Paul Mattick

Marx och Keynes -
blandekonomins gränser

1969


Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren


Kapitel 12

KEYNESIANISMEN VÄND UT OCH IN

Keynesianska ingripanden i ekonomin var till en början ganska ineffektiva. Keynes förklarade detta med att säga att "den medicin han rekommenderade användes alldeles för försiktigt". Arbetslöshetsproblemet förblev olöst fram till det annalkande andra världskriget, som tvingade de olika regeringarna att göra vad de varit ovilliga eller oförmögna att göra under den föregående depressionen. I och med krigsproduktionen blev Keynes slutgiltigt övertygad om att hans teori skulle bekräftas, ty nu skulle man inse "vilken konsumtionsnivå som är nödvändig för att ett fritt, modernt samhälle ... ska få en optimal sysselsättning av sina resurser inom räckhåll".[1]

De krigspolitiska åtgärderna var emellertid helt oberoende av utvecklingen av den keynesianska ideologin. Dessa åtgärder skilde sig inte från dem som vidtogs under första världskriget. De varierade inte heller mellan de olika länderna, bland vilka flera inte anslöt sig till den "keynesianska revolutionen". Redan "under första världskriget visade det sig vara möjligt att ägna åtminstone hälften av samhällets samtliga resurser åt krigsändamål"; och "omställningen av industrin till krigsproduktion" "understöddes av direkta statliga tvångsingripanden i dess verksamhet".[2] Alla de innovationer som är förknippade med andra världskrigets tvångsstyrda ekonomi, såsom tvångssparande, kontroll över pengar, krediter, priser och arbete, prioriteringar, rationalisering, statlig upplåning och så vidare, hade man använt sig av under den första konflikten, trots den "ortodoxa" inställningen till de ekonomiska frågorna, som rådde vid den tiden.

Samtidigt som den keynesianska teorin var ganska misslyckad när det gällde att öka "konsumtionsbenägenheten" under den långa depressionen, så firades den som en "strålande framgång" när det gällde att skära ner "konsumtionsbenägenheten" under kriget genom tvångssparande. Fastän kriget inte kunde öka investeringarna till full sysselsättning, ledde det till brist på arbetskraft genom kapitalförstöringen. Att vända en teori i dess motsats kan endast innebära att sätta den ur spel; men konstigt nog betraktades de teoretiska uppoffringarna som ett tecken på "den flexibilitet och fruktbarhet för praktiska åtgärder hos det tänkande som kommer till uttryck i den allmänna teorin för sysselsättning, ränta och pengar. Det finns ingenting", har det sagts, "i Keynes plan för hindrandet av inflation under krig, som motsäger hans förklaring av arbetslöshet under fred. Den krigsekonomiska planen pekar på behovet av tvångssparande, medan tonvikten i The General Theory ligger på sparsamhetens samhälleliga nackdelar. En förändring av förhållandena från fred till krig kräver en förändring av tonvikten."[3]

Men detta kan knappast betraktas som en "förändring av tonvikten". Den keynesianska teorin var trots allt grundad på begreppet om en "mogen" kapitalism, som var oförmögen att av egen kraft få fram investeringar som var stora nog att trygga en full sysselsättning. Syftet med och innebörden i Keynes teori var att klargöra hur man skapar full sysselsättning då det inte råder krig eller högkonjunktur, och hur man övervinner lågkonjunkturer på vägar som avviker från de ortodoxa metoderna, som bygger på krig eller på ett passivt inväntande av krisens destruktiva resultat. Medlet för detta var en ny och "rationell" metod som innebar statligt framkallad efterfrågan. Det vore riktigare att säga att Keynes sköt upp sin teori "på obestämd tid". Hans hyllade "plan" för finansiering av kriget var egentligen inget annat än ett förslag om att på diktatorisk väg genomdriva det som tidigare genomfördes medelst övertalning.

