Roman Rosdolsky

Kapitalets tillkomsthistoria

1968


Originalets titel: "Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen 'Kapital' ".
Skrivet: Till största delen 1949-55
Publicerat: Ffg 1968 (postumt)
Översättning: Mats Thorell
Granskning: Jan Bohlin
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll:


Första delen

Inledning


Kapitel 1

Hur Rohentwurf kom till

Det manuskript, som vårt arbete handlar om, har en lång förhistoria. Det var, som Marx framhävde i ett brev till Lasalle[1], frukten av femtonåriga studier, under vilkas gång han angrep nationalekonomins problem från ständigt nya synpunkter och först därigenom skapade grundvalen för sin egen nationalekonomiska lärobyggnad. Det är därför nödvändigt att vi först skapar oss en viss klarhet om de etapper, i vilka Marx' verk mognar.

Som den första av dessa etapper bör nämnas Marx' brett inriktade arbete med en Kritik der Politik und Nationalökonomi (1844-46)[2], av vilken det tyvärr endast finns brottstycken kvar. Dessa har publicerats som Ökonomisch-Philosophische Manuskripte i Gesamtausgabe /Marx-Engels samlade skrifter, serien brukar kallas MEGA/ band III.[3] Här möter vi Marx främst som filosof, som försöker använda sin nyligen utarbetade "humanistiska" - eller rättare: materialistiska - historieuppfattning på den samhälleliga ekonomins område. De traditionella ekonomiska kategorierna övertas därför ofta - helt enkelt - för att påvisa den "förtingligade", från människan främmandegjorda karaktären, hos såväl den rådande samhällsordningen som även hos den ekonomiska vetenskap som återspeglar dess utveckling. Trots detta försöks hela genialitet handlar det från strängt ekonomisk synpunkt fortfarande bara om en skiss - om den allmänna ram, som skulle fyllas först genom de efterföljande två årtiondenas outtröttliga forskningsarbete.[4]

Som nästa etapp skulle vi vilja beteckna den tid, i vilken Marx skapar skriften mot Proudhon (Misčre de la philosophie, Filosofins elände), Kommunistiska manifestet - tillsammans med Engels - och föredraget om Lönarbete och kapital. Här visar sig Marx redan i hela sin storhet som en heltigenom självständig och originell ekonomisk forskare, fullt medveten om såväl sitt släktskap till den klassiska skolan som sin djupa motsättning till denna. På enstaka områden har han visserligen ännu inte övervunnit vissa av Ricardos uppfattningar - senare genomskådade som falska eller ensidiga - så i läran om pengarna, så i teorin om jordräntan.[5] Inte heller är hans specifika profitlära utarbetad. Däremot stod "omkring år 1848 hans mervärdeteori - hörnstenen i hans ekonomiska lära - fast till sina grunddrag"[6], och kvar fanns endast uppgiften, att i detalj utarbeta denna teori; ett förlopp som vi i detalj kan studera i Rohentwurf.

Marx' ekonomiska studier avbröts genom revolutionen 1848/49. Han återupptar dem först sommaren 1850 i exil i London. De skäl som fick honom till det var till att börja med av politisk natur. Det gällde att - i överensstämmelse med den tidigare upptäckta materialistiska historieuppfattningen - utforska, i vad mån revolutionens utbrott och nederlag bestämdes av den ekonomiska sidan. Därför studerar Marx (framför allt med ledning av London-tidskriften Economist) den konkreta ekonomiska historien för åren 1848-50[7] och kommer till resultatet, att som "världshandelskrisen år 1847 varit den egentliga modern till februari- och marsrevolutionen", så var "den livgivande kraften för den på nytt stärkta europeiska reaktionen ... den industriella blomstringen, som efter mitten av 1848 så småningom åter inträdde, och 1849 och 1850 kom till full blomstring". Men redan i september 1850 återupptar Marx arbetet med sin Ekonomi. Han ger vika för sina partivänners framhärdande[8], vilket närmast yttrar sig i talrika excerpter /utdrag/ ur nationalekonomiska verk (som han denna gång inte längre läste på franska utan på engelska).[9] (Även Marx "pedagogiska" verksamhet - de nationalekonomiska föredrag, som han till en del höll för närmare vänner i sin lägenhet år 1850[10] - kan ha inspirerat honom till återupptagandet av sina teoretiska studier.) I varje fall framskred hans arbete så väl, att han redan i maj eller juni 1851 trodde sig kunna börja nedskriva själva verket.[11]

Om det verkligen hade kommit så långt, förmår vi tyvärr inte säga, eftersom enligt Rjasanows vittnesbörd[12] inget sådant manuskript fanns i Marx kvarlåtenskap. Vi vet endast att Marx förgäves förhandlade med flera förläggare och att han i detta syfte skickade en nu förlorad exposé över detta verk till Freiligraths vän, journalisten H. Ebner i Frankfurt.[13] Visserligen följer inte bara av detta, att Marx verkligen började med manuskriptets slutgiltiga utarbetande; det är mycket möjligt att "han inskränkte sig till färdigställandet av en exposé och förberedelse av materialet, för att sedan efter att ha slutit kontrakt ta itu med verkets utarbetande".[14] Mot detta tycks några hänvisningar, som finns i denna tids brevväxling mellan Marx och Engels, tala. Så ber Marx den 14 augusti 1851 sin vän att hjälpa honom med korrespondensen för New York Tribune, då han just "har händerna fulla med ekonomin".[15] Och tydligare i brevet från 13 oktober samma år: "Du måste förresten" - skriver Marx till Engels - "äntligen meddela mig dina åsikter om Proudhon. De intresserar mig desto mera som jag nu är i färd med att utarbeta ekonomin"[16] Med anledning av detta råder Engels (den 27 november 1851) Marx att låta förläggaren Löwenthal från Frankfurt, som skulle ha uttalat sig mot Marx indelning av verket, veta att "det inte gick att kasta omkull hela din plan, du hade redan börjat utarbeta kritiken[17] o.s.v.".[18] Och slutligen skrev Marx den 13 februari 1855 till Engels, när redan alla publikationsplaner lidit skeppsbrott: "Jag har ådragit mig ögonbesvären genom att jag läser igenom mina egna häften om ekonomi, om inte för att utarbeta saken så i alla fall för att bemästra materialet och hålla det ready /klart/ för bearbetning".[19] Av allt detta drar man kanske slutsatsen att färdigställandet av ett utkast till den planerade Ekonomin åtminstone påbörjats. Men vad som har hänt med detta manuskript, varför det inte blev bevarat, är en fråga som man väl aldrig kommer att kunna besvara.

Vad gäller innehållet och uppbyggnaden av det planerade verket, är vi hänvisade till enbart de torftiga meddelanden, som finns i det redan citerade brevet av Engels från 27 november[1*] och i Marx' brev den 24 november 1851. Av båda breven framgår, att Marx uppgav sin tidigare plan att även innesluta en Kritik av politiken i sitt verk[20], i så måtto att han nu ville inskränka sig till en "uppgörelse" med den föregående ekonomin och de socialistiska systemen. I överensstämmelse med detta var hela verket beräknat på tre band, varav det första skulle innehålla kritiken av de traditionella ekonomiska kategorierna[21], det andra kritiken av socialisterna och det tredje historien om den ekonomiska vetenskapen.[22] Just denna plan hade Marx blivit tvungen att kasta omkull, om han i enlighet med förläggaren Löwenthals mening hade börjat verket med den lärdomshistoriska delen.[23] Naturligtvis kunde en sådan förändring inte tilltala Marx, å andra sidan var hans ekonomiska läge så förtvivlat, att han inte bara av detta skäl kunde avbryta förhandlingarna. Därför rådde Engels honom, att i nödfall gå med på Löwenthals förslag, men att denne då skulle förbinda sig till två band lärdomshistoria i stället för ett, eftersom i så fall talrika "föregripanden av det kritiska" skulle bli oundvikliga. "Sedan skulle som tredje band följa socialisterna och som fjärde - ce qu'il en resterait /det som återstår/ - och det mångomtalade 'positiva', - det som du egentligen vill. Saken har i denna form sina svårigheter, men den har den fördelen, att man inte säger den mycket efterlängtade hemligheten förrän alldeles i slutet, och avslöjar att man inte producerar några Morrisonpiller[2*] först sedan borgarnas nyfikenhet har hållits vid liv genom tre band". Dessutom skulle det i den förhandenvarande politiska situationen vara bäst att börja med den "oförargligaste" delen, med "historien".[24]

Brev vari Marx och Engels diskuterar nationalekonomiska frågor kastar visst ljus över Marx' studier under åren 1850-51 och på de framsteg, som han hade gjort som ekonomisk forskare sedan 1847. Framför allt det väldigt intressanta meningsutbytet från januari 1851 rörande Ricardos ränteteori.[25] Redan här kommer Marx med de väsentligaste invändningarna mot Ricardos motivering /Begründung/ av differentialräntan, invändningar som vi sedan möter i Theorien /Teorier om mervärdet[3*]/ och Kapitalet III. Engels fann dessa invändningar så slående, att han skämtsamt svarade: "Det är utom allt tvivel att din lösning är den rätta, och så har du förvärvat dig en ny titel som jordräntans ekonom. Funnes det ännu rätt och rättvisa på jorden, så skulle den samlade jordräntan åtminstone för ett år vara din, och det vore det minsta, som du kunde göra anspråk på." Och han tillade: "Om man kunde få in en översatt artikel om jordräntan av dig i en engelsk tidskrift, så skulle det väcka enormt uppseende ... Ännu ett skäl till att du borde sno dig med fulländandet och publicerandet av Ekonomin."[26]

Marx' brev från den 3 februari 1851 framstår i detta sammanhang som lika viktigt. Han framlägger där för Engels sin kritik av Currency- /valuta-/teorin[27], och vi kan se, hur han lösgör sig från Ricardo även i penningteorin.

Av särskilt intresse för oss är här emellertid den utförliga diskussion om Proudhons 1851 utkomna bok (Idée générale de la révolution au XIXme sičcle, Den allmänna idén om 1800-talets revolution), som återfinns i brevväxlingen. Ty just om denna bok har Marx författat en större broschyr, som - åter utan framgång - erbjudits flera förläggare[28], och vars manuskript gick förlorat, som flera av hans tidigare arbeten. Vi vet bara att denna skrift under en tid befann sig i Wilhelm Piepers händer, en nära bekant till Marx, som lovade att erbjuda den till tyska förläggare under sin tysklandsresa 1851[29] och att Marx senare ville publicera samma skrift i form av en artikelserie under titeln Neueste Offenbarungen des Sozialismus oder Idée générale de la revolution au XIXme sičcle par P.J. Prondhon. Kritik von Karl Marx. /Socialismens senast uppenbarelser eller Den allmänna idén om 1800-talets revolution av P.J. Proudhon. Kritiserat av Karl Marx/, i den av Weydemeyer i New York utgivna tidskriften Revolution[30]. I Marx' kvarlåtenskap fanns ett hittills icke publicerat manuskript från 1851 (som man kan se av redaktionella anmärkningar i Grundrisse[31]), som bär titeln: "Det fulländade pengasystemet", och - som vi förmodar - är ett brottstycke av just 20 denna mot Proudhon riktade skrift. Hur som helst, så är den ovannämnda utförliga diskussionen om Proudhons bok i brevväxlingen[32] något av en ersättning för den förlorade broschyren.

Av Marx-krönikan /Chronik/ får vi också veta, att Marx i augusti 1852 erbjöd förläggaren Brockhaus en avhandling om Den moderna nationalekonomiska litteraturen i England från 1830-1852, som skulle behandla 1. "de allmänna verken", och 2. "specialskrifterna" om "befolkning, kolonier, bankfrågan, skyddstullar och handelsfrihet etc.".[33] Då Brockhaus genast avböjde, har det säkerligen stannat vid en plan.

Från sommaren 1852 till hösten 1856 blev Marx' arbete på Kritiken av nationalekonomin avbrutet av hans publicistiska arbete. Det betyder naturligtvis inte att de studier som Marx bedrev i detta syfte skulle ha varit utan betydelse för hans nationalekonomiska verk. Tvärtom: då många av hans korrespondenser /artiklar/ handlade om "uppseendeväckande ekonomiska händelser i England och på kontinenten", var Marx tvungen att "sätta sig in i praktiska detaljer", som visserligen låg "utanför den politiska ekonomins egentliga, vetenskapliga område"[34], men som trots detta senare kom honom till pass. Det räcker här med att hänvisa till hans talrika artiklar om ekonomiska konjunkturer, frågan om handelspolitiken och om den engelska arbetar- och strejkrörelsen. Men också hans korrespondenser om de iriska och skotska agrarförhållandena såväl som om Englands indiska politik har visat sig rätt så fruktbara i detta avseende, då de uppmuntrade Marx till ett ytterst grundligt studium av de "asiatiska produktionsformerna" och agrarkommunismens kvarlevor i Europa och Asien. Därigenom blev just de ekonomihistoriska delarna av hans nationalekonomiska verk väsentligt berikade och fördjupade.[35]

Så mycket om den egentliga förhistorien till 1857-58 års Rohentwurf. Hur själva detta råutkast uppstod och hur dess första del efter grundlig omarbetning kunde publiceras i början av år 1859 under titeln Zur Kritik der politischen Ökonomie /Till kritiken av den politiska ekonomin/, har skildrats så utförligt i den anförda avhandlingen av Rjasanow och i utgivarnas förord till Grundrisse[36], att vi här skall begränsa oss till det nödvändigaste.

Det är mycket karakteristiskt att det omedelbara beslutet att skriva ner Rohentwurf och den feberaktiga brådska, med vilket det skedde (hela det nästan 50 tryckark[4*] stora manuskriptet blev färdigt på nio månader - från juli 1857 till mars 1858![37]), framför allt var föranlett av den ekonomiska krisens utbrott 1857. Denna kris har fyllt "tvåmannapartiet i England" - som Engelsbiografen G. Mayer kallar de bägge vännerna - med stora förhoppningar[38], och det är därför bara naturligt, att Marx velat sätta åtminstone grunddragen av sin ekonomiska teori på pränt "före syndafloden", d.v.s. före början av den väntade europeiska revolutionen.[39] Hans revolutionära prognos vilade visserligen på en illusion; men hur ofta har inte sådana illusioner visat sig fruktbara! Så även i detta fall. "Jag arbetar alldeles kolossalt, för det mesta till 4 om morgonen" - skrev Marx till Engels den 18 december 1857. "Arbetet är nämligen dubbelt: 1) Utarbetningen av ekonomins grunddrag ... 2) den nuvarande krisen. Om den - förutom artiklarna i Tribune - för jag endast bok, som dock tar en hel del tid. Jag tycker, att vi about (till) våren tillsammans gör en pamflett om historien som återanmälning hos den tyska publiken - att vi fortfarande finns till, always the same /alltid de samma/. Jag har anlagt tre stora böcker - England, Germany, France ... Om Amerika ligger allt material i Tribune. Man kan sammanställa det senare."[40] Även i detta fall har det självfallet förblivit en plan, - om vi bortser från den utförliga exposén över kapitlen om Frankrike (i Marx' brev till Engels den 25 december 1857[41]), och från de talrika artiklarna om finans- och handelskrisen i New York Tribune[42]. Hur mycket den intensiva sysselsättningen med krisfenomenen 1857-58 har skärpt Marx' teoretiska blick kan man se av den strålande framställning om realiserings- och krisproblemet som finns i Rohentwurf.[43] I så måtto är vi rikligt gottgjorda för att den planerade broschyren inte kom till.

Lika ytligt som förhoppningen på "kravallåret 1858"[44], verkar vid första ögonkastet det andra motiv, som drev Marx till att författa Rohentwurf: hans strävan att göra upp räkningen med den socialistiska arbetarrörelsens "falske broder" - proudhonismen. Det var säkert ingen tillfällighet att Rohentwurf började med en förintande polemik mot proudhonisten Darimon och mot den så kallade arbetspengaläran, och att även i den följande texten vederläggningen av proudhonismen tar stor plats. Marx själv har däri - som vi vet från hans brevväxling - sett ett av de avgörande vetenskapliga resultaten av första delen av sitt verk (alltså skriften Till kritiken).[45] Idag spelar visserligen socialismens specifika proudhonska avart knappast någon roll längre, och därför måste Marx' framhävande av denna synpunkt verka "oproportionellt". I våra ögon träder snarare proudhonismens teoretiska förintelse långt bakom det andra av Marx betonade resultatet: nämligen att redan hans analys av varan och pengarna avslöjar "den borgerliga produktionens specifikt samhälleliga, på intet sätt absoluta karaktär". Likväl får inte förbises, att även i detta fall befruktades teorin genom praktiken, och att just den teoretiska fejden med proudhonismen bidrog väsentligt till utmejslandet av Marx' penningteori. Det är emellertid en synpunkt som vi kommer att behandla först i avsnittet om denna lära.

 


Kapitel 2

Uppbyggnaden av Marx' verk

 

I. Den ursprungliga uppbyggnadsplanen och dess förändringar

Det är känt att det funnits två planer, som Marx ville lägga till grund för sitt ekonomiska huvudarbete: en från år 1857 och en från 1866 (resp. 1865[46]). Mellan dessa båda ligger nio år av experimenterande och ständigt letande efter en framställningsform som passade för materialet. Därvid ägde en fortskridande inskränkning av den ursprungliga planen rum, som emellertid samtidigt motsvarades av en utvidgning av den resterande delen.

I planen från 1857 var verket indelat i sex "böcker" (resp. "avdelning /Abschnitt/"[47] eller "kapitel"[48]). Den första skulle handla om kapitalet, den andra om jordägandet[5*], den tredje om lönarbetet, den fjärde om staten, den femte om utrikeshandeln och den sjätte om världsmarknaden och kriserna. - Marx ville låta det hela föregås av en "inledning", där "de bestämningar som är allmänna och abstrakta och därför mer eller mindre tillkommer alla samhällen", skulle avhandlas.[49] Han beslöt emellertid redan kring årsskiftet 1858 att avstå från denna inledning, då han tyckte att "det verkar störande att föregripa slutsatser, som först måste bevisas".[50]

Av de sex böckerna skulle redan enligt den ursprungliga planen de sista tre (om staten, om utrikeshandeln, om världsmarknaden) endast skisseras. De skulle som Marx uttryckte det, inskränka sig till enbart "grundlinjer".[51] I alla fall omtalas en av dessa böcker i ett brev till Kugelmann så sent som 28 december 1862 - vilket är ett bevis på att de inte ens då var helt uteslutna ur verkets totalplan.[52] Detta måste ha skett snart efteråt, då det tredje manuskriptet av Marx från 1864-65 (som Engels lade till grund för Kapitalet III) inte längre tar någon notis om dessa böcker, utan bara förvisar dem - eller åtminstone en av dem, nämligen den om världsmarknaden - till verkets "eventuella fortsättning".[53] Därmed skulle det redan föreligga en inskränkning av den ursprungliga planen.

Den andra inskränkningen hänför sig till böckerna II och III, som skulle handla om jordägandet och om lönarbetet. När Marx slutgiltigt avstod från dessa böcker kan lika lite sägas med säkerhet. Inte heller Marx' dispositioner från januari 1863 för Kapitalets första och tredje avsnitt, som Kautsky publicerade, ger något slutgiltigt svar. I alla fall verkar de väsentliga temana från böckerna om lönarbetet och jordägandet vara upptagna i manuskriptet till det slutgiltiga verkets band I och III, vilket tillkom 1864-66. De ursprungligen planerade sex böckerna blev därmed reducerade till blott en, d.v.s. till den om kapitalet.

Vi vänder oss nu till utvidgningen av den kvarvarande I. boken. Det är klart, att ur de uteslutna böckerna och då i synnerhet ur II och III, i den mån de innehåller den "egentliga ekonomiska grundutvecklingen"[54], måste mycket material föras över till den första boken. Men inte bara det! Enligt den ursprungliga planen var även boken om kapitalet disponerad i fyra kapitel, som skulle handla a) om "Kapitalet i allmänhet", b) om konkurrensen, c) om krediten och slutligen d) om aktiekapitalet. I enlighet med detta var även de två första avslutade bearbetningarna av verket - alltså såväl Rohentwurf som det nämnda manuskriptet från 1861-63 - väsentligen inskränkta till analysen av "Kapitalet i allmänhet".[55] "Det omfattar i själva verket" - skrev Marx om detta andra manuskript, i det citerade brevet till Kugelmann den 28.12 1862 - "endast det som skulle bilda det tredje kapitlet i den första avdelningen[56], nämligen 'Kapitalet i allmänhet'. Där finns alltså inte avhandlat kapitalens konkurrens och kreditväsendet." Men redan en månad senare görs ett utkast till den ovan citerade dispositionen för det "tredje avsnittet", och här ger sig ett radikalt brott med det gamla indelningsschemat för boken till känna. Under de följande två åren låter han därför avsikten att ha en särskild framställning om konkurrensen, kreditväsendet och aktiekapitalet falla, och i stället utvidgas det avsnitt av den första boken, som handlar om "Kapitalet i allmänhet". Den väsentliga delen av de uteslutna avsnitten b, c och d kan nu föras in i den sista av de tre "böckerna" (som förutses i den nya uppbyggnadsplanen). De skulle handla (I) om Kapitalets produktionsprocess, (II) om cirkulationsprocessen och (III) om gestaltningen av den kapitalistiska produktionens totalprocess.[57] Kapitalet har därmed fått sin slutgiltiga form.

 

II. När och i vad mån uppgavs den första planen?

Vi vill nu illustrera det som sagts om de olika kapitalutarbetningarnas utveckling (Rohentwurf, Theorien, Kapitalet). För bättre översikt anges här de båda uppbyggnadsplanerna en gång till.

Planen från år 1857 avsåg följande uppbyggnad av verket:

I. BOKEN OM KAPITALET
  a) Kapitalet i allmänhet
    1) Kapitalets produktionsprocess
    2) Kapitalets cirkulationsprocess
    3) Profit och ränta
  b) Avsnittet om konkurrensen
  c) Avsnittet om kreditväsendet
  d) Avsnittet om aktiekapitalet
II. BOKEN OM JORDÄGANDET
III. BOKEN OM LÖNARBETET
IV. BOKEN OM STATEN
V. BOKEN OM UTRIKESHANDELN
VI. BOKEN OM VÄRLDSMARKNADEN OCH KRISERNA

Enligt planen från 1866 (1865) sönderfaller däremot verket i följande delar:

BOK I   KAPITALETS PRODUKTIONSPROCESS
BOK II   KAPITALETS CIRKULATIONSPROCESS
BOK III   GESTALTNINGAR AV TOTALPROCESSEN
BOK IV   TEORINS HISTORIA

Och nu till de enskilda Kapitalmanuskripten. Låt oss börja med Rohentwurf. Vid första påseendet tycks detta verks uppbyggnad sammanfalla med Kapitalets. Ty även i Rohentwurf[58] undersöks till att börja med kapitalets produktionsprocess, medan det andra avsnittet handlar om cirkulationsprocessen och det tredje avslutas med analysen av profiten, profitkvoten och räntan. Men detta första påseende är emellertid väldigt vilseledande. Ty, till skillnad från det senare verket, skall Rohentwurf (som vi redan har anmärkt) huvudsakligen inskränka sig till analysen av "kapitalet i allmänhet", och bortser därför medvetet från många problem, som behandlas ingående först i Kapitalet. Sålunda saknas redan i det avsnitt i Rohentwurf som behandlar produktionsprocessen alla teman som Marx senare utvecklar i följande kapitel av första bandet: 8 I-VII, 12 I-V, 13 III-X, 15 till 20, 22 II-V, 23 V a-f, 24 II-VI och 25. D.v.s. inte bara de i Rohentwurf endast antydda temana om arbetsdelning och samverkan, den ursprungliga ackumulationen, kolonisationsteorin o.s.v. (punkter där Kapitalet i grund och botten endast fyllde den ram som de dragits upp redan i Rohentwurf) utan också allt som hänför sig till arbetslönen och dess former, till arbetsdagen, kapitalets utsugningspraktik och till arbetarlagstiftningen får falla - alltså just de teman som enligt vår uppfattning i den ursprungliga planen hade hört till området för den särskilda "Boken om lönarbetet". Ännu större verkar självfallet skillnaden mellan Rohentwurfs följande avsnitt och Kapitalet II, då vi i Rohentwurf endast finner det material behandlat, som tillnärmelsevis motsvarar II. bandets kapitel 5 och 7-15. Här saknas alltså inte bara analysen av penningkapitalets, det produktiva kapitalets och varukapitalets kretslopp utan även den grundläggande undersökningen av det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation (II. bandets avdelning III). Men även däri kan II. bandets framställning gälla som ett stort anlagt utförande av redan i Rohentwurf antydda och i sin linda förekommande tankegångar[59]. Utformningen går principiellt inte utöver den ram som tilldelades analysen av cirkulationsprocessen. Det är något helt annat om vi jämför det kortfattade sista avsnittet av Rohentwurf med Kapitalet III! Här berörs visserligen samma problem som vi hittar i avsnitt I-III i det senare verket. Men i Rohentwurf behandlas dessa problem s.a.s. endast i förbigående - hur de ter sig just ur "kapitalet i allmänhets" synpunkt, alltså med konkurrensen utesluten. Med andra ord, här var den punkt där Rohentwurf måste avslutas, om det skulle förbli troget den ursprungliga planen. Därför är det sista avsnittet så kort och därför är också alla teman, som utgör innehållet i avsnitt IV-V av Kapitalet III, medvetet utelämnade, d.v.s. å ena sidan köpmannakapitalet och kreditväsendet och å andra sidan jordräntan. Ty just detta var problem som enligt planen från 1857 skulle behandlas först i de kommande delarna av "Boken om kapitalet" och i verkets andra bok, som skulle ägnas åt jordägandet.

Vi ser att Rohentwurf principiellt inte går utöver punkterna I.a) 1-3 av det på sidan 25 återgivna schemat - dess uppbyggnad motsvarar exakt Marx' ursprungliga plan. Men hur är det i detta avseende med det andra kapitalmanuskriptet, det från år 1861-63?

Då ytterst viktiga delar av detta manuskript fortfarande väntar på att publiceras[60], måste vi framförallt vända oss till de av Kautsky publicerade dispositionerna för första och tredje avsnittet av "Boken om kapitalet" från januari 1863[61]. Den första av dessa lyder:

"Det första avsnittet "Kapitalets produktionsprocess" att dela så:

1. Inledning. Vara. Pengar.

2. Pengars förvandling till kapital.

3. Det absoluta mervärdet, a) arbetsprocess och värdeförmeringsprocess. b) konstant kapital och variabelt kapital, c) det absoluta mervärdet, d) kamp för normalarbetsdagen, e) samtidiga arbetsdagar (antalet samtidigt sysselsatta arbetare). Mervärdets belopp och mervärdekvoten (Storlek och höjd?).

4. Det relativa mervärdet a) enkel samverkan b) arbetets delning c) maskineri etc.

5. Kombination av absolut och relativt mervärde. Förhållande (produktion) mellan lönarbete och mervärde. Arbetets formella och reella underordnande under kapitalet. Kapitalets produktivitet. Produktivt och improduktivt arbete.

6. Mervärdets återvandling till kapital. Den ursprungliga ackumulationen. Wakefields kolonialteori.

7. Produktionsprocessens resultat.

(Antingen under 6 eller 7 kan 'der change in der Erscheinung des law of appropriation' /förändringar i tillägnelselagens framträdelse/ framställas.)

8. Teorier om mervärdet.

9. Teorier om produktivt och improduktivt arbete."

Och den andra dispositionen:

"Tredje avsnittet 'Kapital och profit' att dela så:

1. Mervärdets förvandling till profit. Profitkvoten till skillnad från mervärdekvoten.

2. Profitens förvandling till genomsnittsprofit. Den allmänna profitkvotens framställning. Värdenas förvandling till produktionspriser.

3. A. Smiths och Ricardos teorier om profit och produktionspris.

4. Jordräntan (illustration av skillnaden mellan värde och produktionspris).

5. Den s.k. ricardoska räntelagens historia.

6. Lagen om profitkvotens fall. A Smith, Ricardo, Carey.

7. Teorier om profiten.

(Osäkert om Sismondi och Malthus inte också skall tas upp under 'Teori om mervärdet'.)

8. Profitens klyvning i industriell profit och ränta. Det merkantila kapitalet. Penningkapitalet.

9. Revenue and its sources /reveny och dess källor/. Här bör frågan om förhållandet mellan produktions- och distributionsprocessen tas upp.

10. Pengarnas återflödes /reflux/ rörelser i den kapitalistiska produktionens totalprocess.

11. Vulgärekonomin.

12. Avslutning. Kapital och lönarbete."

Hur kommenterar nu Kautsky de anförda dispositionerna? "I varje fall räcker redan dispositionerna för första och tredje banden[62] för att visa, att vid tiden för deras avfattande stod Kapitalets plan" - Kautsky menar här det slutgiltiga verket - "redan fast hos Marx i alla sina grunddrag ... Vid denna tid, fem år innan första bandet kom ut, var hela Kapitalet färdigtänkt inte bara till sina allmänna tankegångar utan också i den planmässiga uppbyggnad, i vilken den senare mötte offentligheten. Det framgår tydligt redan vid en jämförelse mellan dispositionen och I. bandets innehållsförteckning. De båda täcker varandra nästan fullständigt. Med 'förändringar i tillägnelselagens framträdelse' bör uppenbarligen den tankegång förstås, som Marx utvecklade i första bandet som 'den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens', vilken går ut på expropriatörens expropriation. Endast två avsevärda skillnader uppträder mellan den preliminära dispositionen och första bandets slutgiltiga utformning: I dispositionen hålls fortfarande fast vid avsikten att vid slutet av varje punkt ge teorins historia i en sammanfattande framställning, så som skedde i Till Kritiken[63] ... Att dessa framställningar om teorins historia slutligen blev förvisade dels till en samlad framställning i ett särskilt fjärde band, dels gavs från fall till fall i enskilda fotnoter, kommer säkert var och en att erkänna som ändamålsenligt." - "Men varför har", fortsätter Kautsky, "Marx avstått från att, som han avsåg, behandla det produktiva arbetet i första bandet? Man kan inte anta att han ville utesluta det ur fältet för Kapitalets undersökningar överhuvudtaget. Det /produktiva arbetet/ är för viktigt för det. Men var tänkte han då föra fram det, när han avlägsnade det från första bandet? Om det kan vi tyvärr inte säga det minsta, vi har inte den minsta hållpunkt för ett bestämt svar."

I samma företal av Kautsky läser vi: "Ännu närmare än i första bandet ansluter sig i tredje bandet den slutliga uppbyggnaden till den preliminära dispositionen. Bortser vi från de redan nämnda utvikningar om ränte- och profitteorins historia, som var planerade och sedan föll bort, så kvarstår mellan det tredje bandet - så långt det blev färdigt - och dess första disposition endast en skillnad i materialets ordningsföljd. I den preliminära dispositionen kommer framställningen om jordräntans lagar före de noggranna förklaringarna om handelsprofit och penningränta. I tredje bandet är ordningen den motsatta. Den ena dispositionen tycks mig lika bra som den andra, någon väsentlig skillnad medför de ej."[64]

Så långt Kautsky. Beträffande hans yttrande om det produktiva arbetet, så beror hela denna anmärkning på ett missförstånd. Kautsky förbiser helt enkelt, att punkt 5 i första avdelningens disposition rätt så väl motsvarar innehållet i Kapitalet I, kapitel 14 och 15, och att just kapitel 14 som handlar om "absolut och relativt mervärde" börjar med en undersökning om bestämningen av det produktiva arbetets begrepp, varigenom den tidigare analysen av denna bestämning "sedd från den enkla arbetsprocessen" (Kapitalet I, 156 (korr)/ty 196) skulle kompletteras och föras vidare. Visserligen inskränker sig Marx i 14. kapitlet av första bandet till en väldigt knapp resumé av sina forskningar om detta och hänvisar för övrigt läsarna till "den fjärde boken" av sitt verk (enligt planen från 1866), d.v.s. till den av Kautsky själv utgivna Theorien, i vars först band, sv s. 253-428 /i MEW s. 122-277/, det just finns en brett upplagd undersökning av detta problem.

Lika litet kan man hålla med Kautsky om att under "förändringar i tillägnelselagens framträdelse" "bör uppenbarligen den tankegång förstås, som Marx utvecklade i första bandet som 'den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens' ". Så är det inte alls! Nej, det handlar mycket mer om att i och med övergången till den borgerliga produktionen, måste den enkla varuekonomins tillägnelselag slå om till den kapitalistiska. En tankegång som Marx ägnar ett särskilt underkapitel i Kapitalet I[65] och som i själva verket utgör den "springande punkten" i hans kritik av klassikerna.

Men detta är bara detaljer. Som mycket mer betänklig framstår Kautskys utläggning om den föregivna "nästan fullständiga" överensstämmelsen mellan dispositionerna från januari 1863 och innehållet i Kapitalet I och III. Det måste visserligen falla i ögonen, att till skillnad från Rohentwurf så innehåller dispositionen för den första avdelningen även sådana teman som "kampen om normalarbetsdagen", "enkel samverkan", "arbetets delning", "förhållandet mellan lönarbete och mervärde", "den ursprungliga ackumulationen", "kolonialteori", alltså teman som motsvarar kapitlen 8, 11, 12, 15, 24 och 25 i I. bandet. Men i denna disposition saknas analysen av kategorin arbetslön och dess former fullständigt, alltså hela det material som Marx behandlar i 6. avdelningen av I bandet (kapitel 17-20). Vi tror oss därav kunna dra den slutsatsen att Marx fortfarande förvisade dessa teman till en separat bok om lönarbetet. Första avsnittets disposition verkar därför mycket närmare motsvara den ursprungliga planen från 1857 än den från 1866.

