera penningen i dess funktion som blott cirkulationsmedel i motsats till dess övriga funktioner.

Om inte alla dessa medel räcker till, måste guldproduktionen ökas, eller - vilket kommer på ett ut - en del av den ökade varuproduktionen direkt eller indirekt bytas mot guld, som producerats i utlandet.

Hela den summa av arbetskraft och produktionsmedel, som årligen förbrukas i produktionen av guld och silver som cirkulationsmedel, utgör en dryg, improduktiv utgiftspost för den kapitalistiska produktionen liksom för all produktion, som är grundad på varuomsättning. Samhället hindras från att utnyttja denna del av produktivkraften till att frambringa nya produktionsmedel och konsumtionsvaror, d.v.s. till att frambringa verklig rikedom. I den utsträckning man med oförändrad produktionsskala och given utvidgningsgrad kan nedbringa kostnaderna för detta cirkulationsmaskineri, kan det samhälleliga arbetets produktivitet stegras i motsvarande grad. I den mån kreditväsendet har denna inverkan, så ökar det därmed direkt den kapitalistiska rikedomen, antingen dess tekniska hjälpmedel är bokföring av betalningsbalanser eller en ökning av pengarnas omloppshastighet.

Därmed har man också stökat undan den banala frågan, om den kapitalistiska produktionen (t.o.m. enbart från denna ståndpunkt) vore möjlig utan kreditväsendet, d.v.s. med endast metallisk cirkulation. Detta är tydligen inte fallet. Varuproduktionen skulle då begränsas av ädelmetallproduktionen. Å andra sidan får man inte göra sig några mystiska föreställningar om kreditväsendets produktivkraft, i den mån det ställer penningkapital till förfogande eller gör kapitalet rörligt. En mera ingående analys av denna fråga hör emellertid inte hit.

*

Nu skall vi studera det alternativ, då ingen verklig ackumulation försiggår, d.v.s. då produktionsskalan inte omedelbart utvidgas, utan en del av det realiserade mervärdet hopsamlas för längre eller kortare tid som penningreservfond för att senare omvandlas till produktivt kapital.

Om de pengar, som sålunda skall ackumuleras, är tillskottspengar, så är saken klar. De kan endast vara en del av det överskottsguld, som importerats från de guldproducerande länderna. Det bör här observeras, att den nationella produkt, som lämnats i utbyte mot detta guld, inte längre existerar i landet. Den har sänts till utlandet som ekvivalent för guldet.

Om man däremot förutsätter, att samma penningmängd som förut finns i landet, så är de hopsamlade pengarna tagna ur cirkulationen. Det är endast deras funktion, som har förändrats. De har så småningom förvandlats från cirkulationsmedel till latent penningkapital.

De pengar, som här hopas, är penningformen av försåld vara, nämligen för den del av dess värde, som producerar mervärde åt sin ägare. (Vi bortser här helt från kreditsystemet.) Den kapitalist, som hopsamlar dessa pengar, har sålt en viss mängd utan att köpa.

Om man utgår ifrån att det här rör sig om enskilda kapitalister, tarvas ingen förklaring. Några av kapitalisterna behåller en del av de pengar, som kommer in vid produkternas försäljning, utan att köpa nya produkter för dem. De övriga använder hela beloppet, med undantag för nödvändiga penningreserver, till inköp av nya produkter. En del av de produkter, som är bärare av mervärde och som är till salu på marknaden, består av produktionsmedel och nödvändiga existensmedel och kan alltså omedelbart användas för utvidgning av produktionen. Det är nämligen ingen ovillkorlig förutsättning, att en del av kapitalisterna anhopar penningkapital, medan de övriga helt och hållet konsumerar sitt mervärde, utan vi antar, att somliga ackumulerar mervärdet i penningform som latent penningkapital, medan de övriga verkligen ackumulerar, d.v.s. utvidgar produktionsskalan och ökar sitt produktiva kapital. Den tillgängliga penningsumman förblir tillräcklig för cirkulationens behov, även om en del av kapitalisterna anhopar pengar, medan andra utvidgar produktionsskalan, och vice versa. Penninganhopningen på den ena sidan kan dessutom ske utan reda pengar, endast genom en anhopning av oinlösta reverser.

Men svårigheter uppstår, om man inte längre förutsätter partiell utan räknar med allmän ackumulation av penningkapital inom kapitalistklassen. Under förutsättning, att den kapitalistiska produktionen är allenarådande, består samhället i sin helhet av endast två klasser: kapitalistklassen och arbetarklassen. Allt det som arbetarklassen köper, är likamed summan av dess arbetslöner, d.v.s. summan av det variabla kapital, som hela kapitalistklassen har investerat. De pengar, som nedlagts i arbetslöner, återvänder till kapitalisterna genom försäljningen av existensmedel till arbetarna. Det variabla kapitalet återfår därigenom sin penningform. Summan av det variabla kapitalet är t.ex. X × 100 £, d.v.s. inte summan av det under året satsade utan av det använda variabla kapitalet. Om det satsade kapitalet är större eller mindre, allt efter omslagshastigheten, är i detta sammanhang utan betydelse. Med detta kapital X × 100 £ köper kapitalistklassen en viss mängd arbetskraft eller betalar lön till ett visst antal arbetare - den första transaktionen. Arbetarna använder samma summa för inköp av en viss kvantitet varor från kapitalisterna, varvid beloppet X × 100 £ återgår i kapitalisternas händer - den andra transaktionen. Och detta upprepas oupphörligt. Summan X × 100 £ kan alltså aldrig göra det möjligt för arbetarklassen att köpa den del av produkten, vari det konstanta kapitalet blir framställt - att nu inte tala om den del, som skapar kapitalistens mervärde! Arbetarna kan med dessa X × 100 £ alltid köpa endast en värdedel av den samhälleliga produkten, som motsvarar värdet av det använda variabla kapitalet.

Bortsett från de fall, då denna allsidiga penningackumulation inte uttrycker något annat än fördelningen bland de olika kapitalisterna av de införda ädelmetallerna - hur skall kapitalistklassen i sin helhet kunna ackumulera pengar?

De måste då alla sälja en del av sina produkter utan att själva köpa. Det faktum, att de alla äger en viss penningfond, som de placerar i cirkulationen som omsättningsmedel för sin konsumtion, och att de återfår en viss del av denna fond, är inte alls något mysterium. Denna penningfond är just en reserv, som är avsedd för omsättningen och har uppkommit genom att mervärdet realiserats - den är alltså inget latent penningkapital. Det latenta penningkapital, som hopsamlas för senare användning, består i verkligheten av:

1) Medel, som deponerats i banker; och det är relativt obetydliga penningbelopp, som bankerna verkligen förfogar över. Här är endast nominellt penningkapital samlat. Det som verkligen är samlat, är penningfordringar, som endast kan realiseras, i den mån jämvikt råder mellan insättningar och uttag i banken. De kontanta pengar, som ligger i bankens kassavalv, utgör sällan några större belopp.

2) Statspapper (obligationer). Dessa är överhuvud inte något kapital utan endast av staten utställda reverser på den årliga nationalprodukten.

3) Aktier. Såvida det inte gäller rena svindelaffärer, är de äganderättsanspråk på verkligt kapital, som tillhör en korporation, och anvisningen på det mervärde, som detta kapital årligen avkastar.

I inget av dessa fall sker någon anhopning av pengar. Vad som å ena sidan ser ut som anhopning av penningkapital, ter sig å andra sidan som verklig användning av dessa samma pengar. Om pengarna förbrukas av ägaren eller av någon annan, t.ex. en låntagare, spelar härvidlag ingen roll.

Under kapitalistiska förhållanden är anhopning av penningförråd aldrig något självändamål utan alltid resultatet antingen av en stockning i cirkulationen - genom att ovanligt stora penningmängder antar formen av reservfonder - eller av anhopningar, betingade av omslaget. Slutligen kan reservfonden vara ett latent penningkapital, avsett senare användas som produktivt kapital.

Medan därför å ena sidan en del av det realiserade mervärdet tas ut ur cirkulationen och anhopas i skattform, så förvandlas samtidigt en annan del av mervärdet till produktivt kapital. Bortsett från fördelningen av ädelmetallerna mellan kapitalisterna, anhopas aldrig penningreserver samtidigt av dem alla.

Den del av den årliga produkten, som är mervärde i varuform, förhåller sig på precis samma sätt som den andra delen av det årliga produktvärdet. Dess cirkulation kräver en viss penningsumma. Detta penningbelopp tillhör kapitalistklassen likaväl som den årligen producerade varumängd, som är bärare av mervärdet. Den placeras ursprungligen i cirkulationen av kapitalistklassen själv, och genom cirkulationen fördelas den ständigt på nytt mellan kapitalisterna. Liksom vid myntcirkulationen anhopas ständigt en del av dessa pengar hos olika kapitalister, medan en annan del ständigt cirkulerar. Om en del av denna anhopning sker planmässigt i avsikt att bilda penningkapital, har ingen betydelse för saken som sådan.

Vi har här bortsett från de äventyrligheter i cirkulationen, då den ene kapitalisten rycker till sig från den andre ett stycke av mervärdet, kanske t.o.m. av kapitalet, varvid en ensidig ackumulation och centralisation uppkommer för både penningkapitalet och det produktiva kapitalet. En del av det mervärde, som A anhopar som penningkapital, kan t.ex. vara en del av det mervärde, som B har producerat, men som inte återvänder till honom.

TREDJE AVDELNINGEN

Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation

ADERTONDE KAPITLET[37*]

Inledning

1. Undersökningens föremål

Kapitalets omedelbara produktionsprocess är dess arbetsprocess och värdeskapande process, vars resultat är varuprodukten och vars bestämmande motiv är produktionen av mervärde.

Kapitalets reproduktionsprocess omfattar både denna omedelbara produktionsprocess och de bägge faserna av den egentliga cirkulationen, d.v.s. det totala kretsloppet - en periodisk process, som ständigt upprepas under bestämda tidsperioder och bildar kapitalets omslag.

Vare sig vi betraktar kretsloppet i formen G ... G' eller i formen P ... P, så ser vi, att den omedelbara produktionsprocessen P alltid endast utgör ett led i detta kretslopp. I den ena formen framträder den som förmedlare av cirkulationsprocessen, i den andra framträder tvärtom cirkulationsprocessen som dess förmedlare. Produktionsprocessens oupphörliga förnyelse, kapitalets beständiga återfödelse som produktivt kapital betingas i bägge fallen av dess förvandlingar i cirkulationsprocessen. Å andra sidan är den ständigt upprepade produktionsprocessen en förutsättning för de förvandlingar, som kapitalet oupphörligt genomgår under cirkulationen, då det omväxlande antar formen av penningkapital och varukapital.

Liksom varje enskild kapitalist endast är ett individuellt element av kapitalistklassen, så utgör varje enskilt kapital endast ett självständigt, så att säga med individuellt liv begåvat element av det samhälleliga totalkapitalet. Det samhälleliga kapitalets rörelse består av summan av de rörelser, som de enskilda elementen genomlöper, av de individuella kapitalens omslag. Liksom de formförändringar, som den enskilda varan genomgår, endast är faser i varuvärldens totala kretslopp - varucirkulationen - så är också de formförändringar, som de enskilda kapitalen genomgår, endast faser i det samhälleliga kapitalets kretslopp.

Hela denna process omfattar i lika hög grad den produktiva konsumtionen (den omedelbara produktionsprocessen) tillsammans med de materiella formförvandlingar, som förmedlar den, som den individuella konsumtionen med de formförvandlingar eller de varubyten, varmed den förmedlas. Den omfattar å ena sidan omsättningen av variabelt kapital till arbetskraft och därmed också arbetskraftens införlivande med den kapitalistiska produktionsprocessen. Här uppträder arbetaren som säljare av sin vara, arbetskraften, och kapitalisten som köpare av denna vara. Men å andra sidan ingår också i varornas försäljning arbetarklassens varuköp, alltså dess individuella konsumtion. Här uppträder arbetarklassen som köpare och kapitalisterna som försäljare av varor till arbetarna.

Varukapitalets cirkulation omfattar även mervärdets cirkulation, alltså även de köp och försäljningar, som förmedlar kapitalisternas individuella konsumtion och därmed förbrukningen av mervärdet.

De individuella kapitalens kretslopp, sammanfattade ur det samhälleliga kapitalets synpunkt, alltså betraktade som en enhet, omfattar därför inte endast kapitalets cirkulation utan också den allmänna varucirkulationen. I sin enklaste form består denna varucirkulation av endast två led: 1) kapitalets eget kretslopp och 2) de varors kretslopp, vilka ingår i den individuella konsumtionen, alltså de varor, som arbetaren köper med sin lön och kapitalisten med sitt mervärde (eller en del därav). Visserligen omfattar kapitalets kretslopp även mervärdets cirkulation - för så vitt det utgör en del av varukapitalet - liksom också omvandlingen av det variabla kapitalet till arbetskraft, d.v.s. utbetalningen av arbetslönen. Men användningen av detta mervärde och denna arbetslön till varuköp bildar inget led i själva kapitalets kretslopp, trots att i varje fall konsumtionen av arbetslönen är en betingelse för att cirkulationen skall kunna försiggå.

I första boken analyserades den kapitalistiska produktionsprocessen både som ett enstaka förlopp och som reproduktionsprocess: mervärdeproduktionen och produktionen av själva kapitalet. Den formförvandling och ämnesomsättning, som kapitalet genomgår under cirkulationen, förutsatte vi utan att närmare gå in därpå. Vi förutsatte alltså, att kapitalisten säljer sin produkt till dess värde, och att de produktionsmedel han behöver, för att produktionen skall kunna fortgå utan avbrott, finns att tillgå på marknaden. Den enda detalj i cirkulationen, som blev föremål för en närmare undersökning, var inköp och försäljning av arbetskraft som den grundläggande betingelsen för all kapitalistisk produktion.

I första avdelningen av denna andra bok analyserades de olika former, vari kapitalet uppträder i sitt kretslopp, och de olika formerna för detta kretslopp. I bok I studerades arbetstiden; här tillkommer nu också cirkulationstiden.

I denna boks andra avdelning betraktades kretsloppet som periodiskt, d.v.s. som omslag. Det påvisades å ena sidan, hur kapitalets olika delar (det fasta och det rörliga kapitalet) fullbordar formernas kretslopp på olika tidrymder och på olika sätt. Å andra sidan undersöktes de förhållanden, som betingar arbetsperiodens och cirkulationsperiodens olika längd. Det påvisades, vilket inflytande kretsloppets tidrymd och de olika proportionerna mellan dess beståndsdelar har både på produktionsprocessens omfång och på mervärdets årskvot. I första avdelningen undersöktes huvudsakligen de växlande och på varandra följande former, som kapitalet ständigt antar och avlägger under sitt kretslopp; i andra avdelningen däremot, hur ett kapital av given storlek under denna utveckling, och medan det oupphörligen ändrar form, samtidigt också i ständigt växlande omfattning delas mellan dessa olika former - som produktivt kapital, som penningkapital och som varukapital - så att dessa former inte endast följer på varandra utan ständigt bildar olika delar av det totala kapitalvärdet och ständigt är tillgängliga och fungerar vid sidan av varandra. I synnerhet penningkapitalet uppvisar här en säregenhet, som inte kom fram i bok I. Vi upptäckte bestämda lagar, som gör det nödvändigt, att en viss beståndsdel av totalkapitalet alltefter omslagets betingelser måste anta formen av penningkapital, ständigt satsas och förnyas i denna form, för att det produktiva kapitalet oavbrutet skall kunna fortsätta sin verksamhet.

Men i första liksom i andra avdelningen gällde det alltid endast ett individuellt kapital, rörelsen hos en självständig del av det samhälleliga kapitalet.

De individuella kapitalens kretslopp hopflätas emellertid med varandra, förutsätter och betingar varandra, och just på detta sätt uppkommer det samhälleliga totalkapitalets rörelse. Liksom vid den enkla varucirkulationen en varas totala formförändring framträdde som ett led i varuvärldens formförändringsserie, så framträder här det individuella kapitalets formförändring som ett led i det samhälleliga kapitalets formförändringsserie. Men medan enkel varucirkulation inte nödvändigtvis förutsätter kapitalets kretslopp - eftersom den även kan äga rum under icke-kapitalistiska produktionsförhållanden - så omfattar däremot, som vi redan har påpekat, det samhälleliga totalkapitalets kretslopp även omsättningen av de varor, som inte deltar i det enskilda kapitalets kretslopp, d.v.s. omsättning av varor, som inte bildar kapital.

Vi skall nu undersöka cirkulationsprocessen (vilken i sin helhet är en form av reproduktionsprocessen) för de individuella kapitalen såsom beståndsdelar av det samhälleliga totalkapitalet, alltså av detta samhälleliga totalkapitals cirkulationsprocess.

2. Penningkapitalets roll

(Trots att det följande egentligen tillhör den senare delen av denna avdelning, vill vi genast analysera det, nämligen: penningkapitalet, betraktat som en beståndsdel av det samhälleliga totalkapitalet.)

När man studerar det individuella kapitalets omslag, visar sig penningkapitalet från två sidor.

För det första är penningkapitalet den form, vari varje enskilt kapital först uppträder på scenen och börjar sin tillvaro som kapital. Det framträder därför som den egentliga drivkraften och sätter igång hela processen.

För det andra: Alltefter omslagsperiodens olika längd och de olika proportionerna mellan dess bägge beståndsdelar - arbetsperiod och cirkulationsperiod - är den beståndsdel av det satsade kapitalet, som ständigt måste tillskjutas och förnyas i penningform, olika i förhållande till det produktiva kapital, som den sätter i rörelse, d.v.s. i proportion till den kontinuerliga produktionsskalan. Men oavsett förhållandet mellan produktivt kapital och penningkapital så är den del av det verksamma kapitalvärdet, som ständigt kan fungera som produktivt kapital, alltid begränsad genom den del av det satsade kapitalvärdet, som oupphörligt måste vara tillgänglig i penningform vid sidan av det produktiva kapitalet. Det är här endast fråga om det normala omslaget, om ett tänkt genomsnitt, och vi har bortsett från penningkapital, som tillskjutits för utjämning av cirkulationsstörningar.

Till den första punkten. Varuproduktionen förutsätter varucirkulation, och varucirkulationen förutsätter i sin tur, att varuvärdet mätes i pengar, därmed också penningcirkulation. Varans dubbla gestalt, som vara och som pengar, är en nödvändig följd av att produkten själv framträder som vara. Den kapitalistiska varuproduktionen - den må betraktas samhälleligt eller individuellt - förutsätter, att kapital i penningform, penningkapital, framträder som den drivande kraften både vid starten av ett företag och i dess verksamhet. Speciellt det rörliga kapitalet förutsätter, att penningkapitalet ständigt på nytt med korta tidsintervaller uppträder som drivkraft. Hela det satsade kapitalvärdet, d.v.s. alla beståndsdelar av kapitalet, som består av varor, arbetskraft, arbetsmedel och råvaror, måste ständigt på nytt köpas med pengar. Det som här gäller för det individuella kapitalet, gäller även för det samhälleliga kapitalet, som ju endast utgör en kombination av många individuella kapital. Men som vi redan påvisade i bok I, så följer därav inte alls, att kapitalets verksamhetsområde och produktionens omfång ens på kapitalistisk grundval skulle vara absolut begränsade genom det verksamma penningkapitalets storlek.

Kapitalet innehåller produktionselement, vilkas expansionsmöjligheter inom vissa gränser är oberoende av det investerade penningkapitalets storlek. Med samma arbetslöner kan arbetskraften utnyttjas mer eller mindre intensivt. Även om den ökade exploateringen av arbetskraften leder till att även arbetslönen stiger, så kommer dock denna löneökning alltid att vara mindre än den ökade produktiviteten.

De naturatillgångar, som användes i produktionen och som inte utgör någon del av kapitalvärdet - såsom jord, vatten, malmer, skogar o.s.v. - kan med hårdare utnyttjande av samma antal arbetskrafter exploateras i högre grad utan ökat tillskott av penningkapital. Det produktiva kapitalets materiella beståndsdelar ökas sålunda, utan att det blir nödvändigt att tillskjuta penningkapital. Om en sådan utvidgning av produktionen medför, att det behövs mera hjälpämnen, så måste också det satsade penningkapitalet ökas, dock inte i samma proportion som det produktiva kapitalets verksamhet ökar.

Samma arbetsmedel, alltså samma fasta kapital, kan utnyttjas mera effektivt både genom förlängning av den dagliga arbetstiden och genom ökad intensitet, utan ökat penningtillskott för fast kapital. Resultatet blir kortare omslagstid för det fasta kapitalet, samtidigt som dess beståndsdelar förnyas på kortare tid.

Vi sidan av naturmaterial kan också naturkrafter, som ingenting kostar, i större eller mindre utsträckning utnyttjas i produktionsprocessen. I vilken utsträckning detta är möjligt, beror på vetenskapliga framsteg och tekniska metoder, som i och för sig inte kostar kapitalisten något.

Detsamma gäller den samhälleliga organisationen av arbetskraften i produktionsprocessen och summan av de enskilda arbetarnas yrkesskicklighet. Carey har räknat ut, att jordägaren aldrig får tillräckligt betalt, emedan han inte får någon ersättning för allt kapital och arbete, som sedan urminnes tider nedlagts i jorden för att ge den dess nuvarande produktionsförmåga. (Den fruktbarhet, som man har sugit ur jorden, nämnes naturligtvis inte.) Enligt samma beräkningsgrunder borde varje enskild arbetare betalas på grundvalen av det arbete, som det har kostat hela mänskligheten att utveckla en primitiv naturmänniska till en modern mekaniker. Det är mera troligt, att det obetalda arbete, som är nedlagt i jorden, och som jordägare och kapitalister har förvandlat till pengar, är tillräckligt för att många gånger om med ockerränta återbetala hela det kapital, som är nedlagt i jorden, och att samhället sålunda flerfaldiga gånger har återköpt jordegendomarna.

När arbetets produktivitet ökar, utan att detta medför ökade kapitalutlägg, ökas visserligen i första hand endast produktmängden, däremot inte dess värde, utom i den mån det blir möjligt att reproducera och bevara värdet av en ökad mängd konstant kapital med samma arbetskraft. Men samtidigt bildas material för nytt kapital, och därmed lägges också grundvalen för ökad kapitalackumulation.

Redan i bok I påvisade vi, att när organisationen av själva det samhälleliga arbetet och därmed också Ökningen av arbetets samhälleliga produktivitet kräver produktion i större skala än tidigare och därmed större tillskott av penningkapital från de enskilda kapitalisternas sida, sker detta delvis genom att kapitalet samlas på ett färre antal händer, utan att det totala kapitalvärdet eller det totalt satsade penningkapitalet därför behöver öka. De enskilda kapitalens storlek kan öka, genom att kapitalet samlas på ett färre antal händer, utan att deras samhälleliga summa ökar. Det rör sig endast om en ändrad fördelning av de enskilda kapitalen.

Slutligen påvisade vi i förra avdelningen, att en förkortning av omslagsperioden gör det möjligt att antingen hålla samma produktiva kapital i verksamhet med mindre penningkapital än tidigare eller att öka det produktiva kapitalet utan en motsvarande ökning av penningkapitalet.

Allt detta har emellertid uppenbarligen ingenting att göra med de problem, som berör penningkapitalet. Det visar endast, att det satsade kapitalet - en given värdesumma, som i sin fria form, i sin rena värdeform består av en viss penningsumma - efter sin förvandling till produktivt kapital innesluter produktiva krafter, som inte utan vidare begränsas av dess eget värde utan inom en viss ram kan verka med olika intensitet. Om priserna på både arbetskraften och de övriga produktionsmedlen är givna, så är därmed också storleken given av det penningkapital, som erfordras för inköp av en bestämd mängd av de varor, som skall ingå i produktionen. Kapital av en viss storlek måste därför satsas, men detta kapitals möjligheter att fungera som produkt- och värdeskapare kan modifieras och förändras.

Till den andra punkten. Det ligger i sakens natur, att den del av samhällets arbete och produktionsmedel, som årligen konsumeras för produktion eller inköp av guld för att ersätta förslitna guldmynt, utgör ett avbräck i den samhälleliga produktionen. Men det penningvärde, som dels fungerar som omloppsmedel, dels bildar penningreserver, har samhället redan förvärvat. Det finns där vid sidan av arbetskraften, de producerade produktionsmedlen och de naturliga källorna till rikedom. Det kan inte betraktas som ett hinder för produktionen. Genom att användas till inköp av produktionsmedel från utlandet kan det tjäna till att utvidga produktionsskalan. Detta förutsätter dock, att pengarna fortsätter att spela rollen av världspengar.

Alltefter omslagsperiodens längd behövs en större eller mindre mängd penningkapital för att sätta det produktiva kapitalet i rörelse. Vi har också sett, att omslagsperiodens delning i arbetstid och cirkulationstid medför en ökning av det i penningform latenta eller suspenderade kapitalet.

I den utsträckning som omslagsperioden bestämmes av arbetsperiodens längd, beror den under i övrigt oförändrade förhållanden av produktionsprocessens materiella natur, alltså inte av dess säregna samhälleliga karaktär. Under kapitalistiska produktionsförhållanden kräver dock större företag, som tar lång tid i anspråk, också större och mera långsiktiga insatser av penningkapital. På dylika områden är produktionen därför beroende av att den enskilde kapitalisten förfogar över en tillräcklig mängd penningkapital. Denna begränsning genombrytes av kreditväsendet och därmed sammanhängande företagsformer, t.ex. aktiebolagen. Störningar på penningmarknaden medför därför, att sådana företag stagnerar, medan dessa företag å sin sida åstadkommer störningar på penningmarknaden.

På basis av den samhälleliga produktionen måste det avgöras, i vilken omfattning sådana arbeten kan igångsättas, som under en längre tid förbrukar produktionsmedel och arbetskraft utan att samtidigt leverera några nödvändighetsartiklar, ty man får inte riskera, att de produktionsgrenar blir lidande, som inte endast förbrukar arbetskraft och produktionsmedel utan också samtidigt producerar existensmedel och produktionsmedel. Vare sig produktionen är samhällelig eller kapitalistisk, kommer arbetarna i företagsgrenar med kortare arbetsperiod att endast under kortare tid konsumera produkter utan att ge några i utbyte, medan branscher med långa arbetsperioder kontinuerligt förbrukar produkter under lång tid utan att leverera någon ersättning. Detta beror alltså på den ifrågavarande arbetsprocessens objektiva betingelser, inte på dess samhälleliga form. Vid samhällelig produktion bortfaller penningkapitalet, medan samhället fördelar arbetskraft och produktionsmedel på respektive verksamhetsgrenar. Man kan tänka sig, att producenterna tar emot pappersanvisningar, för vilka de får ta samhälleliga konsumtionsförråd i anspråk i proportion till sina arbetsprestationer. Men sådana anvisningar är inte pengar. De cirkulerar inte.

Två olika förhållanden medför, att behovet av penningkapital blir beroende av arbetsperiodens längd: För det första, att pengar - bortsett från kredit - är den form, vari varje enskilt kapital måste uppträda för att kunna omvandlas till produktivt kapital. Detta framgår av den kapitalistiska produktionens och överhuvud all varuproduktions natur. - För det andra bestämmes storleken av den erforderliga penninginsatsen av att arbetskraft och produktionsmedel förbrukas under kortare eller längre tid, innan en produkt levereras, som kan omsättas i pengar. Det kapital, som skall satsas, måste föreligga i penningform, alldeles oavsett vilket slags pengar som användes - metallpengar, sedlar eller värdepapper. Det är i detta sammanhang också utan betydelse, vad slags produktion och vilket slags pengar det är, som drar ut arbetskraft, existensmedel och produktionsmedel ur cirkulationen, utan att motsvarande värden levereras tillbaka till den.

NITTONDE KAPITLET[38*]

Tidigare undersökningar av ämnet

1. Fysiokraterna

Quesnays "Tableau économique" [21] visar i några få stora drag, hur ett på grundval av värdet bestämt årsresultat av den nationella produktionen så fördelas genom cirkulationen, att under i övrigt oförändrade förhållanden dess enkla reproduktion, d.v.s. reproduktion i oförändrad skala, skall kunna försiggå. I enlighet med sakens natur utgör sista årets skörd produktionsperiodens utgångspunkt. De otaliga enskilda köpen och försäljningarna kombineras omedelbart med varandra i en karakteristisk samhällelig massrörelse - cirkulationen mellan de stora, funktionellt bestämda ekonomiska samhällsklasserna. Hela totalprodukten är ett nytt resultat av det gångna årets arbete, men det som här i synnerhet intresserar oss är, att en del av denna produkt samtidigt endast är bärare av ett gammalt kapitalvärde, som har återvunnit sin ursprungliga materiella form. Denna del av produkten cirkulerar inte, utan de kapitalistiska producenterna behåller den för att på nytt använda den som kapital. Quesnay låter denna del av det konstanta kapitalet omfatta även produkter, som inte hör hemma där, men i huvudsak har han ändå rätt just på grund av den begränsade synvidd, som nödgar honom att anse jordbruket som den enda mervärdeskapande produktionsgrenen och alltså ur kapitalistisk synpunkt den enda verkligt produktiva. Den ekonomiska reproduktionsprocessen är, oavsett sin specifikt samhälleliga karaktär, på jordbrukets område alltid kombinerad med naturens reproduktionsprocess. Just därför kastar jordbrukets påtagliga naturförhållanden också ljus över den ekonomiska produktionsprocessen och undanröjer den förvirring, som endast beror på cirkulationens bländverk.

Etiketten på ett system skiljer sig från andra artiklars därigenom, att den inte endast utsätter köparen utan ofta även säljaren för bedrägeri. Quesnay själv och hans närmaste efterföljare trodde på sin feodala reklamskylt, och våra egna katederlärde gör det än i dag. Men i själva verket är det fysiokratiska systemet den första systematiska sammanfattningen av den kapitalistiska produktionen. Industrikapitalets representanter - de stora arrendatorerna - stod i spetsen för hela den ekonomiska utvecklingen. Jordbruket drevs på kapitalistisk grundval, d.v.s. som stora företag, ledda av kapitalistiska arrendatorer, medan de verkliga odlarna var lönarbetare. Produktionen frambringar inte endast konsumtionsartiklar utan även dessas värde. Men det avgörande motivet är att utvinna mervärde, och detta skapas av produktionen, inte av cirkulationen. Bland de tre klasser, som figurerar som företrädare för den genom cirkulationen förmedlade reproduktionsprocessen, skiljer sig den kapitalistiske arrendatorn som direkt exploatör av det produktiva arbetet, som mervärdets producent, från jordägaren och köpmannen, som endast tillägnar sig en del av mervärdet.

Det fysiokratiska systemets kapitalistiska karaktär framkallade opposition redan under dess blomstringstid, å ena sidan från Linguet och Mably, å andra sidan från de självständiga småbrukarnas försvarare.

Adam Smiths[39*] tillbakagång i analysen av reproduktionsprocessen är så mycket mer påtaglig, som han för övrigt inte endast bygger vidare på riktiga analyser av Quesnay, t.ex. hans "avances primitives"[XCII*] och "avances annuelles"[XCIII*], generaliserade till "fast" och "rörligt" kapital[40*], utan på åtskilliga ställen rentav återfaller i fysiokratiska villfarelser. När han t.ex. vill påvisa, att arrendatorn producerar större värde än något annat slag av kapitalister, säger han:

"Inget lika stort kapital sätter en större mängd produktivt arbete i rörelse än arrendatorns. Inte endast hans arbetsfolk utan också hans arbetsdjur består av produktiva arbetare." (En utsökt komplimang åt arbetsfolket!) "I jordbruket arbetar även naturen vid människans sida; och ehuru dess arbete inte kostar någonting, så har dess produkt dock lika stort värde som den billigaste arbetarens. Jordbrukets viktigaste arbetsuppgifter verkar vara mindre avsedda att öka jordens fruktbarhet - ehuru de gör även detta - än att inriktas på produktion av de för människan viktigaste växterna. En jordbit, överväxt med törne och tistel, bär ofta en lika stor mängd växtämnen som det bäst odlade vinberg eller spannmålsfält. Odlingen och sådden syftar mera till att reglera än öka jordens naturliga fruktbarhet, och sedan allt detta arbete är utfört, återstår alltid en hel del, som endast naturen kan uträtta. Arbetarna och arbetsdjuren" (!) "som är sysselsatta i jordbruket, åstadkommer alltså inte endast som industriarbetarna reproduktion av ett värde, som är likamed deras egen konsumtion och det kapital, som sysselsätter dem, plus kapitalistens profit, utan ett vida större värde. Som tillägg till arrendatorns kapital och hela hans profit åstadkommer de även en regelbunden reproduktion av jordräntan. Denna kan betraktas som en produkt av naturkrafterna, vilkas användning jordägaren hyr ut åt arrendatorn. Räntan är högre eller lägre, beroende på dessa naturkrafters egen storlek eller, med andra ord, jordens fruktbarhet. Den är ett naturens verk, det som blir över efter avdrag av eller ersättning för allt det, som kan betraktas som människoverk. Den är sällan mindre än en fjärdedel och ofta mer än en tredjedel av totalprodukten. Ingen lika stor mängd produktivt arbete, använt i industrin, kan någonsin åstadkomma en så stor reproduktion. I industrin gör naturen ingenting, människan allt, och reproduktionen måste alltid stå i proportion till den arbetskraft som användes. Det kapital, som användes i jordbruket, sätter därför inte endast flera människor i arbete än ett lika stort industrikapital, utan i förhållande till den mängd produktivt arbete, som det använder, ökar det också värdet av jordens och arbetets årliga avkastning och befolkningens verkliga rikedom och inkomster." ("Wealth of Nations", bok II, kap. 5, s. 242, 243.)

I bok II, kap. 1 säger Smith:

"Utsädets hela värde är också i egentlig mening ett fast kapital."

Här är alltså kapital = kapitalvärde; det existerar i "fast" form.

"Ehuru utsädet vandrar fram och tillbaka mellan åkern och spannmålsmagasinet, byter det dock aldrig ägare och cirkulerar därför inte i verkligheten. Arrendatorn får sin profit, inte genom dess försäljning utan genom dess tillväxt" (s. 186).

Smiths inskränkthet visar sig här i att han inte, vilket redan Quesnay förmådde, ser, att det är det konstanta kapitalets värde, som återvänder i förnyad form, alltså ett viktigt moment i reproduktionsprocessen. För honom är det endast en ny - till på köpet felaktig - illustration till hans differens mellan rörligt och fast kapital. Fördelen med att Smith översätter "avances primitives" och "avances annuelles" med "fast kapital" och "rörligt kapital" består i att han inför ordet "kapital", varvid begreppet generaliseras och lösgöres från jordbruket, som fysiokraterna specialiserat det på. Tillbakagången består i att han uppfattar "fast" i motsats till "rörligt" kapital som den avgörande indelningen.

2. Adam Smith

a) Smiths allmänna synpunkter

Adam Smith säger i bok I, kap. 6, s. 42: "I varje samhälle upplöses priset på varje vara slutligen i den ena eller andra av dessa tre delar (arbetslön, profit, jordränta) eller i alla tre; och i varje utvecklat samhälle ingår de alla tre mer eller mindre som beståndsdelar i priset på den ojämförligt största delen av varorna"[41*]; eller, som det vidare heter, s. 63: "Arbetslön, profit och jordränta är de tre urkällorna till all inkomst liksom till allt bytesvärde." Vi skall senare närmare undersöka denna Adam Smiths lära om "beståndsdelarna i varornas pris" resp. "allt bytesvärde". - Det heter vidare:

"Då detta gäller för varje enskild vara, måste det också gälla för alla de varor, som tillsammans utgör jordens och arbetets produkter i varje samhälle. Det totala priset eller bytesvärdet för denna årliga produkt måste upplösas i dessa tre delar och fördelas mellan landets invånare som arbetslön, profit eller jordränta." (Bok II, kap. 2, s. 190.)

Sedan Smith sålunda har upplöst såväl alla varupriser, tagna var för sig, som "det totala priset eller bytesvärdet ... hos jordens och arbetets produkter i varje samhälle" i de tre inkomstkällorna för lönarbetarna, kapitalisterna och jordägarna i arbetslön, profit och jordränta, måste han dock bakvägen smussla in ett fjärde element, nämligen kapitalet. Detta sker genom distinktionen mellan brutto- och nettoinkomst:

"Bruttoinkomsten för samtliga invånare i ett stort land innefattar den totala årsprodukten av deras jord och deras arbete; nettoinkomsten den del som står till deras förfogande efter avdrag av underhållskostnaderna för det första för deras fasta och för det andra för deras rörliga kapital: eller den del, som de utan att tära på kapitalet kan lägga åt sidan för omedelbar konsumtion eller använda till sitt uppehälle, sin komfort och sina nöjen. Deras verkliga rikedom står också i proportion till deras nettoinkomst, inte till deras bruttoinkomst" (a.a. s. 190).

Härtill vill vi anmärka:

1) Smith behandlar här uttryckligen endast den enkla reproduktionen, inte reproduktion i utvidgad skala eller ackumulationen. Han talar endast om utgifterna för uppehållande (maintaining) av det fungerande kapitalet. "Netto"-intäkten är likamed den del av den årliga produkten - samhällets eller den enskilde kapitalistens - som kan ingå i "konsumtionsfonden", utan att fondens omfång inkräktar på det fungerande kapitalet (encroach upon capital). En del av den individuella liksom av den samhälleliga produktens värde upplöses alltså varken i arbetslön, profit eller jordränta utan i kapital.

2) Smith flyr från sin egen teori med hjälp av en ordlek, skillnaden mellan gross och net revenue, brutto- och nettoinkomst. Den enskilde kapitalisten liksom hela kapitalistklassen eller den s.k. nationen inkasserar i stället för det i produktionen förbrukade kapitalet en varuprodukt, vars värde - framställbart i proportionella delar av själva denna produkt - å ena sidan ersätter det använda kapitalvärdet och därmed bildar en intäkt eller "revenue"[XCIV*] - men väl att märka kapitalreveny eller kapitalintäkt - och som å andra sidan är bärare av ett ökat värde, som har tillkommit under produktionen och som "fördelas mellan landets invånare som arbetslön, profit eller jordränta" - eller med andra ord vad man i dagligt tal kallar inkomst. Värdet av hela produkten - vare sig det gäller en enskild kapitalist eller hela landet - bildar enligt detta inkomster för var och en; men å ena sidan kapitalinkomst, å andra sidan konsumtionsintäkter, "revenyer". Det som alltså avlägsnas vid varuvärdets analys i sina beståndsdelar, återinsmugglas genom en bakdörr - tvetydigheten i termen "reveny". Man kan emellertid inte "inkassera" andra värdebeståndsdelar i produkten än sådana som redan finns där. Om kapital skall återvända som reveny, så måste kapital tidigare vara utgivet.

Adam Smith säger vidare:

"Den lägsta vanliga profitkvoten måste alltid vara något större, än vad som går åt för att ersätta de tillfälliga förluster, som varje företag är utsatt för. Det är endast detta överskott, som utgör den rena eller nettoprofiten."

(Vilken kapitalist kallar profit nödvändiga kapitalutlägg?)

"Vad man kallar bruttoprofit, omfattar ofta inte endast detta överskott utan också den del, som reserverats för sådana extraordinära förluster." (Bok I, kap. 9. s. 72.)

Detta betyder emellertid inget annat, än att en del av mervärdet, betraktad som del av bruttoprofiten, måste reserveras som en försäkringsfond för produktionen. Det är en del av merarbetet, som frambringar denna fond och såtillvida direkt producerar kapital, d.v.s. den för reproduktionen avsedda fonden. Vad beträffar utgifterna för "uppehållandet" av det fasta kapitalet etc. (se citaten härovan), så bildar ersättningen för det konsumerade fasta kapitalet genom nytt kapital inget nytt kapitalutlägg utan utgör endast en förnyelse av det gamla kapitalvärdet i ny form. Men vad beträffar det fasta kapitalets vidmakthållande, som Smith också räknar in i underhållskostnaderna, så hör denna kostnad samman med priset för det satsade kapitalet. Att kapitalisten betalar dessa utgifter successivt och först vid behov, sedan kapitalet trätt i verksamhet, och att han därför kan täcka dem medelst sin profit, ändrar ingenting i källan till denna profit. Den värdebeståndsdel, varifrån den kommer, bevisar endast, att arbetaren levererar merarbete både för underhållsfonden och för försäkringsfonden. Adam Smith förtäljer nu, att från nettorevenyn - eller revenyn i egentlig mening - måste undantas inte endast det fasta kapitalet självt, utan också den del av det rörliga kapitalet, som användes till underhåll och förnyelse av det fasta kapitalet - eller med andra ord allt kapital, som inte föreligger i en sådan form, att det kan ingå i konsumtionsfonden.

"Alla utgifter för det fasta kapitalets underhåll måste uppenbarligen räknas bort från samhällets nettoreveny. Varken de råvaror, med vilka de nyttiga maskinerna och verktygen måste hållas i stånd, eller det arbete, som åtgår för att ge dessa material dess riktiga form, kan någonsin utgöra en del av samhällets nettoreveny. Priset för detta arbete kan visserligen utgöra en del av denna reveny, eftersom de arbetare, som är sysselsatta därmed, kan placera hela värdet av sin lön i sitt omedelbara konsumtionsförråd. Men vid andra slags arbeten ingår både arbetslönen och produkterna i konsumtionsfonden, lönen i arbetarnas, produkterna i andra människors, vilkas uppehälle, komfort och nöjen tillgodoses genom dessa arbetares arbete." (Bok II, kap. 2, s. 190, 191.)

Adam Smith stöter här på en mycket viktig skillnad mellan de arbetare, som är sysselsatta i produktionen av produktionsmedel, och de som arbetar i den omedelbara produktionen av konsumtionsvaror. Produktionsmedlens värde innehåller en beståndsdel, som är likamed summan av arbetslönerna eller summan av det kapital, som har använts för inköp av arbetskraft. Detta värde föreligger materiellt som en del av värdet av de produktionsmedel, som dessa arbetare har producerat. De pengar, som de har erhållit som arbetslön, bildar för dem en reveny, men de produkter de har framställt kan inte omedelbart förbrukas, varken av dem själva eller av andra. Dessa produkter utgör därför själva ingen del av den årsprodukt, som är avsedd för den samhälleliga konsumtionsfonden, samtidigt som "nettorevenyn" endast kan förbrukas med hjälp av denna konsumtionsfond. Smith glömmer här att tillägga, att det som gäller arbetslöner i lika hög grad gäller det mervärde, som fördelas mellan kapitalisterna i form av profit och jordränta. Även denna del av värdet föreligger i form av produktionsmedel och kan inte konsumeras. Först sedan varorna är sålda, kan kapitalisterna använda den del av priset, som motsvarar mervärdet, till inköp av produkter, som ingår i den individuella konsumtionsfonden och som har producerats av en annan grupp arbetare. Så mycket bättre borde Adam Smith då ha förstått, att värdet av de produktionsmedel, som årligen framställes, och som är avsedda att göra tjänst i de produktionsgrenar, som själva frambringar produktionsmedel - de produktionsmedel, varmed produktionsmedel tillverkas - enligt sakens natur är fullständigt uteslutet från att bilda en del av nettointäkten, inte endast på grund av sin materiella form utan också på grund av den användning som dessa produktionsmedel är avsedda för.

Beträffande den andra arbetargruppen - den som producerar omedelbara konsumtionsvaror - så är Smiths framställning inte alldeles exakt. Han påstår nämligen, att här ingår både arbetslönen och produkten i den omedelbara konsumtionsfonden, "lönen i arbetarnas, produkterna i andra människors, vilkas uppehälle, komfort och nöjen tillgodoses genom dessa arbetares arbete". Men arbetaren kan inte leva av de pengar, vari hans arbetslön utbetalas. Han använder dessa pengar till inköp av konsumtionsmedel, och dessa kan delvis bestå av varor, som han själv har producerat. Å andra sidan kan hans egen produkt vara av ett sådant slag, som endast arbetsköparen har råd att konsumera.

Sedan Adam Smith på detta sätt fullständigt har uteslutit det fasta kapitalet från landets "nettoreveny", fortsätter han:

"Ehuru sålunda hela utlägget för det fasta kapitalets underhåll med nödvändighet är uteslutet från samhällets nettoreveny, så är dock detta inte fallet med utlägg för det rörliga kapitalets underhåll. Av de fyra delar, varav detta senare kapital består: pengar, existensmedel, råvaror och färdiga produkter, blir de tre sistnämnda, såsom redan framhållits, regelbundet överförda antingen till samhällets fasta kapital eller till den fond, som är avsedd för omedelbar konsumtion. Hela den del av dessa konsumtionsvaror, som inte användes till underhåll av det fasta kapitalet, ingår i sin helhet i konsumtionsfonden och bildar en del av samhällets nettoreveny. Underhållet av dessa tre delar av det rörliga kapitalet minskar därför inte samhällets nettoreveny med någon annan del av årsprodukten än den, som behövs för det fasta kapitalets underhåll." (Bok II, kap. 2, s. 192.)

Detta innebär inget annat än den tavtologin, att den del av det rörliga kapitalet, som inte användes till produktion av produktionsmedel, ingår i produktionen av konsumtionsvaror, alltså i den del av den årliga produkten, som är avsedd att bilda samhällets konsumtionsfond. Men det som följer omedelbart därpå är däremot viktigt:

"Ett samhälles rörliga kapital är i detta hänseende olika den enskilde kapitalistens. Den enskildes är helt och hållet uteslutet från hans nettoreveny och kan aldrig bilda någon del därav; den kan endast bestå av hans profit. Men trots att varje enskild kapitalists rörliga kapital också utgör en del av det rörliga kapitalet i det samhälle han tillhör, så är det dock inte helt uteslutet, att det samtidigt också kan ingå som en del av samhällets nettoreveny. Trots att samtliga varor, som ligger i detaljhandlarens lager, alls inte är avsedda för hans egen omedelbara konsumtion, kan de förbrukas av andra människor, som regelbundet förnyar dessa produkters värde med profit genom en reveny, som kommer från andra källor, utan att vare sig deras eget eller köpmannens kapital förminskas." (Ibid.)

Här får vi alltså veta:

1) Liksom det fasta kapitalet och det rörliga kapital, som behövs för dess reproduktion och underhåll (funktionen tappar han bort), kan inte heller det rörliga kapital, som den enskilde kapitalisten förbrukar under produktionen av konsumtionsvaror, ingå i hans nettoreveny, som endast kan bestå av hans profit. Den del av hans varuprodukt, som ersätter förbrukat kapital, kan alltså inte samtidigt utgöra en del av hans reveny.

2) Varje enskild kapitalists rörliga kapital utgör en del av samhällets rörliga kapital, liksom hans fasta kapital är en del av samhällets totala fasta kapital.

3) Trots att samhällets rörliga kapital inte är något annat än summan av de enskilda kapitalisternas rörliga kapital, så är det dock av en annan karaktär. Den enskilde kapitalistens rörliga kapital kan aldrig utgöra en del av hans reveny. Om det består av konsumtionsvaror, kan det däremot ingå i samhällets reveny eller, som Smith uttrycker saken: det behöver inte nödvändigtvis förminska samhällets nettoreveny med en del av årsprodukten. I själva verket är det så, att det som Adam Smith här kallar rörligt kapital är den del av det årligen producerade varukapital, som placeras i cirkulationen av de kapitalister, som producerar konsumtionsvaror. Deras hela årsprodukt består av konsumtionsartiklar och bildar därför den fond, i vilken samhällets nettorevenyer (inklusive arbetslönerna) realiseras eller förbrukas. I stället för detaljhandlarens lilla varuförråd borde Adam Smith som exempel ha valt de väldiga godsmängder, som är lagrade i industrikapitalisternas varumagasin.

Om Smith nu hade sammanfattat de tankegångar, som trängde sig på honom, då han undersökte, först reproduktionen av vad han kallar fast kapital, sedan av vad han kallar rörligt kapital, så hade han kommit fram till följande resultat:

I. Den samhälleliga årsprodukten sönderfaller i två delar; den första omfattar produktionsmedlen, den andra konsumtionsvarorna. Dessa bägge delar skall behandlas var för sig.

II. Totalvärdet av den del av årsprodukten, som består av produktionsmedel, fördelas på följande sätt: En del ersätter endast värdet av de produktionsmedel, som förbrukades under produktionen, och är alltså inget annat än det gamla kapitalvärdet i förnyad form. En annan del motsvarar värdet av det kapital, som har använts till inköp av arbetskraft, eller summan av de arbetslöner, som dessa kapitalister har utbetalat. En tredje värdedel slutligen utgör källan till all profit, inklusive jordräntan, åt industrikapitalisterna inom denna kategori.

Den första beståndsdelen, enligt Smith den reproducerade fasta kapitaldelen av samtliga i denna första avdelning verksamma individuella kapital, kan, som Adam Smith säger, uppenbarligen aldrig bilda någon del varken av den enskilde kapitalistens eller av samhällets nettoreveny. Dessa produktionsmedel kan endast fungera som produktivt kapital, aldrig som reveny. Såtillvida skiljer sig den enskilde kapitalistens "fasta kapital" inte i något avseende från samhällets fasta kapital. Men de övriga värdedelarna av den årliga samhällsprodukten, som består av produktionsmedel - värdedelar, som alltså även existerar i alikvota delar av denna totalmängd produktionsmedel - bildar visserligen samtidigt revenyer för alla i denna produktion delaktiga agerande, löner till arbetarna, profiter och räntor till kapitalisterna. Men de bildar inte reveny utan kapital för samhället, trots att samhällets årsprodukt inte är något annat än summan av de enskilda kapitalisternas produkter. Dessa produkter kan i regel enligt sin natur endast fungera som produktionsmedel, och t.o.m. de som vid behov skulle kunna fungera som konsumtionsvaror, är bestämda att tjäna som råvaror eller hjälpämnen för ny produktion. De skall fungera som kapital, inte i de företag som har producerat dem, utan i de företag som använder dem, nämligen:

III. Kapitalisterna i den andra avdelningen, de företag som producerar konsumtionsvaror. De ersätter det kapital, som förbrukats vid produktionen av konsumtionsvarorna (såvida detta kapital inte är omsatt i arbetskraft, alltså består av lönesumman för arbetarna i denna andra avdelning), medan detta förbrukade kapital, som nu i form av konsumtionsvaror befinner sig i händerna på de kapitalister, som producerar dessa, å sin sida - alltså från samhällets ståndpunkt - bildar den konsumtionsfond, i vilken kapitalisterna och arbetarna i den första avdelningen realiserar sina revenyer.

Om Smith hade fullföljt analysen så långt, hade det inte fattats mycket i hela problemets lösning. Han hade den inom räckhåll, redan då han hade anmärkt, att bestämda värdedelar av ett slags varukapital (produktionsmedel), varav den årliga totalprodukten i samhället består, visserligen bildar reveny för de i denna produktion sysselsatta arbetarna och kapitalisterna men inte utgör någon beståndsdel av samhällets reveny; medan en värdedel av det andra slaget (konsumtionsvarorna) visserligen bildar kapitalvärde för sina enskilda ägare - de kapitalister, som är engagerade inom detta område - men ändå frambringar endast en del av den samhälleliga revenyn.

Så mycket framgår dock redan av det hittills sagda:

För det första: Trots att det samhälleliga kapitalet endast är likamed summan av de enskilda kapitalen och därmed också samhällets årliga varuprodukt (eller varukapital) är likamed summan av dessa enskilda kapitals varuprodukter; ehuru alltså analysen av varuvärdet i dess beståndsdelar, som gäller för varje enskilt varukapital, också måste gälla hela samhällets och i sitt slutresultat också verkligen gör det, så antar likväl den totala samhälleliga reproduktionsprocessen en annorlunda manifestationsform än det enskilda kapitalets.

För det andra: Trots att arbetsdagen endast består av två delar, varav den ena ersätter det variabla kapitalet, medan den andra producerar mervärde, frambringar produktionsprocessen ändå, t.o.m. vid enkel reproduktion, inte endast variabelt kapital och mervärde utan också nytt konstant kapitalvärde. - Det dagliga arbete, som reproducerar produktionsmedlen - och vars värde delas i arbetslön och mervärde - realiseras nämligen i nya produktionsmedel, som ersätter den konstanta kapitaldel, som förbrukats vid produktionen av konsumtionsvarorna.

De huvudsakliga svårigheterna, vilka med det hittills sagda redan till största delen är lösta, gör sig gällande vid undersökningen, inte av ackumulationen utan av den enkla reproduktionen. Därför tog också Adam Smith (Wealth of Nations, bok II) liksom tidigare Quesnay (Tableau économique) den enkla reproduktionen till utgångspunkt vid undersökningen av den samhälleliga årsprodukten och den genom cirkulationen förmedlade reproduktionen.

b) Smiths upplösning av bytesvärdet i v + m

Adam Smiths doktrin, att priset eller bytesvärdet (exchangeable value) av varje enskild vara - alltså även av alla varor tillsammans, av vilka samhällets årsprodukt består (han förutsätter genomgående med rätta kapitalistisk produktion) - är sammansatt av tre beståndsdelar (component parts) eller kan upplösas i (resolves itself into): arbetslön, profit och jordränta, kan reduceras till att varuvärdet är = v + m, d.v.s. likamed värdet av det satsade variabla kapitalet plus mervärdet. Och som de efterföljande citaten visar, har vi Adam Smiths uttryckliga tillåtelse att reducera profit och jordränta till en gemensam enhet, som vi kan kalla m. Vi bortser då från alla biomständigheter, i synnerhet från alla skenbara eller verkliga avvikelser från dogmen, att varuvärdet uteslutande består av de faktorer, som vi här betecknar som variabelt kapital plus mervärde (v + m).

Om manufakturen säger Smith:

"Det värde, som arbetarna tillför materialet, upplöses ... i två delar, varav den ena utbetalas som arbetslön, medan den andra bildar kapitalistens profit på hela det kapital, som han har satsat i form av material och arbetslön." (Bok I, kap. 6, s. 41.) - "Ehuru manufakturisten" (manufakturarbetaren) "erhåller lönen i förskott av sin mästare, kostar han dock i verkligheten denne ingenting, då i regel värdet av denna lön tillsammans med en profit blir bevarad (reserved) i det ökade värdet hos det arbetsföremål, varpå hans arbete nedlägges." (Bok II, kap. 3, s. 221.)

Den del av kapitalet (stock), som satsas

"för underhåll av produktivt arbete ... sedan det har tjänat honom" (arbetsköparen) "som kapital ... bildar en reveny för dem" (arbetarna), (Bok II, kap. 3, s. 223.)

I det citerade kapitlet säger Smith uttryckligen:

"Hela årsprodukten av jord och arbete i varje land ... delas av sig själv (naturally) i två delar. Den ena av dem, ofta den största, är i första hand avsedd att ersätta ett kapital eller förnya de existensmedel, råvaror och färdiga produkter, som tas ur ett kapital; den andra är avsedd att bilda en reveny, antingen för kapitalets ägare som hans kapitalprofit, eller för någon annan som jordränta." (S. 222.)