På grund av lönernas orörlighet hade Keynes varit motståndare till deflationspolitiken. Nu motsatte han sig prisinflation av samma orsak. I ingetdera fallen hade han för avsikt att ändra ett tidigare tillvägagångssätt. Han ville endast göra det effektivare genom att göra det mera välsmakande. Liksom han en gång ansett att det vore lättare att genomdriva en reallönesänkning om den genomfördes med fasta eller stigande penninglöner, ansåg han nu "att den enskilde individen upplever det som en oerhörd skillnad, om det inkomstöverskott, som han inte kan konsumera, tas ifrån honom genom beskattning eller i form av lån. För honom personligen betyder statsobligationer att hans rikedom och trygghet utökas, och att framtiden blir lättare att möta. Med dem kan han göra anspråk på samhällets framtida resurser. Någon kommer att bli tvungen att gå dessa anspråk till mötes. Men denne någon är inte nödvändigtvis han själv, och även om det vore det, passar det honom bättre och innebär det mindre uppoffringar att skiljas från sina personliga resurser i omgångar och att under tiden inneha dokument som symboliserar en rikedom som han kan realisera vid behov."[4]

Det är klart att "rikedom", som förbrukas under kriget, inte kan inkasseras i framtiden. "Anspråken på framtida resurser" betyder endast ytterligare arbete i framtiden: då måste det utföras så mycket arbete att man kan producera varuekvivalenten för den då existerande lönesumman plus varuekvivalenten för krigssparandet. Det är förstås riktigt att människorna löser in sina krigsobligationer efter hand, vilket sprider det merarbete, som är nödvändigt för deras inlösande, över en längre tid. Men det förändrar inte det faktum att den konsumtionsökning, som är att hänföra till uppköp av krigsobligationer, måste komma från ny produktion. Den enskildes anspråk på de framtida resurserna är en illusion som han upprätthåller på grund av att han saknar överblick över samhället i dess helhet. Om någon annan "blir tvungen att gå dessa anspråk till mötes" någon gång, måste han naturligtvis vid ett annat tillfälle gå någon annans anspråk till mötes. Keynes var en gång övertygad om att den enskilde måste läras att se problemen i samhället i dess helhet. Men för segerns skull uppsköt han denna övertygelse och hoppades nu att arbetarna åtminstone skulle behålla de illusioner, som gjorde det lättare för dem att försona sig med den ökade utsugning, som kriget gjorde nödvändig.

Keynes tänkte på framtiden även i ett annat avseende, samtidigt som han presenterade sina förslag för krigets finansiering. Han fruktade att läget efter kriget på det hela taget skulle vara detsamma som före, med bristande "effektiv efterfrågan" och därtill hörande arbetslöshet. Men till skillnad från förkrigstiden skulle nu återverkningarna av den uppskjutna effektiva efterfrågan göra sig gällande, vilken skulle understödja den industriella verksamheten genom den ökade "konsumtionsbenägenheten". Även om hans teori sköts upp under kriget, skulle den visa sig vara riktig så snart "normala förhållanden" återupprättats.

Keynes uppfattade kriget som ett bevis på att alla ekonomiska system kunde ha full sysselsättning om de så önskade. Det föll honom aldrig in att krig och krigsförberedelser under nuvarande betingelser kan vara den enda vägen till full sysselsättning. Andra insåg det emellertid, och några av hans lärjungar betraktade kriget "som en ny väldig industri, vars oerhörda efterfrågan stimulerar den ekonomiska verksamheten i det ekonomiska systemets alla vinklar och vrår", även om "den förväntade avkastningen, som höjer de statliga investeringarnas marginaleffektivitet, främst kommer till uttryck i sociala och militära framsteg snarare än i penningprofiter".[5] I allmänhet var emellertid den keynesianska "andan" bättre representerad av dem som betonade de "socialistiska" aspekterna av den statliga kontrollen. Mot slutet av andra världskriget föreslog till exempel William Beveridge ett program för full sysselsättning, som var baserat på en "socialisering av efterfrågan utan någon socialisering av produktionen".[6] Detta program, som byggde på keynesianska principer och som skulle förverkligas genom skattepolitiska åtgärder, skulle föra den fulla sysselsättningspolitiken från kriget vidare till att fungera även under fredstid.

Fruktan för att den ihållande och omfattande arbetslösheten skulle återvända vid krigets slut visade sig vara överdriven. I de besegrade länderna blev den återigen ett problem under en tid, men om man gör en distinktion mellan ekonomi och politik, så var detta inte ett "strikt ekonomiskt" problem. Denna arbetslöshet berodde helt uppenbart på den ödeläggelse och förvirring som kriget orsakade, och den upprätthölls under en tid av en sysselsättningspolitik, som begränsade den ekonomiska verksamheten. För segrarmakterna återkom inte den stora arbetslösheten under den omedelbara efterkrigsperioden på grund av behovet av att konsolidera de nationella vinsterna, att förnya förbrukade produktionsmedel, att försöka återvinna förlorade marknader och att göra förberedelser för ett eventuellt tredje världskrig. Dessa ekonomier förblev till en del krigsekonomier och kunde därför behålla en hög sysselsättning. Då det inte längre fanns någon skillnad mellan krigs- och fredsproduktion, fanns det inte längre något behov av att tillämpa Beveridges eller någon annan plan för att till fullo kunna utnyttja landets resurser.