Mer invecklat blir det när det gäller III. avsnittet. Beträffande jordräntan kan man knappast hålla med Kautsky om att det enbart skulle handla om en "skillnad i materialets ordningsföljd". Marx säger ju själv i sin disposition, att han endast vill behandla problemet med jordräntan som en utvikning, för att "illustrera skillnaden mellan värdet och produktionspriset".[66] Därför skall den nämnda undersökningen omedelbart knyta an till analysen av "varuvärdenas förvandling till produktionspriser". Mycket viktigt tycks oss däremot det faktum att dispositionen såtillvida bryter med det gamla indelningsschemat för Boken om kapitalet, som den avstår från en separat framställning av konkurrensen. I dispositionen saknas emellertid fortfarande analysen av krediten och aktiekapitalet. (Kautskys hänvisning till dispositionens punkt 8 är ingalunda tillräcklig ty i Rohentwurf[67] och i Theorien[68] går Marx in på räntans kategori, trots att han där uttryckligen utesluter kreditväsendet ur sitt undersökningsområde.)[69]

Vår slutsats är alltså att även dispositionerna från januari 1863 till största delen förblir inom den ursprungliga planens ram, även om ett avsteg från denna plan redan här förbereds. Detta antagande bekräftas även vid läsning av Theorien (d.v.s. den publicerade delen av manuskriptet från 1861 -63). Ty just i Theorien finns många ställen som hänvisar läsaren dels till den särskilda Boken om lönarbetet och om jordägandet, dels också till de senare avdelningarna av "Boken om kapitalet" (enligt den ursprungliga planen).

Låt oss börja med de senare. Här måste visserligen i förväg sägas att dispositionerna, som tryckts av Kautsky, skisserades av Marx då Theorien-manuskriptet nästan var färdigt. Detta förklarar varför det i Theorien finns hänvisningar inte bara till den särskilda avdelningen om krediten[70] utan också till den om konkurrensen[71]. En sak faller dock genast i ögonen: Ännu i Rohentwurf framhävs fortfarande ständigt, att en mera ingående behandling av problemet med genomsnittsprofitkvoten och produktionspriserna blir möjlig först vid analysen av de "många kapitalen"[72] d.v.s. av konkurrensen.[73] I Theorien var Marx emellertid tvungen att göra upp med Smiths och Ricardos värde- och mervärdeteori; det hade emellertid inte varit möjligt om han inte utförligt gått in på frågan om hur den allmänna profitkvoten utbildas och om värdenas förvandling till produktionspriser. Under arbetets förlopp har det alltså framgått att det var nödvändigt att på denna punkt gå vida utöver ramen för den ursprungliga avdelningen om "kapitalet i allmänhet". Visserligen förvisas flera frågor (som vi senare finner behandlade i Kapitalet III) i Theorien fortfarande till "avdelningen" eller "kapitlet" om konkurrensen.[74] Men det faktum att så mycket av det material, som ursprungligen var bestämt för den särskilda avdelningen om konkurrensen, hade föregripits redan i manuskriptet från 1861-63, måste slutligen (som vi såg redan i Marx' disposition) leda till att denna avdelning fullständigt eliminerades, följaktligen att den gamla uppbyggnadsplanen ersattes med den nya.

Ett annat resultat kommer fram, när man betraktar de i Theorien förekommande hänvisningarna till Boken om jordägandet och Boken om lönarbetet. I den del av II. bandet som handlar om Ricardos ränteteori, framhäver Marx åter att det endast gällde för honom att "som illustration till en teori om värde och produktionspriser utveckla den allmänna lagen om räntan"; "medan jag skulle ge den detaljerade framställningen av jordräntan först när jag kom till jordräntans behandlingen ex professo" /som yrkesman/.[75] Och inte mindre entydiga är hänvisningarna till Boken om lönarbetet (resp. "Kapitlet om arbetslönen"), där Marx bl.a. ville undersöka den viktiga frågan om kvalificerat arbete[76] och avlöningen av de så kallade "improduktiva tjänsteprestationerna".[77] I detta avseende håller han alltså fortfarande fast vid den ursprungliga planen.

Till sist vill vi utnyttja det av Engels utgivna (och delvis omredigerade) manuskriptet till Kapitalet III, då detta manuskript författades först åren 1864-65 - alltså just under den tid, då enligt vår uppfattning övergången från den gamla till den nya uppbyggnadsplanen försiggick.

Vad beträffar den ursprungligen avsedda särskilda "avdelningen om konkurrensen", så hänvisas även i manuskriptet från 1864-65 några ämnen (mest rörande detaljer) till en "specialundersökning av konkurrensen".[78] Avgörande är här emellertid den synpunkt, som Marx utvecklar redan på manuskriptets första sida:

"I sin verkliga rörelse, mötas kapitalen i sådana konkreta former, för vilka kapitalets gestalt i den omedelbara produktionsprocessen såväl som dess gestalt i cirkulationsprocessen bara framträder som särskilda moment. Kapitalets olika gestaltningar, sådana som vi utvecklar dem i denna bok, närmar sig alltså steg för steg den form i vilken de uppträder på samhällets yta i de olika kapitalens agerande mot varandra /Aktion aufeinander/, i konkurrensen, och i det vanliga medvetandet hos produktionsagenterna själva."[79]

Här låter Marx alltså den tidigare principiella åtskillnaden mellan analysen av "kapitalet i allmänhet" och av konkurrensen falla, vilket självfallet inte utesluter att vissa specialproblem fortfarande måste hänvisas till en särskild undersökning av konkurrensen.[80]

Så entydigt låter sig inte frågan om avdelningen om krediten (och den om aktiekapitalet) lösas. Vi känner visserligen till yttranden från Marx, att band III skulle innehålla en ingående analys av kreditväsendet.[81] Även på denna punkt har alltså Marx brutit med verkets gamla uppbyggnadsplan. Ändå finns i manuskriptets I. avdelning en anmärkning, enligt vilken kreditväsendets framställning skulle förbli "utanför planen för vårt verk".[82] "Den ingående analysen av kreditväsendet och de instrument det skapar åt sig (kreditpengar o.s.v.)" - heter det vidare i början av 25. kapitlet - "ligger utanför vår plan".[83] Yttranden som tycks tyda på en visst vacklan, som säkerligen hade undanröjts, om Marx själv hade haft möjlighet att utarbeta manuskriptet i tryckfärdig form - och då särskilt manuskriptets avsnitt V, som till stora delar enbart föreligger i form av anteckningar.[84]

Så långt konkurrensen och kreditväsendet. Hur förhåller det sig då med det material som enligt den ursprungliga planen skulle behandlas i verket II. till VI. böcker?

Beträffande "Boken om jordägandet" så har redan arbetet med Theorien föranlett Marx att överskrida ramen för punkt 4 av dispositionen för den III. avdelningen från januari 1863. Så har han i Theorien på intet sätt begränsat sig till en "illustration av skillnaden mellan värde och produktionspris", alltså till framläggande av läran om den absoluta räntan, utan dessutom presterat en utförlig kritik av Ricardos teori om differentialräntan. Båda problemen - det om den absoluta räntan och det om differentialräntan - behandlas nu i manuskriptet från 1864-65, även om undersökningen av differentialräntan nu tar täten.[85] Dessutom finner man emellertid i det av Engels utgivna manuskriptet till III. bandet inte bara ett särskilt kapitel om ränta på byggnadsmark, gruvränta och markpris utan också en djupgående undersökning av "den kapitalistiska jordräntans genes"/tillkomst/, - varigenom ett önskemål uppfylldes, som hade uppställts redan i Theorien II.[86] Den så tillkomna avdelning VI av III. bandet griper troligen tag i de avgörande temana i den ursprungligen avsedda Boken om jordägandet; fast Marx även nu betonar, att "vid en systematisk behandling av jordägandet, som ligger utanför vår plan", så borde inte bara jordägandets olika historiska former tas upp ingående utan även några specialfrågor som rör själva det moderna jordägandet.[87] Å andra sidan vet vi av Engels förord till Kapitalet III, att Marx just för avdelningen om jordräntan hade "gjort alldeles nya specialstudier på 70-talet". "Han hade i åratal på originalspråket studerat och gjort utdrag ur de efter 'reformen' i Ryssland 1861 ofrånkomliga statistiska undersökningarna och andra publikationer om jordägande ... På grund av den mångfald olika former av jordägande /Grundbesitz/ och av exploatering av jordbrukande producenter som fanns i Ryssland, skulle detta land i avdelningen om jordräntan spela samma roll som England i bok I i fråga om det industriella lönarbetet."[88] Vilka ändringar detta hade medfört i manuskriptet låter sig inte ens anas.

Att manuskriptet från 1864-65 inte innehåller några hänvisningar till en särskild Bok om lönarbetet, förklaras helt enkelt av att manuskriptet redan författades enligt den nya uppbyggnadsplanen, och enligt denna plan föll alla teman från den tidigare boken om lönarbetet inom området för verkets första band, som handlar om produktionsprocessen.

Vad slutligen beträffar de ursprungliga böckerna IV - VI (om staten, utrikeshandeln och världsmarknaden), så vill vi här gärna hänvisa till det redan tidigare citerade stället ur Kapitalet III[89], där Marx uteslöt frågan om "konkurrensen på världsmarknaden" ur Kapitalets undersökningsområde. Detsamma gäller det därmed nära sammanhängande problemet med de industriella cyklerna, "växlingen mellan högkonjunktur /prosperitet/ och kris", - "vars vidare analys" - som Marx upprepade gånger framhäver - "faller utanför området för vår analys"[90], och väl tänktes ingå först i "verkets eventuella fortsättning". Det bevisar emellertid att Marx' kristeori verkligen uppvisar "luckor" - i den meningen att det inte mer förunnades honom att behandla fenomenet på dess mest konkreta nivå. Och så tillvida finns det förvisso en sann kärna i Rosa Luxenburgs kritik[91].

Så mycket om de planändringar som kan konstateras i de omtalade kapitalmanuskripten själva. Vilka slutsatser kan vi nu dra ur vår översikt? För det första att övergången från den gamla till den nya planen inte genomfördes tidigare än under åren 1864-65, och för det andra att vi med avseende på planändringen strikt måste skilja mellan de ursprungliga böckerna I-III och böckerna IV-VI.

Beträffande de senare böckerna är det från vår översikt inte långt till slutsatsen, att dessa böcker aldrig verkligen "gavs upp", d.v.s. att de teman som faller inom deras område aldrig fullständigt trängde in i verkets andra struktur utan i huvudsak förblev förbehållna den "eventuella fortsättningen" av verket. I varje fall behandlas dessa teman i Kapitalet endast då och då, så att den s.k. "luckoteorin" verkar berättigad även i detta avseende. (Luckoteorin /die Lückentheorie/ är H. Grossmans beteckning, han förnekar dock varje "lucka" i Marx' Kapitalet.[92])

Det är något helt annat med böckerna II och III. Dessa måste införlivas med den nya strukturen. Utan behandlingen av de frågor som faller därunder hade Kapitalet som sådant varit otänkbart! (Detsamma gäller naturligtvis även för avdelning b - d av "Boken om kapitalet" enligt den ursprungliga planen.) Och endast när det gäller dessa, den gamla strukturens beståndsdelar - alltså böckerna II och III liksom avdelning b - c av den I. boken - kan problemet med planändringen finnas kvar, vilket vi nu närmast skall bena ut.[93]

 

III. Hur har planandringen tolkats hittills?

(H. Grossmans och Fr. Behrens' förklaringsförsök)

Så mycket om planändringens yttre historia. Men vilka var grunderna för denna ändring, och på vilket sätt hänger de samman med metodologin för Marx' verk?

Det är betecknande (och samtidigt beklämmande), att denna fråga som är så grundläggande för förståelsen av Marx lärobyggnad, först 1929 rullades upp av H. Grossman, den nyss nämnde författaren till Akkumulationsgesetzes /Ackumulationslagen/.[94] Emellertid besvarade han inte frågan, lika litet som några efterkrigsförfattare som gått in på detta ämne.

Grossman har naturligtvis rätt i att "en ändring av Kapitalets uppbyggnadsplan omöjligen kunde vara en tillfällighet eller en teknisk fråga för framställningen, t.ex. beträffande översiktligheten". I stället ska den framför allt föras tillbaka till "inre", d.v.s. metodologiska, grunder. Men de grunder, som Grossman själv finner, är tyvärr så ohållbara att hans förklaringsförsök måste betecknas som ett fullständigt misslyckande.[95]

Enligt Grossman löser sig nämligen frågan på ett väldigt enkelt sätt: Medan Marx' slutgiltiga verk indelas efter det industriella kapitalets enskilda funktioner, från kunskapens synpunkt, så hade vi i den ursprungliga planen enbart att göra med en indelning från empirins synpunkt av det material som skulle behandlas.[96] Först senare (1863) skulle Marx - i samband med sin undersökning av reproduktionsproblemet - "nödvändigtvis ha kommit därhän, att inte göra framträdelsernas omedelbart givna värld till föremål för sin analys". Först vid denna tidpunkt skulle han ha lyckats tränga fram "från de på ytan synliga framträdelserna av profiten och de olika kapitalformerna till en väldig vision av helheten, av totalmervärdet och totalkapitalet". "Därmed var det emellertid omöjligt att hålla fast vid den ursprungliga planen."[97] Uppgivandet av planen skulle alltså vara liktydigt med sprängandet av ett till sitt väsen vulgärekonomiskt skal, från vilket Marx inte förmådde frigöra sig förrän år 1863!

Grossmans studie angreps mycket skarpt av Fr. Behrens.[98] Denne författare vill visserligen - i motsats till Grossman - förklara planändringen ur "den materialistiska dialektikens väsen". Vad han emellertid faktiskt kommer med är bara: "Om han (Marx) ursprungligen med indelningen i 6 böcker mer utgick från yttre synpunkter och följde den dittillsvarande ekonomins traditionella indelning, så byggde han nu sitt verk (d.v.s. efter planens ändring) enligt strängt vetenskapligt-metodiska synpunkter."[99]

Vi ser: trots Behrens kritik av den "ytligt-mekaniska" metoden hos Grossman, så liknar hans förklaringsförsök Grossmans som ett ägg liknar ett annat. Båda vill (lika "ytligt"!) härleda planändringen ur Marx' arbete med ett bestämt delområde[100]; båda "lokaliserar" p.g.a. ett godtyckligt tolkat ställe ur Briefwechsel[6*] tidpunkten för planändringen till år 1863[101]; och slutligen uppfattar båda Marx' ursprungliga uppbyggnadsplan som om den stödde sig på den vulgärekonomiska metodologin. De "dialektiska" utsmyckningar /Beiwerk/ som Behrens smyckar sin argumentation med, ändrar ingenting i sak.

Det vore ren tidsspillan att gå närmare in på dessa grunda förklaringsförsök. Vi måste därför härleda den ursprungliga planens mening ur analysen av själva Rohentwurf och senare kapitalmanuskript, för att på denna väg komma närmare lösningen av planändringsproblemet.

 

IV. Den ursprungliga planens metodologiska mening

A) De första tre "böckerna"

1. Marx om nationalekonomins metod och objekt

Sammanfaller då inte den uppbyggnad av verket, som finns i den första planen, åtminstone till det yttre med den borgerliga ekonomins konventionella indelning? Visst, men bara till det yttre; och den marxistiska forskningens uppgift består i att inte låta sig luras av ytliga likheter utan tränga fram till sakens väsen, till de metodologiska grundförutsättningar som särskiljer Marx' indelning från den konventionella.

Den plan som här talas om skisserades första gången av Marx i september 1857, i den "Inledning" som föregår Grunddragen.[102] Planen finns i slutet av det kapitel som handlar om "den politiska ekonomins metod". Det ligger därför nära till hands att just i detta kapitel söka det första klargörandet av den sanna innebörden i Marx' ursprungliga uppbyggnadsplan.

Marx visar här framförallt, att "metoden att stiga från det abstrakta till det konkreta" är den enda vetenskapliga metoden "att tillägna sig det redan konkreta, att återskapa /reproducera/ det som något andligt konkret". "Det konkreta är konkret", lyder den berömda satsen i "Inledningen" - "emedan det är sammanfattningen av många bestämningar, alltså mångfaldens enhet."[103] Därför kan också det konkreta genom tänkandet bara fattas fullt ut "som sammanfattningens process", d.v.s. genom den stegvisa rekonstruktionen av det konkreta ur dess enklaste abstrakta bestämningar. Men om den vetenskapliga (i detta fall ekonomiska) analysen oförmedlat börjar med det reella och konkreta", med "den verkliga förutsättningen" själv - alltså t.ex. med befolkningen eller med världsmarknaden - så har vetenskapen sedan att göra med en suddig och helt obestämd bild av verkligheten. Ty: "Befolkningen är en abstraktion om jag t.ex. bortser från de klasser den består av. Dessa klasser är i sin tur ett tomt ord, om jag inte känner de element på vilka de vilar /beruhn/. T.ex. lönarbete, kapital. Dessa förutsätter utbyte, arbetsdelning, priser etc. ... Om jag alltså började med befolkningen, så skulle det vara en kaotisk föreställning om det hela och (blott) genom närmare bestämning skulle jag analytiskt komma fram till allt enklare begrepp; från det föreställt konkreta till allt tunnare abstrakta, tills jag nått fram till de enklaste bestämningarna. Därifrån skulle nu resan upprepas tillbaka igen, tills jag slutligen åter anlände till befolkningen, men denna gång inte som till en kaotisk föreställning om ett helt utan som en rik totalitet av många bestämningar och relationer." Och just av denna anledning måste den vetenskapligt riktiga metoden för den politiska ekonomin stiga "från det enkla - arbete, arbetsdelning, behov, bytesvärde - till stat, utbyte mellan nationer, världsmarknad",[104] för att på denna väg kunna följa det kapitalistiska produktionssättets utveckling till en totalitet.

Vi åberopar detta, i den marxistiska litteraturen så ofta citerade ställe, då det även upplyser oss om Marx' uppbyggnadsplan från år 1857; eftersom det visar att redan denna plan (liksom senare Kapitalet) går "vägen från de abstrakta bestämningarna till det konkreta", alltså inte alls får tolkas som ett uttryck för en indelning "ur materialets synpunkt".[105] Men det är inte allt. Den ursprungliga planen lades uppenbarligen upp så, att sammanfattningens förlopp "att stiga från det abstrakta till det konkreta" försiggår flera gånger. Det syns särskilt tydligt i planutformningen på sid. 138-139 i Grundrisse. Enligt denna planvariant utgår nämligen undersökningen från de allmänna kategorierna (bytesvärde, pengar, pris), för att genom analysen av "produktionens inre uppbyggnad /Gliederung/", - kapitalets, jordägandets och lönarbetets kategorier - komma till det borgerliga samhällets sammanfattning i statens form. Däri betraktas det borgerliga samhället "i relation till sig själv", vilket naturligtvis bjuder på helt nya synpunkter. Detta är dock inte konkretiseringens sista steg! Ty den nationella ekonomin måste dessutom begripas i sina yttre relationer till andra kapitalistiska (och icke-kapitalistiska) nationer, och slutligen även som element i en vidare helhet som omfattar alla länder. Först då kommer vi till världsmarknadens och världsekonomins kategori som en "rik totalitet av många bestämningar och relationer". Och slutligen återupprepas samma förlopp med "att stiga från det abstrakta till det konkreta" även i "Boken om kapitalet", genom att Marx här börjar med "kapitalet i allmänhet", för att under undersökningen av konkurrensen och kreditväsendet nå fram till den mest fulländade gestalten, som kapitalet får i aktiekapitalet.[106]

Det som framförallt kännetecknar den ursprungliga planen är betraktandet av den borgerliga ekonomin som ett "organiskt helt", är helhetssynpunkten -"helhetens allsidigt bestämmande herravälde över delarna" (G Lukács).[107] (Hur fjärran är inte detta från den borgerliga ekonomins metod, som bara bringar ett ytligt sammanhang mellan det som framträder i ekonomin!) I överensstämmelse därmed betonar Marx i samma kapitel i "Inledningen", att det vore "ogörligt och felaktigt" att behandla "de ekonomiska kategorierna i den följd som de i historien varit bestämmande". "Deras ordningsföljd bestäms tvärtom genom den relation till varandra, som de har i det moderna, borgerliga samhället, och som är precis omvänd mot den som framstår som deras naturliga ordningsföljd eller som motsvarar den historiska utvecklingen." Detta - fortsätter Marx - "bör fasthållas, eftersom det genast tillhandahåller sådant som är avgörande för indelningen. Ingenting förefaller t.ex. naturligare än att börja med jordräntan, med jordägandet eftersom det är bundet till jorden, källan till all produktion och tillvaro, och till den första produktionsformen i alla samhällen som fått någorlunda fast form - jordbruket. Men ingenting skulle vara falskare." Ty "i varje samhällsform är det en bestämd produktion, som anvisar rang och inflytande åt de övriga och vars förhållanden därför även anvisar alla de övrigas förhållanden rang och inflytande." Så blir i det kapitalistiska produktionssättet jordbruket mer och mer till blott en industrigren och som sådan underkastad kapitalet. Och just därför måste, även i den teoretiska undersökningen av den borgerliga samhällsordningen, kapitalet - som "den allt behärskande ekonomiska makten i det borgerliga samhället" - "utgöra såväl startpunkten som slutpunkten, och det måste utvecklas före jordägandet." (Först "efter det att båda betraktats var för sig måste deras ömsesidiga relation betraktas.")[108]

2. Den borgerliga ekonomins "treenighetsformel"

Men om kapitalets kategori redan i den första uppbyggnadsplanen bildar "såväl start- som slutpunkt", varför då låta "Boken om kapitalet" dessutom följas av särskilda böcker om jordägandet och om lönarbetet? Måste man inte tyda detta som en viss inkonsekvens eller metodologisk omogenhet hos den ursprungliga planen?

Inte alls. Först skall vi påminna om att den i den borgerliga ekonomin vanliga tredelningen av stoffet inte alltid tjänade apologetiska syften, och att vi i detta hänseende i alla fall måste skilja mellan den klassiska ekonomin och vulgärekonomin. Vi vet att Marx obarmhärtigt plockade sönder vulgärekonomins "treenighetsformel /trinitarische Formel/", dess lära om de tre "produktionsfaktorerna" - kapital, jord och arbete - som uppfattar dessa tre faktorer inte bara som tre olika inkomstkällor utan samtidigt som självständiga, harmoniskt samverkande källor till värdeskapandet (som "t.ex. bonden, oxen, plogen och jorden i jordbruket, i den verkliga arbetsprocessen, samverkar harmoniskt trots deras olikhet"[109]). Han påvisade att just i denna formel - för att den obetänksamt blandar ihop produktionens historiskt bestämda samhälleliga former med den reella arbetsprocessens materiella element - "fullbordas mystifikationen av det kapitalistiska produktionssättet, förtingligandet av samhälleliga förhållanden": "den förtrollade, bakvända och på huvudet ställda värld, där Monsieur le Capital och Madame la Terre /Herr Kapital och Fru Jord/ gör sin spökvandring som samhälleliga karaktärstyper och på samma gång omedelbart som blotta ting".[110] Denna karaktäristik får emellertid endast hänföras till den egentliga vulgärekonomin, resp. det vulgärekonomiska element[111] som utan tvivel finns redan i klassikernas lära.[112] För det andra finns emellertid i "treenighetsformeln" ett litet korn av sanning, såtillvida som det värde som skapas genom det årligen nytillsatta arbetet, tack vare de verkliga producenternas åtskiljande från produktionsmedlen, sönderfaller i tre delar, som antar tre olika revenyformer och som bildar den årliga inkomsten för tre samhällsklasser - kapitalisternas, jordägarnas och arbetarnas. "Detta är alltså förhållanden eller former för distributionen, ty de uttrycker de förhållanden under vilka det nyproducerade totalvärdet fördelas mellan ägarna till de olika produktionsfaktorerna /Produktionsagentien/".[113] Visserligen: "Vore arbetet inte bestämt som lönarbete, så skulle det sätt på vilket det har del i produkterna inte framstå som arbetslön."[114] Hade å andra sidan inte de härskande klasserna monopol på produktionsmedlen, så kunde de inte tvinga arbetarna till merarbete och skulle därför inte heller kunna tillägna sig olika delar av det av arbetarna skapade mervärdet i företagarvinstens, räntans och jordräntans gestalt. Produkternas distribution föregås alltså av en "distribution av produktionselement", "åtskiljandet av arbetskraften som arbetarens vara från produktionsmedlen som icke-arbetarens egendom".[115] "Distributionen av produkterna är uppenbarligen bara resultat av denna distribution, som är inbegripen i själva produktionsprocessen och som bestämmer produktionens struktur".[116] Från distributionens synpunkt är "de så kallade distributionsförhållandena ... själva produktionsförhållanden"[117]. Därav följer visserligen att det är dåraktigt "att uppfatta de borgerliga produktionsformerna som absoluta, men de borgerliga distributionsformerna som relativt historiska, alltså övergående."[118] Därav följer dock inte, att distributionsformerna bara skulle ha underordnad betydelse inom ekonomin. Tvärtom. Dessa former återverkar ständigt på produktionsförhållandena; deras "differentia specifica - alltså även den specifika inskränktheten - ingår i själva produktionen som en övergripande och behärskande bestämdhet /Bestimmtheit/ till denna."[119] Ricardo, för vilken det gällde att uppfatta den moderna produktionen i dess bestämda sociala struktur, och som är produktionens ekonom par excellence /framför andra/, förklarar just därför att det inte är produktionen utan distributionen, som är den moderna ekonomins egentliga tema.[120] Men även för Marx gäller det i sista hand att begripa distributionens framträdelseformer, som för vulgären /-ekonomen/ tjänstgör som utgångspunkt" som produktionsförhållandenas nödvändiga avigsida; att visa på "de tre stora revenyformerna: jordränta, profit, arbetslön, som motsvarar de tre stora klasserna inom det utvecklade kapitalistiska samhället - jordägare, kapitalister, lönarbetare - och den med deras existens nödvändigt givna klasskampen ... som ett faktiskt föreliggande resultat av den kapitalistiska perioden".[121] I överensstämmelse härmed slutar Kapitalet III med undersökningen av revenyerna och de samhälleliga klasserna. Men redan enligt planen från 1857 skulle analysen av kapitalet, jordägandet och lönarbetet utmynna i betraktandet av "de tre stora samhällsklasserna" och "utbyte mellan dem", alltså leda från undersökningen av produktionsförhållandena till undersökningen av distributionsförhållandena.[122] Även på denna punkt kan alltså en vittgående överensstämmelse fastställas mellan den ursprungliga och den slutgiltiga planen.

3. De tre grundläggande samhällsklasserna

Av det sagda framgår i vilken mening vi måste uppfatta den i första planen avsedda tredelningen av undersökningen i de särskilda böckerna om kapitalet, om jordägandet och om lönarbetet: det gällde just att utforska "de ekonomiska levnadsbetingelserna för de tre stora klasser i vilka det moderna borgerliga samhället sönderfaller."[123] Varigenom bestäms då denna klasskiktning av det borgerliga samhället? Eller (som det heter i brottstycket av 52. kapitlet i Kapitalet III) - "vad är det som gör att lönarbetare, kapitalister, jordägare bildar de tre stora samhällsklasserna?"[124]

Vad gäller lönarbetarna och kapitalisterna så kan det uppenbarligen endast finnas ett svar: deras funktion i produktionsprocessen.[125] Med avseende på lönarbetet är detta självklart. Utan lönarbetsförhållandet skulle ju den kapitalistiska samhällsordningen överhuvudtaget vara otänkbar. För att värdeförmera sig, måste kapitalet ständigt finna en klass av människor, som är fria från alla produktionsmedel och därför måste dyrt köpa sig en andel av den av dem själva skapade värdeprodukten genom att prestera merarbete. Men även kapitalistklassens existens och roll (här kan det naturligtvis endast vara tal om de industriella kapitalisterna[126]) är given genom dess funktion i produktionsprocessen. Marx skriver i sina Randglossen zu /randanmärkningar till/ Ad. Wagner: "Jag skildrar kapitalisten som en nödvändig funktionär i den kapitalistiska produktionen och visar mycket utförligt att han inte endast "drar av" eller "rövar", utan att han framtvingar produktionen av mervärde, alltså först hjälper till att skapa det som ska dras av. Vidare visar[127] jag utförligt att t.o.m. i varuutbytet endast ekvivalenter utbytes, och att kapitalisten - så snart han betalar arbetaren det verkliga värdet av hans arbetskraft - med full rätt, d.v.s. den rätt som motsvarar detta produktionssätt, utvinner mervärde."[128] Eller som vi läser i Theorien: "Kapitalisten är arbetarnas direkte exploatör, den som direkt inte bara tillägnar sig utan framkallar merarbetet. Då emellertid detta för den industrielle kapitalisten endast kan ske genom och i produktionsprocessen, är han själv denna produktions funktionär, dess ledare /Direktor/."[129] Från denna synpunkt är "kapitalist och lönarbetare ... de enda funktionärer och faktorer i produktionen, vilkas relation och konfrontation framspringer ur det kapitalistiska produktionssättets väsen", eftersom "föremålsgjort och levande arbete utgör de båda faktorer på vilkas sättande mot varandra den kapitalistiska produktionen beror."[130]

Men just av denna anledning måste en skarp skiljelinje dras mellan den industrielle kapitalisten och den store jordägaren. Medan den förre - "med den kapitalistiska produktionen förutsatt ... icke blott är en nödvändig funktionär utan produktionens härskande funktionär", är "jordägaren i detta produktionssätt helt överflödig". Han har visserligen varit en "väsentlig funktionär i produktionen i antikens och medeltidens värld", men är "i den industriella en onyttig utväxt".[131] Det är därför bara konsekvent, menar Marx, när ekonomerna - i synnerhet Ricardo - "utgår från tudelningen mellan kapitalist och lönarbetare och släpper in jordräntetagaren först senare, som en speciell överflödsföreteelse /Superfötation/ ... Denna reduktion av klasserna till de omedelbart i produktionen delaktiga är inte alls ett fel hos Ricardo m.fl. Den är grundad på det kapitalistiska - till skillnad från det feodala, antika o.s.v. - produktionssättets väsen, alltså likaledes reduktion av klasserna till de som omedelbart har del i det producerade värdet och dessutom i den produkt, som detta värde realiseras i - reduktion till kapitalister och lönarbetare, under uteslutande av jordägaren, som inte kommer in förrän post festum, inte som en följd av ur det kapitalistiska produktionssättet framvuxna, utan till detta överförda, ägandeförhållanden till naturkrafter. Långt ifrån att vara ett fel hos Ricardo m.fl.[132], är den så bestämda reduktionen det adekvata teoretiska uttrycket för det kapitalistiska produktionssättet, den uttrycker dess differentia specifica".[133] Av att jordägaren "inte (är) en nödvändig produktionsagent för den kapitalistiska produktionen"[134], följer emellertid inte alls, att han inte vore nödvändig för denna produktions bestånd, att det kapitalistiska sättet att bedriva ekonomin hade kunnat uppstå och utveckla sig utan jordägandet. Tvärtom: vore jorden i grunden /elemantarisch/ till var och ens fria förfogande, så saknades ett huvudelement för kapitalets bildande. Detta det väsentligaste produktionsmedlet och det enda, förutom människan och hennes arbete, ursprungliga produktionsmedlet, skulle inte kunna avyttras, inte tillägnas och således inte träda mot arbetaren som främmande egendom och på så sätt göra honom till lönarbetare. Arbetets produktivitet ... i kapitalistisk mening, 'producerandet' av främmande, obetalt arbete vore därmed omöjligt. Därmed skulle den kapitalistiska produktionen överhuvudtaget ta slut."[135] Från denna synpunkt är "privatägande /Privateigentum/ av jord ... privatägande för den ene som inbegriper den andres icke-ägande av jord - grundval för det kapitalistiska produktionssättet."[136] Därför kan kapitalet inte alls existera utan jordägandet ("som det innesluter som sin motsats") - därför förutsätter arbetsbetingelsernas förvandling till kapital inte bara, "att de omedelbara producenterna exproprieras från sin jord och mark", utan dessutom "en bestämd form av jordägande".[137]

Emellertid motsvarar "den form i vilken det begynnande kapitalistiska produktionssättet finner jordägandet inte detta. Utan det skapar själv en form som motsvarar det genom att jordbruket underordnas kapitalet ... Jordägandet får så sin rent ekonomiska form genom att riva av alla sina tidigare politiska och sociala utstofferingar och dekorationer"[138], det reduceras till den kapitalistiska jordräntans kategori. Men man får inte glömma att "den kapitalistiska produktionen börjar sin löparbana, inte under förutsättning av det jordägande som växer fram ur den, utan det som finns före den". Kapitalets inverkan på jordägandet har därför sina skrankor. "Allt som kapitalet kan göra, är att underkasta agrikulturen /jordbruket/ den kapitalistiska produktionens betingelser."[139] Det kan emellertid inte förhindra, att det utanför och bredvid de egentliga kapitalisterna i storjordägarnas gestalt finns kvar en särskild klass av monopolistiska besittare av produktionsmedel, vilken "som en ... främmande makt, en ... spärr ... träder mot kapitalet vid dess placering /Anlagen/ i jord och mark"[140], och vilken med framgång kan avpressa kapitalet en del av det av arbetarna skapade mervärdet. Förvisso - "privatägandet av naturobjekt" är ... "inte en källa varur värde flödar, då värde endast är lika med föremålsgjord arbetstid, inte heller den källa varur mervärde flödar ... Detta ägande är emellertid en källa till reveny, ... en anvisning på obetalt arbete, gratisarbete ..."[141] Närmare bestämt besitter den store jordägaren "i jordägandet (för den absoluta räntan) och i jordarternas naturliga olikhet (differentialräntan) ett rättsanspråk /ein Titel/, som berättigar honom att stoppa i fickan en del av detta merarbete eller mervärde, i vars ledande och skapande han inte bidragit ett dugg." ("I händelse av sammanstötningar" - tillfogar Marx - "betraktar kapitalisten därför jordägaren som blott en utväxt, ett vällustingsskott, en parasit hos den kapitalistiska produktionen, som en lus som sitter i hans päls.")[142]

4. "Övergången från kapitalet till jordägandet" och "från jordägandet till lönarbetet"

Vi har väldigt länge uppehållit oss vid frågan om jordägandet och den roll, som tillkommer det under det kapitalistiska produktionssättet. Det kommer att visa sig hur nödvändig en sådan utvikning har varit då vi betraktar en för förståelsen av den ursprungliga planen avgörande tankegång, vilken finns såväl i Rohentwurf som i Briefwechsel,[143] och vari Marx dryftar frågan om övergången å ena sidan från kapitalet till jordägandet och å andra sidan från jordägandet till lönarbetet.