Som vi förut hört av Adam Smith, är det endast en del av kapitalet, som kan frambringa reveny för någon, nämligen den del som användes till inköp av produktivt arbete. Denna del - det variabla kapitalet - fungerar först som kapital i arbetsköparens hand, och därefter "bildar den en reveny" för den produktive arbetaren själv. Kapitalisten förvandlar en del av sitt kapitalvärde till arbetskraft och just därigenom till variabelt kapital. Endast på grund av denna förvandling fungerar inte bara denna del av kapitalet utan hela hans kapital som industrikapital. Arbetaren, som säljer sin arbetskraft, erhåller dess värde i form av arbetslön. För honom är arbetskraften endast en säljbar vara, en vara, av vars försäljning han lever och som är hans enda inkomstkälla. Först i köparens, kapitalistens, hand blir arbetskraften variabelt kapital. Dess pris betalas endast skenbart i förskott, eftersom arbetet utföres och värdet skapas, redan innan lönen utbetalas.

Sedan Adam Smith sålunda talat om för oss, att produktens värde i manufakturen är = v + m (där m är kapitalistens profit), säger han, att i jordbruket arbetarna

"förutom reproduktionen av det värde, som är likamed deras egen konsumtion och det kapital som sysselsätter dem (det variabla) jämte kapitalistens profit" - dessutom "utöver arrendatorns kapital och hela hans profit därjämte också regelbundet åstadkommer reproduktionen av jordägarens ränta." (Bok II, kap. 5, s. 243.)

Att jordräntan till slut hamnar i jordägarens hand, har ingen betydelse för det problem, som vi här behandlar. Innan den hamnar hos jordägaren, måste arrendatorn - industrikapitalisten - först ha inkasserat den. Den måste utgöra en värdebeståndsdel av produkten, innan den överhuvud kan bli reveny för någon. Hos Smith är alltså räntan liksom profiten endast beståndsdelar av mervärdet, som den produktive arbetaren ständigt reproducerar samtidigt med sin egen arbetslön, d.v.s. med det variabla kapitalets värde. Ränta och profit utgör alltså delar av mervärdet m, och på så sätt upplöses hos Adam Smith alla varors pris i v + m.

Smiths doktrin, att priset på alla varor (alltså även den årliga varuproduktens) upplöses i arbetslön plus profit plus jordränta, antar i de ibland svårtillgängliga delarna av hans arbete t.o.m. den formen, att värdet av varje vara, alltså även samhällets årliga varuprodukt, är = v + m = det i arbetskraft satsade och av arbetarna ständigt reproducerade kapitalvärdet plus det mervärde, som arbetarna tillsatt genom sitt arbete.

Detta Adam Smiths slutresultat visar oss även - se vidare härnedan - orsaken till hans ensidiga analys av de beståndsdelar, vari varuvärdet kan sönderfalla. Att dessa olika värdedelar samtidigt utgör inkomstkällor för de olika klasser, som är knutna till produktionen, har emellertid inget samband med en analys av dessa värdebeståndsdelars storlek och gränser.

När Smith säger: "Arbetslön, profit och jordränta är de tre urkällorna till alla inkomster, liksom till allt bytesvärde, och varje annan reveny härstammar i sista hand från någon av dessa" (bok I, kap. 6, s. 48), så är här en massa olika saker hopblandade huller om buller.

1) Alla samhällsmedlemmar, som inte direkt deltar i reproduktionen med eller utan arbete, kan få sin andel av den årliga varuprodukten - alltså sina existensmedel - endast från de klasser, vilka produkterna i första hand tillfaller - produktiva arbetare, industrikapitalister och jordägare. I den meningen kommer deras intäkt från arbetslönen (de produktiva arbetarnas), profiten och jordräntan och framträder därför såsom härledda från dessa originalrevenyer. Men de som tar emot dessa intäkter, får dem som betalning för sin samhälleliga funktion som kungar, präster, professorer, skökor, soldater etc. och kan alltså betrakta dessa sina funktioner som de verkliga källorna till sin reveny.

2) - och här kulminerar det löjliga misstaget av Adam Smith: sedan han börjat med att korrekt bestämma varans värdebeståndsdelar och summan av den värdeprodukt, som är materialiserad i den, samt sedan påvisat, hur dessa beståndsdelar bildar lika många olika källor till reveny[42*] - sedan han sålunda härlett revenyerna ur värdet, gör han - och fortsätter att så göra - alldeles tvärtom och låter revenyerna från "beståndsdelar" (component parts) förvandlas till "urkällor till allt bytesvärde", och därmed har dörren öppnats på vid gavel för vulgärekonomin. (Se vår Roscher.)

c) Den konstanta kapitaldelen

Vi skall nu se, hur Smith försöker trolla bort kapitalets konstanta värdedel ur varuvärdet.

"I spannmålspriset t.ex. utgör en del jordägarens ränta."

Ursprunget till denna värdebeståndsdel har lika litet med det att skaffa, att den betalas till jordägaren och för honom bildar reveny i ränteform, som ursprunget till andra värdebeståndsdelar har att skaffa med att de bildar revenykällor till profit och arbetslön.

"En annan del betalar arbetarnas lön och underhåll" (och arbetsdjurens! tillägger han), "som har varit sysselsatta i hans produktion, och den tredje delen täcker arrendatorns profit. Dessa tre delar synes" (seem, i själva verket syns de) "antingen omedelbart eller i sista hand utgöra hela priset på spannmålen."[43*]

Storleken av detta pris är emellertid absolut oberoende av dess fördelning mellan tre olika slags personer.

"En fjärde värdedel kan verka behövlig för att ersätta arrendatorns kapital eller för att ersätta förslitningen av arbetsdjur och redskap. Men man måste komma ihåg, att priset på t.ex. en arbetshäst i sin tur är sammansatt av ovannämnda tre delar: jordräntan på den gård där hästen är uppfödd, arbetet med att uppföda den och slutligen profiten till den arrendator, som betalat både jordräntan och arbetslönen. Trots att spannmålspriset alltså måste ersätta både priset och underhållskostnaderna för hästen, så upplöses likväl hela detta pris omedelbart eller i sista hand i samma tre delar: jordränta, arbete" (han menar arbetslön) "och profit." (Bok I, kap. 6, s. 42.)

Detta är bokstavligen allt, som Adam Smith har att komma med som underlag för sin häpnadsväckande doktrin. Hans bevis består helt enkelt i att han upprepar ett och samma påstående. Han medger t.ex., att spannmålspriset inte endast består av v + m utan dessutom av priset på de produktionsmedel, som förbrukats vid spannmålsproduktionen, alltså av ett kapitalvärde, som arrendatorn inte har nedlagt i arbetskraft. Men, säger Smith, priserna på alla dessa produktionsmedel sönderfaller också själva liksom spannmålspriset i v + m. Han glömmer att tillägga: dessutom i priset på de produktionsmedel, som förbrukats vid deras egen produktion. Han hänvisar från en produktionsgren till en annan och från denna andra åter till en tredje. Påståendet, att varans totalpris "omedelbart" eller "i sista hand" (ultimately) upplöses i variabelt kapital (v) om mervärde (m), skulle vara korrekt, endast om det kunde påvisas, att dessa varuprodukter, vilkas pris omedelbart upplöses i tre faktorer, nämligen priset på förbrukade produktionsmedel (c), variabelt kapital (v) och mervärde (m), till sist kan återföras på varuprodukter, som täcker hela värdet av de förbrukade produktionsmedlen men samtidigt själva framställdes uteslutande medelst variabelt kapital. Priset för detta kapital vore då omedelbart = v + m. Då skulle priset på den första produkten, som omfattar konstant kapital, bli c + v + m, även reduceras till v + m. Smith ansåg sig inte själv ha lämnat något sådant bevis genom exemplet med de skotska stenplockarna, vilka enligt Smith 1) inte producerar något slags mervärde utan endast sin egen arbetslön, 2) inte använder några produktionsmedel (möjligen med undantag för de korgar och säckar, som användes att bära sten i).

Vi har redan förut sett, att Adam Smith själv senare kastar sin egen teori överbord, dock utan att vara medveten om dess inkonsekvenser. Orsaken till dessa kan dock sökas just i hans vetenskapliga utgångspunkter. Det kapital, som blivit omsatt i arbete, frambringar ett större värde än sitt eget. På vad sätt? Jo, säger Adam Smith, genom att arbetarna under produktionsprocessen tillför de ting, som de bearbetar, ett värde, som förutom arbetslönen också omfattar ett mervärde, som inte tillfaller dem utan arbetsköparna i form av profit och jordränta. Men detta är också allt vad de presterar och kan prestera. Det som gäller en dags industriarbete, det gäller också det arbete, som hela kapitalistklassen sätter i rörelse under ett helt år. Summan av samhällets årliga värdeprodukt kan därför endast sönderdelas i v + m, en ersättning för arbetslönen och ett överskott, som tillfaller kapitalisten. Dessa bägge delar av varuvärdet utgör emellertid samtidigt källor till reveny för de olika klasser, som har deltagit i reproduktionen: för det första arbetslönen, arbetarnas reveny; för det andra mervärdet, varav industrikapitalisten behåller en del i form av profit men avstår en annan del till jordägaren i form av jordränta. Varifrån skulle då ytterligare en värdebeståndsdel komma, då ju den årliga värdeprodukten inte innehåller några andra beståndsdelar än v + m (det variabla kapitalet och mervärdet)? Vi sysslar här med enkel reproduktion. Då hela summan av det årliga arbetet upplöses i arbete, som reproducerar det värde, som är nedlagt i arbetskraft, och i arbete, som producerar mervärde, varifrån skulle då det arbete komma, som producerar ett annat kapitalvärde än det som är nedlagt i arbetskraft?

Saken ligger till på följande sätt:

1) Adam Smith bestämmer en varas värde genom den arbetsmängd, som lönarbetaren tillsätter (adds) arbetsföremålet. Han säger ordagrant "materialen", då han talar om manufakturerna, som själva bearbetar arbetsprodukter; men detta har här ingen betydelse. Det värde, som arbetaren tillför ett föremål (och detta "adds" är Smiths uttryck) är alldeles oberoende av om detta föremål, som tillföres värde, redan dessförinnan har värde eller inte. Arbetaren skapar alltså en värdeprodukt i varuform. En del av detta värde är enligt Adam Smith ersättning för arbetslönen, och denna del bestämmes därför också av arbetslönens storlek. I samma mån som arbetslönen är större eller mindre, erfordras en större eller mindre mängd arbete för att frambringa ett värde, som motsvarar arbetslönen. Men arbetaren fortsätter att arbeta utöver denna gräns och frambringar därigenom mervärde åt den kapitalist, som sysselsätter honom. Det är helt utan betydelse för detta mervärdes art och storlek, om det i sin helhet stannar i kapitalistens händer, eller om han delvis måste avstå det till andra. Detta är ett värde som varje annan värdebeståndsdel av produkten, men det skiljer sig från produktvärdets övriga delar därigenom, att arbetaren inte har fått eller kommer att få någon betalning för det, eftersom kapitalisten tillägnar sig det utan ersättning. Varans totalvärde bestämmes av den arbetsmängd, som dess produktion kräver. En del av detta totalvärde motsvarar arbetslönen och ersätter den. Den andra delen, mervärdet, är därför nödvändigtvis också bestämd av arbetslönens storlek, eftersom den är likamed produktens totalvärde minus arbetslönen, alltså likamed värdeproduktens överskott utöver det värde, som motsvarar arbetslönen.

2) Vad som gäller för de varor, som produceras av varje enskild arbetare i varje enskilt industriföretag, gäller också för samtliga produktionsgrenars sammanlagda årsproduktion. Vad som gäller för en enskild produktiv arbetares dagsverke, gäller också den samlade produktiva arbetarklassens årsarbete. Arbetarna "fixerar" (Smiths uttryck) i årsprodukten ett totalvärde, som är bestämt genom det förbrukade årsarbetets mängd, och detta totalvärde sönderfaller i två delar, varav den ena motsvarar den bråkdel av årsarbetet, som frambringar en ersättning för årslönen, eller i verkligheten själva denna lön, medan den andra delen motsvarar återstoden av årsarbetet, som frambringar mervärde för kapitalistklassen. Den årliga värdeprodukt, som innehålles i årsprodukten, består alltså endast av två komponenter, av vilka den ena täcker arbetarklassens årslön, den andra kapitalistklassens mervärde. Årslönen utgör arbetarklassens reveny, mervärdets årliga summa är kapitalistklassens reveny. Dessa bägge delar motsvarar alltså (och denna synpunkt är riktig, när det gäller enkel reproduktion) de relativa andelarna i den årliga konsumtionsfonden och realiseras i denna. Och sålunda blir det ingen plats över för det konstanta kapitalvärdet, för reproduktion av det kapital, som tjänstgör som produktionsmedel. Men Adam Smith säger uttryckligen i inledningen till sitt verk, att alla delar av varuvärdet, som fungerar som reveny, sammanfaller med den årliga arbetsprodukt, som är avsedd för den samhälleliga konsumtionsfonden:

"Att förklara, vari folkets reveny överhuvud har bestått, eller arten av den fond, som ... levererat (supplied) dess årliga konsumtion, det är syftet med dessa första fyra böcker" (s. 12.)

Och redan i inledningens första mening heter det:

"Varje nations årliga arbete är den fond, som ursprungligen förser den med alla de existensmedel, som den årligen förbrukar, och vilka alltid består antingen av detta arbetes omedelbara produkter eller av de varor, som medelst dessa produkter kan inköpas från andra länder" (s. 11).

Adam Smiths första fel består däri, att han sätter likhetstecken mellan det årliga produktvärdet och den årliga värdeprodukten. Den sistnämnda är endast en produkt av det gångna årets arbete, medan produktvärdet dessutom innefattar alla de värden, som har förbrukats under framställningen av årsprodukten men producerats föregående år och delvis ännu längre tillbaka i tiden. Dessa produktionsmedels värde endast återuppträder, och värdet varken produceras eller reproduceras genom det senaste årets arbete. Genom denna förväxling trollar Smith bort årsproduktens konstanta värdedel. Själva förväxlingen beror på en annan villfarelse i hans grundläggande uppfattning. Han uppfattar inte arbetets dubbelkaraktär och skiljer inte mellan arbetet som en värdeskapande förbrukning av arbetskraft och det konkreta, nyttiga arbete som skapar bruksföremål (bruksvärde). Totalsumman av de årligen producerade varorna, alltså hela årsprodukten, är produkten av det nyttiga arbete, som utförts under det senaste året. Alla dessa varor finns där, endast på grund av att samhälleligt utnyttjat arbete förbrukats t ett vittförgrenat system av nyttiga arbetsmoment, och endast därigenom bevaras i deras totalvärde värdet av de produktionsmedel, som förbrukats vid deras produktion, vilka produktionsmedel återuppstått i en ny naturaform. Den totala årsprodukten är alltså resultatet av det nyttiga arbete, som förbrukats under året, men det årliga produktvärdet har endast delvis skapats under året, och denna del är den årliga värdeprodukten, vari summan av det under året verksamma arbetet är representerad.

Om alltså Adam Smith på det nyss citerade stället säger:

"Varje nations årliga arbete är den fond, som ursprungligen förser den med alla de existensmedel, som den årligen förbrukar, etc.",

så utgår han ensidigt från det direkt nyttiga arbetet, som visserligen har framställt alla dessa produkter i form av konsumtionsvaror. Men därvid glömmer han, att detta vore omöjligt utan medverkan av de arbetsmedel och arbetsföremål, som tidigare har tillverkats, och att därför det "årliga arbetet", i den mån det bildar värde, alls inte har skapat hela värdet hos den produkt, som det har färdigställt - att värdeprodukten är mindre än produktvärdet.

Man kan måhända inte förebrå Adam Smith, att han i denna analys inte har kommit längre än sina lärjungar (ehuru en ansats till en riktig slutledning kan spåras redan hos fysiokraterna). Men han ökar förvirringen, huvudsakligen för att hans "vetenskapliga" uppfattning av varuvärdet oupphörligt blandas med den "populära" framställning, som hos honom är den dominerande, medan hans vetenskapliga instinkt då och då låter hans egentliga ståndpunkt lysa igenom.

d) Kapital och reveny hos Adam Smith

Den värdedel av varje vara (och därmed även, av årsprodukten), som endast bildar en ersättning för arbetslönen, är likamed det kapital, som kapitalisten nedlagt i arbetslöner, d.v.s. likamed den variabla beståndsdelen av hans investerade totalkapital. Denna del av det satsade kapitalvärdet får kapitalisten tillbaka i form av ett nytt varuvärde, som lönarbetaren har producerat i form av nya varor. Kapitalisten betalar arbetaren arbetslön eller variabelt kapital i penningform och tar i stället emot ett motsvarande värde i form av varor, som arbetaren har producerat. Arbetaren har med andra ord framställt ett nytt värde, som motsvarar hans egen arbetslön. Kapitalisten betalar hans lön i pengar i stället för att ge honom en motsvarande andel av hans egen produkt. Det har i detta sammanhang ingen betydelse, om arbetslönen utbetalas i förskott, i den meningen att produkten vid denna tidpunkt ännu inte är färdig för försäljning, eller att den är färdig men ännu inte såld, eller att kapitalisten kanske betalar med pengar, som han tidigare har fått in vid försäljning av producerade varor, eller att han utnyttjar bankkredit eller annan form av förskott. Arbetslönen utbetalas i varje fall i pengar och inte i form av en del av själva produkten. Hos kapitalisten föreligger nu alltså den variabla beståndsdelen av hans satsade kapitalvärde i varuform, medan arbetaren har erhållit likvid för sin försålda arbetskraft i penningform.

Medan alltså det variabla kapital, som kapitalisten har satsat och använt till inköp av arbetskraft, fungerar som verksam arbetskraft i själva produktionsprocessen och därvid ständigt på nytt frambringar nytt värde i varuform och reproducerar sig själv - alltså reproduktion, d.v.s. nyproduktion av investerat kapitalvärde! - förbrukar arbetaren värdet av, resp. priset på sin försålda arbetskraft till inköp av existensmedel, i medel för reproduktion av sin arbetskraft. En penningsumma likamed kapitalistens variabla kapital utgör hans reveny, och den varar endast, så länge han kan fortsätta att sälja sin arbetskraft till kapitalisten.

Lönarbetarens vara - själva hans arbetskraft - fungerar som vara, endast i den mån den införlivas med kapitalistens kapital och fungerar som kapital. Å andra sidan fungerar det penningkapital, som kapitalisten har använt till inköp av arbetskraft, som reveny för arbetskraftens försäljare, lönarbetaren.

Här hopflätas olika cirkulations- och produktionsprocesser, som Adam Smith inte håller isär.

För det första. Allt som berör cirkulationen: Arbetaren säljer sin vara - arbetskraften - till kapitalisten; de pengar, varmed kapitalisten köper den, har han satsat i värdeökningssyfte, alltså som penningkapital, och de är inte förbrukade utan "förskotterade". (Detta är den verkliga innebörden av förskottet - fysiokraternas avance - alldeles oberoende av varifrån kapitalisten hämtar själva pengarna. För kapitalisten är varje värde förskotterat, som hän använder i produktionsprocessen, antingen det utbetalas i förväg eller i efterhand; det är t.o.m. förskotterat i förhållande till produktionsprocessen.) Här sker endast samma sak som vid varje varuförsäljning: säljaren lämnar ifrån sig ett bruksvärde (här arbetskraften) och erhåller dess värde (realiserar dess pris) i pengar; köparen lämnar ifrån sig sina pengar och erhåller för dem en vara - i detta fall arbetskraften.

För det andra: Den inköpta arbetskraften utgör nu en del av det kapital, som är verksamt i produktionsprocessen, och arbetaren själv fungerar endast som en del av detta kapital i en säregen naturaform, som skiljer honom från den del av kapitalet, som består av produktionsmedel. Under arbetsprocessen förvandlas produktionsmedlen till nya produkter, samtidigt som arbetskraften tillför dem ett nytt värde, som är likamed arbetskraftens värde plus ett mervärde. Arbetaren frambringar alltså i varuform ett värde, som motsvarar den arbetslön, som kapitalisten har betalat honom eller skall betala honom. Han reproducerar det kapital, som kapitalisten ständigt på nytt "tillskjuter" genom inköp av arbetskraft.

För det tredje: Vid varans försäljning utgör alltså en del av dess försäljningspris ersättning till kapitalisten för det satsade variabla kapitalet. Därmed får han möjlighet att köpa ny arbetskraft, liksom arbetaren är beredd att på nytt sälja den.

Vid alla varuköp och -försäljningar är det - när man betraktar dessa transaktioner som sådana - fullständigt likgiltigt, vad köparen gör med varan och vad säljaren gör med pengarna. Om man endast tar hänsyn till cirkulationen, är det alltså även fullständigt likgiltigt, att arbetskraften ur kapitalistens synpunkt reproducerar kapitalvärde, medan den motsvarande arbetslönen ur arbetarens synpunkt är en reveny. Arbetskraftens värde påverkas varken av att den utgör en inkomstkälla för arbetaren eller av att köparens användning av denna vara tjänar till att reproducera kapitalvärdet åt honom.

Emedan arbetskraftens värde - eller dess normala försäljningspris - bestämmes av den arbetsmängd, som är nödvändig för att reproducera den, medan denna arbetsmängd själv bestämmes av den arbetsmängd, som åtgår för att frambringa de existensmedel, som arbetaren behöver för att leva och arbeta, så blir arbetslönen den reveny, varav arbetaren skall få sitt uppehälle.

Det är alldeles felaktigt, vad Adam Smith säger (s. 223):

"Den del av kapitalet, som placeras i underhåll av produktivt arbete ... sedan den tjänat honom" (kapitalisten) "i ett kapitals funktion ... bildar reveny för dem" (arbetarna).

Pengarna, varmed kapitalisten betalar arbetskraften, "tjänar honom i ett kapitals funktion", om han därigenom införlivar denna arbetskraft med sitt kapitals materiella beståndsdelar och därmed överhuvud sätter kapitalet i stånd att fungera som produktivt kapital. Låt oss hålla isär begreppen: I arbetarens hand är arbetskraften en vara, inte ett kapital. För arbetaren är den en reveny, så länge han ständigt kan sälja den på nytt. Efteråt, sedan han har sålt arbetskraften, gör den tjänst som kapital i kapitalistens hand under själva produktionsprocessen. Det som här tjänstgör två gånger, är arbetskraften. För arbetaren är den en vara, som säljes till sitt värde. I kapitalistens hand är den en kraft, som frambringar värden och bruksvärden. Men arbetaren tar emot sin arbetslön, först sedan arbetskraften har blivit använd, sedan dess värde redan har överförts till arbetsprodukten. Kapitalisten är ägare av detta värde, redan innan han betalar arbetslönen. Det är alltså inte pengarna, som har fullgjort en dubbel funktion: först som det variabla kapitalets penningform, sedan såsom arbetslön. Det är i stället arbetskraften, som fungerat två gånger: Först som vara vid arbetskraftens försäljning (när arbetslönen fastställes, fungerar pengarna som en rent ideell värdemätare och behöver inte ens befinna sig i kapitalistens hand). Sedan i produktionsprocessen, där arbetskraften tjänstgör som kapital, d.v.s. som skapare av värde och bruksvärde i kapitalistens hand. Redan innan kapitalisten utbetalar arbetslönen, har arbetskraften frambragt ett motsvarande varuvärde. Arbetarna skapar alltså själva den lönefond, ur vilken kapitalisterna avlönar dem. Men detta är ändå inte allt.

De pengar, som arbetaren får, använder han till att uppehålla sin arbetskraft, alltså - om man betraktar kapitalistklassen och arbetarklassen som en helhet - för att vidmakthålla det verktyg, som utgör förutsättningen för att kapitalisten skall kunna fortsätta att vara kapitalist.

De ständiga inköpen och försäljningarna av arbetskraft förevigar alltså å ena sidan arbetskraftens roll som en del av kapitalet, varvid arbetskraften blir skapare av varor, av bruksföremål, som har ett värde. Samtidigt förnyar arbetaren ständigt genom arbetets egna produkter den del av kapitalet, som användes till inköp av arbetskraft. Arbetaren skapar alltså ständigt själv den kapitalfond, ur vilken han avlönas. Å andra sidan blir denna försäljning av arbetskraft en ständigt förnyad inkomstkälla för arbetaren, och hans arbetskraft framträder som en förmögenhet, varav han får sin inkomst och sitt livsuppehälle. Inkomsten (revenyn) är här ingenting annat än ett värde, som erhålles genom en ständigt upprepad försäljning av en vara (arbetskraften), och detta värde tjänar i sin tur endast till oavbruten förnyelse av den arbetskraft, som skall säljas. Såtillvida har Adam Smith rätt, när han säger, att den del av värdet av arbetaren egen produkt, som motsvarar värdet av hans arbetslön, blir en källa till reveny för arbetaren. Men detta ändrar lika litet arten eller storleken av denna varas värdedel, som det ändrar produktionsmedlens värde, att de fungerar som kapitalvärden, eller en rät linjes egenskaper och längd, att den fungerar som bas i en triangel eller som axel i en ellips. Arbetskraftens värde bestämmes lika oberoende av sådana förhållanden som produktionsmedlens värde. Denna varans värdedel varken består av reveny som en konstituerande självständig faktor eller upplöses i reveny. Även om de nya värden, som arbetaren ständigt på nytt frambringar, utgör en inkomstkälla för honom, så är inte omvänt hans inkomster därför en beståndsdel av dessa nya värden. Det är den andel han får av de nyskapade värdena, som bestämmer storleken av hans reveny, inte tvärtom. Att denna del av värdet för honom utgör en reveny, visar endast karaktären av värdets användning men har alls ingenting att göra med själva värdebildningen. Om jag har en inkomst på 100 kronor i veckan, så ändrar den omständigheten ingenting vare sig i de 100 kronornas värdenatur eller i deras värdestorlek. Arbetskraftens värde beror liksom varje annan varas värde av den arbetsmängd, som behövs för att reproducera den. Att denna arbetsmängd bestämmes av värdet på arbetarens nödvändiga existensmedel och alltså är likamed det arbete, som åtgår för att framställa dem, är visserligen en säregenhet för denna speciella vara, arbetskraften, men inte märkligare än att ett dragdjurs värde bestämmes av värdet på de för dess uppfödning nödvändiga livsmedlen, eller med andra ord av den mängd mänskligt arbete, som behövs för att producera dessa livsmedel.

Men det är begreppet "reveny", som ställer till hela oredan hos Adam Smith. Han uppfattar olika slags intäkter som konstituerande beståndsdelar ("component parts") av det årligen producerade nya varuvärdet, medan det i verkligheten är tvärtom, i det att de två delar, vari varuvärdet uppdelas ur kapitalistens synpunkt - arbetslönen och mervärdet - bildar inkomstkällor. Ett värde, som motsvarar det variabla kapitalet, användes ständigt på nytt till inköp av arbetskraft och bildar såtillvida en reveny för arbetaren i form av arbetslön. Den andra delen, mervärdet, som inte ersätter någon kapitalinsats, kan av kapitalisten användas till inköp av konsumtionsvaror (nödvändighets- och lyxartiklar), alltså förbrukas som reveny i stället för att bilda kapitalvärde av något slag. Förutsättningen för denna reveny är själva varuvärdet, och ur kapitalistens synpunkt skiljer sig dess beståndsdelar endast på så sätt, att den ena delen ersätter det variabla kapital, som han har satsat i företaget, medan den andra delen är ett överskott utöver det satsade värdet. Bägge består inte av något annat än arbetskraft, som förbrukats under varuproduktionen och nu mobiliserats i form av arbete. De består av utgifter, inte av inkomster - av arbetsutgifter.

Efter denna förväxling, där revenyn blir källan till varuvärdet i stället för tvärtom, framträder nu varuvärdet som "sammansatt" av de olika sorterna revenyer. Dessa bestämmes oberoende av varandra, och genom att addera dem når man fram till varans totalvärde. Men nu uppkommer frågan: hur bestämmes värdet av var och en av dessa revenyer, varav varuvärdet skall bestå? Beträffande arbetslönen är svaret enkelt. Den är, värdet av en vara, arbetskraften, och detta värde är som varje annat varuvärde beroende av det arbete, som är nödvändigt för dess reproduktion. Men mervärdet, eller hos Adam Smith snarare dess bägge former, profit och jordränta - på vad sätt är de bestämbara? Här blir det bara löst prat. Än framställer Smith arbetslön och mervärde (resp. arbetslön och profit) som de beståndsdelar, av vilka varuvärdet eller varupriset är sammansatt. Men ofta säger han, nästan i samma andedrag, att varupriset "upplöses" i dessa två delar. Detta innebär emellertid, att varuvärdet bildar utgångspunkten som en given värdestorlek, och att det är detta redan föreliggande värde, som i form av olika revenyer - arbetslön, profit och jordränta - fördelas mellan de olika personer, som deltar i produktionsprocessen. Detta är inte alls samma sak, som att värdet är sammansatt av dessa tre "beståndsdelar". Om jag bestämmer längden av tre olika långa, räta linjer var för sig och sedan drar upp en fjärde rät linje, vars längd är likamed summan av de tre första, så är detta inte samma sak, som om jag tar en rät linje av given längd och därpå av en eller annan orsak delar eller upplöser den i tre olika långa delar. I första fallet växlar den räta linjens längd med längden av de tre linjer, vilkas summa den bildar. I andra fallet är de tre linjedelarnas längd begränsad av att de utgör delar av en linje med given längd.

Det riktiga i Adam Smiths framställning är, att det genom årsarbetet nyskapade värdet, som är nedlagt i samhällets årliga arbetsprodukt, är likamed summan av det satsade variabla kapitalet och mervärdet, som kapitalisten genom enkel reproduktion och under i övrigt oförändrade förhållanden kan använda till personlig konsumtion. Å andra sidan skiljer inte Adam Smith mellan arbetet som en värdeskapande faktor, förbrukning av arbetskraft i och för sig, och arbetet såsom skapare av bruksvärde, d.v.s. arbete av en bestämd, ändamålsenlig och nyttig art.

På denna grundval kan hans framställning sammanfattas sålunda: Värdet av varje vara är produkten av arbetet, alltså även värdet av årsarbetets produkt eller värdet av den årliga samhälleliga varuprodukten. Då emellertid allt arbete upplöses i: 1) nödvändig arbetstid, som endast frambringar en ersättning för arbetslönen, och 2) merarbete, som frambringar värden för kapitalisten utan motprestation från denne, eller med andra ord mervärde - så kan också alla varuvärden endast upplösas i dessa två beståndsdelar, och därmed bildas slutligen arbetarklassens reveny i form av arbetslön och kapitalistklassens reveny i form av mervärde.

Vad beträffar det konstanta kapitalets värde, eller värdet av de produktionsmedel, som förbrukas under produktionen av årsprodukten, så säger Smith visserligen ingenting om hur detta värde överföres till den nya produkten - bortsett från frasen, att kapitalisten räknar in det i priset vid varans försäljning. Men då produktionsmedlen själva är frambragta genom arbete, kan inte heller deras värde bestå av något annat än arbetslön och mervärde. De är produkter av nödvändigt arbete och merarbete. Även om värdet av dessa produktionsmedel nu fungerar som kapital i produktionsprocessen, så hindrar det inte, att det kan upplösas i arbetslön och mervärde, alltså i två olika revenykällor, om man går tillräckligt långt tillbaka i tiden.

En sak är riktig i hela denna framställning, nämligen att rörelsen av det samhälleliga kapitalet - summan av alla enskilda kapital - ter sig annorlunda än varje enskilt kapitals rörelse, betraktad för sig eller sedd från den enskilde kapitalistens synpunkt. För honom upplöses varans värde i en konstant faktor - produktionsmedlen - å ena sidan, och i summan av arbetslön och mervärde - eller i arbetslön, profit och jordränta - å andra sidan. Hos Adam Smith försvinner däremot det konstanta kapitalvärdet, när saken betraktas ur samhällelig synpunkt.

e) Sammanfattning

Den enfaldiga formeln, att de tre revenyerna, arbetslön, profit och jordränta, bildar varuvärdets tre "beståndsdelar", har hos Adam Smith sitt ursprung i den mera plausibla satsen, att varuvärdet upplöses (resolves itself) i dessa tre beståndsdelar. Också detta är felaktigt, även om man förutsätter, att varuvärdet endast består av värdet av den förbrukade arbetskraften och det mervärde, som denna arbetskraft har skapat. Men denna felaktiga uppfattning vilar dock på ett djupare och sannare underlag. Den kapitalistiska produktionen beror därpå, att den produktive arbetaren säljer sin egen arbetskraft som en vara till kapitalisten, i vars händer den sedan endast fungerar som ett element av hans produktiva kapital. Denna transaktion - arbetskraftens försäljning och köp - tillhör cirkulationen och inleder inte endast produktionsprocessen utan ger den samtidigt dess specifika karaktär. Produktionen av ett bruksvärde och t.o.m. produktionen av en vara (ty den senare kan också utföras av oberoende produktiva arbetare) är här endast medel för produktion av absolut och relativt mervärde för kapitalisten. Vid analysen av produktionsprocessen har vi därför sett, huru produktionen av absolut och relativt mervärde bestämmer 1) den dagliga arbetsprocessens längd, 2) hela den samhälleliga och tekniska utformningen av den kapitalistiska produktionsprocessen. Det är i denna produktionsprocess, som skillnaden visar sig mellan rent uppehållande av värde (det konstanta kapitalvärdet), den verkliga reproduktionen av det satsade värdet (arbetslönen) och produktionen av mervärde, d.v.s. värde, som kapitalisten inte lämnar någon ersättning för, varken före eller efter dess produktion.

Tillägnandet av mervärde - ett värde utöver ersättningen för det av kapitalisten satsade värdet - inledes visserligen genom köp och försäljning av arbetskraft men fullbordas under själva produktionsprocessen och utgör en väsentlig beståndsdel av denna.

Denna inledande procedur, som själv utgör en del av cirkulationen - arbetskraftens köp och försäljning - beror i sin tur på en bestämd föregående fördelning av produktionsfaktorerna, som utgör förutsättningen för den samhälleliga fördelningen av produkterna, nämligen åtskiljandet av arbetskraften som arbetarens vara från produktionsmedlen som andras egendom.

Men samtidigt ändrar detta tillägnande av mervärde och värdeproduktionens uppdelning, i reproduktion av satsat värde å ena sidan och produktion av mervärde utan ersättning å den andra, ingenting beträffande värdets innehåll eller värdeproduktionens natur. Värdets grundämne är och förblir ingenting annat än utgiven arbetskraft - arbete, oberoende av detta arbetes speciella nyttiga karaktär - och värdeproduktionen är ingenting annat än denna förbrukningsprocess. När en livegen arbetar veckans sex arbetsdagar, så har det ingen betydelse för detta arbete i och för sig, om han t.ex. arbetar tre dagar på sin egen jordbit och de övriga tre dagarna på godsägarens domäner. Hans frivilliga arbete för egen del och hans tvångsarbete för godsägaren är samma slags arbete med hänsyn till de värden och de nyttiga ting, som frambringas. Skillnaden ligger i de olikartade förhållanden, som föranleder arbetets uppdelning på arbetsveckans bägge hälfter. På samma sätt förhåller det sig även med lönarbetarens nödvändiga arbete och hans merarbete.

Produktionsprocessens slutresultat är varan. Att arbetskraft förbrukades under produktionen av varan, framträder som en egenskap hos denna - den har värde. Storleken av detta värde är proportionell till den förbrukade arbetsmängden. På något annat sätt upplöses inte varuvärdet, och det består inte av något annat. Om jag drar en rät linje av en bestämd längd, måste jag följa regler, som gäller oberoende av mig själv, och jag kan då "producera" en rät linje - visserligen endast symboliskt, vilket jag visste redan på förhand. Om jag nu delar denna linje i tre delar (vilket kan ingå i lösningen av ett bestämt problem), så förblir var och en av dessa tre linjer liksom förut räta linjer, och hela linjen, varav de utgör delar, blir genom denna delning inte upplöst i något annat än räta linjer, inte t.ex. i kurvor av något slag. Jag kan inte heller uppdela en linje av given längd på ett sådant sätt, att delarnas summa blir längre än linjen själv. Den odelade linjens längd bestämmes alltså inte av dellinjer med godtyckligt valda längder. Delarnas sammanlagda längd är tvärtom begränsad av den ursprungliga linjens längd.

På samma sätt skiljer sig den av kapitalisten framställda varan inte i något avseende från en självständig arbetares eller ett arbetarkollektivs eller av slavar framställda varor. I vårt fall äger dock kapitalisten hela arbetsprodukten och dess värde. Som varje annan producent måste han först omvandla sin vara till pengar för att kunna fortsätta manipulationerna - han måste omsätta värdet i en allmän ekvivalent. -

Låt oss studera varuprodukten före dess förvandling till pengar. Den tillhör helt och hållet kapitalisten. Som nyttig arbetsprodukt, som bruksvärde betraktad är den å andra sidan helt och hållet ett resultat av den föregående arbetsprocessen. Så är inte fallet med värdet, som delvis endast är de förbrukade produktionsmedlens värde i ny form. Detta värde har inte producerats under denna varas produktionsprocess, ty det existerade redan före processens början och oberoende av den i form av värde hos produktionsmedlen. Dessa inträdde i arbetsprocessen som bärare av detta värde, och det som har förnyats och förändrats är endast värdets yttre form. För kapitalisten är denna del av varuvärdet endast en ersättning för det satsade konstanta kapital, som förbrukades under varuproduktionen. Den existerade tidigare i form av produktionsmedel; nu existerar den som en beståndsdel av de nyproducerade varornas värde. Så snart varorna är sålda och alltså omvandlade till pengar, måste detta värde, som nu föreligger i penningform, på nytt förvandlas till produktionsmedel, alltså till sin ursprungliga form. Karaktären av en varas värde ändras inte genom detta värdes kapitalfunktion. -

En annan del av varans värde är värdet av den arbetskraft, som lönarbetaren säljer till kapitalisten. Liksom produktionsmedlens värde är även detta värdes storlek given, oberoende av den produktionsprocess, där arbetskraften skall användas, och fastställes i en cirkulationsprocedur, köpet och försäljningen av arbetskraft, innan denna ännu har ingått i produktionsprocessen. Genom sin funktion - förbrukningen av arbetskraft - producerar lönarbetaren ett varuvärde, som motsvarar det värde, som kapitalisten måste betala för arbetskraftens användning. Arbetaren ger kapitalisten detta värde i varuform och får betalning i penningform. Att denna del av varuvärdet från kapitalistens synpunkt endast är en ersättning för den arbetslön, som han har utbetalat, rubbar inte det faktum, att det är ett nytt varuvärde, skapat under produktionsprocessen, och detta värde består, alldeles som mervärdet, inte av något annat än tidigare utgiven arbetskraft. Lika litet rubbas detta faktum därav, att den lön, som arbetaren får som betalning för sin arbetskraft, från hans synpunkt är en reveny, och att denna reveny användes till att ständigt reproducera inte endast arbetskraften utan också lönarbetarklassen som sådan och därmed grundvalen för hela den kapitalistiska produktionen.

Summan av dessa bägge värdedelar - det konstanta och det variabla kapitalet - utgör emellertid inte hela varuvärdet. Det blir ett överskott för bägge, nämligen mervärdet. Detta är, liksom den värdedel, som ersätter det variabla kapital, vilket nedlagts i arbetslön, ett av arbetaren under produktionsprocessen nyskapat värde - kristalliserat arbete. Bara med den skillnaden, att det inte kostar produktens ägare, kapitalisten, någonting. Därför kan denne personligen konsumera hela denna värdedel som reveny, såvida han inte delvis måste avstå den till andra andelsägare - t.ex. som jordränta till jordägaren - och i så fall bildar dessa delar av mervärdet reveny för tredje person. Detta förhållande var också det avgörande motivet för vår kapitalist att överhuvud befatta sig med varuproduktion. Men varken denna ursprungliga, vällovliga avsikt att inhösta mervärde eller dettas senare användning för hans och andras personliga konsumtion berör på minsta sätt mervärdet i och för sig. Dessa förhållanden ändrar inte det faktum, att mervärdet är kristalliserat, obetalt arbete, och inverkar inte heller på dess storlek, som bestämmes av helt andra faktorer.

Men om nu Adam Smith en gång, såsom han gör det, redan vid undersökningen av varuvärdet ville sysselsätta sig med den roll, som dess olika delar har i den totala reproduktionsprocessen, så skulle det också stå klart, att medan vissa bestämda delar av detta värde fungerar som reveny, så fungerar andra delar lika beständigt som kapital. I överensstämmelse med hans egen logik borde då också dessa sistnämnda betecknas som delar, varav varuvärdet är konstituerat eller i vilka det upplöses.

Smith identifierar varuproduktionen överhuvud med kapitalistisk varuproduktion. Produktionsmedlen är från början "kapital", arbetet i och för sig lönarbete, och därför står

"antalet nyttiga och produktiva arbetare överallt ... i proportion till storleken av det kapital, som användes för deras sysselsättande" ("to the quantity of capital stock which is employed in setting them to work". Introduction, s. 12).

Med ett ord: de olika faktorerna i produktionsprocessen - de materiella liksom de personliga - framträder på förhand i den kapitalistiska produktionsperiodens karaktärsmasker. Analysen av varuvärdet sammanfaller därför direkt med frågan, hur långt detta värde å ena sidan endast utgör ersättning för utlagt kapital och i vilken utsträckning det å andra sidan bildar "fritt" värde, som inte ersätter något satsat kapitalvärde - alltså mervärde. De olika delar av varuvärdet, vilka ur denna synpunkt jämföres med varandra, förvandlas därpå i Smiths hand till självständiga "beståndsdelar" av värdet och slutligen till "alla värdens källor". En annan konsekvens är, att varuvärdet sammansättes av eller "upplöses" i olika slags revenyer, så att revenyerna inte består av varuvärde utan varuvärdet av "revenyer". Men alldeles som varornas natur av varuvärde eller pengarnas natur av penningvärde inte ändras genom att de användes som kapital, så ändras inte varuvärdets natur av att det fungerar som reveny för den ene eller den andre. Den vara, som Adam Smith sysselsätter sig med, är på förhand varukapital, som omfattar både det förbrukade kapitalvärdet och mervärdet, alltså en kapitalistiskt producerad vara, resultatet av en kapitalistisk produktionsprocess. Denna produktionsprocess borde han därför först ha analyserat, alltså även den däri ingående värdeöknings- och värdebildningsprocessen. Då dess förutsättning är varucirkulationen, så kräver framställningen också en föregående självständig analys av varan. T.o.m. när Smith tillfälligtvis kommer till riktiga resultat, tar han alltid hänsyn till värdeproduktionen, endast i den mån det gäller varuanalysen, d.v.s. analysen av varukapitalet.

3. Efterföljarna[44*]

Ricardo upprepar tämligen ordagrant Adam Smiths teori:

"Man måste vara klar över att alla produkter i ett land blir konsumerade, men det gör den största tänkbara skillnad, om de konsumeras av människor, som reproducerar ett annat värde, eller av människor, som inte gör det. Om vi säger, att reveny sparas och lägges till kapitalet, så menar vi därmed, att den del av revenyn, som lägges till kapitalet, konsumeras av produktiva arbetare i stället för av improduktiva personer." ("Principles", s. 163.)

I själva verket har Ricardo helt och hållet accepterat Adam Smiths teori om varuprisets upplösning i arbetslön och mervärde (eller variabelt kapital och mervärde). Det han är oense med honom om, är 1) mervärdets beståndsdelar; Ricardo betraktar inte jordräntan som en nödvändig del av mervärdet; 2) Hos Ricardo är varans värdestorlek utgångspunkten, så att summan av dess beståndsdelar förutsättes vara en given storlek, medan Adam Smith tvärtom - och trots sin egen djupare insikt - ofta kommer fram till varans värdestorlek genom att addera dess enskilda delar.

Ramsay anmärker gentemot Ricardo:

"Ricardo förbiser, att hela produkten inte endast fördelas mellan arbetslön och profit, utan att en del också behövs för att ersätta det fasta kapitalet." ("An Essay on the Distribution of Wealth", Edinburgh 1836, s. 174.)

Med fast kapital menar Ramsay, vad jag kallar konstant kapital:

"Fast kapital existerar i en form, i vilken det visserligen bidrar till att framställa den vara, som är under arbete, men inte till underhåll av arbetaren" (a.a. s. 53).

Smith vägrar att dra den ofrånkomliga konsekvensen av sin upplösning av varuvärdet - alltså även den samhälleliga årsproduktens värde - i arbetslön och mervärde, alltså i enbart reveny - den konsekvensen nämligen, att hela årsprodukten då skulle kunna konsumeras. Det är aldrig de självständiga tänkarna, som drar absurda slutsatser av sina egna teorier. Det överlåter de till folk av typen Say eller MacCulloch.

Say gör i själva verket saken lätt för sig. Vad som för den ene är kapitalförskott, är eller var för den andre reveny och nettoprodukt. Skillnaden mellan netto- och bruttoprodukt är rent subjektiv, och

"sålunda har totalvärdet av alla produkter i samhället fördelats som reveny". (Say: "Traité d'Économie Politique", 1817, II, s. 64.) "Varje produkts totalvärde sammansättes av jordägarnas, kapitalisternas och hantverkarnas profiter", [arbetslönen figurerar här som profit des industrieux!][XCV*] "som har bidragit till dess framställning. Detta medför, att samhällets reveny är likamed det producerade bruttovärdet, inte - som ekonomisternas sekt" [fysiokraterna] "menade - endast likamed jordens nettoprodukt" (a.a. s. 63).

Denna Says upptäckt har bl.a. även Proudhon tillägnat sig. Storch, som också accepterar Smiths doktrin i princip, finner dock, att Says tillämpning av den är ohållbar.

"Om man medger, att en nations reveny är likamed dess bruttoprodukt, d.v.s. inget kapital" [borde vara inget konstant kapital] "ska dragas ifrån, så måste man även medge, att denna nation kan konsumera hela värdet av årsprodukten improduktivt, utan att dess framtida reveny lider det minsta avbräck ... Produkterna, som utgör" [det konstanta] "kapitalet, kan inte konsumeras." (Storch: "Considérations sur la nature du revenu national", Paris 1824, s. 147, 150.)

Men hur denna konstanta kapitaldels tillvaro stämmer med den av honom accepterade smithska prisanalysen, enligt vilken varuvärdet endast innehåller arbetslön och mervärde men ingen konstant kapitaldel, det har Storch glömt att tala om. Med Says hjälp blir han endast klar över att denna prisanalys leder till absurda resultat, och hans eget sista ord i detta sammanhang lyder:

"att det är omöjligt att upplösa det nödvändiga priset i dess enklaste beståndsdelar". ("Cours d'Écon. Pol.", Pétersbourg 1815, II, s. 141.)

Sismondi, som speciellt sysslat med förhållandet mellan kapital och reveny och i själva verket gör den speciella uppfattningen av detta förhållande till differentia specifica i sin "Nouveaux Principes"[XCVI*], har inte haft ett vetenskapligt ord att säga i saken, inte på minsta sätt bidragit till problemets lösning.

Barton, Ramsay och Cherbuliez gör försök att lösgöra sig från Smiths uppfattning. Men de misslyckas, emedan de från första början ställer upp problemen ensidigt genom att inte klargöra skillnaden mellan konstant och variabelt kapitalvärde å ena sidan och skillnaden mellan fast och rörligt kapital å andra sidan.

Även John Stuart Mill upprepar med sin vanliga pompa den doktrin, som Adam Smith lämnat i arv åt sina eftersägare.

Resultatet har blivit, att Smiths tankeförvirring fortsätter att råda ännu i denna dag, och hans dogm utgör en ortodoxins trosartikel i den politiska ekonomin.

TJUGONDE KAPITLET

Enkel reproduktion

1. Problemställningen

Det samhälleliga kapitalet bildar en enhet, varav de enskilda kapitalen endast är brottstycken, men deras rörelser är både deras individuella rörelser och samtidigt delar av totalkapitalets rörelser. Om vi undersöker[45*] resultatet av detta samhälleliga kapitals verksamhet eller den varuprodukt, som samhället levererar under årets lopp, måste det därför visa sig, hur reproduktionen av det samhälleliga kapitalet försiggår, hur denna reproduktionsprocess skiljer sig från ett individuellt kapitals reproduktionsprocess och i vilka avseenden de bägge är lika. Årsprodukten omfattar både den del av den samhälleliga produkten, som ersätter det förbrukade kapitalet, alltså den samhälleliga reproduktionen, och den del, som överföres till konsumtionsfonden och förbrukas av arbetarna och kapitalisterna, alltså både den produktiva och den improduktiva konsumtionen. Det samhälleliga kapitalets verksamhet omfattar uppehållandet av både kapitalistklassen och arbetarklassen, därför också av hela produktionsprocessens kapitalistiska karaktär.

Det är tydligen cirkulationsfiguren

som vi måste analysera, och särskilt spelar konsumtionen en viktig roll däri; ty utgångspunkten W' = W + w, varukapitalet, omfattar både det konstanta och det variabla kapitalvärdet samt mervärdet. Dess rörelse omfattar därför både den individuella och den produktiva konsumtionen. Vid kretsloppen G-W ... P ... W'-G' och P ... W'-G'-W-P är kapitalets rörelse utgångspunkt och slutpunkt: vilket väl också innefattar konsumtionen, då varan, produkten, måste säljas. Men under förutsättning att detta skett, är det likgiltigt för det enskilda kapitalets rörelse, vad som sedan sker med denna vara. Vid kretsloppet W' ... W' gör sig däremot reproduktionens samhälleliga betingelser märkbara på så sätt, att det måste påvisas, vad som sker med varje värdedel i denna totalprodukt W'. Den samlade reproduktionsprocessen innefattar här i lika hög grad den genom cirkulationen förmedlade konsumtionsprocessen som kapitalets egen reproduktionsprocess.

Och visserligen måste reproduktionsprocessen för vårt föreliggande syftemål betraktas från ståndpunkten av både värde- och ämnesersättningen för de enskilda beståndsdelarna av W'. Vi kan nu inte, såsom vid analysen av det enskilda kapitalets produktvärde, nöja oss med förutsättningen, att den enskilde kapitalisten först kan omsätta beståndsdelarna av sitt kapital i pengar genom försäljning av varuprodukten och sedan genom återinköp av produktionselement på varumarknaden återförvandla dem till produktivt kapital. Bortsett från arbetskraften utgör dessa produktionsfaktorer beståndsdelar av det samhälleliga kapitalet, alldeles som de färdiga produkter, som bytes mot dem och ersätter dem. Å andra sidan utgör rörelsen hos den del av den samhälleliga varuprodukten, som konsumeras av arbetaren medelst hans arbetslön och av kapitalisten medelst mervärdet, inte endast en integrerande del av totalproduktens rörelse, utan den sammanflätas med de enskilda kapitalens rörelse, och detta händelseförlopp kan därför inte förklaras endast genom att man helt enkelt förutsätter det.

Den fråga, som omedelbart uppkommer, är denna: på vilket sätt kan värdet av det kapital, som förbrukas under produktionen, ersättas ur den årliga produkten, och vilket samband råder mellan denna förnyelse av kapital och kapitalisternas konsumtion av mervärde och arbetarnas konsumtion av arbetslön? Vi förutsätter här reproduktion i enkel skala. Vidare förutsätter vi, att produkterna utbytes i enlighet med sina värden, och att ingen våldsam förändring sker i värdet av det produktiva kapitalets beståndsdelar. Det har för övrigt ingen betydelse för det samhälleliga kapitalets rörelser, om priserna avviker från värdena. I det stora hela utbytes samma produktmängder, även om de enskilda kapitalisternas andelar av värdena inte längre motsvarar deras kapitalinsatser och det mervärde, som var och en av dem har producerat. Men i händelse av våldsamma värdeförändringar så ändrar dessa ingenting i förhållandena mellan den årliga totalproduktens värdebeståndsdelar, om förändringarna är allmänt och likmässigt fördelade. Om dessa värdeförändringar däremot inte är partiella och inte likmässigt fördelade så är de uttryck för störningar, vilka för det första endast kan uppfattas som sådana, om de betraktas som avvikelser från normala värdeförhållanden. Men om det för det andra en gång är påvisat, att en del av årsproduktens värde lagbundet ersätter det konstanta kapitalet, en annan del det variabla kapitalet, så upphäves inte denna lagbundenhet av att det konstanta eller det variabla kapitalets värde undergår en förändring. Resultatet skulle endast bli en förändring av den relativa storleken av de värden, som fungerar i den ena eller andra egenskapen, emedan andra värden hade trätt i stället för de ursprungliga.

Så länge vi undersökte det enskilda kapitalets värdeproduktion och produktvärde, saknade varans naturaform all betydelse för analysen; det var t.ex. likgiltigt, om produkten bestod av maskiner eller spannmål eller andra varor. Det gällde hela tiden exempel, och vilken produktionsgren som helst kunde tjäna som illustration. Det vi hade att göra med var den omedelbara produktionsprocessen själv, som i varje detalj är ett enskilt kapitals produktionsprocess. I den mån undersökningen gällde kapitalets reproduktion, var det tillräckligt att förutsätta, att den del av varuprodukten, som motsvarade kapitalvärdet, på nytt kunde omvandlas till sina produktionsfaktorer på varumarknaden och därmed till produktivt kapital, liksom det var tillräckligt att förutsätta, att de varor fanns tillgängliga på marknaden, som arbetaren och kapitalisten köper för sin arbetslön, resp. sitt mervärde. Denna rent formella framställningsmetod är inte längre tillräcklig, när det totala samhälleliga kapitalet och dess produktvärde skall undersökas. Återförvandlingen av en del av produktvärdet till kapital, medan en annan del ingår i kapitalisternas och arbetarnas individuella konsumtion, bildar ett kretslopp inom själva produktvärdet, som är ett resultat av det samhälleliga totalkapitalet. Detta kretslopp innebär inte endast, att värdena förnyas, det innebär också materiell förnyelse och är därför i lika hög grad betingat av det ömsesidiga förhållandet mellan det samhälleliga produktvärdets enskilda delar som av dess bruksvärde, dess materiella form.

