Paul Mattick

Marx och Keynes -
blandekonomins gränser

1969


Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren


Kapitel 18

EKONOMISK UTVECKLING

Keynes teori gällde den "mogna" kapitalismen och dess slående oförmåga att gå vidare i en "automatisk" utveckling. Denna inriktning på den "mogna" kapitalismen visade på en ganska allmän likgiltighet för utvecklingen av de regioner, som släpar efter i industriellt avseende. Keynes hade den uppfattningen att det är den minskade kapitalbristen, en följd av den minskade konsumtionsbenägenheten, som förklarar den otillräckliga efterfrågan och arbetslösheten i de utvecklade kapitalistiska länderna. I länder med kapitalbrist och där konsumtionsbenägenheten följaktligen är hög, existerar inte detta problem, ty ett "fattigt samhälle är benäget att konsumera den ojämförligt största delen av sin produktionsavkastning, så att även en mycket måttlig investering är tillräcklig för att ge full sysselsättning".[1] Han sade också att "i hela mänsklighetens historia ... har benägenheten att spara varit större än lockelsen att investera",[2] och att "den svaga lockelsen att investera i alla tider varit nyckeln till det ekonomiska problemet". Benägenheten att spara är alltså uppenbarligen inte enbart en följd av den minskade konsumtionsbenägenheten, utan den existerar helt oberoende av bristen, eller den minskade bristen, på kapital. Som helhet ägnade emellertid Keynes en mycket ringa uppmärksamhet åt de efterblivna länderna, ty han "betraktade den internationella ekonomiska homogeniseringen som vägen till allmänt välstånd och en bestående världsfred".[3]

En fullt utvecklad kapitalism betyder produktion och utbyte av varor i världsskala - en världsmarknad. När Marx beskrev kapitalismens framtid genom att använda den brittiska kapitalismen som exempel, så ville han därmed inte ha sagt att alla andra länder skulle kopiera Englands utveckling, utan att världsmarknaden skulle vara en utvidgning av de grundläggande samhälleliga och ekonomiska förhållanden, som var dominerande i det då mest avancerade kapitalistiska landet. Konkurrens och ackumulation skulle karakterisera världsekonomin liksom de karakteriserat England. Det var laissez-faire som kännetecknade den engelska bilden, en laissez-faire som understöddes av kolonial utsugning och en monopolistisk ställning inom den internationella handeln och finansvärlden. Även om länder, som befann sig i kapitalistisk utveckling, motsatte sig laissez-faire-principen, så berodde det endast på att de ville vinna konkurrenskraft för att under dess villkor kunna verka med större framgång. De strävade också efter monopolställning inom en eller annan av världsproduktionens eller världshandelns sfärer och tävlade om att lägga beslag på kolonier för att vinna och trygga speciella fördelar. Allt detta betydde internationell heterogenitet snarare än "homogenisering", liksom det omfattade kapitalkoncentration i de mera avancerade länderna och utsugning av de fattigare länderna.

Men liksom Keynes ignorerade utsugningen i hemlandet, ignorerade han också de utvecklade ländernas utsugning av de underutvecklade. Och liksom han trodde att "oberättigad" utsugning (överprofiter) kunde elimineras utan någon förändring av de rådande samhälleliga förhållandena, ansåg han att de dominerande kapitalistiska ländernas intressen kunde bringas i harmoni med de underutvecklade ländernas intressen utan någon grundläggande förändring av samhällsstrukturen varken i de underutvecklade eller de utvecklade länderna. Det var bara en fråga om att "göra benägenheten att spara i de rikare länderna förenlig med utvecklingsbehoven i de fattigare länderna".[4]

Sett från västkapitalismens ståndpunkt sträcker sig den keynesianska politiken med avseende på underutvecklade länder inte längre än till bistånd till deras ekonomiska utveckling genom gåvor, lån och investeringar. Även om de privata affärsinvesteringarna ofta betraktas som bistånd, så är de naturligtvis på intet vis någon hjälp åt utlandet; deras syfte är utsugning. Inte heller lån från privata eller offentliga medel utgör någon hjälp; de förväntas avkasta ränta och är således medel för deltagande i utsugningen av den produktion, som de finansierar. Kapital investeras där det kan ge profit och ränta, och det är endast storleken på denna avkastning, som bestämmer om kapitalet ska flyta till utvecklade eller underutvecklade länder. Det är således inte något specifikt "keynesianskt" eller "nytt" med utländska kapitalinvesteringar eller lån; det som är nytt är kravet på att de ska vara "förenliga" med de fattigare ländernas utveckling, det vill säga med deras kapitalistiska utveckling.

Med utgångspunkt från förutsättningen att västkapitalismen har löst sina egna problem genom den keynesianska tekniken, vilket lett till ett allmänt "överflödstillstånd", och bortsett från hotet om ett kärnvapenkrig, betraktar man nu problemet med underutvecklingen som en fråga av största vikt. Hur uppstod detta problem? Till synes existerade det inte på 1800-talet. Liksom på Ricardos tid anser en del ekonomer fortfarande att "det ligger i de mindre utvecklade ländernas natur att i första hand vara råvaruproducenter, det vill säga producenter av jordbruks- och gruvprodukter. Med sin brist på yrkesskicklig arbetskraft och kapital, kommer den produktion som kan ge dem komparativa fördelar vanligtvis vara baserad på naturresurser. Det är inte bara 'utbudssidan' utan även efterfrågan som får denna inriktning, ty det som de fattigare länderna har störst behov av är livsmedel. För att finansiera sin import måste de underutvecklade länderna exportera råvaror. Marknaden för sådana varor är ofta inte någon stimulans för deras utveckling."[5] En teoretisk lösning på detta dilemma skulle vara en ökad världsefterfrågan på råvaror som är så stor att den leder till ökade priser och till en minskad klyfta mellan de underutvecklade ländernas import och export. En annan lösning skulle vara att öka livsmedelsproduktionen på exportens bekostnad. En ökad livsmedelsproduktion, som är inriktad på ökad produktion av industrivaror, skulle göra det möjligt för dessa länder att minska sin import från utvecklade länder. En ökad världsefterfrågan på råvaruprodukter förutsätter en mycket högre kapitalbildning än den nuvarande i de utvecklade länderna. En sådan hög expansionstakt förutsätter i sin tur bland annat större exportmarknader för de utvecklade länderna och därför också billig import av råvaror. Kapitalistiska länder, som är beroende av utlandets utbud på råvaror, kan inte uppvisa någon verklig entusiasm för en industriell utveckling av de efterblivna länderna, ty det skulle utgöra ett hot mot deras egen gynnsamma ställning på världsmarknaden.

En nedskärning av världsmarknaden och en långsammare kapitalexpansion i de utvecklade länderna drabbar de minst industrialiserade områdena hårdast. Det minskar efterfrågan på råvaror och skär ner priserna på dem utan att importbehoven minskar. Men inte heller en snabb ekonomisk expansion i de utvecklade länderna kan i någon högre grad gynna de underutvecklade ekonomierna. Den snabba investeringstakten i de kapitalrika länderna vid andra världskrigets slut sög till exempel upp merparten av det kapital, som fanns tillgängligt i världen, varför det blev väldigt lite över för utvecklingen av de fattigare regionerna. "Högkonjunkturen" i västvärlden ledde till stora prishöjningar på maskinutrustning och andra bearbetade varor, vilket försämrade bytesförhållandena för de underutvecklade länderna. Oavsett om det råder högkonjunktur eller lågkonjunktur, så kan de fattigare länderna ändå inte vinna i konkurrenskampen. Deras hjälplösa beroende av de växlande marknadsbetingelserna framgår av de häftiga svängningarna på deras exportmarknader och av exportpriserna på råvaror. Man har beräknat att under perioden 1901-1950 fluktuerade exportintäkterna för råvaruproducenterna med i genomsnitt 23 procent per år.[6] Prisfallet på råvaror efter 1956 raderade praktiskt taget ut allt det bistånd som västländerna öst in i de underutvecklade länderna fram till dess. Detta "bistånd" utgjorde i praktiken endast en partiell kompensation för deras förluster inom den internationella handeln, förluster som innebar motsvarande vinster för importörerna i de utvecklade länderna. Uppgifter som publicerats i FN:s statistiska byrå[7] visar att 1964 var prisnivån för råvaror 22 procent lägre än 1950 i jämförelse med industriprodukter. Bytesförhållandena har kostat de outvecklade länderna en värdeförlust på 4 miljarder dollar i jämförelse med deras intäkter för 15 år sedan.