Medan ett decennium med lågkonjunkturer och statliga ingripanden inte kunnat skapa betingelser för en blomstrande kapitalackumulation, fick staten "fullt upp att göra" genom den faktiska kapitalexpansionen efter kriget. När de produktiva resurserna utnyttjades till fullo, kompletterades de av en växande statlig "icke profitskapande" produktion. En del av denna tillväxt var ett resultat av socialpolitiska åtgärder och bistånd utifrån, medan merparten bestod av utgifter för militära ändamål.[7] Vid olika tidpunkter försökte man arbeta med balanserade budgetar och skapa överskott för att kunna betala skulder. Men de efterföljande recessionerna motverkade mycket snabbt dessa åtgärder. Det var genom inflation, ökad skuldsättning, statligt framkallad produktion, krigsförberedelser och krigföring, som de dominerande kapitalistiska länderna kunde åstadkomma något som liknade full sysselsättning. Denna erfarenhet stärkte keynesianismen och ledde till en vittomfattad övertygelse att en av staten upprätthållen "skenbar högkonjunktur" kunde fortgå i det oändliga.

Keynes förtidiga död 1946 berövade honom möjligheten att bevittna hur hans teorier "bekräftades" i de av staten manipulerade efterkrigsekonomierna. Det var beklagligt att detta i stor utsträckning uppnåtts genom krig och krigsförberedelser; men "logiskt sett" skulle man kunna nå lika långt under fredliga betingelser. Det hade ju varit Keynes intresse för internationell fred och allmänt socialt välstånd, som fått honom att förespråka en av staten reglerad investeringspolitik. En sådan politik skulle, ansåg Keynes, undanröja de tvingande ekonomiska motiven för krig, eftersom man då inte skulle behöva "tvinga sina varor på ett annat land eller att avslå sina grannars anbud. ... Den internationella handeln skulle då icke längre bli vad den nu är, nämligen en desperat metod att upprätthålla sysselsättningen inom landet genom att tvinga varor på främmande marknader och inskränka uppköpen, varigenom, om metoden lyckas, arbetslöshetsproblemet endast överflyttas till den granne, som ligger under i striden." I stället skulle den utgöra ett "villigt och oförhindrat utbyte av varor och tjänster till båda parternas ömsesidiga fördel".[8]

Samtidigt som Keynes fortfarande anslöt sig till den neo-klassiska läran, hade han varit så pass odogmatisk att han förespråkade protektionism närhelst de brittiska intressena gjorde detta tillrådligt. Under den stora depressionen gick han längre än så för att återupptäcka ett "element av vetenskaplig sanning i den merkantilistiska läran",[9] i merkantilistens likgiltighet för världen i stort. Vid den här tiden var det enligt Keynes uppfattning guldmyntfoten som bar det största ansvaret för den rådande arbetslösheten; ty så länge den rådde fanns det inte något "ortodoxt medel för myndigheterna, med vars hjälp de kan bemöta arbetslösheten i hemlandet utom genom att kämpa sig till ett exportöverskott och en import av penningmetallen på grannarnas bekostnad".[10]

Keynes förespråkade ekonomiska åtgärder som var "oberoende av internationella intressen", och han gav råd om hur man skulle uppnå optimal sysselsättning i hemlandet. Han sade, att om "alla länder samtidigt fullfölja en sådan politik, kan det bli möjligt att i internationell skala återställa ekonomisk sundhet och styrka, vare sig denna mätes efter sysselsättningen inom landet eller i den internationella handelsvolymen".[11] Keynes insåg begränsningen och faran med sådana åtgärder, och han försökte därför övervinna dem genom att ta bort en del av den nationella ekonomin från den internationella konkurrensprocessen. Om alla länder handlade på detta sätt, skulle det råda full sysselsättning överallt.