Enkel reproduktion[46*] i oförändrad skala är i så måtto en abstraktion, som å ena sidan på kapitalistisk basis frånvaron av all ackumulation eller reproduktion i utvidgad skala är ett verklighetsfrämmande antagande, å andra sidan produktionsförhållandena inte förblir helt oförändrade från år till år - vilket man f.ö. utgick ifrån. Förutsättningen är, att ett samhälleligt kapital av givet värde från år till år levererar samma mängd varuvärde och tillgodoser samma behovsmängd, även om varuformerna kan ändras i reproduktionsprocessen. Såvida ackumulation förekommer, är emellertid enkel reproduktion alltid en del av reproduktionen i utvidgad skala. Den kan därför undersökas för sig och utgör en verklig faktor i ackumulationen. Det årliga produktvärdet kan avta, ehuru bruksvärdenas mängd förblir oförändrad; värdet kan förbli oförändrat, även om bruksvärdenas mängd avtar; värdemängden och mängden av reproducerade bruksvärden kan samtidigt avta. Allt detta betyder inget annat, än att reproduktionen försiggår under gynnsammare eller ogynnsammare förhållanden än förut, vilket senare fall kan resultera i en bristfällig eller ofullkomlig reproduktion. Detta kan emellertid endast beröra den kvantitativa sidan av reproduktionens olika faktorer, däremot inte den roll de spelar som reproducerade kapital eller som reproducerad reveny i totalprocessen,

2. Den samhälleliga produktionens två avdelningar[47*]

Totalprodukten, alltså även totalproduktionen, i samhället kan delas i två stora avdelningar:

I. Produktionsmedel, varor som har en sådan form, att de måste eller åtminstone kan ingå i den produktiva konsumtionen.

II. Konsumtionsvaror, produkter som har en sådan form, att de är lämpliga att ingå i kapitalistklassens och arbetarklassens individuella konsumtion.

Var och en av dessa avdelningar, som omfattar en serie olika produktionsgrenar, kan betraktas som en enda stor produktionsgren, den ena för produktionsmedel, den andra för konsumtionsvaror. Det kapital, som användes i var och en av de bägge produktionsgrenarna, bildar en stor specialavdelning av det samhälleliga kapitalet.

I varje avdelning sönderfaller kapitalet i två beståndsdelar:

1) Variabelt kapital. Detta är, betraktat efter värdet, likamed värdet av samhälleliga arbetskraft, som använts i denna produktionsgren, alltså likamed summan av de utbetalda arbetslönerna. Betraktat efter materialet består det av själva den verksamma arbetskraften, d.v.s. av det levande arbete, som satts i rörelse av detta kapitalvärde.

2) Konstant kapital, d.v.s. värdet av alla produktionsmedel, som använts för produktion i denna gren. Dessa produktionsmedel består i sin tur av fast kapital: maskiner, arbetsverktyg, byggnader, dragdjur etc., och av rörligt konstant kapital: produktionsmedel sådana som råvaror, hjälpämnen, halvfabrikat etc.

Värdet av den totala årsprodukt, som produceras i var och en av de bägge avdelningarna, sönderfaller i en del, som motsvarar värdet av det konstanta kapital, c, som förbrukades under produktionen och vars värde överföres till produkten, samt den värdedel, som blivit tillsatt genom det totala årsarbetet. Denna sistnämnda upplöses i sin tur i ersättning av det satsade variabla kapitalet (arbetslönen) v och i överskottet därutöver, som bildar mervärdet m. Liksom värdet av varje enskild vara så sönderfaller alltså även hela årsproduktens värde i varje avdelning i c + v + m.

Värdedelen c, som representerar det under produktionen förbrukade konstanta kapitalet, motsvarar inte värdet av det konstanta kapital, som blev använt i produktionen. Produktionsämnena är visserligen helt förbrukade, och deras värde är därför helt och hållet överfört på produkten. Men endast en del av det använda fasta kapitalet är helt förbrukad, och endast en del av dess värde överfördes därför också till produkten. En annan del av fasta kapitalet, maskiner, byggnader etc., existerar och fortsätter att fungera som förut, även om värdet minskat genom den årliga förslitningen. Denna del av det fasta kapitalet, som fortfarande är i verksamhet, bortser vi helt ifrån, när vi undersöker produktvärdet. Detta kapitalvärde föreligger helt oberoende av det nyproducerade varuvärdet, vilket visade sig redan när vi undersökte produktvärdet för ett enskilt kapital (bok I, kap. VI, s. 174-176). Här måste vi emellertid tillsvidare bortse från det betraktelsesätt vi den gången tillämpade. Vid undersökningen av det enskilda kapitalets produktvärde såg vi, att det värde, som det fasta kapitalet förlorar genom slitaget, överföres till de producerade varorna, oavsett huruvida en motsvarande del av det fasta kapitalet materiellt förnyas eller inte. Däremot är vi här, i den föreliggande undersökningen av den samhälleliga totalprodukten och dess värde, nödsakade att tillfälligtvis bortse från det värde, som överföres till årsprodukten vid slitaget på det fasta kapitalet, i den mån detta fasta kapital inte också materiellt förnyas under årets lopp. I ett senare avsnitt av detta kapital skall vi speciellt behandla detta problem.

*

För vår undersökning av den enkla reproduktionen kan vi använda följande schema, där c = konstant kapital, v = variabelt kapital, m = mervärde. Mervärdekvoten antas vara 100%. Talen kan beteckna vilken valuta som helst: miljoner mark, francs eller pund sterling.

Rekapitulation, årlig total varuprodukt:

I. 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m = 6.000 produktionsmedel

II. 2.000 c + 500 v + 500 m = 3.000 konsumtionsvaror

Totalvärdet är då 9.000. I överensstämmelse med förutsättningen har vi inte medräknat den del av det fasta kapitalet, som alltjämt fungerar.

Om vi så undersöker den omsättning, som måste bli resultatet, när vi utgår från enkel reproduktion, där hela mervärdet konsumeras improduktivt, samtidigt som vi bortser från den penningcirkulation, som förmedlar varuomsättningen, så får vi omedelbart tre väsentliga hållpunkter:

1) De 500 v, arbetarnas arbetslön, och de 500 m, kapitalisternas mervärde i avd. II, måste förbrukas till inköp av konsumtionsvaror. Men deras värde existerar i konsumtionsvarorna till ett värde av 1.000, som ersätter det satsade variabla kapitalet på 500 och representerar ett mervärde på 500. Avd. II:s arbetslön och mervärde omsättes alltså inom avd. II mot dess egna produkter. Därmed försvinner ur totalprodukten ett värde på 1.000 i form av konsumtionsvaror.

2) De 1.000 v och 1.000 m i avd. I måste också användas till inköp av konsumtionsvaror - produkter från avd. II. De måste alltså utbytas mot vad som ännu återstår av dessa produkter, vilkas värde är likamed värdet av avdelningens konstanta kapital, 2.000 c. I gengäld får avd. II produktionsmedel till ett värde av 1.000 v + 1.000 m, producerade i avd. I. Därmed försvinner 2.000 c ur avd. II, 1.000 v och 1.000 m ur avd. I.

3) Det återstår ytterligare 4.000 c i avd. I. Detta kapital består av produktionsmedel, som endast kan användas i avd. I. Det ersätter det förbrukade konstanta kapitalet genom ömsesidigt utbyte mellan de enskilda kapitalisterna i avd. I, alldeles som förbrukningen av 500 v och 500 m i avd. II förmedlades genom ömsesidigt utbyte mellan arbetarna och kapitalisterna och mellan kapitalisterna i avd. II inbördes.

Detta endast sagt tillsvidare för att underlätta förståelsen av det efterföljande.

3. Omsättningen mellan de bägge avdelningarna:
Byte av (v + m) ur avd. I mot c ur avd. II.[48*]

Vi börjar med det stora varubytet mellan de bägge avdelningarna. Värdena 1.000 v + 1.000 m i avd. I har formen av produktionsmedel och bytes mot konsumtionsvaror från avd. II, vilkas värde också är 2.000 och motsvarar det förbrukade konstanta kapitalet i denna avdelning. Kapitalistklassen i avd. II har därmed förvandlat 2.000 i konsumtionsvaror till produktionsmedel, som på nytt kan fungera som faktorer i arbetsprocessen och som konstant kapital i den värdeökande processen. Å andra sidan är därmed de 1.000 v och de 1.000 m från avd. I (motsvarande årets arbetslöner och mervärde) förvandlade till konsumtionsvaror. Dessa värden föreligger inte längre som produktionsmedel utan har antagit en sådan materiell form, att de kan konsumeras som reveny.

Men denna ömsesidiga varuomsättning är betingad av en penningcirkulation, som både förmedlar den och försvårar förståelsen av den, men som samtidigt är av avgörande betydelse, emedan det variabla kapitalet ständigt på nytt måste anta formen av pengar eller penningkapital, som därpå omvandlas till arbetskraft. Det variabla kapitalet måste alltid satsas i form av pengar i alla de mångfaldiga affärsgrenar, som samtidigt är verksamma i samhället, vare sig de tillhör kategori I eller II. Kapitalisten köper arbetskraften, innan den ingår i produktionsprocessen, men betalar den i avtalade terminer, först sedan den har använts till produktion av bruksvärden. Liksom den övriga värdedelen av produkten äger han också den del därav, som endast är en ekvivalent för de pengar, som utbetalats för arbetskraft, den värdedel av produkten, som representerar det variabla kapitalet. Genom denna del av värdet har arbetaren redan lämnat honom ersättning för arbetslönen. Det är emellertid varans återförvandling till pengar, dess försäljning, som medför, att kapitalisten återfår sitt variabla kapital i form av penningkapital, som han på nytt kan använda till inköp av arbetskraft.

I avd. I har alltså den samlade kapitalistklassen betalat 1.000 £ (jag skriver £ endast för att markera, att det handlar om värde i penningform) = 1.000 v till arbetarna för den del av produktens värde, som redan existerar som dess v-del, d.v.s. de av arbetarna producerade produktionsmedlen. Arbetarna köper för dessa pengar konsumtionsvaror till samma värde från kapitalisterna i avd. II och förvandlar därmed hälften av det konstanta kapitalet i avd. II till pengar. Kapitalisterna i avd. II köper i sin tur produktionsmedel till ett värde av 1.000 från kapitalisterna i avd. I, som därmed har omvandlat till penningform det variabla kapitalvärde 1.000 v, som existerade som en del av deras produkt i form av produktionsmedel. - I händerna på kapitalisterna i avd. I kan nu dessa pengar på nytt fungera som variabelt kapital, som omsättes i arbetskraft, alltså i det produktiva kapitalets väsentligaste element. På detta sätt återvänder det variabla kapitalet i penningform, till följd av att en del av varukapitalet realiseras.

Men vad beträffar de pengar, som behövs för att förmedla bytet av varukapitalets m-del i avd. I mot den andra hälften av den konstanta kapitaldelen i avd. II, så kan de anskaffas på olika sätt. I verkligheten omfattar denna cirkulation en oändlig mängd enskilda köp och försäljningar från kapitalisterna i bägge avdelningarna, varvid emellertid de använda pengarna måste härröra just från dessa kapitalister, eftersom vi redan har räknat bort de pengar, som arbetarna har tillfört cirkulationen. An använder en kapitalist ur avdelning II en del av det penningkapital, som han äger vid sidan av sitt produktiva kapital, till inköp av produktionsmedel från avdelning I, än köper tvärtom en kapitalist ur avdelning I konsumtionsvaror från avdelning II medelst penningfonder, avsedda för personlig konsumtion, ej kapitalförbrukning. Vissa penningförråd - antingen för kapitaltillskott eller för konsumtion av reveny - måste, som vi visade redan härovan i avdelningarna I och II, under alla förhållanden förutsättas existera vid sidan av det produktiva kapitalet i kapitalistens händer. Om vi förutsätter - proportionerna är här helt ovidkommande för vårt syfte - att hälften av pengarna satsas av kapitalisterna i avd. II för att ersätta deras konstanta kapital vid inköp av produktionsmedel, och att den andra hälften använts av kapitalisterna i avd. I för personlig konsumtion, så får vi följande kedja: Avd. II satsar 500 £, köper därmed produktionsmedel av avd. I och har därmed ersatt 3/4 av sitt konstanta kapital (inklusive de ovannämnda 1.000 £ från arbetarna i avd. I) in natura; avd. I köper för de så erhållna 500 £ konsumtionsvaror av avd. II och har därmed för hälften av det varukapital i avd. I, som representerar mervärdet, avslutat cirkulationen w-g-w, realiserat denna sin produkt i konsumtionsvaror. Genom denna andra process återvänder de 500 £ till avd. II som penningkapital vid sidan av det produktiva kapitalet. Med sitt varulager som säkerhet köper avd. I å andra sidan konsumtionsvaror för 500 £ från avd. II, innan den ännu har sålt sina egna varor. För dessa 500 £ köper avd. II produktionsmedel från avd. I och har därmed förnyat hela sitt konstanta kapital (1.000 + 500 + 500 = 2.000) in natura, medan avd. I har förvandlat hela sitt mervärde till konsumtionsvaror. I det hela har här skett en varuomsättning till ett belopp av 4.000 medelst en penningomsättning på 2.000, ett belopp, som man endast får fram, om man utgår ifrån att hela årsprodukten säljes på en gång i ett fåtal stora poster. Det betydelsefulla är här den omständigheten, att avd. II inte endast på nytt har omsatt i produktionsmedel det konstanta kapital, som reproducerades i form av konsumtionsvaror, utan att dessutom de 500, som tillfördes cirkulationen i form av pengar vid inköpet av produktionsmedel, nu har återvänt; och att avd. I på motsvarande sätt inte endast på nytt har förvandlat sitt variabla kapital - som reproducerades i form av produktionsmedel - till pengar, ett penningkapital, som på nytt omedelbart kan omsättas i arbetskraft, utan att dessutom de 500, som användes till inköp av konsumtionsvaror, innan den del av varukapitalet, som motsvarade mervärdet, ännu var såld, nu har återvänt i penningform. Men dessa pengar återvänder inte som en omedelbar följd av det ursprungliga köpet, utan emedan den del av avd. I:s varuprodukt blev såld, som var bärare av halva mervärdet.

I bägge fallen blir följden inte endast, att det konstanta kapitalet i avd. II på nytt förvandlas från varuprodukt till produktionsmedel - den enda form, vari det kan fungera som kapital - samtidigt som det variabla kapitalet i avd. I antar penningform, medan mervärdet omvandlas från produktionsmedel i avd. I till konsumtionsvaror, som kan förbrukas som reveny. Men dessutom återvänder de investerade pengarna i bägge avdelningarna: de 500 i penningkapital, som avd. II använde till inköp av produktionsmedel, innan det motsvarande konstanta kapitalvärdet, som förelåg i form av konsumtionsvaror, ännu hade blivit sålt, likaså de 500, som avd.

I använde till inköp av konsumtionsvaror, innan motsvarande försäljning ännu hade ägt rum. Betingelsen för att de pengar skall återvända, som avd,

II använde i förlitande på den senare försäljningen av varuproduktens konstanta del och avd. I i förlitande på den kommande försäljningen av en del av sitt mervärde, är, att den ena kapitalistgruppen vid sidan av det konstanta kapital, som föreligger i varuform, och den andra gruppen vid sidan av sitt mervärde, som också har varuform, dessutom bägge placerar 500 i penningform i cirkulationen. Till slut har de ömsesidigt fullt ut betalat varandra genom varubyte. De pengar, som de tillfört cirkulationen som tillägg till sina varuvärden och för att förmedla varucirkulationen, återvänder till dem i förhållande till den andel, som var och en av dem har satsat. Ingen av dem har blivit rikare genom denna transaktion. Avd. II hade ett konstant kapital = 2.000 i form av konsumtionsvaror + 500 i pengar; den har nu 2.000 i produktionsmedel och 500 i pengar som förut. Likaså har avd. I som förut ett mervärde på 1.000 (bestående av varor, produktionsmedel, nu förvandlade till konsumtionsvaror) + 500 i pengar liksom förut. - Härav följer som en allmän regel: De pengar, som industrikapitalisterna placerar i cirkulationen för att förmedla sin egen varucirkulation - vare sig det gäller den konstanta delen av varuvärdet eller den merprodukt, vars värde utgör deras personliga reveny - återvänder slutligen till dem.

Vad beträffar det variabla kapitalets i avd. I återförvandling till penningform, så existerar det för avd. I:s kapitalister, sedan de lagt ut det i arbetslöner, närmast i den varuform, vari arbetarna levererat det till dem. Det har utbetalats till de sistnämnda såsom priset för deras arbetskraft. Kapitalisterna har såtillvida betalat den del av varuvärdet, som är likamed detta i pengar satsade variabla kapital. I gengäld äger de även denna del av varuprodukten. Men deras egna arbetare är inte köpare av de produktionsmedel, som de själva har tillverkat; de köper i stället konsumtionsvaror, som produceras i avd. II. Det variabla kapital, som satsas vid arbetskraftens betalning i pengar, återvänder alltså inte direkt till kapitalisterna i avd. I. Det går via arbetarnas inköp över till de kapitalistiska producenterna av de för arbetarna nödvändiga och överhuvud tillgängliga varorna, alltså i händerna på kapitalisterna i avd. II, och först när dessa använder pengarna för inköp av produktionsmedel - först på denna omväg återvänder det variabla kapitalet i händerna på kapitalisterna i avd. I.

Det framgår härav, att vid enkel reproduktion värdesumman v + m av varukapitalet i avd. I (alltså även en motsvarande proportionell del av avd. I:s totalvaruprodukt) måste vara likamed det likaså som proportionell del av den totala varuprodukten i avd. II avskilda konstanta kapitalet. Alltså: (v + m) i avd. I = c i avd. II.

4. Omsättningen inom avdelning II
Nödvändiga existensmedel och lyxartiklar

Av varuproduktens värde i avd. II återstår nu att undersöka beståndsdelarna v + m. Undersökningen av dessa bägge faktorer har ingenting att göra med den viktigaste frågan, som här sysselsätter oss: nämligen hur långt värdets sönderdelning för varje enskild kapitalistisk varuprodukt i c + v + m, och också förmedlad genom olika manifestationsformer, ävenså gäller för den årliga totalproduktens värde. Detta problem löses å ena sidan genom omsättningen av (v + m) i avd. I mot c i avd. II, å andra sidan genom en senare undersökning av reproduktionen av det konstanta kapitalet i avd. I genom denna avdelnings egen årliga varuprodukt. Då (v + m) i avd. II materiellt har formen av konsumtionsvaror, då vidare arbetslönerna i det stora hela måste användas till inköp av konsumtionsvaror, och då mervärdet under enkel reproduktion (som vi ju här förutsätter) i sin helhet användes till inköp av konsumtionsvaror, står det utan vidare klart, att arbetarna i avd. II köper en del av sin egen produkt för de pengar, som de har mottagit i arbetslön från kapitalisterna i samma avdelning. De pengar, som kapitalisterna i avd. II har utbetalat i arbetslöner, återvänder därvid till dem. Det är precis som om de hade utbetalat arbetslönerna i rena värdetecken. Så snart arbetarna använder sådana värdetecken för att köpa en del av de produkter, som de själva har producerat och som tillhör kapitalisterna, återvänder värdetecknen till dessa. Skillnaden är endast den, att värdetecknen i vårt fall inte endast symboliserar värde utan verkligen har värde i guld- eller silvergestalt. Vi skall längre fram närmare undersöka detta speciella kretslopp, där variabelt kapital, satsat i penningform, återvänder, genom att arbetarklassen uppträder som köpare och kapitalistklassen som säljare. Men här måste vi först ta itu med ett annat problem, som uppstår i samband med det variabla kapitalets återvändande till sin utgångspunkt.

Avdelning II:s årliga varuproduktion omfattar de mest mångskiftande industrigrenar, vilka emellertid med hänsyn till produkternas art kan indelas i två stora huvudgrupper:

a) Konsumtionsvaror, som ingår i arbetarklassens konsumtion och, i den mån de är nödvändiga existensmedel, om också ofta beträffande kvalitet och värde skilda från arbetarnas, även utgör en del av kapitalistklassens konsumtion. Hela denna grupp kan vi för vårt syfte sammanfatta under rubriken: Nödvändiga konsumtionsvaror. Det är i detta sammanhang helt likgiltigt, om en sådan produkt som t.ex. tobak är en ur fysiologisk synpunkt nödvändig konsumtionsvara. Det är tillräckligt, att den rent vanemässigt är en sådan.

b) Lyxartiklar, som endast ingår i kapitalistklassens konsumtion och därför endast kan omsättas mot mervärde, som aldrig tillfaller arbetarklassen.

Redan av rubriken är det klart, att de kapitalister i avd. II, som producerar nödvändiga existensmedel (alltså II a), omedelbart får tillbaka de pengar, som de har utbetalat i arbetslöner. De säljer existensmedel till sina egna arbetare till ert belopp, som motsvarar det satsade variabla kapitalet. Om man betraktar underavdelning a som helhet, så återvänder pengarna direkt, oavsett hur många köp och försäljningar det kan vara, som förmedlar dessa pengars fördelning mellan kapitalisterna inbördes i de olika industrigrenarna. Hela denna cirkulation förmedlas direkt medelst de pengar, som arbetarna ger ut.

Helt annorlunda förhåller det sig med underavdelning II b. Hela värdeprodukten II b (v + m) består här av lyxartiklar, d.v.s. varor, som arbetarklassen har lika små möjligheter att köpa, som den hade att köpa produktionsmedlen motsvarande det variabla kapitalet i avd. I, trots att dessa lyxartiklar i likhet med produktionsmedlen är producerade av arbetarna själva. Det variabla kapitalet, arbetslönen, kan därför i detta fall inte omedelbart återvända till de kapitalistiska producenterna i sin penningform. Det måste ske på omvägar, alldeles som fallet var med det variabla kapitalet i avd. I.

Låt oss, liksom här ovan, anta att för hela avd. II är v = 500 och m = 500, enligt följande fördelning:

Underavdelning a) nödvändiga existensmedel: 400 v + 400 m = 800.

Underavdelning b) lyxartiklar: 100 v + 100 m = 200.

Arbetarna i avd. II b har erhållit en lön på 100 och använder dessa pengar till inköp av konsumtionsvaror från kapitalisterna i II a, vilka i sin tur köper lyxartiklar från II b, varigenom kapitalisterna i II b får tillbaka sitt variabla kapital i penningform.

I avd. II a har kapitalisterna redan fått tillbaka 400 v i form av pengar vid försäljningen av varor till sina egna arbetare. Fjärdedelen av det produktvärde, som motsvarar mervärdet, har dessutom försålts till arbetarna i II b, och pengarna är förbrukade till inköp av lyxartiklar.

Vi antar, att kapitalisterna i II a och II b fördelar sina revenyer i samma proportioner: 3/5 till nödvändiga existensmedel och 2/5 till lyxartiklar. Kapitalisterna i II a använder då 240 till nödvändiga existensmedel och 160 till lyxartiklar, medan de i II b använder 60 till nödvändiga existensmedel och 40 till lyxartiklar, de sistnämnda producerade och omsatta inom deras egen underavdelning. Slutresultatet ser då ut så här:

II a: 400 v + 400 m; II b: 100 v + 100 m.

1) Arbetarna i II a använder sin arbetslön på 400 till inköp av existensmedel, som de själva har producerat, från kapitalisterna i sin egen avdelning. Dessa kapitalister får därmed tillbaka sitt variabla kapital på 400 i form av pengar, som på nytt kan användas till inköp av arbetskraft.

2) Fjärdedelen av mervärdet på 400 i underavd. a, ett belopp som motsvarar 100 v i underavd. b, omsättes i lyxartiklar sålunda: Arbetarna i b får 100 i arbetslön. För dessa pengar köper de nödvändiga existensmedel från a och realiserar därmed fjärdedelen av dessa kapitalisters mervärde. Kapitalisterna i a använder pengarna till inköp av halva lyxproduktionen i b. Därmed har kapitalisterna i b återfått hela sitt variabla kapital i penningform, och då hela det konstanta kapitalet i bägge avdelningarna redan är förnyat genom bytet (v + m) i avd. I mot c i avd. II, kan underavd. b fortsätta reproduktionen. "Lyxarbetarnas" arbetskraft kan alltså säljas på nytt, endast under förutsättning att ett belopp, som motsvarar arbetslönen, förbrukas av kapitalisterna till inköp av lyxartiklar. [Samma villkor gäller vid försäljningen av arbetskraften i avd. I, då c i avd. II, som utbytes mot (v + m) i avd. I, består av både lyxartiklar och nödvändiga existensmedel och det som förnyas genom (v + m) i avd. I utgör produktionsmedel för både lyxartiklar och nödvändiga existensmedel.]

3) Vi kommer nu till det inbördes varuutbytet mellan kapitalisterna i underavdelningarna a och b. Genom det som hittills skett har det variabla kapitalet (400 v) och en del av mervärdet (100 m) förvandlats i a och det variabla kapitalet (100 v) i b. Som genomsnittsförhållande för de kapitalistiska revenyutgifterna i bägge avdelningarna har vi vidare antagit 2/5 till lyx och 3/5 till nödvändiga livsbehov. Utom de 100, som redan utgivits till lyx, kommer därför på hela underavd. a ytterligare 60 till lyx och i samma förhållande 40 på b.

(II a) m fördelas på 240 till existensmedel och 160 till lyxartiklar = 240 + 160 = 400 m (II a).

(II b) m fördelas på 60 till existensmedel och 40 till lyx: 60 + 40 = 100 m (II b). De sista 40 konsumerar denna avd. ur sin egen produkt (2/5 av sitt mervärde); de 60 till existensmedel erhåller den genom att byta ut 60 av sin merprodukt för 60 m (a).

För hela kapitalistklassen i avd. II blir resultatet (varvid v + m existerar hos underavd. a i nödvändiga existensmedel, hos b i lyxartiklar):

II a (400 v + 400 m) + II b (100 v + 100 m) = 1.000, omsatt på följande sätt: 500 v (a + b) [realiserat i 400 v (a) och 100 m (a)] + 500 m (a + b) [realiserat i 300 m (a) + 100 v (b) + 100 m (b)] = 1.000.

Om a och b betraktas var för sig, får vi följande slutresultat:

Om vi för enkelhetens skull fasthåller vid samma proportion mellan variabelt och konstant kapital (vilket i förbigående sagt inte alls är nödvändigt), så blir det på 400 v (a) ett konstant kapital =1.600 och på 100 v (b) ett konstant kapital = 400, och vi får då följande resultat för avd. II:s bägge underavdelningar:

II a) 1.600 c + 400 v + 400 m = 2.400

II b) 400 c + 100 v + 100 m = 600

Och tillsammans:

2.000 c + 500 v + 500 m = 3.000

I överensstämmelse därmed blir 2.000 konstant kapital, som nu föreligger i form av konsumtionsvaror, utbytt mot 2.000 produktionsmedel från avd. I, varav 1.600 skall användas till produktion av nödvändiga existensmedel och 400 till produktion av lyxartiklar.

De 2.000 I (v + m) fördelas alltså med (800 v + 800 m) I till II a = 1.600 produktionsmedel för nödvändiga existensmedel och (200 v + 200 m) I till II b = 400 produktionsmedel för lyxartiklar.

En betydande del, inte endast av de egentliga arbetsmedlen, utan också av råvarorna och hjälpämnena, är av samma art i bägge avdelningarna. Detta har emellertid ingen betydelse för omsättningen av de olika värdedelarna (v + m) i avd. I. Både de 800 v i avd. I och de 200 v i avd. I härovan blir sålda och förvandlade till pengar, som följd av att arbetarna i avd. I använder sin arbetslön till inköp av konsumtionsvaror från avd. II. Därigenom får denna avdelning möjlighet att företa motsvarande inköp av produktionsmedel från avd. I, som återfår sitt investerade variabla kapital i form av pengar. Vad å andra sidan beträffar realiserandet av 1.000 m i avd. I, så kommer kapitalisterna även här likmässigt (proportionellt till storleken av deras m) att ur den totala andra hälften av c i avd. II = 1.000 ta ut 600 II a och 400 II b i konsumtionsvaror: alltså desamma som ersätter det konstanta kapitalet i II a:

Vi har här valt ett godtyckligt förhållande mellan variabelt och konstant kapital, liksom vi godtyckligt har förutsatt, att detta förhållande är detsamma för såväl avd. I som för bägge underavdelningarna i avd. II. Denna likformighet har vi tillämpat för att förenkla beräkningarna. Men även om relationerna vore annorlunda, skulle detta inte ha någon betydelse vare sig för problemställningen eller för problemets lösning. Men vad som framstår som ett nödvändigt resultat under förutsättning av enkel reproduktion, är följande:

1) Den nya värdeprodukt, som avd. I har frambragt under året (och som kan sönderdelas i v + m), har samma värde som det konstanta kapital, som avd. II har förbrukat och som har överförts till de producerade konsumtionsvarorna. Om det vore mindre än II c, så kunde avd. II inte helt ersätta sitt konstanta kapital; och om det vore större, skulle ett överskott bli liggande outnyttjat. I bägge fallen skulle vår förutsättning, den enkla reproduktionen, vara bruten.

2) Den lön, som utbetalas till de arbetare, som producerar lyxartiklar, kan endast användas till inköp av en del av den kvantitet nödvändiga existensmedel, som från de kapitalistiska producenternas synpunkt representerar mervärdet. Den arbetslön, som utbetalas i lyxproduktionen, har ett värde, som motsvarar en del av det mervärde, som skapas under produktionen av nödvändiga existensmedel, och måste vara mindre än det totala mervärde, som frambringas under denna produktion, alltså mindre än m i avd. II a. Det variabla kapital, som de kapitalistiska producenterna har utbetalat i arbetslöner, kan återvända i penningform, endast under förutsättning att denna arbetslön användes till inköp av nödvändiga existensmedel, som representerar mervärde, frambragt i II a. På motsvarande sätt blir de värden, som representerar arbetslön och mervärde i avd. I, utbytta mot produkter från avd. II, där dessa värden senare fungerar som konstant kapital under produktionsprocessen. Här utbytes däremot variabelt kapital från II b mot ett motsvarande mervärde från II a. Dessa förhållanden är normgivande vid varje fördelning av den årliga produkten, i den mån den verkligen ingår i den reproduktion, som cirkulationen förmedlar. Variabelt kapital och mervärde från avd. I kan endast bytas mot konstant kapital från avd. II, och detta konstanta kapital kan endast genom detta byte förnya sin funktion som en del av det produktiva kapitalet. På samma sätt kan det variabla kapitalet från avd. II b endast utbytas mot en del av mervärdet i avd. II a, och endast därigenom kan detta variabla kapital på nytt anta penningform. Självfallet gäller detta, endast om vi har att göra med verkliga resultat av själva reproduktionsprocessen, alltså såvida inte kapitalisterna i II b t.ex. skaffar sig erforderliga penningmedel till utbetalning av arbetslönerna genom krediter. Kvantitativt däremot kan den ömsesidiga omsättningen av årsproduktens olika delar endast äga rum under de inbördes förhållanden, som vi har beskrivit härovan, under förutsättning att både värdeförhållandena och produktionsskalan förblir oförändrade och dessutom inte påverkas av utrikeshandeln.

Om man nu med Adam Smith säger, att variabelt kapital om mervärde från avd. I upplöses i konstant kapital från avd. II, medan omvänt konstant kapital ur avd. II upplöses i (v + m) i avd. I eller, som han oftare och ännu mera banalt uttrycker saken: variabelt kapital och mervärde från avd. I utgör beståndsdelar av priset på det konstanta kapitalet i avd. II, medan detta å andra sidan bildar hela värdet av variabelt kapital och mervärde i avd. I - så kan och måste man också säga, att det variabla kapitalet från II b upplöses i mervärde från II a, eller att mervärde från II a upplöses i variabelt kapital från II b, eller att det variabla kapitalet från II b utgör en beståndsdel av mervärdet i II a och omvänt. Här upplöses då mervärdet i arbetslön eller variabelt kapital, och det variabla kapitalet bildar en "beståndsdel" av mervärdet. Denna plattityd finner man verkligen hos Adam Smith, när han bestämmer arbetslönen genom värdet av de nödvändiga existensmedlen, varpå han gör dessas värde beroende av den arbetslön och det mervärde, som de innehåller. Han är så fascinerad av att arbetsdagens värdeprodukt på kapitalistisk basis kan upplösas i variabelt kapital och mervärde, att han totalt glömmer bort, att det vid enkelt varubyte är alldeles likgiltigt, om varuvärdena består av betalt eller obetalt arbete, då produktionen i bägge fallen har kostat samma arbetskvantitet, och att det också är likgiltigt, om den ena varan är ett produktionsmedel och den andra en konsumtionsvara, eller om den ena varan efter försäljningen skall fungera som kapital, medan den andra ingår i konsumtionsfonden och konsumeras som reveny. Det sätt, varpå den enskilde köparen använder sin vara, har ingenting med varubytet att skaffa och berör inte varans värde. Detta faktum ändras inte heller därav, att man vid analysen av den årliga samhälleliga totalproduktens cirkulation också måste ta i betraktande, hur de olika beståndsdelarna av denna produkt konsumeras.

Vid den ovannämnda omsättningen av (II b) v mot en motsvarande del av (II a) m och de ytterligare omsättningarna mellan (II a) m och (II b) m är det ingen nödvändig förutsättning, att de enskilda kapitalisterna i II a och II b eller dessa grupper som helhet fördelar sitt mervärde i samma proportioner mellan nödvändiga existensmedel och lyxartiklar. Den ene kan ge ut mera i den ena konsumtionen, den andre mera i den andra. Enkel reproduktion förutsätter endast, att en värdesumma, som motsvarar hela mervärdet, användes till inköp av konsumtionsvaror. Gränserna är därmed givna. Inom varje avdelning må den ene prestera mer i a, den andre mer i b; men detta kan ömsesidigt utjämnas, så att kapitalistgrupperna a och b, betraktade som helhet, är i samma proportion delaktiga i bägge. Värdeförhållandena - de två gruppernas (a och b) relativa andel av den samlade värdeprodukten - är däremot med nödvändighet givna i varje konkret fall, därmed också ett bestämt kvantitativt förhållande mellan de produktionsgrenar, som levererar dessa produkter. Proportionerna i vårt exempel är godtyckligt valda; om man väljer andra, så är det utan betydelse för själva framställningen. Endast storleksförhållandena skulle ändras. Men om av någon orsak en verklig förändring skulle ske i a:s och b:s relativa storlek, så skulle också betingelserna för den enkla reproduktionen ändras i motsvarande grad.

*

Då arbetslönen i grupp b användes till inköp av nödvändiga existensmedel från grupp a, medan dessa varor som värden betraktade är bärare av a:s mervärde, blir följden, att i samma proportion som lyxartiklarnas andel av den årliga produktionen stiger och en ökande mängd arbetskraft användes i lyxproduktionen, blir återförvandlingen av grupp b:s variabla kapital till penningkapital, som på nytt kan fungera som det variabla kapitalets penningform, betingad av att kapitalistklassen använder en betydande del av sitt mervärde till inköp av lyxartiklar. Därmed blir också tillgången på existensmedel för arbetarna i II b, deras existens och reproduktion, beroende av kapitalisternas lyxkonsumtion.

Varje kris förminskar omedelbart lyxkonsumtionen och fördröjer eller hindrar i större eller mindre utsträckning återförvandlingen av II b:s variabla kapital till penningkapital. En del av arbetarna i lyxproduktionen kastas ut på gatan, och därigenom minskar också efterfrågan på nödvändiga konsumtionsvaror. Dessutom avskedas tjänstefolk och andra improduktiva arbetare, som själva lever på en del av kapitalisternas mervärde och konsumerar betydande mängder nödvändiga existensmedel. Situationen är den rakt motsatta under ekonomiska uppgångsperioder, i synnerhet under svindelbetonade högkonjunkturer, då varupriserna stiger, även av andra orsaker, helt oberoende av det egentliga varuvärdet, och alltså penningvärdet faller. Under dessa förhållanden ökar arbetarnas konsumtion av nödvändiga existensmedel, samtidigt som hela den industriella reservarmén träder i tjänst. Dessutom får arbetarna i någon mån del av de lyxartiklar, som i vanliga fall ligger utom deras räckhåll, även sådana nödvändiga existensmedel, som eljest i stort sett endast brukar anses som nödvändiga för kapitalistklassen. Allt detta medför en allmän stegring av varupriserna.

Det är en ren tavtologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantagandes de sub forma pauperis[XCVII*] eller "tjuvarnas". Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tavtologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälpt, om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom - som dessa riddare av det sunda och "enkla" (!) människoförnuftet ser saken - förhindra krisen. Det verkar alltså, som om. den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen.[49*]

Vi har tidigare sett, hur förhållandet mellan produktionen av nödvändiga existensmedel och lyxartiklar bestämmer fördelningen av arbetslön och mervärde mellan underavdelningarna a och b, därmed också det konstanta kapitalets fördelning mellan dessa bägge grupper. Dessa förhållanden har alltså avgörande betydelse för produktionens karaktär och kvantitet och utgör i hög grad bestämmande faktorer i dess totala utformning.

Det ligger i sakens natur, att den enkla reproduktionens huvudändamål är att producera konsumtionsvaror, ehuru inkassering av mervärde framstår som de enskilda kapitalisternas drivande motiv; men mervärdet skall - oavsett sin relativa storlek - till slut konsumeras av kapitalisterna själva.

Då enkel reproduktion alltid utgör den väsentligaste delen av varje årsproduktion i utvidgad skala, kommer detta motiv alltid att göra sig gällande vid sidan av och i motsats till strävan att berika sig. I det verkliga livet är saken mera invecklad, emedan andra, som också har rätt till en del av bytet - kapitalistens mervärde - uppträder som av honom oberoende konsumenter.

5. Varuomsättningens förmedling genom penningcirkulationen

Enligt vår hittillsvarande framställning försiggår cirkulationen mellan de olika producentgrupperna efter följande schema:

1) Mellan avd. I och avd. II:

Därmed är vi färdiga med omsättningen av det konstanta kapitalet ur avd. II (2.000), som bytes mot 1.000 v + 1.000 m ur avd. I.

Tillsvidare bortser vi från de 4.000 c i adv. I. Då återstår omsättningen inom avd. II av (v + m), som delas mellan undergrupperna a och b sålunda:

2) II. 500 v + 500 m = a (400 v + 400 m) + b (100 v + 100 m).

De 400 v i grupp a omsättes inom den egna gruppen. Arbetslönen användes till inköp av nödvändiga existensmedel, som dessa arbetare själva har producerat.

Då kapitalisterna i bägge underavdelningarna vardera förbrukar sitt mervärde till 3/5 i produkter från II a (nödvändiga existensmedel) och till 2/5 i produkter från II b (lyxartiklar), förbrukas 3/5 av a:s mervärde, eller 240, och 2/5 av b:s mervärde, eller 40, inom underavdelningarna själva. Det återstår då att utbyta:

från II a: 160 m,

från II b: 100 v + 60 m.

Dessa uppväger varandra. Arbetarna i II b köper nödvändiga existensmedel för 100 från II a. Kapitalisterna i II b köper för 3/5 av sitt mervärde = 60 likaså sina nödvändiga existensmedel från II a. Därigenom får kapitalisterna i II a de pengar, som de behöver för att använda 3/5 av sitt mervärde, eller 160, till inköp av lyxartiklar från II b. Vi får alltså detta schema:

där posterna inom klammer är de, som endast cirkulerar inom sin egen underavdelning och där förbrukas.

Arbetslönen i a återvänder direkt till kapitalisterna i samma underavdelning som penningkapital. Detta är endast ett specialfall av den allmänna lagen, att pengarna under normala förhållanden återvänder till de varuproducenter, som ursprungligen satsade dem i cirkulationen. Därav följer för övrigt också, att när det bakom en varuproducent står en penningkapitalist, som förser industrikapitalisten med penningkapital - i ordets egentligaste mening, alltså kapitalvärden i penningform - så är det egentliga slutmålet för dessa pengars kretslopp alltid penningkapitalistens ficka. Huvuddelen av de cirkulerande pengarna tillhör därför också de banker och andra finansinstitut, som bildar penningkapitalets organisationsapparat, detta trots att pengarna cirkulerar mellan alla händer. Det sätt, varpå dessa penninginstitut investerar sitt kapital, måste leda till att det till slut alltid återvänder till dem i form av pengar, även om denna transaktion i sin tur förmedlas genom att industrikapitalet förvandlas till penningkapital.

Varucirkulationen är betingad av att både varor och pengar placeras där. "Cirkulationsprocessen upphör därför inte heller såsom det omedelbara produktutbytet med att bruksvärdena byter ägare. Penningen försvinner inte, för att den slutligen bortfaller ur en varas förvandlingsserie. Den dyker ständigt på nytt upp på en punkt i cirkulationskedjan, där en vara lämnat plats," etc. (Bok I, kap. III, s. 97).

I cirkulationen mellan avd. II c och (v + m) i avd. I antog vi i vårt exempel, att kapitalisterna i avd. II satsade 500 £ i pengar. Vid det oändliga antal köp och försäljningar, vilka tillsammans bildar cirkulationen mellan stora samhällsgrupper av producenter, kommer än den ene ur denna grupp, än den andre ur en annan grupp att först uppträda som köpare och alltså satsa pengar i cirkulationen. Helt bortsett från rent individuella förhållanden är detta redan betingat av produktionsperiodernas olika längd och därmed de olika varukapitalens omslag. Vi har förutsatt, att avd. II köper produktionsmedel från avd. I till ett värde av 500 £, medan avd. I använder pengarna till inköp av konsumtionsvaror från avd. II. Pengarna återvänder alltså till avd. II, utan att denna avd. fördenskull blir rikare. Den placerade först 500 £ i cirkulationen och tog ut varor därifrån till samma värdebelopp. Den sålde sedan varor för 500 £, och på så sätt återvände de 500 £. Avd. II har nu satt i cirkulation 500 i pengar och 500 i varor och fått tillbaka därifrån penningvärden och varuvärden av samma storlek. För omsättningen av 500 £ varor (avd. I) och 500 £ varor (avd. II) behöver cirkulationen endast 500 £ i pengar. Den som alltså satsat pengar för inköp av en främmande vara, får igen dem vid försäljningen av sin egen. Om därför avd. I först hade köpt varor från avd. II för 500 £ och sedan sålt varor till avd. II för 500 £, så hade de 500 £ återvänt till avd. I i stället för till avd. II.

I avd. I återvänder de i arbetslöner utbetalade pengarna inte direkt utan på omvägar. I avd. II däremot återvänder arbetslönen direkt från arbetarna till kapitalisterna, alldeles som pengar alltid återvänder till utgångspunkten, när samma personer ständigt omväxlande köper och säljer inbördes. Kapitalisten i avd. II betalar arbetskraften i pengar. Därmed införlivar han arbetskraften med sitt kapital, och endast genom detta cirkulationsförlopp, som för honom inte är något annat än en omvandling av penningkapital till produktivt kapital, blir han en industrikapitalist, och arbetaren blir hans lönarbetare. Men då träder arbetaren, som i första momentet var säljare, handelsman i egen arbetskraft, i andra momentet fram som köpare, som penningägare, i förhållande till kapitalisten som varuförsäljare, och därmed återvänder till denne de i arbetslön utlagda pengarna. För så vitt denna varuförsäljning inte är något lurendrejeri, utan lika värden blir utbytta, är detta en process, varigenom kapitalisten inte berikar sig. Han betalar inte arbetaren två gånger: först i pengar och sedan i varor, men han får igen pengarna, när arbetaren utbyter dem mot varor hos honom.

Eftersom arbetarklassen lever ur hand i mun och inte kan lämna industrikapitalisterna hur långa krediter som helst, spelar arbetslönen - det penningkapital, som förvandlas till variabelt kapital - en huvudroll i cirkulationen. Vid otaliga tillfällen måste variabelt kapital i pengar, ständigt och överallt i samhället, investeras med ganska korta tidsintervaller och utan hänsyn till de olika industrigrenarnas olika omslagsperioder. Ju kortare tidsintervaller mellan löneutbetalningarna, desto mindre det totala penningbelopp, som på detta sätt samtidigt placeras i cirkulationen. I varje samhälle med kapitalistisk produktion utgör det (på detta sätt investerade) penningkapitalet, en relativt betydande del av den totala penningcirkulationen, så mycket mer som dessa pengar genom en mängd olika kanaler förmedlar en oerhörd mängd andra köp och försäljningar, innan de slutligen återvänder till sin utgångspunkt.

*

Låt oss så undersöka cirkulationen mellan (v + m) i avd. I och c i avd. II ur en annan synpunkt.

Vi antar, att kapitalisterna i avd. I satsar 1.000 £ till arbetslöner, att arbetarna använder dessa pengar till inköp av existensmedel från kapitalisterna i avd. II, vilka i sin tur köper produktionsmedel från kapitalisterna i avd. I för samma belopp. Kapitalisterna i avd. I har nu återfått sitt variabla kapital i penningform, medan kapitalisterna i avd. II har förvandlat hälften av sitt konstanta kapital från varukapital till produktivt kapital. Kapitalisterna i avd. II satsar ytterligare 500 £ för inköp av produktionsmedel från avd. I, medan kapitalisterna i avd. I använder pengarna till inköp av konsumtionsvaror i avd. II. Därvid återvänder de 500 £ till kapitalisterna i avd. II, som på nytt placerar dem i cirkulationen för att förvandla den sista fjärdedelen av det konstanta kapital, som varorna innehåller, till produktivt kapital. Dessa pengar återvänder på nytt till avd. I och användes till inköp av konsumtionsvaror från avd. II, som därvid får igen sina 500 £. Kapitalisten i avd. II har nu återigen 500 i pengar och 2.000 i konstant kapital, som emellertid på nytt är förvandlat från varukapital till produktivt kapital.[50*]

Omsättningen försiggår alltså på följande sätt:

1) Avd. I köper arbetskraft för 1.000 £ i pengar, alltså för vara = 1.000 £.

2) Arbetarna köper för sin arbetslön konsumtionsvaror från avd. II till ett belopp av 1.000 £, alltså vara = 1.000 £.

3) Avd. II köper för de av arbetarna förbrukade 1.000 £ produktionsmedel från avd. I till samma värde; alltså vara = 1.000 £.

Därmed har 1.000 £ i pengar återvänt till avd. I som det variabla kapitalets penningform.

4) Avd. II köper produktionsmedel för 500 £ från avd. I; alltså vara = 500 £.

5) För samma 500 £ köper avd. I konsumtionsvaror från avd. II; alltså vara = 500 £.

6) Avd. II köper för samma 500 £ produktionsmedel från avd. I; alltså vara = 500 £.

7) Avd. I köper för samma 500 £ konsumtionsvaror från avd. II; alltså vara = 500 £.

Summa omsatt varuvärde = 5.000 £.

De 500 £, som avd. II har använt till inköp, har återvänt dit.

Resultatet är:

1) Kapitalisten i I äger variabelt kapital i penningform till ett belopp av 1.000 £, som han ursprungligen satsat i cirkulationen. Han har dessutom för sin individuella konsumtion använt 1.000 £ - av sin egen varuprodukt, d.v.s. han har förbrukat de pengar, som han vid försäljning av produktionsmedel fått in till ett belopp av 1.000 £.

Å andra sidan är det variabla kapitalet - arbetskraften - bevarad genom konsumtionen, reproducerad och återigen tillgänglig för sin ägare, som måste sälja den, om han vill leva. Därmed är också förhållandet lönarbetare - kapitalist reproducerat.

2) Avd. II:s konstanta kapital är förnyat in natura, och de 500 £, som avd. II ursprungligen placerade i cirkulationen, har återvänt. För arbetarna är cirkulationen enkel varuomsättning W-G-W, arbetskraft - pengar - nödvändiga existensmedel. Arbetslönen förvandlar här avd. II:s konstanta kapital från existensmedel till pengar.

För kapitalisterna i avd. II är processen W-G, förvandling av en del av deras varuprodukt i penningform, ur vilken den blir återförvandlad till beståndsdelar av det produktiva kapitalet - nämligen en del av de för dem nödvändiga produktionsmedlen.

När kapitalisterna i avd. II satsar 500 £ för att köpa återstoden av sina produktionsmedel, förutsätter de, att ett motsvarande värde, som ännu existerar i varuform, blir sålt och förvandlat till pengar. När avd. II köper och avd. I säljer, förvandlas II:s pengar till produktivt kapital, medan I:s varor förvandlas till pengar. Dessa pengar utgör ingen del av I:s kapitalvärde, utan realiserat mervärde, som endast användes till inköp av konsumtionsvaror.

I cirkulationen G-W ... P ... W'-G' är första ledet kapitalistens inköp av produktionsmedel. Huruvida dessa produktionsmedel från säljarens synpunkt representerar konstant kapital, variabelt kapital eller mervärde, saknar helt betydelse för själva cirkulationen.

Vid försäljningen av v + m av varuproduktens värde drar avd. I ut mer pengar ur cirkulationen, än den har satsat däri. För det första får den tillbaka de 1.000 v, för det andra säljer den produktionsmedel för 500 (se ovan omsättn. nr 4) och förvandlar därmed hälften av mervärdet till pengar. Sedan säljer den återigen produktionsmedel för 500, vilket motsvarar den andra hälften av mervärdet, som därmed i sin helhet har dragits ut ur cirkulationen i penningform (se omsättn. nr 6). Den successiva ordningsföljden är alltså: 1) Det variabla kapitalet på 1.000 förvandlas till pengar. 2) Hälften - 500 - av mervärdet säljes. 3) Den andra hälften av mervärdet säljes. Sammanlagt alltså förvandlat till pengar: 1.000 v + 1.000 m = 2.000. Bortsett från förhållanden, som vi senare skall undersöka, och som förmedlar det konstanta kapitalets reproduktion, har avd. I dragit ut dubbelt så mycket pengar ur cirkulationen, som den har satsat däri. Naturligtvis försvinner det till G förvandlade m genast på nytt i en annans ägo (avd. II) genom att dessa pengar realiserats i konsumtionsvaror. Kapitalisterna i avd. I har endast dragit ut så mycket i pengar, som de har satsat i värde som vara. Att detta varuvärde är mervärde, som inte har kostat kapitalisten något, har ingen betydelse för varuvärdet som sådant och är alltså fullständigt likgiltigt i samband med värdeomsättningen i varucirkulationen. Mervärdet antar givetvis endast för tillfället penningform, liksom alla det satsade kapitalets värdeformer under cirkulationen är tillfälliga och avlöses av andra. Det behåller sin form endast under tidsintervallet mellan vara I:s förvandling till pengar och den därpå följande förvandlingen av pengar I till vara II.

Om omslagstiden vore kortare eller pengarnas omlopp - från den enkla varucirkulationens ståndpunkt - snabbare, så skulle det behövas mindre mängd pengar för att omsätta varuvärdena. Om pengarnas omloppshastighet är given, blir penningmängden alltid bestämd av de omsatta varornas prissumma resp. värdesumma. I vilken proportion de omsatta varuvärdena består av mervärde och kapitalvärde, är i detta sammanhang helt likgiltigt.

Om i vårt exempel arbetslönen i avd. I skulle utbetalas 4 gånger om året, så blir det 4 × 250 = 1.000 £. Dessa 250 £ i pengar skulle alltså vara tillräckliga för att förmedla omsättningen mellan det variabla kapitalet i avd I och hälften av avd. II:s konstanta kapital och dessutom omsättningen av avd. I:s variabla kapital i arbetskraft. Om också I m och den andra hälften av II c omsättes i fyra omslag, så kräves också här endast 250 £ i pengar, eller sammanlagt ett penningkapital på 500 £ för omsättningen av varuvärden till ett belopp av 5.000 £. Mervärdet skulle då i stället för att realiseras två gånger med hälften vardera gången bli realiserat fyra gånger med 1/4 varje gång.

Om avd. I i stället för avd. II uppträder som köpare i 4:e omsättningen, så användes 500 £ till inköp av konsumtionsvaror, medan avd. II i 5:e omsättningen köper produktionsmedel för dessa samma 500 £. I omsättning 6 köper avd. I konsumtionsvaror för 500 £. Omsättning 7: avd. II köper produktionsmedel för 500 £, och pengarna har alltså slutligen återvänt till avd. I, liksom de i vårt förra exempel återvände till avd. II. Mervärdet realiseras här genom att de kapitalistiska producenterna placerar pengar i cirkulationen till täckning av sina personliga utgifter, i förvissning om att de senare skall lyckas sälja sina varor och därigenom realisera sitt mervärde. Mervärdet realiseras däremot inte genom att de 500 £ i pengar återvänder, ty avd. I har förutom de 1.000 £ i varuvärden därtill i omsättning 4 satsat 500 £ i pengar, som i detta sammanhang inte är resultatet av en tidigare varuförsäljning. Om dessa pengar återvänder till avd. I, så har denna avd. fått tillbaka sina satsade pengar, men mervärdet är inte därigenom förvandlat till pengar. Avd. I:s mervärde kan endast anta penningform vid försäljningen av de varor, som motsvarar mervärdet, och penningformen varar varje gång endast, tills pengarna åter nyttjas till inköp av konsumtionsvaror.

Avd. I köper konsumtionsvaror från avd. II för ett tillskottbelopp på 500 £. Pengarna återvänder, när avd. II köper varor från avd. I för 500 £. Men dessa varor har inte kostat avd. I något. Varornas värde är mervärde. Det är de pengar, som avd. I ursprungligen själv satsade i cirkulationen, som nu förvandlar avdelningens eget mervärde till pengar. Vid nästa köp får avd. I konsumtionsvaror från avd. II för pengarna (omsättning 6). Låt oss nu anta, att avd. II inte köper produktionsmedel från avd. I för dessa pengar, d.v.s. att omsättning 7 inte äger rum. Avd. I har då betalat 1.000 £ för konsumtionsvaror och har förbrukat hela mervärdet som reveny, nämligen 500 £, som har influtit vid försäljning av varor, och 500 £, som är satsade i form av pengar. I avd. I:s lager ligger nu osålda varor till ett värde av 500 £, samtidigt som avd. I har blivit av med 500 £ pengar. Däremot har avd. II förvandlat 3/4 av sitt konstanta kapital från varor till produktivt kapital, medan 1/4 har formen av penningkapital, i själva verket pengar, som ligger outnyttjade och vilkas verksamhet är avbruten. Om denna situation fortsätter någon längre tid, måste avd. II inskränka produktionen med 1/4. De 500 £ i produktionsmedel, som avd. I har liggande i lager, är inte mervärde i varuform utan motsvarar de 500 £ i pengar, som avd. I ursprungligen hade vid sidan av det värde på 1.000 £, som existerade i form av varor. Som pengar kan detta värde på 500 £ alltid utnyttjas, men som vara är det för ögonblicket osäljbart. Så mycket står klart, att enkel reproduktion, där varje enskild del av det produktiva kapitalet i både avd. I och avd. II måste förnyas, här endast är möjlig, om de 500 £ i pengar återvänder till avd. I, som från började satsade dem.

Om en sådan industrikapitalist - som vi låter representera alla slags kapitalister - utbetalar pengar till inköp av konsumtionsvaror, så har pengarna gått all världens väg. Om han vill ha dem tillbaka, så måste han fiska upp dem ur cirkulationen med hjälp av nya varor. Liksom hela den årliga varuproduktens värde kan också varje enskild vara från hans synpunkt uppdelas i konstant kapitalvärde, variabelt kapitalvärde och mervärde. Försäljningen av varje enskild vara innebär därför samtidigt, att en del av mervärdet förvandlas till pengar. Det är därför i vårt exempel bokstavligen riktigt, att kapitalisten själv - vid inköpet av konsumtionsvaror - satsade de pengar i cirkulationen, som senare kom att realisera hans eget mervärde. Det rör sig självfallet inte om identiska penningstycken utan om samma kontantbelopp i klingande mynt, som han har använt för att betala sin personliga konsumtion.