När det gäller den första övergången, så heter det i Rohentwurf: "På penningmarknaden" (med vars analys "Boken om kapitalet" skulle sluta) "är kapitalet i sin helt satt ... Men kapitalet, inte bara som sig självt producerande, ... utan dessutom som skapare av värden, måste sätta ett från kapitalet specifikt åtskilt värde eller form av rikedom. Detta är jordräntan. Det är kapitalets enda värdeskapande som från det självt, från dess egen produktion, åtskilt värde. Såväl till sin natur som historiskt sett är kapitalet skaparen av det moderna jordägandet, jordräntan; liksom dess verkan framstår som upplösningen av den gamla formen av jordägande. Den nya formen uppstår genom kapitalets påverkan på den gamla formen."[144]

Som alltså Marx själv betonar, skall "övergången från kapitalet till jordägandet" fattas dubbelt - såväl dialektiskt som historiskt. Det senare behöver efter den föregående utvikningen ingen ytterligare förklaring. Men vad gäller den dialektiska övergången, så måste den väl förstås så: Rikedomens särskilda form, som kapitalet själv skapar, är det av arbete beroende värdet. Nu finns det emellertid även "naturliga agenters /naturkrafters/ värde" (jordbruksmark, vattenfall, gruvor etc.), som inte som sådana är arbetets produkter, men som "är tillägnade, alltså har bytesvärde och därmed vid produktionskostnadernas beräkning ingår som värden."[145] Detta värde går endast att förklara genom ränteteorin - och just den moderna jordräntan utgör en specifik skapelse av kapitalet, dess enda skapelse "som från det självt, från dess egen produktion, åtskilt värde". Här ges alltså svaret på frågan: "Hur kan varor, som inte innehåller något arbete, ha bytesvärde, eller med andra ord, varifrån kommer de rena naturkrafternas bytesvärde?"[146] Därvid kan det naturligtvis bara handla om "värde" i överförd betydelse, d.v.s. detta värde kan inte direkt, oförmedlat förklaras genom värdeteorin som sådan; utan förutsätter "längre gående utvecklanden[7*]".[147] Men även detta är ett skäl till att det moderna jordägandet - d.v.s. teorin om jordräntan - skulle behandlas först efter kapitalets kategori - bortsett från de historiska överväganden, som talade för det.

Så långt om det begreppsliga och historiska växelförhållandet mellan jordägande och kapital. "Frågan är nu", - fortsätter Marx - "hur tillgår /ergibt sich/ övergången från jordägandet till lönarbetet? ... Historiskt sett är övergången odiskutabel. Den ligger redan i att jordägandet är en produkt av kapitalet.[148] Vi finner därför att där jordägandet - genom kapitalets reaktion på jordägandets äldre former - förvandlas till penningränta (detsamma sker på annat sätt där den moderne bonden skapas) och där agrikulturen därför samtidigt - skött av kapitalet - förvandlas till industriell agronomi, där blir det med nödvändighet daglönare, lönarbetare av de tidigare torparna, livegna, jordträlarna, backstusittarna o.s.v. Lönarbetet i dess totalitet skapas alltså först genom kapitalets verkan på jordägandet och sedan, när denna som form väl utvecklats, av jordägarna själva. Dessa rensar[149] därefter, som Steuart säger, landet från överflödiga munnar, rycker jordens barn bort från det bröst som närt dem, och förvandlar så själva arbetet med jorden som framstår som en omedelbar subsistenskälla, till en förmedlad subsistenskälla[8*], helt avhängig av samhälleliga relationer ... Det kan alltså inte finnas något tvivel om att lönarbetet i sin klassiska form - som genomtränger hela samhället och gör sig självt i stället för jorden till den fasta grund på vilket samhället står - skapas först genom det moderna jordägandet ...[150] Därför leder alltså jordägandet tillbaka till lönarbetet ... det är ingenting annat än överflyttandet av lönarbetet från städerna till landsbygden, alltså det över hela samhällets yta utbredda lönarbetet."[151] I detta hänseende har "England varit ... mönsterlandet för andra kontinentala länder". Å andra sidan visar sig samma nödvändighet för det (moderna) kapitalistiska jordägandet, om "de moderna produktionsförhållandena, d.v.s. kapitalet, utvecklats till sin totalitet i ett samhälle, och om detta samhälle skaffar sig nya områden, t.ex. i kolonierna, så finner det, eller rättare sagt så finner dess representant, kapitalisten, att hans kapital upphör att vara kapital utan lönarbete och att en av förutsättningarna för lönarbetet inte är jordägandet vilket som helst, utan det moderna jordägandet; vilket som kapitaliserad ränta är dyrt och som sådant utesluter jordens omedelbara utnyttjande genom individerna. Därav Wakefields teori om kolonierna,[152] som den engelska regeringen i praktiken följer i Australien. Jordägandet görs här på konstlad väg dyrare för att" (de infödda) "arbetarna skall omvandlas till lönarbetare, kapitalet fås att verka som kapital ..." Och just därför är Wakefields teori - betonar Marx - "oändligt viktig för den riktiga uppfattningen om det modern jordägandet".[153]

Emellertid, även övergången från jordägandet till lönarbetet är inte bara historisk utan även dialektisk: "Att kapitalet frambringar jordränta" - heter det vidare i Rohentwurf - "går alltså tillbaka till produktionen av lönarbete som sin allmänna skapande grund.[154] Kapitalet framgår ur cirkulationen och sätter arbetet som lönarbete; utbildas på så sätt, och utvecklat till totalitet sätter det jordägandet såväl som sin betingelse som sin motsats.[155] Men det visar sig att det därmed bara skapat lönarbetet som sin allmänna förutsättning. Detta /lönarbetet/ måste alltså nu skärskådas för sig".[156]

5. Tredelningens faktiska uppgift

Det är klart att vad Marx här diskuterar, är i grunden verkets uppbyggnad, frågan i vilken ordning de kategorier som uttrycker det borgerliga samhällets klasstruktur - kapitalet, jordägandet och lönarbetet - borde framställas. Svaret, som följde ur analysen av dessa kategoriers växelförhållanden, löd: Som det avgörande, allt genomträngande och behärskande förhållandet i det borgerliga samhället, måste framförallt kapitalets kategori arbetas fram, och då i dess rena gestalt, d.v.s. med förbiseende av alla former som härleder sig ur kapitalförhållandet självt. Först då kan det moderna jordägandet bli utvecklat - som kapitalets skapelse, som produkt av dess inverkan på förkapitalistiska ekonomiska former. Men lönarbetet förutsätter å sin sida, fast det är kapitalets och det kapitalistiska produktionssättets både begreppsliga och historiska grundbetingelse, för sitt fulla utbildande att detta produktionssätt bemäktigat sig helheten av samhälleliga förhållanden och gjort också lantliga producenter till lönarbetare. Denna kategori kan därför betraktas uttömmande först efter kapitalets (och jordägandets) kategori.

Vi ser: De grunder, som Marx anger för tredelningen av undersökningen och för ordningsföljden mellan delarna, hade helt visst inte det minsta att göra med några som helst "yttre synpunkter" eller med den konventionella "produktionsfaktor"-läran hos den borgerliga nationalekonomin. Grunderna ges snarare av själva det kapitalistiska produktionssättets inre natur, av den historiska och logiska ordningsföljden mellan de kategorier som utgör det kapitalistiska produktionssättet, vilka verkligen påbjöd ett - åtminstone temporärt - sönderslitande av undersökningsföremålet. Särskilt vid analysens början, då det fortfarande "huvudsakligen handlar om att fasthålla de rena formbestämningarna, alltså inte föra ihop något som inte hör dit".[157] Så såg sig Marx tvungen i Rohentwurf från 1857-58, att - för att kunna arbeta ut kapitalets kategori rent - inte bara bortse från jordegendomens /-ägandets/ kategori utan också från alla närmare bestämningar av arbetslönen.[158] (Och så kunde för övrigt även i Marx' slutgiltiga verk undersökningen av jordräntan göras först sedan analysen av kapitalet genomförts, alltså först vid III bandets slut.) I denna mening, d.v.s. i betydelsen av en preliminär men oundgänglig arbetsmodell, tror vi att vi måste tolka verkets ursprungliga tredelning i särskilda böcker om kapitalet, jordägandet och lönarbetet. Frågan kvarstår visserligen vilka särskilda anledningar som gjorde det nödvändigt att senare uppge denna modell. Men innan vi går in på den frågan, så vill vi bli klara över ändringarna av den ursprungliga planen för verkets I. del, boken "om kapitalet".

B) "Boken om kapitalet"

1. Den ursprungliga indelningen av "Boken om kapitalet"

Enligt planen från 1857-58 skulle denna bok bestå av följande avsnitt:[159]

a) Avsnittet om "kapitalet i allmänhet",
  1. Kapitalets produktionsprocess
  2. Kapitalets cirkulationsprocess
  3. Profit och ränta
b) Avsnittet om konkurrensen
c) Avsnittet om kreditväsendet
d) Avsnittet om aktiekapitalet

Av detta utfördes (1857-58) endast det första avsnittet; och just i Rohentwurf, som (som redan framhävts) till skillnad från senare verk inskränker sig till analysen av "kapitalet i allmänhet". Beträffande de övriga avsnitten (b, c och d) skedde emellertid senare något liknande det som vi kunde fastställa beträffande böckerna II och III; d.v.s. de fick falla som självständiga avsnitt, men blev på samma gång till sitt innehåll upptagna i verkets nya struktur. Även här blev det alltså en inskränkning av det ursprungliga schemat, vilken emellertid samtidigt motsvarades av en utvidgning av den första delen, d.v.s. avsnittet om kapitalet i allmänhet. Ty medan Kapitalets två första band i grund och botten inte går utöver analysen av kapitalet i allmänhet, så tas i det tredje bandet även konkurrensens, kreditens och aktiekapitalets teman med i analysen - och detta just i den ursprungligen avsedda ordningen; fast säkert inte i den utsträckning, som Marx från början hade avsett. Även i detta fall visar det sig alltså, att kategoriernas ursprungligen strikta åtskiljande endast var ett medel för den metodologiska abstraktionen och därför kunde få falla så snart huvuduppgiften - analysen av "kapitalet i allmänhet" - genomförts. Det gäller alltså framför allt att förstå denna kategori, och det är den vi nu måste skänka vår uppmärksamhet.

2. "Kapitalet i allmänhet" och "de många kapitalen"

Som vi redan vet utesluter Marx' Rohentwurf principiellt inte bara alla teman, som föll inom området för de ursprungligen planerade böckerna II-VI, utan också sådana som skulle undersökas i den första bokens avsnitt b - d.[160] Den avser på förhand att endast handla om "kapitalet i allmänhet". Men vad betyder begreppet "kapitalet i allmänhet"? Vilken abstraktionshöjd klättrar vi upp till här?

Vi vill här till att börja med nöja oss med det svar, som vi finner i Marx' brev till Kugelman den 28 dec 1862. Inskränkningen till "kapitalet i allmänhet" - heter det där - utesluter betraktandet av kapitalens konkurrens och kreditväsendet.[161] I konkurrensen har vi att göra med "kapitals agerande mot kapital", den förutsätter ett flertal av kapital; medan i krediten "kapitalet framträder gentemot den enskilde kapitalisten som allmänt element".[162] I båda fallen handlar det om konkreta kapitals verkliga rörelser - om kapitalet i sin realitet, inte i sitt "ideala genomsnitt".[163] "Kapital" - så läser vi i Rohentwurf - "existerar och kan bara existera som många kapital och dess självbestämning framträder därför som dessas växelverkan på varandra", då det (här åter en återklang av Hegels terminologi!) enligt sitt väsen är "något sig från sig själv repellerande", som nödvändigtvis måste "stöta bort" sig från sig själv.[164] Den produktion som är baserad på kapitalet erhåller därför "sina adekvata former endast om och i den mån den fria konkurrensen utvecklas".[165] Givetvis - så länge kapitalet är svagt söker det stödja sig som på kryckor på tidigare produktionssätt eller på produktionssätt som det självt förtränger genom sitt uppträdande". Å andra sidan: - "så snart det börjat känna och inse att det självt blivit ett hinder för utvecklingen, tar det sin tillflykt till former, som - genom att de tycks fullända kapitalets herravälde därigenom att de tämjer den fria konkurrensen - samtidigt förkunnar upplösningen av kapitalets herravälde och av det produktionssätt som är baserat på kapitalet".[166] Men kapitalets herravälde kan, under dess blomstringstid, endast förverkligas i och genom konkurrensen. Just denna konkurrensens positiva kärna har den borgerliga ekonomin, säger Marx, "aldrig begripit". Den fria konkurrensen har "endast förståtts negativt; d.v.s. genom negation av monopol, korporation/er/, samhälleliga regleringar etc. Som negation av den feodala produktionen". Men konkurrensen "har långt ifrån bara denna historiska betydelse och är långt ifrån bara detta negativa". Konkurrensen är samtidigt "kapitalets relation till sig självt som ett annat kapital, d.v.s. kapitalets verkliga beteende som kapital". Först genom konkurrensen "sättes det ... som motiverar kapitalets begrepp ... som yttre /äusserliche/ nödvändighet för det enskilda kapitalet". Begreppsmässigt är därför konkurrensen "inget annat än kapitalets inre natur ... framträdande och realiserat som de många kapitalens växelverkan", som "påtvingar varandra och sig själva kapitalets inneboende bestämningar".[167] Som sådan är konkurrensen "den borgerliga ekonomins väsentliga drivkraft", även om den inte skapar sina lagar, utan bara förverkligar dem, inte förklarar dem, utan bara låter dem synas.[168] Ingenting skulle därför vara felaktigare än att förväxla utforskandet av dessa lagar med analysen av konkurrensen, de kreditförhållanden som förutsätter denna o.s.v. För att gripa tag i framträdelseformerna måste till att börja med det som framträder i dem undersökas. Detta är desto viktigare då allting i konkurrensen framställer sig bakvänt och måste framställas så[169] (inte pris bestämt genom arbetet, utan arbete bestämt genom priset o.s.v.), så att kapitalet i konkurrensen framträder som "prisbestämmande, arbetsgivande, produktionsreglerande, med ett enda ord som produktionskälla".[170] För att kunna utforska kapitalets inneboende lagar rent måste man alltså abstrahera från konkurrensen och de företeelser som följer med den och utgå från "kapitalet som sådant" eller från "kapitalet i allmänhet". "Att de många kapitalen kommer in får här inte störa betraktandet. De mångas förhållande kommer tvärtom att förklaras, när det som alla har gemensamt, nämligen att vara kapital, är betraktat".[171]

Vilka är då de bestämningar, som kan anses vara gemensamma för alla kapital? Uppenbarligen sådana som stämmer med kapitalet men inte med andra former av rikedom, alltså bestämningar som uttrycker det kapitalistiska produktionssättets bestämda historiska karaktär.

Ekonomerna (Marx har här Adam Smith i tankarna) uppfattar ofta kapitalet som "anhopat /föremålsgjort/ arbete", "vilket tjänar som medel för nytt arbete". Likväl "är det lika omöjligt att gå direkt från arbete till kapital som från de olika människoraserna direkt till bankiren eller från naturen till ångmaskinen ... För att utveckla kapitalets begrepp[172], är det nödvändigt att utgå inte från arbetet utan från värdet, och just från det redan i cirkulationens rörelse utvecklade bytesvärdet".[173] Ett sådant begrepp är pengarna /das Geld/, såvida de varken fungerar bara som bytesmedel eller förstelnar till skatter utan bevarar och förökar sig i och genom cirkulationen - genom främmande arbete. Det som alltså skiljer kapitalet från blott värde eller pengar är för det första, att det är "mervärdesavlande" värde, att ett specifikt, historiskt bestämt, förhållande ligger till grund för det - lönarbetets förhållande. Visserligen "sammanförs mycket under kapital som enligt dess begrepp inte tycks höra dit. Kapital lånas ut t ex, det anhopas etc. I alla dessa relationer[174] förefaller det vara endast ett ting och helt sammanfalla med den materia varav det består".[175] Men vi sysselsätter oss här "varken med någon särskild form av kapital eller med det enskilda kapitalet som åtskilt från andra enskilda kapital. Vi betraktar kapitalets tillkomstprocess[176]. Denna dialektiska tillkomstprocess är bara det ideala uttrycket för den verkliga utveckling vari kapitalet skapas.[177] De senare relationerna skall betraktas som en utveckling från denna kärna".[178]

Det som så visar sig gemensamt för alla kapital, är deras värdeförmeringsegenskap - det faktum att de (direkt eller indirekt) tillägnar sig det mervärde som produceras i den kapitalistiska produktionsprocessen. Analysen av "kapitalet i allmänhet" måste därför börja med utforskningen av produktionsprocessen. Den måste visa hur pengarna "går utöver sin enkla bestämning som pengar" och blir till kapital, hur de sedan genom konsumtion av mänskligt arbete alstrar mervärde och slutligen hur mervärdeproduktionen å sin sida leder till reproduktion av kapitalet och själva kapitalförhållandet. Allt detta kan utvecklas utan att man måste ta hänsyn till att flera kapital är för handen och till skillnaderna mellan dessa. Ty hur de olika enskilda kapitalen än delar det mervärde som alstras i produktionsprocessen, så kan de ändå "aldrig fördela mera mellan sig än totalmervärdet eller totalmerprodukten"[179]. Mervärdets uppkomst kan aldrig förklaras därigenom utan endast fördunklas; ty i profiten framträder mervärdet som i samma mån alstrat av alla kapitalets delar, och kapitalet framträder självt "som rikedomens källa oberoende av arbetet".[180] Skall alltså kapitalförhållandets grundförutsättning begripas - förhållandet mellan kapital och arbete och mervärdets roll som den kapitalistiska produktionens drivkraft - så får man inte utgå från de "många kapitalen" utan från kapitalet, respektive från "hela samhällets kapital"[181], alltså från kapitalet "i allmänhet". Först då är den verkliga utvecklingen av kapitalbegreppet möjlig.

Men kapitalets levnadslopp inskränker sig inte till den omedelbara produktionsprocessen. För att kapitalet skall kunna förnya sig måste tvärtom kapitalets produkt, inbegripet merprodukten, "förvandlas till pengar, inte som i produktionens tidigare stadier, då utbytet bara lagt beslag på den överflödiga produktionen och de överflödiga produkterna - inte alls dess helhet".[182] Produktionsprocessens fas måste därför kompletteras med cirkulationsprocessens. Kapitalets rörelse blir så till ett kretslopp, i vilket nya former (av fast och cirkulerande kapital) växer fast vid kapitalet och hårdnar från övergående bestämningar för kapitalet till särskilda existensformer för det. Även dessa former skall uppfattas som åtskillnader inom abstraktionen "kapital i allmänhet" ("Besonderung des Kapitals - kapitalets särskiljande"[183]), då de "karaktäriserar varje slag av kapital"[184] och därför måste begripas utan hänsynstagande till "de många kapitalens" växelverkan. - Å andra sidan framträder nu kapitalets lopp genom cirkulationens olika faser "som produktionens skranka - en skranka som är satt genom kapitalets specifika natur". Cirkulationen kostar tid, och under denna tid kan kapitalet inte skapa något mervärde. Dess värdeförmering beror därmed inte endast på den tidsrymd under vilken kapitalet skapar värden (arbetstid), utan också på den cirkulationstid under vilken dessa värden realiseras.[185] I överensstämmelse med detta framträder nu också kapitalets mervärde som "inte längre enkelt bestämt genom det merarbete det tillägnat sig i produktionsprocessen". Mervärdet mäts inte längre genom dess verkliga mått, "merarbetets förhållande till det nödvändiga arbetet", utan genom kapitalets egen storlek. "Ett kapital av ett bestämt värde producerar på en bestämd tidsrymd ett bestämt mervärde".[186]

Mervärdet antar alltså nu (och vi kommer därmed till Rohentwurfs sista, tredje avsnitt) profitens förvandlade, härledda form och mervärdeskvoten antar formen av profitkvot. Endast kapitalistklassens totalprofit måste sammanfalla med det av kapitalistklassen tillägnade totalmervärdet.[187] Enskilda kapitalister kan däremot inhösta mer eller mindre än vad som skulle motsvara det av dem själva i produktionsprocessen producerade mervärdet. Dock hänskjuter Marx i Rohentwurf denna fråga "först till betraktandet av de många kapitalen"; då framställningen av en allmän profitkvot och den motsvarande förvandlingen av värdena till produktionspriser förutsätter konkurrensen, alltså sker på en nivå som enligt Marx' ursprungliga plan är utesluten ur betraktandet av "kapitalet i allmänhet"[188].

Läsaren har säkert uppmärksammat att i de senast anförda meningarna talar Marx redan om hela kapitalistklassens kapital, om det "samhälleliga totalkapitalet" - till skillnad från de särskilda enskilda kapitalen. Vilken betydelse har detta begrepp i Marx' metodologi? Det framgår av en väldigt viktig randanmärkning i Rohentwurf:

"Kapitalet i allmänhet, i åtskillnad från de enskilda kapitalen, framstår visserligen 1) bara som en abstraktion; inte som en godtycklig abstraktion, utan som en abstraktion som uppfattar kapitalets differentia specifica i åtskillnad från alla andra former av rikedom ... Det är bestämningar som är gemensamma för varje kapital som sådant eller[9*] som gör varje bestämd summa av värden till kapital. Och åtskillnaderna inom denna abstraktion är likaså abstrakta säregenheter, som karaktäriserar varje slags kapital genom att vara deras position /sättande, bejakelse/ eller negation (t.ex. fast kapital eller rörligt kapital[189]). 2) Kapitalet i allmänhet i åtskillnad från de enskilda reella kapitalen är dock självt en reell existens. Det erkänns men förstås inte av den sedvanliga ekonomin; och spelar en mycket viktig roll för dess lära om utjämningarna etc. T.ex.: Kapitalet i denna allmänna form, fast det tillhör enskilda kapitalister ... bildar det kapital, som ackumuleras i bankerna[190] eller distribueras genom dem, och som - som Ricardo säger[191] - på ett så beundransvärt sätt fördelar sig i förhållande till produktionens behov. Det bildar likaså genom lån etc. en jämn nivå[192] mellan de olika länderna ...[193] Medan det allmänna därför å ena sidan är endast tänkt differentia specifica, är det samtidigt en särskild reell form bredvid det särskildas och enskildas form. (Vi skall senare återvända till detta förhållande som - fast det snarare har en logisk än en ekonomisk karaktär - icke desto mindre spelar en stor roll i våra forskningars framsteg. Så även i algebran. T.ex. a, b, c är tal överhuvudtaget, i allmänhet; men dessutom är de hela tal i förhållande till a/b, c/b, b/a etc., vilka emellertid förutsätter dem som allmänna element.)"[194]

Och på ett annat ställe i Rohentwurf heter det:

"Att betrakta kapitalet i allmänhet är inte bara en abstraktion. Betraktar jag en nations totalkapital, t.ex. till skillnad från totalarbetet (eller jordägandet), eller betraktar jag kapitalet som en klass' allmänna ekonomiska bas till skillnad från en annan klass', så betraktar jag kapitalet i allmänhet. Liksom när jag betraktar människan fysiologiskt till skillnad från djuret".[195]

Vi ser hur viktig denna randanmärkning är. Låt oss ta t.ex. hans behandling av "det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation" i Kapitalet II. Där heter det om 'varukapitalets kretslopp': "Just emedan kretsloppet V' ... V', medan det beskriver sitt lopp, förutsätter ett annat industriellt kapital i form av V (= A + Pm) ... ger det själv anledning till att bli betraktat inte endast som kretsloppets allmänna form, d.v.s. som en samhällelig form, varunder varje enskilt industriellt kapital ... kan betraktas, därför inte bara som en för alla individuella industriella kapital gemensam rörelseform utan samtidigt som rörelseform för summan av de individuella kapitalen, alltså för kapitalistklassens totalkapital. Det är en rörelse vari varje individuellt industriellt kapitals rörelse bara framstår som en delrörelse, som är sammanvävd med de andra och betingad av dem. Betraktar vi t.ex. ett lands årliga totalvaruprodukt och analyserar den rörelse varigenom en del av densamma ersätter det produktiva kapitalet i alla individuella affärer, en annan del ingår i de olika klassernas individuella konsumtion, så betraktar vi V' ... V' som rörelseform såväl för det samhälleliga kapitalet som för det därur alstrade mervärdet, respektive merprodukten. Att det samhälleliga kapitalet = summan av de individuella kapitalen ... och att totalrörelsen för det samhälleliga kapitalet är lika med den algebraiska summan av de individuella kapitalens rörelser, utesluter på intet sätt att denna rörelse såsom en rörelse hos det enskildgjorda individuella kapitalet erbjuder andra fenomen än samma rörelse, då den betraktas under synpunkten att vara en del av det samhälleliga kapitalets totalrörelse alltså i sitt sammanhang med dess andra delars rörelser, och att den tillika löser problem, vilkas lösning vid betraktandet av ett enskilt individuellt kapitals kretslopp måste förutsättas, i stället för att framgå som resultat därav".[196]

Från denna synpunkt skall de enskilda kapitalen bara ses som "brottstycken" av det samhälleliga kapitalet, "vilkas rörelse är såväl deras individuella rörelse som samtidigt integrerande led /Glied/ av totalkapitalets rörelse", som - fast det bara är summan av de individuella kapitalen - uppvisar en karaktär, som skiljer sig från varje individuell kapitalists kapital.[197] "Samhällets totalkapital" skall därmed uppfattas som en helhet, som en reell existens till skillnad från de särskilda reella kapitalen". Detsamma gäller (som det visade sig redan i den citerade randanmärkningen) om Marx' syn på krediten: "Här uppträdet det /kapitalet/ med sin tyngd /Wucht/ i utbudet och efterfrågan av kapital som i sig för klassen gemensamt kapital, på samma sätt som industrikapitalet endast framträder i rörelsen och konkurrensen mellan de olika sfärerna".[198] I enlighet med detta anses krediten av Marx som en form, "vari kapitalet försöker sätta sig skilt och till skillnad från de enskilda kapitalen och det enskilda kapitalet försöker sätta sig som kapital skilt och till skillnad från dess kvantitativa skranka".[199] Men klarast träder det samhälleliga totalkapitalets reella karaktär i dagen i aktiekapitalet, "i vilken form kapitalet har arbetat sig fram till sin sista form, vari det inte endast är i sig, alltså enligt sin substans, utan det är satt i sin form som samhällelig kraft och produkt".[200]

Så långt om "kapitalets allmänna begrepp" - till skillnad från betraktandet av de "konkreta förhållandena"[201], d.v.s. av "kapitalet i dess realitet".[202] Som redan anförts är i Marx' ögon detta begrepp endast en abstrakt dialektisk avbild av "den verkliga rörelse vari kapitalet blir till". Därav följer, att redan i kapitalets allmänna begrepp "är det senare innefattat" som frö, alltså inte bara kapitalets "civiliserande", framåtdrivande tendenser, utan även motsättningarna som leder utöver dess egen gräns.[203] (Av de talrika exempel som man hittar i Rohentwurf skall här endast hänvisas till utvecklingen av maskineriet[204], av kreditväsendet[205] och till realiseringsproblemet[206].) Å andra sidan får dock "alla kapitalets moment, som framträder involverade /invecklade/ i det, då det betraktas enligt sitt allmänna begrepp ... självständig realitet och visar sig först då det framträder reellt som många kapital. Den inre levande organisationen, som på så vis äger rum inom och genom konkurrensen, utvecklar sig först då på ett bredare sätt".[207] I synnerhet blir såväl "samtidigheten av kapitalets olika banor som samtidigheten av dess olika bestämningar ... klar, först då många kapital förutsätts. Så består människans levnadsprocess av ett genomlöpande av olika åldrar. Men samtidigt existerar människans alla åldrar bredvid varandra, fördelade på olika individer".[208]

3. Rohentwurfs strukturella relation till Kapitalet

De läsare som är förtrogna med innehållet i Marx' Kapitalet förstår säkert att uppskatta betydelsen av dessa utdrag ur Rohentwurf. Ty det som Marx redan 1857-58 drog upp konturerna till, är faktiskt programmet också för hans senare verk. Liksom Rohentwurf begränsar sig nämligen Kapitalet I och II i grunden enbart till "det abstrakta betraktandet av kapitalbildningens fenomen"[209], respektive till analysen av cirkulations- och reproduktionsprocessen "i dess grundläggande form", reducerad till sitt "mest abstrakta uttryck"[210] - d.v.s. till betraktandet av "kapitalet i allmänhet". (Därav även det genomgående antagandet att varorna säljs till sina värden.[211]) Den egentliga metodologiska skillnaden börjar först med band III. Om nämligen även Rohentwurf i sitt sista avsnitt talar om profiten, om den allmänna profitkvoten och dennas tendensiella fall, så handlar det dock fortfarande om "profiten i allmänhet", om "kapitalistklassens profit" men inte "om ett enskilt kapital på bekostnad av ett annat".[212] Denna sistnämnda undersökning (alltså framförallt värdenas förvandling till produktionspriser och mervärdets uppspaltning i företagarvinst, ränta o.s.v.) leder utanför ramen för "kapitalet i allmänhet". Men Kapitalet III "närmar sig ... steg för steg" den form i vilken "kapitalets formationer /Gestaltungen/ uppträder på samhällets yta i de olika kapitalens agerande mot varandra, i konkurrensen, och i det vanliga medvetandet hos produktionsagenterna själva".[213] Nu överskrids vida skrankan för "kapitalet i allmänhet" - som Marx fattade begreppet i Rohentwurf. Och först nu kan de problem angripas som vid undersökningens tidigare steg endast kunde antydas[214], och vars lösning blev möjlig först i och med framträngandet från "den färdiga gestaltningen av de ekonomiska förhållandena, sådan den framträder på ytan, ... till dess inre, väsentliga men fördolda kärngestalt, och det begrepp som motsvarar denna"[215].

