Följande artikel publicerades första gången 1934 i den holländska tidskriften "Radenscommunismus", organ för gruppen Internationale Kommunisten. Översatt av Internationell Arbetarkamp, september 1973.
Den fascistiska eller nationalsocialistiska rörelsen behandlas för det mesta som småborgarskapets revolt och som storkapitalets nya härskarform. Men den har dessutom en annan sida, som kan ge klarhet om dess väsen och som fordrar arbetarnas uppmärksamhet: det är dess karaktär som intelligentsians rörelse.
Intelligentsian, den nya medelklassen, klassen som i den kapitalistiska produktionsprocessen uppträder som mellanskikt mellan borgarklassen och proletariatet har en helt annan karaktär än den gamla självständiga medelklassen, småborgarklassen. Småborgarklassen är en klass som går under. Låt vara att det ständigt skjuter upp nya småföretag i kapitalismen, ofta ur nya behov hos samhället, som reparationsverkstäder och butiker, men de står utanför den egentliga produktionen och är ofta till och med enbart parasitära. Denna klass' betydelse ligger i det förgångna, dess blick är riktad bakåt. Den roll som den spelade i 1800-talets klasskamper och revolutioner blir allt betydelselösare; dess självständiga kraft försvinner alltmer. Intelligentsian däremot är en ny uppkommande klass, vars betydelse tilltar med kapitalismens utveckling, en klass som blickar framåt och känner sin styrka växa. Därför är det viktigt för arbetarklassen att betrakta dess samhällsroll.
Formellt är medlemmarna i denna klass jämförbara med arbetarna: de säljer sin arbetskraft och erhåller lön. Men denna formella sida bestämmer inte över väsendet. De gamla självständiga medelklassen och hantverkarna var ju ofta i själva verket utsugna proletärer, även om de juridiskt var ägare till produktionsmedlen. I själva verket finns det också i den nya medelklassen alla mellanskikt och övergångsstadier mellan borgarklassen och proletariatet, som börjar med de kvalificerade arbetarna upp till fabriksdirektörerna. De undre skikten är också till sitt väsen försäljare av arbetskraft, en arbetskraft som naturligtvis har kostat en del mer i utbildning; de övre skikten är sammanbundna med borgarklassen genom härstamning, släktskap och levnadssätt. De är bärare av det andliga elementet i produktionsprocessen; de är akademikerna, teoretikerna, hjärnarbetets specialister. I deras händer vilar den tekniska och andliga ledningen av produktionen; och också i den politiska ledningen är de sakkunniga, som sköter om regeringsarbetet åt borgarklassen ända sedan den började regera. Och deras betydelse växer, på samma sätt som de kapitalistiska företagen blir mer utbredda och sammanflätade i världsekonomin, och användningen av vetenskapen på teknik och produktion blir djupare och bredare, så ökar betydelsen av deras arbete för samhället. Det är inte bara fallet kvalitativt, också kvantitativt framgår det tydligt av den snabba relativa tillväxten av deras antal.
I Tyskland ökade antalet arbetare i industrin mellan 1895 och 1907 från 6,5 till 9,4 miljoner (alltså med 48 procent), tjänstemännens antal i industrin ökade från 500.000 till 1,037.000 (alltså med 107 procent). Det är likadant i andra länder; under de år av rationaliseringar som följt har denna utveckling påskyndats ännu mer.[1]
Det fanns en tid när det verkade som om den uppkommande arbetarrörelsen också skulle dra med sig intelligentsian. Många av dem erkände riktigheten i den socialistiska kritiken av kapitalismen. De såg inte bara arbetarnas outhärdliga situation utan de såg också kapitalisternas hjälplöshet att försvara det bestående. När borgarklassen ville briljera som den andligt ledande klassen över de ovetande massorna, så visste intelligentsian bara alltför väl att denna andliga ledning överlämnades till betalda krafter och att kapitalisten själv mer och mer blev en ren kupongklippare och börsjobbare utan nyttig samhällsfunktion. De såg också den unga begeistringen för de uppkommande idéerna hos socialismen och kommunismen. Den revolutionära idealismen hos den proletära förtruppen fick många sympatiserande bland intelligentsian och ett mindre antal blev medkämpar, som underordnade sig proletariatets mål. Visserligen förblev majoriteten de kapitalistiska herrarna trogna, höll sig vid sidan av samhällskampens fält, enbart måna om den egna bärgningen eller helt absorberade av sin fackspecialitet. Under den längre tiden av välstånd som sedan följde och gav också dem värdefulla smulor av den växande rikedomen och öppnade lysande perspektiv, växte den borgerligt-nationella ideologin i intelligentsian, som konfronterade arbetarnas socialistiska ideologi, som ett uttryck för borgarklassens återvända självförtroende. Under samma tid inriktade sig arbetarrörelsen helt på reformer; den blev praktisk och förlorade den revolutionära idealismen, som tidigare kunde dra till sig utomstående. Den förlorade sin inre kraft; och när kapitalismen efter kriget (d.v.s. första världskriget, vår anmärkning) hamnade i nedgång och kris var proletariatet för svagt för att kunna erövra makten. Därmed fanns betingelserna givna för en självständig klassrörelse i intelligentsian. Låt oss först se vilka uppfattningar och mål som motsvarar deras klassläge. De ser tecknen på det kapitalistiska systemets upplösning; de känner den svåra krisen i sina egna liv; de erkänner mer eller mindre klart att kapitalismen inte har någon obegränsad framtid framför sig, och de anar att det kan uppstå väldiga och farliga konflikter ur detta tillstånd. Eftersom de samtidigt känner sig som samhällets andliga ledare, som intellektets arrendatorer, som tänkandets specialister, finns här en särskild uppgift för dem. De är teknikerna som för upp arbetet, produktionen till högsta fullkomlighet - men genom krafter som ligger utanför deras inflytande, bryter produktionen jämmerligt samman. De ser bara alltför klart kapitalismens oförmåga: å ena sidan produktionens vettlösa anarki, som också medför arbetslöshet och nöd för dem själva, å andra sidan det oerhörda slöseriet med arbetskraft i tekniskt efterblivna småföretag.
