Efter en fotostatkopia av originalet.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
London den 28 oktober 1852
Käre mr Cluss!
Ni har naturligtvis följt den monstruösa rättegången mot kommunisterna i Kölnische Zeitung. Rättegångssessionen den 23 oktober åstadkom en imponerande och intressant vändning i alltsammans, så gynnsam för de anklagade att vi alla börjar känna oss litet bättre till mods. Ni kan säkert föreställa er hur "Marxpartiet" sliter dag och natt och måste arbeta med både huvudet, händerna och fötterna. Det är denna enorma arbetsbörda som är skälet till att jag nu träder in som er korrespondent i stället för min make.
Herr Dietz, som är herr Willichs hjärtevän, och nu är i Amerika han också, tillät att samtliga dokument, brev, protokoll etc. som tillhörde Willichgruppen blev stulna. De utnyttjades av åklagarsidan för att bevisa hur farlig partiets verksamhet var. För att implicera de anklagade i detta, har man fabulerat fram förbindelser mellan min make och den ökände spionen Cherval. Följaktligen framställdes min make som mellanhanden, den förbindande länken mellan teoretikerna i Köln och de handlingens män som representerades av mordbrännarna och plundrarna i London. Stieber och åklagarsidan fäste mycket stora förhoppningar vid detta knep. Men elden bara slocknade. Alltså gällde det att koka ihop någon ny sensation, och det var därför den lögnhärva som fördes fram den 23 oktober skapades.
Alla polisens påståenden är lögner. De stjäl, förfalskar, bryter upp skrivbordslådor, svär falskt, och avger falska vittnesbörd, under hänvisning till att de har rätt att handla på detta sätt mot kommunisterna, eftersom dessa står utanför samhället! Det är förvisso hårresande att se hur de uppträder, och att få uppleva hur polisen, och särskilt då de allra skurkaktigaste exemplaren, övertar alla justitiedepartementets uppgifter, föser undan Saedt, presenterar papperslappar av okänt ursprung, rykten, prat och hörsägner, som juridiskt bevisade fakta, som bevismaterial i målet. Bevisen för att det hela tiden rör sig om förfalskningar måste åstadkommas härifrån; det är därför min make måste arbeta hela dagarna och långt in på nätterna. Man måste skaffa fram vederbörligen bevittnade edliga skriftliga försäkringar från husvärdarna, officiellt bekräftade prov på Liebknechts och Rings' handstil måste skaffas fram för att motbevisa polisens förfalskningar - det är Liebknecht och Rings som påstås ha skrivit de där protokollen. Och sedan måste alla dessa papper skickas i sex till åtta kopior till Köln på de underligaste vägar, via Frankfurt, Paris etc., eftersom alla brev som är adresserade till min make, och alla brev som skickas härifrån till Köln, öppnas och konfiskeras. Alltsammans har vid det här laget blivit till en kamp mellan polisen och min make, som får skulden för allting, för hela revolutionen, till och med för det sätt varpå rättegången förs.
Nu har Stieber anklagat min make för att vara spion för österrikarna. Alltså skaffade min make fram ett underbart brev som han själv fått från Stieber under Neue Rheinische Zeitungs tid, ett brev som är i hög grad komprometterande för denne. Vi hittade också ett brev från Becker, där han drev med Willichs dumheter och "militära konspirationer". Driven av sitt hat mot Becker lämnade Willich sina instruktioner till ett vittne här i London, löjtnant Hentze, som han har fått en del allmosor av. Här kommer kort sagt att hända saker som skulle verka helt otroliga, om vi inte av egen erfarenhet visste att de var sanna. Alla dessa polishistorier avleder allmänhetens och därmed också juryns uppmärksamhet från den verkliga anklagelsen mot kommunisterna, och det hat bourgeoisien känner mot de fruktansvärda mordbrännarna förlamas av deras fasa inför polisens lågsinta ondska, så till den grad att man nu rentav kan våga hoppas på att våra vänner skall bli frikända. Kampen mot denna officiella myndighet, som har allt vad den behöver av pengar och allt som tarvas för en strid, är givetvis högst intressant och om vi skulle segra blir ju äran och hedern så mycket större, eftersom motsidan har pengar och makt och allt den kan önska sig, medan vi ofta inte ens vet var vi skall få tag på papperet till de brev som måste skrivas o.s.v.
Bifogade uttalande offentliggjordes i dag av Freiligrath, Marx, Engels och Wolff. Vi skickar det till Tribune i dag, men ni får gärna trycka det ni också. Förlåt om mitt brev verkar rörigt, jag har haft mitt att göra med denna sak också jag, och fingrarna känns stela och styva av allt renskrivandet. Därav rörigheten. Er artikel i Turnzeitung rönte stor uppskattning här. Min make fann den alldeles excellent och fann stilen absolut strålande. Men andra tycker bäst om när ni skriver mindre om teoretiska ting och skulle helst vilja att ni förblev den gamle kvicke och humoristiske Cluss.
Vi har just fått hela buntar av affärsadresser och falska affärsbrev från Weerth och Engels, som skall användas när vi skickar dokumenten, brev etc. Och just nu kom några nummer av Kölnische Zeitung med nyheter om en ny samling otroliga skändligheter. Två depescher skall genast avgå till olika firmaadresser. Vi har ett fullständigt kontor i vår lägenhet. Två-tre stycken skriver, andra springer ärenden och ytterligare andra försöker skrapa ihop några pence för att se till att de som skriver skall kunna fortsätta att leva och leverera bevis mot den gamla officiella världen i denna skändlighet utan motstycke. Och mitt i alltsammans sjunger och visslar mina tre glada ungar och får sig då och då en rejäl åthutning av sin pappa. Vilken röra!
Adjö, käre mr Cluss. Glöm inte att snart skriva till era vänner igen.
Med höga vederbörandes tillstånd
Jenny Marx