Vi tror oss alltså i kategorierna "kapitalet i allmänhet" och "de många kapitalen" (d.v.s. konkurrensen) ha hittat nyckeln till förståelsen av inte bara Rohentwurf utan även av det senare verket, d.v.s. Kapitalet. - Visserligen får de båda verkens strukturella släktskap inte hårddragas. Det får inte förbises att den senare omgestaltningen av den ursprungliga "Boken om kapitalet" även ledde och måste leda till en viss omvandling av de begrepp som ligger till grund för boken, och att därför den betydelse som dessa begrepp har i Kapitalet inte alltid och fullständigt sammanfaller med den betydelse som vi känner från Rohentwurf. Visst, även i Kapitalet ställs ständigt den kapitalistiska produktionens "verkliga inre rörelse" mot dess enbart "framträdande" rörelse, som konkurrensen företer. Även här hålls konsekvent fast vid Hegels åtskillnad mellan "väsendet" och "framträdandet".[216] I första bandet läser vi: "Kapitalets allmänna och nödvändiga tendenser måste skiljas från deras framträdelseformer. Hur den kapitalistiska produktionens inneboende lagar framträder i kapitalens yttre rörelse, hur de gör sig gällande som konkurrensens tvångslagar ..., skall inte betraktas nu. Men så mycket kan belysas på förhand: En vetenskaplig analys av konkurrensen är möjlig endast då kapitalets inre natur har begripits, på samma sätt som himlakropparnas skenbara rörelser endast är förståeliga för den som känner deras verkliga rörelser, vilka ej är uppfattbara för våra yttre sinnen".[217] Och på liknande sätt heter det i 6. kapitlet i band III: "De företeelser som vi analyserar i detta kapitel förutsätter för sin fulla utveckling kreditväsendet och konkurrensen på världsmarknaden ... Men dessa konkretare former för kapitalistisk produktion kan framställas omfattande först när kapitalets allmänna natur är begripen ...".[218] Men hela mödan vore onödig "om framträdelseformen och tingens väsen omedelbart sammanföll"; men då vore också "all vetenskap ... överflödig".[219] Men, då det inte är så, måste den vetenskapliga forskningen tränga in från "framträdelserna på ytan" till "det inre väsendet", till de ekonomiska processernas "kärnstruktur" - för att på så sätt hitta "lagen för framträdelsen"[220] och begripa själva denna framträdelse som nödvändig.[221] I detta avseende skiljer sig alltså Kapitalets metodologiska grundinställning inte alls från Rohentwurfs. Skillnaden ligger på en annan punkt: i Kapitalet anser Marx att även den del av hans undersökning, vilken "stegvis närmar sig gestaltningarna på ytan, i konkurrensen" (alltså band III) faller inom "den allmänna analysen av kapitalet". Därigenom utvidgas ramen för den sistnämnda medan den inskränks för konkurrensen.[222] Det visar oss emellertid att även den åtskillnad, som lagts till grund för Rohentwurf, mellan "kapital i allmänhet" och "många kapital" framför allt utgör en arbetsmodell, utan vilken Marx' ekonomiska lärobyggnad visserligen aldrig hade kommit till stånd, men som dock - som alla arbetshypoteser - endast kan göra anspråk på full giltighet inom bestämda gränser.

Struktur

Punkterad linje: Förändringar inom "Boken om kapitalet"
Heldragen linje: Förändringar inom de tre första böckerna

 

V. Planändringens område och troliga bevekelsegrunder

Vilka är alltså resultaten av vår undersökning? Med andra ord: vari bestod planändringen i Marx' verk och hur kan den förklaras?

Den första frågan (jfr schemat i slutet av detta kapitel) är inte så svår att svara på. Vi tror att vi av undersökningen av Kapital-manuskripten kan dra slutsatsen, att av verkets ursprungligen planerade sex böcker har de tre sista aldrig slutgiltigt "givits upp" av Marx, utan de var snarare bestämda för "verkets eventuella fortsättning". Den egentliga planändringen kan därför endast hänföra sig till böckerna I - III; och den bestod i att den andra boken (om jordägandet) införlivades med det slutgiltiga verkets tredje band, medan den tredje bokens ämne (om lönarbetet) upptogs i näst sista avdelningen av band I. - Men beträffande "boken om kapitalet", alltså den ursprungliga planens första del, så har även här en omskiktning ägt rum i den meningen att bokens avdelningar b - d, och t.o.m. i samma ordningsföljd, upptogs i Kapitalet III, medan verkets två första band i det stora hela motsvarar avdelning a) av den ursprungliga "boken om kapitalet", d.v.s. inskränker sig till analysen av "kapitalet i allmänhet".

Det sagda hänför sig förvisso endast till den ytliga omgrupperingen av det i Marx' system behandlade materialet. Vilka motiv låg då till grund för denna omgruppering?

I varje fall inte de som man finner hos Grossman och Behrens! Planändringen verkar finna sin förklaring på helt andra, under vår undersökning redan antydda grunder: genom att den gamla strukturen, som så att säga tjänade för Marx' egen förståelse, blev överflödig sedan han hade fullbordat den väsentligaste delen av sin uppgift - analysen av det industriella kapitalet. En viktig fingervisning lämnar här Rohentwurf självt. Ty trots att detta manuskript är författat helt i enlighet med den ursprungliga planen, saknas däri (vi menar: i de avsnitt som handlar om produktions- och cirkulationsprocessen) - med undantag av kapitlen om arbetslönen och dess former - ingen av de väsentliga tankegångar, som Marx senare utvecklade i Kapitalet I och II. Det visar dock, att hela analysen av kapitalets produktions- och cirkulationsprocess kunde genomföras utan att gå in på de teman som förutsågs ingå i den planerade boken om lönarbetet och om jordägandet. Vad denna analys förutsatte var bara existensen av det moderna lönarbetsförhållandet - men detta sammanfaller begreppsligt med själva kapitalets existens. Allt övrigt kunde och måste han till att börja med bortse ifrån för att kunna utarbeta kapitalets kategori i dess rena gestalt.[223] I detta avseende visade sig den strikta åtskillnad av undersökningsområdena, som lagts till grund för den ursprungliga planen, heltigenom fruktbar. Men det som i början var nyttigt och nödvändigt, måste senare visa sig som en hindrande och överflödig begränsning (desto mer som fasthållandet vid denna åtskillnad hade lett till ständiga upprepningar av det som redan var framställt). Arbetsmodellen hade gjort sin tjänst och kunde därför få falla vid undersökningens följande etapper, utan att det skulle leda till några som helst principiella ändringar i de redan uppnådda resultaten. Därmed kunde emellertid de planerade särskilda böckerna om jordägandet och lönarbetet uppges, d.v.s. till sina väsentliga delar tas upp i det nya verket, som bara handlade om kapitalet. Och båda där de begreppsmässigt hör hemma: boken om jordägandet i band III, eftersom jordräntans egentliga teoretiska problem kunde lösas först i denna etapp av undersökningen,[224] i anslutning till den redan genomförda analysen av det industriella kapitalet liksom av dess "sekundära" och "härledda" former[225]. Boken om lönarbetet kunde däremot tas upp direkt i analysen av kapitalets produktionsprocess, alltså i band 1 - för att genom undersökningen av arbetslönens kategori och dess former framställa ett av de nödvändiga "mellanleden" mellan första bandets värdeteori och läran om produktionspriserna, som skulle utvecklas i band III. (På den sistnämnda punkten skall vi dock gå in närmare först i appendix I till detta kapitel, vilket är ägnat åt "boken om lönarbetet".)

Förteckning över de planutkast och plannotiser som avser uppbyggnaden av Marx' verk, och som författaren tagit hänsyn till.
1)   September   1857   Grundrisse, 28f/ sv 38f
2)   Oktober   1857   Grundrisse, 138f/ sv 55
3)   November   1857   Grundrisse, 175
4)   November   1857   Grundrisse, 186
5)   Februari   1858   Brev till Lasalle 22.2, MEW 29 /
i Till kritiken och Grunddragen
6)   April   1858   Brev till Engels 2.4, MEW 29 / i Till kritiken
7)   Juni   1858   Grundrisse, 855-859
8)   Januari   1859   Till kritiken, 7 /ty 7
9)   Februari-mars   1859   Grundrisse, 969-978
10)   December   1862   Brev till Kugelmann 28.12, MEW 30
11)   Januari   1863   Theorien I, 389f
12)   Juli   1865   Brev till Engels 31.7, MEW 31
13)   Oktober   1866   Brev till Kugelmann 13.10, MEW 31
14)   April   1868   Brev till Engels 30.4, MEW 32

 


Appendix I

Boken om lönarbetet

1. Teman som skulle falla inom ramen för denna bok

Följande anmärkning måste först göras: vilka teman som skulle ha fallit inom ramen för den planerade boken om lönearbetet kan inte sägas med visshet, eftersom vi inte äger några närmare uppgifter därom. Även på denna punkt är vi framför allt hänvisade till en jämförelse mellan Rohentwurf och det senare verket. Så saknas i Rohentwurf, som redan nämnts, inte bara analysen av arbetslönen och dess former, utan även det samlade material som rör arbetsdagens längd, kapitalets utsugningspraktik och fabrikslagstiftning, och som Marx behandlade så utförligt i Kapitalets I. band. Allt detta skulle väl enligt den ursprungliga planen undersökas först i boken om lönarbetet. Att detta antagande inte är godtyckligt, det visar dessutom många utspridda anmärkningar, som återfinns såväl i Rohenwurf, som även i Marx' senare manuskript.

Så skisseras i skriften Till kritiken uppgiften för "Läran om lönarbetet" på följande sätt: "Att, under förutsättning att arbetstiden som inneboende mått för bytesvärdet är givet, på denna grundval utveckla arbetslönen".[226] Med andra ord: I allmänhet kommer det kvantum av värde, som arbetaren får i utbytet med kapitalet, att uppmätas genom det föremålsgjorda arbete, som är nödvändigt för att reproducera arbetarens arbetsförmåga, alltså även att kroppsligt bevara honom (och hans efterkommande). Men hur detta "mer eller mindre" bestäms, som arbetaren verkligen får genom sin lön - heter det i Rohentwurf - "angår det allmänna förhållandet så lite, att det inte kan utvecklas ur detta".[227] "Arbetslönens verkliga rörelse" beror snarare på lagar, som regerar arbetsmarknaden (till skillnad från varumarknaden)[228], och vars undersökning bör förbehållas en särskild lära om lönarbetet.[229]

Men låt oss fortsätta: "Grundvalen för den kapitaliska produktionens utveckling" - säger Marx i Theorien - "är överhuvudtaget att arbetsförmågan som den vara som tillhör arbetarna, träder gentemot arbetsbetingelserna som varor som håller fast i kapitalet i sig och som existerar oavhängigt av arbetarna". Men som vara "är bestämmandet av arbetsförmågans värde väsentlig ... Endast på denna grundval inträder differensen mellan arbetsförmågans värde och värdeförmering /Verwertung/, en differens som inte existerar för någon annan vara, då bruksvärdet, alltså även själva användandet inte hos någon annan vara kan höja dess bytesvärde, eller de ur varan resulterande bytesvärdena. Det bildar alltså en grundval för den moderna ekonomin vars uppgift är analysen av den kapitalistiska produktionen, att uppfatta arbetsförmågans värde som något fast, som en given storhet - vilken den även praktiskt i varje bestämt fall är".[230] Under denna självklara premiss anträder också Marx analysen av kapitalet och kapitalbildningen. Till att börja med antar han alltså att arbetaren betalas "den ekonomiskt rättvisa, d.v.s. genom ekonomins allmänna lagar bestämda, arbetslönen".[231] Endast på denna väg var det möjligt att utveckla mervärdebildningens lagar i dess rena gestalt, utan "störande, och för det egentliga förloppet främmande biomständigheter". Visserligen måste man låta de "fasta förutsättningarna /Unterstellungen/" falla, så snart analysen övergår från de allmänna förhållandena till de mera konkreta. Så även förutsättningen om "den ekonomiskt rättvisa lönen", d.v.s. arbetskraftens försäljning till dess värde. I den konkreta verkligheten går nämligen kapitalets strävanden ut på att "öka kapitalets värdeförmering - å ena sidan genom arbetslönens nedpressning under arbetskraftens värde, å andra sidan genom arbetstidens förlängning över den normala (vilket är detsamma som urholkning /Entwertung/ av arbetskraftens värde). Båda metoderna[232] skulle undersökas först i boken om lönarbetet. Det heter i Rohentwurf: "Att kapitalet i praktiken försöker bedra det nödvändiga arbetet" (d.v.s. arbetaren) "och trycka ner det under dess mått" /den ekonomiskt rättvisa lönen/ - "Såväl som allmän tendens, som även direkt genom priset - som t.ex. i systemet med naturalöner /Trucksystem/, hör inte hit ... Motsägelserna måste här följa ur de allmänna förhållandena själva; icke ur enskilda kapitalisters skinnande. Hur detta vidare gestaltar sig i realiteten, tillhör läran om arbetslönen".[233] Av samma skäl förvisas ur Rohentwurf "arbetsdagens våldsamma förlängning utöver dess naturliga gränser" - till vilket bl.a. hör nattarbete och att kvinnorna och barnen fogas till den arbetande befolkningen - till kapitlet om lönarbetet eller om arbetslönen.[234]

I motsats till slav- och livegenskapsförhållandet framträder gentemot den frie lönarbetaren hans arbetsförmåga "i sin totalitet som hans egendom, ett av hans moment, som han som subjekt omfattar och som han bevarar genom att avyttra den".[235] Arbetarens andel i sin egen produkt antar här därför arbetslönens gestalt. ("Vore arbetet" - heter det i Rohentwurf - "inte bestämt som lönarbete, så skulle det sätt på vilket det har del i produkterna inte framträda som arbetslön ... En individ som deltar i produktionen som lönarbetare har del av produktionens produkter, produktionsresultaten, i form av arbetslön".[236]) Fast det är viktigt att redan vid den allmänna analysen av kapitalet närmare gå in på den förvandlade gestalt, som arbetskraftens värde måste anta - så framstår här tillsvidare betraktandet av de olika former, som arbetslönen själv visar upp som överflödigt. I Rohentwurf finns i alla fall ingen undersökning av dem, varav vi väl kan sluta oss till att den var förbehållen boken om lönarbetet. Först där skulle alltså Marx ha befattat sig med arbetslönens olika former; och då inte bara med arbetslönens båda grundformer - tidlön och stycklön/ackord/[237] - utan även med sådana former av arbetarens avlöning som profitandel[238], naturalön o.s.v. Men även värdebestämningen av de s.k. personliga tjänsterna, såvida dessas avlöning rättar sig efter den egentliga arbetslönens lagar, skulle enligt den ursprungliga uppbyggnadsplanen ha betraktats först i boken om lönarbetet.[239]

I detta sammanhang bör tilläggas, att Marx (som redan påpekats[240]) först i boken om lönarbetet tänkte undersöka även lagarna för reduktionen av det så kallade kvalificerade arbetet till enkelt genomsnittsarbete. Det verkar vid första påseendet överraskande, i synnerhet då man (som de flesta som har skrivit om denna fråga) just här förmodar en "lucka" i Marx' värdeteori. Emellertid: Huvudproblemet - reduktionen av individuella och efter sin konkreta karaktär skilda mänskliga arbeten till likformigt /skillnadslöst/ enkelt genomsnittsarbete - hade lösts av Marx redan tidigare. Ur denna synpunkt utgjorde frågan om det kvalificerade och okvalificerade arbetets förhållande numera blott ett specialfall, som till sist reducerades till frågan om "arbetskrafternas olika värde", och som därför - som Marx själv framhävde[241] - kunde studeras först i läran om lönarbetet. (På vilket sätt Marx tänkte lösa detta problem kommer vi att se i kapitel 31 av detta arbete.)

 

2. Varför gav Marx upp den särskilda "boken om lönarbetet"?

Så mycket om de teman, som Marx till att börja med ville förvisa till fältet för den särskilda boken om lönarbetet, och varav de flesta upptogs i Kapitalet I.[242] Som man ser är allt detta frågor som var irrelevanta för kapitalförhållandets allmänna utveckling i dess "rena" form, och vilka han därför till att börja med kunde bortse från. Det som intresserar oss här är emellertid inte så mycket att lära känna konturerna i Marx' ursprungliga plan, utan snarare skälen till att han senare ger upp planen. Och i detta avseende verkar just den planerade boken om lönarbetets historia ge värdefulla fingervisningar.

Vi såg att redan den av Kautsky publicerade dispositionen för den I. avdelningen, från januari 1863, innebär en ändring av uppbyggnadsplanen från 1857-58, då det däri dyker upp en punkt om "arbetsdagen", som ursprungligen skulle behandlats i boken om lönarbetet. Ändå talar allt för att Marx fortfarande 1863 höll fast vid sin gamla plan, och följaktligen vid en särskild bok om lönarbetet.

Att Marx slutgiltigt avstått från denna bok, kan fastställas först i Kapitalet I. Det visar sig inte bara i de breda empirisk-historiska utvikningar, varmed här ges belägg för avsnitten om det absoluta och relativa mervärdet, liksom om ackumulationsprocessen, och vilka till stor del innefattar just teman, som enligt den gamla planen skulle ha tagits upp först i boken om lönarbetet. Hur mycket det första bandets framställning genom dessa utvikningar gjordes levande och gavs övertygande kraft behöver inte framhävas. Ändå hade de väsentliga undersökningsresultaten i de nämnda avsnitten (som Rohentwurf visar) kunnat framställas också utan detta material som belägg, något som också under åratal var Marx' avsikt.[243] Som mycket viktigare framstår däremot omständigheten, att Marx i Kapitalet I även tog upp huvuddelen av den planerade boken om lönarbetet, nämligen undersökningen om arbetslönen och dess former, som saknades ännu i den nämnda dispositionen från 1863. När han beslöt sig för det förmår vi tyvärr inte säga (i varje fall inte före 1864). Men anledningen till att det skedde, syns klart i Marx' brev till Engels 27. juni 1867.

"Hur förvandlas varans värde till dess produktionspris, i vilket 1. hela arbetet framträder som betalt i arbetslönens form; 2. men merarbetet, eller mervärdet, antar formen av en prisförhöjning, kallad ränta, profit etc., utöver kostnadspriset (= det konstanta kapitalets pris + arbetslönen)? Besvarandet av denna fråga förutsätter:

I. Att förvandlingen av t.ex. arbetskraftens dagsvärde till lön eller pris för dagsarbetet är framställt. Det sker i V.[244] kapitlet av denna bok" (d.v.s. Kapitalet I).[245]

Här talar alltså Marx själv om för oss, varför han - mot sin ursprungliga avsikt - hade beslutat sig för att ta upp även undersökningen av arbetslönen och dess former i I. bandet (d.v.s. enligt det tidigare schemat, i "boken om kapitalet"): för att på detta sätt vinna ett nödvändigt mellanled för läran om produktionspriserna, som senare skulle framställas (i III. bandet). Och även om vi däri inte kan få ett direkt svar på frågan om orsaken till planändringen, så tycks dock den avgörande vändpunkten i "boken om lönarbetet" bevisa en sak: nämligen att det strikta åtskiljandet av kapitalets och lönarbetets kategorier, som den gamla planen förutsåg, endast till en viss punkt var användbart och senare måste uppges. Ännu ett bevis för riktigheten i vår hypotes rörande planändringen.

 


Appendix II

Metodologisk anmärkning till Rosa Luxemburgs kritik av Marx' reproduktionsscheman

I den marxistiska litteraturen har ofta hänvisats till felaktigheten i Rosa Luxemburgs kritik av Kapitalet II:s reproduktionsscheman. Besynnerligt nog har man därvid nästan aldrig beaktat de metodologiska förutsättningar, som Luxemburg utgick från i sin kritik; fast det just är den punkt, som verkar mest intressant och som man egentligen skulle ha börjat med.

Rosa Luxemburg uppfattar själv som den springande punkten i sin kritik två frågor av metodologisk natur: skulle de nationalekonomiska förloppen betraktas ur det enskilda kapitalets eller snarare ur det samhälleliga totalkapitalets synpunkt? Och för det andra: kan det sistnämnda betraktelsesättet förenas med abstraktionen ett samhälle som blott består av kapitalister och arbetare?

När det gäller den första frågan anser författarinnan till Akkumulation, att det överhuvudtaget inte kan finnas några tvivel:

"Det enskilda kapitalets självrådiga privatexistens" - läser vi i hennes Antikritik[246] - "är i själva verket blott yttre form, näringslivets yta, som endast av vulgärekonomen betraktas som tingens väsen och kunskapens enda källa. Under denna yta och genom konkurrensens alla motsägelser bekräftas det faktum att alla enskilda kapital samhälleligt bildar ett helt, att deras existens och rörelse regeras genom gemensamma, samhälleliga lagar, som endast genom planlösheten och anarkin i dagens system bakom ryggen på de enskilda kapitalisterna och mot deras medvetande slår igenom på bakvägar och genom idel avvikelser."

Därför måste - menar Luxemburg - varje seriös nationalekonomisk teori betrakta de ekonomiska processerna inte från "markytans, d.v.s. från det enskilda kapitalets ståndpunkt, denna vulgärekonomens älskade plattform", utan från "totalkapitalets, alltså den i sista hand enda avgörande och riktiga ståndpunkten":

"Detta är just den ståndpunkt som Marx i Kapitalets andra band för första gången systematiskt utvecklade, men som han lade till grund för hela sin teori." Ty först Marx lyckades "ur virrvarret av motsägelser och trevande försök av Quesnay, Adam Smith och deras senare förflackare ... med klassisk klarhet" arbeta fram "den fundamentala skillnaden mellan de båda kategorierna enskilt kapital och samhälleligt totalkapital i deras rörelse", och "Marx' teori står och faller med uppfattningen om det samhälleliga totalkapitalet som en reell, verklig storhet, som finner sitt handgripliga uttryck just i den kapitalistiska totalprofiten och dess fördelning och ifrån vars osynliga rörelse alla enskilda kapitals synliga rörelser härstammar".[247]

Ändå - fortsätter Luxemburg - håller Marx inte bara i sitt verks första band utan även i dess andra och tredje fast vid den teoretiska abstraktionen ett rent kapitalistiskt samhälle. Han börjar på problemet med "det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation" med en förutsättning som på förhand gör varje verklig lösning av detta problem omöjlig! - "Här trodde jag" - skriver hon - "att jag måste sätta in kritiken. Det teoretiska antagandet av ett endast av kapitalister och arbetare bestående samhälle, som i sig för bestämda ändamål i undersökningen är fullkomligt berättigat och på sin plats - som i Kapitalets första band, vid analysen av det enskilda kapitalet och dess utsugningspraktik i fabriken. Detta antagande tycktes mig olämpligt och störande, där det handlar om det samhälleliga totalkapitalets ackumulation. Då denna framställer den kapitalistiska utvecklingens verkliga historiska process, kan man enligt min uppfattning omöjligt begripa den, då man bortser från denna historiska verklighets alla betingelser. Kapitalackumulationen som historisk process arbetar sig från sin första till sin sista dag framåt, mitt i en miljö av olika förkapitalistiska formationer, i ständig politisk kamp och oupphörliga ekonomiska växelverkningar med dessa.[248] Hur kan man alltså riktigt uppfatta denna process och dess inre rörelselagar i en blodlös teoretisk fiktion, som förklarar hela denna miljö, denna kamp och dessa växelverkningar för icke existerande? - Just här tycks det mig nödvändigt - helt i den marxska teorins anda - att upphäva förutsättningen i Kapitalet I, som där gjorde utmärkt tjänst, och att ställa undersökningen av ackumulationen som totalprocess på den konkreta basen av ämnesomsättning mellan kapitalet och dess historiska omgivning. Gör man det, så följer enligt min uppfattning processens förklaring på ett otvunget sätt just ur Marx' grundlära och i full överensstämmelse med hans ekonomiska huvudverks övriga delar."[249]

Så långt R. Luxemburg. Vad gäller "det enskilda kapitalets" och det "samhälleliga totalkapitalets" kategorier, så måste medges att det därvid handlar om en från den marxska metodologiens synpunkt fundamental skillnad, som skarpt åtskiljer Marx' ekonomiska teori från den borgerliga och i synnerhet från vulgärekonomin.[250] Men fattar man därmed verkligen det väsentligaste i hans metod? Kan det påstås att denna åtskillnad ger oss nyckeln till förståelsen av det marxska verket och dess uppbyggnad? Sannerligen inte. Det som metodologiskt karakteriserar Kapitalets enskilda band, är inte (som Luxemburg menar) att Marx i första bandet inskränker sig till analysen av det enskilda kapitalet, och först i andra och tredje bandet övergår till att betrakta kapitalet i dess samhälleliga sammanhang. Ty redan i första bandet ställs upprepade gånger totalkapitalets kategori gentemot det enskildas, för att på så vis lägga en grund för högst viktiga ekonomiska kunskaper. Så t.ex. vid undersökningen av de omständigheter som inverkar på mervärdets massa och kvot[251]; så återigen i 7. avsnittet, vid analysen av kapitalets ackumulationsprocess[252] o.s.v. Huvudskillnaden är snarare den, att de första två banden inte går utöver analysen av "kapitalet i allmänhet", medan det tredje bandet överskrider denna gräns och framställer övergången till analysen av de "många kapitalen" och deras ömsesidiga relationer; alltså framställer kapitalet "i dess realitet".

Med andra ord: Det "enskilda kapitalets" begrepp och "kapitalet i allmänhet" sammanfaller ingalunda. Det andra är mycket vidare än det första. Därav framgår att enligt Marx även "samhällets totalkapital" med framgång kan - ja måste - betraktas inom ramen för "kapitalet i allmänhet". Det bästa exemplet på detta ger just den av Luxemburg angripna 3. avdelningen av Kapitalet II. Vi kommer så till den andra av hennes metodologiska frågor: om betraktandet av de ekonomiska förloppen från totalkapitalets ståndpunkt kan förenas med abstraktionen ett samhälle, sammansatt endast av kapitalister och arbetare?

Det är klart, att de förebråelser som R. Luxemburg riktar mot II. bandets reproduktionsscheman bara vore på sin plats, om Marx genom dessa hade velat skildra det samhälleliga kapitalets reproduktionsprocess, inte bara i dess "abstrakta uttryck", i dess "fundamentalform"[253], utan även i dess faktiska historiska förlopp. Vi vet att det inte var så. Naturligtvis måste Luxemburg anta just detta, eftersom hon har uppfattningen att - i motsats till det enskilda kapitalet - vi vid analysen av det samhälleliga totalkapitalet har att göra inte bara med helheten av de ekonomiska förloppen, utan samtidigt med kapitalismens omedelbara konkreta verklighet.

Endast på så sätt blir det begripligt, varför hon i tredje avsnittets analyser ser en "blodlös fiktion", och varför hon på denna punkt beskyller Marx för att göra en abstraktion "från den historiska verklighetens alla betingelser" ...

Från alla betingelser? Vid närmare påseende kommer det fram att Rosa Luxemburg visserligen talar om alla betingelser, men faktiskt bara menar en - nämligen existensen av den ickekapitalistiska omgivningen, de så kallade tredje personerna. Och det är på intet vis någon tillfällighet. Ty skulle man ta Luxemburg på orden och knyta riktigheten i de av Marx upptäckta ekonomiska lagarna till strikt hänsynstagande till "den historiska verklighetens alla betingelser", då skulle förvisso inte bara reproduktionsscheman utan samtliga undersökningsresultat i Kapitalet visa sig vara fiktioner. Inför den nakna empirins domstol måste som bekant varje teoretisk abstraktion dra det kortare strået ...

Visserligen är det riktigt att kapitalackumulationen "som historisk process" "från sin första till sin sista dag" förutsätter de förkapitalistiska formationernas omgivning och oavbruten ekonomisk växelverkan med dem.[254] Men den förutsätter i samma grad "från sin första till sin sista dag" många andra saker, som t.ex. kapitalens konkurrens inom och mellan staterna, att värdena inte sammanfaller med priserna, genomsnittsprofitkvotens existens, utrikeshandeln, de lyckosammare konkurrenternas exploatering av länder med lägre arbetsproduktivitet, o.s.v. Allt saker som Marx i sina abstrakta reproduktionsscheman med rätta bortsåg från, vilka dock från den empiriskt uppfattade "verklighetens" ståndpunkt lika lite skulle kunna förbigås, som kapitalismens "historiska omgivning".

Med andra ord: Att konfrontera dessa scheman med den historiska verkligheten bevisar antingen för mycket eller inget alls. Här träder den inre inkonsekvensen hos Luxemburg klart i dagen. Men inte bara här! Så hänvisar Luxemburg såväl i Akkumulation som i Antikritik med tillfredsställelse till de föregivet "gapande motsägelser", som visar sig mellan det andra bandets reproduktionsscheman och "uppfattningen av den kapitalistiska totalprocessen och dess förlopp, som den har lagts fram av Marx i Kapitalet III".[255] Men hon har själv upprepade gånger (och med rätta) påstått, att Marx inte bara i första och andra utan också i tredje bandet av Kapitalet utgick från förutsättningen ett samhälle bestående enbart av kapitalister och arbetare[256] - alltså från en förutsättning som sägs på förhand utesluta en riktig uppfattning om ackumulationsprocessen. Hur rimmar då detta? Hur kunde Marx, med utgångspunkt i samma förutsättning, som i andra bandet ledde honom på villovägar, i tredje bandet komma till rakt motsatta slutsatser - och slutsatser som Luxemburg uppfattar som riktiga? Även här bevisas återigen för mycket, mer än vad som går ihop med utgångspunkten för Luxemburgs kritik!

Efter att ha läst Rohentwurf, är det inte svårt att upptäcka källan till alla dessa förvillelser. Den ligger i att man inte det minsta har uppmärksammat Marx' kategori "kapitalet i allmänhet". Och den ligger vidare i missförståelsen av den roll som tillkommer abstraktionen ett "rent kapitalistiskt samhälle" i Marx' metodologi. Marx själv säger om det:

"Vid betraktande av den kapitalistiska produktionens väsentliga förhållanden kan således förutsättas att hela varuvärlden, alla sfärer av den materiella produktionen ... (formellt eller reellt) är underkastade det kapitalistiska produktionssättet (detta kan förutsättas eftersom det approximativt sker i allt större utsträckning, eftersom detta är det principiella målet och eftersom endast i detta fall arbetets produktivkrafter utvecklas till högsta nivå). Under denna förutsättning, som uttrycker the limit /målet/ och som sålunda ständigt närmar sig den exakta överensstämmelsen med verkligheten, är alla inom varuproduktionen sysselsatta arbetare lönarbetare och de träder inom alla dessa sfärer gentemot produktionsmedlen såsom kapital."[257]

Det betyder naturligtvis inte att Marx ens för ett ögonblick skulle ha förväxlat denna metodologiska förutsättning med kapitalismens verklighet. Just för honom gällde det framförallt, att fatta det kapitalistiska produktionssättet i dess konkreta realitet. Det enda adekvata, vetenskapliga medlet därtill såg han dock i metoden att "stiga från det abstrakta till det konkreta" som han skisserade redan i sin Inledning och senare tillämpade i Rohentwurf och Kapitalet. D.v.s.: För att utforska de lagbundenheter som ligger till grund för det kapitalistiska produktionssättet måste, enligt Marx, först kapitalets "tillblivelse"[10*], alltså såväl dess produktions- som även dess cirkulations- och reproduktionsprocess undersökas "i det ideala genomsnittet" som "allmän typ" - varvid visserligen måste bortses från alla kapitalets "konkreta gestaltningar" (alltså däribland även existensen av icke-kapitalistiska skikt o.s.v.). Och denna undersökning var inte alls inskränkt till analysen av det enskilda kapitalet (vilket skulle motsvara Luxemburgs uppfattning). Ty även "hela samhällets kapital" måste för vissa undersökningsändamål uppfattas som "kapital som sådant" eller som "kapital i allmänhet".[258] Vi påminner läsaren om det i föregående kapitel citerade stället ur Rohentwurf: "Betraktar jag en nations totalkapital, t.ex. till skillnad från totalarbetet, eller betraktar jag kapitalet som en klass' allmänna ekonomiska bas till skillnad från en annan klass', så betraktar jag kapitalet i allmänhet." Och man kan överhuvudtaget inte inse varför detta - i motsats till betraktandet av det enskilda kapitalet skulle utgöra en "blodlös fiktion".

Här kunde visserligen frågan ställas: Förutsätter inte det samhälleliga totalkapitalets reproduktionsprocess ett flertal kapital? Och måste därför inte analysen av denna process uteslutas ur analysen av "kapitalet i allmänhet" och hänvisas till analysen av de "många kapitalen" (d.v.s. konkurrensen)? (Liknande betänkligheter kan Marx själv övergående ha haft, som man kanske kan sluta sig till ur ett ställe i Rohentwurf.[259]) Likväl, det som det samhälleliga kapitalets reproduktionsprocess begreppsligt förutsätter, är bara existensen av utbytesrelationer mellan den samhälleliga produktionens två avdelningar - produktionsmedels- och konsumtionsmedelsindustrin (vilka man gott kan tänka sig representerade av bara två särskilda kapital), men inte konkurrensen i egentlig mening. - Visserligen "med tvåfalden är sen mångfalden överhuvud given", vilket även skulle ge en "övergång från kapitalet" i allmänhet "till de särskilda kapitalen, de reella kapitalen".[260] Vilket dock på intet vis utesluter en abstrakt undersökning inom ramen för "kapitalet i allmänhet". Och det är också grunden till att en sådan undersökning finns redan i Kapitalet II, - innan Marx övergick till betraktandet av de "många kapitalens agerande på varandra", genomsnittsprofitkvoten o.s.v.

Vi behöver emellertid inte gripa så långt tillbaks som till Rohentwurf, för att övertyga oss om riktigheten i denna uppfattning. Ty samma ståndpunkt företräddes av Marx med omisskännlig klarhet i hans Theorien über den Mehrwert /Teorier om mervärdet/ - vilken var välkänd och högt uppskattad av Luxemburg.