Med eller utan guldmyntfoten så innebär en politik för full sysselsättning olika saker för olika länder och för de olika klasserna i dessa länder. Resultatet av sysselsättningspolitiken är beroende av landets relativa styrka uttryckt i naturresurser, av dess ställning inom den givna "internationella arbetsdelningen" och av den utsträckning i vilken det är beroende av en bestämd internationell handel. För en del länder är sysselsättningen ett mindre problem än omfattningen av och villkoren för den internationella handeln. De kan inte existera, och än mindre uppnå full sysselsättning, förutan ett ingående "intresse" för den internationella ekonomin. Keynes beklagade emellertid de "internationella intressena" endast i de fall de var grundade på guldmyntfoten, som inte hade den "utjämnande" inverkan den förmodades ha. Han ville ersätta den med avtal, som var baserade på ett medvetet beaktande av internationella ekonomiska behov. Liksom Keynes ansåg det vara tillrådligt med statliga ingripanden i den nationella ekonomin, vilka inte stod i konflikt med den privata företagsamheten, ansåg han att internationella organ kunde reglera världsekonomin utan att våldföra sig på något enskilt lands speciella intressen. Ytterligare data och kontrollinstrument skulle naturligtvis erfordras; men Keynes ansåg inte att det låg några oöverstigliga hinder i vägen för en tillämpning av hans förslag för den nationella ekonomin också på världsekonomin.

Mitt under andra världskriget och i förväntan på den kommande freden föreslog Keynes bildandet av ett internationellt valuta- och kreditsystem, som var avsett att undanröja krigets orsaker genom att lindra de internationella lågkonjunkturerna och trygga den nödvändiga internationella handeln. En internationell betalningsunion och en ny internationell penningform kallad "bancor" skulle tjäna som instrument för en pånyttfödelse av den multilaterala handeln och som betalningssystem, som skulle ta vara på de positiva och undvika de negativa aspekterna av den funktionsodugliga guldmyntfoten. I kastrerad form resulterade detta förslag i International Bank för Reconstruction and Development (IBRD) och Internationella valutafonden (IMF).

Även om önskvärdheten och nödvändigheten av internationellt ekonomiskt samarbete är allmänt erkända, har faktiskt väldigt litet blivit gjort i denna riktning. Efter andra världskriget började Keynes själv inse de enorma svårigheter som försvårade möjligheterna att få det kapitalistiska systemet att fungera effektivare. "Man kan inte vara säker på någonting i denna de plötsliga förändringarnas tid", skrev han nu; "sjunkande levnadsstandard vid en tidpunkt då vår kontroll över produktionen av den materiella tillfredsställelsen är större än någonsin tidigare, och ett minskat utrymme för enskilda beslut vid en tidpunkt då vi mer än förut borde kunna kosta på oss detta, är nog för att peka på den bakomliggande motsägelsen inom varje del av vår ekonomi. Det finns inga garantier för att en plan ska fungera under sådana omständigheter."[12] Han skyndade sig att tillägga att "om alla planer misslyckas, måste vi och alla andra försöka med något annat". Vi bör "handla efter den optimistiska hypotesen till dess att den visar sig vara felaktig". Den optimism, som Keynes föreslog, skulle hämta sin näring från inget mindre än "den klassiska teorins eviga sanning", från "underströmmen av en värdelag", vilken likt en "naturkraft" eller Adam Smiths "osynliga hand" kommer att återställa den rubbade ekonomiska ordningen. Men Keynes hade fortfarande den uppfattningen att man inte passivt behövde invänta "naturkrafternas" verkan. Processen kunde underlättas och påskyndas genom rationella åtgärder som stöd för de av naturen givna jämviktstendenserna.

Med tanke på krigets omfattande förödelse i Europa och Asien kom ansvaret för den störda världsekonomins pånyttfödelse, enligt den keynesianska uppfattningen, att vila på USA. Amerikanerna är tvungna att "upptäcka levnadssätt, som i jämförelse med levnads sätten i de mindre lyckligt lottade områdena på jorden, måste leda i riktning mot och inte från jämvikt i de utrikes relationerna".[13] Keynes besparades besväret att visa hur detta skulle utformas i praktiken. Hans lärjungar betraktade emellertid problemet antingen som en strikt affärsfråga eller också som en filantropisk fråga. Eftersom de utländska privata lånen och investeringarna inte var tillräckliga för att ge nytt liv åt och utveckla de icke-amerikanska ekonomierna, måste statliga lån och gåvor svara för mellanskillnaden. Om USA "inleder ett internationellt samarbete i monetära och finansiella frågor", sades det, "och om de utländska lånen investeras i produktiva och nyttiga projekt, då är det rimligt att anta att räntor och amorteringar på längre sikt kommer att betalas. De kommer att vara relativt små i förhållande till de internationella transaktionerna som helhet och kan lätt klaras av i en någorlunda stabil och blomstrande värld."[14] Radikalare keynesianer föreslog en lånepolitik för fredstid med periodisk avskrivning av alla internationella kreditbalanser; ty "överproduktion får aldrig betraktas som ett problem så länge människor i någon del av världen är undernärda och lever under onormala förhållanden, eller till dess att 'varenda hottentott äger en Rolls-Royce', som Keynes lär ha sagt vid något tillfälle".[15]

