Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Låt oss nu övergå till genomgången av de nya löneanställda grupper som vi betecknar med termen ny småbourgeoisi. Den är ny i den meningen att den i motsats till den första inte alls är dömd att gå under, utan det är istället själva det kapitalistiska produktionssättets utvidgade reproduktion som är förutsättningen för dess utveckling och breddning. Vi ska här gå igenom alla delar av dess strukturella klassbestämning för att nå fram till bestämningens effekter på den politiska praktikens plan. För att göra det är det nödvändigt att ta upp inte bara dessa gruppers plats i de ekonomiska förhållandena, utan i hela den samhälleliga arbetsdelningen.
Men vi ska först dröja vid frågan om dessa gruppers plats i de ekonomiska förhållandena, som är avgörande för klassbestämningen. Först och främst lägger man märke till att dessa grupper inte tillhör bourgeoisin eftersom de varken ekonomiskt äger eller förfogar över produktionsmedlen. För det andra rör det sig i deras fall om lönearbete, d.v.s. arbete som ersätts i löneform. Den fundamentala frågan här gäller alltså deras förhållande till arbetarklassen. En första aspekt på problemet kan formuleras som arbetarklassens gränser och avgränsning i de kapitalistiska produktionsförhållandena.
Det är ju så att ägandet av produktionsmedlen som kriterium har en innebörd, bara om det motsvaras av en bestämd utsugningsrelation: en utsugningsrelation som finns i de direkt producerandes relation (den utsugna klassen i varje produktionssätt) med arbetsmedlen och arbetsobjektet, och på så sätt med deras ägare. Men under kapitalismen är det så, som Marx uttrycker det, att om varje medlem av arbetarklassen är löneanställd så är inte nödvändigtvis varje löneanställd medlem av arbetarklassen. Arbetarklassen avgränsas inte bara av ett enkelt negativt kriterium "i sig" - att den är utesluten från ägandeförhållandet - utan av det produktiva arbetet. "Varje produktiv arbetare är en lönarbetare, men det följer inte att varje lönarbetare är en produktiv arbetare."[1]
Fastställandet av distinktionen hos Marx mellan produktivt och improduktivt arbete är ett synnerligen svårt problem: frågan som han tänkte behandla i Kapitalets fjärde bok blev aldrig framlagd på ett systematiskt sätt. Det finns spridda analyser i Kapitalet, men mer utvecklat behandlas frågan i texter som Marx inte själv gett ut: framförallt i Mervärdesteorierna, Grundrisse, och det sjätte opublicerade kapitlet i Kapitalet. Det är självklart att rekonstruktionen av dessa analyser i en sammanhängande form bara kan göras inom helheten av Marx' verk i dess olika etapper. En hel rad forskare har redan ägnat sig åt det, och forskningen och debatten fortsätter inom detta område. Jag nöjer mig här med att peka på några allmänna linjer i Marx' analys.[2]
Produktivt arbete betecknar alltid ett arbete som utförs under bestämda sociala betingelser och för alltså direkt tillbaka till de samhälleliga exploateringsförhållandena i ett givet produktionssätt. Ett arbetes produktiva eller improduktiva karaktär beror inte på ett arbetes inneboende kännetecken "i sig", och inte heller på arbetets nytta. Det är på det sättet Marx' analyser bör förstås. Enligt dem "stödjer man sig alltså inte på arbetets materiella resultat, inte heller på produktens natur, inte heller på arbetsavkastningen av det konkreta arbetet, utan på de bestämda samhälleliga formerna och betingelserna under vilka arbetet genomförs",[3] för att fastställa ett arbetes produktiva eller improduktiva karaktär. Eller vidare: "det framgår att produktivt arbete inte implicerar ett på något sätt särskilt innehåll, en särskild användning, ett bestämt bruksvärde som materialiserar det. Det är det som förklarar att ett arbete med samma innehåll kan vara produktivt eller improduktivt."[4]