Så läser vi i början av det kapitel i Theorien II som handlar om "krisorsakerna":

"Vi behöver här endast betrakta de former som kapitalet genomgår i sina olika vidare utvecklingar. De reella förhållanden inom vilka den verkliga produktionsprocessen försiggår, blir således inte utvecklade. Vi utgår alltid ifrån att varan säljes till sitt värde. Kapitalens konkurrens betraktas inte, inte heller kreditväsendet, inte heller samhällets verkliga beskaffenhet, vilket ingalunda består enbart av arbetarnas och kapitalisternas klasser, där konsumenter och producenter således inte är identiska, den förra kategorin av konsumenter (vilkas revenyer delvis är sekundära, härledda ur profiten och lönen, inte primära) är mycket vidare än den andra ... Som vi redan funnit i samband med betraktandet av pengarna ... att den innesluter möjligheten av kriser, så framgår detta emellertid ännu tydligare vid betraktandet av kapitalets allmänna natur utan att de andra reala förhållandena ännu blivit utvecklade, de som bildar alla förutsättningar för den verkliga produktionsprocessen."[261]

På ett annat ställe i samma band heter det dock:

"Men nu är det fråga om att söka följa den vidare utvecklingen av den potentiella krisen - den reala krisen kan bara framställas ur den kapitalistiska produktionens reala rörelse, konkurrens och kredit - såvitt den framgår ur de formbestämningar för kapitalet som är utmärkande för kapitalet såsom kapital och inte bara är inbegripna i dess blotta tillvaro som vara och pengar."[262]

Och som i en föraning, att han en gång skulle förebrås för att inte ha beaktat de "reella förhållandena" i detta steg av analysen, skriver Marx några rader senare:

"Här måste vidare noteras att vi måste framställa cirkulationsprocessen eller reproduktionsprocessen innan vi har framställt det färdiga kapitalet[263] - kapital och profit[264] - eftersom vi måste framställa inte blott hur kapitalet producerar utan hur kapitalet produceras. Men den verkliga rörelsen utgår från det förefintliga (= 'färdiga') kapitalet - den verkliga rörelsen är den som har den utvecklade kapitalistiska produktion som börjar av sig själv och förutsätter sig själv till grundval. Reproduktionsprocessen och de däri vidareutvecklade anlagen till kriser behandlas därför blott ofullständigt under denna rubrik och tarvar sin komplettering i kapitlet[265] 'Kapital och profit'."[266]

Ty:

"Världsmarknadskriserna måste fattas och uttryckas som den reala sammanfattningen och våldsamma utjämningen av alla motsägelser i den borgerliga ekonomin. De enskilda moment som sålunda sammanfattas i dessa kriser måste alltså framträda och bli utvecklade i varje sfär av den borgerliga ekonomin, och i den mån vi tränger längre in i den måste å ena sidan nya bestämningar av denna konflikt utvecklas och å andra sidan påvisas att dess mera abstrakta former återkommer och innehålles i de mera konkreta."[267]

Det är därför klart, att det finns "ytterligare en mängd moment, betingelser, möjligheter för krisen, som kan betraktas först vid betraktandet av de konkretare förhållandena, i synnerhet av kapitalens konkurrens och av kredit"[268], och vilkas framställning Marx tills vidare avstår från. Överhuvudtaget skulle enligt hans plan den ingående analysen av den samhälleliga reproduktionsprocessen och kriserna i deras konkrethet (liksom de teorier, som faller inom detta område[269]) vara förbehållen hans verks följande del. Ty det som det gäller för Marx på detta steg av undersökningen, är att visa: 1. varför först i kapitalismen "krisens allmänna möjlighet blir till verklighet"[270]; och 2. varför trots det en (mycket relativ, genom periodiska, våldsamma skakningar avbruten) "rörlig jämvikt hos det i tillväxt stadda kapitalistiska systemet" är möjlig.[271] Det utesluter naturligtvis inte alls en konkretisering av analysen vid ett senare stadium av undersökningen, utan rentav kräver det![272] (En sådan konkretisering har också delvis skett i kapitel 15 i Kapitalet III. - Jfr dock den metodologiska anmärkningen på sidan 778 /Sa 829/ty 885/ i samma band, där Marx uttryckligen hänvisar till nödvändigheten av en ytterligare konkretisering.)

Som vi ser: Den "blodlösa teoretiska fiktion", som R. Luxemburg förebrår Marx, är inget annat än betraktandet av den samhälleliga reproduktionsprocessen inom ramen för "kapitalet i allmänhet". Det visar oss hur mycket författarinnan till Akkumulation misstolkar Kapitalets metod och hur lite förtroende man därför kan ha för hennes kritik av Marx' reproduktionsscheman. (Hur rätt hade alltså inte Lenin, då han såg den svagaste sidan i den ekonomiska marxistiska teorin under II. Internationalens epok just i att Kapitalets metodologi inte begreps![273]) Förvisso framhäver R. Luxemburg mycket energiskt den grundläggande skillnaden mellan betraktandet av de ekonomiska förloppen ur det enskilda kapitalets synpunkt och ur det samhälleliga totalkapitalets; dessa sidor tillhör de vackraste i hennes bok. Hon förväxlar dock samtidigt denna skillnad med det icke mindre fundamentala skiljandet mellan "kapitalet i allmänhet" och kapitalet i "dess realitet", de "många kapitalen". Enligt hennes åsikt tillåter bara det enskilda kapitalet ett abstrakt betraktelsesätt, medan det samhälleliga totalkapitalets kategori skulle utgöra en kategori för den omedelbara verkligheten. Därav hennes ständiga åberopanden av den "historiska verkligheten" gentemot "teoretisk fiktion", därav hennes felaktiga kritik av Marx' reproduktionsscheman, och därav slutligen även hennes oförmåga, att i den marxistiska teorins andemening konkret vidareutveckla den sanna kärnan i sin bok - framhävandet av konflikten mellan kapitalets gränslösa drift till värdeförmering och det kapitalistiska samhällets begränsade konsumtionskraft, som en av huvudkällorna till den ekonomiska och politiska expansionen i kapitalismen. Hur otillfredsställande hennes egen lösning än var, förblir det icke desto mindre hennes stora förtjänst att på nytt ha ställt denna synpunkt, som följdriktigt framgår ur Marx' lära, i diskussionens centrum. Men II. Internationalens reformistiska epigoner visste inte vad de skulle ta sig till med denna synpunkt.

 


Kapitel 3

K. Marx och problemet med bruksvärdet i den politiska ekonomin

Innan vi övergår till den innehållsmässiga framställningen i själva Rohentwurf /Råutkastet/, vill vi resa en metodologisk fråga. Denna fråga har behandlats mycket styvmoderligt[A*] av den hittillsvarande marxistiska litteraturen, men kännedom om Rohentwurf bidrar väsentligt till att besvara den. Det gäller bruksvärdets roll i Marx' ekonomi.

I

Bland de många kritiska behandlingar av Ricardos system som finns hos Marx väcker framför allt en, endast i Rohentwurf uttalad, förebråelse uppmärksamhet: nämligen att Ricardo i sin ekonomi abstraherar från bruksvärdet[274], att han "endast exoteriskt /ytligt/ fäster avseende"[275] vid denna viktiga kategori, och att den därför hos honom "blev liggande död som enkel förutsättning".[276]

Denna förebråelse skall vi nu närmare gå in på. Den träffar sällsamt nog inte bara Ricardo, utan även många elever till Marx själv! Ty det har just hos ekonomer av den marxska skolan blivit tradition att bortse från bruksvärdet i ekonomin, att hänvisa den till "varukunskapens" område. Ta t.ex. Hilferdings svar till Böhm-Bawerk:

"Vara är enhet av bruksvärde och värde, endast sättet att betrakta är dubbelt: som naturligt ting är den ett naturens föremål - som samhälleligt ting föremål för en samhällsvetenskap, den politiska ekonomin. Föremål för ekonomin är alltså den samhälleliga sidan av varan, nyttoföremålet, såvitt det är symbol för det samhälleliga sammanhanget, medan varans naturliga sida, bruksvärdet, ligger bortom kretsen för den politiska ekonomins betraktelse."[277]

Vid första ögonkastet verkar det här bara handla om en likvärdig omskrivning av det kända stället ur Marx' skrift Till kritiken. Men hur lyder detta ställe hos Marx själv?

"Att vara bruksvärde förefaller som en naturlig förutsättning för varan, men att vara vara förefaller som en likgiltig bestämning för bruksvärdet. Bruksvärdet i denna sin likgiltighet för den ekonomiska formbestämningen, d.v.s. bruksvärdet som bruksvärde, ligger utanför det område som den politiska ekonomin tar i betraktande. Det faller blott inom detta område i det fall, då det självt är formbestämning."[278]

Man måste medge att originalet skiljer sig avsevärt från kopian[279], och att Hilferdings godtyckliga återgivande av meningarna ovan snarare utgör en försämring genom inbillade förbättringar /Verballhornung/ av Marx' verkliga åsikt.

Eller låt oss ta en nyare marxistisk författare, P M Sweezy. I hans arbete Theory of Capitalist Development (1942), som avser att tjäna till att popularisera den marxska ekonomin, läser vi:

"Marx uteslöt bruksvärde (eller, som det numera skulle kallas, 'nyttighet') från den politiska ekonomins undersökningsområde på grund av att det inte direkt innehåller en social relation /ett samhälleligt förhållande/. Han betonar kravet på att ekonomins kategorier skall vara sociala kategorier, d.v.s. kategorier som representerar relationer mellan människor. Det är viktigt att man inser att detta står i skarp motsättning till den moderna ekonomiska teorins inställning ..."[280]

Sweezys framställning skiljer sig alltså på intet vis från den, som man vanligtvis påträffar i populariseringar av den marxska ekonomin.[281] Men i hans fall är misstaget än mindre förlåtligt, då han inte bara hade tillgång till Theorien über den Mehrwert /Teorier om mervärdet/ (publicerade 1905-10), utan även Randanmärkningar /Randglossen/ till A. Wagner[282], där Marx själv uttalar sig mycket utförligt om bruksvärdets roll i hans ekonomi.

"Endast en vir obscurus /mörkman/ som inte förstått ett ord av Kapitalet, kan dra denna slutsats: Emedan Marx i en not till första upplagan av Kapitalet förkastar alla tyska professorliga dumheter om 'bruksvärde' i allmänhet och hänvisar läsare som vill veta om det verkliga bruksvärdet till 'handledning i varukunskap'[283] - därför spelar bruksvärdet ingen roll hos honom ... Om man skall analysera varan - den enklaste ekonomiska konkreta företeelsen /Konkretum/ - måste man hålla undan alla relationer som inte har något att skaffa med det objekt som skall analyseras. Vad som är att säga om varan, i den mån den är bruksvärde, har jag emellertid sagt på några rader, men därvid å andra sidan betonat den karakteristiska form, i vilken här bruksvärdet - arbetsprodukten[284] - uppträder, nämligen 'ett ting kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att därför bli en vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov skapar visserligen bruksvärde men ingen vara. För att producera varor är det inte nog att producera bruksvärde; man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde.'[285] ... Därmed äger bruksvärdet självt - som 'varans' bruksvärde - en historiskt-säregen karaktär! Det vore 'rent nonsens att till analysen av varan - emedan den framträder /framställer sig/ å ena sidan som bruksvärde eller nyttighet å andra sidan som 'värde' - i detta sammanhang 'anknyta' diverse banala reflexioner om bruksvärden eller nyttigheter, reflexioner som inte har med varuvärlden att göra' (som den officiella universitetsekonomin gör) ... 'Å andra sidan har vir obscurus förbisett att jag redan i analysen av varan inte nöjer mig med den dubbelgestalt som den uppträder i /eg. stannar i det dubbla sätt vari den framställer sig/, utan genast går vidare; att i denna varas dubbla innebörd /Doppelsinn/ framträder den tvåfaldiga karaktären hos det arbete som varan är en produkt av; dels det nyttiga arbetet, d.v.s. arbetenas konkreta karaktär, som skapar bruksvärden, och dels det abstrakta arbetet, arbetet som förbrukning /eller utgivning, Verausgabung/ av arbetskraft, likgiltigt på vilket 'nyttigt' sätt det förbrukas (varpå framställningen av produktionsprocessen senare grundar sig). Vidare: att i utvecklingen av varans värdeform i sista hand dess penningform, alltså pengarna, en varas värde uttryckes /framställer sig/ i en annan varas bruksvärde, d.v.s. i en annan varas naturaform. Vidare: att själva mervärdet härledas ur ett 'specifikt' och enbart arbetskraften tillkommande bruksvärde etc., etc., att alltså bruksvärdet hos mig spelar en helt annan och viktigare roll än i den hittillsvarande ekonomin[286], men att det nota bene endast kommer att betraktas, där ett sådant betraktande framkommer /entspringt/ ur analysen av den givna ekonomiska formationen /Gestaltung/, inte ur ett pratande hit och dit om begreppen eller orden 'bruksvärde' och 'värde'."[287]

Så långt Marx. Av hans meningar framgår klart att den traditionella marxistiska utläggningen av Hilferding, Sweezy och andra omöjligen kan vara riktig, och att i detta fall de nämnda författarna, visserligen utan att veta det - inte följer sin lärare Marx, utan snarare den av honom kritiserade Ricardo!

II

Varpå grundar sig nu Marx' kritik och på vilket sätt skall egentligen de i början anförda invändningarna mot Ricardo förstås?

För att svara på detta måste vi gå tillbaka till den marxska lärobyggnadens metodologiska förutsättningar.

Man vet att i motsats till klassikerna var Marx' hela teoretiska arbete inriktat på att upptäcka de "särskilda lagar, som reglerar uppkomst, existens, utveckling och död av en given samhällelig organism och dess ersättning med en annan och högre".[288] För honom gällde därför den kapitalistiska produktionen för ett "blott ... historiskt produktionssätt, som motsvarar en viss inskränkt utvecklingsepok av de materiella produktionsbetingelserna"[289], och den borgerliga ekonomins kategorier, som "samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätts produktionsförhållanden".[290]

Men på vilken väg kan teorin komma till kunskap om sådana särskilda lagar som blott gör anspråk på historisk giltighet? Och hur skall dessa lagar bringas i överensstämmelse med de allmänna, på alla samhällsepoker tillämpbara, ekonomiska bestämningarna? Ty "alla produktionsepoker har vissa kännetecken gemensamma", vilket "framgår redan av att subjektet, mänskligheten, och objektet, naturen, är desamma" i alla epoker.[291] Inget är därför lättare än att genom framhävande av dessa gemensamma bestämningar "ställa upp allmänna mänskliga lagar, vari alla historiska skillnader sammanblandas eller utsuddas".[292] Men när t.ex. "de mest utvecklade språken har lagar och bestämningar gemensamt med de minst utvecklade, så måste just det som utgör deras utveckling" uttrycka "skillnaden gentemot detta allmänna och gemensamma". På samma sätt måste även nationalekonomin framför allt utforska utvecklingslagarna för den av denna undersökta kapitalistiska epoken, "men för denna enhet" (denna epoks enhet med de tidigare gemensamma bestämningarna) "får man inte glömma de väsentliga skiljaktigheterna".[293]

Men vad utgör utvecklingen i ekonomins sfär? Jo just det vari den uttrycker sin specifikt samhälleliga karaktär! "Såvida arbetsprocessen bara är en process mellan människa och natur, förblir dess enkla element gemensamma för alla samhälleliga utvecklingsformer av densamma. Men varje bestämd historisk form av denna process vidareutvecklar de materiella grundvalarna och samhälleliga formerna för den."[294] Och det gäller just dessa samhälleliga former - till skillnad från det naturgivna "innehållet" i dem! Endast dessa utgör det aktiva framåtdrivande elementet.[295] Ty: "Naturlagar kan överhuvudtaget inte upphävas. Vad som under historiskt olika tillstånd kan ändra sig är endast den form i vilken dessa lagar slår igenom."[296]

Marx' fundamentalt viktiga åtskillnad mellan "form" och "innehåll" i ekonomin kan vi här inte gå närmare in på. (Även här är inflytandet från Hegels Logik lätt att märka.[297]) Ett står dock fast: att det för Marx är just dessa ekonomiska former, vari de ekonomiska individernas sociala förhållanden uttrycks, och varigenom de enskilda produktionssätten skiljer sig åt. Att utbytets former - säger han t.ex. mot Rossi - skulle vara "likgiltiga" för ekonomen, "är precis som om en fysiolog sade att de bestämda livsformerna var likgiltiga. De skulle alla vara enbart former av organisk materia. Gäller det att uppfatta den specifika karaktären av ett samhälleligt produktionssätt, så gäller det just bara dessa former. En rock är en rock. Men låt utbytet ske i den ena formen så har ni den kapitalistiska produktionen och det moderna borgerliga samhället; i den andra, så har ni en form av handarbete, som även går ihop med asiatiska förhållanden eller med medeltida o.s.v."[298] Ty "i det första fallet producerar skräddaren icke endast en rock, han producerar kapital, alltså även profit; han producerar sin mästare som kapitalist och sig själv som lönarbetare, Låter jag" (däremot) "en skräddare göra mig en rock för eget bruk, i mitt hem, så blir jag därigenom lika lite min egen företagare (i begreppslig mening), som ägaren av ett skrädderi ... är företagare, såvitt han bär och konsumerar en rock som är sydd av hans arbetare."[299]

Och på ett annat ställe:

"De jordbruksarbetare i England och Holland som erhåller the wages 'advanced' /arbetslönen 'förskotterad'/ av kapitalet, produce 'their wages themselves', lika väl som the French peasant or the self-sustaining Russian serf /den franske bonden eller den sig själv underhållande ryske livegne/. Om man betraktar produktionsprocessen i dess kontinuitet, så 'förskotterar' kapitalisten arbetaren i dag som 'wages' blott en del av den produkt som the labourer har 'producerat' i går. Skillnaden ligger således inte i att the labourer i det ena fallet does produce his own wages, and does not produce them in the other /att arbetaren producerar sin egen arbetslön i det ena men inte i det andra fallet/ ... Hela skillnaden ligger i formförvandlingen som de av arbetaren producerade labour funds genomgår innan de återflyter till honom i form av wages."[300]

Det är alltså de specifika samhälleliga formerna av produktion och distribution som i Marx ögon bildar den ekonomiska analysens egentliga föremål; och just "avsaknaden av teoretiskt sinne för uppfattning av de ekonomiska förhållandenas formskillnader" - parat med ett "brutalt intresse för ämnet" kännetecknar enligt honom den tidigare ekonomin t.o.m. vad gäller dess bästa representanter.[301] (Endast R Jones och Sismondi träffas inte av dessa förebråelser.[302])

Så långt vår metodologiska utvikning. Läsaren har säkert märkt att därigenom samtidigt även vår fråga om bruksvärdets roll i Marx' ekonomi besvarades - i sin mest allmänna form. Vad hette det då i det inledningsvis citerade stället ur Marx' Till kritiken? I sin "likgiltighet för den ekonomiska formbestämningen" ligger bruksvärdet "utanför det område som den politiska ekonomin tar i betraktande. Det faller blott inom detta område, i det fall då det självt är formbestämning." Med andra ord: Om en ekonomisk betydelse tillkommer bruksvärdet eller ej, låter sig endast bedömas efter dess relationer till de sociala produktionsförhållandena. Såvitt det påverkar dessa förhållanden eller självt blir påverkat av dessa, är det förvisso en ekonomisk kategori. Men annars - i dess blott "naturliga" egenskap - faller det utanför nationalekonomins område. Eller, som det vidare heter i Grundrisses text: "Den politiska ekonomin har att göra med rikedomens specifika samhälleliga former eller snarare produktionen av rikedom. Rikedomens material - vare sig det är subjektivt som arbete, eller objektivt, som föremål för tillfredsställelse av naturliga eller historiska behov - framträder till att börja med som gemensam för alla produktionsepoker. Detta material framträder därför till att börja med som blott en förutsättning, helt utanför den politiska ekonomins betraktande. Den faller inom betraktelsens sfär först då den framträder modifierad av formförhållandena eller som modifierande dessa."[303]

III

Från denna synpunkt bjuder dock inte heller frågan om den egentliga skillnaden mellan Marx och Ricardo (vad gäller bruksvärdets roll i ekonomin) längre några svårigheter.

Denna skillnad kan omöjligen hänföra sig till grundprincipen för deras värdelära. Båda är arbetsvärdeteoretiker; från arbetsvärdelärans ståndpunkt kan nyttigheten eller bruksvärdet hos arbetsprodukterna inte erkännas ha något inflytande på värdeskapandet, snarare måste deras bruksvärde framträda som blott en förutsättning för deras utbytbarhet. Av vilket emellertid inte alls följer att bruksvärdet inte skulle ha någon ekonomisk betydelse alls, och att det helt enkelt skulle förvisas ur ekonomins område.

Det är, enligt Marx' åsikt, endast riktigt såvitt det gäller den enkla varucirkulationen (utbytesformen V - P - V). Den enkla cirkulationen "består i den formella /formala/ processen i grunden[304] endast i att sätta bytesvärdet den ena gången i varans bestämning, den andra gången i pengarnas bestämning."[305] Hur de varor som skall utbytas producerades (d.v.s. om de härstammar ur kapitalistiska eller förkapitalistiska produktionssätt), och på vilket sätt de efter utbytet konsumeras, är oväsentligt vid betraktandet av den enkla varuproduktionen. Här står ju blott säljare och köpare eller snarare bara de av dessa utbjudna varorna - som i deras ställe frambringar /herstellen/ det samhälleliga sammanhanget - gentemot varandra. Utbytets verkliga ändamål - det ömsesidiga tillfredsställandet av varuproducenternas behov - kan blott uppfyllas, då varorna samtidigt består som värden, då det lyckas för dem att byta sig mot den "allmänna varan", mot pengar. Det är alltså i själva varornas formväxling som den samhälleliga ämnesomsättningen sker. Och denna formväxling är här varuägarnas enda sociala förhållande - "det som visar deras samhälleliga funktion eller deras samhälleliga förhållande till varandra".[306] Men när det gäller innehållet utanför utbytesakten, "så kan detta innehåll ... bara vara: 1) den naturliga egenarten hos den vara som utbytes, 2) de särskilda naturliga behoven hos de som deltar i utbytet. Dessa båda moment sammantagna utgör det olika bruksvärdet hos de varor som skall utbytas."[307] Men som sådant bestämmer detta innehåll inte utbytesförhållandenas karaktär: bruksvärdet bildar här i själva verket bara "den materiella bas varpå ett bestämt ekonomiskt förhållande framställer sig", och "det är först detta bestämda förhållande, som stämplar bruksvärdet som vara ... Det är inte bara så att bytesvärdet framträder som icke bestämt genom bruksvärdet, utan snarare blir varan först till vara, realiserar sig först som bytesvärde, såvitt varans ägare inte förhåller sig till den som bruksvärde."[308] Just här alltså, där bytet "av varan endast sker för det ömsesidiga brukets skull, har bruksvärdet ... den naturliga säregenheten hos varan som sådan, ingen bestående existens som ekonomisk formbestämning", är ej "förhållandets innehåll som socialt förhållande".[309] Ekonomisk betydelse tillkommer här bara varans och pengarnas formväxling, och det är denna formväxling enbart, som framställningen av det enkla varuutbytet måste begränsa sig till.[310]

Men hur riktigt det med hänseende till det enkla varuutbytet /cirkulationen/ än är, så vore dock inget felaktigare - säger Marx vidare - än slutsatsen "att åtskillnaden mellan bruksvärde och bytesvärde, som inom den enkla cirkulationen ... faller utanför den ekonomiska formbestämningen, överhuvudtaget /alltid/ faller utanför denna ... Ricardo t ex, som tror att den borgerliga ekonomin bara handlar om bytesvärdet och blott tar exoterisk /yttre/ hänsyn till bruksvärdet, tar just bytesvärdets viktigaste bestämningar ur bruksvärdet, d.v.s. ur bytesvärdets förhållande till bruksvärdet: t.ex. jordräntan, arbetslönens minimum[311], skillnaden mellan fast och cirkulerande kapital[312], vilken just han (Ricardo) tillskriver det mest betydande inflytande på priserna ... ; likaså i förhållandet mellan efterfrågan och tillgången etc."[313] Ricardo har visserligen rätt i "att bytesvärdet är den övervägande bestämningen. Men bruket upphör naturligtvis inte genom att det bara är bestämt genom bytet; även om bruket därigenom erhåller själva sin riktning."[314] "Att bruka är att konsumera, vare sig det är för produktion eller konsumtion. Att byta är denna akt, förmedlad genom en samhällelig process. Brukandet själv kan vara satt" genom bytet "och vara blott bytandets konsekvens: å andra sidan kan bytandet framträda som bara brukandets moment etc. Från kapitalets ståndpunkt (i cirkulationen) framträder bytandet som sättandet av dess bruksvärde, medan å andra sidan dess bruk (i produktionsakten) som sättandet för bytet, som sättandet av dess bytesvärde. Det är likadant med produktionen och konsumtionen. I den borgerliga ekonomin, (som i varje ekonomi) är dessa satta i specifika åtskillnader och i specifika enheter. Det gäller just att förstå denna differentia specifica" ... "och varken som Ricardo abstrahera helt därifrån, eller som den fadde Say göra sig viktig med blotta förutsättandet av ordet 'nyttighet'." Ty: "Bruksvärdet spelar själv som ekonomisk kategori en roll. Var det gör det, ... i vad mån bruksvärdet inte bara förblir utanför ekonomin och dess formbestämning som ett förutsatt material och i vad mån det ingår i ekonomin, ... framgår ur /den teoretiska/ utvecklingen själv."[315]

IV

Vilka är nu enligt Marx de fall där bruksvärdet som sådant modifieras genom den borgerliga ekonomins formförhållanden, eller där bruksvärdet å sin sida ingriper modifierande i dessa formförhållanden, alltså själv blir till "ekonomisk formbestämning"?

I de citerade Randanmärkningar till A. Wagner visar Marx på att t.o.m. inom den enkla varucirkulationen vid utvecklingen av varans penningform, måste värdet av en vara framställas "i bruksvärdet, det vill säga i den andra varans naturaform". Det betyder inte bara att pengarna enligt Marx naturligtvis måste vara en vara, alltså ha ett bruksvärde till substans, utan även att detta bruksvärde är knutet till helt specifika kroppsliga egenskaper hos penningvaran, som just gör det möjligt för den att fullgöra sin funktion:

"Undersökningen av de ädla metallerna som penningförhållandets subjekt" - läser vi i Rohentwurf - "... ligger alltså på intet vis, som Proudhon tror, utanför den politiska ekonomins område, lika lite som färgernas och marmorns fysiska beskaffenhet ligger utanför måleriets och skulpturens område. De egenskaper som varan har som bytesvärde och varmed dess naturliga kvaliteter inte överensstämmer, uttrycker de anspråk som det gäller att ställa på de varor, som är pengarnas material framför andra. Dessa anspråk på den nivå, om vilken vi tills nu endast kan tala", d.v.s. på den rent metalliska cirkulationens nivå, "är mest fullständigt realiserade i de ädla metallerna."[316]

Just tack vare deras specifika egenskaper, som gör dem till allenarådande penningmaterial, kan den vara som fyller den allmänna ekvivalentens funktion, fördubbla sitt bruksvärde: "förutom sitt särskilda bruksvärde som särskild vara", även erhålla ett "allmänt" eller "formellt"[317] bruksvärde. "Detta dess /penningvarans/ bruksvärde är självt formbestämdhet, d.v.s. framgår ur den specifika roll, som denna tack vare de andra varornas allsidiga verkan på den, spelar i bytesprocessen."[318] Här sammanfaller därmed "den materiella och formförändringen då i pengarna just innehållet självt hör till den ekonomiska formbestämningen".[319]

Av avgörande vikt är det andra exempel, som Marx hänvisar till i Randanmärkningarna - utbytet mellan kapital och arbete. Betraktar vi den enkla varucirkulationen som den t.ex. försiggår på den borgerliga världens yta, i detaljhandeln, så framträder "en arbetare som köper en limpa bröd, och en miljonär som köper detsamma ... i denna akt bara som enkla köpare, precis som handlaren gentemot dessa framträder bara som säljare ... Innehållet av deras köp liksom dessas omfång framträder helt likgiltigt gentemot formbestämningen."[320] Helt annorlunda ter sig emellertid saken då vi övergår från detta utbyte vid ytan, till utbytet mellan kapital och arbete, vilket bestämmer det kapitalistiska produktionssättets väsen. Ty, om i den enkla varucirkulationen "varan a utbyts mot penningsumman b, och denna mot den till konsumtion bestämda varan c - utbytets ursprungliga objekt för a - så faller bruket av varan c, dennas konsumtion, helt utanför cirkulationen; det angår inte på något sätt förhållandets form ... och är blott av materiellt intresse, bruket uttrycker endast en individs[321] förhållande i dess naturlighet till ett föremål för hennes behov som enskild. Vad individen gör med varan c, är en fråga som ligger utanför det ekonomiska förhållandet."[322] Medan i utbytet mellan kapital och arbete just bruksvärdet hos den av kapitalisten förvärvade varan (arbetskraften) är den kapitalistiska produktionsprocessens och själva kapitalförhållandets förutsättning. Kapitalisten byter nämligen i denna transaktion en vara, vars konsumtion "omedelbart sammanfaller med arbetets föremålsgörande, alltså sättandet av bytesvärdet".[323] Var därför "vid den enkla cirkulationen bruksvärdets innehåll likgiltigt", så framträder omvänt här "bruksvärdet av det mot pengar inbytta som ett särskilt ekonomiskt förhållande", tillhör "den ekonomiska formbestämdheten ... eftersom bruksvärdet här är bestämt genom bytesvärdet självt".[324]

Härleds mervärdeskapandet - som höjningen av kapitalets bytesvärde - på detta sätt ur varan arbetskrafts specifika bruksvärde, så måste å andra sidan nationalekonomin inskränka den andel i värdeprodukten som tillfaller arbetaren till en ekvivalent till de för hans uppehälle nödvändiga livsmedlen (i ordets vidare betydelse), alltså i grund och botten låta denna andel bestämmas genom /av/ bruksvärdet.[325] Även i detta fall spelar bruksvärdets kategori in i det kapitalistiska produktionssättets ekonomiska förhållanden.

Även i kapitalets cirkulationsprocess låter sig bruksvärdets påverkan på de ekonomiska förhållandena fastställas steg för steg. Vi bortser här från de mångfaldiga sätt, som produktens materiella natur inverkar på arbetsperiodens och cirkulationsperiodens varaktighet[326], och övergår direkt till den för cirkulationsprocessen grundläggande åtskillnaden mellan fast /fixt/ och cirkulerande kapital, till vilken Marx själv hänvisar i den citerade polemiken mot Ricardo.

Vad beträffar det fasta kapitalet så cirkulerar det "bara som värde i så måtto, som det som bruksvärde nöts av eller konsumeras i produktionsprocessen. Men den tid som det konsumeras och måste reproduceras i sin form som bruksvärde beror på dess relativa varaktighet. Dess varaktighet ... den längre eller kortare tid som det kan fortsätta att i kapitalets upprepade produktionsprocess upprepa sin funktion inom denna process - denna bestämning av dess bruksvärde blir alltså här till ett formbestämmande moment, d.v.s. bestämmande för kapitalet enligt dess formsida, icke enligt dess materiella. Det fasta kapitalets nödvändiga reproduktionstid - lika mycket som den proportion i vilken det står till hela kapitalet - modifierar här alltså totalkapitalets omslagstid och därmed dess värdeförmering."[327]

Så framträder i det fasta och cirkulerande kapitalets kategorier "elementens olikhet som bruksvärden samtidigt ... som en kvalitativ skillnad i själva kapitalet och som bestämmande dess totalrörelse (omslag)".[328] Här inträder alltså åter bruksvärdet som en ekonomisk faktor i kapitalets process.[329]

Klarast träder dock bruksvärdets roll i dagen i det samhälleliga totalkapitalets reproduktionsprocess, som den finns framställd i 3. avdelningen i Kapitalet II. Redan i denna avdelnings början framhäver Marx att så länge det för honom endast handlade om undersökningen av det individuella kapitalets reproduktionsprocess (alltså i verkets första band), så var "varuproduktens naturaform helt likgiltig för analysen", ("antingen den bestod av maskiner eller av säd eller av speglar"). I första bandet förutsattes helt enkelt, "å ena sidan att kapitalisten säljer produkten till dess värde, å andra sidan att de materiella produktionsmedlen är för handen inom cirkulationssfären, för att på nytt påbörja processen ..." Ty: "Den enda akt inom cirkulationssfären[11*]", som man då måste stanna upp vid, "var arbetskraftens köp och försäljning som den kapitalistiska produktionens grundbetingelse".[330] Emellertid: "Detta rent formella[331] manér i framställningen är inte längre tillräckligt när det totala samhälleliga kapitalet ... skall undersökas", vid vars reproduktion det inte bara handlar om värdeersättningen, utan även om den materiella ersättningen, och där det därför väsentligen gäller den materiella gestalten av produktvärdets bruksvärde.[332]

Samma ståndpunkt återfinns i Theorien bara med den skillnaden att Marx där uttryckligen hänvisar till bruksvärdets betydelse som en ekonomisk kategori:

"Vid betraktandet av mervärdet som sådant" - läser vi i Theorien III - "är produktens naturaform, alltså" även "merproduktens, likgiltig. Vid betraktandet av den verkliga reproduktionsprocessen blir den betydelsefull, dels för att förstå själva dess former, dels för att förstå det inflytande som lyxproduktionen o.s.v. har på själva reproduktionen.[333] Här" - understryker Marx - "får vi åter ett exempel på hur bruksvärdet som sådant får ekonomisk tyngd."[334]

Vi övergår nu till temaområdet för Kapitalet III. Också här finns talrika exempel på bruksvärdets betydelse som en ekonomisk kategori. Det är självklart vad gäller jordräntan, som Marx (liksom Ricardo) i sista hand härleder "ur bytesvärdets förhållande till bruksvärdet". Bruksvärdets betydelse visar sig också med avseende på profitkvoten, i den mån denna beror på råämnenas värdeförändringar. Ty "det är i synnerhet de egentliga åkerbruksprodukterna, de ur den organiska naturen härstammande råämnena, som är underkastade sådana värdeförändringar till följd av växlande skördeutfall etc. ... Samma kvantitet /quantum/ arbete kan här materialiseras i mycket olika mängder av bruksvärden till följd av okontrollerbara naturförhållanden, årstidernas ynnest o.s.v., och ett bestämt mått av dessa bruksvärden kommer följaktligen att ha mycket olika pris."[335] Sådana variationer i priserna "berör alltid profitkvoten även om arbetslönen, alltså mervärdets kvot och mängd, lämnas helt oberörd".[336]

Särskilt måste bruksvärdets påverkan på kapitalackumulationen framhävas.