De önskar ordning, organisation, produktivitet och förnuft i den samhälleliga arbetsprocessen. De känner sig som hjärnmänniskorna, den andliga eliten, som kan och är bestämd till att reglera och därmed stegra produktionen enormt genom sakkunnig, vetenskaplig ledning. I Amerika har det redan uppstått en strömning bland teknikerna och ingenjörerna, som med lösningen "teknokrati" ger uttryck för att de tekniska fackmänniskorna ska ta makten över produktionen ifrån börsfolkets, juristernas och politikernas odugliga händer. En fullständigt genomförd organisation av produktionen, under allmän central ledning som tar ifrån de enskilda kapitalisterna makten att handla egenmäktigt, det är en statssocialistisk ordning.
Så måste intelligentsians naturliga klassmål vara beskaffat. Det är ett slags socialism; men för den skull inte riktad mot kapitalisterna. Den har inte för avsikt att expropriera kapitalisterna eller ta ifrån dem profiterna. Tvärtom kommer den att höja vinsten eftersom den förbereder slutet på det vanvettiga slöseriet och förstörelsen som orsakas av de odugliga privatföretagarna. Den ska inte upphäva utsugningen av arbetarklassen utan bara produktionens anarki. Men självfallet kommer det då också att bli bättre för arbetarna; genom planekonomins större produktivitet kommer lönerna att kunna vara högre, nominellt och reellt, medan det ändå samtidigt större mervärdet blir kvar åt kapitalet. När då hungern och bristen försvinner, kommer därmed samtidigt anledningen till revolter och revolutioner att försvinna - vilket är ett annat intresse hos borgarklassen.
Målet är i själva verket en socialistisk ordning; inte en socialism genom arbetarna, utan en socialism för arbetarna. Genom den större insikten hos de tekniska ledarna kommer världen att göras bättre för arbetarna. Alltså inte alls någon demokratisk socialism; här kan det naturligtvis inte vara tal om någon demokrati och skulle lägga makten i händerna på de ovetande massorna. Arbetarna ska inte tro att de själva kan härska över produktionen och reglera det ekonomiska maskineriet; de måste som hela samhället vänta på frälsningen av den överlägsna vetenskapen hos en utvald minoritet, en klass av intellektuella, bland vilka de duktigaste hamnar i spetsen på grund av sin duktighet.
Socialismen, som arbetarklassen ställde upp som sitt mål, är internationell, eftersom den ser produktionen och arbetet som världsenhet och klasskampen som en världsangelägenhet. Det finns flera orsaker till varför intelligentsians socialism måste vara nationell. Borgarklassen är nationell och försöker bygga ut den nationella enigheten, och intelligentsian syftar inte i första hand till att genomföra sina mål som en åtgärd fientlig mot borgarklassen. De maktorgan, som eventuellt är nödvändiga för genomförandet, existerar också bara som nationella organ. Intelligentsians hela ideologi är borgerlig och därför nationell, eftersom den just betraktar denna ideologi som ett enbart-ideologiskt (nur-ideologische) tänkesätt, utan att erkänna dess ekonomiska grundval. Så måste den bli nationalsocialistisk.
Nationalsocialismen i Tyskland är bara en första primitiv och rå form av denna rörelse, som inte alls tänker på en verklig socialistisk ordning. Här sammanflöt intelligentsians revolt mot demokratin med rörelsens andra småborgerliga och storkapitalistiska källor. Det är bekant hur det i Tyskland var universiteten, högskolorna, akademikerna som var antisemitismens bästa stödjepunkter och Hitlers ivrigaste agitatorer. Här har intelligentsians klassrörelse utvecklat en så stark inre kraft att den till och med drog med sig massan av de yngre arbetarna. Det var bara möjligt eftersom arbetarungdomen, på grund av den inre urartningen av arbetarrörelsen i SPD och KPD (d.v.s. sossarna och Moskva-"kommunisterna", vår anmärkning), inte kände någon egen fast klasståndpunkt. Därför anslöt de sig lätt till nationalsocialismens mål: samhällsorganisation, upphävande av partistriderna, likriktning av klasserna, statens allmakt med ordning i produktionen som syfte.