Produktivt arbete är det arbete som, i ett givet produktionssätt, ingår i produktionssättets dominerande exploateringsrelation: produktivt arbete i ett produktionssätt behöver inte vara det i ett annat. I det kapitalistiska produktionssättet är produktivt arbete det som direkt skapar mervärde, bildar kapital och utbyts mot kapital: "Resultatet av den kapitalistiska produktionsprocessen är varken en enkel produkt (bruksvärde), eller en vara, d.v.s. ett bruksvärde med ett bestämt bytesvärde. Det är skapandet av mervärde för kapitalet ... Det kapitalet, som är kapitalistiskt, vill producera är varken bruksvärden som är direkt ägnade till personlig konsumtion och inte heller varor som skall förvandlas först till pengar och sedan till bruksvärden. Syftet är att bli rikare, producera mervärde, öka värdet, d.v.s. bevara det gamla värdet och skapa mervärde. Denna specifika produkt förverkligar den kapitalistiska produktionsprocessen bara genom byte av kapital mot arbete som därför kallas produktivt arbete."[5]
Om ett ögonblick ska vi se att denna bestämning av det (kapitalistiska) produktiva arbetet inte är den enda som finns hos Marx, vilket orsakar allvarliga problem: för ögonblicket kan vi säga att den är tillräcklig för Marx för att dra upp arbetarklassens huvudsakliga avgränsningar. Så t.ex. är inte det arbete som är avhängigt av kapitalets cirkulationssfär, eller som är delaktigt i mervärdets realiserande produktivt arbete: de anställda inom handel, reklam och marknadsföring, inom bokförings- och banksektor, och inom försäkringsområdet, producerar inget mervärde och tillhör inte arbetarklassen (produktivt arbete). T.ex.: "Handelskapitalet är bara kapitalet när det fungerar inom cirkulationssfären. Cirkulationsförloppet är en fas i reproduktionsförloppets helhet. Men inget värde, och alltså inget mervärde, produceras under cirkulationsprocessen." Och vidare: "Liksom handelsmannen, som är en enkel cirkulationsagent, inte producerar vare sig värde eller mervärde, är det omöjligt att de handelsanställda, som han använder för att fylla samma funktioner som han själv, producerar på ett omedelbart sätt mervärde."[6]
Ur den individuelle kapitalistens synvinkel framstår dessa löneanställda arbetare som en profitkälla för honom. Men för det samhälleliga kapitalet och dess reproduktion är inte handels- och bankkapitalets profit resultat av ett värdeskapande förlopp, utan av en överföring av mervärde som skapats av det produktiva kapitalet: dessa löneanställda arbetare bidrar helt enkelt till fördelningen av mervärdesmassan mellan kapitalfraktionerna i enlighet med den genomsnittliga profitkvoten. Dessa lönearbetare är visserligen också utsugna. Deras lön motsvarar reproduktionen av deras arbetskraft. De "bidrar till att minska kostnaderna för förverkligandet (realisation) av mervärde genom att utföra en del icke-betalt arbete". Det utvinns alltså merarbete från dem, men de är inte direkt utsugna i den dominerande kapitalistiska utsugningsrelationen, den mervärdesskapande. Deras arbete utbyts mot variabelt kapital bara ur den enskilde kapitalistens synvinkel, medan för det sociala kapitalets helhetscykel och dess reproduktion, denna ersättning utgör en improduktiv utgift för kapitalet och är en del av den kapitalistiska produktionens "faux frais" ("falska" improduktiva utgifter).[7]
Det skall understrykas att distinktionen mellan värdeförökningsförlopp och cirkulationsförlopp här inte sammanfaller med någon distinktion mellan industri- och servicesektor, eller med någon institutionell distinktion mellan olika slags "företag" (industriella, handel) där arbetena äger rum. Arbeten som ingår i cirkulationsförloppet (försäljning, reklam, kommersialisering) kan tas om hand av de industriella företagen själva, men de förblir ändå improduktiva arbeten och de som utför dem improduktiva anställda. Däremot tycks vissa slag av arbeten ingå i cirkulationsförloppet och kan tas om hand av handelsföretag, medan de i själva verket ökar varans bytesvärde på grundval av dess kapitalistiska bruksvärde, och producerar mervärde, och de som utför dem är en del av arbetarklassen. "Transportindustrin, varornas lagring och distribution för konsumtion (förpackning, lagerhållning o.s.v.) bör betraktas som en produktionsprocess som förlängts till cirkulationsprocessen".[8] Den sista aspekten är särskilt viktig under monopolkapitalismens nuvarande fas. Det räcker med att nämna de produktiva arbetarna i olika underhållsaktiviteter (reparationer o.s.v.), "service efter försäljning".