Från keynesiansk synpunkt kan utländskt bistånd i form av gåvor i likhet med offentliga arbeten och upprustning betraktas som ett medel för full sysselsättning i hemlandet. I varje fall är det lättare att bli av med överskottsprodukter än med överbefolkning. Eftersom lönerna är "produktionskostnader", skulle lönsamheten för de privata företagen bli lidande om överskottsprodukterna fördelades som högre löner. Själva lönesystemet utesluter någon mera omfattande "fri fördelning", ty under detta system arbetar människorna endast om de är tvungna. I varje fall består en stor del av överproduktionen av produkter som över huvudtaget inte kan konsumeras direkt. Det framstår därför nästan som oemotståndligt att eliminera överproduktionen genom utländskt bistånd, ty det tycks inte förorsaka några störningar i de socio-ekonomiska betingelserna i hemlandet.

Men att "dela med sig av välståndet" till andra länder kommer inte att gynna den inhemska affärsverksamheten. Samtidigt som det hjälper vissa företag, som inte skulle kunna fungera ordentligt utan en fast efterfrågan, är det den inhemska produktionen, som finansierar biståndet. Och avyttringen av överskotten i form av utländskt bistånd är, i likhet med fördelningen av dem via lönesystemet, begränsad för såväl det givande som det mottagande landet. I den mån som den inbegriper fri fördelning eller avyttring till orealistiska priser, skär den ner den "effektiva efterfrågan", som de privata producenterna fortfarande kan tillgodoräkna sig, om inte i det biståndsgivande landet så i andra länder. Även om biståndet är oundvikligt, så passar det inte alltid de privata intressena i det mottagande landet. Brist betyder möjligheter till extra profiter, och fördelningen av fria eller billiga varor påverkar de inhemska prisförhållandena i viss utsträckning. I de länder där privata egendomsförhållanden dominerar föredrar både givaren och mottagaren handel framför bistånd. Bistånd - i synnerhet i form av lån - betraktas som ett nödvändigt medium för skapandet av framtida handelsförbindelser och lönsamma kapitalinvesteringar. Den "jämvikt i utrikesrelationerna" som ska uppnås är således fortfarande en marknadsjämvikt.

->

 


Noter:

[1] The New Republic, New York, 29 juli, 1940.

[2] A. C. Pigou, The Political Economy of War, London, 1940, s. 43, 71.

[3] D. Dillard, The Economics of John Maynard Keynes, s. 242.

[4] J. M. Keynes, "Paying for the War", London Times, 4 november 1939.

[5] The Economics of John Maynard Keynes, s. 243.

[6] W. H. Beveridge, Full Employment in a Free Society, New York, 1945, s. 29.

[7] Under NATO:s första 7 år användes cirka 312 miljarder dollar för militära ändamål. Av denna summa bidrog USA med 252 miljarder. Från 1946 till 1955 uppgick USA:s kostnader för sitt försvar till 309 miljarder dollar - vilket var lika mycket som hela nationalinkomsten under 1955. Därefter har försvaret slukat cirka 10 procent av den totala nationalprodukten, bortsett från den del som det privata kapitalet använt för egen räkning för att öka sin kapacitet för vapenproduktion. USA:s budget för 1960 uppgick till något mer än 80 miljarder dollar, av vilka ungefär 48 miljarder utgjorde kostnader för militära ändamål. USA:s nationalskuld uppgick 1960 till cirka 290 miljarder dollar och räntekostnaderna belöpte sig till omkring 9,5 miljarder dollar.

[8] Sysselsättningsproblemet, s. 354.

[9] ibid.

[10] ibid.

[11] ibid., s. 322.

[12] J. M. Keynes, "The Balance of Payments of the United States", The Economic Journal, juni, 1946, s. 85.

[13] ibid.

[14] A. H. Hansen, America' s Role in the World Economy, New York, 1945, s. 136.

[15] S. MacBride, The Statist, London, 19 december 1949.