Se även den engelska utgåvan.
Käre Lassalle!
... Här i England går klasskampen på det mest glädjande sätt framåt. Tyvärr finns det för närvarande inte längre någon chartisttidning, så att jag måste för ungefär två år sedan inställa min litterära medverkan i denna rörelse.
Jag kommer nu till "Franz v. Sickingen" D'abord[1] måste jag prisa kompositionen och handlingen, och det är mer än man kan göra med något modernt tyskt drama. In the second instance[2] - om jag nu lägger mitt rent kritiska förhållande till arbetet åt sidan - har det vid första läsningen gripit mig starkt och skall därför i ännu högre grad frambringa denna verkan hos läsare, som har mer livligt lynne än jag. Och detta är en andra mycket betydande sak. Nu till the other side of the medal[3]: För det första - detta är en rent formell anmärkning - borde Du ha kunnat utarbeta jamberna något mera konstnärligt, eftersom Du nu valt att skriva vers. Emellertid betraktar jag denna din vårdslöshet - hur mycket än diktare av facket blir chockerade av dem - i stort sett som ett företräde, då vår poetiska kull av epigoner inte har behållit något annat än den formella polityren. För det andra: den avsedda konflikten är inte bara tragisk utan just den tragiska konflikt, varpå det revolutionära partiet av 1848/49 med rätta gick under. Jag kan alltså bara uttala mitt livligaste samtycke till att ställa den i centrum för en modern tragedi. Men sedan frågar jag mig, om det behandlade temat är lämpligt för en framställning av denna konflikt. Balthasar kan verkligen inbilla sig, att Sickingen[4] skulle ha segrat, om han höjt sitt baner mot kejsardömet och fört ett öppet krig mot furstedömet i stället för att dölja sin revolt bakom en riddarfejd. Men kan vi dela denna illusion? Sickingen (och med honom mer eller mindre också Hutten[5]) gick inte under på grund av denna sin knepighet. Han gick under, därför att han som riddare och representant för en till undergång vigd klass uppreste sig mot det bestående eller snarare mot det beståendes nya form. Om man från Sickingen avlägsnar det, som hör till honom som individ, hans uppfostran, naturliga anlag o.s.v., återstår - Götz von Berlichingen[6]. Hos denne sistnämnde verkligen miserable man finns ridderskapets tragiska motsats till kejsare och furstar i sin adekvata form, och därför har Goethe med rätta gjort honom till hjälte. I den mån Sickingen - i viss mening också Hutten, ehuru hos honom liksom hos alla klassideologer sådana yttranden måste modifieras betydligt - kämpar mot furstarna (mot kejsaren uppstår vändningen, endast därför att denne förvandlar sig från en riddarnas till en furstarnas kejsare), är han faktiskt bara en Don Quijote, om också en historiskt berättigad sådan. Att han börjar revolten under sken av en riddarfejd, betyder vidare inget annat än att han börjar den ridderligt. Om han skulle begynna den på annat sätt, måste han direkt och redan i början vädja till städerna och bönderna, d.v.s. just till de klasser, vilkas utveckling = negerat riddardöme.
Om Du alltså inte vill reducera konflikten till den, som framställs i "Götz von Berlichingen" - och det var ju inte Din avsikt - måste Sickingen och Hutten gå under, därför att de i sin inbillning var revolutionärer (det sista kan inte sägas om Götz) och alldeles som den bildade polska adeln av 1830 å ena sidan gjorde sig till instrument för de moderna idéerna, å andra sidan faktiskt företrädde ett reaktionärt klassintresse. Revolutionens adliga representanter - bakom vilkas slagord om enhet och frihet drömmen om det gamla kejsardömet och nävrätten alltjämt lurar - finge då inte dra till sig allt intresse så som de gör hos Dig, utan företrädarna för bönderna - i synnerhet de - och de revolutionära elementen i städerna måste bilda en mycket betydelsefull aktiv bakgrund. Du kunde då också i mycket större utsträckning låtit de modernaste idéerna komma till tals i deras renaste form, medan nu faktiskt, förutom den religiösa friheten, den borgerliga enheten blir huvudidén. Du hade då också av Dig själv måst "shakespearisera" mera, medan jag tillräknar Dig "schilleriserandet", individernas förvandling till rena språkrör för tidsandan, som det mest betydande felet. Har Du inte själv, i viss mening liksom Din Franz v. Sickingen, fallit för det diplomatiska felet att ställa den luthersk-adliga oppositionen över den plebejisk-münzerska[7]?