Slutligen betraktas som improduktiva arbeten de som tar formen av tjänster vars produkter eller verksamhet konsumeras direkt som bruksvärde, och som inte byts mot kapital utan mot inkomster: "Varje gång arbete köps inte för att användas som levande faktor istället för det variabla kapitalets värde och inkorporeras i den kapitalistiska produktionsprocessen, utan för att konsumeras som bruksvärde, som tjänst, är arbetet inte produktivt arbete och lönearbetaren är inte produktiv arbetare ... Kapitalisten möter honom inte såsom kapitalist, som representant för kapitalet, han byter sin inkomst, i form av pengar, och inte sitt kapital, mot arbete."[9]
Dessa tjänster, som går från hårfrisörens till advokatens, från läkarens till lärarens, förblir improduktiva arbeten, även om de för övrigt som i de två sistnämnda fallen bidrar till reproduktionen av arbetskraften: "Denna tjänsts särskilda nytta ändrar inte på något sätt det ekonomiska förhållandet. Det är inte ett förhållande i vilket jag gör pengar till kapital, eller genom vilket den som utför tjänsten, läraren, gör mig till sin kapitalist, sin herre. För att definiera detta förhållandes ekonomiska karaktär spelar det absolut ingen roll om läkaren gör mig frisk, om lärarens undervisning är effektiv, eller om advokaten vinner min rättegång. Det jag betalar för är tjänsten som sådan ...".[10] Hur tjänsten betalas spelar för övrigt ingen roll för det ekonomiska förhållandets natur: "Det beror inte på den allmänna relationen, om den som utför tjänsten erhåller en dagslön, eller ett arvode, eller får en sinekur, och om hans ställning är högre eller lägre än den som betalar."[11] Totaliteten av dem som utför tjänster, däri inbegripet de löneanställda inom den sektorn, tillhör alltså inte arbetarklassen.
Slutligen betraktar Marx huvudsakligen en hel rad arbeten, som ändå bidrar i väsentlig grad till reproduktionen av de kapitalistiska samhällsförhållandena, huvudsakligen i termer av tjänster. Det gäller bl.a. Statsapparatens funktionärer och andra funktionärer i vid mening. Naturligtvis måste här uteslutas alla de direkt produktiva arbeten som äger rum inom Staten. Det gäller t.ex. nationaliserade industriföretag, "allmänna" kommunikationer och arbetare i olika allmänna tjänster. Sålunda säger Marx: "De tjänster kapitalisten köper, med eller utan vilja, av staten för deras bruksvärde blir inte kapitalfaktorer mer än de varor han köper för sin privatkonsumtion. Följaktligen är det inte produktiva arbeten och de som utför dem är inte produktiva arbetare." Det gäller huvudsakligen arbeten som utförs av statsanställda och som betalas med skatt, som är ett byte på grundval av inkomsten: "Vissa improduktiva arbeten kan av en händelse impliceras i produktionsprocessen. Deras pris kan t.o.m. ingå i varans pris på så sätt att pengarna som de har kostat utgör en del av det tillskjutna kapitalet. Dessa arbeten kan då ge intryck av att utbytas inte mot inkomst utan mot kapital. Låt oss ta det sista fallet, skatten, de allmänna tjänsternas pris o.s.v. Men det gäller produktionens "faux frais" (falska omkostnader) ... Om t.ex. all indirekt skatt gjordes om till direkt skatt skulle de likväl betalas som förut, även om det inte längre utgjorde ett förskott på kapital utan en inkomstutgift."[12]
Det är känt att dessa arbeten, som utförs av Statsapparatens anställda, är av grundläggande betydelse för den utvidgade reproduktionen av de kapitalistiska samhällsförhållandena: men det innebär ändå inte att dessa arbeten är direkt produktiva, inte mer än de arbeten som utförs inom cirkulationsprocessen, som även de är nödvändiga för reproduktionen av det samhälleliga kapitalets samlade kretslopp.
Men de som utför dessa tjänster, är de också utsugna? I princip är utbytet av bruksvärden mot inkomst ett ekvivalent byte som inte i sig kan ge upphov till utsugning. Här måste emellertid införas som grundläggande faktor löneformens spridning i alla sektorer i en samhällsformation där det kapitalistiska produktionssättet är dominerande och där kapitalet tenderar att underkasta ("subsumera") sig all arbetskraft: löneformen sprids särskilt intensivt under monopolkapitalismen och i dess nuvarande fas. Ett byte av ekvivalenter förutsätter i själva verket en säljare och en köpare som är formellt oberoende av varandra, men löneförhållandet och kapitalets direkta ingrepp tenderar att ta över hela tjänstesektorn. Inom medicinen, de fria yrkena (advokater, arkitekter o.s.v.), underhållningssektorn, informationen blir de tjänsteutövande i stor omfattning kapitalets löneanställda och kapitalet tar över dessa aktiviteter. Dessa löneanställda blir ändå inte produktiva arbetare. Men de säljer också sin arbetskraft till kapitalet, deras lön motsvarar reproduktionen av arbetskraften och de utför en del icke-betalt arbete. De är med om att merarbete avtvingas dem, som gör det möjligt för kapitalet att spara på sina inkomster för att öka det ackumulerade mervärdet i förhållande till det konsumerade mervärdet och det som ges ut för faux frais.[13] Dessa löneanställda kommer här in i fördelningen av mervärde inom kapitalet, och orsakar överföringar av mervärde som kommit ur produktivt arbete till förmån för det kapital som tillägnar sig deras arbete: utsugningen av dem ligger alltså nära den som de löneanställda inom kapitalets cirkulationssfär utsätts för.
