P. Annenkov

Ur essän "Tio underbara år"

1880


Tryckt första gången i den ryska tidskriften Vestnik Jevropij nr 4, april 1880.

Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


Med mig till Europa fick jag ett introduktionsbrev till Marx från vår godsägare på stäppen.[1] Det visade sig att han stod på mycket vänskaplig fot med internationalens blivande ledare. Han försäkrade Marx att sedan han nu till kropp och själ anslutit sig till dennes strålande lära och strävandena att upprätta en ny ekonomisk ordning i Europa, skulle han återvända till Ryssland för att sälja sitt gods och kasta hela sitt kapital i den kommande revolutionens krater.[2] Högre kunde inte ens hans entusiasm svalla, men jag är övertygad om att den impulsive godsägaren faktiskt var fullt uppriktig när han avlade alla dessa löften. Men när han kom tillbaka till sitt land igen, först till sitt gods och sedan till Moskva, ägnade han inte en tanke åt de brinnande ord som hade gjort sådant intryck på den häpne Marx. Han dog för inte så länge sedan, som en ålderstigen men fortfarande pigg och munter ungkarl, i Moskva.

... Själv utnyttjade jag emellertid det rekommendationsbrev jag fått av min entusiastiske godsägare, som när han skrev ut det fortfarande var påverkad av sin revolutionära glöd, och välkomnades synnerligen vänligt av Marx i Bryssel ... Marx var en sådan där människa som tycks bestå helt av energi, vilja och orubblig övertygelse. Hans yttre var högst märkligt. Han hade en väldig man av korpsvart hår och håriga händer och rocken var alltid felknäppt; men han såg ut som en man med både rätt och förmåga att kräva respekt överallt, oavsett hans yttre framtoning och oavsett vad han företog sig. Han rörde sig klumpigt men tryggt och självsäkert och hans sätt att vara trotsade alla de vanliga konventionerna i människors umgänge med varandra, men var värdigt och litet föraktfullt; den skarpa, metallklingande rösten passade underbart väl till de radikala omdömen han fällde om människor och händelser ... Han var en slående kontrast till den typ av människa jag nyligen lämnat i Ryssland.

Första gången vi träffades inviterade Marx mig att delta i ett samtal han skulle ha i sin bostad följande dag med Weitling, som hade en tämligen stor grupp anhängare i Tyskland. Avsikten var att, om möjligt, söka komma överens om en gemensam handlingslinje för arbetarrörelsens ledare. Jag tackade ivrigt ja till hans inbjudan.

Skräddaren och folktalaren Weitling var en blond ung man med fördelaktigt yttre, i rock av elegantaste snitt och med ett kokett välputsat litet skägg. Han såg snarare ut som en handelsresande än som den allvarlige och förbittrade arbetare jag hade väntat mig. Vi presenterade oss ganska nonchalant för varandra, dock med en viss belevad artighet från Weitlings sida, och slog oss sedan ner vid det lilla gröna bordet. Marx satt vid dess ena kortända med en penna i handen och det lejonlika huvudet böjt över ett pappersark, medan Engels, hans oskiljaktige medarbetare och kamrat i agitationen, lång och rak och allvarlig och värdig som en engelsman, höll inledningstalet. Han talade om hur viktigt det var att folk som helgat sina liv åt att förändra arbetarnas villkor förklarade sina synpunkter för varandra och enades om en enda gemensam lära, som kunde stå som ett baner för alla dem bland deras anhängare som inte hade tid och tillfälle att bedriva teoretiska studier. Engels hade inte ens hunnit tala till punkt ännu när Marx lyfte på huvudet, såg på Weitling och frågade: "Jo, Weitling, ni som har kommit så mycket buller åstad i Tyskland med era predikningar - hur rättfärdigar ni er verksamhet och på vad tänker ni bygga den i framtiden?"

Jag minns den där rättframma frågan ordagrant, därför att den blev inledningen till en hetsig diskussion som emellertid blev mycket kort. Weitling ville tydligen helst hålla konferensen på ett plan av rent allmänt liberalt prat. Med ett allvarligt, lätt bekymrat uttryck i ansiktet började han förklara att han inte var ute efter att skapa några teorier inom nationalekonomin utan bara ville använda dem som lämpade sig bäst därtill, för att som erfarenheterna i Frankrike visat öppna arbetarnas ögon för fasorna i deras tillstånd och alla de orättvisor som härskarna och samhället utsatte dem för, och lära dem att aldrig mera tro på det sistnämndas löften utan i stället enbart förlita sig på sig själva och organisera sig i demokratiska och kommunistiska föreningar. Han talade ganska länge, men till min förvåning uttryckte han sig till skillnad från Engels mycket förvirrat och inte alltför väl ur språklig synpunkt. Gång på gång upprepade han sig eller rättade sig själv och det var med stor svårighet han nådde fram till sina slutsatser, som antingen kom för sent eller också föregick antagandena. Här hade han helt andra lyssnare än de som vanligen omgav honom i hans arbete eller läste hans tidning eller hans tryckta broschyrer om det rådande ekonomiska systemet; följaktligen tappade han snabbt lättheten i såväl talet som tanken. Weitling skulle förmodligen ha fortsatt att prata både länge och väl, om inte Marx med bistert rynkad panna hade avbrutit honom och börjat lägga fram sitt svar.