"Man har hittills i den marxistiska litteraturen" - skriver H. Grossmann - "ständigt bara betonat det faktum att i den kapitalistiska produktionens och kapitalackumulationens framsteg, med höjandet av arbetets produktivitet och övergång till en högre organisk sammansättning hos kapitalet, värdemassan hos det konstanta kapitalet växer absolut och i förhållande till det variabla. Detta fenomen utgör ändå bara ackumulationsprocessens ena sida, nämligen såvida man bara betraktar den från värdesidan. Men som inte ofta nog kan upprepas, är reproduktionsprocessen inte bara en värdeförmeringsprocess utan även en arbetsprocess, den producerar inte enbart värden, utan även bruksvärden." Och "betraktat från bruksvärdessidan verkar produktivkraftens ökning inte bara i riktning av värdeförminskning av det förhandenvarande kapitalet, utan även i riktning av en ökning av bruksföremålens mängd".[337]

Hur detta tar sig uttryck på kapitalackumulationens process, kan man läsa i Kapitalet III[338]:

"Direkt kan produktivkraftens stegring ... bara öka kapitalets värdestorlek, om den genom profitkvotens höjning ökar den värdedel av den årliga produkten, som återförvandlas till kapital ... Men indirekt bidrar utvecklingen av arbetets produktivkraft till en ökning av det förhandenvarande kapitalvärdet, genom att den ökar mängden och mångfalden av de bruksvärden[339], i vilka samma bytesvärde framställer sig och som bildar det materiella substrat, de sakliga element i kapitalet, de materiella föremål varav det konstanta kapitalet direkt och det variabla åtminstone indirekt består. Med samma kapital och samma arbete skapas fler föremål, som kan förvandlas till kapital, bortsett från deras bytesvärde. Föremål som kan tjäna till att uppsuga tillskottsarbete, alltså också tillskottsmerarbete, och sålunda till att bilda tillskottskapital." Ty: "Den mängd arbete, som ett kapital kan kommendera, hänger inte på dess värde utan på den mängd råvaror, hjälpämnen, maskineri och element av fast kapital samt livsmedel som det är sammansatt av, vilket deras värde än är. När därmed mängden använt arbete och därmed merarbete växer, växer också värdet av det reproducerade kapitalet och det nytillagda surplusvärdet."[340]

V

Särskilt utförligt behandlas i band III problemet med tillgång och efterfrågan. Detta problem hänger mycket nära samman med den mycket diskuterade frågan om den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, som påbörjades redan i kapitel 2.[341] "Samhälleligt nödvändig arbetstid" - läser vi redan i början av Kapitalet I - "är den arbetstid, som behövs för att framställa ett bruksvärde under föreliggande, samhälleligt normala produktionsbetingelser och med samhällelig genomsnittsgrad av skicklighet och intensitet i arbetet", och det är "endast ... den för framställning av ett bruksvärde samhälleligt nödvändiga arbetstiden, som bestämmer dess värdestorlek"[342].

Denna "teknologiska" tolkning av den samhälleligt nödvändiga arbetstidens begrepp möter vi åter och åter i Kapitalet och andra verk av Marx. Det finns emellertid även en annan tolkning, enligt vilken blott det arbete kan gälla som "samhälleligt nödvändigt", som motsvarar det samhälleliga totalbehovet av ett bestämt bruksvärde. Det heter redan i Kapitalet I:

"Förutsatt ... att varje stycke linneväv som finns i marknaden endast innehåller samhälleligt nödvändig arbetstid" (i teknologisk mening). "Likafullt kan totalsumman av dessa stycken innehålla överflödigt utgiven arbetstid. Om marknaden/-s mage/ inte förmår omsätta hela mängden linneväv till normalpriset 2 shilling pr aln, så bevisar det att en alltför stor del av den samhälleliga totalarbetstiden har förbrukats /utgivits/ till linnevävning. Verkan är densamma, som om varje enskild linnevävare hade använt mer än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden på sin individuella produkt. Här gäller det: mitgefangen, mitgehangen[12*]. All linneväv på marknaden gäller endast som en handelsvara, varje stycke linneväv bara som en alikvot /proportionell/ del därav. Och värdet av varje individuell aln är ju i själva verket inget annat än materialiseringen /eg. materiaturen/ av en del av den i totalmängden av alnar utgivna samhälleliga arbetskvantiteten."[343]

Med samma innebörd yttrar sig Marx också på talrika andra ställen. Och Engels sammanfattar t.o.m. båda tolkningarna i en enda definition, i det att han säger mot Rodbertus: "Hade han undersökt, varigenom och hur arbetet skapar värde och därmed också bestämmer och mäter detta värde, så skulle han komma på det samhälleligt nödvändiga arbetet, nödvändigt för den enskilda produkten såväl i förhållande till andra produkter av samma art, som också till det samhälleliga totalbehovet."[344]

Sammanblandningen /Verquickung/ av de båda tolkningarna av "samhälleligt nödvändigt arbete" har av många författare uppfattats som en outhärdlig motsägelse.[345] I verkligheten är motsägelsen bara skenbar; det handlar just om två olika steg i undersökningen, som krävde användandet av två olika, men varandra kompletterande begrepp. Därom läser vi i Kapitalet III:

"Att varan har bruksvärde betyder endast att den tillgodoser något slags samhälleligt behov. Så länge vi bara hade att göra med enskilda varor, kunde vi förutsätta, att det fanns behov för denna bestämda vara - dess kvantitet /Quantum/ redan innesluten i priset - utan att vidare inlåta oss på kvantiteten av det behov som skulle tillgodoses. Denna kvantitet blir emellertid ett väsentligt moment, så snart en hel produktionsgrens produkter står på den ena sidan och det samhälleliga behovet på det andra. Nu blir det nödvändigt att betrakta måttet, d.v.s. kvantiteten av detta samhälleliga behov."[346]

Med andra ord: Hittills i undersökningen har utgåtts från en rad förenklande antaganden. Det antogs för det första, att varorna bytes /eg. utbyter sig/ till sina värden och för det andra att de alltid finner köpare. Bara på denna väg var det möjligt att utveckla kapitalets produktions- och cirkulationsprocess i dess rena gestalt utan inverkan av "störande biomständigheter". Men nu måste det hittills försummade momentet av efterfrågan och tillgången komma till sin rätt, måste dras in i den ekonomiska analysen.

Vad gäller tillgången så betyder det till att börja med att vi i stället för en enskild vara (eller den av en enskild kapitalist producerade varukvantiteten) måste ta en hel produktionsgrens totalprodukt. För den enskilda varan gick bestämningen av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden ut på att "varans individuella värde (vilket under denna förutsättning är detsamma som försäljningspriset) ... sammanfaller med dess samhälleliga värde".[347] Helt annorlunda är det då det gäller totalprodukten av en produktionsgren. Här kan betingelsen av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden bara gälla hela varumassan; här måste därför skiljas mellan varornas individuella värde och deras samhälleliga värde. Det samhälleliga värdet antar nu marknadsvärdets form, som utgör varumassans genomsnittsvärde, och från vilken därför de individuella värdena av några varor alltid måste avvika - genom att de står under eller över det nämnda varuvärdet. Ty i varje produktionsgren kan i allmänhet tre klasser av producenter urskiljas: producenter, som producerar under förutsättningar som är bättre, lika med eller sämre än genomsnittet. "Vilken av klasserna som definitivt fastställer genomsnittsvärdet, beror framför allt på klassernas numeriska förhållande eller deras proportionella storleksförhållande."[348] I regel kommer det att bli den klass som ligger i mitten; i detta fall kommer man att vara tvungen att sälja den under sämre betingelser producerade delen av varumängden under dess individuella värde, under det att de varor som producerades under betingelser bättre än de genomsnittliga, uppnår en extraprofit. Men det kan även förekomma, att just den klass överväger starkt, som ligger under eller över genomsnittsbetingelserna; i det första fallet kommer därför de under bättre, i det andra de under sämre betingelser producerade varorna att bestämma marknadsvärdet. Så framställs marknadsvärdets bestämning, då vi blott betraktar den varumassa som kastats ut på marknaden och bortser från möjligheten av en inkongruens /ickeöverensstämmelse/ mellan tillgång och efterfrågan. Om efterfrågan är "precis så stor ... som behövs för att absorbera varumängden till dess sålunda fastställda värde", så "säljes varan till sitt marknadsvärde, oavsett vilket av de tre tidigare undersökta fallen som reglerar också detta marknadsvärde. Varumängden inte bara tillfredsställer ett behov, utan den tillfredsställer det i dess samhälleliga omfång."[349] Men vi vet: i det kapitalistiska produktionssättet "existerar inget nödvändigt utan blott ett tillfälligt sammanhang mellan den totala kvantitet samhälleligt arbete, som nedlagts på en samhällelig artikel ... å ena sidan ... och å andra sidan det omfång i vilken samhället begär att det behov som mättas genom denna bestämda artikel ska tillgodoses. Även om varje enskild artikel eller varje bestämd kvantitet av en varusort innehåller endast det för dess produktion nödvändiga samhälleliga arbetet och därför marknadsvärdet för hela denna varusort från denna sida sett endast innehåller nödvändigt arbete, så har ändå, om produktionen överskrider det aktuella samhälleliga behovet, en del av den samhälleliga arbetstiden slösats bort. Varumängden representerar då på marknaden en mycket mindre mängd samhälleligt arbete än den i verkligheten innehåller ... Det motsatta blir fallet om omfånget /av/ samhälleligt arbete som använts för produktionen av en varusort är för litet för omfånget av det särskilda samhälleliga behov det ska tillfredsställa."[350]

I båda fallen modifieras det tidigare "abstrakt framställda fastställandet av marknadsvärdet" och det så, "att om kvantiteten" hos tillgången "är för liten, /så/ är det ständigt den under de sämsta betingelserna producerade varan som reglerar marknadsvärdet, och om den är för stor, ständigt den under de bästa betingelserna producerade. Att alltså en av extremerna bestämmer marknadsvärdet, trots att om enbart förhållandet mellan de under olika betingelser producerade mängderna var avgörande ett annat resultat måste framgå"[351].

Vi ser att vilken av de tre klasserna som fastställer marknadsvärdet, beror inte bara på klassernas proportionella styrka, utan i viss mening även på förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Men kastas inte Marx' värdeteori därigenom över ända? Inte alls. Det skulle vara så endast om varje tillfälle, då efterfrågan överstiger tillgången eller vice versa, skulle leda till en motsvarande höjning eller sänkning av själva marknadsvärdet. I det fallet vore marknadsvärdet emellertid identiskt med marknadspriset, eller det skulle - som Marx uttrycker sig - "stå över sig själv"[352]. Ty enligt Marx' uppfattning kan marknadsvärdet endast röra sig inom de gränser, som bestäms genom produktionsbetingelserna (och därför genom det individuella värdet) hos en av de tre klasserna:

Vi läser i den del av Theorien, som ägnats jordräntan:

"Överhuvudtaget förekommer en skillnad mellan marknadsvärde och individuellt värde, inte eftersom produkterna säljs absolut över deras värde, utan endast eftersom värdet, som produkten av en hel sfär har, kan avvika från den enskilda produktens värde ... Skillnaden mellan marknadsvärde och individuellt värde hos en produkt kan därför bara hänföra sig till den varierande produktiviteten, varmed en bestämd kvantitet arbete frambringar varierande portioner av totalprodukten. Skillnaden kan aldrig hänföra sig till att värdet bestäms oberoende av den arbetskvantitet, som över huvudtaget används i denna sfär/produktionsgren/."[353]

Säljs alltså på grund av marknadsläget varumassan över det individuella värdet hos de varor som producerades under de sämsta betingelserna, eller tvärtom under det individuella värdet av de under de bästa betingelserna producerade, så föreligger visserligen en avvikelse hos marknadspriset från marknadsvärdet, men inte en förändring av själva marknadsvärdet[354]. Och detta reglerande av de tidvisa svängningarna hos marknadspriserna är naturligtvis den huvudsakliga funktion, som tillkommer förhållandet mellan efterfrågan och tillgången i den borgerliga ekonomins system.

Vår tolkning av Marx' lära om marknadsvärdet avviker dock starkt från den som vanligtvis företräds i den marxistiska litteraturen. Som exempel kan här tjäna följande ställe ur det ovan citerade arbetet av Grigorovici:

"Är", menar Marx, "efterfrågan just så stor, att den kan absorbera varorna till deras marknadsvärde, så 'säljes varan till sitt marknadsvärde, oavsett vilket av de tre tidigare undersökta fallen som reglerar också detta marknadsvärde. Varumängden inte bara tillfredsställer ett behov, utan den tillfredsställer det i dess samhälleliga omfång. Är däremot kvantiteten mindre eller större än efterfrågan därpå, så avviker marknadspriset från marknadsvärdet', marknadspriset stiger eller faller under marknadsvärdet; marknadspriset och marknadsvärdet sammanfaller icke. Vad som alltså åstadkommer förhållandet mellan utbudet och efterfrågan, eller med andra ord: behovsmomentet" - avslutar författarinnan - "är icke en förändring av marknadsvärdet utan blott en avvikelse hos marknadspriserna från varornas marknadsvärden, fastän det i första liksom i andra fallet ges anledning att tro, att marknadsvärdet självt skulle ha ändrats till följd av växlingen i förhållandet mellan utbud och efterfrågan, i det att i det första fallet de varor som producerades under sämre betingelser tycks reglera marknadsvärdet, och i andra fallet de som producerats under bättre"[355].

Så långt Grigorovici. Men hur lyder det ställe ur Kapitalet III, som hon delvis anför, hos Marx själv?

"Förblir nu även efterfrågan på denna mängd den vanliga så säljes varan till sitt marknadsvärde, oavsett vilket av de tre tidigare undersökta fallen som reglerar också detta marknadsvärde. Varumängden inte bara tillfredsställer ett behov, utan den tillfredsställer det i dess samhälleliga omfång. Är däremot kvantiteten mindre eller större än efterfrågan därpå, så avviker marknadspriset från marknadsvärdet. Och den första avvikelsen är att, om kvantiteten är för liten, det ständigt är den under de sämsta betingelserna producerade varan som reglerar marknadsvärdet, och om den är för stor, ständigt den under de bästa betingelserna producerade. Att alltså en av extremerna bestämmer marknadsvärdet, trots att om enbart förhållandet mellan de under olika betingelser producerade mängderna var avgörande ett annat resultat måste framgå."[356]

Denna formulering är ingalunda klar och kan därför föranleda tvivelsmål. Mycket precisare yttrar sig dock Marx på sidan 161 (korr)/ty 188 i Kapitalet III. Där heter det:

"Ett varuslag kan uppta ett visst utrymme på marknaden till vissa priser, men detta utrymme kan bara förbli detsamma vid prisförändringar, om det högre priset sammanfaller med mindre varumängd och det lägre med större. Är däremot efterfrågan så stark att den inte krymper, om priset regleras av värdet på de varor, som producerats under de sämsta betingelserna, så bestämmer dessa varor marknadsvärdet. Detta är möjligt endast om efterfrågan överstiger den vanliga eller tillgången sjunker under den vanliga. Till sist: om den producerade varumängden är så stor, att den inte kan finna avsättning till de genomsnittliga marknadsvärdena, så regleras marknadsvärdet av de varor, som producerats under de bästa betingelserna."

Vi vill inte alls förneka att det finns ställen hos Marx som verkar bevisa motsatsen till det som just nu sagts[357]. Men vad det gäller är icke en "borttolkning" av oklarheterna, föranledd av en felaktigt förstådd Marx-ortodoxi /uttolkning/, utan att uppfatta och återge den verkliga meningen hos Marx' arbeten i deras "inre logik". Och vi tror att just vår tolkning av ställena om marknadsvärdet bättre motsvarar helheten i Marx' lära, och i synnerhet bättre kan bringas i samklang med hans jordränteteori än den tolkning som finns hos bl.a. Grigorovici.

Men detta är inte platsen att inlåta sig på detta specialproblems alla enskildheter. Här gällde det ju endast att visa, att Marx med sträng följdriktighet behandlar den "samhälleligt nödvändiga arbetstidens" problem på två olika nivåer /el steg, Stufen/, och att han på denna väg velat sätta just det samhälleliga behovets moment, d.v.s. bruksvärdets moment, i rätt ljus:

"Ty bruksvärdet", heter det på ett annat ställe i Kapitalet III, "förblir betingelse. Men om den enskilda varans bruksvärde är beroende av att den i och för sig tillgodoser ett behov, så beror det vid den samhälleliga produktmassan av att den är adekvat /har rätt storlek/ i förhållande till det kvantitativt bestämda samhälleliga behovet av varje särskild sorts produkt, och att arbetet därför i förhållande till dessa samhälleliga behov, som är kvantitativt avgränsade, är proportionellt fördelat på de olika produktionssfärerna ... Det samhälleliga behovet, d.v.s. bruksvärdet i samhällelig potens /makt, kraft/, framträder här bestämmande för de andelar av den samhälleliga totalarbetstiden som tillfaller de olika särskilda produktionssfärerna. Men det är bara samma lag som redan visar sig för den enskilda varan, nämligen: att dess bruksvärde är förutsättning för dess bytesvärde och därmed dess värde ... Denna kvantitativa skranka för de kvoter av samhällelig arbetstid som kan användas i de särskilda produktionssfärerna är endast vidare utvecklat uttryck för värdelagen överhuvudtaget; även om den nödvändiga arbetstiden här får en annan innebörd. Det är endast just så mycket därav, som är nödvändigt för att tillgodose det samhälleliga behovet. Begränsningen inträder här genom bruksvärdet."[358]

Även här visar det sig alltså, hur bruksvärdet som sådant spelar in i förhållandena hos den på bytesvärdet grundade borgerliga ekonomin. Hur det alltså självt blir till en ekonomisk kategori.

Med detta sista exempel kan vår undersökning avslutas. Om de talrika av oss gjorda utdragen ur Rohentwurf och andra verk ger oss rätt, och faktiskt delvis måste leda till en revision av de hittillsvarande utläggningarna av Marx' ekonomiska lära, kommer att avgöras av den framtida marxforskningen. En anmärkning till är här dock tillåten: att det uppenbarligen var Marx' egen undersökningsmetod som gjorde det möjligt för honom att utarbeta den motsättning till Ricardo, som framhävdes i detta kapitels början, på ett så originellt och följdriktigt sätt. Och Engels hade säkerligen rätt, då han just i Marx' behandling av bruksvärdet och dess roll i nationalekonomin, såg ett av mönsterexemplen på användning av den "tyska dialektiska metoden"[359].

->

 


Noter:

[1] MEW 29, s. 551. Brevet finns i Till kritiken, s. 216-218 och i Grunddragen, s. 209-211.

[2] Se därom: K Marx, Chronik seines Lebens /Krönika över hans liv, i fortsättningen citerad som Chronik/, s. 22-23, 25-26, 30, 32, 35 och 37, liksom MEW 27, s. 16, 23, 25, 78 och 79.

[3] Övers: MEGA-projektet startades på 1920-talet av Marx-Engels institutet i Moskva. Efter endast tre band stoppades det, institutets ledare Rjazanov m.fl. avskedades, och först på 50-talet kom den mindre ambitiösa ersättningen MEW. Där ingår ovanstående text i Ergänzungsband. I denna bok är hänvisningarna till Texte zu Methode und Praxis II, Reinbek 1964. /På svenska urval i Marx, Människans frigörelse./

[4] Sedan dess har de Ekonomisk-filosofiska manuskripten funnit talrika hänförda kommentatorer. Även vi delar denna hänförelse, fast vi inte kan värja oss för intrycket, att mycket, som tycks så överraskande i Manuskripten också hade kunnat hittas redan i Kapitalet, om man hade läst det på rätt sätt. Att det förblev obemärkt, måste framför allt tillskrivas den traditionella, rent "ekonomistiska" uppfattningen av Marx' huvudarbete.

[5] Jämför Das Elend der Philosophie, MEW 4, s. 83 och 167ff. Filosofins elände, s. 47 och 167ff.

[6] Grundrisse, s. VII (utgivarnas förord).

[7] Chronik, s. 92.

[8] Brev från Kölns kommunistiska församling den 14.9.1850. (Chronik, s. 95).

[9] Från september 1850 till oktober 1851 gjorde Marx utdrag från inte mindre än 52 ekonomer. (Se Chronik, s. 96-113.) Jfr även Grundrisse, s. 766.

[10] Chronik, s. 80, 84 och 90. (Jfr även Wilhelm Liebknechts Erinnerungen an Marx, i Ausgewählte Schriften, 1934, I, s. 109- 110.) - Man kan anta att dessa föredrag till innehållet anslöt sig till de föredrag som hållits i Bryssel om Lönarbete och kapital. För detta talar den korta innehållsförteckningen i nummer I av Neue Rheinische Zeitung, 1850 (Vad är borgerlig egendom? I. Kapitalet; II. Jordegendomen).

[11] Jfr Marx till Engels 2.4.1851: "Jag har kommit så långt, att jag är färdig med hela den ekonomiska skiten om fem veckor. Et cela fait/och när det är gjort/, skall jag utarbeta Ekonomin hemma och kasta mig över en annan vetenskap på museet/British Museum/. Ca commence ā m'ennuyer /det börjar tråka ut mig/. Au fond /i grunden/ har denna vetenskap inte gjort några framsteg sedan A Smith och D Ricardo, hur mycket som än gjorts i enskilda, ofta supradelikata, undersökningar." (MEW 27, s. 228)

[12] D Rjasanow, Siebzig Jahre 'Zur Kritik der politischen Ökonomie', i Granbergs Archiv, 1930 (XV), s. 5 och 8-9.

[13] A.a., s. 4-5. (Ebner var vid den tiden den österrikiska regeringens förtrogne, som vi vet från akter ur det österrikiska hov- och statsarkivet.)

[14] Rjasanow, a.a., s. 8.

[15] MEW 27, s. 314.

[16] A.a., s. 359.

[17] Se nästa stycke.

[18] MEW 27, s. 373.

[19] MEW 28, s. 434.

[20] Jfr s. 14 i detta kapitel. - Redan detta utgjorde en förändring av Marx' ungdomsplan, som - förutom nationalekonomin och politiken - även inbegrep kritik av rätten, moralen och framför allt filosofin. (Se Marx' förord i Ökonomisch-Philosophische Manuskripte, s. 7-9.)

[21] "Kritiken av ekonomin" skall här förstås så, som Marx skisserade åtta år senare i ett brev till Lasalle: "Det är samtidigt en framställning av systemet och genom framställningen kritik av det." (Brev den 22 februari 1858. - MEW 29, s. 550, Grunddragen s. 210, Till kritiken s. 217 (korr).)

[22] Jfr Chronik, s. 114.

[23] Den oklara beskrivningen av denna episod i Rjasanows arbete, s. 5-7, bör rättas till i denna riktning.

[24] MEW 27, s. 373.

[25] A.a., s. 157-162 och 170.

[26] A.a., s. 170.

[27] A.a., s. 173-177 och 200-201. (Engels svar.)

[28] Chronik, s. 110 och III, liksom MEW 28, s. 312 och 358-359.

[29] MEW 28, s. 369, 373 och 383.

[30] Chronik, s. 116.

[31] Grundrisse, s. 987.

[32] MEW 28, s. 296-304, 306, 308-311, 312-315 och 317-318.

[33] Chronik, s. 126.

[34] Till kritiken, s. 12 (korr.)/ty 11.

[35] Det skulle utan tvekan vara utomordentligt lönande att närmare jämföra de ekonomihistoriska ämnen, som Marx å ena sidan behandlade i sina artiklar i N Y Tribune och å andra sidan i Kapitalet.

[36] Grundrisse, s. VII-XIV.

[37] Se de redaktionella anmärkningarna på sidorna VII-VIII, 4, 150 och 842 i Grundrisse. - I detta avseende bör Marx-krönikans /Chronik/ oexakta uppgifter (s. 162-168) rättas till.

[38] Det räcker att här anföra några karakteristiska ställen ur Marx-Engels brevväxling. "Hur mycket jag än själv befinner mig i financial distress /finansiella bekymmer/" - skriver Marx den 13 november 1857 - "har jag sedan 1849 inte känt mig so cosy /vid lika gott mod/ som vid detta outbreak /utbrott/." Och Engels svarade den 15 november: "Det allmänna intrycket av börsen här" som Engels besökte i sitt yrke "var ytterst roande förra veckan. Dessa män retar sig svårt på mitt plötsligt stegrade humör. Börsen är faktiskt det enda ställe, där mitt nuvarande dullness /missmod/ förvandlas till elastizität und bouncing /ung. spänst och livfullhet/. Därvid spår jag naturligtvis hela tiden svart; det retar dessa åsnor dubbelt". (MEW 29, s. 207 och 210.)

[39] MEW 29, s. 225: "Jag arbetar som en galning nättema igenom med att sammanfatta mina ekonomiska studier, så att jag åtminstone har grunddragen klara" (härav den titel, som utgivarna gav Rohentwurf) "före le déluge /syndafloden/". /Grunddragen, s. 208 (korr.)./

[40] MEW 29, s. 232. Det mesta i Grunddragen, s. 208f (korr.).

[41] MEW 29, s. 236-240.

[42] Se Chronik, s. 164f.

[43] Se kapitel 21 i detta arbete.

[44] MEW 29, s. 245.

[45] Så skrev han 1.2.1859 till Weydemeyer: "I dessa två kapitel (skriften Till kritiken) blir den nu i Frankrike fashionabla proudhonska socialismen, som vill låta privatproduktionen bestå, men vill organisera privatprodukternas utbyte, som vill varan men inte pengarna, krossad /kaputtgemacht/. Kommunismen måste framför allt befria sig från denne 'falske broder'." (MEW 29, s. 573. Till kritiken, s. 228 (korr).) Och liknande heter det i Marx' brev till Engels den 22.7.1859: "Ifall du skulle skriva någonting" (om skriften Till kritiken) "så bör du inte glömma, 1) att" (däri) "proudhonismen är förintad till roten, 2) att den borgerliga produktionens specifikt samhälleliga, på intet sätt absoluta karaktär, är analyserad redan i den enklaste formen, i varans form." (MEW 29, s. 463.)

[46] Vi förskjuter den andra planens tillkomst till år 1865, eftersom verkets uppbyggnad i Marx' brev till Engels den 31 juli 1865 (MEW 31, s. 132) exakt motsvarar den som anges i brevet till Kugelmann den 13 oktober 1866.

[47] Se Grundrisse, s. 198f (Grunddragen 86, "avsnittet om Arbetslönen"), s. 429 ("avsnittet om det internationella utbytet") liksom s. 138f (Grunddragen 55), där planens sex avdelningar alla betecknas som "avsnitt".

[48] "Kapitel om kapitalet" (Till kritiken, s. 7 /ty 7); "kapitel om lönearbetet" (Grundrisse, s. 302 och 702; MEW 29, s. 337); "kapitlet om arbetslönen" (Grundrisse, 241; Theorien 1, s. 379 och III, s. 306.)

[49] Se stommen av denna inledning (publicerad redan 1903 av Kautsky) i Grundrisse, 3-31, Grunddragen 13-42. - Här skall vi också lägga märke till att det även i Rohentwurfs text finns några hänvisningar till den nämnda inledningen, och de ämnen som skall behandlas där. T.ex. på sidorna 206, 226 och 267.

[50] Till kritiken, s. 7/ty 7. - Dock nämns en sådan inledning åter i en av Marx' dispositioner från år 1863. (Se s. 27 i detta arbete.)

[51] Marx till Lasalle 11.3.1858. (MEW 29, s. 554).

[52] I detta brev säger Marx om sitt andra manuskript, som han just arbetade med och som han tänkte publicera under den ändrade titeln Kapitalet, ett bidrag till kritiken av den politiska ekonomin: "Det är kvintessensen ... och det som följer därav (kanhända med undantag av de olika statsformernas förhållande till samhällets olika ekonomiska strukturer) skulle också lätt kunna utföras av andra på grundval av det som levererats." (MEW 30, s. 639.)

[53] Kapitalet III, s. 98/ty 120.

[54] Se det citerade brevet till Lasalle från 11.3.1858.

[55] Vilken utomordentlig betydelse just detta begrepp har i den marxska metodläran, skall senare visa sig (i detta kapitels avsnitt IV B).

[56] De första två kapitlen (Vara och Pengar) finns redan i den 1859 publicerade skriften Till kritiken.

[57] MEW 31, s. 534.

[58] Vi bortser här från "kapitlet om pengarna", som i Kapitalet I motsvaras av 1. avdelningen (om varan och pengarna).

[59] Så uppställdes redan i Rohentwurf de första reproduktionsschemana. (Jfr kapitel 21 i detta arbete).

[60] Som bekant har Kautsky (detsamma gäller även för Theoriens nya utgåva!) inskränkt sig till publicerandet av den del av manuskriptet som handlar om "Theorien über den Mehrwert". Men resten skulle - som man kan sluta sig till av Kautskys och Engels uppgifter (Kapitalet II, 4; Kautskys utgåva av Theorien I, s. XIIf) - väl fylla ett band på över tusen sidor.

[61] Vi citerar dessa båda dispositioner efter den nya utgåvan i Theorien I, 389f.

[62] Skulle hela: "för första och tredje avdelningen av 'Boken om kapitalet' ".

[63] Även Rohentwurf innehåller särskilda partier om Theorien vom Mehrwert und Profit /Teorier om mervärde och profit/.

[64] Theorien (Kautskys utgåva), III, VIII-X.

[65] Se 22. kapitlets första underkapitel: "Kapitalistisk produktionsprocess i utvidgad skala. Varuproduktionens egendomslager slår om till lagar för kapitalistisk tillägnelse." I Bohmans översättning "expropriation". Jfr även Grundrisse: 148, 202f, 361f, 373f, 408f, 565f, 903f och Theorien I, s. 58f och III, s. 369f och 473. /Kursiverade sidor finns i de svenska översättningarna./

[66] Det handlar alltså bara om Marx' lära om den absoluta räntan. (Jfr Theorien (Kautskys utgåva), II/I, 329: "Den absoluta räntan är värdets överskott över jordproduktens produktionspris. Differentialräntan är marknadsprisets överskott hos produkter från gynnade jordar över värdet av deras egen produkt.") (Jfr MEW 26.2, s. 137.) Jfr även Marx' brev till Engels den 2.8.1862: "Nu tänker jag emellertid redogöra för ränteteorin redan i denna volym - i ett tillägg, som får 'illustrera' en tidigare formulerad sats." Brev, s. 44 (korr.)/ty MEW 30, s. 263.

[67] Jfr kapitel 27 i detta arbete.

[68] Theorien III, s. 448-472.

[69] Se t.ex. Grundrisse s. 675, 690, 737; Theorien II, s. 208, 483, 493, 513f, 533f; Theorien III, s. 48 och 455 /kursiverade sidor finns i översättning/.

[70] Jfr föreg. not.

[71] Se Theorien II, s. 208, 228, 454, 469, 484, 493, 505, 513, 521, 534; Theorien III, s. 48, 305 och 348.

[72] Om kategorin 'de många kapitalen' se avsnitt IV B i detta kapitel.

[73] Grundrisse 339, 461 och 646.

[74] Här är väl exemplet med "motverkande orsaker till profitkvotens tendensiella fall" mest lärorikt. Ännu i Theorien III (s. 304f) förvisas betraktandet av dessa orsaker till det särskilda kapitlet "om kapitalens konkurrens". I Kapitalet III finns emellertid redan ett helt kapitel, som just handlar om motverkande faktorer till profikvotens fall. (Jfr kapitel 26 i detta arbete.)

[75] Theorien II, s. 268. - Jfr a.a., s. 24, 36, 97.

[76] A.a. III, s. 164f.

[77] A.a. I, s. 379f.

[78] Se Kapitalet III, s. 76, 105, 177, 215, 677f, 736/ty 94, 128, 207, 245, 323, 772 och 839.

[79] A.a. s. 25 (korr) /Sa 3/ty 33. - Jfr a.a., s. 733/ty 836.

[80] Här bör framhävas att enligt Marx' avsikt denna "specialundersökning om konkurrensen" framförallt skulle syssla med en analys av "marknadsprisernas verkliga rörelse", (Kapitalet III, s. 678 och 778/ty 772 och 839) - alltså just med det problem som är det huvudsakliga undersökningsföremålet för dagens så kallade akademiska teori.

[81] MEW 31, s. 296 och MEW 32, s. 74 och 204.

[82] Kapitalet III, s. 98/ty 120.

[83] A.a., s. 363 (korr)/ty 413. (Jfr kapitel 27 i detta arbete.)

[84] Jfr Engels' förord till Kapitalet III, s. 7f/ty 12f.