Utländska lån och kapitalimport "hjälpte" i viss utsträckning kapitaliseringen och industrialiseringen av de underutvecklade länderna och påskyndade deras förändring från feodala till halvkapitalistiska betingelser genom ökad varuproduktion. Dessa investeringar bidrog i stor utsträckning till att underlätta utvinningen av råvaror. Man har använt kapital för att utveckla plantagesystemet och för att öka effektiviteten inom gruv- och oljeindustrin. Detta grundläggande mönster har inte förändrats. Amerikanska investeringar i Afrika, som 1964 hade vuxit till sammanlagt 1,6 miljarder dollar, har "gått till utvinnande företag för att ta naturresurser från Afrika; det är endast en förhållandevis liten del, som gått till lokal industriproduktion och kommersiella företag".[8] Den totala kapitalexporten till underutvecklade länder har reducerats kraftigt, och i vissa av dessa länder har de upphört helt och hållet. Det finns kort sagt inte tillräckligt med kapitalinvesteringar för att befordra den ekonomiska tillväxten i de underutvecklade länderna, och i de flesta fall försvinner mer i form av profiter än vad som tillkommer genom nyinvesteringar. "Profiter som gjorts genom verksamhet i underutvecklade länder har i stor utsträckning använts till finansiering av investeringar i de högt utvecklade delarna av världen";[9] vilket innebär att framstegen i en del av världen åtminstone till en del skett på bekostnad av den andra.

De viktigaste resultaten av den amerikanska penetreringen av underutvecklade länder skilde sig inte från dem som uppnåddes genom den europeiska koloniala kontrollen. De sydamerikanska länderna används som råvarukällor och som marknader för industriprodukter. USA tillförsäkrade sig imperiekontrollens fördelar genom den "öppna dörrens" politik, som baserades på överlägsen produktivitet, kapitalexport och, när så lämpade sig, militär intervention. De latinamerikanska länderna tillhör emellertid inte samma underutvecklingskategori som länderna i Afrika och Asien. Exempelvis Brasilien och Mexiko genomgick en mycket snabb inhemsk kapitalbildning. I Mexiko har den på senare år uppgått till cirka 15 procent av den sammanlagda nationalproduktionen. Nästan två tredjedelar av dessa kapitalinvesteringar tillhör privata företag. De amerikanska privatinvesteringarna här omfattar inte bara de traditionella råvarukällorna utan också nyare industrier, såsom kemisk industri, elektricitet, telefon-, flyg- och bilindustri samt banker och försäkringsbolag, vilket ger upphov till en viss politisk förbittring eftersom "de stora utländska företagens ekonomiska makt utgör ett allvarligt hot mot nationens oberoende och mot landets frihet att planera sin egen ekonomiska utveckling".[10] Men profiterna är stora; avkastningen på de utländska investeringarna ligger mellan 10 och något över 20 procent, varav ungefär hälften återinvesteras och den andra hälften tas hem.

Genom en indelning av världens länder i tre olika grupper efter fördelningen av världens inkomster under 1949 får vi följande bild:[11]

    Världsinkomst
(procent)
  Världsbefolkning
(procent)
  Inkomst
per capita
i dollar
Höginkomstländer   67     18     915  
Medelinkomstländer   18     15     310  
Låginkomstländer   15     67     54  

På den nordamerikanska kontinenten, inklusive Kanada, finns "endast 10 procent av världens befolkning. Men här finns ungefär 75 procent av världsinkomsten. Däremot får de 75 procent av världens befolkning, vars inkomst ligger under 125 dollar per år, kanske inte mer än 10 procent av världsinkomsten".[12] Oavsett de begränsningar som denna och andra liknande jämförelser är behäftade med, så avslöjar de inte desto mindre att "världen nu upplever ett drama, som kan sluta i en marxistisk katastrof av långt större omfattning än vad Marx någonsin kunde föreställa sig. Det finns en oerhörd inkomstklyfta mellan fattiga och rika länder, och de fattigare länderna representerar massorna. Klyftan vidgas. De fattiga länderna blir klassmedvetna. Men det är möjligt att eftergifter av de privilegierade, i takt med att de underprivilegierade blir starkare, på nytt kan skapa en ny harmoni."[13]

Det är en fråga om eftergifter, eftersom processen i sig själv inte kan vändas. Och dessa eftergifter innebär en uppoffring av åtminstone en del av de privilegier, som de utvecklade länderna kunnat skaffa sig genom processen. Det betyder större kapitalinvesteringar och mer utländskt bistånd för att påskynda den industriella utvecklingen i de fattiga länderna. Man föredrar privat kapital, men statligt bistånd är också nödvändigt, eftersom det finns många åtaganden i vilka det privata kapitalet sällan, om ens någonsin, gör några investeringar. Dessa åtaganden tillhör den så kallade industriella infrastrukturen, det vill säga vägar, dammar, kanaler, hamnar, utbildning, sjukvård och ofta transporter och energi - sådana tjänster som används av nästan alla industrier. Man erkänner nu allmänt att de offentliga myndigheterna är bäst lämpade att ta hand om infrastrukturen, även om också dess utveckling är en förutsättning för den privata kapitalutvecklingen. Då kapitalister i både underutvecklade och utvecklade länder är lika intresserade av denna infrastruktur, är uppbyggandet av den inte främst en form av bistånd till de underutvecklade länderna utan snarare ett bistånd till privatkapitalet över huvud taget. Och där alla andra ekonomiska förhållanden mellan utvecklade och underutvecklade länder förblir vad de var före utvecklingen, hjälper infrastrukturen de förra ännu mer än de senare. Denna biståndsform är ett understöd till den privata företagsamheten på det allmännas bekostnad i både det givande och det mottagande landet. All annan mera omfattande hjälp, såsom konsumtionsvaror och livsmedel för att tillfredsställa ett omedelbart behov hos en lidande befolkning, skulle störa de rådande marknadsförhållandena och de speciella intressen, som finns där. Medan detta i de "mogna" länderna endast innebär att den kroniska överproduktionen löses genom nonsensproduktion i stället för att leda till högre levnadsstandard, innebär det i de efterblivna länderna ofta svält, mitt bland de olika försöken att skapa förutsättningar för en kapitalutveckling.

Den överväldigande delen av den hjälp, som de underutvecklade länderna faktiskt erhåller, har bestått av militärt bistånd. I den formen är hjälpen till minst skada för de privata intressena. Genom att befria de underutvecklade länderna från en del av deras "försvarskostnader", frigörs medel (teoretiskt men inte nödvändigtvis praktiskt) som kan användas i utvecklingssyfte. Avsikten med det militära biståndet är att skapa sympatier för politiken i västvärlden: det lämnas till regeringar, som representerar sådana samhällsklasser, som inte vill ändra på de inhemska egendomsförhållandena eller de internationella ekonomiska förhållandena. "Det är inte utan ekonomisk betydelse", säger man, "att specialenheter inom Perus, Colombias och Venezuelas arméer kunnat visa att de kan förinta eller kontrollera kommunistledda gerillagrupper, som försöker bygga upp en verksamhet inom ramen för en bred befrielsefront. Sådana ansträngningar har inte kunnat rubba den nationella tilliten."[14] En mindre del av det utländska biståndet är av icke-militär natur. Men då det är ett slags sekundärt militärt bistånd, bestäms det av det biståndsgivande landets politiskt-militära behov, och inte av mottagarlandets utvecklingsbehov. Om biståndet var av större betydelse skulle det kunna leda till radikala förändringar i de underutvecklade ländernas sociala och ekonomiska struktur, vilket skulle kunna påverka den biståndsgivande maktens ekonomiska och politiskt-militära intressen. Ty de nya sociala krafter, som frigörs av utvecklingsprocessen, kan mycket väl störa och omintetgöra traditionella handelsrelationer och politiska allianser, i synnerhet då den snabba sociala och ekonomiska utveckling som råder idag betyder statlig kontroll, som pekar mot statskapitalism. Det utländska biståndet ges för att hålla tillbaka, inte för att utvidga denna tendens.

Det vore verkligen förvånande om det fanns något verkligt intresse för de "efterblivna" länderna: för inte så länge sedan lade man i två världskrig ner oerhört stor energi på att göra industriellt utvecklade länder till underutvecklade områden; och i dag bygger man upp ännu större energiförråd, som kan användas till att omvandla hela världen till ett underutvecklat område, där det kanske inte går att åstadkomma någon utveckling alls. Enbart den imperialistiska maktkampen förhindrar varje form av meningsfullt bistånd till utländsk utveckling. Bombningen av Yalu-kraftverken under Korea-kriget "förstörde mer kapitalutrustning på en enda natt än vad USA investerar i hela den underutvecklade världen under ett år."[15] Denna "politik" upprepas nu i mycket större skala i Vietnam, och den kommer med största sannolikhet att utvidgas till att omfatta de utvecklade delarna av Kina och hela Sydöstasien.