Situationen är mer komplicerad när det gäller Statsapparatens agerande och de som utför de "allmänna tjänsterna", däri inbegripet lärarna i det allmänna skolväsendet, den allmänna sjukvårdens personal o.s.v. Kapitalet kommer inte in här direkt för att underkasta sig arbetskraft. Kapitalisten finns här inte som kapitalist, utan som köpare av tjänster. Även dessa agerande ger merarbete, som avtvingas dem, men de kommer inte in i någon överföring av mervärde till förmån för Staten som arbetsköpare. Utsugningen av dem, genom utvinning av merarbete, är huvudsakligen beroende på den ojämlika situationen vad gäller bytesförhållanden mellan dem och kapitalet, som har en dominerande ställning på marknaden. Genom Staten påtvingar kapitalet dem löneformen och sin kontroll, för att göra besparingar och på så sätt öka det ackumulerade mervärdet. Men i särskilda fall, som hänger samman med Statens nuvarande ekonomiska ingrepp (arbetskraftens kvalifikation t.ex.) kan dessa löneanställda genom Staten ingripa i överföringen av mervärde bland kapitalfraktionerna, i enlighet med den genomsnittliga profitnivån och Statens roll för utjämningen av profitnivån.
Emellertid kommer ett sista problem till när det gäller de tjänsteproducerandes situation. Det är inte bara att de inte är produktiva arbetare trots att de är löneanställda, utan dessutom är de inte nödvändigtvis som löneanställda utsugna. Löneformen täcker inte det produktiva arbetet, och inte heller utsugningen, d.v.s. utvinningen av merarbete. En stor advokat som är "löneanställd" i ett företag som utnyttjar hans tjänster fråntas inte något merarbete. I detta fall döljer löneformen ett enkelt ekvivalent byte. Men å andra sidan kan någon som säljer sina tjänster, utan att vara löneanställd, eftersom kapitalet dominerar marknaden fråntas merarbete, på grund av de ojämlika bytesvillkoren. Studiet av dessa olika fall är en del av studiet av själva merarbetet i förhållande till "den socialt nödvändiga arbetstiden".
Jag har nu lagt fram Marx' analyser av det kapitalistiska produktiva arbetet i deras enklaste form. Men det kvarstår vissa punkter där Marx' resonemang, som inte är systematiserade, innehåller tvetydigheter som bara kan klargöras genom att sättas in i hans verks allmänna problematik. Det är oundgängligt för att klargöra vissa fall av klasstillhörighet som sått särskilt mycket tvist.
Följande är mitt huvudsakliga påstående och de problem som det ställer: Marx' analyser av det kapitalistiska produktiva arbetet måste kompletteras på en avgörande punkt, som tycks ha samma innehåll som definitionen av det kapitalistiska produktiva arbetet. Vi säger då att produktivt arbete inom det kapitalistiska produktionssättet är det som producerar mervärde, när det direkt reproducerar de materiella element som tjänar som underlag för exploateringsrelationen. Alltså det arbete som griper in direkt i den materiella produktionen och producerar bruksvärden som ökar den materiella rikedomen.
Bara det ställer emellertid ett problem: vad har denna "komplettering" av definitionen för exakt teoretiskt status? Rör det sig om en verklig "komplettering", d.v.s. ett element som verkligen inte fanns i Marx' analyser? Hur kommer det sig att det inte explicit framkommit i analyserna och i vilken riktning pekar det nu?
Den grundläggande oklarheten i det här sammanhanget beror på att detta element inte bara verkar saknas i Marx' analyser av det kapitalistiska produktiva arbetet, utan att han t.o.m. säger uttryckligen att arbetets konkreta innehåll och bruksvärde inte spelar någon roll för det produktiva arbetet. Vad är skälen till denna synbara avsaknad av ett element, och till Marx' påståenden, och hur ligger det egentligen till med det?
