Friedrich Engels

Från Engels till E. Bernstein
(Utdrag)

1882


Digitaliserat av Jonas Holmgren.

London den 20 oktober 1882

Bäste herr Bernstein!

Jag har länge tänkt skriva till Er om läget i Frankrike, men det har inte blivit av förrän nu. Det har emellertid den fördelen med sig att jag nu kan slå två flugor i en smäll.

Först några ord om St. Etienne. Trots belgiernas välmenta medlingsförsök har det oundvikliga inträffat - de olika grupperna kunde inte försonas, och nu är brytningen ett faktum[1]. Och lika gott är det. När Arbetarpartiet en gång i världen bildades, var man tvungen att ta emot alla som accepterade själva programmet. De som gjorde detta med tysta reservationer måste ju förr eller senare avslöja sig. Här visste vi hela tiden var vi hade folk som Malon och Brousse. Båda känner sedan gammalt väl till bakuninisternas intrigtaktik; Malon hade till och med ett finger med i spelet när Bakunins hemliga "allians" kom till (han var en av dess 17 "faddrar"). Icke desto mindre borde de ju få en chans att visa att de avsvurit sig såväl bakuninismens lära som dess metoder. Nu har det visat sig att de antog programmet (som dessutom förvrängts genom Malons olika ändringsförslag) enbart för att kunna sabotera det och göra det verkningslöst. Vad som påbörjats i Reims och Paris har sålunda fullbordats i St. Etienne. Programmet har lösgjorts från proletariatets klassintressen. De kommunistiska synpunkterna från 1880 har skjutits åt sidan och fått lämna plats för Internationalens statuter från 1866, då man var tvungen att visa sig så tolerant som möjligt mot de franska proudhonisterna, som var på väg mot en tvivelaktig linje men som dock ännu inte gärna kunde bli uteslutna för den sakens skull. Programmets sista positiva egenskaper har nu offrats, eftersom varje partiavdelning anses ha rätt att göra upp ett nytt program så snart läget tycks fordra det. Det så kallade parti man bildat vid denna kongress saknar varje rätt att kalla sig arbetarparti - men inte nog med det: avsaknaden av ett egentligt program gör dessutom att inte ens beteckningen "parti" har någon täckning nu längre. Vill man vara artig, skulle man på sin höjd kunna kalla det för "Malon-Broussepartiet". Den främsta anmärkning dessa herrar kunde rikta mot det gamla programmet var att det stötte bort alltför många. Den saken är nu avhjälpt: varken proudhonister eller radikaler behöver i dagens läge hålla sig på avstånd, och om Malon & c:o får sin vilja fram kan nog den "revolutionära soppa" som Wollmar klagar över uppfattas som en officiell deklaration av hela det franska proletariatet.

Frågor som gäller kongressmandat har man alltid tagit mycket lätt på i de romanska länderna (och kanske också på andra håll). Här har åtskilliga ljusskygga ting tolererats. Så länge detta inte drevs för långt eller kom att gälla verkligt viktiga beslut var skadan endast ringa. Men bakuninisterna satte detta i system (till en början i Juraområdet) och försökte skaffa sig en ledande ställning genom en hel serie av bedrägliga mandattrick. Det är också precis vad man nu gjort i St. Etienne. Förberedelserna för kongressen fick domineras av den gamla välkända bakuninisttaktiken, enligt vilken alla medel - även lögnaktigt förtal och svekfulla intriger - är tillåtna. Sådant är det enda som Brousse kan sköta med verkligt mästerskap. Sådana skojarknep kan bli framgångsrika inom mindre partigrupper och i provinsiella sammanhang, men man har glömt att man nu har att göra med ett parti som representerar arbetarklassen i ett stort land - här måste den som nedlåter sig till sådana metoder förr eller senare göra sig omöjlig. Den skenbara triumfen vid St. Etienne-kongressen blir inte långvarig. Både Malon och Brousse kommer snart att vara oskadliggjorda.

Det förefaller som om arbetarpartierna i de större länderna måste vidareutvecklas genom inre stridigheter - i enlighet med den dialektiska utvecklingens allmänna lagar. Det tyska partiet har nått sin nuvarande ställning tack vare kampen mellan lassalleanerna och de Eisenachtrogna grupperna - en kamp som ju kom att präglas av synnerligen hårda tag. Någon enighet kunde inte komma till stånd förrän de skurkar som Lassalle dresserat att tjäna hans syften hade spelat ut sin roll - och när vi sedan accepterade försoningen, var detta ändå ett förhastat drag från vår sida. I Frankrike måste på samma sätt de forna bakuninisterna försvinna ur bilden innan det kan bli tal om någon enighet - man kan inte tolerera att de håller fast vid Bakunins taktik, när de har avsvurit sig hans idéer, och inte heller kan de tillåtas att försöka offra rörelsens klasskaraktär för att främja sina egna syften. Det vore helt meningslöst att under sådana förhållanden försöka tala dem till rätta. Med moralpredikningar botar man inga sjukdomar - allra minst barnsjukdomar som partiet nu en gång måste genomgå.

För övrigt är det nödvändigt att hela tiden rikta skarp kritik även mot Roanne-gruppen. Alltför ofta låter man där sin revolutionära fraseologi och sin maktlösa längtan efter stordåd ta överhanden ...

 


Noter:

[1] St. Etienne-kongressen ledde den 25 september 1882 till en splittring inom det franska arbetarpartiet. Under Guesdes och Lafargues ledning lämnade minoriteten mötet och öppnade en egen kongress i Roanne, medan den opportunistiska majoriteten, vägledd av Malon och Brousse, bildade ett nytt parti, "possibilisterna".