1959 uppgick de statliga lånen och bidragen från "den fria världens" industriländer till de mindre utvecklade länderna till cirka 4 miljarder dollar, varav USA bidrog med cirka två tredjedelar och Frankrike och Storbritannien med merparten av den återstående tredjedelen. Detta var mycket mindre än 1 procent av dessa länders bruttonationalprodukt. Då man 1961 föreslog ett nytt försök att bistå de fattigare länderna, förklarades siffran 1 procent vara det eftersträvade målet för biståndskostnaderna. Det sammanlagda flödet av statliga och privata medel från Europa och Nordamerika till de underutvecklade länderna uppgick i genomsnitt till nästan 7 miljarder dollar per år från 1956 till och med 1959. Av detta årliga genomsnitt bestod 3,6 miljarder av statliga lån och bidrag. Olika former av privata lån och investeringar uppgick till 2,7 miljarder, och bidrag till internationella organ för bistånd till underutvecklade länder utgjorde 600 miljoner dollar. Dessa sammanställningar omfattade elva olika "biståndsformer", från statliga bidrag till privat upphandling av världsbanksobligationer och inkluderade exportgarantier, återinvestering av de privata företagens vinster i underutvecklade länder, betalning av återanskaffad materiel och så vidare - kategorier som samtliga betraktades som "utländskt bistånd", eftersom de representerar ett penningflöde till de underutvecklade länderna.

Hittills har "biståndet" till de efterblivna länderna varit alltför obetydligt för att kunna påverka levnadsbetingelserna, och det har inte kunnat främja den ekonomiska utvecklingen. Följaktligen har det endast lett till att inkomstklyftan mellan rika och fattiga länder blivit större i stället för mindre. Enligt den keynesianska uppfattningen måste biståndet därför ökas och kanske fördelas annorlunda eller förändras i kvalitativt avseende. Liksom ökad statligt framkallad produktion är den keynesianska lösningen på problemet med kapitalstagnation i de avancerade länderna, så är ökat utländskt bistånd dess program för en snabbare utveckling i de underutvecklade länderna. Med denna slutsats lämnar keynesianerna frågan, ty det ligger inte inom deras kompetensområde att omsätta sina teorier i praktiken.

För utvecklingen av de efterblivna områdena är emellertid den keynesianska generositeten lika oanvändbar som det eländiga utländska biståndet är meningslöst. Som vi påpekat tidigare, betraktas inte den statligt framkallade nonsensproduktionen i de utvecklade länderna som överflödig av regeringen eller, för den delen, av befolkningen i dessa länder; den anses vara nödvändig för landets och västkapitalismens interna och externa trygghet. Och om man inte vill bryta mot den fria företagsamhetens principer, finns det inte något sätt att överföra medel från nonsensproduktion till utländskt bistånd, såvida inte detta bistånd är en del av västkapitalismens försvarsmekanism; och i så fall är det i sig självt bara en annan form av nonsensproduktion. Mot bakgrund av denna situation råder det alltid brist på statliga medel för alla syften. Med en ökad internationell kapprustning finns det inte stora möjligheter till ökade kostnader för utländskt bistånd, som kan åstadkomma en förändring av den ekonomiska tillväxten i de underutvecklade länderna. Men inte heller en kraftig sänkning av nonsensproduktionen genom avrustning skulle leda till någon betydande ökning av det utländska biståndet, såvida inte detta bistånd tjänar industriländernas profitbehov.

Det hävdas naturligtvis att det utländska biståndet kommer att gagna de utvecklade länderna, eftersom den industriella tillväxten i de hitintills underutvecklade länderna blir till en impuls till en allmän kapitalistisk framryckning. I stället för att göra de rika länderna fattigare kan utvecklingen av de fattigare länderna göra alla länder rika. Tanken stöds av den keynesianska teorin, enligt vilken alla kapitalistiska länder kan uppnå en "mognadspunkt", där efterfrågan på kapital är mindre än benägenheten att spara. Det är alltså bara en fråga om hur den senare ska kunna förenas med utvecklingsbehoven i de fattigare länderna. Svaret är att man helt enkelt gör dem förenliga med varandra genom lämpliga statliga åtgärder. Men det är just på grund av att benägenheten att spara i de rikare länderna är oförenlig med de fattigare ländernas utvecklingsbehov som varken privat kapital eller stater som representerar privat kapital inte kan acceptera de keynesianska förslagen.

Den ekonomiska stagnationen i de avancerade kapitalistiska länderna åtföljs av stagnation i de underutvecklade länderna, eftersom fortsatta investeringar på båda hållen framstår som olönsamma under de rådande produktionsvillkoren. Stagnation är naturligtvis inte en medveten kapitalistisk politik, utan den drabbar kapitalisterna, liksom alla andra, av orsaker som ligger utanför deras kontroll och även deras kunskaper. De uppfattar inte problemet som en fråga om vad man ska göra med "sparade" medel, som inte kan investeras lönsamt, utan snarare hur man ska kunna höja kapitalets lönsamhet, så att dessa "sparade" medel kan komma till användning i kapitalistisk bemärkelse. Men "sparade" medel som söker investeringstillfällen kommer att finna dem (om det överhuvudtaget går att finna några) i de utvecklade och inte i de underutvecklade länderna. Även om det skulle komma igång en industriell utveckling i de senare, så innebär det faktum att de är mindre utvecklade att deras produktivitet, och således deras lönsamhet, blir lägre än i de äldre kapitalistiska länderna. Således kommer även deras utveckling att öka skillnaden mellan utvecklade och underutvecklade länder.

Även om det ofta hävdas att de efterblivna länderna "har förmånen att kunna använda den senaste utrustningen utan att först behöva skrota ner den existerande och utan att vara handikappade av föråldrade industrilokaler",[16] så existerar denna förmån inte i praktiken. Den långsamt växande industrialiseringen av de underutvecklade länderna innebär snarare en vidgad produktivitetsklyfta mellan "rika" och "fattiga" länder, eftersom det är de utvecklade länderna, som kan tillgodogöra sig de fördelar, som den moderna teknologin ger. Det är naturligtvis sant att en del av de nya teknologiska innovationerna kommer till användning i underutvecklade länder - inom utvinningsindustrin till exempel - men här utgör de snarare ett stöd åt det utländska kapitalet än åt den inhemska utvecklingen.

Kapitalets lönsamhet i de underutvecklade länderna är naturligtvis mycket hög inom utvinningsindustrin. Här använder man den modernaste utrustningen och utländska tekniker, och därför kan man konkurrera med liknande industrier i de utvecklade länderna. Företagen inom denna bransch är faktiskt oerhört lönsamma. Det beror inte bara på att de är konkurrenskraftiga utan också på att det inte finns något behov av konkurrens. Världsmarknadspriset på till exempel råolja är fast, varför det lönar sig att utvinna olja även från de relativt sett dyra oljefälten i USA. Detta pris saknar samband med produktionskostnaden på de billiga oljefälten i de underutvecklade länderna. "Att ta cirka 100 shilling per ton i betalning för något som kostar 13 shilling att producera (i till exempel Persiska viken) är en enastående prestation. Med en sådan vinstmarginal är det allt annat än ruinerande att behöva ge tillbaka hälften (eller mer) till arabstaterna."[17] Det är därför som merparten av de utländska privatinvesteringarna har koncentrerats till utvinningsindustrin. De privata företagen tryggar lönsamheten för investeringarna i utlandet genom att skapa monopol inom bestämda industrigrenar och genom att låta dem ta priser, som är oberoende av produktionskostnaderna. Men med undantag för speciella företag innebär allmän efterblivenhet låg lönsamhet, med den följden att det inte går att dra till sig utländskt kapital.

I den mån som de underutvecklade länderna har kunnat utvecklas genom utländska privatinvesteringar, så är de redan "utvecklade"; och i den mån en fortsatt utveckling kan åstadkommas genom privat kapital så kommer det att ske - oavsett alla statliga strävanden. Om de fortfarande befinner sig i ett fruktansvärt underutvecklat tillstånd, tyder detta endast på att det kapitalistiska produktionssättet - i synnerhet i dess form av fri företagsamhet - inte kan utveckla en integrerad världsekonomi och en rationell arbetsdelning, som kan garantera världsbefolkningens existens och välstånd. Ty liksom investeringarna i varje särskilt kapitalistiskt land upphör vid den punkt där de inte längre är lönsamma, oavsett de faktiska samhälleliga behoven, så gäller samma villkor för världen i stort; de existerande investeringarna anger de gränser, som sättes deras lönsamhet. Denna situation vittnar om kapitalismens oförmåga att utvidga sitt produktionssätt till ett världssystem. Det enda kapitalismen kunnat skapa är världsmarknaden; och det var denna skapelse som av sig själv delade upp världen i "fattiga" och "rika" länder.