Marx gör i ett annat sammanhang en allmän definition av produktivt arbete: "Människor uppnår genom arbetet och med hjälp av arbetsmedlen en i förväg planerad förändring av arbetsföremålen. Produkten utgör processens avslutning. Denna produkt är ett bruksvärde, ett naturmaterial som genom formförändring anpassats efter mänskliga behov ... Om hela processen betraktas från resultatets, produktens ståndpunkt, så framträder både arbetsmedel och arbetsföremål som produktionsmedel och arbetet självt som produktivt arbete." Och vidare: "... varje element i den materiella mångfalden, som inte finns i naturen, måste alltid vara resultatet av en speciell, målmedveten produktiv verksamhet, som utnyttjar särskilda naturtillgångar för, särskilda mänskliga behov."[14] Här ses arbetet "i dess enkla beståndsdelar, gemensamma för alla mänskliga samhällsformer, som ämnesomsättningen mellan människan och naturen."
Innebär detta en "motsägelse" mellan den allmänna definitionen av produktivt arbete och definitionen av kapitalistiskt produktivt arbete, eller är det, som många forskare nu anser, så att Marx helt enkelt övergav den första definitionen när han försökte definiera det kapitalistiska produktiva arbetet och att bara definitionen av produktivt arbete under bestämda samhällsförhållanden (kapitalistiska) ska anses gälla?[15] Eller bör man anse, som t.ex. E. Terray, att det rör sig om två definitioner hos Marx, som båda är tillämpliga, men som finns "åtskilda" hos honom, och som det gäller att försöka sammanlänka "i fall efter fall"?
Låt oss se lite närmare på det. Vad som på nytt måste understrykas är att man inte kan tala egentligen om produktionsprocess och produktivt arbete "i sig" eftersom de bara existerar under bestämda samhällsbetingelser. Det är t.o.m. dessa samhälleliga betingelser som avgör deras existensmöjligheter, som framgår när produktionsförhållandenas konstituerande och dominerande roll över arbetsprocessen, och den samhälleliga arbetsdelningens dominans över den tekniska arbetsfördelningen understryks. Men det är klart att det inte hindrar att man kan tala om vissa allmänna kännetecken i arbetsprocessen, vars samhälleliga bestämningar just är dess existensvillkor. Det utesluter bara det grundläggande misstaget att betrakta arbetsprocessen och "produktivkrafterna" och alltså hela produktionsprocessen som en neutral och oberoende instans vars abstrakta "kombinationer" och "element" skapar de "sociala former" i vilka den "framträder". Det är på detta sätt Marx' mening om det produktiva arbetet ska förstås: "Den kapitalistiska arbetsprocessen avskaffar inte de bestämningar som gäller för varje form av arbete ..."
Hur kommer det sig då att Marx, i sina analyser av det kapitalistiska produktiva arbetet, ibland helt enkelt tycks glömma den allmänna karaktären av bruksvärdet som är direkt indraget i den materiella produktionen (även om det stack fram i Marx' genomgång av varornas transport och lagring)? Det finns ett första bestämt skäl till det, som hänger ihop med de texter där Marx talar om det produktiva kapitalistiska arbetet, och som huvudsakligen är kritiska texter där han bekämpar felaktiga uppfattningar: Det Marx vill undvika till varje pris, är sammanblandningen mellan produktivt arbete och nyttigt arbete, arbetets och produktens nytta i allmänhet. Beteckningen bruksvärde som är direkt inblandat i den materiella produktionen, får inte sammanblandas med någon "nytto"-uppfattning. "Lyx"-produkter och rustningsindustrins produkter motsvarar produktivt arbete. Men dessa sammanblandningar fortsätter än i dag. Ett exempel på det är Baran och Sweezy som anser att arbetena inom rustningsindustrin är improduktiva eftersom de är "onyttiga".