Och kontentan av hans sarkastiska svar var denna: att egga upp folket utan att ge det fasta och bestämda och väl genomtänkta skäl för dess aktivitet var helt enkelt detsamma som att bedra det. Att uppväcka fantastiska förhoppningar av det slag som just framförts, fortsatte Marx, leder bara till definitiv katastrof, men däremot inte till de lidandes frälsning. Att mana arbetarna till kamp utan stöd av några strikt vetenskapliga idéer eller konstruktiva läror var, särskilt i Tyskland, detsamma som ett fåfängt och oärligt predikande, som byggde på principen om en inspirerad profet på den ena sidan och bara gapande åsnor på den andra ... Folk som saknar konstruktiva lärosatser kan ingenting uträtta och har hittills aldrig uträttat något mer än att bullra, höja farliga facklor och bringa död och undergång över den sak de gjort till sin. Här rodnade Weitlings bleka kinder och han återvann sitt livliga sätt och lättheten i talet. Med en röst som darrade av upprördhet tog han itu med att försöka bevisa att en man som fått hundratals människor att flocka sig under samma fana i rättvisans, solidaritetens och det ömsesidiga broderliga biståndets namn inte kunde kallas en alltigenom fåfäng och nyttolös människa; han - Weitling - tröstade sig inför de angrepp han utsattes för i dag med minnet av de hundratals brev och tacksamhetsbetygelser som kommit honom till del från fosterlandets alla hörn och med tanken på att hans blygsamma grovarbete kanske betydde mera för den gemensamma saken än all möjlig kritik och länstolsanalyser på bekvämt avstånd från de lidande och plågade människornas värld.

Vid hans sista ord förlorade Marx alldeles besinningen och dängde knytnäven i bordet med sådan kraft att lampan som stod på det vaggade till ordentligt. Han reste sig häftigt upp och sade: "Okunnigheten har aldrig kunnat hjälpa någon människa!" Vi följde hans exempel och lämnade bordet. Därmed var sammanträdet slut, och medan Marx, osedvanligt arg och irriterad, travade fram och tillbaka i rummet, tog jag ett brådskande avsked av honom och de andra och gick hem, mäkta häpen över vad jag hade fått se och höra.

... Men därmed upphörde inte mina kontakter med Marx, inte ens sedan jag lämnat Bryssel. År 1848 träffade jag både honom och Engels i Paris, dit de anlände omedelbart efter februarirevolutionen ...

Men också dessförinnan förde jag en brevväxling med Marx, som var av stort intresse för mig. Så till exempel fick jag 1846 ett långt brev på franska från Marx om Proudhons Fattigdomens filosofi, där han lade fram sin syn på Proudhons teorier.[3] Det var ett mycket märkligt brev, som i två avseenden var långt före sin tid - i sin kritik av Proudhons teser, som perfekt förutsåg varenda invändning som så småningom skulle komma, och i sin nya syn på folkens ekonomiska historia. Marx var en av de allra första som konstaterade att statens former och hela det samhälleliga livet hos folken, med deras moral, filosofi, konst och vetenskap, blott och bart är direkta resultat av de ekonomiska relationerna människorna emellan och att också dessa ting förändras eller rentav kan avskaffas helt genom förändringar i dessa relationer. Det gäller bara att klarlägga och bestämma de lagar som ger upphov till dessa förändringar i människornas ekonomiska relationer, som får så enorma konsekvenser. Men i Proudhons antinomier, i hans sätt att ställa vissa ekonomiska fenomen mot vissa andra fenomen som förts samman på ett helt godtyckligt sätt och som, enligt vad historien bevisar, inte på något sätt följer ur varandra, såg Marx bara en strävan hos författaren att lugna bourgeoisiens samvete genom att upphöja de fakta inom det moderna ekonomiska systemet som ingav den obehag till ett slag harmlösa abstraktioner ā la Hegel och till lagar som påstods ligga i sakens själva natur. Av dessa skäl betecknar han Proudhon som en socialismens teolog och en småborgare från hjässan till fotabjället.

 


Anmärkningar:

[1] Godsägare Grigorij Michailovitj Tolstoj från Kazan.

[2] Marx ägde ett exemplar av Annenkovs minnen, och i detta exemplar skrev han på franska följande kommentar till ovanstående mening: "Rena lögnen! Han [Tolstoj] påstod inte alls något sådant. Tvärtom sade han till mig att han skulle fara hem igen, därför att det var till fördel för hans bönder! Han var rentav så naiv att han föreslog att jag skulle följa med honom!"

[3] Se K. Marx och F. Engels: Selected Correspondence, Moskva, sid. 39-51.