[85] Visserligen är ändringen av ordningsföljden gjord av Engels, men han följde här bara den plan av Marx som trycktes i Kapitalet III, s. 646/ty 736.

[86] Följande ställe avses: "Detta borde utvecklas: 1. Övergången från det feodala jordägandet till en annan, kommersiell grundränta - reglerad av den kapitalistiska produktionen, och å andra sidan detta feodala jordägandes övergång till fritt bondeägande; 2. hur jordräntan uppstår i länder som Förenta Staterna, där marken ursprungligen inte" är "tillägnad, och det borgerliga samhället åtminstone formellt härskar redan från början; 3. jordägandets asiatiska former, som fortfarande existerar." (Theorien II, s. 36) Endast till den sista av dessa punkter har Marx inte återvänt i III. bandets manuskript.

I detta sammanhang borde kanske nämnas att Marx också hade för avsikt (som vi kan se av fotnot 188 b på sidan 627 (korr)/ty 739 i Kapitalet I) att i tredje bandet "utförligt påvisa", "huru både de enskilda godsägarna och den engelska lagstiftningen planmässigt utnyttjade hungersnöden och de förhållanden, som den medförde, för att med våld genomdriva jordbruksrevolutionen och uttunna Irlands befolkning till det mått som tilltalar lantlorderna". Inte heller till denna punkt har Marx återvänt i band III.

[87] Kapitalet III, 551, 552, och 555/ty 627, 628 och 632.

[88] Kapitalet III, s. 9 (korr)/ty 14, Engels' förord.

[89] Se fotnot 8 i detta kapitel.

[90] Kapitalet III, 326, 328, 736/ty 370, 372 och 839.

[91] R Luxemburg, "Die akkumulation des Kapitals" (1921), 137-141.

[92] H Grossmann, "Das akkumulations- und Zusammenbruchsgesetz des kapitalistischen Systems" /Det kapitalistiska systemets ackumulations- och sammanbrottslag/, s. 417.

[93] I överensstämmelse därmed kommer vi att i detta kapitel inskränka oss till böckerna I-III och kommer att tala om de övriga böckerna (IV-VI) endast tillfälligtvis under arbetets gång.

[94] Se: H Grossmann, "Die Änderungen des Aufbauplans des Marxschen 'Kapital' und ihre Ursachen" /Ändringar i uppbyggnadsplanen hos Marx' Kapitalet och deras orsaker/, i "Archiv für die Geschichte des Socialismus und der Arbeiterbewegung", 1929, s. 305-338.

[95] Jfr den skarpsinniga kritiken av Grossmanns studie i O. Morfs bok, "Das Verhältnis von Wirtschaftstheorie und Wirtschaftsgeschichte bei Karl Marx" /Förhållandet mellan ekonomisk teori och ekonomisk historia hos Karl Marx/, 1951, s. 75-78. (Nyutgiven på EVA, Geschichte und Dialektik in der politischen Ökonomie.)

[96] Med Grossmanns egna ord: "Medan i planen från 1859 verkets indelning i de sex delarna ... skedde ur det materials synpunkt, som skulle behandlas: kapital, jordägande, lönarbete, utrikeshandel o.s.v., så struktureras verkets uppbyggnad enligt den slutgiltiga planen ur kunskapens synpunkt; av metodologiska hänsynstaganden till kunskapen abstraheras tankemässigt ur den mångfaldiga verkligheten enskilda funktioner av det industriella kapitalet, vilka det fyller under sitt kretslopp: produktionsprocess, cirkulationsprocess och totalprocess. Dessa framställs var och en för sig utan hänsynstagande till materialet. Först inom framställningen av var och en av dessa funktioner behandlas det totala materialet under de vid varje tillfälle normgivande funktionella synpunkterna." (A.a., s. 311)

[97] A.a., s. 319f och 322.

[98] F Behrens, "Zur Methode der politischen Ökonomie", 1952, s. 31-48.

[99] A.a., s. 32f.

[100] Skillnaden är endast denna: Enligt Grossmann skulle Marx först under loppet av sina - enligt uppgift först 1863 påbörjade - studier av reproduktionsproblemen kommit på idén, att han "i stället för analysen av de empiriskt givna ämnesområdena" borde "ställa mervärdebildningens funktion i förgrunden"; medan, enligt Behrens, Marx hade sin "upprepade kritiska undersökning /Auseinandersetzung/ av den klassiska borgerliga ekonomin", med dess mervärdeteorier, att tacka för denna plötsliga inspiration (a a, s. 44). - Här räcker emellertid det enkla konstaterandet, att Marx först sysselsatte sig med reproduktionsproblemet redan år 1858 (Rohentwurf), och att å andra sidan allt väsentligt som Marx hade att invända mot Smiths och Ricardos metodologi likaledes finns redan i Rohentwurf.

[101] Här det aktuella stället: "Med mitt arbete (manuskriptet för trycket)" - skrev Marx till Engels den 15.8.1863 - "går det i ett avseende bra framåt. Sakerna antar, som det verkar för mig, vid den sista utarbetningen en uthärdlig form bortsett från några P - V och V - P ... I alla fall kommer det att bli 100 proc. lättare att förstå än nr 1" - d.v.s. skriften Till kritiken. "För övrigt, om jag nu betraktar produkten och ser hur jag har fått kasta omkull allt och även var tvungen att göra den historiska delen ur delvis helt okänt material, så syns mig verkligen Lasalle komisk, som redan har 'sin' ekonomi i görningen ..." (MEW 30, s. 368) - Ur detta ställe vill Grossman och Behrens sluta sig till att orden: "hur jag har fått kasta omkull allt" just avser planändringen. Mycket sannolikare är emellertid att med "kasta omkull" inte menas den ursprungliga planen utan den hittillsvarande nationalekonomin; i så fall saknar emellertid den Grossman-Behrenska fixeringen av tidpunkten till år 1863 varje grund.

[102] Grunddragen 38f/ty 28f.

[103] /Jfr översättningar av Liedman (Grunddragen, 31) och Wagner (Till kritiken, 251)./ Jfr Hegels Enzyklopädie der philosophischen Wissenschaften im Grundrisse (1870), s. 60: "Bara begreppet som något konkret och t.o.m. varje bestämdhet överhuvudtaget är väsentligen i sig själv en enhet av skilda bestämningar."

[104] Grunddragen 30f/ty 21f.

[105] O Morf, a.a., s. 35.

[106] Jfr Marx' brev till Engels från 2.4.1858 (MEW 29, s. 312).

[107] Historia och klassmedvetande s. 71/ty 39.

[108] Grunddragen 36-38, Till kritiken 258f, Grundrisse 26-28.

[109] Theorien III, s. 493.

[110] Kapitalet III, s. 735 /Sandler 783 (korr)/ty 838. - I överensstämmelse därmed betonas även i "Inledningen", att det är "alltigenom ett misstag" att härleda jordräntan och arbetslönen ur "jorden rätt och slätt" eller ur "arbetet rätt och slätt"; dessa distributionsformer förutsätter i stället det moderna, kapitalistiskt modifierade jordägandet och det moderna lönarbetet. (Grunddragen 25f/ty 16f.)

[111] Theorien III, s. 490f.

[112] Men vad beträffar den klassiska ekonomin, så "vill den begripa de inre sammanhangen till skillnad från framträdelseformernas mångfald. Den reducerar därför räntan till överprofit, varmed den upphör som särskild, självständig form och skiljs från sin skenbara källa, jorden. Den berövar likaledes räntan dess självständiga form och påvisar den som en del av profiten. Så har den reducerat alla former av revenue, alla självständiga gestalter, alla titlar, under vilka icke-arbetaren har andel i varornas värden, till den enda formen profit. Denna upplöser sig emellertid i mervärde, då hela varans värde upplöser sig i arbete; den totala mängden av det däri innehållna arbetet i arbetslön, alltså överskottet därutöver upplöses i obetalt arbete, som tillägnas gratis under olika titlar, men är av kapitalet framkallat merarbete". (A.a., s. 490f) I så måtto har materialets tredelning ingenting att skaffa med vulgärekonomins "trinitariska formel".

[113] Kapitalet II, 777 (korr) /Sa 828/ty 884.

[114] Grunddragen, 25/ty 16/.

[115] Kapitalet II, s. 339 (korr)/ty 385. - Jfr a.a. III, s. 778/ty 886.

[116] Grunddragen, 26f/ty 17.

[117] Grunddragen 207 (korr)/ty 717. Övers: I Grundrisse står dock: "Dessa distributionssätt är själva produktionsförhållandena, då man betraktar dem ur distributionens synvinkel /nur sub specie distributionis/."

[118] Theorien III, s. 79.

[119] A.a. - I denna andemening betecknas i "Inledningen" profiten och räntan som "bestämmande bestämda" /bestimmend bestimmte/ distributionsformer. (Grunddragen 25/ty 16.)

[120] Grunddragen 27/ty 18. (Jfr s. 26 (korr) /ty 17: "Ekonomer som Ricardo, som alltsomoftast möter invändningen att de bara har produktionen för ögonen, har därför uteslutande bestämt distributionen som ekonomins objekt, eftersom de instinktivt fattar distributionsformerna som det mest bestämda uttryck, som produktionens drivkrafter /Produktionsagentien/ i ett givet samhälle fixerar sig i.")

[121] Kapitalet III, s. 10 (korr)/ty 14f, Förord av Engels. - Jfr även MEW 32, s. 74f.

[122] Grunddragen, 39/ty 28 och 175.

[123] Till kritiken, 7/ty 7.

[124] Kapitalet III, s. 784/ty 893.

[125] I denna mening talar Marx på ett ställe (Kapitalet II, s. 317/ty 359) om "funktionellt bestämda ekonomiska samhällsklasser".

[126] "Det industriella kapitalet är den enda form av tillvaro /Daseinsweise/ för kapitalet, där det inte endast är kapitalets funktion att tillägna sig utan också att skapa mervärde resp. merprodukt. Det betingar därför produktionens kapitalistiska karaktär; dess tillvaro innefattar klassmotsättningarna mellan kapitalister och lönarbetare ... Andra arter av kapital, som före det industriella kapitalet uppträdde mitt bland förgångna eller utdöende samhälleliga produktionstillstånd, blir inte bara underordnade och förändrade i sin funktions mekanism på ett sätt som motsvarar det industriella kapitalet, utan de rör sig numera endast på det industriella kapitalets grundval, lever och dör, står och faller därför med denna sin grundval." (Kapitalet II, s. 50(korr)/ty 61.)

[127] I den tyska upplagan är Grundrisses 'zeige' utbytt mot 'weise'.

[128] Marx tillfogar: "Men allt detta gör inte 'kapitalvinsten' till värdets 'konstitutiva' element utan bevisar bara, att i det värde som inte 'konstituerats' genom kapitalistens arbete, finns ett stycke som han 'rätteligen' kan tillägna sig, d.v.s. utan att bryta mot den rätt, som motsvarar varuutbytet. (MEW 19, s. 359f.)

[129] Marx skrev år 1863, att "den kapitalistiska produktionen själv har fått det dit, att ledningens arbete springer omkring på gatan, helt åtskilt från ägandet av såväl eget som främmande kapital. Det har blivit helt onödigt att detta ledningens arbete utförs av kapitalister. Det existerar i verkligheten skilt från kapitalet, inte i att industriella kapitalister är åtskilda från penningkapitalister, utan i att industriella direktörer är åtskilda från varje sorts kapitalist." Det bevisar emellertid, "att kapitalisten som funktionär i produktionen har blivit lika överflödig för arbetaren, som jordägarens funktion för kapitalisten framstår som överflödig för den borgerliga produktionen". (Theorien III, s. 487f.) Och två år senare framhäver Marx, att bildandet av aktiebolag leder till "förvandling av den verkligt fungerande kapitalisten till enbart dirigent, förvaltare av främmande kapital, och av kapitalägarna till enbart ägare, rena penningskapitalister": "I aktiebolagen är funktionen skild från ... ägandet av produktionsmedel och av merarbete. Detta resultat av den kapitalistiska produktionens högsta utveckling är ett nödvändigt genomgångsstadium för återförvandlingen av kapitalet till producenternas egendom, men inte mer som de enskildgjorda producenternas privategendom, utan som deras egendom som förenade /assoziierter/, som omedelbar samhällsegendom." (Kapitalet III, s. 397 (korr)/ty 452f.)

Om nu "sociologer" som J Burnham dukar upp denna ersättning av den fungerande kapitalisten med den industriella dirigenten /manager/ som en kolossal nyhet, så vet man verkligen inte, om det handlar om plagiat eller om enkel okunnighet. Snarare det senare; ty kännedom om marxismen kan man sannerligen inte beskylla "häxdoktorn" Burnham (som Trotskij kallade honom) för.

[130] Theorien II, s. 148. - Jfr Kapitalet III, s. 779 (korr) /ty 886f: "Efter allt som tidigare behandlats är det överflödigt att ånyo påvisa hur förhållandet mellan kapital och lönarbete bestämmer produktionssättets hela karaktär. Huvudaktörerna i detta produktionssätt, kapitalisten och lönarbetaren, personifierar och förkroppsligar som sådana kapital och lönarbete, de får bestämda samhälleliga karaktärer, som den samhälleliga produktionsprocessen präglar på individen; de är produkter av dessa bestämda samhälleliga produktionsförhållanden."

[131] Theorien II, s. 38f.

[132] Det citerade stället utgör polemik mot Rodbertus.

[133] Theorien II, s. 148f.

[134] A.a., s. 148.

[135] A.a., s. 38.

[136] Kapitalet III, s. 719/ty 820. - Men vad det från kapitalets ståndpunkt gäller, är bara, "att marken inte är gemensam egendom /ägd/ att den står gentemot arbetarklassen som ett produktionsmedel, som inte tillhör den, och detta uppnås fullständigt, när den blir statsegendom /statsägd/, när staten alltså uppbär jordräntan". "Den radikale borgaren ... fortsätter därför teoretiskt till förnekandet av det privata jordägandet, som han i form av statsegendom /-ägande/ vill göra till borgarklassens, kapitalets, gemensamma egendom /ägande/. I praktiken saknas dock kuraget, då angreppet på en form av egendom /ägande/ - en form av privatägande av arbetsbetingelserna - skulle vara mycket betänkligt för den andra formen." (Theorien II, 38f.)

[137] Kapitalet III, s. 778/ty 886.

[138] A.a., s. 553f (korr)/ty 630f.

[139] Theorien II, s. 242.

[140] Kapitalet III, s. 676 (korr)/ty 770.

[141] Theorien II, s. 36f.

[142] A.a., s. 325f.

[143] Detta andra ställe ska anföras här, då det bara rör sig om två meningar. Marx skrev till Engels om bok II och III av sitt verk: "Övergången från kapital till jordägande är tillika historisk, då jordägandets moderna form är en produkt av kapitalets inverkan på det feodala etc. jordägandet. Likaså är övergången från jordägandet till lönarbetet inte bara dialektisk utan historisk, då den sista produkten av det moderna jordägandet är det allmänna sättandet av lönarbetet, som sedan uppträder som basis för hela dyngan." (Brev 2.4 1858, Till kritiken 218f (korr)/ MEW 29, s. 312). - Jfr dessutom Engels' svar den 9.4.1858: "Detta arrangemang av det hela i sex böcker kunde inte vara bättre och tilltalar mig utmärkt, även om jag ännu inte ser den dialektiska övergången från jordägandet till lönarbetet klart." (MEW 29, s. 319.)

[144] Grundrisse, 186f.

[145] A.a., s. 602.

[146] Till kritiken, 56 (korr)/ty 49.

[147] "Likaså är det riktigt, att 'jordens värde eller pris' som inte är produkten av arbetet, omedelbart tycks motsäga värdebegreppet och inte omedelbart låter sig härledas från det. Denna fras betyder emellertid mindre gentemot Ricardo, då författaren inte angriper hans ränteteori, där Ricardo just utvecklar hur jordens nominalvärde bildas på grundval av den kapitalistiska produktionen och inte motsäger värdebestämningen. Jordens värde är inget annat än det pris som betalas för den kapitaliserade jordräntan. Här måste man alltså förutsätta mycket längre gående utvecklanden, än de som vid första påseendet kan framgå ur det enkla betraktandet av varan och dess värde; precis som det fiktiva kapital, med vilket börsspelet driver handel - och som i själva verket inte är nåt annat än försäljning och köp av vissa rättsanspråk /ty Titel/ på delar av det årliga mervärdet - inte kan utvecklas ur det produktiva kapitalets enkla begrepp." (Marx om skriften "Observations on Certain Verbal Disputes in Political Economy" - Theorien III, s. 106f.) Jfr dessutom Kapitalet I, s. 469 (korr)/ty 559: "I uttrycket 'arbetets värde' är värdebegreppet inte bara utsuddat utan omkastat till sin direkta motsats. Det är ett imaginärt uttryck, alldeles som t.ex. jordens värde. Dessa imaginära uttryck framspringer emellertid ur själva produktionsförhållandena. De är kategorier för väsentliga förhållandens framträdelseformer."

[148] Här avses naturligtvis bara det moderna jordägandet.

[149] I Grundrisse: "clears"

[150] "I det moderna jordägandets ekonomiska förhållanden" - säger Marx tidigare - "... är därför det moderna samhällets inre konstruktion eller kapitalet satt /förutsatt som en reell förutsättning/ i totaliteten av sina relationer." - och på ett annat ställe: "Det är just i jordegendomens /-ägandets/ utveckling, som ... kapitalets långsamt fortskridande seger och frammejsling kan studeras, varför Ricardo, den moderna tidens ekonom med starkt historiskt sinne har studerat kapitalets, lönarbetets och jordräntans förhållanden inom gränserna för jordägandet, för att fixera dem i deras specifika form." (Grunddragen, 75(korr)/ty 187 och 164.)

[151] Jfr Kapitalet II, s. 108(korr)/ty 120: "I samma utsträckning som arbetet blir lönarbete, blir producenten industrikapitalist. Därför uppträder den kapitalistiska produktionen ... i sin fulla utsträckning, först när även den omedelbare jordbruksproducenten är lönarbetare."

[152] Jfr Kapitalet I, kap 25 (Den moderna kolonisationsteorin).

[153] Grunddragen, 75-78 (korr)/ty 187-189.

[154] Det av Marx här använda uttryckssätet (das "Zurückgehen in den Grund" - att gå tillbaka till grunden) ansluter sig nära till Hegels "Logik", och särskilt till den i band II av detta verk utvecklade läran om "grund". - Jfr också a.a., s. 55: "Att gå framåt är att gå tillbaka till grunden, till det ursprungliga och sanningsenliga; detta är en väsentlig synpunkt det måste man medge ... Så blir medvetandet på sin väg ifrån omedelbarheten, som den börjar med, tillbakaförd till det absoluta vetandet om sin innersta sanning."

[155] Jfr den på s. 44 citerade satsen ur Kapitalet III, (s. 778/ty 886), enligt vilken kapitalet innesluter jordägandet, "som sin motsats"

[156] Grunddragen, 78 (korr)/ty 189f.

[157] Grundrisse, 619.

[158] Jfr MEW 29, s. 312-315: "I hela detta avsnitt" (d.v.s. i avsnittet om 'kapitalet i allmänhet') "förutsattes, att arbetslönen ständigt är lika med sitt minimum ... Vidare sättes jordägandet lika med noll, d.v.s. jordegendomen/-ägandet/ söm särskilt ekonomiskt förhållande är det här ännu inte tal om. Endast på denna väg är det möjligt att undvika att vid alla förhållanden ständigt tala om allting." (Marx' brev till Engels 2.4.1858. Till kritiken, s. 219.)

[159] I de på s. 175 och 186 i Grundrisse tryckta planvarianterna finns emellertid en annan sexdelad indelning av "Boken om kapitalet", i vilken - förutom de anförda fyra avsnitten - syns som femte avsnitt "Kapitalet som penningmarknad" och som sjätte "Kapitalet som källa till rikedomen". Dessa sista teman kunde emellertid lika väl behandlas i avsnitten c) och d), och det är väl anledningen till att de senare planvarianterna inte längre nämner dem. För övrigt visar just de två nämnda planvarianterna hur "hegelsk" Rohentwurfs uppbyggnad är!

[160] Vi säger 'principiellt', eftersom Rohentwurf innehåller många utvikningar, som egentligen överskrider ramen för kapitalet i allmänhet och enligt sitt innehåll hör till de andra delarna av Marx' verk. - Jfr Marx' brev till Engels 31.5.1858: "Det jävliga är nämligen, att allting i manuskriptet (som i tryck skulle bli en tjock bok) är huller om buller. Det finns mycket där som är avsett för senare delar." (MEW 29, s. 330/ Grunddragen, s. 211).

[161] "Den andra delen är nu äntligen färdig ... Det är fortsättningen på häfte 1 (d.v.s. skriften Till Kritiken), men uppträder självständigt under titeln Kapitalet ... Den omfattar faktiskt bara det som skulle utgöra tredje kapitlet av den första avdelningen nämligen kapitalet i allmänhet. Kapitalens konkurrens och kreditväsendet finns alltså inte med." (MEW 30, s. 639)

[162] Marx brev till Engels 2.4.1858. (MEW 29, s. 312/ Till kritiken, 218 (korr).)

[163] Också i Theorien ställs ofta konkurrensen och krediten som "kapitalets reella rörelse" som "konkreta förhållanden" gentemot "kapitalet i allmänhet" eller "kapitalets allmänna natur". (Jfr Theorien II, s. 493, 513f, 533f; III, s. 48, 305, 348 och 455.)

[164] Grundrisse, s. 317 och 323/sv 127 (korr). - "Eftersom värdet utgör kapitalets grundval och följaktligen bara existerar genom utbyte mot ett motvärde, stöter kapitalet bort sig från sig själv" - heter det i den följande fotnoten. - "Ett universalkapital, som inte har något främmande kapital med vilket det gör utbyte, är därför ett oting. Att kapitalen stöter bort varandra följer redan av att kapitalet är realiserat bytesvärde." (A.a., s. 324/sv 127 (korr).) - Alltså skulle en "statskapitalism" bara vara möjlig i den mån som flera statligt organiserade kapital stod mot varandra.

[165] Grunddragen, 182 /ty 543.

[166] A.a., s. 183/ty 544f. - Här förutsäger alltså Marx - redan 1857 - monopolkapitalismens form! (Man kan kalla det en "vision", vi föredrar det mindre mystiska ordet "dialektik".)

[167] Grundrisse, 317 och 542-544/sv 181-183 (korr). Jfr. Avslutande anmärkning i band II i detta arbete.) - "Konkurrensen är överhuvudtaget det sätt på vilket kapitalet genomdriver sitt produktionssätt." (Grundrisse, 617.)

[168] A.a., s. 450. (Jfr H. Grossmanns utmärkta utvecklanden i sin bok: "Das Akkumulations- und Zusammbruchsgesetz" /Ackumulations- och sammanbrottslagen/, s. 96-99.)

[169] "Konkurrensen omvänder, för att påtvinga kapitalet dess inneboende lagar som yttre nödvändighet, till synes alla dess lagar. Vänder upp-och-ner på dem." - Grundrisse, 647. - Jfr Kapitalet III, s. 40/ty 55, 187/ 219, 205/235, 617/ 703 o.s.v. (Också här handlar det om ett hegelskt begrepp.)

[170] Grundrisse, 186f.

[171] A.a., s. 416.

[172] "Då hela den kapitalistiska produktionen vilar på att arbetet köps direkt för att i produktionens process tillägna sig en del av det utan köp, vilken del man emellertid säljer i produkten - då detta är kapitalets existensgrund, dess begrepp ..." (Theorien I, s. 265.)

[173] Grundrisse, 170. Jfr kapitel 11 i detta arbete, där denna tankegång behandlas utförligare.

[174] Rosdolsky ändrar Grundrisses Bezeichnungen /beteckningar/ till Beziehungen /förhållanden, relationer/. Så verkar också översättaren (Edholm?) ha läst.

[175] Grundrisse, 412f. På svenska i "Om förkapitalistiska produktionssätt", s. 78 (korr).

[176] I enlighet med detta betecknas "kapitalets allmänna tillkomsthistoria", respektive dess "självbestämning" /Selbslbestimmung/ eller självgestaltning på flera ställen i Rohentwurf som det egentliga föremålet för analysen. (Grundrisse, s. 307, 317 och 427/ sv 158.)

[177] "Då vi här talar om kapitalet, det blivande kapitalet, har vi förutom detta ingenting - eftersom de många kapitalen ännu inte existerar för oss - ingenting annat än det själv och den enkla cirkulationen ..." (A.a., s. 617) - Just med denna innebörd ställs i Rohentwurf (men också i Kapitalet och Theorien) det blivande kapitalet mot det tillblivna eller färdiga kapitalet - "som det uppträder som helhet, som enheten av cirkulations- och produktionsprocess" (Theorien III, s. 473; II, s. 513f), resp. mot kapitalets "färdiga gestalt" (Kapitalet III, s. 187 /Bohman: "konkreta existens"/ty 219).

[178] Grunddragen, 106 (korr)/ty 217.

[179] Rosdolsky ändrar Grundrisses "Gesamtsurpluswert" resp. "Gesamtsurplusproduce" till "Gesamtmehrwert" och "Gesamtmehrprodukt" (s. 673). - Jfr s. 567: "Profiten måste först finnas för kapitalisterna som klass eller för kapitalet, innan den kan fördelas ..."

[180] A.a., s. 645.

[181] "Och vi har här att göra med kapitalet som sådant, say the capital of the whole society /d.v.s. hela samhällets kapital/. Kapitalens olikheter etc. angår oss inte än." (A.a., s. 252)

[182] A.a., s. 309.

[183] A.a., s. 186. Också begreppet "särskiljande" /Besonderung/ är specifikt hegelskt, (liksom Marx överhuvudtaget i bruket av terminologin "allmänhet"/Allgemeinheit/, "särskildhet"/Besonderheit/, "enskildhet"/Einzelheit/ stöder sig på Hegels "Logik").

[184] Grunddragen, 131 /ty 353.

[185] Grundrisse, s. 521.

[186] A.a., s. 632.

[187] A.a., s. 673.

[188] A.a., s. 645f.

[189] I Grundrisse: "Capital fixe eller capital circulant". (Om det 'fasta' och 'cirkulerande' kapitalets begrepp, se kapitel 24 i detta arbete.)

[190] I Grundrisse: "banks".

[191] Se t.ex. s. 47f i Ricardos "Werke" (McCulloch-utgåvan, 1888).

[192] I Grundrisse delvis engelska: "loans" och "level".

[193] Marx fortsätter här: "Är det därför t.ex. en lag för kapitalet i allmänhet, att det måste sätta sig dubbelt för att värdeförmera sig, och måste värdeförmera sig dubbelt i denna dubbla form, så blir t.ex. kapitalet hos en särskild nation, som representerar kapitalet par excellence, i motsats till en annan, tvunget att låna ut sig till en tredje nation för att kunna värdeförmera sig. Detta dubbelsättande" - tillfogar han, syftande på Hegel - "att relatera sig till sig själv som till något främmande, blir i detta case /fall/ förbannat reellt." (Grundrisse 353.)

[194] Grunddragen, 131 (delvis)/ty 353f. /Större delen av den avslutande parentesen på franska hos Marx./

[195] Grundrisse 735.

[196] Kapitalet II, s. 90 (korr.) /Sa 68f/ty 100f.

[197] A.a., s. 345ff (korr.) /ty 391ff.

[198] A.a. III, s. 335 (korr.) /Sa 333/ty 381.

[199] Grundrisse 551f.

[200] Grunddragen, 159 (korr)/ty 428. - Här bör anmärkas, att även att mot varandra ställa "i sig" och "vara satt" följer Hegels "Logik".

[201] Jfr Kapitalet II, s. 399/ty 454; III, s. 25/ 33, 98/ 120, 130/ 152 o.s.v.

[202] Skillnaden mellan dessa båda betraktelsesätt klargörs av Marx också med detta exempel: "Kapitalen har olika storlek. Men varje enskilt kapitals storlek är lika med sig själv, alltså så länge bara dess egenskap som kapital betraktas, en godtycklig storlek /i Grundrisse "any Grösse"/. Men betraktar vi två kapital till skillnad från varandra, så träder ett förhållande av kvalitativa bestämningar in genom skillnaden mellan deras storlekar. Storleken blir själv åtskiljande kvalitet för kapitalen. Detta är en väsentlig synpunkt, på vilken storleken bara är ett enskilt exempel /i Grundrisse "one single instance"/ på hur undersökningen av kapitalet som sådant skiljer sig från undersökningen av kapitalet i förhållande till ett annat kapital, eller från undersökningen av kapitalet i dess realitet." (Grundrisse, 576.)

[203] "Kapitalets civiliserande tendenser etc. måste i sig innefattas i kapitalets enkla begrepp; inte, som i de hittillsvarande ekonomiska lärorna, bara uppträda som ytliga konsekvenser. Likaså måste de motsägelser som senare frigörs påvisas som latenta redan i begreppet." (A.a., s. 317.) - Jfr a.a., s. 237: "Det exakta utvecklandet av kapitalbegreppet är nödvändigt, då det är den moderna ekonomins grundbegrepp, liksom kapitalet självt - vars abstrakta motbild dess begrepp är - är det borgerliga samhällets grundval. Av det noggranna studiet /scharfen Auffassungen/ av grundförutsättningen för detta förhållande måste alla den borgerliga produktionens motsägelser framgå, liksom den gräns vid vilken den driver utöver sig själv."

[204] Att utveckla maskineriets uppdykande ur konkurrensen och den av detta utlösta lagen om reduktionen av produktionskostnaderna är lätt. Det gäller här, att utveckla det ur kapitalets förhållande till levande arbete, utan hänsyn till annat kapital." (A.a., s. 662)

[205] "Motsättningen mellan arbetstiden och cirkulationstiden innehåller hela läran om krediten ..." (A.a., s. 552)

[206] A.a., s. 351. - Jfr även Teorier II, s. 349 (korr) /ty 493: "Som vi redan vid undersökningen av pengarna fann ... att de innesluter möjligheten av kriser, så framgår detta ännu tydligare vid betraktandet av kapitalets allmänna natur, utan att de andra /weitere/ reala förhållandena, vilka bildar den verkliga produktionsprocessens alla förutsättningar, har blivit utvecklade.

[207] Grundrisse, 419.

[208] A.a., s. 533. Jfr även s. 553f: "Samtidigheten hos kapitalets process i olika faser av processen är bara möjlig genom delning av detsamma och avstötande i portioner, varav var och en är kapital men kapital i en skild bestämning. Denna form- och ämnesväxling /ämnesomsättning/ /sker/ som i den organiska kroppen. Säger man t ex, att kroppen reproducerar sig på 24 timmar, så gör den inte det på en gång, utan avstötandet i den ena formen och förnyandet i den andra är fördelat, försiggår samtidigt ... (Således redan här övergång till många kapital.)"

[209] Jfr Kapitalet I, s. 143/ty 180, not 37.

[210] A.a. II, s. 399/ty 454 och 440/ och 440/ 501. /Sistnämnda text är felöversatt hos Bohman. I. st. f.: "Vid analysen av ... reducerad till sitt mest abstrakta uttryck", står det: "vid en abstrakt analys av ..."/

[211] "... betraktandet av kapitalet i allmänhet, där med varornas värden identiska priser är förutsatta." (Teorier II, s. 369 (korr) /ty 515.)

[212] Grundrisse, 653.

[213] Kapitalet III, s. 25 (korr) /Sa 3/ty 33. (Jfr s. 32 i detta kapitel.)

[214] Som exempel kan här tjäna begreppsbestämningen av det "samhälleligt nödvändiga arbetet", som - i likhet med begreppsbestämningen av ackumulationen - i första bandet endast betraktades "abstrakt, d.v.s. endast som moment i den omedelbara produktionsprocessen" (Kapitalet I, s. 496 (korr)/ty 590), och som först i tredje bandet kunde vidareutvecklas utifrån de "konkreta betingelsernas" ståndpunkt. (Utförligare om detta i nästa kapitel, s. 93.)

[215] Kapitalet III, s. 187 (korr) /Sa 179/ty 219. ("Begreppet" är alltså bara en avbild av "kärngestalten", d.v.s. av de verkligt existerande samhälleliga förhållandena.)

[216] Jfr Lukács, a.a., s. 47f, not 9/ty 20, anm. 1.

[217] Kapitalet I, s. 274f (korr) /ty 335.

[218] A.a. III, s. 98 (korr) /ty 120. Jfr a.a., s. 130/ty 152: "I en sådan allmän undersökning förutsättes överhuvudtaget alltid, att de verkliga förhållandena motsvarar sina begrepp, eller, vilket är samma sak, de verkliga förhållandena framställs endast såvida de uttrycker sin egen allmänna typ." (Jfr även s. 736 (korr) /ty 839: "eftersom konkurrensens verkliga rörelse ligger utanför det vi planerat och vi här bara har att framställa det kapitalistiska produktionssättets inre organisation, så att säga i dess ideala genomsnitt".)

[219] A.a., s. 724 / Sa 771 /ty 825. (Jfr Marx' brev till Engels 27.6.1867 och till Kugelmann 11.7.1868, Se Brev, s. 71 och 85/ MEW 31, s. 313 resp. 32, s. 552f.)

[220] Kapitalet I, s. 266 (korr) /ty 325.