Själva begreppet utländska investeringar visar att deras ägare inte hör hemma där investeringen görs. De kan ta hem hela eller delar av den profit, som görs i utlandet. På detta sätt suger kapitalisterna ut andra länders arbete utan att i någon större utsträckning ackumulera kapital i dessa länder. Det är visserligen sant att de därigenom ger arbete åt en del människor, som annars kanske skulle gå arbetslösa eller arbeta inom mindre inkomstbringande yrken; men de främjar inte den ekonomiska utvecklingen i den grad som utsugningen av detta arbete tillåter. Även inhemska kapitalister kan och brukar sända en del av eller hela sin profit till utlandet, eftersom de är lönsammare eller säkrare där. Allt detta är helt lagligt till dess att det förklaras vara olagligt, ty det motsvarar den kapitalistiska idealbilden av "fria" kapitalrörelser på en "fri" världsmarknad. Sökandet efter maximala profiter och maximal säkerhet är just den mekanism, som antas fördela kapitalet på det mest "ekonomiska" sättet, vilket också antas vara det sätt som är gynnsammast för världens befolkning. Vad detta sökande i praktiken leder till är en konservering och förstärkning av inkomstklyftan mellan rika och fattiga länder. Mer pengar lämnar de efterblivna länderna än vad som investeras i dem av de utvecklade länderna. Enligt USA:s handelsdepartement uppgick till exempel USA:s investeringar i latinamerikanska länder 1958 till 317 miljoner dollar, inklusive både nytt kapital och ej hemtagna vinster, medan de hemtagna vinsterna uppgick till 653 miljoner dollar. Siffrorna för de därefter följande åren var:

    Investerade
dollar
  Hemtagna
dollar
1959   347   miljoner     600   miljoner  
1960   267   miljoner     641   miljoner  

Eller för att ta ett enskilt land: "Från 1943 till 1958 investerade privata utländska medborgare nästan 250 miljoner dollar i Chile. Under samma 15-årsperiod tog dessa utlänningar hem nästan 600 miljoner dollar i vinster. Detta utflöde, som i första hand gick till USA, representerade en gåva på 50 dollar från varje man, kvinna och barn i Chile. Landet har ett desperat behov av att få - inte av att ge - bistånd."[18] Men detta klagande vilar på en missuppfattning, ty kapitalismen sysslar inte med välgörenhet, såvida man inte kan göra en lönsam affär av det.

Trots att merparten av de profiter som görs berikar de utvecklade länderna mer än de underutvecklade, ropar de senare inte desto mindre efter fler utländska kapitalinvesteringar för att stödja de rådande egendomsförhållandena i deras egna länder. Men man är inte så angelägen om att investera där, vilket inte bara beror på att det råder konkurrens om kapitalet i de utvecklade länderna, utan också på att investeringar i många underutvecklade länder - som befinner sig i ett permanent kristillstånd - inte längre är säkra. De utländska investerarna, som främst är intresserade av naturresurser såsom olja och metaller, befordrar en ensidig utveckling, som konserverar de fattiga ländernas beroende av de rika länderna och hindrar en mera allmän utveckling. Det finns naturligtvis undantag, som har sin orsak i den geografiska närheten mellan utvecklade och underutvecklade länder. I till exempel Mexiko och Kuba har det amerikanska kapitalet försökt komma in i alla strategiska näringar. Amerikanska företag ägde 60 procent av alla kubanska industrier från kosmetika till sockerrör. Men denna närhet kunde inte hindra uppkomsten av revolutionära rörelser och regeringar. De begränsade och till och med exproprierade det utländska kapitalet i den fria nationella utvecklingens namn, och motsatte sig de stora industri- och finansimperiernas profitbehov. Då dessa rörelser varit ganska utbredda och hotar att resa sig igen, har privatkapitalet inte någon större önskan att investera i underutvecklade områden, där det inte bara tar ekonomiska utan också politiska risker.

Eftersom endast en begränsad kapitalmängd finns tillgänglig för bilaterala statliga biståndstransaktioner, och då avsikten med allt statligt bistånd är att stärka och säkra en så stor del som möjligt av den "fria världen", har detta bistånd den dubbla funktionen att upprätthålla de existerande egendomsförhållandena i mottagarlandet och att trygga större verksamhetsfält för kapitalisterna i det biståndsgivande landet. Bortsett från ett fåtal undantag, som är baserade på rent politiska hänsyn, lämnas det inte något bistånd för utveckling av statsägda industrier, utom när de faller under kategorin "infrastruktur". För att uppmuntra kapitalexport till de underutvecklade länderna går staten ofta i borgen för sådana investeringar i händelse av valutaoro, byteskontroll, konfiskatorisk beskattning och expropriation. Men även om riskerna undanröjs på det allmännas bekostnad, så innebär inte det någon större stimulans av utländska investeringar; det som måste garanteras är större profiter än de som kan erhållas i hemlandet.

Kapitalismens oförmåga och ovilja att utsträcka industrialiseringsprocessen till de underutvecklade områdena har lett till uppkomsten av nationella revolutionära rörelser, som framhäver statens roll i den allmänna ekonomiska utvecklingsprocessen. Denna övertygelse är här inte ett resultat av en lång process av ökad statlig kontroll, så som varit fallet i de avancerade kapitalistiska länderna. Den utgör snarare utgångspunkten för en nationellt bestämd kapitalutveckling, som riktar sig både mot den inhemska efterblivenheten och den utländska kontrollen, och den åtföljs ofta av en partiell eller total expropriering av utländskt och inhemskt kapital. Det ordinära profitskapandet blir på så sätt en nationell och maktpolitisk fråga. Då en del västföretag möter sådana "nationaliseringsproblem", som till exempel i Iran eller Guatemala, får de sina egna regeringar att ingripa för att återupprätta och trygga deras privilegier. Och då de affärer som dessa företag - i likhet med alla andra företag - bedriver i vissa avseenden redan är en integrerad del i den statliga politiken, ingriper regeringarna för egen räkning. De utländska företagen representerar i vissa avseenden statens intressen och prestige. De stöds och skyddas med politiska medel. Några länders försök att komma undan de skadliga ekonomiska följderna av att vara råvaruproducenter åt de stora kapitalistiska makterna och deras ihärdiga krav på en pris- och vinstpolitik som är gynnsammare för dem behandlas som "konspirationer" inte bara mot speciella företags intressen utan också mot själva västvärlden.

Samtidigt som politiska, militära och strategiska överväganden har sin grund i ekonomiska intressen och i de nödvändigheter som finns inneboende i kapitalackumulationen, och samtidigt som detta ofta är helt uppenbart - som till exempel i det stora intresse som visas för Sydostasien som ett rikt råvaruproducerande område och för de oljeproducerande länderna i Mellersta Östern - så fördunklas det intima sambandet mellan politiska och ekonomiska intressen av den nationella konkurrensformen. De ekonomiska intressena har förvisso alltid omfattat mer än bara den omedelbara eller förväntade lönsamheten i speciella företag. Men aldrig tidigare har kapitalackumulationen varit så nära förbunden med antingen imperialism eller nationalism. Det utgör ännu ett tecken på marknadsekonomins allmänna nedgång och på dess långsamma omvandling till en av staten styrd ekonomi, som först och främst kommer till uttryck genom de områden som den faktiskt kontrollerar, genom de råvaror och den arbetskraft som den säkrat och i de kommunikationsleder som monopoliserats, i stället för att uttryckas i utbud och efterfrågan i en värld, som betraktas som en öppen marknad. Och även om de nationella eller imperialistiska intressena således fortfarande är ekonomiska intressen, är det sällan de tar sig rent affärsmässiga uttryck.

Även tidigare krävde den industriella utvecklingen stora ansträngningar från statens sida. I till exempel Japan ledde fruktan för kolonialisering och utländsk exploatering till att staten medvetet införde kapitalismen. Den japanska utvecklingen uppvisade redan i sina första skeden "keynesianska" element, vilka senare blev karakteristiska för den moderna kapitalismen. Genom en begränsning av importen av utländskt kapital kunde Japan behålla en hög grad av ekonomiskt oberoende, och även om detta krävde en utomordentligt hög utsugningsgrad, så uppnådde man sitt mål - en japansk kapitalism som kunde konkurrera med andra kapitalistiska länder. Genom stöd från politiskt gynnade finanshus införde man en industri, som var modern både med avseende på konkurrens mässiga och militära behov. "Dessa industrier, som var högt utvecklade i tekniskt avseende och utformade efter senaste västmodell, var statsbyråkratins stolthet, en statsbyråkrati som avundsjukt vakade över den även efter det att den i stort övertagits av det privata kapitalet."[19] Men Japan var ett undantag. Dess snabba förvandling till en industrimakt ägde rum vid sekelskiftet, då den internationella kapitalexpansionen stod som högst, och under de gynnsamma politiska betingelser, som förorsakats av Amerikas utmaning av den europeiska kolonialismen i Fjärran Östern. Det som de europeiska makterna hade uppnått genom intervention försökte Amerika uppnå genom handel, och den "öppna dörrens" politik användes både mot kolonisatörerna och de mindre utvecklade länderna.

