Käre morian!
Jag hoppas att Du nu äntligen fått noterna. Tankspritt nog tycks jag i deras ställe ha bifogat den papperslapp som jag skrivit upp numren på. Själva noterna hade jag tydligen skjutit in under skrivunderlägget. Där hittade jag dem också, mycket riktigt, så snart jag hämtat mig från den bestörtning jag först erfor då jag fick Ditt telegram. Hoppas att de trots allt kom fram i tid.
I Tyskland är väl situationen just nu ganska uppenbar. Efter Bismarcks oerhörda framgångar med den preussiska arméns hjälp har utvecklingen i Tyskland hela tiden gått i riktning mot de borgerliga kejsardömesidéerna på ett så markerat sätt, att vi i likhet med alla andra måste acceptera faktum, vare sig vi vill eller inte. Vad sakens nationella sida beträffar, kommer Bismarck i alla händelser att ge kejsardömet de gränser borgerligheten tänkt sig - det kommer följaktligen att även omfatta de sydvästra delarna av Tyskland, för talet om en gränslinje vid Main och en oberoende sydtysk konfederation är säkerligen endast avsett att sysselsätta fransmännens tankar, medan tyskarna marscherar mot Stuttgart. Dessutom kommer säkert även Österrikes tyska provinser att inom kort ingå i den nya staten, eftersom Österrike nu kommer att domineras av ungrarna, medan tyskarna får nöja sig med tredjeplatsen och till och med måste låta slaverna komma före.
Politiskt blir Bismarck tvungen att stödja sig på borgarna, som han måste ha på sin sida för att kunna hålla furstarna i schack. Den saken kanske inte är så aktuell just nu, när armén och hans egen prestige räcker till för att trygga hans ställning. Men han måste snart nog vädja till borgarna, om det så bara gäller att få parlamentet att acceptera centralregeringen, och den naturliga utvecklingen blir sedan att han eller hans efterträdare får söka sitt stöd hos dem även i andra frågor; på så sätt kommer han själv att i allt högre grad höra hemma i det borgerliga lägret, även om han nu - vilket är mycket möjligt - inte söker sig dit annat än när situationen tvingar honom till det.
En fördel med detta är att läget förenklas: genom att de många små huvudstädernas roll blir en annan, förstärks möjligheterna ett genomföra en revolution; i alla händelser kommer utvecklingen att gå snabbare. Ett tyskt parlament är ju också någonting helt annat än en preussisk kammare. Småstaternas maktapparater kommer att sopas undan, åtskilligt lokalt maktmissbruk kommer då att försvinna, och äntligen blir våra partier verkligt nationella.
Den värsta nackdelen är den lika olyckliga som oundvikliga konsekvensen att den preussiska mentaliteten sprider sig över hela Tyskland. En annan beklaglig sak är de österrikiska söndringstendenserna, som kommer att leda till att de slaviska elementen gör en hastig frammarsch i Böhmen, Mähren och Kärnten. Detta är tyvärr saker som man inte kan göra någonting åt.
Enligt min åsikt bör vi därför helt enkelt acceptera vad som har skett - utan att därför påstå att vi gillar det - och i största möjliga utsträckning begagna oss av de ökade möjligheter vi fått att bygga upp vår nationella organisation och ena det tyska proletariatet.
Stumpf hade inte behövt berätta för mig att broder Liebknecht skulle krångla till det riktigt ordentligt för sig på grund av sitt fanatiska prat om Österrike. Det var alldeles självklart att det måste bli så. Dessutom var det ju lätt att känna igen hans stil i de vredgade rapporter från Leipzig som han lät publicera i "Neue Frankfurter Zeitung". Denna annars föga fursteälskande tidning gick så långt som till att klandra preussarna för deras otillständiga uppträdande mot "den ärevördige kurfursten av Hessen" och i högstämda ordalag prisa den stackars Georg V av Hannover!
I "Guardian" har jag inte skrivit någonting nytt.
Din
F. E.