I själva verket är inte Marx' allmänna definition av produktivt arbete alls "frånvarande" i hans analyser av produktivt kapitalistiskt arbete. Och det i dubbel bemärkelse: a) I en första betydelse framträder den explicit, men ur vad jag skulle vilja kalla en sidovinkel, som ställer vissa problem. Sidovinkeln är varan. Det är genom den som Marx uttryckligen "återfinner" det som han i själva verket aldrig hade förlorat, nämligen bruksvärdet som "substrat" eller materiellt underlag för bytesvärdet när skapandet av mervärde (produktivt arbete) förutsätter bytesvärde-vara, och detta redan pekar tillbaka på ett arbete utfört under bestämda samhälleliga betingelser. "I den utsträckning arbetet producerar varor förblir det produktivt: det blir materia i varor som samtidigt är bruksvärden och bytesvärden ... Det är också så att bara det arbete som utåt visar sig som varor är produktivt."[16] Och ytterligare: "När den kapitalistiska produktionens huvudsakliga kännetecken tas i beaktande kan det alltså antas att hela varornas värld, alla materiella produktionsområden -produktionen av materiell rikedom - är formellt eller reellt underordnade det kapitalistiska produktionssättet ... Man kan alltså säga att kännetecknande för produktiva arbetare, d.v.s. arbetare som producerar kapital, är att deras arbete förverkligas i varor, i materiella tillgångar (rikedom). Och det produktiva arbetet, samtidigt med dess determinerande kännetecken, som inte tar någon som helst hänsyn till arbetets innehåll och är helt oberoende av innehållet, får alltså ett andra sekundärt kännetecken".[17]
Men den sidovinkel som varan utgör när Marx explicit återfinner det produktiva arbetets allmänna kännetecken av arbete som griper direkt in i reproduktionen av produktionens materiella element, under t.ex. kapitalismens samhällsformer, skapar emellertid problem: Om det är så, som Marx för övrigt påpekar, att allt arbete som direkt griper in i den materiella produktionen tenderar under kapitalismen, att ta formen av vara och att underordnas kapitalet, är det däremot så att i förallmänligandet av varuformen under kapitalismen, kan arbeten ta formen av vara utan att för den skull producera mervärde åt kapitalet. Det gäller t.ex. målares, konstnärers, författares arbete som konkretiseras i ett konstverk eller en bok, d.v.s. i varuform, när det i själva verket rör sig om tjänster utbytta mot inkomst. Marx påpekar också att produkter kan ta "prisform" och "varuform", utan att för den skull ha något värde. Uttryckt annorlunda tar varje produktivt kapitalistiskt arbete varuform, men varje vara motsvarar inte ett produktivt arbete.[18]
b) Även om Marx explicit genomför sammanlänkningen mellan den allmänna definitionen av produktivt arbete (arbete som är direkt implicerat i den materiella produktionen), och definitionen av det kapitalistiska produktiva arbetet genom denna omväg, alltså bristfälligt, skulle jag vilja gå längre och påstå att den allmänna definitionen alltid funnits implicit i den andra, vilket gör att den inte behöver komma in separat. Här skiljer jag mig från Terray, som samtidigt som han vidhåller (med rätta) den allmänna definitionens giltighet för det kapitalistiska produktiva arbetet, uppfattar två verkligen åtskilda definitioner hos Marx. Det får honom att försöka komma över svårigheten som uppstår, genom att "klassificera" arbetstyper som är produktiva enligt den allmänna definitionen å ena sidan, och de som är produktiva enligt den kapitalistiska bestämningen å andra sidan, och sedan försöka återskapa sammanlänkningen i "fall efter fall" i enlighet med de motsägelsefulla situationer de som utför arbetena befinner sig i i detta avseende. Det räcker med ett exempel som gäller de löneanställda inom cirkulationen. Terray tvingas utesluta dem från de produktiva arbetarna, eftersom de inte utför något produktivt arbete i den allmänna definitionens mening (de ingår inte i den materiella produktionsprocessen), medan de är produktiva arbetare enligt den kapitalistiska arbetsdefinitionen ("eftersom de överför mervärde till en kapitalist vilket ursprung mervärdet än har och vilken roll kapitalisten än har"[19]).
Jag tror att det är en felaktig väg. Man ser inte det gemensamma innehållet i den allmänna definitionen av produktivt arbete i Marx' analyser av det kapitalistiska produktiva arbetet. Dessutom gör man ett misstag som jag redan påpekat. Den allmänna bestämningen av produktivt arbete uppfattas nämligen, som om den står först och är giltig i sig, vid sidan av samhällsformerna som utgör ett "tillägg", när de i själva verket utgör de egentliga existensbetingelserna. Den allmänna bestämningen av produktivt arbete behövde i själva verket i princip inte som sådan komma in i Marx' analyser av de improduktiva kapitalistiska arbetena. Exemplet med de löneanställda inom cirkulationen en gång till: det var inte nödvändigt att föra in den allmänna definitionen av produktivt arbete som sådant (d.v.s. det faktum att det inte direkt ingår i den materiella produktionsprocessen). Att dessa inte är produktiva beror, enligt den kapitalistiska bestämningen av produktivt arbete, och ur det samhälleliga kapitalets synvinkel, på att de inte skapar något mervärde. Betyder det att detta är "otillräckligt", och att den allmänna bestämningen av produktivt arbete, som Marx glömt medan han talade om kapitalistiskt produktivt arbete, borde läggas till, när det gäller dessa?
