Karl Marx

Från Marx till F. Bolte
(Utdrag)

1871


Digitaliserat av Jonas Holmgren.

Se även den engelska utgåvan.


(London) Den 23 november 1871

... Internationalen grundades för att arbetarklassen skulle erhålla en verklig kamporganisation i stället för de socialistiska eller halvsocialistiska sekter som funnits tidigare. Det framgår alldeles klart av dess ursprungliga stadgar och tidiga uttalanden. A andra sidan skulle Internationalens möjligheter att påverka skeendet ha varit ytterst begränsade, om inte den historiska utvecklingen redan gjort slut på sekterismens roll. Framgångar för den socialistiska sekterismen försvårar alltid den verkliga arbetarrörelsens utveckling - och vice versa. Historiskt sett kan sekter ha sitt berättigande så länge arbetarklassen ännu inte är mogen för en självständigt organiserad historisk insats. Så snart den nått denna mognad, ter sig sekterna föråldrade och reaktionära. Detta hindrar inte att vissa drag som ständigt upprepar sig i historien också kan återfinnas i Internationalens historia. Det föråldrade försöker gärna återvinna och stärka sin ställning inom den nyskapade formen.

Internationalens historia har bestått av en hela tiden pågående kamp mellan generalrådet och de experimentslystna amatörer och sekterister, som inom Internationalens ram sökt hävda sina egna påfund mot arbetarklassens sanna intressen. Denna kamp har ofta varit märkbar vid kongresserna, men i ännu högre grad har den präglat de underhandlingar som förts mellan generalrådet och de enskilda sektionerna.

I Paris var det till en början proudhonisterna som angav tonen, eftersom de spelat en ledande roll när man där bestämt sig för att ansluta sig. Självfallet ledde detta så småningom till bildandet av mot dem oppositionella grupper av kollektivister, positivister etc.

I Tyskland är det Lassalle-klicken som ställt till svårigheter. Själv korresponderade jag i två års tid med den oförbätterlige Schweitzer och bevisade i mina brev på ett mycket svåremotsägligt sätt att Lassalles organisation hade så många sekteristiska drag att den var skadlig för den verkliga arbetarrörelse som Internationalen tjänade. Han hade sina "skäl" att inte verka som om han begripit detta.

Vid slutet av år 1868 anslöt sig ryssen Bakunin till Internationalen i syfte att inom denna skapa en andra International- betitlad "Alliance de la Démocratie Socialiste" - med honom själv som ledare. Denne man - som själv saknar varje form av orientering i teoretiska frågor - menade att den nya organisationen skulle ombesörja Internationalens vetenskapliga propaganda; han hävdade alltså att denna International inom Internationalen borde erhålla patent på detta slag av propaganda.

Hans program var en ytligt sammanrafsad blandning av höger- och vänstersynpunkter - jämlikhet mellan klasserna (!), avskaffande av arvsrätten som utgångspunkt för en social omdaning (dravel ā la Saint-Simon), påtvingande av ateismen som en dogm för medlemmarna, etc. - och som gyllene regel den proudhonska idén om bojkottande av all politisk verksamhet.

Denna teoretiska ABC-bok hade (och har alltjämt) vissa framgångar i Spanien och Italien, där förutsättningarna för en effektiv arbetarrörelse ännu inte utvecklats tillräckligt, och den har också vunnit ett visst, ehuru obetydligt, antal anhängare bland vissa fåfänga, intriganta och torftigt doktrinära grupper i Belgien och Schweiz.

Detta hopkok till doktrin var och är emellertid endast en faktor av synnerligen sekundär betydelse för den gode Bakunin - dess enda funktion är att tjäna ett dominerande drag: hans personliga självhävdelsebegär. Teorien begriper han sig visserligen inte på, men när det gäller intriger är han på sin mammas gata.

Generalrådet har i åratal varit tvunget att bekämpa denna konspiration (som i viss utsträckning fått stöd av de franska proudhonisterna, särskilt i de södra delarna av landet). Konferensresolutionerna nr 1, 2 och 3, IX, XVI, och XVII[1] innebar att man äntligen fått möjlighet att utdela det avgörande, länge förberedda slaget.

Det är självklart att Generalrådet inte i Amerika kan stödja sådant som det bekämpar i Europa. Resolutionerna nr 1, 2, 3 och IX ger nu New York-kommittén de stadgeenligt korrekta vapen som behövs för att den skall kunna oskadliggöra - och i nödfall även utesluta - alla okunniga sekteristgrupper.

... Det yttersta målet för arbetarklassen som politisk rörelse är naturligtvis ett övertagande av den politiska makten, och för att man skall kunna möjliggöra detta krävs självfallet att man i en viss utsträckning förmått organisera sina styrkor under den ekonomiska kraftmätningen.

Å andra sidan måste dock varje försök av proletariatet att som klass vända sig emot de härskande klasserna och försöka tvinga dessa att styra i en annan riktning karakteriseras som en politisk manifestation. Om exempelvis arbetarna vid en viss fabrik eller inom en viss bransch genom strejker försöker genomdriva en förkortning av arbetsdagen - då är detta en rent ekonomisk handling. Varje försök att skapa en ny lag i den riktningen är däremot en politisk handling. Ur arbetarnas olika åtgärder i den ekonomiska kampen växer på detta sätt en politisk rörelse fram - en klassrörelse, som söker genomdriva sina intressen i en allmän form av socialt omskapande kraft. Om de ekonomiska kamprörelserna förutsätter ett visst mått av organiserande förarbete, utgör de emellertid själva utmärkta medel för organisationens vidareutveckling.

Där arbetarklassen ännu inte organiserats tillräckligt för att på allvar ta upp kampen mot de styrande klassernas politiska maktmedel, måste man i alla händelser genom en regelbunden agitation förbereda den för denna uppgift och uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik. Annars förblir den en lekboll i dessa klassers händer - vilket besannades av Septemberrevolutionen och i viss utsträckning också av det spel Gladstone et consortes med sådan framgång lyckats dominera den engelska scenen med ända in i dessa dagar.

 


Noter:

[1] London-konferensens resolutioner gällde bland annat följande ting: Stärkande av Internationalen, utvidgning av Generalrådets centrala makt, förenande av den ekonomiska och den politiska kampen, klart besked om nödvändigheten av ett självständigt politiskt arbetarparti - samt ett förbud mot gruppbildningar av bakuninistisk typ.