Kriserna och krigen under 1900-talet har brutit ner det mesta av den europeiska kolonialismen. Men för de förutvarande koloniernas ekonomiska utveckling räckte det inte längre med politiskt oberoende. De var redan alltför utarmade genom stagnationen under de tidigare decennierna. Deras situation har beskrivits som en "ond cirkel": "låg kapitalstock betyder låg produktions- och låg inkomstnivå. Och en låg inkomst tillåter inte ett stort sparande, och därför är det svårt att öka kapitalstocken."[20] Inkomstnivån kan inte höjas utan industrialisering, och det går inte att utveckla en industrialisering utan högre inkomster. Men det går inte att göra större förtjänster genom handel med icke-industriella produkter. De måste skaffas fram inom landet genom en ännu hänsynslösare utsugning för att få överskott, som är så stora att de frigör arbete för uppbyggnad av en industriell bas, utan att därigenom förorsaka någon minskning av den export som krävs som betalning för den import, som är nödvändig för industrialiseringsprocessen.

Även om vi bortser från all kolonial kontroll och handelsdiskriminering, kan ett land eller område förbli underutvecklat på grund av brist på naturresurser såsom odlingsbar jord eller mineralfyndigheter. Det kan vara omöjligt att skapa något överskott, och därför är det omöjligt att åstadkomma en industriell utveckling, utom när den införs utifrån, vilket endast påverkar vissa bestämda resurser - till exempel olja och gas i Sahara. Men ett land eller område kan vara underutvecklat oavsett om det har tillräckligt med naturresurser. Det finns underutvecklade områden också i kapitalistiska länder, som till exempel i Italien, vars höga industriella utveckling i norr och mycket efterblivna jordbruk i söder i nationell skala upprepar den internationella uppdelningen i fattiga och rika områden. Även om det finns områden i världen som saknar förutsättningar för en meningsfull industriell utveckling, har detta ingenting att göra med problemet med underutveckling i länder där det finns möjligheter för en ekonomisk tillväxt.

Ett land anses, ekonomiskt uttryckt, vara progressivt, om det konsumerar mindre än storleken av sin nettoproduktion, vilket medger ett nettotillskott till den förefintliga kapitalstocken. Man har beräknat att under senare år har de underutvecklade ekonomiernas nettoinvesteringar uppgått till mellan 3 och 5 procent av nationalprodukten, medan de i de utvecklade länderna uppgått till mellan 10 och 15 procent. Men produktionsökningen i de underutvecklade länderna har i stor utsträckning uppvägts av en motsvarande befolkningsökning. Det säges att dessa länder konsumerar lika mycket som de producerar. Det stämmer förstås bara om man bortser från de rikas icke kapitaliserade sparande och de överskott som försvinner genom handel för att framträda på nytt i form av kapital i de utvecklade länderna.

Då de underutvecklade länderna har höga produktionskostnader, råder det där stor arbetslöshet både inom jordbruk och industri. Enligt Keynes har arbetslösheten i den "mogna" kapitalismen sin orsak i bristande effektiv efterfrågan på grund av ett alltför stort sparande, som beror på ett relativt kapitalöverflöd. Detta gäller inte för de underutvecklade länderna. Det finns naturligtvis överskott, men de används inte produktivt. De rika i de underutvecklade länderna har en benägenhet att samla ihop förmögenheter i form av skatter snarare än i form av produktivt kapital. Inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga i de underutvecklade länderna är ännu större än i de utvecklade länderna. De verkar i varje fall att vara det på grund av den oerhört låga levnadsstandarden för den större delen av befolkningen. De rika härskande klasserna, som är tillfreds med de rådande förhållandena, anser sig inte ha någon orsak att förändra de villkor, som ger dem deras privilegier.

I den borgerliga ekonomiska teorin, inklusive den keynesianska versionen, rättfärdigas inkomstskillnaderna som en källa till kapitalbildning. Det är endast de förmögna som kan spara i någon betydande utsträckning; och ju mer de "sparar" desto snabbare blir utvecklingen. Det är endast under betingelser, då det redan finns ett alltför stort "sparande", det vill säga i den "mogna" kapitalismen, som en ökad efterfrågan kräver en jämnare inkomstfördelning. Då dessa betingelser absolut inte är för handen i de underutvecklade länderna, kan den keynesianska teorin endast föreslå det som all annan borgerlig ekonomisk teori också föreslår - nämligen ett ökat "sparande" genom ökad utsugning och att detta "sparande" ska användas för en industriell utveckling.

Vi upprepar, att Keynes ansåg att lockelsen att investera under hela historien alltid varit svagare än benägenheten att spara. Han skrev att "den enskildes önskan att öka sin personliga förmögenhet genom att avstå från konsumtion har vanligen varit starkare än lockelsen för företagaren att öka nationalförmögenheten genom att sysselsätta arbetskraft för framställning av varaktiga nyttigheter".[21] Fastän de fattiga inte kan göra annat än avstå från konsumtion, utvidgar de för den skull inte något annat än sitt eget elände. Och fastän de rika konsumerar på ett fantastiskt sätt, så blir de ändå bara rikare. Keynes talar endast om de rika i både utvecklade och underutvecklade länder, under kapitalistiska och förkapitalistiska betingelser. I den "mogna" kapitalismen är lockelsen att investera svag på grund av att "mognaden" förstör lönsamheten, medan man i den "omogna" kapitalismen kan bli rik, och förbli rik, just på grund av att det inte finns någon kapitalistisk utveckling. "Icke-konsumtion", skriver en av Keynes lärjungar, "behöver inte nödvändigtvis innebära en frigörelse av just den slags mänskliga och materiella resurser, som med största lätthet kan användas för produktion av kapitalvaror".[22] De rika i de fattiga länderna får inte "avstå från konsumtion" utan måste "avstå" för att investera i "framställningen av varaktiga nyttigheter". Det keynesianska programmet för industriell utveckling är, kort sagt, kapitalism. Och detta sammanfattar i stort sett hela det keynesianska bidraget till "teorin för den ekonomiska tillväxten".

Keynes magra bidrag till "tillväxtteorin" hindrade inte att den faktiska eller förväntade industriella utvecklingen av de efterblivna ekonomierna nu i stor utsträckning erkännes antingen som en "keynesiansk" eller "socialistisk" utveckling, beroende på omfattningen av statens del i kapitalbildningsprocessen. Även om statliga ingripanden under förkapitalistiska betingelser har en helt annan funktion än den som Keynes för fram som en lösning av problemen i de avancerade kapitalistiska länderna, är det möjligt att använda den keynesianska "tekniken" för att påskynda kapitalbildningsprocessen i de underutvecklade länderna. Statlig kontroll av den ekonomiska utvecklingen föregick Keynes teori inte bara i den begränsade "keynesianska" bemärkelsen av statlig kontroll, såsom i Japan, utan också i en vidare och mera konsekvent icke-keynesiansk bemärkelse av statligt ägande av produktionsmedlen, vilket först förverkligades i Ryssland.

