Se även den engelska utgåvan.
... Vad det historiska materialet beträffar[1], tycker jag att Ni med stor åskådlighet och ett korrekt hänvisande till den senare utvecklingen skildrat de båda företeelser i tidsbilden som främst fångat Ert intresse: adelns nationella strävanden, representerade av Sickingen, och den teoretiska rörelsen med dess vidareutveckling på det teologiska och kyrkliga fältet, reformationen. Till det som tilltalar mig mest hör scenerna mellan Sickingen och kejsaren och mellan legaten och Triers ärkebiskop. (Här har Ni verkligen skapat ett stycke briljant karaktärsteckning: den estetiskt och klassiskt skolade och politiskt-teoretiskt klarsynte legaten, världsmannen, gentemot den inskränkte tyske kyrkofursten - och samtidigt åskådliggörs tydligt de väsensskilda makter som de båda figurerna representerar. Även i dialogen mellan Sickingen och Karl är personteckningen mycket skickligt gjord.) Huttens självbiografiska berättelse, vars innehåll Ni med rätta funnit vara av betydelse, förs också på ett mycket dramatiskt sätt in i sammanhanget. Ett annat viktigt parti är den femte aktens dialog mellan Balthasar och Franz, där den förstnämnde för sin herre klargör den verkligt revolutionära politik som denne borde ha fört. Det är här det sant tragiska momentet kommer i dagen, och eftersom detta betyder så mycket för hela dramat förefaller det mig som om det kunde ha betonats med aningen större tydlighet redan i den tredje akten, där flera scener skulle ha lämpat sig utmärkt för detta. Men här förlorar jag mig återigen i detaljer.
Städernas och furstarnas betydelse under denna epok klargörs också med stor tydlighet vid flera tillfällen, och det politiska skeendets officiella element har sålunda skildrats med all den grundlighet någon kan begära. Men det förefaller mig som om Ni inte i tillräckligt hög grad uppmärksammat dess inofficiella element - böndernas och proletärernas ställningstaganden och dessas sätt att påverka de teoretiska resonemangen. Böndernas opposition mot furstarna var lika starkt markerad och lika nationell till sin inriktning som adelns, och den oerhörda kamp som krävdes för att kväsa den kontrasterar starkt mot det lättsinne med vilket adeln lät sig förmås att lämna Sickingen i sticket och återgå till sin vanliga lakejroll. Därför tycks det mig som om Ni presenterat en alltför ytlig bild av böndernas resning i Er dramatiska gestaltning, som jag sålunda uppfattar som alltför abstrakt och alltför litet realistisk. Scenen med "bondeuppviglaren" Joss Fritz gör visserligen ett övertygande intryck, och denne gestalt är nog i och för sig korrekt tecknad, men scenen visar inte med tillräcklig kraft hur upprorsstämningen hos bönderna, till skillnad från den som kom till uttryck inom adeln, redan började te sig som en frigjord naturkraft. Enligt min uppfattning bör en dramatiker inte ta så stora intryck av Schiller att han glömmer bort Shakespeare - idealismen får inte helt tränga undan realismen. Det skulle ha funnits många möjligheter att få in mer liv i scenerna, om de lägre samhällsgrupperna i sin vid denna tid underbart brokiga sammansättning fått spela en större roll; på så sätt skulle adelns nationella strömningar ha erhållit en utomordentligt verkningsfull bakgrund, mot vilken de skulle ha avtecknat sig på ett riktigare sätt. Under detta skede, då det feodala systemet börjat knaka i fogarna, fanns det förvisso ett underbart typgalleri av fascinerande gestalter - kringflackande tiggarkungar, utfattiga knektar och äventyrare av alla sorter - vilka kunde skapa en Falstaff-miljö, som i ett historiskt drama av detta slag kunnat bli ännu mer effektfull än den är hos Shakespeare! Men även om man bortser från detta, tycks det mig som om just detta underlåtande att betona böndernas roll blir en av orsakerna till att också adelns nationalistiska opposition i viss mån framställts på ett oriktigt sätt, så att det verkligt tragiska i Sickingens öde inte kan urskiljas tillräckligt tydligt. Jag har svårt att tro att majoriteten av adeln vid denna tid kan ha haft några planer på att sluta förbund med bönderna; genom att förtrycka bondeklassen erhöll adelsmännen ju en högst avsevärd del av sina inkomster. En allians med städerna hade varit rimligare, men en sådan kom aldrig till stånd - åtminstone inte i någon betydande utsträckning. Adeln skulle emellertid aldrig ha kunnat få igång någon nationell revolution på annat sätt än genom att gå samman med stadsfolket och - framför allt - med bönderna. Enligt min mening ligger hela tragiken just i detta faktum att den viktigaste förutsättningen för en revolution, ett samarbete med bönderna, var omöjlig att få till stånd; därför kom adelns politik endast att gillas av ett fåtal, och vid det tillfälle då adelsmännen ville gå i spetsen för ett nationellt omvälvningsförsök fick de sålunda folkmajoriteten emot sig och blev tvungna att ge upp. Jag kan inte bedöma om Ert antagande att Sickingen haft vissa kontakter med bönderna verkligen är historiskt korrekt, och den frågan är ju inte heller av någon större betydelse. Om Hutten någonstans i sin skildring nämner bönderna, går han knappast någonstans närmare in på den känsliga frågan om deras hållning gentemot adeln; jag vill minnas att han ger prästerna skulden för lantbefolkningens vrede. Jag tänker ingalunda ifrågasätta Er rättighet att förmoda att Sickingen och Hutten önskade verka för bondeklassens frigörelse, men här ställs Ni direkt inför deras tragiska dilemma: deras ställningstagande placerar dem i så fall mellan adeln, som avgjort var emot en sådan frigörelse, och bönderna själva. I detta ligger enligt min åsikt den tragiska motsättningen mellan en historisk nödvändighet och det omöjliga i dess genomförande. Genom att Ni inte dröjer tillräckligt vid denna aspekt får hela tragedin genast mer obetydliga dimensioner: i stället för att genast ge sig på kejsaren och hela kejsardömet nöjer sig Sickingen med att angripa en underordnad furste (här har Ni dock låtit även bönderna spela en viss roll), och misslyckandet blir enbart en följd av den övriga adelns likgiltighet och feghet. Denna räddhåga skulle emellertid ha kunnat förklaras på ett helt annat sätt, om Ni tidigare med större tydlighet skildrat de laddade stämningarna inom bondeklassen och den alltmer konservativa attityd adelsmännen börjat markera av fruktan för nya förbund av typen "Bundschuh" och "Armer Konrad"[2]. Detta är ett av de sätt Ni kunde ha använt Er av för att föra in de lägre samhällslagren i upprorsbilden, men man skulle mycket väl kunna hitta på ett tiotal andra som kunde vara minst lika lämpliga ...
[1] Den kritik som framförs i detta brev gäller Lassalles drama "Franz von Sickingen".
[2] Hemliga sällskap som vid 1400-talets slut och 1500-talets början sökte verka för livegenskapens avskaffande och en rättvisare jordfördelning. Flertalet av medlemmarna kom från landsbygdens proletariat.