Så är det inte alls: Trots Marx' tvetydiga formuleringar innehåller redan hans kapitalistiska bestämning av produktivt arbete (direkt skapare av mervärde) den allmänna bestämningen såsom den existerar inom det kapitalistiska produktionssättet. Med andra ord, när denna allmänna bestämning inte behövt komma in, beror det på att den i sin huvudsak redan fanns där. Marx ger oss skälet till detta, när han i Teorier om mervärdet hänvisar till kapitalismens utvidgade reproduktion: I denna reproduktion är det nämligen så att allt arbete som ingriper direkt i den materiella produktionen tenderar när det "reellt" underordnas kapitalet att bli direkt mervärdesproducerande. "Allt eftersom hela produktionen underkastas kapitalet ... står det klart att de improduktiva arbetarna, vars tjänster byts mot inkomst, till största delen bara utför personliga tjänster, och inte längre producerar mer än en oerhört liten del av de materiella bruksvärdena ... Följaktligen kan bara en obetydlig del av dessa improduktiva arbetare vara direkt engagerade i den materiella produktionen i det utvecklade kapitalistiska produktionssättet."[20]
Med andra ord, att tala om arbete som producerar mervärde är att tala om den materiella produktionsprocessen i dess kapitalistiska existens och reproduktion. Arbetsprocessens reella underkastelse under kapitalet, d.v.s. dess utvidgade reproduktion (att skilja från den formella underkastelsen), innehåller och sammanfaller direkt med den allmänna definitionen av produktivt arbete, eftersom det inte är något annat än den form den sistnämnda tar i den kapitalistiska reproduktionen av arbete.
Dessa sista anmärkningar får sin betydelse i den mån som den marxistiska diskussionen om produktivt arbete ofta uteslutande kretsat runt bytesvärdet, och ignorerat den materiella produktionsprocessen. Låt oss redan nu påpeka en praktisk konsekvens, som angår undersökningen av "vetenskapens" och dess olika "bärares" roll i den materiella produktionsprocessen och i skapandet av mervärde.
Sambandet mellan produktivt arbete och materiell produktionsprocess, som i själva verket är implicerat i undersökningen av allt produktivt arbete, bör etableras explicit och särskilt understrykas när det gäller "vetenskap", på grund av den spridning olika ideologier, som rör "vetenskapens" roll i den samtida produktionsprocessen, fått nuförtiden. Vetenskapen antas ingripa mer och mer "direkt" som sådan i produktionsprocessen ("den tekniska och vetenskapliga revolutionen") och alla "bärare av vetenskapen", i mycket vid mening, antas vara produktiva arbetare och alltså tillhöra arbetarklassen. Det gäller bl.a. Radovan Richta, som anser att "under de nuvarande stora förändringarna av produktionen blir vetenskapen den centrala produktivkraften i samhället och praktiskt taget den avgörande faktorn för produktivkrafternas tillväxt".[21]
Vi kommer att komma tillbaka till dessa uppfattningars förutsättningar, speciellt vetenskapen som neutral kraft i dess förhållande till produktivkrafterna som uppfattas helt tekniskt. Men analyserna av produktivt arbete ovan möjliggör att röja undan en del före övriga överväganden. De implicerar nödvändigheten av att göra en viktig distinktion bland "bärarna av vetenskapen", nämligen den mellan "forskning" och "produktion och spridande av information" ("databehandling") och dessas agenter å ena sidan, och ingenjörer och tekniker som direkt ingriper i den materiella arbetsprocessen genom den kollektiva produktiva arbetaren, å andra sidan. De sistnämnda uppvisar verkligen speciella drag. Men de föregående analyserna är tillräckliga, för att klart och tydligt utesluta de förstnämndas arbete från det kapitalistiska produktiva arbetet. Även om kapitalet böjer hela det vetenskapliga arbetet för sina krav genom att, som Marx säger, ta vetenskapen "i sin tjänst" (i den meningen finns det ingen "neutral" vetenskap), och även om den tekniska utvecklingen idag har större betydelse