De nationella revolutionerna antog en mängd olika former och särdrag inom deras i grunden kapitalistiska natur, allt efter de enskilda ländernas historiska bakgrund och den världssituation som de ställdes inför. Rysslands närhet till västvärlden, den mängd utländskt kapital som investerats i högt avancerade industrier (hur små de nu än var i jämförelse med landets storlek och behov), bourgeoisins svaga ställning bland de härskande samhällsgrupperna, och bondebefolkningen, som strävade efter att komma bort från de långvariga halvfeodala förhållandena - allt detta gav den ryska revolutionen karaktären av en "revolution nerifrån", ett uppror av arbetare och fattiga bönder och deras allierade bland medelklassen mot alla kända former av utsugning, mot jordägare och mot inhemskt och utländskt kapital. Med den marxistiska ideologin som bas, hade man som målsättning att med den revolutionära staten som organ förverkliga socialismen. I Indien var den revolutionära jäsningen av annan natur. Inom de koloniala betingelserna växte det där långsamt fram en intressegemenskap mellan den inhemska och den utländska bourgeoisin. De två världskrigen underlättade en sammansmältning av utländskt och inhemskt kapital och en snabb expansion för det senare. Men den primitiva industri- och jordbruksproduktionen och den därmed sammanhängande avsaknaden av socialt medvetande bland de lägre klasserna gav landets revolutionära strävanden karaktären av en nationell rörelse för politiskt oberoende, i avvaktan på att befrielsen skulle komma genom den brittiska imperialismens nedgång. Medan Ryssland betraktas som ett statssocialistiskt, eller statskapitalistiskt, system i den icke-keynesianska bemärkelsen av statligt ägande av produktionsmedlen, utgör Indien, som betraktar sig självt som en socialistisk välfärdsstat, åtminstone ideologiskt ett "keynesianskt system", som inskränker sig till statlig kontroll över ekonomin. Ty i det "socialistiska Indien" beräknade man 1958 "att 90 procent av landets företag, inklusive jordbruket, som helt och hållet kontrolleras av enskilda ägare, låg i privata händer. Dessa företag stod för 92 procent av landets sammanlagda inkomst, medan endast 8 procent kom från statliga företag".[23]

Med Rysslands utveckling till industrimakt och med uppkomsten av ett östblock efter andra världskriget, uppdelades de nationella ekonomierna i världen i både utvecklade och underutvecklade länder i system med statligt ägande och system med begränsad statlig kontroll. Uppdelningen är inte absolut; de olika länder som följer den ena eller den andra principen för organiseringen av samhället uppvisar olika grader av statligt ägande eller statlig kontroll. Det finns inte två länder som exakt liknar varandra i detta avseende varken bland de så kallade kommunistiska länderna eller bland de länder som tillhör den "fria världen", eller bland dem som anses stå "utanför" de båda maktblocken. Men i alla länder ingriper staten i viss utsträckning i den ekonomiska mekanismen. I de "kommunistiska" länderna fastställs förmodligen investeringarna direkt genom statliga beslut. I de kontrollerade eller blandade ekonomierna, utvecklade såväl som underutvecklade, är investeringarna resultat av markandskrafter, som staten försöker påverka genom monetära eller skattepolitiska medel, och som de kompletterar med direkt beslutade investeringar i offentliga företag och statligt framkallad produktion. De skattepolitiska och monetära åtgärder, som kommit att förknippas med Keynes namn, kan tillämpas i alla existerande system oavsett deras specifika karaktär eller det utvecklingsskede de befinner sig i.

Medan de keynesianska åtgärderna i "mogna" länder stabiliserar ekonomin, kan underutvecklade länder använda dem för att organisera och samordna den ekonomiska tillväxten. Skattepolitiska och monetära åtgärder kan fördela inkomsten på ett sätt som leder till en ökning av ackumulationsfonden. Staten kan själv ta på sig uppgiften att spara och investera. Därigenom förverkligar den det som Keynes uppfattade som ett slags sammanfattande socialisering av investeringar genom insamling av det gemensamma sparandet. Om Keynes själv endast såg detta som en framtida möjlighet, så var han inte desto mindre övertygad om - det sade han åtminstone - att den var önskvärd, vilket inte bara berodde på den minskande konsumtionsbenägenheten utan också på att han trodde på statens överlägsna förmåga att på lång sikt beräkna kapitalets lönsamhet eller marginaleffektivitet och att ta vederbörlig hänsyn till den "allmänna sociala vinsten".

Samtliga keynesianska förslag om hur man ska övervinna den kapitalistiska stagnationen och nedgången i de utvecklade länderna hänvisar till statliga åtgärder, som ska föra in ett visst mått av "planering" i marknadsmekanismen. Men om det går att åstadkomma en partiell "planering", så är det också möjligt att införa en total planering; det finns inget i det keynesianska systemet som gör att det inte kan tillämpas i ett statskapitalistiskt eller statssocialistiskt system. De som förespråkar det statskapitalistiska systemet vänder sig inte mot keynesianismen för att den föreslår en styrning av inkomstfördelningen för att skapa det önskade förhållandet mellan investeringar och konsumtion, utan för att Keynes endast ville utnyttja denna styrningsteknik i begränsad utsträckning.

Även om den keynesianska styrningstekniken kan tillämpas i alla kapitalistiska system oavsett vilket utvecklingsskede de befinner sig i, så förlorar Keynes "allmänna sysselsättningsteori" sin "allmänna karaktär" vid en betraktelse av arbetslösheten i de underutvecklade länderna. I dessa länder beror inte arbetslösheten på ett överflöd utan på en brist på kapital. Denna arbetslöshet, som är dold såsom överbefolkning i förhållande till de existerande produktionsmedlen och deras produktivitet, är själv ett hinder för kapitalbildningen, vilket inte bara beror på den billiga arbetskraften, som konkurrerar med kapitalet, utan också på att den planerade utvecklingen här måste vara av sysselsättningsskapande i stället för av kapitalökande natur. Planerings myndigheten måste utgå från en samhällsplanering, som inte är gynnsam för en snabb kapitalbildning, eller också förinta en stor del av befolkningen. Under sådana betingelser kan den keynesianska tekniken inte skapa de överskott, som är nödvändiga för att initiera en kapitalutveckling.

Ett land kan vara så utarmat att varken skattepolitiska eller monetära åtgärder med någon framgång kan kanalisera medel från konsumtion till investeringar. Det kan då anses vara nödvändigt att organisera produktionen och konsumtionen med rent politiska medel och att tvinga in befolkningen i beteendemönster, som skapar överskott som annars skulle vara ouppnåeliga. Kollektiviseringen av det ryska jordbruket, liksom hela det stalinistiska terrorsystemet, var ett sådant företag. Det upprepas i modifierad form i dagens Kina, eftersom det där inte finns någon annan väg till kapitalbildning. "Med ett efterblivet och överbefolkat jordbrukssamhälle som utgångspunkt", har det sagts, skulle vilken känslolös ekonom som helst kunnat ha rekommenderat det mesta av det som gjorts i Kina i dag, även om han aldrig ens hade hört ordet kommunism."[24]

Men det är inte alla underutvecklade länder som befinner sig i ett så utarmat tillstånd, och även om de gjorde det, skulle en del av dem ändå inte kunna lösa sina utvecklingsproblem på statskapitalismens auktoritära sätt. I en del fall kan en utvecklad kapitalistisk nation hindra ett underutvecklat land från att följa den statskapitalistiska modellen; eller också kan det underutvecklade landet vara alltför beroende av kapitalistiska länder för att överväga ett sådant drag. Statskapitalistiska system måste i viss utsträckning frigöra sig från de traditionella världsmarknadsförhållandena. De måste kunna existera under förhärskande autarkiska betingelser, och de måste kunna stå emot imperialistiska påtryckningar. Därför måste de vara stora länder med stor befolkning, och rikt försedda med naturresurser. Sedan andra världskrigets slut har emellertid statskapitalistiska länder slutits samman till ett östblock, vilket i sina ekonomiska förhållanden representerar en slags "andra världsmarknad". Detta gör det möjligt också för svaga eller små länder att bryta sig loss från sitt tidigare beroende av den privata världsmarknaden och att organisera sitt ekonomiska liv efter statskapitalistiska principer.

Det framstår som mindre svårt att åstadkomma en synkronisering av de olika nationella ekonomierna än en ekonomisk "integration" genom privat handel på en monopolistisk världsmarknad. Och liksom västmakterna fördelar ett visst "bistånd" till underutvecklade länder inom sina intressesfärer, så bistår de starkare länderna i östblocket de underutvecklade länder, som man betraktar som sina faktiska eller potentiella allierade. Sovjetblockets ekonomiska "bistånd" till underutvecklade länder uppgick till 3 miljarder dollar under 1960. Merparten av detta "bistånd" hade formen av lån eller krediter, och en del av det (750 miljoner dollar) bestod av militär utrustning. I västvärlden betraktar man detta "bistånd" som "biståndskonkurrens", och så är det. I likhet med västländernas "bistånd", så ges det för att främja de dominerande östblocksländernas politiska och ekonomiska intressen. Den direkta eller indirekta kontrollen över underutvecklade länder innebär ökad tillgång till viktiga råvarukällor för maktbasen i de statskapitalistiska systemen och undandrar dessa råvaror från den "fria världens" resurser.