I praktiken sker detta på två sätt. När ett företag först etableras, dröjer det en tid, innan kapitalisten kan ta ut pengar därifrån till täckning av sin personliga konsumtion. Hans privata konsumtion upphör dock inte fördenskull, men han använder de pengar han behöver i förhoppning om att senare kunna inhösta profit. Men därmed sätter han också i cirkulation de pengar, som behövs för att realisera hans eget mervärde. Det är i detta sammanhang likgiltigt, om han själv har tillgång till en penningreserv, eller om han har skaffat sig kredit i någon bank eller på annat sätt. Om företaget har varit i verksamhet under någon längre tid, så fördelas utbetalningar och inkomster på olika tidpunkter under året. En sak fortgår emellertid kontinuerligt, nämligen kapitalistens privata konsumtion, som baseras på erfarenhetsmässigt beräknade genomsnittliga nettoinkomster.

Varje gång en vara säljes, förvandlas också en del av det årliga mervärdet till pengar. Men om det händer, att under årets lopp endast så stor del av de producerade varorna säljes, som behövs för förnyelsen av det konstanta och det variabla kapitalet, eller om varupriserna faller så mycket, att de endast ersätter det satsade kapitalvärdet, så framgår det klart, att ett beräknat mervärde har förbrukats i förskott. Om vår kapitalist nu går i konkurs, så undersöker kreditorerna och domstolen, om hans privata utgifter har stått i rimlig proportion till företagets storlek och dess vanliga eller normala mervärdeavkastning.

När det gäller kapitalistklassen som helhet, är det ingen paradox utan endast en nödvändig betingelse för cirkulationens normala förlopp, att kapitalisterna själva måste satsa de pengar, som erfordras för att förmedla omsättningen av både mervärde och kapitalvärde. Här finns endast två klasser: arbetarklassen, som endast förfogar över sin arbetskraft, och kapitalistklassen, som har monopol på både de samhälleliga produktionsmedlen och pengarna. Det skulle däremot vara paradoxalt, om det vore arbetarklassen, som från början satsade de pengar, som behövs för att realisera det mervärde, som varorna innehåller. Den enskilde kapitalisten lägger emellertid ut detta förskott endast på så sätt, att han uppträder som köpare, ger ut pengar för inköp av konsumtionsvaror eller satsar pengar för inköp av produktivt kapital i form av arbetskraft eller produktionsmedel. Han får alltid ett motsvarande värde som ersättning. Han placerar pengar i cirkulationen på samma sätt som han placerar varor i den. I bägge fallen är han cirkulationens utgångspunkt.

Det verkliga förloppet kamoufleras av två omständigheter:

1) Handelskapitalets framträdande (vars första form alltid är pengar, eftersom köpmannen som sådan inte framställer någon "produkt" eller "vara") och penningkapitalet som föremål för manipulationer från ett speciellt slags kapitalister i industrikapitalets cirkulationsprocess.

2) Klyvningen av mervärdet - som alltid i första hand måste befinna sig i industrikapitalistens ägo - mellan olika kategorier av kapitalister: utom industrikapitalisterna själva, dessutom penningkapitalister, jordägare (i fråga om jordräntan), ockrare etc., samt slutligen regeringen och dess tjänstemän, rentierer etc. Alla dessa uppträder som köpare i förhållande till industrikapitalisten och realiserar såtillvida hans varor genom att placera sina "pengar" i cirkulationen. Men härvid glömmer man alltid, ur vilken källa de ursprungligen hämtade dessa pengar och ständigt på nytt hämtar dem.

6. Det konstanta kapitalet i avdelning I.[51*]

Det återstår ännu att undersöka det konstanta kapitalet i avdelning I (= 4.000 I c). Detta värde är likamed värdet av de förbrukade produktionsmedel, som under produktionen har överförts till varorna. Det frambragtes inte under denna produktionsprocess utan trädde in i den vid årets början som ett givet värde i form av produktionsmedel. Det motsvarar värdet av hela den varukvantitet, som inte har sålts till avd. II, och utgör 2/3 av hela årsproduktens värde. Beträffande den enskilde kapitalist, som producerar produktionsmedel av ett bestämt slag, kan man säga, att han säljer sin varuprodukt och förvandlar den till pengar. I det han förvandlar den till pengar, antar också produktvärdets konstanta del penningform. Med denna värdedel, som förvandlats till pengar, köper han sedan nya produktionsmedel från andra varuförsäljare, och därmed får produktvärdets konstanta del en form, vari den på nytt kan fungera som produktivt konstant kapital. Nu är däremot denna förutsättning otänkbar, eftersom avdelning I omfattar samtliga kapitalister, som producerar produktionsmedel. Dessutom kan den varuprodukt på 4.000, som de har liggande i lager, inte utbytas mot någon annan del av årsprodukten, ty någon sådan del existerar inte mer. En del har ingått i den samhälleliga konsumtionsfonden, och återstoden förnyar det konstanta kapitalet i avd. II, som redan har sålt alla de varor, som den kan använda i varubyte med avd. I.

Svårigheten löses mycket enkelt, när man betänker, att hela varuprodukten i avd. I består av produktionsmedel, och att den alltså enligt sin natur är konstant kapital. Vi möter här ett liknande förhållande som förut i avd. II, där hela varuprodukten bestod av konsumtionsvaror, som därför delvis kunde förbrukas av producenterna själva i utbyte mot arbetslön och mervärde. Här i avd. I består hela varuprodukten av produktionsmedel, byggnader, maskiner, emballage, råvaror och hjälpämnen etc. En del därav, den som ersätter det i avd. I använda konstanta kapitalet, kan därför genast träda i funktion som en beståndsdel av det produktiva kapitalet. I den mån den träder i cirkulation, cirkulerar den inom avd. I. I avd. II blir en del av varuprodukten in natura individuellt konsumerad av sina egna producenter, i avd. I däremot blir en del av produkten in natura produktivt konsumerad av sina kapitalistiska producenter.

Det konstanta kapitalvärdet på 4.000, som avd. I har förbrukat, föreligger på nytt som en del av denna avdelnings egen varuprodukt i en sådan form, att det omedelbart åter kan fungera som produktivt konstant kapital. I avd. II blir en del av varuprodukten 3.000, vars värde motsvarar arbetslön och mervärde (= 1.000), omedelbart förbrukad av avdelningens egna arbetare och kapitalister, medan däremot varuproduktens konstanta kapitalvärde (= 2.000) inte kan förbrukas produktivt i avd. II utan måste bytas mot produkter från avd. I.

I avd. I däremot ingår den del av produkten 6.000, som motsvarar arbetslön och mervärde (= 2.000), inte i producenternas individuella konsumtion och kan det inte heller på grund av sin materiella form. Dessa produkter måste först bytas mot produkter från avd. II. Däremot föreligger deras konstanta värdedel i en sådan form, att de omedelbart kan tjänstgöra som konstant kapital för avd. I:s kapitalistklass, som helhet betraktad. Hela produkten i avd. I består med andra ord av bruksvärden i en sådan form, att de under kapitalistiska produktionsförhållanden endast kan fungera som konstant kapital. Av hela produkten ersätter 1/3 det konstanta kapitalet i avd. II och 2/3 det konstanta kapitalet i avd. I.

Det konstanta kapitalet i avd. I fördelas på ett stort antal kapitalgrupperingar, som är anlagda i de vitt skilda industrigrenar, som tillverkar produktionsmedel, såsom järnverk, kolgruvor etc. Var och en av dessa kapitalgrupperingar består i sin tur av ett större eller mindre antal självständigt fungerande enskilda kapital. Det samhälleliga kapital, som är nedlagt i varje enskild produktionsgren, består materiellt av de produktionsmedel, som denna bransch använder, och av den kvalificerade arbetskraft, som företaget behöver, i större eller mindre utsträckning anpassad efter arbetsdelningen, allt efter de produkter varje enskild bransch tillverkar. Det samhälleliga kapitalet i varje enskild produktionsgren består i sin tur av de självständiga enskilda kapitalens summa. Detta gäller självfallet för bägge avdelningarna.

Det konstanta kapitalvärdet i avd. I ingår delvis direkt i samma industribransch eller t.o.m. i samma företag, som har producerat det, som t.ex. spannmål i spannmålsproduktionen, kol i kolproduktionen, järn i form av maskiner i järnproduktionen o.s.v.

När de produkter, varav det konstanta kapitalet i avd. I består, inte direkt användes i det företag eller i den bransch, som har producerat dem, byter de i stället plats med produktionsmedel från andra industrigrenar eller andra företag inom samma avdelning. Detta varubyte mellan de enskilda kapitalisterna inom avd. I är egentligen endast utbyte av konstant kapital av ett slag mot konstant kapital av ett annat slag, produktionsmedel av en sort mot produktionsmedel av en annan sort. Det är ett inbördes utbyte av de olika individuella konstanta kapitaldelarna i avd. I. Om inte produkterna direkt fungerar som produktionsmedel i sina egna produktionsgrenar, förflyttas de från sin produktionsplats till en annan och ersätter sålunda varandra ömsesidigt. Med andra ord (på samma sätt som i avd. II beträffande mervärdet): Varje kapitalist i avd. I får de produktionsmedel han behöver från den totala varumängden, i samma proportion som han är delägare i hela det konstanta kapital, 4.000, som avdelningen har producerat. Om produktionen vore samhällelig i stället för kapitalistisk, är det klart, att dessa produkter från avd. I i lika stor utsträckning skulle fördelas som produktionsmedel mellan respektive produktionsgrenar inom avdelningen, allt efter reproduktionens behov. En del skulle bli kvar i det företag eller den bransch, där den hade producerats, medan återstoden skulle fördelas mellan andra industrigrenar, och en ständig utväxling av produktionsmedel skulle äga rum mellan de olika företagen inom avdelningen.

7. Variabelt kapital och mervärde i bägge avdelningarna

Totalvärdet av de årligen producerade konsumtionsvarorna är alltså likamed det variabla kapital, som reproduceras, och det mervärde, som produceras i bägge avdelningarna sammanlagt, eller med andra ord likamed det nya värde, som produceras under årets lopp.

Om man förutsätter enkel reproduktion, är alltså totalvärdet av de konsumtionsvaror, som produceras under året, likamed den årliga värdeprodukten eller likamed hela det värde, som det samhälleliga arbetet skapar under årets lopp - och måste vara det, eftersom vid enkel reproduktion hela detta värde förbrukas.

Den totala samhälleliga arbetstiden sönderfaller i två delar: 1) nödvändigt arbete, som under årets lopp skapar ett värde på 1.500 v; 2) merarbete, som skapar ett tillskottsvärde eller mervärde på 1.500 m. Summan av dessa värden = 3.000 är likamed värdet av de årligen producerade konsumtionsvarorna, 3.000. Totalvärdet av de konsumtionsvaror, som produceras under året, är alltså likamed summan av de värden, som det totala samhälleliga arbetet frambringar under årets lopp. Det är likamed värdet av det samhälleliga variabla kapitalet plus det samhälleliga mervärdet, eller den värdeprodukt, som årets arbete har frambragt.

Vi vet emellertid, att oaktat dessa två värdestorheter täcker varandra, innebär det inte, att totalvärdet av de varor, som producerats i avd. II - alltså konsumtionsvarornas värde - också har frambragts i denna avdelning av den samhälleliga produktionen. De två värdena täcker varandra, emedan det förbrukade konstanta kapitalet i avd. II är likamed det nya värde, som producerats i avd. I - I (v + m) - och därför kan köpa den del av avd. II:s produkter, som från producenternas synpunkt motsvarar det konstanta kapitalet. Detta är orsaken till att även om värdet av avd. II:s produkter från kapitalisternas synpunkt upplöses i c + v + m, så uppdelas det ur samhällelig synpunkt i v + m. Detta är nämligen fallet, endast emedan II c här är = I (v + m), samtidigt som dessa två delar av den samhälleliga produkten bytes mot varandra, med den påföljd att II c efter omsättningen åter har antagit formen av produktionsmedel, medan

I (v + m) däremot existerar i form av konsumtionsvaror.

Det är denna omständighet, som ligger till grund för Adam Smiths påstående, att årsproduktens värde upplöses i v + m. Detta gäller för det första endast för den del av årsprodukten, som består av konsumtionsvaror; för det andra betyder det inte, att hela detta värde produceras i avd. II och att dess produktvärde därför är likamed det i avd. II satsade variabla kapitalet plus mervärdet. Det gäller endast i den meningen att:

II (c + v + m) = II (v + m) + I (v + m), eller kort och gott: II c = I (v + m).

Vidare följer:

Det samhälleliga årsarbetet, d.v.s. det arbete, som utföres under årets lopp av hela arbetarklassen, uppdelas liksom varje enskild arbetsdag endast i två delar: nödvändigt arbete och merarbete; och därför uppdelas också värdeprodukten endast i två motsvarande delar, nämligen variabelt kapital - den del av värdet, varmed arbetarna köper sina existensmedel - och mervärdet, som kapitalisten kan använda för att betala sin egen individuella konsumtion. Samhälleligt betraktat blir inte desto mindre en del av det samhälleliga årsarbetet uteslutande använt till produktion av nytt konstant kapital, nämligen produkter, som uteslutande är avsedda att tjänstgöra i arbetsprocessen som produktionsmedel och i den värdeskapande processen som konstant kapital. Enligt vår förutsättning utnyttjas alltså 2/3 av den samhälleliga arbetstiden för produktion av nytt konstant kapital. Från den enskilde kapitalistens och arbetarens synpunkt användes dessa 2/3 av den samhälleliga arbetstiden i avd. I endast till produktion av variabelt kapitalvärde och mervärde, alldeles som den sista tredjedelen av den samhälleliga arbetstiden i avd. II. Men ur samhällelig synpunkt, och även med hänsyn tagen till produktens bruksvärde, producerar dessa 2/3 av den samhälleliga arbetstiden endast ersättning för det konstanta kapital, som förbrukas under produktionsprocessen. Från individuell synpunkt producerar visserligen dessa 2/3 av den samhälleliga arbetstiden ett värde, som motsvarar arbetslönen och mervärdet tillsammans, men inga bruksvärden av ett sådant slag, att arbetslön eller mervärde kan användas för att köpa dem. Produkten är i sin helhet produktionsmedel.

Man bör lägga märke till att ingen del av den samhälleliga arbetstiden i de bägge avdelningarna tjänar till att frambringa värdet av det konstanta kapital, som användes i dessa två stora produktionsområden och är i verksamhet där. De producerar endast tillskottsvärde, 2.000 I (v + m) + 1.000 II (v + m), som tillägg till det konstanta kapitalvärdet = 4.000 I c + 2.000 II c. Det nyvärde, som frambringas i form av produktionsmedel, är ännu inte konstant kapital. Det har endast till uppgift att framdeles fungera som sådant.

Totalprodukten i avd. II - konsumtionsvarorna - är som bruksvärde betraktad och i sin materiella form producerad av den tredjedel av den samhälleliga arbetstiden, som förbrukas i avd. II. Dessa varor är produkter av det konkreta arbete, väveriarbete, bageriarbete o.s.v., som utförts i denna avdelning - detta arbete betraktat som arbetsprocessens subjektiva faktor. Vad däremot beträffar den konstanta delen av produktvärdet i avd. II, så framträder den nu endast som ett nytt bruksvärde, i en ny materiell form, nämligen som konsumtionsvaror, medan den förut bestod av produktionsmedel. Genom arbetsprocessen har detta värde fått en ny materiell form. Men själva värdet har inte producerats under det löpande årets värdeökningsprocess i avd. II.[XCVIII*]

Från arbetsprocessens synpunkt är avd. II:s produkter resultatet av nytt, verksamt, levande arbete och av de produktionsmedel, som de åsyftade resultaten kräver och som utgör produkternas materiella betingelser. På motsvarande sätt är produktvärdet i avd. II sammansatt av det nya värde på 1.000 (500 v + 500 m), som 1/3 av det samhälleliga årsarbetet har frambragt, och av ett konstant värde på 2.000 - 2/3 av det totala produktvärdet - skapat av arbete, som var utfört, redan innan detta års arbete påbörjades. Denna del av avd. II:s produktvärde föreligger som en del av själva produkten - som konsumtionsvaror till ett värde av 2.000, motsvarande 2/3 av samhällets årliga arbetstid. Det förbrukade konstanta kapitalets värde har antagit denna nya form, och utbytet av denna del av konsumtionsvarorna mot produktionsmedel av samma värde från avd. I är alltså i verkligheten ett utbyte av arbetsresultat från gångna års arbete mot nya värden av motsvarande storlek, frambragta av detta års arbete i avd. I. Det skulle inte vara möjligt att använda 2/3 av årets samhälleliga arbetstid till produktion av konstant kapital, medan samma arbete samtidigt skulle förse producenterna med arbetslön och mervärde, om inte produkterna kunde bytas mot konsumtionsvaror, vilkas värde till 2/3 var producerat, inte under detta år utan genom gångna års arbete. 2/3 av årets arbete bytes mot en motsvarande mängd arbetsprodukter som har producerats under tidigare år - det är ett utbyte mellan detta års och tidigare års arbetstid som äger rum. Där har vi också förklaringen till det gåtfulla förhållandet, att hela årets samhälleliga värdeprodukt kan upplösas i variabelt kapitalvärde och mervärde, trots att 2/3 av årsarbetet inte har använts till produktion av produkter i vilka variabelt kapital och mervärde kan realiseras, utan till produktion av produktionsmedel som ersätter det konstanta kapital som förbrukats under årets lopp. Förklaringen är helt enkelt att 2/3 av produktvärdet i avd. II, i vilket kapitalister och arbetare från avd. I realiserar arbetslön och mervärde, som värdeprodukt betraktat är resultatet av 2/3 års samhälleligt arbete som hade utförts under tidigare år.

Summan av den samhälleliga produkten i bägge avdelningarna, produktionsmedel såväl som konsumtionsvaror, är visserligen som bruksvärde betraktat resultatet av detta års arbete, men bara när detta arbete själv betraktas som nyttigt konkret arbete, inte när det bedömes abstrakt, som förbrukning av arbetskraft, som värdeskapande arbete. Detta också bara i den betydelsen, att det är detta levande arbete som har tillförts produktionsmedlen och omvandlat dem till nya produkter, till detta års produktion. Däremot hade å andra sidan detta arbete inte varit istånd till att framställa produkten utan arbetsmedel och råmaterial, utan produktionsmedel som fanns tillgängliga oberoende av årsarbetet själv.

8. Det konstanta kapitalet i bägge avdelningarna

Analysen av det samlade produktvärdet på 9.000 och de kategorier som är dess delar bereder inte större svårighet än analysen av ett enda kapitals produktvärde utan är identisk med den.

Samhällets hela årsproduktion har här ett värde av tre samhälleliga arbetsår. Värdeuttrycket för vart och ett av dessa arbetsår är 3.000. För den samlade produkten är därför värdeuttrycket 3 × 3.000 = 9.000.

Ännu tidigare, före den ettåriga produktionsprocess vars produkt vi här undersöker, har förbrukats: I avdelning I 4/3 årsarbete (värdeprodukt 4.000) och i avdelning II 2/3 årsarbete (värdeprodukt 2.000). Sammanlagt 2 års samhälleligt arbete, med en samlad värdeprodukt på 6.000, svarande mot summan av hela den del av värdet av årets produkter som härrör från produktionsmedlen.

Av det nya värde som årets arbete har frambringat, är 1/3 nödvändigt arbete i avd. I. eller arbete som ersätter värdet av det variabla kapitalet på 1.000 I v, och täcker arbetslönen i avd. I. På liknande sätt är 1/6 nödvändigt arbete i avd. II med ett värde på 500. Alltså, 1.000 I v + 500 II v = 1.500 v, hälften av årsarbetet ersätter värdet av den utbetalade arbetslönen på 1.500.

Slutligen består 1/3 av årsarbetet av merarbete utfört i avd. I med en värdeprodukt på 1.000, 1/6 är merarbete i avd. II med en värdeprodukt på 500. Sammanlagt utgör detta den andra hälften av det sammanlagda årsarbetet, som har frambragt ett mervärde på 1.500.

Alltså:

Den konstanta kapitaldelen av det samhälleliga produktvärdet (c): motsvarar 2 samhälleliga arbetsår. Dess värdeuttryck = 6.000. Den nödvändiga arbetstiden förbrukad under året (v): motsvarar 1/2 samhälleligt arbetsår. Dess värdeuttryck = 1.500.

Under året utfört merarbete (m): motsvarar 1/2 samhälleligt arbetsår. Dess värdeuttryck = 1.500.

Värdeprodukten av ett års arbete (v + m) = 3.000. Det samlade produktvärdet (c + v + m) = 9.000.

Svårigheten består alltså inte i analysen av själva det samhälleliga produktvärdet. Den uppstår först när man jämför värdebeståndsdelarna, i den samhälleliga produkten med dess materiella beståndsdelar.

Det konstanta värde, som förnyas under produktionen, är lika med värdet av den del av denna produkt, som består av produktionsmedel, och är materialiserad i denna del.

Den nya värdeprodukten under året = v + m är lika med värdet av den del av produkten, som består av konsumtionsvaror och är materialiserad i denna.

Emellertid är produktionsmedel och konsumtionsvaror - med vissa undantag som här är utan betydelse - helt olika varuslag, produkter av helt annan natur och med skiftande användning, alltså också produkter av helt olika konkreta arbetsformer. Det arbete, som använder maskiner till produktion av livsmedel, är helt annorlunda än det arbete som frambringar maskinerna. Hela årets arbete, vars värdeuttryck är 3.000, synes vara utfört i produktionen av konsumtionsvaror till ett värde av 3.000, i vilket det inte finns något konstant värde, eftersom dessa 3.000 är detsamma som 1.500 v + 1.500 m och alltså upplöser sig uteslutande i variabelt kapitalvärde + mervärde.

Å andra sidan uppträder det konstanta kapitalet på nytt i ett slags produkter, som är fullständigt annorlunda än konsumtionsvarorna, i produktionsmedel, medan det samtidigt synes som om ingen del av det samhälleliga årsarbetet hade använts till produktionen av dessa nya produkter. Hela årets arbete tycks tvärtom åstadkomma konsumtionsvaror, inte produktionsmedel. Problemet är redan löst. Årets värdeprodukt är densamma som produktvärdet i avd. II, eller det samlade värdet av de nya konsumtionsvaror som har producerats. Men detta produktvärde är 2/3 större än det årsarbete som förbrukats inom avd. II, som framställer konsumtionsvaror. Bara 1/3 av årsarbetet är nedlagt i denna produktion. 2/3 har använts till produktion av produktionsmedel i avd. I. Den värdeprodukt, som under loppet av året har framställts i avd. I, är lika med summan av det variabla kapitalvärdet plus mervärdet i denna avdelning och lika med det konstanta kapitalvärde som förbrukades i avd. II under produktionen av konsumtionsvaror och som nu återfinnes i dessa konsumtionsvarors värde. Därför kan de också ömsesidigt bytas mot varandra och materiellt ersätta varandra. Det totala värdet av konsumtionsvarorna i avd. II är därför lika med summan av det nya värdeprodukten i bägge avdelningarna, eller II (c + v + m) = I (v + m) + II (v + m), alltså lika med summan av det nya värde som har åstadkommits under året i form av variabelt kapital och mervärde.

Å andra sidan är totalvärdet av de producerade produktionsmedlen i avd. I lika med summan av det förbrukade konstanta kapitalvärdet, som i avd. I återfinnes som beståndsdelar av produktionsmedlens värde, och i avd. II som beståndsdelar av konsumtionsvarornas, alltså lika med det samlade konstanta kapitalvärde, som överföres till samhällets årsprodukt. Detta totalvärde är lika med 4/3 arbetsår förbrukat tidigare, före detta års produktionsprocess i avd. I, och 2/3 arbetsår förbrukat före detta års produktionsprocess i avd. II, alltså tillsammans 2 samhälleliga arbetsår.

I fråga om den samhälleliga årsproduktionen kommer sig svårigheten av att den konstanta värdedelen framträder som produktionsmedel - produkter av ett helt annat slag än det nya värde (v + m), som tillföres detta konstanta kapital, och som framträder i form av konsumtionsmedel. Det kan då se ut som om 2/3 av värdet av de förbrukade produkterna återuppstår i en ny form som en ny produkt, utan att förbruka något arbete från samhällets sida. Man får inte detta intryck då man betraktar ett enskilt kapital för sig. Varje individuell kapitalist använder en bestämd, konkret typ av arbete, som förvandlar sina speciella produktionsmedel till produkter. Låt oss anta, att kapitalisten är en maskinfabrikant, som under året förbrukar ett konstant kapital = 6.000 c, ett variabelt kapital = 1.500 v och frambringar ett mervärde = 1.500 m. Produktens värde = 9.000 och består, låt oss anta, av 18 maskiner, var och en till ett värde = 500. Hela produktionen har samma form, den består av maskiner. (Producerar han flera sorter, så behandlas dessa var för sig.) Produkten i sin helhet är resultat av det arbete som under året förbrukats i maskinfabrikationen, en kombination av samma slags konkret arbete och samma sorts produktionsmedel. De olika delarna av produktvärdet har samma materiella form: 12 maskiner motsvarande 6.000 konstant kapital, 3 maskiner motsvarande 1.500 i variabelt kapital och tre maskiner motsvarande 1.500 i mervärde. Det är tydligt att värdet av de 12 maskinerna är = 6.000 c, inte på grund av att dessa 12 maskiner förkroppsligar endast det arbete som förbrukades innan de fabricerades och utesluter det som förbrukades under fabrikationen. Värdet av de produktionsmedel, som användes till att producera 18 maskiner blev inte av sig själv förvandlat till 12 nya maskiner, utan värdet av dessa tolv maskiner (som själv består av 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m) är lika med det samlade värdet av det konstanta kapital, som förbrukades under produktionen av alla 18 maskinerna. Maskinfabrikanten måste därför sälja 12 av de 18 maskinerna, om han ska ersätta det konstanta kapital, som han behöver för att kunna producera 18 nya maskiner. Däremot skulle förhållandet vara helt oförklarligt om detta arbete, som uteslutande förbrukades för att bygga maskiner, gav till resultat: dels 6 maskiner = 1.500 v + 1.500 m, dels järn, koppar, skruvar, remmar o.s.v. till ett värde av 6.000 c motsvarande det konstanta kapitalet. Med andra ord, om produktionsmedlen, som maskinfabrikanten naturligtvis inte själv framställer utan köper in, återuppstod i sin ursprungliga materiella form i stället för att ersättas genom cirkulationsprocessen. Ändå kan man vid första ögonkastet få ett intryck av att den samhälleliga årsproduktionens reproduktion försiggår på detta meningslösa sätt.

Produkten av det individuella kapitalet, av varje självständigt fungerande del av det samhälleliga kapitalet, kan ha vilken materiell form som helst. Den enda betingelsen är, att den har en form som är brukbar, ett bruksvärde, som stämplar den som en cirkulationsduglig medlem av varuvärlden. Det är likgiltigt och tillfälligt om den på nytt kan ingå som ett led i samma produktionsprocess, som den lämnade som produkt, alltså om den del av dess produktvärde, som motsvarar det konstanta kapitalet, har en sådan materiell form, att den verkligen ånyo kan göra tjänst som konstant kapital. Om inte, så återgår denna del av produktvärdet genom försäljning och köp till sin ursprungliga materiella form, och det konstanta kapitalet kan åter träda i funktion.

Annorlunda förhåller det sig med det samhälleliga totalkapitalets produkt. Här måste alla materiella faktorer i reproduktionsprocessen föreligga som delar av den samlade produkten. Det förbrukade konstanta kapitalet kan bara ersättas genom den samlade produktionen under den förutsättningen, att nya materiella produktionsmedel av samma slag föreligger som en del av produkten och verkligen kan fungera som konstant kapital. Förutsätter man enkel reproduktion, måste därför värdet av den del av produkten, som består av produktionsmedel, vara lika med den konstanta värdedelen av det samhälleliga kapitalet.

Individuellt betraktat producerar kapitalisten bara den del av produktvärdet, som har åstadkommits av det nya arbete som han tillsatt och som omfattar variabelt kapital och medvärde, medan den konstanta värdedelen överföres till produkten genom det nya arbetets konkreta karaktär.

Den del av det samhälleliga årsarbetet, som producerar produktionsmedel och som därför både tillför dessa produktionsmedel nytt värde och överför till dem värdet av de gamla produktionsmedel som förbrukats under produktionen, frambringar, från samhällets synpunkt sett, intet annat än konstant kapital, som ska ersätta det konstanta kapital, vilket förbrukades i form av de gamla produktionsmedlen i både avdelning I och avdelning II. Hela denna nya produkt är beräknad för produktiv förbrukning. Hela produktvärdet är alltså enbart värden, som på nytt ska fungera som konstant kapital. Värden, som enbart kan ersättas med nytt konstant kapital i materiell form - med produktionsmedel - och som därför ur samhällets synpunkt varken upplöser sig i variabelt kapital eller i mervärde. Den del av det samhälleliga arbete, som framställer konsumtionsvaror, frambringar däremot ingenting som kan ersätta de förbrukade produktionsmedlen. Den framställer enbart produkter, som är avsedda för individuell förbrukning i enlighet med sin materiella form, till att omsätta värdena av det variabla kapitalet och mervärdet i båda avdelningarna.

När man talar om ett samhälleligt betraktelsesätt, alltså betraktar den samhälleliga totalprodukten, som innefattar såväl reproduktionen av det samhälleliga kapitalet som den individuella konsumtionen, så får man inte på samma sätt som Proudhon härma den borgerliga ekonomins beteende och utgå från, att när ett samhälle med ett kapitalistiskt produktionssätt betraktas som en helhet, så förlorar det sin säregna, historiskt utvecklade, ekonomiska karaktär. Tvärtom. Man har då att göra med totalkapitalisten. Totalkapitalet framträder som alla enskilda kapitalisters sammanlagda aktiekapital. Detta aktiebolag har det gemensamt med många andra, att var och en vet vad han satsar men inte vad han får ut.

9. Återblick på A. Smith, Storch och Ramsay

Det samlade värdet av den samhälleliga produktionen är 9.000 = 6.000 c + 1.500 v + 1.500 m, med andra ord: 6.000 reproducerar värdet av produktionsmedlen och 3.000 värdet av konsumtionsmedlen. Samhällets reveny (v + m) är alltså bara en tredjedel av det totala produktvärdet. Alla förbrukare tillsammans, arbetare som kapitalister, kan därför bara använda 1/3 av det sammanlagda produktvärdet till sin personliga förbrukning av varor och produkter. Däremot är 6.000 eller 2/3 av produktvärdet konstant kapital och måste förnyas i form av produktionsmedel som på nytt ingår i produktionsfonden. Det är detta som Storch förstår är nödvändigt utan att kunna bevisa det när han säger:

« Il est clair que la valeur du produit annuel se distribue partie en capitaux et partie en profits, et que chacune de ces parties de la valeur du produit annuel va régulièrement acheter les produits dont la nation a besoin, tant pour entretenir son capital que pour remplacer son fonds consommable ... les produits qui constituent le capital d'une nation, ne sont point consommables. »[XCIX*] (Storch, « Considérations sur la nature du revenu national », Paris 1824, sid. 134/35, 150.)

Adam Smith har uppställt den märkvärdiga tesen, som sedan blev allmänt erkänd inte bara i den redan omnämnda formen, att hela det samhälleliga produktvärdet upplöser sig i reveny, alltså arbetslön och mervärde, eller, som han uttrycker det: i arbetslön, profit (ränta) och grundränta, utan också i den ännu mer populära formen, att konsumenterna till slut (ultimately) måste betala producenterna hela produktvärdet. Detta är ännu i dag en av de mest gångbara banaliteterna i den politiska ekonomins s.k. vetenskap. Detta åskådliggöres nöjaktigt på följande sätt: Låt oss ta en vara vilken som helst, exempelvis linneskjortor. Först måste spinnaren betala linodlaren hela värdet av råmaterialet, alltså linfrö, gödsel, kreatursfoder o.s.v. förutom värdet av det förbrukade fasta kapitalet, som underhåll av byggnader och verktyg etc., dessutom den utbetalade arbetslönen och det mervärde som linet innehåller, slutligen måste också transporten till spinneriet betalas. Sedan måste vävaren betala hela detta värde till spinneriet och dessutom arbetslön, mervärde, hjälpämnen och fast kapital, som förbrukats under arbetsprocessen i spinneriet. Så går det vidare till blekeriet och transporten av det färdiga tyget och slutar med skjortfabrikanten, som betalar summan av dessa priser till de producenter som levererar hans råmaterial. Han tillför detta råmaterial nytt värde genom arbetsmedlen och hjälpämnen och det arbete som utföres. Om vi antar, att förbrukarna slutligen betalar 100 £ för dessa skjortor, och att detta är den andel av hela produktvärdet, som samhället använder till skjortor, har de därmed betalat värdet av alla de produktionsmedel, som har förbrukats under produktionen samt arbetslön och mervärde till linodlare, spinnare, vävare, blekare, skjortfabrikant och samtliga transporter. Detta är riktigt, det är i själva verket vad vem som helst kan se. Men sedan heter det: "Så förhåller det sig med värdet av alla varor." Det borde heta: Så förhåller det sig med alla konsumtionsvaror, med värdet av den del av den samhälleliga produkten, som ingår i konsumtionsfonden, alltså med den del av det samhälleliga produktvärdet, som kan ges ut som reveny. Värdet av alla dessa varor är lika med värdet av de förbrukade produktionsmedlen (konstanta kapitaldelar) med tillägg av det värde som arbetet i den sista produktionsprocessen har skapat (arbetslön och mervärde). Trots att varje enskild vara består av c + v + m kan förbrukarna tillsammans betala hela denna värdesumma, eftersom det samlade värdet av alla de varor som ingår i konsumtionsfonden inte kan överstiga den del av det samhälleliga produktvärdet som motsvarar arbetslön och mervärde (v + m), eller det värde, som årets arbete har tillfört de existerande produktionsmedlen - det konstanta kapitalvärdet. Vi har redan påvisat, att det konstanta kapitalvärdet ersättes genom samhällelig produktion på två olika sätt. För det första genom byte mellan kapitalisterna i avd. II, som producerar konsumtionsvaror och kapitalisterna i avd. I, som producerar produktionsmedel för dessa. Här finner man källan till frasen, att det som är kapital för den ene är reveny för den andre. Men det förhåller sig inte på det sättet. De 2.000 konstant kapital i avd. II (II c), som har tagit formen av konsumtionsvaror, är konstant kapitalvärde för kapitalistklassen i avd. II. Den kan inte själv förbruka dessa varor oaktat produkten föreligger i en sådan form, att den måste förbrukas individuellt. Å andra sidan är ett värde på 2.000 (v + m) använt som arbetslön och mervärde av kapitalist- och arbetarklassen i avd. I. Dessa värden föreligger i form av produktionsmedel, ting, som på grund av sin art inte kan förbrukas individuellt. Vi har alltså här en värdesumma på 4.000, av vilken hälften - både före och efter varubytet - på grund av sin art bara ersätter konstant kapital och hälften bildar reveny. Dessutom blir det konstanta kapitalet i avd. I dels gottgjort in natura vid byte mellan kapitalisterna i avd. I inbördes och dels genom ersättning in natura i varje enskild affär.

Frasen, att hela det årliga produktvärdet till slut måste betalas av konsumenterna, innehåller en sanning endast om man tänker sig två helt olika slag av konsumenter, nämligen både individuella och produktiva. Men att en del av produkten förbrukas produktivt, betyder ju i verkligheten inte annat än att den måste fungera som kapital och inte kan konsumeras som reveny.

När vi delar upp den samlade produkten 9.000 = 6.000 c + 1.5000 v + 1.500 m och betraktar både arbetslön och mervärde, 3.000 (v + m), bara i sin egenskap av reveny, tycks å andra sidan det variabla kapitalet försvinna, medan kapitalet från samhällets synpunkt bara består av konstant kapital. Det, som från början framträdde som variabelt kapital (1.500 v), har blivit en del av samhällets reveny; är arbetslön, d.v.s. arbetarklassens reveny, och har därmed upphört att vara kapital. Ramsay drar också denna slutsats. Han anser, att det samhälleliga kapitalet bara består av fast kapital, men därmed förstår han allt konstant kapital, hela det värde som har form av produktionsmedel, antingen det är arbetsmedel, råmaterial eller sådant material, som är hjälpmedel för framställningen. Det variabla kapitalet kallar han cirkulerande kapital:

"Circulating capital consists only of subsistence and other necessaries advanced to the workmen, previous to the completion of the produce of their labour ... Fixed capital alone, not circulating, is properly speaking a source of national wealth ... Circulating capital is not an immediate agent in production, nor essential to it at all, but merely a convenience rendered necessary by the deplorable poverty of the mass of the people ... Fixed capital alone constitutes an element of cost of production in a national point of view."[C*] (Ramsay. An Essay on the Distribution of Wealth. Sid. 23 to 26.)

Ramsay förklarar närmare vad han menar med fast kapital, som hos honom betyder det vi här kallar konstant kapital, på följande sätt:

"The length of time during which any portion of the product of that labour" (labour bestowed on any commodity) "has existed as fixed capital, i. e. in a form in which, though assisting to raise the future commodity, it does not maintain labourers"[CI*] (sid. 59).

Här ser man åter den förvirring, som Adam Smith åstadkommit, genom att skillnaden mellan konstant och variabelt kapital hos honom förblandats med skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Hos Ramsay består det konstanta kapitalet av arbetsmedel, det rörliga av livsmedel. Bägge består av varor av ett givet värde, den ena gruppen kan lika litet som den andra producera något mervärde.

10. Kapital och reveny: Variabelt kapital och arbetslön.[52*]

Hela den årliga reproduktionen, alla de produkter, som frambringats under årets lopp, har skapats av det nyttiga arbete som utförts under just detta år. Men värdet av denna samlade produktion är större än det värde som årets arbete har skapat. Årets värdeprodukt, det nya värdet, som skapats i varuform, är mindre än produktvärdet, eller värdet av den totala varumängden som frambringats under året. Differensen mellan totalvärdet av årets produkter och det värde som årets arbete har skapat, är inte verkligt reproducerat värde, utan gamla värden i en ny form. Dessa redan föreliggande värden överföres till produktionen från det konstanta kapital, som ingår i den samhälleliga arbetsprocessen, de kan alltefter det konstanta kapitalets varaktighet vara av tidigare eller senare datum, från ett produktionsmedel som togs i bruk förra året eller många år tidigare. Det är under alla förhållanden värden, som överföres till det löpande årets produkter från produktionsmedel frambragta i tidigare år.

Tar vi vårt tidigare schema finner vi följande omsättning mellan avd. I och avd. II och inom avd. II:

I) 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m (sistnämnda 2.000 användes till inköp av konsumtionsvaror från avd. II) = 6.000.

II) 2.000 c (användes till inköp av produktionsmedel från avd. I (v + m) + 500 v + 500 m = 3.000.

Värdesumma = 9.000.

Det nya värde, som har producerats under året, finns endast i v och m. Summan av detta års värdeproduktion är alltså: v + m = 2.000 I (v + m) + 1.000 II (v + m) = 3.000. Alla de övriga delarna av detta års produktvärde har överförts från produktionsmedel som frambringades under tidigare år. Det löpande årets arbete har inte frambringat annat värde än de 3.000, som är årets hela värdeprodukt.

Som vi tidigare sett, har emellertid 2.000 variabelt kapital och mervärde från avdelning I, 2.000 I (v + m), formen av produktionsmedel, som ersätter det konstanta kapitalet i avdelning II (2.000 II c). Avd. I har utfört 2/3 av årsarbetet, och det har använts till att producera nya produktionsmedel, som både materiellt och med hänsyn till värdet ersätter det konstanta kapitalet, som förbrukats i avd. II. Betraktat ur samhällets synpunkt har alltså största delen av årsarbetet, två tredjedelar, använts till produktionen av nytt konstant kapital - alltså produktionsmedel - som ersättning för det kapitalvärde, som förbrukades under produktionen av konsumtionsvaror i avd. II. Senior[53*] menar, att det är den primitiva människans privilegium och egenhet att förbruka sitt arbete när han så önskar, som gör att han inte får reveny, d.v.s. en behållning som kan upplösas (omsättas) i konsumtionsvaror. Men det som skiljer den primitiva hushållningen från det kapitalistiska samhället är inte detta utan:

a) Det kapitalistiska samhället använder en större del av sitt årsarbete till att producera produktionsmedel, som inte omedelbart kan förbrukas varken av arbetare eller kapitalister, utan bara kan tjänstgöra som kapital.

b) När naturfolken framställer pil och båge, redskap av sten, korgar o.s.v. är de helt medvetna om att tiden inte använts till att framställa konsumtionsvaror, att de har täckt sitt behov av produktionsmedel och ingenting annat. Dessutom begår den primitiva människan en svår ekonomisk synd genom sin fullständiga likgiltighet för den tid hon satsar, som Tyler[54*] berättar, kan en hel månad användas för att förfärdiga en pil.

En del av de politiska ekonomerna försöker rädda sig ur de teoretiska svårigheter, som står i vägen för en förståelse av det verkliga sammanhanget, genom att säga, att vad som är kapital för den ene är reveny för den andre och tvärtom. Detta är delvis riktigt men blir helt och hållet fel, när det sägs som en allmängiltig sats. Det innebär då en fullständig missuppfattning av hela den omsättningsprocess som sker i den årliga reproduktionen och är då också en missuppfattning av den verkliga grunden till det som kan anses var delvis riktigt i föreställningen.

Vi ska här sammanställa de verkliga förhållanden, på vilka det delvis riktiga i föreställningen vilar. Samtidigt kommer det att visa sig i vilken utsträckning uppfattningen av dessa förhållanden är oriktiga:

1. Det variabla kapitalet tjänstgör som kapital för kapitalisten och som reveny för lönearbetaren.

Först fungerar det som penningkapital, då kapitalisten använder det för att betala arbetslön. Så länge han ännu har kapitalet i form av pengar, är det intet annat än ett givet värde i penningform, alltså en konstant, inte variabel storhet. Det är potentiellt variabelt kapital - just genom att det kan brukas till att köpa arbetskraft. Verkligt variabelt kapital blir det först efter att ha lämnat sin penningform, sedan arbetskraften har köpts och fungerar i den kapitalistiska produktionen som en del av det produktiva kapitalet.

De pengar, som först var variabelt kapital för kapitalisten, blir för arbetaren hans lön, som han använder för att köpa livsmedel. Alltså den reveny i form av pengar, som han skaffar sig genom den ständigt upprepade försäljningen av sin arbetskraft.

Här möter vi det enkla faktum att pengarna överföres från köparen, i detta fall kapitalisten, till säljaren, i detta fall arbetaren. Det är inte det variabla kapitalet som gör dubbel tjänst som kapital för kapitalisten och som reveny för arbetaren. Det är samma pengar, som först är variabelt kapital i penningform från kapitalistens synpunkt, som därpå, så snart kapitalisten har betalat ut arbetslönen - finns hos arbetaren som den reveny hans arbetskraft har inbringat. Att samma pengar användes på olika sätt av säljare och köpare är ett vanligt fenomen, som gäller för alla typer av köp och försäljning av varor.

Apologetiska ekonomer ger en oriktig framställning av dessa förhållanden, vilket bäst framgår när vi undersöker G-A (= G-W) kapitalistens köp av arbetskraft, och A-G (= W-G) arbetarens försäljning av arbetskraft utan att för tillfället bekymra oss om vad som sker på ett senare stadium. Dessa ekonomer säger: Samma pengar realiserar här två kapital. Köparen, kapitalisten, omsätter sitt penningkapital till levande arbetskraft, som han införlivar med sitt produktiva kapital. Säljaren, arbetaren, omsätter sin vara, arbetskraften, i pengar, som han använder som sin reveny, vilken sätter honom i stånd att upprätthålla sin arbetskraft och på nytt sälja den. Hans arbetskraft är alltså ett kapital i varuform, som oavbrutet skaffar honom ny reveny. - I verkligheten är arbetskraften hans förmögenhet, som ständigt förnyas och reproduceras, men inte hans kapital. Arbetskraft är den enda vara som han alltid kan sälja och som han också säljer för att kunna leva, men som först blir kapital då den kommer i köparens, kapitalistens, hand. Att en man är tvungen att ständigt sälja sin arbetskraft, d.v.s. sig själv, till en annan, bevisar enligt dessa ekonomer, att han är kapitalist, eftersom han hela tiden har en "vara" att sälja, nämligen sig själv. I denna betydelse är också slaven kapitalist, även om han blir såld som vara en gång för alla, eftersom arten av denna vara innebär inte bara att köparen låter arbetet fortgå dag efter dag utan också att han för varje dag måste ge slaven de livsmedel som sätter honom i stånd att arbeta. (Om detta, jämför Sismondi och Say i breven till Malthus.)

2) Genom omsättningen av 1.000 I v + 1.000 I m mot 2.000 II c blir det som var konstant kapital för den ena parten (2.000 II c) variabelt kapital och mervärde, alltså reveny för den andra, och det som var variabelt kapital och mervärde (2.000 I v + m), alltså överhuvudtaget reveny för den ena parten, blir konstant kapital för den andra.

Vi undersöker först omsättningen av I v mot II c från arbetarens synpunkt.

Arbetarna i avd. I har sålt sin arbetskraft till kapitalisterna för 1.000. De får detta värde utbetalt i pengar som arbetslön. Med dessa pengar köper de konsumtionsvaror till samma värde från avd. II. Kapitalisterna i avd. I är här i förhållande till arbetarna varusäljare och ingenting annat, och det skulle de vara även om arbetarna köpte varorna direkt från sina egna kapitalister, som de gjorde i det tidigare exemplet i omsättningen av 500 II v.[CII*] Varan arbetskraft ingår här i den enkla varuomsättningen, vars föremål är tillfredsställande av behov och förbrukning W (arbetskraft) - G-W (konsumtionsvaror, avd. II). Resultatet är att arbetaren förnyat sin arbetskraft för kapitalisterna i avd. I och för att kunna leva måste han oupphörligt sälja den igen, processen A(W)-G-W återupprepas. Arbetslönen användes till inköp av konsumtionsvaror och måste ständigt användas till detta av arbetarklassen som helhet.

Sedan undersöker vi samma omsättning I v mot II c från kapitalistens synpunkt. Hela varuprodukten i avd. II består av konsumtionsvaror, som är avsedda att ingå i den årliga förbrukningen, alltså till att realisera en eller annan reveny, i detta fall arbetslönen i avd. I. Men från kapitalistens synpunkt i avd. II är 2.000 av varuprodukten konstant kapitalvärde, som tillfälligt har formen av konsumtionsvaror, och som måste återfå en sådan form, att det på nytt kan ingå som en konstant del av det produktiva kapitalet. Kapitalisterna i avd. II har nu uppnått, att hälften av det konstanta kapitalvärde (= 1.000), som var reproducerat i form av konsumtionsvaror, har övergått till pengar genom försäljning till arbetarna i avd. I. Här är det inte det variabla kapitalet från avd. I, som har övergått till konstant kapital i avd. II. Pengarna fungerade först som penningkapital för avd. I, då arbetskraften köptes. Därvid kom pengarna i arbetarnas händer, och för dem är dessa pengar inte kapital utan en penninginkomst, som användes för att köpa konsumtionsvaror. Kapitalisterna i avd. II kan å andra sidan inte använda dessa pengar, som tillförts dem genom arbetarna i avd. I, som produktivt kapital. Pengarna är ännu bara varukapital i penningform, som ska användas till inköp av fasta eller rörliga beståndsdelar av det konstanta kapitalet. Med pengarna köper kapitalisterna II produktionsmedel till ett värde av 1.000 från avd. I. Därmed är hälften av det konstanta kapitalvärdet i avd. II materiellt förnyat och kan åter tjänstgöra som produktivt kapital. Kretsloppet var W-G-W: konsumtionsvaror till ett värde av 1.000 omsättes mot pengar till ett värde av 1.000, som därpå användes till att köpa produktionsmedel av samma värde.

Men W-G-W är en kapitalrörelse. Varan säljes till arbetarna, förvandlas till pengar, och pengarna omsättes igen till produktionsmedel. Det betyder att varan åter förvandlas till de materiella faktorer av vilka den är uppbyggd. Här uppträder kapitalisterna i avd. I bara som säljare av varor, kapitalisterna i avd. II bara som köpare. Avd. I har från början köpt arbetskraft till ett värde av 1.000 med de pengar, som var bestämda att tjänstgöra som variabelt kapital. Den har alltså mottagit ersättning för de 1.000 v som den utbetalade i form av pengar. Pengarna tillhör nu arbetarna, som använder den till inköp i avd. II. Avd. I kan bara få dessa pengar tillbaka genom att försöka sälja varor av samma värde till avd. II.

Först hade avd. I en penningsumma på 1.000 bestämd att fungera som variabelt kapital, och pengarna har denna funktion, när de användes till att köpa arbetskraft. Som resultat av produktionsprocessen har arbetarna levererat en varumängd bestående av produktionsmedel till ett värde av 6.000, varav 1/6 eller 1.000 svarar mot arbetslönen. Denna varumängd kan emellertid lika litet som pengarna fungera som variabelt kapital. Denna funktion uppnås först när pengarna omsättes i levande arbetskraft, och bara så länge arbetskraften fungerar i produktionsprocessen. Som pengar var det variabla kapitalvärdet bara potentiellt variabelt kapital. Men det förelåg i en sådan form, att det omedelbart kunde användas till inköp av arbetskraft. Som vara är just detta kapitalvärde ännu bara potentiellt penningvärde, som först återvinner sin ursprungliga penningform när varan blir såld, vid detta tillfälle genom att avd. II köper varor till ett värde av 1.000 från avd. I. Kretsloppet är här: 1.000 v i form av pengar - arbetskraft till ett värde av 1.000 - 1.000 i varor - 1.000 i form av pengar, alltså G-W ... W-G (= G-A ... W-G). Den produktionsprocess, som infaller mellan W ... W tillhör inte cirkulationssfären, den framträder inte i omsättningen inom den årliga reproduktionens olika element ställda mot varandra, oaktat denna omsättning är betingad av att såväl det konstanta som det variabla kapitalet, arbetskraften, reproduceras. Alla, som deltar i denna omsättning uppträder som köpare eller som säljare, ibland omväxlande i båda egenskaperna. Arbetarna uppträder bara som varuköpare, kapitalisterna omväxlande som köpare och säljare, och innanför bestämda gränser enbart som varuköpare eller varusäljare.

Resultatet är, att avd. I har fått tillbaka sitt variabla kapital i form av pengar, som omedelbart kan användas för inköp av arbetskraft. Det har återtagit den enda form, som gör det möjligt att tillföra det som variabel del av det produktiva kapitalet. Å andra sidan måste arbetarna, för att på nytt kunna uppträda som varuköpare, på nytt sälja sin arbetskraft.

Med avseende på det variabla kapitalet i avd. II (500 II v) framträder cirkulationsprocessen mellan kapitalister och arbetare inom samma avdelning direkt, om vi betraktar den såsom försiggående mellan alla kapitalister och alla arbetare i avd. II.

Kapitalisterna i avd. II satsar 500 v för inköp av arbetskraft; de uppträder här som köpare, arbetarna som säljare. Därefter använder arbetarna pengarna till att köpa en del av de varor, som de själva har producerat. Här uppträder kapitalisterna som säljare. Arbetarna har ersatt de pengar de fick som arbetslön, med en motsvarande del av de producerade varorna i avd. I. Kapitalisterna äger nu samma värde i form av varor (v), som de hade i form av pengar innan arbetslönen hade betalats ut. Å andra sidan har arbetarna sålt arbetskraft för en penningsumma av samma värde och använder nu dessa pengar till inköp av en del av de konsumtionsvaror, som de själva har producerat. På detta sätt går pengarna tillbaka till kapitalisterna i avd. II som variabelt kapital i penningform (500 v). Ekvivalent revenyvärde i penningform ersätter här variabelt kapitalvärde i varuform.

Kapitalisten berikar sig inte genom att de pengar han utbetalat som arbetslön kommer tillbaka till honom, då han säljer en motsvarande mängd varor åt arbetarna. Han skulle ju i verkligheten betala två gånger, om han först betalade 500 för att köpa arbetskraften och därefter lämnade varor ur arbetarnas produktion till samma värde. Men om arbetaren inte producerade mer än ett värde på 500, som täckte arbetslönen, så skulle kapitalisten inte ha vunnit något på hela transaktionen. Nu har arbetarna emellertid frambringat en produkt på 3.000. De har bevarat värdet av de förbrukade produktionsmedlen, som var 2.000, när de förvandlade dem till nya produkter, och dessutom tillfogat detta givna värde ett nytt värde på 1.000 (v + m). (Föreställningen att kapitalisten skulle berika sig genom att han vinner mervärde, då de 500 i arbetslön flyter tillbaka till honom utvecklas av Destutt de Tracy. Detta ska utförligare behandlas i avdelning 13 av detta kapitel.)

Genom köpet av konsumtionsvaror till ett värde av 500 av arbetarna i avd. II återvände till kapitalisten i avd. II värdet av 500 II v, som han nyss ägt såsom vara, tillbaka i pengar, i den form han ursprungligen satsade dem. Det omedelbara resultatet av transaktionen är som vid varje annan varuförsäljning en omsättning av givet värde ur varuform i penningform. Inte heller detta tillbakaflöde av penningen till dess utgångspunkt är någonting säreget. Om kapitalisten II för 500 i pengar köpt varor av kapitalisten I och sedan i sin tur sålt varor till ett belopp av 500 till I, så skulle på samma sätt 500 i pengar ha flutit tillbaka. De 500 pengar hade då tjänat till omsättning av en varumängd på 1.000 och enligt den tidigare påvisade allmänna lagen skulle de återvända till den som först satsat dem i cirkulationen, för omsättning av denna varumängd.

Men de 500 i pengar, som flutit tillbaka till kapitalisten II, är samtidigt förnyat potentiellt variabelt kapital. Varför det? Pengar, därför också penningkapital, är potentiellt variabelt kapital endast på grund och om dessa pengar kan användas till inköp av arbetskraft. Samtidigt som de 500 i pengar går tillbaka till kapitalisterna i avd. II vänder också arbetskraften i avd. II tillbaka till arbetsmarknaden. Det faktum att bägge dessa motsatta faktorer samtidigt, från motsatta poler vänder tillbaka till arbetsmarknaden - alltså inte bara som pengar utan också som variabelt kapital i penningform - är betingat av samma procedur. Pengarna går tillbaka till kapitalisterna i avd. II, därför att arbetarna i avd. II har köpt konsumtionsvaror till ett belopp av 500, alltså för att arbetarna har använt arbetslönen för att upprätthålla sin egen arbetskraft. För att fortsätta att leva och på nytt kunna uppträda som varuköpare måste de på nytt sälja sin arbetskraft. Det faktum att de 500 i pengar går tillbaka till kapitalisten i avd. II, innebär att arbetskraften samtidigt går tillbaka till arbetsmarknaden som en säljbar vara, och att de 500 i pengar på nytt antar formen av potentiellt variabelt kapital.