I dagens nationalsocialistiska rörelse kan det som ovan framställdes som intelligentsians klassmål, inte längre vara mer än en fras, eller en knappast medveten stämning bakom fraserna. Om det kan bli mer kommer att bero på maktförhållandena. Men intelligentsian kan inte vara någon makt mot kapitalet, inte ens när den förenar sig med småborgarklassen och proletariatets efterblivna del. Borgarklassen i Västeuropa och Amerika är ännu så mäktig att den inte längre tillåter en ekonomisk ordning, som betraktar kapitalet tillåtet för sina intressen. Bara när kapitalet känner sig starkt hotat och splittras på grund av inre eller yttre nödläge, arbetarrevolter eller världskrig, finns betingelserna för en allvarlig socialistisk omvälvning inom nationella ramar.
Annorlunda förhåller det sig när arbetarklassen i framtiden reser sig till ny kamp mot det fascistiska monopolkapitalets tryck och bryter igenom i segerrika revolutionära uppror. Då är styrkeförhållandena återigen omvända: proletariatet släpar med sig alla mellanskikt och intelligentsian kommer att foga sig till det och delta i kampen. Men bara eftersom den tolkar denna revolution på sitt eget sätt och bara för att förverkliga sina egna mål. Då kommer det att visa sig att det trots samma lösningars mot kapitalismen, för socialismen eller kommunismen, existerar en djup motsättning mellan proletariatets klassmål och intelligentsians klassmål. Proletariatet måste bygga upp ekonomin underifrån, genom sin omedelbara makt över verkstad och produktion; det kommer att genomföra den demokratiska organiseringen av den gemensamma ekonomin och samhället, under fullständigt upphävande av borgarklassen genom rådssystemet. Det är proletariatets diktatur. Intelligentsian däremot vill låta revolutionen utmynna i en organiserad statssocialism: den kommer därvid att stödja sig på de socialdemokratiska och partikommunistiska lärorna, den kommer att finna många arbetarledare från dessa riktningar som bundsförvanter vid sin sida; den kommer att stödja den makt som den borgerliga ideologin har över de efterblivna arbetarskikten, som så mycket mera har demoraliserats av mångåriga kriser och ännu ryggar tillbaka inför den kommunistiska frihetens radikalaste mål. Så kommer det att bildas ett block, som ännu en gång under "socialismens" fana försöker upprätthålla en härskande klass' makt över den proletära massan. Arbetarklassens kamp för kommunismen, för hela makten över samhället och ekonomin, blir då kampen om produktionens ledning, mot denna statssocialism.
Ur artikeln "Arbetarråd och kommunistisk ekonomisk gestaltning" i Rätekorrespondenz nr 5 1934 heter det om de intellektuellas mål:
"Teorin om socialismen som statsekonomi bär sin uppfinnares stämpel i pannan; den har fötts ur medvetandet hos de 'intellektuella' i dagens privatkapitalistiska samhälle. De intellektuella tillhör som ett skikt av befolkningen privategendomens administrativa apparat. De är i praktiken förvaltare av den samhälleliga rikedomen, utan att ha äganderätt över den. Deras funktion i den privatkapitalistiska ekonomin är en härskar- och ledarfunktion. De är kapitalmaktens utförande organ, ledare för produktionen, officerare över lönearbetarna, förvaltare och beskyddare av kapitalets egendomsrätt. Dessa intellektuellas tänkande kan inte vara annorlunda än deras funktion som de uppfyller i samhället. Därför kan de inte heller föreställa sig någon samhällelig produktion, där det inte finns några lönearbetare och där inte de för kommandot.
Ur insikten att det kapitalistiska produktionssättet och därmed kapitalets herravälde har historiska gränser, följer inte hos dem att då också det kapitalistiska produktionssättet självt måste övervinnas, utan bara, att de själva vill skaka av sig kapitalets herravälde. Produktionen i statsekonomin sammansmidd till en mekanism med väldig produktionskraft, befriad från kapitalets herravälde, men under vetenskapsmännens och teknikernas, ledarnas och specialisternas, med ett ord - de intellektuellas - kommando, det är en lösning på samhällskonflikten, som för dem framgår av sig själv. De egentliga ledarna i ekonomin (och politiken) befriar sig från det mer och mer som parasitärt uppfattade kapitalherraväldet; deras verksamhetslust, förlamad av profitekonomin, skådar oanade perspektiv. Och de är övertygade om att de med den omätligt stora produktivkraften hos den statligt förenade, moderna industrin kan lyckliggöra alla människor med ett övermått av varor. Kan man vänta sig något annat än att 'socialismen' för dem innebär statsekonomi?"
[1] Framför allt under de senaste årtiondena har denna utveckling accelererat och som jämförelse kan nämnas att antalet tjänstemän i den svenska industrin mellan 1930 och 1969 ökade från 49.000 till 251.000 (se artikeln "Om klasserna i Sverige 1930-1970" i Zenit nr 28).
Last updated on: 3.17.2011