Även om det sovjetiska "biståndet" tjänar samma syften som västländernas, så ges det ofta på villkor, som är fördelaktigare för de underutvecklade länderna. Ryssland tar 2 1/2 procent i ränta på sina lån till utlandet, jämfört med västländernas ränta på mellan 4 1/2 och 5 1/2 procent. Ryssland krävde 10 procent i avkastning på sina investeringar i den indiska oljeindustrin, medan de brittiska och amerikanska bolagen krävde 50 procent. Och av största vikt är också att de industrianläggningar, som byggs upp genom sovjetiska biståndsåtgärder, blir mottagarlandets egendom, medan de privata investeringarna från västländerna även i fortsättningen ägs och leds av utländska bolag. Det förekommer mycket byteshandel och direkt mellanstatlig handel, vilket är förmånligt för de underutvecklade länderna, eftersom man därigenom kan kringgå internationella betalningsproblem. Det finns inte heller några restriktioner eller preferenser med avseende på olika typer av industriell utveckling; man erbjuder och levererar fullständiga fabriksanläggningar av alla slag. Man använder sig i mycket stor utsträckning av experter, som arbetar i de underutvecklade länderna. Av alla dessa orsaker expanderar också handeln mellan Sovjetblocket och de underutvecklade länderna, även om ökningen inte är av den storleken att den innebär någon verklig skillnad för förhållandena i de efterblivna länderna under den närmaste tiden.

Sovjetblockets politik för att öka handeln med de underutvecklade länderna hade en ytterst obetydlig bas att utgå ifrån. "Sovjetblocket kan förväntas ge positivt om än klart marginellt bidrag till de underutvecklade länderna som grupp. Men inte heller en mångdubbling av handeln skulle ändra på det faktum att dessa länders ekonomiska framtid även i fortsättningen kommer att vara knuten till handeln med den fria världen."[25] Handeln med den "fria världen" är emellertid en handel för privat profit, och som sådan bestäms den av de betingelser, som råder i de utvecklade, och inte i de underutvecklade, länderna. Om denna handel hittills inte medfört någon större vinst för de efterblivna länderna, kan den knappast förväntas göra det i framtiden - en framtid som redan är begränsad genom förekomsten och tillväxten av konkurrerande statskapitalistiska system.

Uppdelningen av länder i ett östligt och ett västligt maktblock är inte baserad på förekomsten av "två världsmarknader". Det förhåller sig snarare tvärtom: att de "två världsmarknaderna" i viss mån är en realitet beror enbart på att den internationella konkurrensen (och det internationella samarbetet) nu har en politiskt-militär karaktär. Västmakterna vill behålla de kapitalistiska egendomsförhållandena, och ställer sig positiva till statlig kontroll endast i den utsträckning, som den framstår som nödvändig för att säkra dessa förhållanden, och för att de ska kunna utvecklas i länder, som står på randen av en kapitalisering. Avsikten med all utrikespolitik är att stärka den privata företagsamheten där det är möjligt och att sabotera statskapitalistiska strävanden där det kan uppträda sådana. Västländerna försöker begränsa sina ekonomiska förbindelser med de statskapitalistiska systemen så mycket som möjligt, eller också avbryter de dem fullständigt, även om en del är mera konsekventa än andra när det gäller att sätta denna politik i verket. I USA har det blivit ett brott att bedriva handel med till exempel Kina, Nord-Korea och Kuba. För de statskapitalistiska länderna har den internationella marknaden således begränsats till förbindelser med andra statskapitalistiska länder eller med länder som hittills inte knutits till någotdera av de dominerande och konkurrerande maktcentra.

De flesta underutvecklade länder led, och lider, under den inhemska och utländska utsugningens dubbla ok. Den sociala kampen i dessa länder förs fortfarande mot både de inhemska härskande klasserna och det utländska kapitalet. Båda kamperna inbegriper frågor om expropriering av egendom för en omplanering av den nationella produktionen och distributionen, som bättre stämmer överens med de nationella intressena, även om dessa "nationella intressen" återigen blir grunden för nya särintressen som gäller den politiska kontrollen över statsapparaten. Det påpekas ofta att "medelklassgrupperna är Prometeus-elementen i dagens underutvecklade samhällen - de är de enda medvetna, aktiva och kompetenta agenterna för en förändring av samhället. Kommunisterna har länge erkänt medelklassens avgörande roll och gjort stora ansträngningar för att nå och påverka den. Västländerna har däremot gjort alltför litet för att kunna skörda frukten av sitt övertag över kommunisterna."[26] Vad gäller social förändring så har inte västländerna något sådant övertag. Den förändring, som krävs i dessa länder, kan endast vara till nackdel för de kapitalistiska länderna i väst. Det är just på grund av den sociala förändringen, eller strävan efter förändring, som de underutvecklade länderna befinner sig i öppet eller latent uppror inte bara mot deras egna härskande klasser utan också mot de senares försvarare i de avancerade länderna. Dessa uppror kan inte syfta till annat än en förändring av de rådande betingelserna och därmed av de egendomsförhållanden, som är basen för dessa betingelser. Det är på grund av att "medelklassen" inte har några utsikter till avancemang i de underutvecklade länderna, och att dessa länder inte har några utsikter till utveckling i den monopolistiskt kontrollerade kapitalistiska världen, som varje allvarligt försök att åstadkomma en utveckling baserar sig på en statskapitalistisk ideologi och ett statskapitalistiskt program, även i de fall där sådana försök för närvarande faktiskt kan förverkligas genom statlig kontroll i den keynesianska bemärkelsen.

Utvecklingen av de kapitalfattiga länderna förutsätter sociala rörelser mot de samhällskrafter, som vill bevara status quo. Det är således först och främst ett politiskt problem. Då nationen är den största historiskt utvecklade enheten för en sammanhållen social organisering, och då betingelserna i alla länder varierar, framträder utvecklingen som ett nationellt program. I vissa avseenden måste det samordnas med liknande program i andra länder; men denna större organisationsenhet kommer att bestå av ett antal nationella enheter, och den kommer inte att vara bestående förrän nationalstaten har upplösts som institution. Kapitalismens utveckling och nationalstatens uppkomst var en och samma process Det var statens funktion att säkra och trygga den nationella kapitalistiska ekonomins tillväxt, liksom det nu - men i ännu större utsträckning - är dess funktion att stabilisera det kapitalistiska systemet för att säkra dess fortsatta existens. Under de nuvarande betingelserna i världen är det mycket svårare att få igång en utveckling än att stabilisera de avancerade kapitalistiska systemen och det kräver ännu mer statlig kontroll. Då denna kontroll påverkar de olika samhällsgrupperingarna olika, genomförs den genom politisk kamp, vilken inte är begränsad till den nationella arenan utan också inbegriper andra länder genom att den påverkar deras politiska och ekonomiska intressen.

För att problemen i de underutvecklade länderna ska få en rättvis behandling, måste man ta itu med varje land för sig, ty varje land är unikt inte bara med avseende på fysisk och social struktur utan också när det gäller dess förbindelser med andra länder och med världen i stort. Sydostasien framstår som världens fattigaste område, om vi mäter i nationalinkomst per capita; men det är också ett av de områden, som de imperialistiska makter, vilka representerar de två konkurrerande samhällssystemen, strider hårdast om. Kina och Indien följer tätt därefter; det ena landet försöker följa den statskapitalistiska utvecklingsvägen, det andra den väg som går via statsunderstödd privat kapitalutveckling. Länderna i tropiska Afrika tillhör, även om de är ännu mindre utvecklade, en helt annan kategori. Här görs det inte några som helst försök, varken av det utländska kapitalet eller av afrikanerna själva, att göra produktionen mera varierad. De olika afrikanska staterna, som på det hela taget är självförsörjande när det gäller livsförnödenheter och som lever förhållandevis isolerade från varandra, begränsar sin produktion och handel till råvaror som är avsedda för västländernas, och främst Europas, marknader. Det kapital som finns är utländskt kapital som investerats i utvinningsindustrin. Inte desto mindre kallar sig några afrikanska stater, till exempel Ghana och Senegal, för "socialistiska" stater eller "välfärdsstater", eftersom de har omvandlat de existerande privata marknadsorganisationerna till monopolistiska statliga organ. De olika länderna i Mellanöstern uppvisar olika grader av statlig kontroll, från statligt deltagande i privata företag och vissa former av statlig reglering av nästan all ekonomisk verksamhet, såsom i Egypten, till en nästan fullständig avsaknad av statliga ingripanden i näringslivet, såsom i Libanon. Israel, som är nästan fullständigt beroende av utländskt stöd, antar karaktären av en ekonomi, eftersom det utländska biståndet distribueras av staten och kanaliseras till statliga och halvstatliga företag. Då detta understöd har varit tio till tjugo gånger så stort som de privata kapitalinvesteringarna, är det staten, och inte privatkapitalet, som bestämmer den ekonomiska verksamheten. Några av de fattigaste länderna, uttryckt i inkomst per capita, finns i Latinamerika: Bolivia, Paraguay och Ecuador. I Latinamerika finns också några av de länder som utvecklas snabbast, såsom Mexiko och Brasilien. Men alla dessa länder befinner sig i ett permanent kristillstånd; en del på grund av att det inte sker någon utveckling, andra på grund av att det finns en sådan utveckling och också på grund av de internationella återverkningarna av den ena eller den andra av dessa situationer.