Den grupp inom avd. II som producerar lyxvaror (II b), förnyar sitt variabla kapital på samma sätt som avd. I. De pengar som förnyar det variabla kapitalet för kapitalisterna i II b kommer tillbaka till dem efter en omväg genom kapitalisterna i II a. Men det har ändå en viss betydelse om arbetarna köper sina livsmedel direkt från de kapitalistiska producenterna som de säljer sin arbetskraft till, eller från en annan grupp kapitalister, alltså att pengarna tar en omväg tillbaka till utgångspunkten. Då arbetarna lever ur hand i mun, köper de så länge de kan köpa. Det är annorlunda med kapitalisterna, t.ex. vid omsättningen av 1.000 II c mot 1.000 I v. Kapitalisterna lever inte ur hand i mun. Det största möjliga utbyte av kapitalet är deras drivande motiv. Inträder förändringar av något slag, så att kapitalisterna i avd. II får den uppfattningen, att det skulle vara fördelaktigare att delvis behålla pengarna för någon tid i stället för att omedelbart förnya det konstanta kapitalet, så försenas avd. I:s möjlighet att sälja sina varor, alltså återflödet av 1.000 II c i pengar till avd. I och då även återställandet av 1.000 v i penningform. Kapitalisterna i avd. II kan fortsätta att producera lika mycket som tidigare endast om de har en penningreserv till förfogande. Reservkapital är överhuvudtaget nödvändigt om produktionen ska kunna fortgå oavbrutet utan hänsyn till det snabbare eller[CIII*] långsammare tillbakaflödet av det variabla kapitalvärdet i pengar.

Lika väl som det är nödvändigt att undersöka omsättningen av de olika faktorerna i den fortlöpande årliga produktionen, så måste man också undersöka resultatet av föregående årsarbete. Den produktionsprocess, som har frambragt detta års produkter, ligger bakom oss, den har uppgått i produkten själv, desto mer då också den cirkulationsprocess som föregick produktionsprocessen eller löper parallellt med den; omsättningen av potentiellt till verkligt variabelt kapital, d.v.s. köp och försäljning av arbetskraft. Arbetsmarknaden bildar inte mera någon del av varumarknaden, som man nu har framför sig. Arbetaren har inte bara sålt sin arbetskraft, han har förutom mervärde också levererat ett varuvärde som svarar mot arbetslönen. Å andra sidan har han arbetslönen i fickan, och under omsättningen uppträder han bara som köpare av konsumtionsvaror. Samtidigt måste emellertid den årliga produktionen innehålla alla faktorer i reproduktionen, förnya alla beståndsdelar av det produktiva kapitalet, och framför allt dess viktigaste beståndsdel, det variabla kapitalet. Vi har redan tidigare påvisat resultatet av omsättningen av det variabla kapitalet: arbetaren upprätthåller och förnyar sin arbetskraft - det enda han har till salu - då han använder arbetslönen för att köpa de varor han behöver. Vi har påvisat, att dessa varuköp leder till att de pengar, som kapitalisten betalat som arbetslön, går tillbaka till honom samtidigt som arbetskraften återvänder till arbetsmarknaden som en vara till salu. I vårt speciella fall blir resultatet att kapitalisten i avd. I har 1.000 i variabelt kapital i form av pengar, under det att arbetarna i avd. I på nytt kan sälja sin arbetskraft, som också har ett värde på 1.000, så att hela produktionsprocessen i avd. I kan börja på nytt. Detta är det ena resultatet av omsättningsprocessen.

Å andra sidan har arbetarna i avd. I köpt konsumtionsvaror till ett belopp av 1.000 c från avd. II, och därmed omvandlat detta varuvärde till pengar. Pengarna användes av II till inköp av konstant kapital från I, som därmed omvandlar sitt variabla kapital till pengar.

Det variabla kapitalet i avd. I genomgår tre förvandlingar, som inte alls framträder eller endast skymtar under omsättningen av den årliga produkten.

1. Den första formen, 1.000 I v i pengar, som i arbetskraft omsättes till samma värde. Denna omsättning är en del av varuomsättningen mellan avd. I och II, men resultatet visar sig genom att arbetarna i I köper varor till ett belopp på 1.000 från II, liksom arbetarna i II köper varor för 500, motsvarande 500 II v, för sin arbetslön.

2. Den andra formen tillhör uteslutande den produktionsprocess som ligger bakom oss. Det är den enda under vilken det variabla kapitalet verkligen varierar, fungerar som variabelt kapital, där den värdeskapande kraften själv uppträder i stället för ett tillbytt redan givet värde.

3. Den tredje formen där det variabla kapitalet visar sin egenart är den årliga värdeprodukten, alltså i avd. I = 1.000 v + 1.000 m = 2.000 I (v + m), produktionsprocessens resultat. I stället för det ursprungliga värdet på 1.000 i pengar, finns nu ett dubbelt så stort värde på 2.000 i varor. Det variabla kapitalvärdet på 1.000 utgör därför också bara hälften av den värdeprodukt, som det variabla kapitalet i egenskap av ett element av det produktiva kapitalet, har skapat. De 1.000 variabelt kapital i varuform (1.000 I v) har exakt samma värde som de 1.000 v i pengar som avd. I från början satsade, och som till följd av sin bestämmelse bildade kapitalets variabla beståndsdel. Som varor är detta värde bara potentiella pengar, som blir faktiska pengar först genom att varorna säljas. Genom att varorna 1.000 I v säljas till avd. II c blir detta värde åter variabelt kapital, då arbetskraften samtidigt på nytt uppträder som en vara, som ett material i vilket 1.000 v kan bli omsatt.

Under alla dessa förvandlingar har kapitalisten i avd. I ständigt det variabla kapitalvärdet i sin besittning: 1. från början som penningkapital, 2. senare som en del av det produktiva kapitalet, 3. ännu senare som en del av varukapitalet, alltså som varuvärde, 4. slutligen åter i form av pengar, som ska användas för att på nytt köpa arbetskraft. Under arbetsprocessen behärskar kapitalisten det variabla kapitalet som verkande, värdeskapande arbetskraft, men inte som ett värde av given storlek. Då emellertid arbetarna får sin lön först sedan arbetskraften har gjort sin tjänst under längre eller kortare tid, har kapitalisten en ersättning för arbetslönen och dessutom mervärde redan innan pengarna betalas ut.

Då det variabla kapitalet alltid förblir i kapitalistens besittning i en eller annan form, kan man inte säga att det omsättes till reveny, varken för honom själv eller någon annan. 1.000 I v i varor omsättes däremot till pengar genom försäljning till avd. II, som därmed in natura förnyar hälften av sitt konstanta kapital.

Det som till slut blir reveny, är inte det variabla kapitalet, 1.000 I v. Pengarna upphör att fungera som det variabla kapitalets penningform så snart de har utbetalats som arbetslön, på samma sätt som vilken annan varuförsäljares pengar upphör att representera något som tillhör honom, så snart han använt dem till varuinköp. Den omsättning, som senare förmedlas av de pengar som arbetarna har mottagit såsom arbetslön, är inte omsättning av variabelt kapital, utan av arbetskraftens värde, efter det att den är omsatt till pengar, precis som omsättningen av den värdeprodukt som arbetarna har skapat = 2.000 I (v + m), är köp och försäljning av en vara som tillhör kapitalisten och inte angår arbetarna. Men kapitalisten - och ännu mer hans teoretiska tolk, den politiske ekonomen - har mycket svårt för att frigöra sig från föreställningen att de pengar, som har betalats ut till arbetaren, fortfarande är hans pengar. Om kapitalisten är en guldproducent, så antar den variabla värdedelen, alltså dess motsvarighet i varor, som ersätter honom för arbetskraftens inköpspris, omedelbart formen av pengar och kan alltså på nytt göra tjänst som variabelt kapital utan att först ingå i omsättningen. Om vi bortser från lyxproduktionen, föreligger det variabla kapitalet i avd. II i form av varor, 500 v, som är bestämda för arbetarnas egen förbrukning, och som de, när man betraktar dem som en enhet, köper direkt från samma kapitalistgrupp till vilken de tidigare sålt sin arbetskraft. Det variabla kapitalet i avd. II består materiellt av konsumtionsvaror till huvudsaklig del avsedda för arbetarnas egen förbrukning, men det är inte det variabla kapitalet som arbetarna använder för att köpa dessa varor. Det är arbetslönen, arbetarnas pengar, som just genom detta inköp av konsumtionsvaror på nytt ger kapitalisternas variabla kapital (500 I v) i penningform. Det variabla kapitalvärdet II v reproduceras i form av konsumtionsvaror, liksom också det konstanta kapitalet 2.000 II c. Varken det ena eller det andra upplöser sig i reveny. Det som upplöser sig i reveny är arbetslönen. För omsättningen av den årliga produkten är det emellertid ett viktigt faktum att användningen av arbetslönen som reveny direkt eller indirekt leder till att 1.000 II c, 500 II v och 1.000 I v - alltså såväl konstant som variabelt kapital - återvinner sin form som penningkapital.

11. Förnyelse av det fasta kapitalet

En stor svårighet vid framställningen av den årliga reproduktionens omsättning ska behandlas i det följande. Den enklaste form i vilken saken kan framställas är denna:

( I) 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m +

(II) 2.000 c + 500 v + 500 m = 9.000,

som slutligen upplöses i:

4.000 I c + 2.000 II c + 1.000 I v + 500 II v + 1.000 I m + 500 II m =

6.000 c + 1500 v + 1500 m = 9.000.

Den del av värdet av det konstanta kapitalet som består av egentliga arbetsmedel (som en särskild del av produktionsmedel) överföres gradvis till arbetsprodukten. Samtidigt fortsätter arbetsmedlen att göra tjänst som produktivt kapital just i sin ursprungliga konkreta form. Det är förslitningen, den värdeförlust som arbetsmedlet utsättes för under produktionen, som överföres till arbetsprodukten och återfinnes som en del av de producerade varornas värde. Undersöker man den årliga reproduktionen kan det enligt sakens natur bara röra sig om de delar av det fasta kapitalet som varar längre än ett år. Det som förbrukas helt och hållet under året måste också helt förnyas under årets lopp och kommer därför inte ifråga i detta sammanhang. När det gäller maskiner och annat varaktigt kapital, förekommer det ofta att enstaka delar måste förnyas under året, medan maskinen som helhet varar många år. Dessa maskindelar hör hemma under den grupp av det fasta kapitalet, som blir utslitet och måste förnyas under årets lopp.

Den del av varuvärdet, som överföres från det fasta kapitalet, ska inte förväxlas med reparationskostnaderna. Säljes varan, förändras också det värde som härrör från det fasta kapitalet till pengar, men från den tidpunkten visar det sig att den förhåller sig annorlunda än den övriga delen av varuvärdet. De råmaterial och hjälpmaterial som förbrukas under produktionen, måste genast förnyas in natura om produktionsprocessen ska kunna fortsätta, liksom också arbetskraften oavbrutet måste förnyas. De pengar som frigöres genom försäljning av varor måste alltså ständigt brukas till att köpa produktivt kapital, pengarna måste omsättas till varor. Det är i denna förbindelse utan betydelse, att t.ex. råmaterial och hjälpmaterial ofta köpes i större mängder och lagras som produktivt förråd, så att det för kortare eller längre tid inte är nödvändigt att göra nya inköp av dessa produktionsmedel, medan samtidigt en motsvarande del av de pengar som ingår i varuförsäljningen samlas upp, så att denna del av det konstanta kapitalet tidvis utgår ur den aktiva verksamheten och blir liggande obrukad som latent penningkapital. Detta är inte revenykapital; det är produktivt kapital, som för kortare tid hålles i reserv i form av pengar. Produktionsmedlen måste ständigt förnyas, ehuru formerna med hänsyn till omsättningen kan vara olika. De kan köpas i större mängder och kretsloppet kan därför också ta längre tid. Det utbetalas då en större penningsumma, som kompenseras av ett motsvarande större produktionsförråd. Eller inköpen kan ske i korta terminer, med motsvarande mindre penningutlägg och mindre produktionsförråd. Detta ändrar ingenting i själva sakförhållandet. På motsvarande sätt förhåller det sig med arbetskraften. Fortsätter produktionen kontinuerligt på samma nivå hela året så måste arbetskraften förnyas. Vid säsongarbete, som t.ex. i jordbruket, där mycket arbetskraft behövs under vissa perioder, inköpes motsvarande än större än mindre mängder arbetskraft.

Den del av varuvärdet, som svarar mot förslitningen av det fasta kapitalet, förnyas däremot inte omedelbart som produktivt kapital, men uppsamlas i form av pengar. Denna uppsamling av pengar fortsätter till dess det fasta kapitalet är helt nedslitet och inte längre kan användas i produktionsprocessen. När byggnader, maskiner o.s.v. inte längre är brukbara finns en uppsamlad penningssumma, som svarar mot det värde som gradvis har överförts från det fasta kapitalet till varorna, och som har antagit penningform vid varornas försäljning. Då användes dessa pengar till inköp av fast kapital (eller delar av detta, eftersom dess olika element har olika livslängd), och blir därigenom en förnyad beståndsdel av det produktiva kapitalet. Dessa pengar är alltså en del av det konstanta kapitalvärdet, fast kapital i penningform. Denna skattbildning är därför ett led i den kapitalistiska produktionsprocessen, som innebär reproduktion och uppsamling av det fasta kapitalets värde i form av pengar, till dess detta fasta kapital materiellt är förbrukat; har avgivit hela sitt värde till de producerade varorna, för att då förnya det genom inköp av fast kapital av samma slag. Men dessa pengar förlorar sin skattbildningsform och deltar aktivt i produktionsprocessen, först när de har återgått till fast kapital såsom ett element i omsättningen genom att ersätta det förbrukade.

Lika litet, som den enkla varuomcirkulationen är identisk med blott och bart produktbyte, kan omsättningen av årets varuproduktion upplösas i ett oförmedlat ömsesidigt byte av de olika varor, som har producerats. I denna omsättning spelar pengarna en bestämd roll, som speciellt får sitt uttryck i reproduktionen av det fasta kapitalvärdet. (Vi ska senare undersöka hur det skulle ställa sig om produktionen stod under samhällets ledning och inte hade formen av varuproduktion.)

Går vi nu tillbaka till grundschemat så hade vi för avd. II: 2.000 + 500 v + 500 m. Samtliga under årets lopp producerade konsumtionsvaror är här lika med värdet 3.000; och vart och ett av de olika varuelement, varav varusumman består, sönderfaller till sitt värde i 2/3 c + 1/6 v + 1/6 m eller i procent 66²/₃ c + 16²/₃ v + 16²/₃ m. De olika varusorterna av avd. II kan innehålla konstant kapital i olika proportioner; likaså kan den fasta delen av det konstanta kapitalet hos dessa vara olika; livslängden för de fasta kapitaldelarna, alltså även den årliga förslitningen eller den värdedel som de proportionellt överföra på varorna, i vilkas produktion de är delaktiga, kan också vara olika. Detta är här utan betydelse. Med avseende på den samhälleliga reproduktionsprocessen gäller det blott omsättningen mellan avdelningarna II och I. II och I står här emot varandra blott med avseende på deras inbördes totala kvantitativa förhållanden; den proportionella storleken av värdedelen c i varuprodukt II (i den just nu behandlade frågan den enda av betydelse) ger därför den genomsnittliga proportionen, om alla produktionsgrenar som tillhör avd. II sammanfattas.

Var och en av varusorterna (och det är till stor del samma varusorter), vilkas totalvärde är rubricerat under: 2.000 c + 500 v + 500 m, överstämmer sålunda med värdet = 66²/₃% c + 16²/₃% v + 16²/₃% m. Detta gäller såväl om vart hundratal utav de under c, som under v, och m figurerande varorna. Värdet av de varor, som de 2.000 c, har materialiserat kan åter sönderdelas i:

1) 1333¹/₃ c + 333¹/₃ v + 333¹/₃ m = 2.000 c, likaså 500 vi:

2) 333¹/₃ c + 83¹/₃ v + 83¹/₃ m = 500 v.

slutligen 500 m i:

3) 333¹/₃ c + 83¹/₃ v + 83¹/₃ m= 500 m.

Adderar vi 1, 2 och 3 c tillsammans, så har vi: 1333¹/₃ c + 333¹/₃ c + 333¹/₃ c = 2.000. Likaså 333¹/₃ v + 83¹/₃ v + 83¹/₃ v = 500. Och på samma sätt under m: totaladditionen ger totalvärdet 3.000 liksom ovan.

Hela det i varumassan II till ett värde av 3.000 innehållna konstanta kapitalvärdet är alltså inneslutet i 2.000 c, och varken 500 v eller 500 m innehålla en atom av detta. Detsamma gäller för v och m på sitt håll.

Med andra ord: hela kvoten av varumassan II, som utgör konstant kapitalvärde och därför åter kan omsättas antingen i dess natura - eller dess penningform - existerar i 2.000 c. Allt som hänför sig till omsättningen av det konstanta värdet av varorna II är alltså begränsat till rörelsen hos 2.000 II c; och denna omsättning kan bara försiggå med I (1.000 v + 1.000 m).

Likaså är för avd. I allt som hänför sig till omsättningen av dess konstanta kapitalvärdet inskränkt till 4.000 I c.

a) Ersättning av det förslitna fasta kapitalet i penningform

Tar vi nu närmast:

I. 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m

II. ... 2.000 c + 500 v + 500 m.

så blir här de 2.000 konstant kapital från avd. II utbytta mot samma värde från avd. I (1.000 v + 1.000 m). Förutsättningen är att de 2.000 från avd. II i sin helhet in natura bytes mot produkter från avd. I, som förnyar II:s konstanta kapital. Men det varuvärde på 2.000 i vilket detta kapital existerar innehåller också ett värde, som svarar mot förslitningen av det fasta kapitalet. Detta värde kan inte ersättas in natura utan måste förvandas till pengar, som inte omedelbart användas till inköp av produktionsmedel. De måste sparas till dess det fasta kapitalet är utslitet och ska förnyas. Varje år är ett dödsår för fast kapital, som måste ersättas i större eller mindre utsträckning i de enskilda företagen och i olika industrigrenar; i varje individuellt kapital måste en eller annan del av det fasta kapitalet ersättas, då dessa delar har olika livslängd. Även om vi bortser från varje ackumulation och förutsätter att produktionen håller sig på samma nivå, kan vi inte börja vår undersökning förutsättningslöst. Det år vi har framför oss är ett bland många, det är inte den kapitalistiska produktionens födelseår. De skilda kapital, som är sammanförda i de mångfaldiga produktionsgrenarna i avd. II, är av olika ålder. Lika väl som människorna, som fungerar inom dessa produktionsgrenar dör en efter annan, så når också årligen många fasta kapital sitt slut och måste förnyas in natura med hjälp av de sparade pengarna. Därför innebär omsättningen av 2.000 I (v + m), att dessa 2.000 konstant kapital, som finns i form av konsumtionsvaror, bytes inte bara mot råvaror och hjälpmaterial utan också mot fast kapital, sådant som maskiner, verktyg, byggnader o.s.v. Den förslitning av fast kapital, som ska ersättas med en del av de 2.000 II c i pengar, svarar emellertid inte alls emot storleken av det fasta kapital som är i verksamhet, eftersom endast en del av detta fasta kapital ska förnyas in natura varje år. Men det förutsätter dock att pengarna under föregående år har sparats av kapitalisterna i avd. II och att de också samlas under det löpande året.

Med hänsyn till omsättningen I (1.000 v + 1.000 m) mot 2.000 II c, måste man först lägga märke till att värdesumman I (v + m) inte innehåller något konstant värdeelement alltså inte heller något värde som ska ersätta förslitningen av det fasta kapitalet, d.v.s. värden som från det konstanta kapitalets fasta beståndsdelar överförts på varorna. De 2.000 II c innehåller däremot ett värde som ska ersätta fast kapital och som inte omedelbart kan omsättas till sin ursprungliga form utan för en tid måste behållas som pengar. Vid omsättningen av I (1.000 v + 1.000 m) mot 2.000 c föreligger därför den svårigheten att produktionsmedel från avd. I, vars värde svarar mot 2.000 (v + m), i sin helhet ska bytas mot konsumtionsvaror till samma värde från avd. II, men att dessa konsumtionsvaror, II 2.000 c, inte fullständigt kan utbytas mot de 1.000 v + 1.000 m, från avd. I, då en bråkdel (alikvot del) av detta värde, svarande mot förslitningen av det fasta kapitalet (eller värdeförlusten på det fasta kapitalet), måste sparas i form av pengar och då det under loppet av den enda löpande årliga produktionsperiod, som vi här betraktar för sig, inte på nytt kan fungera som cirkulationsmedel. Men de pengar, som ska ersätta värdeförslitningen inom 2.000 II c, kan bara komma från avd. I, då II inte kan betala åt sig själv utan får betalt just genom att sälja sin vara. Förutsättningen är att hela varupartiet säljes till avd. I, som betalar med I (v + m). Avd. I måste alltså genom detta köp ersätta förslitningen för avd. II. Men enligt den tidigare utvecklade lagen vänder de pengar som sättes in i produktionen tillbaka till den kapitalistiska producent, som efteråt kan föra ut samma kvantum varor i cirkulationen. I kan uppenbarligen inte betala 2.000 för dessa varor och dessutom ge avd. II en penningsumma (utom om denna genom olika affärstransaktioner skulle gå tillbaka). I så fall köper den varorna II c över dess värde. När avd. II faktiskt har lämnat sina 2.000 c i utbyte mot I (1.000 v + 1.000 m) så har den inte längre något att fordra från avd. I och de pengar som cirkulerat i omsättningen går tillbaka till I eller II, beroende på vilken av dem som först satsade pengarna, d.v.s. som först uppträdde som köpare. Men då måste avd. II omvandla hela värdet av sitt varukapital till nya produktionsmedel, medan förutsättningen här just var att en bråkdel därav, sedan det sålts, inte återbildas till fast kapital under detta år. II skulle kunna få en penningreserv endast genom att köpa mindre än det säljer, d.v.s. sälja för 2.000 men bara köpa varor från I för mindre än 2.000 t.ex. för 1.800. Avd. I måste då betala 200 i pengar och dessa skulle inte längre ingå i cirkulationen, så att de återvände till I, eftersom varor för 200 hade tagits ur cirkulationen. I detta fall fick II en penningreserv, som täckte förslitningen av det fasta kapitalet. Men å andra sidan skulle det föreligga en överproduktion på 200 i avd. I och därmed är vår förutsättning, basen för vårt schema; reproduktion i oförändrad skala med fullständig jämvikt mellan de båda produktionsavdelningarna, borta. En svårighet har övervunnits genom att man infört en ännu värre.

Då detta problem erbjuder särskilda svårigheter och hittills inte alls behandlats av de politiska ekonomerna, vill jag här undersöka möjliga (åtminstone skenbart möjliga) problemställningar.

Vi har förutsatt att avd. II säljer 2.000 till avd. I men bara köper 1.800. Varuvärdet omfattar en förslitning på 200, som ska uppsamlas i form av pengar. Värdet av de 2.000 II c delas därför i 1.800, som bytes mot produktionsmedel från avd. I, och 200, som blir penningreserv. Med avseende på sitt värde är 2.000 c = 1.800 c + 200 c (d), där d = déchet (förslitning). Vi ska undersöka omsättningen:

I. 1.000 v + 1.000 m

II. 1.800 c + 200 c (d)

Avd. I köper med 1.000 £, som arbetarna får utbetalat som lön för sin arbetskraft, 1.000 II c konsumtionsvaror; avd. II köper med samma 1.000 £ för 1.000 I v produktionsmedel. Därmed har det variabla kapitalet återvänt till avd. I och kapitalisterna i denna avdelning kan nästa år köpa arbetskraft för samma värdebelopp, d.v.s. ersätta den variabla delen av sitt kapital in natura. - II lägger till ytterligare 400 £ och köper produktionsmedel I m, och I m använder samma 400 £ till inköp av konsumtionsvaror II c. De av II i cirkulationen insatta 400 £ har så återvänt till kapitalisterna II som betalning för såld vara. I satsar 400 £ och köper konsumtionsvaror; II köper av I för 400 £ produktionsmedel, därmed återvänder dessa 400 £ till I. Så långt är räkningen nu följande:

I inför i cirkulationen 1.000 v + 800 m i vara; tillför ytterligare i pengar: 1.000 £ i arbetslön och 400 £ till omsättningen med II. Efter fullbordad omsättning har I: 1.000 v i pengar, 800 m omsatta i 800 II c (konsumtionsvaror) och 400 £. II inför i cirkulationen 1.800 c (konsumtionsvaror) och 400 £; efter fullbordad omsättning har den 1.800 i vara I (produktionsmedel) och 400 £.

Men ännu återstår för I 200 m (som produktionsmedel) och för II 200 c (d) (som konsumtionsvaror).

Enligt förutsättningarna köper avd. I dessa produktionsmedel för 200 £ från avd. II, som emellertid behåller pengarna i reserv för att täcka förslitningen på sitt fasta kapital. 200 I m blir alltså kvar som osäljbara produktionsmedel och 1/5[CIV*] av mervärdet I, som ska omsättas från produktionsmedel till konsumtionsvaror.

Detta motsäger inte bara förutsättningen om reproduktion i enkel skala. Det är i och för sig ingen hypotes för att förklara hur de 200 c omsättes till pengar utan visar tvärtom, att det är oförklarligt. Då vi inte kan påvisa hur de 200 c (d) omsättes till pengar, förutsätter vi i verkligheten att avd. I har älskvärdheten att skaffa pengar på något sätt, just på grund av att den inte är i stånd till att omsätta sin egen varurest på 200 m till pengar. Att förutsätta detta som ett normalt led i omsättningens mekanik, är detsamma som att förut sätta att det årligen regnar ned 200 £ från himmelen för att göra omsättningen av dessa 200 £ möjlig.

Hypotesens absurditet blir emellertid inte så iögonenfallande, om I m i sin ursprungliga form - som en del av produktionsmedlens värde, alltså som en del av det varuvärde som de kapitalistiska producenterna måste sälja för att omsätta det till pengar - låter det framstå som andra andelsägares pengar, exempelvis som jordägarnas grundränta eller penningutlånarnas ränta. Men om inte denna del av mervärdet, som den industrielle kapitalisten ska utbetala som jordränta eller penningränta, i sista hand kan skaffas fram genom försäljning av själva varorna, så blir det snart slut på all räntebetalning, och jordägarna och penningkapitalisterna kan därför inte med någon framgång tjäna som dei ex machina [22] för att godtyckligt omsätta vissa delar av den årliga reproduktionen till pengar. På samma sätt förhåller det sig också med alla s.k. improduktiva arbetare, som statstjänstemän, läkare, jurister o.s.v., och alla andra, som i egenskap av "den offentliga meningen" gör de politiska ekonomerna den tjänsten, att de förklarar det som de förra inte varit i stånd till att ge någon förklaring på.

Det hjälper inte heller om man, som en förmedlare mellan de två stora avdelningarna i den kapitalistiska produktionen sätter in köpmannen, som med sina pengar övervinner alla svårigheter. I det föreliggande fallet måste de 200 I m till slut säljas till industrikapitalisterna i avd. II. Varorna kan omsättas genom en rad mellanhänder, men dessa mellanhänder kommer till slut - enligt hypotesen - själva i samma ställning som tidigare de kapitalistiska producenterna i avd. I. De kan inte sälja de 200 I m till avd. II; och den fastlåsta köpesumman kan inte förmedla omsättningen mellan de två avdelningarna.

Bortsett från vårt egentliga mål, undersökningen av reproduktionsprocessen i sin grundläggande form - där alla mellanled skalats bort - ser vi här hur nödvändigt det är att bli fri från alla falska undanflykter, som användes för att ge sken av "vetenskaplig analys", så snart den samhälleliga reproduktionsprocessen göres till föremål för en direkt undersökning i den invecklade form som den har i verkliga livet.

Enligt den lag, som påvisar att om reproduktionen fortlöper normalt, antingen den försiggår i enkel eller utvidgad skala, måste de pengar, som de kapitalistiska producenterna satsar i omsättningen, komma tillbaka till sin utgångspunkt, oavsett dessa pengar är deras egna eller lånade, kan den förklaringen en gång för alla avvisas, att de 200 II c (d) omsättes genom pengar som avd. I satsar.

b) Materiell förnyelse av det fasta kapitalet

Sedan vi avfärdat den hypotes som behandlats, har vi bara sådana möjligheter kvar, som förutom ersättningen för förslitningen i form av penningar också tar den materiella förnyelsen av hela det förbrukade fasta kapitalet med i räkningen.

Tidigare har vi förutsatt:

a) att 1.000 £ blir utbetalat i arbetslön till arbetarna i avd. I och användes till inköp av konsumtionsvaror från avd. II c. Att dessa 1000 £ satsas av I i form av pengar är bara att konstatera ett känt faktum, då de kapitalistiska producenterna måste utbetala arbetslönen i pengar. Arbetarna köper livsmedel för pengarna, som därpå användes till att omsätta säljarnas konstanta kapital från varukapital till produktivt kapital. Pengarna flyter tillbaka genom många kanaler (köpmän, husägare, skatter, improduktiva arbetare, som läkare o.dyl., vilka arbetarna själva behöver) och bara till en del direkt från arbetarna i avd. I till kapitalisterna i avd. II. Penningomsättningen kan därför blockeras i större eller mindre utsträckning och göra det nödvändigt med ökade penningreserver hos kapitalisterna. Allt detta är emellertid utan betydelse vid undersökningen av denna grundläggande form.

b) Vi har förutsatt att så väl I som II ytterligare satsar 400 £ för inköp, och att dessa pengar kommer tillbaka vid de ömsesidiga försäljningarna. Detta är en nödvändig förutsättning, då man annars måste anta att antingen kapitalisterna i avd. I eller kapitalisterna i avd. II förskotterar alla de pengar som varuomsättningen kräver. I förra avsnittet har vi påvisat att det skulle vara meningslöst att förutsätta att avd. I skulle satsa ytterligare pengar för att omsätta 200 II c (d). Då återstår tydligen bara den skenbart ännu mera absurda hypotesen, att avd. II själv satsar dessa pengar i cirkulationen, eftersom de är nödvändiga för att realisera den del av varuvärdet, som ersätter förslitningen av det fasta kapitalet. Vi kan exempelvis antaga, att det värde som en spinnmaskin, som herr X äger, förlorar under produktionsprocessen efteråt framträder som en del av garnets värde. Det värde, som hans spinnmaskin förlorar genom förslitning, ska samlas upp som en penningreserv. X kan nu t.ex. köpa bomull för 200 £ hos Y och därmed satsa 200 £ i cirkulationen; Y köper därpå garn för dessa 200 £, och X lägger undan pengarna som en amorteringsfond för spinnmaskinen. Detta betyder bara att X, helt bortsett från produktionen och försäljningen av produkterna, lägger undan en penningreserv för att betala sig själv för spinnmaskinens förslitning, d.v.s. att han utom värdeförlusten på spinnmaskinen (200 £) också måste lägga till 200 £ ur sin egen ficka årligen för att till slut kunna köpa sig en ny spinnmaskin.

Detta är emellertid endast skenbart en absurditet. Avd. II består av kapitalister vars fasta kapital reproduceras vid olika tidpunkter. För den ene är tiden inne att helt förnya det materiellt, medan andra befinner sig mer eller mindre långt från detta stadium. Gemensamt för alla företag inom denna avdelning är, att de inte själva producerar sitt fasta kapital d.v.s. tillverkar det som nya exemplar av samma slag eller förnyar det in natura, utan i stället gradvis samlar dess värde som en penningreserv. En del av dem är helt eller delvis i samma ställning, som då företaget först startades, då det anmälde sig på varumarknaden med ett penningkapital, som skulle ombildas till konstant kapital (fast och rörligt) och variabelt kapital (arbetskraft). Liksom den gången måste de nu satsa pengar i cirkulationen för värdet av det konstanta fasta kapitalet likaväl som för det rörliga och det variabla.

Om vi alltså förutsätter, att hälften av de 400 £, som kapitalisterna i avd. II satsar för att förmedla omsättningen med avd. I, kommer från sådana kapitalister i avd. II, som inte bara genom sina varor ska ersätta de produktionsmedel, som hör till det rörliga kapitalet, utan också måste med sina pengar förnya det fasta kapitalet in natura, medan den andra hälften kommer från sådana kapitalister i avd. II som bara förnyar sitt rörliga kapital. Då ligger det inte någon självmotsägelse i antagandet, att dessa 400 £ fördelas ojämnt mellan de två grupperna, när avd. I köper sina konsumtionsvaror. Pengarna flyter tillbaka till II, men inte till samma kapitalister, som först satsade dem. De fördelar sig på ett helt annat sätt inom avdelningen och går i verkligheten över från en grupp kapitalister till en annan.

En grupp i avd. II har köpt nytt fast kapital till ett värde av 200 £ utöver den kostnad för produktionsmedel som täckes av årets varuförsäljning. Liksom då företaget först startades kommer de pengar, som användes på detta sätt, först så småningom tillbaka ur cirkulationen som ersättning för den värdebeståndsdel, som förslitningen utgör i varorna som producerats med hjälp av detta fasta kapital.

De övriga kapitalisterna i avd. II har däremot inte köpt varor av något slag från avd. I för sina 200 £. Avd. I betalar dem i stället med de pengar, som de andra kapitalisterna i avd. II använde för sitt inköp av fast kapital. Den delen av kapitalisterna i avd. II har nu sitt fasta kapital förnyat in natura, de andra samlar ännu penningreserver, som senare ska användas för detta ändamål.

Vi har utgått från förutsättningen att det finns en osåld varurest på 400 m i avd. I och 400 c i avd. II[55*]. Vi antar att II satsar en penningsumma på 400 för att omsätta dessa varor till ett belopp av 800. Hälften av dessa 400 måste då utbetalas av den del av II c, som har haft 200 som penningreserv för förslitning och nu ska återförvandla detta till fast kapital.

Alldeles som konstant kapitalvärde, variabelt kapitalvärde och mervärde (i vilka värdet av varukapitalet II liksom värdet av I kan sönderdelas) kan framställas som motsvarande varumängder, kvoter av varorna II respektive I, kan vi också låta en del av varorna representera det konstanta kapitalvärdet, som ännu inte ska förnyas utan för en tid gradvis hopsamlas i form av penningreserv. En bestämd mängd varor i avd. II (i vårt exempel hälften av den osålda varuresten = 200) är här endast bärare av den förslitning, som ska uppsamlas i form av pengar. Vi förutsätter, att de kapitalister i avd. II som förnyat sitt fasta kapital redan har använt 200 till detta ändamål. Här har vi då bara att göra med de återstående 200.

Den andra hälften (= 200) av de 400 £, som II satsar för att omsätta resten av varorna, användes till att köpa rörliga beståndsdelar av det konstanta kapitalet från avd. I. Dessa 200 £ kan satsas i omsättningen av båda grupperna inom avd. II eller också av den grupp enbart, som inte har förnyat sitt fasta kapital in natura.

Med dessa 400 £ köper alltså II från I: 1) Varor för 200 £, som består av fasta kapitalelement. 2) Varor för 200 £, som består av ämnen som ska ersätta den rörliga kapitaldelen i avd. II. Avd. I har nu sålt hela den del av den årliga produkten som kan säljas till avd. II. 1/5 av varuvärdet, 400 £, finnes nu i form av pengar. Dessa pengar är mervärde och måste som reveny användas till inköp av konsumtionsvaror. I köper därför hela varuresten från II = 400. Pengarna kommer alltså tillbaka till II, genom att dess varor säljes.

Vi ska nu undersöka tre olika fall: Därvid kallas de kapitalister i avd. II, som förnyar sitt fasta kapital, "grupp 1", de som samlar förslitningsvärdet som fast kapital i penningform kallas "grupp 2". De tre fallen är följande: a) 400 av det återstående varuvärdet i avd. II ska ersätta förbrukat, rörligt konstant kapital för de båda grupperna, vi kan säga med hälften. b) grupp 1 har redan sålt alla sina varor medan grupp 2 ännu har ett osålt varuvärde på 400; c) grupp 2 har sålt alla sina varor, med undantag av de 200 som täcker förslitningen av det fasta kapitalet.

Vi får då följande fördelning:

a) Av det osålda varuvärdet = 400 c inom avd. II har grupp 1 100 och grupp 2 300; av dessa 300 täcker 200 förslitningen av det fasta kapitalet. I detta fall har grupp 1 ursprungligen utbetalat 300 av de 400 £, som avd. I nu betalar tillbaka för att köpa varor från avd. II, 200 användes till att köpa rörligt kapitalelement in natura från I, och 100 hade satsats för att förmedla varubyte med I; däremot har grupp 2 bara satsat 100 av sina 400 för att förmedla sitt varubyte med I.

Av dessa 400 £ har grupp 1 satsat 300 och grupp 2 satsat 100. När pengarna flyter tillbaka fördelas de på följande sätt mellan de två grupperna:

Grupp 1 får 100 eller bara en tredjedel av de pengar som gruppen ursprungligen satsade. För de återstående 200 har den förnyat sitt fasta kapital, som den har köpt och betalat för utan att senare sälja några varor. Gruppen uppträder i detta sammanhang gentemot avd. I endast som köpare och inte senare som säljare. Dessa pengar kan därför inte flyta tillbaka, då gruppen annars skulle ha fått sitt fasta kapital från avd. I som gåva. - Vad angår den sista tredjedelen av de satsade pengarna uppträdde grupp 1 först som köpare av rörligt kapital, medan avd. I sedan använde samma pengar till att köpa konsumtionsvaror från denna grupp. Dessa pengar flyter tillbaka eftersom gruppen vid detta tillfälle uppträdde som säljare omedelbart efter att den uppträtt som köpare. Om pengarna inte flöt tillbaka skulle avd. II grupp 1 först ha betalat för de varor den köpte från avd. I för att därpå betala ännu en gång med varor till ett värde av 100, den skulle med andra ord ha gett avd. I dessa varor som gåva.

Däremot får grupp 2 II 300 av dessa pengar trots att den bara satsat 100. Den får 100 som säljare, därför att den tidigare har satsat 100 i omsättningen som varuköpare men sedan inte sålde dessa varor. 200 däremot för att den säljer varor utan att senare köpa varor för pengarna. Dessa pengar kan därför inte flyta tillbaka till avd. I. Förslitningen på det fasta kapitalet salderas alltså med hjälp av de pengar som grupp 1 II satsar i omsättningen vid inköp av fast kapital. Grupp 2 mottar emellertid inte dessa pengar från grupp 1 men däremot från avd. I.

b) Resten av II c fördelar sig under dessa förutsättningar så att grupp 1 får 200 i pengar, medan grupp 2 får 400 i varor.

Grupp 1 har sålt alla sina varor, men 200 är penningvärdet av fasta element i dess konstanta kapital som måste förnyas in natura. I denna förbindelse uppträder gruppen bara som köpare, och för pengarna får den fast kapital från avd. I. Grupp 2 satsar bara 200 £ i omsättningen (om för varuomsättningen mellan I och II inga pengar har satsats av I), då den för så vitt det angår hälften av det återstående varuvärdet bara är säljare till avd. I, men inte köpare.

Den får också tillbaka 400 £ ur cirkulationen; 200, som den har satsat som köpare och får tillbaka som säljare av varor för 200 och 200 för att den sålt ett varuvärde på 200 till avd. I utan att senare använda pengarna till varuinköp.

Grupp 1 har 200 £ och 200 c i varor. Grupp 2 har 200 c (d) i varor.

Grupp 2 satsar under dessa förutsättningar inga pengar, eftersom den bara uppträder som säljare och överhuvudtaget inte längre som köpare i sitt förhållande till avd. I, den måste alltså vänta tills den får sälja.

Grupp 1 satsar 400 £, 200 till täckning av den ömsesidiga varuomsättningen med I, 200 som köpare från avd. I. Med dessa 200 £ köper den fasta kapitalelement.

Med 200 £ köper avd. I 200 i varor från grupp 1, som därmed får sina satsade 200 tillbaka. De övriga 200 £ som avd. I tidigare har mottagit från grupp 1 användes till inköp av varor från grupp 2, som därmed får sin penningreserv för förslitningen av det fasta kapitalet.

Förhållandet ändras inte i något avseende om man förutsätter att avd. I istället för avd. II (grupp 1) satsar de pengar som förmedlar omsättningen. Köper avd. I då först varor för 200 från grupp 2 II - och vi förutsätter att detta är hela den rest av varor som gruppen har att sälja - så vänder dessa 200 £ inte tillbaka till avd. I, då II (grupp 2) inte senare uppträder som köpare. Grupp 1 har däremot 200 £ som ska användas till inköp av varor och dessutom 200 i varor som ska säljas, alltså sammanlagt ett värde på 400 som ska bytas med avd. I. 200 £ går därför tillbaka till avd. I från grupp 1. Använder därpå avd. I pengarna till att köpa varor från avd. II (grupp 1) så går pengarna tillbaka, så snart denna grupp köper den andra hälften av de 400 i varor från avd. I. Grupp 1 har nu använt 200 £ som enbart köpare av fast kapital. Pengarna går därför inte tillbaka till grupp 2, men användes till inköp av resten av varorna i grupp 2. Samtidigt har avd. I fått sina satsade 200 £ tillbaka, inte från grupp 2 men från grupp 1. Ett varuvärde på 400 ersättes här med ett varuvärde på samma belopp. De 200 £ som satsades för att omsätta ett varuvärde på 800 har kommit tillbaka till sin utgångspunkt och så är allt i sin ordning.

*

Den svårighet, som visade sig vid omsättningen:

Då 200 c från grupp 1 i avd. II omsättes mot 200 m från avd. I, och då alla de pengar som flyter fram och tillbaka mellan de två avdelningarna vid omsättningen av varorna till slut hamnar hos den som har satsat pengarna, hos I eller II, är dessa pengar inte en del av det problem som sysselsätter oss här utan bara en förmedlare av omsättningen. Låt oss anta att pengarna gör tjänst som betalningsmedel och inte som köpmedel i omsättningen mellan 200 m (vara) och 200 II c (vara, grupp 1) och alltså inte som cirkulationsmedel i ordets egentliga mening. Då de två varumängderna är av samma värde, eftersom produktionsmedel till ett värde av 200 bytes mot konsumtionsvaror till ett värde av 200, fungerar pengarna här bara ideellt, som räknepengar. Ingen av parterna satsar i verkligheten pengar i omsättningen. Problemet framträder först i sin renhet, när vi på båda sidorna stryker varan 200 I m och varan 200 II c.

Sedan vi har ställt åt sidan dessa varuvärden som ömsesidigt upphäver varandra, återstår en rest där problemet klart framträder, nämligen:

Det är här tydligt att avd. II, grupp 1, använder de 200 i pengar till inköp av det fasta kapital som svarar mot 200 I m. Därmed är det fasta kapitalet i grupp 1 förnyat in natura och avd. I:s mervärde (200 m) är omsatt från vara (produktionsmedel och element av fast kapital) till pengar. Med dessa pengar köper avd. I konsumtionsvaror från grupp 2. Resultatet är för avd. II, att grupp 1 har förnyat sitt konstanta kapital och att grupp 2 har samlat en penningreserv som svarar mot förslitningen av det fasta kapitalet. Detsamma upprepas varje år till dess också detta fasta kapital ska förnyas.

Betingelserna är tydligen, att denna fasta beståndsdel av det konstanta kapitalet i avd. II, vars hela värde är återbildat till pengar och som därför måste förnyas varje år, är av samma värde som den årliga förslitningen på resten av det fasta kapital som fortsätter att göra tjänst och vars värdeförlust omsättes till pengar genom försäljning av varorna. En sådan jämvikt framträder då som en lag för reproduktion i oförändrad skala. Det vill med andra ord säga, att den proportionella fördelningen av arbetet i avd. I, när den producerar produktionsmedel, måste förbli oförändrad. Den måste å ena sidan leverera rörliga och å andra sidan fasta beståndsdelar av konstant kapital till avd. II.

Innan vi undersöker detta närmare, ska vi först se, hur saken ställer sig när restbeloppet av II c i grupp 1 inte är av samma storlek som restbeloppet i grupp 2. Det kan vara större eller mindre. Vi ska undersöka de två möjligheterna:

Första fallet.

Här köper II c (1) för 200 £ varorna 200 I m, och I köper med samma pengar varorna 200 II c (2), alltså den del av det fasta kapitalvärde som ska samlas till en penningreserv. Men 20 II c (1) i pengar kan här inte ombildas till fast kapital in natura.

Det kan synas som om detta missförhållande kunde rättas till genom att resten av I m sättes till 220 i stället för 200, så att endast 1780 av de 2.000 I är omsatt tidigare i stället för 1800 som vi hittills har förutsatt. I detta fall alltså:

II c, grupp 1 köper då med 200 £ de 220 1 m, varpå I med samma pengar köper 200 II c från grupp 2. Men då kvarstår 20 £ i avd. I, ett mervärde som blir liggande som pengar och som inte kan användas vid köp av konsumtionsvaror. Svårigheten har därmed bara förflyttats från II c grupp 1, till I m.

Om vi nu å andra sidan antaga att II c, grupp 1, är mindre än II c, grupp 2, får vi alltså:

Andra fallet.

II, grupp 1, köper med sina 180 £ varorna 180 I m. Med samma pengar köper I varor från grupp 2, alltså 180 II c (2). Det återstår 20 I m osäljbart på ena sidan och likaså 20 II c (2) på den andra; varor till ett värde av 40 omöjliga att förvandla i pengar.

Det hjälper inte att förutsätta att resten i avd. I är 180 i stället för 200. Man blir då kvitt överskottet i avd. I, men som förut är 20 II c (2) osäljbar.

I första fallet, där II (1) är större än II (2), återstår på II c (1) ett penningöverskott som inte kan återbildas till fast kapital. Sätter man resten av I m lika med II c (1), så blir samma överskott i pengar kvar i avd. I och kan inte omsättas till konsumtionsvaror.

I andra fallet, då II c (1), är mindre än II c (2), återstår ett överskott av varor både i I och II (2) och ett motsvarande penningunderskott, eller - om man sätter resten I m lika med II c (1)[CV*] - ett överskott av varor och underskott av pengar i II c (2).

Vi kan förutsätta att resten av I m alltid är lika med II c (1), eftersom beställningarna är avgörande för produktionen, och det inte ändrar något i reproduktionen, om det ena året mer fasta och det andra året mer rörliga beståndsdelar av konstant kapital produceras för avd. II av avd. I.[CVI*] I vårt första exempel skulle I m bara kunna ombildas till konsumtionsvaror under förutsättning att I köper en del av mervärdet från II, detta skulle då avd. II[CVII*] kunna bevara som pengar i stället för att förbruka. I vårt andra exempel kunde man hjälpa upp saken om I själv satsade pengarna, men detta är den hypotes, som vi redan har förkastat.

Är II c (1) större än II c (2), så är import tillförsel av främmande vara nödvändiga för att penningöverskottet i I m ska förbrukas. Är II c (1) mindre än II c (2), så är tvärtom (export) utförsel av konsumtionsvaror från II c (2) nödvändiga för att den del av II c, som svarar mot förslitningen av det fasta kapitalet, ska kunna säljas. I båda fallen är alltså utrikeshandel nödvändig.

Låt oss, vid undersökningen av reproduktionen i oförändrad skala, anta att produktiviteten i alla industrigrenar och därmed också det inbördes värdeförhållandet mellan de producerade varorna förblir oförändrat, de förhållanden, som vi här har undersökt, där II c (1) är större eller mindre än II c (2), skulle dock alltid vara av intresse för en undersökning av produktionen i större skala, eftersom de även där kan inträda.

c) Slutresultat

Med avseende på hur det fasta kapitalet förnyas kan allmänt sägas: När alla andra förhållanden, alltså inte bara produktionens skala utan också arbetets produktivitet förblir oförändrade; när det ena året en större del av de fasta kapitalelementen i II c än föregående år är helt utslitna och måste förnyas in natura, så måste också den del av det fasta kapital, som samlats i form av penningreserv, minskas i motsvarande grad, eftersom summan (också värdesumman) av den i avd. II fungerande fasta kapitaldelen enligt vår förutsättning förblir oförändrad. Detta medför emellertid följande konsekvenser. För det första: Producerar I det ena året mer varukapital bestående av fasta kapitalelement för II c än tidigare, så måste en motsvarande mindre del av produkterna bestå av rörliga kapitalelement än föregående år, då den samlade produktionen för I och II c förblir oförändrad. Växer produktionen av fast kapital, så måste produktionen av rörligt kapital minska och tvärtom. Samtidigt skulle produktionen i avd. II inte minska. Men hur ska det kunna vara möjligt, när försörjningen med råmaterial, halvfabrikat, hjälpämnen (d.v.s. de rörliga elementen av det konstanta kapitalet i avd. II) avtar? För det andra: En större del av penningreserven i avd. II, avsedd till förnyelse av dess fasta kapital, flyter nu till avd. I, pengar som inte förmedlar den ömsesidiga varuomsättningen utan ensidigt användes som köpmedel. Samtidigt börjar den varumängd i II c som är bärare av förslitningen att proportionellt avtaga; alltså den varumängd från II, som inte kan bytas med varor från I utan måste omsättas med pengar från denna avdelning. Mera pengar än som motsvarar rena köpmedel skulle då strömma från avd. II till I, och det skulle finnas färre varor i avd. II som kunde fungera som köpmedel gentemot avd. I. Då I v redan har använts till att köpa varor från II, skulle inte en större del av I m kunna användas till att köpa varor från II, utan måste i stället sparas som pengar.

Det motsatta förhållandet, då förnyelsen av det fasta kapitalet II är mindre än förslitningen under året, är det inte nödvändigt att närmare undersöka i detta sammanhang.

Och så vore krisen där - produktionskrisen - trots reproduktion i konstant skala.

Kort uttryckt: Om man vid enkel reproduktion och eljest oförändrade förhållanden - alltså framför allt oförändrad produktivitet, intensitet och arbetsmängd - inte samtidigt förutsätter ett oförändrat förhållande mellan det fasta kapital som varje år ska förnyas, och det kapital som fortsätter att verka i produktionsprocessen blott som ersättning för sin förslitning, blir följden, att medan mängden av det rörliga kapital som förnyas förblir oförändrat, ökar förnyelsen av det fasta kapitalet. Då måste också den samlade produktionen i avd. I öka, om reproduktionen inte, även om man ser bort från penningförhållandena, ska visa ett underskott.

I andra fallet: Om det fasta kapitalet i avd. II, som ska förnyas in natura, relativt avtar medan penningreserven ökar i motsvarande grad, köper II visserligen en oförändrad mängd av de rörliga delar konstant kapital, som avd. I reproducerar, men mängden av fast kapital, som också reproduceras av I och som II måste förnya, avtar. Den samlade produktionen i avd. I måste då antingen minskas eller ett överskott (liksom tidigare ett underskott) uppstå, som inte kan säljas.

I första fallet kan visserligen underskottet täckas genom ökning av arbetets produktivitet, intensitet eller mängd. Men en sådan förändring skulle inte kunna genomföras utan förflyttning av arbete och kapital från en produktionsgren till en annan inom avd. I, och varje sådan förflyttning skulle genast framkalla tillfälliga störningar. Dessutom skulle I (om arbetets produktivitet och intensitet tilltar) ha mer värde att byta mot mindre värde från II. Det skulle innebära prisfall på dess produkter.

I det andra fallet, måste I begränsa sin produktion, vilket innebär att en kris uppstår för kapitalisterna och arbetarna, som sysselsättes inom denna, annars uppstår ett produktionsöverskott, vilket också framkallar en kris. I och för sig skulle ett överskott inte vara av ondo, utan en fördel; men under kapitalistiska förhållanden är det av ondo.

Utrikeshandeln kan i båda fallen betyda en lättnad, i första fallet genom att pengarna från avd. I användes för att importera konsumtionsvaror, i det andra fallet genom att varuöverskottet exporteras. Men utrikeshandeln (såvida den inte enbart ersätter olika föremål efter deras värde) flyttar bara motsättningarna till ett större område, ger dem större spelrum, men övervinner dem inte.

När den kapitalistiska produktionsformen en gång har undanröjts så kommer helt enkelt den del av det fasta kapitalet, som är utslitet och ska förnyas in natura (här i första hand det som framställer konsumtionsvaror) att variera från år till år. Är den ett år särskilt stor kommer den nästa år att vara i motsvarande grad mindre. Under annars oförändrade förhållanden kommer mängden av råmaterial, halvfabrikat och hjälpämnen, som den årliga produktionen av konsumtionsvaror kräver, inte att avta av det skälet, men den samlade produktionen av produktionsmedel måste avta de år, när den del som ska förnyas är särskilt stor. Detta kan bara avhjälpas genom en ständig relativ överproduktion. Det måste produceras en bestämd mängd fast kapital utöver det som är omedelbart nödvändigt, och det måste finnas större förråd av råmaterial o.s.v. än den omedelbara årliga förbrukningen kräver - och detta gäller särskilt livsmedel. En sådan överproduktion kommer att vara en nödvändig följd av att samhället får kontroll över produktionens materiella villkor. Inom det kapitalistiska samhället kan överproduktionen bara göra sig gällande som ett anarkiskt element.

Detta exempel, som visar det fasta kapitalet under reproduktion i oförändrad skala, är slående. Ekonomerna förklarar med förkärlek kriserna som ett resultat av missförhållanden[CVIII*] i produktionen av fast och rörligt kapital. Att detta missförhållande kan och måste uppstå även om man endast vidmakthåller det fasta kapitalet, är nytt för dem. De har inte förstått, att detta missförhållande skulle föreligga också under idealiska normala produktionsförhållanden vid enkel reproduktion av det samhälleliga kapital som redan är i verksamhet.

12. Reproduktion av penningmaterialet

Hittills har ett moment lämnats helt ut sikte, nämligen den årliga reproduktionen av guld och silver. Som material för lyxartiklar o.dyl. ger de inte anledning till speciellt omnämnande mer än andra produkter, däremot spelar de en viktig roll som penningmaterial och därmed potentiellt som pengar. För enkelhetens skull nöjer vi oss här med att behandla guld.