än tidigare (intensivt utnyttjande av arbetet), så är det inte tillräckligt för att omvandla de förstnämndas arbete till produktivt arbete. Deras arbete ingriper inte mer idag än tidigare direkt i den materiella produktionsprocessen. Under kapitalismen förblir vetenskapen åtskild från de direkta arbetarna ("vetenskapen är självständig i förhållande till arbetet", "vetenskapen oberoende ... av arbetet") och ingriper inte som sådan i processen, utan, som Marx uttrycker det, i sina "teknologiska tillämpningar", genom att inkorporeras i den ena eller den andra av den materiella arbetsprocessens faktorer, arbetskraft eller produktionsmedel.[22] Forskningsarbetet och arbetet för att producera information, är alltså inte ett arbete som producerar mervärde. Det är för övrigt inte de som utför det arbetet som i strikt mening producerar vetenskap, eftersom den inte kan lokaliseras till ett förlopp avgränsat i tid och rum. I sista hand bygger vetenskapen på oräkneliga direkta producenters arbete och erfarenhet i olika materiella arbetsprocesser, skilda från "forskningen". Forskningsarbetet är och förblir improduktivt även om dess produkter tar varuformen (patent, licenser) och har ett "pris", ty liksom konstverket producerar det inte som sådant något värde. De vetenskapliga "produkterna" kan inte som sådana reproduceras.[23] Det hindrar inte att de som utövar det arbetet för mervärde till den enskilde kapitalisten, när hän t.ex. investerar direkt i detta område, som är en stark tendens för närvarande, och gör agenterna till löneanställda (software och engineering-företag t.ex.). För det samhälleliga kapitalet rör det sig bara om överföring av mervärde. Grundfrågan förblir till slut också densamma när detta arbete, och de verksamheter som hänger ihop med det, försiggår inom själva de industriella företagen, som ofta är fallet i den nuvarande koncentrationsfasen (två tredjedelar av den vetenskapliga personalen i Frankrike arbetar för närvarande i företag). Liksom de verksamheter, som har att göra med cirkulationen och mervärdets förverkligande, blir det inte produktivt arbete, därför att det äger rum inom ett industriföretags institutionella ram.
[1] Marx, Sixième Chapitre inédit du Capital, i Karl Marx, Oeuvres, Pléiade, del II, s. 387 o. följ.
[2] Jag vill också peka på E. Terrays utomordentliga artikel "Prolétaire, salarié, travailleur productif" i Contradictions, n. 2, juli-september 1972. M. Freyssenet, Les rapports de production: travail productif-travail improductif, maj 1971, stencil från Centre de sociologie urbaine, Travail et emploi, n. 10 av Critiques de l'économie politique, särskilt P. Salamas och C. Colliot-Thélènes artiklar. M. Mauke, Die Klassentheorie von Marx und Engels, 1970, M. Tronti, Operai e capitale, 1972.
[3] Histoire des doctrines économiques, ed. Costes, del II, s. 12-13 o. följ. ("Theorien des Mehrwerts").
[4] Sixième chapitre ... a.a.
[5] Histoire des doctrines ... s. 199. Se också Kapitalet Första boken, s. 444.
[6] Kapitalet Tredje Boken s. 255 o. 267.
[7] Kapitalet Tredje Boken s. 267-268.
[8] Kapitalet Tredje Boken s. 245.
[9] Sixiéme chapitre inédit, a.a. s. 389.
[10] Histoire des doctrines, a.a. se ovan.
[11] Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin,
1971, s. 152.
[12] Sixiéme chapitre inédit, s. 391 o. följ.
[13] Terray, a.a. s. 143-146.
[14] Kapitalet Första Boken s. 156, s. 37,
[15] C. Colliot-Thélène, a.a.
[16] Sixiéme chapitre inédit ... s. 387.
[17] Histoire des doctrines ... ed. Costes del II s. 210.
[18] Kapitalet Första Boken s. 89.
[19] Terray, a.a s. 133.
[20] Histoire des doctrines ... del II, s. 210 o. följ.
[21] Richta, La Civilisation au carrefour, 1969, s. 17. Se kritik av denna uppfattning i Cahiers du cinéma, n. 242-243, s. 24 o. följ.
[22] Kapitalet Första Boken s. 335-336.
[23] Se också i samma linje Janco och Furjot, Informatique et capitalisme, 1972 s. 72, o. följ. och Bettelheims not.
Last updated on: 9.28.2008