[221] Ricardo - säger Marx i ett av sina excerpthäften från 1851 om Ricardos undersökning om konkurrensen - "abstraherar från det som han betraktar som tillfälligt /akzidentiell/. Det är något annat att framställa den verkliga processen, vari båda uppträder som lika väsentliga - det som han kallar tillfällig rörelse, som emellertid är det bestående och verkliga och hans lag, genomsnittsförhållandet." (Grundrisse, 803; jfr MEGA III 530f.)

[222] Till skillnad från i Rohentwurf inskränks alltså i Kapitalet området för "läran om konkurrensen" till undersökningen av "marknadsprisernas verkliga rörelse" (i motsats till produktionspriserna) liksom till betraktandet av konkurrenskampen på världsmarknaden. (Se: Kapitalet III, s. 98, 214f, 678 och 736/ty 120, 245, 772 och 839.)

[223] Jfr Grundrisse, 702: "Alla fasta antaganden blir själva flytande då utvecklandet fortskrider. Men blott genom att dessa fixeras i början är utvecklande möjligt utan att röra ihop allt /without confounding everything/."

[224] "... Det industriella kapitalet, som är kapitalförhållandets grundform, som det behärskar det borgerliga samhället. Kapitalets alla andra former framträder bara som härledda eller sekundära. - Härlett, som det räntebärande kapitalet; sekundärt, d.v.s. som kapital i en särskild funktion (som tillhör dess cirkulationsprocess), som det kommersiella ..." (Theorien III, s. 460.)

[225] Vi läser i Kapitalet III, 47 kap: "Låt oss från den moderna ekonomins - som det teoretiska uttrycket för det kapitalistiska produktionssättet - ståndpunkt behandla jordräntan. Man måste göra klart för sig, vad som då utgör den egentliga svårigheten ... Den utgörs inte av att på det hela taget förklara den av jordbrukskapitalet utvunna merprodukten och det motsvarande mervärdet. Den frågan är redan löst i analysen av mervärdet, som allt produktivt kapital utvinner, i vilken sfär det än har anlagts. Svårigheten består i att påvisa varifrån den del av mervärdet härstammar, som det i jord anlagda kapitalet betalar till jordägaren i form av jordränta ... Det vill säga, varifrån härstammar den ytterligare överskjutande del av mervärdet som finns efter mervärdets utjämning mellan de olika kapitalen till genomsnittsprofit ... efter den skenbart redan försiggångna fördelningen av allt mervärde som överhuvud skall fördelas?" (s. 693 (korr) /Sa 737/ty 790.)

[226] Till kritiken av den politiska ekonomin, s. 55/ty MEW 13, s. 47.

[227] Grunddragen, 80 (korr)/ty 193f.

[228] "IV (utbyte av en del av kapitalet mot levande arbetsförmåga kan betraktas som ett särskilt moment, och måste betraktas så, då arbetsmarknaden regeras med andra lagar än produktmarknaden etc. ... moment IV) hör till avsnittet om arbetslönen etc." (Grundrisse, s. 420.)

[229] Jfr Theorien: "Ett stigande eller fallande av arbetslönen, kan vara följden av växlingar /förändringar/ i efterfrågan eller tillgången på arbetskraft, eller en följd av ett temporärt stigande eller fallande av de nödvändiga livsmedlens pris (jämfört med lyxmedlen). Dessa växlingar i livsmedlens pris kan i sin tur inträda genom växlingar i efterfrågan och tillgången på arbetskraft och arbetslönens därav betingade stigande eller fallande. Såvitt ett sådant stigande eller fallande av arbetslönen åstadkommer att profitkvoten stiger eller faller, har det lika lite att göra med den allmänna lagen om profitkvotens stigande eller fallande som stigandet eller fallandet av varornas marknadspris överhuvud har med bestämningen av deras värde att göra. Detta skall undersökas i kapitlet om arbetslönens verkliga rörelse." (Anfört efter Kautskys utgåva, vari den något svårförståeliga marxska originaltexten redigerades om.) /Jfr MEW 26.3, s. 306./ - I Kapitalet behandlas denna fråga i III. bandets elfte kapitel: Verkningar av arbetslönens allmänna svängningar på produktionspriserna.

[230] Theorien I, s. 13. - Jfr Grundrisse 702: "Förresten är det praktiskt taget säkert, att ... hur än den genomsnittliga nivån på det nödvändiga arbetet må avvika i olika epoker eller i olika länder, ... vid varje given epok måste nivån av kapitalet betraktas och behandlas som fast. Att betrakta själva dessa förändringar tillhör helt och hållet det kapitel som handlar om lönarbetet." /På engelska i Rohentwurf./

[231] Grundrisse 329. - Här måste visserligen anmärkas att Marx alltjämt i Rohentwurf (och delvis även i Theorien - se t.ex. I, 278 och II, 220f) är böjd att uppfatta den "ekonomiskt rättfärdiga lönen" som identisk med det fysiska existensminimum. Först senare korrigerades denna oriktiga uppfattning. (Jfr Engels anmärkning till Marx' "Filosofins elände", s. 48/ty 83.)

[232] Dessa metoder används givetvis än i dag i all sin brutalitet i områden som är kapitalistiskt "underutvecklade" (så t.ex. i Latinamerika, Asien och Afrika).

[233] Grundrisse 329.

[234] Se följande ställen i Rohentwurf: "Arbetsdagen själv har inga gränser i den naturliga dagen; den kan tänjas ut långt in i natten; detta hör till kapitlet om arbetslönen." (A.a., s. 241) Och det andra stället: "Detta /merarbetet/ kan även produceras genom våldsam förlängning av arbetsdagen utöver dess naturliga gränser; genom tillfogandet av kvinnor och barn till den arbetande befolkningen; detta skall dock här endast nämnas i förbigående, det hör till kapitlet om lönarbetet." (A.a. 302.)

[235] "Detta" - tillfogar Marx - "skall vidareutvecklas senare vid lönarbetet." (Grunddragen 148 (korr)/ty 368f.)

[236] A.a., s. 25 (korr.)/ty 16.

[237] I Rohentwurf läser vi: "Ackordssystemet ... innebär bara ett annat sätt att mäta tiden; det angår oss inte här, där vi bara betraktar det allmänna förhållandet." (A.a. 80 (korr.) /ty 193.)

[238] "Angående det på senare tid ibland med självbelåtenhet framförda kravet, att arbetaren skall ha en viss del av profiten, skall detta behandlas i avsnittet om arbetslönen ..." (A.a. 86 (korr.) /ty 198f.)

[239] "Hur dessa tjänsters värde regleras, och hur detta värde själv bestäms genom arbetslönens lagar är en fråga, som inte har någonting att göra med undersökningen av det föreliggande förhållandet" (om produktivt och improduktivt arbete) "och har sin plats i kapitlet om arbetslönen." (Teorier 1, s. 208/ty 380.)

[240] Jfr s. 31.

[241] Theorien III, s. 164f.

[242] Den nyss nämnda frågan om det kvalificerade arbetet och även undersökningen av "arbetslönens verkliga rörelse" blev inte medtagna; det sistnämnda antagligen av samma skäl som gjorde att Marx i Kapitalet bortsåg från undersökningen av "marknadsprisernas verkliga rörelse" (Kapitalet III, 678/ty 772).

[243] Jfr Marx' brev till Engels den 10.2.1866: "Med den egentliga teoretiska delen (av första bandet) kunde jag" (Marx talade tidigare om sin sjukdom) "inte gå fram. För det var hjärnan för svag. Jag har därför utvidgat avsnittet om 'arbetsdagen' historiskt, vilket låg utanför min ursprungliga plan." (MEW 31, 174.)

[244] Här måste Marx ha skrivit fel (eller har hans handskrift tytts fel). Ty nämnda tema behandlas inte i det femte utan först i första bandets sjuttonde kapitel. Vi läser där: "Arbetslönens form utplånar ... varje spår av arbetsdagens delning i nödvändigt arbete och merarbete, i betalt och obetalt arbete. Allt arbete framträder som betalt arbete ... I slavarbetet framträder t.o.m. den del av arbetsdagen, då slaven endast ersätter värdet av sina egna livsmedel och alltså sannerligen arbetar för sig själv, som arbete för hans herre. ... I lönarbetet framträder omvänt t.o.m. merarbetet eller det obetalda arbetet som betalt arbete. I det ena fallet döljer ägandeförhållandet, att slaven arbetar för sig själv, i andra fallet döljer penningförhållandet, att lönarbetaren gratisarbetar för kapitalisten." (Kapitalet I, 471 (korr)/ty 562.) Jfr Kapitalet III, 28 (korr)/ty 41: "Det kapitalistiska produktionssättet skiljer sig från det produktionssätt som grundades på slaveriet bland annat genom att värdet, resp. priset, på arbetskraft framställer sig som värde respektive pris på själva arbetet eller som arbetslön." Och Marx hänvisar vid denna mening läsaren just till första bandets sjuttonde kapitel.

[245] Brev, s. 71 (korr)/ty MEW 31, s. 312.

[246] Antikritik (som i senare upplagor av Akkumulation tryckts som Anhang, tillägg) citeras enligt 1921 års upplaga, s. 10. /Någon svensk översättning och utgåva är inte känd av översättarna./

[247] Antikritik, s. 10, 33 och 67.

[248] Här bör tilläggas: inte endast kapitalackumulationen utan även kapitalcirkulationen överhuvudtaget. Ty "inom dess /kapitalets/ cirkulationsprocess, där det industriella kapitalet fungerar antingen som pengar eller vara, genomkorsas dess kretslopp, som penningkapital eller varukapital, av varucirkulation från de mest olikartade samhälleliga produktionssätt, såvida de sistnämnda samtidigt är varuproduktion". (Kapitalet II, s. 101f (korr.)/Sa 81/ty 113.)

[249] Antikritik, s. 23. - Jfr den utförliga motiveringen av denna tankegång i R Luxemburgs Akkumulation, kapitel 25 och 26.

[250] Jfr kapitel 2 av detta arbete, s. 54-56.

[251] "Det arbete, som ett samhälles totalkapital dagligen sätter i rörelse, kan betraktas som en enda arbetsdag. Om t.ex. antalet arbetare är 1 miljon och varje arbetares genomsnittliga arbetsdag 10 timmar, så består den samhälleliga arbetsdagen av 10 miljoner timmar. Är denna arbetsdags längd given, dess gränser må sedan vara dragna enligt fysiska eller sociala grunder, så kan mervärdemängden ökas endast genom ökning av arbetarantalet, d.v.s. arbetarbefolkningen. Befolkningens tillväxt bildar här den matematiska gränsen för det mervärde, som samhällets totalkapital kan frambringa. Om å andra sidan befolkningens storlek är given, bildas denna gräns av den yttersta möjligheten att förlänga arbetsdagen." (Kapitalet I, s. 266/ty 325.)

[252] Jfr a.a. 498 (korr)/ty 593: "Den illusion, som penningformen framkallar, försvinner, så snart man betraktar kapitalistklassen och arbetarklassen som helhet i stället för den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren. Kapitalistklassen ger ständigt arbetarklassen anvisningar i penningform på en del av de produkter, som arbetaren själv har producerat och som kapitalisten har tillägnat sig. Dessa anvisningar lämnar arbetaren ständigt tillbaka till kapitalisten och tar på så sätt igen den del av sin egen produkt, som tillfaller honom. Produktens varuform och varans penningform förkläder transaktionen." - Jfr även a.a. 504/ty 598: "Från samhällelig synpunkt är alltså arbetarklassen, även utanför den omedelbara arbetsprocessen, ett tillbehör till kapitalet i lika hög grad som det döda arbetsmedlet."

[253] Jfr s. 58 i detta arbete. /Där har vi översatt fundamentalform till grundläggande form./

[254] Mycket vackert klargörs detta av Trotskij i hans Den permanenta revolutionen: "Den kapitalistiska utvecklingen - inte i meningen av de abstrakta formlerna i Kapitalet II. vilka behåller sin fulla betydelse som en etapp av analysen, utan i meningen av den historiska verkligheten - skedde genom den systematiska breddningen av dess basis, och kunde inte ske på något annat vis. I sin utvecklingsprocess och följaktligen i kamp med sina inre motsägelser, vänder sig varje nationell kapitalism i ständigt stigande utsträckning till den 'yttre marknadens' reserver, d.v.s. till världsekonomin. Den oupphörliga expansion, som växer ur kapitalismens inre kriser, bildar en progressiv /framstegs-/kraft, tills den blir dödlig för kapitalismen." (A.a. 38 (korr)/ty 1965 s. 14.)

[255] Akkumulation s. 313, Antikritik s. 25.

[256] Akkumulation s. 302f.

[257] Teorier I, s. 213 (korr)/ty 385. Jfr Kapitalet III, s. 158 (korr)/Sa 146/ty 184: "Men i teorin förutsätts att lagarna för det kapitalistiska produktionssättet utvecklar sig rent. I verkligheten finns alltid endast ett närmande /eg. tillnärmelse, Annäherung/. Men detta närmande blir desto större, ju mer det kapitalistiska produktionssättet är utvecklat och ju mer dess förorenande och beblandning med rester av tidigare ekonomiska förhållanden är avlägsnat."

[258] Grundrisse 252.

[259] A.a. 420.

[260] Grunddragen 131 /ty 353. (Det anförda stället hänför sig visserligen till krediten, liksom ett liknande ställe i Teorier II, s. 264f/ty 208; det sagda kan emellertid tillämpas även på reproduktionsprocessen.)

[261] Teorier II, s. 349 (korr)/ty 493. - Just detta stycke citerar R Luxemburg ordagrant i sin bok (s. 302f), utan att därvid skänka det viktigaste - Marx' åtskillnad mellan "kapitalets allmänna natur" och de "reala förhållandena" - den ringaste uppmärksamhet.

[262] Teorier II, s. 367 (korr)/ty 513.

[263] Jfr not 132 på s. 52 i andra kapitlet.

[264] Vi vet att i planutkastet från 1859 (Grundrisse 978) betecknar dessa ord den del av verket, som till sitt tema motsvarar det senare III. bandet av Kapitalet.

[265] Skulle heta: "Avdelning" eller "bok".

[266] Teorier II, s. 367 (korr)/ty 513f. - Här visar alltså Marx själv på i vilken relation det som han säger om kriserna i Kapitalet III står till II. bandets reproduktionsscheman. (Varigenom den påstådda motsägelse mellan II. och III. bandet, som R Luxemburg ser, är undanröjd.)

[267] Teorier II, s. 364 (korr)/ty 510f.

[268] Theorien II, felaktig sidhänvisning i ty uppl.

[269] "Jag utesluter här Sismondi ur min historiska översikt, då kritiken av hans åsikter hör till en del, som jag kan behandla först efter denna skrift - kapitalets reala rörelse (konkurrens och kredit)." - Theorien III, s. 48.

[270] Teorier II, s. 369/ty 515.

[271] N Bucharin, Der Imperialismus und die Akkumulation des Kapitals. (Unter dem Banner des Marxismus, Årg I, häfte I, s. 21.)

[272] Det är säkerligen betecknande, att de just citerade metodologiska anmärkningarna från Theorien II inte någonsin har uppmärksammats av R Luxemburg eller hennes kritiker.

[273] Se: Lenin, Werke, Bd 38, s. 170.

[274] Grundrisse, s. 179.

[275] A.a., s. 540.

[276] A.a., s. 226f.

[277] R. Hilferding, Böhm-Bawerks Marx-Kritik, i Marx-Studien, 1904, s. 9.

[278] Till kritiken, s. 16/ty 16.

[279] Det har också omedelbart uppmärksammats av Ed. Bernstein, som i sin recension av Hilferdings skrift (i Dokumenten des Sozialismus, 1904, häfte 4, s. 154-157) retar Hilferding med hänvisning till skillnaden mellan dennes och Marx' uppfattning i frågan. "Marx är inte så djärv, att han kastar ut bruksvärdet med hull och hår ur den politiska ekonomin", och om Hilferding gör det, så "stapplar han från sin höga position som Marxtolkare ner i ett djup, som ligger avsevärt under den nivå, som uppnås av de universitetsprofessorer, som han värderar så lågt". Dessa spefulla ord skyler dock inte det faktum att Bernstein själv inte vet vad han skall göra med den nämnda diskrepansen, och endast förmår att lösa den genom att närma Marx' teori till den "psykologiska skolans" ekonomer.

Hilferdings svar blev väldigt svagt. "Bruksvärdet" - skrev han i Neue Zeit (1904, Nr 4, s. 110f) - "kan endast då och endast därför betecknas som en social kategori, då det blivit samhällets medvetna ändamål, föremål för dess medvetna samhälleliga handlande. Detta är det i ett socialistiskt samhälle, vars medvetna ledning sätter framställning av bruksvärden som mål för sig; men det är det aldrig i det kapitalistiska samhället ... Men om bruksvärdet i ett socialistiskt samhälle kan betecknas som en social kategori, så är det inte heller då en ekonomisk kategori, inte föremål för en ekonomisk-teoretisk analys, eftersom det medvetet reglerade produktionsförhållandet inte har behov av denna analys."

[280] Sweezy, a.a., s. 26 /Boken finns på svenska/.

[281] Till den motsatta ytterligheten går filosofen H. Marcuse, som menar att "när Marx förklarar att bruksvärdena ligger utanför den ekonomiska teorins område, så beskriver han först den klassiska politiska ekonomins tillstånd. Hans egen analys börjar med att acceptera och förklara det faktum, att bruksvärden framträder endast som de materiella bärarna av bytesvärdet (Kapitalet I, s. 32/ty 50). Hans kritik tillbakavisar sedan den kapitalistiska behandlingen av bruksvärden och sätter sitt mål i en ekonomi i vilken denna relation helt är avskaffad." (H. Marcuse, Reason and Revolution, 1941, s. 304, anm. 95.)

Det godtyckliga i denna utläggning är lätt att se. För det första handlar det anförda stället av Till kritiken inte bara om den klassiska utan om den politiska ekonomin överhuvudtaget. För det andra säger Marx ingenstans att i kapitalismen bruksvärden endast är "bytesvärdets materiella bärare", utan att de är det "samtidigt" (Kapitalet I, s. 32/ty 50) och det är helt olika saker. Och slutligen ställde sig Marx ingalunda uppgiften, att kämpa mot "bruksvärdenas kapitalistiska behandling", utan att vetenskapligt förklara det för den kapitalistiska (och överhuvudtaget varu-) produktionen egenartade faktum, att bruksvärden, för att kunna tillfredsställa mänskliga behov, först måste bestå provet som bytesvärden.

[282] Marx' sista ekonomiska arbete. På svenska i Skrifter i urval, s. 677-704, nedanstående på s. 691-693 (korr.)/ty MEW 19, 355-389. (Sweezy anför detta arbete på s. 386 i sin bok.)

[283] Se Kapitalet I, s. 32/ty 50 och not i Till kritiken, s. 16/ty 16.

[284] Skulle väl heta: "såvida den arbetsprodukt".

[285] Citerat från Kapitalet I, 36/ty 55.

[286] Marx har naturligtvis den Smith-Ricardoska ekonomin för ögonen.

[287] Skrifter i urval, s. 692f./MEW 19 s. 371.

[288] J.J. Kaufmanns framställning av Marx' forskningsmetod, citerad av Marx i Efterskrift till andra upplagan, Kapitalet I, s. 12/ty 25.

[289] Kapitalet III, s. 236 (korr.)/ty 270.

[290] Kapitalet I, s. 66 (korr.)/ty 90.

[291] Grunddragen, s. 15 (korr.)/ty 7. - Så kan t.ex. "inget samhälle ... fortlöpande producera, d.v.s. reproducera utan att ständigt förvandla en" ständigt växande "del av sina produkter till produktionsmedel eller till medel /Elemente/ för ny produktion". (Kapitalet I, 497/ty 591.) Den måste därför även innehålla bestämda proportioner mellan tillväxten inom produktions- och livsmedelsindustrin (avdelningarna I och II i Marx' reproduktionsscheman), anhopa förråd, etc. Å andra sidan måste i varje samhälle av dess medlemmar uträttas en viss mängd merarbete, för att "ha till förfogande en utvecklingsfond, så som det krävs redan av befolkningsökningen". (Theorien I, s. 79.) "Om man avlägsnar den specifika kapitalistiska karaktären både från arbetslön och mervärde, från det nödvändiga arbetet och merarbetet, så återstår inte dessa former utan bara deras grundvalar, som är gemensamma för alla samhälleliga produktionssätt." (Kapitalet III, 775 (korr.)/ty 883.) Och slutligen: "Inget samhälle kan förhindra, att dess disponibla arbetstid på ett eller annat sätt reglerar produktionen." (MEW 32, s. 12.) Och därför kommer denna materiella grundval /Substrat/ att ha stor betydelse för värdebestämningen även i socialismen. (Kapitalet III, 754/ty 859.)

[292] Grunddragen, 17 (korr.)/ty 9.

[293] A.a., 15 (korr.)/ty 7.

[294] Kapitalet III, 782 (korr.)/Sa 834/ty 890f.

[295] Jfr G.W.F. Hegels Wissenschaft der Logik /Logikens vetenskap/ II, s. 71: "Materien, som det likgiltigt bestämda, är det passiva, gentemot formen som det verksamma ... Materien måste ... formeras och formen måste materialiseras, måste i /an/ materien ge sig identiteten med sig själv eller med andra ord ge sig bestånd /das Bestehen/."

[296] Marx' brev till Kugelmann 11.7. 1868 (Brev, s. 86 (korr.)/ty MEW 32, s. 553).

[297] "Man får inte glömma" - skrev i ett annat sammanhang den kände ryske nationalekonomen I.I. Rubin - "att i frågan om det ömsesidiga förhållandet mellan innehållet och formen stod Marx på Hegels ståndpunkt och inte på Kants. Kant betraktar formen, som något som är ytligt i förhållande till innehållet, något som endast utifrån adderas till innehållet. Däremot är det från Hegels filosofis synpunkt så, att innehållet självt i sin utveckling frambringar den form, som i latent tillstånd inrymdes i detta innehåll. Formen framgår alltså med nödvändighet ur själva innehållet." (Inte heller i detta hänseende är alltså Marx' metod förenlig med Kants.) - I. I. Rubin, Skisser om Marx' värdeteori (på ryska), 4. upplagan, s. 103.

[298] Marx syftar här på följande mening av Rossi: "Om man köper en rock fullt färdig av en skräddare, eller om man låter den tillverkas av en arbetare, som man levererar material och arbetslön till, så blir resultatet det samma." (Jfr Theorien I, 267).

[299] Theorien I, 268.

[300] Teorier III, s. 425f/ty 416f. (Jfr Grunddragen 17/ty 9.)

[301] Theorien I, s. 64, liksom Kapitalet I, 474/ty 565 och III, 293/ty 335.

[302] "Det som utmärker Jones framför de andra ekonomerna, möjligen med undantag av Sismondi, är att han framhäver kapitalets sociala formbestämdhet som det väsentliga, och reducerar hela skillnaden mellan det kapitalistiska produktionssättet och andra till denna formbestämdhet." (Teorier III, s. 425 (korr)/ty 416).

[303] Grundrisse 736. - Jfr det parallella stället på s. 763: "Den första kategori, vari den borgerliga rikedomen framställer sig, är varan. Varan själv framträder som enhet av två bestämningar. Den är bruksvärde, d.v.s. föremål för tillfredsställande av ett eller annat system av mänskliga behov. Det är denna dess materiella /el. ämnesbundna, stoffliche/ sida, som kan vara gemensam för de från varandra mest avlägsna produktionsepoker och vars betraktande därför ligger bortom den politiska ekonomin. Bruksvärdet faller inom dess (den politiska ekonomins) område, så snart det blir modifierat genom de moderna produktionsförhållandena eller å sin sida självt ingriper modifierande i dessa."

[304] Rosdolsky har ersatt Grundrisses 'au fond' med 'im Grund'.

[305] Grundrisse 167.

[306] Grunddragen 56/ty 152f.

[307] A.a., 57 (korr) /ty 154.

[308] Grundrisse 763.

[309] A.a., s. 178 /i en fotnot, ej med i den svenska översättningen/.

[310] "Om vi alls prövar individernas sociala relationer inom deras ekonomiska process, måste vi helt enkelt hålla oss vid formbestämningarna i själva denna process." (A.a. 914)

[311] Rosdolsky ersätter 'Salärs' med 'Arbeitslohns'.

[312] Rosdolsky ersätter 'von capital fixe und circulante' med 'von fixem und zirkulierendem Kapital'.

[313] A.a. 540.

[314] A.a. 178f /noten/.

[315] A.a. 540 och 179.

[316] A.a. 90.

[317] "... blott som formellt bruksvärde, som inte avser något verkligt individuellt behov" hos penningen. (Till kritiken, 86/ty 71).

[318] Grunddragen 38f (korr) /ty 33.

[319] Grundrisse 559.

[320] A.a. 163.

[321] I Grundrisse: "Individuums A".

[322] A.a. 185.

[323] A.a. 944.

[324] A.a. 185f och 218.

[325] Ricardo "betraktar produkten av arbetet med avseende på arbetaren blott som bruksvärde - blott den del av produkten, som han behöver, för att som arbetare kunna leva. Men hur det kommer sig, att arbetaren helt plötsligt bara representerar bruksvärde i utbytet, eller bara drar bruksvärde ur utbytet, är för Ricardo på intet vis /by no means/ klart ..." (A.a. 449).

[326] Jfr särskilt kapitlen 5, 12 och 13 i Kapitalet II.

[327] Grundrisse 577. - Jfr Kapitalet II, 151f/Sa 134f/ty 167f.

[328] Grunddragen 186/ty 583.

[329] I detta sammanhang borde dessutom hänvisas till arbetsmedel, som i form av fabriksbyggnader, järnvägar, broar, tunnlar, dockor o.s.v., verkar som "med marken sammanvigt kapital" (Grundrisse 578). Omständigheten att sådana arbetsmedel "är lokalt fixerade och med sina rötter sitter fast i jord och grund, tilldelar denna del av det fasta kapitalet en säregen roll i nationernas ekonomi. De kan inte skickas till utlandet, inte cirkulera som varor på världsmarknaden. Äganderätten /Eigentumstitel/ till detta fasta kapital kan växla, det kan köpas och säljas och såtillvida cirkulera ideellt. Denna äganderätt kan till och med cirkulera på främmande marknader, t.ex. i form av aktier. Men genom att de personer, som är ägare till detta slags fasta kapital växlar, ändras /wechselt/ inte förhållandet mellan den stående, materiellt fixerade, och den rörliga delen av ett lands rikedom." (Kapitalet II, s. 147f (korr) /Sa 130/ty 163.)

[330] Kapitalet II, 346f (korr) /ty 393 och 310 (korr) /ty 353. /Den första hänvisningen finns ej i tyska upplagan./

[331] D.v.s. /en/ som beaktar processens form.

[332] Kapitalet II, 347 (korr) /ty 393. - De kända reproduktionsschemana hos Tugan-Baranowsky och Otto Bauer lider just av att inte ha beaktat detta metodologiska postulat.

[333] Jfr Kapitalet II, 361f/ty 410.

[334] Theorin III, 248. - På ett annat ställe i samma verk undersöker Marx "om en del av mervärdet direkt kan förvandlas till konstant kapital" utan att dessförinnan ha avyttrats. "I industriområdena finns det maskinfabrikörer som bygger hela fabriker åt fabrikörerna. Antag att 1/10 är surplusproduce eller obetalt arbete. Om denna 1/10 av the surplus produce tar gestalt /sich darstellt/ i fabriksbyggnader som har byggts för och sålts till tredje man eller i en fabriksbyggnad som producenten låter bygga åt sig själv, som han så att säga säljer till sig själv, ändrar uppenbarligen ingenting i saken. Det är här bara fråga om arten av bruksvärde, vari surplusarbetet tar gestalt, om det åter kan ingå som produktionsbetingelse i produktionssfären hos den kapitalist som äger the surplus produce. Här åter ett exempel på hur betydelsefull bruksvärdets bestämning är för de ekonomiska formbestämningarna." (Teorier II, s. 345 (korr) /ty 489.)

[335] Kapitalet III, 105 (korr) /Sa 90/ty 127f.

[336] A.a. 94/ty 115. - Ett annat exempel lämnar den ojämna utvecklingen av olika produktionssfärer i den kapitalistiska ekonomin: "Att denna utveckling av produktivkraften försiggår inte bara i mycket olika proportioner utan ofta i motsatt riktning är inte bara en följd av konkurrensens anarki och det borgerliga produktionssättets säregenheter. Arbetets produktivitet är också bunden till naturbetingelser, som ofta blir mindre givande i samma proportion som produktiviteten stiger - såvida den beror på samhälleliga betingelser. Detta orsakar en motsatt utveckling i dessa olika sfärer, framsteg på ett håll, tillbakagång på ett annat. Betänk t.ex. bara årstidernas inflytande, som har betydelse för tillgången på de flesta råvaror och skövling av skogar, uttömda kol- och järngruvor etc." (Kapitalet III, 236f/ty 270).

[337] H Grossmann, Das Akkumulations- und Zusammenbruchsgesetz des kapitalistischen Systems, s. 326-328.

[338] Jfr dock även Kapitalet I, 532f/ty 631.

[339] "Har man fler produktionselement (om än av samma värde), så kan produktionen tekniskt ske i större skala; då kan också vid samma värdestorlek hos kapitalet fler arbetare anställas i produktionsprocessen, som alltså i nästa produktionscykel även kommer att producera mer värde." (Grossman, a.a., s. 330.)

[340] Kapitalet 111, 226f (korr.)/Sa 217/ty 258f.

[341] Jfr s. 58 i detta arbete.

[342] Kapitalet I, 34f/ty 53f.

[343] A.a. 92f (korr)/ty 121f. /Övers.: Sista satsen ändrad enl. Marx' brev till N F. Danielson 28.11.1878./

[344] Förord till Marx' Filosofins elände /av Fr. Engels/, s. 19/ty MEW 4, s. 567.

[345] Se översikten över litteraturen beträffande detta i den lärorika studien av T. Grigorovici, Die Wertlehre bei Marx und Lasalle. Beitrag zur Geschichte eines wissenschaftlichen Missverständnisses, 1908. - Jfr även K. Diehls Sozialwissenschaftliche Erläuterungen zu D. Ricardos Grundgesetzen ... 1905, I.T., s. 125-128.

[346] I Kapitalet III, 166 (korr.)/ty 194. Samma tankegång finns redan i Rohentwurf, s. 308-310. (Se kapitel 21 i detta arbete.)

[347] Kapitalet III, 164/ty 191.

[348] Teorier II, 259/ty 202.

[349] Kapitalet III, 166 (korr)/ty 194f.

[350] A.a. 168 (korr)/Sa 157f/ty 196f.

[351] A.a. 167/ty 195.

[352] Theorien II, 270.

[353] A.a. s. 269.

[354] Jfr a.a. 266: "Detta marknadsvärde kan aldrig vara större än produktens individuella värde hos den minst givande klassen" (av kolgruvorna). "Vore den högre, så skulle det bara bevisa, att marknadspriset står över marknadsvärdet. Marknadsvärdet måste dock utgöra verkligt värde."

[355] Grigorovici, a.a., s. 37.

[356] Kapitalet III, 166f/Sa 155f/ty 195.

[357] Man bör inte glömma, att III. bandets manuskript blott utgör, som Engels säger, ett "ofullständigt första utkast"!

[358] Kapitalet III, 569f (något korr)/Sa 603f/ty 648f. - Jfr Theorien I, 202f.

[359] Se hans recension av Marx' skrift Till kritiken (1859), i svenska uppl., s. 213/ty MEW 13, 476.

 


Anmärkningar:

[1*] Fel i tyska upplagan, där står 27. februari.

[2*] Kvacksalvarpiller, undergörande medel mot allt.

[3*] Theorien über den Mehrwert (MEW 26, 1-3). Urval på svenska Marx-Engels, Skrifter i urval, Ekonomiska skrifter.

[4*] Ett tryckark här lika med 16 sidor.

[5*] Grundeigentum har vi för det mesta översatt med jordägande. Se vidare ordlistan.

[6*] Briefwechsel är ett urval i tre band av Marx/Engels brev, vilket var Rosdolskys källa. I denna bok hänvisas dock till de ställen i MEW där breven tryckts.

[7*] Entwicklungen: vi har försökt använda utvecklanden och bli utvecklad för det teoretiska arbetet, utveckling och utvecklas för det historiska skeendet.

[8*] Substistenzquelle, källa till underhåll, till överlevnad.

[9*] Det tyska "oder" har mer en innebörd av och/eller.

[10*] På tyska Werdegang, eg. tillblivelsens gång.

[11*] I tyska upplagan står felaktigt 'Produktionssphäre' i stället för Marx' 'Zirkulationssphäre'.

[12*] "medfångad, medhängd", talesätt, ungefär = Den som sig i leken ger, får leken tåla. - I Bohmans not.

 


Kommentarer:

[A*] Två arbeten är de enda undantagen: för det första en avhandling (som tyvärr förblivit otillgänglig för författaren) av den kände ryske ekonomen I.I. Rubin om "Marx lära om produktionen och konsumtionen" (på ryska), 1930, och för det andra (åtminstone till en del) H. Grossmans sista arbete; Marx, die klassische Nationalökonomie und das Problem der Dynamik, Frankfurt 1969.

 


Last updated on: 12.21.2008