Den sammanlagda årliga guldproduktionen utgjorde enligt äldre uppgifter 350.000-400.000 kg = omkring 1.100 eller 1.250 miljoner mark. Enligt Soetbeer[56*] däremot blott 170.675 kg till ett värde av i runt tal 476 miljoner mark i genomsnitt för åren 1871-1875. Därav levererade: Australien i runt tal 167, Förenta staterna 166, Ryssland 93 miljoner mark. Resten fördelar sig på olika länder i belopp om mindre än 10 miljoner mark för varje. Den årliga silverproduktionen under samma period utgjorde något under 2 miljoner kg till ett värde av 354½ miljoner mark; därav levererade i runt tal Mexiko 108, Förenta staterna 102, Sydamerika 67, Tyskland 26 miljoner o.s.v.

Av länder med förhärskande kapitalistisk produktion är blott Förenta staterna guld- och silverproducent. De europeiska kapitalistiska länderna erhålla nästan allt sitt guld och den ojämförligt största delen av sitt silver från Australien, Förenta staterna, Mexiko, Sydamerika och Ryssland.

Här räknar vi emellertid med att guldgruvorna finns i det land med kapitalistisk produktion vars årliga reproduktion vi analyserar och detta av följande skäl:

Kapitalistisk produktion existerar överhuvud taget inte utan utrikeshandel. Men om normal reproduktion i given skala förutsättes, så är därmed också förutsatt, att utrikeshandeln bara ersätter inhemska artiklar genom artiklar av annan bruks- eller naturaform utan att påverka värdeförhållandena, alltså inte heller det ömsesidiga värdeförhållandet mellan produktionsmedel och konsumtionsmedel, och inte heller förhållandet mellan konstant kapital, variabelt kapital och mervärde. Det är därför bara ägnat att förvirra, om man drar in utrikeshandeln i en analys av det årliga produktvärdet, utan att det införes något nytt som har betydelse för problemställningen eller för lösningen av problemet. Vi ser därför helt bort från utrikeshandeln och betraktar också guldproduktionen som ett omedelbart led i den årliga reproduktionen, inte som något genom utbyte infört varuelement.

Produktionen av guld hör som den övriga metallproduktionen till avd. I, som omfattar produktionen av produktionsmedel. Vi vill här anta att den årliga guldproduktionen är = 30 (ett tal som vi väljer för enkelhetens skull, men som i verkligheten är alltför högt i jämförelse med de övriga talen i vårt exempel), och att värdet upplöser sig i 20 c + 5 v + 5 m. 20 c ska då utbytas mot produktionsmedel från andra industrigrenar i avd. I, detta förhållande ska vi senare undersöka.[CIX*] 5 v + 5 m ska däremot bytas mot konsumtionsvaror från avd. II c.

Vad beträffande dessa 5 v så börjar varje guldproducerande företag med att köpa arbetskraft, inte med guld som den själv har producerat utan med en del av det penningförråd som redan finns i landet. Arbetarna använder pengarna till att köpa konsumtionsvaror från avd. II, som i sin tur köper produktionsmedel från avd. I. Låt oss anta, att II köper guld till ett värde av 2 som råmaterial i varuproduktionen (beståndsdel av dess konstanta kapital). Därmed flyter 2 v tillbaka till guldproducenterna I i form av pengar, som redan tidigare tillhörde cirkulationen. Även om avd. II inte köper mera guld som råmaterial från avd. I, så köper I från II, när guldproducenterna sätter in sitt guld in i cirkulationen som pengar, då guld kan köpa varje vara. Skillnaden är bara, att I då inte uppträder som säljare utan enbart som köpare. Guldgrävarna i avd. I kan alltid finna avsättning för sin vara, den föreligger alltid i omedelbart utbytbar form.

Låt oss anta, att en garnspinnare har betalat 5 v till sina arbetare. Dessa levererar honom för detta - bortsett från mervärdet - en värdeprodukt på 5. Arbetarna köper en motsvarande mängd konsumtionsvaror från II c, som använder pengarna till att köpa garn av I, och därmed flyter pengarna till slut tillbaka till garnspinnaren. I vårt exempel däremot utbetalar I g (som vi beteckna guldproducenterna) 5 v i pengar (som redan fanns i cirkulationen) till sina arbetare, som använder pengarna till inköp av livsmedel; men bara 2 av dessa 5 återgår från II till I g. Men I g kan lika bra som garnspinnaren börja reproduktionsprocessen på nytt, för hans arbetare har redan levererat honom 5 i guld, som han bara behöver skicka till myntverket[57*] eller byta till banksedlar för att hela hans variabla kapital direkt utan vidare förmedling av II åter ska befinna sig i penningform till hans disposition.

Redan vid denna första process i den årliga reproduktionen har emellertid penningmängden ökat. Vi har antagit att avd. II har köpt 2 v (I g) i guld som råmaterial, medan ett guldvärde på 3 från I g ännu föreligger i form av pengar inom avd. II som penningform av det variabla kapitalet. Alltså har penningmängd 3, som levererades ur den nya guldproduktionen[CX*], stannat inom II och inte strömmat tillbaka till I. Enligt förutsättningen har II redan täckt sitt behov av guld som råmaterial. De 3 sparas därför som penningreserv. Dessa pengar har ingen funktion inom II c bortsett från ett sådant tillfälle då förslitningen av det fasta kapitalet skulle vara större i II c (2) än i II c (1) och en penningreserv därför kunde behövas, detta skulle emellertid bara vara tillfälligt. Bortsett från förslitningen av det fasta kapitalet ska hela varuprodukten II c bytas mot produktionsmedel I (v + m). Dessa pengar måste i sin helhet överföras från II c till II m, oavsett huruvida II m föreligger i form av nödvändiga livsmedel eller som lyxvaror. Resultatet är att en del av mervärdet uppsamlas som pengar. Samtidigt måste en motsvarande del av varuvärdet överföras från II m till II c.

Om samma proportion av årligen producerat guld i fortsättningen utnyttjas som material, kommer det andra reproduktionsåret 2 att flyta tillbaka till I g och 3 att ersättas in natura, d.v.s. åter frigöras inom II som penningreserv.

Med avseende på det variabla kapitalet: Kapitalisten I g måste, som varje annan kapitalist, ständigt satsa dessa pengar för inköp av arbete. Endast hans arbetare kan använda dessa pengar för inköp från II v. Men om II köper material av honom, d.v.s. måste omsätta sitt konstanta kapital II c i guldmaterial, kommer en viss del av (I g) v tillbaka till honom från II på samma sätt som till de andra kapitalisterna inom I. Såvida detta inte inträffar, ersätter han sitt v i guld direkt ur sin produktion. Men det i pengar satsade v, som inte flyter tillbaka till honom från II, blir penningreserv för kapitalisterna i II (pengar ur den redan förefintliga cirkulationen, som kommit från I och inte returnerats dit) och då blir i stället en del av deras mervärde inte förbrukat i konsumtionsvaror. Då det ständigt öppnas nya guldgruvor och tidigare nedlagda brukas på nytt så kommer en del av de pengar som guldproducenterna utbetalar som arbetslön, alltid från den penningmängd som redan fanns innan den nya guldproduktionen påbörjades. Finner dessa pengar inte vägen tillbaka till guldproducenterna (I g) uppsamlas de som penningreserv i avd. II.

Med avseende på mervärdet så kan guldproducenterna (I g) här alltid uppträda som köpare med sin merprodukt. De sätter in sitt m som guld i cirkulationen och byter det direkt mot konsumtionsvaror från avd. II c. Här användes guldet delvis som råmaterial och fungerar som den konstanta beståndsdelens (c) verkliga element av det produktiva kapitalet i avd. II. Såvitt detta inte är fallet blir det åter ett element i skattbildningen såsom penningreserv, och binder då en motsvarande del av mervärdet i avd. II. Även om i bortser från I c, som vi kommer att behandla senare,[58*] visar det sig här, att penningupplagring eller skattbildning kan vara ett nödvändigt led i den enkla reproduktionen också när ackumulation i ordets egentliga mening, d.v.s. reproduktion i utvidgad skala, är utesluten. Då detta årligen upprepas, så förklaras därmed den förutsättning från vilken' vi utgått vid betraktande av den kapitalistiska produktionen: att vid reproduktionens början fanns en penningmängd hos kapitalisterna i avd. I och II, som motsvarade den varuomsättning som skulle förmedlas. Sådan upplagring förekommer t.o.m. efter avdrag av det guld som förloras genom förslitning av de cirkulerande pengarna.

Det är självklart, att ju äldre den kapitalistiska produktionen blir, desto större blir den uppsamlade penningmängden, desto mindre blir då också den årliga guldproduktionen sedd i proportion till den redan förefintliga penningmängden, även om guldproduktionen i sig själv kan vara betydande. Helt allmänt ska vi nu ännu en gång återkomma till de invändningar, som har riktats mot Tooke.[CXI*] Hur kan det vara möjligt att varje kapitalist tillägnar sig ett mervärde i form av pengar ur den årliga produktionen, eller att han, annorlunda uttryckt, drar ut mer pengar ur cirkulationen än han satsar, då det ju i sista hand är kapitalistklassen själv, som måste betraktas som källan till alla de pengar som överhuvudtaget satsas i produktionen?

Vi sammanfattar här vad som tidigare har framställts utförligare i Kap. 17.

1. Den enda förutsättning som här är nödvändig, nämligen att det måste finnas tillräckligt med pengar tillgängliga för att omsätta hela årets varuproduktion, beröres inte av att en del av varuvärdet består av mervärde. Låt oss anta, att hela varuproduktionen tillhör arbetarna själva. Deras merarbete skulle då vara merarbete till förmån för dem själva, inte för kapitalisterna, men varuvärdet skulle fortfarande vara oförändrat, och skulle under för övrigt samma förhållanden också kräva samma penningmängd för sin cirkulation. Frågan är alltså i båda fallen endast: Varifrån kommer de pengar som omsätter hela detta totala varuvärde? - och kan inte vara: Varifrån kommer de pengar som användes till att realisera mervärdet?

Visserligen består värdet av varje enskild vara av c + v + m. För att omsätta den samlade varumängden behövs därför å ena sidan pengar till cirkulationen av kapitalet c + v, och å andra sidan en penningsumma för cirkulation av kapitalisternas reveny, mervärdet m. För hela kapitalistklassen, liksom för den enskilde kapitalisten, är de pengar som satsas som kapital något annat än de pengar han förbrukar som reveny. Varifrån kommer de sistnämnda pengarna? Förklaringen är enkel, en del av samhällets samlade penningmängd, som behärskas av kapitalistklassen, cirkulerar som dess reveny. Vi har redan visat, att varje kapitalist som startar ett nytt företag och under anläggningsperioden måste skjuta till pengar för sin personliga förbrukning, får dem tillbaka genom att dessa pengar tjänar till att realisera hans eget mervärde så snart företaget är i gång. Men allmänt sett har dessa svårigheter två orsaker:

För det första. Betraktar vi endast cirkulationen och kapitalets omslag, alltså kapitalisten bara som en personifikation av kapitalet och inte som kapitalistisk konsument och goddagspilt, ser vi visserligen att han ständigt sätter in mervärde i cirkulationen som beståndsdel av sitt varukapital, men vi ser aldrig att han använder pengarna som personlig reveny, eller att han satsar dem i cirkulationen för att förbruka mervärde.

För det andra. När kapitalistklassen sätter in en viss summa pengar av sin personliga reveny i cirkulationen, så ser det ut som om den betalar för en motsvarande del av den årliga produkten, som därmed upphör att representera mervärde. Men i verkligheten kostar merprodukten inte kapitalisten någonting. Som klass betraktat äger och förbrukar den merprodukten gratis, och penningcirkulationen ändrar ingenting i detta förhållande. Den förändring, som penningcirkulationen framkallar, består i att varje enskild kapitalist, i stället för att förbruka sin merprodukt in natura, vilket för det mesta inte skulle vara möjligt, sättes i stånd till att byta den mot ett lika stort värde av andra varor av alla slag från den samlade samhälleliga merprodukten. Vår undersökning av cirkulationens mekanik har visat, att om kapitalistklassen sätter in en del av sin reveny i cirkulationen kommer pengarna senare tillbaka, så att samma process kan börja på nytt. Som klass betraktat är kapitalisterna därför alltid i besittning av de pengar som behövs för att omsätta mervärdet. Då de inte bara drar ut mervärde från cirkulationen i form av varor utan också för tillbaka de pengar med vilka varorna köpes, är det uppenbart att varorna i verkligheten drages ut ur cirkulationen utan något vederlag. De kostar inte kapitalisten någonting, trots att han betalat dem med pengar. Om jag skulle köpa varor för 1 £ och försäljaren ger mig pundet tillbaka för en merprodukt, som inte har kostat mig något, så har jag uppenbarligen fått varorna gratis. Att samma process ständigt upprepas ändrar ingenting, eftersom det är ett faktum att jag ständigt får varor och ändå alltid har kvar mina pengar, även om jag tillfälligt lämnar dem ifrån mig för att köpa nya varor. Kapitalisten får ständigt pengar tillbaka för en merprodukt, som inte har kostat honom något.

Vi har tidigare sett, att hos A. Smith upplöser sig det samlade samhälleliga produktvärdet i reveny, v + m, att alltså det konstanta kapitalvärdet sättes lika med noll. Därav följer med nödvändighet, att de pengar som behövs för cirkulationen av den årliga revenyn också räcker till för cirkulationen av hela årsprodukten, och att därför de 3.000 i pengar, som i vårt exempel behövs för att ersätta konsumtionsvaror till ett värde av 3.000 också är tillräckligt för att omsätta den samlade årsprodukten till ett värde av 9.000. Detta är i verkligheten också A. Smiths uppfattning och den upprepas av Th. Tooke. Denna felaktiga föreställning om förhållandet mellan den penningmängd, som behövs för att omsätta revenyn till pengar och den penningmängd som behövs för att få den totala samhälleliga produkten att cirkulera, är ett oundvikligt resultat av att man inte har förstått hur de olika faktorerna av årsproduktens värde reproduceras och materiellt förnyas. Den är därför redan tidigare vederlagd.

Här citerar vi Smith och Tooke direkt:

Smith säger, Bok II, kap. 2:

"Cirkulationen i varje land kan delas i två avdelningar. Köpmännens cirkulation sinsemellan och cirkulationen mellan köpmän och konsumenter. Även om samma penningstycken, metall eller papper, användas än i den ena än i den andra cirkulationen, så försiggår dock båda samtidigt bredvid varandra och var och en av dem behöver därför en bestämd penningmängd av det ena eller andra slaget för att fungera. Värdet av de mellan de olika köpmännen cirkulerande varorna kan aldrig överstiga värdet av de mellan köpmän och konsumenter cirkulerande varorna, då alla de varor som köpmännen köper till slut måste försäljas till konsumenterna. Då cirkulationen mellan köpmännen sker i stora partier, fordras det i allmänhet en tämligen stor summa för varje enskild omsättning. Cirkulationen mellan köpmän och konsumenter sker däremot i små mängder och fordrar ofta mycket små penningbelopp; en shilling eller t.o.m. en halv penny räcker många gånger. Men små summor cirkulerar mycket hastigare än stora ... Ehuru alla konsumenters årliga köp är åtminstone" (detta "åtminstone" är väl härligt!) "lika med alla köpmäns i värde, så kunna de därför ändå i regel klaras med en betydligt mindre penningsumma o.s.v."

Till detta ställe hos A. Smith anmärker Th. Tooke (an Inquiry into the Currency Principle. London 1844, sid. 34-36:

"Det kan inte råda något tvivel om, att den här definierade skillnaden är sakligt riktig ... Utbyte mellan köpmän och konsumenter innesluter också betalning av arbetslönen, som utgör konsumenternas huvudinkomst (the principle means) ... Alla omsättningar köpmännen emellan, d.v.s. alla försäljningar från producenter eller importörer genom alla mellanled fram till detaljhandeln eller exportören är överföring av kapital. Men sådan kapitalöverföring förutsätter inte nödvändigtvis, och medför heller inte alltid, en verklig utbetalning av banksedlar eller mynt - jag menar en materiell inte fingerad utbetalning - vid tiden för överförandet ... Totalbeloppet av omsättningen mellan köparna inbördes måste i sista instans bestämmas och begränsas av omsättningen mellan köpmän och konsumenter."

Om den sista satsen stod ensam, kunde man tro att Tooke bara konstaterar, att det föreligger ett beroendeförhållande mellan köpmännens inbördes omsättning och omsättningen mellan köpmän och konsumenter, med andra ord mellan värdet av den samlade årliga totalrevenyn och värdet av det kapital med vilket det producerats. Detta är dock inte fallet. Han godkänner uttryckligen A. Smiths uppfattning. En särskild kritik av hans cirkulationsteori är därför överflödig.

2. Varje industrikapitalist satsar, då han grundlägger sitt företag, en penningsumma till inköp av fast kapital, som han först gradvis under årens lopp får tillbaka genom försäljning av de producerade varorna. Till en början satsar han alltså mera pengar i cirkulationen än han får ut därifrån. Detta upprepas varje gång det fasta kapitalet förnyas in natura. Det upprepas varje år i en rad företag vars fasta kapital förnyas, och det upprepar sig i mindre skala vid varje reparation, vid varje delvis förnyelse av det fasta kapitalet. Om det alltså å ena sidan drages ut ur cirkulationen mer pengar än vad som sättes in, sker samtidigt också det motsatta.

I alla industrigrenar, vilkas produktionsperiod (åtskild från arbetsperioden) omfattar en längre tid, satsar de kapitalistiska producenterna ständigt pengar in i cirkulationen, dels för att betala den använda arbetskraften, dels för inköp av de produktionsmedel som förbrukas. Utan att varumarknaden får någon ersättning i form av nya varor drar dessa företag direkta produktionsmedel ur omsättningen, dessutom dels indirekt också konsumtionsvaror genom arbetarna som förbrukar sin arbetslön och dels direkt genom kapitalisterna själva, som inte har några hämningar när det gäller sin konsumtion. Under denna period tjänar de pengar, som de har satsat i cirkulationen, till att omsätta varuvärdet inklusive det däri inneslutna mervärdet till pengar. Mycket betydande blir detta moment i utvecklad kapitalistisk produktion vid långfristiga anläggningsarbeten utförda av aktiebolag etc. som järnvägar, kanaler, varv, stora byggnader i städerna skeppsbyggen, dräneringsarbeten i större omfattning o.s.v.

3. Medan de övriga kapitalisterna, bortsett från de pengar som uppsamlas till förnyelse av det fasta kapitalet, drar ut mer pengar ur omsättningen än de sätter in i den vid sina inköp av arbetskraft och rörligt kapital, satsar de guldproducerande kapitalisterna ständigt pengar i omsättningen, under det att de - om man bortser från det guld, som tjänar som råvara - bara drar ut varor från den. Det konstanta kapitalet, med undantag för förslitningsdelen, den större delen av det variabla och hela mervärdet med undantag av den penningreserv de kan ha samlat, satsas som pengar i cirkulationen.

4. Å ena sidan cirkulera de mest skiftande slag av varor som inte har producerats under årets lopp, som jordegendomar, hus o.s.v., vidare produkter vilkas produktionsperiod sträcker sig över längre tid än ett år, som kreatur, trä, vin o.s.v. Förutom de pengar som den vanliga omsättningen kräver, måste det därför alltid finnas latenta penningkapital som inte är i verksamhet, men som under givna omständigheter kan träda i funktion. Värdet av sådana produkter cirkulerar också ofta gradvis, exempelvis värdet av hus som är uthyrda under många år.

Å andra sidan förmedlas inte hela reproduktionen genom penningcirkulation. Den gäller i första hand den totala produktionsprocessen sedan produktionsmedlen är inköpta, dessutom alla de produkter, som producenten själv förbrukar, antingen individuellt eller produktivt, bl.a. lantarbetarnas förplägning och annan ersättning in natura.

Den penningmängd alltså, som omsätter den årliga produkten, och finnes att tillgå i samhället, har undan för undan ackumulerats. Den tillhör inte detta års värdeprodukt, med undantag möjligen för ersättningsguldet för förslitna mynt.

Vi förutsätter här, att cirkulationen uteslutande förmedlas med ädelmetallpengar, och i den enklaste formen, köp och försäljning mot kontanter, oaktat själva guldmetallen mycket väl också kan fungera som betalningsmedel och historiskt också verkligen har gjort det, medan ett kreditväsen och bestämda sidor av penningomsättningens mekanik har utvecklat sig på denna grundval.

Denna förutsättning göres inte bara av metodiska hänsyn, trots att dess betydelse visar sig redan däri, att såväl Tooke och hans skola som dess motståndare i sina kontroverser ständigt måste gripa tillbaka på hypotesen om rent metallisk cirkulation, när de behandlade banksedelcirkulationen. De var tvungna att göra detta i efterhand, men de gjorde det då mycket ytligt och detta var nödvändigt eftersom utgångspunkten bara spelar rollen av incidenspunkt i analysen.

Men den enklaste analys av penningcirkulationen i sin ursprungliga form - och den är här ett oupplösligt led i den årliga reproduktionen - visar:

a) Under utvecklade kapitalistiska produktionsförhållanden, alltså när lönarbetssystemet är förhärskande, spelar penningkapitalet uppenbarligen en huvudroll, då det variabla kapitalet måste tillföras i denna form. I samma mån som lönarbetssystemet utvecklar sig förvandlas alla produkter till varor och måste därför också, med enstaka viktiga undantag, genomgå förvandling i pengar som ett led i sitt kretslopp. Det måste finnas en tillräcklig penningmängd för att omsätta dessa varor och största delen av dessa pengar utbetalas som arbetslön. Pengarna satsas av den industrielle kapitalisten som variabelt kapital genom att han utbetalar arbetslönen, och arbetarna använder praktiskt taget alla dessa pengar som cirkulationsmedel (köpmedel). Detta står helt i motsats till naturahushållningen, sådan den framträder på grundval av varje personligt beroendeförhållande (livegenskapen inberäknad), och än mer på det mer eller mindre primitiva samhällets, antingen detta är förbundet med personligt beroendeförhållande respektive slaveri eller inte.

Under slaverisystemet antar det penningkapital, som användes till köp av arbetskraft, form av fast kapital som gradvis ersättes genom slavens arbete under hans aktiva livsperiod. Hos atenarna blev därför den vinst som en slavägare skaffade sig genom direkt industriell användning av sina slavar, eller indirekt genom att hyra ut dem till andra industriidkare (t.ex. för gruvarbete), uppfattat som ränta och amortering av det satsade kapitalet, alldeles som den industrielle kapitalisten uppfattar en del av mervärdet och ersättningen för förslitningen på det fasta kapitalet som ränta och ersättning för det fasta kapitalet. Detsamma gäller också de kapitalister som hyr ut fast kapital (hus, maskiner etc.). Husslavar, antingen de användes för hushållsarbete eller lyx, räknas inte i detta sammanhang, de motsvarar vårt tjänstefolk. Men även slavsystemet såsom den förhärskande formen för produktivt jordbruk, manufaktur, skeppsfart o.s.v. behåller ett inslag av naturahushållning. Detta var t.ex. förhållandet i Greklands högt utvecklade stater och i Rom. Slavmarknaden fick ständigt ny tillförsel av varan arbetskraft genom krig, sjöröveri o. s. v. Detta röveri var inte förmedlat genom någon cirkulationsprocess utan ett tillägnande in natura av främmande arbetskraft genom direkt fysiskt tvång. I Förenta staterna utvecklades ett område mellan lönarbetarstaterna i norr och slavstaterna i söder, där man bedrev uppfödning av slavar för sydstaterna. De slavar som såldes på slavmarknaden var då själva en del av den årliga reproduktionen. Detta räckte emellertid inte till för längre tid, och för att fylla marknaden fortsatte man därför med den afrikanska slavhandeln så länge det var möjligt.

b) På den kapitalistiska produktionens bas försiggår organiskt från- och tillströmningar av pengar vid omsättning av den årliga produkten. Det fasta kapitalet satsas på en gång, medan dess värde gradvis under loppet av flera år drages tillbaka från cirkulationen. Det ombildas därmed så småningom till pengar genom årlig skattbildning. Den penningreserv, som därmed skapas är till sitt väsen totalt olik den parallellt pågående skattbildning som beror på den årliga nya guldproduktionen. Pengarna satsas i produktionsprocessen för högst olika tidslängd, allt efter produktionsperiodens varaktighet. De måste därför också redan på förhand ha varit hopsamlade som reserv innan de kan användas till inköp av fast kapital och innan de på nytt kan dragas ut från cirkulationen genom försäljning av varorna. Investeringstidens längd är också beroende av produktionsortens avstånd från varumarknaden och av olikheten i återflödets storlek och period, som är avhängigt av produktionsförrådens nivå, respektive den relativa storleken på produktionsförråden inom olika företag och hos de olika enskilda kapitalister inom samma affärsgren, alltså terminerna för inköp av det konstanta kapitalets element - allt detta gäller reproduktionsåret. Alla dessa olika sidor av kapitalets kretslopp behöver bara ha visat sig genom erfarenheten för att kreditsystemet skulle tagas till hjälp för att organisera utlåning av de lediga kapitalen.

Därtill kommer olikheten mellan de företag där produktionen under normala förhållanden pågår oavbrutet och i samma skala och de företag som under olika årstider använder olika mängd arbetskraft, som t.ex. jordbruket.

13. Destutt de Tracys reproduktionsteori[59*]

Som ett exempel på den förvirrade och samtidigt skrytsamma tanklösheten som politiska ekonomer kan visa, när de ska undersöka den samhälleliga reproduktionen kan den store logikern Destutt de Tracy tjäna (jämför bok I, s. 141, not 30), som t.o.m. Ricardo tog på allvar och kallar "a vary distinguished writer"[CXII*]. (Principles, s. 333.)

Denne framstående författare ger följande upplysningar angående den totala samhälleliga reproduktions- och cirkulationsprocessen:

"Man kommer att fråga mig, hur dessa industriföretagare kan tjäna så stora profiter och var de får dem ifrån. Jag svarar, att de kunna göra detta genom att de säljer allt vad de producerar dyrare än vad det kostar dem

1. till varandra alla de produkter, som är avsedda att tillfredsställa deras egna behov, och som de betalar med en del av sin profit.

2. till lönarbetarna, både till dem som de själva har i sin tjänst och de overksamma kapitalisternas tjänare; på detta sätt får de hela arbetslönen tillbaka bortsett från en del små besparingar.

3. till de overksamma kapitalisterna, som de betalar med den del av sin reveny, som inte redan har gått åt till de lönarbetare som de direkt sysselsätter, så att hela den ränta, som årligen betalas ut till dessa overksamma kapitalister, på den ena eller andra av dessa vägar flyter tillbaka till dem." (Destutt de Tracy, Traité de la volonté et de ses effets. Paris 1821, s. 239.)

Kapitalisterna berikar sig alltså för det första genom att de, vid omsättningen av den del av mervärdet som de använder till sin privatkonsumtion eller förbrukar som reveny, alla ömsesidigt profiterar på varandra. Är denna del av mervärdet, respektive deras profit = 400 £, så blir dessa till 500 £ genom att var och en av dem säljer sin del av de 400 med en fördyring av 25%. Då alla gör på samma sätt, blir emellertid resultatet detsamma som om de alla hade sålt sina varor i överensstämmelse med värdet. Skillnaden är bara att det behövs en penningmängd på 500 £ i stället för 400 £ för att cirkulera ett varuvärde på 400 £, och detta synes snarare vara en metod att göra sig utfattig än att göra sig rik, då de måste improduktivt bevara en stor del av sin totalförmögenhet i den onyttiga formen av cirkulationsmedel. Resultatet blir att kapitalisterna, trots den allsidiga nominella prishöjningen på alla varor, bara har fördelat varor till ett värde av 400 £ emellan sig för sin privatkonsumtion, medan den samtidigt alla har haft nöjet att låta 400 £ varuvärde cirkulera med hjälp av en penningmängd på 500 £.

Förutsättningen är emellertid att dessa varor innehåller en profit, och Destutt skulle just förklara varifrån denna profit kommer. De pengar, som behövs för att cirkulera dem är en helt underordnad fråga. De varor, i vilka profiten framställes, synes uppkomma genom att kapitalisterna inte bara säljer dessa varor till varandra, vilket redan är vackert och djupt tänkt, utan också säljer dem för dyrt. Nu känner vi alltså en av källorna till kapitalistens berikande. Den motsvarar precis "Onkel Bräsigs" [23] hemlighet, att stor fattigdom kommer av stor pauvreté[CXIII*].

2) Kapitalisterna säljer dessutom

"till lönarbetarna, både till dem som de själva har i sin tjänst och de overksamma kapitalisternas tjänare; på detta sätt får de hela arbetslönen tillbaka bortsett från en del små besparingar".

Det faktum att de pengar, som kapitalisterna utbetalar som arbetslön, senare flyter tillbaka till dem, är enligt Destutt dessa kapitalisters andra källa till berikande.

Om alltså kapitalistklassen t.ex. betalar arbetarklassen 100 £ i lön och därefter samma arbetare köpa av samma kapitalister till samma värde 100 £ och därefter summan 100 £, vilken kapitalisterna som köpare av arbetskraft har satsat, flyter tillbaka till dem vid försäljning av varor om 100 £ till arbetarna, så berikar sig kapitalisterna. För vanligt människoförstånd ser det ut som om kapitalisterna efter denna procedur åter var i besittning av 100 £, som de ägde innan proceduren började. Först hade de ju 100 £ pengar och köpte för dessa 100 £ arbetskraft. För dessa 100 £ pengar producerar det köpta arbetet varor till ett värde av, så vitt vi hittills veta, 100 £. Genom försäljning av dessa 100 £ varor till arbetarna får kapitalisterna 100 £ pengar tillbaka. Kapitalisterna äga alltså åter 100 £ pengar men arbetarna för 100 £ vara, som de ha producerat själva. Hur kapitalisterna ska kunna få någon vinst på detta kan man inte inse. Om de 100 £ pengar inte flöt tillbaka till dem, så hade de att betala arbetarna för det första 100 £ pengar i arbetslön och skulle för det andra bli tvungna att ge dem gratis produkten av deras arbete; för 100 £ konsumtionsvaror. Tillbakaflödet kunde på sin höjd förklara, varför kapitalisterna genom operationen inte blivit fattigare, men ingalunda varför de därigenom blivit rikare.

En annan fråga är visserligen hur det kommer sig, att kapitalisterna äger de 100 £ pengar, och varför arbetarna är tvungna att i stället för att producera varor för egen räkning byta ut sin arbetskraft mot dessa 100 £. Men detta förhållande fordrar ingen förklaring för tänkare av Destutts kaliber.

Destutt är emellertid inte själv helt tillfreds med denna lösning. Han har inte direkt sagt att man berikar sig genom att utbetala en penningsumma på 100 £ för att sedan få pengarna tillbaka igen. Det visar ju bara att pengarna inte har gått förlorade. Han har sagt att kapitalisterna berikar sig,

"genom att de säljer allt vad de producerar dyrare än det kostat dem att köpa".

Kapitalisterna berikar sig alltså genom att ta överpriser när de säljer varor till arbetarna. Utmärkt!

"De betala arbetslön ... och allt detta flyter tillbaka till dem genom alla dessa människors utgifter, som betalar dem [produkterna] dyrare än det kostat dem [kapitalisterna] på grundval av denna arbetslön" (s. 240).

Kapitalisterna betalar alltså 100 £ i lön till arbetarna och därefter säljer de åt dem deras egen produkt för 120 £, så att inte bara de 100 £ flyter tillbaka utan ytterligare ett överskott på 20 £? Detta är omöjligt. Arbetarna har bara de pengar att betala med, som de har mottagit som arbetslön. Har de fått 100 £ från kapitalisten, så kan de också bara köpa för 100 £ och inte för 120 £. Så kan det inte gå till. Det finns emellertid en annan utväg. Arbetarna köper av kapitalisterna för 100 £, men får i verkligheten varor som bara är värda 80 £. De har då utan tvivel blivit lurade på 20 £, och kapitalisterna har berikat sig med lika mycket, emedan de faktiskt betalat arbetskraften 20% under dess värde eller på en omväg har gjort ett avdrag på den nominella arbetslönen med 20%.

Kapitalistklassen skulle uppnå detsamma om den från början betalade arbetarna blott 80 £ lön och efteråt levererade för dessa 80 £ varor till samma värde. Detta förefaller som den normala vägen - om man räknar med klassen som helhet - då enligt herr Destutt själv arbetarklassen måste få "tillräcklig lön" (s. 219) och den då åtminstone måste räcka till för att uppehålla deras existens och arbetsduglighet, "att förskaffa sig den knappaste existens" (s. 180). Får arbetarna mindre lön, så skulle detta enligt Destutt medföra "industrins död" (s. 208) något som inte förefaller att vara ett medel till berikande av kapitalisterna. Men, oavsett hur hög lönen är, utbetalar kapitalistklassen åt arbetarklassen en lön, som har ett bestämt värde, t.ex. 80 £, och med dessa pengar kan den köpa ett varuvärde på 80 £. Kapitalisterna blir inte rikare genom att dessa pengar flyter tillbaka, när varorna säljas. Utbetalar de däremot 100 £ i lön och säljer för dessa 100 £ ett varuvärde på 80 £, så betalar de 25% mer än den normala lönen och levererar i stället 25% mindre i varor.

Med andra ord: den fond, från vilken kapitalisterna drar sin profit, skulle bildas genom avdrag från den normala arbetslönen, då man betalar arbetskraften under dess värde d.v.s. under värdet av de livsmedel, som är nödvändiga för dess normala reproduktion som lönarbetare. Om alltså en normal arbetslön betalas ut, vilket ska ske enligt Destutt, så finns ingen profitfond varken för de industriella eller de overksamma kapitalisterna.

Herr Destutt hade alltså tvingats reducera hela hemligheten med kapitalistklassens berikande till detta: de gör avdrag på arbetslönen. De andra källor till mervärde, som han talar om under 1 och 3, skulle därmed falla bort.

I alla de länder där arbetarnas penninglön bara nätt och jämt räcker till för att köpa de livsmedel som är nödvändiga för att arbetarklassen ska kunna bestå, skulle det alltså inte finnas någon konsumtionsfond och ingen ackumulationsfond, alltså inte heller någon existensfond för kapitalistklassen, alltså inte heller någon kapitalistklass. Enligt Destutt förhåller det sig också på detta sätt i alla rika och högt utvecklade länder med gammal civilisation ty här;

"i våra traditionella samhällen är den fond, ur vilken lönen bestrides ... en nära nog konstant storhet" (s. 202).

När kapitalisterna gör avdrag på lönen skaffar de sig inte sin profit genom att först betala arbetarna 100 £ och efteråt leverera honom 80 £ i varor för dessa pengar - alltså i själva verket föra i cirkulation 80 £ vara genom den 25% för stora penningsumman 100 £. Detta sker i stället genom att kapitalisten förutom mervärdet (den del av produkten vari mervärdet framträder), tillägnar sig 25% av den del av produkten, som annars skulle tillfalla arbetarna som arbetslön. På det enfaldiga sätt, som Destutt uppfattar förhållandet, skulle kapitalistklassen absolut inte vinna något. Den betalar 100 £ i arbetslön och ger arbetaren 80 £ i varuvärde av hans egen produkt. Men på nästa avlöningsdag betalar de åter 100 £ för samma procedur. De roar sig med att satsa 100 £ pengar och leverera 80 £ vara i st. f. att betala 80 £ i lön och leverera varor för 80 £ i utbyte mot pengarna. De satsar med andra ord ständigt 25% mer pengar i cirkulationen än som är nödvändigt, vilket är ett ganska egendomligt sätt att berika sig.

3) Slutligen säljer kapitalistklassen

"till de overksamma kapitalisterna, som de betalar med den del av sin reveny, som inte redan har gått till de lönarbetare, som de direkt sysselsätter, så att hela den ränta som årligen betalas ut till dessa overksamma kapitalister, på den ena eller andra av dessa vägar flyter tillbaka till dem".

Vi har redan tidigare sett att de industriella kapitalisterna

"med en del av sina profiter betalar hela den del av sin konsumtion, som är bestämd att tillgodose deras behov".

Om vi antaga att deras profiter är = 200 £. 100 £ t.ex. använda de för sin individuella konsumtion. Men den andra hälften = 100 £ tillhör inte dem utan de overksamma kapitalisterna, d.v.s. jordräntetagare och de kapitalister som lever på penningräntor. De ska alltså betala 100 £ pengar till dessa herrar. Vi tänker oss, att av dessa pengar behöva de sistnämnda 80 £ för sin egen konsumtion och 20 £ för att köpa tjänster etc. De köpa alltså med de 80 £ konsumtionsvaror av de industriella kapitalisterna. Därmed avgår från dessa en produkt för 80 £ medan de får 80 £ pengar tillbaka eller 4/5 av de 100 £, som de har betalat till de overksamma kapitalisterna i form av jordränta, penningränta etc. Vidare har betjäntklassen, de overksamma kapitalisternas direkta lönarbetare, fått av sitt herrskap 20 £. De köpa också för dessa pengar av de industriella kapitalisterna för 20 £ konsumtionsvaror. Därmed avgår från dessa ytterligare 20 £ produkt, 20 £ pengar flyter tillbaka och därmed den sista femtedelen av de 100 £ pengar, som de har betalt till de overksamma kapitalisterna såsom jordränta, penningränta etc.

Vid slutet av transaktionen har de 100 £ pengar strömmat tillbaka, som de industriella kapitalisterna avstått till de overksamma kapitalisterna för betalning av jordränta, penningränta etc., medan hälften av deras merprodukt = 100 £ flyttats över från dem till de overksamma kapitalisternas konsumtionsfond.

Därmed har tillbakaflödet av de 100 £ pengar, som de industriella kapitalisterna betalade till de overksamma kapitalisterna avslutats. Har Destutt rätt i att de industriella kapitalisterna tjänar på detta? De hade från början en värdesumma på 200 £, därav 100 £ i pengar och 100 £ i konsumtionsvaror. Efter transaktionen har de bara hälften. De har fått tillbaka de 100 £ i pengar men förlorat 100 £ i konsumtionsvaror. Dessa finns nu i de overksamma kapitalisternas händer. De har alltså blivit 100 £ fattigare i stället för rikare. Om de i stället direkt hade betalat jordränta, penningränta etc. med själva produkten skulle de visserligen inte ha fått de 100 £ i pengar tillbaka, men då hade de inte heller betalat ut dessa pengar. Under naturahushållningen hade saken helt enkelt ordnats genom att de själv behållit hälften av merprodukten, medan den andra hälften lämnades till de overksamma kapitalisterna. Inte ens Destutt hade kunnat känna sig frestad att förklara detta som ett medel att berika sig.

Det lönar sig naturligtvis för de industriella kapitalisterna, att låna jord och pengar från de overksamma kapitalisterna mot att betala en del av mervärdet som ränta. Det är ju ett villkor för all produktion att den är profitabel. Denna profit utvinnes genom att jord och kapital användes, men inte från den ränta som betalas. Räntan är tvärtom ett avdrag från profiten. Annars måste man göra gällande, att de industriella kapitalisterna inte skulle bli rikare utan fattigare, om de kunde behålla också den andra hälften av mervärdet i stället för att ge bort den. Men till en sådan förvirring för det, om man sammanblandar cirkulationens yttre former, som penningrörelserna, med fördelningen av själva produkten, vilken cirkulationen bara förmedlar.

Ändå är samma Destutt så knepig att han anmärker:

"Varifrån kommer dessa overksamma människors revenyer? Tages inte dessa revenyer från deras profit, som sätter kapitalet i verksamhet, från dem som lånar pengar för att betala det arbete som frambringar mera än det kostar, med andra ord de industriella kapitalisterna? Man måste alltid gå tillbaka till dem för att finna källan till all rikedom. Det är i verkligheten de, som underhåller de overksammas lönarbetare."

Här är alltså betalningen av denna ränta ett avdrag från de industriellas profit. Tidigare var det ett medel för dem att berika sig.

Men en tröst har vår Destutt ändå kvar. Dessa goda industriella driver samma trafik med de overksamma kapitalisterna som sinsemellan och med arbetarna. De säljer alla varor för dyrt till dem, exempelvis med 20% förhöjning. Nu är två ting möjliga. Antingen har de overksamma andra penningmedel än de 100 £, som de årligen får av de industriella, eller inte. I första fallet säljer de industriella varor och värde för 100 £ till ett pris av, vi kan säga, 120 £. De får då inte bara tillbaka de 100 £, som de har betalt ut till de overksamma, utan också 20 £ som verkligen är nytt värde för dem. Hur ser nu räkningen ut? De har lämnat 100 £ vara gratis, eftersom de 100 £ som ingick i betalningen var deras egna pengar. Alltså 100 £ i förlust. Men de fick också 20 £ utöver varuvärdet. Vinst på 20 £. Men 100 £ i förlust och 20 £ i vinst kan aldrig bli ett plus, det förblir alltid ett minus. Bedrägeriet har minskat de industriellas förlust men inte förvandlat den till en möjlighet att berika sig. Detta kan heller inte fortgå i längden. De overksamma kan inte fortsätta att betala 120 £, när de bara får in 100 £.

I det senare fallet säljer de industriella varor till ett värde av 80 £ för de 100 £, som de har betalt till de overksamma. Som förut ger de gratis bort 80 £ i form av jordränta, penningränta o.s.v. Bedrägeriet har förminskat tributen till de overksamma, men den existerar som förut, och enligt teorin att priset är beroende av säljarens goda vilja, kommer de overksamma att för framtiden vänta sig 120 £ i räntor för sin jord och sitt kapital i stället för 100 £.

Denna glänsande framställning är helt värdig den djuplodande tänkare, som å ena sidan skriver av Adam Smiths sats att

"arbete är källan till all rikedom" (s. 242),

och att de industriella kapitalisterna

"använda sitt kapital för att betala arbete, som reproducerar det med profit" (s. 246),

å andra sidan drar slutsatsen att dessa industriella kapitalister

"försörjer alla andra människor, är de enda som ökar samhällets rikedom och skaffar oss alla våra njutningsmedel" (s. 242),

och att arbetarna inte underhåller kapitalisterna utan kapitalisterna arbetarna. Denna slutsats grundar han helt snillrikt på det förhållandet att pengarna, som arbetarna betalas med, inte stannar i deras ägo utan ständigt återvänder till kapitalisterna som betalning för de varor som arbetarna producerat.

"De tar emot med ena handen och ger tillbaka med den andra. Deras konsumtion måste alltså anses vara frambringad av dem som betalar arbetslönen" (s. 235).

Efter denna uttömmande framställning av den samhälleliga reproduktionen och konsumtionen, sådan den är förmedlad genom penningcirkulationen, fortsätter Destutt:

"Det är detta, som gör rikedomens ständigt arbetande maskineri fullständigt, en rörelse som ehuru illa förstådd (mal connu[CXIV*] - säkerligen:) med rätta kallats cirkulation; ty den är i själva verket ett kretslopp och kommer alltid tillbaka till sin utgångspunkt. Denna punkt är den, där produktionen fullbordas" (s. 139, 140).

Destutt, that very distinguished writer, membre de l'Institut de France [24] et de la Société Philosophique de Philadelphie[CXV*] och faktiskt på sätt och vis ett ljus bland vulgärekonomerna anmodar slutligen läsaren att beundra den utomordentliga klarhet, varmed han framställer den samhälleliga processens förlopp, det ljus han sprider över ämnet, och nedlåter sig till att meddela läsaren varifrån allt detta ljus kommer. Detta måste återges i original:

« On remarquera, j'espère, combien cette manière de considérer la consommation de nos richesses est corcordante avec tout ce qeu nous avons dit à propos de leur production et de leur distribution, et en même temps quelle clarté elle répand sur toute la marche de la société. D'où viennent cet accord et lucidité? De ce que nous avons recontré la vérité. Cela rappelle l'effet de ces miroirs où les objets se peignent nettement et dans leurs justes proportions, quand on est placé dans leur vrai point-de-vue, et où tout paraît confus et désuni, quand on est trop près ou trop loin. »[CXVI*] (S. 242, 243.)

Voilà le crétinisme bourgeois dans toute sa béatitude![CXVII*]

TJUGUFÖRSTA KAPITLET[60*]

Ackumulation och utvidgad reproduktion

I första boken visades hur ackumulationen förlöper för den enskilde kapitalisten. Tillsammans med varukapitalet säljes också den merprodukt som är bärare av mervärdet. Detta mervärde, som ombildats till pengar, använder kapitalisten till att ytterligare utöka sitt produktiva kapital. I produktionens nästa kretslopp levererar det utökade kapitalet en ökad produkt. Det som sker med varje enskilt kapital gäller också för den årliga totala reproduktionen, alldeles som vi vid undersökningen av den enkla reproduktionen har sett att den gradvisa ombildningen - hos enskilda kapital - av det förbrukade fasta kapitalet till penningreserv, skattbildning, också kommer till uttryck i den årliga samhälleliga reproduktionen. Om ett individuellt kapital är = 400 c + 100 v, det årliga mervärdet = 100, så är varuprodukten = 400 c + 100 v + 100 m. Dessa 600 ombildas till pengar, och av pengarna avsättas åter 400 c till inköp av konstant kapital, 100 till inköp av arbetskraft. Ifall det samlade mervärdet ackumuleras blir dessutom de 100 m ombildat till nytt konstant kapital genom att förvandlas till materiella beståndsdelar i det produktiva kapitalet. Vi förutsätter då: 1) att denna summa under de givna tekniska betingelserna är tillräckliga för att utvidga det konstanta kapitalet eller för att anlägga ett nytt industriellt företag. Men det kan också vara så att förvandlingen av mervärde till pengar, skattbildning måste försiggå mycket längre tid, innan denna process kan påbörjas, alltså verklig ackumulation, utvidgning av produktionen. 2) att produktionen i utvidgad skala redan har börjat, då pengar bara kan ombildas till produktivt kapital under förutsättning att produktionsmedlen kan köpas på marknaden. Det är då likgiltigt om dessa varor kan köpas färdiga eller om de måste förfärdigas på beställning. De betalas först efter det att de är producerade eller åtminstone efter att den verkliga reproduktionen i utvidgad skala, utvidgningen av den dittills normala produktionen, som planerats för deras insats, har börjat. De måste finnas där potentiellt d.v.s. i sina grundbeståndsdelar, då behövs bara impulsen av beställningen, d.v.s. köp av varan innan den producerats och dess förväntade försäljning, för att produktionen verkligen ska äga rum. Pengarna framkallar utvidgad reproduktion bara därför att möjligheterna redan finns där utan dem. Pengarna själva bildar inget led i den verkliga reproduktionen.

När kapitalist A t.ex. under ett eller flera år säljer de varor han producerar, så förvandlar han också den del av varuvärdet, som är bärare av mervärdet - merprodukten - så småningom till pengar. Han upplagrar dessa pengar undan för undan som potentiellt penningkapital; potentiellt därför att det kan och är bestämt att ersätta beståndsdelar av produktivt kapital. Men faktiskt är detta endast en enkel skattbildning, han samlar en penningreserv som inte är ett led i den verkliga reproduktionen. Hans verksamhet består då närmast i att successivt dra cirkulerande pengar ut ur cirkulationen. Detta utesluter naturligtvis inte att de cirkulerande pengar som han låser fast, själva - innan de kom in i cirkulationen - just varit en del av en annan skatt. Denna skatt, som A har, är visserligen potentiellt ett nytt penningkapital, men den bildar inget tillskott till den samhälleliga rikedomen, lika litet som om den gavs ut på konsumtionsvaror. Men pengar, som dras ut ur omloppet efter att tidigare ha cirkulerat, kan redan förut ha varit lagrade som penningreserv eller varit penningform av arbetslön, använts till inköp av produktionsvaror eller andra varor eller cirkulerat konstanta kapitaldelar eller en kapitalists reveny. Lika litet som pengarna under enkel varuproduktion kan få tiodubbelt värde för att de slår om tio gånger om dagen och realiseras i tio olika varuvärden kan dessa pengar vara ny rikedom. Varorna finns där utan dem, och själva förblir de vad de är (eller förminskas genom förslitning) antingen de slår om en gång eller tio. Bara i guldproduktionen - såvida guldprodukten innehåller merprodukt, bärare av mervärde - har ny rikedom skapats (potentiella pengar), och endast om hela den nya guldprodukten[CXVIII*] inträder i cirkulationen, ökar den penningmaterialet för potentiella nya penningkapital.

Det mervärde, som uppsamlas i form av pengar, är visserligen inte någon ny del av den samhälleliga rikedomen, men den representerar ändå nytt potentiellt penningkapital på grund av den funktion för vilken det upplagras. (Vi ska senare se, att nytt penningkapital kan uppstå på annat sätt än genom att småningom uppsamlas i form av pengar.)

När varorna säljas utan efterföljande varuköp, drages pengarna ut ur cirkulationen och uppsamlas som penningreserv, skatt. Om denna operation uppfattas som allmänt försiggående, är det svårt att förstå varifrån köparna ska komma, då alla vill sälja för att upplagra pengar, och ingen vill köpa. Men det måste inte desto mindre uppfattas som en allmän process, då vi förutsätter, att varje individuellt kapital kan befinna sig i en ackumulationsperiod. Tänker man sig, att cirkulationsprocessen mellan den årliga reproduktionens olika delar försiggår i rät linje - vilket är felaktigt, då cirkulationen med få undantag består av mot varandra riktade och återgående rörelser - så borde man ta guld- (resp. silver-) producenterna som utgångspunkt, de köper utan att sälja, och förutsätta att alla andra säljer till dem. Då skulle hela den samhälleliga merprodukten (bärare av det samlade mervärdet) gå till guldproducenterna, medan alla andra kapitalister skulle fördela proportionellt mellan sig guldproducenternas mervärde, som av naturen redan finns i penningform. Den del av guldproducentens produkt, som ska förnya hans fungerande kapital, kommer redan att vara använd för detta ändamål. Guldproducenternas i guld producerade mervärde skulle då vara den enda fond, som kunde användas för att ombilda alla de övriga kapitalisterna årliga merprodukt till pengar. Den måste ha samma värde som hela det övriga samhälleliga årliga mervärdet, som då måste uppsamlas som penningreserv, skatt. Så orimlig som denna förutsättning är, skulle den inte tjäna till något annat än att förklara möjligheten för en allmän samtidig skattbildning, och man skulle inte ha kommit ett steg längre med hänsyn till själva reproduktionen, bortsett från guldproducenternas.

Innan vi löser denna skenbara svårighet, måste vi skilja mellan ackumulationen i avd. I (produktion av produktionsmedel) och i avd. II (produktion av konsumtionsvaror). Vi börjar med avd. I.

1. Ackumulation i avdelning I

a) Ackumulation av penningkapital

Det är klart, att både det kapital som nedlagts i de talrika industrigrenar som avd. I består av och de olika individuella företagen inom var och en av dessa industrigrenar befinner sig på olika utvecklingsstadier under den gradvisa ombildningen av mervärdet till potentiellt penningkapital, antingen detta penningkapital ska användas till att utöka det produktiva kapital, som redan är i verksamhet, eller till anläggning av nya industriföretag - de två formerna för utvidgning av produktionen. Varje kapitals utvecklingsstadium är här beroende av dess ålder, av den tid det varit i verksamhet helt bortsett från dess omfång, tekniska betingelser, marknadsförhållanden o.s.v. En del av kapitalisterna förvandlar ständigt sitt potentiella penningkapital (varje gång det uppnått passande storlek) till produktivt kapital, d.v.s. de använder sina penningreserver till att köpa produktionsmedel, tillskottselement av konstant kapital; medan andra kapitalister ännu endast uppsamlar sitt mervärde som potentiellt penningkapital. Dessa två grupper av kapitalister mötas därför, den ena som köpare, den andra som säljare, och var och en enbart i den ena av rollerna.

A säljer t.ex. 600 (= 400 c + 100 v + 100 m) till B (som kan representera mer än en köpare). Han har sålt för 600 varor mot 600 i pengar, varav 100 är det mervärde, som han drar ut ur cirkulationen och uppsamlar som pengar; men dessa 100 pengar är ingenting annat än penningformen av den merprodukt som tidigare var bärare av detta värde. Skattbildning är icke produktion, alltså inte i sig själv något tillskott till produktionen. Kapitalistens verksamhet består här inte av något annat än att han drar ut ur cirkulationen, lägger beslag på och håller fast den penningsumma 100, som han fick genom merproduktens försäljning. Det är inte bara kapitalisten A, som gör detta, också många andra kapitalister är lika ivrigt sysselsatta med liknande operationer på talrika punkter av cirkulationen. Dessa talrika punkter där pengar undandras cirkulationen och uppsamlas som ett stort antal individuella penningreserver, respektive potentiella penningkapital, synes skapa lika många hinder för cirkulationen, då pengarna förlorar sin rörlighet för kortare eller längre tid. Man måste då emellertid komma ihåg att penningreserver samlades också under enkel varucirkulation och långt före den kapitalistiska varuproduktionens uppkomst. Det finns alltid mera pengar i samhället än den del som befinner sig i aktiv cirkulation, även om denna efter omständigheterna ökar eller avtar. Samma skatter och skattbildning finner vi alltså i det moderna samhället, men här som ett oumbärligt led i den kapitalistiska produktionsprocessen.

Det är lätt att inse fördelarna av att alla dessa potentiella penningkapital genom kreditväsendet samlas i bankerna som disponibelt kapital, "loanable capital"[CXIX*], penningkapital. Det är då inte längre passivt, endast som ett framtidslöfte, utan aktivt, ockrande (här ocker i betydelsen växande).

A kan emellertid bara genomföra denna skattbildning om han ensidigt uppträder som säljare av merprodukten utan att använda pengarna till nya varuköp. Den successiva produktionen av merprodukt - bärare av det mervärde som ska bli pengar - är alltså förutsättningen för hans skattbildning. I det givna fallet, då vi endast undersöker cirkulationen inom avd. I, består merprodukten liksom den övriga delen av produktionen av produktionsmedel (naturaform för en del av det konstanta kapitalet i avd. I), som ska ingå som konstant kapital i samma avdelning. Vi ska snart se vad som händer med denna produkt, och vad köparna använder den till.

I detta sammanhang är det viktigt att hålla klart för sig, att A drar pengar ur cirkulationen som betalning för sitt mervärde, men samtidigt går hans varor in i cirkulationen utan att han tar ut andra varor, därigenom blir kapitalisten B i stånd att föra in pengar i cirkulationen genom att köpa varor utan motsvarande varuförsäljning. I det givna fallet går dessa varor in i B:s företag som fast eller rörlig del av det konstanta kapitalet. Mera om det senare förhållandet, när vi snart ska behandla merproduktens köpare B.