Jag saknar vidare det karakteristiska hos karaktärerna med undantag av Karl V, Balthasar och Rickard av Trier. Och fanns det någon tid med skarpare karaktärsteckning än 1500-talets? Hutten är för mig alltför mycket blott och bart en företrädare för "hänförelsen", vilket blir långtråkigt. Var han inte också snillrik, ett verkligt kvickhuvud och har alltså inte skett honom stor orätt?
Hur mycket till och med Din Sickingen, som för övrigt också är alltför abstrakt tecknad, lider av en av alla hans personliga beräkningar oberoende konflikt, det framträder å ena sidan genom det sätt, varpå han måste predika vänskap med städerna o.s.v. för sina riddare, å andra sidan genom det välbehag, varmed han själv utövar nävrätt över städerna.
Vad gäller detaljerna måste jag här och där klandra individernas överdrivna reflekterande över sig själva, vilket härrör från Din förkärlek för Schiller. T.ex. sid. 121, då Hutten berättar sin levnadshistoria för Marie, hade det varit högst naturligt att låta Marie säga:
"Känslornas hela skala"
o.s.v. till
"Och tyngre väger den än åren."
De föregående verserna, från "man säger" till "åldrad" kunde följa sedan, men reflexionen "Till kvinna mognar jungfrun på en natt" är helt onödig, (ehuru den visar, att Marie känner mer än kärlekens blotta abstraktion); allra minst får Marie börja med reflexionen om sitt eget "åldrande". Sedan hon sagt allt det, som hon berättar under den "enda" timmen, kunde hon ge sin känsla allmänt uttryck i sentensen om sitt åldrande. Vidare stöter mig i de följande raderna: "Jag ansåg den för en rätt (nämligen lyckan). Varför beslå den naiva åskådning om världen, som Marie tills dato hävdat, med lögn genom att den förvandlas till en rättsdoktrin? Kanske skall jag någon annan gång mer i detalj klargöra min mening för Dig.
Som särskilt lyckad betraktar jag scenen mellan Sickingen och Karl V, ehuru dialogen på båda håll blir alltför mycket till plaidoyer[8]; vidare scenerna i Trier. Mycket vackra är Huttens sentenser om svärdet.
Och nu må det vara nog för denna gång.
I min hustru har Du vunnit en särskild anhängare av Ditt drama. Blott med Marie är hon inte nöjd. Salut.[9]
Din
K. M.
[1] D'abord (fr.) - för det första.
[2] In the second instance (eng.) - för det andra.
[3] The other side of the medal (eng.) - medaljens frånsida.
[4] Sickingen, Franz von (1481-1523), tysk fältherre och politisk ledare för riddarresningen 1522.
[5] Hutten, Ulrich von (1488-1523), en av reformationens förkämpar, deltagare i den sydtyska riddarresningen 1522.
[6] Berlichingen, Götz von (1480-1562), tysk riddare, deltagare i bondekriget, som förrådde bönderna i det avgörande ögonblicket. Hjälte i Goethes drama med samma namn.
[7] Münzer, Thomas (1490-1525), ledare för de revolutionära bönderna och bergsmännen i det tyska bondekriget.
[8] Plaidoyer (fr.) - försvarstal.
[9] Salut (fr.) - var hälsad.