Beträffande Latinamerika så kräver varje intensiv utveckling opposition både mot de rådande halvfeodala interna förhållandena och mot bytesförhållandena mellan de sydamerikanska och de utvecklade främmande länderna. Endast cirka 10 procent av den latinamerikanska handeln är intern, medan 90 procent består av handel med USA och Västeuropa, med råvaror såsom kaffe, bananer, kakao, ull, kött, olja, socker, koppar, etc. Denna situation passar industriländerna, de traditionella härskande klasserna i Latinamerika och de utländska investerarna i råvaruindustrin. De inhemska haciendorna och latifundiorna fungerar genom ett peon-system med obligatoriskt arbete. Fastän det infödda arbetet således är oerhört billigt, har de utländska investerarna i stora kommersiella plantager funnit det mera lönsamt att ersätta arbete med maskiner, en politik som strax efterföljdes av de inhemska plantageägarna. Det uppstod ett lantproletariat, jordlöst och arbetslöst, som har hållits ner av militärdiktaturer, som underordnat sig de inhemska och utländska härskande klasserna. Den utländska, främst den amerikanska, utsugningen har allierat sig, om inte alltid ideologiskt så åtminstone faktiskt, med de halvfeodala intressen, som kontrollerar de latinamerikanska länderna.

Med undantag av Kuba har de amerikanska och de latinamerikanska härskande klassernas förenade makt hittills visat sig vara förmögen att upprätthålla de grundläggande samhällsförhållandena i de latinamerikanska länderna, trots ett antal sociala resningar.

Den mexikanska revolutionen hejdades på halva vägen och förvandlades till ett instrument för den privata kapitalbildningen. Nya sociala rörelser ställer emellertid den mexikanska regeringen inför förnyade krav på en fullbordan av den avbrutna nationaliseringsprocessen. Den sociala oron i de latinamerikanska länderna tvingar deras regeringar att emellanåt ta större kontroll över den nationella ekonomin. Mexiko har fått sällskap av Bolivia och Brasilien när det gällt att dela upp vissa stora gods och att nationalisera naturresurser och utvalda industrier. Den kroniska instabiliteten i flertalet latinamerikanska länder, och den växande fattigdom som är orsaken därtill, fick USA att erbjuda mer "bistånd" inom ramen för en ny latinamerikansk "Framstegsallians". Men man anser fortfarande att dessa "framsteg" ska ske inom ramen för en marknadsekonomi och privat kapitalackumulation.

Oundvikliga statliga ingripanden i den ekonomiska aktiviteten i dessa länder modifierar deras kapitalutveckling i en sådan omfattning att dessa "utvecklingsländer" kan betraktas som "ekonomier under utveckling". Medan "ekonomin" i de utvecklade länderna lever på de privata företagens förmåga att producera mer än de kan kapitalisera, måste "ekonomin" i de mindre utvecklade länderna skapa förutsättningar för en kapitalutveckling. Jordbruksproduktionen måste höjas samtidigt som konsumtionen måste hållas nere för att investeringskapital ska kunna erhållas. För att konsumtionen trots den ökade ekonomiska aktiviteten ska kunna hållas tillbaka måste man tillgripa penninginflation. Och ju mer och ju hårdare människorna arbetar, desto mindre får de således i ersättning. Det är detta att man föredrar inflation framför andra metoder för kapitalbildning, som ger dessa "ekonomier" deras "keynesianska" anstrykning. Men då de redan befinner sig nära svältgränsen, kommer denna metod inte att räcka till för att frambringa det kapital, som är nödvändigt för att förvandla de underutvecklade ekonomierna till konkurrenskraftiga industriella ekonomier. Den kommer snarare att öka den sociala oron och ge upphov till sociala rörelser, som strävar efter att finna effektivare och mindre skrämmande sätt att komma ur den återvändsgränd, som de befinner sig i för närvarande.

Privat företagsamhet och statlig kontroll verkar, delvis genom fritt val och delvis av nödvändighet, samtidigt i varje kapitalistiskt land och samtidigt också som konkurrerande samhällssystem i världen i stort. Sida vid sida råder det alltså en hänsynslös allmän konkurrens, där den privata konkurrensen underordnas den nationella (eller vice versa), och där den nationella konkurrensen underställs övernationella behov, som skall tjäna nationella syften och därmed också den privata kapitalbildningen. Denna situation omöjliggör varje form av konsekvent och varaktig konkurrens och samarbete; och de olika och växlande försöken till organisering och samarbete, som den resulterar i, kan endast öka kapitalproduktionens anarkiska karaktär. Nationalism som imperialism, och nationalism som motståndare till imperialism, leder till en ständigt växande internationell ekonomisk disintegration. Och detta i en tid då förhållandena i världen och de materiella produktionsprocesserna gör tillfredsställandet av världsbefolkningens mest trängande behov beroende av största möjliga ekonomiska integration.

I stället för att arbeta för en sådan integration ökar industriländerna sin jordbruksproduktion för att uppnå en hög självförsörjningsgrad i händelse av krig eller helt enkelt för att tillfredsställa sina egna producenter av jordbruksprodukter såsom en "välfärdsekonomisk" åtgärd. De skyddar både sin jordbruks- och sin industrimarknad från all tänkbar konkurrens med en mängd olika tullar och importrestriktioner. Samtidigt som de ökar sina jordbruksöverskott, hindrar de råvaruproducenterna från att variera sin produktion, varigenom de tvingar dem att skära ner sin jordbruksproduktion, som redan är otillräcklig för att kunna livnära befolkningen. Den största delen av jordens befolkning hungrar, samtidigt som överskotten hopas i länder, som inte kan sälja dem och som inte vill skänka bort dem. Man väntar sig att dessa människor ska fortsätta att hungra så att kapitalet kan växa, det kapital som ska göra deras arbete mera produktivt, samtidigt som industriarbetare i de utvecklade länderna går utan arbete eller producerar skräp i stället för att producera för världens behov. Dessa irrationella ekonomiska motsägelser manifesterar sig i politiska spänningstillstånd och i avdelningen av en ständigt större del av jordens befolkning till vapenproduktion. Nationalstaten, så som den uppenbarar sig i form av statlig kontroll eller statligt ägande, framstår som en lika irrationell samhällsform som den privata kapitalproduktionen på en förment fri världsmarknad. Svårigheterna för kapitalackumulationen både i de utvecklade och de underutvecklade länderna trotsar inte bara marknadsmässiga utan också nationella lösningar.

->

 


Noter:

[1] J. M. Keynes, Sysselsättningsproblemet, s. 30.

[2] ibid., s. 320.

[3] K. K. Kurihara, The Keynesian Theory of Economic Development, New York, 1959, s. 22.

[4] ibid.

[5] J. Tinbergen, Shaping the World Economy, s. 15.

[6] United Nations, Department of Economic Affairs, Instability in Export Markets of Underdeveloped Countries, New York, 1952, II, s. 1.

[7] November 1965.

[8] New York Times, 31 januari 1966.

[9] P. A. Baran, The Political Economy of Growth, New York, 1960, s. 184.

[10] O. Lewis, "Mexico Since Cardenas", Social Change in Latin America Today, New York, 1961, s. 306.

[11] R. Nurske, Problems of Capital Formation in Underdeveloped Countries, London, 1953, s. 63.

[12] P. F. Drucker, Landmarks of Tomorrow, New York, 1959, s. 164.

[13] G. Myrdal, Beyond the Welfare State, New Haven, 1960, s. 222.

[14] New York Times, 31 januari 1966.

[15] New York Times, 5 september 1952.

[16] P. Einzig, The Economic Consequences of Automation, New York, 1957, s. 65.

[17] J. Strachey, The End of Empire, New York, 1960, s. 159.

[18] J. Becket och K. D. Griffin, The New Republic, 29 december 1962.

[19] E. H. Norman, Japan's Emergence as a Modern State, New York, 1946, s. 135.

[20] J. Tinbergen, Shaping the World Economy, s. 14.

[21] Sysselsättningsproblemet, s. 321.

[22] K. K. Kurihara, The Keynesian Theory of Economic Development, s. 57.

[23] V. M. Deans, New Patterns of Democracy in India, Cambridge, 1959, s. 106.

[24] T. Mende, China and Her Shadow, New York, 1962, s. 16.

[25] J. S. Berliner, Soviet Economic Aid, New York, 1958, s. 94.

[26] The National Planning Association, The Political Economy of American Foreign Policy, New York, 1955, s. 161.