*

Alldeles som vid undersökningen av enkel reproduktion, visar det sig också här, att omsättningen av de olika delarna av den årliga produkten på intet sätt förutsätter att varje varuförsäljning alltid följes av ett köp eller att ett köp alltid följes av en varuförsäljning, så att omsättningen faktiskt bara försigginge som ett ensidigt byte vara mot vara, som den politiska ekonomin, och särskilt frihandelsanhängarna efter fysiokraterna och Adam Smith antar. Varuomsättningen måste också omfatta reproduktion av kapitalet, återupprättande av dess olika beståndsdelar; konstant kapital, variabelt kapital, fast och rörligt kapital, penningkapital och varukapital. Vi vet att det fasta kapitalet under hela den tid det är i verksamhet efter att det en gång är inköpt inte förnyas men fortsätter att göra tjänst i sin gamla form, medan dess värde gradvis uppsamlas som pengar. Den periodiska förnyelsen av det fasta kapitalet II c (vilket totala kapitalvärde omsättes i element till ett värde av I [v + m]) förutsätter å ena sidan enbart köp av fast kapital avd. II c, i det att det värde som avd. II gradvis har uppsamlat som penningreserv återfår sin ursprungliga form, detta motsvaras av enbart försäljning av I m. Å andra sidan förutsätter detta varuköp en rad tidigare försiggående enbart försäljningar av avd. II c, då den del av varupriset som motsvarar förslitningen av det fasta kapitalet uppsamlades som pengar. Dessa försäljningar motsvaras av enbart köp av I m. För att omsättningen ska förlöpa normalt måste förutsättningen vara, att II c ensidiga köp är av samma värdestorlek som den ensidiga försäljningen av II c, och att den ensidiga försäljningen av I m till II c, del 1, är lika med dess ensidiga köp från II c, del 2 (s. 404). Annars blir den enkla reproduktionen störd; enbart köp på den ena sidan måste täckas av enbart försäljning på den andra. Likaså måste man förutsätta, att den ensidiga försäljningen av den skattbildande delen A, av I m, är i jämvikt med det ensidiga inköpet av delen B, av I m, som använder sina reserver till att förnya delar av sitt produktiva kapital.

Återupprättas jämvikten genom att köparna senare uppträder som säljare av varuvärde till samma belopp och säljarna som köpare, kommer pengarna alltid tillbaka till den som först införde dem i cirkulationen vid sitt ensidiga varuköp. Den verkliga jämvikten med avseende på själva varuomsättningen, omsättningen av den årliga produktens olika delar, är emellertid betingad av att de varor som omsättes med varandra är av samma värde.

Under normala kapitalistiska förhållanden försiggår inom omsättningen en rad ensidiga varuförvandlingar; ensidigt köp å ena sidan och ensidiga försäljningar å den andra. Jämvikt i omsättningen är därför betingad av att det samlade värdet av de ensidiga köpen och de ensidiga försäljningarna täcker varandra. Då den kapitalistiska produktionen medför att produkterna omsättas som varor, innebär det också att pengarna inte bara användes som cirkulationsmedel utan också som penningkapital inom varuproduktionen. Därvid uppstår vissa för detta produktionssätt säregna betingelser för den normala omsättningen, och därmed också för penningproduktionens normala förlopp i både enkel och utvidgad skala. Dessa betingelser kan emellertid lika gärna medföra ett onormalt förlopp, som slår om i kriser, då jämvikten själv är en tillfällighet, vid den spontana utvecklingen av produktionen.

Vi har också sett, att när arbetslönen i avd. I v användes till köp av varor till samma värde från II c, blir resultatet till slut, att det konstanta kapitalet i avd. II förnyas med varor från avd. I, att alltså beträffande totalkapitalisten II försäljningen av den egna varan kompletteras med köp av varor från I, som motsvarar det värde som sålts. Dessa köp och försäljningar äger alltså rum, men inte som ett ömsesidigt utbyte mellan kapitalisterna i I och II. Utan II c säljer sina varor till arbetarklassen i I, som bara uppträder som köpare, under det att kapitalisterna i II ensidigt uppträder som säljare. Med dessa pengar uppträder därefter II c ensidigt som varuköpare mot kapitalisten I, som å sin sida bara är säljare av beloppet I v. Endast genom denna varuförsäljning kan I till slut reproducera sitt variabla kapital i form av penningkapital. Medan kapitalisterna från I ensidigt uppträder som varusäljare till ett belopp av I v, till motsvarande kapital inom II, uppträder de å andra sidan ensidigt som varuköpare mot sina egna arbetare genom att köpa deras arbetskraft. Samtidigt uppträder arbetarklassen från I ensidigt som varuköpare mot kapitalisten II (som köpare av livsmedel), och ensidigt som varuförsäljare mot kapitalisterna I, nämligen som försäljare av sin arbetskraft.

Det ständigt pågående utbudet av arbetskraft från arbetarklassen i avd. I, återbildningen av en del av varukapitalet I i det variabla kapitalets penningform, ersättningen av en del av varukapitalet II genom naturaelement av det konstanta kapitalet II c - alla dessa nödvändiga förutsättningar betingar varandra ömsesidigt, men förmedlas samtidigt genom en mycket komplicerad process, som innesluter tre olika cirkulationsprocesser, visserligen vart och ett med ett självständigt förlopp men dock hopflätade. Processens komplicerade beskaffenhet erbjuder i sig själv lika många möjligheter till ett icke normalt förlopp.

b) Tillskottet av konstant kapital

Merprodukten, mervärdets bärare, kostar inte kapitalisterna i avd. I, som tillägnar sig den, någonting. De satsar varken pengar eller varor för att få den. Förskott (avance) är redan hos fysiokraterna den allmänna beteckningen för värden, som har antagit formen av produktivt kapital. Det som satsas är ingenting annat än konstant och variabelt kapital. Genom sitt arbete bevarar arbetaren inte bara det konstanta kapitalet, han ersätter inte bara det variabla kapitalet med ett motsvarande nytt värde i varuform, genom sitt merarbete levererar han dessutom ett mervärde i form av en merprodukt. Vid den successiva försäljningen av denna merprodukt uppsamlar kapitalisterna en penningreserv, skatt, som bildar ett tillskott av potentiellt penningkapital. I det här behandlade fallet består merprodukten själv av produktionsmedel, avsedda för produktion av nya produktionsmedel. Först i köparens hand (B etc. i avd. I) fungerar denna merprodukt som tillskott av konstant kapital, men potentiellt är den konstant kapital (i händerna på spararen A etc. i avd. I) redan innan den säljes. Så länge vi bara undersöker värdet av reproduktionen i avd. I befinner vi oss inom gränserna för enkel reproduktion. Inget tillskottskapital har satts i rörelse för att skapa detta konstanta kapital, som föreligger som en möjlighet i tillskottet (merprodukten), och inte heller en större mängd merarbete än det som ges ut under enkel reproduktion. Skillnaden ligger här bara i det använda merarbetets art, i det konkret nyttiga sätt på vilket det användes. Det användes till att framställa produktionsmedel för I c i stället för II c; produktionsmedel för produktionsmedel i stället för produktionsmedel för konsumtionsvaror. Vid den enkla reproduktionen förutsattes att hela mervärdet I användes för konsumtion, som reveny, alltså för inköp av varor från avd. II. Merprodukten bestod därför bara av sådana produktionsmedel som förnyar det konstanta kapitalet II i dess naturaform. För att övergången från enkel reproduktion till reproduktion i utvidgad skala ska bli möjlig, måste produktionen i avd. I vara i stånd att framställa mindre konstant kapital för avd. II och en motsvarande större mängd för I. Denna omläggning, som inte alltid kan genomföras utan svårigheter, underlättas genom det faktum, att en del av produkterna i avd. I kan användas som produktionsmedel i båda avdelningarna.

Härav följer, att - om man endast betraktar värdets storlek - redan inom den enkla reproduktionen det materiella underlaget produceras för en reproduktion i utvidgad skala. Det är helt enkelt merarbete av arbetarklassen I, som här brukas direkt till produktion av produktionsmedel, som avd. I själv kan använda, alltså potentiellt nytt kapital. Det potentiella kapital, som uppsamlas av A (I), genom successiv försäljning av merprodukten, (som här i verkligheten har bildats utan någon som helst kapitalistisk penningutgift) är här i verkligheten endast penningformen av tillskottet till produktionen av produktionsmedel i avd. I själv.

Produktionen av ökat potentiellt kapital är i detta fall inte något annat än ett omedelbart resultat av produktionsprocessen själv, produktion i en bestämd form av det produktiva kapitalets element. Vi kommer senare att visa att det också kan bildas på ett helt annat sätt.

Produktionen i stor skala av nytt potentiellt penningkapital - på talrika punkter av cirkulationsperiferin - är alltså inte annat än ett resultat av, och ett uttryck för, mångsidig produktion av ökat potentiellt produktivt kapital, utan att denna produktion själv kräver nya penningutlägg från den industrielle kapitalistens sida.

Den gradvisa förvandlingen av detta potentiella tillskott av produktivt kapital i form av penningkapital (skatt) som samlats av A etc. i avd. I, är betingad av att merprodukten gradvis säljes utan att pengarna senare användes till köp av varor. Resultat är att pengarna ständigt drages ut ur cirkulationen och uppsamlas som penningreserv. Bortsett från de fall då guldproducenterna är köpare, är det ingen förutsättning för uppsamlandet av dessa penningreserver att penningmängden ökar, utan bara att de pengar, som hittills varit i omlopp, får en annan användning. Förr fungerade de som cirkulationsmedel, nu samlas de som penningreserver, som nytt potentiellt penningkapital. Det är inget orsakssammanhang mellan uppsamlandet av ökat penningkapital och mängden av ädla metaller i ett land.

Därav följer vidare: ju större det redan i ett land verksamma produktiva kapitalet är, medräknat arbetskraften, merproduktens skapare, ju högre utvecklad arbetets produktivitet är och därmed också de tekniska hjälpmedel som behövs för en snabb utvidgning av produktionen av produktionsmedel, ju större merprodukten och dess värde liksom mängden av de bruksvärden i vilka den framställes är, desto större är också:

1. Det potentiella tillskottet av produktivt kapital i form av merprodukter hos producenterna.

2. Det potentiella tillskottet av penningkapital i dessa producenters ägo, efter det att merprodukten har sålts.

När därför t.ex. Fullarton inte vill veta av någon överproduktion i vanlig mening, men erkänner att överproduktion av penningkapital kan uppstå, så visar det hur litet även de bästa borgerliga ekonomer förstår av sitt eget systems mekanism. Merprodukten är den reella basen för kapitalackumulationen, d.v.s. den utvidgade reproduktionen, oaktat en grupp (A etc. i avd. I) direkt producerar och tillägnar sig mervärdet, medan merprodukten först blir produktivt kapital i en annan grupp (B etc. i avd. I), d.v.s. i köparens hand. De pengar, som försäljningen av denna merprodukt inbringar och som uppsamlas som penningreserv eller potentiellt penningkapital av merproduktens producenter är däremot helt improduktivt. Dessa reserver anhopas visserligen parallellt med produktionsprocessen i denna form, men ligger utanför den. Det är en död vikt (dead weight) i den kapitalistiska produktionen. Strävandet att utnyttja detta mervärde, som håller på att samlas som potentiellt kapital, som en källa för profit och reveny, finner sitt uttryck i kreditsystemet. Penningkapitalet antar därvid former som ger det ett enormt inflytande på det kapitalistiska produktionssystemets förlopp och väldiga utveckling.

Ju större totalsumman av det redan fungerande kapitalet är, ju större kommer också den merprodukt att vara, vars värde uppsamlas som potentiellt penningkapital. Men ju större det potentiella penningkapital är som varje år reproduceras, ju lättare blir det att ge dess segment, särskilda delar, en självständig användning, så att de snabbare kan brukas till att starta ett nytt företag, vare sig i händerna på en särskild kapitalist eller i en annans (t.ex. familjemedlemmar vid arvsskifte etc.). Segmentation av penningkapital betyder här, att det helt lösgöres från stamkapitalet för att som nytt penningkapital anläggas i ett nytt självständigt företag.

Säljaren av merprodukten (A etc. avd. I) har fått den som ett direkt resultat av produktionsprocessen, som inte förutsätter annan cirkulation än det satsning av konstant och variabelt kapital som också är nödvändig vid enkel reproduktion. Genom denna merprodukt tillägnar han sig den materiella grundvalen för reproduktion i utvidgad skala, och frambringar i verkligheten potentiellt tillskott av kapital. Annorlunda förhåller det sig för köparna av denna merprodukt (B etc. avd. I). Först i deras hand blir det aktivt tillskott av konstant kapital. (Det andra elementet i det produktiva kapitalet, arbetskraften, det utökade variabla kapitalet lämnar vi tillsvidare ur räkningen.) Men för att den ska komma i deras händer är en cirkulationsakt nödvändig, de måste köpa merprodukten.

En stor del av denna merprodukt når inte fram till köparna samma år som den produceras och kan därför först senare fungera som industriellt kapital. Men oavsett när den blir såld, måste frågan ställas, varifrån kommer de för cirkulationen nödvändiga pengarna?

Om de kapitalister, som utvidgar sina företag eller anlägger nya, själva producerar sina produktionsmedel, är det klart att deras merprodukter utan hjälp av cirkulationen kan användas som produktivt kapital. De köper då inte heller merprodukter från andra företag inom avd. I. Men bortsett från sådana tillfällen - varifrån kommer pengarna, när de köper produktionsmedel på marknaden? Vi vet att de (som A etc.) har uppsamlat penningreserver, när de sålt sina egna merprodukter, och att de nu har nått fram till målet, då dessa reserver ska användas som verkligt utökat penningkapital. Men här rör vi oss bara i en cirkel. Frågan kvarstår alltjämt, men nu: varifrån kommer de pengar, som tidigare drogs ut ur cirkulationen och uppsamlades?

Vår tidigare undersökning av enkel reproduktion har visat, att en viss penningmängd måste finnas både i avd. I och avd. II för att omsätta deras merprodukt. De pengar, som användes för inköp av konsumtionsvaror, vänder tillbaka till de kapitalister som från början satsade dem för omsättning av sina varor. Här uppträder pengarna på nytt, men i en annan funktion. De olika kapitalisterna i avd. I levererar varandra omväxlande pengarna för att förvandla merprodukt till utökat potentiellt kapital och satsar dem som nybildat kapital i cirkulationen som köpmedel.

Det enda, som vi härvid måste förutsätta är, att det i landet finns pengar (omloppshastighet etc. antagen densamma), som räcker för både aktiv cirkulation och för uppsamlande av penningreserver, alltså samma förutsättning som måste vara uppfylld också vid enkel varucirkulation. Skillnaden är bara att de uppsamlade pengarna har en annan funktion och att reserverna måste vara större. Den befintliga penningmassan måste också vara större därför att under kapitalistiska produktionsförhållanden antar alla produkter (bortsett från det nyproducerade guldet, och de produkter som producenten själv använder) form av varor som måste säljas på marknaden, samtidigt som varukapitalet inte bara är större än under mer primitiva produktionsförhållanden utan också växer med ojämförligt mycket större hastighet. Dessutom måste ett ständigt större variabelt kapital ständigt omsättas i penningkapital. Av dessa skäl måste skapandet av nya penningkapital hålla jämna steg med utvidgningen av produktionen, alltså även det nödvändiga materialet för detta finnas. - Detta gäller för den första fasen av den kapitalistiska produktionen, där kreditsystemet företrädesvis åtföljes av metallisk cirkulation. Men det gäller också under kreditsystemets mest utvecklade fas, vars bas fortfarande är den metalliska cirkulationen. Å ena sidan kan tillskottsproduktionen av ädla metaller, om den ibland är stor, ibland liten, ha ett störande inflytande på varupriserna, inte bara utsträckt över längre tid utan också inom mycket korta perioder. Å andra sidan söker hela kreditmekanismen ständigt begränsa den verkliga metallcirkulationen till ett stadigt avtagande minimum genom olika slags tekniska och finansiella operationer. Därmed ökar det artificiella i hela det invecklade maskineriet och chanserna för störningar i dess normala gång tilltar.

De olika kapitalisterna B i avd. I, som önskar utvidga sina fabriker, d.v.s. låta sitt nya potentiella penningkapital bli aktivt verkande, kan ömsesidigt köpa sina produkter (delar av deras merprodukt) av varandra och sälja till varandra. Då går de pengar som har satsats för merproduktens cirkulation under normala förhållanden proportionellt tillbaka till den kapitalist B som var utgångspunkten. Användes pengar bara som betalningsmedel, så täckes bara de balanser som återstår sedan de ömsesidiga köpen och försäljningarna har avräknats. Men det är viktigt, att överallt som här sker närmast förutsätta metallcirkulationen i dess enklaste ursprungligaste form, då därmed penningrörelserna, utjämningen av balanser, kort sagt alla moment vilka framträda i penningsystemet som medvetet reglerade förlopp, därmed framträder som oavhängigt av kreditsystemet, i sin spontant ursprungliga form i stället för den senare tillsynes planmässiga, reflekterade.

c) Tillskottet av variabelt kapital

Medan det hittills bara varit fråga om tillskott av konstant kapital, övergår vi nu till en undersökning av tillskott av det variabla kapitalet.

Första boken ger en utförlig framställning av hur arbetskraften under kapitalistiska produktionsförhållanden alltid ger ett reservförråd, och hur det alltid är möjligt att när det behövs få mer arbete utfört utan att öka det sysselsatta antalet arbetare eller arbetskraftens mängd. Därför är det inte nödvändigt att gå in på detta. Här antaga vi att den i variabelt kapital omvandlingsbara delen av det nybildade variabla kapitalet alltid finner den arbetskraft, som omvandlar det. I första boken har vi också påvisat, varför ett kapital av given storlek inom vissa gränser kan öka produktionen också utan ackumulation. Här rör det sig emellertid om kapitalackumulation i ordets egentliga betydelse, där utvidgningen av produktionen är betingas av att mervärdet ombildas till tillskottskapital, alltså av att produktionens bas utvidgas.

Guldproducenten kan uppsamla en del av sitt mervärde som potentiellt penningkapital. Så snart hans kapital har nått den nödvändiga storleken kan det omedelbart ombildas till nytt variabelt kapital eller nytt konstant kapital, utan föregående försäljning av merprodukten. Produktionsmedlen måste då emellertid finnas i materiella delar på marknaden, antingen genom att deras producent arbetar för den allmänna marknaden eller på beställning. I bägge fallen förutsättes en verklig utvidgning av produktionen, d.v.s. av merprodukten, i första fallet en faktiskt förefintlig i det senare en möjlig.

2. Ackumulation i avdelning II

Vi har hittills förutsatt att kapitalisterna A i avd. I säljer sina merprodukter till kapitalisterna B i samma avdelning. Låt oss emellertid anta att A (I) istället uppsamlar sitt mervärde som pengar genom att sälja till kapitalisten B i avd. II. Detta kan bara ske genom att kapitalisterna A (I) sedan de sålt produktionsmedel till B (II) inte köper konsumtionsvaror. Låt oss anta att II c bara kan ombildas från varukapital till produktivt konstant kapital genom att inte bara I v, utan också åtminstone en del av I m bytes mot II c, som föreligger som konsumtionsvaror. Nu vill vi emellertid förutsätta att kapitalisterna A (I) underlåter att genomföra sin del av detta varubyte, för att i stället uppsamla sitt mervärde I m som pengar. Följden är då att kapitalisterna A visserligen uppsamlar tillskott av potentiellt penningkapital, men samtidigt blir ett motsvarande konstant kapital i avd. II bundet i form av varor, utan att kunna ombildas till produktivt konstant kapital. Med andra ord: en del av varorna hos kapitalisterna B i avd. II - och enligt vår förutsättning varor som måste säljas om det produktiva konstanta kapitalet helt ska kunna förnyas - har blivit osäljbart. I samma mån föreligger överproduktion, vilket hämmar reproduktionen, även i oförändrad skala.

I detta fall är alltså tillskottet av potentiellt penningkapital hos A (I) visserligen ett resultat av merproduktens (mervärdets) försäljning. Men vi har att göra med enkel reproduktion, inte reproduktion i utvidgad skala. I (v + m), i varje fall en del av m, måste omsättas mot II c för att enkel reproduktion ändå ska kunna fortsätta i II c. Genom försäljningen av sin merprodukt till B (II) har A (I) levererat konstant kapital i naturaform, men samtidigt har en motsvarande värdedel i B (II) blivit osäljbar, därför att I underlåter att köpa konsumtionsvaror för pengarna. Sett i sammanhang med hela den totala samhälleliga reproduktionen - som omfattar både I och II - så föreligger inte potentiell produktion i utvidgad skala, utan tvärtom en hämning av den enkla reproduktionen, alltså deficit i den enkla reproduktionen. Då både produktion och försäljning av merprodukten är normala led i den enkla reproduktionen, finner vi att just sådana produktionsförhållanden skapar en grundval för följande utveckling: Avd. I uppsamlar nytt potentiellt penningkapital (underkonsumtion från II:s ståndpunkt). Osålda varulager i avd. I som inte låter sig ombildas till produktivt kapital (alltså relativ överproduktion i avd. II), som betyder överskott av penningkapital i avd. I och deficit i reproduktionen i avd. II.

Utan att uppehålla oss vid denna punkt ska vi här begränsa oss till följande anmärkningar: Vid framställningen av enkel reproduktion förutsatte vi att hela mervärdet i I och II användes i kapitalisternas privata konsumtion. I verkligheten användes endast en del av mervärdet för privat konsumtion, en annan del uppsamlas som kapital. Verklig ackumulation kan bara äga rum under denna förutsättning. Den föreställningen att ackumulationen sker på bekostnad av konsumtionen är - om den uppfattas i denna allmänna form - en illusion, som strider mot den kapitalistiska produktionens väsen, då den förutsätter att produktionens mål och drivande motiv är konsumtion, och inte uppsamlande och kapitalisering av mervärde, d.v.s. ackumulation.

*

Låt oss nu se närmare på reproduktionen i avd. II.

Den första svårigheten med hänsyn till återförvandlingen av II c från varukapital till konstant kapital i konkret form gäller den enkla reproduktionen. Låt oss ta det tidigare schemat som utgångspunkt:

(1.000 v + 1.000 m) I omsättes mot: 2.000 II c.

Blir nu t.ex. hälften av merprodukten i avd. I eller 500 I m använd som konstant kapital i I själv, så kan denna del av merprodukten inte användas till att förnya det konstanta kapitalet i II. I stället för att omsättas i konsumtionsvaror (denna avdelning av cirkulationen mellan I och II är till skillnad från den genom arbetarna I förmedlade omsättningen av 1.000 II c genom 1.000 I v, ett verkligt ömsesidigt utbyte) ska denna merprodukt nu göra tjänst som produktionsmedel i avd. I själv. Den kan inte samtidigt användas i både I och II. Kapitalisterna i I kan inte använda värdet av sin merprodukt till inköp av konsumtionsvaror och samtidigt själv förbruka det produktivt, d.v.s. inlemma det i sitt produktiva kapital. I stället för 2.000 I (v + m) är alltså bara 1.500 nämligen (1.000 v + 500 m) I omsättnings bara i 2.000 II c. 500 II c kan därför inte ombildas ur sin varuform till produktivt (konstant) kapital. II skulle då ha en överproduktion, som till omfånget motsvarande utvidgningen av produktionen inom I. Överproduktionen i II skulle kanske ha så starka återverkningar på I, att även de 1.000, som arbetarna i I använder till inköp av konsumtionsvaror i II, bara delvis skulle flyta tillbaka, med den följden att dessa 1.000 inte i sin helhet antar formen av variabelt penningkapital hos kapitalisterna i I. Försöket att utvidga produktionen skulle då leda till att I får svårigheter med att fortsätta sin reproduktion i konstant skala. Hittills har i verkligheten också endast en enkel reproduktion förekommit i avd. I, det nya var bara, att de produktionsfaktorer som redan fanns har omgrupperats med hänsyn till en framtida utveckling av produktionen.

Man kunde försöka att undvika dessa svårigheter så: de 500 II c, som finns i kapitalisternas lager och som inte omedelbart kan omsättas i produktivt kapital, så långt ifrån representerar överproduktion att de tvärtom är ett nödvändigt led av reproduktionen, som vi hittills har försummat.

Vi har sett, att penningreserven ständigt måste dragas ut ur omsättningen ock uppsamlas, dels för att möjliggöra skapandet av nytt penningkapital inom avd. I, dels för att transformera värdet av det fasta kapital, som så småningom förslites. Då vi i vårt schema har förutsatt, att alla pengar och varor uteslutande befinner sig i händerna på kapitalisterna i I och II, medan det inte existerar köpmän, penningutlånare, bankirer eller andra klasser, som bara förbrukar och inte deltar direkt i produktionen, så är det nödvändigt, att det ständigt bildas varulager hos producenten själv, för att hela reproduktionen ska hållas igång. De 500 II c, som ligger lagrade hos kapitalisterna II, är därför ett förråd av konsumtionsvaror som förmedlar den i reproduktionen ingående konsumtionsprocessen, här alltså vid övergången från ett år till nästa. Den konsumtionsfond, som ännu finns osåld i producenternas lager, kan inte undvaras. Det ena året kan inte avslutas och det andra inte börja utan varulager, lika litet som man kan undvara det vid övergången från en dag till nästa. Då sådana varulager ständigt måste förnyas, mer eller mindre, måste de kapitalistiska producenterna i II också ha en penningreserv, som sätter dem i stånd till att fortsätta produktionen, även om en del av deras produktiva kapital tillfälligtvis bindes i form av varor. Enligt vår förutsättning är de ju inte bara producenter utan också köpmän. De måste därför också förfoga över det utökade penningkapital, som, då de enskilda kapitalisternas olika funktioner i reproduktionsprocessen är fördelade mellan olika sorters kapitalister, befinner sig i köpmännens händer.

Till detta kan anmärkas: 1. sådana lager är nödvändiga för alla kapitalister både i I och II. Som rena varuförsäljare betraktat skiljer de sig från varandra bara genom att de säljer varor av olika slag. Varulagren i II förutsätter att det redan tidigare hade funnits varulager i I. Om vi bortser från dessa lager i den ena avdelningen så måste vi också se bort ifrån dem i den andra. Ser vi bort från båda beröres problemet inte av detta. 2. Liksom avd. II avslutar året med ett varulager för nästa år, har den också börjat året med ett varulager från året före. Vid en abstrakt analys av den årliga reproduktionen kan vi därför se bort från båda. Räknar vi till detta år hela dess produktion, alltså även den som det avlämnar till nästa år som varuförråd, räknar vi också bort det varuförråd som det fått från förra året, och har därmed i verkligheten totalprodukten för ett genomsnittsår som föremål för vår analys. - 3. Den omständigheten, att den svårighet, som vi skulle undvika, inte har visat sig vid undersökningen av den enkla reproduktionen, bevisar att det är fråga om ett specifikt fenomen, som beror på den ändrade gruppering som reproduktion i utvidgad skala nödvändiggör.

3. Schematisk framställning av ackumulationen

Vi betrakta nu reproduktionen enligt följande schema:

Totalvärdet av den samhälleliga årsprodukten är mindre än i det förra schemat där den var 9.000. Beloppets storlek har här ingen betydelse. En mindre summa har valts, just för att göra det tydligt, att reproduktion i utvidgad skala (här uppfattad som en med större anläggning av kapital bedriven produktion) inte i och för sig har något samband med produktionsmängdens absoluta storlek, men bara förutsätter att de olika produktionsfaktorerna grupperas på ett annat sätt eller har en annan funktion än tidigare, till värdeomfånget alltså närmast är enkel reproduktion. Det är inte mängden, men användningen av faktorerna i denna enkla reproduktion, som blivit en annan, och dessa förändringar skapar de materiella förutsättningarna för den efterföljande reproduktionen i utvidgad skala.[61*]

Schemat kunde också ge ett annat förhållande mellan variabelt och konstant kapital, som t.ex.:

Detta schema är arrangerat för enkel reproduktion, så att mervärdet helt förbrukas och inte ackumuleras. Årsprodukten är i båda fallen av samma värde bara med den skillnaden att i B grupperas produktionsfaktorerna på ett sådant sätt att reproduktionen börjar på nytt i samma skala, medan den under A bildar den materiella basen för reproduktion i utvidgad skala. I schema B kan (875 v + 875 m) I omsättas mot 1.750 II c, utan att det återstår någon rest. I schema A ger däremot omsättningen av (1.000 v + 1.000 m) I mot 1.500 II c ett överskott på 500 I m, som måste ackumuleras i avd. I.

Låt oss undersöka schema A närmare. Vi förutsätter att hälften av mervärdet ackumuleras som nytt kapital både i I och II, i stället för att förbrukas av kapitalisterna personligen. 500 I blir då ackumulerat i en eller annan form, uppsamlat som penningkapital för att därpå ombildas till tillskott av produktivt kapital, medan bara (1.000 v + 500 m) I förbrukas individuellt. II c skulle då normalt vara 1.500. Vi ska inte närmare undersöka omsättningen av 1.500 I ( v + m) och 1.500 II c då denna process redan har beskrivits i den enkla reproduktionen. Inte heller undersöker vi 4.000 I c, då dess omgrupperingar för den reproduktion som börjar på nytt (denna gång i utvidgad skala), likaledes behandlats som process av enkel reproduktion.

Det som återstår att undersöka är: 500 I m och (376 v + 376 m) II, såväl med hänsyn till de inre förhållandena i de båda avdelningarna som omsättningen mellan dem. Då förutsättningen är att hälften av mervärdet ackumuleras också i avd. II, ska 188 här ombildas till kapital, därav en fjärdedel i variabelt = 47, (avrundat till 48) återstår att förvandla till konstant kapital 140.

Här stöter vi på ett problem, som måste verka överraskande då det motsäger den allmänt godtagna uppfattningen att varor av ett slag vanligen bytes mot varor av ett annat slag, eller att varor bytes mot pengar och dessa pengar åter mot varor av ett annat slag. De 140 II kan bara ombildas till produktivt kapital genom att de till slut bytes mot varor av samma värde från I m. Det säger sig självt, att varorna från I m måste bestå av produktionsmedel, som antingen kan användas i båda avdelningarna eller uteslutande i avd. II. Men II kan bara skaffa sig dessa produktionsmedel genom ett ensidigt köp från I, då hela resten av merprodukten, 500 I m, ska användas till ackumulation inom den egna avdelningen. Den kan därför inte utbytas mot varor från II. Avd. I kan inte samtidigt ackumulera och förbruka merprodukten. II måste alltså köpa de 140 I m kontant, utan att dessa pengar flyter tillbaka genom en efterföljande försäljning av varor till I. Märk väl, detta måste upprepas varje år om reproduktionen ska fortsätta i utvidgas skala, d.v.s. vid en årlig nyproduktion. Varifrån får då II sina pengar?

Avdelning II synes vara ett tämligen ofruktbart fält, när det gäller möjligheter att uppsamla det nya penningkapital, som åtföljer och betingar verklig ackumulation under kapitalistiska förhållanden.

Visserligen flyter de 376 II v, de pengar som utbetalas i form av arbetslön, ständigt tillbaka till kapitalisterna II, när de säljer sina varor. Men detta kretslopp, som pengarna genomlöper då de beständigt avlägsnar sig från och återvänder till utgångspunkten - kapitalistens ficka - ökar inte penningmängden. Detta är alltså inte någon källa till penningackumulation. Dessa pengar kan inte heller dragas ut ur omsättningen för att uppsamlas som penningreserv.

Ett ögonblick! Är det ändå möjligt att få någon profit här?

Vi får inte glömma, att avd. II har det företrädet framför avd. I, att arbetarna använder arbetslönen till att köpa varor, som de själva har producerat inom avdelningen. Avd. II är köpare av arbetskraften och samtidigt säljare av varor till ägarna av den arbetskraft den använder. Avd. II kan alltså:

1. Helt enkelt pressa ned lönen under dess genomsnittsnivå - vilket förövrigt också I kan göra. Därvid frigöres en del av de pengar, som tidigare var bundna som variabelt kapital. Om denna lönesänkning fortsatte skulle II på detta sätt ständigt öka sina penningreserver, alltså sitt potentiella tillskott av penningkapital. Då vi emellertid undersöker normal kapitalbildning, har vi inte anledning att sysselsätta oss med tillfälliga svindelprofiter. Vi får heller inte glömma, att den normala arbetslönen, som verkligen betalas, inte är styrd av kapitalisternas goda vilja utan det som under givna förhållanden måste betalas. Därmed är vi färdiga med denna förklaring. När vi förutsätter, att II har ett variabelt kapital på 376 v, så får vi inte för att förklara en ny svårighet plötsligt införa den hypotesen, att den nu klarar sig med t.ex. 350 i stället för 376 variabelt kapital.

2. Ändå har II, som helhet betraktad, den fördelen framför avd. I, att den säljer varor till sina egna arbetare. I alla industriländer har vi de mest påtagliga exempel på hur detta förhållande utnyttjas, hur den normala arbetslönen nominellt betalas, medan den sedan delvis tages tillbaka genom trucksystemet,[CXX*] eller med hjälp av direkta bedrägerier (om än lagligt oantastliga). England och Förenta staterna kan uppvisa många exempel.[CXXI*] I verkligheten är detta samma manipulation, som behandlades förut, men utförd på en omväg. Den kan tillbakavisas på samma sätt; här gäller det den verkliga arbetslönen, inte den nominella.

Vid en objektiv analys av det kapitalistiska samhället har vi ingen rätt att utnyttja dess ytterligtgående skamlösheter för att undgå de teoretiska svårigheter som vi möter. Men egendomligt nog skriker det stora flertalet av mina borgerliga kritiker, som om jag hade gjort kapitalisterna stor orätt, när jag, t.ex. i Första boken av Kapitalet, förutsätter att kapitalisterna betalar arbetskraftens verkliga värde, som de till stor del inte gör![CXXII*]

Med 376 II v kan alltså ingen profit åstadkommas.

Men ännu betänkligare synes det vara med de 376 II m. Här är det bara kapitalisterna från samma avdelning som ömsesidigt säljer åt och köper av varandra. De pengar, som förmedlar denna cirkulation, kommer om allt förlöper normalt tillbaka till dem som har satsat pengarna, för att åter börja samma kretslopp.

Bara på två vägar tycks det vara möjligt att dra ut dessa pengar ut cirkulationen för att uppsamla nya reserver. Antingen narrar en del av kapitalisterna i avd. II de andra, och rövar på så sätt åt sig pengar. För att uppsamla nytt penningkapital är det, som vi vet, tillräckligt att pengarna dragas ut ur cirkulationen och samlas som penningreserv. Det är däremot inte nödvändigt att öka själva penningmängden. Att pengarna kan vara stulna, och att uppsamling av nytt penningkapital hos några kapitalister i II kanske är förenat med penningförlust för andra, har inget med saken att göra. De lurade kapitalisterna blir kanske tvungna att inskränka sin privata konsumtion, men det blir också allt.

Eller också måste en del av II m, som föreligger i form av nödvändiga livsmedel, direkt användas som nytt variabelt kapital i avd. II. Hur detta sker ska vi senare undersöka närmare.

a) Första exemplet

A. Schema för enkel reproduktion

B. Utgångsschema för reproduktion i utvidgad skala[CXXIII*]

Vi antar, att hälften av mervärdet = 500 m avd. I i schema B ackumuleras. Då ska (1.000 v + 500 m) I bytas mot 1.500 II c. Då återstår i I: 4.000 c + 500 m, vilka ska ackumuleras. Bytet av (1.000 v + 500 m) I mot 1.500 II c är en process, som vi redan har behandlat under enkel reproduktion.

Vi antar, att av de 500 I m ska 400 ombildas till konstant kapital och 100 till variabelt. Omsättningen inom avd. I av de 400 m som ska kapitaliseras har redan behandlats, de kunna därför utan vidare tagas i anspråk som konstant kapital inom I c. Vi får då: 4.400 c + 1.00 v + 100 m. De 100 m ska ombildas till variabelt kapital.

Avd. II köper nu produktionsmedel till ett belopp av 100 från avd. I för att utvidga produktionen, medan de 100 i pengar, som betalats för varorna, ombildas till nytt variabelt kapital i I. Vi får då för I ett kapital av 4.400 c + 1.100 v (det senare i pengar) = 5.500.

Avd. II har nu 1.600 c konstant kapital. Det måste skaffa ytterligare 50 v i pengar till inköp av ny arbetskraft för att kunna utnyttja detta konstanta kapital. Det variabla kapitalet växer från 750 till 800. Denna utvidgning av det konstanta och det variabla kapitalet i II, tillsammans 150, tas från mervärdet. Av de 750 II m blir alltså bara 600 kvar för kapitalisternas konsumtionsfond inom II, vars årsproduktion nu fördelar sig som följer:

II. 1.600 c + 800 v + 600 m (konsumtionsfond) = 3.000

De 150 m, som förelåg i form av konsumtionsvaror, och som avd. II omsatte mot 100 konstant kapital från I och 50 i arbetskraft, förbrukas i sin helhet av arbetarna. 100 förbrukas av arbetarna i I (100 I v) och 50 av arbetarna i II (50 II v), som vi har visat. I själva verket måste II, vars totalprodukt anpassas till en för ackumulationen nödvändig form, reproducera en med 100 större del av mervärdet i form av nödvändiga konsumtionsvaror. Börjar verkligen reproduktionen i utvidgad skala, så flyter de 100 variabelt penningkapital i avd. I, genom inköp som görs av dess arbetarklass, tillbaka till II, som däremot överför 100 m i varuförråd till I och 50 m i varuförråd till sin egen arbetarklass.

Ackumulationen har nu åstadkommit följande nya gruppering av värdena:

Därav är kapital:

medan produktionen började med:

Försiggår den verkliga ackumulationen nu på denna basis, d.v.s. om det verkligen produceras med detta ökade kapital, så har vi vid årets slut:

I avd. I fortsätter nu ackumulationen i samma förhållande, alltså 550 m konsumeras, 550 ackumuleras. Först blir då 1.100 I v utbytt mot 1.100 II c[CXXIV*], vidare ska 500 I m bytas mot ett motsvarande varuvärde från II, alltså tillsammans 1.650 I (v + m). Men det konstanta kapital, som ska förnyas i II är bara = 1.600, de övriga 50 måste därför tas från de 800 II m. När vi här till att börja med bortser från pengarna, så får vi följande resultat av transaktionen:

I. 4.400 c + 550 m (som ska kapitaliseras). Dessutom i arbetarnas och kapitalisternas konsumtionsfond 1.650 (v + m) omsatt i varor från II c.

II. 1.650 c (varav 50 enligt ovanstående från II m) + 800 v + 750 m (konsumtionsfond för kapitalisterna).

Men om det gamla förhållandet mellan v och c ska förbli oförändrat i avd. II, måste v ökas med 25, som måste tas från de 750 m. Vi får då:

II. 1.650 c + 825 v + 725 m.

I avd. I ska 550 m kapitaliseras. Upprätthålles det tidigare förhållandet, så är 440 konstant kapital och 110 variabelt kapital. Dessa 110 kan tillfälligtvis tas från de 725 II m, i det konsumtionsvaror till ett värde av 110 förbrukas av arbetarna i I i stället för av kapitalisterna i II, som alltså måste kapitalisera dessa 110 m, i stället för att förbruka dem. Det återstår då 615 II m av de 725 II m. Men om II ska ombilda de 110 m till nytt konstant kapital, så behövs ytterligare 55 variabelt kapital. Detta belopp tages också från mervärdet. Från 615 m drages 55, återstår 560 för personlig förbrukning av kapitalisterna i avd. II. Efter alla dessa aktuella och potentiella överföringar av kapitalvärde får vi:

Fortsätter reproduktionen normalt, så måste ackumulationen i II fullbordas snabbare än i I, eftersom den del av I (v + m), som ska bytas mot varorna II c, annars växer snabbare än II c, som är de enda som kan omsätta den.

Om reproduktionen fortsätter på denna grundval och under för övrigt lika förhållanden, så får vi i slutet av följande år:

Fördelas mervärdet i oförändrat förhållande mellan förbrukning och kapitaluppsamlande så blir revenyn inom avd. I: 1.210 v och hälften av mervärdet = 605, tillsammans = 1.815. Denna konsumtionsfond är åter 55 större än II c. Dessa 55 måste tas från de 880 m, som minskar till 825, när 55 II m ombildas till konstant kapital, II c, måste också det variabla kapitalet ökas med 27½. Till personlig konsumtion återstår 797½. II m.

I avd. I ska 605 m kapitaliseras, därav 484 konstant och 121 variabelt kapital, det senare drages från merprodukten i avd. II, som därmed faller till 676½ m. Det konstanta kapitalet i avd. II ökar med 121, som följd därav måste också det variabla kapitalet ökas med 60½, som också drages från merprodukten, då återstår 616 till personlig konsumtion.

Vi har då i kapital:

Tillsammans:

och vid slutet av året i produkt:

Upprepar vi samma uträkning får vi vid slutet av det följande året, med avrundning av bråken, följande produkt:

Och vid slutet av följande år:

Efter fem års produktion i utvidgad skala har det samlade kapitalet i avd. I och II stigit från 5.500 c + 1.750 v = 7.250 till 8.784 c + 2.782 v = 11.566, alltså i förhållandet 100 : 160. Det samlade mervärdet var ursprungligen 1.750, det är nu 2.782. Det förbrukade mervärdet var ursprungligen 500 för I och 600 för II, tillsammans 1.100. Sista året var det 732 för I och 745 för II, sammanlagt 1.477. Det har alltså vuxit i proportionen 100 : 131. [25]

b) Andra exemplet

Låt oss anta att årsprodukten är 9.000, att det i sin helhet föreligger som varukapital hos de industriella kapitalisterna och att det genomsnittliga förhållandet mellan variabelt och konstant kapital är 1 : 5. Detta förutsätter redan en betydande utveckling av den kapitalistiska produktionen och av det samhälleliga arbetets produktivitet, en redan genomförd betydande utvidgning av produktionsskalan och slutligen en utveckling av alla de förhållanden som skapar en relativ överbefolkning i arbetarklassen. Årsprodukten kommer då att fördela sig på detta sätt (bråken avrundade):

Vi antar att kapitalisterna i I konsumerar den ena hälften av mervärdet = 500 och ackumulerar den andra. 1.000 v + 500 m måste då omsättas mot 1.500 II c. Då II c bara är = 1.430 måste 70 tas från merprodukten, som därmed minskas från 285 II m till 215 II m. Vi får då:

I. 5.000 c + 500 m (som ska kapitaliseras) + 1.500 (v + m) som ska förbrukas av kapitalister och arbetare.

II. 1.430 c + 70 m (som ska kapitaliseras) + 285 v + 215 m.

Då 70 II m omedelbart överföres till II c, måste det variabla kapitalet förökas med 70/5 eller 14, som också dragas från merprodukten 215 II m, återstår 201 II m, och vi har:

II. (1.430 c + 70 c) + (285 v + 14 v) + 201 m.

Omsättningen av 1.500 I (v + 1/2 m) mot 1.500 II c är en process av enkel reproduktion[CXXV*] och såtillvida avslutad. Men man finner här vissa egendomligheter, som uppstår genom att i den ackumulerande reproduktionen I (v + 1/2 m) inte ersättes genom II c enbart utan genom II c plus en del av II m.

Förutsätter man ackumulation, säger det sig självt att I (v + m) måste vara större än II c, och inte lika stor som II c, som den är under enkel reproduktion. Avd. I använder en del av sin merprodukt som produktivt kapital, därav 5/6 som konstant kapital, som då inte samtidigt kan bytas mot konsumtionsvaror från II. Dessutom måste I av sin merprodukt leverera II de produktionsmedel som ackumulationen kräver, liksom II måste leverera I de konsumtionsvaror, som förökningen av det variabla kapitalet nödvändiggör. Det verkliga variabla kapitalet består av arbetskraft, detta gäller alltså även det utökade variabla kapitalet. Det är inte kapitalisten, som köper de nödvändiga livsmedlen för arbetaren eller lagrar dem i förråd för sin tillskottsarbetskraft, som slavägaren måste göra. Det är arbetarna själva som handlar med II. Men detta hindrar emellertid inte att den ökade mängden konsumtionsvaror från kapitalistens synpunkt bara är produktions- och underhållsmedel för den ökade arbetskraften, alltså variabelt kapital i materiell form. Hans närmaste operation, här inom avd. I, blir att upplagra det nya penningkapital, som behövs för att köpa den utökade arbetskraften. Så snart detta är gjort, utbetalas pengarna till arbetarna som arbetslön, och arbetarnas konsumtionsvaror måste då också finnas i avd. II.

Apropå det. Kapitalisterna och deras tidningar är ofta missnöjda med arbetskraftens sätt att ge ut sina pengar och de varor II, som den köper. De filosoferar, kulturpratar och filantropiserar över detta, som t.ex. herr Drummond, den engelske legationssekreteraren i Washington. Han skrev en intressant artikel i "The Nation" (oktober 1879) där det bl.a. heter:

"Arbetarna har i kulturellt avseende inte hållit jämna steg med utvecklingen, massor av ting har blivit tillgängliga för dem, som de inte vet hur de ska använda och som de därför inte heller skapar någon marknad för." [Varje kapitalist önskar naturligtvis att arbetaren ska köpa hans vara.] "Det finns ingen rimlig grund till att en arbetare inte skulle önska sig lika mycket komfort, som de präster, advokater och läkare, som har samma inkomst som han." [Denna sorts advokater präster och läkare måste i själva verket i fråga om komfort låta mycket stanna vid en from önskan!] "Men han gör det inte. Frågan är fortfarande hur han som konsument ska kunna förmås att genom ett rationellt och sunt förfarande uppnå en högre nivå. Det är ingen lätt fråga, då hela hans ärelystnad inte sträcker sig längre än till en förkortning av arbetsdagen, och demagogen mera uppeggar honom i detta avseende än till att höja sitt läge genom att förbättra sina andliga och moraliska kvalifikationer." (Reports of H. M.'s Secretaries of Embassy and Legation on the Manufactures, Commerce etc., of the Countries in which they reside. London 1879, s. 404.)

Lång arbetstid är tydligen det rationella och sunda förfarande som ska höja arbetaren andligt och moraliskt och göra honom till en rationell konsument. För att bli en rationell konsument av kapitalisternas varor måste han framför allt - men demagogen hindrar honom! - börja med att låta konsumera sin egen arbetskraft irrationellt och hälsovidrigt av den kapitalist som anställt honom. Vad kapitalisten menar med rationell konsumtion visar sig, när han är så nedlåtande, att han inlåter sig på att sälja konsumtionsmedel till sina arbetare - trucksystemet där också uthyrning av bostäder till arbetarna ingår är en gren bland många.

Samme Drummond, vars sköna själ svärmar för de kapitalistiska försöken att höja arbetarklassen, berättar i sin rapport bland annat om bomullsfabrikerna Lowell och Lawrence Mills. Aktiebolaget, som driver fabriken, äger husen där fabriksflickorna bor inackorderade. Föreståndarinnorna för dessa hus är anställda av bolaget, som också föreskriver förhållningsreglerna: ingen flicka får komma hem efter kl. 10 på kvällen. Men nu kommer poängen: bolagets specialpolis patrullerar området för att förhindra överträdelse av dessa regler. Ingen flicka släpps in eller ut efter kl. 10. Ingen flicka får bo någon annanstans än på bolagets mark, varje hus inbringar ungefär 10 dollars i veckan i hyresinkomst. Nu ser vi den rationelle konsumenten i hela sin glans:

"Då det finns pianon i många av de bästa logihusen, spelar musik, sång och dans en betydande roll, åtminstone för dem som efter tio timmars arbete vid vävstolen har mera behov av omväxling efter det monotona arbetet än verklig vila" (s. 412).

Men den innersta hemligheten, hur man skapar en rationell konsument av arbetaren, kommer först nu. Herr Drummond besökte en fabrik för tillverkning av knivar i Turner's Falls (Connecticut River). En direktör, Herr Oakman, berättar, att de amerikanska knivarna, speciellt bordsknivar, är bättre än de engelska när det gäller kvalitet, och fortsätter:

"Även prismässigt ska vi slå England; vår kvalitet är redan nu bättre, det är välkänt, men vi måste ha lägre priser. Vi kommer att uppnå detta genom billigare stål och billigare arbete" (s. 427).

Låg arbetslön och lång arbetstid är kärnan i det rationella och hälsobringande förfarande, som skulle höja arbetaren till värdighet av en rationell konsument, så att han kan skapa en marknad för alla de ting, som kulturen och de tekniska framstegen har gjort tillgängliga för honom.

*

Liksom avd. I levererar en del av sin merprodukt till avd. II som ökat konstant kapital, levererar II för samma ändamål utökat variabelt kapital till I. Avd. II ackumulerar variabelt kapital både för I och för sig själv, då den reproducerar en större del av sin samlade produktion och särskilt sin merprodukt i formen av nödvändiga konsumtionsvaror.

När produktionen utvidgas på växande kapitalbas, måste I (v + m) vara = II c plus den del av merprodukten, som användes till att öka det konstanta kapitalet i båda avdelningarna. Denna ökning av kapitalet kan inte vara mindre än det minimum, som är nödvändigt för att genomföra en verklig ackumulation, d.v.s. en produktionsutvidgning i avd. I själv.

I det exempel som gavs här ovanför, var II mindre än I (v + 1/2), alltså mindre än den del av produkten, som I konsumerar som reveny, så att en del av merprodukten i II (70) måste säljas för att omsätta de 1.500 I (v + m). Under eljest oförändrade förhållanden måste 1.430 II c bytas mot varor till samma värde från I (v + m) för att enkel reproduktion ska kunna fortsätta i II. Detta behöver inte vidare behandlas här. Annorlunda förhåller det sig med de återstående 70 II m. Det, som för I här bara är utbyte av reveny mot konsumtionsvaror, ett enbart på konsumtion inriktat varuutbyte, är sett från avd. II inte bara - som vid enkel reproduktion - helt enkelt en återbildning av varukapital till sin ursprungliga naturform som konstant kapital. Det är en ackumulationsprocess, en ombildning av en del av merprodukten till konstant kapital. Köper I med 70 £ (penningreserv för omsättning av mervärdet) dessa 70 II m, medan II i sin tur lägger pengarna i reserv som penningkapital i stället för att köpa 70 I m, så skulle dessa 70 I m visserligen vara ett uttryck för att produktionen i I har ökat, men produkten kan inte på nytt ingå i produktionsprocessen. Det innebär, att denna penninguppsamling i II (just merprodukten av II, varav den är en alikvot del) samtidigt också är ett uttryck för att det i I föreligger osäljbara produktionsmedel till ett värde av 70. Relativ överproduktion i I skulle då vara resultatet av att II inte utvidgade reproduktionen.

Men bortsett från detta: Så länge de 70 i pengar, som kom från avd. I, ännu inte eller bara delvis, har blivit använda för inköp av nya produktionsmedel från I, föreligger de också helt eller delvis som ökat potentiellt penningkapital i II. Detta gäller för varje omsättning mellan de två avdelningarna, till dess pengarna har vänt tillbaka till sin utgångspunkt vid ömsesidigt köp och försäljning. Men så länge omsättningen förlöper normalt spelar pengarna bara övergående denna roll. Under kreditsystemet, där pengar som momentant frigöres som tillskottskapital strax ska användas som aktivt penningkapital, kan sådana penningkapital som endast tillfälligtvis ligger i reserv, exempelvis göra tjänst i nya företag i avd. I, samtidigt som pengarna omsätter de ökade varulagren i andra företag. Användningen av de 70 I m som konstant kapital i avd. II nödvändiggör dessutom att det variabla kapitalet ökas med 14. Detta förutsätter, alldeles som när merprodukten inom I omedelbart användes som konstant kapital i avdelningen själv, att reproduktionen i II redan visar en tendens till ökad kapitalisering, alltså en ökning av den del av merprodukten som består av nödvändiga livsmedel.

*

Ska de 500 I m kapitaliseras måste produkten på 9.000 i vårt andra exempel, som vi redan har sett, fördelas enligt nedanstående uppställning. Vi tar då bara hänsyn till varorna och bortser från penningcirkulationen.

I. 5.000 c + 500 m (att kapitalisera) + 1.500 (v + m) konsumtionsfond = 7.000 i varor.

II. 1.500 c + 299 v + 201 m = 2.000 i varor. Totalsumma 9.000 i varuprodukt.

Kapitaliseringen försiggår nu som följer:

I avd. I fördelas de 500 m, som ska kapitaliseras, i 5/6 = 417 c + 1/6 = 83 v. Dessa 83 v, arbetslön, användes till att köpa varor från II m, som sedan köper produktionsmedel för pengarna. II c ökas med 83 och II v måste då öka med 1/5 av 83 = 17. Efter omsättningen har vi:

Kapitalet inom I har växt från 6.000 till 6.500, alltså med 1/12. Inom II från 1.715 till 1.899, alltså med inte fullt 1/9.

Reproduktionen på denna grundval ger vid årets slut i kapital:

I. (5.417 c + 452 m) c + (1.083 + 90 m) v = 5.869 c + 1.173 v = 7.042.

II. (1.583 c + 42 m + 90 m) c + (316 v + 8 m + 18 m) v = 1.715 c + 342 v = 2.057.

Och vid slutet av tredje året i produkt:

I. 5.869 c + 1.173 v + 1.173 m.

II. 1.715 c + 342 v + 342 m.

Ackumuleras i avd. I hälften av mervärdet som tidigare, får vi: I (v + 1/2 m) = 1.173 v + 587 (1/2 m) = 1.760, alltså 45 mer än det samlade 1.715 II c. Detta måste åter utjämnas genom att det överföres ett motsvarande värde i produktionsmedel till II c; som därmed växer med 45 och betingar att II v ökar med 1/5 eller 9. De kapitaliserade 587 I m fördelas med 5/6 eller 489 c och 1/6 eller 98 v. Dessa 98 v betingar i II ett motsvarande tillägg av konstant kapital och ännu en ökning av det variabla kapitalet II med 1/5 eller 20. Vi får då:

Under loppet av tre år med ökande reproduktion har alltså det samlade kapitalet i I växt från 6.000 till 7.629, i II från 1.715 till 2.229, det samhälleliga totalkapitalet från 7.715 till 9.858.

c) Omsättningen av det konstanta kapitalet i avdelning II vid ackumulation

Vid utbytet mellan I (v + m) och II c kan olika fall inträffa.

Vid den enkla reproduktionen måste både vara lika och ersätta varandra, då eljest, som vi ovan sett, den enkla reproduktionen inte kan försiggå utan störningar.

Vid ackumulationen är framför allt ackumulationskvoten av betydelse. I föregående exempel har vi förutsatt att ackumulationen i I var = 1/2 m I och att den under de olika åren förblev konstant. Vi lät blott de proportioner växla, enligt vilka detta ackumulerade kapital delade sig i variabelt och konstant. Därvid framträdde tre fall.

1. I (v + 1/2 m) = II c, vilket alltså är mindre än I (v + m). Det måste alltid vara så, annars ackumulerar inte I.

2. I (v + 1/2 m) är större än II c. I detta fall förmedlas omsättningen genom att underskottet i II c täckes från II m. Här är omsättningen för II inte enkel reproduktion av dess konstanta kapital utan redan ackumulation, en ökning av det konstanta kapitalet med en del av mervärdet, som bytes mot produktionsmedel från I. Denna ökning av det konstanta kapitalet innebär att II också ökar det variabla kapitalet i motsvarande grad med hjälp av sin egen merprodukt.

3. I (v + 1/2 m) är mindre än II c. I detta fall har II inte fullständigt reproducerat sitt konstanta kapital genom omsättningen utan måste ersätta underskottet genom köp från I. Detta gör emellertid inte någon ytterligare ackumulation av variabelt kapital II nödvändig, då dess konstanta kapital först genom detta varuköp fullständigt reproducerar sin storlek. Å andra sidan har den del av kapitalisterna i I, som bara uppsamlar nytt penningkapital, redan genomfört en del av den ackumulation de åsyftade med denna omsättning.

Förutsättningen för enkel reproduktion, att I (v + m) = II c, är inte bara oförenlig med kapitalistisk produktion. Detta utesluter å andra sidan inte att under förloppet av en industriell cykel av 10-11 år kan produktionen för enstaka år vara mindre än föregående år, alltså inte ens enkel reproduktion i förhållande till föregående år. Dessutom kan enkel reproduktion bara försiggå med en naturlig befolkningstillväxt under förutsättning att av de 1.500 som representerar det totala mervärdet ett motsvarande större antal improduktiva tjänare deltog i förbrukningen av merprodukten. Ackumulation av kapital, alltså verklig kapitalistisk produktion skulle under dessa förhållanden vara omöjlig. Kapitalistisk produktion utesluter därför att II c = I (v + m). Likväl kan det, även under kapitalistisk ackumulation inträffa att II c tillfälligtvis är större än I (v + m) till följd av den ackumulation som har ägt rum under tidigare produktionsperioder. Detta skulle betyda en överproduktion i II, som bara kunde utjämnas genom en kris, som överför kapital från II till I.

Det ändrar för övrigt inte förhållandet mellan I (v + m) och II c om en del av det konstanta kapitalet II reproducerar sig själv, som när jordbruket t.ex. använder utsäde som det självt har producerat. Denna del av II c är utan betydelse för omsättningen mellan I och II, alldeles som det konstanta kapitalet i I som i sin helhet producerades av denna avdelning själv. Dessa förhållanden ändras heller inte om en del av produkterna i avd. II kan användas som produktionsmedel i avd. I. De bytes då mot andra produktionsmedel, som I levererar, och dessa värden måste vi i båda avdelningarna helt bortse ifrån, om vi vill i en ren och överskådlig form undersöka utbytet mellan de båda stora avdelningarna i den samhälleliga produktionen; producenten av produktionsmedel och producenten av konsumtionsvaror.

Vid kapitalistisk produktion kan alltså I (v + m) inte vara lika med II c, eller de båda kan inte täcka varandra i ömsesidig omsättning. Däremot kan det variabla kapitalet i I, med tillägg av den del av mervärdet, som avdelningens kapitalister använder för personlig förbrukning, (reveny, här lika med I m/x) vara lika med, större eller mindre än II c. Men I (v + m/x) måste alltid vara mindre än II (c + m) och ännu mycket mindre än den del av II m, som kapitalistklassen under alla förhållanden är tvungen att förbruka.

Lägg märke till att denna framställning av det konstanta kapitalvärdets ackumulation inte är exakt, såvida detta värde självt är en del av det varukapital till vars produktion det medverkar. Värdet av det nyackumulerade fasta kapitalet ingår bara småningom och periodiskt i varukapitalet, allt efter detta fasta kapitals natur. När råmaterial och halvfabrikat i stora mängder ingår i produktionen, består en större del av varukapitalet därför av ersättning för rörliga beståndsdelar av det konstanta kapitalet och för det variabla kapitalet. (Beträffande omslaget för dessa rörliga beståndsdelar kan man anta, att de under året tillsammans med den del av det konstanta kapitalet som ingår i produkten slår om så ofta, att totalsumman av de levererade varorna är lika med värdet av det totala i den årliga produktionen ingående kapitalet.) Men där det endast ingår hjälpämnen för maskindriften och inget råmaterial, måste det variabla kapitalet, arbetskraften, åter framträda som en större beståndsdel i varukapitalet. Medan i profitkvoten mervärdet beräknas på totalkapitalet, oberoende av om det fasta kapitalet under perioden avger mycket eller litet värde till produkten, ingår bara den genomsnittliga förslitningen av det konstanta kapitalet under beräkningsperioden i värdet av de producerade varorna.

4. Efterskrift

Den ursprungliga penningkällan för avd. II är v + m i guldproduktionen inom avd. I, som bytes mot en del av II c. Endast om guldproducenten sparar sitt mervärde eller ombildar det till produktionsmedel inom I och alltså utvidgar produktionen går hans v + m inte till avd. II. Men om guldproducentens sparade penningreserv slutligen användes till att utvidga produktionen blir en del av det hopsparade mervärdet utbetalt som variabelt tillskottskapital, i löner till den utökade arbetskraften, och inflyter tillslut i avd. II, där pengarna befordrar ny uppsamling av penningreserver eller ger nya medel att köpa från I utan att direkt åter sälja dit. Från de pengar, som härstamma direkt ur denna I (v + m) i guldproduktionen avgår den del av guldet, som vissa produktionsgrenar i II behöver som råmaterial o.dyl., kort sagt som ersättningsmedel för sitt konstanta kapital. Omsättningen mellan avdelning I och II kan förmedla uppsamling av penningreserver för framtida utökning av produktionen: för I endast när en del av I m säljes till II utan ett efterföljande varuköp och då gör tjänst som konstant tilläggskapital i II, för II i motsvarande situation, när en del av dess mervärde gör tjänst som konstant tilläggskapital inom I. Men också när en del av det mervärde, som I ger ut i form av reveny, inte täckes genom II c; alltså med I m en del av II m köpes och förvandlas till pengar.

Om I (v + m/x) är större än II c, så behöver II c inte genom varuköp från I ersätta det som I har konsumerat av II m. Frågan är nu, hur långt kan varuutbytet mellan kapitalisterna i II inbördes - ett utbyte som bara kan bestå i ömsesidig utväxling av II m - förmedla en uppsamling av penningreserver. Vi har redan sett att direkt ackumulation kan äga rum inom avd. II genom att en del av II m omedelbart användes som variabelt kapital, alldeles som när en del av I m direkt användes som konstant kapital inom denna avdelning själv. Liksom i avd. I är förklaringen till detta, att ackumulationen befinner sig på olika utvecklingsnivåer i olika industrigrenar och varje enskilt företag. Den ena håller ännu på med att samla en penningreserver, säljer utan att köpa, den andra utvidgar reproduktionen, köper utan att sälja. Det ökade variabla kapitalet användes först till inköp av mera arbetskraft, varpå arbetarna köper konsumtionsvaror för pengarna, som därpå för en tid drages ut ur cirkulationen av de kapitalister som samlar penningreserver. Från dessa går pengarna i samma utsträckning inte tillbaka till sin utgångspunkt, utan anhopas.

Anmärkningar:

[1] Engels kunde inte förverkliga sin avsikt att utge "Theorien über den Mehrwert" som Kapitalet, bok 4. Den utgavs först åren 1905-1910 av Karl Kautsky. Denna utgåva innehåller dock en rad egenmäktiga avvikelser från Marx' manuskript, en felaktig uppställning av materialet, liksom uteslutningar av viktiga avsnitt. Institutet för marxism-leninism utgav under åren 1956-1962 en ny tysk upplaga på uppdrag av Tysklands Socialistiska Enhetspartis centralkommitté. (Se även förordet till "Theorien über den Mehrwert", Dietz Verlag, Berlin 1965, del I.)

[2] Stats- och katedersocialister. - En riktning inom den borgerliga politiska ekonomin i Tyskland, som uppstod under 1870-talet. Katedersocialisterna (Gustav Scholler, Lujo Brentano, Adolf Wagner, Karl Bücher, Verner Sombart o.a.) var bittra fiender till marxismen och företrädare för en borgerlig reformism. De propagerade för klassamarbete mellan bourgeoisi och proletariat, försökte försvaga klasskampen och föreslog en del sociala reformer för att tränga tillbaka den revolutionära socialdemokratins inflytande och försona arbetarna med den reaktionära preussiska staten. Förstatligandet av järnvägarna, som genomfördes av den preussiska regeringen, och det av Bismarck planerade tobaks- och brännvinsmonopolet förklarade de vara "statssocialism". Marx och Engels förde en konsekvent kamp mot katedersocialismen och avslöjade dess reaktionära och ovetenskapliga innebörd.

[3] Engels syftar här på ett brev från Rodbertus till J. Zeller skrivet den 14 mars 1875. Detta brev offentliggjordes första gången 1879 i "Zeitschrift für die gesamte Staatswissenschaft", som utkom i Tübingen.

[4] Rodbertus-Jagetzow, "Sociale Briefe an von Kirchmann. Dritter Brief: Widerlegung der Ricardo'schen Lehre von der Grundrente und Begründung einer neuen Rentetheorie."

[5] "Denne otrolige skomakare" (this most incredible cobler) - denna beteckning använde John Wilson för MacCulloch i sin skrift "Some illustrations of Mr. M'Culloch's principles of political economy", Edinburgh 1826.

[6] Rodbertus-Jagetzow, "Briefe und socialpolitische Aufsätze." Utgiven av Rudolph Meyer. Band 1, Berlin [1881] S. 111.

[7] [Bailey] "A critical dissertation on the nature, measures, and causes of value; chiefly in reference to the writings of Mr. Ricardo and his followers. By the author of essays on the formation and publication of opinions." London 1825, S. 72.

[8] Inkastat - Slavsamhälle med betydande rester av ursamhällets organisation. Grunden för samhällets och arbetets uppbyggnad var släkt- eller bondegemenskapen (aylla), som tillsammans ägde jord och boskap. Sin blomstringstid upplevde Inkastaten från slutet av 1400-talet till den spanska erövringen och blev fullständigt förintad under 1530-talet. Den sträckte sig då över ett område, som i våra dagar omfattar Peru, Ecuador, Bolivia och norra delen av Chile.

[9] "När grek möter grek, blir det en hård kamp". Citat ur Nathanael Lee; "Rival Queens." I "Dramatic Works", Band 3, London 1734, S. 266.

[10] Lalor, "Money and morals: a book for the times." London 1852, S. 43/44. Sismondi, « Études sur l'économie politique », Band 1, Bruxelles 1837, S. 49.

[11] Jean-Baptiste Say, « Traité d'économie politique. » Uppl. 3. Band 2, Paris 1817.

[12] Här citerar Marx ett föredrag av Williams: "On the maintenance and renewal of permanent way ...", som trycktes i "Money Market Review" från den 2 december 1867. => =>

[13] Av Lardner: "Railway economy: a treatise on the new art of transport ..." heter det: "ungefär 8%." Om man räknar precis 8% måste det i texten heta 12½ år.

[14] Marx påvisar i sitt manuskript, att ett dylika sätt att beräkna kapitalets omslagstid är felaktigt. Den genomsnittstid, som anges i citatet för ett omslag (16 månader), är med betraktande av profiten på 7½% beräknad på hela kapitalet, 50.000 dollar. Om man inte tar hänsyn till profiten, blir omslagstiden för detta kapital 18 månader.

[15] Som framgår av citatet, är en stor del av denna bok endast ett avtryck av de första tio kapitlen i den skrift av Scrope, "Principles of political economy", som utkom i England 1833. Potter gjorde endast några förändringar.

[16] John Stuart Mill, "Essays on some unsettled questions of political economy." London 1844, S. 164.

[17] Ramsay, "An essay on the distribution of wealth." Edinburgh 1836, S. 21/24.

[18] Macleod, "The elements of political economy." London 1853, S. 76-80.

[19] Patterson, "The science of finance. A practical treatise." Edinburgh, London 1868.

[20] "Manava Dharma Sastra" - Manus lag, gammalindisk lagbok, som av bramanerna upphöjts till bindande levnadsnormer för alla kaster. Enligt traditionen är Manu, som anses vara stamfader för mänskligheten, denna berömda indiska skrifts författare.

Marx citerar efter "Manava Dharma Sastra, or the institutes of Manu according to the gloss of Kulluka, comprising the Indian system of duties, religious and civil", Madras 1863, S. 281.

[21] Marx behandlar utförligt « Tableau économique » i "Theorien über den Mehrwert", Del. 1, kap. 6 och i det av honom författade kapitel 10 i andra avsnittet av Engels' "Anti-Dühring"

[22] dei ex machina (gudar ur maskinen) - oväntad, tillfällig lösning av förvecklingar. I den antika teatern hade man ett maskineri, varigenom en gudomlig gestalt infördes på scenen, denne ingrep i den dramatiska intrigen och löste alla svårigheter.

[23] Onkel Bräsig, huvudpersonen i en roman av Fritz Reuter.

[24] Institut de France - det högsta vetenskapliga samfundet i Frankrike, som består av flera klasser eller akademier. Destutt de Tracy var medlem av Akademin för moralisk och politisk vetenskap.

[25] I första och andra upplagan har detta stycke följande lydelse: Under loppet av fyraårig reproduktion i utvidgad skala har det samlade kapitalet i I och II stigit från 5.400 c + 1.750 v = 7.150 till 8.784 c + 2.782 v = 11.566, alltså i förhållande 100 : 160. Det samlade mervärdet var ursprungligen 1.750, det är nu 2.782. Det konsumerade mervärdet var i början 500 för I och 533 för II, tillsammans = 1.033. Det var det sista året 732 för I och 958 för II, tillsammans = 1.690. Det har alltså växt i förhållande 100 : 163.

Noter:

[1*] I förordet till Karl Marx' "Filosofins elände. Svar på Proudhons 'Eländets filosofi' " (sv. övers. Sthlm 1949).

[2*] Roscoe-Schorlemmer, Ausführliches Lehrbuch der Chemie, Braunschweig 1877, I, s. 13, 18.

[3*] "Den inhemska marknaden blir ständigt mer och mer hopträngd, på grund av att rikedomen koncentreras på ett mindre antal händer, och industrin tvingas därför i allt större utsträckning att söka avsättning för sina varor på främmande marknader, där den framkallar våldsamma omvälvningar" (nämligen krisen år 1817, som strax efteråt beskrives). Nouv. Princ. éd. 1819, I. s. 336.

[4*] Ur manus II.

[5*] Härifrån manus II, påbörjat 2 juli 1878.

[6*] Hit manuskript VII. Härifrån manuskript VI.

[7*] Hit manuskript VI. Härifrån manuskript V.

[8*] Detta gäller, oavsett hur vi skiljer kapitalvärde och mervärde. I 10.000 pund garn finns 1.560 pund = 78 £ mervärde, men i 1 pund garn = 1 shilling finns likaså 2.496 uns = 1,872 penny mervärde.

[9*] А. Чупров, « Желъзнодорожное хозяйство » [Järnvägsdriften], Moskva 1875, s. 69, 70

[9a*] Uttrycket "latent" är lånat från den fysikaliska föreställningen om latent värme, som nu är i stort sett avlägsnad genom teorin om energins förvandling. Därför använder Marx i tredje avsnittet (som är skrivet senare) i stället uttrycket "potentiellt" (lånat från föreställningen om potentiell energi) eller "virtuellt" kapital (i analogi med d'Alemberts virtuella hastigheter). - FE.

[10*] Hit manuskript V. - Återstoden till kapitlets slut är en not, hämtad ur ett excerpt-häfte av år 1877 eller 1878.

[11*] Härifrån manuskript IV.

[12*] Ordet produktionstid har här en aktiv betydelse: produktionsmedlens produktionstid avser här inte den tid, under vilken de produceras, utan den tid, under vilken de medverkar i en varuprodukts produktionsprocess. - FE.

[13*] Texten inom klammer är hämtad ur en not i manus VIII. [Fotnot 11 återfinnes på ark 106.]

[14*] "Ehuru nödvändiga, måste handelskostnaderna betraktas som en betungande utgift." (Quesnay, "Analyse du Tableau Économique", i Daire, "Physiocrates", vol. I, Paris 1846, s. 71.) - Enligt Quesnay är den "profit", som alstras av konkurrensen mellan köpmännen, nämligen att den tvingar dem "att minska sitt vederlag eller sin vinst ... strängt taget en undsluppen förlust för säljaren i första hand och för den konsumerande köparen. Då emellertid en undsluppen förlust på handelskostnaderna inte är någon verklig produkt eller genom handeln åstadkommen rikedomsökning, måste man betrakta handeln i och för sig som ett enkelt utbyte, oberoende av transportkostnaderna eller i förbindelse med dem" (s. 145, 146). "Handelskostnaderna får alltid bäras av produktens säljare, vilka skulle få ut hela det pris, som köparna betalar, om inte expeditionskostnaderna funnes" (s. 163). Godsägarna och producenterna är "salariants" ["lönbetalare"], köpmännen är "salariés" ["avlönade"] (s. 164, Quesnay, "Dialogues sur le Genom en sådan arbetsdelning sparas tid, arbetskraft och kostnader, men produktionen ques"], i Daire, "Physiocrates", vol. I, Paris 1846).

[15*] Under medeltiden finner man bokföring inom jordbruket endast i klostren. Vi har dock sett (bok I, kap. XII: 4), att jordbruksbokföring förekom redan i de uråldriga indiska kommunerna. Bokföringen var där en självständig tjänstemans heltidsarbete. Genom en sådan arbetsdelning sparas tid, arbetskraft och kostnader, men produktionen och bokföringen förblir lika skilda saker som skeppslasten och fraktsedeln. I bokhållarens person har en del av kommunens arbetskraft undandragits produktionen, och kostnaderna för hans arbete ersättes inte genom hans eget arbete utan genom avdrag från den gemensamma produkten. Som det förhöll sig med den indiska kommunens bokhållare, så förhåller det sig också mutatis mutandis med kapitalistens bokhållare. (Ur manuskript II.)

[16*] "De pengar, som cirkulerar i ett land, utgör en bestämd del av landets kapital, som är helt undandragen den produktiva verksamheten för att i stället underlätta eller stegra produktiviteten hos återstoden av kapitalet. Det är därför också nödvändigt att använda en del av rikedomen för att skaffa fram guld som cirkulerande medium, vilket är nödvändigt vid tillverkningen av maskiner, som skall underlätta all den övriga produktionen." ("Economist, vol. V, s. 520.)

[17*] År 1841 beräknar Corbet kostnaderna för lagring av vete under en 9-månaderssäsong till 0,5% kvantitetsförlust, 3% i ränta på vetepriset, 2% i lagerhyra, 1% för omskyffling och transporter, 0,5% i leveranskostnader, tillsammans 7% eller - vid ett vetepris av 50 sh.-3 sh. 6 pence pr quarter. (Th. Corbet, "An Inquiry into the Causes and Modes of the Wealth of Individuals etc.", London 1841, s. 140.) Enligt Liverpoolköpmäns beräkningar, framlagda inför järnvägskommissionen, utgjorde (de rena) omkostnaderna för spannmålslagringen år 1865 2 pence pr quarter eller 9-10 pence pr tunna. ("Royal Commission on Railways", 1867, Vittnesmål s. 19 nr 331.)

[18*] Book II, Introduction.

[19*] I stället för att förrådsbildningen, som Adam Smith menar, först skulle uppstå ur produktens förvandling till vara och konsumtionsförrådets till varuförråd, förorsaker tvärtom denna formförändring under övergångstiden från produktion för självförsörjning till produktion av varor de häftigaste kriser i producenternas ekonomi. I Indien kvarlevde t.ex. intill allra senaste tid "vanan att i massor upplagra spannmål, för vilken man under år av överflöd fick mycket dåligt betalt". ("Return. Bengal and Orissa Famine, H. of C. 1867", I, s. 230, 231, nr 74.) Det amerikanska inbördeskriget stegrade plötsligt efterfrågan på bomull, jute etc., vilket i stora delar av Indien medförde stor inskränkning i risodlingen, höjning av rispriset och försäljning av producenternas gamla risförråd. Därtill kom efter åren 1864-66 en kolossal utförsel av ris till Australien, Madagaskar etc. Här finns orsakerna till den akuta hungersnöden år 1866, som enbart i distriktet Orissa ryckte bort en miljon människor (a.a. 174, 175, 213, 214 samt III: Papers relating to the Famine in Behar, s. 32, 33, där bland orsakerna till hungersnöden betonas the drain of old stock[XXXII*]). (Ur manuskript II.)

[20*] Storch [Andrej Karlowitsch (1766-1835)] kallar det sistnämnda "circulation factice" (konstlad, artificiell cirkulation).

[21*] Ricardo citerar Say, som betraktar det som en välsignelse, att handeln genom transportkostnaderna fördyrar produkterna eller höjer deras värde. "Handeln", säger Say, "ger oss möjlighet att skaffa en vara på dess produktionsort och att transportera den till konsumtionsorten. Därmed blir det möjligt för oss att öka dess värde med hela skillnaden i dess pris å den förstnämnda och den sistnämnda orten." [11] Härtill anmärker Ricardo: "Alldeles riktigt. Men hur skall den få detta tilläggsvärde? Genom att man till produktionskostnaden för det första lägger transportkostnaderna, för det andra tillfogar profiten på det kapitalförskott, som köpmannen har satsat. Varans värde kan endast öka av samma orsaker, som gör alla andra varor värdefullare, emedan mer arbete är nedlagt på dess produktion och transport, innan varan blir inköpt av konsumenten. Detta kan man inte beteckna som någon fördel med handeln." (Ricardo: "Principles of Pol. Econ." 3rd ed., London 1821, s. 309, 310.)

[22*] "Royal Commission on Railways", s. 31, nr 630.

[23*] På grund av svårigheten att karakterisera det fasta och det rörliga kapitalet anser herr Lorenz Stein, att denna åtskillnad endast hör hemma i den mera populära framställningen.

[24*] Hit manuskript IV. - Härifrån manuskript II.

[25*] De med R. C. betecknade citaten är hämtade ur: Royal Commission on Railways. Minutes of Evidence taken before the Commissioners. Presented to both Houses of Parliament. London 1867. - Frågor och svar är numrerade och numren här angivna.

[25a*] "Stadsproduktionen är bunden vid dagsrytmen, den lantliga produktionen däremot vid årsrytmen." (Adam G. Müller: "Die Elemente der Staatskunst", Berlin 1809, III, s. 178.) Detta är romantikens naiva föreställning om industri och jordbruk.

[26*] Jfr Quesnays analys i "Tableau Economique" ("Physiocrates", ed. Daire, del I, Paris 1846). Det heter där t.ex.: "De årliga insatserna består av utgifter, som återkommer varje år för arbetet med jordens brukande; dessa insatser måste skiljas från de ursprungliga insatserna, vilka fungerar som fonder för jordbrukets etablerande" (s. 59). Bland de yngre fysiokraterna betecknas redan dessa insatser i många fall såsom kapital: "Capital ou avances." Dupont de Nemours: "Maximes du Docteur Quesnay, ou résumé de ses principes d'économie sociale" (Daire I, s. 391); vidare Le Trosne: "På grund av arbetsprodukternas längre eller kortare varaktighet äger en nation ett av dess årliga reproduktion oberoende, betydande förråd av rikedomar, som representerar ett i förväg ackumulerat kapital och, ursprungligen betalda med produkter, alltid underhålles och tillväxer." (Daire II, s. 929.) - Turgot använder redan ordet capital regelbundet i stället för avances och identifierar ännu mer fabrikantens insatskapital med jordbrukarens. (Turgot: "Reflexions sur la Formation et la Distribution des Richesses", 1766.)

[27*] I hur hög grad Smith gjort det omöjligt för sig att förstå arbetskraftens roll i värdeökningsprocessen, framgår av följande sats, som på fysiokratiskt vis jämställer arbetarnas arbete med arbetsdjurens: "Not only his (the farmer's) labouring servants but his labouring cattle are productive labourers" (a.a. bok II, 5, s. 243). [Inte endast hans (bondens) tjänstefolk utan också hans arbetsdjur består av produktiva arbetare.]

[28*] "Denna skillnad i det fasta kapitalets varaktighetsgrad och denna växling i de förhållanden, vari bägge kapitalsorterna kan vara kombinerade."

[29*] "Likaså kan de förhållanden, i vilka kapitalet, som skall underhålla arbetet, och kapitalet, som är investerat i verktyg, maskineri och byggnader, vara olika kombinerade."

[30*] "Näringsmedel och kläder, som arbetaren konsumerar, byggnaderna som han arbetar i, verktygen som medverkar i hans arbete - alltsammans är av förgänglig natur. Men det är en oerhörd skillnad på hur lång tid dessa olika kapital varar; en ångmaskin varar längre än ett fartyg, ett fartyg längre än arbetarens kläder, arbetarens kläder längre än maten som han förtär."

[31*] "Allteftersom kapitalet hastigt förtäres och ofta måste reproduceras eller konsumeras långsamt, klassificeras det som rörligt eller fast kapital."

[32*] "En oväsentlig indelning, i vilken dessutom skiljegränsen inte kan dras upp noggrant."

[32a*] Observations on the Circumstances which influence the Condition of the Labouring Classes of Society. London 1817. Ett hithörande citat återfinnes i Bok I, s. 557, not 79.

[33*] "Det bör vidare observeras, att det rörliga kapitalet kan cirkulera under mycket olika tidsperioder eller återvända till sin ägare. Det vete, som en bonde köpt till utsäde, är ett fast kapital, jämfört med det vete, som en bagare köpt för att förvandla till bröd. Den ene lämnar det kvar i jorden och får det reproducerat först efter ett år; den andre kan mala det till mjöl och sälja det i form av bröd till sina kunder, varpå han inom en vecka har fått igen sitt kapital och kan påbörja samma eller någon annan operation på nytt."

[34*] De veckor, som infaller under det andra omslagsåret, är här satta inom parentes.

[34a*] Att utredigera detta kapital för tryckning har medfört betydande svårigheter. Marx var urstyv i algebra, men han hade svårt för vanlig praktisk handelsräkning, och ändå fanns i hans kvarlåtenskap ett tjockt häfte, vari han hade övat sig i samtliga typer av affärsräkning i en mängd exempel. Men kunskaper i de olika räknesätten och träning i köpmannens dagliga praktiska räkneproblem är inte alls samma sak, och så invecklade han sig i omslagsberäkningar till den grad, att vid sidan av åtskilliga ofullbordade räkneexempel också finns sådana som är felaktiga och motstridiga. I de här ovan återgivna tabellerna har jag bibehållit endast det enklaste och aritmetiskt riktiga, och detta huvudsakligen av följande orsaker:

De osäkra resultaten av detta mödosamma räknearbete har föranlett Marx att ge - enligt min åsikt - praktiskt oväsentliga omständigheter en oförtjänt viktig betydelse. Jag syftar på vad han kallar "frigörande" av penningkapital. Under de här antagna förutsättningarna är det verkliga sakförhållandet detta:

Oavsett storleksrelationerna mellan arbetsperiod och omloppstid, alltså mellan kapital I och kapital II, återvänder i penningform till kapitalisten efter det första omslagets avslutning i regelbundna intervaller av arbetsperiodens längd det för varje arbetsperiod erforderliga kapitalet - alltså en summa = kapital I.

Om arbetsperioden är 5 veckor, omloppstiden 4 veckor, kapital I = 500 £, så återvänder varje gång en penningsumma på 500 £: vid slutet av 9:e, 14:e, 19:e, 24:e, 29 veckan o.s.v.

Om arbetsperioden är 6 veckor, omloppstiden 3 veckor, kapital I = 600 £, så återvänder varje gång 600 £: vid slutet av 9:e, 15:e, 21:a, 27:e, 33:e veckan o.s.v.

Slutligen: om arbetsperioden är 4 veckor, omloppstiden 5 veckor, kapital I = 400 £, så återvänder varje gång 400 £: vid slutet av 9:e, 13:e, 17:e, 21:a, 25:e veckan o.s.v. Om och i så fall hur mycket av dessa återkomna pengar, som blir överskott för den löpande arbetsperioden, alltså frigöres, saknar betydelse. Det förutsättes, att produktionen oavbrutet fortsätter i den löpande skalan, och för att detta skall kunna ske måste pengarna vara tillgängliga, vare sig "frigjorda" eller inte. Om produktionen avbrytes, upphör också frigörandet.

Med andra ord: det förekommer visserligen frigörande av pengar, alltså bildande av latent, endast potentiellt kapital i penningform, men det sker under alla omständigheter och inte endast under de speciella betingelser, som närmare preciserats i texten; och det sker i större skala, än vad som antas i texten. Beträffande det cirkulerande kapital I befinner sig industrikapitalisten vid slutet av varje omslag i precis samma läge som vid företagets grundande: han har det åter i dess helhet och på en gång i sin hand, men endast så småningom kan han på nytt omvandla det i produktivt kapital.

Det viktiga i texten är påvisandet, att å ena sidan en avsevärd del av industrikapitalet alltid måste vara tillgängligt i penningform, medan å andra sidan en ännu större del tidvis måste anta penningform. Genom dessa mina tillfogade anmärkningar blir detta påvisande i hög grad förstärkt. - FE.

(I den tyska upplagan är detta Engels' tillägg placerat i texten inom klammer.)

[35*] I manuskriptet har här inskjutits följande notis, avsedd att senare bearbetas: "Motsägelse i det kapitalistiska produktionssättet: Arbetarna är såsom varuköpare viktiga för marknaden. Men samtidigt har det kapitalistiska samhället en tendens att hålla priserna på den vara, som arbetarna har att sälja - arbetskraften - nere på ett minimum. - Ytterligare en motsägelse: De perioder, då den kapitalistiska produktionen mobiliserar alla sina resurser, visar sig i regel vara perioder av överproduktion; emedan produktionsresurserna aldrig kan utnyttjas så långt, att därigenom mera värde inte endast produceras utan också kan realiseras; försäljningen av varorna, realisationen av varukapitalet, alltså även av mervärdet, är emellertid begränsad, inte endast genom samhällets behov av konsumtionsvaror överhuvud, utan genom konsumtionsbehoven i ett samhälle, där det stora flertalet medlemmar alltid är och måste förbli fattigfolk. Detta problem tillhör emellertid nästa avsnitt."

[36*] Även om fysiokraterna alltjämt blandar ihop dessa bägge fenomen, så är de ändå de första, som betonar penningens återvändande till sin utgångspunkt som en väsentlig form för kapitalets cirkulation, den form som förmedlar reproduktionen. "Kasta en blick på 'Tableau Économique', så skall ni se, att de produktiva klasserna frambringar de pengar, med vilka de andra klasserna köper produkter av er, och att de återlämnar dessa pengar till dem, i det att de nästa år på nytt gör samma affärer med dem ... Ni ser här alltså inget annat kretslopp än utgifterna, som åtföljer reproduktionen, och reproduktionen, som åtföljer utgifterna; ett kretslopp, som pågår genom de pengars cirkulation, vilka undgår utgifterna och reproduktionen." (Quesnay: "Dialogues sur le Commerce et sur les Travaux des Artisans"[XCI*], i Daire, "Physiocr.", I, s. 208, 209). - "Denna ständiga insats och återflöde av kapital bildar, vad man måste kalla penningcirkulationen, denna nyttiga och fruktbärande cirkulation, som vidmakthåller alla arbeten i samhället, som uppehåller liv och rörelse i den politiska organismen, och som man med full rätt jämför med blodcirkulationen i kroppen." (Turgot: "Réflexions etc.", "OEuvres", éd. Daire, I, s. 45.)

[37*] Ur manuskript II.

[38*] Här börjar manuskript VIII.

[39*] "Kapitalet", bok I, s. 519, not 32.

[40*] Också här hade några fysiokrater, främst Turgot, visat vägen. Redan denne använder oftare än Quesnay och övriga fysiokrater ordet capital (kapital) i stället för avances (insats) och identifierar i högre grad dessa insatser med industrikapitalet.

[41*] För att läsaren inte skall missförstå frasen: "priset för den ojämförligt största delen av varorna", citeras följande, som visar hur Smith själv förklarar denna beteckning. I priset på havsfisk ingår ingen ränta utan endast arbetslön och profit; i priset på Scotch pebbles ingår endast arbetslön, ty: "I vissa delar av Skottland skaffar sig fattigt folk en inkomst genom att vid havsstranden samla och sedan sälja de brokiga små stenar, som kallas skotska kiselstenar ('scotch pebbles'). Priset, som stensnidarna betalar, består endast av arbetslön, eftersom varken jordränta eller profit ingår däri."

[42*] Jag återger denna sats ordagrant efter manuskriptet, trots att den i detta sammanhang tycks motsäga både det föregående och det närmast efterföljande. Denna skenbara motsägelse upplöses längre fram under punkt d) Kapital och reveny hos Adam Smith. - FE.

[43*] Vi bortser här helt ifrån att Smith hade en speciell otur i sitt val av exempel. Spannmålens värde kan upplösas i arbetslön, profit och ränta, endast om de av arbetsdjuren konsumerande näringsmedlen framställes som arbetsdjurets lön och arbetsdjuret därmed som lönarbetare, varvid även lönarbetaren blir framställd som arbetsdjur. (Tillägg ur manuskript II.)

[44*] Härifrån till kapitlets slut tillägg ur manuskript II.

[45*] Ur manuskript II.

[46*] Ur manuskript VIII.

[47*] Huvudsakligen ur manuskript II. Schemat ur manuskript VIII.

[48*] Härifrån åter manuskript VIII.

[49*] Att observeras av eventuella anhängare av Rodbertus' kristeori. - FE.

[50*] Framställningen avviker här något från den tidigare här ovan givna. Där placerade även avd. I ett fristående belopp på 500 i cirkulationen. Här levererar avd. II ensam tillskottspengarna till cirkulationen. Detta förändrar dock inte slutresultatet. - FE.

[51*] Härifrån manuskript II.

[52*] Härifrån manuskript VIII.

[53*] "Om vilden tillverkar bågar, utövar han industriell verksamhet men han praktiserar inte abstinens." (Senior: Principes fondamentaux de l'Econ. Pol. trad. Arrivabene, Paris 1836, s. 308.) "Ju mer samhället fortskrider, desto mer abstinens kräver det." (Sammastädes, s. 342.) Jämför Kapitalet, första boken, kap. 22, s. 525.

[54*] E. B. Tyler, Forschungen über die Urgeschichte der Menschheit, übersetzt von H. Müller. Leipzig, odaterad, s. 240.

[55*] Talen stämmer även denna gång inte med det tidigare antagandet. Detta är emellertid likgiltigt, då endast proportionerna ha någon betydelse. - FE.

[56*] Ad. Soetbeer, Edelmetall-Produktion. Gotha 1879. [s. 112]

[57*] "En avsevärd mängd naturguld (gold bullion) ... föres av guldgrävarna direkt till myntverket i San Francisco." - Reports of H. M. Secretaries of Embassy and Legation. 1879. Del III, s. 337.

[58*] Undersökningen av utbytet av nyproducerat guld inom det konstanta kapitalet i avd. I förekommer inte i manuskriptet. - FE.

[59*] Ur manuskript II.

[60*] Härifrån till slutet, manuskript VIII.

[61*] Detta gör en gång för alla slut på tvisten mellan James Mill och S. Bailey om kapitalets ackumulation. Denna tvist, som behandlades från en annan utgångspunkt i bok I (kapitel 22, avd. 5, not 64), nämligen tvisten om möjligheten att utvidga det industriella kapitalets verkningsförmåga vid konstant storlek. Till detta återkommer vi senare.

Kommentarer:

[I*] i svensk övers. 1943.

[II*] I vår svenska upplaga sid. 517, n. 26. - IB.

[III*] "Ägarna till merprodukt eller kapital." - IB.

[IV*] "... Från lat. interesse kommer ty. Interesse, även: ränta, varav sv. Intresse ..." (Hellquist: Svensk etymologisk ordbok, Lund 1957, s. 412). - Ännu för några decennier sedan var termen intresse vanligare än termen ränta i svenskt vardagsspråk. - IB.

[V*] Sv. uppl. Sthlm 1949, s. 68.

[VI*] Originalet har här (från engelskan) termen defalkationer. - IB.

[VII*] vulgär skriftställare (R. Meyer)

[VIII*] Adolph Wagner

[IX*] "inbrott i samhället" - IB.

[X*] här i förklenande bemärkelse: skolmässig, spetsfundig. - IB.

[XI*] "Theorien über den Mehrwert"

[XII*] I hela andra boken - liksom också i tredje - förekommer rikligt med bokstavsbeteckningar för olika ekonomiska huvudbegrepp, som ständigt återkommer. Dessa bokstavsbeteckningar har här bibehållits i sin tyska dräkt - i olikhet med förfarandet i första bokens svenska översättning, där endast ett fåtal algebraiska tecken förekom på några få ställen. Delvis är de förklarade i texten, delvis inte, då betydelsen är lätt att lära. Så t.ex. G (Geld) = pengar; W (Ware) = vara; P = produktion. En fullständig teckenförklaring finns i slutet av boken. - RS/IB.

[XIII*] Tecknet <, som ofta återkommer i fortsättningen, användes här inte som det matematiska tecknet för "mindre än". Det betecknar här en uppdelning i två termer av en föregående storhet (som i ovanstående ex., att W uppdelas i A och Pm). - RS/IB.

[XIV*] £ är det officiella tecknet för pund sterling och kommer genomgående att användas i denna volym i stället för den ohanterliga förkortningen p. st. - IB.

[XV*] "Kapitalet" I, 7:e avd., kap. 21-25: Kapitalets ackumulationsprocess (vår uppl. sid. 495-680).

[XVI*] andras pengar

[XVII*] I 1:a o. 2:a uppl.: W-G; ändrat i enlighet med Engels' tryckförlaga.

[XVIII*] Se "Kapitalet" I, vår uppl. sid. 531-532.

[XIX*] i 1:a uppl.: varuformen

[XX*] 1:a och 2:a uppl. har här: w-g; senare rättat i enlighet med Marx' manuskript.

[XXI*] manuskriptet har Marx här noterat: "Gegen Tooke" (mot Tooke). [Thomas Tooke (1774-1858) engelsk ekonom, kritiserade Ricardos penningteori, "den siste engelske ekonomen av någon kvalitet" (Marx).]

[XXII*] Marx använder på flera ställen verben "vergolden" eller "versilbern" i betydelsen "förvandla till pengar". Då vi inte vill konkurrera med Svenska Akademins ordlistekommitté, avstår vi från nybildningar av typen "förgulda" (och "försilvra" går ju inte alls i dessa sammanhang!) - IB.

[XXIII*] förskotten.

[XXIV*] repriserna, upprepningarna.

[XXV*] "Value is a relation between contemporary commodities, because such only admit of being exchanged with each other."

[XXVI*] samtidiga

[XXVII*] Se andra avdelningen i denna bok.

[XXVIII*] Indiska småbönder på arrenderad jord.

[XXIX*] « Lee commerce emploie un capital considérable qui parait, au premier coup d'oeil, ne point faire partie de celui dont nous avons détaillé la marche. La valeur des draps accumulés dans les magasins du marchand-drapier semble d'abord tout-à-fait étrangère à cette partie de la production annuelle que le riche donne au pauvre comme salaire pour le faire travailler. Ce capital n'a fait cependant que remplacer celui dont nous avons parlé. Pour saisir avec clarté le progrès de la richesse, nous l'avons prise à sa création, et nous l'avons suivie jusqu'à sa consommation. Alors le capital employé dans la manufacture des draps, par exemple, nous a paru toujours le même; échangé contre le revenu du consommateur, il ne s'est partagé qu'en deux parties: l'une a servi de revenu au fabricant comme produit, l'autre a servi de revenu aux ouvriers comme salaire, tandis qu'ils fabricuent de nouveau drap.

Mais on trouva bientôt, que pour l'avantage de tous, il valait mieux que les diverses parties de ce capital se remplaçassent l'une l'autre, et que, si cent mille écus suffisaient à faire toute la circulation entre le fabricant et le consommateur, ces cent mille écus se partageassent également entre le fabricant, le marchand en gros, et le marchand en détail. Le premier, avec le tiers seulement, fit le même ouvrage qu'il avait fait avec la totalité, parcequ'au moment où sa fabrication était achevée, il trouvait le marchand acheteur beaucoup plus tôt qu'il n'aurait trouvé le consommateur. Le capital du marchand en gros se trouvait de son côté beaucoup plus tot remplacé par celui du marchand en détail ... La différence entré les sommes des salaires avancés et le prix d'achat du dernier consommateur devait faire le profit des capitaux. Elle se répartit entre le fabricant, le marchand et le détaillant, depuis qu'ils eurent divisé entre eux leurs fonctions, et l'ouvrage accompli fut le même, quoiqu'il eût employé trois personnes et trois fractions de capitaux, au lieu d'une. » (« Nouveaux Principes », I, s. 139, 140). - « Tous » (köpmännen) « concouraient indirectement à la production; car celle-ci, ayant pour objet la consommation, ne peut être considerée comme accomplie que quand elle a mis la chose produite à la portée du consommateur » (ibid. s. 137).

[XXX*] Det tyska ordet Umschlag (i detta sammanhang eg. från eng. turn-over) betyder ordagrant på svenska, omslag. Termen verkar i början en smula främmande för svenska läsare. Den kan översättas med t.ex. rotation. Begreppet klarnar, när man gått igenom avsnittet "Kapitalets omslag" i föreliggande volym. - IB.

[XXXI*] "När greken möter greken, blir det en hård kamp."

[XXXII*] uttömning av gamla förråd.

[XXXIII*] "Desto värre för er!"

[XXXIV*] Den formel som Marx använder för att beteckna det produktiva kapitalets kretslopp är: P ... W'-G'-W ... P (förkortat P ... P). Kretsloppet börjar här med produktionen (P), genom denna frambringas varor (W') som är bärare av ett mervärde. Varorna säljes och utbytes mot pengar: G' = G + g. Här betecknar G' den totala försäljningssumman, G det ursprungliga värdet och g mervärdet. En större eller mindre del av mervärdet förutsättes sedan använd till kapitalistens personliga konsumtion, medan det ursprungliga kapitalet och resten av mervärdet användes för inköp av arbetskraft och produktionsmedel (W), och så kan produktionsprocessen börja på nytt. Det är samma kretslopp som beskrives i de två andra formlerna, men utgångspunkten är annorlunda, varför andra sidor av värdets omvandling från en form till en annan träder i förgrunden. Penningkapitalets kretslopp: G-W ... P ... W'-G'. Varukapitalets kretslopp: W'-G'-W ... P ... W'. (Falks not i den norska upplagan.)

[XXXV*] Bok I, kap. V, s. 157.

[XXXVI*] Bok I, kap. IV: 3, "Köp och försäljning av arbetskraft" (s. 144-152).

[XXXVII*] Vad beträffar järnvägsanläggningar, uttalar sig Adams om detta problem sålunda: "Hela konstruktionen måste rätta sig efter den princip som råder i bikupan - möjligheten till obegränsad expansion. Alltför massiva konstruktioner är oändamålsenliga, då de måste rivas ner, när en utvidgning skall ske" (s. 123).

[XXXVIII*] President (direktör) i Great Western Railway Co.

[XXXIX*] Lok-överinspektör i Great Northern Railway.

[XL*] ursprungliga insatser

[XLI*] årliga insatser

[XLII*] Det finns två olika sätt, på vilka ett kapital kan användas för att avkasta inkomster eller profit för ägaren.

[XLIII*] För det första kan kapital användas för odling, fabrikation eller inköp av produkter, som man sedan säljer med profit.

[XLIV*] Det på detta sätt investerade kapitalet ger sin ägare varken inkomster eller profit, så länge det antingen förblir i hans ägo eller behåller sin gamla form.

[XLV*] En köpmans varor ger honom varken inkomster eller profit, förrän han säljer dem för pengar, och pengarna ger honom inte heller någon profit, förrän han på nytt byter ut dem mot produkter. Hans kapital lämnar honom ständigt i en form och återvänder i en annan form, och det är endast genom detta kretslopp eller det ständigt upprepade bytet mellan varor och pengar, som han kan inhösta sin profit. Ett sådant kapital kan därför kallas rörligt kapital i ordets egentliga mening.

[XLVI*] En köpmans kapital är helt och hållet rörligt kapital.

[XLVII*] Originalet har här inom parentes "wie Schneider, Schuster, Weber", d.v.s. såsom skräddare, skomakare, vävare.

[XLVIII*] För det andra kan det (kapitalet) användas till jordförbättring, till inköp av vinstgivande maskiner, redskap eller liknande ting, som ger profit utan att byta ägare och utan att ingå i cirkulationen. Dylikt kapital kan man därför fullt riktigt kalla fast kapital. Olika branscher kräver fast och rörligt kapital i högst olika proportioner ... Varje hantverksmästare eller fabrikant måste binda en del av sitt kapital i redskap eller maskiner. Denna del kan dock i vissa företag vara försvinnande liten, medan den i andra är mycket stor. Sådana hantverksmästares ()[XLVII*] kapital är mestadels rörligt, dels i form av arbetslöner, dels som råvaror, och återvänder med profit, när de färdiga produkterna blir sålda.

[XLIX*] Som man gör sig av med, som byter ägare, och som man låter cirkulera vidare.

[L*] Olika branscher kräver fast och rörligt kapital i högst olika proportioner.

[LI*] en del av kapitalet måste vara bundet i arbetsverktyg.

[LII*] arbetsverktyg ... liknande ting ... ger inkomster eller profit utan att byta ägare eller ingå i cirkulationen. Dylikt kapital kan man därför fullt riktigt kalla fast kapital.

[LIII*] genom att göra sig av med den, genom att låta den byta ägare eller låta den ingå i cirkulationen.

[LIV*] Det på detta sätt investerade kapitalet ger sin ägare varken inkomster eller profit, så länge det antingen förblir i hans ägo eller behåller sin gamla form.

[LV*] avkastar profit åt sin ägare

[LVI*] När det (kapitalet) satsas för att inbringa framtida profit, så måste det avkasta denna profit antingen genom att kvarstanna hos honom (ägaren) eller genom att lämna honom. I det ena fallet är kapitalet fast, i andra fallet rörligt.

[LVII*] avkasta en inkomst, ge en profit

[LVIII*] Den del av en jordbrukares kapital, som är investerad i redskap, är fast kapital, medan däremot den del, som användes för att betala arbetarnas löner och underhåll, är rörligt kapital.

[LIX*] Av den ena delen får han profit genom att behålla den i sin ägo, av den andra genom att göra sig av med den. Priset eller värdet på hans dragdjur är fast kapital" (...) "på samma sätt som de övriga redskap som användes i jordbruket, medan dragdjurens foder är rörligt kapital alldeles på samma sätt som arbetarnas underhåll. Bonden får sin profit genom att behålla dragdjuret och göra sig av med kreatursfodret."

[LX*] Både inköpspriset och underhållskostnaden för den boskap, som inte skall användas som dragdjur utan uppfödas och gödas för slakt, är rörligt kapital, och bonden får sin profit genom att göra sig av med dessa djur.

[LXI*] "Såddens hela värde är likaså ett fast kapital. Fast säden vandrar fram och tillbaka mellan jorden och ladan, byter den inte ägare och cirkulerar därför inte i verklig mening. Bonden får inte sin profit genom sädens försäljning utan genom dess tillväxt."

[LXII*] ombyte av ägare

[LXIII*] "kan avkasta en inkomst åt sin ägare och tjäna honom i egenskap av kapital, så kan det inte tjänstgöra som kapital eller ge samhället någon inkomst, och det kan inte öka folkets totala inkomster i ringaste grad".

[LXIV*] "Det rörliga kapitalet består ... av de livsmedel, material och färdiga produkter av alla slag, som är i respektive handelsmäns ägo, och av de pengar som behövs för att omsätta dem etc."

[LXV*] "Den tredje och sista av de tre delar, som samhällets kapital naturligen uppdelas i, är det rörliga kapitalet, vars karakteristiska kännemärke är, att det endast avkastar en intäkt genom cirkulationen och genom att byta ägare. Det består likaså av fyra delar: för det första av pengarna ..."

[LXVI*] "för det andra av det livsmedelslager, som ligger hos slaktaren, boskapsuppfödaren, bonden, vilka hoppas få sälja och inhösta profit ... Slutligen för det fjärde av de färdiga produkter, som lagras hos fabrikanten eller handelsmannen." - Och: "för det tredje av de material, som antingen är helt obearbetade eller mer eller mindre bearbetade, av kläder, möbler, byggnader, som ännu inte är färdiga, men som finns hos bonden, fabrikanten, hantverkaren o.s.v., t.ex. siden- och klädeshandlaren, virkesförsäljaren, timmermannen, snickaren, tegelbrännaren m.fl."

[LXVII*] i händerna på lantbrukare, fabrikanter o.s.v.

[LXVIII*] siden-, klädes- och trävaruhandlare

[LXIX*] förvärvade och nyttiga färdigheter

[LXX*] "Av dessa fyra delar" (...) "blir tre - livsmedel, råvaror och färdiga produkter - antingen årligen eller under längre eller kortare perioder avlägsnade från det rörliga kapitalet och överförda antingen till det fasta kapitalet eller till det förråd, som reserverats för omedelbar konsumtion. Allt fast kapital har sitt ursprung i det rörliga kapitalet och måste ständigt uppehållas av detta. Alla nyttiga maskiner och arbetsinstrument härstammar ursprungligen från ett rörligt kapital, som levererar materialet, liksom även underhållet av de arbetare, som producerar dem. Tillskott av rörligt kapital krävs också ständigt för att hålla dem i brukbart skick."

[LXXI*] "Åkerjord, gruvor och fiske kräver alla såväl fast som rörligt kapital för bearbetningen;" (...) "och" (...) "produkterna ersätter med sin profit inte endast dessa kapital utan också allt annat kapital i samhället."

[LXXII*] "Ett rörligt kapital, ... som tillhandahåller existensmedlen för de arbetare, som framställer dem"

[LXXIII*] årliga investeringar

[LXXIV*] ursprungliga investeringar

[LXXV*] Se "Kapitalet", Bok I, s. 537-539.

[LXXVI*] i varje hänseende

[LXXVII*] årliga investeringar

[LXXVIII*] ursprungliga investeringar

[LXXIX*] Bok I, kap. VI, s. 179, not 25.

[LXXX*] grevskap i det inre av landet

[LXXXI*] Se Bok I, s. 220-226.

[LXXXII*] 1:a och 2:a uppl. har här Umschlagszeit (omslagstid)

[LXXXIII*] Se Bok I, kap. IX (s. 262-270).

[LXXXIV*] originalet har här en taler - IB.

[LXXXV*] det är ett faktum

[LXXXVI*] 1:a o. 2:a uppl. har Geldprodukt (penningprodukt); ändrat av Engels.

[LXXXVII*] 1:a o. 2:a uppl. har Warenvorrat (varuförråd); ändrat av Engels.

[LXXXVIII*]. 1:a o. 2:a uppl. har Geldform (penningform); ändrat av Engels.

[LXXXIX*] Se Marx' brev till Engels 27. 6. 1867 (bok I, 1:a uppl. s. 730, 2:a uppl. s. 684) - IB.

[XC*] Det är allt.

[XCI*] I 1:a o. 2:a uppl. står: "Problèmes économiques."

[XCII*] "ursprungliga utlägg"

[XCIII*] "årliga utlägg"

[XCIV*] av det franska verbet revenir = återvända

[XCV*] "de yrkesverksammas profit"

[XCVI*] "Nya principer"

[XCVII*] Här närmast = fattiga understödstagares konsumtionsform. - IB.

[XCVIII*] Härifrån översatt av Ruth Bohman.

[XCIX*] Det är klart, att värdet av den årliga produkten delar sig i kapital och profit, och att var och en av dessa delar av årsprodukten regelbundet användes för att köpa de produkter som nationen måste ha för att kunna upprätthålla sitt kapital och täcka sin förbrukning ... De produkter, som utgör en nations kapital, kan inte förbrukas."

[C*] Det cirkulerande kapitalet består uteslutande av livsmedel och andra livsnödvändiga ting, som förskotteras åt arbetarna innan produkten är färdig ... Endast det fasta kapitalet, inte det cirkulerande, är i verklig mening rikedomens källa ... Det cirkulerande kapitalet verkar inte omedelbart i produktionen, det är inte ens väsentligt utan bara ett hjälpmedel, som blivit nödvändigt på grund av folkmassornas bedrövliga armod ... Från nationens ståndpunkt är bara det fasta kapitalet en del av produktionsomkostnaderna."

[CI*] Under den tid då någon del av produkten av detta arbete (arbete nedlagt i någon vara) existerar som fast kapital d.v.s. i en form där den hjälper till att skapa framtida varor, underhåller den inte arbetare.

[CII*] Se i detta band sid. 356.

[CIII*] Första och andra upplagan har och som sedan ändrats till 'eller' av Engels.

[CIV*] Första och andra upplagan: 1/10.

[CV*] Första och andra upplagan: II c (2).

[CVI*] Dito: 'och' i st. f. 'av'.

[CVII*] Dito: avd. I. Ändringarna av Engels.

[CVIII*] Andra upplagan: hade ordet 'missförstånd', ändrat i enlighet med första upplagan.

[CIX*] Se detta band sid. 412. Fotnot 55.

[CX*] 1. och 2. uppl. 'penningproduktionen' ändrat efter Engels manuskript.

[CXI*] Se denna bok sidan 290.

[CXII*] en mycket framstående författare.

[CXIII*] fattigdom

[CXIV*] illa förstådd

[CXV*] denne utomordentlige författare, medlem av Intitut de France och Filosofiska sällskapet i Filadelfia

[CXVI*] Jag hoppas, att man lägger märke till hur fullständigt denna metod för undersökning av konsumtionen av våra rikedomar överensstämmer med allt som vi har sagt beträffande rikedomens produktion och distribution, och samtidigt vilket ljus det kastar över hela samhälls utvecklingen. Varifrån kommer denna överensstämmelse och denna klarhet? Från det förhållandet att vi har träffat sanningen. Det påminner om verkningen av en spegel, i vilken föremålen avtecknar sig klart och i riktiga proportioner, när man har ställt sig på den rätta punkten för iakttagelsen, men där allt tycks förvirrat och vanställt, när man står för nära eller för långt ifrån.

[CXVII*] Här ser man den borgerliga kretinismen i hela sin skönhet!

[CXVIII*] Upplaga 1. och 2.; penningprodukt; ändrat efter Engels manuskript.

[CXIX*] Kapital som kan lånas ut.

[CXX*] Trucksystemet behandlas i Kapitalet, första boken, se sid. 151 (n. 50), 410, 588.

[CXXI*] Här har Marx i manuskriptet tillfogat: I detta sammanhang bör detta utvecklas med goda exempel.

[CXXII*] Marx tillfogar: Här kan Schäffle, som påstår att jag är högmodig, citeras.

[CXXIII*] Första och andra upplagan har ackumulation i st. f. reproduktion.

[CXXIV*] Första och andra uppl. 1.100 I c; ändrat efter Engels manuskript.

[CXXV*] Första och andra uppl. ackumulation.

Cross-Language Marx/Engels Index - verk på andra språk
Marx/Engels Archive - verk på engelska | Svensk avdelning | MIA